Sök i Ratio Lex

Med förslag om ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. in

1941-01-27 · 53 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:159, Med förslag om ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Alaj:ts proposition till riksdagen med förslag om

ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. in.:

given Stockholms slott den 7 mars 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 247)

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon;

2) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn

blodundersökning i brottmål; och

3) förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22

juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller

nyttjas av staten,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till

1) förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561); och

2) förordning om ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober

1936 (nr 562).

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 159.

345 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Förslag

tili

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 247)

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 örn straff

för vissa brott vid förande av motorfordon1) skola erhålla följande ändrade

lydelse: . • lÄiite

1 §•

1 mom. Ilen som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg

varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på

betryggande sätt kunnat föra fordonet, straffes med fängelse i högst ett år

eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under

tjugufem.

Hade föraren en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 promille eller däröver

skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första

stycket avses.

2 mom. Är det ej styrkt, att föraren var så påverkad, som i 1 mom. första

stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0.8 men ej

till 1.5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i

högst sex månader.

2 §•

Har någon vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg gjort sig

skyldig till brott mot 1 § eller överskridit medgiven hastighet, och har han

därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i högst

ett år.

5 §•

Böter som---tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

*) Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1937: Ilo och 1939: 357.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

3

Förslag

till

Lag

Olli ändrad lydelse ay 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194)

om blodundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning

i brottmål skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §.

Är någon---örn brottet.

Samma lag vare, örn någon med skäl misstänkes för brott mot 1 § lagen

den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

2 §.

Befogenhet att föranstalta örn tagande av blodprov tillkommer länsstyrelse,

landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal och polismästare ävensom polisintendent,

som är chef för kriminalavdelning i stad, samt, där fara är i dröjsmål, polisman

i befälsställning. I fall, som i 1 § andra stycket sägs, tillkommer samma

rätt jämväl annan polisman.

Domstol äge ock i mål som där handlägges förordna örn tagande av blodprov.

Blodprov må---därtill förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Förslag

till

Förordning

Olli ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22 joni 1939

(nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och

traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten.

Härigenom förordnas, att första stycket förordningen den 22 juni 1939

med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av

motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten,

skall erhålla följande ändrade lydelse:

För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap

och traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning endast örn

denne under färden gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen den 7

juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller örn han

orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet

utan lov.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 159.

Förslag

till

Förordning
om

ändrad lydelse av 21 $ 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561).

Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen

den 23 oktober 19361) skola erhålla följande ändrade lydelse:

21 §.

1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg gjort sig

skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa

brott vid förande av motorfordon eller eljest i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande

förpliktelser eller har förare på annat sätt ådagalagt sådana egenskaper, att

han icke vidare bör betros med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som

utfärdat körkortet, efter nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan

utredning må avseende icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i det i 20 §

3 mom. omnämnda körkortsregistret mer än två år före begåendet av den

förseelse, som giver anledning till att frågan örn körkortets återkallelse upptages

till prövning. Är fråga örn straffbelagd förseelse, må återkallelse av

körkort på grund av denna förseelse icke äga rum, förrän frågan örn straff

för förseelsen blivit genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord, där

länsstyrelsen ej finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfordon.

Äro omständigheterna av den beskaffenhet, att anledning är att antaga,

att föraren skall, utan att återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och

är ej fråga om förare, som gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § nyssnämnda

lag, må varning i stället meddelas. Vid återkallelse av körkort skall

bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna

erhålla körkort. Denna tid skall utgöra, då föraren dömts för brott mot 1 eller

2 § nämnda lag, minst sex månader och högst två år, eller, örn föraren under

de före brottets begående sist förflutna fem åren dömts för samma slag av

brott, minst ett och högst fem år, samt, då körkort eljest återkallas, minst två

månader och högst två år.

önskar förare, vilkens körkort återkallats, efter utgången av tiden för återkallelsen

ånyo erhålla rätt att föra motorfordon, skall ansökan härom ställas till

länsstyrelsen i det län, som i 20 § 1 mom. sägs. Därest tiden för indragningen

bestämts till ett år eller därunder, må ansökan avse körkortets återbekommande.

Har indragningstiden bestämts till över ett år, skall ansökan avse

utfärdande av nytt körkort.

'') Senaste lydelse av 28 §, se SFS 1940: 441.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:!* proposition nr 159.

Om förares---eljest återkallas.

Uppstår fråga---varit återkallat.

Har förare vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller

visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit

synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd av sjukdom,

skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon

utan risk för liv eller egendom, skall polismyndighet som i 20 § 1 mom.

sista stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länsstyrelse

huru med körkortet skall förfaras. Körkort, som sålunda omhändertagits,

skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom

48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets

återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna,

huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas.

Visar blodundersökning å förare, som misstänkes för brott mot 1 eller

2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon,

att föraren under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av 0.8 promille

eller däröver, skall den myndighet, som det åligger att förbereda talan

mot föraren, så snart ske kan efter erhållandet av analysbeviset omhändertaga

förarens körkort. Körkortet skall jämte avskrift av analysbeviset snarast

möjligt insändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. Länsstyrelsen

har därefter att tills vidare återkalla körkortet.

I avbidan på sådant länsstyrelsens förordnande, som i femte och sjätte

styckena avses, vare föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Där återkallelse---till länsstyrelsen.

Varder, efter---till föraren.

Varning må ej överklagas.

28 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3 mom. sista stycket, 20 § 2 mom. tredje

stycket eller 21 § 1 mom. åttonde stycket eller som, där duplettkörkort utfärdats

enligt 20 § 2 mom. fjärde stycket men ursprungligt körkort sedermera

tillrättakommer, underlåter att ofördröjligen återställa duplettkörkortet till

vederbörande länsstyrelse.

Till enahanda---av polismyndighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Förslag

tili

Förordning

om ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936

(nr 562).

Härigenom förordnas, att 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 skall

erhålla följande ändrade lydelse:

21 §.

Finner polisman skäl antaga, att förare av automobil är så påverkad av

starka drycker, att han icke kan på betryggande sätt föra sitt fordon, äger

polismannen förbjuda honom att föra automobilen, så ock, där förbudet icke

efterkommes, hindra honom därifrån. Det åligger polismannen att så snart

ske kan örn åtgärden underrätta sin närmaste överordnade.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

4

Utdrag av protokollet över komrnunikationsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 14 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Mouler, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga örn

ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. m.

Föredraganden anför:

I 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon

stadgas straff för den, som vid förande av automobil, motorcykel eller

traktortåg är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga

nödigt herravälde över sina handlingar. Straffet utgör fängelse i högst ett

år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter, dock ej under tio.

I skrivelse till Konungen den 31 december 1938 anförde riksdagens justitieombudsman,

att ifrågavarande stadgande gåve anledning till vissa erinringar.

Sålunda hade, framhöll justitieombudsmannen bland annat, mot det i lagen

använda uttrycket »så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar», framförts den anmärkningen, att

formuleringen vore alltför svävande för att giva erforderliga hållpunkter för

en tydlig gränsdragning mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan vid

förande av motorfordon, vilket kunde leda till godtycke och bristande enhetlighet

vid bestämmelsens tillämpning. Huruvida dessa farhågor i någon avsevärd

grad bekräftats vore självfallet ej lätt att med visshet avgöra. Så mycket

syntes dock vara säkert, att få mål vore förenade med sådana vanskligheter i

bevisningsavseende som vissa mål angående ansvar för rattfylleri. Bevismaterialet,

som domstolen hade att bygga på, utgjordes av blodprovet, resultatet

av läkareundersökningen, och vittnesmål. I de fall, då blodprovet visade

en hög alkoholhalt men den undersökande läkaren och i målet hörda vittnen

funnit den tilltalade icke märkbart påverkad, vore målets utgång oberäknelig.

En domare kunde nämligen vara böjd för att tillerkänna vitsord åt läkarens

och vittnenas på gjorda iakttagelser grundade omdöme, medan däremot en

annan funne sig böra tillmäta den konstaterade höga alkoholhalten avgörande

betydelse.

Det hade, anförde justitieombudsmannen vidare, givetvis ej varit lagstiftarnas

avsikt att domstol skulle fälla till ansvar på lösa antaganden. Det

måste föreligga omständigheter, som kunde utgöra en fast grund för antagandet.

Emellertid kunde det sättas i fråga örn icke domstolarna härutinnan

ställde fordringarna alltför högt. I betraktande av dessa och andra omstän
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

digheter syntes det böra tagas under allvarligt övervägande om icke i lagen

borde fastslås, att straffbar alkoholpåverkan alltid skulle anses föreligga vid

en viss konstaterad alkoholkoncentration i blodet. Ehuru ägnad att i en del

avseenden ingiva betänkligheter skulle dock en sådan bestämmelse enligt

justitieombudsmannens mening medföra så stora fördelar, att betänkligheterna

borde få vika. En allsidig utredning örn de olika systemens fördelar

och nackdelar syntes i varje fall vara väl motiverad.

Självfallet kunde, fortsatte justitieombudsmannen, mycket olika meningar

råda om var gränsen lämpligast borde dragas. Ginge man ned mycket lågt,

exempelvis till 0.5 promille, bleve den praktiska följden, att förare av motorfordon

såväl under som viss tid före färden finge avhålla sig från även en

sådan måttlig förtäring av starka drycker, som i det dagliga livet vore ganska

vanlig. Enligt justitieombudsmannens mening skulle en sådan skärpning av

fordringarna beträffande avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker vara

synnerligen önskvärd i fråga örn förare av motorfordon. Med hänsyn till statsmakternas

vid upprepade tillfällen under frågans tidigare behandling tillkännagivna

uppfattning torde emellertid ett förslag med så långt gående innebörd

knappast hava några utsikter att för det dåvarande vinna beaktande.

Däremot skulle måhända, anförde justitieombudsmannen till sist, ett förslag

med gränsen satt till l.o promille icke komma att mötas av alltför många invändningar.

Justitieombudsmannens skrivelse remitterades till vissa myndigheter, varjämte

ett antal underrättsdomare samt föreningar av domare och åklagare

bereddes tillfälle att avgiva yttranden. Av de inkomna utlåtandena framgick,

att frågan var föremål för delade meningar.

I anledning av vad sålunda förekommit tillkallade min företrädare i ämbetet

den 17 november 1939 efter Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag numera

statsrådet Thorwald Bergquist att inom departementet verkställa en allsidig

och förutsättningslös utredning rörande lämpligheten av ny brottsbestämning

vid stadgandet örn straff till skydd mot att förare av motorfordon och traktortåg

befinner sig i alkoholpåverkat tillstånd, som kan menligt påverka trafiksäkerheten

samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utredningsmannen

har den 28 juni 1940 avgivit betänkande i ämnet (statens off.

utredn. 1940:17).

Utredningsmannens förslag.

I betänkandet redogöres till en början för tidigare stadganden och reformförslag

samt för främmande rätt på nu förevarande område. Härefter lämnas

uppgifter om alkoholens huvudsakligaste fysiologiska verkningar samt om alkoholens

andel i frekvensen av motortrafikolyckor. Redogörelse lämnas även för

professor Widmarks metod för bestämning av blodalkoholhalten och därmed

sammanhängande frågor. Härefter lämnas vissa uppgifter om tillämpningen

av nu gällande lagstiftning, nämligen örn antalet brott mot gällande lag och

ådömda straffpåföljder samt örn praxis i fråga örn indragning av körkort som

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Majus proposition nr 159.

påföljd av rattfylleri. Dessutom lämnas statistiska uppgifter örn alkoholhalten

i blodet hos de motorförare, som under åren 1938 och 1939 dömts eller

endast misstänkts för rattfylleri. För närmare uppgifter angående de sålunda

berörda ämnena må hänvisas till betänkandet.

I fråga örn grunderna för en reformerad lagstiftning erinrar utredningsmannen

till en början örn den vid olika tillfällen framförda anmärkningen,

att gränsdragningen i gällande lag mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan

kan erbjuda stora svårigheter. Härom anför utredningsmannen

följande:

Till grund för sitt avgörande har domstolen — bortsett från den tilltalades

erkännande — tre bevismedel: vittnesutsagor, den kliniska undersökningen

jämte läkarens därå grundade omdöme örn den tilltalades berusningsgrad

samt resultatet av blodprovsundersökningen. Örn samtliga dessa bevismedel

visa hän på friande eller fällande dom, kan domstolens uppgift vara förhållandevis

enkel. Örn däremot bevismedlen ge resultat, som strida mot varandra,

är läget ett annat. I dessa icke sällsynta fall blir målets utgång beroende

på huru domstolen uppskattar det inbördes värdet av de olika bevismedlen.

Avgörande blir framför allt vilken betydelse domaren vill tillmäta

den konstaterade blodalkoholhalten. Även om en uppsats i Festskrift tillägnad

Erik Marks von Wurtemberg den 11 maj 1931 i detta avseende givit praxis

värdefull ledning, så bestyrker dock erfarenheten, att någon enhetlig uppfattning

icke råder i denna fråga.

Denna svårighet att draga gränsen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan

kan lätt leda till att motorförare, som bort drabbas av näpst, gå

fria från straff. Särskilt med hänsyn till att normalstraffet för rattfylleri är

fängelse, ligger det för domaren nära till hands att i tveksamma fall tillämpa

den gamla regeln att hellre fria än fälla. Detta kan lia till följd att en motorförare,

beträffande vilken det icke kan styrkas, att han saknat nödigt herravälde

över sina handlingar men som dock är överbevisad örn att hava varit

i något högre grad spritpåverkad och alltså enligt allmänna rättsmedvetandet

bort hava straff för sitt handlande, helt undgår varje reaktion från samhällets

sida.

Någon gång har den meningen framförts, att svårigheten att draga gränsen

mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan skulle medföra, att personer,

som bort frikännas, fälldes till straff. Särskilt i de fall, då blodprov icke

tagits, skulle domstolarna vara benägna att taga alltför stor hänsyn till utsagor

av åklagarevittnen, som allför villigt utfunne symtom på alkoholpåverkan.

Det är givetvis mycket vanskligt att avgöra örn så skett, men erfarenheten

synes giva vid handen att domstolarnas bedömande genomsnittligt sett

snarare varit för milt än för strängt.

Utredningsmannen anför härefter, att lagstiftningens effektivitet vidare

minskas därigenom, att brottsbestämningen i viss mån lämnar åt förarens

eget omdöme att vid det kritiska tillfället avgöra, örn han är lämplig att föra

motorfordon eller ej. Utredningsmannen yttrar härom:

Det blir på föraren själv som det i första hand ankommer att pröva om den

förtärda spritmängden berövat honom nödigt herravälde över hans handlingar,

och med den avtrubbning av omdömet, som spritförtäringen är ägnad att medföra,

utfaller hans prövning oftast så, att han finner sig kunna föra sitt

fordon, även då han objektivt sett måste anses uppenbarligen olämplig därtill.

Nästan undantagslöst möter i dessa mål på domarens fråga, varför den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 159.

tilltalade ej avstod från att köra sitt fordon, det svaret, att han ej ansåg sig

vara så påverkad, att han vore olämplig som förare. Det torde icke kunna

bestridas, att en brottsbeskrivning, som på detta sätt lämnar utrymme åt

förarens subjektiva prövning, så att säga motverkar sitt eget syfte.

I fråga örn möjligheterna att undanröja de brister, som sålunda åvila

gällande lagstiftning, anför utredningsmannen följande:

Av de olika möjligheterna att undanröja de nackdelar, som sålunda vidlåda

brottsbestämningen i nu gällande lag, innebär den längst gående utvägen,

att straff skulle fastställas för praktiskt taget all spritförtäring under

och viss tid före körning. En sådan lagstiftning har i Norge vunnit tillämpning

beträffande vissa yrkesförare. Dessa förare äro förbjudna att under

tjänstetiden nyttja alkoholhaltiga drycker med undantag för öl, som icke

innehåller 2.5 volymprocent alkohol. Förbudet gäller, förutom tjänstetiden,

även en tidrymd av åtta timmar före tjänstetidens början utom i vad avser

sådan ställföreträdare för förare, som icke före denna tid fått kännedom om

att han skall tjänstgöra. Förbudet anses dock under alla omständigheter

överträtt, örn föraren vid utövning av sin verksamhet har en alkoholkoncentration

i blodet av mera än 0.5 promille.

Det är uppenbart, att en lagstiftning som den nu angivna ur många synpunkter

kunde te sig önskvärd. Likväl torde tiden ännu icke vara mogen för

dess införande i vårt land. Det synes nämligen uteslutet, att en sådan lagstiftning

skulle vara ägnad att vinna förankring i folkmedvetandet. I ett stort

antal fall skulle lagens stränghet leda till att personer, som enligt allmän

erfarenhet icke utgjort någon fara för trafiken, skulle komma att straffas.

Lagen skulle därför, särskilt om stränga straffpåföljder föreskreves, för

många te sig som upprörande orättvis. Antalet överträdelser skulle troligen

också öka i oproportionerlig grad. Fara kunde uppstå, att den allmänna respekten

för lagarna minskades och det är icke uteslutet — som 1927 års motorfordonssakkunniga

framhållit vid behandling av ett liknande förslag —

att marken skulle beredas för spioneri och andra trakasserier. Det torde därför

kunna fastslås, att — trots de statistiska och medicinska synpunkter som

kunna anföras i fråga örn alkoholbrukets inverkan på trafiksäkerheten —

det ännu icke är lämpligt att kriminalisera även de lägsta graderna av alkoholpåverkan

hos motorförare.

Under sådana förhållanden, anför utredningsmannen vidare, torde den

närmaste till hands liggande vägen vara att bestämma straffbarhetsgränsen i

enlighet med den princip, för vilken nu gällande lag giver uttryck. Lagstiftningens

uppgift borde vara att från förande av motorfordon (eller traktortåg’1

hindra den, som är så påverkad av alkohol att han — enligt vad allmän erfarenhet

giver vid handen — är olämplig såsom motorförare. Denna princip

borde emellertid genomföras på ett sådant sätt, att de nackdelar i fråga örn

brottsbestämningen, vilka vidlåda nu gällande lagstiftning, örn möjligt avlägsnades.

I första hand måste därvid frågan örn lämpligheten av att i lagen

fastställa en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten tagas under

övervägande.

Härom anför utredningsmannen bland annat följande:

Med avseende å denna fråga kan till en början anmärkas, att lagstiftningen

icke kan byggas enbart på en fällande blodalkoholgräns. Vid sidan av en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 159.

11

regel om sådan gräns måste i lagen bibehållas en allmän brottsbestämning

av typ, motsvarande den nu gällande.

Det är nämligen uppenbart, att i fortsättningen som hittills blodprov icke

kommer att tagas vid alla fall av rattfylleri. Även örn en lagstiftning, som

byggde på en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten, skulle

medföra att blodprov toges i.betydligt större utsträckning än vad nu är fallet,

så komma dock alltid situationer att uppstå, då tagande av blodprov vore

meningslöst. Detta gäller exempelvis tillfällen, då den felande avlägsnat sig

innan prov kunnat tagas eller då brottet upptäckts först efter någon tid.

Bn regelkombination av fällande blodalkoholgräns och en allmän brottsbestämning,

liknande den nu gällande, skulle emellertid vara att föredraga

framför en lagstiftning, innefattande endast en allmän brottsbestämning. I

de fall, där svarandens blodalkoholhalt överstigit den tillåtna, skulle nämligen

svårighet ej möta för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och

straffbar alkoholpåverkan. Och vidare skulle det icke i samma utsträckning

som hittills lämnas åt den enskilde motorförarens egen prövning att avgöra,

örn han vore lämplig att föra sitt fordon. Med hjälp av kända fakta örn den

inverkan, som förtäring av bestämda kvantiteter alkohol i regel har på

alkoholhalten i blodet, skulle föraren kunna avgöra, när alkoholhalten i hans

blod hotade att överstiga den tillåtna. En sådan lagregel måste därför på

ett helt annat sätt än den nu gällande vara ägnad att förekomma onykterhet

vid förande av motorfordon.

Fråga är under sådana förhållanden, örn det ur kemiska eller andra synpunkter

möter hinder att i lag fastställa en fällande blodalkoholgräns. Beträffande

tillförlitligheten ur kemisk synpunkt av den Widmarkska metoden

för bestämmande av blodets alkoholhalt synas numera några egentliga invändningar

icke vara att vänta. Ej heller torde hinder möta på grund av den

omständigheten, att det med utgångspunkt från blodalkoholhalten är vanskligt

att draga någorlunda bestämda slutsatser örn den undersöktes alkoholpåverkan.

Det förhåller sig visserligen så, att olika personer besitta olika motståndskraft

mot alkoholens verkningar och att samma alkoholkoncentration

vid skilda tillfällen kan medföra olika grad av påverkan hos en och samma

person, men dessa variationer äro enligt uttalanden av sakkunniga icke så

vittgående, att de i och för sig böra vara ett hinder för att en blodalkoholgräns

såsom avgörande för straffbarheten fastställes i lag.

Erågan vid vilket promilletal en sådan gränsdragning bör ske, måste givetvis

bedömas med hänsyn till de verkningar, som enligt gjorda rön i allmänhet

åtfölja olika blodalkoholkoncentrationer. Dessutom bör uppmärksamhet

ägnas åt relationen mellan blodalkoholhalt och tillämpningen av nu gällande

lagstiftning mot rattfylleri.

I hittillsvarande rättspraxis har åtal i de flesta fall anställts vid alkoholhalt

över 1.5 promille. Fällande dom har också i dessa fall som regel följt.

Om därför i lag fastsloges en fällande blodalkoholgräns av 1.5 promille, skulle

detta för de fall, som överskrida donna gräns, innebära en i huvudsak oförändrad

rättstillämpning. Att ett fåtal fall, som hittills frikänts, skulle falla

under lagens presumtion, torde knappast vara ägnat att väcka invändning örn

hänsyn tages till de tämligen avsevärda spritmängder, som genomsnittligt

sett måste ha förtärts för att en alkoholkoncentration av 1.5 promille skall

uppnås. En man på 80 kilogram har sålunda vid en alkoholkoncentration i

blodet av 1.5 promille i genomsnitt en absolut alkoholmängd i organismen

motsvarande 25 centiliter 40-volymprocentig sprit. Allmän erfarenhet torde

bestyrka, att det måste anses rimligt att i sådana och närstående fall förbjuda

förande av motorfordon.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Från olika håll har emellertid ifrågasatts att straffbarhetsgränsen skulle

dragas vid ett betydligt lägre promilletal än 1.6. Sålunda har medicinalstyrelsen

i sitt yttrande över justitieombudsmannens skrivelse i ämnet uttalat

sig till förmån för en fällande blodalkoholgräns av 0.5 promille. I Norge

bär också, som tidigare framhållits, en sådan regel lagfästs. Vid blodalkoholhalter

under 1 promille har efter nu gällande lag åtal i de allra flesta fall

icke följt. I de fall, där åtal skett, har domen ofta varit friande. Vidare kan

nämnas, att en man vägande 80 kilogram vid en alkoholkoncentration i blodet

av 0.5 promille i genomsnitt äger en absolut alkoholmängd i organismen

motsvarande icke fullt 10 centiliter 40-volymprocentig sprit. Dessa förhållanden,

sedda i sammanhang med de folkpsykologiska faktorer som ovan

berörts i fråga örn kravet på helnykterhet för motorförare, synas giva vid

handen, att tiden ännu icke är mogen för att i och för sig kriminalisera framförande

av motorfordon (och traktortåg) vid alkoholkoncentrationer under 1

promille. Den norska lagstiftningen synes icke kunna åberopas som stöd för

att en motsvarande lagstiftning icke skulle mötas av allvarligare invändningar

i Sverige. Även i Norge har det icke saknats röster, som funnit lagstiftningen

mot rattfylleri för sträng. Och det måste vidare beaktas, att de folkpsykologiska

förhållandena -— särskilt i avseende å alkoholfrågor -—- icke äro fullt

likartade i Norge och i vårt land.

Även tanken att draga straffbarhetsgränsen vid t. ex. 1 promille kan möta

betänkligheter. Enligt uppgifter om nuvarande rättspraxis har sålunda i

gruppen l.oi— l.öo promille åtal i stort antal fall icke anställts. En relativt

stor del av de anställda åtalen har därjämte ogillats. Örn därför straffbarhetsgränsen

sattes vid 1 promille, skulle detta innebära en väsentlig skärpning

i jämförelse med nu gällande lagstiftning. Åtskilliga fall, som nu icke

bestraffas, skulle föras in på det straffbaras område.

Skäl saknas dock icke för att verkställa en sådan skärpning. En man av

80 kilograms vikt måste, för att uppnå en blodalkoholkoncentration av l.o

promille, lia en absolut alkoholmängd motsvarande 15—20 centiliter 40-volvmprocentig

sprit i organismen. Det kan uppenbarligen icke i någon mån anses

stötande att förbjuda den, som förtärt en så stor kvantitet spritdrycker, att

föra motorfordon. Det omdömet synes även berättigat, att de allra flesta

personer efter en sådan alkoholkonsumtion äro olämpliga såsom motorförare.

Det torde dock med fog kunna påstås, att en eller annan också vid en

alkoholkoncentration, som överstiger 1 promille, kör sitt fordon med samma

säkerhet som i fullt nyktert tillstånd. En fällande blodalkoholgräns av 1

promille skulle därför kunna drabba en motorförare, som icke är så påverkad

av alkohol, att han, enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen, är olämplig

såsom förare.

Det kan ur vissa synpunkter anses betänkligt att införa en lagstiftning,

som på detta sätt skulle drabba åtskilliga förare, som för närvarande ej drabbas

av straff. Betänkligheterna synas dock böra vika med hänsyn till att

samhällets intresse av en effektiv repression mot rattfylleriet måste anses

vara betydligt mera berättigat än den enskilde motorförarens intresse att få

framföra sitt fordon, även då han förtärt rusdrycker. Till detta övervägande

måste dock knytas det förbehållet, att straffet för en motorförare, som vid

framförande av sitt fordon visserligen haft en alkoholhalt i blodet överstigande

1 promille men likväl icke varit så påverkad, att han kunde anses

direkt olämplig som förare, skulle kunna utgöra böter. En straffbestämmelse,

som i förevarande fall stadgade fängelsestraff som den normala påföljden,

skulle säkerligen sakna stöd i rättsmedvetandet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

I anslutning till vad sålunda anförts har utredningsmannen utarbetat ett

förslag till ny lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott

vid förande av motorfordon. Förslaget är av följande innehåll:

»Den som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg varit så

påverkad av starka drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra

fordonet, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro

mildrande, med dagsböter, dock ej under tio.

Hade föraren en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 promille eller däröver,

skall han alltid anses hava varit så påverkad av starka drycker som i

första stycket avses.

Är det ej styrkt, att föraren varit så påverkad som i första stycket sägs,

men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till l.o men ej till 1.5 promille,

skall han straffas med fängelse i högst sex månader eller dagsböter,

dock ej under tio.»

Örn första stycket av förslaget anför utredningsmannen följande: *

Uttrycket »att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet» ersätter

lagens formulering »att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina

handlingar». Mot uttrycket »kan antagas» etc. har stundom invänts, att det

skulle lämna alltför stort utrymme åt den enskilde domarens uppfattning,

varigenom fara skulle kunna uppstå för rättsosäkerhet och godtycke. Dessa

farhågor synas icke ha besannats, utan stadgandet torde i rättstillämpningen

ha tolkats som örn dess lydelse varit t. ex. »har motorförare objektivt sett

varit olämplig såsom förare» etc. Den föreslagna lydelsen anknyter till denna

tolkning och torde därjämte undanröja sådana betänkligheter, som enligt

vad nyss sagts kunna möta formuleringen i gällande lag.

Örn tredje stycket anföres:

En överträdelse av detta stadgande vore i viss mån att betrakta som en

förseelse mot god ordning, och böter skulle kunna ådömas även när förmildrande

omständigheter icke förelåge. Vidare har med hänsyn till förseelsens

art sträffmaximum något sänkts i jämförelse med straffet för ordinärt rattfylleri.

Av förslagets avfattning framgår, att en förare, som har en alkoholhalt

av 1—1.5 promille men visas hava varit så påverkad, att han icke kunnat

på betryggande sätt föra fordonet, skall straffas enligt den strängare straffskalan

i första stycket. Detsamma kommer uppenbarligen att gälla även den,

vars alkoholhalt understiger 1 promille men ändock visas hava varit så påverkad

som i första stycket sägs.

.Efter att hava framhållit, att vid tillämpning av de föreslagna stadgandena

nödig hänsyn finge tagas till de fel, som kunde uppstå vid analysen av blodprov,

fortsätter utredningsmannen:

I ett avseende kan det av utredningsmannen sålunda förordade förslaget

giva anledning till bevissvårigheter, som icke förefinnas vid tillämpningen

av gällande lag. Det förhåller sig ju så, att blodprov å föraren icke kan

tagas just vid det tillfälle, då han för sitt fordon, utan först någon tid

därefter. Blodprovsundersölcningens resultat angiver sålunda icke blodalkoholkoncentrationen

vid själva förandet, alltså det tillfälle som är av rättslig

betydelse, utan vid ett senare tillfälle. I det övervägande antalet fall saknar

denna differens betydelse; har blodprov tagits kort tid efter färdens avslutande,

och visar undersökningens resultat icke ett promilletal, som ligger

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

mycket nära något av de kritiska talen l.o eller 1.5 promille, blir domstolens

uppgift icke försvårad. Annorlunda ställer sig emellertid saken i fall som t. ex.

följande: blodprov har tagits en timme efter det förandet av motorfordon ägt

rum, och blodprovet visar en alkoholhalt av 1.4 5 promille. Åklagaren kan då

yrka ansvar jämlikt lagens 1 § andra stycket med den motiveringen att, enär

blodalkoholhalten i genomsnitt faller med en hastighet av 0.15 promille i

timmen, svaranden hade 1.6 0 promille alkohol i blodet, då han förde sitt

fordon. Mot denna uppgift kan svaranden exempelvis invända, att hans spritförtäring

ägt rum vid en så sen tidpunkt, att alkoholkurvan i hans blod ännu

vid provtagningen befann sig i stigande.

Det är uppenbart, att domstolens uppgift i sådana och liknande fall kan bli

vansklig. Fallen torde emellertid, som redan framhållits, komma att utgöra

endast en ringa del av hela antalet mål. Med hänsyn till stadgandet i 1 §

första stycket kan man vidare räkna med att, även örn beräkningar sådana

som de förutnämnda göras, de egentliga rattfylleristerna alltid komma att

bestraffas.

^Utredningsmannen anför därefter, att vid ändring av 1 § i 1934 års lag

vissa ändringar torde böra verkställas jämväl i 2 och 5 §§ av samma lag samt

i 1 § andra stycket lagen den 31 maj 1934 örn blodundersökning i brottmål,

21 § 1 mom. första stycket motorfordonsförordningen samt 21 § vägtrafikstadgan.

Utredningsmannen yttrar härom:

I 2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon

stadgas bland annat, att där någon vid förande av fordon, som avses

i 1 § samma lag, varit så påverkad av starka drycker, som där sägs, och därvid

ådgalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra

människors liv eller egendom, skall han dömas till fängelse eller straffarbete

i högst ett år. I och med uppställandet av två brottstyper i lagens första

paragraf uppstår frågan örn hänvisningen från 2 § till 1 § i lagen — uttrycket

»så påverkad av starka drycker, som där sägs» — skall omfatta även den nytillkomna

brottstypen. Enligt utredningsmannens uppfattning bör så vara

fallet. I syfte att giva ett tydligt uttryck för denna mening föreslås en mindre

ändring i 2 § lagen den 7 juni 1934. I 5 § har företagits en formell ändring,

betingad av den nya lagstiftningen örn verkställighet av bötesstraff.

I 1 § andra stycket lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn blodundersökning

i brottmål föreskrives, att blodprov må tagas å den, som med skäl misstänkes

hava fört motorfordon eller traktortåg så påverkad av starka drycker,

att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar.

Denna föreskrift bör givetvis utsträckas till att omfatta även sådana fall, då

det visserligen icke kan antagas, att föraren på grund av alkoholpåverkan är

ur stånd att på betryggande sätt föra sitt fordon, men det däremot är sannolikt

att alkoholkoncentrationen i hans blod överstiger 1 promille. Utredningsmannen

framlägger förslag till sådan ändring.

Även i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen behandlas det fall, att förare

vid färd med motorfordon eller traktortåg varit så påverkad av starka drycker,

att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Det

föreskrives i detta moment att körkortet i sådant fall skall fråntagas föraren

med rätt för honom att efter viss tid, minst sex månader och högst två år,

få frågan örn återbekommande av rätten att vara förare upptagen till prövning.

Skäl synas icke föreligga att med avseende å de i författningen givna

reglerna om körkortsindragning göra skillnad mellan de egentliga rattfylleristerna

och de personer, som straffas allenast därför, att de vid för hög

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majus proposition nr 159.

blodalkoholhalt framfört motorfordon eller traktortåg. Föreskrifterna i 21 §

1 mom. motorfordonsförordningen örn indragning av körkort synas därför

böra omfatta även dessa sistnämnda förare. Utredningsmannen framlägger

därför förslag till härför erforderliga ändringar av detta moment.

Uppmärksamhet bör i detta sammanhang även ägnas åt 21 § vägtrafikstadgan.

Det stadgas i denna paragraf, att polisman äger förbjuda den, som

kan antagas vara så påverkad av starka drycker, att han icke äger nödigt herravälde

över sina handlingar, att föra automobil. I 26 § första stycket vägtrafikstadgan

föreskrives, att motsvarande regel skall gälla även beträffande motorcykel

och i 37 § sista stycket i samma stadga gives enahanda föreskrift i fråga

örn traktortåg.

Den prövning av motorförarens påverkningsgrad, som dessa stadganden

lägga i polismannens hand, måste enligt sakens natur vara ytterst schematisk.

Det torde därför icke vara nödvändigt att låta polismannens rätt att förbjuda

förande av motorfordon eller traktortåg omfatta även förare, vars förseelse

består allenast däri, att han färdats med för hög alkoholhalt i blodet. Däremot

föreslås att i 21 § vägtrafikstadgan vidtages en redaktionell ändring i

syfte att bringa formuleringen i överensstämmelse med förslaget till ny

lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av

motorfordon.

För texten till de av utredningsmannen sålunda föreslagna ändringarna

torde få hänvisas till betänkandet.

Utredningsmannen behandlar slutligen vissa frågor örn kraftigare åtgärder

för motverkande av onykterhet vid ratten. Härom anför utredningsmannen

följande:

Det har ifrågasatts att i avskräckande syfte vidtaga en skärpning av

straffet för rattfylleri, som nu i det övervägande antalet fall utgör fängelse i

en månad. Med hänsyn till att redan det korta frihetsstraffet för den i

övrigt oförvitlige innefattar mycket allvarliga följdverkningar av social och

ekonomisk art, synes dock denna tanke böra avvisas.

Vidare har gjorts gällande, att tiden för körkortsindragning i fall av rattfylleri

borde förlängas. Enligt 21 § motorfordonsförordningen kan efter

rattfylleri körkortet återkallas för en tid av minst sex månader och högst

två år. Vid rattfylleri utan särskilt försvårande omständigheter indrages

kortet i regel för en tid av 8 månader, för så vitt föraren icke tidigare fått

sitt körkort indraget.

Ifrågavarande spörsmål var så sent som år 1938 föremål för riksdagens

prövning. I motion till detta års riksdag av herr Dahlbäck (nr 329 i andra

kammaren) ifrågasattes, att vid rattfylleri första gången körkortet skulle

indragas för minst ett år och att vid upprepat brott under de närmaste fem

åren körkortet skulle indragas för alltid. Motionen blev emellertid i enlighet

med andra lagutskottets utlåtande (nr 17) av riksdagen avslagen.

Anledning synes icke föreligga att hävda annan mening än den sålunda

av riksdagen omfattade. En längre tids indragning av körkort är en påföljd,

som i många fall drabbar den felande minst lika hårt som ett kortare frihetsstraff.

För en yrkeschaufför betyder körkortsindragningen, att han hindras

från att utöva sitt yrke. De hårda ekonomiska konsekvenserna härav gå

ut icke blott över honom själv utan även över hans familj. Följden kan

lätt bli att samhället måste inskrida med ekonomisk hjälp. En så hård påföljd

av brottet synes även föga överensstämma med den numera allmänt

omfattade principen, att en brottsling efter utståndet straff skall beredas

största möjliga hjälp att bli en samhällsgagnande medborgare.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 159.

Det synes ej heller välbetänkt att — vilket även föreslagits — som påföljd

för rattfylleri stadga förverkande av fordonet eller, om fordonet tillhör

annan än föraren, dess värde. I den praktiska tillämpningen blir nämligen

en sådan påföljd en innehållslös bestämmelse gentemot en person utan tillgångar

på samma gång som den kan drabba mången annan, t. ex. en yrkesbilägare,

oskäligt hårt.

Det har vidare föreslagits, att uttryckligt förbud skulle stadgas mot att i

rattfyllerimål ådöma villkorlig dom. Vid remissen till lagrådet av 1934 års

förslag till lag örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon yttrade

föredragande departementschefen om denna fråga, att villkorlig dom som

regel ej lämpade sig vid brott av ifrågavarande art. Departementschefen ville

dock ej biträda ett förslag, att domstolarna skulle betagas möjligheten att i

dessa mål ådöma villkorlig dom. Det vore emellertid att förmoda, framhöll

departementschefen, att domstolarna jämväl i fortsättningen med urskillning

skulle begagna sig av denna möjlighet.

Utvecklingen har visat, att antalet villkorliga domar i rattfyllerimål varit

mycket ringa. Med hänsyn härtill synes ej heller i förevarande avseende

någon ändring vara påkallad.

Yttranden.

Yttranden ha infordrats från rikets hovrätter, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna, Flera av dessa myndigheter ha överlämnat

yttranden från dem underlydande tjänstemän samt från enskilda sammanslutningar.

Härjämte ha yttranden inkommit från föreningen Sveriges häradshövdingar,

styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges

landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, svenska polisförbundet, styrelsen

för Sveriges advokatsamfund, nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund, nykterhetsnämndernas

riksförbund och motorförarnas helnykterhetsförbund, vilka hére

tts tillfälle att yttra sig i ärendet. Vidare har häradshövdingen i Ångermanlands

västra domsaga inkommit med en skrift.

Förslaget att straffbelägga förande av motorfordon och traktortåg i de

fall, då föraren har en alkoholkoncentration i blodet, överstigande en viss, i

lagen angiven gräns, har tillstyrkts i nära nog samtliga yttranden. I fråga örn

det promilletal, vid vilket en sådan lägsta gräns borde dragas, tillstyrkes i

flertalet yttranden utredningsmannens förslag. I ett icke obetydligt antal

yttranden framhålles emellertid, att gränsen borde sänkas, varvid i de flesta

fall föreslås en gräns av 0.5 promille. Å andra sidan har i ett antal fall även

anförts, att den av utredningsmannen föreslagna gränsen borde höjas. Mot

utformningen i övrigt av förslaget till ändrad lydelse av 1 § i 1934 års lag ha

även vissa erinringar gjorts.

Reglerna örn indragning av körkort efter rattfylleribrott lia, särskilt i länsstyrelsernas

yttranden, varit föremål för uppmärksamhet. Därvid har i ett

icke ringa antal fall uttalats önskemål om att dessa regler måtte skärpas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

17

I. Förslaget till ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ i 1934 års lag om

straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

1. Frågan om en blodalkoliolgräns bör införas i lagen.

Rikets hovrätter, medicinalstyrelsen och i det närmaste samtliga länsstyrelser

samt nära nog alla övriga myndigheter och sammanslutningar, som

yttrat sig i ärendet, tillstyrka att en sådan gräns införes. Sålanda anför Svea

Hovrätt, att mycket stöde att vinna både beträffande lagens förebyggande

verkan och säkerheten i rättstillämpningen, örn straffbestämmelserna mot rattfylleri

anknötes till viss blodalkoholgräns.

I några yttranden mötes emellertid förslaget med betänkligheter. Länsstyrelsen

i Värmlands län yttrar sålunda, att det med hänsyn till nu

föreliggande erfarenhet örn rattfylleribrottet vore för tidigt att göra detsamma

till föremål för en lagstiftning som den föreslagna. Även kungl, automobilklubben

och Älvsborgs läns trafikbilägareorganisation anse, att

gällande lag borde bibehållas. Automobilklubben anför, att i fråga örn rattfylleribrottet

utbildats en rättspraxis, som i ej ringa grad vunnit stöd i det

allmänna rättsmedvetandet. En revision av lagstiftningen borde enligt klubbens

mening icke vidtagas med mindre vägande skäl kunde åberopas därför.

Sådana skäl ansåge klubben icke föreligga. Det torde dessutom, anför klubben

vidare, vara principiellt felaktigt att giva blodalkoholhalten en sådan särställning

i lagstiftningen, att domstolarnas verksamhet bleve fastlåst. Domstolarna

borde icke berövas möjligheten att taga hänsyn till omständigheterna i

varje särskilt fall.

Landsfogden i Värmlands län befarar, att den föreslagna lagen

skulle väsentligt öka antalet av dem, som straffas för rattfylleri. Det vore

därför bättre örn nuvarande lagstiftning bibehölles samt utökades med en allmän

bestämmelse örn ett hårt straff för den, som gjorde sig skyldig till rattfylleri

och därvid åstadkomme skada.

Betänkligheter mot att giva blodalkoholhalten en särställning som bevismedel

uttalas av nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

Föreningen ifrågasätter, huruvida det ur psykologiska och allmänt

folkpedagogiska synpunkter kunde vara lämpligt att till grund för straffutmätningen

vid brott av denna komplicerade art lägga vissa siffermässigt bestämda

tal av alkoholpåverkan, sådan denna framkommer vid blodprovstagningen med

dennas ännu ovissa och osäkra natur. Lagtexten kunde lätt tolkas så, att

en alkoholkonsumtion, som medför en alkoholkoncentration i blodet upp till

den angivna minimigränsen, vore av samhället sanktionerad. På motsvarande

sätt hade, uppgiver föreningen, de på sin tid gällande siffermässigt bestämda

gränserna för högsta tillåtna hastighet tolkats. — Även i andra yttranden ha

uttalats farhågor för att förslaget skulle skapa den uppfattningen, att en lägre

alkoholkoncentration än den angivna vore tillåten.

Motormännens riksförbund yttrar, att i rattfyllerimål varje bevismedel,

som stöde till buds, borde skänkas beaktande. Det kunde icke undgås,

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 159. 845 4i 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

att ett dömande med utgångspunkt uteslutande från blodprovet komme att

innefatta ett dömande på sannolikhetsskäl, vilket vore en allvarlig fara. Förslaget

skulle, örn det upphöjdes till lag, än mera öka den schablonmässighet

varmed nu gällande lag tyvärr tillämpades.

2. Frågan vid vilket promilletal en lägsta blodalkoliolgräns bör dragas.

Svea Hovrätt anför:

Goda skäl kunna anföras för den uppfattningen, att den som har en

alkoholkoncentration i blodet av 1 promille antages vara så påverkad av starka

drycker, att han är olämplig som förare. Utredningsmannen har emellertid

satt denna gräns vid 1.5 promille (1 § andra stycket), men tillika föreslagit,

att den förare som, utan att bevisligen vara i sådan grad påverkad, har en

alkoholkoncentration av 1—1.5 promille, skall anses ha gjort sig skyldig till

en förseelse mot god ordning, för vilken en lägre straff skala skall gälla (1 §

tredje stycket motiven sid. 85). För närvarande torde man böra stanna vid

denna förmedlande ståndpunkt. Det är av vikt att lagstiftningen i detta ämne

äger förankring i rättsmedvetandet, och den allmänna meningen i vårt land

torde ännu ej vara mogen för ett längre steg i den enligt hovrättens åsikt

önskvärda riktningen.

Göta Hovrätt yttrar:

Enligt hovrättens uppfattning skulle åtgärder av det slag, som förslaget

innebär, vara ägnade att avhjälpa brister i den nu gällande lagen. Straff skulle

sålunda i större utsträckning än för närvarande drabba dem som på grund av

spritförtäring äro olämpliga som förare och därmed farliga för trafiksäkerheten.

Lagen komme därigenom att verka återhållande på spritförtäring i

samband med motortrafik och således i folkuppfostrande riktning i allmänhet.

En annan fördel ligger däri, att en på angivet sätt ändrad lag skulle innebära

garanti för en enhetligare rättstillämpning. Av nu anförda skäl får hovrätten

tillstyrka en lagändring i enlighet med de i betänkandet angivna principerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att det kunde synas

tveksamt huruvida icke redan nu — till undvikande av alltför täta ändringar

i gällande lagstiftning på området — den lägre promillegränsen borde sättas

till 0.5 promille, såsom bland annat medicinalstyrelsen i yttrande över justitieombudsmannens

skrivelse föreslagit i enlighet med vad som redan gäller i

Norge. Hovrätten hade emellertid funnit utredningsmannens skäl för att tills

vidare stanna vid en undre gräns av 1 promille övertygande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Statsmakterna hava genom de lagbestämmelser, som tid efter annan framkommit

i ämnet, sökt att gradvis pröva sig fram till den mest rationella lösningen

av dessa komplicerade spörsmål. Det förefaller som örn föreliggande

förslag, som utan att gå till någon ytterlighet dock allvarligt skärper bestämmelserna

angående alkoholmissbruk vid förande av motorfordon, innebär en

lycklig lösning av frågan och länsstyrelsen tillstyrker därför, att förslaget

lägges till grund för en lagstiftning i ämnet. Erfarenheten får sedan visa,

huruvida ytterligare skärpta föreskrifter äro av nöden.

Hovrätten för övre Norrland yttrar:

Så vitt man kan sluta av den nu föreliggande utredningen synes det numera

vara möjligt att fastställa en gräns för alkoholkoncentrationen i blodet,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

beträffande vilken man med tillräcklig säkerhet kan säga, att en förare med

minst denna koncentration är så farlig för trafiksäkerheten att han bör straffas

för rattfylleri utan att motbevisning örn hans ofarlighet tillätes. Denna gräns

torde icke böra sättas lägre än vid en alkoholkoncentration i blodet av 1.5

promille. Men därvid lärer man icke behöva stanna. Den föreliggande utredningen

synes utvisa, att härjämte en något lägre gräns — förslagsvis 1 promille

— bör kunna fastställas för användning på det sätt, att den förare, som

företer en koncentration av minst denna storlek (men mindre än 1.5 promille),

bör straffas för rattfylleri för den händelse ej av särskilda omständigheter

framgar att han icke var olämplig såsom förare. Med andra ord, den uppställda

presumtionen, grundad å blodprovet, tillerkännes i detta fall ej större styrka

än att den må motbevisas.

Mot uppställande av dessa presumtioner vid straffbeläggande av rattfylleri

— den ena presumtionen ovillkorlig och den andra motbevisbar — anmärkes

måhända, att det över huvud ej är fullt tillfredsställande att döma till straff

på presumtioner; det är möjligt att den undersökte i själva verket icke var

farlig för trafiksäkerheten oaktat den förutsatta koncentrationen förelåg. Invändningen

får dock med hänsyn till rattfylleribrottets natur icke någon

större tyngd. En förare med den ifrågavarande koncentrationen måste, såvitt

utredningen visar, i det alldeles övervägande antalet fall anses farlig för trafiksäkerheten.

Av denna anledning vill lagstiftaren icke tillåta någon person

med denna koncentration att föra bil, respektive icke tillåta det med mindre

föraren undantagsvis finnes icke vara olämplig såsom sådan. Därest grunden

för presumtionernas uppställande fattas på detta sätt, synes något sakligt berättigande

för betänkligheter att döma till straff på presumtionerna knappast

föreligga.

I själva verket är det ju ingalunda otänkbart att bestämma brottsbegreppet

rattfylleri i omedelbar anslutning till de två presumtionerna och sålunda

straffa för det bilföraren företedde den höga alkoholkoncentrationen. Emellertid

synes det, såsom utredningsmannen funnit, vara av praktiska skäl nödvändigt

att lagen innehåller en brottsbeskrivning å rattfylleri, som är oberoende

av presumtionerna och hänför sig direkt till det förhållandet, att den

tilltalade fört bil (vissa andra fordon) ehuru han på grund av alkoholförtäring

var olämplig såsom förare. Skälen härtill äro att blodprovning ej alltid kan

förekomma eller ej alltid bör äga rum. Men om sålunda denna av presumtionerna

oberoende brottsbeskrivning skall finnas i lagen, synes det tekniskt

mest ändamålsenligt att, efter den princip som följts i 1 § första och andra

stycket i utredningsmannens förslag, först uppställa den allmänna brottsbeskrivningen

och därefter till densamma anknyta en eller flera presumtioner.

Hovrätten föreslår därför, bland annat, den ändringen i utredningsmannens

förslag, att förare i koncentrationsgraderna l.o—1.5 promille skulle straffas,

»därest ej av omständigheterna framgår, att han icke var olämplig såsom

förare».

Hovrätten fortsätter därefter:

Vad angår vissa yrkesförare av bil (andra fordon) synes det hovrätten vara

berättigat att uppställa ännu ett straffbud för förseelse av nära liggande slag.

Även om, att döma av den föreliggande utredningen, en bilförare med en

alkoholkoncentration i blodet av mindre än 1 promille icke kan mera allmänt

antagas vara direkt olämplig att föra bil — en sak varom dock olika meningar

väl kunna råda — är det likafullt tydligt, att även en sådan förare, så snart

koncentrationen uppgår till ett visst mått, förslagsvis minst 0.5 promille,

genom bilkörningen tager ej betydelselösa risker med avseende å trafiksäker
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

heten. Åtminstone vad angår de yrkesförare, som mot ersättning gå i trafik

med passagerare, synes samhället skäligen kunna fordra att sådana risker icke

tagas. Det kan därför ifrågasättas att stadga straff för dylik yrkesförare, som

förer bil (möjligen även motorcykel; traktortåg torde ej här komma ifråga)

med en alkoholkoncentration i blodet av minst 0.5 promille, där han ej faller

under straffbudet i 1 §. Emellertid bör måhända denna yrkesförarens förseelse

icke betraktas såsom eller kallas för rattfylleri. Den bör anses vara av lindrigare

art än egentligt rattfylleri. Möjligen skulle förseelsen kunna benämnas

förseelse mot rattnykterhet. Straffet för densamma synes böra bestämmas till

dagsböter.

Förutom att fullgoda skäl i och för sig torde föreligga för uppställande av

den senast omförmälda lindrigare brottstypen, synes det även ur synpunkten

av lagens moralbildande verkan bliva, av värde, därest en så låg koncentrationsgräns

som 0.5 promille inskrives i lagen, må vara blott i fråga om de förare på

vilka de största anspråken ställas.

T. f. förste stadsf iskalen i Stockholm föreslår, under hänvisning

till de i betänkandet intagna siffrorna rörande sambandet mellan alkoholkonsumtion

och blodalkoholkoncentration, att undre gränsen i 1 § andra stycket

sättes till 1 promille, under det att tredje stycket skulle utgå.

I ett flertal yttranden föreslås emellertid, att den lägsta blodalkoholgränsen

sättes till ett lägre tal än 1 promille. Sålunda yttrar medicinalstyrelsen,

som erinrar om att styrelsen tidigare uttalat sig för 0.5 promille,

följande:

Det stora intresse, som från forskare i olika länder ägnats studiet av

alkoholpåverkningsgraden vid olika alkoholkoncentration i blodet, har medfört

vidgade kunskaper örn här föreliggande fakta.

I själva verket synes nästan varje nytt tillskott till vårt vetande på detta

område betyda ett‘nytt stöd för den uppfattningen, att även mycket låga

promillevärden på blodalkoholen med hjälp av förfinad undersökningsmetodik

låta sig registrera genom mätbara påverkningar på försökspersonerna,

framför allt på deras nervsystem. Eftersom dessa påverkningar till stor del

utgöras av sådana, som äro av särskild betydelse för förmågan att föra motorfordon

(nedsättning av nervsystemets finare funktioner, förlamning av de

normala hämningarna o. s. v.), synes det vara uppenbart, att, då det nu gäller att

i lag fastslå en viss alkoholkoncentration i blodet, vid vilken straffbar alkoholpåverkan

alltid skall anses föreligga, denna gräns måste sättas så lågt att

åtminstone icke flertalet motorfordonsförare vid densamma kan antagas vara

på grund av spritkonsumtion farligt för trafiksäkerheten. Enligt styrelsens

mening kan den av utredningsmannen föreslagna gränsdragningen icke anses

fylla detta krav. Till belysning av denna sin uppfattning vill styrelsen hänvisa

till bland annat professor Sjövalls uppsats hösten 1939 i festskriften till

Johan Scharffenberg (Oslo 1939). I denna framlägges resultatet av nu föreliggande

stora statistiskt bearbetade sammanställningar från de skandinaviska

länderna och Tyskland med jämförelse mellan blodalkoholkoncentration och

kliniskt registrerade tecken på alkoholpaverkan. Dessa statistiker omfatta

inalles 16,007 fall varav 2,438 från Danmark, 3,129 från Norge, 3,345 från

Tyskland och 7,095 från Sverige. »Man kan», säger professor Sjövall, »ur

undersökningarna draga den slutledningen, att med vanliga undersökningsmetoder

kliniskt påvisbara tecken på alkoholpåverkan framträda i minst

fjärdedelen av fallen, då koncentrationen stigit till 0.5 promille, i drygt halva

antalet fall vid en blodkoncentration av 1 promille, i mer an *h> av fallen, då

koncentrationen nått över 1.5 promille och i nästan samtliga fall vid en kon
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

centration av 2 promille.» — Härtill yttrar professor Sjövall vidare: »Till

dessa procentsiffror kan också fogas den kommentaren, att de säkerligen

skulle blivit högre, om den kliniska undersökningen företagits av en och

samma härför särskilt tränad läkare. Så har beträffande 479 av de danska

fallen ägt rum och procentsiffrorna för de 4 ovan angivna koncentrationsgruppema

hava därmed stigit till respektive 50, 74, 90 och 100.»

Redan intagandet utan samband med måltid av 15 centiliter 40 procentig

sprit d. v. s. vanlig restaurantranson Iean medföra, att blodalkoholvärdet

kommer upp till inemot 1 promille och även örn intagandet sker i samband

med måltid torde värdet ej sällan komma att överstiga 0.5 promille även örn

individuella variationer (med kroppsvikt etc.) äro vanliga. Sett mot bakgrunden

av ovan angivna siffror rörande den kliniskt påvisbara påverkan,

betyder detta i regel, att den som sätter sig vid ratten efter att ha intagit

måltid med vanlig restaurantranson därmed måste sägas riskera trafiksäkerheten

i en utsträckning, som icke kan anses tillåten. Detta omdöme försvagas

icke av det faktum, att mången själv anser sig ha sin körskicklighet

förhöjd eller i varje fall oförminskad efter förtäring av ifrågavarande kvantitet

alkohol. Det må även erinras om, att det ingalunda är ovanligt, att motorfordonsförare

under färd förtära 1—2 supar brännvin eller ett pär flaskor

pilsner utan samband med föda. Att därvid blodalkoholvärdet ofta når över

den gräns, där klinisk alkoholpåverkan kan konstateras, måste anses visst.

Med kännedom örn nu angivna fakta kan det enligt medicinalstyrelsens

bestämda mening icke tillrådas att sätta gränsen mellan tillåten och icke

tillåten alkoholförtäring för motorfordonsförare högre än att därigenom

förare, som genom alkoholförtäring nedsätter sin körförmåga på ett sådant

sätt, att han innebär fara för trafiksäkerheten, också i regel kan göras ansvarig.

Det kan icke vara något samhällsintresse att härvidlag lämna allt för vid

marginal av hänsyn till rådande alkoholvanor och av dessa skapade opinioner.

Särskilt i nuvarande tidsläge med dess oundgängliga krav på medborgarnas

samhällsanda och hänsyn till det gemensammas väl synes detta mindre

motiverat än någonsin.

Vid medicinalstyrelsens utlåtande har fogats ett särskilt yttrande av chefen

för statens rättskemiska laboratorium, professor Erik Wolff, som anför, att

även örn en gräns av 0.5 promille i princip kan anses riktig, så torde det

emellertid av folkpsykologiska skäl vara tvivelaktigt, huruvida genom en så

drastisk skärpning av gällande lagstiftning den eftersträvade ökningen av

nykterheten vid ratten skulle ernås.

För en undre gräns av 0.5 promille uttala sig vidare länsstyrelserna

i Stockholms, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands

och Västerbottens län, landsfogden i Södermanlands

län samt centralförbundet för nykterhetsundervisning.

Överståthållarämbetet anför, under åberopande av de i betänkandet

återgivna uppgifterna rörande sambandet mellan alkoholförtäring, kroppsvikt

och alkoholkoncentration, att de i förslaget angivna gränserna 1.5 och 1 promille

borde sänkas till 1 respektive 0.5 promille. Samma mening omfattas av

länsstyrelsen i Kronobergs län, motorförarnas helnykterhetsförbund

och nykterhetsnämndernas riksförbund.

Poliskammaren i Hälsingborg föreslår, att den undre gränsen

sättes vid O.c promille. Länsstyrelsen i Norrbottens län samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

svenska polisförbundet yttra, att gränsen bort sättas något lägre än

vad utredningsmannen föreslagit.

Trafikpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter örn icke just nu

»den psykologiska tidpunkten är inne för införande av förbud mot all slags

alkoholförtäring före bilkörning».

I ett antal yttranden uttalas emellertid farhågor för, att de i betänkandet

upptagna promillegränserna skulle vara för låga. Sålunda anför länsstyrelsen

i Hallands län, med hänvisning till de i betänkandet lämnade uppgifterna

beträffande rättspraxis i fråga om rattfylleribrottet, att de av utredningsmannen

föreslagna gränserna borde höjas till 1.5 respektive 2 promille.

I några fall föreslås, att 1 § tredje stycket i förslaget icke upphöjes till lag.

Den undre gränsen skulle härigenom höjas till 1.5 promille.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför sålunda:

Det kan befaras, att det blott bleve i undantagsfall, som brott enligt tredje

stycket komme att konstateras, och med hänsyn därtill kan den frågan med

skäl uppställas huruvida en sådan bestämmelse bör införas. I detta sammanhang

må ock framhållas, hurusom det icke är uteslutet att möjligheten att

kunna hos en bilförare påvisa en alkoholmängd av l.o promille kan leda till

införande här och var av ett mindre tilltalande spionsystem. Med frågan

örn införande av här avsedda bestämmelse torde i allt fall lämpligen kunna

anstå till dess erfarenhet vunnits örn verkningarna av en bestämmelse enligt

andra stycket.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har även anfört någon

betänklighet mot tredje stycket, under motivering att bestämmelsen möjligen

kunde uppmuntra spioneri och angivelsesystem.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar betänkligheter mot

att 1 § tredje stycket upphöjes till lag. Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten

av att utanför första och andra styckenas tillämplighetsområde tillskapa

en ny grad av rattfylleri, för vilken, med domstolarnas benägenhet att hålla

sig i närheten av minimum inom strafflatituden, endast i sällsynta undantagsfall

strängare straff än böter torde komma att ådömas. Landsfogden i

Kronobergs län finner, att regeln i tredje stycket under vissa förhållanden

— särskilt då en person efter att hava intagit spritdrycker oförmodat får

anledning att köra bil — kunde synas väl sträng.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund varnar för en alltför

låg gräns. Samfundet anför, att en föreskrift, liknande 1 § tredje stycket

i förslaget, möjligen kunde ur moralbildande synpunkt vara av viss betydelse.

En förutsättning för att bestämmelsen skulle få en sådan verkan vore emellertid

att alkoholgränsen icke sattes för lågt.

Kungl, automobilklubben anför, att en så låg gräns som 1 promille

icke skulle vinna stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning anför, att de

vetenskapliga experiment, som hittills verkställts i fråga örn sambandet mellan

alkoholförtäring, kroppsvikt och alkoholkoncentration, huvudsakligen hänfört

sig till förtäring på fastande mage av extraktfria eller extraktfattiga spritdrycker.

De i betänkandet återgivna siffrorna örn den alkoholkoncentration,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

sorn uppnås efter viss alkoholförtäring, kunde därför bliva missvisande. Det

vore därför önskvärt, att ytterligare vetenskapliga undersökningar verkställdes

rörande denna fråga. Enligt förbundets mening vore vidare de av alkoholförtäring

orsakade funktionsrubbningarna så stora, att praktiskt taget ingen

motorförare med mera än 1 promille i blodet kunde på ett betryggande sätt

framföra sitt fordon. Förbundet tillägger härförutom, att ytterligare undersökning

borde göras örn verkningarna av den norska lagen om rattfylleri,

vilken innehåller en gräns å 0.5 promille. — Motsvarande synpunkter ha

anförts av motorförarnas helnykterhetsförbund.

3. Presumtionen i 1 § andra stycket.

Utredningsmannens förslag har i flertalet yttranden lämnats utan erinran.

Vissa anmärkningar ha emellertid framställts.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

Det kan ifrågasättas, huruvida verkningarna av analysmetoden hittills förmått

mera allmänt påverka det allmänna rättsmedvetandet därhän, att det är

möjligt att med det förtroende bygga på metoden, som är en nödvändig förutsättning

för att tilltron på en sålunda konstruerad lagstiftning ej skall rubbas.

Med hänsyn härtill kan det måhända vara mindre välbetänkt att göra legalpresumtionen

i andra stycket av 1 § så absolut bindande som enligt förslaget

blivit fallet; och det kan ifrågasättas, örn det icke i längden skulle befinnas

mera lämpligt att hava en möjlighet till motbevisning öppen. Detta skulle

kunna ske exempelvis genom tillägget »såvitt ej synnerliga skäl till annat

föranleda». En sådan utväg skulle säkerligen utan risk kunna anlitas, då den

sannolikt icke komme att användas annat än i yttersta undantagsfall. Utvägen

bör emellertid enligt länsstyrelsens mening stå domstolarna till buds, så att

en domare icke i de undantagsfall, som kunna uppstå, tvingas att döma mot

sin övertygelse.

Poliskammaren i Hälsingborg anser, att presumtionen, som borde

knytas till en lägsta gräns av 0.6 promille, skulle vara motbevisbar. Även

kungl, automobilklubben och motormännens riksförbund avstyrka

en presumtion, som icke finge motbevisas.

Hovrätten för Övre Norrland har, jämte ett antal andra myndigheter,

yttrat, att andra stycket kunde medföra, att den tilltalade i ett fällande utslag

säges bliva straffad för att ha fört bil, ehuru han var olämplig därtill, då han i

själva verket måhända i ett och annat fall ej bevisligen var olämplig såsom

förare utan blott företedde en vid körning otillåten alkoholkoncentration.

Hovrätten tillägger dock, att denna mera formella anmärkning syntes vara

av ringa betydenhet.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som framfört samma erinran, föreslår

emellertid, att 1 § andra stycket på grund härav måtte uteslutas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår, att 1 § andra stycket

skall utgå. Härom anför hovrätten följande:

Bestämmelsen i andra stycket av förslagets 1 § innebär i verkligheten, att

förbud stadgats mot förande av motorfordon av den, som förtärt viss myckenhet

sprit och att överträdelse härav straffbelagts på sätt i första stycket angivits.

Hovrätten har med hänsyn till den stora faran för trafiksäkerheten av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majus proposition nr 159.

motorförares spritförtäring icke i princip något att erinra emot, att ett dylikt

straffbud tillskapas och att alltså straff — även fängelsestraff — utkräves,

ehuru bevisning ej förebragts därom, att vederbörande i det särskilda fallet

ej kunnat på betryggande sätt föra motorfordon. Ett stadgande av enahanda

innebörd föreslås emellertid även i tredje stycket 1 §, som kriminaliserar

förande av motorfordon av person med en alkoholkoncentration i blodet av

minst 1 promille. Att för denna låt vara allvarliga ordningsförseelse införa

tvenne straffskalor, allteftersom alkoholkoncentrationen över- eller understiger

1.5 promille, synes hovrätten vara en alltför detaljmässig reglering av

straffbestämmelserna, varav icke heller något behov torde föreligga. Hovrätten

får därför tillstyrka, att andra stycket i 1 § utgår och att i samband

därmed begränsningen uppåt till 1.5 promille i tredje stycket borttages.

En motsvarande ståndpunkt i förevarande fråga intages av länsstyrelsen

i Uppsala län och landsfogden i Södermanlands län. Länsstyrelsen

yttrar:

Motorförare, som är påverkad av alkoholhaltiga drycker vid förande av

motorfordon, synes härigenom kunna göra sig skyldig till brott av två olika

typer. Den ena förutsätter, att han i det konkreta fallet är så påverkad, att

han icke på betryggande sätt kan föra fordonet, den andra, att han försätter

sig i ett tillstånd, som enligt allmän erfarenhet innebär en fara därigenom,

att vissa under bilkörning särskilt viktiga funktioner försvagas, dock utan

att en sådan påverkan, som nyss sagts, är bevisad i det föreliggande fallet

Det synes, som om det skulle vara lämpligt att vid en reformering av

lagstiftningen klart skilja på dessa olika brottstyper. För den förstnämnda

skulle straffet vara strängare och lämpligen överensstämma med latituden

i nu gällande 1 §. För detta brott bör alkoholkoncentrationen i blodet

utgöra ett mycket viktigt bevismedel, men dock icke medföra legal presumtion,

som icke får motbevisas. För den andra brottstypen konstateras brottsligheten

genom en alkoholkoncentration i blodet, som enligt erfarenheten

innebär trafikfara. För detta brott bör straffet vara lindrigare och böter ingå

i den normala latituden. Genom en sådan åtskillnad vinnes, att domstolarna

i avseende å förstnämnda slag av brott icke bli bundna av ett enda faktum,

vars betydelse i det enskilda fallet kan vara osäker. För allmänheten stöder

detta uppfattningen att domstolarna utan ensidighet döma på grund av hela

det föreliggande bevismaterialet. Vid vilket promilletal oförmågan att på

betryggande sätt föra motorfordon inträder, synes fortfarande vara föremål

för delade meningar bland de sakkunniga. I ett stort antal fall synes gränsen

ligga lägre än den i förslaget 1 § andra stycket upptagna siffran 1.5 promille.

Motsatsen torde dock också förekomma enligt uttalanden i utredningen. I

sistnämnda fall skulle förslaget medföra att motorföraren skulle straffas icke

för den såsom huvudrekvisit i första stycket förutsatta påverkningen utan för

en in concreto lägre grad av påverkan. Bevisprövningen skulle visserligen

bli lättare, men säkerheten i det materiella avgörandet mindre. Härvid torde

särskilt böra uppmärksammas, att tiden för blodprovet i förhållande till

körningen torde spela en icke obetydlig roll. I detta avseende lärer det vara

oundvikligt att skillnad uppstår mellan, å ena sidan, städer och andra läkarstationer

och den vanliga landsbygden å andra sidan. Enligt länsstyrelsens

uppfattning bör således icke andra stycket i 1 § medtagas.

Tredje stycket i 1 § i förslaget borde däremot, enligt länsstyrelsens

mening, med borttagande av den övre gränsen 1.5 promille upphöjas till lag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 159. 25

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår, att andra stycket

måtte utgå.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund yttrar, att den föreslagna

bestämmelsen i andra stycket i sak innebure, att man bröte med den

för all modern rättsuppfattning utmärkande strävan att ersätta legala bevisregler

och presumtioner med fri bevisprövning. Särskilt anmärkningsvärt

ansåge styrelsen det vara att man funnit sig kunna tillämpa legala presumtioner

på det straffrättsliga området, då sådana regler där kunde leda till att en

person skall förklaras för brottsling, ehuru han törhända i verkligheten är

oskyldig till ifrågavarande brott.

4. Brottsbestämningen i 1 § första stycket.

Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland styrelsen för

Sveriges advokatsamfund, kungl, automobilklubben, förste

provinsialläkaren i Kronobergs län, landsfogden i Västernorrlands

län och poliskammaren i Hälsingborg stöda uttryckligen utredningsmannens

förslag. Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar,

att förslaget syntes innebära en avgjord förbättring och utan tvekan kunde

förordas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att den föreslagna

formuleringen givet vore att föredraga framför den nuvarande, något svävande

formuleringen. Länsstyrelsen yttrar vidare:

En formulering som den föreslagna synes vara ägnad att öka lagstiftningens

effektivitet i avseende å möjligheterna att stävja rattfylleriet, då,

enligt vad justitieombudsmannen i sin skrivelse till Kungl. Majit den 31

december 1938 anfört, domstolarna ofta för fällande dom enligt nu gällande

lag fordrat en alkoholpåverkan, som tagit sig synbara uttryck. Med hänsyn

till att en sådan mot lagstiftarens mening stridande tolkning genom den föreslagna

nya brottsbestämningen synes utesluten, vill länsstyrelsen tillstyrka

utredningsmannens förslag i denna del.

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att förslaget innebär

en förbättring däri, att medan den nuvarande lydelsen är för allmänt

hållen och efter ordalagen omfattar förarens bristande herravälde över sina

handlingar över huvud taget, förslaget omnämner blott hans oförmåga att föra

motorfordon.

Göta Hovrätt yttrar:

Utredningsmannen har föreslagit, att nu gällande lags uttryck »den som

är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde

över sina handlingar» utbytes mot uttrycket »den som varit så påverkad

av starka drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet».

Av betänkandet framgår, att det nya uttrycket valts för att lämna mindre

utrymme åt subjektivt omdöme och således tydligare utmärka, att prövningen

skall ske efter objektiv norm. Enligt hovrättens uppfattning innebär den föreslagna

formuleringen såtillvida en fördel, att beskrivningen direkt tar sikte

på vederbörandes olämplighet såsom motorförare i stället för, såsom nu

gällande lag gör, hans förmåga av herravälde över sina handlingar, vartill

kommer, att uttrycket »betryggande sätt» torde i förhållande till nu gällande

lags uttryckssätt innebära en skärpning av de anspråk, som man har rätt att

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

ställa på en motorförare. Emellertid vill hovrätten framhålla, att borttagandet

av uttrycket »kan antagas» och förändringen av tempus kunna giva anledning

till den missuppfattningen, att det enligt förslaget fordras bevisning örn att

vederbörande i det särskilda fallet visat sig icke kunna på ett betryggande

sätt föra fordonet. Det synes därför erforderligt, att det föreslagna uttryckssättet

ändras, förslagsvis till »Den som — — — är så påverkad av starka

drycker, att det måste antagas, att han icke är i stånd att på betryggande sätt

föra fordonet.»

Även i ett antal andra yttranden anföres, att brottsbestämningen i 1 §

första stycket kunde tolkas som örn förarens kvalifikationer skulle prövas

med hänsyn uteslutande till den färd, varom fråga vore i det särskilda fallet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att den föreslagna brottsbestämningen

i första stycket kunde innebära en mildring i förhållande till

gällande lag. Det nu gällande uttrycket »så påverkad av starka drycker, att

han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar» medgåve

en sådan tolkning, att flera fall av alkoholmissbruk omfattades av stadgandet

än av ett stadgande med den föreslagna lydelsen. Länsstyrelsen föresloge

därför att allenast den ändringen av gällande lag verkställdes, att innebörden

av orden »äga nödigt herravälde över sina handlingar» i den nuvarande bestämmelsen

preciserades så, att bestämmelsen komme att uteslutande avse

förmågan att föra fordon, som här är i fråga.

Länsstyrelserna i Uppsala och Göteborgs och Bohus län samt

trafikpolisintendenten i Stockholm, centralförbundet för nykterhetsundervisning

och motorförarnas helnykterhetsförbund

anföra, att den fördelning av bevisbördan, som innefattades i orden »kan

antagas», borde kvarstå.

Hovrätten för Övre Norrland föreslår lydelsen »Den som---

oaktat han är så påverkad av starka drycker, att han skäligen kan antagas

vara olämplig såsom förare av fordonet».

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att gällande brottsbestämning

borde kvarstå. Hovrätten anför:

Den i första stycket av 1 § uppställda brottstypen är enligt motiven avsedd

att motsvara den i gällande lag förekommande. Emellertid har brottsbeskrivningen

ändrats. Som skäl härför har åberopats, att det stundom invänts,

att den nuvarande formuleringen lämnade för stort utrymme åt den

enskilde domarens uppfattning och att därigenom fara skulle finnas för

rättsosäkerhet och godtycke. Dessa farhågor hava enligt hovrättens mening

icke besannats, utan hovrätten tror sig fastmera kunna konstatera, att åtminstone

under senare år tillämpningen av ifrågavarande lagbud icke varit

mera skiftande än vanligen är fallet inom straffrättens område. Gällande

brottsbeskrivning, som sålunda i praxis får anses hava uppnått en fast tolkning,

torde numera hava ingått i allmänna medvetandet, och en ändring däri

synes för den skull icke böra göras utan tvingande skäl. Det är också fara

värt att den föreslagna ändringen skulle kunna medföra missförstånd, i det att

ordalagen i förslaget tyda på en avsikt att skärpa kraven på bevisning om att

den tilltalade icke fört eller icke kunnat föra fordonet på ett betryggande sätt,

en avsikt som enligt motiven emellertid icke skulle föreligga. Hovrätten får

därför föreslå, att för den grövre av de båda i förslaget uppställda brottstyperna

nuvarande brottsbeskrivning bibehålies oförändrad.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 159. 27

Vidare har centralförbundet för nykterhetsundervisning anfört

följande:

Mot texten kan göras den erinringen, att den icke fastställer den norm,

med vilken den under alkoholpåverkan föreliggande körskickligheten skall

jämföras. Enligt centralförbundets mening är det principiellt riktigt att göra

en jämförelse med den körskicklighet, föraren skulle äga, därest ingen alkoholpåverkan

förelåge men omständigheterna i övrigt vore helt oförändrade.

Förbundet föreslår därför, att prövningen skulle avse frågan örn förarens

förmåga att på ett betryggande sätt föra fordonet genom alkoholförtäring

blivit nedsatt. Detta önskemål har framförts även av motorförarnas helnykterhetsförbund.

5. Straffsatserna. Villkorlig dom.

Svea Hovrätt ifrågasätter, huruvida de särskilda dagsbotsminima borde

bibehållas. I sådant fall borde det särskilda dagsbotsminimum i 1 § första

stycket sättas högre än till tio dagsböter. Hovrätten för övre Norrland

anser, att dagsbotsminima borde borttagas, enär de med hänsyn till sin ringa

storlek vore betydelselösa.

Svea hovrätt anför vidare, att i tredje stycket dagsböter borde nämnas

före fängelse. Detta önskemål har uttryckts även av andra hörda myndigheter.

Landsfogden i Västernorrlands län anser, att straffminima borde

sättas till 25 dagsböter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län — som uttalat sig för en motbevisbar

presumtion i andra stycket — anser att dagsböter borde utgå ur

latituden i första stycket. I tredje stycket borde minimistraffet vara 25 dagsböter.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke

fängelsestraff borde göras obligatoriskt vid upprepat brott enligt första

stycket. Dagsbotsminimum i detta stycke borde höjas.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning föreslår, att

straffskärpning införes vid upprepat rattfylleri och rattfylleri, som åtföljts

av svårare skada.

Länsstyrelsen i Hallands län, som föreslagit att tredje stycket

skulle omfatta blodalkoholhalterna 1.5—2 promille, yttrar, att det syntes

mindre tilltalande för rättskänslan att låta ett förhållandevis så strängt straff

som fängelse ingå i straffskalan för ett brott, som uteslutande konstituerades

av förekomsten av förstnämnda eller högre alkoholhalt i blodet, alltså oavsett

att det icke styrkts, att föraren varit så påverkad av starka drycker att han

icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet.

Poliskammaren i Hälsingborg anför, att vid många tillfällen kunnat

konstateras, att en upprörande grov vårldslöshet ej i nämnvärd mån inverkat

på straffmätningen. Med hänsyn härtill föreslår poliskammaren, att ett ovillkorligt

frihetsstraff endast skulle stadgas för alkoholpåverkad förare, som

vållat en olycka eller eljest åsidosatt sådana trafikföreskrifter, för vilkas över
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majus proposition nr 159.

trädande gälla dagsböter. I övriga fall, då visserligen konstaterats, att föraren

varit så spritpåverkad, att lian icke kunnat föra fordonet på ett betryggande

sätt, men han ej gjort sig skyldig till någon annan förseelse, borde det normala

straffet vara dagsböter och endast vid försvårande omständigheter

(iteration eller höggradig berusning) frihetsstraff.

Landsfiskalen i Valkebo distrikt yttrar:

Lämpligheten av fängelsestraff för de fall, som avses i tredje stycket, torde

kunna ifrågasättas. I de allra flesta fall torde polis- och åklagarmyndigheterna

aldrig få kännedom örn de motorfordonsförare, som hava en dylik

alkoholkoncentration i blodet men ändock visa sig kunna framföra motorfordon

på ett betryggande sätt, och det kan därför synas hårt, att de enstaka

förare, som av en eller annan anledning — kanske genom spioneri eller

trakasseri — upptäckas hava framfört sina fordon trots sistnämnda alkoholkoncentration

i blodet, skola kunna straffas med fängelse.

Moto rmännens riksförbund föreslår, att normallatituden i första

stycket med hänsyn till de skiftande fall, som kunna förekomma, borde omfatta

såväl böter som straffarbete.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare framhåller angelägenheten

av att straffmätningen differentieras. Det vore icke lämpligt att

en månads fängelse så gott som regelmässigt utdömdes för rattfylleribrott.

Ett antal myndigheter och sammanslutningar har yttrat sig i frågan, huruvida

villkorlig dom borde förekomma vid rattfylleribrott. Sålunda anför

länsstyrelsen i Jönköpings län, att i författningen borde intagas uttrycklig

föreskrift örn att villkorlig dom ej finge förekomma.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar, att hinder tydligen

ej borde möta att enligt tredje stycket ådöma frihetsstraff villkorligt.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare och motormännens

riksförbund ifrågasätta, örn icke villkorlig dom kunde komma till

vidsträcktare användning än nu är fallet.

Medicinalstyrelsen, som förordar en gräns av 0.5 promille, uttalar

i anslutning härtill önskemål örn en större differentiering av straffutmätningen,

därvid i första hand villkorlig dom skulle komma i fråga vid lindrigare

förseelser, då skada ej orsakats på person eller egendom. 6

6. Övriga i yttrandena berörda frågor rörande förslaget till ändrad

lydelse av 1, 2 och 5 i 1934 års lag.

Häradshövdingen i Ångermanlands västra domsaga yttrar

rörande bestämmelsen i 1 § tredje stycket:

Det synes mig vara betänkligt att på sätt skett i den i första paragrafen

tredje stycket intagna bestämmelsen göra straffbarheten för denna lägre grad

av påverkan beroende av och begränsad till viss siffermässigt bestämd alkoholkoncentration.

I många fall av rattfylleri blir det över huvud taget aldrig

tillfälle till blodprovstagning, och därav följer för åtskilliga dylika fall att

vederbörande blir straffri på grund av besvärlighet för domstolen att bestämma

koncentrationsgraden. Man behöver blott erinra örn svårigheten att

få pålitlig upplysning örn dels alkoholförtäringens omfattning och dels tiden

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

mellan förtäringen och körningen. Snart nog bleve det säkerligen också känt,

att ett framkomligt sätt att undgå straff bleve att förneka spritförtäring eller

uppgiva obetydlig sådan och på allt sätt söka undgå blodprovstagning. Förslagsvis

torde det vara värt övervägande, huruvida icke det ifrågavarande

tredje stycket i analogi med paragrafens två första stycken kunde givas

följande innehåll: Är det icke styrkt, att föraren varit så påverkad som i första

stycket sägs, men var i följd av spritförtäringen hans lämplighet såsom förare

nedsatt, skall han straffas med fängelse i högst sex månader eller dagsböter,

dock ej under tio. Sådan nedsättning skall förutsättas hava uppstått hos

honom, örn alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till l.o men ej till

1.5 promille.

Motsvarande synpunkter anföras av svenska polisförbundet och

Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrar:

Blodprovet bör örn möjligt ge svar på frågan hur stor alkoholkoncentrationen

i blodet var vid körningstillfället. I de av statens rättskemiska laboratorium

utfärdade analysbevisen angives sannolikaste värdet på den i organismen

vid provtagningsögonblicket befintliga alkoholmängden. Skulle denna

uppgift kunna kompletteras med en approximativ beräkning, utförd i enlighet

med den å sid. 58 nederst i betänkandet återgivna grafiska framställningen

Amre mycket vunnet. Härigenom skulle en säkrare grund för målets bedömande

kunna ernås. Styrelsen inser emellertid, att det måhända på vetenskapens

nuvarande ståndpunkt är förenat med oöverstigliga svårigheter att kunna

prestera en dylik grafisk framställning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:

Enligt länsstyrelsens mening möter det ej betänkligheter att, såsom i andra

stycket gjorts, av praktiska skäl fastslå en alkoholkoncentration i blodet av

1.5 promille eller därö\Ter såsom ett oemotsägligt bevis örn den alkoholpåverkan,

som är en förutsättning för rattfylleristraff. Denna bestämmelse

torde icke innebära någon större skärpning utan torde kunna väsentligen anses

såsom ett lagfästande av gällande praxis. Härvid måste emellertid noga beaktas

att praxis i regel lärer utgå från alkoholkoncentrationen vid tagandet av

blodprovet, under det att lagförslaget enligt vad motiven angiva låter koncentrationen

vid brottets begående — vid förandet av automobil — vara avgörande.

Nu torde exempelvis den, som vid tagandet av blodprov 3V2 timmar

efter körningen har en alkoholkoncentration av l.o promille, icke på denna

grund dömas för rattfylleri, men han skulle enligt förslaget (motiveringen å

sid. 85) dömas enligt andra stycket. Länsstyrelsen måste ifrågasätta örn det

vid denna lagändring — som just avser att i den praktiska rättvisans intresse

åvägabringa ett lätthanterligt och likväl teoretiskt försvarbart förfarande,

grundat på en enkel analys — är lämpligt att komplicera detta genom beräkningar,

som torde bliva ganska vanskliga bland annat därför att de tilltalade

oftast lämna oriktiga uppgifter örn tiden för alkoholförtäringen och myckenheten

av vad som inmundigats samt den i motiven antagna hastigheten av

alkoholhaltens fallande väl är genomsnittligt riktig men i de särskilda fallen

mycket osäker. Skulle trots detta den i andra stycket stadgade bevispresumtionen

anses böra knytas till tiden för brottets begående, torde detta böra

tydligare angivas i lagtexten.

Svea Hovrätt har framhållit önskvärdheten av att till behandling upptages

frågan örn straff för motorförare, som är påverkad av andra hetsande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

eller bedövande medel än alkohol eller som eljest befinner sig i sådant tillstånd,

att han är olämplig för sin uppgift. Spörsmålet örn ansvar för delaktighet

i hithörande brott hörde även till dem, som borde klarläggas. Hovrätten

tillstyrkte emellertid dessa frågors omedelbara upptagande allenast under

förutsättning att därav ej vållades uppskov med förslagets genomförande.

Förstnämnda fråga har berörts även av länsstyrelsen i Jönköpings

län, poliskammaren i Hälsingborg och styrelsen för föreningen

Sveriges stadsdomare.

Svea hovrätt har yttrat, att det borde i lämplig form klargöras i vilken

ordning analysmetodens felgränser (betänkandet sid. 37 och 85) borde vinna

beaktande i rättstillämpningen.

I några yttranden har föreslagits, att jämväl förande i alkoholpåverkat tillstånd

av andra fordon än automobil, motorcykel och traktortåg skulle kunna

bedömas som rattfylleri.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och

poliskammaren i Hälsingborg anse sålunda, att lagen bör omfatta

förare av alla slag av fordon.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och Värmlands länsavdelning

av föreningen Sveriges landsfiskaler förorda, att motorredskap

skulle omfattas av lagen.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrar, att framförande

av cykel, hästskjuts eller annat icke motordrivet fordon av den, som

befinnes vara av starka drycker överlastad, borde bestraffas hårdare än såsom

vanlig fylleriförseelse. Het kunde ifrågasättas örn icke dylikt brottsligt

förfarande borde upptagas såsom särskilt försvårande omständighet i 18 kap.

15 § strafflagen.

Landsfogden i Kalmar län anför — med hänvisning till vissa i länet

inträffade fall — att skyldigheten för tjänsteläkare att taga blodprov borde

vidgas. Härom anför landsfogden följande:

Av synnerlig vikt är givetvis, att person, som misstankes för rattfylleri,

kan underkastas blodprov snarast möjligt efter anhållandet. Vikten härav

torde bliva än större, därest en viss alkoholkoncentration i och för sig kan

medföra straffansvar. Med anledning härav synes mig frågan örn läkares

skyldighet att verkställa blodprovsundersökning böra i förevarande sammanhang

upptagas till prövning. Sådan skyldighet föreligger såvitt jag kunnat

utröna allenast för provinsial- och stadsläkare och torde därvid skyldigheten

allenast avse undersökning på begäran av polismyndighet i ort, belägen inom

vederbörande läkares distrikt (se beträffande provinsialläkare allmänna läkarinstruktionen

den 19 december 1930, § 36). Denna begränsning av skyldigheten

kan leda till avsevärda svårigheter. Därest vederbörande tjänsteläkare

icke är anträffbar, finnes icke någon läkare, som är skyldig att på polismyndighetens

begäran taga blodprov. Jag skulle vilja ifrågasätta, om icke föreskrift

borde meddelas därom, att alla tjänsteläkare — även lasarettsläkare — skola

vara skyldiga att på begäran av varje polismyndighet verkställa blodprovsundersökning.

Även landsfogden i Södermanlands län anför liknande synpunkter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition nr 159.

Länsstyrelsen i Kalmar län instämmer i vad landsfogden i länet

yttrat i förevarande ämne och föreslår, att frågan göres till föremål för utredning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:

För närvarande förekommer ej sällan, att förare av motorfordon, som i påverkat

tillstånd råkat ut för kollision eller liknande händelse, omedelbart därefter

förtär betydande mängder alkohol i syfte att omintetgöra värdet av en

blodprovsundersökning. Till förhindrande härav synes böra föreskrivas, att

den alkoholkoncentration i blodet, som finnes vid undersökningstillfället,

skall vara utslagsgivande, oavsett örn alkoholförtäring ägt rum efter körningens

avslutande samt under förutsättning vidare, att det kan visas, att

alkohol förtärts jämväl före början av och i anslutning till bilkörningen.

Landsfogden i Kalmar län ifrågasätter, örn icke sådan spritförtäring,

som nyss berörts, borde i och för sig kriminaliseras.

Hovrättsrådet i hovrätten över Skåne och Blekinge S. A. Rönnquist, som

förklarat sig skiljaktig från hovrättens uttalande i ärendet, anför bland annat,

att reglerna örn blodalkoholgränser borde förtydligas med avseende å de fall,

då alkoholkoncentrationen delvis föranletts av andra orsaker är alkoholförtäring,

t. ex. om föraren lider av sockersjuka.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

För en del bilförare torde det i lagförslaget upptagna begreppet alkoholkoncentration

i blodet med angivande av viss promille ej utan vidare vara till

sin innebörd fullt begripligt, varför det synes vid ett upphöjande av förslaget

till lag vara lämpligt, att allmänheten bibringas kännedom örn de nya bestämmelsernas

innebörd i denna del, lämpligen på det sätt att till varje körkortsinnehavare

överlämnas populärt avfattad broschyr i frågan med förklaring av

begreppsterminologien och understrykande av vikten av nykterhet vid ratten.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västernorrlands

län och förste provinsialläkaren i Kronobergs län.

II. Förslaget till ändrad lydelse ay 1 § lagen om blodundersökning

i brottmål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att rätten för

myndighet att taga blodprov — som nu endast omfattar sådan person, som

med skäl misstänkes för vissa angivna slag av brott, bland annat rattfylleri -—

skulle utsträckas till att vid trafikolyckor gälla även förare, som icke misstänkes

för alkoholpåverkan.

Motorförarnas helnykterhetsförbund föreslår, att spörsmålet örn

vidgad rätt att taga blodprov måtte bli föremål för utredning.

En ändring av 2 § i lagen föreslås av landsfogden i Malmöhus län,

som yttrar:

Enligt nu gällande lydelse av lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning

i brottmål tillkommer det bland andra polisman i befälsställning att föranstalta

örn tagande av blodprov å den som med skäl misstänkes ha fört motorfordon

eller traktortåg så påverkad av starka drycker, att han kan antagas

icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar. På landsbygden har

det ofta visat sig svårt att i rätta ögonblicket anträffa landsfiskal för att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

få beslut om tagande av blodprov å misstänkt person, oell många polismän

i befälsställning finnas icke å landsbygden. Det kan därför ifrågasättas om

icke sådan rätt borde i fall av fara i dröjsmål tillerkännas ordinarie polisman,

som genomgått konstapelsklassen i statens polisskola.

Spörsmålet bero res även av Värmlands länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, som föreslår, att rätten att besluta

örn tagande av blodprov borde, åtminstone på landsbygden, tillkomma varje

polisman.

lil. Förslaget till ändrad lydelse av 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen.

I de flesta yttrandena har utredningsmannens förslag icke givit anledning

till erinran. Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar sålunda, att

det syntes välbetänkt att utredningsmannen icke, som från vissa håll påyrkats,

funnit sig böra föreslå någon skärpning i fråga örn reglerna för indragning

av körkort.

Svea Hovrätt anför:

Någon ändring i reglerna örn körkortsindragning på grund av rattfylleri

har ej föreslagits av utredningsmannen. Strängare bestämmelser härutinnan

och särskilt en regel om förlust av körkort för ali framtid vid upprepat rattfylleri

skulle utan tvivel utgöra ett synnerligen verksamt medel till rattfylleriets

bekämpande. Då emellertid riksdagen så nyligen som år 1938 avslagit

en motion örn dylik skärpning, bör måhända en förnyad prövning av

denna fråga tills vidare anstå. Möjligen kan det förväntas, att den föreslagna

ändringen av reglerna i 1934 års lag skall medföra en strängare tillämpning

av bestämmelserna örn körkortsindragning i fall av grovt eller upprepat rattfylleri.

Från flera håll ha emellertid yrkanden framställts örn en skärpning av

reglerna örn körkortsindragning. Sålunda förordar medicinalstyrelsen

»en utvidgning av körkortsindragningarna». Styrelsen kunde ej helt förstå

utredningsmannens betänkligheter härutinnan.

Till förmån för en skärpning av reglerna örn körkortsindragning uttala

sig även länsstyrelsen i Jämtlands län och landsfogde n i Malmöhus

län.

Poliskammaren i Hälsingborg föreslår, att minimitiden för indragning

bestämmes till ett år.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

Länsstyrelsen ifrågasätter, örn någon allvarlig erinran kan göras mot en

författningsändring, varigenom den längsta indragningstiden bestämmes till

fem år. Härigenom skulle öppnas en möjlighet att för de grova och icke så

sällan förekommande rattfylleribrotten, begångna av personer, vilka känna sig

föga eller icke alls berörda av hotet om en eller annan månads fängelsestraff,

bestämma en påföljd, som kan bliva verkligt kännbar för vederbörande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att vid upprepat rattfylleri

körkortet borde kunna indragas för längre tid, förslagsvis fem år. Länsstyrelsen

tillägger härvid följande:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr löp.

33

För att i sådant fall det skall kunna förhindras, att ,en bilförare, som fått

sitt körkort indraget på så lång tid, efter mantalsskrivning i annat län, och

under uppgift, att han ej tidigare haft körkort, söker sådant därstädes, synes

i tidningen Polisunderrättelser regelbundet böra intagas förteckning på dylika

personer. Det bör åligga polismyndighet att, innan nykterlxetsintyg utfärdas,

göra sig förvissad om att vederbörande sökande ej förekommer i detta register.

Överståthållarämbetet föreslår, att länsstyrelse tillerkännes befogenhet

att vid upprepat rattfylleri indraga körkortet för alltid. Den som trots

straff och indragning av körkort på grund av rattfylleri ånyo gör sig skyldig

till sådant brott, syntes ämbetet icke vidare böra anförtros rätten att föra

motorfordon. Motsvarande synpunkter uttalas av länsstyrelsen i Kronobergs

län, centralförbundet för nykterhetsundervisning och

poliskammaren i Hälsingborg samt av landsfogden i Malmöhus

län, som anser, att indragning för alltid av körkort borde äga ruin, då

föraren tre gånger dömts för rattfylleri.

Svenska polisförbundet anför:

I betänkandet omnämnes ett i riksdagen av herr Dahlbäck väckt förslag,

enligt vilket vid rattfylleri första gången körkortet skulle indragas för minst ett

år och att vid upprepat brott under de närmaste fem åren körkortet skulle

indragas för alltid. Utredningsmannen Tiar ansett sig icke kunna biträda dessa

förslag, mot vilka han bland annat anfört, att en längre tids indragning av

körkortet i många fall drabbar den felande minst lika hårt som ett kortare

frihetsstraff och att för en yrkeschaufför körkortsindragningen betyder, att

lian hindras utöva sitt yrke, varigenom konsekvenserna gå ut även över hans

familj. Polisförbundet anser, att det kanske kan vara hårt att för den, som första

gången fälles till straff för att i alkoholpåverkat tillstånd ha framfört motorfordon,

indraga körkortet för längre tid än som av utredningsmannen föreslagits

och detta icke heller kanske kan vara nödvändigt för att den felande

skall låta sig rättas. Det kan nämligen kanske vara möjligt, att en person icke

gjort sig förtrogen nied huru mycket alkohol han tål att förtära och att därför

hans brott i viss mån mera berott av en tillfällighet än av bristande ansvarskänsla.

Helt annorlunda förhåller det sig dock enligt polisförbundets mening

med den, som efter att en gång hava sakfällts för rattfylleri ånyo inom fem

år gör sig skyldig till samma brott. En sådan person har visat sig vara i

avsaknad av den ansvarskänsla, som ovillkorligen bör finnas hos den som

innehar körkort. Han är, då han i alkoholpåverkat tillstånd framför motorfordon,

i hög grad farlig samt kun åsamka oskyldiga människor oerhörda

svårigheter och lidanden. Att konsekvenserna av körkortsindragningen även

går ut över en sådan persons familj, kan polisförbundet icke finna vara tillräckligt

bärande skäl för att en sådan person ånyo skulle erhålla körkort.

Polisförbundet vill erinra örn, att örn en förares förmåga att föra motorfordon

blivit väsentligen nedsatt genom skada — som kan ha uppstått utan hans

förvållande —- så skall dennes körkort återkallas. Även i sådant fall kunna

konsekvenserna av körkortsåterkallelsen gå ut över förarens familj, men detta

får icke hindra körkortets återkallande. Här gäller det att i görligaste mån

skydda andra människor. Men detsamma bör gälla även beträffande den, som

upprepade gånger fört motorfordon i alkoholpåverkat tillstånd. Han är minst

lika farlig för egen och annans säkerhet som den skadade. Polisförbundet

får därför på det livligaste instämma i förslaget, att vid upprepat rattfylleri

under de närmaste fem åren körkortet skall indragas för alltid.

Bihang till -riksdagens protokoll 1941. I sami. Nr lili).

345 41

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 159.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

Såsom bestämmelserna nu och jämväl enligt utredningsmannens förslag

äro avfattade torde länsstyrelse näppeligen kunna vägra att för en person,

som upprepade gånger fått sitt körkort indraget för rattfylleri, utfärda nytt

körkort, sedan den för återkallelsen bestämda tiden gått till ända, under

förutsättning att föreskrivna intyg kunna företes och någon anmärkning i

nykterhetshänseende icke förekommit mot sökanden under tiden efter begåendet

av den förseelse, som givit anledning till körkortets indragning.

Länsstyrelsen anser det ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen otillfredsställande,

att en person, som upprepade gånger fått sitt körkort indraget för

rattfylleri, återigen skall kunna betros med att föra motorfordon. Länsstyrelsen

vill fördenskull föreslå, att detta spörsmål göres till föremål för särskild utredning.

•Tämväl motorförarnas helnykterhetsförbund hemställer örn ytterligare

utredning för att åvägabringa en skärpning av bestämmelserna örn

körkortsindragning.

Yrkanden örn mildring av de regler örn körkortsindragning, som föreslås

av utredningsmannen, förekomma även. Sålunda anför styrelsen för Sveriges

advokatsamfund, att det med hänsyn till de ekonomiskt och socialt ofta

genomgripande verkningar, som en körkortsindragning medför för den enskilde,

syntes böra ifrågasättas, örn körkortsindragning borde vara obligatorisk

vid rattfylleri första gången.

Även i ett annat avseende har mildring yrkats. Länsstyrelsen i Södermanlands

län yttrar:

Enligt förslaget till förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 göres ifråga örn körkortsindragning

icke skillnad mellan de egentliga rattfylleristerna och de personer, som straffas

allenast därför att de vid för hög blodalkoholhalt framfört motorfordon eller

traktortåg. I båda fallen skall sålunda körkortet ovillkorligt indragas på

minst sex månader. Redan vid tillämpning av nu gällande bestämmelser har

det ej sällan synts länsstyrelsen onödigt hårt att i fall, då domstolen funnit

mildrande omständigheter föreligga och på grund därav låtit förseelsen sonås

med dagsböter, nödgas indraga den dömdes körkort på minst sex månader.

Enligt det nu föreliggande förslaget skärpas bestämmelserna bland annat såtillvida,

att även den, som icke varit så påverkad av starka drycker, att han

icke kunnat på betryggande sätt föra motorfordon men som i blodet har en

alkoholkoncentration av mellan l.o och 1.5 promille, skall fråntagas körkortet

på minst nämnda tid. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, örn det ur trafiksäkerhetssynpunkt

kan anses påkallat, att såsom påföljd för en dylik förseelse —

av utredningsmannen betraktad som en förseelse mot god ordning — stadga

ovillkorlig körkortsindragning på minst sex månader. Särskilt för yrkeschaufförer

och andra, som för egen och familjens försörjning äro i behov av

körkort, torde detta stadgande komma att verka alltför strängt.

Samma mening uttalas av länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen

i Uppsala län finner det kunna vara tveksamt örn obligatorisk

körkortsindragning borde äga rum i förevarande fall men anser dock att så

borde ske.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, örn icke länsstyrelserna

kunde beredas möjlighet att i större utsträckning än hittills återkalla körkort

redan innan lagakraftvunnet utslag föreligger. Länsstyrelsen yttrar härom:

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majus proposition nr 159.

Detta skulle enligt länsstyrelsens mening utan våda kunna ske därigenom,

att bestämmelserna i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober

1936 kompletterades med en föreskrift örn att återkallelse må äga rum, så

snart vederbörligt intyg föreligger om att den felande vid tillfället haft en

alkoholkoncentration i blodet av l.o promille eller mer. Det borde därför

åligga åklagarmyndigheten, eller, örn intyget inkommer först under målets

handläggning vid domstol, denna, att utan dröjsmål insända styrkt avskrift

därav till länsstyrelsen.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västmanlands län,

som yttrar:

Länsstyrelsen ifrågasätter örn icke, därest utredningsmannens förslag örn

införande av den till promillesiffran 1.5 knutna presumtionen intages i lagen,

ett stadgande bör inrymmas i 21 § 1 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen

av innehåll, dels att polismyndighet skall äga rätt omhändertaga körkortet,

så snart alkoholkoncentrationen i förarens blod befunnits uppgå till

1.5 promille eller mera, dels ock att polismyndigheten skall vara skyldig insända

körkortet, den i paragrafen avsedda redogörelsen samt avskrift av blodanalysbeviset

till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, för sådant länsstyrelsens

förordnande, som i paragrafen angives. Då i detta fall fällande dom

undantagslöst kommer att följa å åtalet, synes det länsstyrelsen lämpligt att

beslut örn återkallelse av körkortet i enlighet med stadgandet i samma paragraf

och moment, tredje stycket meddelas utan avbidan på att utslag meddelas och

vinner laga kraft. I syfte att i möjligaste mån förkorta den i vissa fall avsevärda

tidsperiod, som i följd av motorfordonsförordningens nuvarande bestämmelser

i regel måste förflyta mellan tidpunkten för rattfylleribrottets begående

och den dag motorfordonsföraren fråntages körkortet, meddelar länsstyrelsen

numera undantagslöst interimistiskt beslut örn indragning av körkortet,

så snart det fällande utslaget kommit länsstyrelsen tillhanda. Under de senaste

två åren hava besvär över sådant beslut endast en gång anförts, och föranledde

besvären icke ändring av länsstyrelsens beslut.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare föreslår, att underdomstol

tillerkännes befogenhet att interimistiskt verkställa körkortsindragning.

Nykterhetsnämndernas riksförbund framhåller, att en eftergranskning

av körkortsinnehavarens nykterhetsförhållanden borde äga rum. Denna

granskning kunde antingen göras obligatorisk för varje innehavare av körkort

efter vissa fastställda tidsintervaller eller ock kunde i lagstiftningen uppdragas

åt de nykterhetsövervakande organen, närmast nykterhetsnämnder och

polismyndigheter, att under hand verkställa sådan eftergranskning.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande framhåller

vikten av att i samband med utfärdande av respektive förnyandet av körkort

en mera noggrann prövning ur allmänna nykterhetssynpunkter äger rum.

Poliskammaren i Hälsingborg föreslår, att en motsvarighet till körkortsindragningen

skulle drabba den, som utan att vara berättigad till förande

av motorfordon, vare sig på grund av att han aldrig haft körkort eller fått

detta indraget, ändock kört bil i visst spritpåverkat tillstånd. Lämpligast

syntes vara, örn denna motsvarighet finge formen av ett av domstol meddelat

förverkande av möjligheten att erhålla eller återfå körkort. Allt efter omständigheterna

torde denna påföljd ådömas för viss tid eller för alltid.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majus proposition nr loit.

Departements
chefen.

IV. Förslaget till ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan.

I flertalet yttranden har utredningsmannens förslag icke givit anledning till

erinran. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala län:

Förevarande stadgande har visat sig utgöra ett nyttigt hjälpmedel mot

alkoholpåverkade motorförare. Någon verklig prövning av graden av påverkan

kan uppenbarligen icke förekomma i dylika fall. Med den föreslagna ändrade

lydelsen torde praxis komma att utfalla på samma sätt som hittills. Länsstyrelsen

Ilar därför icke något att erinra mot förslaget.

Göta Hovrätt yttrar:

Förslaget till ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan innebär endast en

omredigering av lagtexten till överensstämmelse med den föreslagna nya

lydelsen av brottsbeskrivningen i 1 § första stycket av 1934 års lag. Detta

skulle medföra, att polisman icke skulle äga förbjuda förare, som misstänkts

för brott enligt tredje stycket i nämnda lagrum, d. v. s. för att vara så påverkad,

att alkoholkoncentrationen uppgår till 1—1.5 promille, att föra fordonet

och vid behov hindra honom därifrån. Även örn det kan sägas, att det

alltid finnes skäl att misstänka brott mot huvudregeln, där alkoholhalten i

blodet kan beräknas uppgå till 1 promille, torde det vara olämpligt att genom

en sådan lydelse av 21 § vägtrafikstadgan som den föreslagna giva anledning

till ovisshet. Till grund för den nya straffbestämmelsen i tredje stycket av

1 § i förslaget till ändrad lydelse av 1934 års lag ligger ju den uppfattningen,

att en person med där angiven alkoholhalt i blodet är farlig för trafiksäkerheten.

Anledning saknas därför att begränsa polismans rätt till ingripande på

sätt som skett. Hovrätten hemställer på grund av det anförda, att 21 § vägtrafikstadgan

ändras så, att polisman äger rätt att ingripa, då han finner skal

antaga, att föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § i 1934 års lag.

Liknande synpunkter anföras av trafikpolisintendenten i Stockholm.

Gällande lagstiftning mot rattfylleri stadgar straff för den, som vid

förande av automobil, motorcykel eller traktortåg är så påverkad av starka

drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar.

Straffet utgör fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,

dagsböter, dock ej under tio.

Mot denna lagstiftning har, som av den föreliggande utredningen framgår,

riktats anmärkningar i olika hänseenden. Sålunda har anförts, att vid lagens

tillämpning gränsdragningen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan

kan erbjuda stora svårigheter. Särskilt är detta fallet då de bevismedel, som

i regel stå domstolarna till buds — vittnesutsagor, läkares omdöme örn graden

av alkoholpåverkan och resultatet av blodprovsundersökningen -— ej sammanstämma.

Dessa svårigheter ha stundom lett till att motorförare, som varit

i ganska hög grad påverkade av rusdrycker, dock gått fria från straff. Vidare

har mot gällande lagstiftning erinrats, att dess avhållande verkan minskas

genom att brottsbestämningen i viss mån lämnar åt förarens eget omdöme att

vid det kritiska tillfället avgöra, örn han är lämplig att föra motorfordon eller

ej. Med den avtrubbning av omdömet, som förtäring av rusdrycker städse

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr loll. 37

medför, utfaller prövningen oftast så, att han anser sig kunna föra sitt fordon,

även då han objektivt sett måste anses olämplig därtill.

Lagstiftningen har heller icke, trots att normalstraffet i jämförelse med

tidigare gällande stadganden i ämnet skärpts från böter till fängelsestraff,

förmått minska antalet rattfylleribrott. Detta antal har tvärtom intill den nu

rådande krisens början visat en ständig ökning. Även örn denna ökning

delvis förklaras av motortrafikens allt större omfattning, så visar likväl det

årliga antalet brott, vilket för år 1938, året före krisens inträde, utgjorde

1,615 fall, en ur trafiksäkerhetssynpunkt alltför hög siffra.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden kunde en rationell lösning av

denna lagstiftningsfråga synas vara, att straff fastställdes för all förtäring av

rusdrycker under och viss tid före körningen. Enligt utredningsmannens

mening skulle emellertid tiden ännu icke vara mogen för införande av en

sådan lagstiftning i vårt land. Det vore uteslutet, anför utredningsmannen,

att en lagstiftning av denna typ skulle vinna förankring i folkmedvetandet. I

ett stort antal fall skulle lagens stränghet leda till att personer, som enligt

allmän erfarenhet icke utgjort någon fara för trafiken, skulle komma att

straffas. Lagen skulle därför, särskilt örn stränga straffpåföljder föreskreves,

för många te sig som upprörande orättvis. Fara kunde uppstå att den allmänna

respekten för lagarna minskades, och det vore heller icke uteslutet att

marken kunde beredas för spioneri och andra trakasserier. Lagstiftningens

uppgift borde vara att från förande av motorfordon hindra den, som är så

påverkad av alkohol, att han enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen är

olämplig som förare.

Hänsyn måste uppenbarligen tagas till vad utredningsmannen sålunda

anfört. Då det gäller att bekämpa den fara, som alkoholförtäring i samband

med förande av motorfordon innebär, torde det vara mest ändamålsenligt att

successivt föra lagstiftningen fram mot strängare regler och därigenom undan

för undan vänja motorförarna till allt större varsamhet i umgänget med rusdrycker.

Lagstiftningens uppfostrande syfte synes på detta sätt bäst tillgodoses.

Enligt utredningsmannens förslag till ändrad lagstiftning mot rattfylleri

skulle i lagen fastställas en bestämd alkoholhalt i blodet som avgörande för

straffbarheten. Starka skäl synas tala för att i lagen upptaga en regel örn

sådan gräns. Tillförlitligheten av den i vårt land tillämpade metoden för bestämmande

av blodets alkoholhalt måste numera anses fastslagen och det får

anses ådagalagt, att bestämda slutsatser örn den undersöktes alkoholpåverkan

kunna dragas med utgångspunkt från blodalkoholhalten. Lagstiftningen kan

emellertid icke enbart bygga på en sådan gräns, bland annat med hänsyn

därtill att blodprov ingalunda alltid kan tagas. Utredningsmannen har därför

föreslagit en regelkombination av fällande alkoholhalt och en allmän brottsbestämning,

liknande den nu gällande.

Vid avgörande av frågan vid vilket promilletal för alkoholhalten den fällande

gränsen bör dragas har vid utredningen hänsyn tagits såväl till de verkningar,

som enligt erfarenheten i allmänhet åtfölja olika alkoholkoncentra
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majus proposition nr !■59.

tioner, som till förhållandet mellan blodalkoliolhalt och tillämpningen av nu

gällande lagstiftning mot rattfylleri.

Utredningsmannen anför, att redan en gränsdragning vid l.o promille

skulle innebära en väsentlig skärpning i förhållande till tillämpningen av gällande

lag. Såsom exempel härpå kan nämnas, att under år 1939 befunnos 416

undersökta förare ha haft en blodalkoholhalt av l.oi—1.5 promille. Endast 312

av dessa förare åtalades. Under samma år fälldes endast 192 förare med denna

blodalkoholhalt till ansvar för rattfylleri. Med hänsyn till att en blodalkoholhalt

av l.o promille förutsätter en relativt stor förtäring av rusdrycker, i

genomsnitt 15 centiliter 40-volymprocentig sprit, har utredningsmannen emellertid

trots att en väsentlig skärpning sålunda skulle inträda funnit skäl att

föreslå detta tal. Då en gränsdragning vid l.o promille skulle drabba åtskilliga

förare, som för närvarande ej straffas och som ofta, enligt vad allmän erfarenhet

visar, icke kunna betecknas som direkt olämpliga som förare, har utredningsmannen

emellertid funnit önskvärt, att det för förare, som väl haft

en alkoholhalt överstigande l.o promille men ej visats hava varit direkt olämpliga

som förare, stadgas en särskild, mildare straffskala.

Dessa överväganden hava lett till att i förslaget upptagits två olika brottstyper.

Till den ena brottstypen, för vilken straffskalan föreslås lika som för

närvarande — fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,

minst tio dagsböter — skulle hänföras den »som varit så påverkad av starka

drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet». Därvid uppställes

den presumtionen, att förare, som haft en alkoholhalt i blodet av 1.5

promille eller däröver, alltid skall anses hava varit så påverkad som nyss

nämnts. Den andra av de föreslagna brottstyperna skulle omfatta förare, som

— utan att det visats att han varit i lagens mening påverkad — haft en blodalkoholkoncentration

av l.o men ej 1.5 promille. Straffet för sådan förare

föreslås till fängelse i högst sex månader eller dagsböter, dock ej under tio.

En överträdelse av detta stadgande har av utredningsmannen betraktats som

i viss mån en förseelse mot god ordning och böter skulle därför kunna ådömas

även örn förmildrande omständigheter ej föreligga. Förslaget har avfattats

så, att den som visas hava varit så påverkad att han icke kunnat på betryggande

sätt föra fordonet alltid skall drabbas av det strängare straffet, oavsett

om alkoholhalten i hans blod uppgått till 1.5 promille eller ej.

Det av utredningsmannen sålunda förordade förslaget synes i huvudsak

vara väl ägnat att i avsevärd mån undanröja de olägenheter, som vidlåda gällande

lag. Sålunda skulle i det stora flertalet fall svårigheter ej möta för

domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpåverkan.

Det torde även få antagas, att förslagets genomförande skulle minska frekvensen

av rattfylleribrott. Vetskapen örn blodprovets beviskraft torde bliva

ett verksamt motiv för avhållsamhet i samband med motorkörning. Förslaget

synes därför i väsentliga delar böra läggas till grund för en förändrad lagstiftning

angående rattfylleri. I vissa avseenden finner jag dock skäl föreslå

modifikationer i förslaget.

Gällande lags uttryck »så påverkad av starka drycker, att han kan antagas

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 159.

39

icke äga nödigt herravälde över sina handlingar» har i utredningsmannens

förslag ersatts med lydelsen »så påverkad av starka drycker att han icke kunnat

på betryggande sätt föra fordonet». Utredningsmannen har sålunda föreslagit

en brottsbestämning, som direkt tager sikte på förarens kvalifikationer såsom

förare, icke på hans herravälde över sina handlingar i allmänhet. I denna del

synes ändringen innebära en tydlig förbättring. Det kan däremot vara föremål

för tvekan huruvida icke orden »kan antagas», vilka av utredningsmannen icke

upptagits i förslaget, borde bibehållas. Visserligen avser den föreslagna

lydelsen, enligt vad utredningsmannen framhållit, icke att vara någon saklig

ändring i förhållande till gällande brottsbestämning utan vill endast giva ett

tydligare uttryck åt dess innebörd. Då emellertid ordalagen i förslaget, såsom

i flera yttranden framhållits, kunna tolkas som en skärpning av kraven på bevisning

örn den tilltalades förmåga att föra sitt fordon på ett betryggande

sätt synas orden »kan antagas» böra kvarstå även i en ändrad brottsbeskrivning.

I de över förslaget avgivna yttrandena har bland annat ifrågasatts, att

1 § andra stycket i utredningsmannens förslag skulle utgå. Detta stadgande

synes emellertid ur olika synpunkter vara av betydelse. Lagens uppfostrande

verkan främjas sålunda av att de i stadgandet avsedda förarna betecknas som

egentliga rattfyllerister. Vidare vinnes, att bevissvårigheter i många fall

undanröjas. Med kännedom örn de avsevärda alkoholmängder, som måste förtäras

för att en blodalkoholkoncentration av 1.5 promille skall uppnås, synes

mig presumtionen icke kunna leda till resultat, som äro stötande för rättskänslan.

Presumtionen synes därför böra upptagas i lagen.

I anledning av vad som anförts i flera av de avgivna yttrandena synes

det kunna ifrågasättas, huruvida icke gränsen för den lägsta blodalkoholhalten

borde sättas vid ett lägre tal än l.o promille. Att sätta gränsen

så lågt som vid 0.5, som från vissa håll påyrkats, torde dock för närvarande

icke vara lämpligt. En gräns av 0.8 promille synes ur olika synpunkter innebära

tillräckligt stöd åt kravet på ökad avhållsamhet i samband med förande

av motorfordon. De i utredningens intagna, efter Widmark återgivna schematiska

beräkningarna av sambandet mellan alkoholförtäring, kroppsvikt och

blodalkoholkoncentration visa, att en blodalkoholkoncentration av 0.8

promille i genomsnitt motsvarar en förtäring av 10 centiliter 40-volymprocentig

sprit för en man med en vikt av 60 kilogram och en förtäring

av 15 centiliter sprit av samma volymkoncentration för en man örn 90 kilogram.

Det kan icke anses försvarligt att före körning inmundiga så stora

alkoholkvantiteter. Mot en skärpning av förslaget av sådan innebörd torde

därför bärande skäl icke kunna åberopas.

I fråga örn straffsatserna i förslaget må anmärkas, att straffminima i såväl

den strängare som den mildare straffskalan satts till tio dagsböter. Till utmärkande

av skillnaden mellan straffskalorna synes minimum i den strängare

skalan böra höjas något, lämpligen till tjugufem dagsböter. I den lindrigare

skalan torde, därest den undre blodalkoholgränsen sättes till lägre promilletal

än l.o promille, dagsböter böra nämnas före fängelse.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 1~>9.

Till utmärkande av att stadgandet omfattar två skilda brottstyper synas

första och andra styckena böra sammanföras till ett första moment, under det

att tredje stycket bör bilda ett andra moment.

Frågan örn villkorlig dom bör ådömas vid rattfylleri har även behandlats

i vissa yttranden. Såsom föredragande departementschefen anförde vid

remissen till lagrådet av nu gällande lag mot rattfylleri, lämpar sig i regel

villkorlig dom icke för brott av ifrågavarande art. Ej heller för brott enligt

den nu förordade lindrigare brottstypen synes villkorlig dom böra förekomma,

därest ej särskilda skäl tala därför. Något särskilt stadgande om bruket av

villkorlig dom synes emellertid icke böra införas. Domstolarna torde, liksom

hittills skett, komma att med varsamhet begagna denna möjlighet.

I vissa yttranden har även ifrågasatts, att straff skulle stadgas för motor

förare, som är påverkad av andra hetsande eller bedövande medel än alkohol

eller som eljest befinner sig i sådant tillstånd, att han är olämplig för sin

uppgift. Vidare har anförts, att förande i alkoholpåverkat tillstånd av andra

fordon än automobil, motorcykel eller traktortåg borde särskilt bestraffas. Tillräckligt

skydd mot de ifrågavarande trafikförseelserna torde dock kunna

vinnas genom tillämpning av 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan. Anledning torde

även saknas att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, till särskild behandling upptaga

frågan örn delaktighet i rattfylleribrott.

Några frågor örn den praktiska användningen av blodundersökningsmetoden

ha även berörts i yttrandena. Sålunda har anförts, att i lämplig form

borde klargöras i vilken ordning analysmetodens felgränser borde vinna beaktande

i rättstillämpningen. Dessa felgränser synas böra beaktas redan av

den anstalt, som verkställer analysen. Analysbeviset bör sålunda upptaga ett

minimivärde (analysvärdet minskat med promilletalet för högsta möjliga fel).

Därest den undersökte lider av sockersjuka — vilket framgår av Gerhards

prov, som tages vid den s. k. kliniska undersökningen — ävensom i andra fall,

då provet icke giver ett riktigt värde å blodalkoholhalten, böra erforderliga

upplysningar härom intagas i analysbeviset. I detta bevis bör sålunda angivas

den blodalkoholhalt, som med hänsyn till alla i det särskilda fallet kända omständigheter

kan anses ur vetenskaplig synpunkt oantastlig. Därest den föreslagna

lagstiftningen genomföres, torde härför erforderliga ändringar böra

vidtagas i formuläret för analysbevis. Vidare torde, därest förslaget upphöjes

till lag, frågorna om vidgad skyldighet för tjänsteläkare att taga blodprov

samt örn lämplig form för officiell upplysningsverksamhet angående lagens

innebörd få upptagas till behandling.

I enlighet med vad utredningsmannen föreslagit torde ändringar böra vidtagas

i 2 och 5 §§ samma lag samt i 1 § lagen den 31 maj 1934 örn blodundersökning

i brottmål, 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen och 21 § vägtrafikstadgan.

För den närmare innebörden av dessa ändringsförslag har jag

tidigare redogjort. En huvudsakligen formell ändring bör även vidtagas i

förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,

som tillhöra eller nyttjas av staten. I denna förordning stadgas, att för skada

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majus proposition nr 159.

i följd av trafik med staten tillhörigt eller av staten nyttjat motorfordon,

motorredskap och traktortåg staten må av fordonets förare utkräva ersättning

endast i vissa fall, bland annat om föraren varit så påverkad av starka drycker,

att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar.

Detta uttryck synes böra utbytas mot en hänvisning till 1 och 2 §§ i 1934

års lag.

I anslutning till de av utredningsmannen framlagda ändringsförslagen ha

i de avgivna yttrandena ytterligare vissa frågor varit föremål för uppmärksamhet.

I 2 § lagen om blodundersökning i brottmål stadgas, att rätt att föranstalta

örn tagande av blodprov tillkommer vissa högre tjänstemän, samt,

vid misstanke örn rattfylleri eller där eljest fara är i dröjsmål, polisman i

befälsställning. På landsbygden har det emellertid, enligt vad som framhållits,

ofta visat sig svårt att vid polisundersökning i fall, då rattfylleri misstänkes,

i rätta ögonblicket anträffa polisman i befälsställning. Det har därför

ifrågasatts, att rätten att föranstalta örn tagande av blodprov borde vid

misstanke örn rattfylleri tillkomma även andra polismän.

Därest blodprovet, såsom nu avses, gives en särställning som bevismedel,

blir det uppenbarligen än iner angeläget än tidigare att sådant prov tages i

såvitt möjligt samtliga misstänkta fall. Det synes ej heller behöva befaras,

att missbruk skulle ske, därest varje polisman erhölle rätt att vid grundad

misstanke örn rattfylleri förordna örn sådant prov. Föreskrift härom synes

därför böra intagas i 2 § lagen örn blodundersökning i brottmål.

I 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen givas regler örn indragning av

körkort. I ett icke ringa antal yttranden ha önskemål uttalats örn att dessa

regler borde skärpas utöver vad utredningsmannen föreslagit.

Av skäl, som utredningsmannen anfört, möta vissa betänkligheter mot

tanken på en långtgående skärpning. En längre tids indragning av körkort

är en påföljd, som kan drabba den felande minst lika hårt som ett kortare

frihetsstraff. För en yrkeschaufför medför k ö rk o rt s i n d r a g n i n g e n att han

hindras från att utöva sitt yrke, och de ekonomiska konsekvenserna härav gå

ut icke blott över honom själv utan även över hans familj.

Dessa skäl äga emellertid vida mindre styrka såvitt angår personer,

som upprepade gånger göra sig skyldiga till rattfylleri. I syfte att erhålla

kännedom örn graden av denna återfallsfrekvens har verkställts en statistisk

undersökning rörande återfall i detta brott. Undersökningen torde som bilaga

II få fogas till statsrådsprotokollet.

Av undersökningen framgår bland annat att under tiden 1 juli 1934—

30 juni 1940 5,890 personer dömts för rattfylleri. Av dessa ha 170 återfallit

en gång och 2 återfallit två gånger. Något tredje återfall har icke förekommit.

Därest hänsyn tages allenast till de personer, som under perioden

kunnat återfalla, ha 7.2 procent återfallit en gång och 4.4 procent av dessa

återfallit två gånger. Undersökningen har vidare givit vid handen, att 81.8

procent av första gångens återfall inträffat inom tre år från den tidpunkt, då

straffet för rattfylleri blivit till fullo utståndet.

Även örn dessa siffror få anses visa, att återfallsfrekvensen för rattfylleri
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majus proposition nr 159.

brottet är mindre än för vissa andra brott, så äro dock återfallen så talrika,

att de väl motivera införande av strängare regler för körkortsindragning vid

fall av upprepat rattfylleri, åtminstone då återfall inträffat inom en kortare

tidsperiod, t. ex. fem år. Tiden för återkallelse av körkort i fall av rattfylleri

utgör enligt gällande stadganden minst sex månader och högst två år. Då en

indragning för alltid synes vara en alltför hård påföljd, torde tiden för indragningen

vid sådant återfall, som nyss nämnts, böra bestämmas till minst ett

och högst fem år. Det synes lämpligast att i detta fall räkna återfallstiden

från den förra straffdomen till det nya brottets begående.

Mot det för närvarande tillämpade förfarandet ifråga örn indragning av

körkort i anledning av rattfylleri har stundom anmärkts, att tiden mellan

brottets begående och körkortsindragningen ofta blir alltför lång. Länsstyrelsernas

möjlighet att förordna örn interimistisk indragning av körkort är

nämligen, såvitt angår indragning av körkort på grund av rattfylleri, jämlikt

21 § 1 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen begränsad till de fall,

då föraren varit synbarligen överlastad av starka drycker. Defintiv indragning

kan jämlikt första stycket i samma moment i regel äga rum först då lagakraftvunnet

utslag föreligger.

Därest lagstiftningen mot rattfylleri knytes till en blodalkoholhalt såsom

avgörande för straffbarheten torde — såsom också i vissa av de avgivna

yttrandena föreslagits — länsstyrelserna böra erhålla vidsträcktare möjlighet

att interimistiskt återkalla körkort. Örn föraren haft en alkoholhalt i blodet

av 0.8 promille eller däröver bleve det praktiskt taget uteslutet, att han icke

skulle dömas för rattfylleri. Körkortet bör därför kunna återkallas redan då

vederbörligt analysbevis föreligger. Återkallelsen bör vara interimistisk, enär

tiden för den definitiva indragningen bör bestämmas med hänsyn till alla de

omständigheter, som kunna framkomma vid domstolsbehandlingen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts synes det böra åläggas den

myndighet, som har att förbereda talan mot föraren i målet angående rattfylleri,

att så snart ske kan efter erhållandet av analysbevis, utvisande en blodalkoholhalt

av 0.8 promille eller däröver, omhändertaga förarens körkort. Den

angivna skyldigheten skulle alltså åvila åklagaren i det blivande målet örn

ansvar för rattfylleri eller, örn annan myndighet förbereder ärendet till åtal,

denna. Efter omhändertagandet av körkortet bör detta jämte avskrift av

analysbeviset snarast möjligt insändas till den länsstyrelse, som utfärdat

körkortet. Det bör därefter åligga länsstyrelsen att tills vidare återkalla körkortet.

I avbidan på länsstyrelsens beslut bör föraren icke vara berättigad att

föra motorfordon.

Stadganden härom synas böra införas i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen.

I detta moment föreskrives bland annat, att viss polismyndighet

äger rätt att taga körkortet från förare, som under färd varit synbarligen

överlastad av starka drycker eller som på grund av andra, särskilt angivna

orsaker uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon utan risk för

liv eller egendom. Till vinnande av likformighet med de nyss föreslagna bestämmelserna

synes den formella ändringen böra vidtagas i momentet, att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majus proposition nr 159.

polismyndigheten ålägges att i de angivna fallen fråntaga föraren körkortet.

Härjämte påkallas en redaktionell ändring i 28 § motorfordonsförordningen.

I ett yttrande har föreslagits att särskild kontroll borde utövas över att

en förare, som fått sitt körkort indraget, icke efter mantalsskrivning i annat

län söker nytt körkort under uppgift att han tidigare icke innehaft sådant

kort. En viss kontroll häröver utövas redan enligt gällande bestämmelser.

I 21 § 3 mom. andra stycket motorfordonsförordningen stadgas, att beslut

om återkallelse av körkort eller örn ändring i sådant beslut skall genom länsstyrelsens

försorg kungöras för rikets polismyndigheter på sätt Konungen

förordnar. Jämlikt 3 § kungörelsen den 19 februari 1937 (nr 51) angående

körkort och trafikkort skall sådant kungörande ske i tidningen Polisunderrättelser.

Den sålunda uppehållna kontrollen är emellertid icke fullt effektiv.

En effektiv kontroll torde kunna erhållas allenast genom ett centralt körkortsregister.

Frågan örn inrättande av ett sådant register är under prövning inom

kommunikations departementet.

Yad i övrigt i yttrandena anförts synes icke vara av beskaffenhet att föranleda

ändring i de av utredningsmannen framlagda författningsförslagen.

Författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1941.

I enlighet med vad sålunda angivits har inom kommunikationsdepartementet

utarbetats förslag till

1) lag orri ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 247)

om straff för vis$a brott vid förande av motorfordon,

2) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn

blodundersökning i brottmål,

3) förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22 juni

1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för

förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas

av staten,

4) förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motor fordons förordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561), samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober

1936 (nr 562).

Förslagen äro av den lydelse, bilaga I till detta protokoll utvisar.1)

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de nämnda lagförslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

J) Denna bilaga, som är likalydande nied de vid propositionen fogade författningsförslagen,

har här uteslutits.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Bilaga II.

Statistisk utredning rörande återfall i s. k. rattfylleri.

Utredningen avser personer, som jämlikt lagen den 7 juni 1934 (nr 247)

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon blivit dömda för s. k.

rattfylleri.

Enligt 1 § i nämnda lag skall den, som förer automobil, motorcykel eller

traktortåg och som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, straffas med fängelse i högst

ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under

tio. Har den brottslige vid brottets förövande ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skall

han jämlikt lagens 2 § dömas till fängelse eller straffarbete i högst ett år.

Statistiken omfattar tiden från och med den 1 juli 1934, då lagen trädde

i kraft, till och nied den 30 juni 1940, d. v. s. sex år.

Det statistiska primärmaterialet utgöres av utdrag ur straffregistret, vilka

jämlikt 8 § 3 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 sid. 1) om straffregister

meddelats till statistiska centralbyrån för den officiella statistiken.

Hänsyn har således vid utredningen tagits endast till personer, vilkas

rattfylleribrott antecknats i straffregistret. Utredningen har emellertid

ytterligare något begränsats, nämligen till att omfatta allenast personer, som

— villkorligt eller ovillkorligt — för rattfylleri dömts till frihetsstraff.

Synnerligen ofta har förekommit, att utslag varigenom dömts till ansvar

för rattfylleri överklagats. Till skillnad från den löpande kriminalstatistiken,

vilken bygger uteslutande på utslag i första instans, oavsett om de vunnit

laga kraft eller ej, ha till grund för förevarande utredning principiellt lagts

lagakraftägande utslag, meddelade i första eller högre instans. Såsom lagakraftägande

ha härvid räknats, förutom utslag av högsta domstolen, jämväl

utslag av underrätt eller hovrätt, vilka så vitt primärmaterialet utvisar icke

överklagats. Då primärmaterialet icke innehåller uppgifter örn anförda besvär

samt icke omfattar straffregisterutdrag rörande utslag, som meddelats under

tiden efter den 30 juni 1940, torde den på nyss antydda sätt genomförda

gränsdragningen mellan lagakraftägande och icke lagakraftägande utslag med

all sannolikhet för ett mindre antal fall icke vara juridiskt korrekt. Denna

omständighet lärer emellertid icke i väsentlig mån förringa statistikens tillförlitlighet.

Undersökningen har i första hand haft till ändamål att fastställa återfallsfrekvensen,

d. v. s. antalet recidivister i förhållande till antalet av dem

beträffande vilka förutsättningar för återfall förelegat, de s. k. återfallskapabla.

Man har härvid, närmare angivet, haft att skilja mellan personer, som åter^

fallit respektive 1, 2, 3 o. s. v. gånger, samt att bestämma relationerna mellan,

å ena sidan, dessas antal och, å andra sidan, antalet återfallskapabla bland

respektive förstagångsförbrytarna, andragångsförbrytarna o. s. v.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majlis proposition nr 159.

Med återfall i rattfylleri förstås här rattfylleribrott, för vilket ådömts frihetsstraff

och som begåtts, sedan brottslingen för tidigare rattfylleribrott

antingen avtjänat ovillkorligt ådömt frihetsstraff eller ock villkorligt dömts

till sådant straff.

Primärmaterialet ger icke upplysning örn tidpunkten, då till frihetsstraff

dömd person efter utstånden bestraffning frigivits från straffanstalt. Härutinnan

har man varit hänvisad till beräkningar. Dessa ha utförts efter den

principen att straffverkställighet räknats såsom avslutad, när det från dagen

för utslagets meddelande förflutit så lång tid som motsvarar summan av

besvärstiden och den ådömda strafftiden.

Med ledning av nu anförda principer har antalet recidivister beräknats.

För bestämmandet av antalet återfallskapabla har följande tankegång legat

till grund.

Enär undersökningen går ut på att bestämma återfallsfrekvensen under

tiden 1 juli 1934—30 juni 1940, måste antalet recidivister under denna

observationsperiod sattas i relation till antalet av dem som under samma

period voro återfallskapabla eller, annorlunda uttryckt, stodo under risk att

återfalla. Vid beräknandet av sistnämnda antal måste hänsyn tagas till den

tidrymd, varunder varje särskild person stått under återfallsrisk. Detta bör

ske så, att personer vilkas riskperioder utgjort exempelvis respektive hälften,

tredjedelen, fjärdedelen o. s. v. av hela observationsperioden, räknas såsom

respektive en halv, en tredjedels, en fjärdedels o. s. v. återfallskapabel

person.

Vid utförandet av denna beräkning har en genom lagakraf t vunnet utslag

för rattfylleri till frihetsstraff villkorligt eller ovillkorligt dömd person antagits

ha blivit återfallskapabel å dagen för meddelandet av detta utslag och

således ej först då han beräknats ha undergått det ådömda straffet. Beträffande

de ovillkorligt dömda innebär detta en ur logisk synpunkt ej fullt

riktig avvikelse från de ovan angivna principer, vilka kommit till användning

för bestämmandet av antalet recidivister. Avvikelsen har emellertid ansetts

påkallad å ena sidan emedan den medfört en avsevärt tidsbesparande förenkling

av arbetet med utredningen och å andra sidan emedan de statistiska

resultaten säkerligen icke därigenom blivit i nämnvärd grad missvisande.

Ytterligare har vid beräkningen av antalet återfallskapabla antagits, att utslagen

under vart och ett av halvåren 1 juli—31 december 1934 och 1 januari—

30 juni 1940 samt åren 1935—1939 varit ungefär jämnt fördelade över respek

tive halvår och år. Återfallskapaciteten kan då beräknas i genomsnitt för

samtliga de under halvåret eller året dömda lia inträtt i mitten av vederbörande

tidsperiod, d. v. s.

-31/12 1934 dömda: den

-31/i2 1935 »

-31/i2 1936 »

''/i—S1/i2 1937

Vi—31/i2 1938

Vi—31/i2 1939

Vi—3% 1940

för de under tiden Vt

l/i

Vio

Vt

Vt

1934;

1935;

1936;

1937;

1938;

1939 samt

1940.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majus proposition nr 159.

Under förutsättning att återfallsrisken sedermera fortvarat för samtliga

dömda under liela återstoden av observationsperioden, skulle dessa olika

grupper av personer sålunda ha varit återfallskapabla under respektive 23/24,

2#/24, 16/24, 12/24, 8/24, V24 och V24 av observationsperioden. Antalet återfallskapabla

under observationsperioden skulle följaktligen under nämnda

förutsättning varit lika med summan av

23/24 av

de under tiden Vt-

-31/i2 1934 dömda;

20/24 »

»

»

år 1935

»

16/24 »

»

»

» 1936

»

12/24 »

»

7>

» 1937

»

®/24 »

»

»

» 1938

»

4/24 »

»

»

» 1939

» samt

1 /

/ 24 »

»

» tiden Vi-

-30/e 1940

»

Förutsättningen att uppkommen återfallsrisk fortvarat för samtliga dömda

under återstoden av observationsperioden har emellertid strängt taget icke

varit för handen. Av de dömda kunna vissa ha avlidit, emigrerat eller av annan

anledning för hela eller någon del av nämnda återstod upphört att vara återfallskapabla.

Sannolikt ha emellertid dessa faktorer var för sig och även

tillsammans en tämligen liten betydelse. Endast en av dem har här tagits

med i räkningen. Sålunda har det på ovan angivna sätt beräknade antalet

personer, som levat under risk för första återfallet, reducerats med antalet

av dem, som återfallit och för vilka risk för nytt återfall förelegat. En motsvarande

reduktion beträffande dem, som levat under risk för andra återfallet,

har gjorts men befunnits så obetydlig att den icke inverkat på det i

hela tal uttryckta sifferresultatet. Flera återfall än två ha icke för en och

samma person förekommit under observationsperioden.

Resultatet av utredningen, så vitt angår återfallsfrekvensen, framgår av

tab. 1.

Tab. 1. Återfall i rattfylleri under perioden Vt 1934—so/« 1940.

1

2

3

4

6

Antal för

Därav

rattfylleri

•

Brottslingskategorier

till urbota

återfalls-

under perioden ånyo dömda

straff dömda

kapabla under

till urbota straff för rattfylleri

personer

perioden

antal

i % ay kol. 3

l:a-gångsförbrytare................

5,890

2,347

170

7.2

2:a- » » . . . .............

170

45

2

4.4

3:e- » » ................

2

0

—

—

Aterfallsprocenten är för första återfallet 7.2 procent och för andra återfallet

4.4 procent.

Därest fullt exakta beräkningar kunnat genomföras, skulle de sannolikt

resulterat i något högre frekvenstal. Försiktigheten torde sålunda bjuda att

betrakta procenttalen i tab. 1 såsom minimital.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

47

Frågan huruvida återfallsfrekvensen i avseende å rattfylleribrotten är att

anse såsom hög eller låg i jämförelse med motsvarande frekvens för andra

kategorier av brott eller för samtliga brottskategorier, tagna över ett, kan

icke tillfredsställande besvaras. Orsaken härtill är den, att ovan angivna

rationella metoder för återfallsfrekvensens beräknande endast vid ett par

tillfällen och då för övrigt endast delvis kommit till användning i den svenska

kriminalstatistiken.

Sålunda har i den av statistiska centralbyrån utgivna berättelsen för år

1935 örn brottsligheten i riket (texten sid. 51* f.) lämnats uppgifter örn det

procentuella antalet villkorligt dömda personer, som på grund av återfall

i brott under prövotiden förverkat det villkorligt medgivna anståndet med

straffverkställigheten. Uppgifterna, som grunda sig på approximativa beräkningar,

ge vid handen, att förverkandeprocenten under perioderna 1926—1930

och 1931—1935 var 8.7 respektive 8.8 procent.

I betänkande med förslag till lag örn villkorlig dom m. m. (Statens off. utreda

1937: 38) finnes å sid. 48 f. intagen en tabell med uppgifter örn antalet

under åren 1922—1925 genom lagakraftvunnen dom villkorligt dömda personer,

vilka före utgången av respektive år 1932—1935 ånyo dömts för brott,

varom uppgifter lämnats till straffregistret. För samtliga villkorligt dömda

var procenttalet enligt denna tabell 15.9 procent.

Vid jämförelse med nu anförda tal rörande villkorligt dömda te sig relativtalen

i tab. 1 här ovan såsom tämligen låga, och differenserna mellan frekvenserna

skulle ha framträtt tydligare, därest beräkningen av antalet återfallskapabla

varit alldeles likartad i de olika fallen.

Här må jämväl åberopas en uppgift i ett arbete av Olof Kinberg (Brottslighet

och sinnessjukdom, Stockholm 1908, sid. 83). Enligt en av en fransk

forskare efter korrekta principer uppgjord återfallsstatistik skulle 80 å 85

procent av de för stöld, bedrägeri, lösdriveri etc. dömda ha återfallit.

Föreliggande utredning har jämväl haft till ändamål att åstadkomma uppgifter,

huru de för återfall i rattfylleri dömda personerna fördelas efter tiden,

då senast ådömt ansvar för rattfylleri blivit till fullo utståndet. Besultatet

av utredningen härutinnan framgår av tab. 2.

Tab. 2. För återfall i rattfylleri dömda personer, fördelade efter tiden,

då senast ådömt ansvar för rattfylleri beräknats lia blivit till

fullo utståndet, Vt 1934 -so/« 1940.

1

2

3

4

5

Tiden, då senast förut ådömt ansvar

beräknats ha blivit till fullo

utståndet

Åtcrfallsförbrytare

lia återfallet

*2:a återfallet

antal

%

antal

%

Högst 1 år före återfallet..........

45

26.5

—

1 — 2 n » » ..........

56

32.9

2

100.o

2—3 » » » ..........

38

22.4

—

—

3—4 » » » ..........

23

13.5

—

-•

4—B » » » ..........

8

4.7

—

--

Summa

170

100. o

i)

lOO.o

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Det framgår av tabellen, att de första återfallen till respektive 26.5, 59.4

och 81.8 procent av hela antalet inträffat inom respektive 1, 2 och 3 år från

den tidpunkt, då senast förut ådömt ansvar för rattfylleri beräknats ha blivit

till fullo utståndet.

Statistiska centralbyråns berättelser örn brottsligheten för åren 1934—

1938 innehålla vissa uppgifter örn återfall i brott, däribland uppgifter rörande

»tiden då senast förut ådömt ansvar beräknats blivit till fullo utståndet»

(se årg. 1934 tab. 9 kol. 116—120, övriga årg. tab. 8 kol. 116—120). Det framgår

av dessa uppgifter, vilka avse straffregisterbrottsligheten över huvud

taget, att för 52.4 procent av dem, som återfallit inom 6 år, återfallet inträffat

inom 2 år.

Siffran 52.4 är något lägre än ovan anförda procenttal (59.4), vilket anger,

huru stor del av återfallen i rattfylleri som inträffat inom 2 år från den tidpunkt,

då senast förut ådömt ansvar för dylikt brott beräknats ha blivit till

fullo utståndet. Då man ställer dessa båda tal emot varandra, bör emellertid

ihågkommas, att de av olika orsaker icke äro inbördes fullt jämförbara. Mest

inverkar härutinnan, att tiden mellan det förut ådömda straffets avtjänande

och återfallet beräknats efter en annan metod i förevarande utredning än i

den löpande kriminalstatistiken. I den sistnämnda har nämligen, icke såsom

här tagits hänsyn till besvärstid (se ovan sid. 2). Därest samma metod tilllämpats

å båda hållen, hade måhända procenttalet för rattfylleribrotten

kommit att avvika ännu mindre från det genomsnittliga procenttalet för straffregisterbrotten

över huvud taget.

Stockholm den 27 januari 1941.

Sverker Groth.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 159.

49

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Martts lagråd den

6 mars 1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 4 mars 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över

kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

14 februari 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till dels lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den

7 juni 1934 (nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon

dels ock lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194)

örn blodundersökning i brottmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsfiskalen B. Petri.

Förstnämnda lagförslag föranledde följande yttranden med avseende å 1 §:

Justitierådet Forssman, regeringsrådet Lundevall och justitierådet Sterzel:

Erfarenheten har visat att gällande bestämmelser icke äro tillfyllest för

att skydda trafiken mot de vådor som onykterhet vid ratten medför. Den

skärpta lagstiftning som nu föreslås innebär i huvudsak, att den nuvarande

bestämmelsen örn rattfylleri, som i förbättrad form bibehålies, kompletteras

med bestämmelser, enligt vilka straff skall ådömas icke blott, såsom för närvarande,

när det befinnes att någon på grund av spritförtäring faktiskt varit

olämplig såsom bilförare utan redan då av utredningen framgår att allvarlig

fara föreligger för att alkoholen å honom haft sådan verkan. Såsom avgörande

bevisdatum skall i sistnämnda hänseende gälla den i hans blod konstaterade

alkoholkoncentrationen. Är denna särskilt hög, enligt förslaget minst 1.6

promille, skall föraren utan vidare prövning dömas till straff för rattfylleri.

Är alkoholkoncentrationen mindre, dock minst 0.8 promille, skall han likaledes

fällas till straff, dock enligt en mildare straffskala. Grundtanken är härvid

den, att en bilförare, oavsett vilken uppfattning han må ha om sin egen motståndskraft

mot spritpåverkan, skall vid äventyr av straff vara skyldig att

avhålla sig från en konsumtion som erfarenhetsmässigt i allmänhet är ägnad

att väsentligen nedsätta förmågan att på betryggande sätt föra motorfordon.

Med hänsyn till den kännedom som numera vunnits rörande tillförlitligBihang

till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Kr 159. 845 41 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majus proposition nr 159.

heten av den tillämpade undersökningsmetoden vid blodundersökningar torde

betänkligheter icke behöva möta mot att grunda en straffdom enbart på resultatet

av en blodundersökning.

Ej heller synas befogade anmärkningar kunna riktas emot att den som

haft en alkoholkoncentration av 1.5 promille eller mer skall anses hava varit

så påverkad av starka drycker som avses i 1 mom. första stycket. Denna

alkoholkoncentration är nämligen så hög, att den redan för närvarande i

regel torde föranleda ansvar för rattfylleri.

Mera tvivelaktig är frågan, var man lämpligen bör draga den undre gränsen

för de fall, som skola hänföras under den lindrigare straffbestämmelsen i det

föreslagna 2 mom. Några av de i ärendet hörda hava ansett att denna gräns

bör dragas redan vid en blodalkoholhalt av 0.5 promille, medan flertalet tillstyrkt

utredningsmannens förslag att sätta gränsen vid l.o promille. Enligt

det remitterade förslaget fordras för att straff må kunna ådömas att alkoholkoncentrationen

uppgår till 0.8 promille. Av utredningen framgår att i de

fäll, där alkoholkoncentrationen utgjort 0.81-—l.o promille, 65 procent av de

undersökta personerna icke ansetts påverkade. Först vid en gräns överstigande

l.o promille har alkoholpåverkan kunnat iakttagas hos flertalet av

de undersökta. Genom bestämmande av gränsen för den lägsta alkoholhalten

i blodet till tal understigande l.o promille skulle alltså de straffbara fall, där

några yttre tecken på alkoholpåverkan icke äro för handen, väsentligt ökas.

Detta kan i sin ordning tänkas leda till uppkomsten av ett icke önskvärt

spionerisystem i syfte att bringa sådana lindriga fall av alkoholkonsumtion

till åklagaremyndighetens kännedom. Med hänsyn härtill och då i allt fall

en alkoholgräns av 0.8 promille måste te sig godtycklig hemställes örn återgång

till utredningsmannens förslag i denna del.

Justitierädet Bellinder:

Den i 1 mom. första stycket upptagna brottsbestämningen, som direkt tar

sikte på förarens förmåga att på betryggande sätt kunna föra motorfordon,

äger avgjort företräde framför den i nu gällande lag förekommande brottsbeskrivningen.

Denna har nämligen visat sig giva upphov till missuppfattningar,

vilka understundom även kommit till synes i läkarutlåtanden i sammanhang

med kliniska undersökningar. Att i förslaget bibehållits uttrycket

»kan antagas», som vid rättstillämpningen icke visat sig medföra några vådor,

torde kunna anses lämpligt, enär uttryckssätten »måste antagas» eller »icke

kunnat» medföra fara för alltför stränga krav på bevisningen.

Den i andra stycket av 1 mom. uppställda presumtionen örn sådan påverkan,

som avses i första stycket, vid en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 promille

innebär, såsom i betänkandet framhålles, i själva verket icke någon

större ändring i förhållande till nuvarande rättstillämpning. En dylik bestämmelse

kommer uppenbarligen att högst väsentligt förenkla rattfyllerimålen

i avseende å bevisningen och medföra ett mera likformigt bedömande.

Det föreslagna stadgandet i 2 mom. är däremot ägnat att väcka betänkligheter,

då enligt detsamma för straffbarhet erfordras en alkoholkoncentration

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Majus proposition nr 159.

av allenast 0.8 promille, vid. vilken alkoholhalt i det övervägande antalet fall

någon påverkan icke kunnat konstateras. En så låg gräns torde icke böra

sättas innan man ansett sig kunna tillgripa förbud för förare att förtära

spritdrycker under körningen och tiden närmast förut. Enär vid nämnda grad

av alkoholkoncentration i allmänhet icke föreligga några yttre tecken till

spritpåverkan, komma ingripanden i regel icke att grundas på polismans

iakttagelser utan på anmälan från personer, som spionerat på förarens spritförtäring.

Det hela får lätt en anstrykning av trakasseri, vilket i sin ordning

kan undergräva aktningen för gällande lag. I den mån gränsen höjes minskas

emellertid betänkligheterna och redan vid l.o promille har man nått en alkoholkoncentration,

vid vilken i omkring hälften av fallen spritpåverkan kunnat

påvisas. Ett stadgande, som upptar sistnämnda alkoholkoncentration såsom

nedre gräns och i övrigt erhåller samma innehåll som 2 mom. enligt förslaget,

torde kunna få stor betydelse i uppfostrande syfte och är måhända nödigt till

förekommande av den uppfattningen att en spritförtäring, som leder till en

alkoholkoncentration under 1.5 promille, kan ske tämligen riskfritt. Jag hemställer

därför, att den nedre gränsen för alkoholkoncentrationen i stadgandet

bestämmes till l.o promille. Borttagande av momentindelningen torde vara

att förorda, då härigenom saknaden av självständig brottsbeskrivning i nu

förevarande fall blir förklarlig och stadgandets egenskap av subsidiär bestämmelse

tydligare framträder. Ur folkpsykologisk synpunkt lär det vara ganska

likgiltigt om en person säges vara dömd enligt 1 § tredje stycket eller enligt

1 § 2 mom. Grunden för straffbarheten i samtliga i 1 § avsedda fall är ju

för övrigt för stor spritförtäring i samband med förande av motorfordon och

det är snarare gradskillnad än artskillnad mellan de olika brotten. Borttages

momentindelningen, föranledes därav en mindre jämkning i avfattningen av

det under 2 mom. upptagna stadgandet.

I övrigt lämnades lagförslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majds proposition nr 159.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 mars 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehksson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, lagrådets den

6 mars 1941 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 14 februari 1941 remitterade

förslagen till dels lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7

juni 1934 (nr 247) örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon och

dels lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn

blodundersökning i brottmål.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Enighet råder därom, att det är ett viktigt allmänt intresse att förare av

motorfordon helt avhålla sig från förtäring av alkoholhaltiga drycker i samband

med körning. Främst hänsynen till allmänna levnadsvanor har föranlett

därtill, att förslaget till ändrad lydelse av 1 § lagen örn straff för vissa brott

vid förande av motorfordon icke utformats i full överensstämmelse med kravet

på sådan avhållsamhet. Den skärpning i förhållande till gällande lag, som lagförslaget

innebär, får sitt förnämsta värde genom sin uppfostrande verkan, och

denna verkan torde bli större ju lägre den undre blodalkoholgränsen sättes.

Som lagrådets ledamöter framhållit kunna vissa betänkligheter möta mot

att denna gräns sättes mycket lågt. Dessa betänkligheter synas dock icke

vara av den art, att de motivera ett frångående av den av mig föreslagna undre

gränsen. Ej heller synes, vilket också anförts, gränsen 0.8 promille vara mera

godtyckligt vald än någon annan tänkbar gräns.

Jag hemställer därför, att gränsen 0.8 promille måtte bibehållas. Även

momentindelningen, som enligt förslag av en av lagrådets ledamöter borde

utgå, bör enligt min mening kvarstå i lagen. Det synes vara till fördel att

genom denna indelning markera skillnaden mellan de två i paragrafen upptagna

brottstyperna.

I anledning av vad jag sålunda anfört torde förslaget till ändrad lydelse

av 1 § lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon jämte övriga

till lagrådet remitterade förslag böra i oförändrat skick föreläggas riksdagen

till antagande.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 14 februari 1941 anförde jag, att

jämväl vissa andra författningsändringar borde vidtagas, därest den föreslagna

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Majus proposition nr 159.

lydelsen av 1 § lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon upphöjdes

till lag. I enlighet härmed hade inom kommunikationsdepartementet

utarbetats förslag till

dels förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22

juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten

för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller

nyttjas av staten,

dels förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen

den 23 oktober 1936 (nr 561),

dels ock förordning örn ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23

oktober 1936 (nr 562).

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition till riksdagen

dels föreslå riksdagen att antaga förenämnda två lagförslag ävensom förslaget

till förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den

22 juni 1939 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för

förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas

av staten,

dels ocké inhämta riksdagens yttrande över förslaget till förordning örn

ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen samt förslaget

till förordning örn ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

Doktrin (1)

  1. Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick., JT 1992/93 nr 1 s. 1, på s. 6

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:287 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag om ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. m. s. 5 i texten
  2. 1LU 1941:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag om ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri in. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. JT 1992/93 s. 1 Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick. s. 6 i texten