Sök i Ratio Lex

Angående viss ändring av villkoren för statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka

1941-04-18 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:197, Angående viss ändring av villkoren för statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 197.

1

Nr 197.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss

ändring av villkoren för statsbidrag till driften av

vårdhem för lättskötta sinnessjuka; given Stockholms

slott den 18 april 1941.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 18 april 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler uppkommen

fråga angående ändring av villkoren för statsbidrag till driften av vårdhem

för lättskötta sinnessjuka och anför därvid:

Inledning.

Gällande bestämmelser angående statsbidrag till driften av vårdhem för

lättskötta sinnessjuka innebära, bland annat, att statsbidrag till dylika hem

utgår med 1 krona 25 öre för dag och patient, på villkor att för patient, tillBihang

till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 197.

675 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

hörande det sjukvårdsområde, för vilket hemmet är avsett, icke uttages vårdavgift

med högre belopp än 50 öre för dag. Vid bestämmandet av dessa

grunder, vilket skedde vid 1936 års riksdag (proposition 206, riksdagens skrivelse

nr 267), räknades med en genomsnittlig driftkostnad vid dessa hem av

omkring 2 kronor 50 öre för vårddag, vadan å vederbörande huvudman —

i regel landsting eller stad utanför landsting — skulle belöpa en nettokostnad

av ungefär 75 öre per vårddag. Vidare förutsattes, att landstingen

icke skulle åläggas någon återbetalningsskyldighet gentemot primärkommun

för vårdavgift, som dylik kommun erlagt för fattigvårdsbehövande patienter.

Redan vid 1936 års riksdag riktades genom en då väckt motion (II: 674)

uppmärksamheten på det förhållandet, att flertalet av de å ifrågavarande hem

intagna vore berättigade till folkpension och att enligt den år 1935 antagna

lagen örn folkpensionering pensionen ofta komme att uppgå till belopp, som

icke obetydligt överstege 50 öre per dag. För de fall, då fattigvårdssamhälle

erlade föreskriven dagavgift, påyrkades med hänsyn härtill en sådan ändring

av Kungl. Maj:ts förslag, att utgående folkpension skulle delas lika mellan

landstinget och vederbörande kommun på sätt för närvarande skedde, då

fattigvårdsbehövande patient intagits för vård å hem för kroniskt sjuka.

Riksdagen fann vissa skäl tala härför beträffande sådana patienter, som vore

berättigade till pension enligt 1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring.

I de fall åter, då vårdtagare bleve pensionsberättigad först efter det nya

lagen örn folkpensionering trätt i kraft, gjorde sig enligt riksdagens mening

icke samma motiv för en hälftendelning gällande, enär landstingen vore befriade

från bidragsskyldighet till pensionskostnaderna för sådana pensionstagare.

Motionen föranledde därför icke någon riksdagens åtgärd.

Sedan jag i statsverkspropositionen till 1937 års riksdag anmält min avsikt

att i annat sammanhang (socialvårdens översyn) upptaga nu berörda

spörsmål till övervägande, bragtes genom två vid 1938 års riksdag väckta

motioner (1:109 och II: 290) frågan ånyo under riksdagens prövning. I anledning

härav hemställde riksdagen i skrivelse den 21 februari 1938 (nr 44),

att Kungl. Maj:t ville överväga lämpligheten av att i sådan ordning verkställa

utredning av detta spörsmål, att förslag i ämnet kunde föreläggas riksdagen

utan det dröjsmål, som ett avvaktande av översynen av socialvården

skulle medföra.

Genom beslut den 8 mars 1938 överlämnades denna riksdagens skrivelse

till socialvårdskommittén med uppdrag att verkställa den av riksdagen begärda

utredningen.

I två vid 1940 års lagtima riksdag väckta motioner (1:19 och II: 16) framhölls,

att folkpensioneringslagens bestämmelse, att kommun av utgående

pension allenast finge tillgodogöra sig för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad,

med nuvarande låga dagavgift vid vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka

ofta medförde, att folkpensionär kunde hopsamla kapital under tid,

som han på det allmännas bekostnad vore intagen å dylikt vårdhem. Samtidigt

hade landstingens utgifter för vårdhemmens drift avsevärt stegrats,

sedan statsbidragsgrunderna fastställts. Då nu berörda förhållande enligt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl, Majtts proposition nr 197.

motionärernas mening icke kunde anses tillfredsställande, föreslogs i motionerna

såsom en provisorisk lösning, att vårdavgiften vid hemmen skulle höjas

till 1 krona per dag och patient.

Över dessa motioner avgav social vårdskommittén, efter därom i vederbörlig

ordning gjord framställning, yttrande den 4 april 1940. Däri anförde

kommittén bland annat:

Frågan örn patienternas folkpension vore icke någon till dessa vårdhem

begränsad angelägenhet. Även vid vissa andra offentliga anstalter förelåge

samma spörsmål. Såvitt kommittén kunnat finna torde den riktiga lösningen

vara, att till personer, som vore helt omhändertagna för vård på vissa

anstalter, tilläggspension icke borde utgå. Emellertid hade frågan örn patienternas

folkpension samband med anstaltsvården även i andra avseenden, varför

kommittén icke utan ett mera ingående övervägande vore beredd att förorda

en sådan reform.

Gentemot motionärernas yrkande, att dagavgiften borde förhöjas till 1

krona, ville kommittén erinra, att förhöjningen komme att medföra för pensionärer

i första ortsgruppen, som icke hade annan inkomst, att fattigvården

måste betala en del av dagkostnaden och även för patienter, som icke uppbure

folkpension och som nu själva eller för vilka anhöriga betalade vårdkostnaden,

komme i vissa fall den ökade dagavgiften att medföra, att fattigvården

finge ingripa, Enligt kommitténs mening vore den omständigheten, att fattigvårdens

klientel härigenom skulle komma att utökas med nya grupper av

understödstagare, ägnad att väcka starka betänkligheter.

Därest provisoriska bestämmelser skulle anses mera motiverade i fråga

örn patienter, som uppbure folkpension vid dessa än vid andra vårdanstalter,

hade kommittén övervägt andra åtgärder. En sådan vore att dagavgiften bibe

hölles oförändrad för patienter, som icke uppbure folkpension, medan för

patienter med folkpension överstigande dagavgiften denna förhöjdes till

samma belopp som pensionen. Mot en sådan lösning kunde dock invändas, att

någon del av folkpensionen borde reserveras för pensionärens personliga behov.

Kommittén kunde icke finna, att det påtalade missförhållandet vöre av

den stora ekonomiska betydelse, att frågan borde bliva föremål för särskilda

åtgärder, utan ansåge, att densamma borde upptagas och lösas i ett stone

sammanhang.

Riksdagen fann för sin del ådagalagt, att vissa olägenheter vore förbundna

med nuvarande bestämmelser på området i de fall, då intagna vore berättigade

till folkpension. Riksdagen ansåg ock angeläget, att åtgärder snarast möjligt

vidtoges för att undanröja dessa olägenheter. På sätt socialvårdskommittén

i sitt yttrande framhållit, vore emellertid frågan örn de intagnas rätt till folkpension

icke någon till dessa vårdhem begränsad angelägenhet. Att märka

vore även, att ett bifall till motionernas yrkande skulle särskilt beträffande

patienter, som tillhörde den lägsta dyrortsgruppen i folkpensioneringshänseende,

medföra ökade utgifter för fattigvården, vilket icke kunde anses tillfredsställande.

Under sådana förhållanden funne sig riksdagen icke böra

bifalla motionerna.

Riksdagen vore i frågans dåvarande läge icke heller beredd att taga ställning

till det av socialvårdskommittén berörda spörsmålet om skilda dagavgifter

för patienter, som åtnjöte folkpension, å ena sidan, och övriga å

dessa vårdhem intagna patienter å andra sidan. Riksdagen ansåge sig emel
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 197.

lertid böra understryka vikten av att behandlingen inom socialvårdskommittén

av förenämnda spörsmål och vad därmed ägde samband i möjligaste mån

påskyndades, så att förslag i ämnet kunde föreläggas 1941 års riksdag.

Socialvårdskommitténs förslag.

Med anledning av vad sålunda förekommit har socialvårdskommittén i

skrivelse den 13 februari 1941 framlagt förslag till provisorisk lösning av

förevarande spörsmål.

Kommittén erinrar däri till en början örn att kommittén under hösten 1940

företagit vissa preliminära utredningar angående vårdhemmen för lättskötta

sinnessjuka samt i skrivelse till Kungl. Majit den 19 december 1940 framhållit

vikten av att åtgärder snarast vidtoges för att öka antalet vårdplatser

å dylika hem. Härefter anför kommittén bland annat:

Kommittén vidhåller sin tidigare intagna principiella ståndpunkt, att tilläggspension

icke bör utgå till personer, som äro helt omhändertagna för

vård å vissa anstalter, men anser, att denna fråga icke lämpligen bör lösas

ensamt för nu ifrågavarande jämförelsevis lilla grupp av anstaltsvårdade folkpensionärer.

Kommittén kommer att upptaga densamma i annat sammanhang.

Emellertid hava förhållandena utvecklat sig så, att kommittén finner

det angeläget, att en örn ock provisorisk förändring av grunderna för fördelningen

av driftkostnaderna åstadkommes. Särskilt vill kommittén hänvisa till

den stegring av de faktiska vårdkostnaderna, som genom kristiden och av

andra skäl inträtt. Som av en vid skrivelsen närsluten, av landstingsförbundets

byrå uppgjord tablå framgår, beräknas dagkostnaden vid vårdhemmen

för lättskötta sinnessjuka för år 1941 till i genomsnitt 3 kronor 64 öre. Såvitt

kommittén efter erhållna upplysningar kan bedöma, torde de beräknade kostnaderna

i åtskilliga fall komma att väsentligen överskridas. Den beräknade

genomsnittsdagkostnaden utgör en icke obetydlig ökning av den dagkostnad,

som beräknades då gällande statsbidragsgrunder fastställdes. Den omständigheten

att landstingen nu få vidkännas så väsentligt ökade driftkostnader mot

vad ursprungligen beräknats kan befaras komma att medföra betänkligheter

hos landstingen mot inrättande av nya vårdhem. Under dessa förhållanden

synes det angeläget att åtgärder vidtagas för att minska landstingens nuvarande

andel av vårdkostnaderna.

Rörande sättet härför yttrar kommittén:

Med hänsyn till dagavgiftens ringa storlek är den närmast till hands

liggande åtgärden i detta syfte att verkställa en höjning av denna. Därutöver

skulle kunna ifrågasättas en förhöjning av statsbidraget till vårdhemmen.

Kommittén hyser dock betänkligheter mot att under nuvarande förhållanden

föreslå en förändring av grunderna för statens medverkan vid anstaltsvården

av de lättskötta sinnessjuka utan finner den lämpligaste åtgärden vara att

vårdavgifterna höjas och i samband därmed en provisorisk reglering av förhållandet

mellan folkpension och vårdavgift verkställes.

Vissa skäl tala för att dagavgiften å ifrågavarande vårdhem fastställes till

samma belopp som utgår för plats å allmän sal vid statens sinnessjukhus,

eller 1 krona 30 öre. En sådan förhöjning av dagkostnaden skulle emellertid

innebära, att ett avsevärt antal vårdhemspatienter, såväl folkpensionärer som

andra, vilka kunna erlägga den nuvarande eller en något förhöjd vårdavgift,

skulle nödgas anlita fattigvården för erhållande av bidrag till vårdkostnaden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

KwkjI. Maj-.ts proposition nr 197.

Såsom 1940 års riksdag uttalat, kan detta icke anses tillfredsställande. Kommittén

har därför, med utgångspunkt från att dagavgiften icke bör överstiga

det belopp som motsvaras av folkpension jämte oavkortad tilläggspension i

lägsta ortsgruppen, stannat för att förorda en generell förhöjning av dagavgiften

till 75 öre samt införandet av särskilda dagavgifter för patienter, som

åtnjuta folkpension.

1 sistnämnda hänseende har kommittén övervägt följande tvenne alternativ.

Det första alternativet innebär, att dagavgift för patient som uppbär folkpension

sättes i viss relation till denna, så att avgiften utgår med 75 öre för

folkpensionär i första ortsgruppen, 1 krona för folkpensionär i andra ortsgruppen

och 1 krona 25 öre för folkpensionär i tredje ortsgruppen. Genom en

sådan förhöjning av dagavgiften skulle folkpensionär, som uppbär oavkortad

tilläggspension, frånsett dyrtidstillägg, av det årliga folkpensionsbeloppet få

behålla i första ortsgruppen omkring 25 kronor, i andra ortsgruppen 35 kronor

och i tredje ortsgruppen 45 kronor. Mot en sådan lösning har från landstingshåll

anförts, att med denna fasta avgift för folkpensionärerna komma de förhållanden,

som tidigare föranlett ändringsyrkanden, att i viss omfattning

kvarstå, särskilt örn mera betydande dyrtidstillägg genomföres. Intagna, vilka

icke ha några försörjningsplikter och som icke behöva några mera avsevärda

belopp för egna behov, skulle få besparingar innestående hos vederbörande

fattigvårdsstyrelse eller förmyndare, vilka besparingar vid hans frånfälle ofta

skulle tillfalla arvingarna. Då samhället genom vård på anstalt sörjer för

dessa sjuka samhällsmedlemmars behov, vore skäligt att den för deras försörjning

avsedda pensionen oavkortad användes som bidrag till vårdkost
-

naderna.

Det andra alternativet innebär, att dagavgiften för vårdtagare med folkpension

utgår med belopp, som i varje särskilt fall motsvarar folkpensionen,

dock lägst 75 öre. Någon avsevärd olägenhet för fattigvårdsstyrelsens eller

vårdhemmen innebär icke en sådan avgiftspåföring. Inom ett flertal landsting

har, efter det att dyrortsgruppering av folkpensionerna genomfördes, vårdavgifterna

till sinnesslöanstalterna utgått enligt dessa grunder. En förutsättning

för detta alternativ synes dock kommittén vara, att vårdtagarna för egna

behov erhålla något kontant belopp av vårdhemmen. Enligt vad kommittén

erfarit lämna åtminstone vissa landstingsanstalter redan nu vårdtagarna

inmdre belopp för egna behov, och dessutom erhålla de mera aibetsföra arbetspremier

eller flitpengar. För vårdtagarna torde det innebära en viss känsla

av självständighet, örn de äro tillförsäkrade någon del av folkpensionen att

användas efter eget gottfinnande. Något stadgande i sådant avseende torde

dock icke behöva införas i statsbidragskungörelsen utan torde det vara tillräckligt

om ett uttalande sker till statsrådsprotokollet. Kommittén vill sålunda

förorda ett uttalande av den innebörd, att till vårdtagare, som tillerkänts

folkpension, bör i regel från vårdhemmet, frånsett arbetspremier eller flitpengar,

utbetalas ett mindre månatligt belopp att av honom användas for

egna behov.

'' Mot en generell skärpning av betalningsvillkoren for folkpensionarer, som

äro intagna på dessa vårdhem, kan invändas, att vissa vårdtagare äro försörj

ningspliktiga mot hustru eller minderåriga barn och att det därför voie skäligt

att en del av folkpensionen utbetalades till dem. Enligt grunderna för folk

pensioneringen äro emellertid pensionsbeloppen beräknade endast för pen

sionärens eget behov; för minderårige! barn utgår säiskilda barnbidicig. Be

märkas bör vidare, att folkpensionen för patienter på landstingens vårdhem

för kroniskt kroppssjuka i sin helhet fördelas mellan landstingen och kom
Kommittén

har av såväl principiella som praktiska skäl stannat vid att för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Majus proposition nr 197.

orda det senare alternativet, vilket innebär en höjning av dagavgiften för de

folkpensionärer, som tillhöra första ortsgruppen med omkring 50 öre, för dem

som tillhöra andra ortsgruppen med omkring 80 öre och för dem som tillhöra

tredje ortsgruppen med omkring 1 krona 10 öre. Förslaget förverkligar enligt

kommitténs mening en riktig princip, nämligen att så länge folkpension enligt

gällande lag utgår till sjuka personer, som äro varaktigt omhändertagna för

vård på anstalt, bör folkpensionen i första hand användas till täckandet av det

allmännas omkostnader för erforderlig vård. Den uppdelning av vårdavgifterna

efter ortsgrupper som omförmäles i det första alternativet avser

att tjäna samma syfte men kommer att verka mera ojämnt.

Kommittén tillägger, att genom den föreslagna lösningen av frågan örn

folkpensionärernas vårdavgifter icke vinnes en lika fördelning mellan kommunerna

och landstingen av de intagnas folkpensionsbelopp. Såvitt kommittén

kunde finna, borde emellertid vården av de sinnessjuka i första hand

vara en statens och i andra hand en landstingens angelägenhet, medan kommunerna

borde befrias från att deltaga i dessa kostnader. Genom det förordade

förslaget genomfördes vidare en ordning, som gjorde det möjligt att

senare utan rubbning av kommunens direkta bidragsskyldighet genomföra

en mera definitiv reform av innebörd, att till de å anstalt vårdade sinnessjuka

icke skulle utgå tilläggspension. En lika fördelning mellan kommunerna och

landstingen av folkpensionsbeloppen skulle för övrigt innebära, att fattigvård

måste utgå till folkpensionär tillhörande första ortsgruppen, varigenom fattigvården

skulle tillföras ett nytt klientel av hjälpbehövande.

Avgivna yttranden.

Över socialvårdskommitténs förslag hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

pensionsstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet

och svenska landskommunernas förbund.

Medicinalstyrelsen har för sin del funnit vägande skäl förebragta för en

höjning av dagavgifterna för att under nuvarande förhållanden lätta landstingens

ekonomi. Styrelsen har vidare funnit det principiellt riktigt, att vårdtagare,

som åtnjuta full försörjning, få avstå sin pension såsom bidrag till

täckande av de med deras uppehälle förenade kostnaderna. Att vederbörande

våldtagare av sin pension får för egna utgifter disponera ett mindre månatligt

belopp finner styrelsen dock skäligt. Under åberopande härav har medicinalstyrelsen

tillstyrkt socialvårdskommitténs förslag.

Svenska landstingsförbundet har likaledes uttalat sin anslutning till kommitténs

förslag. Enligt förbundets mening är det fullt riktigt, att vårdhemmens

ägare få tillgodogöra sig vårdtagare tillkommande folkpension. Dock

anser styrelsen i likhet med kommittén motiverat, att en viss del av pensionen

utbetalas till pensionären för bestridande av rent personliga utgifter.

Huru stor denna del borde vara, syntes förbundet svårt att på förhand fixera,

då behovet hos olika interner växlade, beroende på sjukdomsgraden m. fl.

förhållanden. Denna fråga kunde därför knappast regleras författningsvägen.

Ett uttalande därom i den blivande propositionen i ärendet syntes vara till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 197. 7

räckligt, och förbundet vore övertygat om att landstingen skulle vara angelägna

att lojalt efterkomma detsamma.

Beträffande självbetalande patienter synes förbundet vissa skäl tala för

att dagavgiften vid hithörande vårdhem sättes till samma belopp, som den

lägsta avgiften vid de statliga sinnessjukhusen. På skäl, som av socialvårdskommittén

anförts och då det här är fråga örn en relativt liten patientgrupp,

har förbundet dock icke velat ifrågasätta en dylik höjning.

Svenska stadsförbundet tillstyrker jämväl kommittéförslaget. Förbundet

betonar emellertid nödvändigheten av att vårdtagaren får uppbära ett mindre

månatligt belopp för egna behov och ifrågasätter, örn enbart ett uttalande till

statsrådsprotokollet är tillräckligt för detta syftes realiserande.

Även svenska landskommunernas förbund biträder förslaget, örn ock med

viss reservation. Förbundet yttrar sålunda:

Det torde vara obestridligt, att driftkostnaderna för ifrågavarande vårdhem

väsentligt stegrats från den tidpunkt, då den nu gällande dagavgiften fastställdes,

varför en höjning av dagavgiften får anses motiverad. I sitt förslag

till höjning av denna avgift har socialvårdskommittén gjort det uttalandet, att

vården av dem, som vårdas å hemmen för lättskötta sinnessjuka, i första hand

bör vara en statens och i andra hand en landstingens angelägenhet, medan

kommunerna böra befrias från att deltaga i dessa kostnader. Förbundet vill

emellertid framhålla, att ett genomförande av kommitténs förslag icke skulle

helt befria kommunerna från deltagandet i kostnaderna för vårdhemmen.

Kommunerna bestrida nämligen viss del av tilläggspensionen, varför de,

åtminstone indirekt, skulle komma att lämna bidrag till sagda kostnader. Förbundet

vill dock i betraktande av det trängande behovet av utökning av vårdmöjligheterna

för de lättskötta sinnessjuka, vilkas vård i alltför hög grad

betungar kommunernas ålderdomshem, icke motsätta sig en höjning av dagavgiften

å vårdhemmen efter de principer, som kommittén föreslagit. Till

denna förbundets ståndpunkt har även den omständigheten bidragit, att anordningen

endast skulle ha provisorisk karaktär i avvaktan på en slutgiltig lösning

i större sammanhang av dagavgiftsfrågan, varvid även frågan örn kommunernas

bidrag till vårdhemmens driftkostnader torde komma under provning.

Pensionsstyrelsen finner i likhet med socialvårdskommittén lämpligt att

åtgärder vidtagas för att nedbringa landstingens ifrågavarande kostnader.

Styrelsen anser också, att utgående folkpension — i varje fall till den del

densamma utgöres av tilläggspension — i första hand bör användas till

täckande av det allmännas omkostnader för anstaltsvård. Det av kommittén

föreslagna sättet för vinnande av dessa syftemål synes styrelsen dock kunna

medföra vissa olägenheter. Styrelsen anför härutinnan följande.

Principen att sätta patient, som tillerkänts folkpension, i särställning och

låta honom ersätta vårdkostnaden med högre belopp än andra patienter är

icke ny. I kungörelserna den 8 oktober 1915 angående understöd av statsmedel

åt anstalter för obildbara sinnesslöa (nr 391) och angående understöd

av statsmedel åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka,

och åt epileptikeranstalter (nr 392) samt den 9 juli 1920 (nr 607)

angående statsbidrag till driftkostnaderna vid i lagen örn fattigvården den

14 juni 1918 avsedda arbetshem förekommo sålunda bestämmelser, enligt

vilka till anstalterna utgående statsbidrag för pensionstagare skulle minskas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 197.

med belopjr, som motsvarade statens andel i kostnaden för dennes pensionstillägg.

Erfarenheterna vid tillämpningen av dessa bestämmelser voro emellertid

mindre goda, vilket föranledde att bestämmelserna upphävdes genom

kungörelser den 18 juni 1927 (nils 210, 211 och 213). Redogörelse för frågans

behandling lämnas i proposition nr 110 till 1927 års riksdag (sid. 8—22). De

synpunkter som däri framlagts torde i stort sett alltjämt äga giltighet.

Med folkpensioneringslagens nuvarande bestämmelser rörande utbetalning

av folkpension kunna vid genomförande av socialvårdskommitténs förslag

vissa svårigheter uppkomma för vårdhemmen att mot pensionstagare^ eller

vederbörande förmyndares vilja utbekomma folkpensionen. Dessa svårigheter

torde icke kunna effektivt avhjälpas utan ändring av utbetalningsbestämmelserna

i folkpensioneringslagen.

Socialvårdskommittén synes utgå ifrån att hela folkpensionen skall tagas i

anspråk för vårdavgiften. En del av folkpensionen utgöres emellertid av en

på grund av erlagda avgifter utgående grundpension, som numera kan uppgå

till relativt stort belopp. Som skäl för att fattigvårdssamhälle i vissa fall skulle

— på sätt 11 § andra stycket folkpensioneringslagen numera stadgar — få uppbära

icke blott tilläggspensionen utan även den grundpensionen då motsvarande

avgiftspensionen anfördes i propositionen nr 110 till 1927 års riksdag,

att pensionstagare^ i alla händelser hade skyldighet att i mån av förmåga ersätta

utgifterna för sin vård och försörjning. Detta skäl kan emellertid icke

åberopas, då pensionstagaren erlägger högre vårdavgift än övriga patienter

och detta motiveras med att folkpensionen utgår av allmänna medel. Skulle

pensionstagaren själv få uppbära grundpensionen, måste en säkerligen i många

fall besvärlig uppdelning av den utgående folkpensionen mellan pensionstagaren

och anstalten äga rum. — Med anledning av socialvårdskommitténs

uttalande att barnbidrag utgår för eventuella barn och att pensionen är beräknad

allenast för pensionstagare^ egna behov, finner pensionsstyrelsen

angeläget påpeka, att i 10 § folkpensioneringslagen viss möjlighet beretts

anhöriga till pensionstagare, som på statens bekostnad är intagen å anstalt,

att uppbära dennes tilläggspension.

^ Det torde vara av vikt, att möjlighet icke beredes vårdhemmen att uttaga

så hög vårdavgift att landstingens kostnader helt försvinna. Det allmännas

intresse av att vårdkostnaderna bli så låga som möjligt skulle eljest lätt

kunna äventyras. Så t. ex. skulle enligt socialvårdskommitténs förslag för

patienter med folkpension, beräknad enligt reglerna för ortsgrupp 3, dagavgiften

kunna uttagas med ungefär 1 krona 60 öre. Härtill kommer statsbidrag

med 1 krona 25 öre. För vårdkostnadernas bestridande skulle alltså till vårdhemmets

förfogande stå ett belopp av 2 kronor 85 öre. Vid de vårdhem, som

ha låga dagkostnader, för 1941 utgöra de lägsta kostnaderna 2 kronor 28 öre,

skulle intresset av att kostnaderna hållas nere under sådana förhållanden lätt

kunna minskas.

För att undanröja nu berörda olägenheter men ändock söka vinna det med

socialvårdskommitténs förslag avsedda syftet förordar pensionsstyrelsen härefter

viss omläggning av kommitténs förslag. Rörande dennas innebörd yttrar

styrelsen i fortsättningen följande.

Av det anförda torde framgå, att pensionsstyrelsen icke finner det lämpligt,

att storleken av dagavgifterna å vårdhem för lättskötta sinnessjuka på

sätt socialvårdskommittén föreslagit göres beroende av till vårdtagarna utgående

folkpension. Styrelsen anser sig böra påpeka att i de redan nu förekommande,

av kommittén angivna fall, då vårdavgiften satts i relation till

utgående folkpension, bestämmelserna utformats på sådant sätt att det endast

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 197.

9

i undantagsfall kan inträffa, att en välsituerad vårdtagare får betala lägre

dagavgift än en vårdtagare, som tillerkänts folkpension. Enligt socialvårdskommitténs

förslag skulle däremot en välsituerad patient i regel få betala

lägre avgift än folkpensionären.

Syftemålet med socialvårdskommitténs förslag skulle enligt pensionsstyrelsens

förmenande kunna vinnas genom höjning av maximigränsen för dagavgiften

till lämpligt belopp — enligt vad i det följande föreslås en krona

för dag — och genom föreskrift att, intill det sålunda fastställda beloppet,

vårdavgift för patient, som icke äger annan tillgång än folkpension, högst

finge uttagas med folkpensionens belopp. I de fall, då patient som åtnjuter

folkpension äger annan tillgång än denna, skulle således den vanliga dagavgiften

utgå. Då allt talar för att dessa fall äro få samt att — då de förekomma

— sammanlagda tillgångarna i regel förslå till erläggande av vårdavgiften,

torde praktiskt taget inga patienter med folkpension behöva anlita

fattigvården för erhållande av bidrag till vårdavgiften. Yad nu sagts gäller

i tillämpliga delar jämväl invalidunderstöd.

Vidare skulle, med den av pensionsstyrelsen föreslagna avgiftsberäkningen,

endast i få fall behöva förekomma att patienter, som icke ägde rätt till tillläggspension,

behövde anlita fattigvården för erhållande av bidrag till vårdavgiften.

Dels anser styrelsen troligt att invaliditet i folkpensioneringslagens

mening i stor utsträckning föreligger hos de å ifrågavarande vårdhem

intagna patienterna och dels torde det — örn avgiftsgränsen icke sättes alltför

högt — knappast kunna inträffa, att en patients årsinkomst är sådan att

den understiger vårdavgiften och samtidigt på grund av sin storlek utesluter

patienten från rätt till tilläggspension. Möjligt är att genom avgiftsförhöjningen

en del patienter, som hittills underlåtit att söka folkpension, enär

deras egna medel räckt till för erläggande av den nuvarande låga avgiften,

skulle nödgas söka sådan pension.

Pensionsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att beträffande å

ifrågavarande vårdhem intagna patienter, vilka icke äro invalider i folkpensioneringslagens

mening, det kan visa sig behövligt att de, för återvinnande

av största möjliga arbetsförmåga och hälsa, efter någon tids vistelse vid

vårdhemmet erhålla hjälp från det allmänna i annan form. Så länge fattigvårdssamhällets

bidrag till vårdkostnaden för patienten är jämförelsevis

obetydligt torde det ofta bliva svårt att erhålla dess medverkan till beredande

av den i regel kostsammare hjälp som härvid under någon tid kan visa sig

erforderlig. Ur denna synpunkt är det således fördelaktigt örn fattigvårdens

kostnader för dessa patienter å vårdhemmen icke bliva alltför låga.

Av vad pensionsstyrelsen tidigare anfört rörande vikten av att landstingens

vårdkostnader ej helt försvinna framgår, att maximigränsen för dagavgiften

för närvarande icke lämpligen bör sättas högre än till 1 krona. Även

om det med denna avgiftsgräns alltjämt skulle kunna inträffa, att patienter

med tilläggspension kunna spara en del av denna, torde dock fördelarna med

styrelsens förslag vara så stora, att detsamma i avbidan på en definitiv reglering

av hithörande spörsmål bör givas företräde framför det av socialvårdskommittén

uppgjorda förslaget.

Departementschefen.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vid tillkomsten av gällande

regler örn statsbidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka förutsattes, att

den genomsnittliga driftkostnaden vid dessa hem uppginge till omkring 2 kro

Bihang till riksdagens protokoll Bill. / sami. Xr 197

9

tr.r, 4 1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 11)7.

lior 50 öre för vårddag, varav i statsbidrag utginge 1 krona 25 öre, av patienten

i vårdavgift uttogos högst 50 öre saint å vederbörande huvudman — i regel

landsting eller stad utanför landsting — belöpte 75 öre. Sedan dess har en

avsevärd stegring av vårdkostnaderna inträtt. En beräkning av dagkostnadema

för år 1941 utvisar sålunda en genomsnittlig sådan kostnad av 3 kronor

64 öre. Dessa ökade kostnader falla uteslutande på vårdhemmens huvudmän.

Att frågan örn höjning av dagavgifterna aktualiserats sammanhänger emellertid

icke närmast med de under senare tid ökade driftkostnaderna. Ursprungligen

riktades nämligen uppmärksamheten på denna fråga av den anledningen

att efter vidtagna reformer å folkpensionsväsendets område folkpensionen

ofta ej oväsentligt överstege vårdavgiften, 50 öre för dag. En folkpensionär,

som åtnjöte försörjning å vårdhem av nu ifrågavarande slag, finge sålunda,

sedan vårdavgiften erlagts, behålla mera av folkpensionen än som kunde

anses erforderligt för hans personliga behov.

Väl kan anledning finnas att först i ett större sammanhang taga ståndpunkt

till frågan örn de folkpensionärers ställning, som åtnjuta vård å allmän anstalt.

Enär förevarande spörsmål emellertid icke begränsar sig härtill, utan det obe

roende härav är skäl överväga en jämkning av det nu rådande förhållandet

mellan den dagavgift, som uttages av patienten, och det allmännas bidrag, ansluter

jag mig till uppfattningen, att en provisorisk ändring av nu gällande

bestämmelser rörande dagavgiften å ifrågavarande vårdhem bör företagas.

Örn sättet att lösa nu ifrågavarande spörsmål hava emellertid under utredningen

i ärendet olika meningar gjort sig gällande. Social vårdskommittén har

förordat en generell höjning av dagavgiften vid vårdhemmen till 75 öre samt

införande av särskilda vårdavgifter för patienter, som åtnjuta folkpension.

Sistnämnda avgift förordas utgå med belopp, som i varje särskilt fall motsvarar

folkpensionen, dock med lägst 75 öre per dag. Härvid förutsättes, att

de intagna skola av pensionen få för eget behov behålla ett mindre, kontant

belopp, som av vederbörande huvudman bestämmes. Detta förslag har biträtts

i samtliga remissyttranden utom pensionsstyrelsens, däri viss omläggning av

förslaget förordas.

Pensionsstyrelsen anser det mindre lämpligt, att storleken av dagavgiften

göres beroende av till vårdtagarna utgående folkpension och riktar uppmärksamheten

på, att enligt socialvårdskommitténs förslag en välsituerad patient

i regel får betala mindre än folkpensionären. Styrelsen framhåller tillika, att

det icke kan vara riktigt att låta folkpensionär betala högre dagavgift än andra,

i den mån denna högre avgift motsvarar utgående grundpension. Å andra

sidan skulle, därest pensionstagaer själv tillätes uppbära grundpensionen, i

många fall en besvärlig uppdelning av folkpensionens belopp mellan pensionstagaren

och anstalten komma att bliva följden. Under hänvisning härtill och

med betonande av att en alltför hög vårdavgift kan befaras medföra ett

bristande intresse hos huvudmännen att i möjligaste mån begränsa driftkostnaderna

vid hemmen, föreslår pensionsstyrelsen, att dagavgiften vid hemmen

generellt höjes till 1 krona, dock att för folkpensionär, som icke äger annan

tillgång än folkpensionen, avgift må inom nämnda gräns uttagas med högst

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majus proposition ur 197.

folkpensionens belopp. Styrelsen tillägger, att vid en tillämpning av dessa

grunder någon nämnvärd utökning av fattigvårdsklientelet icke torde komma

att äga rum, då det knappast kunde inträffa, att en patients årsinkomst vore

sådan, att den understege vårdavgiften och samtidigt på grund av sin storlek

uteslöte patienten från rätt till tilläggspension.

Enligt min uppfattning är pensionsstyrelsens förslag förenat med vissa

fördelar framför allt såtillvida, att det icke föregriper en kommande lösning

av det vidare spörsmålet örn folkpensionärens ställning under tid, då

han åtnjuter vård å allmän anstalt. Förslaget undanröjer emellertid endast

delvis det missförhållande, som påtalats, och är dessutom ägnat att

skärpa divergenserna i nu berörda hänseende mellan de olika ortsgrupperna.

Genom pensionsstyrelsens förslag skulle nämligen en folkpensionär i ortsgrupp

I som regel icke komma att få behålla någon del av sin pension, medan

folkpensionär i ortsgrupperna II och III vid oavkortad pension skulle komma

att få behålla omkring 30 respektive 60 öre per dag. Med socialvårdskommitténs

förslag vinnes större rättvisa mellan folkpensionärerna i de olika ortsgrupperna,

särskilt örn detsamma kompletteras med en obligatorisk bestämmelse,

att folkpensionärerna skola äga behålla ett visst, för samtliga ortsgrupper

lika stort minimibelopp under den tid de äro intagna å dessa hem.

I sistnämnda hänseende har jag efter vissa undersökningar ansett mig böra

förorda, att patient, som åtnjuter oavkortad folkpension, må behålla ett belopp

av lägst 5 kronor per månad eller alltså 60 kronor per år. övriga folkpensionärer

böra efter vederbörande huvudmans bedömande få behålla ett något

mindre belopp. Genom en dylik bestämmelse skulle även pensionsstyrelsens

invändning mot kommitténs förslag, i vad detsamma berör grundpensionen,

komma att förlora huvudparten av sitt underlag. Med nu angivna modifikation

finner jag mig därför böra tillstyrka socialvårdskommitténs förslag. Jag

anser mig emellertid böra understryka, att det av mig sålunda förordade förslaget

i dess helhet är att betrakta såsom ett provisorium i avbidan på den

lösning, som det av socialvårdskommittén berörda principspörsmålet örn å

allmän anstalt intagnas rätt till folkpension kan komma att erhålla.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 101, har räknats

med oförändrade villkor för statsbidrag till ifrågavarande hem under nästa

budgetår. Då emellertid det av mig förordade förslaget torde böra genomföras

snarast möjligt, vill jag tillstyrka, att framställning göres till riksdagen

i syfte att från och med nästa budgetår få till stånd en ändring i gällande

villkor för statsbidrag till ifrågavarande vårdhem av den innebörd, för vilken

jag nu redogjort. Någon ändring av det för nästa budgetår äskade anslagsbeloppet

påkallas däremot icke.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen

att godkänna de ändrade villkor för statsbidrag till driften av

vårdhem för lättskötta sinnessjuka, som jag i det föregående

förordat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 197.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertha Klemedtson.

Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1941:241 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts ''proposition angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 194-0/41 till tertiärlån til s. 8 i texten