Med förslag om ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. in
1941-01-27 · 53 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 52 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1941:159, Med förslag om ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. in
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 159.
1
Nr 159.
Kungl. Alaj:ts proposition till riksdagen med förslag om
ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. in.:
given Stockholms slott den 7 mars 1941.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 247)
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon;
2) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn
blodundersökning i brottmål; och
3) förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22
juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller
nyttjas av staten,
dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till
1) förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561); och
2) förordning om ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562).
GUSTAF.
Gustaf Andersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 159.
345 41
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
Förslag
tili
Lag
om ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 247)
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 örn straff
för vissa brott vid förande av motorfordon1) skola erhålla följande ändrade
lydelse: . • lÄiite
1 §•
1 mom. Ilen som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg
varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på
betryggande sätt kunnat föra fordonet, straffes med fängelse i högst ett år
eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under
tjugufem.
Hade föraren en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 promille eller däröver
skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första
stycket avses.
2 mom. Är det ej styrkt, att föraren var så påverkad, som i 1 mom. första
stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0.8 men ej
till 1.5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i
högst sex månader.
2 §•
Har någon vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg gjort sig
skyldig till brott mot 1 § eller överskridit medgiven hastighet, och har han
därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra
människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i högst
ett år.
5 §•
Böter som---tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.
*) Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1937: Ilo och 1939: 357.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.
3
Förslag
till
Lag
Olli ändrad lydelse ay 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194)
om blodundersökning i brottmål.
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning
i brottmål skola erhålla följande ändrade lydelse:
1 §.
Är någon---örn brottet.
Samma lag vare, örn någon med skäl misstänkes för brott mot 1 § lagen
den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
2 §.
Befogenhet att föranstalta örn tagande av blodprov tillkommer länsstyrelse,
landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal och polismästare ävensom polisintendent,
som är chef för kriminalavdelning i stad, samt, där fara är i dröjsmål, polisman
i befälsställning. I fall, som i 1 § andra stycket sägs, tillkommer samma
rätt jämväl annan polisman.
Domstol äge ock i mål som där handlägges förordna örn tagande av blodprov.
Blodprov må---därtill förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.
Förslag
till
Förordning
Olli ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22 joni 1939
(nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och
traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten.
Härigenom förordnas, att första stycket förordningen den 22 juni 1939
med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av
motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten,
skall erhålla följande ändrade lydelse:
För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap
och traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning endast örn
denne under färden gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen den 7
juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller örn han
orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet
utan lov.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.
4
Kungl. Majus proposition nr 159.
Förslag
till
Förordning
om
ändrad lydelse av 21 $ 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561).
Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen
den 23 oktober 19361) skola erhålla följande ändrade lydelse:
21 §.
1 mom. Har förare vid färd med motorfordon eller traktortåg gjort sig
skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa
brott vid förande av motorfordon eller eljest i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande
förpliktelser eller har förare på annat sätt ådagalagt sådana egenskaper, att
han icke vidare bör betros med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som
utfärdat körkortet, efter nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan
utredning må avseende icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i det i 20 §
3 mom. omnämnda körkortsregistret mer än två år före begåendet av den
förseelse, som giver anledning till att frågan örn körkortets återkallelse upptages
till prövning. Är fråga örn straffbelagd förseelse, må återkallelse av
körkort på grund av denna förseelse icke äga rum, förrän frågan örn straff
för förseelsen blivit genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord, där
länsstyrelsen ej finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfordon.
Äro omständigheterna av den beskaffenhet, att anledning är att antaga,
att föraren skall, utan att återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och
är ej fråga om förare, som gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § nyssnämnda
lag, må varning i stället meddelas. Vid återkallelse av körkort skall
bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna
erhålla körkort. Denna tid skall utgöra, då föraren dömts för brott mot 1 eller
2 § nämnda lag, minst sex månader och högst två år, eller, örn föraren under
de före brottets begående sist förflutna fem åren dömts för samma slag av
brott, minst ett och högst fem år, samt, då körkort eljest återkallas, minst två
månader och högst två år.
önskar förare, vilkens körkort återkallats, efter utgången av tiden för återkallelsen
ånyo erhålla rätt att föra motorfordon, skall ansökan härom ställas till
länsstyrelsen i det län, som i 20 § 1 mom. sägs. Därest tiden för indragningen
bestämts till ett år eller därunder, må ansökan avse körkortets återbekommande.
Har indragningstiden bestämts till över ett år, skall ansökan avse
utfärdande av nytt körkort.
'') Senaste lydelse av 28 §, se SFS 1940: 441.
5
Kungl. Maj:!* proposition nr 159.
Om förares---eljest återkallas.
Uppstår fråga---varit återkallat.
Har förare vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller
visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit
synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd av sjukdom,
skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon
utan risk för liv eller egendom, skall polismyndighet som i 20 § 1 mom.
sista stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länsstyrelse
huru med körkortet skall förfaras. Körkort, som sålunda omhändertagits,
skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom
48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets
återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna,
huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas.
Visar blodundersökning å förare, som misstänkes för brott mot 1 eller
2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon,
att föraren under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av 0.8 promille
eller däröver, skall den myndighet, som det åligger att förbereda talan
mot föraren, så snart ske kan efter erhållandet av analysbeviset omhändertaga
förarens körkort. Körkortet skall jämte avskrift av analysbeviset snarast
möjligt insändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. Länsstyrelsen
har därefter att tills vidare återkalla körkortet.
I avbidan på sådant länsstyrelsens förordnande, som i femte och sjätte
styckena avses, vare föraren icke berättigad att föra motorfordon.
Där återkallelse---till länsstyrelsen.
Varder, efter---till föraren.
Varning må ej överklagas.
28 §.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3 mom. sista stycket, 20 § 2 mom. tredje
stycket eller 21 § 1 mom. åttonde stycket eller som, där duplettkörkort utfärdats
enligt 20 § 2 mom. fjärde stycket men ursprungligt körkort sedermera
tillrättakommer, underlåter att ofördröjligen återställa duplettkörkortet till
vederbörande länsstyrelse.
Till enahanda---av polismyndighet.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
Förslag
tili
Förordning
om ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936
(nr 562).
Härigenom förordnas, att 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 skall
erhålla följande ändrade lydelse:
21 §.
Finner polisman skäl antaga, att förare av automobil är så påverkad av
starka drycker, att han icke kan på betryggande sätt föra sitt fordon, äger
polismannen förbjuda honom att föra automobilen, så ock, där förbudet icke
efterkommes, hindra honom därifrån. Det åligger polismannen att så snart
ske kan örn åtgärden underrätta sin närmaste överordnade.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
4
Utdrag av protokollet över komrnunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 februari 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Mouler, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga örn
ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. m.
Föredraganden anför:
I 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
stadgas straff för den, som vid förande av automobil, motorcykel eller
traktortåg är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga
nödigt herravälde över sina handlingar. Straffet utgör fängelse i högst ett
år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter, dock ej under tio.
I skrivelse till Konungen den 31 december 1938 anförde riksdagens justitieombudsman,
att ifrågavarande stadgande gåve anledning till vissa erinringar.
Sålunda hade, framhöll justitieombudsmannen bland annat, mot det i lagen
använda uttrycket »så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar», framförts den anmärkningen, att
formuleringen vore alltför svävande för att giva erforderliga hållpunkter för
en tydlig gränsdragning mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan vid
förande av motorfordon, vilket kunde leda till godtycke och bristande enhetlighet
vid bestämmelsens tillämpning. Huruvida dessa farhågor i någon avsevärd
grad bekräftats vore självfallet ej lätt att med visshet avgöra. Så mycket
syntes dock vara säkert, att få mål vore förenade med sådana vanskligheter i
bevisningsavseende som vissa mål angående ansvar för rattfylleri. Bevismaterialet,
som domstolen hade att bygga på, utgjordes av blodprovet, resultatet
av läkareundersökningen, och vittnesmål. I de fall, då blodprovet visade
en hög alkoholhalt men den undersökande läkaren och i målet hörda vittnen
funnit den tilltalade icke märkbart påverkad, vore målets utgång oberäknelig.
En domare kunde nämligen vara böjd för att tillerkänna vitsord åt läkarens
och vittnenas på gjorda iakttagelser grundade omdöme, medan däremot en
annan funne sig böra tillmäta den konstaterade höga alkoholhalten avgörande
betydelse.
Det hade, anförde justitieombudsmannen vidare, givetvis ej varit lagstiftarnas
avsikt att domstol skulle fälla till ansvar på lösa antaganden. Det
måste föreligga omständigheter, som kunde utgöra en fast grund för antagandet.
Emellertid kunde det sättas i fråga örn icke domstolarna härutinnan
ställde fordringarna alltför högt. I betraktande av dessa och andra omstän
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
digheter syntes det böra tagas under allvarligt övervägande om icke i lagen
borde fastslås, att straffbar alkoholpåverkan alltid skulle anses föreligga vid
en viss konstaterad alkoholkoncentration i blodet. Ehuru ägnad att i en del
avseenden ingiva betänkligheter skulle dock en sådan bestämmelse enligt
justitieombudsmannens mening medföra så stora fördelar, att betänkligheterna
borde få vika. En allsidig utredning örn de olika systemens fördelar
och nackdelar syntes i varje fall vara väl motiverad.
Självfallet kunde, fortsatte justitieombudsmannen, mycket olika meningar
råda om var gränsen lämpligast borde dragas. Ginge man ned mycket lågt,
exempelvis till 0.5 promille, bleve den praktiska följden, att förare av motorfordon
såväl under som viss tid före färden finge avhålla sig från även en
sådan måttlig förtäring av starka drycker, som i det dagliga livet vore ganska
vanlig. Enligt justitieombudsmannens mening skulle en sådan skärpning av
fordringarna beträffande avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker vara
synnerligen önskvärd i fråga örn förare av motorfordon. Med hänsyn till statsmakternas
vid upprepade tillfällen under frågans tidigare behandling tillkännagivna
uppfattning torde emellertid ett förslag med så långt gående innebörd
knappast hava några utsikter att för det dåvarande vinna beaktande.
Däremot skulle måhända, anförde justitieombudsmannen till sist, ett förslag
med gränsen satt till l.o promille icke komma att mötas av alltför många invändningar.
Justitieombudsmannens skrivelse remitterades till vissa myndigheter, varjämte
ett antal underrättsdomare samt föreningar av domare och åklagare
bereddes tillfälle att avgiva yttranden. Av de inkomna utlåtandena framgick,
att frågan var föremål för delade meningar.
I anledning av vad sålunda förekommit tillkallade min företrädare i ämbetet
den 17 november 1939 efter Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag numera
statsrådet Thorwald Bergquist att inom departementet verkställa en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande lämpligheten av ny brottsbestämning
vid stadgandet örn straff till skydd mot att förare av motorfordon och traktortåg
befinner sig i alkoholpåverkat tillstånd, som kan menligt påverka trafiksäkerheten
samt avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utredningsmannen
har den 28 juni 1940 avgivit betänkande i ämnet (statens off.
utredn. 1940:17).
Utredningsmannens förslag.
I betänkandet redogöres till en början för tidigare stadganden och reformförslag
samt för främmande rätt på nu förevarande område. Härefter lämnas
uppgifter om alkoholens huvudsakligaste fysiologiska verkningar samt om alkoholens
andel i frekvensen av motortrafikolyckor. Redogörelse lämnas även för
professor Widmarks metod för bestämning av blodalkoholhalten och därmed
sammanhängande frågor. Härefter lämnas vissa uppgifter om tillämpningen
av nu gällande lagstiftning, nämligen örn antalet brott mot gällande lag och
ådömda straffpåföljder samt örn praxis i fråga örn indragning av körkort som
9
Kungl. Majus proposition nr 159.
påföljd av rattfylleri. Dessutom lämnas statistiska uppgifter örn alkoholhalten
i blodet hos de motorförare, som under åren 1938 och 1939 dömts eller
endast misstänkts för rattfylleri. För närmare uppgifter angående de sålunda
berörda ämnena må hänvisas till betänkandet.
I fråga örn grunderna för en reformerad lagstiftning erinrar utredningsmannen
till en början örn den vid olika tillfällen framförda anmärkningen,
att gränsdragningen i gällande lag mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan
kan erbjuda stora svårigheter. Härom anför utredningsmannen
följande:
Till grund för sitt avgörande har domstolen — bortsett från den tilltalades
erkännande — tre bevismedel: vittnesutsagor, den kliniska undersökningen
jämte läkarens därå grundade omdöme örn den tilltalades berusningsgrad
samt resultatet av blodprovsundersökningen. Örn samtliga dessa bevismedel
visa hän på friande eller fällande dom, kan domstolens uppgift vara förhållandevis
enkel. Örn däremot bevismedlen ge resultat, som strida mot varandra,
är läget ett annat. I dessa icke sällsynta fall blir målets utgång beroende
på huru domstolen uppskattar det inbördes värdet av de olika bevismedlen.
Avgörande blir framför allt vilken betydelse domaren vill tillmäta
den konstaterade blodalkoholhalten. Även om en uppsats i Festskrift tillägnad
Erik Marks von Wurtemberg den 11 maj 1931 i detta avseende givit praxis
värdefull ledning, så bestyrker dock erfarenheten, att någon enhetlig uppfattning
icke råder i denna fråga.
Denna svårighet att draga gränsen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan
kan lätt leda till att motorförare, som bort drabbas av näpst, gå
fria från straff. Särskilt med hänsyn till att normalstraffet för rattfylleri är
fängelse, ligger det för domaren nära till hands att i tveksamma fall tillämpa
den gamla regeln att hellre fria än fälla. Detta kan lia till följd att en motorförare,
beträffande vilken det icke kan styrkas, att han saknat nödigt herravälde
över sina handlingar men som dock är överbevisad örn att hava varit
i något högre grad spritpåverkad och alltså enligt allmänna rättsmedvetandet
bort hava straff för sitt handlande, helt undgår varje reaktion från samhällets
sida.
Någon gång har den meningen framförts, att svårigheten att draga gränsen
mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan skulle medföra, att personer,
som bort frikännas, fälldes till straff. Särskilt i de fall, då blodprov icke
tagits, skulle domstolarna vara benägna att taga alltför stor hänsyn till utsagor
av åklagarevittnen, som allför villigt utfunne symtom på alkoholpåverkan.
Det är givetvis mycket vanskligt att avgöra örn så skett, men erfarenheten
synes giva vid handen att domstolarnas bedömande genomsnittligt sett
snarare varit för milt än för strängt.
Utredningsmannen anför härefter, att lagstiftningens effektivitet vidare
minskas därigenom, att brottsbestämningen i viss mån lämnar åt förarens
eget omdöme att vid det kritiska tillfället avgöra, örn han är lämplig att föra
motorfordon eller ej. Utredningsmannen yttrar härom:
Det blir på föraren själv som det i första hand ankommer att pröva om den
förtärda spritmängden berövat honom nödigt herravälde över hans handlingar,
och med den avtrubbning av omdömet, som spritförtäringen är ägnad att medföra,
utfaller hans prövning oftast så, att han finner sig kunna föra sitt
fordon, även då han objektivt sett måste anses uppenbarligen olämplig därtill.
Nästan undantagslöst möter i dessa mål på domarens fråga, varför den
10
Kungl. Majus proposition nr 159.
tilltalade ej avstod från att köra sitt fordon, det svaret, att han ej ansåg sig
vara så påverkad, att han vore olämplig som förare. Det torde icke kunna
bestridas, att en brottsbeskrivning, som på detta sätt lämnar utrymme åt
förarens subjektiva prövning, så att säga motverkar sitt eget syfte.
I fråga örn möjligheterna att undanröja de brister, som sålunda åvila
gällande lagstiftning, anför utredningsmannen följande:
Av de olika möjligheterna att undanröja de nackdelar, som sålunda vidlåda
brottsbestämningen i nu gällande lag, innebär den längst gående utvägen,
att straff skulle fastställas för praktiskt taget all spritförtäring under
och viss tid före körning. En sådan lagstiftning har i Norge vunnit tillämpning
beträffande vissa yrkesförare. Dessa förare äro förbjudna att under
tjänstetiden nyttja alkoholhaltiga drycker med undantag för öl, som icke
innehåller 2.5 volymprocent alkohol. Förbudet gäller, förutom tjänstetiden,
även en tidrymd av åtta timmar före tjänstetidens början utom i vad avser
sådan ställföreträdare för förare, som icke före denna tid fått kännedom om
att han skall tjänstgöra. Förbudet anses dock under alla omständigheter
överträtt, örn föraren vid utövning av sin verksamhet har en alkoholkoncentration
i blodet av mera än 0.5 promille.
Det är uppenbart, att en lagstiftning som den nu angivna ur många synpunkter
kunde te sig önskvärd. Likväl torde tiden ännu icke vara mogen för
dess införande i vårt land. Det synes nämligen uteslutet, att en sådan lagstiftning
skulle vara ägnad att vinna förankring i folkmedvetandet. I ett stort
antal fall skulle lagens stränghet leda till att personer, som enligt allmän
erfarenhet icke utgjort någon fara för trafiken, skulle komma att straffas.
Lagen skulle därför, särskilt om stränga straffpåföljder föreskreves, för
många te sig som upprörande orättvis. Antalet överträdelser skulle troligen
också öka i oproportionerlig grad. Fara kunde uppstå, att den allmänna respekten
för lagarna minskades och det är icke uteslutet — som 1927 års motorfordonssakkunniga
framhållit vid behandling av ett liknande förslag —
att marken skulle beredas för spioneri och andra trakasserier. Det torde därför
kunna fastslås, att — trots de statistiska och medicinska synpunkter som
kunna anföras i fråga örn alkoholbrukets inverkan på trafiksäkerheten —
det ännu icke är lämpligt att kriminalisera även de lägsta graderna av alkoholpåverkan
hos motorförare.
Under sådana förhållanden, anför utredningsmannen vidare, torde den
närmaste till hands liggande vägen vara att bestämma straffbarhetsgränsen i
enlighet med den princip, för vilken nu gällande lag giver uttryck. Lagstiftningens
uppgift borde vara att från förande av motorfordon (eller traktortåg’1
hindra den, som är så påverkad av alkohol att han — enligt vad allmän erfarenhet
giver vid handen — är olämplig såsom motorförare. Denna princip
borde emellertid genomföras på ett sådant sätt, att de nackdelar i fråga örn
brottsbestämningen, vilka vidlåda nu gällande lagstiftning, örn möjligt avlägsnades.
I första hand måste därvid frågan örn lämpligheten av att i lagen
fastställa en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten tagas under
övervägande.
Härom anför utredningsmannen bland annat följande:
Med avseende å denna fråga kan till en början anmärkas, att lagstiftningen
icke kan byggas enbart på en fällande blodalkoholgräns. Vid sidan av en
Kungl. Majda proposition nr 159.
11
regel om sådan gräns måste i lagen bibehållas en allmän brottsbestämning
av typ, motsvarande den nu gällande.
Det är nämligen uppenbart, att i fortsättningen som hittills blodprov icke
kommer att tagas vid alla fall av rattfylleri. Även örn en lagstiftning, som
byggde på en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten, skulle
medföra att blodprov toges i.betydligt större utsträckning än vad nu är fallet,
så komma dock alltid situationer att uppstå, då tagande av blodprov vore
meningslöst. Detta gäller exempelvis tillfällen, då den felande avlägsnat sig
innan prov kunnat tagas eller då brottet upptäckts först efter någon tid.
Bn regelkombination av fällande blodalkoholgräns och en allmän brottsbestämning,
liknande den nu gällande, skulle emellertid vara att föredraga
framför en lagstiftning, innefattande endast en allmän brottsbestämning. I
de fall, där svarandens blodalkoholhalt överstigit den tillåtna, skulle nämligen
svårighet ej möta för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och
straffbar alkoholpåverkan. Och vidare skulle det icke i samma utsträckning
som hittills lämnas åt den enskilde motorförarens egen prövning att avgöra,
örn han vore lämplig att föra sitt fordon. Med hjälp av kända fakta örn den
inverkan, som förtäring av bestämda kvantiteter alkohol i regel har på
alkoholhalten i blodet, skulle föraren kunna avgöra, när alkoholhalten i hans
blod hotade att överstiga den tillåtna. En sådan lagregel måste därför på
ett helt annat sätt än den nu gällande vara ägnad att förekomma onykterhet
vid förande av motorfordon.
Fråga är under sådana förhållanden, örn det ur kemiska eller andra synpunkter
möter hinder att i lag fastställa en fällande blodalkoholgräns. Beträffande
tillförlitligheten ur kemisk synpunkt av den Widmarkska metoden
för bestämmande av blodets alkoholhalt synas numera några egentliga invändningar
icke vara att vänta. Ej heller torde hinder möta på grund av den
omständigheten, att det med utgångspunkt från blodalkoholhalten är vanskligt
att draga någorlunda bestämda slutsatser örn den undersöktes alkoholpåverkan.
Det förhåller sig visserligen så, att olika personer besitta olika motståndskraft
mot alkoholens verkningar och att samma alkoholkoncentration
vid skilda tillfällen kan medföra olika grad av påverkan hos en och samma
person, men dessa variationer äro enligt uttalanden av sakkunniga icke så
vittgående, att de i och för sig böra vara ett hinder för att en blodalkoholgräns
såsom avgörande för straffbarheten fastställes i lag.
Erågan vid vilket promilletal en sådan gränsdragning bör ske, måste givetvis
bedömas med hänsyn till de verkningar, som enligt gjorda rön i allmänhet
åtfölja olika blodalkoholkoncentrationer. Dessutom bör uppmärksamhet
ägnas åt relationen mellan blodalkoholhalt och tillämpningen av nu gällande
lagstiftning mot rattfylleri.
I hittillsvarande rättspraxis har åtal i de flesta fall anställts vid alkoholhalt
över 1.5 promille. Fällande dom har också i dessa fall som regel följt.
Om därför i lag fastsloges en fällande blodalkoholgräns av 1.5 promille, skulle
detta för de fall, som överskrida donna gräns, innebära en i huvudsak oförändrad
rättstillämpning. Att ett fåtal fall, som hittills frikänts, skulle falla
under lagens presumtion, torde knappast vara ägnat att väcka invändning örn
hänsyn tages till de tämligen avsevärda spritmängder, som genomsnittligt
sett måste ha förtärts för att en alkoholkoncentration av 1.5 promille skall
uppnås. En man på 80 kilogram har sålunda vid en alkoholkoncentration i
blodet av 1.5 promille i genomsnitt en absolut alkoholmängd i organismen
motsvarande 25 centiliter 40-volymprocentig sprit. Allmän erfarenhet torde
bestyrka, att det måste anses rimligt att i sådana och närstående fall förbjuda
förande av motorfordon.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
Från olika håll har emellertid ifrågasatts att straffbarhetsgränsen skulle
dragas vid ett betydligt lägre promilletal än 1.6. Sålunda har medicinalstyrelsen
i sitt yttrande över justitieombudsmannens skrivelse i ämnet uttalat
sig till förmån för en fällande blodalkoholgräns av 0.5 promille. I Norge
bär också, som tidigare framhållits, en sådan regel lagfästs. Vid blodalkoholhalter
under 1 promille har efter nu gällande lag åtal i de allra flesta fall
icke följt. I de fall, där åtal skett, har domen ofta varit friande. Vidare kan
nämnas, att en man vägande 80 kilogram vid en alkoholkoncentration i blodet
av 0.5 promille i genomsnitt äger en absolut alkoholmängd i organismen
motsvarande icke fullt 10 centiliter 40-volymprocentig sprit. Dessa förhållanden,
sedda i sammanhang med de folkpsykologiska faktorer som ovan
berörts i fråga örn kravet på helnykterhet för motorförare, synas giva vid
handen, att tiden ännu icke är mogen för att i och för sig kriminalisera framförande
av motorfordon (och traktortåg) vid alkoholkoncentrationer under 1
promille. Den norska lagstiftningen synes icke kunna åberopas som stöd för
att en motsvarande lagstiftning icke skulle mötas av allvarligare invändningar
i Sverige. Även i Norge har det icke saknats röster, som funnit lagstiftningen
mot rattfylleri för sträng. Och det måste vidare beaktas, att de folkpsykologiska
förhållandena -— särskilt i avseende å alkoholfrågor -—- icke äro fullt
likartade i Norge och i vårt land.
Även tanken att draga straffbarhetsgränsen vid t. ex. 1 promille kan möta
betänkligheter. Enligt uppgifter om nuvarande rättspraxis har sålunda i
gruppen l.oi— l.öo promille åtal i stort antal fall icke anställts. En relativt
stor del av de anställda åtalen har därjämte ogillats. Örn därför straffbarhetsgränsen
sattes vid 1 promille, skulle detta innebära en väsentlig skärpning
i jämförelse med nu gällande lagstiftning. Åtskilliga fall, som nu icke
bestraffas, skulle föras in på det straffbaras område.
Skäl saknas dock icke för att verkställa en sådan skärpning. En man av
80 kilograms vikt måste, för att uppnå en blodalkoholkoncentration av l.o
promille, lia en absolut alkoholmängd motsvarande 15—20 centiliter 40-volvmprocentig
sprit i organismen. Det kan uppenbarligen icke i någon mån anses
stötande att förbjuda den, som förtärt en så stor kvantitet spritdrycker, att
föra motorfordon. Det omdömet synes även berättigat, att de allra flesta
personer efter en sådan alkoholkonsumtion äro olämpliga såsom motorförare.
Det torde dock med fog kunna påstås, att en eller annan också vid en
alkoholkoncentration, som överstiger 1 promille, kör sitt fordon med samma
säkerhet som i fullt nyktert tillstånd. En fällande blodalkoholgräns av 1
promille skulle därför kunna drabba en motorförare, som icke är så påverkad
av alkohol, att han, enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen, är olämplig
såsom förare.
Det kan ur vissa synpunkter anses betänkligt att införa en lagstiftning,
som på detta sätt skulle drabba åtskilliga förare, som för närvarande ej drabbas
av straff. Betänkligheterna synas dock böra vika med hänsyn till att
samhällets intresse av en effektiv repression mot rattfylleriet måste anses
vara betydligt mera berättigat än den enskilde motorförarens intresse att få
framföra sitt fordon, även då han förtärt rusdrycker. Till detta övervägande
måste dock knytas det förbehållet, att straffet för en motorförare, som vid
framförande av sitt fordon visserligen haft en alkoholhalt i blodet överstigande
1 promille men likväl icke varit så påverkad, att han kunde anses
direkt olämplig som förare, skulle kunna utgöra böter. En straffbestämmelse,
som i förevarande fall stadgade fängelsestraff som den normala påföljden,
skulle säkerligen sakna stöd i rättsmedvetandet.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
I anslutning till vad sålunda anförts har utredningsmannen utarbetat ett
förslag till ny lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott
vid förande av motorfordon. Förslaget är av följande innehåll:
»Den som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg varit så
påverkad av starka drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra
fordonet, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro
mildrande, med dagsböter, dock ej under tio.
Hade föraren en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 promille eller däröver,
skall han alltid anses hava varit så påverkad av starka drycker som i
första stycket avses.
Är det ej styrkt, att föraren varit så påverkad som i första stycket sägs,
men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till l.o men ej till 1.5 promille,
skall han straffas med fängelse i högst sex månader eller dagsböter,
dock ej under tio.»
Örn första stycket av förslaget anför utredningsmannen följande: *
Uttrycket »att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet» ersätter
lagens formulering »att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina
handlingar». Mot uttrycket »kan antagas» etc. har stundom invänts, att det
skulle lämna alltför stort utrymme åt den enskilde domarens uppfattning,
varigenom fara skulle kunna uppstå för rättsosäkerhet och godtycke. Dessa
farhågor synas icke ha besannats, utan stadgandet torde i rättstillämpningen
ha tolkats som örn dess lydelse varit t. ex. »har motorförare objektivt sett
varit olämplig såsom förare» etc. Den föreslagna lydelsen anknyter till denna
tolkning och torde därjämte undanröja sådana betänkligheter, som enligt
vad nyss sagts kunna möta formuleringen i gällande lag.
Örn tredje stycket anföres:
En överträdelse av detta stadgande vore i viss mån att betrakta som en
förseelse mot god ordning, och böter skulle kunna ådömas även när förmildrande
omständigheter icke förelåge. Vidare har med hänsyn till förseelsens
art sträffmaximum något sänkts i jämförelse med straffet för ordinärt rattfylleri.
Av förslagets avfattning framgår, att en förare, som har en alkoholhalt
av 1—1.5 promille men visas hava varit så påverkad, att han icke kunnat
på betryggande sätt föra fordonet, skall straffas enligt den strängare straffskalan
i första stycket. Detsamma kommer uppenbarligen att gälla även den,
vars alkoholhalt understiger 1 promille men ändock visas hava varit så påverkad
som i första stycket sägs.
.Efter att hava framhållit, att vid tillämpning av de föreslagna stadgandena
nödig hänsyn finge tagas till de fel, som kunde uppstå vid analysen av blodprov,
fortsätter utredningsmannen:
I ett avseende kan det av utredningsmannen sålunda förordade förslaget
giva anledning till bevissvårigheter, som icke förefinnas vid tillämpningen
av gällande lag. Det förhåller sig ju så, att blodprov å föraren icke kan
tagas just vid det tillfälle, då han för sitt fordon, utan först någon tid
därefter. Blodprovsundersölcningens resultat angiver sålunda icke blodalkoholkoncentrationen
vid själva förandet, alltså det tillfälle som är av rättslig
betydelse, utan vid ett senare tillfälle. I det övervägande antalet fall saknar
denna differens betydelse; har blodprov tagits kort tid efter färdens avslutande,
och visar undersökningens resultat icke ett promilletal, som ligger
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
mycket nära något av de kritiska talen l.o eller 1.5 promille, blir domstolens
uppgift icke försvårad. Annorlunda ställer sig emellertid saken i fall som t. ex.
följande: blodprov har tagits en timme efter det förandet av motorfordon ägt
rum, och blodprovet visar en alkoholhalt av 1.4 5 promille. Åklagaren kan då
yrka ansvar jämlikt lagens 1 § andra stycket med den motiveringen att, enär
blodalkoholhalten i genomsnitt faller med en hastighet av 0.15 promille i
timmen, svaranden hade 1.6 0 promille alkohol i blodet, då han förde sitt
fordon. Mot denna uppgift kan svaranden exempelvis invända, att hans spritförtäring
ägt rum vid en så sen tidpunkt, att alkoholkurvan i hans blod ännu
vid provtagningen befann sig i stigande.
Det är uppenbart, att domstolens uppgift i sådana och liknande fall kan bli
vansklig. Fallen torde emellertid, som redan framhållits, komma att utgöra
endast en ringa del av hela antalet mål. Med hänsyn till stadgandet i 1 §
första stycket kan man vidare räkna med att, även örn beräkningar sådana
som de förutnämnda göras, de egentliga rattfylleristerna alltid komma att
bestraffas.
^Utredningsmannen anför därefter, att vid ändring av 1 § i 1934 års lag
vissa ändringar torde böra verkställas jämväl i 2 och 5 §§ av samma lag samt
i 1 § andra stycket lagen den 31 maj 1934 örn blodundersökning i brottmål,
21 § 1 mom. första stycket motorfordonsförordningen samt 21 § vägtrafikstadgan.
Utredningsmannen yttrar härom:
I 2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon
stadgas bland annat, att där någon vid förande av fordon, som avses
i 1 § samma lag, varit så påverkad av starka drycker, som där sägs, och därvid
ådgalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra
människors liv eller egendom, skall han dömas till fängelse eller straffarbete
i högst ett år. I och med uppställandet av två brottstyper i lagens första
paragraf uppstår frågan örn hänvisningen från 2 § till 1 § i lagen — uttrycket
»så påverkad av starka drycker, som där sägs» — skall omfatta även den nytillkomna
brottstypen. Enligt utredningsmannens uppfattning bör så vara
fallet. I syfte att giva ett tydligt uttryck för denna mening föreslås en mindre
ändring i 2 § lagen den 7 juni 1934. I 5 § har företagits en formell ändring,
betingad av den nya lagstiftningen örn verkställighet av bötesstraff.
I 1 § andra stycket lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn blodundersökning
i brottmål föreskrives, att blodprov må tagas å den, som med skäl misstänkes
hava fört motorfordon eller traktortåg så påverkad av starka drycker,
att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar.
Denna föreskrift bör givetvis utsträckas till att omfatta även sådana fall, då
det visserligen icke kan antagas, att föraren på grund av alkoholpåverkan är
ur stånd att på betryggande sätt föra sitt fordon, men det däremot är sannolikt
att alkoholkoncentrationen i hans blod överstiger 1 promille. Utredningsmannen
framlägger förslag till sådan ändring.
Även i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen behandlas det fall, att förare
vid färd med motorfordon eller traktortåg varit så påverkad av starka drycker,
att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Det
föreskrives i detta moment att körkortet i sådant fall skall fråntagas föraren
med rätt för honom att efter viss tid, minst sex månader och högst två år,
få frågan örn återbekommande av rätten att vara förare upptagen till prövning.
Skäl synas icke föreligga att med avseende å de i författningen givna
reglerna om körkortsindragning göra skillnad mellan de egentliga rattfylleristerna
och de personer, som straffas allenast därför, att de vid för hög
15
Kungl. Majus proposition nr 159.
blodalkoholhalt framfört motorfordon eller traktortåg. Föreskrifterna i 21 §
1 mom. motorfordonsförordningen örn indragning av körkort synas därför
böra omfatta även dessa sistnämnda förare. Utredningsmannen framlägger
därför förslag till härför erforderliga ändringar av detta moment.
Uppmärksamhet bör i detta sammanhang även ägnas åt 21 § vägtrafikstadgan.
Det stadgas i denna paragraf, att polisman äger förbjuda den, som
kan antagas vara så påverkad av starka drycker, att han icke äger nödigt herravälde
över sina handlingar, att föra automobil. I 26 § första stycket vägtrafikstadgan
föreskrives, att motsvarande regel skall gälla även beträffande motorcykel
och i 37 § sista stycket i samma stadga gives enahanda föreskrift i fråga
örn traktortåg.
Den prövning av motorförarens påverkningsgrad, som dessa stadganden
lägga i polismannens hand, måste enligt sakens natur vara ytterst schematisk.
Det torde därför icke vara nödvändigt att låta polismannens rätt att förbjuda
förande av motorfordon eller traktortåg omfatta även förare, vars förseelse
består allenast däri, att han färdats med för hög alkoholhalt i blodet. Däremot
föreslås att i 21 § vägtrafikstadgan vidtages en redaktionell ändring i
syfte att bringa formuleringen i överensstämmelse med förslaget till ny
lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av
motorfordon.
För texten till de av utredningsmannen sålunda föreslagna ändringarna
torde få hänvisas till betänkandet.
Utredningsmannen behandlar slutligen vissa frågor örn kraftigare åtgärder
för motverkande av onykterhet vid ratten. Härom anför utredningsmannen
följande:
Det har ifrågasatts att i avskräckande syfte vidtaga en skärpning av
straffet för rattfylleri, som nu i det övervägande antalet fall utgör fängelse i
en månad. Med hänsyn till att redan det korta frihetsstraffet för den i
övrigt oförvitlige innefattar mycket allvarliga följdverkningar av social och
ekonomisk art, synes dock denna tanke böra avvisas.
Vidare har gjorts gällande, att tiden för körkortsindragning i fall av rattfylleri
borde förlängas. Enligt 21 § motorfordonsförordningen kan efter
rattfylleri körkortet återkallas för en tid av minst sex månader och högst
två år. Vid rattfylleri utan särskilt försvårande omständigheter indrages
kortet i regel för en tid av 8 månader, för så vitt föraren icke tidigare fått
sitt körkort indraget.
Ifrågavarande spörsmål var så sent som år 1938 föremål för riksdagens
prövning. I motion till detta års riksdag av herr Dahlbäck (nr 329 i andra
kammaren) ifrågasattes, att vid rattfylleri första gången körkortet skulle
indragas för minst ett år och att vid upprepat brott under de närmaste fem
åren körkortet skulle indragas för alltid. Motionen blev emellertid i enlighet
med andra lagutskottets utlåtande (nr 17) av riksdagen avslagen.
Anledning synes icke föreligga att hävda annan mening än den sålunda
av riksdagen omfattade. En längre tids indragning av körkort är en påföljd,
som i många fall drabbar den felande minst lika hårt som ett kortare frihetsstraff.
För en yrkeschaufför betyder körkortsindragningen, att han hindras
från att utöva sitt yrke. De hårda ekonomiska konsekvenserna härav gå
ut icke blott över honom själv utan även över hans familj. Följden kan
lätt bli att samhället måste inskrida med ekonomisk hjälp. En så hård påföljd
av brottet synes även föga överensstämma med den numera allmänt
omfattade principen, att en brottsling efter utståndet straff skall beredas
största möjliga hjälp att bli en samhällsgagnande medborgare.
16
Kungl. Majus proposition nr 159.
Det synes ej heller välbetänkt att — vilket även föreslagits — som påföljd
för rattfylleri stadga förverkande av fordonet eller, om fordonet tillhör
annan än föraren, dess värde. I den praktiska tillämpningen blir nämligen
en sådan påföljd en innehållslös bestämmelse gentemot en person utan tillgångar
på samma gång som den kan drabba mången annan, t. ex. en yrkesbilägare,
oskäligt hårt.
Det har vidare föreslagits, att uttryckligt förbud skulle stadgas mot att i
rattfyllerimål ådöma villkorlig dom. Vid remissen till lagrådet av 1934 års
förslag till lag örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon yttrade
föredragande departementschefen om denna fråga, att villkorlig dom som
regel ej lämpade sig vid brott av ifrågavarande art. Departementschefen ville
dock ej biträda ett förslag, att domstolarna skulle betagas möjligheten att i
dessa mål ådöma villkorlig dom. Det vore emellertid att förmoda, framhöll
departementschefen, att domstolarna jämväl i fortsättningen med urskillning
skulle begagna sig av denna möjlighet.
Utvecklingen har visat, att antalet villkorliga domar i rattfyllerimål varit
mycket ringa. Med hänsyn härtill synes ej heller i förevarande avseende
någon ändring vara påkallad.
Yttranden.
Yttranden ha infordrats från rikets hovrätter, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna, Flera av dessa myndigheter ha överlämnat
yttranden från dem underlydande tjänstemän samt från enskilda sammanslutningar.
Härjämte ha yttranden inkommit från föreningen Sveriges häradshövdingar,
styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges
landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, svenska polisförbundet, styrelsen
för Sveriges advokatsamfund, nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund, nykterhetsnämndernas
riksförbund och motorförarnas helnykterhetsförbund, vilka hére
tts tillfälle att yttra sig i ärendet. Vidare har häradshövdingen i Ångermanlands
västra domsaga inkommit med en skrift.
Förslaget att straffbelägga förande av motorfordon och traktortåg i de
fall, då föraren har en alkoholkoncentration i blodet, överstigande en viss, i
lagen angiven gräns, har tillstyrkts i nära nog samtliga yttranden. I fråga örn
det promilletal, vid vilket en sådan lägsta gräns borde dragas, tillstyrkes i
flertalet yttranden utredningsmannens förslag. I ett icke obetydligt antal
yttranden framhålles emellertid, att gränsen borde sänkas, varvid i de flesta
fall föreslås en gräns av 0.5 promille. Å andra sidan har i ett antal fall även
anförts, att den av utredningsmannen föreslagna gränsen borde höjas. Mot
utformningen i övrigt av förslaget till ändrad lydelse av 1 § i 1934 års lag ha
även vissa erinringar gjorts.
Reglerna örn indragning av körkort efter rattfylleribrott lia, särskilt i länsstyrelsernas
yttranden, varit föremål för uppmärksamhet. Därvid har i ett
icke ringa antal fall uttalats önskemål om att dessa regler måtte skärpas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
17
I. Förslaget till ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ i 1934 års lag om
straff för vissa brott vid förande av motorfordon.
1. Frågan om en blodalkoliolgräns bör införas i lagen.
Rikets hovrätter, medicinalstyrelsen och i det närmaste samtliga länsstyrelser
samt nära nog alla övriga myndigheter och sammanslutningar, som
yttrat sig i ärendet, tillstyrka att en sådan gräns införes. Sålanda anför Svea
Hovrätt, att mycket stöde att vinna både beträffande lagens förebyggande
verkan och säkerheten i rättstillämpningen, örn straffbestämmelserna mot rattfylleri
anknötes till viss blodalkoholgräns.
I några yttranden mötes emellertid förslaget med betänkligheter. Länsstyrelsen
i Värmlands län yttrar sålunda, att det med hänsyn till nu
föreliggande erfarenhet örn rattfylleribrottet vore för tidigt att göra detsamma
till föremål för en lagstiftning som den föreslagna. Även kungl, automobilklubben
och Älvsborgs läns trafikbilägareorganisation anse, att
gällande lag borde bibehållas. Automobilklubben anför, att i fråga örn rattfylleribrottet
utbildats en rättspraxis, som i ej ringa grad vunnit stöd i det
allmänna rättsmedvetandet. En revision av lagstiftningen borde enligt klubbens
mening icke vidtagas med mindre vägande skäl kunde åberopas därför.
Sådana skäl ansåge klubben icke föreligga. Det torde dessutom, anför klubben
vidare, vara principiellt felaktigt att giva blodalkoholhalten en sådan särställning
i lagstiftningen, att domstolarnas verksamhet bleve fastlåst. Domstolarna
borde icke berövas möjligheten att taga hänsyn till omständigheterna i
varje särskilt fall.
Landsfogden i Värmlands län befarar, att den föreslagna lagen
skulle väsentligt öka antalet av dem, som straffas för rattfylleri. Det vore
därför bättre örn nuvarande lagstiftning bibehölles samt utökades med en allmän
bestämmelse örn ett hårt straff för den, som gjorde sig skyldig till rattfylleri
och därvid åstadkomme skada.
Betänkligheter mot att giva blodalkoholhalten en särställning som bevismedel
uttalas av nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.
Föreningen ifrågasätter, huruvida det ur psykologiska och allmänt
folkpedagogiska synpunkter kunde vara lämpligt att till grund för straffutmätningen
vid brott av denna komplicerade art lägga vissa siffermässigt bestämda
tal av alkoholpåverkan, sådan denna framkommer vid blodprovstagningen med
dennas ännu ovissa och osäkra natur. Lagtexten kunde lätt tolkas så, att
en alkoholkonsumtion, som medför en alkoholkoncentration i blodet upp till
den angivna minimigränsen, vore av samhället sanktionerad. På motsvarande
sätt hade, uppgiver föreningen, de på sin tid gällande siffermässigt bestämda
gränserna för högsta tillåtna hastighet tolkats. — Även i andra yttranden ha
uttalats farhågor för att förslaget skulle skapa den uppfattningen, att en lägre
alkoholkoncentration än den angivna vore tillåten.
Motormännens riksförbund yttrar, att i rattfyllerimål varje bevismedel,
som stöde till buds, borde skänkas beaktande. Det kunde icke undgås,
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 159. 845 4i 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
att ett dömande med utgångspunkt uteslutande från blodprovet komme att
innefatta ett dömande på sannolikhetsskäl, vilket vore en allvarlig fara. Förslaget
skulle, örn det upphöjdes till lag, än mera öka den schablonmässighet
varmed nu gällande lag tyvärr tillämpades.
2. Frågan vid vilket promilletal en lägsta blodalkoliolgräns bör dragas.
Svea Hovrätt anför:
Goda skäl kunna anföras för den uppfattningen, att den som har en
alkoholkoncentration i blodet av 1 promille antages vara så påverkad av starka
drycker, att han är olämplig som förare. Utredningsmannen har emellertid
satt denna gräns vid 1.5 promille (1 § andra stycket), men tillika föreslagit,
att den förare som, utan att bevisligen vara i sådan grad påverkad, har en
alkoholkoncentration av 1—1.5 promille, skall anses ha gjort sig skyldig till
en förseelse mot god ordning, för vilken en lägre straff skala skall gälla (1 §
tredje stycket motiven sid. 85). För närvarande torde man böra stanna vid
denna förmedlande ståndpunkt. Det är av vikt att lagstiftningen i detta ämne
äger förankring i rättsmedvetandet, och den allmänna meningen i vårt land
torde ännu ej vara mogen för ett längre steg i den enligt hovrättens åsikt
önskvärda riktningen.
Göta Hovrätt yttrar:
Enligt hovrättens uppfattning skulle åtgärder av det slag, som förslaget
innebär, vara ägnade att avhjälpa brister i den nu gällande lagen. Straff skulle
sålunda i större utsträckning än för närvarande drabba dem som på grund av
spritförtäring äro olämpliga som förare och därmed farliga för trafiksäkerheten.
Lagen komme därigenom att verka återhållande på spritförtäring i
samband med motortrafik och således i folkuppfostrande riktning i allmänhet.
En annan fördel ligger däri, att en på angivet sätt ändrad lag skulle innebära
garanti för en enhetligare rättstillämpning. Av nu anförda skäl får hovrätten
tillstyrka en lagändring i enlighet med de i betänkandet angivna principerna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att det kunde synas
tveksamt huruvida icke redan nu — till undvikande av alltför täta ändringar
i gällande lagstiftning på området — den lägre promillegränsen borde sättas
till 0.5 promille, såsom bland annat medicinalstyrelsen i yttrande över justitieombudsmannens
skrivelse föreslagit i enlighet med vad som redan gäller i
Norge. Hovrätten hade emellertid funnit utredningsmannens skäl för att tills
vidare stanna vid en undre gräns av 1 promille övertygande.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:
Statsmakterna hava genom de lagbestämmelser, som tid efter annan framkommit
i ämnet, sökt att gradvis pröva sig fram till den mest rationella lösningen
av dessa komplicerade spörsmål. Det förefaller som örn föreliggande
förslag, som utan att gå till någon ytterlighet dock allvarligt skärper bestämmelserna
angående alkoholmissbruk vid förande av motorfordon, innebär en
lycklig lösning av frågan och länsstyrelsen tillstyrker därför, att förslaget
lägges till grund för en lagstiftning i ämnet. Erfarenheten får sedan visa,
huruvida ytterligare skärpta föreskrifter äro av nöden.
Hovrätten för övre Norrland yttrar:
Så vitt man kan sluta av den nu föreliggande utredningen synes det numera
vara möjligt att fastställa en gräns för alkoholkoncentrationen i blodet,
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
beträffande vilken man med tillräcklig säkerhet kan säga, att en förare med
minst denna koncentration är så farlig för trafiksäkerheten att han bör straffas
för rattfylleri utan att motbevisning örn hans ofarlighet tillätes. Denna gräns
torde icke böra sättas lägre än vid en alkoholkoncentration i blodet av 1.5
promille. Men därvid lärer man icke behöva stanna. Den föreliggande utredningen
synes utvisa, att härjämte en något lägre gräns — förslagsvis 1 promille
— bör kunna fastställas för användning på det sätt, att den förare, som
företer en koncentration av minst denna storlek (men mindre än 1.5 promille),
bör straffas för rattfylleri för den händelse ej av särskilda omständigheter
framgar att han icke var olämplig såsom förare. Med andra ord, den uppställda
presumtionen, grundad å blodprovet, tillerkännes i detta fall ej större styrka
än att den må motbevisas.
Mot uppställande av dessa presumtioner vid straffbeläggande av rattfylleri
— den ena presumtionen ovillkorlig och den andra motbevisbar — anmärkes
måhända, att det över huvud ej är fullt tillfredsställande att döma till straff
på presumtioner; det är möjligt att den undersökte i själva verket icke var
farlig för trafiksäkerheten oaktat den förutsatta koncentrationen förelåg. Invändningen
får dock med hänsyn till rattfylleribrottets natur icke någon
större tyngd. En förare med den ifrågavarande koncentrationen måste, såvitt
utredningen visar, i det alldeles övervägande antalet fall anses farlig för trafiksäkerheten.
Av denna anledning vill lagstiftaren icke tillåta någon person
med denna koncentration att föra bil, respektive icke tillåta det med mindre
föraren undantagsvis finnes icke vara olämplig såsom sådan. Därest grunden
för presumtionernas uppställande fattas på detta sätt, synes något sakligt berättigande
för betänkligheter att döma till straff på presumtionerna knappast
föreligga.
I själva verket är det ju ingalunda otänkbart att bestämma brottsbegreppet
rattfylleri i omedelbar anslutning till de två presumtionerna och sålunda
straffa för det bilföraren företedde den höga alkoholkoncentrationen. Emellertid
synes det, såsom utredningsmannen funnit, vara av praktiska skäl nödvändigt
att lagen innehåller en brottsbeskrivning å rattfylleri, som är oberoende
av presumtionerna och hänför sig direkt till det förhållandet, att den
tilltalade fört bil (vissa andra fordon) ehuru han på grund av alkoholförtäring
var olämplig såsom förare. Skälen härtill äro att blodprovning ej alltid kan
förekomma eller ej alltid bör äga rum. Men om sålunda denna av presumtionerna
oberoende brottsbeskrivning skall finnas i lagen, synes det tekniskt
mest ändamålsenligt att, efter den princip som följts i 1 § första och andra
stycket i utredningsmannens förslag, först uppställa den allmänna brottsbeskrivningen
och därefter till densamma anknyta en eller flera presumtioner.
Hovrätten föreslår därför, bland annat, den ändringen i utredningsmannens
förslag, att förare i koncentrationsgraderna l.o—1.5 promille skulle straffas,
»därest ej av omständigheterna framgår, att han icke var olämplig såsom
förare».
Hovrätten fortsätter därefter:
Vad angår vissa yrkesförare av bil (andra fordon) synes det hovrätten vara
berättigat att uppställa ännu ett straffbud för förseelse av nära liggande slag.
Även om, att döma av den föreliggande utredningen, en bilförare med en
alkoholkoncentration i blodet av mindre än 1 promille icke kan mera allmänt
antagas vara direkt olämplig att föra bil — en sak varom dock olika meningar
väl kunna råda — är det likafullt tydligt, att även en sådan förare, så snart
koncentrationen uppgår till ett visst mått, förslagsvis minst 0.5 promille,
genom bilkörningen tager ej betydelselösa risker med avseende å trafiksäker
-
20
Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.
heten. Åtminstone vad angår de yrkesförare, som mot ersättning gå i trafik
med passagerare, synes samhället skäligen kunna fordra att sådana risker icke
tagas. Det kan därför ifrågasättas att stadga straff för dylik yrkesförare, som
förer bil (möjligen även motorcykel; traktortåg torde ej här komma ifråga)
med en alkoholkoncentration i blodet av minst 0.5 promille, där han ej faller
under straffbudet i 1 §. Emellertid bör måhända denna yrkesförarens förseelse
icke betraktas såsom eller kallas för rattfylleri. Den bör anses vara av lindrigare
art än egentligt rattfylleri. Möjligen skulle förseelsen kunna benämnas
förseelse mot rattnykterhet. Straffet för densamma synes böra bestämmas till
dagsböter.
Förutom att fullgoda skäl i och för sig torde föreligga för uppställande av
den senast omförmälda lindrigare brottstypen, synes det även ur synpunkten
av lagens moralbildande verkan bliva, av värde, därest en så låg koncentrationsgräns
som 0.5 promille inskrives i lagen, må vara blott i fråga om de förare på
vilka de största anspråken ställas.
T. f. förste stadsf iskalen i Stockholm föreslår, under hänvisning
till de i betänkandet intagna siffrorna rörande sambandet mellan alkoholkonsumtion
och blodalkoholkoncentration, att undre gränsen i 1 § andra stycket
sättes till 1 promille, under det att tredje stycket skulle utgå.
I ett flertal yttranden föreslås emellertid, att den lägsta blodalkoholgränsen
sättes till ett lägre tal än 1 promille. Sålunda yttrar medicinalstyrelsen,
som erinrar om att styrelsen tidigare uttalat sig för 0.5 promille,
följande:
Det stora intresse, som från forskare i olika länder ägnats studiet av
alkoholpåverkningsgraden vid olika alkoholkoncentration i blodet, har medfört
vidgade kunskaper örn här föreliggande fakta.
I själva verket synes nästan varje nytt tillskott till vårt vetande på detta
område betyda ett‘nytt stöd för den uppfattningen, att även mycket låga
promillevärden på blodalkoholen med hjälp av förfinad undersökningsmetodik
låta sig registrera genom mätbara påverkningar på försökspersonerna,
framför allt på deras nervsystem. Eftersom dessa påverkningar till stor del
utgöras av sådana, som äro av särskild betydelse för förmågan att föra motorfordon
(nedsättning av nervsystemets finare funktioner, förlamning av de
normala hämningarna o. s. v.), synes det vara uppenbart, att, då det nu gäller att
i lag fastslå en viss alkoholkoncentration i blodet, vid vilken straffbar alkoholpåverkan
alltid skall anses föreligga, denna gräns måste sättas så lågt att
åtminstone icke flertalet motorfordonsförare vid densamma kan antagas vara
på grund av spritkonsumtion farligt för trafiksäkerheten. Enligt styrelsens
mening kan den av utredningsmannen föreslagna gränsdragningen icke anses
fylla detta krav. Till belysning av denna sin uppfattning vill styrelsen hänvisa
till bland annat professor Sjövalls uppsats hösten 1939 i festskriften till
Johan Scharffenberg (Oslo 1939). I denna framlägges resultatet av nu föreliggande
stora statistiskt bearbetade sammanställningar från de skandinaviska
länderna och Tyskland med jämförelse mellan blodalkoholkoncentration och
kliniskt registrerade tecken på alkoholpaverkan. Dessa statistiker omfatta
inalles 16,007 fall varav 2,438 från Danmark, 3,129 från Norge, 3,345 från
Tyskland och 7,095 från Sverige. »Man kan», säger professor Sjövall, »ur
undersökningarna draga den slutledningen, att med vanliga undersökningsmetoder
kliniskt påvisbara tecken på alkoholpåverkan framträda i minst
fjärdedelen av fallen, då koncentrationen stigit till 0.5 promille, i drygt halva
antalet fall vid en blodkoncentration av 1 promille, i mer an *h> av fallen, då
koncentrationen nått över 1.5 promille och i nästan samtliga fall vid en kon
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
centration av 2 promille.» — Härtill yttrar professor Sjövall vidare: »Till
dessa procentsiffror kan också fogas den kommentaren, att de säkerligen
skulle blivit högre, om den kliniska undersökningen företagits av en och
samma härför särskilt tränad läkare. Så har beträffande 479 av de danska
fallen ägt rum och procentsiffrorna för de 4 ovan angivna koncentrationsgruppema
hava därmed stigit till respektive 50, 74, 90 och 100.»
Redan intagandet utan samband med måltid av 15 centiliter 40 procentig
sprit d. v. s. vanlig restaurantranson Iean medföra, att blodalkoholvärdet
kommer upp till inemot 1 promille och även örn intagandet sker i samband
med måltid torde värdet ej sällan komma att överstiga 0.5 promille även örn
individuella variationer (med kroppsvikt etc.) äro vanliga. Sett mot bakgrunden
av ovan angivna siffror rörande den kliniskt påvisbara påverkan,
betyder detta i regel, att den som sätter sig vid ratten efter att ha intagit
måltid med vanlig restaurantranson därmed måste sägas riskera trafiksäkerheten
i en utsträckning, som icke kan anses tillåten. Detta omdöme försvagas
icke av det faktum, att mången själv anser sig ha sin körskicklighet
förhöjd eller i varje fall oförminskad efter förtäring av ifrågavarande kvantitet
alkohol. Det må även erinras om, att det ingalunda är ovanligt, att motorfordonsförare
under färd förtära 1—2 supar brännvin eller ett pär flaskor
pilsner utan samband med föda. Att därvid blodalkoholvärdet ofta når över
den gräns, där klinisk alkoholpåverkan kan konstateras, måste anses visst.
Med kännedom örn nu angivna fakta kan det enligt medicinalstyrelsens
bestämda mening icke tillrådas att sätta gränsen mellan tillåten och icke
tillåten alkoholförtäring för motorfordonsförare högre än att därigenom
förare, som genom alkoholförtäring nedsätter sin körförmåga på ett sådant
sätt, att han innebär fara för trafiksäkerheten, också i regel kan göras ansvarig.
Det kan icke vara något samhällsintresse att härvidlag lämna allt för vid
marginal av hänsyn till rådande alkoholvanor och av dessa skapade opinioner.
Särskilt i nuvarande tidsläge med dess oundgängliga krav på medborgarnas
samhällsanda och hänsyn till det gemensammas väl synes detta mindre
motiverat än någonsin.
Vid medicinalstyrelsens utlåtande har fogats ett särskilt yttrande av chefen
för statens rättskemiska laboratorium, professor Erik Wolff, som anför, att
även örn en gräns av 0.5 promille i princip kan anses riktig, så torde det
emellertid av folkpsykologiska skäl vara tvivelaktigt, huruvida genom en så
drastisk skärpning av gällande lagstiftning den eftersträvade ökningen av
nykterheten vid ratten skulle ernås.
För en undre gräns av 0.5 promille uttala sig vidare länsstyrelserna
i Stockholms, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands
och Västerbottens län, landsfogden i Södermanlands
län samt centralförbundet för nykterhetsundervisning.
Överståthållarämbetet anför, under åberopande av de i betänkandet
återgivna uppgifterna rörande sambandet mellan alkoholförtäring, kroppsvikt
och alkoholkoncentration, att de i förslaget angivna gränserna 1.5 och 1 promille
borde sänkas till 1 respektive 0.5 promille. Samma mening omfattas av
länsstyrelsen i Kronobergs län, motorförarnas helnykterhetsförbund
och nykterhetsnämndernas riksförbund.
Poliskammaren i Hälsingborg föreslår, att den undre gränsen
sättes vid O.c promille. Länsstyrelsen i Norrbottens län samt
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
svenska polisförbundet yttra, att gränsen bort sättas något lägre än
vad utredningsmannen föreslagit.
Trafikpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter örn icke just nu
»den psykologiska tidpunkten är inne för införande av förbud mot all slags
alkoholförtäring före bilkörning».
I ett antal yttranden uttalas emellertid farhågor för, att de i betänkandet
upptagna promillegränserna skulle vara för låga. Sålunda anför länsstyrelsen
i Hallands län, med hänvisning till de i betänkandet lämnade uppgifterna
beträffande rättspraxis i fråga om rattfylleribrottet, att de av utredningsmannen
föreslagna gränserna borde höjas till 1.5 respektive 2 promille.
I några fall föreslås, att 1 § tredje stycket i förslaget icke upphöjes till lag.
Den undre gränsen skulle härigenom höjas till 1.5 promille.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför sålunda:
Det kan befaras, att det blott bleve i undantagsfall, som brott enligt tredje
stycket komme att konstateras, och med hänsyn därtill kan den frågan med
skäl uppställas huruvida en sådan bestämmelse bör införas. I detta sammanhang
må ock framhållas, hurusom det icke är uteslutet att möjligheten att
kunna hos en bilförare påvisa en alkoholmängd av l.o promille kan leda till
införande här och var av ett mindre tilltalande spionsystem. Med frågan
örn införande av här avsedda bestämmelse torde i allt fall lämpligen kunna
anstå till dess erfarenhet vunnits örn verkningarna av en bestämmelse enligt
andra stycket.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har även anfört någon
betänklighet mot tredje stycket, under motivering att bestämmelsen möjligen
kunde uppmuntra spioneri och angivelsesystem.
Även länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar betänkligheter mot
att 1 § tredje stycket upphöjes till lag. Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten
av att utanför första och andra styckenas tillämplighetsområde tillskapa
en ny grad av rattfylleri, för vilken, med domstolarnas benägenhet att hålla
sig i närheten av minimum inom strafflatituden, endast i sällsynta undantagsfall
strängare straff än böter torde komma att ådömas. Landsfogden i
Kronobergs län finner, att regeln i tredje stycket under vissa förhållanden
— särskilt då en person efter att hava intagit spritdrycker oförmodat får
anledning att köra bil — kunde synas väl sträng.
Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund varnar för en alltför
låg gräns. Samfundet anför, att en föreskrift, liknande 1 § tredje stycket
i förslaget, möjligen kunde ur moralbildande synpunkt vara av viss betydelse.
En förutsättning för att bestämmelsen skulle få en sådan verkan vore emellertid
att alkoholgränsen icke sattes för lågt.
Kungl, automobilklubben anför, att en så låg gräns som 1 promille
icke skulle vinna stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Centralförbundet för nykterhetsundervisning anför, att de
vetenskapliga experiment, som hittills verkställts i fråga örn sambandet mellan
alkoholförtäring, kroppsvikt och alkoholkoncentration, huvudsakligen hänfört
sig till förtäring på fastande mage av extraktfria eller extraktfattiga spritdrycker.
De i betänkandet återgivna siffrorna örn den alkoholkoncentration,
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 159.
sorn uppnås efter viss alkoholförtäring, kunde därför bliva missvisande. Det
vore därför önskvärt, att ytterligare vetenskapliga undersökningar verkställdes
rörande denna fråga. Enligt förbundets mening vore vidare de av alkoholförtäring
orsakade funktionsrubbningarna så stora, att praktiskt taget ingen
motorförare med mera än 1 promille i blodet kunde på ett betryggande sätt
framföra sitt fordon. Förbundet tillägger härförutom, att ytterligare undersökning
borde göras örn verkningarna av den norska lagen om rattfylleri,
vilken innehåller en gräns å 0.5 promille. — Motsvarande synpunkter ha
anförts av motorförarnas helnykterhetsförbund.
3. Presumtionen i 1 § andra stycket.
Utredningsmannens förslag har i flertalet yttranden lämnats utan erinran.
Vissa anmärkningar ha emellertid framställts.
Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:
Det kan ifrågasättas, huruvida verkningarna av analysmetoden hittills förmått
mera allmänt påverka det allmänna rättsmedvetandet därhän, att det är
möjligt att med det förtroende bygga på metoden, som är en nödvändig förutsättning
för att tilltron på en sålunda konstruerad lagstiftning ej skall rubbas.
Med hänsyn härtill kan det måhända vara mindre välbetänkt att göra legalpresumtionen
i andra stycket av 1 § så absolut bindande som enligt förslaget
blivit fallet; och det kan ifrågasättas, örn det icke i längden skulle befinnas
mera lämpligt att hava en möjlighet till motbevisning öppen. Detta skulle
kunna ske exempelvis genom tillägget »såvitt ej synnerliga skäl till annat
föranleda». En sådan utväg skulle säkerligen utan risk kunna anlitas, då den
sannolikt icke komme att användas annat än i yttersta undantagsfall. Utvägen
bör emellertid enligt länsstyrelsens mening stå domstolarna till buds, så att
en domare icke i de undantagsfall, som kunna uppstå, tvingas att döma mot
sin övertygelse.
Poliskammaren i Hälsingborg anser, att presumtionen, som borde
knytas till en lägsta gräns av 0.6 promille, skulle vara motbevisbar. Även
kungl, automobilklubben och motormännens riksförbund avstyrka
en presumtion, som icke finge motbevisas.
Hovrätten för Övre Norrland har, jämte ett antal andra myndigheter,
yttrat, att andra stycket kunde medföra, att den tilltalade i ett fällande utslag
säges bliva straffad för att ha fört bil, ehuru han var olämplig därtill, då han i
själva verket måhända i ett och annat fall ej bevisligen var olämplig såsom
förare utan blott företedde en vid körning otillåten alkoholkoncentration.
Hovrätten tillägger dock, att denna mera formella anmärkning syntes vara
av ringa betydenhet.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som framfört samma erinran, föreslår
emellertid, att 1 § andra stycket på grund härav måtte uteslutas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår, att 1 § andra stycket
skall utgå. Härom anför hovrätten följande:
Bestämmelsen i andra stycket av förslagets 1 § innebär i verkligheten, att
förbud stadgats mot förande av motorfordon av den, som förtärt viss myckenhet
sprit och att överträdelse härav straffbelagts på sätt i första stycket angivits.
Hovrätten har med hänsyn till den stora faran för trafiksäkerheten av
24
Kungl. Majus proposition nr 159.
motorförares spritförtäring icke i princip något att erinra emot, att ett dylikt
straffbud tillskapas och att alltså straff — även fängelsestraff — utkräves,
ehuru bevisning ej förebragts därom, att vederbörande i det särskilda fallet
ej kunnat på betryggande sätt föra motorfordon. Ett stadgande av enahanda
innebörd föreslås emellertid även i tredje stycket 1 §, som kriminaliserar
förande av motorfordon av person med en alkoholkoncentration i blodet av
minst 1 promille. Att för denna låt vara allvarliga ordningsförseelse införa
tvenne straffskalor, allteftersom alkoholkoncentrationen över- eller understiger
1.5 promille, synes hovrätten vara en alltför detaljmässig reglering av
straffbestämmelserna, varav icke heller något behov torde föreligga. Hovrätten
får därför tillstyrka, att andra stycket i 1 § utgår och att i samband
därmed begränsningen uppåt till 1.5 promille i tredje stycket borttages.
En motsvarande ståndpunkt i förevarande fråga intages av länsstyrelsen
i Uppsala län och landsfogden i Södermanlands län. Länsstyrelsen
yttrar:
Motorförare, som är påverkad av alkoholhaltiga drycker vid förande av
motorfordon, synes härigenom kunna göra sig skyldig till brott av två olika
typer. Den ena förutsätter, att han i det konkreta fallet är så påverkad, att
han icke på betryggande sätt kan föra fordonet, den andra, att han försätter
sig i ett tillstånd, som enligt allmän erfarenhet innebär en fara därigenom,
att vissa under bilkörning särskilt viktiga funktioner försvagas, dock utan
att en sådan påverkan, som nyss sagts, är bevisad i det föreliggande fallet
Det synes, som om det skulle vara lämpligt att vid en reformering av
lagstiftningen klart skilja på dessa olika brottstyper. För den förstnämnda
skulle straffet vara strängare och lämpligen överensstämma med latituden
i nu gällande 1 §. För detta brott bör alkoholkoncentrationen i blodet
utgöra ett mycket viktigt bevismedel, men dock icke medföra legal presumtion,
som icke får motbevisas. För den andra brottstypen konstateras brottsligheten
genom en alkoholkoncentration i blodet, som enligt erfarenheten
innebär trafikfara. För detta brott bör straffet vara lindrigare och böter ingå
i den normala latituden. Genom en sådan åtskillnad vinnes, att domstolarna
i avseende å förstnämnda slag av brott icke bli bundna av ett enda faktum,
vars betydelse i det enskilda fallet kan vara osäker. För allmänheten stöder
detta uppfattningen att domstolarna utan ensidighet döma på grund av hela
det föreliggande bevismaterialet. Vid vilket promilletal oförmågan att på
betryggande sätt föra motorfordon inträder, synes fortfarande vara föremål
för delade meningar bland de sakkunniga. I ett stort antal fall synes gränsen
ligga lägre än den i förslaget 1 § andra stycket upptagna siffran 1.5 promille.
Motsatsen torde dock också förekomma enligt uttalanden i utredningen. I
sistnämnda fall skulle förslaget medföra att motorföraren skulle straffas icke
för den såsom huvudrekvisit i första stycket förutsatta påverkningen utan för
en in concreto lägre grad av påverkan. Bevisprövningen skulle visserligen
bli lättare, men säkerheten i det materiella avgörandet mindre. Härvid torde
särskilt böra uppmärksammas, att tiden för blodprovet i förhållande till
körningen torde spela en icke obetydlig roll. I detta avseende lärer det vara
oundvikligt att skillnad uppstår mellan, å ena sidan, städer och andra läkarstationer
och den vanliga landsbygden å andra sidan. Enligt länsstyrelsens
uppfattning bör således icke andra stycket i 1 § medtagas.
Tredje stycket i 1 § i förslaget borde däremot, enligt länsstyrelsens
mening, med borttagande av den övre gränsen 1.5 promille upphöjas till lag.
Kungl. Majus proposition nr 159. 25
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår, att andra stycket
måtte utgå.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund yttrar, att den föreslagna
bestämmelsen i andra stycket i sak innebure, att man bröte med den
för all modern rättsuppfattning utmärkande strävan att ersätta legala bevisregler
och presumtioner med fri bevisprövning. Särskilt anmärkningsvärt
ansåge styrelsen det vara att man funnit sig kunna tillämpa legala presumtioner
på det straffrättsliga området, då sådana regler där kunde leda till att en
person skall förklaras för brottsling, ehuru han törhända i verkligheten är
oskyldig till ifrågavarande brott.
4. Brottsbestämningen i 1 § första stycket.
Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, däribland styrelsen för
Sveriges advokatsamfund, kungl, automobilklubben, förste
provinsialläkaren i Kronobergs län, landsfogden i Västernorrlands
län och poliskammaren i Hälsingborg stöda uttryckligen utredningsmannens
förslag. Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar,
att förslaget syntes innebära en avgjord förbättring och utan tvekan kunde
förordas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att den föreslagna
formuleringen givet vore att föredraga framför den nuvarande, något svävande
formuleringen. Länsstyrelsen yttrar vidare:
En formulering som den föreslagna synes vara ägnad att öka lagstiftningens
effektivitet i avseende å möjligheterna att stävja rattfylleriet, då,
enligt vad justitieombudsmannen i sin skrivelse till Kungl. Majit den 31
december 1938 anfört, domstolarna ofta för fällande dom enligt nu gällande
lag fordrat en alkoholpåverkan, som tagit sig synbara uttryck. Med hänsyn
till att en sådan mot lagstiftarens mening stridande tolkning genom den föreslagna
nya brottsbestämningen synes utesluten, vill länsstyrelsen tillstyrka
utredningsmannens förslag i denna del.
Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att förslaget innebär
en förbättring däri, att medan den nuvarande lydelsen är för allmänt
hållen och efter ordalagen omfattar förarens bristande herravälde över sina
handlingar över huvud taget, förslaget omnämner blott hans oförmåga att föra
motorfordon.
Göta Hovrätt yttrar:
Utredningsmannen har föreslagit, att nu gällande lags uttryck »den som
är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde
över sina handlingar» utbytes mot uttrycket »den som varit så påverkad
av starka drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet».
Av betänkandet framgår, att det nya uttrycket valts för att lämna mindre
utrymme åt subjektivt omdöme och således tydligare utmärka, att prövningen
skall ske efter objektiv norm. Enligt hovrättens uppfattning innebär den föreslagna
formuleringen såtillvida en fördel, att beskrivningen direkt tar sikte
på vederbörandes olämplighet såsom motorförare i stället för, såsom nu
gällande lag gör, hans förmåga av herravälde över sina handlingar, vartill
kommer, att uttrycket »betryggande sätt» torde i förhållande till nu gällande
lags uttryckssätt innebära en skärpning av de anspråk, som man har rätt att
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
ställa på en motorförare. Emellertid vill hovrätten framhålla, att borttagandet
av uttrycket »kan antagas» och förändringen av tempus kunna giva anledning
till den missuppfattningen, att det enligt förslaget fordras bevisning örn att
vederbörande i det särskilda fallet visat sig icke kunna på ett betryggande
sätt föra fordonet. Det synes därför erforderligt, att det föreslagna uttryckssättet
ändras, förslagsvis till »Den som — — — är så påverkad av starka
drycker, att det måste antagas, att han icke är i stånd att på betryggande sätt
föra fordonet.»
Även i ett antal andra yttranden anföres, att brottsbestämningen i 1 §
första stycket kunde tolkas som örn förarens kvalifikationer skulle prövas
med hänsyn uteslutande till den färd, varom fråga vore i det särskilda fallet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar, att den föreslagna brottsbestämningen
i första stycket kunde innebära en mildring i förhållande till
gällande lag. Det nu gällande uttrycket »så påverkad av starka drycker, att
han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar» medgåve
en sådan tolkning, att flera fall av alkoholmissbruk omfattades av stadgandet
än av ett stadgande med den föreslagna lydelsen. Länsstyrelsen föresloge
därför att allenast den ändringen av gällande lag verkställdes, att innebörden
av orden »äga nödigt herravälde över sina handlingar» i den nuvarande bestämmelsen
preciserades så, att bestämmelsen komme att uteslutande avse
förmågan att föra fordon, som här är i fråga.
Länsstyrelserna i Uppsala och Göteborgs och Bohus län samt
trafikpolisintendenten i Stockholm, centralförbundet för nykterhetsundervisning
och motorförarnas helnykterhetsförbund
anföra, att den fördelning av bevisbördan, som innefattades i orden »kan
antagas», borde kvarstå.
Hovrätten för Övre Norrland föreslår lydelsen »Den som---
oaktat han är så påverkad av starka drycker, att han skäligen kan antagas
vara olämplig såsom förare av fordonet».
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att gällande brottsbestämning
borde kvarstå. Hovrätten anför:
Den i första stycket av 1 § uppställda brottstypen är enligt motiven avsedd
att motsvara den i gällande lag förekommande. Emellertid har brottsbeskrivningen
ändrats. Som skäl härför har åberopats, att det stundom invänts,
att den nuvarande formuleringen lämnade för stort utrymme åt den
enskilde domarens uppfattning och att därigenom fara skulle finnas för
rättsosäkerhet och godtycke. Dessa farhågor hava enligt hovrättens mening
icke besannats, utan hovrätten tror sig fastmera kunna konstatera, att åtminstone
under senare år tillämpningen av ifrågavarande lagbud icke varit
mera skiftande än vanligen är fallet inom straffrättens område. Gällande
brottsbeskrivning, som sålunda i praxis får anses hava uppnått en fast tolkning,
torde numera hava ingått i allmänna medvetandet, och en ändring däri
synes för den skull icke böra göras utan tvingande skäl. Det är också fara
värt att den föreslagna ändringen skulle kunna medföra missförstånd, i det att
ordalagen i förslaget tyda på en avsikt att skärpa kraven på bevisning om att
den tilltalade icke fört eller icke kunnat föra fordonet på ett betryggande sätt,
en avsikt som enligt motiven emellertid icke skulle föreligga. Hovrätten får
därför föreslå, att för den grövre av de båda i förslaget uppställda brottstyperna
nuvarande brottsbeskrivning bibehålies oförändrad.
Kungl Maj:ts proposition nr 159. 27
Vidare har centralförbundet för nykterhetsundervisning anfört
följande:
Mot texten kan göras den erinringen, att den icke fastställer den norm,
med vilken den under alkoholpåverkan föreliggande körskickligheten skall
jämföras. Enligt centralförbundets mening är det principiellt riktigt att göra
en jämförelse med den körskicklighet, föraren skulle äga, därest ingen alkoholpåverkan
förelåge men omständigheterna i övrigt vore helt oförändrade.
Förbundet föreslår därför, att prövningen skulle avse frågan örn förarens
förmåga att på ett betryggande sätt föra fordonet genom alkoholförtäring
blivit nedsatt. Detta önskemål har framförts även av motorförarnas helnykterhetsförbund.
5. Straffsatserna. Villkorlig dom.
Svea Hovrätt ifrågasätter, huruvida de särskilda dagsbotsminima borde
bibehållas. I sådant fall borde det särskilda dagsbotsminimum i 1 § första
stycket sättas högre än till tio dagsböter. Hovrätten för övre Norrland
anser, att dagsbotsminima borde borttagas, enär de med hänsyn till sin ringa
storlek vore betydelselösa.
Svea hovrätt anför vidare, att i tredje stycket dagsböter borde nämnas
före fängelse. Detta önskemål har uttryckts även av andra hörda myndigheter.
Landsfogden i Västernorrlands län anser, att straffminima borde
sättas till 25 dagsböter.
Länsstyrelsen i Jönköpings län — som uttalat sig för en motbevisbar
presumtion i andra stycket — anser att dagsböter borde utgå ur
latituden i första stycket. I tredje stycket borde minimistraffet vara 25 dagsböter.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke
fängelsestraff borde göras obligatoriskt vid upprepat brott enligt första
stycket. Dagsbotsminimum i detta stycke borde höjas.
Centralförbundet för nykterhetsundervisning föreslår, att
straffskärpning införes vid upprepat rattfylleri och rattfylleri, som åtföljts
av svårare skada.
Länsstyrelsen i Hallands län, som föreslagit att tredje stycket
skulle omfatta blodalkoholhalterna 1.5—2 promille, yttrar, att det syntes
mindre tilltalande för rättskänslan att låta ett förhållandevis så strängt straff
som fängelse ingå i straffskalan för ett brott, som uteslutande konstituerades
av förekomsten av förstnämnda eller högre alkoholhalt i blodet, alltså oavsett
att det icke styrkts, att föraren varit så påverkad av starka drycker att han
icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet.
Poliskammaren i Hälsingborg anför, att vid många tillfällen kunnat
konstateras, att en upprörande grov vårldslöshet ej i nämnvärd mån inverkat
på straffmätningen. Med hänsyn härtill föreslår poliskammaren, att ett ovillkorligt
frihetsstraff endast skulle stadgas för alkoholpåverkad förare, som
vållat en olycka eller eljest åsidosatt sådana trafikföreskrifter, för vilkas över
-
28
Kungl. Majus proposition nr 159.
trädande gälla dagsböter. I övriga fall, då visserligen konstaterats, att föraren
varit så spritpåverkad, att lian icke kunnat föra fordonet på ett betryggande
sätt, men han ej gjort sig skyldig till någon annan förseelse, borde det normala
straffet vara dagsböter och endast vid försvårande omständigheter
(iteration eller höggradig berusning) frihetsstraff.
Landsfiskalen i Valkebo distrikt yttrar:
Lämpligheten av fängelsestraff för de fall, som avses i tredje stycket, torde
kunna ifrågasättas. I de allra flesta fall torde polis- och åklagarmyndigheterna
aldrig få kännedom örn de motorfordonsförare, som hava en dylik
alkoholkoncentration i blodet men ändock visa sig kunna framföra motorfordon
på ett betryggande sätt, och det kan därför synas hårt, att de enstaka
förare, som av en eller annan anledning — kanske genom spioneri eller
trakasseri — upptäckas hava framfört sina fordon trots sistnämnda alkoholkoncentration
i blodet, skola kunna straffas med fängelse.
Moto rmännens riksförbund föreslår, att normallatituden i första
stycket med hänsyn till de skiftande fall, som kunna förekomma, borde omfatta
såväl böter som straffarbete.
Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare framhåller angelägenheten
av att straffmätningen differentieras. Det vore icke lämpligt att
en månads fängelse så gott som regelmässigt utdömdes för rattfylleribrott.
Ett antal myndigheter och sammanslutningar har yttrat sig i frågan, huruvida
villkorlig dom borde förekomma vid rattfylleribrott. Sålunda anför
länsstyrelsen i Jönköpings län, att i författningen borde intagas uttrycklig
föreskrift örn att villkorlig dom ej finge förekomma.
Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar, att hinder tydligen
ej borde möta att enligt tredje stycket ådöma frihetsstraff villkorligt.
Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare och motormännens
riksförbund ifrågasätta, örn icke villkorlig dom kunde komma till
vidsträcktare användning än nu är fallet.
Medicinalstyrelsen, som förordar en gräns av 0.5 promille, uttalar
i anslutning härtill önskemål örn en större differentiering av straffutmätningen,
därvid i första hand villkorlig dom skulle komma i fråga vid lindrigare
förseelser, då skada ej orsakats på person eller egendom. 6
6. Övriga i yttrandena berörda frågor rörande förslaget till ändrad
lydelse av 1, 2 och 5 i 1934 års lag.
Häradshövdingen i Ångermanlands västra domsaga yttrar
rörande bestämmelsen i 1 § tredje stycket:
Det synes mig vara betänkligt att på sätt skett i den i första paragrafen
tredje stycket intagna bestämmelsen göra straffbarheten för denna lägre grad
av påverkan beroende av och begränsad till viss siffermässigt bestämd alkoholkoncentration.
I många fall av rattfylleri blir det över huvud taget aldrig
tillfälle till blodprovstagning, och därav följer för åtskilliga dylika fall att
vederbörande blir straffri på grund av besvärlighet för domstolen att bestämma
koncentrationsgraden. Man behöver blott erinra örn svårigheten att
få pålitlig upplysning örn dels alkoholförtäringens omfattning och dels tiden
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
mellan förtäringen och körningen. Snart nog bleve det säkerligen också känt,
att ett framkomligt sätt att undgå straff bleve att förneka spritförtäring eller
uppgiva obetydlig sådan och på allt sätt söka undgå blodprovstagning. Förslagsvis
torde det vara värt övervägande, huruvida icke det ifrågavarande
tredje stycket i analogi med paragrafens två första stycken kunde givas
följande innehåll: Är det icke styrkt, att föraren varit så påverkad som i första
stycket sägs, men var i följd av spritförtäringen hans lämplighet såsom förare
nedsatt, skall han straffas med fängelse i högst sex månader eller dagsböter,
dock ej under tio. Sådan nedsättning skall förutsättas hava uppstått hos
honom, örn alkoholkoncentrationen i hans blod uppgick till l.o men ej till
1.5 promille.
Motsvarande synpunkter anföras av svenska polisförbundet och
Värmlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.
Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrar:
Blodprovet bör örn möjligt ge svar på frågan hur stor alkoholkoncentrationen
i blodet var vid körningstillfället. I de av statens rättskemiska laboratorium
utfärdade analysbevisen angives sannolikaste värdet på den i organismen
vid provtagningsögonblicket befintliga alkoholmängden. Skulle denna
uppgift kunna kompletteras med en approximativ beräkning, utförd i enlighet
med den å sid. 58 nederst i betänkandet återgivna grafiska framställningen
Amre mycket vunnet. Härigenom skulle en säkrare grund för målets bedömande
kunna ernås. Styrelsen inser emellertid, att det måhända på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt är förenat med oöverstigliga svårigheter att kunna
prestera en dylik grafisk framställning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:
Enligt länsstyrelsens mening möter det ej betänkligheter att, såsom i andra
stycket gjorts, av praktiska skäl fastslå en alkoholkoncentration i blodet av
1.5 promille eller därö\Ter såsom ett oemotsägligt bevis örn den alkoholpåverkan,
som är en förutsättning för rattfylleristraff. Denna bestämmelse
torde icke innebära någon större skärpning utan torde kunna väsentligen anses
såsom ett lagfästande av gällande praxis. Härvid måste emellertid noga beaktas
att praxis i regel lärer utgå från alkoholkoncentrationen vid tagandet av
blodprovet, under det att lagförslaget enligt vad motiven angiva låter koncentrationen
vid brottets begående — vid förandet av automobil — vara avgörande.
Nu torde exempelvis den, som vid tagandet av blodprov 3V2 timmar
efter körningen har en alkoholkoncentration av l.o promille, icke på denna
grund dömas för rattfylleri, men han skulle enligt förslaget (motiveringen å
sid. 85) dömas enligt andra stycket. Länsstyrelsen måste ifrågasätta örn det
vid denna lagändring — som just avser att i den praktiska rättvisans intresse
åvägabringa ett lätthanterligt och likväl teoretiskt försvarbart förfarande,
grundat på en enkel analys — är lämpligt att komplicera detta genom beräkningar,
som torde bliva ganska vanskliga bland annat därför att de tilltalade
oftast lämna oriktiga uppgifter örn tiden för alkoholförtäringen och myckenheten
av vad som inmundigats samt den i motiven antagna hastigheten av
alkoholhaltens fallande väl är genomsnittligt riktig men i de särskilda fallen
mycket osäker. Skulle trots detta den i andra stycket stadgade bevispresumtionen
anses böra knytas till tiden för brottets begående, torde detta böra
tydligare angivas i lagtexten.
Svea Hovrätt har framhållit önskvärdheten av att till behandling upptages
frågan örn straff för motorförare, som är påverkad av andra hetsande
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
eller bedövande medel än alkohol eller som eljest befinner sig i sådant tillstånd,
att han är olämplig för sin uppgift. Spörsmålet örn ansvar för delaktighet
i hithörande brott hörde även till dem, som borde klarläggas. Hovrätten
tillstyrkte emellertid dessa frågors omedelbara upptagande allenast under
förutsättning att därav ej vållades uppskov med förslagets genomförande.
Förstnämnda fråga har berörts även av länsstyrelsen i Jönköpings
län, poliskammaren i Hälsingborg och styrelsen för föreningen
Sveriges stadsdomare.
Svea hovrätt har yttrat, att det borde i lämplig form klargöras i vilken
ordning analysmetodens felgränser (betänkandet sid. 37 och 85) borde vinna
beaktande i rättstillämpningen.
I några yttranden har föreslagits, att jämväl förande i alkoholpåverkat tillstånd
av andra fordon än automobil, motorcykel och traktortåg skulle kunna
bedömas som rattfylleri.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och
poliskammaren i Hälsingborg anse sålunda, att lagen bör omfatta
förare av alla slag av fordon.
Länsstyrelsen i Västerbottens län och Värmlands länsavdelning
av föreningen Sveriges landsfiskaler förorda, att motorredskap
skulle omfattas av lagen.
Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrar, att framförande
av cykel, hästskjuts eller annat icke motordrivet fordon av den, som
befinnes vara av starka drycker överlastad, borde bestraffas hårdare än såsom
vanlig fylleriförseelse. Het kunde ifrågasättas örn icke dylikt brottsligt
förfarande borde upptagas såsom särskilt försvårande omständighet i 18 kap.
15 § strafflagen.
Landsfogden i Kalmar län anför — med hänvisning till vissa i länet
inträffade fall — att skyldigheten för tjänsteläkare att taga blodprov borde
vidgas. Härom anför landsfogden följande:
Av synnerlig vikt är givetvis, att person, som misstankes för rattfylleri,
kan underkastas blodprov snarast möjligt efter anhållandet. Vikten härav
torde bliva än större, därest en viss alkoholkoncentration i och för sig kan
medföra straffansvar. Med anledning härav synes mig frågan örn läkares
skyldighet att verkställa blodprovsundersökning böra i förevarande sammanhang
upptagas till prövning. Sådan skyldighet föreligger såvitt jag kunnat
utröna allenast för provinsial- och stadsläkare och torde därvid skyldigheten
allenast avse undersökning på begäran av polismyndighet i ort, belägen inom
vederbörande läkares distrikt (se beträffande provinsialläkare allmänna läkarinstruktionen
den 19 december 1930, § 36). Denna begränsning av skyldigheten
kan leda till avsevärda svårigheter. Därest vederbörande tjänsteläkare
icke är anträffbar, finnes icke någon läkare, som är skyldig att på polismyndighetens
begäran taga blodprov. Jag skulle vilja ifrågasätta, om icke föreskrift
borde meddelas därom, att alla tjänsteläkare — även lasarettsläkare — skola
vara skyldiga att på begäran av varje polismyndighet verkställa blodprovsundersökning.
Även landsfogden i Södermanlands län anför liknande synpunkter.
31
Kungl. Majus proposition nr 159.
Länsstyrelsen i Kalmar län instämmer i vad landsfogden i länet
yttrat i förevarande ämne och föreslår, att frågan göres till föremål för utredning.
Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar:
För närvarande förekommer ej sällan, att förare av motorfordon, som i påverkat
tillstånd råkat ut för kollision eller liknande händelse, omedelbart därefter
förtär betydande mängder alkohol i syfte att omintetgöra värdet av en
blodprovsundersökning. Till förhindrande härav synes böra föreskrivas, att
den alkoholkoncentration i blodet, som finnes vid undersökningstillfället,
skall vara utslagsgivande, oavsett örn alkoholförtäring ägt rum efter körningens
avslutande samt under förutsättning vidare, att det kan visas, att
alkohol förtärts jämväl före början av och i anslutning till bilkörningen.
Landsfogden i Kalmar län ifrågasätter, örn icke sådan spritförtäring,
som nyss berörts, borde i och för sig kriminaliseras.
Hovrättsrådet i hovrätten över Skåne och Blekinge S. A. Rönnquist, som
förklarat sig skiljaktig från hovrättens uttalande i ärendet, anför bland annat,
att reglerna örn blodalkoholgränser borde förtydligas med avseende å de fall,
då alkoholkoncentrationen delvis föranletts av andra orsaker är alkoholförtäring,
t. ex. om föraren lider av sockersjuka.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:
För en del bilförare torde det i lagförslaget upptagna begreppet alkoholkoncentration
i blodet med angivande av viss promille ej utan vidare vara till
sin innebörd fullt begripligt, varför det synes vid ett upphöjande av förslaget
till lag vara lämpligt, att allmänheten bibringas kännedom örn de nya bestämmelsernas
innebörd i denna del, lämpligen på det sätt att till varje körkortsinnehavare
överlämnas populärt avfattad broschyr i frågan med förklaring av
begreppsterminologien och understrykande av vikten av nykterhet vid ratten.
Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västernorrlands
län och förste provinsialläkaren i Kronobergs län.
II. Förslaget till ändrad lydelse ay 1 § lagen om blodundersökning
i brottmål.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att rätten för
myndighet att taga blodprov — som nu endast omfattar sådan person, som
med skäl misstänkes för vissa angivna slag av brott, bland annat rattfylleri -—
skulle utsträckas till att vid trafikolyckor gälla även förare, som icke misstänkes
för alkoholpåverkan.
Motorförarnas helnykterhetsförbund föreslår, att spörsmålet örn
vidgad rätt att taga blodprov måtte bli föremål för utredning.
En ändring av 2 § i lagen föreslås av landsfogden i Malmöhus län,
som yttrar:
Enligt nu gällande lydelse av lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning
i brottmål tillkommer det bland andra polisman i befälsställning att föranstalta
örn tagande av blodprov å den som med skäl misstänkes ha fört motorfordon
eller traktortåg så påverkad av starka drycker, att han kan antagas
icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar. På landsbygden har
det ofta visat sig svårt att i rätta ögonblicket anträffa landsfiskal för att
32
Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.
få beslut om tagande av blodprov å misstänkt person, oell många polismän
i befälsställning finnas icke å landsbygden. Det kan därför ifrågasättas om
icke sådan rätt borde i fall av fara i dröjsmål tillerkännas ordinarie polisman,
som genomgått konstapelsklassen i statens polisskola.
Spörsmålet bero res även av Värmlands länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, som föreslår, att rätten att besluta
örn tagande av blodprov borde, åtminstone på landsbygden, tillkomma varje
polisman.
lil. Förslaget till ändrad lydelse av 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen.
I de flesta yttrandena har utredningsmannens förslag icke givit anledning
till erinran. Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar sålunda, att
det syntes välbetänkt att utredningsmannen icke, som från vissa håll påyrkats,
funnit sig böra föreslå någon skärpning i fråga örn reglerna för indragning
av körkort.
Svea Hovrätt anför:
Någon ändring i reglerna örn körkortsindragning på grund av rattfylleri
har ej föreslagits av utredningsmannen. Strängare bestämmelser härutinnan
och särskilt en regel om förlust av körkort för ali framtid vid upprepat rattfylleri
skulle utan tvivel utgöra ett synnerligen verksamt medel till rattfylleriets
bekämpande. Då emellertid riksdagen så nyligen som år 1938 avslagit
en motion örn dylik skärpning, bör måhända en förnyad prövning av
denna fråga tills vidare anstå. Möjligen kan det förväntas, att den föreslagna
ändringen av reglerna i 1934 års lag skall medföra en strängare tillämpning
av bestämmelserna örn körkortsindragning i fall av grovt eller upprepat rattfylleri.
Från flera håll ha emellertid yrkanden framställts örn en skärpning av
reglerna örn körkortsindragning. Sålunda förordar medicinalstyrelsen
»en utvidgning av körkortsindragningarna». Styrelsen kunde ej helt förstå
utredningsmannens betänkligheter härutinnan.
Till förmån för en skärpning av reglerna örn körkortsindragning uttala
sig även länsstyrelsen i Jämtlands län och landsfogde n i Malmöhus
län.
Poliskammaren i Hälsingborg föreslår, att minimitiden för indragning
bestämmes till ett år.
Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:
Länsstyrelsen ifrågasätter, örn någon allvarlig erinran kan göras mot en
författningsändring, varigenom den längsta indragningstiden bestämmes till
fem år. Härigenom skulle öppnas en möjlighet att för de grova och icke så
sällan förekommande rattfylleribrotten, begångna av personer, vilka känna sig
föga eller icke alls berörda av hotet om en eller annan månads fängelsestraff,
bestämma en påföljd, som kan bliva verkligt kännbar för vederbörande.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att vid upprepat rattfylleri
körkortet borde kunna indragas för längre tid, förslagsvis fem år. Länsstyrelsen
tillägger härvid följande:
Kungl. Maj.ts proposition nr löp.
33
För att i sådant fall det skall kunna förhindras, att ,en bilförare, som fått
sitt körkort indraget på så lång tid, efter mantalsskrivning i annat län, och
under uppgift, att han ej tidigare haft körkort, söker sådant därstädes, synes
i tidningen Polisunderrättelser regelbundet böra intagas förteckning på dylika
personer. Det bör åligga polismyndighet att, innan nykterlxetsintyg utfärdas,
göra sig förvissad om att vederbörande sökande ej förekommer i detta register.
Överståthållarämbetet föreslår, att länsstyrelse tillerkännes befogenhet
att vid upprepat rattfylleri indraga körkortet för alltid. Den som trots
straff och indragning av körkort på grund av rattfylleri ånyo gör sig skyldig
till sådant brott, syntes ämbetet icke vidare böra anförtros rätten att föra
motorfordon. Motsvarande synpunkter uttalas av länsstyrelsen i Kronobergs
län, centralförbundet för nykterhetsundervisning och
poliskammaren i Hälsingborg samt av landsfogden i Malmöhus
län, som anser, att indragning för alltid av körkort borde äga ruin, då
föraren tre gånger dömts för rattfylleri.
Svenska polisförbundet anför:
I betänkandet omnämnes ett i riksdagen av herr Dahlbäck väckt förslag,
enligt vilket vid rattfylleri första gången körkortet skulle indragas för minst ett
år och att vid upprepat brott under de närmaste fem åren körkortet skulle
indragas för alltid. Utredningsmannen Tiar ansett sig icke kunna biträda dessa
förslag, mot vilka han bland annat anfört, att en längre tids indragning av
körkortet i många fall drabbar den felande minst lika hårt som ett kortare
frihetsstraff och att för en yrkeschaufför körkortsindragningen betyder, att
lian hindras utöva sitt yrke, varigenom konsekvenserna gå ut även över hans
familj. Polisförbundet anser, att det kanske kan vara hårt att för den, som första
gången fälles till straff för att i alkoholpåverkat tillstånd ha framfört motorfordon,
indraga körkortet för längre tid än som av utredningsmannen föreslagits
och detta icke heller kanske kan vara nödvändigt för att den felande
skall låta sig rättas. Det kan nämligen kanske vara möjligt, att en person icke
gjort sig förtrogen nied huru mycket alkohol han tål att förtära och att därför
hans brott i viss mån mera berott av en tillfällighet än av bristande ansvarskänsla.
Helt annorlunda förhåller det sig dock enligt polisförbundets mening
med den, som efter att en gång hava sakfällts för rattfylleri ånyo inom fem
år gör sig skyldig till samma brott. En sådan person har visat sig vara i
avsaknad av den ansvarskänsla, som ovillkorligen bör finnas hos den som
innehar körkort. Han är, då han i alkoholpåverkat tillstånd framför motorfordon,
i hög grad farlig samt kun åsamka oskyldiga människor oerhörda
svårigheter och lidanden. Att konsekvenserna av körkortsindragningen även
går ut över en sådan persons familj, kan polisförbundet icke finna vara tillräckligt
bärande skäl för att en sådan person ånyo skulle erhålla körkort.
Polisförbundet vill erinra örn, att örn en förares förmåga att föra motorfordon
blivit väsentligen nedsatt genom skada — som kan ha uppstått utan hans
förvållande —- så skall dennes körkort återkallas. Även i sådant fall kunna
konsekvenserna av körkortsåterkallelsen gå ut över förarens familj, men detta
får icke hindra körkortets återkallande. Här gäller det att i görligaste mån
skydda andra människor. Men detsamma bör gälla även beträffande den, som
upprepade gånger fört motorfordon i alkoholpåverkat tillstånd. Han är minst
lika farlig för egen och annans säkerhet som den skadade. Polisförbundet
får därför på det livligaste instämma i förslaget, att vid upprepat rattfylleri
under de närmaste fem åren körkortet skall indragas för alltid.
Bihang till -riksdagens protokoll 1941. I sami. Nr lili).
345 41
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 159.
Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:
Såsom bestämmelserna nu och jämväl enligt utredningsmannens förslag
äro avfattade torde länsstyrelse näppeligen kunna vägra att för en person,
som upprepade gånger fått sitt körkort indraget för rattfylleri, utfärda nytt
körkort, sedan den för återkallelsen bestämda tiden gått till ända, under
förutsättning att föreskrivna intyg kunna företes och någon anmärkning i
nykterhetshänseende icke förekommit mot sökanden under tiden efter begåendet
av den förseelse, som givit anledning till körkortets indragning.
Länsstyrelsen anser det ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen otillfredsställande,
att en person, som upprepade gånger fått sitt körkort indraget för
rattfylleri, återigen skall kunna betros med att föra motorfordon. Länsstyrelsen
vill fördenskull föreslå, att detta spörsmål göres till föremål för särskild utredning.
•Tämväl motorförarnas helnykterhetsförbund hemställer örn ytterligare
utredning för att åvägabringa en skärpning av bestämmelserna örn
körkortsindragning.
Yrkanden örn mildring av de regler örn körkortsindragning, som föreslås
av utredningsmannen, förekomma även. Sålunda anför styrelsen för Sveriges
advokatsamfund, att det med hänsyn till de ekonomiskt och socialt ofta
genomgripande verkningar, som en körkortsindragning medför för den enskilde,
syntes böra ifrågasättas, örn körkortsindragning borde vara obligatorisk
vid rattfylleri första gången.
Även i ett annat avseende har mildring yrkats. Länsstyrelsen i Södermanlands
län yttrar:
Enligt förslaget till förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 göres ifråga örn körkortsindragning
icke skillnad mellan de egentliga rattfylleristerna och de personer, som straffas
allenast därför att de vid för hög blodalkoholhalt framfört motorfordon eller
traktortåg. I båda fallen skall sålunda körkortet ovillkorligt indragas på
minst sex månader. Redan vid tillämpning av nu gällande bestämmelser har
det ej sällan synts länsstyrelsen onödigt hårt att i fall, då domstolen funnit
mildrande omständigheter föreligga och på grund därav låtit förseelsen sonås
med dagsböter, nödgas indraga den dömdes körkort på minst sex månader.
Enligt det nu föreliggande förslaget skärpas bestämmelserna bland annat såtillvida,
att även den, som icke varit så påverkad av starka drycker, att han
icke kunnat på betryggande sätt föra motorfordon men som i blodet har en
alkoholkoncentration av mellan l.o och 1.5 promille, skall fråntagas körkortet
på minst nämnda tid. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, örn det ur trafiksäkerhetssynpunkt
kan anses påkallat, att såsom påföljd för en dylik förseelse —
av utredningsmannen betraktad som en förseelse mot god ordning — stadga
ovillkorlig körkortsindragning på minst sex månader. Särskilt för yrkeschaufförer
och andra, som för egen och familjens försörjning äro i behov av
körkort, torde detta stadgande komma att verka alltför strängt.
Samma mening uttalas av länsstyrelsen i Östergötlands län. Länsstyrelsen
i Uppsala län finner det kunna vara tveksamt örn obligatorisk
körkortsindragning borde äga rum i förevarande fall men anser dock att så
borde ske.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, örn icke länsstyrelserna
kunde beredas möjlighet att i större utsträckning än hittills återkalla körkort
redan innan lagakraftvunnet utslag föreligger. Länsstyrelsen yttrar härom:
35
Kungl. Majus proposition nr 159.
Detta skulle enligt länsstyrelsens mening utan våda kunna ske därigenom,
att bestämmelserna i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober
1936 kompletterades med en föreskrift örn att återkallelse må äga rum, så
snart vederbörligt intyg föreligger om att den felande vid tillfället haft en
alkoholkoncentration i blodet av l.o promille eller mer. Det borde därför
åligga åklagarmyndigheten, eller, örn intyget inkommer först under målets
handläggning vid domstol, denna, att utan dröjsmål insända styrkt avskrift
därav till länsstyrelsen.
Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västmanlands län,
som yttrar:
Länsstyrelsen ifrågasätter örn icke, därest utredningsmannens förslag örn
införande av den till promillesiffran 1.5 knutna presumtionen intages i lagen,
ett stadgande bör inrymmas i 21 § 1 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen
av innehåll, dels att polismyndighet skall äga rätt omhändertaga körkortet,
så snart alkoholkoncentrationen i förarens blod befunnits uppgå till
1.5 promille eller mera, dels ock att polismyndigheten skall vara skyldig insända
körkortet, den i paragrafen avsedda redogörelsen samt avskrift av blodanalysbeviset
till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, för sådant länsstyrelsens
förordnande, som i paragrafen angives. Då i detta fall fällande dom
undantagslöst kommer att följa å åtalet, synes det länsstyrelsen lämpligt att
beslut örn återkallelse av körkortet i enlighet med stadgandet i samma paragraf
och moment, tredje stycket meddelas utan avbidan på att utslag meddelas och
vinner laga kraft. I syfte att i möjligaste mån förkorta den i vissa fall avsevärda
tidsperiod, som i följd av motorfordonsförordningens nuvarande bestämmelser
i regel måste förflyta mellan tidpunkten för rattfylleribrottets begående
och den dag motorfordonsföraren fråntages körkortet, meddelar länsstyrelsen
numera undantagslöst interimistiskt beslut örn indragning av körkortet,
så snart det fällande utslaget kommit länsstyrelsen tillhanda. Under de senaste
två åren hava besvär över sådant beslut endast en gång anförts, och föranledde
besvären icke ändring av länsstyrelsens beslut.
Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare föreslår, att underdomstol
tillerkännes befogenhet att interimistiskt verkställa körkortsindragning.
Nykterhetsnämndernas riksförbund framhåller, att en eftergranskning
av körkortsinnehavarens nykterhetsförhållanden borde äga rum. Denna
granskning kunde antingen göras obligatorisk för varje innehavare av körkort
efter vissa fastställda tidsintervaller eller ock kunde i lagstiftningen uppdragas
åt de nykterhetsövervakande organen, närmast nykterhetsnämnder och
polismyndigheter, att under hand verkställa sådan eftergranskning.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande framhåller
vikten av att i samband med utfärdande av respektive förnyandet av körkort
en mera noggrann prövning ur allmänna nykterhetssynpunkter äger rum.
Poliskammaren i Hälsingborg föreslår, att en motsvarighet till körkortsindragningen
skulle drabba den, som utan att vara berättigad till förande
av motorfordon, vare sig på grund av att han aldrig haft körkort eller fått
detta indraget, ändock kört bil i visst spritpåverkat tillstånd. Lämpligast
syntes vara, örn denna motsvarighet finge formen av ett av domstol meddelat
förverkande av möjligheten att erhålla eller återfå körkort. Allt efter omständigheterna
torde denna påföljd ådömas för viss tid eller för alltid.
36
Kungl. Majus proposition nr loit.
Departements
chefen.
IV. Förslaget till ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan.
I flertalet yttranden har utredningsmannens förslag icke givit anledning till
erinran. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala län:
Förevarande stadgande har visat sig utgöra ett nyttigt hjälpmedel mot
alkoholpåverkade motorförare. Någon verklig prövning av graden av påverkan
kan uppenbarligen icke förekomma i dylika fall. Med den föreslagna ändrade
lydelsen torde praxis komma att utfalla på samma sätt som hittills. Länsstyrelsen
Ilar därför icke något att erinra mot förslaget.
Göta Hovrätt yttrar:
Förslaget till ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan innebär endast en
omredigering av lagtexten till överensstämmelse med den föreslagna nya
lydelsen av brottsbeskrivningen i 1 § första stycket av 1934 års lag. Detta
skulle medföra, att polisman icke skulle äga förbjuda förare, som misstänkts
för brott enligt tredje stycket i nämnda lagrum, d. v. s. för att vara så påverkad,
att alkoholkoncentrationen uppgår till 1—1.5 promille, att föra fordonet
och vid behov hindra honom därifrån. Även örn det kan sägas, att det
alltid finnes skäl att misstänka brott mot huvudregeln, där alkoholhalten i
blodet kan beräknas uppgå till 1 promille, torde det vara olämpligt att genom
en sådan lydelse av 21 § vägtrafikstadgan som den föreslagna giva anledning
till ovisshet. Till grund för den nya straffbestämmelsen i tredje stycket av
1 § i förslaget till ändrad lydelse av 1934 års lag ligger ju den uppfattningen,
att en person med där angiven alkoholhalt i blodet är farlig för trafiksäkerheten.
Anledning saknas därför att begränsa polismans rätt till ingripande på
sätt som skett. Hovrätten hemställer på grund av det anförda, att 21 § vägtrafikstadgan
ändras så, att polisman äger rätt att ingripa, då han finner skal
antaga, att föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § i 1934 års lag.
Liknande synpunkter anföras av trafikpolisintendenten i Stockholm.
Gällande lagstiftning mot rattfylleri stadgar straff för den, som vid
förande av automobil, motorcykel eller traktortåg är så påverkad av starka
drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar.
Straffet utgör fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,
dagsböter, dock ej under tio.
Mot denna lagstiftning har, som av den föreliggande utredningen framgår,
riktats anmärkningar i olika hänseenden. Sålunda har anförts, att vid lagens
tillämpning gränsdragningen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan
kan erbjuda stora svårigheter. Särskilt är detta fallet då de bevismedel, som
i regel stå domstolarna till buds — vittnesutsagor, läkares omdöme örn graden
av alkoholpåverkan och resultatet av blodprovsundersökningen -— ej sammanstämma.
Dessa svårigheter ha stundom lett till att motorförare, som varit
i ganska hög grad påverkade av rusdrycker, dock gått fria från straff. Vidare
har mot gällande lagstiftning erinrats, att dess avhållande verkan minskas
genom att brottsbestämningen i viss mån lämnar åt förarens eget omdöme att
vid det kritiska tillfället avgöra, örn han är lämplig att föra motorfordon eller
ej. Med den avtrubbning av omdömet, som förtäring av rusdrycker städse
Kungl. Majda proposition nr loll. 37
medför, utfaller prövningen oftast så, att han anser sig kunna föra sitt fordon,
även då han objektivt sett måste anses olämplig därtill.
Lagstiftningen har heller icke, trots att normalstraffet i jämförelse med
tidigare gällande stadganden i ämnet skärpts från böter till fängelsestraff,
förmått minska antalet rattfylleribrott. Detta antal har tvärtom intill den nu
rådande krisens början visat en ständig ökning. Även örn denna ökning
delvis förklaras av motortrafikens allt större omfattning, så visar likväl det
årliga antalet brott, vilket för år 1938, året före krisens inträde, utgjorde
1,615 fall, en ur trafiksäkerhetssynpunkt alltför hög siffra.
Med hänsyn till nu nämnda förhållanden kunde en rationell lösning av
denna lagstiftningsfråga synas vara, att straff fastställdes för all förtäring av
rusdrycker under och viss tid före körningen. Enligt utredningsmannens
mening skulle emellertid tiden ännu icke vara mogen för införande av en
sådan lagstiftning i vårt land. Det vore uteslutet, anför utredningsmannen,
att en lagstiftning av denna typ skulle vinna förankring i folkmedvetandet. I
ett stort antal fall skulle lagens stränghet leda till att personer, som enligt
allmän erfarenhet icke utgjort någon fara för trafiken, skulle komma att
straffas. Lagen skulle därför, särskilt örn stränga straffpåföljder föreskreves,
för många te sig som upprörande orättvis. Fara kunde uppstå att den allmänna
respekten för lagarna minskades, och det vore heller icke uteslutet att
marken kunde beredas för spioneri och andra trakasserier. Lagstiftningens
uppgift borde vara att från förande av motorfordon hindra den, som är så
påverkad av alkohol, att han enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen är
olämplig som förare.
Hänsyn måste uppenbarligen tagas till vad utredningsmannen sålunda
anfört. Då det gäller att bekämpa den fara, som alkoholförtäring i samband
med förande av motorfordon innebär, torde det vara mest ändamålsenligt att
successivt föra lagstiftningen fram mot strängare regler och därigenom undan
för undan vänja motorförarna till allt större varsamhet i umgänget med rusdrycker.
Lagstiftningens uppfostrande syfte synes på detta sätt bäst tillgodoses.
Enligt utredningsmannens förslag till ändrad lagstiftning mot rattfylleri
skulle i lagen fastställas en bestämd alkoholhalt i blodet som avgörande för
straffbarheten. Starka skäl synas tala för att i lagen upptaga en regel örn
sådan gräns. Tillförlitligheten av den i vårt land tillämpade metoden för bestämmande
av blodets alkoholhalt måste numera anses fastslagen och det får
anses ådagalagt, att bestämda slutsatser örn den undersöktes alkoholpåverkan
kunna dragas med utgångspunkt från blodalkoholhalten. Lagstiftningen kan
emellertid icke enbart bygga på en sådan gräns, bland annat med hänsyn
därtill att blodprov ingalunda alltid kan tagas. Utredningsmannen har därför
föreslagit en regelkombination av fällande alkoholhalt och en allmän brottsbestämning,
liknande den nu gällande.
Vid avgörande av frågan vid vilket promilletal för alkoholhalten den fällande
gränsen bör dragas har vid utredningen hänsyn tagits såväl till de verkningar,
som enligt erfarenheten i allmänhet åtfölja olika alkoholkoncentra
-
38
Kungl. Majus proposition nr !■59.
tioner, som till förhållandet mellan blodalkoliolhalt och tillämpningen av nu
gällande lagstiftning mot rattfylleri.
Utredningsmannen anför, att redan en gränsdragning vid l.o promille
skulle innebära en väsentlig skärpning i förhållande till tillämpningen av gällande
lag. Såsom exempel härpå kan nämnas, att under år 1939 befunnos 416
undersökta förare ha haft en blodalkoholhalt av l.oi—1.5 promille. Endast 312
av dessa förare åtalades. Under samma år fälldes endast 192 förare med denna
blodalkoholhalt till ansvar för rattfylleri. Med hänsyn till att en blodalkoholhalt
av l.o promille förutsätter en relativt stor förtäring av rusdrycker, i
genomsnitt 15 centiliter 40-volymprocentig sprit, har utredningsmannen emellertid
trots att en väsentlig skärpning sålunda skulle inträda funnit skäl att
föreslå detta tal. Då en gränsdragning vid l.o promille skulle drabba åtskilliga
förare, som för närvarande ej straffas och som ofta, enligt vad allmän erfarenhet
visar, icke kunna betecknas som direkt olämpliga som förare, har utredningsmannen
emellertid funnit önskvärt, att det för förare, som väl haft
en alkoholhalt överstigande l.o promille men ej visats hava varit direkt olämpliga
som förare, stadgas en särskild, mildare straffskala.
Dessa överväganden hava lett till att i förslaget upptagits två olika brottstyper.
Till den ena brottstypen, för vilken straffskalan föreslås lika som för
närvarande — fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,
minst tio dagsböter — skulle hänföras den »som varit så påverkad av starka
drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet». Därvid uppställes
den presumtionen, att förare, som haft en alkoholhalt i blodet av 1.5
promille eller däröver, alltid skall anses hava varit så påverkad som nyss
nämnts. Den andra av de föreslagna brottstyperna skulle omfatta förare, som
— utan att det visats att han varit i lagens mening påverkad — haft en blodalkoholkoncentration
av l.o men ej 1.5 promille. Straffet för sådan förare
föreslås till fängelse i högst sex månader eller dagsböter, dock ej under tio.
En överträdelse av detta stadgande har av utredningsmannen betraktats som
i viss mån en förseelse mot god ordning och böter skulle därför kunna ådömas
även örn förmildrande omständigheter ej föreligga. Förslaget har avfattats
så, att den som visas hava varit så påverkad att han icke kunnat på betryggande
sätt föra fordonet alltid skall drabbas av det strängare straffet, oavsett
om alkoholhalten i hans blod uppgått till 1.5 promille eller ej.
Det av utredningsmannen sålunda förordade förslaget synes i huvudsak
vara väl ägnat att i avsevärd mån undanröja de olägenheter, som vidlåda gällande
lag. Sålunda skulle i det stora flertalet fall svårigheter ej möta för
domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpåverkan.
Det torde även få antagas, att förslagets genomförande skulle minska frekvensen
av rattfylleribrott. Vetskapen örn blodprovets beviskraft torde bliva
ett verksamt motiv för avhållsamhet i samband med motorkörning. Förslaget
synes därför i väsentliga delar böra läggas till grund för en förändrad lagstiftning
angående rattfylleri. I vissa avseenden finner jag dock skäl föreslå
modifikationer i förslaget.
Gällande lags uttryck »så påverkad av starka drycker, att han kan antagas
Kungl. Majus proposition nr 159.
39
icke äga nödigt herravälde över sina handlingar» har i utredningsmannens
förslag ersatts med lydelsen »så påverkad av starka drycker att han icke kunnat
på betryggande sätt föra fordonet». Utredningsmannen har sålunda föreslagit
en brottsbestämning, som direkt tager sikte på förarens kvalifikationer såsom
förare, icke på hans herravälde över sina handlingar i allmänhet. I denna del
synes ändringen innebära en tydlig förbättring. Det kan däremot vara föremål
för tvekan huruvida icke orden »kan antagas», vilka av utredningsmannen icke
upptagits i förslaget, borde bibehållas. Visserligen avser den föreslagna
lydelsen, enligt vad utredningsmannen framhållit, icke att vara någon saklig
ändring i förhållande till gällande brottsbestämning utan vill endast giva ett
tydligare uttryck åt dess innebörd. Då emellertid ordalagen i förslaget, såsom
i flera yttranden framhållits, kunna tolkas som en skärpning av kraven på bevisning
örn den tilltalades förmåga att föra sitt fordon på ett betryggande
sätt synas orden »kan antagas» böra kvarstå även i en ändrad brottsbeskrivning.
I de över förslaget avgivna yttrandena har bland annat ifrågasatts, att
1 § andra stycket i utredningsmannens förslag skulle utgå. Detta stadgande
synes emellertid ur olika synpunkter vara av betydelse. Lagens uppfostrande
verkan främjas sålunda av att de i stadgandet avsedda förarna betecknas som
egentliga rattfyllerister. Vidare vinnes, att bevissvårigheter i många fall
undanröjas. Med kännedom örn de avsevärda alkoholmängder, som måste förtäras
för att en blodalkoholkoncentration av 1.5 promille skall uppnås, synes
mig presumtionen icke kunna leda till resultat, som äro stötande för rättskänslan.
Presumtionen synes därför böra upptagas i lagen.
I anledning av vad som anförts i flera av de avgivna yttrandena synes
det kunna ifrågasättas, huruvida icke gränsen för den lägsta blodalkoholhalten
borde sättas vid ett lägre tal än l.o promille. Att sätta gränsen
så lågt som vid 0.5, som från vissa håll påyrkats, torde dock för närvarande
icke vara lämpligt. En gräns av 0.8 promille synes ur olika synpunkter innebära
tillräckligt stöd åt kravet på ökad avhållsamhet i samband med förande
av motorfordon. De i utredningens intagna, efter Widmark återgivna schematiska
beräkningarna av sambandet mellan alkoholförtäring, kroppsvikt och
blodalkoholkoncentration visa, att en blodalkoholkoncentration av 0.8
promille i genomsnitt motsvarar en förtäring av 10 centiliter 40-volymprocentig
sprit för en man med en vikt av 60 kilogram och en förtäring
av 15 centiliter sprit av samma volymkoncentration för en man örn 90 kilogram.
Det kan icke anses försvarligt att före körning inmundiga så stora
alkoholkvantiteter. Mot en skärpning av förslaget av sådan innebörd torde
därför bärande skäl icke kunna åberopas.
I fråga örn straffsatserna i förslaget må anmärkas, att straffminima i såväl
den strängare som den mildare straffskalan satts till tio dagsböter. Till utmärkande
av skillnaden mellan straffskalorna synes minimum i den strängare
skalan böra höjas något, lämpligen till tjugufem dagsböter. I den lindrigare
skalan torde, därest den undre blodalkoholgränsen sättes till lägre promilletal
än l.o promille, dagsböter böra nämnas före fängelse.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 1~>9.
Till utmärkande av att stadgandet omfattar två skilda brottstyper synas
första och andra styckena böra sammanföras till ett första moment, under det
att tredje stycket bör bilda ett andra moment.
Frågan örn villkorlig dom bör ådömas vid rattfylleri har även behandlats
i vissa yttranden. Såsom föredragande departementschefen anförde vid
remissen till lagrådet av nu gällande lag mot rattfylleri, lämpar sig i regel
villkorlig dom icke för brott av ifrågavarande art. Ej heller för brott enligt
den nu förordade lindrigare brottstypen synes villkorlig dom böra förekomma,
därest ej särskilda skäl tala därför. Något särskilt stadgande om bruket av
villkorlig dom synes emellertid icke böra införas. Domstolarna torde, liksom
hittills skett, komma att med varsamhet begagna denna möjlighet.
I vissa yttranden har även ifrågasatts, att straff skulle stadgas för motor
förare, som är påverkad av andra hetsande eller bedövande medel än alkohol
eller som eljest befinner sig i sådant tillstånd, att han är olämplig för sin
uppgift. Vidare har anförts, att förande i alkoholpåverkat tillstånd av andra
fordon än automobil, motorcykel eller traktortåg borde särskilt bestraffas. Tillräckligt
skydd mot de ifrågavarande trafikförseelserna torde dock kunna
vinnas genom tillämpning av 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan. Anledning torde
även saknas att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, till särskild behandling upptaga
frågan örn delaktighet i rattfylleribrott.
Några frågor örn den praktiska användningen av blodundersökningsmetoden
ha även berörts i yttrandena. Sålunda har anförts, att i lämplig form
borde klargöras i vilken ordning analysmetodens felgränser borde vinna beaktande
i rättstillämpningen. Dessa felgränser synas böra beaktas redan av
den anstalt, som verkställer analysen. Analysbeviset bör sålunda upptaga ett
minimivärde (analysvärdet minskat med promilletalet för högsta möjliga fel).
Därest den undersökte lider av sockersjuka — vilket framgår av Gerhards
prov, som tages vid den s. k. kliniska undersökningen — ävensom i andra fall,
då provet icke giver ett riktigt värde å blodalkoholhalten, böra erforderliga
upplysningar härom intagas i analysbeviset. I detta bevis bör sålunda angivas
den blodalkoholhalt, som med hänsyn till alla i det särskilda fallet kända omständigheter
kan anses ur vetenskaplig synpunkt oantastlig. Därest den föreslagna
lagstiftningen genomföres, torde härför erforderliga ändringar böra
vidtagas i formuläret för analysbevis. Vidare torde, därest förslaget upphöjes
till lag, frågorna om vidgad skyldighet för tjänsteläkare att taga blodprov
samt örn lämplig form för officiell upplysningsverksamhet angående lagens
innebörd få upptagas till behandling.
I enlighet med vad utredningsmannen föreslagit torde ändringar böra vidtagas
i 2 och 5 §§ samma lag samt i 1 § lagen den 31 maj 1934 örn blodundersökning
i brottmål, 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen och 21 § vägtrafikstadgan.
För den närmare innebörden av dessa ändringsförslag har jag
tidigare redogjort. En huvudsakligen formell ändring bör även vidtagas i
förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,
som tillhöra eller nyttjas av staten. I denna förordning stadgas, att för skada
41
Kungl. Majus proposition nr 159.
i följd av trafik med staten tillhörigt eller av staten nyttjat motorfordon,
motorredskap och traktortåg staten må av fordonets förare utkräva ersättning
endast i vissa fall, bland annat om föraren varit så påverkad av starka drycker,
att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar.
Detta uttryck synes böra utbytas mot en hänvisning till 1 och 2 §§ i 1934
års lag.
I anslutning till de av utredningsmannen framlagda ändringsförslagen ha
i de avgivna yttrandena ytterligare vissa frågor varit föremål för uppmärksamhet.
I 2 § lagen om blodundersökning i brottmål stadgas, att rätt att föranstalta
örn tagande av blodprov tillkommer vissa högre tjänstemän, samt,
vid misstanke örn rattfylleri eller där eljest fara är i dröjsmål, polisman i
befälsställning. På landsbygden har det emellertid, enligt vad som framhållits,
ofta visat sig svårt att vid polisundersökning i fall, då rattfylleri misstänkes,
i rätta ögonblicket anträffa polisman i befälsställning. Det har därför
ifrågasatts, att rätten att föranstalta örn tagande av blodprov borde vid
misstanke örn rattfylleri tillkomma även andra polismän.
Därest blodprovet, såsom nu avses, gives en särställning som bevismedel,
blir det uppenbarligen än iner angeläget än tidigare att sådant prov tages i
såvitt möjligt samtliga misstänkta fall. Det synes ej heller behöva befaras,
att missbruk skulle ske, därest varje polisman erhölle rätt att vid grundad
misstanke örn rattfylleri förordna örn sådant prov. Föreskrift härom synes
därför böra intagas i 2 § lagen örn blodundersökning i brottmål.
I 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen givas regler örn indragning av
körkort. I ett icke ringa antal yttranden ha önskemål uttalats örn att dessa
regler borde skärpas utöver vad utredningsmannen föreslagit.
Av skäl, som utredningsmannen anfört, möta vissa betänkligheter mot
tanken på en långtgående skärpning. En längre tids indragning av körkort
är en påföljd, som kan drabba den felande minst lika hårt som ett kortare
frihetsstraff. För en yrkeschaufför medför k ö rk o rt s i n d r a g n i n g e n att han
hindras från att utöva sitt yrke, och de ekonomiska konsekvenserna härav gå
ut icke blott över honom själv utan även över hans familj.
Dessa skäl äga emellertid vida mindre styrka såvitt angår personer,
som upprepade gånger göra sig skyldiga till rattfylleri. I syfte att erhålla
kännedom örn graden av denna återfallsfrekvens har verkställts en statistisk
undersökning rörande återfall i detta brott. Undersökningen torde som bilaga
II få fogas till statsrådsprotokollet.
Av undersökningen framgår bland annat att under tiden 1 juli 1934—
30 juni 1940 5,890 personer dömts för rattfylleri. Av dessa ha 170 återfallit
en gång och 2 återfallit två gånger. Något tredje återfall har icke förekommit.
Därest hänsyn tages allenast till de personer, som under perioden
kunnat återfalla, ha 7.2 procent återfallit en gång och 4.4 procent av dessa
återfallit två gånger. Undersökningen har vidare givit vid handen, att 81.8
procent av första gångens återfall inträffat inom tre år från den tidpunkt, då
straffet för rattfylleri blivit till fullo utståndet.
Även örn dessa siffror få anses visa, att återfallsfrekvensen för rattfylleri
-
42
Kungl. Majus proposition nr 159.
brottet är mindre än för vissa andra brott, så äro dock återfallen så talrika,
att de väl motivera införande av strängare regler för körkortsindragning vid
fall av upprepat rattfylleri, åtminstone då återfall inträffat inom en kortare
tidsperiod, t. ex. fem år. Tiden för återkallelse av körkort i fall av rattfylleri
utgör enligt gällande stadganden minst sex månader och högst två år. Då en
indragning för alltid synes vara en alltför hård påföljd, torde tiden för indragningen
vid sådant återfall, som nyss nämnts, böra bestämmas till minst ett
och högst fem år. Det synes lämpligast att i detta fall räkna återfallstiden
från den förra straffdomen till det nya brottets begående.
Mot det för närvarande tillämpade förfarandet ifråga örn indragning av
körkort i anledning av rattfylleri har stundom anmärkts, att tiden mellan
brottets begående och körkortsindragningen ofta blir alltför lång. Länsstyrelsernas
möjlighet att förordna örn interimistisk indragning av körkort är
nämligen, såvitt angår indragning av körkort på grund av rattfylleri, jämlikt
21 § 1 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen begränsad till de fall,
då föraren varit synbarligen överlastad av starka drycker. Defintiv indragning
kan jämlikt första stycket i samma moment i regel äga rum först då lagakraftvunnet
utslag föreligger.
Därest lagstiftningen mot rattfylleri knytes till en blodalkoholhalt såsom
avgörande för straffbarheten torde — såsom också i vissa av de avgivna
yttrandena föreslagits — länsstyrelserna böra erhålla vidsträcktare möjlighet
att interimistiskt återkalla körkort. Örn föraren haft en alkoholhalt i blodet
av 0.8 promille eller däröver bleve det praktiskt taget uteslutet, att han icke
skulle dömas för rattfylleri. Körkortet bör därför kunna återkallas redan då
vederbörligt analysbevis föreligger. Återkallelsen bör vara interimistisk, enär
tiden för den definitiva indragningen bör bestämmas med hänsyn till alla de
omständigheter, som kunna framkomma vid domstolsbehandlingen.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts synes det böra åläggas den
myndighet, som har att förbereda talan mot föraren i målet angående rattfylleri,
att så snart ske kan efter erhållandet av analysbevis, utvisande en blodalkoholhalt
av 0.8 promille eller däröver, omhändertaga förarens körkort. Den
angivna skyldigheten skulle alltså åvila åklagaren i det blivande målet örn
ansvar för rattfylleri eller, örn annan myndighet förbereder ärendet till åtal,
denna. Efter omhändertagandet av körkortet bör detta jämte avskrift av
analysbeviset snarast möjligt insändas till den länsstyrelse, som utfärdat
körkortet. Det bör därefter åligga länsstyrelsen att tills vidare återkalla körkortet.
I avbidan på länsstyrelsens beslut bör föraren icke vara berättigad att
föra motorfordon.
Stadganden härom synas böra införas i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen.
I detta moment föreskrives bland annat, att viss polismyndighet
äger rätt att taga körkortet från förare, som under färd varit synbarligen
överlastad av starka drycker eller som på grund av andra, särskilt angivna
orsaker uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon utan risk för
liv eller egendom. Till vinnande av likformighet med de nyss föreslagna bestämmelserna
synes den formella ändringen böra vidtagas i momentet, att
43
Kungl. Majus proposition nr 159.
polismyndigheten ålägges att i de angivna fallen fråntaga föraren körkortet.
Härjämte påkallas en redaktionell ändring i 28 § motorfordonsförordningen.
I ett yttrande har föreslagits att särskild kontroll borde utövas över att
en förare, som fått sitt körkort indraget, icke efter mantalsskrivning i annat
län söker nytt körkort under uppgift att han tidigare icke innehaft sådant
kort. En viss kontroll häröver utövas redan enligt gällande bestämmelser.
I 21 § 3 mom. andra stycket motorfordonsförordningen stadgas, att beslut
om återkallelse av körkort eller örn ändring i sådant beslut skall genom länsstyrelsens
försorg kungöras för rikets polismyndigheter på sätt Konungen
förordnar. Jämlikt 3 § kungörelsen den 19 februari 1937 (nr 51) angående
körkort och trafikkort skall sådant kungörande ske i tidningen Polisunderrättelser.
Den sålunda uppehållna kontrollen är emellertid icke fullt effektiv.
En effektiv kontroll torde kunna erhållas allenast genom ett centralt körkortsregister.
Frågan örn inrättande av ett sådant register är under prövning inom
kommunikations departementet.
Yad i övrigt i yttrandena anförts synes icke vara av beskaffenhet att föranleda
ändring i de av utredningsmannen framlagda författningsförslagen.
Författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1941.
I enlighet med vad sålunda angivits har inom kommunikationsdepartementet
utarbetats förslag till
1) lag orri ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 247)
om straff för vis$a brott vid förande av motorfordon,
2) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn
blodundersökning i brottmål,
3) förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22 juni
1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för
förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas
av staten,
4) förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motor fordons förordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561), samt
5) förordning örn ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562).
Förslagen äro av den lydelse, bilaga I till detta protokoll utvisar.1)
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de nämnda lagförslagen
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
J) Denna bilaga, som är likalydande nied de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här uteslutits.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
Bilaga II.
Statistisk utredning rörande återfall i s. k. rattfylleri.
Utredningen avser personer, som jämlikt lagen den 7 juni 1934 (nr 247)
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon blivit dömda för s. k.
rattfylleri.
Enligt 1 § i nämnda lag skall den, som förer automobil, motorcykel eller
traktortåg och som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke
äga nödigt herravälde över sina handlingar, straffas med fängelse i högst
ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under
tio. Har den brottslige vid brottets förövande ådagalagt grov vårdslöshet
eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skall
han jämlikt lagens 2 § dömas till fängelse eller straffarbete i högst ett år.
Statistiken omfattar tiden från och med den 1 juli 1934, då lagen trädde
i kraft, till och nied den 30 juni 1940, d. v. s. sex år.
Det statistiska primärmaterialet utgöres av utdrag ur straffregistret, vilka
jämlikt 8 § 3 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 sid. 1) om straffregister
meddelats till statistiska centralbyrån för den officiella statistiken.
Hänsyn har således vid utredningen tagits endast till personer, vilkas
rattfylleribrott antecknats i straffregistret. Utredningen har emellertid
ytterligare något begränsats, nämligen till att omfatta allenast personer, som
— villkorligt eller ovillkorligt — för rattfylleri dömts till frihetsstraff.
Synnerligen ofta har förekommit, att utslag varigenom dömts till ansvar
för rattfylleri överklagats. Till skillnad från den löpande kriminalstatistiken,
vilken bygger uteslutande på utslag i första instans, oavsett om de vunnit
laga kraft eller ej, ha till grund för förevarande utredning principiellt lagts
lagakraftägande utslag, meddelade i första eller högre instans. Såsom lagakraftägande
ha härvid räknats, förutom utslag av högsta domstolen, jämväl
utslag av underrätt eller hovrätt, vilka så vitt primärmaterialet utvisar icke
överklagats. Då primärmaterialet icke innehåller uppgifter örn anförda besvär
samt icke omfattar straffregisterutdrag rörande utslag, som meddelats under
tiden efter den 30 juni 1940, torde den på nyss antydda sätt genomförda
gränsdragningen mellan lagakraftägande och icke lagakraftägande utslag med
all sannolikhet för ett mindre antal fall icke vara juridiskt korrekt. Denna
omständighet lärer emellertid icke i väsentlig mån förringa statistikens tillförlitlighet.
Undersökningen har i första hand haft till ändamål att fastställa återfallsfrekvensen,
d. v. s. antalet recidivister i förhållande till antalet av dem
beträffande vilka förutsättningar för återfall förelegat, de s. k. återfallskapabla.
Man har härvid, närmare angivet, haft att skilja mellan personer, som åter^
fallit respektive 1, 2, 3 o. s. v. gånger, samt att bestämma relationerna mellan,
å ena sidan, dessas antal och, å andra sidan, antalet återfallskapabla bland
respektive förstagångsförbrytarna, andragångsförbrytarna o. s. v.
45
Kungl. Majlis proposition nr 159.
Med återfall i rattfylleri förstås här rattfylleribrott, för vilket ådömts frihetsstraff
och som begåtts, sedan brottslingen för tidigare rattfylleribrott
antingen avtjänat ovillkorligt ådömt frihetsstraff eller ock villkorligt dömts
till sådant straff.
Primärmaterialet ger icke upplysning örn tidpunkten, då till frihetsstraff
dömd person efter utstånden bestraffning frigivits från straffanstalt. Härutinnan
har man varit hänvisad till beräkningar. Dessa ha utförts efter den
principen att straffverkställighet räknats såsom avslutad, när det från dagen
för utslagets meddelande förflutit så lång tid som motsvarar summan av
besvärstiden och den ådömda strafftiden.
Med ledning av nu anförda principer har antalet recidivister beräknats.
För bestämmandet av antalet återfallskapabla har följande tankegång legat
till grund.
Enär undersökningen går ut på att bestämma återfallsfrekvensen under
tiden 1 juli 1934—30 juni 1940, måste antalet recidivister under denna
observationsperiod sattas i relation till antalet av dem som under samma
period voro återfallskapabla eller, annorlunda uttryckt, stodo under risk att
återfalla. Vid beräknandet av sistnämnda antal måste hänsyn tagas till den
tidrymd, varunder varje särskild person stått under återfallsrisk. Detta bör
ske så, att personer vilkas riskperioder utgjort exempelvis respektive hälften,
tredjedelen, fjärdedelen o. s. v. av hela observationsperioden, räknas såsom
respektive en halv, en tredjedels, en fjärdedels o. s. v. återfallskapabel
person.
Vid utförandet av denna beräkning har en genom lagakraf t vunnet utslag
för rattfylleri till frihetsstraff villkorligt eller ovillkorligt dömd person antagits
ha blivit återfallskapabel å dagen för meddelandet av detta utslag och
således ej först då han beräknats ha undergått det ådömda straffet. Beträffande
de ovillkorligt dömda innebär detta en ur logisk synpunkt ej fullt
riktig avvikelse från de ovan angivna principer, vilka kommit till användning
för bestämmandet av antalet recidivister. Avvikelsen har emellertid ansetts
påkallad å ena sidan emedan den medfört en avsevärt tidsbesparande förenkling
av arbetet med utredningen och å andra sidan emedan de statistiska
resultaten säkerligen icke därigenom blivit i nämnvärd grad missvisande.
Ytterligare har vid beräkningen av antalet återfallskapabla antagits, att utslagen
under vart och ett av halvåren 1 juli—31 december 1934 och 1 januari—
30 juni 1940 samt åren 1935—1939 varit ungefär jämnt fördelade över respek
tive halvår och år. Återfallskapaciteten kan då beräknas i genomsnitt för
samtliga de under halvåret eller året dömda lia inträtt i mitten av vederbörande
tidsperiod, d. v. s.
-31/12 1934 dömda: den
-31/i2 1935 »
-31/i2 1936 »
''/i—S1/i2 1937
Vi—31/i2 1938
Vi—31/i2 1939
Vi—3% 1940
för de under tiden Vt
l/i
Vio
Vt
Vt
1934;
1935;
1936;
1937;
1938;
1939 samt
1940.
46
Kungl. Majus proposition nr 159.
Under förutsättning att återfallsrisken sedermera fortvarat för samtliga
dömda under liela återstoden av observationsperioden, skulle dessa olika
grupper av personer sålunda ha varit återfallskapabla under respektive 23/24,
2#/24, 16/24, 12/24, 8/24, V24 och V24 av observationsperioden. Antalet återfallskapabla
under observationsperioden skulle följaktligen under nämnda
förutsättning varit lika med summan av
23/24 av
de under tiden Vt-
-31/i2 1934 dömda;
20/24 »
»
»
år 1935
»
16/24 »
»
»
» 1936
»
12/24 »
»
7>
» 1937
»
®/24 »
»
»
» 1938
»
4/24 »
»
»
» 1939
» samt
1 /
/ 24 »
»
» tiden Vi-
-30/e 1940
»
Förutsättningen att uppkommen återfallsrisk fortvarat för samtliga dömda
under återstoden av observationsperioden har emellertid strängt taget icke
varit för handen. Av de dömda kunna vissa ha avlidit, emigrerat eller av annan
anledning för hela eller någon del av nämnda återstod upphört att vara återfallskapabla.
Sannolikt ha emellertid dessa faktorer var för sig och även
tillsammans en tämligen liten betydelse. Endast en av dem har här tagits
med i räkningen. Sålunda har det på ovan angivna sätt beräknade antalet
personer, som levat under risk för första återfallet, reducerats med antalet
av dem, som återfallit och för vilka risk för nytt återfall förelegat. En motsvarande
reduktion beträffande dem, som levat under risk för andra återfallet,
har gjorts men befunnits så obetydlig att den icke inverkat på det i
hela tal uttryckta sifferresultatet. Flera återfall än två ha icke för en och
samma person förekommit under observationsperioden.
Resultatet av utredningen, så vitt angår återfallsfrekvensen, framgår av
tab. 1.
Tab. 1. Återfall i rattfylleri under perioden Vt 1934—so/« 1940.
1
2
3
4
6
Antal för
Därav
rattfylleri
•
Brottslingskategorier
till urbota
återfalls-
under perioden ånyo dömda
straff dömda
kapabla under
till urbota straff för rattfylleri
personer
perioden
antal
i % ay kol. 3
l:a-gångsförbrytare................
5,890
2,347
170
7.2
2:a- » » . . . .............
170
45
2
4.4
3:e- » » ................
2
0
—
—
Aterfallsprocenten är för första återfallet 7.2 procent och för andra återfallet
4.4 procent.
Därest fullt exakta beräkningar kunnat genomföras, skulle de sannolikt
resulterat i något högre frekvenstal. Försiktigheten torde sålunda bjuda att
betrakta procenttalen i tab. 1 såsom minimital.
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
47
Frågan huruvida återfallsfrekvensen i avseende å rattfylleribrotten är att
anse såsom hög eller låg i jämförelse med motsvarande frekvens för andra
kategorier av brott eller för samtliga brottskategorier, tagna över ett, kan
icke tillfredsställande besvaras. Orsaken härtill är den, att ovan angivna
rationella metoder för återfallsfrekvensens beräknande endast vid ett par
tillfällen och då för övrigt endast delvis kommit till användning i den svenska
kriminalstatistiken.
Sålunda har i den av statistiska centralbyrån utgivna berättelsen för år
1935 örn brottsligheten i riket (texten sid. 51* f.) lämnats uppgifter örn det
procentuella antalet villkorligt dömda personer, som på grund av återfall
i brott under prövotiden förverkat det villkorligt medgivna anståndet med
straffverkställigheten. Uppgifterna, som grunda sig på approximativa beräkningar,
ge vid handen, att förverkandeprocenten under perioderna 1926—1930
och 1931—1935 var 8.7 respektive 8.8 procent.
I betänkande med förslag till lag örn villkorlig dom m. m. (Statens off. utreda
1937: 38) finnes å sid. 48 f. intagen en tabell med uppgifter örn antalet
under åren 1922—1925 genom lagakraftvunnen dom villkorligt dömda personer,
vilka före utgången av respektive år 1932—1935 ånyo dömts för brott,
varom uppgifter lämnats till straffregistret. För samtliga villkorligt dömda
var procenttalet enligt denna tabell 15.9 procent.
Vid jämförelse med nu anförda tal rörande villkorligt dömda te sig relativtalen
i tab. 1 här ovan såsom tämligen låga, och differenserna mellan frekvenserna
skulle ha framträtt tydligare, därest beräkningen av antalet återfallskapabla
varit alldeles likartad i de olika fallen.
Här må jämväl åberopas en uppgift i ett arbete av Olof Kinberg (Brottslighet
och sinnessjukdom, Stockholm 1908, sid. 83). Enligt en av en fransk
forskare efter korrekta principer uppgjord återfallsstatistik skulle 80 å 85
procent av de för stöld, bedrägeri, lösdriveri etc. dömda ha återfallit.
Föreliggande utredning har jämväl haft till ändamål att åstadkomma uppgifter,
huru de för återfall i rattfylleri dömda personerna fördelas efter tiden,
då senast ådömt ansvar för rattfylleri blivit till fullo utståndet. Besultatet
av utredningen härutinnan framgår av tab. 2.
Tab. 2. För återfall i rattfylleri dömda personer, fördelade efter tiden,
då senast ådömt ansvar för rattfylleri beräknats lia blivit till
fullo utståndet, Vt 1934 -so/« 1940.
1
2
3
4
5
Tiden, då senast förut ådömt ansvar
beräknats ha blivit till fullo
utståndet
Åtcrfallsförbrytare
lia återfallet
*2:a återfallet
antal
%
antal
%
Högst 1 år före återfallet..........
45
26.5
—
1 — 2 n » » ..........
56
32.9
2
100.o
2—3 » » » ..........
38
22.4
—
—
3—4 » » » ..........
23
13.5
—
-•
4—B » » » ..........
8
4.7
—
--
Summa
170
100. o
i)
lOO.o
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 159.
Det framgår av tabellen, att de första återfallen till respektive 26.5, 59.4
och 81.8 procent av hela antalet inträffat inom respektive 1, 2 och 3 år från
den tidpunkt, då senast förut ådömt ansvar för rattfylleri beräknats ha blivit
till fullo utståndet.
Statistiska centralbyråns berättelser örn brottsligheten för åren 1934—
1938 innehålla vissa uppgifter örn återfall i brott, däribland uppgifter rörande
»tiden då senast förut ådömt ansvar beräknats blivit till fullo utståndet»
(se årg. 1934 tab. 9 kol. 116—120, övriga årg. tab. 8 kol. 116—120). Det framgår
av dessa uppgifter, vilka avse straffregisterbrottsligheten över huvud
taget, att för 52.4 procent av dem, som återfallit inom 6 år, återfallet inträffat
inom 2 år.
Siffran 52.4 är något lägre än ovan anförda procenttal (59.4), vilket anger,
huru stor del av återfallen i rattfylleri som inträffat inom 2 år från den tidpunkt,
då senast förut ådömt ansvar för dylikt brott beräknats ha blivit till
fullo utståndet. Då man ställer dessa båda tal emot varandra, bör emellertid
ihågkommas, att de av olika orsaker icke äro inbördes fullt jämförbara. Mest
inverkar härutinnan, att tiden mellan det förut ådömda straffets avtjänande
och återfallet beräknats efter en annan metod i förevarande utredning än i
den löpande kriminalstatistiken. I den sistnämnda har nämligen, icke såsom
här tagits hänsyn till besvärstid (se ovan sid. 2). Därest samma metod tilllämpats
å båda hållen, hade måhända procenttalet för rattfylleribrotten
kommit att avvika ännu mindre från det genomsnittliga procenttalet för straffregisterbrotten
över huvud taget.
Stockholm den 27 januari 1941.
Sverker Groth.
Kungl. Majus proposition nr 159.
49
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Martts lagråd den
6 mars 1941.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 4 mars 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över
kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
14 februari 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till dels lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den
7 juni 1934 (nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
dels ock lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194)
örn blodundersökning i brottmål.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsfiskalen B. Petri.
Förstnämnda lagförslag föranledde följande yttranden med avseende å 1 §:
Justitierådet Forssman, regeringsrådet Lundevall och justitierådet Sterzel:
Erfarenheten har visat att gällande bestämmelser icke äro tillfyllest för
att skydda trafiken mot de vådor som onykterhet vid ratten medför. Den
skärpta lagstiftning som nu föreslås innebär i huvudsak, att den nuvarande
bestämmelsen örn rattfylleri, som i förbättrad form bibehålies, kompletteras
med bestämmelser, enligt vilka straff skall ådömas icke blott, såsom för närvarande,
när det befinnes att någon på grund av spritförtäring faktiskt varit
olämplig såsom bilförare utan redan då av utredningen framgår att allvarlig
fara föreligger för att alkoholen å honom haft sådan verkan. Såsom avgörande
bevisdatum skall i sistnämnda hänseende gälla den i hans blod konstaterade
alkoholkoncentrationen. Är denna särskilt hög, enligt förslaget minst 1.6
promille, skall föraren utan vidare prövning dömas till straff för rattfylleri.
Är alkoholkoncentrationen mindre, dock minst 0.8 promille, skall han likaledes
fällas till straff, dock enligt en mildare straffskala. Grundtanken är härvid
den, att en bilförare, oavsett vilken uppfattning han må ha om sin egen motståndskraft
mot spritpåverkan, skall vid äventyr av straff vara skyldig att
avhålla sig från en konsumtion som erfarenhetsmässigt i allmänhet är ägnad
att väsentligen nedsätta förmågan att på betryggande sätt föra motorfordon.
Med hänsyn till den kännedom som numera vunnits rörande tillförlitligBihang
till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Kr 159. 845 41 4
50
Kungl. Majus proposition nr 159.
heten av den tillämpade undersökningsmetoden vid blodundersökningar torde
betänkligheter icke behöva möta mot att grunda en straffdom enbart på resultatet
av en blodundersökning.
Ej heller synas befogade anmärkningar kunna riktas emot att den som
haft en alkoholkoncentration av 1.5 promille eller mer skall anses hava varit
så påverkad av starka drycker som avses i 1 mom. första stycket. Denna
alkoholkoncentration är nämligen så hög, att den redan för närvarande i
regel torde föranleda ansvar för rattfylleri.
Mera tvivelaktig är frågan, var man lämpligen bör draga den undre gränsen
för de fall, som skola hänföras under den lindrigare straffbestämmelsen i det
föreslagna 2 mom. Några av de i ärendet hörda hava ansett att denna gräns
bör dragas redan vid en blodalkoholhalt av 0.5 promille, medan flertalet tillstyrkt
utredningsmannens förslag att sätta gränsen vid l.o promille. Enligt
det remitterade förslaget fordras för att straff må kunna ådömas att alkoholkoncentrationen
uppgår till 0.8 promille. Av utredningen framgår att i de
fäll, där alkoholkoncentrationen utgjort 0.81-—l.o promille, 65 procent av de
undersökta personerna icke ansetts påverkade. Först vid en gräns överstigande
l.o promille har alkoholpåverkan kunnat iakttagas hos flertalet av
de undersökta. Genom bestämmande av gränsen för den lägsta alkoholhalten
i blodet till tal understigande l.o promille skulle alltså de straffbara fall, där
några yttre tecken på alkoholpåverkan icke äro för handen, väsentligt ökas.
Detta kan i sin ordning tänkas leda till uppkomsten av ett icke önskvärt
spionerisystem i syfte att bringa sådana lindriga fall av alkoholkonsumtion
till åklagaremyndighetens kännedom. Med hänsyn härtill och då i allt fall
en alkoholgräns av 0.8 promille måste te sig godtycklig hemställes örn återgång
till utredningsmannens förslag i denna del.
Justitierädet Bellinder:
Den i 1 mom. första stycket upptagna brottsbestämningen, som direkt tar
sikte på förarens förmåga att på betryggande sätt kunna föra motorfordon,
äger avgjort företräde framför den i nu gällande lag förekommande brottsbeskrivningen.
Denna har nämligen visat sig giva upphov till missuppfattningar,
vilka understundom även kommit till synes i läkarutlåtanden i sammanhang
med kliniska undersökningar. Att i förslaget bibehållits uttrycket
»kan antagas», som vid rättstillämpningen icke visat sig medföra några vådor,
torde kunna anses lämpligt, enär uttryckssätten »måste antagas» eller »icke
kunnat» medföra fara för alltför stränga krav på bevisningen.
Den i andra stycket av 1 mom. uppställda presumtionen örn sådan påverkan,
som avses i första stycket, vid en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 promille
innebär, såsom i betänkandet framhålles, i själva verket icke någon
större ändring i förhållande till nuvarande rättstillämpning. En dylik bestämmelse
kommer uppenbarligen att högst väsentligt förenkla rattfyllerimålen
i avseende å bevisningen och medföra ett mera likformigt bedömande.
Det föreslagna stadgandet i 2 mom. är däremot ägnat att väcka betänkligheter,
då enligt detsamma för straffbarhet erfordras en alkoholkoncentration
51
Kungl. Majus proposition nr 159.
av allenast 0.8 promille, vid. vilken alkoholhalt i det övervägande antalet fall
någon påverkan icke kunnat konstateras. En så låg gräns torde icke böra
sättas innan man ansett sig kunna tillgripa förbud för förare att förtära
spritdrycker under körningen och tiden närmast förut. Enär vid nämnda grad
av alkoholkoncentration i allmänhet icke föreligga några yttre tecken till
spritpåverkan, komma ingripanden i regel icke att grundas på polismans
iakttagelser utan på anmälan från personer, som spionerat på förarens spritförtäring.
Det hela får lätt en anstrykning av trakasseri, vilket i sin ordning
kan undergräva aktningen för gällande lag. I den mån gränsen höjes minskas
emellertid betänkligheterna och redan vid l.o promille har man nått en alkoholkoncentration,
vid vilken i omkring hälften av fallen spritpåverkan kunnat
påvisas. Ett stadgande, som upptar sistnämnda alkoholkoncentration såsom
nedre gräns och i övrigt erhåller samma innehåll som 2 mom. enligt förslaget,
torde kunna få stor betydelse i uppfostrande syfte och är måhända nödigt till
förekommande av den uppfattningen att en spritförtäring, som leder till en
alkoholkoncentration under 1.5 promille, kan ske tämligen riskfritt. Jag hemställer
därför, att den nedre gränsen för alkoholkoncentrationen i stadgandet
bestämmes till l.o promille. Borttagande av momentindelningen torde vara
att förorda, då härigenom saknaden av självständig brottsbeskrivning i nu
förevarande fall blir förklarlig och stadgandets egenskap av subsidiär bestämmelse
tydligare framträder. Ur folkpsykologisk synpunkt lär det vara ganska
likgiltigt om en person säges vara dömd enligt 1 § tredje stycket eller enligt
1 § 2 mom. Grunden för straffbarheten i samtliga i 1 § avsedda fall är ju
för övrigt för stor spritförtäring i samband med förande av motorfordon och
det är snarare gradskillnad än artskillnad mellan de olika brotten. Borttages
momentindelningen, föranledes därav en mindre jämkning i avfattningen av
det under 2 mom. upptagna stadgandet.
I övrigt lämnades lagförslagen utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
52
Kungl. Majds proposition nr 159.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehksson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö, Rosander.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, lagrådets den
6 mars 1941 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 14 februari 1941 remitterade
förslagen till dels lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7
juni 1934 (nr 247) örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon och
dels lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn
blodundersökning i brottmål.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
Enighet råder därom, att det är ett viktigt allmänt intresse att förare av
motorfordon helt avhålla sig från förtäring av alkoholhaltiga drycker i samband
med körning. Främst hänsynen till allmänna levnadsvanor har föranlett
därtill, att förslaget till ändrad lydelse av 1 § lagen örn straff för vissa brott
vid förande av motorfordon icke utformats i full överensstämmelse med kravet
på sådan avhållsamhet. Den skärpning i förhållande till gällande lag, som lagförslaget
innebär, får sitt förnämsta värde genom sin uppfostrande verkan, och
denna verkan torde bli större ju lägre den undre blodalkoholgränsen sättes.
Som lagrådets ledamöter framhållit kunna vissa betänkligheter möta mot
att denna gräns sättes mycket lågt. Dessa betänkligheter synas dock icke
vara av den art, att de motivera ett frångående av den av mig föreslagna undre
gränsen. Ej heller synes, vilket också anförts, gränsen 0.8 promille vara mera
godtyckligt vald än någon annan tänkbar gräns.
Jag hemställer därför, att gränsen 0.8 promille måtte bibehållas. Även
momentindelningen, som enligt förslag av en av lagrådets ledamöter borde
utgå, bör enligt min mening kvarstå i lagen. Det synes vara till fördel att
genom denna indelning markera skillnaden mellan de två i paragrafen upptagna
brottstyperna.
I anledning av vad jag sålunda anfört torde förslaget till ändrad lydelse
av 1 § lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon jämte övriga
till lagrådet remitterade förslag böra i oförändrat skick föreläggas riksdagen
till antagande.
Vid ärendets föredragning i statsrådet den 14 februari 1941 anförde jag, att
jämväl vissa andra författningsändringar borde vidtagas, därest den föreslagna
53
Kungl. Majus proposition nr 159.
lydelsen av 1 § lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon upphöjdes
till lag. I enlighet härmed hade inom kommunikationsdepartementet
utarbetats förslag till
dels förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22
juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller
nyttjas av staten,
dels förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561),
dels ock förordning örn ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23
oktober 1936 (nr 562).
Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition till riksdagen
dels föreslå riksdagen att antaga förenämnda två lagförslag ävensom förslaget
till förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den
22 juni 1939 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för
förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas
av staten,
dels ocké inhämta riksdagens yttrande över förslaget till förordning örn
ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen samt förslaget
till förordning örn ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Doktrin (1)
- Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick., JT 1992/93 nr 1 s. 1, på s. 6
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1941:287 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag om ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. m. s. 5 i texten
- 1LU 1941:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag om ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri in. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- JT 1992/93 s. 1 Olle Hoflund, Påföljd för trafiknykterhetsbrott. En återblick. s. 6 i texten