Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara

1941-05-02 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:253, Med förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

1

Nr 253.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller

krigsfara; given Stockholms slott den 2 maj 1951.

Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Majit

härmed föreslå riksdagen att — med frånträdande av sitt i skrivelse den 13

juni 1940, nr 422, anmälda beslut — under förutsättning att av 1940 års lagtima

riksdag såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaget förslag

till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen

samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad

såsom § 6, varder av riksdagen slutligen godkänt, antaga bilagda förslag till

lag med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 253.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I den ordning varom stadgas i § 6 tryckfrihetsförordningen må förordnas,

då riket befinner sig i krig eller krigsfara, att vad i 2 § samt 4—9 §§ stadgas

om förhandsgranskning och införselförbud skall äga tillämpning, samt

då riket befinner sig i krig, att vad i 3, 4 och 9 §§ stadgas om utgivningsförbud

skall äga tillämpning.

2 §•

Konungen äger, då det nödvändiggöres av hänsyn till rikets farliga belägenhet,

att i fråga om tryckta skrifter meddela stadgande om förhandsgranskning,

i den omfattning som prövas erforderlig, för att förebygga att i sådan

skrift offentliggöras meddelanden, vilka äro ägnade att undergräva krigslydnaden,

försvåra militära företag eller eljest försämra krigsmaktens ställning

eller försvaga rikets försvarskraft eller att störa rikets fredliga förhållande

till främmande makt, eller vilka åsyfta att förbereda statsskickets omstörtande

med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt eller äro

ägnade att allvarligt störa ordningen inom landet.

3 §•

Konungen äger förbjuda utgivandet av periodisk skrift,

1) om i skriften offentliggjorts meddelande av sådan beskaffenhet som i

2 § sägs, eller

2) om genom uppenbar tredska eller grov försummelse av skriftens utgivare

föreskrifter som meddelats rörande förhandsgranskning av skriften icke

iakttagits.

Förbud, varom nu sagts, skall meddelas för viss tid, högst sex månader,

och må förlängas för högst sex månader varje gång samt återkallas, då anledning

därtill finnes.

I fall, som i första stycket under 1) sägs, må utgivningsförbud ej meddelas,

med mindre skriftens utgivare av chefen för justitiedepartementet tilldelats

varning med tillkännagivande, att skriftens innehåll givit anledning att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

3

överväga dylikt förbud, samt jämväl därefter i skriften offentliggjorts meddelande

av sådan beskaffenhet som i 2 § sägs.

4 §•

Innan stadgande meddelas enligt 2 § om förhandsgranskning, som avser

viss skrift, eller enligt 3 § utgivningsförbud eller förlängning därav beslutas,

skall yttrande inhämtas från riksdagens tryckfrihetskommitterade.

5 §■

Granskning, varom i 2 § sägs, handhaves av statens granskningsmyndighet.

Statens granskningsmyndighet skall bestå av en granskningschef och sju

sakkunniga. Granskningschefen och de sakkunniga utses av Konungen. Tre

av de sakkunniga skola utses bland personer med erfarenhet av redaktionellt

tidningsmannaarbete, föreslagna av de tidningsmannaorganisationer som

Konungen bestämmer. Förslag härom skall för att vinna avseende upptaga

minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av förslaget

förordnas till sakkunniga. Av de övriga sakkunniga skall en vara militär

befattningshavare och utses efter förslag av överbefälhavaren över rikets

försvarskrafter samt en hava erfarenhet rörande utrikespolitiska förhållanden.

Granskningsmyndigheten skall för granskningen tillsätta särskilda granskningsmän.

6 §•

Tillsyn över granskningsmyndighetens verksamhet utövas på sätt Konungen

bestämmer.

Granskningsmyndigheten bör vid fullgörandet av sina åligganden samarbeta

med statens informationsstyrelse.

7 §•

Granskningsmans åtgärd skall omedelbart underställas granskningsmyndighetens

prövning, därest den som beröres av åtgärden det begär. Klagan

över granskningsmyndighetens beslut må hos Konungen föras genom besvär,

vilka skola hava inkommit till justitiedepartementet sist å åttonde dagen

efter det klaganden erhållit del av beslutet. Utan hinder av däröver förd klagan

skall granskningsmyndighetens beslut lända till efterrättelse intill dess

annorlunda förordnas.

Närmare bestämmelser om granskningsmyndighetens verksamhet meddelas

av Konungen.

8 §•

Där det erfordras för att hindra spridande av meddelanden av sådan beskaffenhet

som i 2 § sägs, må Konungen meddela förbud mot att i riket införas

tryckta skrifter, genom vilka dylika meddelanden här kunna spridas.

I avbidan på Konungens beslut örn sådant förbud äger chefen för justitiedepartementet

därom meddela förordnande, som må gälla högst åtta dagar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

9 §•

Har stadgande om förhandsgranskning jämlikt 2 § utfärdats eller förbud

jämlikt 3 eller 8 § meddelats, skall stadgandet eller förbudet även gälla skrift,

vilken uppenbarligen är avsedd att ersätta skrift som avses med stadgandet

eller förbudet.

10 §.

Underlåter utgivare av skrift att iakttaga föreskrift, som meddelats rörande

förhandsgranskning av skriften, eller utgiver någon skrift i strid mot utgivningsförbud

varom i 3 § sägs, eller bryter någon mot införselförbud som i

8 § sägs, straffes med dagsböter eller fängelse; och vare skriften förverkad.

Böter och förverkad egendom tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den dag, Konungen med riksdagen bestämmer, och

skall gälla under ett år från nämnda dag. Förbud eller föreskrift enligt lagen

skall ej gälla utöver tiden för lagens giltighet. I fråga om sådant under nämnda

tid begånget brott, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning

även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 2 maj 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Westman, förslag till lag med vissa

bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

Föredraganden anför:

I anledning av proposition (nr 269) till 1940 års lagtima riksdag antog

riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling förslag till

ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen samt

till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf, betecknad såsom

§ 6. Enligt detta förslag, som ännu icke slutligt prövats av riksdagen,

må i den ordning varom stadgas i särskild av Konungen och riksdagen samfällt

stiftad lag, då riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddelas föreskrift

om förhandsgranskning av tryckta skrifter och örn förbud mot införande

i riket av sådana skrifter, samt, då riket befinner sig i krig, jämväl

meddelas förbud mot utgivande av periodisk skrift. Bestämmelserna i

den särskilda lagen må, när riksdagen ej är samlad, träda i tillämpning,

då Konungen så förordnar; sådant förordnande må dock ej meddelas med

mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall

sammanträda inom trettio dagar. Gillas ej meddelat förordnande av nästföljande

riksdag inom trettio dagar från riksdagens början, skall detsamma

efter utgången av denna tid upphöra att lända till efterrättelse. Under

tid då riksdagen är samlad äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande som nu sagts. För beslut av riksdagen som här avses erfordras,

att minst tre fjärdedelar av de röstande i vardera kammaren vid

votering instämt i beslutet.

I den nämnda propositionen framlades även förslag till lag med vissa

bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara. Förslaget antogs

av riksdagen med vissa smärre av konstitutionsutskottet förordade

jämkningar under förutsättning att den såsom vilande antagna grundlagsändringen

bleve slutligen godkänd. Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse

den 13 juni 1940, nr 422.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Den sålunda villkorligt antagna lagen överensstämmer med avseende å

förutsättningarna för dess tillämpning med grundlagsförslaget. Enligt 2 § av

lagen äger Konungen, örn innehållet i periodisk skrift visat sig vid upprepade

tillfällen ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller skada rikets

förhållande till främmande makt eller undergräva krigslydnaden eller ock

därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens omstörtande med våldsamma

medel eller med hjälp av främmande makt, förbjuda att skriften utgives;

förbudet skall meddelas för viss tid, högst sex månader, och må förlängas

för högst sex månader varje gång samt återkallas då anledning därtill

finnes. Det skall även inbegripa skrift, vilken uppenbarligen är avsedd

att ersätta skrift som förbudet gäller. Vidare äger Konungen enligt 3 § att

till skydd för de allmänna intressen, varom i 2 § sägs, meddela stadgande

om förhandsgranskning av tryckta skrifter, i den omfattning och ordning

som prövas erforderlig och lämplig, ävensom örn befogenhet för granskningsmyndigheten

att därvid meddela de föreskrifter som finnas påkallade. Enligt

4 § skall, innan förbud enligt 2 § eller förlängning därav beslutas eller

enligt 3 § stadgande meddelas om förhandsgranskning, som endast avser

vissa skrifter, yttrande inhämtas från riksdagens tryckfrihetskommitterade.

Till skydd för nyssnämnda allmänna intressen må enligt 5 § chefen för justitiedepartementet

förbjuda att i riket införas tryckta skrifter, som äro avsedda

att här spridas. I 6 § stadgas, att där någon uppsåtligen utgiver skrift i strid

mot förbud, varom i 2 § sägs, eller utan att iakttaga stadgande om förhandsgranskning,

som meddelats enligt 3 §, eller åsidosätter föreskrift vid sådan

granskning eller överskrider förbud, varom i 5 § sägs, han skall straffas med

dagsböter eller fängelse, varjämte skriften skall vara förverkad. Lagen träder

i kraft den dag Konungen med riksdagen bestämmer och skall gälla under

ett år från nämnda dag.

Vid innevarande års riksdag har konstitutionsutskottet i utlåtande den 20

mars 1941, nr 8, med anledning av väckta motioner hemställt, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning av

frågan om revision av den av riksdagen villkorligt antagna lagen med vissa

bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara samt om framläggande

för innevarande riksdag av förslag i ämnet. I utlåtandet anförde

utskottet:

I det utlåtande (nr 28) till föregående års lagtima riksdag, vari utskottet

tillstyrkte de i det föregående berörda grundlags- och lagförslagen, framhöll

utskottet, att tryckfriheten — i vars hägn vårt svenska samhällsskick nått

sin nuvarande utveckling — var en för ett fritt och självständigt folk ovärderlig

och oförytterlig tillgång. Varje strävan att söka göra den offentliga

meningen i landet likriktad eller ensartad borde därför motarbetas. Även i

tider av krig och allmän osäkerhet borde pressens fria prövningsrätt så långt

möjligt lämnas oförkränkt. Utskottet ansåg det dock vara uppenbart, att

statsmakterna under utomordentliga förhållanden kunde behöva utrustas

med möjligheter till kontroll av och ingripande mot sådant missbruk av

tryckfriheten, genom vilket landets säkerhet kunde äventyras. Dylika ingripanden

måste emellertid ske med största varsamhet och borde endast få

förekomma då så befunnes oundgängligen nödvändigt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

7

Då utskottet alltfort omfattar den åsikt, som kommit till uttryck i detta

allmänna principuttalande, finner utskottet det synnerligen angeläget, att

den särskilda lag, som kompletterar den föreslagna nya 6 § tryckfrihetsförordningen,

är så utformad, att den med största möjliga klarhet anger cle förutsättningar,

under vilka censur och indragning av skrifter skola få förekomma,

samt att dessa ingripanden i det särskilda fallet icke gå längre än

vad som på grund av förhållandena är oundgängligen nödvändigt. Med hänsyn

till de erinringar, som ur dessa synpunkter riktats mot den särskilda lagens

utformning, får utskottet i betraktande av ämnets utomordentliga vikt

tillstyrka en närmare utredning av frågan om en sådan överarbetning av

denna lag, att denna utan att förfela sitt ändamål dock i görligaste mån skapar

garantier för tryckfrihetens bevarande även under utomordentliga förhållanden.

Vid en sådan undersökning bör uppmärksamheten i förut angivna

syfte framför allt inriktas på utformningen av 2 och 3 §§ i lagen. Härvid

bör även övervägas, huruvida ej de grundläggande reglerna angående såväl

de centrala som de lokala censurmyndigheternas organisation och befogenheter

ävensom besvärsförfarandet i censurmål böra meddelas i lagen och

icke endast i en administrativ tillämpningsförfattning. Vidare torde den frågan

böra tagas under omprövning, om ej 5 § i anslutning till den nya lydelsen

av 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen bör utformas så, att den definitiva

rätten att förbjuda skrifters införande i riket lägges i Kungl. Maj:ts

hand och chefen för justitiedepartementet endast förlänas en provisorisk beslutanderätt

i ämnet.

Det är enligt utskottets mening önskvärt, att den förevarande revisionen

genomföres innan det såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling

antagna förslaget till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen

samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf,

betecknad såsom § 6, slutligt prövas av riksdagen.

Utskottets utlåtande bifölls av riksdagen, som avlät skrivelse (nr 119) i

överensstämmelse med utskottets hemställan.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 mars 1941 tillkallade jag

följande personer att deltaga i överläggningar rörande revision av den ifrågavarande

lagen, nämligen universitetskanslern ö. Undén, landshövdingen S.

Linnér, generalmajoren friherre A. O. Rappe, chefen för statens informationsstyrelse

professorn S. Tunberg, souschefen i samma styrelse expeditionschefen

C. Romberg, överstelöjtnanten K. G. Björck, biträdande avdelningschefen

i utrikesdepartementet R. Kumlin, byråchefen i utrikesdepartementet O. U.

K. Thorsing, ordföranden i konstitutionsutskottet kyrkoherden H. M. Hallén,

vice ordföranden i konstitutionsutskottet hemmansägaren J. E. Andersson,

ledamöterna i konstitutionsutskottet möbelsnickaren J. E. G. Fast, professorn

N. Herlitz och rektorn G. A. Mosesson, ordföranden i Publicistklubben

chefredaktören 1. Österström, verkställande direktören i Tidningarnas

telegrambyrå aktiebolag G. F. A. Reuterswärd, ordföranden i Svenska bokförläggareföreningen

och Boktryckarkammaren t. d. hovrättsrådet T. Liljestrand,

ordföranden i Svenska tidningsutgivareföreningen redaktören O. Alström,

ordföranden i Svenska journalistföreningen redaktören A. E. Jacobsson

samt chefredaktörerna fil. dr Ivar Andersson, B. Ilj. Berlin, fil. dr B. H.

Brilioth, S. Dehlgren, R. E. Ekman, Axel Johansson, R. Lindström, D. I.

Ollén och A. G. F. Vougt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

Överläggningar med de sakkunniga lia ägt rum den 31 mars samt den 21

och 28 april 1941.

Förhandsgranskningens anordnande och därmed sammanhängande organisationsfrågor

berördes i det sakkunnigbetänkande som låg till grund för den

villkorligt antagna lagen, och dessa spörsmål ha sedermera varit föremål för

ytterligare övervägande inom .justitiedepartementet. I det följande skall lämnas

en redogörelse för de förslag som härvid framlagts och för yttranden som

efter remiss avgivits över förslagen. Närmast torde det emellertid vara lämpligt

att giva en översikt över vissa författningsbestämmelser och organisatoriska

åtgärder, vilka föranletts av de genom kriget skapade förhållandena

och som åsyfta att förebygga publicering av för landets säkerhet skadliga

framställningar och uppgifter. I dessa hänseenden märkas de med stöd av

3 § 10 mom. tryckfrihetsförordningen utfärdade bestämmelserna om förbud

mot offentliggörande av vissa underrättelser om krigsmakten m. m. samt den

tillsyn över nyhetsförmedling och propaganda som utövas av statens informationsstyrelse.

Förbud mot offentliggörande av underrättelser om krigsmakten samt tillsyn

över nyhetsförmedling och propaganda.

Enligt kungörelse den 12 april 1940 (nr 19 7) angående

förbud mot offentliggörande i tryck av vissa underrättelser

om krigsmakten m. m. är det vid ansvar enligt 3 § 10 mom.

andra stycket tryckfrihetsförordningen förbjudet att genom beskrivning, avbildning

eller på annat sätt i tryck offentliggöra underrättelser örn de militära

stridskrafternas styrka, beteckning, organisation, gruppering, förläggning

och förflyttning, deras beväpning och utrustning, haverier som inträffa

vid stridskrafterna, olyckshändelser vid militära företag samt vad eljest är av

betydelse för bedömande av krigsmaktens stridsduglighet; militära kommenderingar

samt inkallelse, hemförlovning och permittering av militär personal;

befästningsanläggningar, mineringar, fältarbeten, militära förstöringsarbeten

och andra militära arbeten; flygplatser, för militärt ändamål inrättade samfärdselanstalter

samt åtgärder som för försvarsändamål vidtagas beträffande

samfärdseln i övrigt; anläggningar som äro avsedda för eller tagas i anspråk

för försvars väsendet eller krigsindustrien; ävensom anskaffning, tillverkning,

transport och lagring av förnödenheter för försvarsväsendets eller krigsindustriens

behov. Utan hinder av vad sålunda stadgas må underrättelse, som

där avses, i tryck kungöras, om den av behörig myndighet offentliggjorts eller

utlämnats för offentliggörande eller om tillstånd till kungörandet meddelats

av statens informationsstyrelse.

I den ursprungligen fastställda instruktionen för statens informationsstyrelse

den 26 januari 1940 (Sv. förf.-saml. nr 60) stadgades

bl. a., att styrelsen skulle övervaka alla slags skildringar för allmänheten, såsom

genom tidningar, tidskrifter, böcker, muntliga föredrag, bilder, film, ra
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

9

dio, grammofonskivor m. m. Denna verksamhet skulle ha till syfte att förebygga,

att sådana skildringar lämnades allmänheten, som med hänsyn till det

politiska eller militära läget icke borde förekomma. I samband med beviljandet

av anslag till informationsstyrelsen anförde statsutskottet i utlåtande (nr

243) vid 1940 års lagtima riksdag, vilket godkändes av riksdagen, att nyttan

och lämpligheten av den övervakning av pressen, som inginge i styrelsens

åligganden, till vissa delar kunde dragas i tvivelsmål. Det syntes kunna ifrågasättas,

huruvida icke informationsstyrelsens förbindelser med pressen huvudsakligen

borde ske i form av informationer, varigenom förhållandet mellan

styrelsen och pressen skulle mera få karaktären av samarbete än av kontroll,

vilket finge anses framstå som ett önskemål. I anledning av denna erinran

från riksdagen ändrades den 25 oktober 1940 instruktionen så, att bestämmelserna

om övervakningsverksamheten bortföllo (Sv. förf.-saml. nr 920). Styrelsens

instruktion innehåller i sin nuvarande lydelse bl. a. följande:

Styrelsen åligger att, i enlighet med instruktionen och i övrigt gällande föreskrifter,

under Kungl. Majit handhava ledningen av den särskilda informationsverksamhet,

som vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest

under utomordentliga av krig föranledda förhållanden erfordras för att

bereda allmänheten upplysning rörande statsmakternas åtgöranden och ändamålet

därmed samt andra förhållanden av allmänt intresse ävensom för

att motverka utländsk opinionsbildning i för landet ogynnsam riktning. I

sådant syfte skall styrelsen bl. a. noggrant genomgå inom landet utkommande

eller hit införda tryckalster ävensom, i största möjliga utsträckning, andra

i utlandet utgivna tryckalster, som kunna antagas vara avsedda att införas

hit eller eljest beröra landets intressen. Vidare skall styrelsen med ledning

av det material, som framkommit vid genomgången av tryckalster eller avlyssnandet

av radioutsändningar eller eljest är tillgängligt, följa den in- och

utländska opinionens hållning inför statsmakternas åtgöranden samt i erforderlig

utsträckning hålla myndigheterna underrättade därom. Om anledning

därtill yppas, skall styrelsen vidtaga åtgärder i syfte att söka förebygga, att

sådana framställningar i någon form lämnas allmänheten, som med hänsyn

till landets politiska och militära läge icke böra offentliggöras. Styrelsen

skall jämväl eljest med upplysningar, råd och anvisningar bistå utgivare av

tidningar och andra tryckalster samt bild- och filmproducenter ävensom planlägga

och bedriva annan erforderlig upplysnings- och propagandaverksamhet

inom och utom landet. Styrelsen skall hos chefen för justitiedepartementet

anmäla sådana missbruk av tryckfriheten, som skada landets intressen.

Den informationsstyrelsen åliggande befattningen med till riket ej införda

utländska tryckalster, utländska radioutsändningar och för utlandet avsett

nyhetsmaterial, upplysnings- och propagandaverksamheten i utlandet ävensom

upplysningsverksamheten rörande rikets förhållande till främmande

makter ombesörjes av utrikesdeparrtementets pressbyrå i samverkan

med styrelsen och i enlighet med särskilt utfärdade bestämmelser.

Informationsstyrelsen består av en av Kungl. Majit förordnad ordförande

och chef, en likaledes av Kungl. Majit förordnad vice ordförande och souschef,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

chefen för utrikesdepartementets pressbyrå, en militär ledamot, som förordnas

av Kungl. Majit efter förslag av överbefälhavaren över rikets försvarskrafter,

samt ytterligare tre av Kungl. Majit förordnade ledamöter, för närvarande

verkställande direktörerna i Tidningarnas telegrambyrå aktiebolag och aktiebolaget

Radiotjänst samt chefen för statens biografbyrå.

För stödjande av informationsstyrelsens förbindelser med pressen finnes en

särskild nämnd, kallad pressrådet. Det åligger pressrådet särskilt att

söka befordra ett gott samarbete mellan informationsstyrelsen och pressen

samt att planlägga och för styrelsen framlägga förslag till erforderliga åtgärder

med avseende å pressens verksamhet. Till ledamöter av pressrådet utser

ministern för utrikes ärendena sex representanter för pressen. Ordförande är

informationsstyrelsens ordförande.

Besvär över informationsstyrelsens beslut få anföras hos Kungl. Majit i utrikesdepartementet.

Styrelsen meddelar i stor omfattning råd och anvisningar

till pressen om vad som icke bör publiceras o. s. v. Stundom har detta skett

i form av en i förväg utsänd vädjan om tystlåtenhet beträffande visst förhållande

eller, ifall dettas publicering varit författningsenligt förbjudet, en erinran

därom. Stundom har det bestått i erinringar örn gjorda felgrepp för att

förebygga upprepning.

Förslag angående förhandsgranskningens anordnande samt däröver avgivna

yttranden.

Det i propositionen nr 269 till 1940 års lagtima riksdag framlagda förslaget

grundade sig på en av särskilda sakkunniga utarbetad promemoria med förslag

till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten (statens offentl. utredn.

1940:5). Däri anfördes beträffande förhandsgranskningens anordnande, att

granskningen naturligen kunde skifta till omfång och innebörd. Den borde

sålunda kunna anordnas t. ex. endast beträffande vissa slag av skrifter eller

viss periodisk skrift eller vissa delar av sådan skrift. Myndigheterna borde härvid

ha fria händer och några närmare bestämmelser i ämnet borde därför ej

upptagas i själva lagen. Förhandsgranskningen måste uppenbarligen i möjligaste

mån anordnas så, att den ej hindrade pressens arbete. Härutinnan torde

erfarenheterna från de krigförande länderna giva god ledning. Möjligen kunde

uppdraget anförtros åt statens informationsstyrelse. Censurmyndigheten borde

ha viss frihet att medge de lättnader som utan olägenhet för rikets intressen

kunde lämnas. Vid censurens närmare utformning borde beaktas angelägenheten

av friktionsfritt samarbete mellan censurmyndigheten och den lojala

pressen. Nödiga kontrollbestämmelser angående utövandet av censuren borde

utfärdas av Kungl. Majit.

I yttranden över de sakkunnigas förslag uttalade i denna del chefen för

försvarsstaben: Starka skäl talade för att förhandsgranskningen anförtroddes

åt informationsstyrelsen. Den kuhde dock ej omhänderha hela granskningsverksamheten

centralt utan måste till sitt förfogande ha ett antal censorer

även i landsorten. Granskningsverksamheten komme icke att omfatta

enbart uppgifter om landets försvar utan den komme att omspänna vår ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

11

rikespolitik, krigsindustrien, folkförsörjningen, sjöfarten, det civila luftskyddet,

andan inom landet m. m. Stora krav måste därför ställas på censorernas

kunskaper och omdöme. Granskningsverksamheten kunde icke heller bedrivas

enbart, ja icke ens huvudsakligen med militära censorer. Granskningsorganisationen

borde i tid planeras och omdömesgill personal härför utväljas

och förberedas så att verksamheten dels kunde börja fungera omedelbart vid

behov, dels givas sådan karaktär att den underlättade den lojala och förhindrade

den illojala pressens verksamhet. Statens informationsstyreise anförde

att starka skäl — måhända mest vägande ur militära synpunkter — talade

för att upplysnings- och övervakningsverksamheten hölles förenade i en

enda statsinstitution. Styrelsen framhöll dock faran för att det intima och

förtroendefulla samarbete med pressen, som utgjorde en viktig förutsättning

för upplysningsarbetet, kunde tänkas bliva lidande härav. Svenska journalistföreningen

yttrade: En förhandsgranskning av tidningarnas innehåll måste

både då den planlades och då den utövade sin verksamhet ha tillgång till

journalistisk sakkunskap på nyhetstjänstens och den redaktionella arbetsledningens

område. Granskningsmännen måste kunna anpassa sig efter det

förhållandet att pressens livsluft vore aktualiteten och efter pressens arbetstempo.

Vi hade i vårt land en mycket talrikt och rikt förgrenad landsortspress,

i förhållande till folkmängden säkerligen talrikare och mer förgrenad

än i de stora länderna på kontinenten. Det bleve ett stort och omfattande

problem att ordna förhandsgranskningen för denna press, ty den hade rätt

att kräva att det icke skedde på sådant sätt att den genom samhällets åtgärder

trängdes tillbaka. Risken att detta kunde ske genom lokala granskningsmäns

bristande vidsyn, fackkunskap eller säkerhet i bedömningen eller genom

gången vid granskningsärendenas handläggning finge icke lämnas ur

sikte. Svenska tidning sutgivare f öreningen framhöll att censuren skulle enligt

förslaget kunna drabba icke endast meddelanden av militär eller i annat avseende

riksviktig beskaffenhet utan även rena åsiktsyttringar. Denna avsikt

vöre enligt föreningens mening betänklig. En förhandscensur av åsikter ställde

så stora omdömeskrav på den censurutövande institutionen eller myndigheten,

att det vore osannolikt att dessa krav överhuvud kunde bli tillgodosedda.

Svenska boktrgckareföreningen anförde: Samtidigt med att förordnande

utfärdades om förhandsgranskning borde tillsättas särskilda ombud

för varje särskilt tryckeri eller för grupper av tryckerier. För varje stort

tryckeri kunde således tänkas särskilt ombud samt för särskild grupp av

mindre tryckerier ett annat ombud, vilket hade att verkställa förhandsgranskningen.

Eventuella ombud borde i kvalifikationshänseenden tillsättas

med särskild tanke på den krävande och ömtåliga uppgift som de komme

att omhänderhava.

Inom justitiedepartementet har i anslutning till den villkorligt antagna

lagen med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara

i mars 1941 utarbetats ett förslag till granskningsföroröning,

varöver yttranden inhämtats från chefen för försvarsstaben och statens informationsstyrelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

Enligt förslaget skulle förhandsgranskningen handhavas av statens granskningsmyndighet

och under denna lydande granskningsmän. Statens granskningsmyndighet

skulle bestå av en granskningschef och sju sakkunniga.

Granskningschefen och de sakkunniga skulle utses av Konungen. Av de sakkunniga

skulle tre vara militära befattningshavare, representerande en var

av de tre försvarsgrenarna, samt en hava erfarenhet rörande utrikespolitiska

förhållanden. De övriga tre sakkunniga skulle utses bland personer, föreslagna

av de tidningsmannaorganisationer som Konungen bestämde. Förslag

härom skulle för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer

som de vilka skulle med ledning av förslaget förordnas till sakkunniga.

Granskningsmän skulle utses av granskningsmyndigheten. Vidare stadgades,

att granskningsmyndigheten vid fullgörandet av sina åligganden borde samarbeta

med statens informationsstyrelse. Granskningsmans åtgärd skulle omedelbart

underställas granskningsmyndighetens prövning, därest den som berördes

av åtgärden begärde det. Klagan över granskningsmyndighetens beslut

finge hos Konungen föras genom besvär, vilka skulle ingivas till justitiedepartementet

sist å åttonde dagen efter det klaganden erhållit del av beslutet.

Utan hinder av däröver förd klagan skulle granskningsmyndighetens beslut

lända till efterrättelse intill dess annorlunda förordnades. Slutligen upptogs i

förslaget stadgande därom att närmare bestämmelser om granskningsmyndighetens

verksamhet skulle meddelas i instruktion för myndigheten samt

att granskningsmyndigheten ägde utfärda föreskrifter rörande granskningsmännens

verksamhet.

I motiveringen till förslaget anfördes hl. a.:

Organisationen av den kontroll som i krig erfordras över tryckta skrifter

bör uppenbarligen vara färdig, innan en situation inträder då den kan behöva

tagas i anspråk. Erfarenheterna från andra länder lia visat att en improvisation

på detta område genom i hast vidtagna åtgärder kan medföra

allvarlig irritation och andra olägenheter. Vid organisationens utformning

kan ledning hämtas från England, Finland och Schweiz.

I propositionen nr 269 uttalade departementschefen, att kontrollåtgärder

av nu ifrågavarande slag borde komma till användning endast då det i

ett för landet synnerligen kritiskt läge befunnes oundgängligen erforderligt.

Det torde sålunda få förutsättas, att förhandsgranskning ej kommer att tillgripas

annat än i ett yttersta nödläge, då krigsmakten helt eller delvis är

ställd på krigsfot. Organisationen bör lia en sådan karaktär att den kan

fungera under ett krig. Det militära inflytandet bör därför vara särskilt

markerat. Däremot synes ej lämpligt att lägga kontrollen under de militära

myndigheterna.

Det kunde, såsom antytts av de sakkunniga, vilkas förslag legat till grund

för propositionen, ifrågasättas att uppdraga kontrollen åt statens informationsstyrelse.

I anslutning till vad lagtima riksdagen år 1940 uttalat i samband

med beviljande av anslag till informationsstyrelsen torde emellertid

dennas verksamhet främst böra inriktas på propaganda och upplysning. Propagandan

och granskningen böra lämpligen handhavas av skilda organ.

Den officiella informationsverksamheten under ett krig är av den största

betydelse. Såvitt angår militära nyheter måste informationsväsendet läggas

i militärmyndigheternas hand. Den statliga upplysningsverksamheten i övrigt

måste aktiviseras och bedrivas på sådant sätt att förtroendet för myn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

13

digheterna bevaras. Informationsstyrelsen torde helt böra ägna sig åt sådan

verksamhet. Råd och anvisningar med avseende å nyhetsförmedlingen böra

liksom för närvarande meddelas av informationsstyrelsen.

Det synes ändamålsenligt att en central organisation, förslagsvis benämnd

statens granskningsmyndighet, inrättas för förhandsgranskningen av tryckta

skrifter och därmed sammanhängande kontrollverksamhet. Uppenbart är,

att denna myndighet nära bör samarbeta med informationsstyrelsen.

Granskningsmyndigheten torde i anslutning till vad som gäller i fråga om

luftskyddsinspektionen böra bestå av en granskningschef samt särskilda sakkunniga.

Såväl granskningschefen som de sakkunniga böra utses av Kungl.

Majit. De sakkunniga böra vara sju till antalet. För granskningens utförande

böra därjämte i de orter där det är erforderligt finnas granskningsmän,

vilka böra tillsättas av granskningsmyndigheten.

Granskningschefen bör lia kännedom om pressen och dess arbetsförhållanden.

Av särskild vikt är, såsom nämnts, att den militära sakkunskapen blir

väl företrädd. Tre av de sakkunniga böra därför vara militära befattningshavare

och representera en var av de tre försvarsgrenarna. En av de sakkunniga

bör hava erfarenhet rörande utrikespolitiska förhållanden. De övriga

tre böra, i anslutning till vad som gäller i fråga örn tryckfrihetsnämnden,

utses bland personer, föreslagna av de tidningsmannaorganisationer

Kungl. Majit bestämmer. De organisationer som främst böra komma i fråga

äro publicistklubben, svenska tidningsutgivareföreningen och svenska journalistföreningen.

Omfattningen av granskningsmännens arbetsuppgifter blir naturligen olika

på olika orter. På mindre orter torde justitieministerns ombud för tryckfrihetens

övervakning, i den mån de befinnas lämpliga såsom granskningsmän,

kunna anlitas för sådant uppdrag. Å flertalet av de mellan fyrtio och femtio

orter i landet, där dagliga tidningar utkomma, torde det vara erforderligt att

särskilda granskningsmän utses. Dessa böra örn möjligt hava journalistisk

erfarenhet och böra företrädesvis utväljas bland personer som ej uttagas till

krigstjänstgöring. Granskningsmännen böra övervaka, att tidningarna följa

lämnade instruktioner. Granskningsmyndigheten bör tillse, att granskningsmännen

äro kompetenta och opartiska, att de ej överskrida gränserna för

sin befogenhet samt att granskningen sker efter enhetliga grunder och utan

onödig tidsutdräkt.

De grundläggande föreskrifterna rörande organisationen torde böra meddelas

i en författning, sedan riksdagens yttrande däröver inhämtats. De närmare

bestämmelserna örn granskningens omfattning och örn den ordning vari

de sakkunniga böra medverka vid ärendenas handläggning torde böra meddelas

i en av Kungl. Majit utfärdad instruktion. I denna bör utsägas, att

samtliga sakkunniga böra deltaga i beslut rörande frågor av allmän karaktär

eller av större vikt. Frånsett sådana ärenden bör granskningschefen äga

ensam beslutanderätt med .skyldighet dock att såvitt möjligt samråda med

en eller flera av de sakkunniga.

Vid planläggningen har man anledning att utgå från att den (ivervägande

delen av pressen lojalt samverkar med statsmakterna. Den ram inom vilken

den lojala pressen äger röra sig måste naturligen bestämmas med hänsyn till

det försvarspolitiska läget. Bestämmelserna härom torde i allmänhet böra

delgivas tidningsredaktionerna konfidentiellt. Principen bör emellertid, såsom

i England, vara att hinder icke läggas i vägen för pressens meddelanden

i den mån de ej inverka menligt på krigföringen. Härav följer att kritik av

regeringen icke förhindras. Sådan varsamhet måste dock iakttagas att icke

upplysningar meddelas som kunna bliva fienden till gagn. Någon begränsning

i den i egentlig mening inrikespolitiska diskussionen skall icke ifråga
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

komma. Granskningsmyndighetens uppgift när det gäller lojala pressorgan

kommer i själva verket att bliva av huvudsakligen rådgivande natur.

I den nämnda författningen torde ej kunna närmare angivas, hur övervakningen

i praktiken skall utföras. En förhandscensur i egentlig mening, d. v. s.

så anordnad att hela tidningen granskas i korrektur, behöver ej tillgripas

annat än mot illojala tidningsorgan, t. ex. sådana som bryta mot utfärdade

publiceringsförbud.

I yttrande över förslaget anförde chefen för försvarsstaben:

Under bedömande komma här endast de grundläggande föreskrifterna rörande

den organisation som föreslagits skola ombesörja granskningen enligt

3 § lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

De närmare bestämmelserna om granskningens omfattning lia nämligen

icke behandlats i promemorian, vilket hade varit ur flera synpunkter

önskvärt.

I detta sammanhang synes först frågan örn granskningsmyndighetens

ställning till informationsstyrelsen såsom det officiella organet för bland annat

propaganda och upplysning böra beröras. Uttalanden i riksdagen och

med anledning därav av Kungl. Majit vidtagna åtgärder synas tyda på att

statsmakterna anse, att informationsstyrelsen företrädesvis bör vara ett propaganda-

och upplysningsorgan.

Att kontrollen över tryckta skrifter icke kan ske utan att hänsyn tages till

den statliga propagandan och upplysningen är emellertid uppenbart. Detta

har även i någon mån beaktats i det föreliggande författningsförslaget nämligen

genom ett stadgande av innehåll, att den för nämnda kontroll avsedda

myndigheten borde samarbeta med informationsstyrelsen.

Detta stadgande måste anses till såväl avfattning som innehåll alltför vagt.

Jag betvivlar starkt, att ett dylikt stadgande — ens i skärpt form — kan leda

till effektivt samarbete.

I mitt med anledning av nådig remiss den 1 mars 1940 avgivna utlåtande

över förslag till åtgärder mot missbruk av tryckfriheten gav jag uttryck åt

åsikten, att starka skäl syntes mig tala för att även förhandsgranskningen

borde anförtros åt informationsstyrelsen.

Därest emellertid skälen mot en dylik anordning måste betraktas såsom de

utslagsgivande, synes det mig i varje fall nödvändigt att informations- och

censurorganen på ett eller annat sätt bringas under gemensam ledning till

undvikande av eljest ofrånkomliga missförstånd och slitningar.

Vad därefter angår förslaget rörande den centrala granskningsmyndighetens

organisation bör, på sätt uttalats i promemorian, den militära sakkunskapen

vara väl företrädd i nämnda myndighet. Detta synes ha blivit tillbörligt

beaktat genom föreskriften att av de åtta medlemmarna tre skola

vara militära befattningshavare, representerande en var av de tre försvarsgrenarna.

I denna del finnes sålunda ingenting i princip att erinra. Möjlighet

bör emellertid finnas att utbyta representanten för en viss försvarsgren

mot ytterligare en representant för en annan försvarsgren, örn förhållandena

nödvändiggöra detta. Till frågan örn de militära ledamöternas inflytande

vid censurfrågornas avgörande torde jag få anledning återkomma

i samband med utarbetandet av den blivande instruktionen för granskningsmyndigheten.

Förslaget att till granskningsmyndighetens förfogande skola finnas lokala

granskningsmän ute i landet överensstämmer med vad jag härom anfört i

ovannämnt underdånigt utlåtande. Någon permanent militär sakkunskap

torde emellertid icke överallt kunna ställas till de lokala granskningsmännens

förfogande. Däremot är det tänkbart att granskningsman i en ort med större

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 253.

15

militär förläggning i regel skall kunna i ett tveksamt fall erhålla råd eller

anvisning av vederbörande chef eller av en av denne utsedd officer.

Statens informationsstgrelsc anförde i yttrande över förslaget:

Enligt förslaget skall ledningen av den granskningsverksamhet, varom

talas i 3 § lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller

krigsfara, handhavas av ett särskilt statligt organ, statens granskningsmyndighet,

som vid fullgörandet av sina åligganden bör samarbeta med informationsstyrelsen.

Den av vissa sakkunniga framförda tanken att uppdraga ifrågavarande

kontroll åt informationsstyrelsen har alltså icke godtagits i förslaget.

Till stöd för den föreslagna ordningen anföres i promemorian bland

annat att -— i anslutning till vad 1940 års lagtima riksdag i visst sammanhang

uttalat -— informationsstyrelsens verksamhet främst torde böra inriktas på

propaganda och upplysning. Beträffande den statliga informationsverksamhetens

anordnande i krigstid uppdragas vissa riktlinjer. Såvitt angår militära

nyheter lägges informationsväsendet i militärmyndigheternas hand, medan

informationsstyrelsen helt skall ägna sig åt upplysningsverksamhet av annan

art. Råd och anvisningar med avseende å nyhetsförmedlingen skola liksom

nu meddelas av styrelsen. Samtidigt understrykes att granskningsmyndighetens

uppgift, när det gäller lojala pressorgan, i själva verket kommer att

bliva av huvudsakligen rådgivande karaktär.

Informationsstyrelsen kan icke underlåta framhålla, att en uppdelning på

flera inbördes självständiga organ av ifrågavarande, åtminstone delvis varandra

närliggande eller rent av sammanfallande arbetsuppgifter måste bliva

förbunden med stora vanskligheter och medföra avsevärda olägenheter såväl

för dessa organ själva som vid nyhetstjänsten genom telegrambyråer och

tidningar. Att draga en bestämd gräns mellan exempelvis kontroll och rådgivning

lärer erbjuda betydande svårigheter; denna gränsdragning kan för

övrigt väl tänkas böra ske på olika sätt allt efter den utsträckning vari förhandsgranskning

tillämpas. Det vill synas som örn en del av de funktioner,

som enligt promemorian skulle ankomma på granskningsmyndigheten, motsvarar

sådana som redan nu i ej ringa omfattning utövas av informationsstyrelsen.

Dispensrätten med avseende å förbudet att i tryck offentliggöra

militära underrättelser m. m. — vilken för närvarande tillkommer styrelsen —

torde svårligen kunna skiljas från den rådgivning i fråga örn nyhetsförmedlingen

i dylika ämnen, som synes vara avsedd att fortfarande ankomma på

styrelsen. Givetvis bör det icke få förekomma att en underrättelse, som utlämnats

av styrelsen eller mot vars publicering styrelsen förklarat hinder ej

möta, sedermera censureras av granskningsmyndigheten eller denna underställda

organ. ----Det är av största vikt både för de berörda myndig
heterna

och för pressen, att ingen oklarhet råder beträffande de förras inbördes

befogenheter. Huruvida kompetenskonflikter kunna helt förebyggas

genom instruktionsbestämmelser, synes ganska tvivelaktigt. De nu nämnda

förhållandena torde göra det nödvändigt att ställa informationsstyrelsen och

granskningsmyndigheten under gemensam ledning.

Styrelsen, som utgår från alt nu berörda spörsmål skola upptagas till

närmare övervägande i samband med utarbetandet av instruktion för granskningsmyndigheten,

vill kraftigt understryka vad i den remitterade promemorian

anförts örn nödvändigheten av alt lia kontrollorganisationen färdig innan

en situation inträder, då den kail behöva tagas i anspråk. En i hast tillkommen,

mindre ändamålsenlig ordning .skulle lätt kunna leda till ett kaotiskt

tillstånd, vars olyckliga inverkningar på deli inre fronten i ett redan i och

för sig ytterst påfrestande läge icke böra underskattas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

Vid de överläggningar, som enligt vad förut nämnts hållits inför chefen för

justitiedepartementet i mars och april 1941, har frågan örn förhandsgranskningens

anordnande behandlats med utgångspunkt från det inom justitiedepartementet

utarbetade förslaget och de yttranden som avgivits däröver.

Kontroll över tryckta skrifter i utlandet.

I England är enligt de vid krigsutbrottet utfärdade s. k. Defence Regulations

vid straffansvar förbjudet att offentliggöra något som kan vara av värde

för fienden. Sålunda stadgas bl. a. förbud att publicera upplysningar om

rikets stridskrafter, deras storlek, utrustning, tillstånd, operationer, m. m.,

om andra försvars- eller befästningsåtgärder, om krigsfångar, om krigsförnödenheter

samt om förhållanden i övrigt, rörande vilka upplysning kan

bliva direkt eller indirekt till nytta för fienden. Undantag göres för vad som

utlämnats för publicering av offentlig myndighet. Något dispensförfarande

finnes ej föreskrivet.

I anslutning till dessa bestämmelser har anordnats en frivillig censur

(voluntary censorsliip). Tidningar och förläggare erhålla från informationsministeriet

förtroliga listor över ämnen rörande vilka publicering ej alls

bör ske eller ej bör eller får ske utan att granskning ägt rum (without submission

to censorship). Med ledning av de lämnade anvisningarna kunna

tidningarna i de flesta fall själva avgöra om en viss nyhet bör publiceras eller

ej. Emellertid torde tidningarna numera i allmänhet låta sitt nyhetsmaterial

granskas. Om en viss nyhet passerat censuren utan anmärkning, är redaktören

fri från ansvar. Meddelanden genom pressbyråer och officiella krigsrapporter

äro på förhand godkända för publicering. Detsamma gäller nyhetsmaterial

som utsändes genom engelsk radio.

I Defence Regulations ha i maj 1940 införts vissa bestämmelser örn ingripande

mot landsskadlig propaganda. Örn vederbörande minister finner,

att någon befattar sig med systematiskt offentliggörande av sådant, som enligt

ministerns åsikt är ägnat att framkalla eller underblåsa motstånd mot

det framgångsrika genomförandet av ett krig vari riket är inbegripet, samt

att allvarlig olägenhet kan vållas av fortsatta offentliggöranden av liknande

slag, äger ministern låta tillställa honom skriftlig varning. Straff är stadgat

för den som icke låter sig rätta av dylik varning. Finner ministern att i en

tidning bedrives propagandaverksamhet av nyss angivet slag, äger han förbjuda

dess fortsatta utgivning. I januari 1941 har kommunistpressen förbjudits

med stöd av denna bestämmelse.

Censuren handhaves av informationsministeriet genom särskilda censorer.

Censurarbetet är uppdelat på olika sektioner för den dagliga pressen, för

den provinsiella veckopressen, för den tekniska, vetenskapliga och fackpressen,

för eftergranskning av tidningar, tidskrifter och böcker, för pressmeddelanden

till utlandet samt för granskning av bilder.

Ursprungligen rekryterades censurbyrån utan nämnvärd hänsyn till behovet

av journalistisk erfarenhet och på denna väg vunnen förtrogenhet med

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

17

allmänna angelägenheter. Det har dock i praktiken visat sig att tidigare

journalistisk erfarenhet utgör en värdefull tillgång för censorerna. Personalen

har därför i stor utsträckning förnyats och förstärkts med publicister och

tidningsmän.

För att underlätta kontakten med tidningarna förenades censurbyrån med

den officiella informationsbyrån. Då informationsministeriet vid krigets början

inrättades, organiserades de båda byråerna såsom en avdelning av ministeriet,

den s. k. nyhets- och censuravdelningen. På grund av den kritik ministeriet

under sin första tid var utsatt för uppstod en önskan att reducera dess

omfattning och minska dess ansvar. Ett av de medel som härför hugreps

var att skilja nyhets- och censuravdelningen från ministeriet. Ehuru avdelningen

även därefter hade sina lokaler inom ministeriet, erhöll den en därifrån

formellt fristående ställning. Denna anordning upphörde då den nuvarande

informationsministern tillträdde sin befattning, och avdelningen återfördes

till informationsministeriet.

I Finland genomfördes efter krigsutbrottet i november 1939 en fullständig

presskontroll under militärmyndigheternas ledning. Intet fick utgivas i

tryck utan militärmyndigheternas samtycke. Alla tryckta skrifter voro underkastade

förhandscensur av militärmyndigheterna, varvid hela innehållet,

även annonser o. dyl., granskades. Censurens uppgift var att hindra publicering

och spridande av sådana meddelanden, vilka kunde menligt inverka

på rikets försvar och den allmänna säkerheten.

Ett par månader efter fredsslutet avlöstes denna censur av en civil kontroll

under ledning av ministeriet för inrikesärendena. Denna regleras av

förordningen den 31 maj 1940 angående temporär övervakning av informationsväsendet.

Förordningen, som även avser post-, telegraf-, telefon- och

radiokontroll, innehåller bl. a. följande stadganden.

På grund av den av stormaktskriget föranledda yttre faran skola för

publicering i tidningar, tidskrifter och flygskrifter avsedda artiklar, nyheter

och bilder, vilka beröra de politiska förhållandena i utlandet eller Finlands

relationer till främmande stater eller till området för landets försvar hörande

angelägenheter, underställas myndigheternas granskning i den omfattning

inrikesministeriet efter införskaffande av generalstabens utlåtande

fastställer. Granskningen skall handhavas av ett ministeriet underlydande

granskningsverk samt nödigt antal lokala granskningsbyråer. Tryck- eller

bildalster av nämnda slag må ej publiceras, innan granskningsmyndighet

lämnat sitt tillstånd därtill. Örn alstrets publicering skulle äventyra rikets

yttre trygghet eller dess förhållande till andra stater eller landets försvar,

skall tillstånd vägras. Ilar sådant för publicering avselt alster tryckts, mångfaldigats

eller framställts ulan tillstånd eller mot granskningsmyndighetens

förbud, skall dess publicering och spridning förhindras. Alster, vars publicering

och spridning förhindrats, är lill staten förbrutet. Godkännes alsler ej

i sin helhet lör publicering, kan det publiceras, sedan av granskningsmyndigheten

föreskrivna delar avlägsnats från detsamma. Granskningsbyrås åtgärd

skall omedelbart underställas granskningsverkets prövning, därest ve
llihany

till riksdagens protokoll 1941. 1 saini. Nr 253. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

derbörande sådant yrkar. Granskningsmyndighetens beslut kan genom besvär

överklagas hos ministeriet för inrikesärendena. Beslutet går i verkställighet,

ändå att besvär över detsamma anförts. Ministeriet fastställer, sedan

generalstabens utlåtande införskaffats, instruktioner för granskningsverket

och detsamma underlydande granskningsbyråer samt utfärdar närmare föreskrifter

angående tillämpningen av förordningen.

Enligt ministeriets för inrikesärendena beslut angående fastställandet av

de i förordningen förutsatta instruktionerna för tillämpningen av förordningen

kunna ur artiklar, översikter, kåserier samt skildringar av politisk

art eller notiser, som insänts av tidnings i utlandet verkande korrespondent,

eller uppsatser som beröra angelägenheter, vilka äga samband med rikets

försvar eller krigsmakt och äro avsedda för publicering i tidning, tidskrift

eller flygblad, uteslutas sådana uttalanden eller meddelanden, i vilka

främmande makts förhållanden missfirmas, Finlands neutralitet genom ensidigt

ställningstagande till förmån för någondera av de stridande eller intresserade

parterna äventyras eller misstänkliggöres eller ock i Finland rådande

stämningar framställas på ett sätt som är ägnat att äventyra Finlands

förhållande till främmande makter. Vidare böra därur uteslutas sådana

uttalanden och meddelanden, vilka beröra rikets försvar och krigsmakt,

samt överhuvud allt som direkt berör rikets militära försvarsberedskap, för

såvitt uppgifterna äro av den art att de, därest de bringas till offentligheten,

uppenbarligen kunde skada landets försvarsintressen. Bestämmelserna gälla

likväl icke sådana till området för landets försvar hörande uppgifter^ vilka

av vederbörande militärmyndighet offentligen utfärdats eller av generalstaben

godkänts.

I november 1940 infördes ett tillägg till förordningen angående temporär

övervakning av informationsväsendet, som även hänförde krigsböcker under

förhandscensur. Däri stadgas att bok eller bildverk, som berör det senaste

kriget i Finland, icke må utgivas om ej ministeriet för inrikesärendena, efter

hörande av generalstaben och ministeriet för utrikesärendena, givit tillstånd

därtill.

Böcker och artiklar, som ej kunna hänföras till krigslitteratur, äro ej

underkastade någon reglementerad förhandscensur, men förlag och presschefer

ha frivilligt gått med på att till granskning sända in sådana manuskript,

beträffande vilkas lämplighet ur försvarspolitiska och utrikespolitiska

synpunkter man kan hysa tveksamhet.

En rådgivande kommitté har tillsatts med uppgift att bistå granskningsverket

vid principiella avgöranden. Denna består av en representant för utrikesministeriet,

en för inrikesministeriet, en för generalstaben samt två för

Finlands journalistförbund.

För granskningen ha, förutom granskningsverket i Helsingfors, inrättats

aderton lokala granskningsbyråer i olika städer. Vid huvudstadstidningarna

och de större landsortstidningarna äro särskilda censorer anställda. I de

mindre landsortsstäderna torde censuren merendels vara ordnad så, att redaktionerna

sända manuskript eller korrektur till granskningsbyråerna eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253-

19

per telefon inhämta godkännande från dessa. Den inom granskningsverket

för press- och radiocensuren anställda personalen uppgick i januari 1941 till

ett åttiotal personer, men har sedan minskats och torde för närvarande utgöra

omkring sextio personer. De flesta censorerna äro journalister eller

läroverkslärare och utöva tjänsten som bisyssla.

Vid de större och för vederhäftighet kända tidningarna lämna censorerna

råd och upplysningar redan beträffande det inkommande materialet. Eftersom

Finska notisbyråns material redan är censurerat, inskränker sig censuren

beträffande sådana tidningar i huvudsak till ledare och redaktionella

artiklar i övrigt samt lill kåserier, lokalt nyhets- och bildmaterial o. dyl. De

tidningar, oftast av ytterlighetsriklning, vilka gjort sig kända för bristande

lojalitet i olika avseenden, underkastas förhandscensur på så sätt, att de

äro skyldiga att inlämna korrektur av hela tidningen till granskning.

Det åligger vederbörande censor att vaka över att hans anvisningar följas.

Om granskning underlåtes eller publiceringsförbud ej följes, skall granskningsverket

därom göra anmälan hos inrikesministeriet. Mot illojala tidningar,

som innehålla uttalanden eller uppgifter, vilka äro ägnade att skada

Finlands förhållande till andra stater eller äventyra rikets yttre trygghet

eller andra dess livsvillkor, kan tillgripas indragning och konfiskering utan

efterföljande domstolsprövning.

I Schweiz har förbundsrådet enligt en i augusti 1939 utfärdad förordning

erhållit bemyndigande att vidtaga erforderliga åtgärder för att upprätthålla

landets säkerhet, oavhängighet och neutralitet. Denna förordning anses ha

givit förbundsrådet fria händer med avseende å tryckfriheten. Förbundsrådet

har med stöd härav i september 1939 uppdragit åt arméstaben att

utöva kontroll över pressen. I fråga om allmänna åtgärder beträffande pressen

skola representanter för denna konsulteras. Dock innebär detta ej, att

förbundsrådet avstått från att själv ingripa då så erfordras. Besvär över

censurbeslut prövas av en pressnämnd, bestående av en förbundsdomare såsom

ordförande samt fyra ledamöter representerande bl. a. armén och pressen.

Uppsikten över presskontrollen utövas av inrikesministeriet.

Fullmakten för arméstaben avser ej rätt att förordna om allmän förhandscensur

av tryckta skrifter. Detta kan endast ske genom särskilt beslut av

förbundsrådet. Arméstaben har i september 1939 utfärdat listor över ämnen

beträffande vilka publicering ej alls får ske eller ej får ske utan att artikelmaterialet

förhandsgranskats. Dessa förbud avse tidningar, tidskrifter, flygskrifter,

broschyrer, böcker, filmer och radioutsändningar. De gälla icke

publicering av meddelanden som härröra från arméstaben eller annan militär

myndighet, ej heller från nyhetsbyråer utsända meddelanden som godkänts

av vederbörande censurmyndighet. Omedelbart efter krigsutbrottet

utfärdade arméstaben med hänsyn till kravet på militära hemligheters bevarande

förbud mot allt offentliggörande av uppgifter angående schweiziska

militära formationers befälsförhållanden, sammansättningar, förläggningar

och förflyttningar m. lii. Tidningsartiklar av teknisk natur rörande den

schweiziska armén måste leire införandet underställas vederbörande militära

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. May.ts proposition nr 253.

myndigheter. Med hänsyn lill den ekonomiska försvarsberedskapen förbjöds

bl. a. publicerandet av uppgifter rörande import och export. De utfärdade

förbuden gälla såväl direkta meddelanden som återgivande av rykten eller

antaganden, även örn de refereras på sådant sätt att deras sanningsenlighet

sättes i tvivelsmål, och äro jämväl tillämpliga å hilder ägnade att sprida

uppgifter av hemlig natur. Utöver dessa av övervägande militära hänsyn

föranledda föreskrifter har arméstaben även utfärdat vissa riktlinjer för

pressens och press- och nyhetsbyråernas behandling av nyhetsstoffet ur politiska

synpunkter. Beträffande utrikespolitiken anföres att allmänheten har

rätt att erhålla upplysning genom pressen men att nyhetsförmedlingen dock

bör vara i möjligaste mån fullständig och undvika ensidighet. Varje tidning

har rätt att yttra sin mening i den mån den grundar sig på tillförlitliga

källor och är fri från förolämpningar. Sakligt och måttfullt uttryckt kritik

tillätes. Vidare framhålles att den schweiziska pressen skall behandla världshändelserna

uteslutande från schweizisk ståndpunkt med undvikande av allt

utländskt inflytande. Rykten och förutsägelser skola tydligt betecknas som

dylika. Rådgivning eller mästrande av utlandet får ej förekomma. Slutligen

förbjudes varje diskussion av den schweiziska neutraliteten, varigenom denna

kan komma i fara. Inrikespolitiska meddelanden äro enligt föreskrifterna

underkastade kontroll endast i den mån de skada den militära disciplinen

eller arméns anseende eller slagkraft eller om armén indrages i diskussionen.

Sedan vid en debatt i förbundsförsamlingen i februari 1940 begärts ökat

civilt inflytande över presskontrollen, ha i maj 1940 utfärdats vissa kompletterande

bestämmelser rörande presskontrollens organisation. Enligt dessa bestämmelser

indelas åtgärderna mot pressen i två grupper:

a) mildare: anmaningar, enstaka förbud och påbud, icke offentliga varningar

samt beslag av enstaka nummer. Beslut härom meddelas direkt av

vederbörande militära myndighet. Besvär får anföras till en kommission

med en militär såsom ordförande samt en militär och en eller två civila

bisittare, beroende på om ärendet är av militär eller civil natur;

b) strängare: offentliga varningar, ställande under förhandscensur, indragning.

Beslut härom meddelas av en presskommission under militärt ordförandeskap

och med två militära och fyra civila ledamöter. Besvär får anföras

till pressnämnden.

Presskontrollen omhänderhaves av en särskild avdelning inom arméstaben,

benämnd Press och radio, vilken har pressavdelningar inom varje territorialkommando

(15 st.). Varje sådan underavdelning består av militära och

civila personer. De senare, vilka äro inkallade för att fullgöra »Hilfdienstpflicht»,

uttagas bland personer under 60 år, som ej äro dugliga för militärtjänst.

Bland dessa finnes en grupp avsedd för publicitetstjänst, till vilken

hänföras personer med intellektuella yrken, såsom advokater, lärare och

journalister. De inkallade avlösas tämligen ofta. Kännedom och förståelse

för granskningsarbetets mål och metoder spridas härigenom förhållandevis

hastigt icke minst bland pressens män. Från Bern utgår en rådgivande och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

21

vägledande verksamhet, som ledes av inrikesministern. Denne mottager dagligen

en representant för avdelningen Press och radio.

I februari 1941 har förbundsrådet med stöd av fullmaktslagen uppdragit

åt inrikesministeriet att upprätta ett »Verbindungsstelle för das Pressewesen».

Denna institution, vars chef utses av ministeriet i samråd med vissa

pressorganisationer, har till uppgift bl. a. att informera pressen om förbundsrådets

önskemål och uppfattning i utrikespolitiska angelägenheter.

Det må till sist nämnas, att förbundsrådet nyligen uppgjort förslag örn

anordnande av en allmän förhandscensur beträffande politiska broschyrer.

Censuren skulle utövas av Press och radio samt avse skrifter, med undantag

av tidningar och tidskrifter, vilka beröra politiska, militära eller folkförsörjningsfrågor

i utlandet eller Schweiz’ utrikespolitik.

Frankrike. Under världskriget 1914—1918 var, särskilt under krigets senare

del, den franska pressen underkastad sträng kontroll. Därefter rådde

intill utbrottet av det senaste kriget pressfrihet i landet. I september 1939

infördes fullständig förhandscensur över tryckta skrifter. Censuren handhades

av informationsministeriet. Något fritt offentligt meningsutbyte förekom

ej under kriget. Allt tryck måste uppvisas i korrektur för censorerna

och förses med deras godkännande.

Det allvarliga läge, vari landet alltsedan utbrottet av stormaktskriget befunnit

sig, har nödvändiggjort inskränkningar i den enskilde medborgarens

rättigheter i olika hänseenden. Vissa handlingar, som under lugnare förhållanden

icke framkalla olägenhet, kunna i nuvarande situation innebära en

fara för det allmänna. Detta återspeglas exempelvis i det nyligen reviderade

8 kapitlet strafflagen, vars stadganden om straff för brott mot försvaret, folkförsörjningen,

landets neutralitet o. s. v. till stor del icke äro tillämpliga eller

i vart fall icke bliva aktuella annat än i orostider. Andra på medborgarnas

handlings- och rörelsefrihet inverkande åtgärder, som under senare tiden

vidtagits, lia till huvudsakligt syfte att samla landels och folkets krafter inför

de påfrestningar som tidsläget förorsakar. Åtgärderna äro således av provisorisk

natur. De avse icke att för framtiden begränsa de medborgerliga

rättigheterna utan alt skapa medel att bevara dem för kommande tider.

Ur dessa synpunkter har man att betrakta även de åtgärder som vidtagits

och de förslag som föreligga rörande kontrollen över tryckta skrifter. Det

är här liksom på andra områden fråga örn en beredskapslagstiftning.

Tryckfriheten har i vårt land av ålder betraktats som en oumbärlig del

av den medborgerliga friheten. I princip torde enighet råda om att tryckfriheten

även vid krig och krigsfara bör i största möjliga utsträckning bevaras.

Å andra sidan torde delade meningar icke kunna föreligga därom att för

landet farliga missbruk av tryckfriheten icke få tillåtas. Grundvalen för

tryckfriheten under lugna tider rubbas uppenbarligen icke genom att i en

för landet särskilt kritisk situation kontrollen över tryckta skrifter skärpes.

Införandet av en sådan kontroll innebär intet misstroende mot pressen i gemen.

Största delen av denna har otvetydigt ådagalagt sin ansvarskänsla inför

tidsläget.

Departementschef

en.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 253-

Vissa åtgärder ha redan vidtagits för att förebygga spridandet av framställningar

och uppgifter som i nuvarande läge kunna vara till skada för

landet. Enligt kungörelse den 12 april 1940 har förbud meddelats mot

offentliggörande i tryck av vissa underrättelser om krigsmakten m. m.

Denna kungörelse är utfärdad med stöd av 3 § 10 mom. andra stycket tryckfrihetsförordningen

i dess äldre lydelse, enligt vilken Konungen ägde rätt

att förbjuda kungörande i tryck under krigstid eller vid krigsfara av vissa

uppgifter rörande försvaret. Detta lagrum har enligt ett av 1941 års riksdag

slutligen antaget förslag ändrats så, att lydelsen kommit i överensstämmelse

nied uttryckssätt som använts i 3 § 9 morn. tryckfrihetsförordningen och 8

kap. strafflagen. Genom förordning den 1 mars 1940, gällande till utgången

av mars 1942, har vidare möjlighet skapats att förbjuda befordran av vissa

periodiska skrifter med allmänna trafikmedel.

Det förslag om tillägg till tryckfrihetsförordningen av en ny § 6, som av

1940 års lagtima riksdag antagits såsom vilande och som nu föreligger till

slutlig prövning, innebär, såsom i det föregående omnämnts, att enligt stadganden

i särskild lag må, då riket befinner sig i krig eller krigsfara, meddelas

föreskrift örn förhandsgranskning av tryckta skrifter och om förbud

mot införande i riket av sådana skrifter, samt, då riket befinner sig i krig,

jämväl meddelas förbud mot utgivande av periodisk skrift. Bestämmelserna

i den särskilda lagen må, när riksdagen ej är samlad, träda i tillämpning,

då Konungen så förordnar. Sådant förordnande må dock ej meddelas med

mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall

sammanträda inom trettio dagar. Örn meddelat förordnande ej gillas av

nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början, skall det efter

utgången av denna tid upphöra att lända till efterrättelse. Under tid då

riksdagen är samlad äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande

att lagen skall träda i tillämpning. I den såsom vilande antagna

grundlagsbestämmelsen stadgas vidare, att för beslut av riksdagen om tillämpning

av den särskilda lagen skall erfordras att minst tre fjärdedelar av de

röstande i vardera kammaren vid votering instämt i beslutet.

I den enligt grundlagsparagrafen förutsatta särskilda lagen, vilken av 1940

års lagtima riksdag antogs under villkor att grundlagsförslaget slutligen

godkändes, upptagas ytterligare garantier för att ifrågavarande ingrepp i

tryckfriheten icke företagas annat än då de äro oundgängligen nödvändiga.

Sålunda stadgas, att lagens ikraftträdande skall bero av samfällt beslut av

Konungen och riksdagen samt att lagen äger giltighet blott under ett år från

ikraftträdandet. Dessutom föreskrives att de av riksdagen valda tryckfrihetskommitterade

skola höras innan förhandsgranskning eller utgivningsförbud

i särskilda fall tillgripes.

Under behandlingen i riksdagen av dessa förslag framhölls från regeringens

sida, att ändringar kunde göras i den särskilda lagen i samband med den

slutliga prövningen av grundlagsändringen. Man synes nu böra begagna sig

av den möjlighet, som sålunda angavs, att taga till ledning de erfarenheter

som under det förflutna året vunnits i utlandet, då man söker utforma be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 253. 23

stämmelserna i lagen på sådant sätt att de göra minsta möjliga intrång i pressens

självverksamhet.

I fråga om graden och arten av den krigsfara, varunder förhandsgranskning

och införselförbud skola få tillgripas, finnes ingen begränsning stadgad i

den såsom vilande antagna 6 § tryckfrihetsförordningen. Vid framläggandet

av förslaget till 1940 års lagtima riksdag uttalade jag i motiveringen till stadgandet

härom, att åtgärder av nu ifrågavarande slag borde komma till användning

endast då det i ett för landet synnerligen kritiskt läge befunnes

oundgängligen erforderligt. Tillräckliga garantier för att åtgärderna icke

tillgrepes i annat fall finge anses ligga i att härför erfordrades riksdagens

samtycke. Önskemål lia vid upprepade tillfällen framförts därom att även i

lagtexten måtte komma till uttryck, att förhandsgranskning får tillgripas

endast i ett dylikt särskilt allvarligt läge. Då något hinder med hänsyn till

lagförslagens teknik icke möter mot att en erinran härom intages i den särskilda

lagen, har jag ansett mig böra tillmötesgå dessa önskemål på det sätt

att såsom förutsättning för förhandsgranskning i den särskilda lagen ytterligare

angives, att åtgärden nödvändiggöres av hänsyn till rikets farliga belägenhet.

Härigenom meddelas icke blott i motiveringen utan även i lagtexten

en vägledning för lösandet av bedömningsfrågan, när förhållandena

skola anses kräva att förhandsgranskning tillgripes.

Vad angår förutsättningarna för förhandsgranskning i övrigt skall enligt

3 § av den år 1940 villkorligt antagna lagen stadgande härom få meddelas

till skydd för de allmänna intressen, varom i 2 § av lagen sägs. I sistnämnda

paragraf stadgas örn utgivningsförbud, att sådant må meddelas, om

innehållet i periodisk skrift visat sig vid upprepade tillfällen ägnat att framkalla

fara för rikets säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande

makt eller undergräva krigslydnaden eller ock därmed åsyftats att förbereda

samhällsordningens omstörtande med våldsamma medel eller med hjälp

av främmande makt.

Med anledning av de erinringar som riktats mot dessa stadganden torde

en omarbetning böra ske, varigenom förutsättningarna för förhandsgranskning

och utgivningsförbud så långt ske kan utformas i anslutning till den terminologi

som redan kommit till användning i lagstiftningen.

Vad först angår förhandsgranskningen torde det vara nödvändigt att denna

får användas för att förebygga icke blott meddelanden som kunna skada

försvaret utan även sådana meddelanden som kunna äventyra det fredliga

förhållandet till främmande makter eller rikets inre trygghet. I förstnämnda

hänseende ha orden ''undergräva krigslydnaden’, som återfinnas i

4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen, bibehållits. Därjämte lia upptagits

uttrycken ''försämra krigsmaktens ställning’ samt ''försvåra militära företag’,

vilka ansluta sig till stadgandet örn krigsförräderi i 8 kap. 6 § strafflagen.

Den hänsyn som måste tagas till vikten av att folkförsörjningen icke

utsättes för allvarlig skada innefattas i uttrycket ''försvaga rikets försvarskraft’.

I stället för uttrycket ''skada rikets förhållande till främmande makt’

har ansetts lämpligt att använda uttrycket ''störa rikets fredliga förhållande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

till främmande makt’, till vilket motsvarigheter förekomma i 8 kap. 3 och

4 §§ strafflagen örn brott som framkalla fara för krig eller repressalier eller

andra för riket skadliga åtgärder från främmande makts sida. Orden ''samhällsordningens

omstörtande’ ha jämkats till ''statsskickets omstörtande’. I

anslutning till lagarna om upplösning av vissa sammanslutningar och om

straff för sabotage har tillagts uttrycket ''allvarligt störa ordningen inom landet’.

Om bestämmelserna preciseras såsom nu sagts, torde det i den villkorligt

antagna lagen upptagna uttrycket ''framkalla fara för rikets säkerhet’

kunna utgå.

Såsom en förutsättning för utgivningsförbud beträffande periodisk skrift

torde böra uppställas, att i skriften offentliggjorts meddelande av sådan beskaffenhet

som angivits i fråga om förhandsgranskning. Då emellertid utgivningsförbud

bör tillgripas endast mot skrifter, i vilka bedrives en fortsatt

publiceringsverksamhet av dylikt slag, synes ytterligare böra fordras att offentliggörande

av meddelanden av angiven art upprepats, oaktat skriftens

utgivare av chefen för justitiedepartementet erhållit uttrycklig varning, vari

meddelats honom att skriftens innehåll givit anledning att överväga utgivningsförbud.

Utgivningsförbud bör även kunna ifrågakomma i det fall att, då förhandsgranskning

påbjudits beträffande en periodisk skrift, granskningen hindras

eller försvåras till följd av uppenbar tredska eller grov försummelse från utgivarens

sida. Ett särskilt stadgande härom torde böra meddelas. För utgivningsförbud

i dylikt fall synes icke böra uttryckligen förutsättas, att varning

meddelats eller att åsidosättandet av givna föreskrifter rörande granskningen

upprepats.

Enligt det förut omnämnda, inom justitiedepartementet utarbetade förslaget

till granskningsförordning skulle de grundläggande administrativa bestämmelserna

rörande förhandsgranskningen införas i en författning som

underställts riksdagen för yttrande. Med hänsyn till den vikt bestämmelserna

i en sådan författning äga skulle det i praktiken knappast ifrågakomma

att däri vidtaga någon ändring av betydelse utan riksdagens hörande. Under

sådana förhållanden medför det endast en formell ändring, örn dessa bestämmelser

inarbetas i tillämpningslagen.

Enligt förslaget till granskningsförordning skulle för omhänderhavande av

förhandsgranskningen finnas en central myndighet, statens granskningsmyndighet.

Denna skulle bestå av en granskningschef samt sju sakkunniga, av

vilka tre skulle utses på förslag av tidningsmannaorganisationema, tre vara

militärer med sakkunskap inom de olika försvarsgrenarna samt en hava erfarenhet

rörande utrikespolitiska förhållanden. Under granskningsmyndigheten

skulle lyda särskilda granskningsmän.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till detta förslag. Det torde emellertid icke

vara erforderligt att i lagen utsäges att mer än en av de sakkunniga skall

vara militär. Bland de sakkunniga kan i så fall, därest detta kan ske med

beaktande av att kravet på militär sakkunskap tillgodoses, beredas plats för

andra personer med allmänt medborgerliga insikter.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kunol. Maj.ts proposition nr 253.

25

Vad beträffar organisationen av granskningsverksamlieten i övrigt torde

det icke vara möjligt att i förväg bestämma dennas omfattning eller att närmare

angiva riktlinjerna för verksamheten. De organisatoriska frågorna

måste uppenbarligen lösas med hänsyn till de aktuella förhållandena. En

planläggning bör dock ske, som tar sikte på en situation då en mera

omfattande förhandsgranskning kan ifrågakomma. I en sådan situation

böra granskningsmän finnas på skilda platser i landet. Av största vikt

är att såsom granskningsmän erhållas för uppgiften lämpliga personer. I

första hand torde böra anlitas sådana som ha erfarenhet av tidningsmannaarbete.

Granskningsmyndigheten bör utöva en noggrann kontroll över granskningsmännens

verksamhet.

Vid planläggningen av organisationen bör tillses, att den erfarenhet på hithörande

område som vunnits, särskilt inom informationsstyrelsen, tillvaratages,

och granskningsmyndighetens verksamhet bör uppenbarligen bedrivas

i nära samband med informationsstyrelsen.

De närmare bestämmelserna rörande granskningsmyndighetens och granskningsmännens

verksamhet torde böra meddelas i administrativa författningar.

Innehållet i dessa författningar kan tydligen komma att växla efter det aktuella

läget.

Det är emellertid av största vikt, att det administrativa ingripandet i pressens

verksamhet göres endast i de fall och i den utsträckning det är oundgängligen

nödvändigt. Värdet av den ansvarsmedvetna pressens stöd för regeringens

utrikespolitik i ett för landet farligt läge ökas tydligen, örn det

såväl för pressen själv som för allmänheten är uppenbart att detta stöd gives

efter egen omprövning och av fri övertygelse.

För att såvitt möjligt undvika tillämpning av obligatorisk förhandsgranskning

synes det därför vara önskvärt, att ett frivilligt kontrollsystem skapas

under pressens egen medverkan. För detta ändamål och för att i övrigt åstadkomma

ett önskvärt samarbete mellan myndigheterna och pressen torde det

vara lämpligt att tillsätta en särskild pressnämnd, bestående av personer tillhörande

pressens egna organisationer. I samband med de under min ledning

hållna överläggningarna örn tillämpningslagens omarbetande har ett utkast

upprättats rörande en sådan nämnd. Denna, som bör träda i verksamhet oberoende

av förhandsgranskningens införande, bör ha till uppgift att medverka

vid upprätthållande av förbindelserna mellan pressen och myndigheterna

samt att vara ett organ för självdisciplin inom pressen. Nämnden utses av

Kungl. Majit och beslår av ordförande och sju ledamöler. Ledamöterna utses

på förslag av pressens yrkesorganisationer och dess politiska organisationer.

Nämnden bör genom regeringens försorg erhålla alla de upplysningar som

äro erforderliga för alt den skall kunna fylla sin uppgift, örn i en tidning

publiceras underrälleiser eller uttalanden, som anses falla utanför gränserna

av ett rätt bruk av tryckfriheten, bör pressnämnden ilga att tilldela utgivaren

varning. Varning bör efter nämndens prövning publiceras eller konfidentiellt

delgivas. Nämnden bör liven kunna höras i fråga örn förberedelser

till förhandsgranskning och avfattningen av därför nödiga instruktioner samt

i fråga örn utseende av lokala granskningsmän. Informationsstyrelsens press
Bihang

lill riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 253. •!

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 253.

råd blir genom pressnämndens tillsättande överflödigt. Bestämmelser om

pressnämnden böra utfärdas i administrativ ordning.

Bland andra organisatoriska åtgärder som kunna visa sig erforderliga synes

även kunna ifrågasättas alt uppdraga åt en särskild ledamot av statsrådet

att utöva tillsyn över presskontrollen och den statliga informationsverksamheten.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats nytt förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter

vid krig eller krigsfara.

Beträffande de särskilda paragraferna i lagförslaget må ytterligare nämnas

följande.

Det har ansetts onödigt att i 1 §, såsom i den villkorligt antagna lagen skett,

upprepa de i § 6 av förslaget till tryckfrihetsförordning stadgade förutsättningarna

för att förordnande om tillämpning av lagen skall meddelas. Föreskrifterna

om förhandsgranskning ha upptagits i 2 § i stället för, såsom

enligt den villkorligt antagna lagen, i 3 §. I 3 § ha föreskrifterna om utgivningsförbud

meddelats. Stadgandet att sådant förbud även skall gälla skrift,

vilken uppenbarligen är avsedd att ersätta skrift som avses med förbudet,

har ansetts böra erhålla tillämpning även i fråga om förhandsgranskning

och införselförbud och har därför upptagits såsom en ny 9 §. I 5—7 §§

ha efter vissa jämkningar upptagits de i förslaget till granskningsförordning

angivna bestämmelserna. I 8 §, som motsvarar 5 § i den villkorligt antagna

lagen, har den ändringen gjorts, att efter förebild av 3 § 9 mom. tryckfrihetsförordningen

beslutanderätten i fråga om införselförbud lagts i Konungens

hand under det att chefen för justitiedepartementet fått rätt att provisoriskt

förordna därom. 10 §, som innehåller straffpåföljder m. m., överensstämmer

i sak med 6 § i den villkorligt antagna lagen.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att — med frånträdande av sitt i skrivelse den 13

juni 1940, nr 422, anmälda beslut — under förutsättning att av 1940 års lagtima

riksdag såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaget

förslag till ändrad lydelse av § 86 regeringsformen och § 38 riksdagsordningen

samt till införande i tryckfrihetsförordningen av en ny paragraf,

betecknad såsom § 6, varder av riksdagen slutligen godkänt, antaga ifrågavarande

förslag till lag med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig

eller krigsfara.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

411748

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.