Sök i Ratio Lex

Angående ändrad ordning jör tillsättning av pastor primarius i Stockholm m. to

45 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 45 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:201, Angående ändrad ordning jör tillsättning av pastor primarius i Stockholm m. to

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrad

ordning jör tillsättning av pastor primarius i Stockholm

m. to.; given Stockholms slott den 18 april 194.1.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Majit härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm;

2) lag örn ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573)

om tillsättning av prästerliga tjänster; och

3) lag om biskopsvisitationer i Stockholm;

dels ock föreslå riksdagen att besluta, att den pastor primarius tillkommande

ersättningen för kronotionden skall från och med budgetaret

1942/43 utgå med ett belopp av 4,400 kronor för år.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Bihang till riksdagent protokoll 19bl

1 »ami. Nr 201.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Förslag

till

Lag

angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Pastor primarius utnämnes av Konungen, sedan, i den ordning nedan

stadgas, val förrättats av Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och av Stockholms

prästerskap samt förslag till ämbetet och den därmed förenade kyrkoherdetjänsten

i Storkyrkoförsamlingen avgivits av Stockholms domkapitel.

2 §.

1. Storkyrkoförsamlingens val för utseende av pastor primarius sker genom

dess val för återbesättande av kyrkoherdetjänsten i församlingen.

2. I Stockholms prästerskaps val äga deltaga de vid val av prästerlig

ledamot i stadens domkapitel röstberättigade prästerna. Valet förrättas

å dag, som Konungen efter anmälan av domkapitlet örn inträffad ledighet

i ämbetet bestämmer. Vid detta val skall varje röstande å sin valsedel upptaga

namnen å tre till ämbetet i fråga kvalificerade personer jämte för var

och en av dessa sådan uppgift å titel eller yrke och å hemvist, som kan vara

erforderlig för att fullt otvetydigt utmärka, vem som åsyftas. Å valsedel

förekommande namn, varav ej tydligt framgår vem därmed åsyftas, ävensom

namn å till kyrkoherdetjänst ej behörig person samt, där å valsedel

äro upptagna namnen å flera än tre behöriga personer, det eller de sist å

valsedeln stående övertaliga namnen anses såsom obefintliga. Valsedel, som

icke upptager fullt antal giltiga namn, är ogill. I övrigt skall för valets förrättande,

så ock för valets kungörande och avslutande samt i fråga om besvär

över valet i tillämpliga delar gälla vad för valet av prästerlig ledamot

i domkapitlet stadgas i lagen örn domkapitel.

3 §.

Sedan de i 2 § angivna valförrättningarna vunnit laga kraft och domkapitlet

beträffande dem, som vid vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen,

i mån av behov införskaffat åldersbevis och tjänsteförteckning, skall

domkapitlet bland dessa å förslag till pastor primarieämbetet uppföra

minst tre, efter som de med hänsyn till detta ämbetes och den därmed

förenade kyrkoherdetjänstens särskilda behov finnas framför övriga och

sinsemellan äga företräde i förtjänst och skicklighet. Örn förslag, som nu

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

nämnts, beslutar domkapitlet vid särskilt sammanträde inför ärkebiskopen

eller, om ärkebiskopen har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför annan

av Konungen på framställning av domkapitlet till ordförande vid sammanträdet

förordnad biskop. För omröstningen till förslaget gäller vad i

11 § lagen den 7 december 1934 örn tillsättning av prästerliga tjänster

stadgas; skolande för samtliga, som varit under omröstning, i protokollet

däröver upptagas ett kort sammandrag av deras tjänsteförteckningar och

jämväl antecknas de särskilda upplysningar i övrigt, som kunna vara av

betydelse för förslagets bedömande. Upprättat förslag kungöres av domkapitlet

genom anslag.

4 §.

Över det av domkapitlet upprättade förslaget må besvär anföras hos

Konungen av Storkyrkoförsamlingen och enskild röstägande vid något av

de föregångna valen ävensom av den, som varit under omröstning för förslaget.

I fråga om dylika besvär gäller vad i 44 § lagen örn tillsättning av

prästerliga tjänster stadgas.

5 §.

Efter upprättande av förslag, som i 3 § sägs, insänder domkapitlet ofördröjligen

det däröver förda protokollet jämte tillhörande handlingar till

Konungen, som, efter utgången av stadgad tid för anförande av besvär

över förslaget, till ämbetet utnämner en av de å förslaget uppförda eller

den Konungen med hänsyn till anförda besvär över förslaget prövar till

ämbetet äga företräde.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573) örn

tillsättning av prästerliga tjänster.

Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 7 december 1934 örn tillsättning

av prästerliga tjänster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

46 §.

Är någon särskild---Konungen stadgat; dock att vid omröstning i

församling för tillsättning av sådan tjänst stadgandena i 26 § skola äga

tillämpning samt att vid tillsättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen

i Stockholm förslag till nämnda tjänst och det därmed förenade

pastor primarieämbetet skall av domkapitlet upprättas i enlighet med vad

därom i särskild lag stadgas.

Förslag

till

Lag

om biskopsvisitationer i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

De befogenheter och skyldigheter med avseende å förrättande av visitation

i församling, som jämlikt kap. 24 kyrkolagen och eljest enligt särskild

författning äro i fråga örn församlingar i stift tillagda biskopen,

skola beträffande de under Stockholms domkapitel lydande församlingarna

tillkomma pastor primarius.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 801.

5

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Harn

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

21 mars 194.1.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, anmäler efter

gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet vissa frågor

rörande pastor primarieinstitutionen i Stockholm samt anför härutinnan:

Stockholms stad intager i kyrkligt-administrativt hänseende sedan gammalt

en särställning. Redan på 1590-talet, sedan nya församlingar uppstått

i staden vid sidan om den äldsta, Storkyrkoförsamlingen, förekom

ett kyrkligt konsistorium i staden, i vissa hänseenden likväl underordnat

ärkestiftets konsistorium. Stockholmskonsistoriets främste ledamot —

näst ärkebiskopen — blev kyrkoherden vid Storkyrkan med benämningen

»pastor primarius». Enligt en av Kungl. Maj:t den 16 december 1668 utfärdad

instruktion skulle ärkebiskopen, när han var närvarande i konsistoriet,

men eljest pastor primarius vara dess ordinarie preses; och den senare skulle

åligga att »icke allenast för egen person predika i sin ombetrodda församling

utan ock hava ett vakande öga på alla de andra församlingarna i staden»,

dock med undantag för hovförsamlingen.

Stockholms konsistorium, vars jurisdiktion omfattade huvudstadens hela

stadsområde, erhöll under den senare rättsutvecklingen i realiteten samma

befogenheter, som tillkommo domkapitlen i stiften. Genom lagen den 13

november 1936 örn domkapitel har också konsistoriet i huvudstaden tilllagts

benämningen domkapitel och fått sin ställning såsom sådant ytterligare

befäst.

Enligt nämnda lag skall Stockholms domkapitel, vari ärkebiskopen, när

han är tillstädes, är preses, i övrigt bestå av följande ledamöter, nämligen:

pastor primarius såsom ordinarie preses, en av Kungl. Maj:t för sex år i

sänder bland kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna förordnad

ledamot såsom vice preses, en av stadens präster vald präst, som innehar

ordinarie prästerlig tjänst i staden, en av ombud för de underlydande församlingarna

vald lekman, som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet,

en av Kungl. Maj:t efter förslag av domkapitlet för sex år

i sänder förordnad, i allmänna värv förfaren lekman samt en likaledes av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr £01.

Kungl. Majit efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad

ledamot, som genom avlagda kunskapsprov, utgivna skrifter eller annorledes

ådagalagt lärdom i teologiska eller i humanistiska ämnen. Vid handläggning

av rättegångsmål skall dessutom domkapitlets sekreterare hava säte och

stämma i domkapitlet och vid ärkebiskopsval Stockholms samtliga kyrkoherdar.

I trots av den betydelsefulla ställning inom det för huvudstaden i dess

helhet gemensamma konsistoriet, numera Stockholms domkapitel, som sålunda

av ålder tillkommit kyrkoherden vid Storkyrkan i dennes egenskap

av pastor primarius, har ett ensamt bestämmande inflytande vid tillsättningen

av dessa två med varandra förenade tjänster allt intill närvarande

tid varit inrymt åt Storkyrkoförsamlingen. Den företrädesrätt i förevarande

hänseende, som nämnda församling alltjämt äger utöva, härleder sig ytterst

från vissa bestämmelser i av konungamakten under 15- och 16-hundratalen

för huvudstaden utfärdade privilegiebrev och ett, ursprungligen för stadens

alla församlingar tillkommet, år 1743 för Storkyrkoförsamlingen särskilt

bekräftat prästvalsreglemente. För närvarande regleras ordningen för tillsättning

av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen genom bestämmelserna

i 46 § i 1934 års lag örn tillsättning av prästerliga tjänster. Enligt en

med stöd av dessa bestämmelser den 7 december 1934 utfärdad kungörelse

om särskild ordning vid tillsättning av, bland andra »privilegierade» prästerliga

befattningar, nämnda kyrkoherdetjänst är församlingen berättigad

att — utan föregående ansökningar eller förslag av domkapitlet — kalla

önskat antal provpredikanter för tjänsten samt att sedermera genom val

bland dessa föreslå Kungl. Majit tre, bland vilka en skall av Kungl Majit

utnämnas.

Ytterligare upplysningar rörande den för huvudstaden anordnade kyrkostyrelsens

uppkomst och utveckling med särskilt avseende å pastor primarieämbetet

och detta ämbetes rättsliga ställning lämnas i en särskild häröver

utarbetad redogörelse, vilken torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende (Bil. A).

Den undantagsställning, som Stockholm sålunda alltjämt intager, såväl

i avseende å den kyrkligt-administrativa indelningen som i fråga örn organisationen

av därvarande kyrkostyrelse, har — alltsedan början av 1700- talet — föranlett upprepade framställningar till Kungl. Majit och förslag,

endels i syfte att av Stockholm med eller utan tillagda utanförliggande områden

skulle bildas ett särskilt stift med egen biskop, endels blott syftande

till en reformering av pastor primarieinstitutionen och därvid främst en

reformering med hänsyn till dess samband med Storkyrkoförsamlingen.

Under 1900-talet gjorda framställningar i detta ämne ha emellertid mestadels

avsett en självständig stiftsbildning för huvudstaden. Det senast tillkomna,

fullständigt utarbetade förslaget till en dylik stiftsbildning fram
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majlis ''proposition Nr 201.

lades år 1937 av kammarrådet Tom Wohlin i egenskap av inom ecklesiastikdepartementet

tillkallad sakkunnig. Detta förslag går i huvudsaken ut på

att Stockholm jämte närmast kringliggande områden av såväl Uppsala som

Strängnäs stift skulle bliva ett särskilt stift med egen biskop, varvid Storkyrkoförsamlingen

skulle utgöra prebende åt denne. — I fråga örn ändrad

ordning för tillsättningen av pastor primarius gjordes särskild framställning

senast av 1934 års kyrkomöte, som i skrivelse till Kungl. Majit hemställt

örn åtgärder för beredande av inflytande därvid åt Stockholms prästerskap.

-—- En närmare redogörelse för alla de skilda förslag i dessa frågor, som

under årens lopp tillkommit, återfinnes i en däröver upprättad sammanställning,

vilken jämväl torde få såsom bilaga fogas till dagens protokoll i

detta ärende (Bil. B).

Frågan örn en reformering på ett eller annat sätt av kyrkostyrelsen i

Stockholm har genom senaste innehavaren av pastor primarieämbetet Nils

Widners frånfälle den 6 augusti 1940 erhållit en förnyad och omedelbar

aktualitet. Denna fråga har också berörts av Stockholms domkapitel i en

skrivelse till Kungl. Majit den 10 september 1940, vari domkapitlet, med

anmälan örn det timade dödsfallet, underställde Kungl. Majits prövning

frågan om återbesättande av kyrkoherdebefattningen i Storkyrkoförsamlingen.

Härvid upplyste domkapitlet, att Widners dödsbo ägde åtnjuta

tjänstår vid befattningen intill den 1 mars 1941 samt att prästerskapets

änke- och pupillkassa vore berättigad att därefter under ett år uppbära

avkomsten av densamma. Befattningen bleve fördenskull ledig att av ny

innehavare tillträdas först den 1 mars 1942. Under erinran örn den sedan

många år aktuella frågan örn inrättande av ett särskilt stift för Stockholm

anförde domkapitlet i anslutning härtill i huvudsak följande:

Den 9 november 1937 hade domkapitlet avgivit utlåtande över det av

kammarrådet Tom Wohlin samma år upprättade, till domkapitlet remitterade

förslaget rörande en ifrågasatt stiftsbildning, omfattande Stockholms

stad jämte vissa kringliggande områden. Domkapitlet hade därvid hemställt,

att Kungl. Majit med beaktande av de synpunkter, domkapitlet framhållit

i ärendet, måtte avlåta proposition till 1938 års riksdag i huvudsaklig

anslutning till nämnda förslag. Då befattningen som pastor primarius och

tillika kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen numera blivit ledig, syntes enligt

domkapitlets mening stiftsfrågan nu böra upptagas till avgörande.

Under hänvisning till sitt föregående utlåtande av den 9 november 1937

hemställde därför domkapitlet, att Kungl. Majit ville, med beaktande av

vad domkapitlet anfört, avlåta proposition till 1941 års riksdag i huvudsaklig

anslutning till det av Wohlin upprättade förslaget. Därest stiftsfrågan

funnes icke nu böra upptagas till lösning, hemställde domkapitlet, under

erinran om 1934 års kyrkomötes skrivelse angående beredande åt Stockholms

prästerskap av vederbörligt inflytande vid tillsättande av pastor

primarieämbetet, att frågan örn ändring i valproceduren därvid likvid måtte

bliva föremål för avgörande. I vart fall syntes en utvidgning böra äga rum av

den för närvarande enbart till Storkyrkoförsamlingens invånare begränsade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

förslagsrätten. Enklast kunde detta måhända ske på så sätt, att med bibehållande

av församlingsbornas rätt att på förslag uppföra tre prästmän

jämväl huvudstadens prästerskap tillerkändes rätt att efter omröstning på

förslag uppföra två kandidater, prästerskapet givetvis obetaget att därvid

uppföra samma kandidater som församlingen. Under förutsättning att vad

domkapitlet sålunda hemställt beaktades, syntes med åtgärder för kyrkoherdebefattningens

återbesättande böra anstå tills vidare intill utgången

av år 1941.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 1 november 1940 föreskrivit, att

med åtgärder för återbesättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen

skulle anstå tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda

förordnade, uppdrog jag åt kammarrådet Wohlin att, under förutsättningen

att förenämnda, sedan år 1937 vilande förslag om utbrytning av Stockholms

stad jämte vissa kringliggande områden till en särskild stiftsenhet icke

ansåges böra i närvarande läge komma till genomförande, på grundval av

nu gällande ordning utarbeta förslag till sådana bestämmelser, som kunde

vara ägnade att undanröja de mest iögonfallande bristerna med avseende

å pastor primarius’ ställning inom kyrkostyrelsen för huvudstaden. Med

skrivelse den 1 februari 1941 har Wohlin till mig överlämnat en promemoria,

innefattande utredning och förslag angående ändrad ordning för

tillsättning av pastor primarieämbetet i Stockholm m. m.

I promemorian har anförts, bland annat:

Domkapitlet i Stockholm har i sin skrivelse den 10 september 1940 framfört

förslag till ändrad ordning för tillsättning av pastor primarius. Behovet

av en jämkning i den gällande regleringen på denna punkt är uppenbart.

Frågan gäller icke blott ett undanröjande i och för sig av den organisatoriska

oformligheten, att innehavaren av den prästerliga befattning, med

vilken följer chefsställningen inom huvudstadens domkapitel, utses inom

ett förslag, som framgått ur en valhandling inom blott en enda av stadens

många församlingar. Den oformlighet, som sålunda vidlåder den gällande

valordningen, innebär en reell olägenhet. Det räcker icke att till försvar

för denna valordning åberopa, att densamma dock visat sig kunna tillföra

pastor primarieämbetet framstående och för såväl kyrkoherdetjänsten

som ordförandeskapet i domkapitlet väl skickade befattningshavare. Det

förhåller sig nämligen utan tvivel så, att den gällande valordningen såsom

sådan medför ett försvagande av den auktoritativa ställning gentemot huvudstadens

församlingsprästerskap i gemen, som vid pastor primarieinstitutionens

tillskapande avsetts skola tillkomma ämbetets innehavare.

Vad angår riktlinjerna för den erforderliga omläggningen av tillsättningsordningen,

må till en början erinras örn att enligt gällande regler för ärkebiskops-

och biskopsval valrätten vid dessa praktiskt taget tillkommer

endast prästerskapet. I själva verket synes den tanken icke orimlig, att

pastor primarius helt skulle utses enligt bestämmelserna för biskopsval, varav

skulle följa, att Storkyrkoförsamlingen, i likhet med vad fallet är för

biskopsprebendeförsamling (Visby stadsförsamling), kom me att sakna inflytande

på valet. Härför skulle kunna anses tala även den omständigheten,

att Storkyrkoförsamlingens folkmängd sedan 1870-talets slut befinner sig i

sjunkande (församlingen utgör för närvarande en av de tre till folkmängds
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

siffran minsta av huvudstadens territoriella kyrkoförsamlingar). Än mindre

ger Storkyrkoförsamlingen folkmängdssiffra, örn man tar hänsyn till befolkningens

rörlighet, något stöd för ett anspråk från församlingens sida att

utgöra en exklusiv valkorporation för utseende av huvudstadens kyrklige

chef. Av i församlingen oavbrutet under åren 1919—39 mantalsskrivna personer,

inalles 913, voro blott 158 födda inom församlingen; hela antalet

den 31 december 1938 mantalsskrivna personer utgjorde 10,205 (statens

offentliga utredningar 1940: 1, sid. 32). Storkyrkoförsamlingens s. k. »privilegium»

i avseende å tillsättningsordningen vid kyrkoherdetjänsten saknar

helt jämförbarhet med de prästerliga, i regeringsformen förankrade privilegierna.

Den exklusiva rätt församlingen härutinnan utövat bottnar

ytterst i en koncession i äldre tid från kungamaktens sida och framstår utan

tvivel numera såsom en anomali.

Då pastor primarius enligt gällande rättsläge icke intager samma ställning

som en biskop, synas övervägande skäl tala för att icke i närvarande

läge giva tillsättningsreformen en så långt gående räckvidd som ovan berörts.

I detta sammanhang bör även erinras därom, att sedan år 1937 föreligger

ett av undertecknad på därom erhållet uppdrag utarbetat förslag till

en allmän omläggning av ordningen för ärkebiskops- och biskopsval, syftande

i första hand till beredande av ett förstärkt inflytande å dessa val för

lekmän. Förslaget har emellertid ännu icke varit föremål för något slutligt

ståndpunktstagande från Kungl. Maj:ts sida. En under förhandenvarande

förhållanden godtagbar lösning av den föreliggande frågan synes kunna

ernås på det sätt, att man, utan rubbning av Storkyrkoförsamlingens nuvarande

rätt att för befattningen presentera av församlingen kallade och valda

prästmän, dels inrymmer åt de präster, som äga rösträtt vid val av prästerlig

ledamot av Stockholms domkapitel, befogenhet att vid särskilt val

framföra sina kandidater till befattningen, dels bereder domkapitlet ett visst

ökat medinflytande vid tillsättningen. Detta medinflytande torde lämpligen

kunna givas den formen, att domkapitlet skall äga att bland de av de båda

valkorporationerna presenterade personerna upprätta ett förslag på de tre,

vilka av domkapitlet med hänsyn till förtjänst och skicklighet prövas vara

mest kvalificerade för befattningen.

Den här föreslagna reformerade tillsättningsordningen skulle i första

hand få betydelse för pastor primarieämbetets återbesättande vid den nuvarande

vakansen. Bestämmelserna måste i det hela få karaktären av ett

provisorium. Kommer nämligen en allmän revision av proceduren vid

biskopsval till stånd, varvid lekmännens medinflytande lär komma att få en

mera rationell utformning än som svarar mot Storkyrkoförsamlingens nuvarande

förslagsrätt till pastor primarieämbetet, torde även regleringen av

tillsättningsordningen vid detta ämbete underkastas en förnyad översyn.

Utredningsmannen har härefter framhållit, att, därest lill stärkande av

pastor primarieämbetets ställning en reform nu företogos i avseende å tillsättningsordningen

i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda av

honom föreslagits, starka lämplighetskäl syntes, för främjande av samma

syfte, tala för att samtidigt föreloges en utbyggnad på en punkt berörande

de materiella befogenheterna för ämbetets innehavare. Härom anföres:

I fråga örn den ställning, pastor primarius i avseende å de biskopliga funktionerna

intager inom kyrkostyrelsen i Stockholm, är det gällande rättsläget

bestämt mindre genom uttryckliga författningsföreskrifter än genom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

en lång sedvanerättslig utveckling och därpå grundad praxis. Tydligt torde

vara, att pastor primarius ej äger utöva de i Stockholm aktuella biskopliga

befogenheter, som ej kunna å annan delegeras, såsom i första hand ordinationsrätten

och befogenheten att hålla prästmöte. Huru i avseende å den

biskop enligt kyrkolagen tillkommande visitationsrätten förhåller sig är

däremot mera ovisst. 1 1686 års kyrkolag (24: 6) förbehölls biskopen visitationsrätten

»uti sitt stift». Det har under gången tid förelegat tvekan, huruvida

Stockholm tillhör Uppsala stift eller icke. Regeringsrätten förklarade år

1915 i mål angående tillämpningen av de genom lagen örn reglering av

prästerskapets avlöning införda nya bestämmelserna rörande det extra ordinarie

prästerskapets löneförmåner, att Stockholms stad ej inginge i Uppsala

stift utan utgjorde en särskild kyrklig enhet, för vilken emellertid i då ifrågavarande

avseende måste anses gälla vad sorn stadgats för stift (regeringsrättens

årsbok 1915: 26). Lagen den 13 november 1936 om domkapitel skiljer

nidian domkapitel i stift och domkapitlet i Stockholms stad. Huru det

än formellt må förhålla sig nied ärkebiskopens visitationsrätt i Stockholm,

är i varje fall klarlagt, att visitationer icke hava hållits i staden vare sig av

ärkebiskopen eller av pastor primarius under den tid kyrkolagen gällt. Den

ställning pastor primarius intog enligt 1668 års instruktion ger vid handen,

att ämbetets innehavare avsetts skola utöva en allmän uppsiktsbefogenhet

över prästerskapet och församlingarna i staden. Då visitationsbefogenheten

pä ett alldeles särskilt sätt markerar förmansställningen gentemot prästerskapet,

bör i Stockholms stad denna befogenhet tillkomma pastor primarius

och sålunda nu uttryckligen tilläggas denne. Någon betänklighet häremot

torde så mycket mindre böra möta, som jämlikt särskild föreskrift

visitationsbefogenhet enligt kyrkolagen ej är bunden till biskopens person

utan kan av honom delegeras till annan prästman.1

Då det gäller att även för Stockholms-församlingarnas del omsider bringa

i tillämpning de uppsikts- och kontrollfunktioner, som innefattas i den

biskopliga visitationsrätten, bör visserligen uppmärksammas, att de i kap.

24 kyrkolagen upptagna bestämmelserna örn sättet för biskops visit ations

förrättande i åtskilliga stycken få anses såsom numera föråldrade och försatta

ur kraft. Särskilt gäller detta, där fråga är örn visitationsförrättningar

i de större städernas församlingar. I praxis, som torde få anses hava erhållit

sedvanerättslig sanktion, hava emellertid stiftscheferna ansetts äga befogenhet

att i viss utsträckning lämpa formerna för dylika förrättningar efter

de förändrade krav, som betingas av tidsomständigheterna. Enligt vad

undertecknad inhämtat har sålunda den nuvarande biskopen i Göteborgs

stift hittills under sin ämbetstid såsom statschef förrättat visitation i samtliga

församlingar tillhörande nämnda stad med undantag för en församling,

i_ vilken dylik förrättning planerats att äga rum under innevarande år. Enligt

av biskopen lämnad uppgift har han vid utförande av visitationsförrättningar

i Göteborgs-församlingarna följt en ordning, som i vissa avseenden

avvikit från kyrkolagens bestämmelser i ämnet. Då det gäller förutsättningarna

för utövande av den biskop tillkommande visitationsrätten

beträffande huvudstadsförsamlingarna är att beakta, att vissa av församlingarna

i Göteborgs stad äro till folknumerären fullt jämförbara med de

större och största av huvudstadsförsamlingarna. För övrigt må erinras därom,

att för Göteborgs-församlingarna finnes anordnad fullständig gemensamhet

i ekonomiskt hänseende, ett förhållande, som där i sin mån försvårar

en strikt efterlevnad av kyrkolagens visitationsbestämmelser. Någon

Se Kungl. Majlis stadga och påbud den 20 mars 1735, p. 1 sista meningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr <201.

motsvarighet härtill finnes för närvarande ej i Stockholm. Det torde bliva

en angelägen och tacksam uppgift för den blivande innehavaren av pastor

primarieämbetet att på basis av de kyrkolagens visitationsbestämmelser,

som må anses ännu äga gällande kraft, söka finna de särskilda former för

visitationsrättens utövande, som med hänsyn till förhållandena i huvudstaden

må visa sig mest effektiva.

Utredningsmannen har slutligen i sin promemoria upptagit spörsmålet örn

viss reglering av det av ålder med pastor primarieämbetet förenade särskilda

arvodet. Ifrågavarande arvode utgår för närvarande i fonn av ersättning

för kronotionde från Västmanlands län, 250 tunnor råg och korn jämte

forsellön. Ersättningen beräknas efter lösen enligt 10-årigt medelmarkegångspris

och bestrides under innevarande budgetår från det under åttonde

huvudtiteln uppförda förslagsanslaget å 8,000 kronor till Kleresistaten. I

promemorian anföres härom:

I en den 28 januari 1941 dagtecknad, av sekreteraren i kammarkollegiet

Per Gavelius till chefen för ecklesiastikdepartementet avlämnad utredning

angående »ersättningar till kyrkorna för vin- och byggnadssäd och till

domkyrkorna för domkyrko tunnor samt under VIII huvudtitelns anslag

till kleresistaten, kyrkors underhåll och ersättningar till kyrkor upptagna

indelningsersättningar m. m.» föreslås, att omförmälda ersättning för kronotionde

skall, från och med budgetåret 1942/43 upphöra att utgå av statsmedel

och ersättas med anslag av kyrkofondens medel. Vidare föreslås, att

från samma tid kyrkofonden skall erhålla ersättning för ifrågavarande indelningsersättning

genom uppräkning av anslaget: »Vissa ersättningar till

kyrkofonden» med belopp motsvarande indelningsersättningens medelvärde

för åren 1931—40 eller 4,350 kronor 82 öre, avrundat till 4,400

kronor. Beloppet föreslås skola sammanföras med ersättningen för vissa

tidigare av biskoparna åtnjutna eller till biskopslöneregleringsfonden utgående

statsanslag, som härigenom skulle förhöjas från 117,200 kronor till

121,600 kronor.

Genomföres en reglering av nu omförmälda anslagspost på sätt här föreslagits

synas starka lämplighetsskäl tala för, att en motsvarande reglering

företages av det med pastor primarieämbetet förenade arvodet eller sålunda,

att detta arvode fixeras till samma belopp, 4,400 kronor, vartill statsverkets

ersättning till kyrkofonden beräknas. En dylik fixering av arvodesbeloppet

torde även för vederbörande befattningshavare innebära en praktisk fördel.

Till vinnande av önskvärd reda och överskådlighet torde en bestämmelse

om det sålunda fixerade arvodet böra intagas i prästlöneregleringslagen och

ersättningen till kyrkofonden registreras i kyrkofondslagen.

Från de synpunkter, som i promemorian angivits, har utredningsmannen

utarbetat och därvid fogat förslag till

1) lag angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm,

2) lag örn ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573)

örn tillsättning av prästerliga tjänster,

3) lag örn biskopsvisitationer i Stockholm,

4) lag om ändrad lydelse av 5 § och 11 § 1 morn. lagen den 9 december

1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning samt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

5) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om

kyrkofond.

Tillika har utarbetats ett utkast till kungörelse om ändring i kungörelsen

den 7 december 1934 (nr 578) om särskild ordning vid tillsättning av vissa

prästerliga tjänster.

Ifrågavarande förslag och utkast torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende (Bil. C).

Över förevarande utredning och förslag ha utlåtanden avgivits av ärkebiskopen

E. Eidem, av Stockholms domkapitel efter hörande av Storkyrkoförsamlingen

samt av statskontoret och kammarkollegiet, varjämte Stockholms

prästsällskap inkommit med yttrande i ärendet.

Ärkebiskopen har, under framhållande av vikten av att en egen stiftsbildning

för Stockholm med det snaraste genomfördes, uttalat sitt beklagande

av, örn statsmakterna skulle på grund av närvarande läge finna sig

böra sätta denna fråga ytterligare på framtiden. För sådant fall ansåge han

det visserligen böra hälsas nied tillfredsställelse, därest åtminstone några,

sedan länge ganska påtagliga brister i fråga örn pastor primarieämbetet nu

avhjälptes, men betraktade han likväl en sådan förbättring beträffande

den nuvarande ordningen allenast såsom en nödfallsutväg och ett provisorium.

I avseende å förslaget att tillägga pastor primarius rätt, respektive

plikt till visitation framhöll ärkebiskopen, att en dylik anordning utan

tvivel vore ägnad att bringa till tydligare uttryck den förmansställning,

som borde tillkomma pastor primarius inom Stockholms-församlingarna.

Storkyrkoförsamlingen har för sin del tillstyrkt genomförande av den

av Wohlin föreslagna ändrade ordningen för tillsättandet av pastor

primarieämbetet, men under förutsättning att såväl den del av församlingens

kyrkoherdes lön, som överstege andra Stockholms-kyrkoherdars

löner, som ock kostnaden för avlönande av den präst i församlingen, som

erfordrades för att kyrkoherden skulle kunna uppehålla pastor primarieämbetet,

bestredes ur kyrkofonden.

Domkapitlet har funnit förslaget såväl till ändrade bestämmelser för tillsättning

av pastor primarius som till visitationsrätt för denne innebära en

förbättring i jämförelse med nuvarande ordning men har ansett sig böra

uttala, att enligt dess mening värdet av den föreslagna visitationsrätten

starkt begränsades därigenom, att dess utövare icke erhölle den med visitationsbefogenheten

hittills städse förenade chefsställning gentemot prästerskapet,

som biskopsämbetet innefattade. — Storkyrkoförsamlingen krav å

ersättning ur kyrkofonden för viss del av kyrkoherdens lön har domkapitlet

icke ansett sig kunna biträda. Däremot har domkapitlet funnit vissa skäl

tala för att en kyrkoadjunktsbefattning i församlingen avlönades av kyrkofonden.

Domkapitlet har därjämte ansett någon höjning av det föreslagna

särskilda arvodet åt pastor primarius skälig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

13

Inom domkapitlet har en ledamot, generaldirektören A. Örne, särskilt

framhållit, att den enda fullt tillfredsställande lösningen av föreliggande

fråga vore, att för huvudstaden och vad därmed naturligt hörde samman,

såsom ett stift, tillsattes en biskop med samma ställning och avlöningsförhållanden

som övriga chefer för fastlandsstiften, varvid kyrkoherden i

Storkyrkoförsamlingen borde få ställningen såsom domprost med bibehållande

av den traditionsrika titeln pastor primarius, samt att den rätta tidpunkten

för en dylik organisation av Stockholms kyrkoväsen vore nu, då

pastor primarieämbetet vore ledigt.

Statskontoret har förklarat sig, från de synpunkter ämbetsverket hade

att företräda, icke ha funnit anledning till erinran mot föreliggande förslag

annat än i avseende å frågan örn ersättning å riksstaten till kyrkofonden för

det pastor primarius enligt förslaget från nämnda fond tillkommande särskilda

arvodet. Beträffande denna fråga hänvisar statskontoret till ett särskilt

av ämbetsverket avgivet utlåtande rörande åtskilliga statsanslag för

kyrkliga ändamål.

Kammarkollegiet, som icke haft något att erinra i princip emot en reformering

av tillsättningsförfarandet för pastor primarius eller införande av

visitationsrätt för denne, har dock, under framhållande av reformförslagens

karaktär av ett provisorium i avvaktan på beslut i frågan örn ett särskilt

Stockholms stift, uttalat, att det givetvis hade varit önskvärt, örn stiftsregleringen

kunnat komma till stånd inom så nära framtid, att ett dylikt

provisorium kunnat undvikas.

Stockholms prästsällskap har förklarat sig vara av den övertygelsen, att

Stockholms kyrkofråga icke kunde lösas på ett tillfredsställande sätt, förrän

Stockholm med omnejd avskildes till ett eget stift och finge en biskop, som

helt kunde ägna sig åt vården om Stiftets angelägenheter. Därest man ansåge,

att stiftsfrågan icke borde nu lösas utan blott en nyordning av

pastor primarieämbetet eftersträvas, torde enligt sällskapets mening icke

mycket vara att erinra mot det sätt, varpå de nu framlagda lagförslagen

utformats. Då emellertid en dylik nyordning synts sällskapet bidraga till

att ytterligare fördröja och måhända helt förhindra lösningen av stiftsfrågan,

har sällskapet för sin del avstyrkt den föreslagna regleringen.

Den gällande organisationen av kyrkostyrelsen för huvudstaden har med

visst fog betecknats såsom ett sedan flera sekler tillbaka bestående provisorium.

Strävandena efter en effektivare ordning på detta, man kan väl

säga, försummade område av den kyrkliga förvaltningen i riket ha icke

uppgivits; med huvudstadens utomordentliga befolkningstillväxt och stadsbebyggelsens

utsträckning till en vid räjong utanför stadens jurisdiktionsområde

(Stor-Stockholm) lia kraven på en fastare och enhetligare ledning

med avseende å de mångahanda för dessa landets centrala områden gemen
-

Departe
mentschefen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

samma kyrkliga angelägenheterna med alltmer ökad styrka gjort sig gällande.

I den förut berörda år 1937 framlagda utredningen framhölls, att en

stiftsbildning för Stor-Stockholm icke ■—- såsom vid andra nybildningar av

administrativa förvaltningsenheter — kunde, vid ett sakligt bedömande,

anses liktydig med en utökning av stiftens antal. För Stockholm funnes

redan och av gammalt en kyrkligt-administrativ enhet — man kunde benämna

den »konsistorialområde» eller terminologiskt giva den någon annan

beteckning. Dennas organisation vore emellertid till följd av dess ofullständiga

utbyggnad av föga lämpligt slag, och den föreslagna stiftsreformen

syftade följaktligen i själva verket allenast till en rationalisering av en

redan bestående organisation, som hittills icke kunnat effektivt utnyttjas.

Den helt nyligen inträdda vakansen i pastor primarieämbetet har av

naturliga skäl aktualiserat denna gamla fråga. Då jag nu likväl, ehuru

med stor tveksamhet, ansett mig böra avstå från att söka i detta samband

åvägabringa en slutlig lösning av Stockholms stiftsfråga på basis

av den i detta avseende sedan några år tillbaka föreliggande utredningen,

har detta mitt ståndpunktstagande bestämts av hänsynen till rådande tidsomständigheter.

Varje kostnadskrävande utökning av förvaltningsorganisationen

bör givetvis örn möjligt undvikas under en tid, då inskränkningar

i förvaltningsverksamheten övervägas och alla tillfällen till besparingar

och begränsningar måste tillvaratagas. Jag har emellertid funnit mig icke

kunna taga på mitt ansvar att låta det föreliggande tillfället gå förbi utan

varje som helst försök till positiva åtgärder för förbättrande av härvarande

kyrkostyrelses organisation. Det har också, på sätt i nu föreliggande

på mitt uppdrag verkställda utredning skett, kunnat påvisas, att de mest

iögonfallande olämporna i den gällande ordningen, utan någon ökad kostnadsinsats

från det allmännas sida, kunna genom vissa mindre genomgripande

reformer om icke helt avlägsnas så dock minskas. Jag förbiser

ej, att de åtgärder, som härvid föreslagits — stärkande av pastor

primarius ställning genom en omläggning av tillsättningsordningen samt

en instruktionsmässig utvidgning av dennes ämbetsbefogenheter i avseende

å visitationsrätt — måste få innebörden av ett lappande av ett gammalt

kläde. Jag har dock stannat i den uppfattningen, att i nuvarande läge

även en på dylikt sätt begränsad reform äger sitt värde. Det bör framhållas,

att genom en sådan reform icke undanskjutes en definitiv reglering

av frågan, när de ekonomiska förutsättningarna för en sådan föreligga.

Den av utredningsmannen föreslagna författningsregleringen har jag funnit

sakligt sett väl avvägd. Såsom utredningsmannen anfört, markerar den

visitationsbefogenhet, som vid bifall till förslaget tillägges pastor primarius,

på ett alldeles särskilt sätt den förmansställning gentemot prästerskapet,

vilken det enligt min mening är av vikt att pastor primarius intager. Till

vissa detaljer i lagförslaget beträffande ordningen för pastor primarieämbetets

tillsättning återkommer jag i det följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Majlis ''proposition Nr %01.

Storkyrkoförsamlingens anspråk på ersättning ur kyrkofonden för den del

av lönen för församlingens kyrkoherde, som överskrider det för kyrkoherdarna

i Stockholms övriga församlingar fastställda beloppet, anser jag

mig, i likhet med Stockholms domkapitel, icke kunna tillstyrka. Vad angår

församlingens yrkande, att avlöningen till en av de två nuvarande

kyrkoadjunktsbefattningarna i församlingen måtte övertagas av kyrkofonden,

torde denna fråga icke böra avgöras i föreliggande sammanhang.

Jag får erinra örn att löneregleringsperioderna för prästerskapet i flertalet

av huvudstadsförsamlingarna utlöpa med 1945 års utgång. För Storkyrkoförsamlingen

utgår löneregleringsperioden år 1946. För det förestående arbetet

med de prästerliga organisations- och avlöningsfrågorna i samband med

de sålunda snart nog utlöpande löneregleringsperioderna för huvudstadsförsamlingarna

ha förberedelser redan träffats. Spörsmålet om Storkyrkoförsamlingens

behov av prästerliga krafter och avlöningen av dessa måste därvid

givetvis bliva ett spörsmål bland många andra, som i sitt vidare sammanhang

påkallar ett särskilt bedömande.

Jag biträder utredningsmannens förslag, att det särskilda arvodet för

pastor primarieämbetets innehavare fixeras till 4,400 kronor eller till det

medelvärde, vartill detta arvode — i form av en efter markegångsprisen

växlande ersättning för här ifrågavarande spannmålsanslag — utgått för

åren 1931—40. I anledning av vad Stockholms domkapitel härom anfört,

vill jag framhålla, att med den sålunda föreslagna fixeringen av förevarande

arvodespost den sammanlagda avlöningen vid de båda förenade

tjänsterna kommer att uppgå till ett belopp, som, även om värdet av den

med kyrkoherdetjänsten förenade tjänstebostaden sättes lågt, ter sig som

en skälig ersättning för pastor primarieämbetet i dess föreslagna utformning.

Författningsregleringen.

Till de av utredningsmannen framlagda förslagen till ändringar i prästlöneregleringslagen

och kyrkofondslagen, i vilka lagar i annat sammanhang

påkallas ytterligare ändringar, torde jag senare få återkomma, varvid jag

även får tillfälle att närmare beröra vad av statskontoret anförts i avseende

å frågan om ersättning på riksstaten till kyrkofonden för det särskilda arvode,

som enligt förslagen till ändring av de nämnda två lagarna skall tillkomma

pastor primarius från berörda fond.

Förslaget till lag om biskopsvisitationer i Stockholm, mot vilket i remissutlåtandena

någon anmärkning icke framförts, har ej heller från min sida

givit anledning till erinran.

I avseende å de övriga två lagförslagen, nämligen förslaget till lag angående

tillsättning av pastor primarius i Stockholm samt förslaget till lag

om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning

av prästerliga tjänster har av utredningsmannen anförts, bland annat,

följande:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

Gällande ordning för tillsättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen

— och därmed också för tillsättningen av pastor primarius —

regleras genom stadgande i 46 § prästvalslagen och genom de med stöd

av detta lagrum av Kungl. Majit meddelade administrativa föreskrifterna

örn förfarandet vid tillsättning av prästtjänst i privilegierad församling.

I korthet innebär denna reglering, att den gemensamme innehavaren av

de två förenade befattningarna utnämnes av Kungl. Majit efter ett förslag,

som framkommit genom ett allenast av Storkyrkoförsamlingens å kyrkostämma

röstberättigade medlemmar företaget val, vilket val — i stort

sett — sker enligt samma regler, som gälla för prästval i allmänhet. Något

förberedande förslag, inom vilket församlingen skall äga välja, upprättas

dock ej av domkapitlet. Församlingen kallar själv, utan föregående ledigförlclarande

av tjänsten och utan avvaktande av ansökningar till densamma,

önskat antal provpredikanter, ä vilka församlingsborna, efter det

de kallade inför församlingen avlagt prov, skola avgiva sina röster. Domkapitlets

enda sakliga befogenhet i avseende å valet består däri, att domkapitlet

före valet äger pröva de av församlingen kallade provpredikanternas

behörighet till kyrkoherdetjänst och alltså från valet utesluta dem,

som icke befunnits sålunda kvalificerade. När valet skett, upprättar visserligen

domkapitlet därjämte det förslag å tre personer, inom vilket den

blivande innehavaren av ämbetet skall av Kungl. Majit utses, men domkapitlets

befattning härmed är såtillvida enbart av formell natur, som å

förslaget alltid skall av domkapitlet uppföras de tre, vilka vid församlingens

val fått de flesta rösterna, och dessa i ordningen efter antalet erhållna

röster.

En omläggning, i enlighet med vad föreslagits, av den sålunda för tillsättningen

av pastor primarieämbetet nu gällande ordningen påkallar i

första hand viss, huvudsakligen formell ändring i 46 § prästvalslagen samt

vissa jämkningar i 1934 års kungörelse örn särskild ordning vid tillsättning

av vissa prästerliga tjänster.

Den i lagförslaget örn ändring i prästvalslagen upptagna bestämmelsen

avser närmast en hänvisning därtill, att i fråga om kyrkoherdetjänsten i

Storkyrkoförsamlingen skall gälla den samtidigt föreslagna särskilda lagen

örn tillsättningen av pastor primarius. Ändringen i stadgandet i fråga får

härigenom innebörden av en viss saklig inskränkning, utöver vad förut

gällt, i Kungl. Majits befogenhet att förordna beträffande ordningen för

tillsättningen av samma kyrkoherdetjänst.

Med de i kungörelseutkastet ifrågasatta ändringarna i ovannämnda särskilda

kungörelse avses ett upphävande, i vad avser kyrkoherdetjänsten i

Storkyrkoförsamlingen, av de nu gällande regler för tillsättningsproceduren,

som skulle komma att stå i strid emot det föreslagna nya förfarandet för

tjänstens tillsättande, eller följaktligen de i kungörelsen nu upptagna bestämmelserna,

dels att domkapitlets förslag till tjänsten skall uppgöras i

omedelbar anslutning till valresultatet i församlingen, dels att Kungl. Majits

utnämningsrätt skall vara inskränkt till de sålunda av församlingen ensam

valda. Församlingens hittillsvarande förmånsställning i avseende å kyrkoherdevalet

komme följaktligen i övrigt att genom de ifrågasatta ändringarna

lämnas oförkränkt. Ändringarna i kungörelseutkastet beröra givetvis

icke i något hänseende tillsättningsförfarandet vid andra »privilegierade»

tjänster.

I förslaget till lag angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm

ha i 2 § 2 mom. upptagits bestämmelserna om prästerskapets särskilda val.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Då här i fråga om rösträtten vid detta val hänvisats till vissa bestämmelser

i gällande lag om domkapitel, komme därmed rösträtten att för Stockholms-prästerna

bliva i någon män mera begränsad än vad vid biskopsval

gäller för prästerskapet inom stiften. Emeriti skulle nämligen icke bliva

röstberättigade vid pastor primarievalet. Denna reglering, som för övrigt

även ifrågasatts för biskopsval, lär med hänsyn till syftet med den här

föreslagna reformerade valordningen få anses befogad.

Beträffande själva valet har föreslagits, att varje röstande skall avgiva

röst å tre personer. Härmed har avsetts att säkerställa, att vid detta val

alltid komma att framföras minst tre kandidater till det förslag, som skall

av domkapitlet upprättas. Då Storkyrkoförsamlingen val kan komma att

resultera i nominering av en enda kandidat, och denne därjämte kan tänkas

bliva upptagen bland prästernas egna kandidater, skulle utan en dylik

bestämmelse kunna inträffa, att valet bleve otillräckligt för ett fullständigt

förslag. En motsvarande bestämmelse gäller för övrigt för närvarande vid

biskopsval. De särskilda giltighetsbestämmelserna med avseende å valsedlarna

överensstämma i allt väsentligt med stadgandena i 23 § kommunala

vallagen. Såsom valbarhetsvillkor har upptagits föreskriften i privilegierna

för Storkyrkoförsamlingen om för ämbetet »kvalificerade personer». I domkapitelslagen

upptagna procedurföreskrifter för diir ifrågakommande prästerliga

val hava ansetts i övrigt bäst anpassade för detta speciella val. Att

märka är emellertid, att det enligt förslaget skall ankomma på Kungl. Majit

att bestämma dag för valet. Den närmare tiden ävensom platsen för detsamma

har dock domkapitlet att utsätta.

Reglerna för uppgörandet av domkapitlets förslag till ämbetets återbesättande

återfinnas i lagförslagets 3 §. Härvid är först att uppmärksamma,

att domkapitlet enligt de uppställda reglerna har att sammansätta sitt förslag

till ämbetet med såväl av Storkyrkoförsamlingen som av prästerskapet

nominerade kandidater eller, örn dessas inbördes kvalifikationer därtill föranleda,

allenast med kandidater från endera valkorporationen. Nominerade

för förslaget skola icke anses blott de tre, som vid vartdera valet erhållit

högst antal röster (eller varå, i händelse av lika rösttal för två eller flera,

lotten utfallit), utan alla dem, som därvid fått de tre högsta r ö s t - talen. Genom denna regel undvikes, att — där mer än en erhållit något

av de tre högsta rösttalen — en eller flera genom lottning uteslutas från att

komma under omröstning för förslaget. Utan en sådan regel kunde tydligen

eljest lätt inträffa, att domkapitlet genom slumpens avgörande förhindrades

att å förslaget uppföra just den eller de för ämbetet mest kvalificerade

av kandidaterna, ehuru dessa vid respektive val framförts av en

betydande del av valmännen. De i paragrafen angivna bedömningsgrunderna

för förslagets upprättande hava förutsatts skola tolkas i enlighet med

motsvarande bestämmelser i 9 § prästvalslagen. Förfarandet vid domkapitlets

behandling av tjänstetillsättningsförslaget har i lagförslaget likaledes

anknutits till motsvarande stadgande!-! i prästvalslagen. För det fall att

ärkebiskopen skulle hava förfall för deltagande såsom preses i domkapitlets

sammanträde för tjänstetillsät tningsförslagets behandling, har i paragrafen

upptagits en bestämmelse örn att sammanträdet skall hållas under

ordförandeskap av annan biskop, som av Kungl. Majit för detta tillfälle

utses. Till stöd för lämpligheten av en dylik anordning kan åberopas, att

enligt bestämmelse i 14 (i domkapitelslagen vissa andra biskopliga funktioner

för motsvarande fall må uppdragas åt annan biskop.

Bihang till rilcsdagcns protokoll 19^1. 1 sami. Nr SOL

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majda proposition Nr 201.

Beträffande förslaget till lag om tillsättning av pastor primarius, vilket

av ärkebiskopen, Stockholms domkapitel och statskontoret lämnats utan

någon erinran i sak, ha inom kammarkollegiet företrätts olika meningar.

En ledamot har sålunda ansett, att prästerliga ledamöter i domkapitlet,

med hänsyn till domkapitlets funktion vid tillsättningen, icke böra deltaga

i prästerskapets val, men har i övrigt icke haft något att erinra mot det

föreliggande förslaget.

Kollegiemajoriteten anför, bland annat:

Kollegiet kan icke biträda promemorieförslaget i vad avser domkapitlets

rätt att å det förslag, som skall underställas Kungl. Majit, av dem, som vid

vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen, uppföra tre i den ordning inbördes,

vari domkapitlet anser dem böra ifrågakomma till befattningen.

Erinras må, att domkapitlet varken vid biskopsval eller vid val enligt gällande

bestämmelser av pastor primarius äger ett liknande inflytande. I sistnämnda

båda fall har domkapitlet endast att till Kungl. Majit översända

förslag å de tre prästmän, som fått högsta rösttalen. Det synes kollegiet

betänkligt, att enligt den föreslagna ordningen domkapitlet i sitt förslag

skulle kunna helt utesluta den ena valkorporationens samtliga valkandidater.

Den ena valkorporationen och dess medlemmar kan med en sådan

ordning lätt se sig åsidosatt, och det kan förutses, att rätten till besvär över

domkapitlets förslag kommer att i betydande utsträckning utnyttjas. Det

torde emellertid vara angeläget, att detta i möjligaste mån undvikes och

att besvärsrätten må inskränkas till de särskilda valförrättningarna. Vidare

må anmärkas, att det ej kan vara lämpligt, att domkapitlets prästerliga

ledamöter, vilka äga deltaga i Stockholms prästerskaps val, även skola i

domkapitlet fatta beslut i fråga om de tre prästmän, som skola uppsättas å

domkapitlets förslag till Kungl. Majit.

Enligt kollegiets mening böra å domkapitlets förslag upptagas dels de tre

prästmän, som erhållit högsta rösttalen vid Storkyrkoförsamlingens val, dels

ock de tre prästmän, som erhållit högsta rösttalen vid Stockholms prästerskaps

val, vardera valkorporationens kandidater i ordning efter antalet

erhållna röster. Vid lika rösttal torde böra gälla, beträffande Storkyrkoförsamlingens

val, vad därom stadgas i kungörelsen den 7 december 1934 örn

särskild ordning vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster samt, beträffande

Stockholms prästerskaps val, vad därom stadgas i författningen om

biskopsval den 30 maj 1759. Något förord av domkapitlet för någon av de

valda torde icke böra lämnas. Förslaget blir sålunda att betrakta endast såsom

en anmälan örn valresultaten. Besvär över domkapitlets förslag, upprättat

på angivna sätt, skulle icke ifrågakomma.

Vad angår Storkyrkoförsamlingens val torde detsamma -— såsom ock i

promemorian föreslagits — böra ske i enlighet med gällande bestämmelser

örn val av pastor primarius.

Vidkommande åter prästerskapets val synes detta böra verkställas efter

samma grunder, som gälla för val av biskop. Kollegiet vill erinra örn att

ämbetsverket i utlåtande den 31 januari 1938 icke funnit anledning till

anmärkning mot ett av kammarrådet Wohlin framlagt förslag angående

ändrade bestämmelser örn ärkebiskops- och biskopsval, i vad avser emeritis

uteslutning från deltagande vid sådant val. Därest berörda lagändring kommer

till stånd, böra emeriti uteslutas från valrätt även vid tillsättning av

pastor primarius. Oavsett vilken ståndpunkt man intager till spörsmålet

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

om borttagandet av emeritis valrätt vid biskopsval, torde icke, innan

Wohlins nyssberörda förslag blivit slutligt prövat, böra ifrågakomma att

vidtaga en därför prejudicerande sådan anordning, att redan i förevarande

sammanhang emeriti uteslutas från valrätt vid tillsättande av pastor primarius.

Vidare torde, såsom vid biskopsval och då fråga ej skulle bliva örn

upprättande av förslag i egentlig mening eller förord, domkapitlets samtliga

ledamöter — sålunda även lekmännen i domkapitlet — böra tillerkännas

rösträtt vid valet.

I promemorieförslaget har icke angivits, i vilken inbördes ordning de båda

valkorporationerna skola företaga sina val. Det torde kunna innebära vissa

fördelar, att valen icke förrättas samtidigt utan att det ena valet föregår

det andra, så att den sist väljande parten beredes tillfälle att ansluta sig

till andra parten i fråga om någon eller några av dennes kandidater.

Även inom kollegiernajoriteten ha såtillvida yppats skiljaktiga meningar,

som generaldirektören Berglöf ansett, att emeriti icke borde givas rätt att

deltaga i prästerskapets val.

Enligt det föreliggande förslaget skola i avseende å rösträtten vid Stockholms

prästerskaps särskilda val vid tillsättningen av pastor primarius gälla

samma regler, som i lagen örn domkapitel äro stadgade för deltagande i val

av prästerlig ledamot i stadens domkapitel. Bortsett från vissa i lagförslaget

upptagna specialbestämmelser beträffande proceduren vid det här

ifrågavarande valet, skall jämväl för valets förrättande ävensom för dess

kungörande och avslutande samt i fråga om besvär över valet i tillämpliga

delar gälla vad för valet av prästerlig ledamot i domkapitlet stadgas i

lagen om domkapitel. Den reglering, som här ifrågasättes, synes mig vara

den lämpligaste. Redan den omständigheten, att pastor primarius vid den

nu tillämnade reformen icke i full utsträckning erhåller biskops ställning

och att det prästerliga valet fördenskull närmast avser utkörandet av den

främste ordinarie ledamoten, tillika ordinarie preses, i domkapitlet, gör en

sådan anordning naturlig. Praktiska skäl tala också för den av utredningsmannen

härvid valda lösningslinjen. De ålderdomliga, delvis ofullständiga

delvis oklara bestämmelser, som gälla biskopsval, äro nämligen, i vad de

avse prästerskapets deltagande i dylikt val, icke avpassade för de kyrkligtorganisatoriska

förhållandena i huvudstaden. En sådan anpassning skulle

följaktligen i varje fall på ett flertal punkter påkalla tilläggs- och undantagsbestämmelser,

varigenom den rättsliga regleringen av valordningen för

förevarande fall skulle på ett ej önskvärt sätt ytterligare kompliceras.

Enligt lagförslaget skall det ankomma på domkapitlet att bland dem,

som vid vartdera av Storkyrkoförsamlingens och Stockholms prästerskaps

val erhållit de tre högsta rösttalen, på förslag till pastor primarieämbetet

uppföra i ordning efter varandra de tre, som med hänsyn till detta ämbetes

och den därmed förenade kyrkoherdetjänstens särskilda behov finnas framför

de övriga och sinsemellan äga företräde i förtjänst och skicklighet. Jag

har mot den här valda formen för domkapitlets medverkan i tillsättnings
-

Departe
mentschefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Marits ''proposition Nr 201.

ordningen intet i princip att erinra och finner denna form för domkapitlets

medinflytande vara att föredraga framför inrymmande åt dess särskilda

ledamöter av en individuell valrätt, som väl för sådant fall skulle tänkas

utövad i samband med prästerskapets val. Åläggandet för domkapitlet att

på basis av valresultatet upprätta förslag till återbesättande av ifrågavarande

ämbete synes mig även i det hänseendet välbetänkt, som bestämmelsen

härom utan tvivel är ägnad att stärka garantierna för att endast

sådana kandidater till de förenade tjänsterna ifrågakomma, vilkas kvalifikationer

att uppfylla även kraven på befattningen som chef för prästerskapet

i Stockholm äro oomtvistliga. En viss jämkning i förslaget på denna

punkt har jag dock funnit skäl vidtaga. Då tillsättningen av ifrågavarande

ämbete skall ske efter särskild valhandling inom vardera av två med varandra

sidoställda valkorporationer, har det synts mig vara av värde, att

domkapitlets förslagsrätt därvid icke för varje fall är begränsad till allenast

tre kandidater. Det måste nämligen förutses, att domkapitlet vid förslagets

upprättande kan finna flera än tre av dem, som vid vartdera valet erhållit

de tre högsta rösttalen, äga sådana särskilda kvalifikationer, som — främst

med hänsyn till den förmansställning, som pastor primarius enligt föreliggande

förslag komme att intaga — böra förutsättas för en blivande innehavare

av pastor primarieämbetet. För sådant fall bör domkapitlet bland

dem, som vid vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen, på förslaget

uppföra alla dem, som domkapitlet sålunda finner för ämbetet särskilt

kvalificerade. Denna regel har jag låtit i lagförslaget komma till uttryck

genom stadgandet, att på förslag till pastor primarieämbetet skall av domkapitlet

uppföras »minst tre». Härigenom vidgas även urvalsrätten för

Kungl. Maj:t, varförutom domkapitlet erhåller ökade möjligheter att låta

båda de ifrågavarande valkorporationerna bli representerade på förslaget.

— De i lagförslaget upptagna bestämmelserna örn rätt till besvär över domkapitlets

förslag ha icke givit mig anledning till någon anmärkning.

Vad slutligen angår frågan örn meddelande av särskilda bestämmelser

om obehörighet för ledamot i domkapitlet, som komme att deltaga i dess

beslut om förslag till pastor primarieämbetet, att utöva honom i egenskap

av präst eller av församlingsbo i Storkyrkoförsamlingen eljest tillkommande

valrätt vid ifrågavarande val, kan jag icke finna denna fråga äga någon

större praktisk betydelse. Jag får för övrigt erinra om att enligt gällande

ordning för biskopsval hinder icke möter för präst, vilken är ledamot i domkapitel,

att utnyttja sin rösträtt såväl vid stiftsprästerskapets val som vid

valet inom domkapitlet. Sådan domkapitelsledamot erhåller i själva verket

på detta sätt två röster för själva valet. Till någon motsvarande oegentlighet

öppnas icke väg genom det nu föreliggande lagförslagets bestämmelser,

vilket däremot skulle kunna bliva fallet, därest de nuvarande biskopsvalbestämmelserna

bleve tillämpliga vid tillsättande av pastor primarius.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr Wl.

Jag har ej heller ansett tillräckliga skäl vara för handen att på denna punkt

föreslå några tilläggsbestämmelser i angivet syfte.

Några mindre redaktionella jämkningar i avfattningen av lagförslaget ha

av mig företagits.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till nu

ifrågavarande tre lagar, nämligen dels lag angående tillsättning av pastor

prim arius i Stockholm, dels lag om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december

1934 (nr 573) örn tillsättning av prästerliga tjänster, dels ock lag örn

biskopsvisitationer i Stockholm av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Torsten Arén.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr Wl.

Bilaga.

(åberopad sid. 21)

Förslag

till

Lag

angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Pastor primarius utnämnes av Konungen, sedan, i den ordning nedan

stadgas, val förrättats av Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och av Stockholms

prästerskap samt förslag till ämbetet och den därmed förenade kyrkoherdetjänsten

i Storkyrkoförsamlingen avgivits av Stockholms domkapitel.

2 §.

1. Storkyrkoförsamlingen val för utseende av pastor primarius sker genom

av församlingen — för återbesättande av kyrkoherdetjänsten därstädes

— företaget val jämlikt de av Konungen med stöd av 46 § lagen den 7

december 1934 om tillsättning av prästerliga tjänster meddelade bestämmelser.

2. I Stockholms prästerskaps val äga deltaga de vid val av prästerlig

ledamot i stadens domkapitel röstberättigade prästerna. Valet förrättas

å dag, som Konungen efter anmälan av domkapitlet örn inträffad ledighet

i ämbetet bestämmer. Vid detta val skall varje röstande å sin valsedel upptaga

namnen å tre till ämbetet i fråga kvalificerade personer jämte för var

och en av dessa sådan uppgift å titel eller yrke och å hemvist, som kan vara

erforderlig för att fullt otvetydigt utmärka, vem som åsyftas. Å valsedel

förekommande namn, varav ej tydligt framgår vem därmed åsyftas, ävensom

namn å till kyrkoherdetjänst ej behörig person samt, där å valsedel

äro upptagna namnen å flera än tre behöriga personer, det eller de sist å

valsedeln stående övertaliga namnen anses såsom obefintliga. Valsedel, som

icke upptager fullt antal giltiga namn, är ogin. I övrigt skall för valets förrättande,

så ock för valets kungörande och avslutande samt i fråga om besvär

över valet i tillämpliga delar gälla vad för valet av prästerlig ledamot

i domkapitlet stadgas i lagen om domkapitel. 3

3 §.

Sedan de i 2 § angivna valförrättningarna vunnit laga kraft och domkapitlet

beträffande dem, som vid vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen,

i mån av behov införskaffat åldersbevis och tjänsteförteckning, skall

domkapitlet bland dessa å förslag till pastor primarieämbetet uppföra

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr SOL

minst tre, efter som de med hänsyn till detta ämbetes och den därmed

förenade kyrkoherdetjänstens särskilda behov finnas framför övriga

och sinsemellan äga företräde i förtjänst och skicklighet. Om förslag,

som nu nämnts, beslutar domkapitlet vid särskilt sammanträde inför ärkebiskopen

eller, om ärkebiskopen bär förfall eller dennes ämbete är ledigt,

inför annan av Konungen på framställning av domkapitlet till ordförande

vid sammanträdet förordnad biskop. För omröstningen till förslaget gäller

vad i 11 § lagen om tillsättning av prästerliga tjänster stadgas; skolande

för samtliga, som varit under omröstning, i protokollet däröver

upptagas ett kort sammandrag av deras tjänsteförteckningar och jämväl

antecknas de särskilda upplysningar i övrigt, som kunna vara av betydelse

för förslagets bedömande. Upprättat förslag kungöres av domkapitlet genom

anslag.

4 §.

Över det av domkapitlet upprättade förslaget må besvär anföras hos

Konungen av Storkyrkoförsamlingen och enskild röstägande vid något av

de föregångna valen ävensom av den, som varit under omröstning för förslaget.

I fråga örn dylika besvär gäller vad i 44 § lagen örn tillsättning av

prästerliga tjänster stadgas.

5 §.

Efter upprättande av förslag, som i 3 § sägs, insänder domkapitlet ofördröjligen

det däröver förda protokollet jämte tillhörande handlingar till

Konungen, som, efter utgången av stadgad tid för anförande av besvär

över förslaget, till ämbetet utnämner en av de å förslaget uppförda eller

den Konungen med hänsyn till anförda besvär över förslaget prövar till

ämbetet äga företräde.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573) örn

tillsättning av prästerliga tjänster.

Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 7 december 1934 örn tillsättning

av prästerliga tjänster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

46 §.

Är någon särskild---Konungen stadgat; dock att vid omröstning i

församling för tillsättning av sådan tjänst stadgandena i 26 § skola äga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Marits proposition Nr 201.

tillämpning samt att vid tillsättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen

i Stockholm förslag till nämnda tjänst och det därmed förenade

pastor primarieämbetet skall av domkapitlet upprättas i enlighet med vad

därom i särskild lag stadgas.

Förslag

till

Lag

om biskopsvlsitationer i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

De befogenheter och skyldigheter med avseende å förrättande av visitation

i församling, som jämlikt kap. 24 kyrkolagen och eljest enligt särskild

författning äro i fråga om församlingar i stift tillagda biskopen,

skola beträffande de under Stockholms domkapitel lydande församlingarna

tillkomma pastor primarius.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 801.

25

Bil. A.

(åberopad sid. 6)

Redogörelse för den för Stockholm anordnade kyrkostyrelsens uppkomst

och utveckling med särskilt avseende å pastor primarieämbetet

och detta ämbetes rättsliga ställning.

I de lutherska länderna medförde i allmänhet reformationen ett upphävande

av den kanoniska biskopsinstitutionen, med vilken då följde kyrkostyrelsen

i stiftet. Den självklara förutsättningen för biskopsmaktens laglighet,

som legat i den s. k. apostoliska successionen, förelåg ej för de

»superintendenter», vilka såsom förmän för församlingsprästerskapet kommo

i biskoparnas ställe. I Tyskland voro också dessa superintendenter i

huvudsak underordnade de kollegiala ecklesiastika konsistorierna eller synoderna

(sammansatta av teologer och jurister), vilka utövade det »rätta

kristna kyrkoregementet» (uppehållandet av den rena läran, av den rätta

sakramentsförvaltningen, av predikoämbetet, av rätt kyrkotukt och av

skolväsendet). Konsistorierna erhöllo effektiv myndighet, rätt att anlita

världsliga tvångsmedel och att utöva domsrätt (i prästerliga brottmål och

i äktenskapsmål). Superintendenterna, som voro ledamöter av konsistorierna,

utövade tillsyn över prästerskapets lära och ämbetsförvaltning, förnämligast

genom visitationer. Prästerna hade lydnadsplikt gent emot superintendenterna.

Ordination till prästämbetet tillkom synoden men verkställigheten

superintendenten.

I Sverige bevarades vid reformationen biskopsämbetet med dess rent

kyrkliga befogenheter inberäknat kyrkotukt och disciplinmål (de juridisktadministrativa,

särskilt i avseende å kyrkoegendomen, övergingo i huvudsak

på statsorgan). Titeln biskop var dock i vissa stift under Gustaf lis tid

tidvis utbytt mot »ordinarius». De medeltida domkapitlen omorganiserades

efter perioder av partiell upplösning så småningom såsom råd vid biskopens

sida men utan självständiga befogenheter. Vid biskopsvakans ålåg dock

stiftets skötsel kapitlet. Biskopen, som i regel var ensambeslutande, presiderade

i kapitlet, när detta togs till råds. Missiveringen av präster, ordinarie

och icke ordinarie, samt kyrkliga rättegångs- och disciplinmål, som först

lågo helt i biskopens hand, förlädes så småningom till avgörande av biskopen

och kapitlet. Förhållandena mellan dessa ordnades genom 1(186 års kyrkolag

så, att i de ärenden, som ej reserverats för biskopen personligen, kapitlet

med biskopen såsom ordförande fick avgörandet. De enligt kyrkolagen

biskopen förbehållna ärendena äro ordination (prästvigning), medgivande

för icke prästvigd man att predika (venia concionandi), förordnande av

domkyrkosyssloman och prost, hållande av prästmöte, invigning av kyrka

med vad därtill hör, av kyrkogård och annan begravningsplats samt av

begravningskapell, kyrkoherdeinstallation, biskopsvisitation, utövande av

eforusbefogenheter vid de allmänna läroverken. Ordinationsrätten samt befogenheterna

att utnämna prost och domkyrkosyssloman och att hålla prästmöte

synas icke kunna av biskopen delegeras på annan person, ej heller

utövandet av de eforala funktionerna. Vid vakans å biskopsämbete eller

förfall för biskop tillkommer emellertid i stift eforusbefogenheten den

främste ledamoten i kapitlet såsom legal ställföreträdare för biskopen. I

Stockholm utgör den av Kungl. Majit förordnade direktionen (iver Stock
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maurts proposition Nr 201.

holms stads undervisningsverk, vari överståthållaren är ordförande och

ärkebiskopen vice ordförande, eforalstyrelse och har, då ej annorlunda särskilt

är föreskrivet, i tillämpliga delar samma befogenheter och åligganden

som eforus i stift (1933 års läroverksstadga §§ 205, 206). Genom lagen den

13 november 1936 örn domkapitel (14 §) har reglerats utövningen av vissa

andra biskopliga funktioner under biskopsvakans eller förfall för biskopen.

Det tillkommer därvid i stift domkapitlet att för prästvigning anlita biskop

i annat stift, att bestämma om uppehållande av tjänst, varå biskop äger

meddela förordnande, ävensom att, där ärende icke tål uppskov, förordna

om sådan på biskop ankommande förrättning, som biskopen må verkställa

genom annan. Prästmöte och biskopsvisitation kunna alltså ej hållas och

venia ej meddelas vid dylik vakans eller förfall. För Stockholms stad tillkommer

det domkapitlet för här angivna fall endast att förordna örn förrättning,

som kan till annan delegeras.

Menighetens kallelse- eller valrätt, som under den senare medeltiden i

praxis mycket försvagats till förmån för biskopsmakten, från reformationen

även för kungamakten, reglerades allmänt i kyrkolagen samt särskilda författningar

1731, 1739 och 1843 samt slutligen genom lagar 1883, 1910 och

1934 angående tillsättning av prästerliga tjänster.

Under 15- och 1600-talen avskildes i flera stift vissa områden — somliga

blott temporärt — till superintendenturer med särskilda instruktioner, genom

vilka kyrkostyrelsen överlämnades åt en superintendent och ett nyinrättat

kapitel, med tysk terminologi benämnt konsistorium: 1583 i Mariestad,

år 1647 flyttat till Karlstad, 1603 i Kalmar, 1620 i Göteborg, 1647 i

Härnösand samt 1645 i Visby. Dessa superintendenter synas ha erhållit

visitation- och missiveringsrätt men i början saknat ordination srätt. Sådan

rätt fingo de dock så småningom, och i 1686 års kyrkolag likställdes de helt

med biskoparna. Biskopsnamn fingo de även, delvis före och delvis efter

1686: i Göteborg 1665, i Kalmar 1678, i Karlstad, Härnösand och Visby

1772. En i viss mån likartad ställning intog pastor primarius i Stockholm,

vars konsistorium i instruktionen för pastor primarius den 16 december 1668

jämställdes med landets domkapitel.

Ärkebiskopen i Uppsala höll under medeltiden i Stockholm, åtminstone

under vissa perioder, en ständig delegat (official), som diir dömde ärkebiskopens

dom. Denna institution förekom icke efter reformationen. Men

redan på 1590-talet, sedan nya församlingar uppstått i staden vid sidan av

Storkyrkoförsamlingen, förekom ett kyrkligt konsistorium i staden. I kyrkorättsligt

hänseende lydde detta som ett slags underkapitel under Uppsalakapitlet,

till vilket svårare fall stundom hänvisades och vars medlemmar

ägde säte och stämma i Stockholms-konsistoriet jämte ärkebiskopen såsom

dess egentlige ordförande. Medlemmarna i övrigt utgjordes av vissa stadens

präster jämte rector scholae och senare flera lärare. Beteckningen pastor

primarius för kyrkoherden vid Storkyrkan såsom den förnämste synes förekomma

första gången år 1594. Storkyrkan var konsistoriets lokal. Organisationen

av stadens konsistorium fick fastare form genom drottning Kristinas

interimsinstruktion den 14 mars 1650, som föreskrev, att kyrkoherden

vid Storkyrkan såsom primarius pastor skulle vara ordinarie preses samt

»pastores ordinarii Ecclesiarum i staden och i förstäderna» bisittare. Genom

Kungl. Maj:ts förenämnda instruktion den 16 december 1668 reglerades

organisationen definitivt. Enligt denna skulle ärkebiskopen, när han var

närvarande i konsistoriet, men eljest kyrkoherden i Storkyrkan vara ordi
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition Nr 201.

liane preses. Bisittare skulle vara »alle pastores uti huvudkyrkorna i staden

och på malmarna». Såväl de territoriella svenska som de finska och tyska

församlingarnas kyrkoherdar fingo säte i konsistoriet, vilket alltså blev rent

prästerligt. Storkyrkans kyrkoherde skulle såsom pastor primarius och prseses

consistorii »icke allenast för egen person predika i sin ombetrodda församling

utan ock hava ett vakande öga på alla de andra församlingarna i

staden», dock med undantag för hovförsamlingen. Fördenskull hade han att

»tillika med konsistorium» efterfråga, huru det tillgår i församlingarna samt

rätta förekommande fel (vilket dock icke ansetts innebära den ärkebiskopen

tillkommande rätten och plikten till visitation i staden). Om konstaterade

fel vore av beskaffenhet att icke kunna rättas i konsistoriet, skulle pastor

primarius »föra dem till ärkebiskopen och tillika med honom dem avhjälpa».

Emellertid skulle stadens och förstädernas präster hålla pastor primarius

»näst ärkebiskopen för deras preses och förman, bevisandes honom ali tillbörlig

respekt och lydnad och honom njuta låta all den frihet, förmån och

rättighet, som hans antecessorer njutit hava, dock ärkebiskopens rätt oprejudicerad».

Det sista inskärpes genom tillägget: »Allenast casus consistoriales

gå till ordinarium consistorium i staden». Detta betydde, att pastor

primarius icke såsom konsistoriets högste preses ägde de rent biskopliga

befogenheterna och förty icke kunde upptaga mål och utföra kyrkliga förrättningar,

som kyrkorättsligt voro biskopen ensam förbehållna. I förordningen

den 11 februari 1687, huru med rättegång uti domkapitlen skall förhållas,

stadgades (§ 1), att »uti Stockholms stads consistorio presiderar ärkebiskopen

när han är tillstädes men eljest kyrkoherden i Stora kyrkan, som

är ordinarius preses, vilkens assessores äro alle pastores uti huvudkyrkorna,

i staden och på malmarna».

Stockholms-konsistoriet, vars jurisdiktion sträckte sig till huvudstadens

område, och som enligt lag den 4 mars 1927 utgjordes av ett större och ett

mindre konsistorium, hade i realiteten enahanda befogenheter som domkapitlen

i stiften: detta har numera fått en bekräftelse genom lagen den

13 november 1936, som infört benämningen domkapitel även för stadens

konsistorium (jfr 13 §). Enligt nämnda lag skall Stockholms domkapitel,

vari ärkebiskopen, niir han är tillstädes, är preses, i övrigt bestå av följande

ledamöter, nämligen: pastor primarius såsom ordinarie preses, en av Kungl.

Majit för sex år i sänder bland kyrkoherdarna i de underlydande församlingarna

förordnad ledamot såsom vice preses, en av stadens präster vald

präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i staden, en av ombud för de

underlydande församlingarna vald lekman, som ådagalagt nit och insikt i

det kyrkliga församlingslivet, en av Kungl. Majit efter förslag av domkapitlet

för sex år i sänder förordnad, i allmänna värv förfaren lekman samt

en av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnad

ledamot, som genom avlagda kunskapsprov, utgivna skrifter eller annorledes

ådagalagt lärdom i teologiska ämnen, dock att till sådan ledamot

jämväl må kunna förordnas den, sorn på sätt sålunda angivits ådagalagt

lärdom i humanistiska ämnen. Vid handläggning av rättegångsmål skall

dessutom domkapitlets sekreterare hava silte och stämma i domkapitlet.

Vid iirkebiskopsval äga i Stockholm stadens samtliga kyrkoherdar silte oell

stämma därstädes.

Vad beträffar reglerna för utseende av pastor primarius må erinras, att

genom riksrådets brev år 1436 Stockholms stad försäkrades örn subsidiär

presentationsrätt till Storkyrkan. Den primära rätten torde lia tillkommit

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

Konungen, som alltså var kyrkans patronus. (Kollations- eller utnämningsrätten

till kyrkoherdetjänsten tillkom ärkebiskopen.) Efter reformationen

var tjänsten att beteckna såsom regal, men genom Gustav I:s privilegiebrev

den 30 juli 1529 förklarades, att borgmästare och råd skulle »hava fri röst

med konungen om den, som till kyrkeherre anammas skall i staden». Genom

förmyndarregeringens privilegier för staden den 10 mars 1630 (§ 30) tillädes

emellertid staden rätt att med biskopens ja och samtycke välja några

kvalificerade personer och roed stadens och biskopens brev presentera

dem för Kungl. Majit, som ville utse och bekräfta en av dem såsom

kyrkoherde. Denna rätt synes staden ha utövat intill år 1730. Ä församlingens

vägnar föreslogos genom borgmästare och råd, sedermera vanligen

genom kyrkans föreståndare, några kvalificerade prästmän, av vilka en utnämndes

av Kungl. Majit. Att förslaget skulle innehålla tre prästmän var

ej föreskrivet och iakttogs ej heller. Vid valet till detta förslag röstade en

var i allmänhet på en. Särskild hänsyn torde vid bedömande av kvalifikationerna

hava tagits till den omständigheten, att kyrkoherden såsom pastor

primarius var preses i konsistoriet, då ärkebiskopen ej var närvarande. I

vad män privilegiernas föreskrift angående ärkebiskopens medverkan vid

valet följts har ansetts vara tveksamt. Däremot vann konsistoriet, ehuru

det i övrigt var uteslutet från deltagande i valet, inflytande såtillvida, att

det åtminstone från början av 1700-talet hos Kungl. Majit gav förord för

en av de föreslagna. Till stöd för detta åberopades kyrkoherdens ställning

såsom dess preses. Genom interimsreglementet den 26 maj 1730, huru vid

prästvalen i Stockholm tillsvidare skulle förhållas, fastslogs bland annat,

beträffande kyrkoherdeval, att förslaget skulle upptaga tre personer, att de,

som skulle komma under val, skulle vara kända för församlingen vare sig

genom provpredikning eller eljest, att valet skulle ske under presidium av en

av konsistoriets ledamöter, som ärkebiskopen förordnat, med konsistoriets

notarie såsom protokollsförande. Valet skulle hållas i kyrkan och justitieborgmästaren

eller särskilt utsedd magistratsledamot vara närvarande och

tillse, att allt tillginge ordentligt. Varje valman skulle nämna tre skickliga

personer, och de tre, som erhållit de flesta rösterna, skulle föreslås stadens

konsistorium, på det Kungl. Majit skulle förse en av dem med sin fullmakt.

I punkt 12 av interimsreglementet gjordes från regeln, att tre skulle av

konsistoriet föreslås för Kungl. Majit, visst undantag, som emellertid ej

avsåg Storkyrkoförsamlingen. För denna tillämpades också vid de närmast

följande valen interimsreglementets allmänna bestämmelser, med iakttagande

av en föreskrift däri, att vid prästval alla magistratens ledamöter, som

vöre närvarande, skulle äga rösträtt, sålunda även om de icke tillhörde

denna församling. Genom 1739 års prästvalsförordning, gällande även för

Stockholms territoriella församlingar, förlorade dessa, med undantag för

Storkyrkoförsamlingen och Maria församling, den privilegierade ställning

de erhållit genom 1730 års reglemente. På särskild framställning av kyrkorådet

i Storkyrkoförsamlingen förklarade Kungl. Majit, efter ständernas

hörande, genom resolution den 1 mars 1743, att med kyrkoherdevalet i

Storkyrkoförsamlingen finge tillsvidare förbliva vid berörda interimsreglemente.

Sedan samma år kyrkoherdeval i församlingen ägt rum och därvid

tre personer uppsatts på förslag, anmälde konsistoriet hos Kungl. Majit

vissa anmärkningar, som gjorts mot de föreslagna personernas skicklighet

att föra presidiet i konsistoriet, och hemställde, huruvida icke Kungl. Majit

kunde finna skäl utnämna någon av de övriga, som vid valet kommit under

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr ''201.

omröstning. Ärkebiskopen framhöll jämväl i avgivet memorial, att de av

församlingen föreslagna personerna icke vore skickliga till detta ämbete, i

anseende till därmed förenat presidium i stadens konsistorium. Den 6 december

1743 förordnade Kungl. Maj:t, att nytt kyrkoherdeval skulle anställas

i församlingen, varvid konsistoriet hade att »antyda församlingen»

att förut överenskomma om sådana män av teologie professorer, domprostar

eller kyrkoherdar vid de större församlingarna i Stockholm samt i städerna

och på landet, som jämte andra nödiga egenskaper även varit vana vid

konsistoriella sysslor. Av dessa ägde församlingen välja tre, som skulle

föreslås för Kungl. Majit. Sedan församlingen efter lämnat tillfälle uraktlåtit

att verkställa nytt val utan i stället åtskilliga av dess medlemmar i

supplik till Kungl. Majit anhållit, att vid det verkställda valet måtte få

bero och att den, som då erhållit de flesta rösterna, måtte förordnas till

kyrkoherde, uppdrog Kungl. Majit åt riksrådet att verkställa valet, varvid

en utom förslaget kommen prästman, som vid valet i församlingen erhållit

ett antal röster, utsågs. Även vid kyrkoherdeval 1771 frångick Kungl. Majit

församlingens förslag. Vid övriga utnämningar av pastor primarius torde

Kungl. Majit hava hållit sig inom det av församlingen upprättade förslaget.

Under tiden därefter hava i regel provpredikningar fordrats av församlingen,

och hava magistratens ledamöter ej vidare ansetts särskilt röstberättigade.

Så småningom torde ock privilegiernas stadgande örn, att »kvalificerade

personer» skulle kallas och uppföras på förslag till pastor primariebefattningen,

ha förlorat sin särskilda betydelse, så att i regel en prästman

ansågs behörig därtill, blott han i allmänhet vore behörig att uppföras på

förslag till kyrkoherdetjänst. Det synes ock, som örn privilegiernas föreskrift

örn ärkebiskopens inflytande, vilken givetvis åsyftat en inskränkning

i församlingens befogenhet, efter hand förlorat i betydelse. Vid tillsättningen

år 1884 anförde ärkebiskopen, att då han icke ägde författningsenlig rätt

att förorda den ene bland de föreslagna framför den andre, han ansåge sig

böra inskränka sitt yttrande till den enkla förklaringen, att han lika litet

hade att erinra mot de föreslagnas behörighet som mot församlingens val.

Vid tillsättningen år 1897 framhöll ärkebiskopen att, då de å förslaget uppförda

prästmännens behörighet redan blivit av konsistoriet godkänd och

han icke funnit något att däremot erinra, han, om ock med någon tvekan

rörande vad privilegierna innefattade såsom ärkebiskopens åliggande härutinnan,

ej ansåge sig hava giltig anledning att på objektiva grunder presentera

de föreslagna i annan ordning än förslaget upptoge, helst vid

tjänstens tillsättande, såvitt han hade sig bekant, den ordning dittills varit

bestämmande, i vilken församlingarnas kallelse utfallit. (Helt överensstämde

detta antagande, såsom ovan visats, icke med verkliga förhållandet.)

Storkyrkoförsamlingens privilegium i fråga örn kyrkoherdetjänstens besättande

innebar före tillkomsten av 1910 års prästvalslag de facto, att

Kungl. Majit mot det att församlingen uppgjorde förslag på tre personer

i stället för en, avstått från den i regalrätten liggande befogenheten att

utnämna annan än den föreslagne. Genom 1910 års lag upphävdes emellertid

skillnaden mellan regula och konsistoriella gäll, och blev församlingens

val i regel även i de förutvarande regula gällen avgörande för tillsättningen.

Vid prästval i allmänhet skulle därför domkapitlet uppgöra ett förslag å tre

personer, vilket förslag skulle ligga till grund för församlingens val. Storkyrkoförsamlingens

privilegium kom sålunda att i viss mån ändra natur.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts ''proposition Nr 201.

I stället för en inskränkning i Kungl. Maj:ts rätt kom det att väsentligen

innebära en inskränkning i konsistoriets befogenhet. Genom kungl, kungörelse

den 10 december 1920 angående särskild ordning vid tillsättning av

vissa prästerliga tjänster meddelades, i anslutning till en övergångsbestämmelse

i 1910 års prästvalslag och med stöd av stadgande i 46 § i lagen,

enhetliga föreskrifter med avseende å förfarandet vid tillsättning av prästerliga

tjänster i privilegierade församlingar. Beträffande samtliga privilegierade

kyrkoherdebefattningar, vartill kyrkoherdebefattningen vid Storkyrkan

är att räkna, skulle gälla, att särskilt sammanträde för kallande av

provpredikanter skulle hållas med församlingens vid prästval röstberättigade

medlemmar, samt att församlingen hade att genom val för Kungl.

Majit föreslå tre av provpredikanterna, bland vilka tre Kungl. Majit ägde

att till tjänsten utnämna en. Någon ändring i församlingens befogenhet att

företaga val, utan att förslag först upprättats av konsistoriet, innebar alltså

ej kungörelsen.

I sitt den 31 december 1932 avgivna betänkande med förslag till ändrade

bestämmelser angående tillsättning av prästerliga tjänster anförde 1930 års

prästvalssakkunniga, under erinran att de privilegierade församlingarnas

rätt i fråga örn tillsättning av kyrkoherdetjänst väsentligen innebure en

inskränkning i domkapitlets befogenhet att före valet upprätta förslag,

bland annat följande i fråga om de sakkunnigas förslag till lag angående

tillsättning av prästerliga tjänster (s. 148 f, 202): Toge man endast hänsyn

till de omständigheter, som legat till grund för flertalet privilegiers första

uppkomst, kunde näppeligen tillräckliga skäl anses föreligga att för de

privilegierade församlingarna bibehålla den särställning, dessa för närvarande

intoge med avseende å tillsättning av kyrkoherdetjänst. Framför

allt med hänsyn till att samtliga de privilegierade kyrkoherdebefattningarna

kunde betecknas såsom viktiga och krävande tjänster, syntes det vara

särskilt angeläget, att den för tillsättning av prästerliga tjänster i allmänhet

gällande grundsatsen om domkapitlets befogenhet att före valet uppgöra

förslag till tjänstens besättande kunde vinna tillämpning jämväl med avseende

å ifrågavarande befattningar. Enligt det av de sakkunniga utarbetade

förslaget till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster skulle ju församlingens

val i regel hava avgörande betydelse även i de fall, då präst,

som av församlingen kallats att uppföras å förslaget, varit under omröstning

vid valet. Därest församlingen icke skulle vara tillfreds med någon av de

efter ansökning i vanlig ordning föreslagna,kunde församlingen sålunda kalla

annan präst att uppföras å förslaget och därvid i regel påräkna, att om

denne vid valet erhölle de flesta rösterna, han ock av domkapitlet komme

att erhålla fullmakt å tjänsten. På grund av vad sålunda anförts hade de

sakkunniga stannat för den meningen, att de privilegierade församlingarna

borde i fråga om förfarandet vid tillsättning av såväl kyrkoherde- som

komministerstjänster likställas med övriga församlingar i riket. Med hänsyn

till vad sålunda föreslagits ansågo de sakkunniga förbehållet i 46 § i 1910

års prästvalslag beträffande församlingar, som vore i åtnjutande av särskild

rätt eller förmån vid tillsättning av prästerlig tjänst, böra utgå. I sammanhang

härmed föreslogo de sakkunniga ett allmänt stadgande i 47 § 1 mom.

av lagen av innehåll, att om tillsättning av prästerlig tjänst inom icke territoriell

församling skulle lända till efterrättelse vad Konungen förordnade.

Vid framläggande för 1934 års riksdag av proposition i ämnet (nr 154) intog

emellertid Kungl. Majit en annan ståndpunkt än de sakkunniga. Betänk
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Majus proposition Nr 201.

ligheter mot de sakkunnigas förslag hade uttalats av ett flertal myndigheter,

därvid en särskilt framhållit, att enligt dess erfarenhet ifrågavarande församlingar

alltid vetat att draga till sig framstående och för vederbörande

befattningar lämpliga prästmän. Emellertid hade några myndigheter tilllika

framhållit önskvärdheten av att vissa ändringar vidtoges i de bestämmelser,

som med avseende å berörda församlingar meddelats i 1920 års

ovanberörda kungörelse. Men anledning av de erinringar, som sålunda framställts

mot de sakkunnigas förslag i denna del, hade departementschefen

ansett sig böra återinföra ovan omförmälda förbehåll i 46 §, varjämte han

i samband därmed uteslutit den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen

i 47 § 1 mom. Vad beträffar de framställda önskemålen om en reformering

av bestämmelserna i förenämnda kungörelse, delade departementschefen

den uppfattningen, att desamma vore i behov av ändring i vissa

hänseenden, men då berörda bestämmelser vore av administrativ natur,

borde frågan härom icke i det sammanhanget upptagas till närmare behandling.

I enlighet härmed avläts till riksdagen proposition i ämnet, vilken

i här omförmält avseende icke föranledde någon erinran från riksdagens

sida. Första lagutskottet hade i utlåtande (nr 60 s. 20), som av riksdagen

åberopades, erinrat, att departementschefen ansett bestämmelserna i 1920

års kungörelse vara i behov av ändring i vissa hänseenden. Utskottet ansåg

vid angivna förhållande icke behövligt, att riksdagen hos Kungl. Majit påkallade

någon åtgärd i den frågan. Lagen den 7 december 1934 om tillsättning

av prästerliga tjänster innehåller sålunda, liksom 1910 års lag, i 46 §

bestämmelsen att, där någon särskild rätt eller förmån i fråga örn tillsättning

av prästerlig tjänst är församling försäkrad, skall gälla vad därom är

eller bliver av Konungen stadgat; dock att vid omröstning för tillsättning

av sådan tjänst stadgandena i 26 § i lagen skola äga tillämpning. Samtidigt

utfärdades ny kungörelse örn särskild ordning vid tillsättning av vissa prästerliga

tjänster med i huvudsak allenast den avvikelsen från 1920 års kungörelse,

att den, som vid kallande av provpredikanter erhållit minst ett hundra

ja-röster, skall anses kallad, även om han fått flera nej-röster.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

Bil. B.

(åberopad sid. 7)

Redogörelse för reformförslag berörande pastor primarieämbetet.

Vid ärkebiskopsledighet år 1700 synes magistraten hava hos Kungl. Maj:t

anhållit, att stadens konsistorium skulle benådas med biskopligt säte och

stämma samt den värdighet och förmån, som därmed följde. Denna hemställan

förnyades år 1709 vid ny ärkebiskopsledighet under framhållande

bland annat, att alla huvudstäder i Europa vore hedrade med där inrättade

biskopssäten, samt att ärendena utdroges på tiden genom kommunikation

med ärkebiskopen.

Under senare tid hava åtskilliga framställningar gjorts i syfte att föreningen

av pastor primariebefattningen och ordförandeskapet i konsistoriet

med kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen skulle upphöra. Vissa av

dessa framställningar hava gått ut på att Stockholms stad för sig eller i

förening med annat stift eller del därav skulle bilda särskilt stift med egen

statschef.

År 1846 föreslogo kyrkolagskommitterade särskild superintendent för

Stockholm med vigning till ämbetet liksom biskop (förslag till kyrkolag

6: 12). I olikhet nied pastor primarius skulle han icke ha annan prästerlig

tjänst. Hans val, som borde följa formerna för biskopsval, skulle förrättas

av ett i stället för konsistoriet inrättat domkapitel i Stockholm, och i valet

skulle alla under dess lydnad stående innehavare av ordinarie prästerlig

tjänst äga deltaga. Kungl. Majit skulle utnämna en av de tre på förslaget

uppförda. Superintendenten skulle väl vara skyldig att visitera och utöva

uppsikt över prästerskapet men utan rätt att ordinera präster för sitt

ämbetsområde. Ej heller skulle superintendenten ha rätt att hålla prästmöte.

Superintendentens ämbete betecknades dock i motiven (s. 8) såsom

»ett slags biskopsämbete». Vid granskning i högsta domstolen år 1878 av

1873 års kyrkolagsförslag, som i avseende å Stockholms kyrkliga ställning

ej gjorde annan ändring än att konsistoriet skulle benämnas domkapitlet,

föreslogo tre justitieråd, att huvudstadens kyrkliga undantagsställning skulle

uphöra och den till alla delar utgöra ett särskilt stift, där pastor primarius

skulle hava alla en biskops åligganden. Två justitieråd anmärkte i denna

del endast, att ärkebiskopen, när han vore tillstädes, men eljest pastor primarius

borde vara ordförande i domkapitlet samt pastor i Klara församling

vice ordförande.

I 1906 års betänkande med förslag till lag angående organisation av

stiftsstyrelse framställde kommitterade förslag om ändrad sammansättning

av konsistoriet, fortfarande dock med pastor primarius såsom ordförande.

Ärkebiskopens befogenhet att presidera i konsistoriet, när han vore där

tillstädes, borde dock icke betagas honom. Yrkande hade visserligen framförts

örn ändring av det förhållandet, att kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen

vid andra tillfällen såsom pastor primarius vore ordförande, men

meningarna, huru en sådan ändring lämpligast borde ske, syntes ännu icke

ha nått önskvärd mognad (s. 269). I sitt yttrande den 17 december 1907

över förslaget hemställde konsistoriet, som icke kände sig kunna förvänta

att få en från direkta församlingsplikter helt befriad chef, men likväl yrkade

på stiftsrätt för Stockholm, att ärkebiskopens chefsställning i konsistoriet

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 201.

skulle, jämte hans ledamotskap i direktionen över Stockholms stads undervisningsverk,

upphöra, samt att följaktligen pastor primarius med biskopsstiftet

skulle få rätt att för Stockholm inviga präster och där utöva biskops

eforala myndighet. Pastor primarius skulle fortfarande vara kyrkoherde i

Storkyrkan och väljas av dess församling. Det kunde även ifrågasättas,

huruvida icke huvudstadens prästerskap borde beredas något inflytande

över Storkyrkoförsamlingens rätt att presentera Kungl. Majit tre prästmän

på förslag till pastor primarius, t. ex. genom att i omröstning få giva en av

de föreslagna sitt förord. En av konsistoriets ledamöter, kyrkoherden Larsson,

ansåg sig emellertid icke kunna biträda ett förslag av innebörd att giva

en enskild församling rätt att välja stiftsstyresman för Stockholm utan förordade

ett av kyrkoherden Heuman förut väckt förslag örn framställning

till Kungl. Majit rörande åtgärder för Stockholms avskiljande till eget

stift.1

Vid 1909 års kyrkomöte väcktes av kontraktsprosten Lindstedt motion

(nr 21) avseende, bland annat, inrättande av ett stift i Stockholm; kyrkolagsutskottet

(bet. nr 22) förklarade sig i sak icke hava något att erinra

mot motionen men avstyrkte densamma med den motiveringen, att frågan

efter framställning från Stockholms prästerskap redan vore föremål

för utredning hos Kungl. Majit. Kyrkomötet följde utskottet, och någon

skrivelse till Kungl. Majit avläts följaktligen icke.

Vid 1914 års lagtima riksdag väckte herr Städener en motion (F. Iv. nr

35) , med yrkande, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte, i samband med utredning rörande

ändrade grunder för biskoparnas avlöning, låta jämväl verkställa utredning,

i vad mån ändring i stiftsindelningen borde äga rum, samt efter verkställd

utredning för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda. Vidare väckte herr K. J. Ekman en motion (F. K. nr

36) med yrkande, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte, efter verkställd utredning, låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i den kyrkliga indelningen

och organisationen, att Stockholms stad med kringliggande landsbygd avskildes

till ett särskilt stift med egen biskop. Motionerna kommo emellertid

icke under behandling, till följd av att riksdagen upplöstes redan den 5 mars.

Vid 1915 års riksdag återkommo motionärerna: herr K. J. Ekman (F. K.

nr 6) med yrkande, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit måtte i samband med pågående utredning av frågorna

rörande omreglering av biskoparnas löneförmåner och örn domkapitlens omorganisation

låta utreda, huruvida och under vilka förutsättningar Stockholms

stad kunde erhålla egen stiftsstyrelse och egen biskop samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning;

herr Städener (F. K. nr 22) med yrkande örn skrivelse till Kungl. Majit

med anhållan, att Kungl. Majit täcktes i samband med utredning rörande

ändrade grunder för biskoparnas avlöning, jämväl låta verkställa utredning,

i vad mån ändring i stiftsindelningen borde liga rum samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I utlåtande

(nr 45) över motionerna framhöll lagutskottet behovet av att ledningen av

den kyrkliga administrationen i huvudstaden anförtroddes åt en chef, som

huvudsakligen kunde ägna sig ät denna uppgift, och hemställde med anled
-

1 En annan av konsistoriets ledamöter kyrkoherden S. A. Fries har sedermera närmare utvecklat

konsistoriets tanke i sitt år 11)15 utgivna arbete »Kyrkopolitiska riktlinjer» (s. 182 ff).

Bihang till rilcsdagens protokoll 19^1 • 1 saini. Nr 201.

.‘3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts propositicm Nr 201.

ning härav, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om

utredning jämväl därom, huruvida Stockholm i kyrkligt avseende borde

skiljas från ärkestiftet, varvid likväl i motiveringen inrycktes dels det förbehållet,

att stiftens och biskoparnas antal icke måtte ökas, dels den förmodan,

att man då också skulle kunna hålla sig inom den dåvarande kostnadsramen.

I första kammaren bifölls utskottets hemställan, med strykning

av motiveringens nämnda förbehåll, medan återigen andra kammaren

biföll utskottets hemställan med bibehållande av i utskottsmajoritetens

motivering gjort förbehåll. Riksdagens skrivelse i ämnet till Kungl. Majit

(nr 202) innehöll den av utskottet föreslagna hemställan, att Kungl. Majit

måtte låta utreda, örn och på vad sätt en jämkning i gällande stiftsindelning

lämpligen borde äga rum och i samband därmed, huruvida Stockholm

i kyrkligt avseende borde avskiljas från ärkestiftet, samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

I sitt, efter erhållna utredningsuppdrag, år 1918 avgivna förslag framhöll

den år 1914 tillsatta s. k. domkapitelskommittén angående förevarande

fråga i huvudsak, att ärkestiftet vore i stort behov av begränsning, att en

stad av Stockholms storlek och landets huvudstad krävde självständig

kyrklig förvaltning, att huvudstadens avskiljande till självständig kyrklig

förvaltningsenhet med egen chef vore en nödvändig betingelse för en bättre

rekrytering av stadens prästerskap, att det dåvarande konsistoriet hade en

olämplig sammansättning, samt att pastor primarius icke kunde, utan att

bliva skild från vissa uppgifter som kyrkoherde och tillagd samma befogenhet

som biskop, motsvara kravet på en kyrkochef för hela huvudstaden.

Kommittén fann behovet av en särskild stiftsstyrelse för huvudstaden synnerligen

trängande, i följd varav kommittén dels framlade förslag om inrättande

av ett nytt stift för Stockholm med närmaste omnejd, dels ock alternativt

yttrade sig örn vissa andra sätt att lösa Stockholms stiftsfråga utan

ökning av stiftens antal i riket. Någon åtgärd från Kungl. Majits sida har

emellertid icke vidtagits i det av kommittén angivna syftet.

Kyrkomötet år 1925 anhöll emellertid, med anledning av väckt motion

(nr 58), i skrivelse till Kungl. Majit (nr 40), att förslag snarast möjligt

måtte framläggas, att Stockholms stad med tillägg omedelbart eller framdeles

av kringliggande landsbygd måtte göras till särskilt stift med egen

biskop, och att denna fråga helt måtte utbrytas från sammanhanget med

andra stiftsregleringsfrågor.

Med anledning av motion (nr 19) vid 1932 års kyrkomöte avlät kyrkomötet

efter tillstyrkan av särskilda utskottet (bet. nr 10) skrivelse till

Kungl. Majit (nr 19) med hemställan, att Kungl. Majit ville för kyrkomötet

snarast möjligt framlägga förslag om upprättande i lämplig omfattning

av bland annat ett Stockholms stift.

Sedan ett flertal av de territoriella församlingarna i Stockholm hos Kungl.

Majit gjort framställning om omedelbar åtgärd för stiftsfrågans lösning,

avgav kammarrådet Tom Wohlin år 1937, efter erhållet uppdrag såsom

sakkunnig, en promemoria rörande en stiftsbildning, omfattande Stockholms

stad jämte vissa kringliggande områden av ärkestiftet och Strängnäs

stift. Enligt förslaget skulle Storkyrkoförsamlingen utgöra prebende åt den

nye biskopen. Då emellertid val av denne borde ske helt i samma ordning,

som gällde för val av biskoparna i de övriga stiften utom ärkestiftet, finge

Storkyrkoförsamlingen giva avkall på de särskilda privilegier församlingen

för närvarande åtnjöte med avseende å kyrkoherde val. Någon särskild

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Marits proposition Nr 201.

stiftsnämnd i ett blivande Stockholms stift borde emellertid icke inrättas

utan stiftsnämndsiirendena från stiftet handläggas av stiftsnämnden i

Strängnäs. Kontraktsindelning skulle införas i Stockholms-stiftet, som emellertid

skulle bilda ett boställsdistrikt. Stiftsbildningen borde tillsvidare ej

medföra ändring i 3 § 2 mom. av gällande prästvalslag, enligt vilken befordringsrätt

till prästerlig tjänst i Stockholm står öppen för hela rikets prästerskap.

De präster, som vunnit anställning i ärkestiftet, respektive i Strängnäs

stift före Stockholms-stiftets utbrytning borde bibehållas vid sin dittillsvarande

ansökningsrätt till alla prästerliga tjänster inom vederbörande

stifts gamla område.

Över förslaget hava inhämtats yttranden av Storkyrkoförsamlingen, som

avstyrkt detsamma, samt av ett antal ämbetsverk. Vad beträffar huvudsaken

har kammarkollegiet ansett sig icke kunna tillstyrka, att pastor primariebefattningen

ändrades till biskopstjänst med Storkyrkoförsamlingen

såsom prebende. De krav, som komme att ställas på en biskop i huvudstaden,

komme enligt kollegiets mening att lämna mycket liten tid över

för uppgiften såsom kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen. Ansåges stiftet

för litet, syntes biskopen i Stockholm lämpligen tillika böra erhålla ställningen

såsom biskop i Visby, vilket ej nödvändigt behövde innebära indragning

av Visby stift såsom sådant. Pastor primariebefattningen borde

omändras till en domprostbefattning. Stockholms domkapitel har ansett

önskvärt, att biskopen i Stockholms stift bleve fullt självständig och ej

knuten till Storkyrkoförsamlingen såsom dess kyrkoherde, då hans uppgift

såsom stiftschef torde komma att medföra hinder för honom att taga någon

väsentlig befattning med församlingsärendena. Domkapitlet i Uppsala har

erinrat, att ehuru prebendeinstitutionen måste anses såsom föråldrad, borde

å andra sidan tagas i betraktande, att det nya stiftet komme att bliva jämförelsevis

lättskött. Överståthållarämbetet har avrått från förening av

biskopsämbetet med kyrkoherdebefattningen i Storkyrkoförsamlingen.

Denna betydelsefulla tjänst borde ej utlämnas till skötande av vikarie.

Statskontoret däremot har ansett ombildande av pastor primarieämbetet

till biskopstjänst med Storkyrkoförsamlingen såsom prebendeförsamling

ur kostnadssynpunkt böra utgöra en förutsättning för inrättande av ett

Stockholms-stift. Med hänsyn till dettas relativt ringa omfattning syntes

någon olägenhet härav ej vara att befara.

Med anledning av motion av herrar Sandström och Ankar vid 1938 års

kyrkomöte (nr 50) rörande beredande av ersättning åt Storkyrkoförsamlingen

för de kostnader, som föranleddes av församlingens egenskap av

prebendeförsamling, har kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Majit (nr 18)

erinrat om Wohlins förslag samt anfört, att de skäl, som i kyrkomötets skrivelse

i stiftsfrågan år 1925 angivits, fortfarande ägde full giltighet. De i

motionen framförda synpunkterna borde emellertid, för det fall att vid en

blivande stiftsbildning biskopen tillika bleve kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen,

beaktas vid utformningen av därmed sammanhängande bestämmelser.

Slutligen har Stockholms prästsällskap med anledning av pastor primarius

Widners frånfälle i skrivelse till Kungl. Majit den 31 oktober 1940 hemställt,

att Kungl. Majit måtte vidtaga sådana åtgärder, att biskopsfrågan

i Stockholm mätte lösas så snart som möjligt i huvudsaklig anslutning till

Stockholms domkapitels förenämnda yttrande, varvid sällskapet särskilt

ville understryka den av domkapitlet uttalade uppfattningen, att den lyck
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 201.

ligaste lösningen av frågan vore, att biskopsbefattningen i Stockholm skildes

från kyrkoherdebeställningen i Storkyrkoförsamlingen, men att, om

detta icke läte sig göra, det av Wohlin framlagda förslaget vore att föredraga

framför den nu rådande ordningen.

En annan grupp av förslag rörande reformering av pastor primarieämbetet

avse enbart förändring i pastor primarius’ ställning såsom kyrkoherde

i Storkyrkoförsamlingen eller sättet för hans utseende.

Vid en år 1881 uppkommen ledighet å ifrågavarande två förenade befattningar

väcktes av Stockholms konsistorium fråga, huruvida icke föreningen

av de båda tjänsterna kunde för framtiden upphöra. I framställningen hos

Kungl. Majit hemställde därför konsistoriet, att Kungl. Majit måtte i fortsättningen,

efter hörande av ärkebiskopen och eventuellt av Stockholms

ordinarie prästerskap, till pastor primarius och stadskonsistoriets ordinarie

preses utnämna den bland konsistoriets ledamöter, som Kungl. Majit därtill

funne värdig, ävensom att Kungl. Majit på ungefär samma sätt täcktes

utnämna vice preses. Två av konsistoriets ledamöter voro skiljaktiga och

biträdde ej förslaget. En av dessa, kyrkoherden Staaff, uttalade dock såsom

sin övertygelse, att vid en eventuellt förändrad anordning av ämbetet ett

väsentligt avseende borde fästas därå, att tillfälle lämnades huvudstadens

prästerskap att vid valet av chef uttala sin mening. Genom en bestämmelse

i sådan riktning skulle tillsättningen av pastor primarieämbetet ske i överensstämmelse

med eller åtminstone i andan av vårt lands kyrkliga författning,

vilket väl däremot svårligen kunde sägas om den utväg konsistoriets

flertal i främsta rummet ville förorda. Förord av ärkebiskopen borde givetvis

erfordras jämte prästerskapets. Utlåtande över konsistoriets framställning

avgavs av ärkebiskopen, vilken dock icke ansåg några olägenheter av

kyrkoherdens vid Storkyrkan självskrivenhet till pastor primarius hava

visat sig och fördenskull fann sig icke kunna förorda bifall till konsistoriets

framställning. Han hemställde emellertid örn en efter de nya tidsförhållandena

lämpad förklaring över det i privilegiebrevet den 10 mars 1636

förekommande, till en nödvändig inskränkning i Storkyrkoförsamlingens

valfrihet syftande stadgandet om »kvalificerade personer», så att önskvärd

trygghet vunnes mot ett missbruk, som läte andra än behörigen »kvalificerade

personer» komma under omröstning vid Storkyrkoförsamlingens kyrkoherdeval.

Storkyrkoförsamlingen ansåg sig ej böra uttala något omdöme

angående lämpligheten av det församlingens kyrkoherde i egenskap av pastor

primarius tillkommande ordförandeskapet i stadens konsistorium utan

endast böra förklara, att den för sin del icke önskade eller funne sig hava

behov av någon förändring i de från äldre tider gällande bestämmelserna

för tillsättning av pastor primarius och kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen.

Sedan i ärendet ytterligare till Kungl. Majit inkommit en skrift av

trettiotre inom Stockholms stad tjänstgörande präster med hemställan, att

Kungl. Majit ville omfatta och bereda framgång åt konsistoriets förslag,

föredrogs ärendet den 20 oktober 1882 inför Kungl. Majit, varvid förelåg

ett av vederbörande departementschef utarbetat förslag till förordning angående

tillsättning av ordförande i Stockholms stads konsistorium. Enligt

detta förslag skulle pastor primarius, som i ärkebiskopens frånvaro skulle

vara ordförande i stadens konsistorium, utnämnas av Kungl. Majit efter

förslag av Stockholms prästerskap och efter ärkebiskopens hörande över

förslaget. På prästerskapets förslag, vid vars upprättande rösträtt skulle

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 201.

tillkomma alla vid huvudstadens territoriella församlingar samt vid de tyska

och finska församlingarna anställda kyrkoherdar och komministrar, skulle

uppföras tre av kyrkoherdarna i Stockholms territoriella församlingar, och

skulle såväl vid valförrättningen som vid ärendets handläggning i övrigt

i tillämpliga delar förfaras såsom vid biskopsval. Över författningsförslaget

hördes ärkebiskopen, Stockholms stads konsistorium samt högsta domstolen.

Sedan av den senare i sak intet annat anmärkts än att jämväl kyrkoherdarna

i de tyska och finska församlingarna borde vara till ämbetet valbara

— i vilken anmärkning ärkebiskopen instämde — framlades för 1883

års riksdag ett med beaktande därav omarbetet förslag till förordning angående

tillsättning av pastor primarius i Stockholm (prop. nr 25). Lagutskottet

anförde i avgivet utlåtande (nr 12) i huvudsak, att man icke med

fog kunde påstå, att församlingen icke i sina val följt den anvisning, som

i och för sig håge i dess kyrkoherdes ställning såsom pastor primarius och

som i det kungliga brevet den 6 december 1743 funnit ett särskilt uttryck.

Av de 28 kyrkoherdarna vid Storkyrkan under de senaste 250 åren hade

icke färre än 19 övergått till biskopsstolar och av dessa 3 blivit ärkebiskopar.

Ett sådant förhållande syntes icke ägnat att ingiva grundade farhågor

för framtiden, och skulle församlingen vid något tillfälle icke rätt uppfatta,

att en betydelsefull rättighet även innebure en stor förpliktelse, funnes i

1743 års omnämnda kungliga brev ett prejudikat, att stadgandet i 1636 års

privilegier om kvalificerade personer icke behövde vara en död bokstav.

Härtill komme bland annat, anförde utskottet, att det föreslagna valsättet

icke innebure något inrymmande av behörigt inflytande åt lekmannaelementet.

Utskottet hemställde förty, att Kungl. Maj:ts proposition i ämnet

icke måtte av riksdagen antagas. Denna hemställan bifölls av båda kamrarna

(skr. nr 11) efter en livlig debatt.

Frågan upptogs på nytt av 1898 års kyrkomöte i anledning av en av

professorn Waldemar Rudin väckt motion (nr 34) med förslag, att kyrkomötet

ville hos Kungl. Majit anhålla om vidtagande av nödiga åtgärder för

vinnande av en lämpligare form för tillsättning av pastor primariebefattningen

i Stockholm, varvid då även stadens prästerskap borde erhålla tillbörligt

inflytande. Motionären anförde som skäl härför bland annat, att pastor

primarius sedan gammalt haft åligganden i det närmaste motsvarande en

stiftschefs, och att man knappast finge förutsätta, att den församling, som

hade att till kyrkoherde utse den, som samtidigt skulle fungera såsom konsistoriets

ordförande och kyrklig förman, skulle kunna taga hänsyn till

denna hans uppgift. I avgivet betänkande ingick kyrkomötets tillfälliga

utskott (bet. nr 15) på ett bemötande av de invändningar, som lagutskottet

vid 1883 års riksdag framfört mot det då föreliggande förslaget till upphävande

av den lagstadgade föreningen av pastor primariebefattningen och

kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen. Tillfälliga utskottet ansåg

de anmärkningar, som därvid framställts, toga hållbara och förordade återupptagande

av 1883 års förslag, dock utan den vid granskningen inom högsta

domstolen vidtagna förändringen, varigenom valbarheten utsträcktes

jämväl till de tyska och finska församlingarnas kyrkoherdar. Efter att härjämte

hava berört den förändring i fråga örn vice ordförandeplatsen i konsistoriet.

, som syntes böra bliva en följd av ett bifall till förslaget, hemställde

utskottet, att kyrkomötet mätte hos Kungl. Majit anhålla örn vidtagande

av de åtgärder, som kunde finnas ägnade att åvägabringa en lämpligare form

för tillsättande av pastor primariebefattningen, varigenom stadens präster
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Marits proposition Nr 201.

skap kunde erhålla tillbörligt inflytande vid denna tillsättning, ävensom

för åstadkommande av härav påkallade förändrade bestämmelser i fråga

örn vice ordförandeplatsen i konsistoriet. Utskottets hemställan bifölls av

kyrkomötet, som i enlighet härmed avlät skrivelse till Kungl. Majit (nr 31).

De begärda åtgärderna från Kungl. Majits sida hava emellertid uteblivit.

I en vid 1934 års kyrkomöte väckt motion (nr 18) hemställde pastor

primarius Widner m. fl., att kyrkomötet ville hos Kungl. Majit anhålla

om åtgärder i syfte, att vederbörligt inflytande vid tillsättning av pastor

primariebefattningen måtte beredas Stockholms prästerskap. Motionärerna

erinrade örn den Rudinska motionen vid 1898 års kyrkomöte och det tillfälliga

utskottets betänkande över nämnda motion. De skäl, som då av det

tillfälliga utskottet anförts, vore ännu gällande och det i än högre grad än

år 1898. Stockholms invånarantal, som då uppgått till 274,609, hade vid

början av år 1934 stigit till 521,618. Församlingarnas antal hade ökats,

och det kyrkliga arbetet hade avsevärt vuxit och förgrenats. Anspråken på

den, som hade att öva uppsikt över och leda detta arbete, måste även

stegras. Det stöde för motionärerna klart, att den rätta lösningen av Stockholms

kyrkliga chefsfråga vore lösningen av dess stiftsfråga. Men då denna

trots kyrkomötets upprepade skrivelser i ärendet, alltjämt läte vänta på

sig, vore det befogat att än en gång rikta kyrkomötets uppmärksamhet på

det ärende, som förenämnda motion omhandlade. Att framlägga ett utarbetat

förslag i detta ärende vågade motionärerna icke. Dock tilläte de

sig antyda, att bland andra möjligheter väl även den läte sig tänkas, att

sedan Storkyrkoförsamlingen enligt sina privilegier uppsatt tre av de till

provpredikanter kallade pä sitt förslag, Stockholms prästerskap finge genom

särskild omröstning antingen lämna sitt förord åt en av dessa tre eller

också på förslag uppsätta en fjärde, i vilket senare fall Konungen skulle

hava att utnämna någon av dessa fyra. I avgivet betänkande (nr 10) anförde

kyrkolagsutskottet, att det funne beaktansvärda skäl föreligga för att

en lösning av Stockholms kyrkliga chefsfråga nu borde ske i den formen,

att tillbörligt inflytande vid pastor primariebefattningens tillsättande bereddes

Stockholms prästerskap. Om angelägenheten av denna sak vittnade

de upprepade försöken under de senaste årtiondena att få till stånd en

lösning av Stockholms stiftsfråga. Sedan emellertid de framställningar, som

av 1925 och 1932 års kyrkomöten gjorts i syfte att få till stånd en stiftsbildning

i Stockholm, av Kungl. Majit den 20 januari 1933 uppförts å förteckning

över ärenden, som vore av beskaffenhet att icke kunna för det dåvarande

föranleda någon Kungl. Majts åtgärd, syntes denna utväg till en

lösning av Stockholms kyrkliga chefsfråga för ögonblicket icke framkomlig.

Denna omständighet föranledde visserligen icke utskottet att frånfalla den

uppfattning om stiftsfrågans betydelse, som kyrkomötet förut uttalat. Men

oberoende av stiftsfrågans framtida öde hade pastor primarius ändock redan

så viktiga uppgifter och befogenheter inom huvudstadens kyrkoväsende,

att den av motionärerna yrkade reformen vore motiverad. Enligt utskottets

mening vöre det ett befogat önskemål, att i Stockholm tjänstgörande präster

erhölle inflytande å tillsättningen av det ämbete, vars innehavare i

betydelsefulla avseenden vore för dem i biskops ställe. Utan att ingå på

spörsmålet, i vad mån de av motionärerna antydda riktlinjerna borde följas

vid förverkligandet av detta önskemål, hemställde utskottet, att kyrkomötet

måtte hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit täcktes vidtaga

åtgärder i syfte, att vederbörligt inflytande vid tillsättande av pastor pri
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Majit,^ proposition Nr 201.

mariebefattningen måtte beredas Stockholms prästerskap. Kyrkomötet

gjorde i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 9) hemställan i enlighet med utskottets

förslag och under åberopande av dess betänkande.

Stockholms domkapitel har i en den 10 september 1940 dagtecknad skrivelse

anmält, att pastor primarius Widner avlidit, samt att dels hans dödsbo

åtnjöte tjänstår intill utgången av februari 1941, dels prästerskapets änkeoch

pupillkassa jämlikt § 6 a i det för kassan gällande reglementet vore

berättigad att intill utgången av februari månad 1942 åtnjuta behållen

inkomst vid den efter Widner lediga befattningen. Pastor primarieämbetet

bleve i följd därav ledigt att av ny innehavare tillträdas den 1 mars 1942.

Under erinran om kammarrådet Wohlins utredning rörande en stiftsbildning

omfattande Stockholms stad jämte vissa kringliggande områden samt

domkapitlets yttrande däröver och 1938 års kyrkomötes framställning i

samma fråga m. m. framhöll domkapitlet i skrivelsen tillika, att med inrättande

av ett särskilt biskopsämbete för Stockholm skulle jämväl spörsmålet

angående ordningen för tillsättande av kyrkoherdebefattningen i

Storkyrkoförsamlingen och det därmed förenade pastor primarieämbetet

bliva löst. Det kunde med fog sägas, att tillsättningsförfarandet för nämnda

tjänster icke lämnade garantier för att å förslaget därtill uppfördes prästmän,

lämpliga såsom preses i domkapitlet och för den därmed följande

chefsställningen för Stockholms prästerskap. I detta sammanhang erinrade

domkapitlet jämväl om 1934 års kyrkomötes framställning om åtgärder i

syfte, att vederbörligt inflytande vid tillsättande av pastor primarieämbetet

måtte beredas Stockholms prästerskap. Domkapitlet hemställde fördenskull,

att Kungl. Majit måtte med beaktande av de synpunkter, domkapitlet

framhållit i ärendet, avlåta proposition till 1941 års riksdag i huvudsaklig

anslutning till det av Wohlin upprättade förslaget. Därest Kungl. Majit

icke skulle finna stiftsfrågan böra upptagas till lösning, hemställde domkapitlet.

att frågan om ändring i valproceduren vid tillsättande av pastor

primarius likväl bleve föremål för avgörande. Därvid syntes i vart fall en

utvidgning böra äga rum av den för närvarande enbart till Storkyrkoförsamlingens

invånare begränsade förslagsrätten. Detta syntes måhända

kunna enklast ske på så sätt, att med bibehållande av församlingsbornas

rätt att på förslag uppföra tre prästmän jämväl huvudstadens prästerskap

tillerkändes rätt att efter omröstning på förslag uppföra två kandidater,

prästerskapet givetvis obetaget att därvid uppföra samma kandidater som

församlingen. På detta sätt kunde erforderlig garanti vinnas för att även

Stockholms stads gemensamma synpunkter bleve beaktade vid tillsättande

av befattningen såsom pastor primarius.

Slutligen har domkapitlet, efter remiss, i ärendet inhämtat yttrande av

Storkyrkoförsamlingen, varvid dock denna avstyrkt bifall till domkapitlets

framställning. Domkapitlet har därefter, med överlämnande av församlingens

yttrande, i utlåtande den 22 oktober 1940 förnyat sin hemställan

enligt skrivelsen den 10 september 1940.

Den 1 november 1940 föreskrev Kungl. Majit, att med åtgärder för

återbesättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen skall anstå

tills vidare, intill dess Kungl. Majit annorlunda förordnar, varjämte Kungl.

Majit förklarade sig vilja framdeles meddela beslut beträffande domkapitlets

framställning i avseende å frågan örn cn stiftsbildning omfattande

Stockholms stad m. m. och, alternativt, örn ändring av valproceduren vid

tillsättande av pastor primarieämbetet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

Bil. C.

(åberopad sid. 12)

Förslag till lag angående tillsättning av pastor primarius

i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Pastor primarius utnämnes av Konungen, sedan, i den ordning nedan

stadgas, val förrättats av Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och av Stockholms

prästerskap samt förslag till ämbetet och den därmed förenade kyrkoherdetjänsten

i Storkyrkoförsamlingen avgivits av Stockholms domkapitel.

2 §.

1. Storkyrkoförsamlingens val för utseende av pastor primarius sker

genom av församlingen — för återbesättande av kyrkoherdetjänsten därstädes

— företaget val jämlikt 46 § lagen den 7 december 1934 örn tillsättning

av prästerliga tjänster och de av Konungen med stöd av nämnda

stadgande meddelade bestämmelser.

2. I Stockholms prästerskaps val till pastor primarieämbetet äga deltaga

de vid val av prästerlig ledamot av stadens domkapitel röstberättigade

prästerna. Valet förrättas å dag, som Konungen efter anmälan av domkapitlet

om inträffad ledighet i ämbetet bestämmer. Vid detta val skall

varje röstande å sin valsedel upptaga namnen å tre till ämbetet i fråga

kvalificerade personer jämte för var och en av dessa sådan uppgift å titel

eller yrke och å hemvist, som kan vara erforderlig för att fullt otvetydigt

utmärka, vem som åsyftas. Å valsedel förekommande namn, varav ej tydligt

framgår vem därmed åsyftas, ävensom namn å ej behörig person samt, där

å valsedel äro upptagna namnen å flera än tre behöriga personer, det eller

de sist å valsedeln stående övertaliga namnen anses såsom obefintliga. Valsedel,

som icke upptager fullt antal giltiga namn, är ogill. I övrigt skall för

valets förrättande, så ock för valets kungörande och avslutande samt i fråga

om besvär över valet i tillämpliga delar gälla vad för valet av prästerlig ledamot

av domkapitlet stadgas i lagen örn domkapitel. 3

3 §.

Sedan valförrättningen såväl i Storkyrkoförsamlingen som med Stockholms

prästerskap vunnit laga kraft och domkapitlet beträffande dem, som

vid vartdera valet erhållit de tre högsta rösttalen, i mån av behov införskaffat

åldersbevis och tjänsteförteckning, skall domkapitlet bland dessa å

förslag till pastor primarieämbetet uppföra i ordning efter varandra de tre,

som med hänsyn till detta ämbetes och den därmed förenade kyrkoherdetjänstens

särskilda behov finnas framför de övriga och sinsemellan äga företräde

i förtjänst och skicklighet. Om förslag, som nu nämnts, beslutar domkapitlet

vid särskilt sammanträde inför ärkebiskopen eller, örn ärkebiskopen

har förfall eller dennes ämbete är ledigt, inför annan av Konungen på framställning

av domkapitlet till ordförande vid sammanträdet förordnad biskop.

För omröstningen i domkapitlet till förslaget gäller vad i 11 § lagen om

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 201.

tillsättning av prästerliga tjänster stadgas; skolande för samtliga, som varit

under omröstning, i förslagsprotokollet upptagas ett kort sammandrag av

deras tjänsteförteckningar och jämväl antecknas de särskilda upplysningar

i övrigt, som kunna vara av betydelse för förslagets bedömande. Upprättat

förslag kungöres av domkapitlet genom anslag.

4 §.

Över det av domkapitlet upprättade förslaget ma besvär anföras hos

Konungen av Storkyrkoförsamlingen och enskild röstägande vid något av

de föregångna valen ävensom av den, som varit under omröstning för förslaget.

I fråga om dylika besvär gäller vad i 44 § lagen örn tillsättning av

prästerliga tjänster stadgas.

5 §.

Efter upprättande av förslag, som i 3 § sägs, insänder domkapitlet ofördröjligen,

med bifogande av eget yttrande, förslagsprotokollet jämte tillhörande

andra handlingar till Konungen, sorn, efter utgången av stadgad

tid för anförande av besvär över förslaget, till ämbetet utnämner en av

de å förslaget uppförda eller den Konungen med hänsyn till anförda besvär

över förslaget prövar till ämbetet äga företräde.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934

(nr 573) örn tillsättning av prästerliga tjänster.

Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 7 december 1934 om tillsättning

av prästerliga tjänster skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

46 §.

Är någon särskild---Konungen stadgat; dock att vid omröstning

i församling för tillsättning av sådan tjänst stadgande^ i 26 § skola äga

tillämpning samt att, där fråga är örn tillsättande av kyrkoherdetjänsten

i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, förslag till nämnda, tjänst och det

därmed'' förenade pastor primaneämbetet skall av domkapitlet upprättas i

enlighet med vad härom i särskild lag stadgas.

Förslag till lag örn biskopsvisitationer i Stockholm.

Härigenom förordnas som följer:

De befogenheter och skyldigheter med avseende a förrättande av visitation

i församling, som i fråga örn församlingar i stift jämlikt kap. 24

kyrkolagen och eljest enligt lag eller särskild författning gälla för biskopen,

skola beträffande de under Stockholms domkapitel lydande församlingarna

tillkomma pastor prim arius.

Bihang till riksdagens protokoll loll. 1 sami. Nr 201.

*

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § och 11 § 1 morn.1 lagen

den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) örn reglering

av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 5 § och 11 § 1 mom. lagen den 9 december 1910

örn reglering av prästerskapets avlöning skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

5 §.

Lön må---för komminister.

För domprost vare — — — utgöra 10,000 kronor. Kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen

äger därjämte såsom pastor primarius åtnjuta ett särskilt

arvode med 4,400 kronor för år.

Högsta lönebelopp---5,000 kronor.

11 §.

1. Lön till---förordnar Konungen.

Kyrkoherden i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm enligt 5 § såsom

pastor primarius tillkommande särskilt arvode skall utgå ur kyrkofonden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942.

Förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 §2 lagen den 30 augusti 1932

(nr 404) om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 30 augusti 1932 örn kyrkofond

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

Från statsverket utgår till kyrkofonden för varje år ersättning med

dels---

dels---

dels ock 121,600 kronor för statsanslag, som tillförne åtnjutits av biskopar

och pastor primarius eller utgått till biskopslöneregleringsfonden,

skolande dessa---tillföras kyrkofonden.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942.

1 Senaste lydelse av 11 § 1 morn., se 1934: 617.

2 Senaste lydelse, se 1938: 735.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 201.

43

Utkast till Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen

den 7 december 1934 (nr 578) om särskild ordning vid

tillsättning av vissa prästerliga tjänster.

Härigenom förordnas, att kungörelsen den 7 december 1934 om särskild

ordning vid tillsättning av vissa prästerliga tjänster skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

Kungl. Majit har,---särskilda bestämmelser:

Beträffande kyrkoherdetjänst.

6. Sedan valförrättningen vunnit laga kraft, skall domkapitlet till här

ifrågakommande tjänst, med undantag för kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen

i Stockholm, å förslag uppföra de tre prästmän, som vid valet

erhållit de flesta rösterna, i ordning efter antalet erhållna röster. Hava

några---förslaget uppförda.

Då fråga är om tillsättande av kyrkoherdetjänsten i Storkyrkoförsamlingen

i Stockholm förfares därmed, efter det valförrättning varom ovan

under punkt 5 sägs vunnit laga kraft, på sätt i lagen den............1941

nr......stadgas om tillsättning av det med sagda tjänst förenade pastor

primarieämbetet.

7. Därest till i första stycket under punkt 6 avsedd tjänst icke tre prästmän

uppförts å förslaget, inberättar domkapitlet förhållandet till Kungl.

Majit och avbidar Kungl. Majits beslut i ärendet.

Beträffande komministerstjänst.

2.---

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 2

april 191+1.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 31 mars 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 21 mars 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till dels lag angående tillsättning av

pastor primarius i Stockholm, dels lag om ändrad lydelse av 1+6 § lagen

den 7 december 1931+ (nr 573) örn tillsättning av prästerliga tjänster,

dels ock lag örn biskopsvisitationer i Stockholm.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av kammarrådet Tom Wohlin.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition Nr 201.

45

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

18 april 194.1.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge lagrådets

den 2 april 1941 avgivna utlåtande över de den 21 mars 1941 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag angående tillsättning av pastor primarius i Stockholm;

2) lag örn ändrad lydelse av 46 § lagen den 7 december 1934 (nr 573)

örn tillsättning av prästerliga tjänster; och

3) lag om biskopsvisitationer i Stockholm.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen utan erinran hemställer

föredraganden

dels att förslagen — med viss ändring av formell natur av 2 § 1 mom.

och 3 § förslaget till lag angående tillsättning av pastor primarius i

Stockholm — måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att besluta, att den

pastor primarius tillkommande ersättningen för kronobonden skall från

och med budgetåret 1942/43 utgå med ett belopp av 4,400 kronor för år.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr SOI.

5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1941:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 s. 1 i texten