Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen

1941-10-17 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:309, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

1

Nr 309.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen; given Stockholms

slott den 17 oktober 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.

GÖSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 309.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 309.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ay 25 kap. 5 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 5 § strafflagen1 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

5 §•

Ämbetsman, som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller

begär muta eller annan otillbörlig belöning, dömes till avsättning eller till

sådant straff jämte fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna

mildrande, må till mistning av ämbete på viss tid eller böter dömas.

Den som till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning,

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna

äro mildrande, till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse, se 1919: 447.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 309.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 10 oktober 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga angående

skärpta straffbestämmelser mot bestickning.

Föredraganden anför:

I en den 26 juni 1941 dagtecknad framställning till Kungl. Majit har statens

krisrevision, under åberopande bland annat av vissa särskilda förhållanden

som sammanhänga med det nuvarande krisläget, framhållit behovet

av en skärpt lagstiftning mot bestickning vid upphandling för statens räkning.

I anledning av denna framställning har det funnits påkallat att inom justitiedepartementet

upptaga frågan om en revidering av de straffbestämmelser

i 25 kap. strafflagen som angå bestickning av ämbetsmän. Utredningen

har ägt rum i samråd med straffrättskommittén. Dennas arbete rörande en

revision av strafflagens speciella del är avsedd att omfatta även 25 kap.

När reformarbetet, som enligt planen skall verkställas i etapper, kan komma

att avse nämnda kapitel, låter sig emellertid för närvarande icke bestämt

överblicka.

I likhet med flera utländska strafflagar gör den svenska lagen i 25 kap.

5 § åtskillnad på olika fall av bestickning. Första stycket av lagrummet

upptager straffbestämmelse för ämbetsman som tagit, låtit åt sig utlova eller

begärt muta för att i ämbetet orätt främja. Straffet, som inträder vare

sig skada sker eller icke, utgöres av avsättning eller mistning av ämbete på

viss tid; örn avsättning ådömes skall den skyldige, därest brottet det förtjänar,

dessutom straffas med fängelse. Denna bestämmelse omfattar sålunda

det fall då bestickningen föregår den ämbetsåtgärd varmed den har samband,

och sker i syfte att förmå ämbetsmannen till en oriktig ämbetsåtgärd.

Fall av efterföljande bestickning behandlas i tredje stycket, som dessutom

även omfattar föregående bestickning, som icke avser att framkalla en oriktig

ämbetsåtgärd, samt tagande av olaga sportler. Där stadgas, att ämbetsman

som för sin ämbetsåtgärd tager eller betingar sig någon belöning eller

sportel, vartill han ej är berättigad, skall dömas till mistning av ämbete på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 309

viss lid eller böter eller, därest omständigheterna äro synnerligen försvårande,

till avsättning. Vad nu sagts gäller s. k. passiv bestickning. I fråga

om straff för aktiv bestickning, d. v. s. straff för den som besticker ämbetsman,

innehåller lagrummet endast ett stadgande rörande sådan muta

som avses i första stycket; i andra stycket föreskrives härom att den som

till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan muta dömes till böter

eller fängelse. I övrigt är den aktiva bestickningen icke straffbelagd.

Bestämmelserna i 25 kap. gälla beträffande statens ämbetsmän och vidare,

enligt 22 § i samma kapitel, om dem som äro satta att förvalta städers,

menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller

andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, örn de tjänstemän som

under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som äro

förordnade att ämbete eller tjänsteärende förrätta. Enligt 129 § strafflagen

för krigsmakten äger flertalet lagrum i 25 kap., bland annat 5 §, även tilllämpning

å officerare och underofficerare vid krigsmakten, men i fråga örn

manskapet uppställes i 129 § en särskild straffskala av straffarbete i högst

två år eller fängelse eller, där brottet skedde av förhastande och ingen eller

ringa skada därav kom, disciplinstraff.

I krisrevisionens framställning anfördes till en början:

Under sin verksamhet hade krisrevisionen vid flera tillfallen funnit, ali

befattningshavare, som omhänderhaft upphandling för statens räkning, utnyttjat

sin ställning till att förskaffa sig egen vinning. Denna företeelse syntes

särskilt sammanhänga med de betingelser, under vilka upphandlingen

för försvarsväsendet för närvarande ägde rum.

Under normala förhållanden handhades praktiskt taget all statlig upphandling

— varunder i framställningen även innefattades upprättande aventreprenadavtal

samt försäljning för statens räkning — av ordinarie eller

därmed jämförliga tjänstemän. I nu rådande krisläge hade däremot upphandlingen

i stor omfattning kommit att åvila personal, som på grund avinkallelser

till militärtjänstgöring eller eljest mera tillfälligt kommit i statens

tjänst i civil eller militär befattning och som, så snart förhållandena

det medgåve, åter bomme att lämna statstjänsten. Åt denna tillfälliga personal

hade man under omständigheternas tryck måst överlämna upphandling

för mycket betydande belopp, stundom utan föregående undersökning av

vederbörandes lämplighet för dylika uppdrag. Därtill komme, att man i stor

utsträckning frångått de vanliga upphandlingsformerna, vilka utformats

bl. a. i syfte att i görligaste mån förhindra att obehöriga inflytanden gjorde

sig gällande.

I betraktande av dessa omständigheter och med den mycket stora omfattning

upphandlingen numera erhållit läge det i sakens natur, att staten

icke endast genom skärpt revision eller andra kontrollåtgärder kunde effektivt

skydda sig mot att mindre nogräknade personer i samband med statsleveranser

erbjöde eller moltoge mutor eller andra obehöriga förmåner. Enligt

krisrevisionens uppfattning krävdes dessutom, att lagstiftningen med

tillräcklig stränghet straffbeläde bestickning.

Efter en erinran örn bestämmelserna i 25 kap. 5 § strafflagen och 129 §

strafflagen för krigsmakten framhöll krisrevisionen, att intresset i främsta

rummet knöte sig till bestämmelserna i 25 kap. 5 § strafflagen som ägde

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 309.

5

tillämpning både på civila och militära befattningshavare. I fråga örn manskapet

anmärktes att, örn man bortsåge från den direkta upphandlingen

vid mindre truppförband än regemente (kår), det praktiskt taget icke syntes

förekomma, att någon av manskapet upphandlade eller hade inflytande på

upphandlingen.

Med avseende å 25 kap. 5 § strafflagen uttalade krisrevisionen, att straffbestämmelserna

lede av åtskilliga svagheter, vilka försvårade ett effektivt

bekämpande av korruption. Sedan krisrevisionen redogjort för bestämmelserna

och understrukit skillnaden mellan muta och obehörig belöning, anfördes

i framställningen:

Det vore sålunda ur straffrättslig synpunkt en väsentlig skillnad mellan

muta och obehörig belöning. Emellertid syntes det icke föreligga någon motsvarande

faktisk skillnad mellan de två bestickningsformerna. Då vid muta

dels straffet för ämbetsmannen vore betydligt hårdare än vid belöning och

dels den, som utlovade eller gåve muta, själv straffades, vore det uppenbarligen

i båda parters intresse, att bestickningen skedde i sådan form, att

brottet icke kunde rubriceras som annat än obehörig belöning. I samtliga

för krisrevisionen kända fall hade också den obehöriga förmånen iklätts

formen av belöning. Huruvida muta eller obehörig belöning förelåge, bleve

ofta en fråga om bevisning. Gällde det en serie upphandlingar, kunde en

förmån, vilken framstode såsom belöning för en viss leverans, komma att

faktiskt verka som muta för en påföljande leverans. Alldenstund en obehörig

belöning kunde vara lika förkastlig och för statsverkets ekonomiska intressen

lika farlig som en muta, syntes det som om den nuvarande straffrättsliga

skillnaden mellan bestickningsformerna borde upphävas. Av särskild

betydelse syntes vara, att straff infördes även för den, som lämnade

ämbetsman obehörig belöning.

Då de nuvarande straffsatserna tillkommo, omhänderhades upphandlingen

huvudsakligen av ordinarie eller därmed jämförliga tjänstemän, för vilka

avsättning innebure en ekonomisk påföljd av svåraste slag, medan upphandlingen

numera i stor utsträckning övergått å tillfälliga befattningshavare,

för vilka en avsättningsdom ofta icke innebure någon nämnvärd ekonomisk

påföljd. Det kunde exempelvis icke för en landstormsofficer innebära något

hårdare straff att bli dömd till avsättning från denna befattning eller

för en värnpliktig officer att bli dömd till mistning av sitt ämbete på viss

tid. Man kunde även ifrågasätta örn straffsatserna för bestickning vore tillräckliga

ens i fråga om ordinarie och extra ordinarie tjänstemän. Den i andra

stycket av 25 kap. 5 § stadgade straffsatsen, böter eller fängelse, syntes

ej heller vara tillräcklig för att avskräcka en mindre nogräknad leverantör

från att genom bestickning söka få en förmånlig leverans.

Åtskilliga omständigheter syntes tala för att straffarbete borde införas i

straffsatsen, såväl för tjänstemannen som för leverantören, särskilt med hänsyn

till att vid brott, varå kunde följa straffarbete, polismyndigheter och

åklagare hade möjlighet att i full utsträckning använda tvångsmedel för

brottets utredande. Detta vore av stor betydelse vid bestickningsbrott, som

enligt sin natur vore mycket svåra att utreda.

Inom justitiedepartementet har upprättats en den 20 september 1941 dagtecknad

promemoria angående skärpta straffbestämmelser mot bestickning

jämte utkast till lag örn ändrad lydelse av 25 kai). 5 § strafflagen.

Rörande bristerna i gällande strafflagsbestämmelser örn bestickning an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

fördes i promemorian följande: Såsom krisrevisionen framhållit kunna vägande

erinringar framställas mot stadgandena i 25 kap. 5 § strafflagen,

vilka i sin nuvarande utformning icke synas innefatta ett tillräckligt skydd

mot den samhällsfarliga företeelse som korruption otvivelakigt utgör. I

främsta rummet torde lagrummets bristande effektivitet bero på de stränga

förutsättningar som uppställas för tillämpningen å ämbetsman av den strängare

straffbestämmelsen i första stycket samt för straffbarheten överhuvud av

den medskyldige. Enligt ordalydelsen fordras härför, att muta eller löfte

därom givits eller mottagits för att i ämbetet orätt främja. Detta krav innebär

att mutan måste föregå ämbetsåtgärden, och på sätt krisrevisionen erinrat

kunna de skyldiga lätteligen förfara så att bevisning härom icke kan

föras. Att mutan skett i syfte att främja en oriktig ämbetsåtgärd är likaså

en förutsättning som ofta torde brista eller vars förefintlighet svårligen låter

sig bevisa. Ett påstående om att sådan avsikt alls icke förelegat synes i regel

knappast kunna lämnas utan avseende i andra fall än där en oriktig

ämbetsåtgärd verkligen företagits. Straffbarhet enligt ifrågavarande bestämmelser

kommer därför ofta att inträda på ett senare stadium än som kan

anses önskvärt, och vidare märkes att många ämbetsåtgärder äro av sådan

art att det icke kan sägas att de varit oriktiga utan blott att de varit mer

eller mindre olämpliga. Såsom krisrevisionen vidare framhållit kan ofta det

förhållandet föreligga, att vad som givits såsom belöning för en verkställd

ämbetsåtgärd även verkar såsom muta för framtida åtgärder utan att likväl

muta i lagens mening kan anses hava lämnats. — De nu antydda bristerna

äro sålunda ägnade att medföxa, att första och andra styckena blott i

sällsynta fall kunna vinna tillämpning. Endast bestämmelsen i tredje stycket

örn obehörig belöning torde därför vara av större praktisk betydelse.

I fråga örn denna bestämmelse synes emellertid, såsom krisrevisionen anfört,

erinringar kunna göras såväl beträffande det straff som kan drabba

den skyldige ämbetsmannen som mot att den medskyldige icke är straffbar.

Avsättning, som är det svåraste straffet men endast får användas där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, torde icke utgöra ett straffhot

som är tillfyllest med hänsyn till de starka frestelser vilka här kunna förekomma.

Det synes därför vara erforderligt att jämte avsättning kan ådömas

frihetsstraff. I all synnerhet gäller detta när fråga är örn personer som

blott äro anställda tillfälligt eller på kortare tid. För att effektivt kunna

ingripa mot tendenser till korruption synes det vidare vara nödvändigt att

utsträcka straffbarbeten även till den som lämnar eller erbjuder obehöriga

belöningar till ämbets- och tjänstemän.

I det vid promerorian fogade lagutkastet likställdes mutor och andra belöningar

beträffande såväl ämbetsmannens som den medskyldiges straffbarhet.

Straffet för ämbetsmannen skulle i första hand vara avsättning eller

sådant straff jämte frihetsstraff, vilket bestämts till fängelse eller straffarbete

i högst två år. I promemorian anmärktes härom, att brottets beskaffenhet

och omständigheterna i övrigt vid brottets begående borde liksom för

närvarande vara avgörande vid straffets bestämmande. Av skäl som krisrevi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 309.

7

sionen anfört borde även hänsyn tagas till betydelsen för den dömde av avsättningsdomen.

Vid förmildrande omständigheter skulle enligt utkastet suspension

eller böter kunna ådömas. Straffskalan för den som erbjuder, utlovar

eller lämnar muta eller belöning omfattade fängelse och straffarbete i högst

två år samt, för lindriga fall, böter.

För straffbarhet skulle enligt utkastet fordras, att en bestickning ägt rum,

som hade samband med ämbetsmannens ämbetsutövning, och vidare att den

skett i form av muta eller annan otillbörlig belöning. Beträffande belöning

anmärktes i promemorian, att därmed avsåges icke blott penningar utan

förmåner av alla slag, även t. ex. löften örn anställning, eller om förord

eller annan protektion. Vidare anfördes att kravet på att en belöning skall

vara otillbörlig icke torde innebära någon nyhet i förhållande till gällande

rätt. Vad som borde anses tillbörligt eller otillbörligt kunde naturligen icke

generellt bestämmas utan finge överlämnas åt praxis att bedöma i enlighet

med vad som kan vara förenligt med en sund ordning. I vissa fall borde

utfärdade instruktioner kunna vara vägledande för rättstillämpningen i det

särskilda fallet.

Slutligen upptogs en bestämmelse av innehåll, att den som av oförstånd

till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig

belöning skall vara fri från straff. Till stöd härför anfördes, att fall kunde

förekomma av så oskyldig beskaffenhet att det skulle vara stötande att tillgripa

straff annat än mot ämbetsmannen, på vilken särskilda fordringar

kunde ställas. Om l. ex. någon i okunnighet, utan någon ond avsikt, erbjöde

sig att i anledning av en ämbetshandling betala något för det besvär han

förorsakat, vore det uppenbarligen föga rimligt att döma honom ens till

lägsta bötesstraff.

I motsats till 25 kap. 5 § i nuvarande lydelse upptog utkastet icke något

stadgande om straff för ämbetsman som uppbär sportel, vartill han ej är

berättigad. Sådant brott borde systematiskt hänföras till en annan brottstyp

än bestickningsbrotten och syntes icke lämpligen böra behandlas i samma

lagrum som de sistnämnda. Genom borttagandet av bestämmelsen om straff

för olaga sportel bleve i stället de allmänna stadgandena om ämbetsbrott i

16 och 17 §§ tillämpliga därå.

över promemorian och lagutkastet hava, efter remiss, yttranden avgivits

av justitiekanslersämbetet samt rikets hovrätter. Den föreslagna lagändringen

har lämnats utan erinran utom såtillvida att i yttrandena från justitiekanslersämbetet

och hovrätten för övre Norrland uttalats tveksamhet rörande

behovet av den föreslagna bestämmelsen örn straffrihet för den som av oförstånd

till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig

belöning.

De nuvarande bestämmelserna i 25 kap. 5 § strafflagen äro uppenbarligen

behäftade med åtskilliga brister, vilka särskilt framträtt under nu rådande

förhållanden. I fråga om behovet av en snabb lagändring i straffskärpande

riktning får jag hänvisa till den förut nämnda framställningen från statens

Departe
ments
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

krisrevision. Det inom departementet upprättade utkastet till ändrad lydelse

av lagrummet har i de avgivna yttrandena i huvudsak lämnats utan anmärkning,

och vid den ytterligare prövning av frågan som därefter ägt rum har

jag icke funnit anledning att vidtaga någon ändring i utkastet.

Med anledning av vad i två yttranden anförts rörande det föreslagna undantagsstadgandet

om straffrihet i visst fall för den som till ämbetsman

lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning, må anmärkas

följande. För straffbarhet enligt den föreslagna straffbestämmelsen

skall i subjektivt hänseende ej fordras mera än vanligt uppsåt, t. ex. i fråga

örn de omständigheter på grund av vilka en belöning framstår såsom otillbörlig.

Någon avsikt att förmå ämbetsmannen till en oriktig ämbetsåtgärd

kräves icke; även efterföljande bestickning omfattas av bestämmelsen. Denna

innebär således en avsevärd utvidgning av det för närvarande straffbara området.

Med hänsyn härtill synes det vara anledning att bibehålla ett undantagsstadgande

av ifrågavarande slag.

Lagändringen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1942.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

inom justitiedepartementet upprättade förslag till lag om ändrad lydelse

av 25 kap. 5 § strafflagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

9

Förslag:

till

Lag

om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 25 kap. 5 § strafflagen1 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

5 §•

Ämbetsman, som för sin ämbetsutövning mottager, låter åt sig utlova eller

begär muta eller annan otillbörlig belöning, dömes till avsättning eller till

sådant straff jämte fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna

mildrande, må till mistning av ämbete på viss tid eller böter

dömas.

Den som till ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder sådan belöning,

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna

äro mildrande, till böter; skedde det av oförstånd, vare han från straff

fri.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

1 Senaste lydelse, se 1919: 447.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 oktober

1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 14 oktober 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 10 oktober 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsrådet N. I. Regner.

Lagrådet yttrade: Enligt förslaget skall den som till ämbetsman lämnar,

utlovar eller erbjuder otillbörlig belöning vara fri från straff, om han handlar

av oförstånd. Då emellertid för straffbarhet uti ifrågavarande hänseende

förutsättes uppsåt även med avseende å belöningens otillbörlighet och dessutom

böter ingå i straffsatsen, synes nämnda bestämmelse knappast vara påkallad.

Den är ock genom sin något obestämda innebörd ägnad att minska

straffbudets effektivitet. Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen måtte

utgå ur förslaget.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 309.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 oktober 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 15 oktober 1941 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 10 i samma

månad remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden, att han med hänsyn

till vad lagrådet yttrat funne sig kunna frångå förslaget örn en uttrycklig

undantagsbestämmelse angående straffrihet för den som av oförstånd till

ämbetsman lämnar, utlovar eller erbjuder belöning.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu angivits ändrade

lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:466 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser mn dödande av handlingar som förstörts under krig m s. 2 i texten
  2. 1LU 1941:47 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen, dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten