Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara

1941-05-02 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:213, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

1

tfr 213.

Kungl. Martts proposition till riksdagen med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den

22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig

eller krigsfara; given Stockholms slott den 2 maj 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag

till lag1 angående ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 213

875 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

tili

Lag

angående ändrad lydelse ay 9 oell 10 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 310)

om sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939 om sjukhusvård

vid krig eller krigsfara skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

9 §•

Kostnaderna för militära sjukhus bestridas helt av statsmedel, i den mån

särskilda medel icke stå till förfogande.

Yad nu---eller krigsfara.

Beträffande civila sjukhus i övrigt bestridas kostnaderna för vård av

krigsskadade och övriga extra kostnader, som föranledas av bestämmelserna

i denna lag, på sätt i första stycket sägs; dock att under tid, då krig icke

råder, kostnader för vård av krigsskadade skola ersättas av statsmedel enligt

grunder, som fastställas av Konungen. Övriga kostnader för sådana sjukhus

bestridas i den ordning, som tillämpas i fredstid.

Med krigsskadade---sårade krigsfångar.

10 §.

Ansökan örn ersättning för sådana kostnader för vård å civila sjukhus,

vilka jämlikt 9 § skola gäldas av statsmedel, skall insändas till medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen äger utbetala förskott å sådan ersättning enligt

de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen. Finnes anspråk

å slutlig ersättning böra godkännas, skall medicinalstyrelsen tillställa den

ersättningsberättigade honom tillkommande belopp. Varder anspråket icke

godkänt, skola handlingarna i ärendet utan dröjsmål överlämnas till riksvärderingsnämnden,

som har att avgöra ärendet enligt de grunder och i

den ordning, som äro stadgade beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

Över riksvärderingsnämndens beslut må klagan icke föras.

Framställes i andra fall än i första stycket sägs anspråk på ersättning

för sådana kostnader för civila sjukhus, vilka jämlikt 9 § skola gäldas av

statsmedel, skall anspråket prövas enligt de grunder och i den ordning,

som äro stadgade beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

O

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Angående sätt och tid för erläggande av ersättning, som bestämts av lokal

värderingsnämnd eller riksvärderingsnämnden, skall gälla, vad i rekvisitionslagen

stadgas örn likvid för fullgjord rekvisition.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 25 april 1941.

N ärvar anele:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Bosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen

anmäler t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Bergquist,

fråga örn viss ändring i lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara

samt anför:

Gällande bestämmelser.

Den grundläggande regleringen av sjukhusförhållandena vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, återfinnes i lagen den 22 juni 1939 (nr 310)

om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. I första stycket av 1 § gives Konungen

fullmakt att förordna örn tillämpning av de särskilda bestämmelser, vilka

under utomordentliga förhållanden skola gälla; dessa bestämmelser finnas

intagna i lagens 3—9 §§. Genom föreskrift i 1 § andra stycket sättas stadganden

i andra lagar och författningar — i den mån de strida mot den nu

ifrågavarande lagens bestämmelser, såvitt de enligt meddelat förordnande

skola tillämpas — temporärt ur kraft. I 2 § lämnas förklaring å vad i lagen

förstås med »militära sjukhus» och »civila sjukhus». 9 § innehåller de

viktiga bestämmelserna örn huru kostnaderna för sjukhusen skola gäldas

vid krig eller krigsfara. Kostnaderna för militära sjukhus skola bestridas

av statsmedel, i den mån särskilda medel icke stå till förfogande (9 § första

stycket). Samma regler skola gälla i fråga örn civila sjukhus, som upprättas

i anledning av krig eller krigsfara (9 § andra stycket). För civila sjukhus i

övrigt skola kostnaderna bestridas i den ordning, som tillämpas i fredstid;

dock skola kostnaderna för vård av krigsskadade och övriga extra kostnader,

som föranledas av bestämmelserna i lagen, gäldas av statsmedel (9 §

tredje stycket). Med krigsskadade avses enligt 9 § fjärde stycket dels

sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller skada förorsakats av

fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under deras tjänstgöring

vid krigsmakten eller luftskyddet eller uppehåll där med vederbörligt

tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar. Slutligen stadgas i 10 §,

att anspråk på ersättning för sådana kostnader för civila sjukhus, vilka

jämlikt 9 § skola gäldas av statsmedel, skola prövas enligt de grunder och

i den ordning, som äro stadgade beträffande rekvisition för krigsmaktens

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Majus proposition nr 213.

behov. Angående sättet och tiden för ersättnings erläggande skall gälla

vad i rekvisitionslagen stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.

Huvudstadgandena rörande rekvisition för krigsmaktens behov återfinnas

i lagen den 31 mars 1938 (nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda

att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag) (ändrad

genom lagar den 22 juni 1939, nr 295, och den 31 maj 1940, nr 411). I

rekvisitionslagen stadgas, bland annat, att för avgörande av ersättningsfrågor

skola finnas en riksvärderingsnämnd för hela riket ävensom lokala värderingsnämnder,

i regel en för varje landstingsområde och en för varje stad, som

ej deltager i landsting (11 §). Kan på förhand lämpligen bestämmas, efter

vilka pris ersättning skall utgå för fullgjord rekvisition, skola taxor å nämnda

pris upprättas (8 §). Taxor upprättas av riksvärderingsnämnden eller, enligt

dennas bestämmande, av lokal värderingsnämnd (12 §). Finnes i taxa upptaget

pris för fullgjord rekvisition, skall, med visst undantag, ersättningen

därför utgå i enlighet med taxan (8 §). Eljest skall ersättning lämnas med

belopp, som prövas skäligt med hänsyn till »nödvändiga kostnader vid produktion

eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen

regelmässigt inverkande förhållanden» (7 §). Ersättning, som skall

utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myndighet, som för kronans

räkning mottagit det rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av den

lokala värderingsnämnden. Där nämnden finner skälig anledning antaga,

att ersättningen bör skattas till högre belopp än tjugu tusen kronor, skall

nämnden dock ofördröjligen hänskjuta frågan örn ersättning till riksvärderingsnämndens

omedelbara avgörande (13 §). Ändring i beslut, som av lokal

värderingsnämnd meddelats i ersättningsfråga, må sökas hos riksvärderingsnämnden

genom besvär. Över beslut, som meddelats av riksvärderingsnämnden

i ersättningsfråga, må klagan ej föras (14 §).

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av rekvisitionslagen hava

meddelats i rekvisitionsförordningen den 10 juni 1938, nr 304 (ändrad genom

förordning den 22 juni 1939, nr 361). I dess 29 § finnes angivet, huru

räkning å ersättning i anledning av rekvisition skall avgivas och i vissa

fall överlämnas till vederbörande värderingsnämnd. 33 § innehåller, bland

annat, bestämmelse därom, att, då värderingsnämnd avgjort ersättningsfråga,

nämndens protokoll eller utdrag därav skall överlämnas till länsstyrelsen,

som har att, så snart slutligt beslut i ärendet föreligger, tillställa

den ersättningsberättigade honom tillkommande belopp.

Rekvisitionsförordningen innehåller vidare åtskilliga andra bestämmelser,

som reglera värderingsnämnds behandling av ersättningsärenden. Sålunda

stadgas, bland annat, i 25 §, att värderingsnämnd äger höra sakkunnig, där

så finnes erforderligt, samt förrätta syn eller besiktning. I 31 § föreskrives,

bland annat, att kronans riitt skall bevakas inför lokal värderingsnämnd av

ombud, som förordnats av länsstyrelsen, och inför riksvärderingsnämnden

av ombud, som förordnats av Kungl. Majit. Enskild sakägare äger själv

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

eller genom ombud bevaka sin rätt inför värderingsnämnd. Enskild sakägare

är skyldig att på anfordran tillhandahålla värderingsnämnd erforderliga

handlingar och upplysningar ävensom att, där så finnes nödigt, på kallelse

inställa sig inför nämnden för att meddela muntliga upplysningar.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att chefen för försvarsdepartementet,

med stöd av Kungl. Majlis den 31 januari 1941 givna bemyndigande,

den 3 februari 1941 tillkallat särskilda utredningsmän att inom nämnda departement

biträda med utredning angående revision av gällande rekvisitionslagstiftning.

Genom kungörelse den 8 december 1939, nr 833, har Kungl. Majit med stöd

av 1 § första stycket lagen örn sjukhusvård vid krig eller krigsfara förordnat,

att bestämmelserna i 3—9 §§ i lagen skola äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser angående tillämpning av lagen örn sjukhusvård

vid krig eller krigsfara hava utfärdats genom kungörelse den 3 september 1939,

nr 634 (ändrad genom kungörelse den 15 december 1939, nr 874). Enligt

kungörelsens 8 § utfärdas närmare föreskrifter för tillämpningen av 10 § i

lagen av medicinalstyrelsen. Styrelsen har med stöd härav utfärdat dels en

i det följande omförmäld cirkulärskrivelse av den 16 maj 1940, dels ock vissa

särskilda föreskrifter beträffande förskottering av kostnader för beredskapssjukhuset

i Visby.

I brev till medicinalstyrelsen den 30 augusti 1940 har Kungl. Majit — med

upphävande av den nyssnämnda av styrelsen den 16 maj 1940 utfärdade

cirkulärskrivelsen, vilken var riktad till samtliga landstings förvaltningsutskott

samt gällde ersättning för vård av militära patienter å av landsting

drivna sjukhus — meddelat följande föreskrifter rörande sättet för beräknande

och bestridande av preliminär ersättning av statsmedel för vård av

militära patienter å de i fred befintliga civila sjukhusen:

1. Ersättning skall preliminärt beräknas efter den medelkostnad per patient

och dag, som senaste bokslut vid respektive sjukhus utvisar, dock att ersättningsbeloppet

icke må sättas högre än att det med säkerhet kan antagas

komma att icke överstiga sjukhusets medelkostnad per patient och dag för

det år vården lämnats, sedan sammanlagda beloppet av till sjukhuset i

övrigt utgående driftbidrag av statsmedel från dragits bruttokostnaden.

2. Bukning å dylik preliminär ersättning utställes på och gäldas av krigskassaavdelningen

vid den militära myndighet, där vederbörande är hemortsredovisad.

3. Har räkning översänts till annan krigskassaavdelning, åligger det denna

att ofördröjligen översända räkningen till i andra punkten avsedd krigskassaavdelning,

som har att utbetala sjukhuset enligt räkningen tillkommande

ersättning.

Beträffande sättet för den definitiva ersättningens beräknande och bestridande

vill Kungl. Majit framdeles meddela beslut.

Bestämmelserna i brevet äga tillämpning å alla militära patienter, tillhörande

såväl armén som marinen och flygvapnet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

7

Förarbetena till lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

Förarbetena till lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara innehålla

icke andra uttalanden rörande bestämmelserna i 10 § än en hänvisning till

liknande föreskrifter i 6 § lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt

för luftskyddets behov (senaste lydelse enligt lag den 13 april 1940,

nr 219).

Departementspromemoria nied ändringsförslag.

Inom socialdepartementet har upprättats en promemoria angående

ifrågasatt ändring av 10 § lagen örn sjukhusvård vid krig eller

krigsfara. Efter redogörelse för gällande bestämmelser m. m. bär i promemorian

vidare anförts:

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att kostnader för civila sjukhus,

som upprättas i anledning av krig eller krigsfara, ävensom kostnader

för vård av krigsskadade å civila sjukhus i övrigt och övriga för sistnämnda

sjukhus uppkomna kostnader, vilka föranledas av bestämmelserna i 1939 års

lag, helt skola bestridas av statsmedel.

Vad först beträffar kostnad för sådan sjukhusvård, som skall bekostas

av statsmedel — d. v. s. all vård å civila sjukhus, som upprättats i

anledning av krig eller krigsfara, ävensom vård av krigsskadade å civila

sjukhus i övrigt — hava på sätt framgår av vad i det föregående anförts

vissa regler fastställts för förskottsbetalning därav. I fråga om fastställandet

av den slutliga ersättningen för vården gäller för närvarande enligt lagens

10 §, att ersättningsanspråk skall prövas enligt de grunder och i den ordning,

som äro stadgade beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

Såvitt angår ordningen för prövningen gäller alltså, att ersättningen, örn

fastställd taxa ej är tillämplig, skall prövas av lokal värderingsnämnd och

i vissa fall av riksvärderingsnämnden. Då beräknandet av ersättning i fall,

varom nu är fråga, i regel torde utgöra resultatet av vissa räkneoperationer

utan större utrymme för ett skälighetsbedömande, synes det beträffande

sådana fall, då enighet råder mellan den ersättningsberättigade och vederbörande

myndighet, som påkallat sjukhusvård, rörande ersättningens storlek,

olämpligt, att avgörandet av frågan örn ersättningsbeloppet skall behöva

hänvisas till värderingsnämnd enligt rekvisitionslagen. Det skulle säkerligen

vara mera praktiskt, att räkning å meddelad sjukhusvård överlämnades, örn

den sjuke eller sårade tillhörde krigsmakten — eller vöre krigsfånge — till

vederbörande militära förvaltningsmyndighet — armé-, marin- eller flygförvaltningen

— samt i annat fälb till medicinalstyrelsen. För undersökning

av faktiska omständigheter och för införskaffande av möjligen erforderliga

uppgifter i övrigt torde myndigheterna kunna vända sig till underordnade

organ eller andra myndigheter. Funne armé-, marin- eller flygförvaltningen,

respektive medicinalstyrelsen icke anledning till erinran mot framställt ersättningsanspråk,

borde detsamma anses för statens räkning godtaget; utbetalning

av ersättning kunde lämpligen ske till den ersättningsberättigade

genom vederbörande myndighets egen försorg. Kunde ersättningskravet

däremot icke godkännas, borde avgörandet träffas av någon högre instans.

En möjlighet, vore givetvis den, att för sådant fall förbehålla Kungl. Majit

avgörandet. En annan möjlighet — vilken synes vara att föredraga skulle

vara att anlita riksvärderingsnämnden såsom överinstans; över dess beslut

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

borde klagan icke få föras. Utbetalning av ersättning synes i sådant fall

böra ske i enlighet nied rekvisitionsförordningens bestämmelser.

Beträffande ersättning för sådana kostnader för civila sjukhus, vilka

skola gäldas av statsmedel, i andra fall än då fråga är örn kostnad

för själva sjukhusvården synas de för närvarande i lagens 10 8 föreskrivna

reglerna fortfarande böra bliva tillämpliga.

Bestämmelser, avfattade i enlighet med vad sålunda anförts, upptogos i

ett utkast till lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen örn sjukhusvård

vid krig eller krigsfara, enligt vilket utkast nämnda lagrum skulle erhålla

följande lydelse:

Anspråk pa ersättning för sådana kostnader för vård å civila sjukhus, vilka

jämlikt 9 § skola gäldas av statsmedel, skall framställas, i fråga örn sjuka eller

sårade, som tillhöra krigsmakten eller äro krigsfångar, till armé-, marin- eller

flygförvaltningen samt eljest till medicinalstyrelsen. Godkänner myndigheten

framställt ersättningsanspråk, skall myndigheten omedelbart tillställa den ersättningsberättigade

honom tillkommande belopp. Varder framställt ersättningsanspråk

icke godkänt, skola handlingarna i ärendet utan dröjsmål överlämnas

till riksvärderingsnämnden, som har att avgöra ärendet enligt de grunder, som

äro stadgade beträffande rekvisition för krigsmaktens behov. Över riksvärderingsnämndens

beslut må klagan icke föras.

Framställes i andra fall än i första stycket sägs anspråk på ersättning för

sådana kostnader för civila sjukhus, vilka jämlikt 9 § skola gäldas av statsmedel,

skall anspråket prövas enligt de grunder och i den ordning, som äro

stadgade beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

Angående sätt och tid för erläggande av ersättning, som bestämts av lokal

värderingsnämnd eller riksvärderingsnämnden, skall gälla vad i rekvisitionslagen

stadgas örn likvid för fullgjord rekvisition.

Över promemorian hava, efter remiss, yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

riksvärderingsnämnden, armé-, marin- och flygförvaltningarna samt

svenska landstingsförbundet.

Lagutkastet tillstyrkes i princip eller lämnas utan erinran i samtliga

yttranden med undantag av arméförvaltningens yttrande, vari erinringar i

flera hänseenden anföras.

Medicin alstyrelsen framhåller, att olika fall av vård å civila sjukhus av

militära patienter och krigsskadade kunna komma i fråga samt att kostnaderna

för vården kunna avsevärt variera. En rätt väsentlig skillnad förelåge

vid krig, å ena sidan, och krigsfara (långvarig beredskap) å den andra. Vård

hade under år 1940 meddelats vid olika beredskapssjukhus, reservsjukhus

samt av landstingen drivna lasarett. Det syntes styrelsen riktigt, att den

föreslagna lagändringen komme till stånd. Örn lagen ej kunde giva de

detaljbestämmelser, som torde bliva nödvändiga, syntes dessa böra komma

till uttryck i särskild kungörelse, därest ej medicinalstyrelsen bemyndigades

att fortfarande utfärda dylika bestämmelser. Vissa direktiv syntes dock böra

givas styrelsen.

Medicinalstyrelsen anför ytterligare följande:

. Styrelsen vill fästa uppmärksamheten på de åsikter, som arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse under handläggning av ärenden, som falla under

10 § i lagen, förfäktat. Örn dessa åsikter allt fortfarande skola få gälla,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

kan man befara, att alla till arméförvaltningen ställda ersättningskrav från

landstingen komma att underkännas oell överlämnas till riksvärderingsnämnden.

Slutligen framhåller styrelsen, att begreppet »vård å civila sjukhus» borde

preciseras så att klarhet vunnes, huruvida ersättning i vissa fall finge utgå

för vård å enskilt eller halvenskilt rum och i vilken utsträckning konsultation

av specialist finge förekomma.

Riksvärderingsnämnden anför, att det visserligen kunde antagas, att ärenden,

som överlämnades till nämnden, merendels vore så beredda, att de

utan vidare kunde företagas till avgörande. Tillräckliga skäl syntes dock

knappast föreligga att betaga nämnden den nämnden eljest tillkommande

befogenheten att av eget initiativ införskaffa den ytterligare utredning, som

kunde finnas erforderlig. Den mest ändamålsenliga formen därför hade visat

sig vara muntligt förfarande inför nämnden. För att ett sådant skulle kunna

komma till stånd erfordrades att, i överensstämmelse med vad som funnes

stadgat i 31 § första stycket rekvisitionsförordningen, ombud funnes, som

kunde företräda kronan inför nämnden. Nämnden förordade, att tillägg

måtte göras till 10 § första stycket i lagen av innebörd, att vid nämndens

behandling av där avsedda ärenden rekvisitionsförordningens bestämmelser

i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse.

Svenska landstingsförbundet förklarar sig icke hava något att erinra mot

den föreslagna lagändringen, då den innebure en förenkling, men tillägger:

Då preliminär ersättning alltjämt är avsedd att förekomma, torde kunna

ifrågasättas, örn icke till undvikande av missförstånd i 10 § borde intagas

en bestämmelse, att sjukhus äger erhålla förskott å ersättning enligt de

grunder Konungen bestämmer. En dylik förskottsersättning, som redan

under rådande förhållanden ansetts motiverad, torde bli ofrånkomlig i händelse

av krig, då driften av de stora beredskapssjukhusen kommer att förorsaka

de civila sjukhusägarna så stora kostnader, att de sannolikt komma

att sakna erforderligt rörelsekapital, därest avräkningar ej ske med relativt

korta tidsintervaller.

? Fly g för vältning en anser den enklaste utvägen för åvägabringande av ordning,

reda och enhetlighet i utbetalning av definitiva ersättningar vara att

fastställa taxor enligt 8 och 12 §§ rekvisitionslagen. Därest bestämda hinder

föreligga mot upprättande av sådana taxor, och under förutsättning att tilllämpningsföreskrifter

av visst av flygförvaltningen närmare angivet innehåll

utfärdas, har flygförvaltningen intet att erinra mot förslaget.

Arméförvaltningen betonar inledningsvis, att lagförslaget syftade till att

kostnader, som borde belasta medelstillgången under fjärde huvudtiteln,

skulle giildas av försvarsväsendets centrala förvaltningsorgan och kostnader,

som borde belasta femte huvudtiteln, av medicinalstyrelsen, samt anför

härom:

Vill man komma till detta resultat, synes emellertid en närmare utformning

av den föreslagna författningstexten böra komma till stånd.

Därvid torde närmast böra beaktas de konsekvenser, vilka bliva förbundna

med ett fastställande av det av sociala försvarsberedskapskommittén den 10

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majus proposition nr 213.

januari 1941 avgivna betänkandet med förslag till krigspensionsförordning

m. lii. Detta förslag innefattar bland annat (28 § 2 morn.), att riksförsäkringsanstalten

avses att vara den myndighet, vilken med undantag beträffande

familjebidrag under sjukdom skall handlägga samtliga frågor angående

ersättning i anledning av kroppsskada under krigstjänstgöring till den personal

_ vid försvarsväsendet m. fl., som angives i 1 § till denna förordning.

Häri ingår även sjukvårdsersättning, som jämlikt 10 § i förordningen skall

utgå i den mån den krigsskadade ej eljest äger åtnjuta sådan ersättning av

statsmedel och vilken omfattar bland annat kostnader för vård å sjukvårdsanstalt.

Tidpunkten för övertagande av detta ansvar beträffande krigsskadads

sjukvård sammanfaller med tiden, när dennes motsvarande förmåner upphöra

enligt de bestämmelser, som äro utfärdade i 1 § av reglementet den

20 oktober 1939 (nr 757) angående sjukvård åt personal vid försvarsväsendet

under krigstjänstgöring. Jämlikt sistnämnda stadgande skall rätten till fri

sjukvård bibehållas under högst tre månader efter tjänstgöringens slut,

såvida vederbörande ej dessförinnan på grund av kroppsskadans förutsedda

varaktighet eller till följd av invaliditet avföres från det truppförband, där

han redovisas, och »skall i fråga örn rätt till ytterligare sjukvård i här avsedda

fall gälla vad därom särskilt stadgas». Nämnda rätt till ytterligare

sjukvård — innefattande bland annat sjukhusvård — avses bliva reglerad

genom krigspensionsförordningen, och efter nyss anförd tidpunkt inträder

sålunda riksförsäkringsanstalten såsom den myndighet, vilken har att ekonomiskt

svara för att erforderlig sjukhusvård beredes vederbörande.

Arméförvaltningen erinrar härefter örn att föreskrifterna i brevet den 30

augusti 1940 fortfarande skulle gälla samt att vad i punkten 3 andra stycket

i nämnda brev angåves komma att av Kungl. Majit beslutas angående sättet

för den definitiva ersättningens beräknande och bestridande enligt arméförvaltningens

uppfattning avsåges att komma till uttryck i det föreliggande

förslaget till ändrad lydelse av 10 § i lagen. Därpå anföres:

Yid sådant förhållande synes det arméförvaltningen vara nödvändigt, att

i krigssjukhusvårdslagen och denna dess paragraf inrymmas bestämmelser

angående såväl den preliminära som den definitiva ersättningens beräknande

och bestridande. Ett frångående av härutinnan med avseende å den preliminära

ersättningens bestämmande nu tillämpade principer för att i stället

uppdraga åt respektive centrala militära förvaltningsmyndigheter handläggningen

av samtliga debiteringar, avseende såväl preliminär som definitiv

ersättning, bomme att innebära ett avsteg från vanliga krigsförvaltningsprinciper

och ej heller vara ändamålsenligt, då en dylik anordning måste

bliva mycket tidsödande för nämnda myndigheter samt kräva en stor och

dyrbar personaluppsättning. Det har framgått av det föregående, att riksförsäkringsanstaltens

inträde såsom ekonomiskt ansvarig myndighet i ärenden,

som beröra viss del av krigssjukhusvården, torde nödvändiggöra, att

vid det föreliggande förslagets eventuella genomförande denna myndighet

beträffande fall, vilkas sjukvård reglerats av densamma, bör inträda såsom i

förevarande avseenden med de militära centrala förvaltningarna medansvarig,

när det gäller det definitiva reglerandet av ifrågavarande ersättningsfrågor.

Det torde under alla förhållanden bliva nödvändigt, att, därest ersättning

fortfarande skall utgå med både preliminär och definitiv beräkning, på denna

anstalt lägga även motsvarande uppgifter, vilka skulle tillkomma de lokala

krigskassaavdelningarna beträffande likviderande av preliminär ersättning för

sjukhusvård, som meddelats jämlikt krigssjukvårdsreglementet (nr 757/1939).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Arméförvaltningen förklarar, att av det anförda framginge, att beträffande

gäldandet av preliminär ersättning för sjukhusvård enligt 9 § krigssjukhusvårdslagen

hittills gällande regler borde hellre än en centralisering på

nyss angivet sätt komma till användning även i fortsättningen, dock med

den jämkning, som kunde föranledas därav, att riksförsäkringsanstalten i

respektive vårdfall vid viss tidpunkt kunde komma att inträda såsom ekonomiskt

ansvarig för sjukhusvården och följaktligen från och med nämnda

tidpunkt böra utgiva den på staten belöpande ersättningen.

Beträffande den definitiva ersättningens beräknande och bestridande anser

arméförvaltningen, att vissa svårigheter torde uppstå, därest de ärenden, som

avsåge denna, i första hand skulle behandlas av såväl de centrala militära

myndigheterna som riksförsäkringsanstalten. Härom framhålles följande:

Den ersättning, som staten har att utgiva enligt krigssjukhusvårdslagen,

är uppenbarligen att bedöma på enahanda sätt, vare sig det gäller försvarsväsendets

personal eller civilbefolkningen, och samma lärer förhållandet vara

beträffande vårdkostnaden för militärperson vare sig det gäller tid, för vilken

kostnaden skall bestridas av militära anslag eller eventuellt utgå från andra

statsmedel. I militärt sjukvårdshänseende äro i varje fall några särskilda

synpunkter härvidlag icke att anlägga. För betalningsmottagaren bör det

däremot framstå såsom rationellt, örn han har att vända sig till allenast en

statsmyndighet. Vid sådant förhållande kan det ifrågasättas, örn icke en

lämplig lösning vore, att dessa ekonomiska uppgörelser helt förlädes till

medicinalstyrelsen. Denna myndighet torde i helt annan utsträckning än de

militära centrala förvaltningsmyndigheterna och riksförsäkringsanstalten hava

erforderlig förutsättning att bedöma de mångahanda spörsmål, vilka sammanhänga

med en granskning av de uppgifter, på vilka den ekonomiska

uppgörelsen med landstingen o. s. v. måste grundas. Medicinalstyrelsen

skulle därefter hava att likvidvägen bereda sig gottgörelse från vederbörande

försvarsförvaltningar och riksförsäkringsanstalten för de kostnadsbelopp, som

enligt vad ovan anförts böra belasta andra medelstillgångar än dem som

stå till medicinalstyrelsens eget förfogande.

Då det alltså gäller kostnader, som i sin helhet skola stanna på statsverket,

och fråga sålunda endast är örn en uppdelning av dessa på anslagsmedel

under respektive huvudtitlar, vill det synas, som örn hinder mot ett

dylikt förenklat förfarande ej borde möta.

Arméförvaltningen förklarar sig slutligen vilja i förevarande sammanhang

framhålla, att en tillämpning även i beredskapslägen av bestämmelserna i

9 § krigssjukhusvårdslagen örn grunden för fördelning av vårdkostnaderna

komme att bliva synnerligen betungande för staten. Med stöd av vunna

erfarenheter angående de stora kostnader, vilka under hittills rådande förstärkta

försvarsberedskap varit förenade med sjukvård, som meddelats krigsmaktens

personal å landets civila sjukvårdsanstalter — även å truppförbandens

förläggningsorter — syntes det önskvärt, att nämnda fördelningsgrund

bleve gällande allenast under krig och då enbart beträffande civila

sjukhus, som upprättats i anledning av krig eller krigsfara, samt sådana i

fred befintliga sjukhus, vilka organiserats och toges i anspråk såsom beredskaps-

eller krigssjukhus. Under annan tid, då bestämmelserna i krigssjukhusvårdslagen

och krigssjukvårdsreglementet skulle tillämpas, syntes ersätt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

ning för meddelad sjukhusvård lämpligen och helst böra beräknas och bestridas

enligt vanliga, för fredsförhållanden gällande principer (sjukhuslagen

§ 17). Härmed vunnes även avsevärda förenklingar i administrativt avseende.

I anledning av arméförvaltningens uttalanden hava förnyade yttranden

inhämtats från medicinalstyrelsen och svenska landstingsförbundet.

Medicinalstyrelsen yttrar:

Styrelsen anser förslaget att förlägga det definitiva avgörandet av ersättningsfrågorna

till styrelsen icke äga obetingat företräde framför det av styrelsen

förordade förslaget. Styrelsens arbetsbörda skulle bliva väsentligt

utökad och måhända föranleda inrättandet av en särskild byrå för dessa

ersättningsfrågor. Vidare kan befaras, att utredningen av dylika frågor skulle

komma att i vissa fall draga längre tid, då styrelsen säkerligen i åtskilliga

fall bleve nödsakad inhämta kompletterande upplysningar av de militära

förvaltningar, som insänt ärendena.

A andra sidan torde en avsevärd förenkling i förfarandet vara att vinna

för betalningsmottagare, därest såsom nu föreslagits de definitiva ersättningarna

helt utbetalades från medicinalstyrelsen.

Det enklaste förfaringssättet torde i så fall vara, att såväl den preliminära

som den definitiva ersättningen utbetalades av medicinalstyrelsen från anslag,

som för sådant ändamål ställdes till styrelsens förfogande. Härigenom skulle

dessutom det otvivelaktigt mycket tidsödande arbetet med kostnadernas

debitering på olika militära förvaltningar och riksförsäkringsanstalten undvikas.

I fråga örn arméförvaltningens åsikt, att ersättning för meddelad sjukhusvård

under annan tid än krig, då krigssjukhusvårdslagen ägde tillämpning,

borde beräknas enligt vanliga för fredsförhållanden gällande principer, förklarar

sig medicinalstyrelsen fortfarande intaga den ståndpunkten, att den

fulla kostnaden skall ersättas i enlighet med 9 § i lagen.

Svenska landstingsförbundet anför, att förbundet icke hade något att erinra

mot anordningen att alla ersättningsanspråk för sjukhusvård åt krigsskadade

skulle ställas till medicinalstyrelsen, som hade att å statens vägnar fatta

beslut i ärendet och sedermera i sin tur hos respektive militära förvaltningar

söka gottgörelse för erlagda vårdersättningar. En sådan anordning syntes

ägnad att underlätta ersättningsförfarandet för sjukhusägarna och medföra

enhetliga grunder för ersättningens beräknande. Förbundet förutsatte emellertid

att, därest ersättningskrav ej godkändes av medicinalstyrelsen, ersättningsfrågan

skulle hänskjutas till riksvärderingsnämnden för avgörande.

Även örn, såsom arméförvaltningen föreslagit, medicinalstyrelsen i första

hand skulle avgöra alla ersättningskrav och sedan söka gottgörelse från

respektive armé-, marin- och flygförvaltningarna samt riksförsäkringsanstalten,

bleve ersättningsförfarandet enligt landstingsförbundets mening omständligt.

Att man under krigsförhållanden icke kunde komma ifrån denna ordning

syntes sannolikt. Däremot holle förbundet i likhet med arméförvaltningen

före, att man under tider, då nyssnämnda lag visserligen tillämpades men

krig ej rådde, skulle kunna förenkla ersättningsproceduren rätt väsentligt.

Härom anför landstingsförbundet:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Utgångspunkten för en reform av ersättningsförfarandet under sistberörda

förhållanden bör alltjämt vara, att staten i princip skall bestrida kostnaderna

för militära patienters vård å de civila sjukhusen. Härav följer, att förbundet

icke kan dela arméförvaltningens åsikt, att under tider av krigsfara, då nyssnämnda

lag tillämpas, ersättningen skall utgå efter de fastställda dagavgifterna,

nämligen för militär patient, som normalt är bosatt inom det sjukvårdsområde,

där han vårdas, efter inomlänspatientavgift och för övriga efter

utomlänspatientavgift. Då inomlänspatientavgiften endast täcker en bråkdel

av och utomlänspatientavgiften ofta ej oväsentligt understiger den verkliga

dagkostnaden, skulle ett realiserande av arméförvaltningens förslag innebära,

att de civila sjukhusägarna Hnge påtaga sig en väsentlig del av kostnaderna

för det militära klientelets sjukhusvård. Detta kan knappast anses rättvist,

helst som staten, örn vården av den militära patienten äger rum å ett

garnisonssjukhus, får vidkännas den verkliga kostnaden, och denna i flertalet

fall torde vara ungefär lika hög som vid de civila sjukhusen. Örn vårdersättningen

utformas i enlighet med arméförvaltningens förslag, kan det

befaras, att så många militära patienter som möjligt överföras till de civila

sjukhusen i stället för att inläggas å krigsmaktens egna sjukhus, för att

därigenom minska statens utgifter.

Ej heller kan man enligt förbundets mening lägga de av vederbörande

sjukhusägare fastställda avgifterna för utomlänspatienter till grund för den

statliga ersättningen. Dessa avgifter växla nämligen väsentligt. Medan en

utomlänspatient vid vård å allmän sal å Stockholms stads sjukhus får erlägga

en avgift örn 10 kronor per dag, kan han i flera landstingsområden

erhålla motsvarande vård för 4 kronor per dag. Det kan knappast anses

tillfredsställande, att den statliga ersättningen för vård av militära patienter

skall utgå efter så olikartade och subjektivt fastställda grunder.

Även örn, såsom hittills skett, respektive sjukhus’ verkliga dagkostnader

det år vården ägt rum läggas till grund för beräknande av hithörande ersättning,

bliva ersättningsbeloppen varierande, men de vila dock på en

objektiv grund: vård å sjukhuset i fråga kan icke beredas för lägre kostnad.

Emellertid medför detta system, såsom tidigare anförts, ett synnerligen omständligt

ersättningsförfarande och slutlig reglering kan ske först efter stor

tidsutdräkt. Önskvärt är därför, örn man kunde komma fram till vissa bestämda

ersättningsbelopp, som så nära som möjligt ansluta till de verkliga

dagkostnaderna vid sjukhusen.

Härigenom skulle visserligen i viss mån avsteg göras från principen, att

staten skall gälda hela kostnaden för militära patienters vård å civila sjukhus,

som särskilt i tider som de nuvarande, då driftkostnaderna liro stadda

i ständigt stigande, kan medföra en ökad ekonomisk belastning av de civila

sjukhusägarna. Emellertid har erfarenheten från den gångna beredskapstiden

givit vid handen, att vård av militärer å civila sjukhus ägt rum i

jämförelsevis liten omfattning, varför den merkostnad som, om enhetliga

ersättningsbelopp införas, kommer att påvila vissa sjukhus blir relativt liten

och i flertalet fall kommer att uppvägas av den förenkling i ersättningshänseende,

som härigenom ernås.

Frågan blir då vilka ersättningsbelopp, som kunna anses skäliga för vård

å olika slag av sjukhus, och hur dessa belopp lämpligen böra beräknas. En

utgångspunkt härför har man enligt förbundets mening i de årligen publicerade

uppgifterna angående sjukhusens dagkostnader. De senaste uppgifterna

härom pliiga inflyta i tidskriften »Sjukhuset». Enligt denna källa voro

dagkostnaderna är 1939 i medeltal för lasaretten H kronor GO öre, för sjukstugorna

6 kronor 26 öre och för sanatorierna 5 kronor 42 öre. Med

utgångspunkt från dessa siffror oell trots att dagkostnaderna sedan år 1939

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

ytterligare stigit, vill förbundet föreslå följande ersättningsbelopp: för lasarett

8 kronor per dag, för sjukstugor 6 kronor per dag oell för sanatorier

5 kronor per dag. I de fall statsbidrag till vården utgår, såsom beträffande

sanatorierna, bör detta avräknas före ersättningen. Med hänsyn till dagkostnadernas

stigande tendens bör fastställt ersättningsbelopp gälla ett år

i taget och sedermera revideras i enlighet med senast föreliggande dagkostnadsuppgifter.

Det synes böra ankomma på Konungen att efter hörande

av berörda parter fastställa dessa ersättningsbelopp.

En grupp av sjukhus, som hittills ej berörts, är epidemisjukhusen, beträffande

vilka särskilda förhållanden råda. Vården å dessa sjukhus är

nämligen kostnadsfri för dem, som insjuknat inom epidemidistriktet, sålunda

även för militärer, som under vistelse inom distriktet insjuknat i

sjukdom, som omförmäles i epidemilagen. Genom de stora militärsammandragningar,

som föregående år ägt rum, har på vissa håll det militära klientelet

i stor omfattning tagit i anspråk tillgängliga vårdplatser å epidemisjukhusen,

och det Ilar hänt, att tillfälliga epidemisjukhus måst anordnas

för att kunna mottaga alla vårdsökande. Härigenom lia landstingen förorsakats

ej oväsentliga extra kostnader, då det utgående statsbidraget, 2

kronor per vårddag, icke täckt ens hälften av vårdkostnaderna å dessa sjukhus.

Det synes enligt förbundets mening riktigt och i full överensstämmelse

med lagen örn sjukhusvård i krig att staten, så länge lagen är satt i funktion,

svarar för de militära patienternas vård även å epidemisjukhusen. I

anslutning till de verkliga dagkostnaderna skulle förbundet för vård å dessa

sjukhus vilja föreslå ett ersättningsbelopp örn 5 kronor per dag, varifrån

givetvis det ordinarie statsbidraget bör avdragas.

De nu berörda ersättningsgrunderna synas böra tillämpas beträffande

civila sjukhus, som ej liro beredskapssjukkus, och under den tid, som nyssnämnda

lag är i kraft, men krigstillstånd ej inträtt. I fråga örn beredskapssjukhus,

kan den nu skisserade ersättningslinjen ej följas, då alla hållpunkter

saknas för att i förväg bedöma, vilka kostnader dessa sjukhus komma att

draga. Beträffande sådana sjukhus och i övrigt civila sjukhus, som upprättats

i anledning av krig, torde det i lagen anvisade tillvägagångssättet

med de modifikationer, som ovan berörts, få tillämpas. Då det i händelse

av krig är sannolikt, att även civila sjukhus, som icke äro beredskapssjukhus,

i stor omfattning få vårda krigsskadade och det är vanskligt att på förhand

bedöma vårdkostnaderna vid dessa sjukhus, synes det lämpligt, att i en

dylik situation berörda, mera omständliga förfarande tillämpas även beträffande

ersättning för vård av krigsskadade å civila sjukhus över huvud

taget.

I nu angivna fall bör sålunda den statliga ersättningen avse hela den

verkliga vårdkostnaden sådan den framkommer i sjukhusets på sedvanligt

sätt beräknade dagkostnad. Såsom förbundet i sitt förut i ärendet avgivna

yttrande framhållit, är det emellertid nödvändigt, att ett förskottsförfarande

här tillämpas, och medicinalstyrelsen har, vad angår beredskapssjukhusen,

erhållit i uppdrag att utarbeta förslag till en förskottstaxa. Det torde vara

lämpligt, att denna förskottstaxa under krigstid även får bliva tillämplig

vid vård av krigsskadade å civila sjukhus över huvud. Förskott borde med

vissa ej alltför långa tidsintervaller få rekvireras hos medicinalstyrelsen,

med vilken myndighet den slutliga avräkningen även borde ske, då den

verkliga vårdkostnaden det år, vården ägt rum, blivit känd. Endast för den

händelse vid dylik slutlig avräkning enighet ej vinnes och då det är fråga

örn ersättning för andra kostnader än för sjukhusvård, skulle riksvärderingsnämnden

få avgörandet.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara bär med anledning av rå- Departementsdande

utomordentliga förhållanden nu varit i tillämpning avsevärd tid. chefen.

Därunder har det visat sig, att de bestämmelser, som reglera fastställandet

av ersättning för vård å de civila sjukhusen av i lagens mening krigsskadade,

erbjuda åtskilliga besvärligheter — främst onödig omgång — vid tillämpningen,

närmast såvitt angår militära patienter. Ett behov av förenkling

av berörda bestämmelser har starkt gjort sig gällande. Sedan fråga härom,

såsom framgår av det föregående, underkastats utredning, har jag låtit utarbeta

nya, enligt min mening mera ändamålsenliga stadganden, upptagna

i ett förslag till lag angående ändring av 9 och 10 §§ i krigssjukhusvårdslagen.

De nya bestämmelserna innebära i huvudsak följande.

Yad kostnad för vård å civila sjukhus angår skall i fråga om den

slutliga ersättningens storlek fortfarande såsom huvudprincip gälla, att

staten helt skall bestrida kostnaderna, d. v. s. bruttokostnad minskad med

utgående statsbidrag, för vård av krigsskadade vid civila sjukhus, som upprättas

i anledning av krig eller krigsfara (beredskaps- och reservsjukhus),

ävensom under krig vid övriga civila sjukhus. Under tid, då krig ej råder,

skall däremot, i enlighet med det av svenska landstingsförbundet därutinnan

framställda förslaget, vid sistnämnda slag av sjukhus såsom ersättning för

vårdkostnad utgå vissa bestämda belopp för patient och dag, fastställda av

Kungl. Maj :t. Nämnda belopp synas, efter hörande av därav berörda parters

organisationer, böra bestämmas i nära anslutning till medeltalen av de

verkliga dagkostnaderna vid sjukhusen. Då förevarande lagändringar icke

torde kunna träda i tillämpning förrän den 1 juli 1941 samt den nu föreslagna

lagen icke synes böra givas tillbakaverkande kraft, äro de, som driva

civila sjukhus, enligt gällande bestämmelser berättigade till ersättning för

vård, som lämnats före sistnämnda dag, med de faktiska kostnadernas hela

belopp. Emellertid synes intet hindra, att — med hänsyn till den omgång,

som är förenad med ett uträknande av nämnda kostnader — ersättning

begäres och utgives med de bestämda belopp, vilka Kungl. Majit förklarar

skola tillämpas för senare halvåret 1941. För sistnämnda tid synas

de av svenska landstingsförbundet föreslagna beloppen böra fastställas. —

I detta sammanhang må, i anledning av ett uttalande av medicinalstyrelsen,

anföras, att därest vård å enskilt eller halvenskilt rum eller anlitande av

specialist av medicinska skäl skulle erfordras, ersättning därför bör utgå

enligt bestämmelserna i lagen.

Ansökan örn ersättning för kostnad för vård å civila sjukhus skall i samtliga

fall insändas till medicinalstyrelsen.

Förskott å ersättningen får, utan alltför långa tidsintervaller, utgivas av

medicinalstyrelsen i enlighet med närmare föreskrifter därom, som utfärdas

av Kungl. Majit. Det synes lämpligt att, i enlighet med vad från några håll

påyrkats, uttrycklig bestämmelse härom intages i författningen.

Finner sig medicinalstyrelsen kunna godkänna framställt slutligt ersättningsanspråk,

skall detsamma anses vara för statens räkning godtaget och

ersättning skall utbetalas av styrelsen. I den mån ersättning ej skall slutligt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majus proposition nr 213.

utgå av medel, som stå till medicinalstyrelsens förfogande, skall styrelsen

utfå gottgörelse av vederbörande militära förvaltningar eller av riksförsäkringsanstalten,

såvitt anstalten Ilar att bekosta vården av vissa krigsskadade.

Godkännes ej framställt ersättningsanspråk av medicinalstyrelsen,

skall ärendet avgöras av riksvärderingsnämnden enligt de grunder samt i

den ordning, som äro stadgade beträffande rekvisition för krigsmaktens

behov. Över riksvärderingsnämndens beslut skall klagan ej få föras. — Anspråk

på ersättning för redan lämnad vård, vilka icke blivit avgjorda i första

instans vid tiden för lagens ikraftträdande, synas böra behandlas och avgöras

enligt den föreslagna lagens bestämmelser.

Vid tillämpningen av den anordning, som sålunda föreslagits, kunna de,

som driva civila sjukhus — närmast landstingen — komma att åsamkas

något högre kostnader än enligt lagens nuvarande bestämmelser. Denna

kostnadsökning synes emellertid i allmänhet icke komma att bliva av större

betydelse och olägenheterna därav torde komma att väl uppvägas av den

förenkling i ersättningshänseende, som vinnes genom de föreslagna nya bestämmelserna.

Ersättningsfrågor enligt lagen i andra fall än de, beträffande vilka

särskild reglering sålunda föreslås, skola fortfarande behandlas på det i 10 §

av gällande lag angivna sättet, d. v. s. enligt de grunder och i den ordning,

som äro stadgade beträffande rekvisition för krigsmaktens behov.

Bestämmelser, avfattade i enlighet med vad i det föregående anförts,

hava upptagits i förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen

den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nämnda lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Erik Montell.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med deli vid propositionen fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 213.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

2 maj 1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 30 april 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 25

april 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsjara.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Gr. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 218.

875 il

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen

samt t. f. chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Ewerlöf, anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets denna

dag avgivna utlåtande över det den 25 april 1941 till lagrådet remitterade

förslaget till lag angående ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni

1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara samt hemställer, att förslaget,

som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrich.

Stockholm 1941. IC. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:319 Skrivelse till Konungen angående sådana missförhållanden, som onödigtvis fördyra varor under deras överförande från producent till konsument. a1 i texten
  2. 2LU 1941:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939 s. 1 i texten