Angående viss ändring av villkoren för statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka
1941-04-18 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1941:197, Angående viss ändring av villkoren för statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka
Dokumentets text
Kungl. Majus proposition nr 197.
1
Nr 197.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående viss
ändring av villkoren för statsbidrag till driften av
vårdhem för lättskötta sinnessjuka; given Stockholms
slott den 18 april 1941.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 18 april 1941.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler uppkommen
fråga angående ändring av villkoren för statsbidrag till driften av vårdhem
för lättskötta sinnessjuka och anför därvid:
Inledning.
Gällande bestämmelser angående statsbidrag till driften av vårdhem för
lättskötta sinnessjuka innebära, bland annat, att statsbidrag till dylika hem
utgår med 1 krona 25 öre för dag och patient, på villkor att för patient, tillBihang
till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 197.
675 41
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 197.
hörande det sjukvårdsområde, för vilket hemmet är avsett, icke uttages vårdavgift
med högre belopp än 50 öre för dag. Vid bestämmandet av dessa
grunder, vilket skedde vid 1936 års riksdag (proposition 206, riksdagens skrivelse
nr 267), räknades med en genomsnittlig driftkostnad vid dessa hem av
omkring 2 kronor 50 öre för vårddag, vadan å vederbörande huvudman —
i regel landsting eller stad utanför landsting — skulle belöpa en nettokostnad
av ungefär 75 öre per vårddag. Vidare förutsattes, att landstingen
icke skulle åläggas någon återbetalningsskyldighet gentemot primärkommun
för vårdavgift, som dylik kommun erlagt för fattigvårdsbehövande patienter.
Redan vid 1936 års riksdag riktades genom en då väckt motion (II: 674)
uppmärksamheten på det förhållandet, att flertalet av de å ifrågavarande hem
intagna vore berättigade till folkpension och att enligt den år 1935 antagna
lagen örn folkpensionering pensionen ofta komme att uppgå till belopp, som
icke obetydligt överstege 50 öre per dag. För de fall, då fattigvårdssamhälle
erlade föreskriven dagavgift, påyrkades med hänsyn härtill en sådan ändring
av Kungl. Maj:ts förslag, att utgående folkpension skulle delas lika mellan
landstinget och vederbörande kommun på sätt för närvarande skedde, då
fattigvårdsbehövande patient intagits för vård å hem för kroniskt sjuka.
Riksdagen fann vissa skäl tala härför beträffande sådana patienter, som vore
berättigade till pension enligt 1913 års lag örn allmän pensionsförsäkring.
I de fall åter, då vårdtagare bleve pensionsberättigad först efter det nya
lagen örn folkpensionering trätt i kraft, gjorde sig enligt riksdagens mening
icke samma motiv för en hälftendelning gällande, enär landstingen vore befriade
från bidragsskyldighet till pensionskostnaderna för sådana pensionstagare.
Motionen föranledde därför icke någon riksdagens åtgärd.
Sedan jag i statsverkspropositionen till 1937 års riksdag anmält min avsikt
att i annat sammanhang (socialvårdens översyn) upptaga nu berörda
spörsmål till övervägande, bragtes genom två vid 1938 års riksdag väckta
motioner (1:109 och II: 290) frågan ånyo under riksdagens prövning. I anledning
härav hemställde riksdagen i skrivelse den 21 februari 1938 (nr 44),
att Kungl. Maj:t ville överväga lämpligheten av att i sådan ordning verkställa
utredning av detta spörsmål, att förslag i ämnet kunde föreläggas riksdagen
utan det dröjsmål, som ett avvaktande av översynen av socialvården
skulle medföra.
Genom beslut den 8 mars 1938 överlämnades denna riksdagens skrivelse
till socialvårdskommittén med uppdrag att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen.
I två vid 1940 års lagtima riksdag väckta motioner (1:19 och II: 16) framhölls,
att folkpensioneringslagens bestämmelse, att kommun av utgående
pension allenast finge tillgodogöra sig för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad,
med nuvarande låga dagavgift vid vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka
ofta medförde, att folkpensionär kunde hopsamla kapital under tid,
som han på det allmännas bekostnad vore intagen å dylikt vårdhem. Samtidigt
hade landstingens utgifter för vårdhemmens drift avsevärt stegrats,
sedan statsbidragsgrunderna fastställts. Då nu berörda förhållande enligt
3
Kungl, Majtts proposition nr 197.
motionärernas mening icke kunde anses tillfredsställande, föreslogs i motionerna
såsom en provisorisk lösning, att vårdavgiften vid hemmen skulle höjas
till 1 krona per dag och patient.
Över dessa motioner avgav social vårdskommittén, efter därom i vederbörlig
ordning gjord framställning, yttrande den 4 april 1940. Däri anförde
kommittén bland annat:
Frågan örn patienternas folkpension vore icke någon till dessa vårdhem
begränsad angelägenhet. Även vid vissa andra offentliga anstalter förelåge
samma spörsmål. Såvitt kommittén kunnat finna torde den riktiga lösningen
vara, att till personer, som vore helt omhändertagna för vård på vissa
anstalter, tilläggspension icke borde utgå. Emellertid hade frågan örn patienternas
folkpension samband med anstaltsvården även i andra avseenden, varför
kommittén icke utan ett mera ingående övervägande vore beredd att förorda
en sådan reform.
Gentemot motionärernas yrkande, att dagavgiften borde förhöjas till 1
krona, ville kommittén erinra, att förhöjningen komme att medföra för pensionärer
i första ortsgruppen, som icke hade annan inkomst, att fattigvården
måste betala en del av dagkostnaden och även för patienter, som icke uppbure
folkpension och som nu själva eller för vilka anhöriga betalade vårdkostnaden,
komme i vissa fall den ökade dagavgiften att medföra, att fattigvården
finge ingripa, Enligt kommitténs mening vore den omständigheten, att fattigvårdens
klientel härigenom skulle komma att utökas med nya grupper av
understödstagare, ägnad att väcka starka betänkligheter.
Därest provisoriska bestämmelser skulle anses mera motiverade i fråga
örn patienter, som uppbure folkpension vid dessa än vid andra vårdanstalter,
hade kommittén övervägt andra åtgärder. En sådan vore att dagavgiften bibe
hölles oförändrad för patienter, som icke uppbure folkpension, medan för
patienter med folkpension överstigande dagavgiften denna förhöjdes till
samma belopp som pensionen. Mot en sådan lösning kunde dock invändas, att
någon del av folkpensionen borde reserveras för pensionärens personliga behov.
Kommittén kunde icke finna, att det påtalade missförhållandet vöre av
den stora ekonomiska betydelse, att frågan borde bliva föremål för särskilda
åtgärder, utan ansåge, att densamma borde upptagas och lösas i ett stone
sammanhang.
Riksdagen fann för sin del ådagalagt, att vissa olägenheter vore förbundna
med nuvarande bestämmelser på området i de fall, då intagna vore berättigade
till folkpension. Riksdagen ansåg ock angeläget, att åtgärder snarast möjligt
vidtoges för att undanröja dessa olägenheter. På sätt socialvårdskommittén
i sitt yttrande framhållit, vore emellertid frågan örn de intagnas rätt till folkpension
icke någon till dessa vårdhem begränsad angelägenhet. Att märka
vore även, att ett bifall till motionernas yrkande skulle särskilt beträffande
patienter, som tillhörde den lägsta dyrortsgruppen i folkpensioneringshänseende,
medföra ökade utgifter för fattigvården, vilket icke kunde anses tillfredsställande.
Under sådana förhållanden funne sig riksdagen icke böra
bifalla motionerna.
Riksdagen vore i frågans dåvarande läge icke heller beredd att taga ställning
till det av socialvårdskommittén berörda spörsmålet om skilda dagavgifter
för patienter, som åtnjöte folkpension, å ena sidan, och övriga å
dessa vårdhem intagna patienter å andra sidan. Riksdagen ansåge sig emel
-
4
Kungl. Majlis proposition nr 197.
lertid böra understryka vikten av att behandlingen inom socialvårdskommittén
av förenämnda spörsmål och vad därmed ägde samband i möjligaste mån
påskyndades, så att förslag i ämnet kunde föreläggas 1941 års riksdag.
Socialvårdskommitténs förslag.
Med anledning av vad sålunda förekommit har socialvårdskommittén i
skrivelse den 13 februari 1941 framlagt förslag till provisorisk lösning av
förevarande spörsmål.
Kommittén erinrar däri till en början örn att kommittén under hösten 1940
företagit vissa preliminära utredningar angående vårdhemmen för lättskötta
sinnessjuka samt i skrivelse till Kungl. Majit den 19 december 1940 framhållit
vikten av att åtgärder snarast vidtoges för att öka antalet vårdplatser
å dylika hem. Härefter anför kommittén bland annat:
Kommittén vidhåller sin tidigare intagna principiella ståndpunkt, att tilläggspension
icke bör utgå till personer, som äro helt omhändertagna för
vård å vissa anstalter, men anser, att denna fråga icke lämpligen bör lösas
ensamt för nu ifrågavarande jämförelsevis lilla grupp av anstaltsvårdade folkpensionärer.
Kommittén kommer att upptaga densamma i annat sammanhang.
Emellertid hava förhållandena utvecklat sig så, att kommittén finner
det angeläget, att en örn ock provisorisk förändring av grunderna för fördelningen
av driftkostnaderna åstadkommes. Särskilt vill kommittén hänvisa till
den stegring av de faktiska vårdkostnaderna, som genom kristiden och av
andra skäl inträtt. Som av en vid skrivelsen närsluten, av landstingsförbundets
byrå uppgjord tablå framgår, beräknas dagkostnaden vid vårdhemmen
för lättskötta sinnessjuka för år 1941 till i genomsnitt 3 kronor 64 öre. Såvitt
kommittén efter erhållna upplysningar kan bedöma, torde de beräknade kostnaderna
i åtskilliga fall komma att väsentligen överskridas. Den beräknade
genomsnittsdagkostnaden utgör en icke obetydlig ökning av den dagkostnad,
som beräknades då gällande statsbidragsgrunder fastställdes. Den omständigheten
att landstingen nu få vidkännas så väsentligt ökade driftkostnader mot
vad ursprungligen beräknats kan befaras komma att medföra betänkligheter
hos landstingen mot inrättande av nya vårdhem. Under dessa förhållanden
synes det angeläget att åtgärder vidtagas för att minska landstingens nuvarande
andel av vårdkostnaderna.
Rörande sättet härför yttrar kommittén:
Med hänsyn till dagavgiftens ringa storlek är den närmast till hands
liggande åtgärden i detta syfte att verkställa en höjning av denna. Därutöver
skulle kunna ifrågasättas en förhöjning av statsbidraget till vårdhemmen.
Kommittén hyser dock betänkligheter mot att under nuvarande förhållanden
föreslå en förändring av grunderna för statens medverkan vid anstaltsvården
av de lättskötta sinnessjuka utan finner den lämpligaste åtgärden vara att
vårdavgifterna höjas och i samband därmed en provisorisk reglering av förhållandet
mellan folkpension och vårdavgift verkställes.
Vissa skäl tala för att dagavgiften å ifrågavarande vårdhem fastställes till
samma belopp som utgår för plats å allmän sal vid statens sinnessjukhus,
eller 1 krona 30 öre. En sådan förhöjning av dagkostnaden skulle emellertid
innebära, att ett avsevärt antal vårdhemspatienter, såväl folkpensionärer som
andra, vilka kunna erlägga den nuvarande eller en något förhöjd vårdavgift,
skulle nödgas anlita fattigvården för erhållande av bidrag till vårdkostnaden.
5
KwkjI. Maj-.ts proposition nr 197.
Såsom 1940 års riksdag uttalat, kan detta icke anses tillfredsställande. Kommittén
har därför, med utgångspunkt från att dagavgiften icke bör överstiga
det belopp som motsvaras av folkpension jämte oavkortad tilläggspension i
lägsta ortsgruppen, stannat för att förorda en generell förhöjning av dagavgiften
till 75 öre samt införandet av särskilda dagavgifter för patienter, som
åtnjuta folkpension.
1 sistnämnda hänseende har kommittén övervägt följande tvenne alternativ.
Det första alternativet innebär, att dagavgift för patient som uppbär folkpension
sättes i viss relation till denna, så att avgiften utgår med 75 öre för
folkpensionär i första ortsgruppen, 1 krona för folkpensionär i andra ortsgruppen
och 1 krona 25 öre för folkpensionär i tredje ortsgruppen. Genom en
sådan förhöjning av dagavgiften skulle folkpensionär, som uppbär oavkortad
tilläggspension, frånsett dyrtidstillägg, av det årliga folkpensionsbeloppet få
behålla i första ortsgruppen omkring 25 kronor, i andra ortsgruppen 35 kronor
och i tredje ortsgruppen 45 kronor. Mot en sådan lösning har från landstingshåll
anförts, att med denna fasta avgift för folkpensionärerna komma de förhållanden,
som tidigare föranlett ändringsyrkanden, att i viss omfattning
kvarstå, särskilt örn mera betydande dyrtidstillägg genomföres. Intagna, vilka
icke ha några försörjningsplikter och som icke behöva några mera avsevärda
belopp för egna behov, skulle få besparingar innestående hos vederbörande
fattigvårdsstyrelse eller förmyndare, vilka besparingar vid hans frånfälle ofta
skulle tillfalla arvingarna. Då samhället genom vård på anstalt sörjer för
dessa sjuka samhällsmedlemmars behov, vore skäligt att den för deras försörjning
avsedda pensionen oavkortad användes som bidrag till vårdkost
-
naderna.
Det andra alternativet innebär, att dagavgiften för vårdtagare med folkpension
utgår med belopp, som i varje särskilt fall motsvarar folkpensionen,
dock lägst 75 öre. Någon avsevärd olägenhet för fattigvårdsstyrelsens eller
vårdhemmen innebär icke en sådan avgiftspåföring. Inom ett flertal landsting
har, efter det att dyrortsgruppering av folkpensionerna genomfördes, vårdavgifterna
till sinnesslöanstalterna utgått enligt dessa grunder. En förutsättning
för detta alternativ synes dock kommittén vara, att vårdtagarna för egna
behov erhålla något kontant belopp av vårdhemmen. Enligt vad kommittén
erfarit lämna åtminstone vissa landstingsanstalter redan nu vårdtagarna
inmdre belopp för egna behov, och dessutom erhålla de mera aibetsföra arbetspremier
eller flitpengar. För vårdtagarna torde det innebära en viss känsla
av självständighet, örn de äro tillförsäkrade någon del av folkpensionen att
användas efter eget gottfinnande. Något stadgande i sådant avseende torde
dock icke behöva införas i statsbidragskungörelsen utan torde det vara tillräckligt
om ett uttalande sker till statsrådsprotokollet. Kommittén vill sålunda
förorda ett uttalande av den innebörd, att till vårdtagare, som tillerkänts
folkpension, bör i regel från vårdhemmet, frånsett arbetspremier eller flitpengar,
utbetalas ett mindre månatligt belopp att av honom användas for
egna behov.
'' Mot en generell skärpning av betalningsvillkoren for folkpensionarer, som
äro intagna på dessa vårdhem, kan invändas, att vissa vårdtagare äro försörj
ningspliktiga mot hustru eller minderåriga barn och att det därför voie skäligt
att en del av folkpensionen utbetalades till dem. Enligt grunderna för folk
pensioneringen äro emellertid pensionsbeloppen beräknade endast för pen
sionärens eget behov; för minderårige! barn utgår säiskilda barnbidicig. Be
märkas bör vidare, att folkpensionen för patienter på landstingens vårdhem
för kroniskt kroppssjuka i sin helhet fördelas mellan landstingen och kom
Kommittén
har av såväl principiella som praktiska skäl stannat vid att för
-
6 Kungl. Majus proposition nr 197.
orda det senare alternativet, vilket innebär en höjning av dagavgiften för de
folkpensionärer, som tillhöra första ortsgruppen med omkring 50 öre, för dem
som tillhöra andra ortsgruppen med omkring 80 öre och för dem som tillhöra
tredje ortsgruppen med omkring 1 krona 10 öre. Förslaget förverkligar enligt
kommitténs mening en riktig princip, nämligen att så länge folkpension enligt
gällande lag utgår till sjuka personer, som äro varaktigt omhändertagna för
vård på anstalt, bör folkpensionen i första hand användas till täckandet av det
allmännas omkostnader för erforderlig vård. Den uppdelning av vårdavgifterna
efter ortsgrupper som omförmäles i det första alternativet avser
att tjäna samma syfte men kommer att verka mera ojämnt.
Kommittén tillägger, att genom den föreslagna lösningen av frågan örn
folkpensionärernas vårdavgifter icke vinnes en lika fördelning mellan kommunerna
och landstingen av de intagnas folkpensionsbelopp. Såvitt kommittén
kunde finna, borde emellertid vården av de sinnessjuka i första hand
vara en statens och i andra hand en landstingens angelägenhet, medan kommunerna
borde befrias från att deltaga i dessa kostnader. Genom det förordade
förslaget genomfördes vidare en ordning, som gjorde det möjligt att
senare utan rubbning av kommunens direkta bidragsskyldighet genomföra
en mera definitiv reform av innebörd, att till de å anstalt vårdade sinnessjuka
icke skulle utgå tilläggspension. En lika fördelning mellan kommunerna och
landstingen av folkpensionsbeloppen skulle för övrigt innebära, att fattigvård
måste utgå till folkpensionär tillhörande första ortsgruppen, varigenom fattigvården
skulle tillföras ett nytt klientel av hjälpbehövande.
Avgivna yttranden.
Över socialvårdskommitténs förslag hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
pensionsstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet
och svenska landskommunernas förbund.
Medicinalstyrelsen har för sin del funnit vägande skäl förebragta för en
höjning av dagavgifterna för att under nuvarande förhållanden lätta landstingens
ekonomi. Styrelsen har vidare funnit det principiellt riktigt, att vårdtagare,
som åtnjuta full försörjning, få avstå sin pension såsom bidrag till
täckande av de med deras uppehälle förenade kostnaderna. Att vederbörande
våldtagare av sin pension får för egna utgifter disponera ett mindre månatligt
belopp finner styrelsen dock skäligt. Under åberopande härav har medicinalstyrelsen
tillstyrkt socialvårdskommitténs förslag.
Svenska landstingsförbundet har likaledes uttalat sin anslutning till kommitténs
förslag. Enligt förbundets mening är det fullt riktigt, att vårdhemmens
ägare få tillgodogöra sig vårdtagare tillkommande folkpension. Dock
anser styrelsen i likhet med kommittén motiverat, att en viss del av pensionen
utbetalas till pensionären för bestridande av rent personliga utgifter.
Huru stor denna del borde vara, syntes förbundet svårt att på förhand fixera,
då behovet hos olika interner växlade, beroende på sjukdomsgraden m. fl.
förhållanden. Denna fråga kunde därför knappast regleras författningsvägen.
Ett uttalande därom i den blivande propositionen i ärendet syntes vara till
-
Kungl. Majus proposition nr 197. 7
räckligt, och förbundet vore övertygat om att landstingen skulle vara angelägna
att lojalt efterkomma detsamma.
Beträffande självbetalande patienter synes förbundet vissa skäl tala för
att dagavgiften vid hithörande vårdhem sättes till samma belopp, som den
lägsta avgiften vid de statliga sinnessjukhusen. På skäl, som av socialvårdskommittén
anförts och då det här är fråga örn en relativt liten patientgrupp,
har förbundet dock icke velat ifrågasätta en dylik höjning.
Svenska stadsförbundet tillstyrker jämväl kommittéförslaget. Förbundet
betonar emellertid nödvändigheten av att vårdtagaren får uppbära ett mindre
månatligt belopp för egna behov och ifrågasätter, örn enbart ett uttalande till
statsrådsprotokollet är tillräckligt för detta syftes realiserande.
Även svenska landskommunernas förbund biträder förslaget, örn ock med
viss reservation. Förbundet yttrar sålunda:
Det torde vara obestridligt, att driftkostnaderna för ifrågavarande vårdhem
väsentligt stegrats från den tidpunkt, då den nu gällande dagavgiften fastställdes,
varför en höjning av dagavgiften får anses motiverad. I sitt förslag
till höjning av denna avgift har socialvårdskommittén gjort det uttalandet, att
vården av dem, som vårdas å hemmen för lättskötta sinnessjuka, i första hand
bör vara en statens och i andra hand en landstingens angelägenhet, medan
kommunerna böra befrias från att deltaga i dessa kostnader. Förbundet vill
emellertid framhålla, att ett genomförande av kommitténs förslag icke skulle
helt befria kommunerna från deltagandet i kostnaderna för vårdhemmen.
Kommunerna bestrida nämligen viss del av tilläggspensionen, varför de,
åtminstone indirekt, skulle komma att lämna bidrag till sagda kostnader. Förbundet
vill dock i betraktande av det trängande behovet av utökning av vårdmöjligheterna
för de lättskötta sinnessjuka, vilkas vård i alltför hög grad
betungar kommunernas ålderdomshem, icke motsätta sig en höjning av dagavgiften
å vårdhemmen efter de principer, som kommittén föreslagit. Till
denna förbundets ståndpunkt har även den omständigheten bidragit, att anordningen
endast skulle ha provisorisk karaktär i avvaktan på en slutgiltig lösning
i större sammanhang av dagavgiftsfrågan, varvid även frågan örn kommunernas
bidrag till vårdhemmens driftkostnader torde komma under provning.
Pensionsstyrelsen finner i likhet med socialvårdskommittén lämpligt att
åtgärder vidtagas för att nedbringa landstingens ifrågavarande kostnader.
Styrelsen anser också, att utgående folkpension — i varje fall till den del
densamma utgöres av tilläggspension — i första hand bör användas till
täckande av det allmännas omkostnader för anstaltsvård. Det av kommittén
föreslagna sättet för vinnande av dessa syftemål synes styrelsen dock kunna
medföra vissa olägenheter. Styrelsen anför härutinnan följande.
Principen att sätta patient, som tillerkänts folkpension, i särställning och
låta honom ersätta vårdkostnaden med högre belopp än andra patienter är
icke ny. I kungörelserna den 8 oktober 1915 angående understöd av statsmedel
åt anstalter för obildbara sinnesslöa (nr 391) och angående understöd
av statsmedel åt anstalter för bildbara sinnesslöa, som icke äro fallandesjuka,
och åt epileptikeranstalter (nr 392) samt den 9 juli 1920 (nr 607)
angående statsbidrag till driftkostnaderna vid i lagen örn fattigvården den
14 juni 1918 avsedda arbetshem förekommo sålunda bestämmelser, enligt
vilka till anstalterna utgående statsbidrag för pensionstagare skulle minskas
8
Kungl. Majus proposition nr 197.
med belopjr, som motsvarade statens andel i kostnaden för dennes pensionstillägg.
Erfarenheterna vid tillämpningen av dessa bestämmelser voro emellertid
mindre goda, vilket föranledde att bestämmelserna upphävdes genom
kungörelser den 18 juni 1927 (nils 210, 211 och 213). Redogörelse för frågans
behandling lämnas i proposition nr 110 till 1927 års riksdag (sid. 8—22). De
synpunkter som däri framlagts torde i stort sett alltjämt äga giltighet.
Med folkpensioneringslagens nuvarande bestämmelser rörande utbetalning
av folkpension kunna vid genomförande av socialvårdskommitténs förslag
vissa svårigheter uppkomma för vårdhemmen att mot pensionstagare^ eller
vederbörande förmyndares vilja utbekomma folkpensionen. Dessa svårigheter
torde icke kunna effektivt avhjälpas utan ändring av utbetalningsbestämmelserna
i folkpensioneringslagen.
Socialvårdskommittén synes utgå ifrån att hela folkpensionen skall tagas i
anspråk för vårdavgiften. En del av folkpensionen utgöres emellertid av en
på grund av erlagda avgifter utgående grundpension, som numera kan uppgå
till relativt stort belopp. Som skäl för att fattigvårdssamhälle i vissa fall skulle
— på sätt 11 § andra stycket folkpensioneringslagen numera stadgar — få uppbära
icke blott tilläggspensionen utan även den grundpensionen då motsvarande
avgiftspensionen anfördes i propositionen nr 110 till 1927 års riksdag,
att pensionstagare^ i alla händelser hade skyldighet att i mån av förmåga ersätta
utgifterna för sin vård och försörjning. Detta skäl kan emellertid icke
åberopas, då pensionstagaren erlägger högre vårdavgift än övriga patienter
och detta motiveras med att folkpensionen utgår av allmänna medel. Skulle
pensionstagaren själv få uppbära grundpensionen, måste en säkerligen i många
fall besvärlig uppdelning av den utgående folkpensionen mellan pensionstagaren
och anstalten äga rum. — Med anledning av socialvårdskommitténs
uttalande att barnbidrag utgår för eventuella barn och att pensionen är beräknad
allenast för pensionstagare^ egna behov, finner pensionsstyrelsen
angeläget påpeka, att i 10 § folkpensioneringslagen viss möjlighet beretts
anhöriga till pensionstagare, som på statens bekostnad är intagen å anstalt,
att uppbära dennes tilläggspension.
^ Det torde vara av vikt, att möjlighet icke beredes vårdhemmen att uttaga
så hög vårdavgift att landstingens kostnader helt försvinna. Det allmännas
intresse av att vårdkostnaderna bli så låga som möjligt skulle eljest lätt
kunna äventyras. Så t. ex. skulle enligt socialvårdskommitténs förslag för
patienter med folkpension, beräknad enligt reglerna för ortsgrupp 3, dagavgiften
kunna uttagas med ungefär 1 krona 60 öre. Härtill kommer statsbidrag
med 1 krona 25 öre. För vårdkostnadernas bestridande skulle alltså till vårdhemmets
förfogande stå ett belopp av 2 kronor 85 öre. Vid de vårdhem, som
ha låga dagkostnader, för 1941 utgöra de lägsta kostnaderna 2 kronor 28 öre,
skulle intresset av att kostnaderna hållas nere under sådana förhållanden lätt
kunna minskas.
För att undanröja nu berörda olägenheter men ändock söka vinna det med
socialvårdskommitténs förslag avsedda syftet förordar pensionsstyrelsen härefter
viss omläggning av kommitténs förslag. Rörande dennas innebörd yttrar
styrelsen i fortsättningen följande.
Av det anförda torde framgå, att pensionsstyrelsen icke finner det lämpligt,
att storleken av dagavgifterna å vårdhem för lättskötta sinnessjuka på
sätt socialvårdskommittén föreslagit göres beroende av till vårdtagarna utgående
folkpension. Styrelsen anser sig böra påpeka att i de redan nu förekommande,
av kommittén angivna fall, då vårdavgiften satts i relation till
utgående folkpension, bestämmelserna utformats på sådant sätt att det endast
Kungl. Majus proposition nr 197.
9
i undantagsfall kan inträffa, att en välsituerad vårdtagare får betala lägre
dagavgift än en vårdtagare, som tillerkänts folkpension. Enligt socialvårdskommitténs
förslag skulle däremot en välsituerad patient i regel få betala
lägre avgift än folkpensionären.
Syftemålet med socialvårdskommitténs förslag skulle enligt pensionsstyrelsens
förmenande kunna vinnas genom höjning av maximigränsen för dagavgiften
till lämpligt belopp — enligt vad i det följande föreslås en krona
för dag — och genom föreskrift att, intill det sålunda fastställda beloppet,
vårdavgift för patient, som icke äger annan tillgång än folkpension, högst
finge uttagas med folkpensionens belopp. I de fall, då patient som åtnjuter
folkpension äger annan tillgång än denna, skulle således den vanliga dagavgiften
utgå. Då allt talar för att dessa fall äro få samt att — då de förekomma
— sammanlagda tillgångarna i regel förslå till erläggande av vårdavgiften,
torde praktiskt taget inga patienter med folkpension behöva anlita
fattigvården för erhållande av bidrag till vårdavgiften. Yad nu sagts gäller
i tillämpliga delar jämväl invalidunderstöd.
Vidare skulle, med den av pensionsstyrelsen föreslagna avgiftsberäkningen,
endast i få fall behöva förekomma att patienter, som icke ägde rätt till tillläggspension,
behövde anlita fattigvården för erhållande av bidrag till vårdavgiften.
Dels anser styrelsen troligt att invaliditet i folkpensioneringslagens
mening i stor utsträckning föreligger hos de å ifrågavarande vårdhem
intagna patienterna och dels torde det — örn avgiftsgränsen icke sättes alltför
högt — knappast kunna inträffa, att en patients årsinkomst är sådan att
den understiger vårdavgiften och samtidigt på grund av sin storlek utesluter
patienten från rätt till tilläggspension. Möjligt är att genom avgiftsförhöjningen
en del patienter, som hittills underlåtit att söka folkpension, enär
deras egna medel räckt till för erläggande av den nuvarande låga avgiften,
skulle nödgas söka sådan pension.
Pensionsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att beträffande å
ifrågavarande vårdhem intagna patienter, vilka icke äro invalider i folkpensioneringslagens
mening, det kan visa sig behövligt att de, för återvinnande
av största möjliga arbetsförmåga och hälsa, efter någon tids vistelse vid
vårdhemmet erhålla hjälp från det allmänna i annan form. Så länge fattigvårdssamhällets
bidrag till vårdkostnaden för patienten är jämförelsevis
obetydligt torde det ofta bliva svårt att erhålla dess medverkan till beredande
av den i regel kostsammare hjälp som härvid under någon tid kan visa sig
erforderlig. Ur denna synpunkt är det således fördelaktigt örn fattigvårdens
kostnader för dessa patienter å vårdhemmen icke bliva alltför låga.
Av vad pensionsstyrelsen tidigare anfört rörande vikten av att landstingens
vårdkostnader ej helt försvinna framgår, att maximigränsen för dagavgiften
för närvarande icke lämpligen bör sättas högre än till 1 krona. Även
om det med denna avgiftsgräns alltjämt skulle kunna inträffa, att patienter
med tilläggspension kunna spara en del av denna, torde dock fördelarna med
styrelsens förslag vara så stora, att detsamma i avbidan på en definitiv reglering
av hithörande spörsmål bör givas företräde framför det av socialvårdskommittén
uppgjorda förslaget.
Departementschefen.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att vid tillkomsten av gällande
regler örn statsbidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka förutsattes, att
den genomsnittliga driftkostnaden vid dessa hem uppginge till omkring 2 kro
Bihang till riksdagens protokoll Bill. / sami. Xr 197
9
tr.r, 4 1
10
Kungl. Majus proposition nr 11)7.
lior 50 öre för vårddag, varav i statsbidrag utginge 1 krona 25 öre, av patienten
i vårdavgift uttogos högst 50 öre saint å vederbörande huvudman — i regel
landsting eller stad utanför landsting — belöpte 75 öre. Sedan dess har en
avsevärd stegring av vårdkostnaderna inträtt. En beräkning av dagkostnadema
för år 1941 utvisar sålunda en genomsnittlig sådan kostnad av 3 kronor
64 öre. Dessa ökade kostnader falla uteslutande på vårdhemmens huvudmän.
Att frågan örn höjning av dagavgifterna aktualiserats sammanhänger emellertid
icke närmast med de under senare tid ökade driftkostnaderna. Ursprungligen
riktades nämligen uppmärksamheten på denna fråga av den anledningen
att efter vidtagna reformer å folkpensionsväsendets område folkpensionen
ofta ej oväsentligt överstege vårdavgiften, 50 öre för dag. En folkpensionär,
som åtnjöte försörjning å vårdhem av nu ifrågavarande slag, finge sålunda,
sedan vårdavgiften erlagts, behålla mera av folkpensionen än som kunde
anses erforderligt för hans personliga behov.
Väl kan anledning finnas att först i ett större sammanhang taga ståndpunkt
till frågan örn de folkpensionärers ställning, som åtnjuta vård å allmän anstalt.
Enär förevarande spörsmål emellertid icke begränsar sig härtill, utan det obe
roende härav är skäl överväga en jämkning av det nu rådande förhållandet
mellan den dagavgift, som uttages av patienten, och det allmännas bidrag, ansluter
jag mig till uppfattningen, att en provisorisk ändring av nu gällande
bestämmelser rörande dagavgiften å ifrågavarande vårdhem bör företagas.
Örn sättet att lösa nu ifrågavarande spörsmål hava emellertid under utredningen
i ärendet olika meningar gjort sig gällande. Social vårdskommittén har
förordat en generell höjning av dagavgiften vid vårdhemmen till 75 öre samt
införande av särskilda vårdavgifter för patienter, som åtnjuta folkpension.
Sistnämnda avgift förordas utgå med belopp, som i varje särskilt fall motsvarar
folkpensionen, dock med lägst 75 öre per dag. Härvid förutsättes, att
de intagna skola av pensionen få för eget behov behålla ett mindre, kontant
belopp, som av vederbörande huvudman bestämmes. Detta förslag har biträtts
i samtliga remissyttranden utom pensionsstyrelsens, däri viss omläggning av
förslaget förordas.
Pensionsstyrelsen anser det mindre lämpligt, att storleken av dagavgiften
göres beroende av till vårdtagarna utgående folkpension och riktar uppmärksamheten
på, att enligt socialvårdskommitténs förslag en välsituerad patient
i regel får betala mindre än folkpensionären. Styrelsen framhåller tillika, att
det icke kan vara riktigt att låta folkpensionär betala högre dagavgift än andra,
i den mån denna högre avgift motsvarar utgående grundpension. Å andra
sidan skulle, därest pensionstagaer själv tillätes uppbära grundpensionen, i
många fall en besvärlig uppdelning av folkpensionens belopp mellan pensionstagaren
och anstalten komma att bliva följden. Under hänvisning härtill och
med betonande av att en alltför hög vårdavgift kan befaras medföra ett
bristande intresse hos huvudmännen att i möjligaste mån begränsa driftkostnaderna
vid hemmen, föreslår pensionsstyrelsen, att dagavgiften vid hemmen
generellt höjes till 1 krona, dock att för folkpensionär, som icke äger annan
tillgång än folkpensionen, avgift må inom nämnda gräns uttagas med högst
11
Kungl. Majus proposition ur 197.
folkpensionens belopp. Styrelsen tillägger, att vid en tillämpning av dessa
grunder någon nämnvärd utökning av fattigvårdsklientelet icke torde komma
att äga rum, då det knappast kunde inträffa, att en patients årsinkomst vore
sådan, att den understege vårdavgiften och samtidigt på grund av sin storlek
uteslöte patienten från rätt till tilläggspension.
Enligt min uppfattning är pensionsstyrelsens förslag förenat med vissa
fördelar framför allt såtillvida, att det icke föregriper en kommande lösning
av det vidare spörsmålet örn folkpensionärens ställning under tid, då
han åtnjuter vård å allmän anstalt. Förslaget undanröjer emellertid endast
delvis det missförhållande, som påtalats, och är dessutom ägnat att
skärpa divergenserna i nu berörda hänseende mellan de olika ortsgrupperna.
Genom pensionsstyrelsens förslag skulle nämligen en folkpensionär i ortsgrupp
I som regel icke komma att få behålla någon del av sin pension, medan
folkpensionär i ortsgrupperna II och III vid oavkortad pension skulle komma
att få behålla omkring 30 respektive 60 öre per dag. Med socialvårdskommitténs
förslag vinnes större rättvisa mellan folkpensionärerna i de olika ortsgrupperna,
särskilt örn detsamma kompletteras med en obligatorisk bestämmelse,
att folkpensionärerna skola äga behålla ett visst, för samtliga ortsgrupper
lika stort minimibelopp under den tid de äro intagna å dessa hem.
I sistnämnda hänseende har jag efter vissa undersökningar ansett mig böra
förorda, att patient, som åtnjuter oavkortad folkpension, må behålla ett belopp
av lägst 5 kronor per månad eller alltså 60 kronor per år. övriga folkpensionärer
böra efter vederbörande huvudmans bedömande få behålla ett något
mindre belopp. Genom en dylik bestämmelse skulle även pensionsstyrelsens
invändning mot kommitténs förslag, i vad detsamma berör grundpensionen,
komma att förlora huvudparten av sitt underlag. Med nu angivna modifikation
finner jag mig därför böra tillstyrka socialvårdskommitténs förslag. Jag
anser mig emellertid böra understryka, att det av mig sålunda förordade förslaget
i dess helhet är att betrakta såsom ett provisorium i avbidan på den
lösning, som det av socialvårdskommittén berörda principspörsmålet örn å
allmän anstalt intagnas rätt till folkpension kan komma att erhålla.
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 101, har räknats
med oförändrade villkor för statsbidrag till ifrågavarande hem under nästa
budgetår. Då emellertid det av mig förordade förslaget torde böra genomföras
snarast möjligt, vill jag tillstyrka, att framställning göres till riksdagen
i syfte att från och med nästa budgetår få till stånd en ändring i gällande
villkor för statsbidrag till ifrågavarande vårdhem av den innebörd, för vilken
jag nu redogjort. Någon ändring av det för nästa budgetår äskade anslagsbeloppet
påkallas däremot icke.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att godkänna de ändrade villkor för statsbidrag till driften av
vårdhem för lättskötta sinnessjuka, som jag i det föregående
förordat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-.ts proposition nr 197.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertha Klemedtson.
Stockholm 1941. K. L. Beckmans Boktryckeri.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1941:241 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts ''proposition angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 194-0/41 till tertiärlån til s. 8 i texten