Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m

1941-11-07 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:333, Angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 333.

1

Nr 333.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för

främjande av linodlingen m. m.; given Stockholms

slott den 7 november 1941.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slolt den 7

november 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och folkhushållningsdepartementen

anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp

:

Genom beslut av 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 132; r. skr. nr 171)

medgavs att lån till anläggande av lin- och hampberedningsanstalter finge

beviljas från hemslöjdslånefonden. Till förstärkande av fonden anvisades för

budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten ett reservationsanslag å 300,000 kronor.

Riksdagen medgav tillika, att viss garanti finge lämnas rörande priserna

för frö av oljelin. De ändrade bestämmelserna rörande lån från hemslöjdslånefonden

utfärdades genom kungörelse den 21 juni 1940 (nr 605).

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 333. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 333.

1940 års urtima riksdag (prop. nr 51; r. skr. nr 67) anvisade å tilläggsstat

I till riksstaten för budgetåret 1940/41 till hemslöjdslånefonden ett reservationsanslag

av 1,500,000 kronor. I samband härmed beslöts tillika att lämna

linodlingen ytterligare stöd genom prisgaranti. Enligt detta beslut skulle priset

på linhalm under treårsperioden 1941—43 för kvalitetsklass I garanteras utgöra

80 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd, dock

med den begränsning att statligt stöd icke skulle utgå med högre belopp än

200 kronor per hektar spånadslin. Vissa jämkningar i bestämmelserna örn

lån godkändes även av riksdagen. Kungörelse härom utfärdades den 22 november

1940 (nr 952).

Enligt gällande bestämmelser för lån från hemslöjdslånefonden kunna

statslån utgå till aktiebolag, ekonomiska föreningar eller enskilda personer

för anläggande av lin- eller hampberedningsanstalter med inredning och utrustning

eller för anskaffande av erforderlig maskinell utrustning för lin- eller

hampberedning. Lån för nyssnämnda ändamål må beviljas till belopp

motsvarande högst 85 procent av den beräknade kostnaden för anläggningen,

vari dock kostnaden för tomt ej må inräknas. Ränta å lån utgår från och

med fjärde året efter det kalenderår, under vilket lånet till någon del första

gången lyftats samt beräknas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot.

Lån skola amorteras från och med andra året efter det kalenderår, under

vilket lånet till någon del första gången lyftats, med lika belopp årligen.

Återbetalningstiden bestämmes i varje särskilt fall men må längst utsträckas

till 15 år. Vid ansökan om lån skall bland annat fogas utredning om behovet

och lämpligheten av de åtgärder, för vilkas utförande lån sökes.

I skrivelser den 12 maj 1941 samt den 11 september 1941, vilka med eget

yttrande överlämnats av statens livsmedelskommission, har statens linnämncl

framlagt förslag till ytterligare åtgärder för lin- och hampodlingens stödjande.

Linnämndens förslag i förstnämnda skrivelse innebär i huvudsak följande.

En förstärkning av hemslöjdslånefonden med ett belopp av 1,220,000

kronor borde äga rum. Medel borde därjämte anvisas såsom bidrag utan

återbetalningsskyldighet till uppförande av linberedningsverk. För detta ändamål

syntes ett belopp av 500,000 kronor erforderligt. De nu gällande bestämmelserna

rörande lån från hemslöjdslånefonden borde så ändras, att

lån även kunde beviljas såsom förlagskapital för drift av lin- eller hampberedningsanstalt.

Lin- eller hampberedningslån borde få beviljas högst till belopp,

motsvarande i fråga örn lån för anläggning av lin- eller hampberedningsanstalt

70 procent samt beträffande lån för anskaffande av erforderligt

kapital för drift av sådan anstalt 15 procent av den beräknade kostnaden för

anläggningen. Statsbidrag borde kunna medges till högst 15 procent av kostnaden.

En förenkling av ansökningsförfarandet syntes därjämte böra ske så till

vida att vid ansökan örn lån icke skulle behöva fogas utredning rörande behovet

och lämpligheten av de åtgärder, för vilkas utförande lån sökts. Linnämnden

bär vidare framlagt förslag lill det fortsatta utbyggandet av linberedningsanstalterna

i landet och därvid närmast tänkt sig ett etappvis genom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 333.

3

fört utbyggnadsprogram. Under budgetåret 1941/42 borde enligt detta program

påbörjas dels en utvidgning av ett vid Laholm beläget beredningsverk

med en turbinanläggning jämte rötningsanläggning, dels en utbyggnad av ett

beredningsverk vid Hybo med två turbinaggregat för rötning, dels ock uppförande

av en anläggning i Småland och en i västra delarna av landet med

en skäktturbin jämte rötningsanläggning. Vid sidan av nu berörda utbyggnader

av linberedningsverk borde under budgetåret 1941/42 påbörjas uppförande

av ett liampberedningsverk. Linnämnden bär i fråga om tillverkningsmetoden

förordat, att vid nyanläggningarna rötningsmetodcn komme till användning

och att man således icke överginge till den s. k. grönberedningsmetoden.

Enligt nämndens förslag borde slutligen staten ikläda sig viss garanti

för att beredningsverken erhölle avsättning för sina produkter till sådana

priser, att företagen på relativt kort tid kunde amortera sina lån och

samtidigt få skälig ersättning för sitt i rörelsen nedlagda kapital och arbete.

Avtal borde därför träffas mellan staten och en centralorganisation av samtliga

lin- och hampodlingsföreningar, exempelvis motsvarande det avtal, som

träffats mellan staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget.

Inom linnämnden har reservation anförts av godsägaren G. Bendz, som

förklarat sig icke kunna biträda uppfattningen, att samtliga för budgetåret

1941/42 planerade linberedningsverk borde byggas såsom beredningsverk med

tillhörande rötningsanläggningar för produktion av rötat lin.

I skrivelsen den 11 september 1941 har linnämnden sedermera hemställt,

att garanti måtte av staten lämnas för att priset på i Sverige producerad

hamphalm tillhörande kvalitetsklass I under femårsperioden 1942—46 skulle

utgöra 50 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd. Det

statliga stödet skulle dock icke få utgå med högre belopp än 200 kronor per

hektar odlad hampa. Tillika har linnämnden gjort framställning därom, att

den av 1940 års urtima riksdag beslutade prisgarantien för linhalm måtte utsträckas

att gälla t. o. m. 1946.

Såsom motivering för sitt förslag i skrivelsen den 12 maj 1941 om

ytterligare åtgärder för linodlingens stödjande har

linnämnden anfört i huvudsak följande.

Genom hittills vidtagna åtgärder ha lånemöjligheter skapats för bland annat

linodlareföreningar att erhålla statslån till uppförande av linberedningsverk

och dessutom ha odlarna för linhalmen garanterats ett i förhållande

till övrig växtodling väl avvägt pris. Enligt vad linnämnden konstaterat, är

emellertid detta stöd icke till fyllest för att snabbt få till stånd en ökad linodling.

De undersökningar, nämnden företagit för att utröna intresset för linodlingen

i olika delar av landet, visa tydligt, att intresset härför flerstädes är

mycket stort. Förutsättningen för att en odling verkligen skall komma till stånd

är bland annat, att maskinell utrustning kan anskaffas för skörden av linhalmen

samt att avsättningen till linberedningsverk kan säkerställas. För anskaffandet

av maskiner och anläggning av linberedningsverk erfordras emellertid

relativt stort kapital, vilket vederbörande linodlareföreningar oftast

icke anse sig kunna anskaffa. Visserligen kan dylik förening enligt bestämmelserna

i kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 605) på relativt förmånliga

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 333.

villkor erhålla lån till belopp motsvarande högst 85 procent av den beräknade

kostnaden för anläggningen, kostnaden för tomt ej inräknad. Vidare

kan linodlareförening på vissa villkor erhålla lån för inköp av linuppryckningsmaskiner

till 80 procent av inköpskostnaden från jordbrukets maskinlånefond

enligt bestämmelserna i kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 461) angående

lån från nämnda fond, men därutöver återstår anskaffandet av medel

bland annat till bestridande av 15 respektive 20 procent av kostnaderna

för beredningsverk och uppryckningsmaskiner, till betalning av linhalmen

på hösten, enär odlarnas ekonomi oftast är sådan, att likvid för den levererade

halmen erfordras så snabbt som möjligt o. s. v. För dessa ändamål

erfordras enligt uppgift från de förefintliga linodlareföreningarna i Hallands

och Gävleborgs län, vilka redan låtit uppföra eller hålla på med uppförandet

av linberedningsverk, ett förlagskapital på i runt tal 150,000 kronor. Till

bestridande av dessa utgifter stå endast föreningarnas andelskapital, vilket

ofta är ganska blygsamt. Såsom exempel på relationerna mellan andelskapital

och erforderligt kapital för att kunna sätta i gång en linodlareförenings

verksamhet kan anföras uppgifter från Hälsinglands linodlareförening.

Det totala andelskapitalet därstädes uppgår till cirka 20,000 kronor,

varav endast cirka 8,000 kronor inbetalas kontant, resten successivt genom

avdrag å likviden för linhalm. Mot dessa tillgängliga medel å 8,000 kronor

svara utgifter för inköp av frö med cirka 30,000 kronor och företagets kontantbetalningar

på maskiner, löner, planerings- och nybyggnadsarbeten sammanlagt

i runt tal 150,000 kronor. Dessa medel lia i detta speciella fall

kunnat upplånas på förmånliga villkor hos ett linspinneri i trakten. I annat

fall hade enligt uppgift föreningen icke varit i stånd att börja sin verksamhet.

Samma problem har gällt för Hallands läns linodlareförening, där vissa

medlemmar i föreningen genom personlig borgen för högst avsevärda belopp

möjliggjort anskaffandet av erforderligt kapital för igångsättandet av verksamheten.

Dylika möjligheter till kapitalanskaffning kunna emellertid icke

förväntas stå till förfogande för samtliga linodlareföreningar, som planera

anläggning av linberedningsverk. Trots den propaganda, som bedrivits av

linnämnden, vissa hushållningssällskap och enskilda personer och trots det

stora intresse för linodling, som finnes på flera platser, torde årets linodling

icke komma att uppgå till mer än cirka 1.000 hektar, medan utsädestillgången

skulle möjliggjort en odling på ytterligare 500—700 hektar. Ungefär

500 hektar av förstnämnda areal är kontraktsodling till Hallands läns linodlareförening

och cirka 300 hektar till Hälsinglands linodlareförening. Återstoden

utgöres av mindre odlingar i olika delar av landet.

Orsaken till att icke större odlingar kunnat åstadkommas är huvudsakligen,

att avsättningsmöjligheter icke kunnat ordnas, enär erforderligt kapital

för igångsättandet av linodlareföreningarnas verksamhet och uppförandet av

ytterligare linberedningsverk icke kunnat anskaffas. Då det för linodlingens

fortbestånd i större omfattning inom landet, även sedan handelsförbindel

serna med utlandet återupptagits i normal omfattning, ansetts önskvärt, att

linberedningsverken ägas av linodlarna själva, synes det nödvändigt, att medel

ställas til! förfogande såsom lån till sagda föreningar på särskilt förmånliga

villkor. Detta gäller givetvis i hög grad, om linodlingen mycket

snabbt skall kunna utökas i den grad, att landets hela behov skall kunna täckas

med inhemskt lin.

Beträffande frågan vilken berednings metod som b ö r

k omma till an v ä ndni n g vid en utbyggnad av linberedningen inom

landet har linnämnden anfört:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 333.

Den frörepade linhalmen måste för ali vidare kunna förädlas befrias från

de vedpartiklar, vilka inneslutas av de spinnbara tågorna. Detta sker genom

en kemisk beredningsmetod, den s. k. rötningen, och en därpå följande mekanisk

s. k. bråkning och skänning. Rötningen har lill ändamål att upplösa

de bindämnen bestående av pektin, vax m. m., som sammanhålla tågorna

och veden. Varje rötning har sedan urminnes tider skett dels i kallt vatten

och dels på land. Då båda dessa metoder voro synnerligen tidsödande, 3—4

veckor, har man under de senaste decennierna börjat att övergå mer och mer

till rötning i varmt vatten, varigenom rötningstiden förkortas till 3—4 dagar.

Efter rötningen, oavsett vilken metod, som kommer till användning, torkas

linet antingen i det fria eller i torkmaskiner, varefter den mekaniska bråknings-

och skäktningsprocessen befriar lintågorna från vedpartiklarna. De

sålunda utvunna lintågorna benämnas skäktat lin och omhändertagas avlinneindustrien

för vidare förädling. Likaledes omhändertager denna industri

de korta lintågor, benämnda blånor, som uppkomma vid bråkningen och

skärningen och vilka äro fullt spinndugliga till garn, avsett för grövre produkter

av lin. Allt efter linets egen beskaffenhet och en mer eller mindre

omsorgsfull rötning och mekanisk beredning uppstår ur detsamma en mångfald

kvaliteter, användbara för de mest skilda ändamål allt ifrån de finaste

spetsar ned till de grövsta säckar. Självklart följer prisskalan kvalitetsdifferensen

och under normala tider varierade priserna för skäktat lin från lägst

cirka 60 öre per kilogram lill högst cirka 3 kronor 50 öre per kilogram.

För åtskilliga år sedan gjorde man i Irland försök att spinna lintågor, utan

att dessa genomgått den kemiska rötningsprocessen och således endast blivit

befriade från vedpartiklarna på mekanisk väg. Dessa lintågor voro följaktligen

icke befriade från pektinämnena och det visade sig snart, att de icke

i det tillståndet kunde spinnas. Man sköt därför in i själva spinningsprocessen

en rötning. Denna försiggick på så sätt, att lintågorna redan före

den slutliga finspinningen fingo undergå en uppslutningsprocess i varmt eller

kokande vatten, tillsatt med alkalier, varigenom pektinämnena upplöstes

så långt, att spillning kunde försiggå. Denna metod kallades för grönberedning,

därför att linet alltjämt bibehöll den gröna färg, som eljest försvann

under rötningen. Redan åren 1937—38 hade man i Irland ägnat denna metod

så stort intresse, att speciella rengöringsmaskiner för grönlin konstruerades.

Dessa voro mycket dyrbara och komplicerade. Metoden blev så bekant

i Tyskland, där man emellertid förenklade problemet i så måtto, att man

konstruerade enkla maskiner för rengöring av linet, vilka i sin konstruktion

vörö byggda på samma principer som de bråknings- och skäktningsmaskiner,

vilka rengjorde rötat lin; de vörö endast kraftigare och tilltagna med

större mått. För närvarande lär i Tyskland finnas sju linberedningsverk, som

förarbeta grönlin, vilket utgör cirka 5 procent av samtliga i Tyskland arbetande

linberedningsverk. Det är icke känt, att några omfattande försök med

grönlinsberedning gjorts i något av de stora linodlande länderna Ryssland,

Polen, Lettland, Litauen, Estland, Relgien och Holland. Sedan Mellaneuropa

emellertid blivit avstängt från möjligheten att erhålla bomull, jute, sisal med

flera textilprodukter, som endast kunna alstras under tropiskt klimat, uppstod

emellertid problemet att skaffa råvaror åt de industrier, som voro beroende

av dessa. Reträffande bomullen kunde den ju i stor utsträckning ersättas

av cellull Tilen i stället för de grövre produkterna jute och sisal hade

man i den tempererade zonen endast lin och hampa alt tillgripa som ersättning.

På grund därav har intresset flir grönlinberedning vaknat till liv.

Linberedningsverket i Laholm är inrättat för beredning av lin enligt den

s. k. grönbercdningsmetoden. Genom denna beredningsmetod erfordras alltså

icke de dyrbara rötningsanläggningarna, varjämle den tidsödande oell re
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 333.

lativt kostbara rötningen och därav föranledd mekanisk torkning undvikas.

Därigenom kunna såväl anläggnings- som beredningskostnader nedbringas

högst väsentligt, varigenom linodlareföreningarnas kapitalbehov minskas.

Grönberedningsmetoden är alltså ur denna synpunkt synnerligen fördelaktig.

För närvarande pågå experiment inom svenska linneindustrien för att utröna

i vad mån grönön kan komma till användning inom denna industri.

Några påtagliga resultat ha ännu icke erhållits. Man tror sig emellertid ha

funnit, att vissa garner, som spinnas i vått tillstånd, kunna tillverkas av

detta grönön, men att det däremot icke kan användas till sådana artiklar,

för vilka erfordras torrspunnet garn såsom t. ex. skogarn, skotråd, garn till

brandslangar o. s. v. Därjämte har man ännu icke lyckats nöjaktigt rengöra

de vid skäktningsprocessen utfallande blånorna, så att dessa kunna vidare

spinnas. Då under nuvarande förhållanden här nyss uppräknade garnsorter

erfordras för militära ändamål, synes det linnämnden icke lämpligt att

nu utöka grönberedningen utöver vad som kan framställas med det beredningsaggregat,

som är i gång i Laholm. Nämnden vill därför föreslå en successiv

utbyggnad av landets linberedningskapacitet på så sätt, att de anläggningar,

som uppföras under den närmaste tiden, inrättas för rötning, så att

förenämnda oundgängliga behov av torrspunnet garn kan tillgodoses från

desamma. Skulle de under tiden fullföljda försöken med grönön visa, att

det i större eller mindre omfattning kan ersätta rötat lin, bör frågan upptagas

till förnyad prövning, om de senare uppförda verken böra inrättas för

grönön eller rötat lin.

I sin reservation har herr Bendz anfört:

Vårt lands textilindustri har sedan gammalt, vad beträffar råvaran lin, uteslutande

varit inriktad på förädling av i huvudsak importerat, rötat lin, och

ser med anledning härav helt naturligt, att även den nu planerade inhemska

linodlingen inriktas på produktion av rötat lin.

Med lull förståelse härför torde det dock icke vara av oväsentlig betydelse

för den planerade framtida linodlingen i Sverige, att just den s. k. grönberedningen

av lin omfattas av jordbrukarna i egenskap av odlare och beredare

med största intresse såsom den avgjort enklaste och billigaste metoden

för produktion av inhemsk linråvara. Jag kan icke anse detta utan betydelse

vid bedömandet av jordbrukarnas möjligheter och förmåga att effektivt och

i önskad omfattning motsvara de krav, som komma att ställas på deras medverkan

till landets försörjning med inhemska linprodukter.

Med hänsyn härtill och till de erfarenheter, som Hallands läns linodlareförening

u. p. a. vunnit beträffande odling och beredning jämte i utlandet

vunna erfarenheter samt de förberedande undersökningar beträffande spinning

och vävning, som företagits inom landet, torde problemet snarast förutsättningslöst

böra undersökas i vad mån det grönberedda linet äger användbarhet

för det stora behov av t. ex. grövre vävnader såsom tältduk, segelduk

m. m., som för närvarande föreligger och i vad mån industriens anpassning

lill den nya råvaran bör äga rum.

Det är icke troligt att det primära för all inhemsk linproduktion, linodbngen,

kommer att omfattas med förtroende av landets jordbrukare så länge

oklarhet råder på denna punkt.

Med anledning härav kan jag för närvarande icke biträda uppfattningen

att frågan örn det grönberedda linets användbarhet tillräckligt klarlagts för

att kunna instämma i övriga ledamöters i statens linnämnd mening att samtliga

för åren 1941/42 planerade linberedningsverk böra byggas såsom beredningsverk

med tillhörande rötningsanläggningar för produktion av rötat lin.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 333.

7

Rörande den omfattning, vari utb y g gandet av 1 i n- och

liampberedningen bör ske, har linnämnden yttrat följande.

De senaste erfarenheterna från de nu i gång varande linberedningsverken

i Laholm samt Svalöv och från utlandet tyda på, att nämnden, i likhet med

vad som skett bland annat i Tyskland och Ryssland, måste frångå sin tidigare

uppfattning, att ett relativt stort antal linberedningsverk skulle vara lämpligast.

I stället synes ett fåtal — förslagsvis fyra — stora fabriksanläggningar

vara att föredraga. Dessa böra förläggas på lämpliga platser inom de gamla

linodlingsområdena, varefter linodlingen synes böra i görligaste män koncentreras

till dessa områden i stället för att spridas över större delar av landet.

Även om linhalmen därigenom i vissa fall måste transporteras längre

sträckor än vad fallet skulle vara, örn ett större antal linberedningsverk funnes

tillgängliga, torde de ökade fraktkostnaderna i förstnämnda fall uppvägas

av de lägre beredningskostnaderna per kilogram lintåga i de större beredningsverken.

Därtill kommer, att de sammanlagda anläggningskostnaderna

bliva förhållandevis lägre, örn endast ett fåtal verk kommer till stånd. Vidare

skulle under sistnämnda förutsättning erfordras ett mindre antal fackkunniga

förmän och specialarbetare.

För att helt kunna tillgodose landets behov av lintåga och blånor erfordras

en linodling på minst 7,000 hektar med en skörd av sammanlagt 24,000

ton frörepad linlialm. För beredning av en dylik kvantitet erfordras femton

skäktturbiner med en avverkningskapacitet av cirka 350 kilogram linhalm

per timme. För närvarande finnas endast tvenne linberedningsverk i verksamhet

inom landet, nämligen ett i Laholm, vilket vid drift i två skift kan

avverka cirka 1,600 ton frörepad linhalm per år, samt ett mindre verk i

Svalöv, vilket avverkar högst 200 lon per år. Under uppförande är även ett

linberedningsverk i Hybo med en kapacitet av 1,600 ton per år.

Örn kapaciteten vid beredningsverken i Laholm och Svalöv frånräknas,

återstår att utbygga verk för beredning av cirka 22,200 ton frörepad linhalm.

För avverkning av denna mängd linhalm erfordras ytterligare fjorton turbinaggregat.

Dessa kunna exempelvis fördelas på så sätt, att beredningsverket

i Laholm utökas med fyra nya turbinaggregat, varjämte de övriga tio aggregaten

fördelas på tre beredningsverk. Anläggningskostnaderna för dessa

verk, försedda med rötningsanläggningar, kunna med nuvarande priser på

byggnadsmaterialier och maskiner m. m. beräknas uppgå till sammanlagt

omkring 5,000,000 kronor. Sker utbyggnaden däremot etappvis kommer anläggningskostnaden

att stiga till omkring 7,000,000 kronor. Trots den av en

etappvis företagen utbyggnad av linberedningskapaciteten förorsakade merkostnaden

vill linnämnden, på grund av vad förut anförts beträffande pågående

försök med grönberedning av linhalm, förorda ett dylikt tillvägagångssätt.

Enligt företagen uppskattning rörande trolig ökning av linodlingen

år 1942 torde för beredning av nämnda års linskörd erfordras, att under

budgetåret 1941/42 påbörjas dels en utvidgning av beredningsverket i Laholm

med en turbinanläggning jämte rötningsanläggning, dels en utbyggnad

av beredningsverket i Hybo med två turbinaggregat för rötning, dels ock

uppförandet av en anläggning i Småland och en i västra delarna av landet

med en skäklturbin jämte rötningsanläggning vid vardera. Kostnaderna för

uppförandet härav torde kunna beräknas lill sammanlagt omkring 2 miljoner

kronor.

Viii sidan av nu föreslagna utbyggnad av linberedningskapaciteten synes

under samma budgetår jämväl böra påbörjas uppförandet av ett hampberedningsverk.

Hampodlingen har hittills haft mycket liten utbredning, men in
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 333.

tresset för odlingen härav är stort i vissa delar av landet, speciellt inom Uppsala,

Östergötlands, Gotlands och Örebro län. Knappheten på utsäde kommer

dock att begränsa odlingen högst avsevärt under innevarande år. Emellertid

har linnämnden medverkat till att import av en mindre kvantitet

hampfrö kunnat företagas, varför en hampodling på cirka 100 hektar torde

komma till stånd. Den därpå producerade halmen synes i stor utsträckning

kunna beredas vid mindre hampberedningsverk. Från dessa arealer kunna

under gynnsamma förhållanden påräknas så stor fröavkastning, att odlingen

år 1942 skulle kunna utökas till 1,000 å 1,500 hektar. För inhemsk produktion

av landets hela behov av mjukhampa erfordras odling på cirka 2,000

hektar. Förutsättningen för att få till stånd denna utökade hampodling synes

såsom nämnts beträffande linodlingen vara, att ett större hampberedningsverk

kommer till stånd på lämplig plats inom de för dylik odling särskilt

lämpade områden. Uppförandet av ett dylikt beredningsverk med så stor kapacitet,

att skörden från cirka 1,500 hektar kan avverkas vid detsamma,

skulle jämte rötningsanläggning draga en kostnad av cirka 1,200,000 kronor.

I fråga om omfattningen av det stöd, som bör lämnas linoch

hamp odlingen, samt beträffande därför erforderliga

medel har linnämnden gjort följande uttalande.

För fullföljande av programmet för utbyggandet av lin- och hampberedningskapaciteten

under budgetåret 1941/42 torde erfordras sammanlagt

3.200.000 kronor. Antages 85 procent därav komma att lånas från hemslöjdslånefonden,

skulle anspråken på nämnda fond under budgetåret uppgå till

2.720.000 kronor. Linnämnden vill emellertid i detta sammanhang återkomma

till ett tidigare i annat sammanhang framställt förslag angående bidrag

utan återbetalningsskyldighet för uppförande av linberedningsverk. Då det

på grund av nyssnämnda knappa tillgång på råvaror av lin får anses vara

ett betydande statsintresse, att erforderliga linberedningsverk komma till

stånd, synes det väl motiverat, att statsbidrag ställas till förfogande för ändamålet.

Härför talar även, att, därest erforderlig tillgång på lin icke förefinnes,

staten blir urståndsatt att förskaffa särskilt för försvarsändamål så

nödvändiga artiklar som skotråd, brandslang, tältduk m. m., för vilka produkter

endast lin kan tjänstgöra som råvara. Även om statslån kunna erhållas,

åvilar likväl högst betydande ekonomisk risk de linodlareföreningar, som

våga taga initiativ till uppförande av beredningsverk. Ett direkt statsbidrag

kan därför förväntas verka stimulerande på föreningarna. Om ifrågavarande

betydelsefulla byggnadsverksamhet komme till stånd under den närmaste tiden,

skulle densamma även utgöra ett led i eventuella åtgärder i syfte att

lindra rådande arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Dylikt bidrag bör i

överensstämmelse med linnämndens tidigare förslag i ämnet utgå med högst

15 procent av den beräknade anläggningskostnaden, kostnad för tomt ej inräknad.

Under förutsättning att möjlighet skapas för erhållande av sådant

statsbidrag, synes den övre gränsen för det belopp, med vilket linberedningslån

må beviljas för anläggning av linberedningsanstalt med maskiner och utrustning

eller anskaffande av för drift av linberedningsanstalt erforderlig maskinell

utrustning, böra sänkas från nuvarande 85 till 70 procent av den beräknade

kostnaden för anläggningen, kostnad för tomt däri ej inräknad.

Sammanlagt skulle alltså lån och statsbidrag för nu nämnda ändamål kunna

erhållas till ett belopp av 85 procent av anläggningskostnaden. Efter dessa

grunder skulle för fullföljande av nämnda program för utbyggandet av beredningsmöjligheterna

för lin och hampa under budgetåret 1941/42 erforderligt

lånebelopp kunna begränsas till 2,240,000 kronor, under det att stats
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 333.

9

bidraget skulle uppgå till 480,000 kronor. Då emellertid Hallands läns linodlareförening

synes böra erhålla statsbidrag efter samma grunder för den

redan uppförda anläggningen i Laholm, synes behovet av anslag till utlämnande

av ifrågavarande statsbidrag böra beräknas till i runt tal 500,000

kronor.

Även örn linodlareföreningarna beredas förutnämnda möjligheter att erhålla

lån och bidrag till sammanlagt 85 procent av den beräknade anläggningskostnaden

för lin- respektive hampberedningsverk, återstår dock den

tidigare påpekade svårigheten för föreningarna att anskaffa kapital vid

igångsättandet av verksamheten. Därest Kungl. Maj:t anser lämpligt utöka

lin- och hampodlingen i här skisserad omfattning, synes det därför erforderligt,

att även detta problem löses genom statens försorg. Detta synes kunna

ske på så sätt, att lånemöj ligh eter skapas för erhållande av erforderligt förlagskapital.

Enligt linnämndens uppfattning böra därför gällande bestämmelser

för lån från hemslöjdslånefonden ändras, så att linodlareförening för

igångsättande av sin verksamhet må kunna erhålla lån intill 15 procent av

den beräknade anläggningskostnaden för beredningsverket. Härvid förutsattes,

att föreningen bör få rätt att lyfta beloppet, så snart föreningen erhållit

tillfredsställande medlemsanslutning samt planeringsarbetena för beredningsverket

påbörjats. Såsom säkerhet för dylikt lån bör, i likhet med vad

som för närvarande gäller för linberedningslan, godtagas inteckning i den

blivande fastigheten till beredningsverket eller förlagsinteckning.^ Jämlikt

detta förslag skulle alltså linodlareförening såsom lån kunna erhålla sammanlagt

85 procent av den beräknade anläggningskostnaden, kostnad för

tomt ej inräknad, och därtill 15 procent av nämnda kostnad såsom direkt

statsbidrag. Linnämnden erkänner, att detta måste betraktas såsom synnerligen

förmånliga villkor, men erfarenheten, sedan ifrågavarande spörsmål

behandlades av statsmakterna hösten 1940, har visat, att enda förutsättningen

för en snabb utökning av linodling är, att dylika förmånliga möjligheter

skapas för att lösa lin- respektive hampodlareföreningarnas ekonomiska svårigheter.

Det sammanlagda för ovannämnda ändamål erforderliga lånebeloppet

för budgetåret 1941/42 skulle alltså uppgå till 2,720,000 kronor. Enligt

uppgift från statskontoret finnas för närvarande cirka 1,500,000 kronor disponibla

i hemslöjdslånefonden, varför erforderlig kapitalförstärkning kan

begränsas till 1,220,000 kronor. En medverkan av linneindustrien skulle visserligen

kunna tänkas för framskaffande av erforderligt förlagskapital, men,

även örn föreningarna erhålla lån och bidrag av statsmedel till sammanlagt

100 procent av anläggningskostnaden för beredningsverk, erfordras, som

förut nämnts, även kapital för betalning till odlarna på hösten av linhalmen.

Härför disponera föreningarna endast det blygsamma andelskapitalet, varför

förskott från industriens sida erfordras, för att föreningarna^skulle kunna

fullgöra sina ekonomiska skyldigheter mot medlemmarna så snart som

möjligt efter skörden. Då del beredda linet levereras till linneindustrien successivt

under året, erfordras relativt betydande förskott från industriens sida

för nämnda ändamål, varter några ytterligare ekonomiska anspråk på densamma

icke synas kunna uppställas.

Såsom motivering till förslaget örn förenkling av a n s ö k n i n g s f elfa

ra lid et har linnämnden framhållit, ali då linnämnden och de statliga

myndigheter, på vilka prövningen av dylika ansökningar ankomme, hade

större möjligheter än den enskilde sökanden att överblicka såväl behovet av

lin- och hampberedningsverk som lämpligheten av de för anläggningen föreslagna

åtgärderna, syntes överflödigt, att låncsökanden betungades med att

förebringa utredning angående nämnda förhållanden.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 333.

Rörande organisationen av linberedningen och 1 i n n ä m ndens

förslag om statens stöd i övrigt åt densamma har

nämnden anfört:

Samtliga lin- och hampodlareföreningar böra vara sammanslutna till en

centralorganisation med uppgift bland annat att utöva den centrala ledningen

administrativt, finansiellt och tekniskt, att mottaga det beredda linet och

blånorna respektive hampan från beredningsverken och ombesörja försäljningen

av ifrågavarande produkter samt att ombestyra fördelningen mellan

olika beredningsverk av det utav 1940 års urtima riksdag beslutade stödet

åt linodlingen enligt av Kungl. Maj:t den 7 mars 1941 meddelade bestämmelser.

Från linodlareföreningars sida ha även uttalats farhågor beträffande

dessas möjligheter att kunna amortera de relativt stora lån, som måste

upptagas.^ Då staten redan garanterat odlarna ett visst pris på linhalm för

ett antal år, synes det också skäligt, att beredningsverken erhålla garanti för

avsättning av sina produkter till sådana priser, att de på relativt kort tid

kunna amortera under nuvarande dyrtid upptagna lån och samtidigt erhålla

skälig ersättning för sitt i rörelsen nedlagda kapital och arbete. För genomlörande

av ett dylikt stöd synes det lämpligt, att centralorganisationen för

varje år, åtminstone under ett så stort antal år, som erfordras för att få

byggnader och maskiner nedamorterade till sådan nivå, att förutsättningar

finnas, för att rörelsen skall kunna bliva ekonomiskt bärkraftig utan särskilt

ingripande från statens sida, träffar avtal med staten beträffande verksamheten

exempelvis i tillämpliga delar motsvarande det avtal, som för innevarande

försäljningsår gäller mellan staten och svenska sockerfabriksaktiebolaget

eller eventuellt som det avtal mellan nämnda kontrahenter, som föreslagits

i Kungl. Maj :ts proposition den 18 april 1941 till riksdagen (nr 212)

angående reglering av sockernäringen i riket. Härigenom skulle linberedningsverken

erhålla erforderlig garanti för att få sina utgifter täckta och

skälig vinst på rörelsen.

Såsom motivering för utsträckande av tiden för p r i s garantien

för lin till år 1946 har linnämnden i skrivelsen den 11 september

1941 anfört i huvudsak följande.

Från flera håll lia jordbrukare anfört, att perioden 1941—1943 är alldeles

tor kort för att därunder medhinna erforderlig amortering av i beredningsverken

nedlagt kapital, så att det inhemska linet skall kunna hävda sig

i konkurrensen nied utländskt lin, sedan importvägarna åter öppnats. Örn

odlarna skola påtaga sig ekonomiskt ansvar för uppförande av beredningsverk,

anse de därför, att prisgarantien för linhalm bör utsträckas att gälla

under en längre period än vad för närvarande är fallet. Linnämnden har

tidigare föreslagit, att ifrågavarande prisgaranti borde begränsas till att gälla

för linskördarna under åren 1941—1943. Vid denna tidpunkt räknade emellertid

nämnden med att ett flertal mindre beredningsverk borde komma till

stånd. Kostnaderna för dessa beräknades bliva relativt begränsade. Sedermera

har linnämnden emellertid på grund av senare erfarenheter ansett sig

böra frångå sin tidigare uppfattning rörande beredningsverkens storlek och

funnit lämpligare, att linodlingen koncentreras till ett fåtal områden, där

stora fabriksanläggningar böra uppföras. Till sistnämnda anläggningar är

kapitalåtgången givetvis högst betydande och det ekonomiska ansvaret för

odlarna, som skola äga beredningsverken, betydligt större än i förstnämnda

fallet. En förlängning av prisgarantiperioden med ytterligare tre år, alltså

till och med år 1946, synes därför fullt motiverad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 333.

11

Rörande behovet av prisgarantier för hampa har linnämnden

yttrat i huvudsak följande.

En väsentlig ökning av den inhemska hampodlingen redan år 1942 synes

önskvärd. Allt det frö, som erhålles från årets hampodlingar, är avsett att

användas till utsäde. Intresset för hampodling är flerstädes stort bland

jordbrukarna, särskilt på Gotland, där åtgärder vidtagits för uppförande av

ett hampberedningsverk, som beräknas vara färdigt att mottaga 1942 års

skörd. Vidare lia undersökningar igångsatts för att om möjligt få till stånd

ett beredningsverk även på fastlandet. Dessa tvenne beredningsverk äro avsedda

att få sådan kapacitet, att skörden från cirka 1,000 hektar skall kunna

beredas vid vart och ett av desamma. Därest tillräckliga utsädesmängder

kunna anskaffas, synes därför en utökning av hampodlingen år 1942 till att

omfatta en areal av cirka 2,000 hektar böra eftersträvas. Med en dylik hampodling

skulle hela årsbehovet av egentlig hampa kunna produceras inom landet.

För att kunna åstadkomma en snabb ökning av odlingen synes emellertid

prisgaranti för ett visst antal år liknande den, som gäller beträffande

linhalm, erforderlig även för liamphalm. Visserligen torde hampindustrien,

så länge importsvårigheterna råda, vara villig betala ett så högt pris för

hampa, att något statligt stöd icke erfordras, men odlarna begära givetvis

garanti för att hampodlingen skall bliva ekonomiskt lönande under en följd

av år, om de skola påtaga sig ekonomiskt ansvar för dyrbara beredningsanläggningar.

Då en utökad hampodling är önskvärd icke endast för tillgodoseende

av råvarubehovet under nu rådande avspärrning utan även kan få betydelse

för jordbruket under normala förhållanden, enär hampan visat sig vara

en av de få kulturväxter i landet, som med fördel kan odlas på vissa torvjordar,

synes stöd från statens sida för att stimulera odlingen vara motiverat.

I fråga örn pris g arantiens o m fattning har linnämnden anfört:
Det

statliga stödet åt hampodlingen synes böra utgå efter i huvudsak samma

princip som stödet åt linodlingen, nämligen på så sätt att staten under

viss tid garanterar odlarna ett minimipris för hamphalm tillhörande viss

kvalitetsklass. Detta minimipris synes böra ställas i relation till det fastställda

inlösningspriset för råg av samma års skörd. I sagda inlösningspris bör

dock icke inräknas eventuellt förekommande arealtillägg eller dylikt extra

pristillägg. Efter att ha inhämtat uppgifter om resultatet av undersökningar

beträffande utbytet av inhemska hampodlingar samt örn gällande regler för

dylik prisgaranti i vissa andra europeiska länder har linnämnden funnit

lämpligt, att nämnda förhållande mellan priset på hamphalm och råg uttryckas

så, att priset å hamphalm tillhörande kvaliietsklass I i av linnämnden

utfärdade kvalitetsbestämmelser för hampa sättes lika med 50 procent av inlösningspriset

å råg av motsvarande års skörd; dock må eventuellt bidrag

icke överstiga 200 kronor per hektar odlad hampa. Med en hampodling på

2,000 hektar skulle alltså erfordras ett högsta statsanslag av 400,000 kronor

per år. Emellertid torde som förut nämnts hampindustrien under rådande

förhållanden vara villig betala ett sådant pris för tåga och blånor av hampa,

att något anslag för ifrågavarande ändamål icke för närvarande erfordras.

Vid ett så lågt inlösningspris för råg som 15 kronor 50 öre per deciton, vilket

gällde för 1935 års rågskörd, skulle grundpriset å hamphalm enligt nämnda

beräkningsgrunder utgöra 5.75 öre per kilogram. Priset på importerad

hampa av kvalitet motsvarande klass I i linnämndens kvalitetsbestämmelser

var vid samma tidpunkt omkring 1 krona 20 öre per kilogram, vilket innebär,

att beredningsverk skulle kunna betala 5.40 öre per kilogram hamphalm.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 333.

Med ett statsbidrag av 2.35 öre per kilogram halm — innebärande ett bidrag

av 129 kronor 25 öre per hektar vid en medelskörd av 5,500 kilogram hamphalm

— skulle alltså odlaren erhålla 5.40 + 2.35 = 7.75 öre per kilogram för

hamphalrn tillhörande kvalitetsklass I. Örn däremot prissituationen är sådan,

att rågens inlösningspris är 17 kronor 50 öre per deciton och hamphalmpriset

alltså skulle uppgå till 8.75 öre per kilogram, under det att priset

bä hamptaga fortfarande är 1 krona 20 öre per kilogram erfordras ett statsstöd

av (8.75 -5.40=) 3.35 öre per kilogram halm, motsvarande vid en

medelhektarskörd av 5,500 kilogram hamphalrn ett statsunderstöd av 184

kronor 25 öre per hektar. Vid beräkningarna har den förutsättningen gjorts,

att ett utbyte av 8 procent tåga och 8 procent blånor erhålles samt vidare

att beredningskostnader och frakter uppgå till sammanlagt 9.0 öre per kilogram.

Statens livsmedelskommission har i de förenämnda skrivelser, med vilka

linnämndens förslag överlämnats, tillstyrkt förslagen.

över linnämndens förslag lia yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,

lantbruksstyrelsen och statens industrikommission.

Statskontoret, som i huvudsak icke haft något att erinra mot förslagen, har

emellertid framhållit, att de av linnämnden föreslagna hjälpåtgärderna till

linodling och linberedning måste betecknas såsom osedvanligt förmånliga för

företagarna. Det hade enligt ämbetsverkets mening varit önskvärt, att förutsättningarna

för effektiv medverkan från linneindustriens sida hade upptagits

till mera ingående övervägande.

Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen lia i likhet med linnämnden

ansett, att ett ökat stöd borde lämnas från statens sida till lin- och hampodlingens

befrämjande. I vissa hänseenden lia ämbetsverken dock avstyrkt förslagen.

Ämbetsverken lia sålunda ansett, att hemslöjdslånefonden borde tillföras

en förstärkning av minst 1,500,00.0 kronor. Någon ändring i nu gällande

bestämmelser rörande lån från hemslöjdslånefonden har icke ansetts av behovet

påkallad. Ämbetsverken ha vidare varit av den mening att en närmare

utredning borde ske rörande metoden för beredningen av lin. I fråga örn prisgarantien

för lin och hampa har kommerskollegium förordat, att Kungl.

Maj:t finge vidtaga erforderliga jämkningar i prisgarantien med hänsyn till

förskjutningar i krisläget. Ur yttrandena må i övrigt återgivas följande.

Kommerskollegium har rörande frågan örn metoden för beredning

av 1 in anfört bland annat.

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse en livskraftig inhemsk linodling

kan komma att få för landet anser sig kollegium till en början något

böra uppehålla sig vid frågan örn förutsättningarna därför, bland vilka linets

beredning intar en central plats. Redan år 1937 i samband med tillkomsten

av en cottoniseringsanläggning för lin i Genevad hade kollegium anledning

att ingå på hithörande frågor, därvid kollegium ansåg, att varje förfarande,

sorn siktade till enklare och billigare metoder än rötningsförfarandet, borde

bli föremål för särskild uppmärksamhet i syfte att tillskapa och främja inhemsk

linodling och linberedning. Det syntes nämligen kollegium då osannolikt,

att landets jordbrukare utan statligt stöd i större omfattning skulle gå

in för linodling och att för linets beredning bekosta förhållandevis dyrbara

rötnings- och beredningsverk. Sedermera bär genom statens medverkan den
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 333.

13

na fråga visserligen underlättats, bland annat genom möjligheter att på förmånliga

villkor erhålla lån för uppförande av linberedningsverk och genom

tillkomsten av en viss prisgaranti för odlat lin. Men alltjämt torde bland

jordbrukarna finnas en viss tvekan att gå in för rötningsförfarandet med

hänsyn till de höga anläggningskostnader, som äro förknippade därmed, och

till att den fackkunskap, som rötningen fordrar, för närvarande endast i

mycket begränsad omfattning torde vara till finnandes inom landet. Därtill

kommer ovissheten, huruvida anläggningskostnaderna framdeles kunna förräntas

och amorteras. Det är bland annat mot bakgrunden av dessa förhållanden,

som Hallands läns linodlareförening beslutat, att vid det nyuppförda

bcredningsverket i Laholm gå in för den i utlandet, bland annat i Danmark

och Tyskland, prövade grönberedningsmetoden, för vilket ändamål föreningen

även åtnjuter ett av linnämnden tillstyrkt linberedningslån.

Redan år 1935 började intresset för grönberett lin vinna terräng i Tyskland.

Under de närmaste två åren upptog det danska linberedningsverket i

Tommerup vid sidan av beredning av landrötat lin tillverkning av grönön,

vilken tillverkning under senare år alltmer utökats. Då Danmark emellertid

saknade linspinnerier, måste såväl det rötade som grönberedda linet sändas

lill utlandet för spillning. I Danmark har sedermera under år 1940 tillkommit

fyra beredningsverk för grönön, varjämte under innevarande år ytterligare

verk planerats eller äro under byggnad. Först år 1940 kom ett danskt

linspinneri till uppförande. Anläggningen, som förutom anordning för kemisk

behandling av linet har de modernaste ringspinningsmaskiner till förfogande,

är planlagd med särskild tanke på spinning av grönön. Enögt uppgift lär

även linberedningsverket i Tommerup under innevarande år komma att uppföra

ett spinneri för grönberett lin.

Att i Tyskland det grönberedda linet ännu icke kommit till någon mera

allmän användning — ett förhållande som av linnämnden anförts som skäl

mot metodens praktiska användbarhet — torde ha sin förklaring däruti, att

hittills någon anledning knappast förelegat för de tyska beredningsverken

att investera kapital för anskaffande av nya, för grönberedning erforderliga

maskiner. Grönberett lin kan nämligen, såvitt nu går att bedöma, icke helt

ersätta det rötade linet men väl komplettera detsamma, särskilt för användning

till grövre vävnader. Så länge rötningsanläggningar finnas och — vilket

måhända får anses vara av avgörande betydelse för Tysklands vidkommande

— på rötningens område erfaren personal står till förfogande, torde i regel

mindre intresse vara för handen att övergå till grönberett lin. Härtill torde

även komma en viss konservativ inställning till förmån för rötningsförfarandet.

Numera har man dock i Tyskland på grund av rådande restriktioner

för civil användning av bland annat cement och järn, ansett sig böra

vid en utvidgning av linberedningen rekommendera utökning av landrötningen

eller övergång till grönberedning av lin. Det är att förmoda, att det

grönberedda linet i Tyskland härigenom skall komma att öka i betydelse för

landets tillgodoseende med spånadsmalerial. Även i vårt land synes i rådande

försörjningsläge detta förhållande böra särskilt uppmärksammas. I detta

sammanhang vill kollegium betona, att de svenska linspinnerierna, med undantag

dock för spinning av enbart grova nummer, icke utan vidare torde

kunna nöjaktigt spinna det grönberedda linet. Förutom en maskinell anpassning

från spinneriernas sida fordras nämligen även en kemisk behandling

av det förspunna garnet, en process .sorn i utlandet redan är tagen i praktiskt

bruk.

Erfarenheterna från utlandet tyda på att ett större utbyte torde kunna erhållas

av linhalmen, räkna! från den färdiga slutprodukten, örn linet undan
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 333.

dragés rötningsprocessen och i stället enbart grönberedes. Några säkra siffror

härför ha ännu icke kunnat erhållas, men man beräknar vinsten uppskattningsvis

till minst 5 ä 10 procent. För finare lingarn torde dock rötningsförfarandet

fortfarande få lov att användas. En annan faktor att beakta

är, att Sverige, till skillnad från Tyskland, saknar fackkunnig personal

i större omfattning för såväl linodling som rötning.

Kollegium finner sålunda de i godsägare Bendz’ reservation framförda synpunkterna

vara värda största beaktande.

De i utlandet vunna erfarenheterna i fråga örn grönberett lin giva otvivelaktigt

vid handen att en förenkling skett i själva beredningen av linet och

att härigenom ett förbilligande av produktionen blir möjligt. Att vid användning

av lin av detta slag en viss anpassning från landets linspinnerier torde

bliva nödvändig, synes icke böra förhindra att frågan om grönlinets användbarhet

för svenska förhållanden upptages till förutsättningslös, allsidig prövning.

Kollegium anser nämligen att det i nuvarande avspärrningstider bör

betyda mera att av grönlind kunna erhålla en slitstark vardagsvara än finare

sortiment av det rötade linet, särskilt som nödvändighetsartiklar av finare

garnnummer komma att kunna tillverkas med råvaror från det under

uppförande varande rötningsverket i Hybo.

Med utgångspunkt från anförda synpunkter finner kollegium erforderligt

att en omprövning sker av linnämndens förslag i vad avser antalet rötningsanläggningar,

i syfte att bättre klarhet må vinnas örn vilken minsta kvantitet

rötat lin, som under nu rådande förhållanden och med hänsyn till möjligheten

att bättre utnyttja det grönberedda linet till spånadsvara kan anses

oundgängligen behöva produceras inom landet. Att härvid kraven på högsta

möjliga finlek för de färdiga varuslagen något måste sänkas, torde enligt

kollegii åsikt icke böra få utgöra hinder för en eventuell nedskärning av

produktionen och användningen av rötat lin. Även om de av linnämnden

föreslagna rötningsanläggningarna utan ytterligare ingripanden från statens

sida skulle kunna uppföras under innevarande och nästkommande år, torde

dock betydande svårigheter komma att möta, innan anläggningarna kunna

beräknas arbeta tillfredsställande. Dels torde det inom landet odlade linet

en lång tid framåt komma att uppvisa en för rötning icke önskvärd variation

i fråga örn kvaliteten, dels saknar landet tillgång till på rötningens område

kunnig och erfaren arbetspersonal. Trots nämnda svårigheter anser dock

kollegium tidsläget fordra att hithörande frågor snarast erhålla en tillfredsställande

lösning.

Rörande storleken av låne- och statsbidragen har kommerskollegium

yttrat:

Med hänsyn till att staten numera anser sig böra ställa ökade anspråk på

jordbrukarna i fråga om odling och beredning av lin och hampa, har kollegium

icke funnit anledning till erinran mot förslaget örn ett statligt bidrag

till uppförande av beredningsanläggningar med högst 15 procent av den beräknade

anläggningskostnaden. Kollegium tillstyrker i denna punkt linnämndens

förslag om ett reservationsanslag av 500,000 kronor till bidrag

utan återbetalningsskyldighet till uppförande av lin- och hampberedningsanläggningar.

På grund av den osäkerhet, som för närvarande vidlåder kostnadsberäkningar

a.v framtida beredningsanläggningar för lin och hampa, och med

hänsyn till önskvärdheten av att hemslöjdslånefondens kapitaltillgång icke

beräknas för lågt vill kollegium emellertid föreslå, att det av linnämnden

äskade beloppet av 1,220,000 kronor ökas till minst 1,500,000 kronor.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 333.

15

Beträffande de föreslagna ändringarna i bestämmelserna

angående lån från hem slöjdslånefonden har kommerskollegium

uttalat:

I fråga örn gäldande bestämmelser för lån ur hemslöjdslånefonden för uppförande

av lin- och hampberedningsanläggningar har linnämnden framlagt

förslag om att av lånesumman, uppgående till högst 85 procent av den beräknade

anläggningskostnaden, skulle högst 70 procent kunna beviljas för

anläggande av beredningsanstalt och högst 15 procent till rörelsekapital. Då

det totala lånebeloppet härigenom icke skulle komma att undergå någon förändring,

torde en uppdelning av lånesumman på sätt linnämnden föreslagit

sakna praktisk betydelse. Kollegium anser sig därför böra avstyrka denna

del av nämndens förslag.

Kollegium finner det även önskvärt att bestämmelserna angående anslagsförfarandet

bibehållas i sin nuvarande lydelse, då det måste anses vara ett

ämbetsverkens (lantbruksstyrelsen och kommerskollegium) intresse att kunna

infordra den utredning, som ämbetsverken i varje särskilt fall anser vara

av behovet påkallad. De av linnämnden anförda skälen för en ändring av

bestämmelserna i denna punkt finner därför kollegium icke vara av den

art, att förslagen i denna del böra bifallas.

Även i fråga örn övriga ändringar anser kollegium — med hänsyn till

förefintlig möjlighet att redan inom ramen för gällande bestämmelser kunna

tillgodose framställda önskemål — de föreslagna ändringarna obehövliga.

Hemslöjdslånefondens bestämmelser böra därför enligt kollega mening i dess

helhet bibehållas vid nuvarande utformning.

I fråga om det ifrågasatta avtalet m el lan staten och

en centralorganisation har kommerskollegium anfört:

I likhet med linnämnden finner kollegium det skäligt att beredningsverken

genom pris- och avsättningsavtal med staten beredas möjlighet att på

relativt kort tid amortera de lån, som upptagits för anläggningarnas uppförande.

Så länge verken icke med säkerhet veta, i vilken utsträckning de

förhållandevis dyrbara anläggningarna framdeles kunna ränteras och tillfredsställande

amorteras, torde det enligt kollegii åsikt bliva svårt att inom

en nära tidsrymd på enskild väg få fram en tillräcklig produktion särskilt av

rötat lin. Då denna fråga nära sammanhänger med rådande krisförhållanden,

synes det kollegium rimligt, att det vid beräkning av kostnader och fastställande

av priser å berett lin räknas med en kortare amorteringstid än den

återbetalningstid av 15 år, som plägat tillämpas i fråga om lån ur hemslöjdslånefonden.

En minskning av amorteringstiden till 5 år skulle sålunda kräva

en höjning av priset å lintåga med i runt tal ''25 å 35 öre per kilogram. Härigenom

skulle beredningsverken stå bättre rustade att möta de förhållanden

som kunna väntas inträda efter den nuvarande avspärrningsperiodens slut.

Beträffande det av linnämnden skisserade förslaget om en centralorganisation

för samtliga lin- och hampodlareföreningar samt deras framtida verksamhet

vill kollegium framhålla det mindre lämpliga i att under nu rådande

krisläge fastlåsa utvecklingen i former, vars framtida innebörd för närvarande

knappast låta sig överblickas.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande i huvudsak anfört samma synpunkter

som kommerskollegium.

I fråga örn prisstödet har styrelsen emellertid framhållit följande.

Vad linnämnden anfört rörande stöd åt prisbildningen på lin- och hant])-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 333.

beredningsverkens produkter, så framgår därav icke fullt klart vad nämnden

avsett. När det i nämndens skrivelse framhålles »att då staten redan garanterat

odlarna ett visst pris på linhalm för ett antal år framåt, synes det också

skäligt, att beredningsverken erhålla garanti för avsättning av sina produkter

till sådana priser» etc., synes nämnden icke ha beaktat, att beredningsverken

äro odlarnas egna företag. Därest nämnden avsett att till beredningsverken

skulle utgå särskilda pristillägg, utöver de som utgå till odlarna, anser

lantbruksstyrelsen förfarandet opraktiskt. Lämpligast synes stödet till

linproduktionen böra uppläggas så, att erforderligt pristillägg av statsmedel

utgår endast till ett led och att under medverkan från statens sida avtal örn

linets försäljning till pris, som ställas i skälig relation till priset på importlin,

träffas mellan odlarnas organisation och linspinneriindustrien i landet.

Jämväl statens industrikommission har i huvudsak tillstyrkt linnämndens

förslag. Kommissionen har emellertid såsom sin bestämda uppfattning uttalat,

att i de låneavtal, som komme att träffas mellan staten och ägarna av linoch

hampberedningsanstalterna, dessa senare borde förbinda sig dels att under

garantitiden begränsa utdelningen till aktieägarna och delägarna, dels att

verkställa sådana amorteringar å statslånet, att beredningsanstalterna vid garantitidens

utgång äro nedskrivna till ett skäligt restvärde, dels ock att vid betalning

av halmen till odlarna icke tillämpa högre pris än statens linnämnd

för varje år fastställde. Ur kommissionens yttrande må i övrigt återgivas följande.

Rörande hamphalmens beredning har kommissionen anfört:

För beredning av halmen till hampfiber lia två beredningsanstalter planerats,

av vilka den ena skulle förläggas lill Visby och bearbeta den på Gotland

odlade hampan, medan den andra, som skall förarbeta halm från fastlandet,

skulle förläggas till lämplig, ännu ej bestämd plats i Östergötland eller Närke.

Anläggningskostnaderna lia för Visbyfabriken beräknats till 1,200,000 kronor,

varvid är att märka, att maskinerna skulle inrymmas i en på platsen

befintlig, numera nedlagd cementfabrik. För fabriken på fastlandet har linnämnden

i augusti 1941 beräknat en anläggningskostnad av 1,300,000 kronor,

vilket belopp emellertid på grund av senare inträdda prisstegringar numera

anses böra höjas till 1,500,000 kronor.

Visbyfabriken skall drivas av aktiebolaget svensk hampindustri, vars aktiekapital

utgör 150,000 kronor, varav organisationer på jordbrukets område

tecknat 100,000 kronor och enskilda 50,000 kronor. För finansieringen skulle

bolaget erhålla ett statslån å belopp lika med 85 procent av anläggningskostnaden.

Lånet skulle löpa utan''ränta i fyra år och amorteras under 15 år.

Driftkostnaderna för en hampberedningsanläggning under den tid statslånet

löper räntefritt ha av industrikommissionen i samråd med linnämnden

beräknats som följer. Vid beräkningen har antagits en årsavverkning av 8,000

ton halm vid varje anläggning.

Kronor

Fasin kostnader

Räntor, 4 % å räntepliktigt kapital (830,000

kronor) .............................. 33,200

Försäkringar............................ 12,000

Skatter ................................ 80,000

Reparationer och underhåll .............. 48,000 173,200

Kronor

per kg halm

0.004

0.002

0.010

0.006 0.022

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 333.

17

Rörliga kostnader

Kraft å 0.05 kr/kWh ......

Tillskottsbränsle å 15 kr/lm3

Arbetskostnad ............

Förmåner åt de anställda ..

Kontors- och driftledning ..

Frakter ..................

Diverse ..................

Kronor

32,500

135.000

170.000

12,000

48,000

48.000

90.000 535,500

Kronor

per kg halm

0.004

0.017

0.021

0.002

0.006

0.006

0.011 0.067

Summa 708,700 0.089

Beredningskostnaderna vid fullt utnyttjande av anläggningarna kunna således

beräknas till omkring 9 öre per kilogram halm. Om endast 5,000 ton

halm bearbetas, d. v. s. avkastningen av 1,000 hektar, kunna kostnaderna

beräknas till omkring 10 öre per kilogram halm.

Under normala förhållanden med lägre bränslepris och lägre skatter torde

beredningskostnaderna kunna pressas till omkring 9 öre per kilogram halm,

om 5,000 ton bearbetas årligen vid varje anstalt. Härvid har tillika förutsatts,

att hela statslånet amorterats.

I fråga om prisgarantien har kommissionen yttrat:

Av linnämndens skrivelse och de upplysningar industrikommissionen därutöver

har inhämtat, synes framgå, att odlarna icke torde vara villiga att för

lin- och hampodling teckna de arealer, som erfordras för täckande av nödvändighetsbehovet

av lin och hampa under nuvarande avspärrning, med

mindre staten garanterar ett visst pris å lin- och hamphalmen till och med

år 1946.

Med hänsyn dels till de avsevärda kostnader, som upprättandet av lin- och

hampberedningsanstalter i industriell skala kommer att medföra, dels ock till

den omständigheten, att tillräcklig erfarenhet av lin- och hampodling inom

Sverige ännu icke kunnat vinnas, finner industrikommissionen det befogat att

odlingen av dessa produkter stimuleras genom särskilda garantiåtgärder under

den föreslagna femårsperioden.

Utformningen av denna garanti har inom kommissionen varit föremål för

överväganden. Det av linnämnden föreslagna garantisystemet synes — i den

form vari det framställts i förevarande skrivelse — icke erbjuda önskvärd

säkerhet för en sund disposition av den konjunkturvinst, som under nu rådande

förhållanden kan beräknas uppkomma åtminstone på hampodlingen.

Det kan uppenbarligen icke ligga i statens intresse, att denna vinst kommer

odlarna tillgodo i så stor utsträckning, att anläggningarnas avskrivning därigenom

fördröjes. Örn anläggningarna skola belastas med utgifter för amortering

och förräntning å statslånen även sedan normala prisförhållanden å

lin- och hampmarknaderna inträtt, kunna beredningsanstalterna sannolikt

icke betala sådana pris för halmen, att odlingen av dessa spånadsväxter bli

lönande i förhållande till spannmålsodlingen.

Örn däremot de nuvarande konjunkturerna utnyttjades för en snabb avskrivning

av anläggningarna, funnes en viss sannolikhet för att prisspänningen

mellan, å ena sidan, den inom landet producerade hampan (och möjligen

även linet) och, å andra sidan, motsvarande importvaror icke skulle

bliva alltför betydande.

Kommissionen har ansett, att önskemålet örn en snabb avskrivning av beredningsanläggningarna

lämpligen skulle kunna tillgodoses därigenom, att

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 333. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 333.

Departements
chefen.

staten garanterade avsättningen av lin- och hampodlingens produkter i huvudsaklig

överensstämmelse med de principer, som tillämpas i fråga örn nyproduktionen

av andra industriråvaror. Beredningsanstalterna skulle därvid

få förbinda sig att vid tecknandet av odlingsarealerna garantera odlarna sådana

pris på lin- och hamphalm, att odlingen av dessa spånadsväxter bleve

lönande i förhållande till spannmålsodlingen. Kommissionen har i detta sammanhang

ifrågasatt, huruvida icke den av linnämnden förordade relationen

mellan, å ena sidan, garantipriset för linhalm, respektive hamphalm, och, å

andra sidan, inlösningspriset på råg komme att bereda odlingen av ifrågavarande

spånadsväxter en alltför gynnsam ställning i förhållande till spannmålsodlingen.

Då emellertid skördeutfallet, särskilt i fråga om linet, visat sig synnerligen

chansartat beträffande såväl skördens storlek som dess kvalitet, har

kommissionen icke velat påyrka ändring i grunderna för beräkningen av garantipriset.

Med hänsyn till att statsmakterna i fråga om linodlingen redan tidigare

godtagit det garantisystem, som nu av linnämnden föreslagits skola tillämpas

även beträffande hampodlingen, samt till den bland odlarna synnerligen fast

grundade uppfattningen, att en statlig garanti säkrare än en motsvarande

garanti från beredningsanstalternas sida skulle kunna stimulera intresset för

ifrågavarande odlingar av spånadsväxter, har industrikommissionen ansett

sig kunna tillstyrka bifall till linnämndens av livsmedelskommissionen biträdda

förslag till åtgärder för stödjande av lin- och hampodlingen under

tiden till och med år 1946.

I nuvarande läge är det uppenbarligen av största betydelse att lin- och

hampodlingen samt beredningen av lin och hampa inom landet får en sådan

omfattning att landets behov av dessa varor i görligaste mån kan tillgodoses.

Såsom framgår av vad'' inledningsvis anförts fattades av 1940 års lagtima och

urtima riksdagar ett flertal beslut, genom vilka lin- och hampberedningen erhållit

ett icke oväsentligt stöd. Av linnämndens framställning synes emellertid

framgå, att detta stöd icke varit tillräckligt för att skapa den odling och beredning

av lin och hampa, som oundgängligen kräves för att landets försörjning

med ett flertal viktiga förnödenheter icke under de kommande åren

skall äventyras. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med linnämnden och

de i ärendet hörda myndigheterna erforderligt, att ytterligare åtgärder vidtagas

för att stimulera ifrågavarande verksamhet.

Enligt nämndens förslag skulle under innevarande budgetår behöva verkställas

dels utvidgning av linberedningsverken vid Laholm och Hybo, dels

nybyggnad av ytterligare två dylika beredningsverk. Dessutom synas två

hampberedningsverk vara erforderliga. För genomförande av detta program

torde såsom nämnden framhållit en förstärkning av hemslöjdslånefonden

bliva behövlig. Emellertid synes enligt vad nämnden vidare

framhållit erfarenheten från det gångna verksamhetsåret ha givit vid handen

att stöd som lämnas enbart i form av lån icke är tillräckligt för att få nyssnämnda

anläggningar till stånd. Nämnden har därför upptagit ett av nämnden

tidigare framfört förslag att även statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

borde kunna lämnas till uppförande av lin- eller hampberedningsverk.

De hörda myndigheterna ha biträtt detta förslag. Med hänsyn till vikten av

att lin- och hampberedningen i tillräcklig utsträckning kommer i gång i

landet anser även jag mig kunna tillstyrka, att statsmedel anvisas för ifråga
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 333.

19

varande ändamål. Statsbidragens storlek torde i enlighet med linnämndens

förslag böra uppgå till högst 15 procent av den beräknade och i vederbörlig

ordning godkända anläggningskostnaden för beredningsverket, tomtkostnaden

ej inräknad. Linnämnden har beräknat att för tillgodoseende av

behovet av lån och bidrag skulle erfordras dels en förstärkning av hemslöjdslånefonden

med 1,220,000 kronor och dels ett anslag av 500,000 kronor

att utlämnas såsom statsbidrag. Nämnden har härvid räknat med att bidrag

även bör kunna lämnas till den redan uppförda anläggningen i Laholm. Såväl

kommerskollegium som lantbruksstyrelsen lia för sin del förordat att till förstärkning

av hemslöjdslånefonden anvisades ett belopp av 1,500,000 kronor.

I anslutning till ämbetsverkens förslag tillstyrker jag, att sistnämnda belopp

nu anvisas till fonden. Mot det av nämnden angivna beloppet, 500,000 kronor,

för bidrag har jag intet att erinra. De av mig förordade anslagsbeloppen

synas böra anvisas å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42.

I linnämndens utredning samt i yttranden från kommerskollegium och

lantbruksstyrelsen har upptagits till diskussion frågan vilken metod för linberedning

som i första hand bör komma till användning i de till uppförande

avsedda linberedningsverken. Härvid har linnämnden uttalat sig för att beredningsverken

uppföras med anläggningar för rötningsmetoden, under det

att såväl kommerskollegium som lantbruksstyrelsen i anslutning till den inom

linnämnden anförda reservationen ställt sig tveksamma till detta förslag oell

ifrågasatt om icke anläggningarna borde byggas för grönberedning av linet.

Enligt min mening synes ytterligare utredning i detta hänseende vara av

behovet påkallad. Denna utredning torde lämpligen kunna ombesörjas av linnämnden

i samarbete med ämbetsverken. Sedan erforderlig utredning kommit

till stånd, torde frågan få ånyo upptagas till övervägande i samband med

beviljande av lån och bidrag till anläggningarna i fråga.

I likhet med vad som tidigare skett i fråga om linet synes, därest den

önskvärda utvidgningen av odlingen av hampa skall komma till stånd, erforderligt

att statlig prisgaranti även lämnas beträffande hamphalmen. Mot utformningen

av den föreslagna statsgarantien, vilken ansluter sig till den garanti

som lämnats för linet, har jag intet att erinra. Även det av linnämnden

föreslagna maximibeloppet för garantien torde kunna godtagas. Jag förordar

alltså, att riksdagens medgivande inhämtas för lämnande av den ifrågasatta

garantien under en tid av fem år från 1942—1946. I samband härmed torde

en utsträckning av tiden för garantien för lin böra äga rum t. o. m. 1946.

Såsom från visst håll uttalats torde det höra få ankomma på Kungl. Majit

alt, därest så skulle erfordras med hänsyn till ändringar i krisläget, vidtaga

de jämkningar i olika riktningar, som prisläget påkallar.

Linnämnden har i sin skrivelse även framlagt vissa förslag örn ändringar

i gällande bestämmelser rörande lån från hemslöjdslånefonden. Kommerskollegium

och lantbruksstyrelsen lia ansett de föreslagna ändringarna icke

vara av behovet påkallade. Enligt ämbetsverkens mening torde de av linnämnden

ifrågasatta ändringarna i stort sett kunna tillgodoses inom ramen

av nu gällande bestämmelser i ämnet. Av viss betydelse för ali få i gång

verksamheten synes vara alt lån och bidrag kunna utlämnas tidigare än vad

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Mai:ts proposition nr 333.

nu sker. Såsom industrikommissionen framhållit torde i de låneavtal, som

framdeles träffas angående lin- och hampberedningslån, ägarna av beredningsanstalterna

böra förbinda sig att under garantitiden begränsa utdelningen

till aktieägarna och delägarna samt verkställa sådana amorteringar å

statslånet, att anläggningarna vid garantitidens utgång äro nedskrivna till ett

skäligt värde. Tillika böra ägarna av beredningsanstalterna förplikta sig att

icke tillämpa högre priser än statens linnämnd för varje år fastställer. Det

torde böra få ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen tagit ståndpunkt

till de av mig förordade anslagen, utfärda de bestämmelser som kunna

finnas erforderliga för realiserandet av linnämndens och industrikommissionens

förslag i nu ifrågavarande hänseenden, övriga av linnämnden framlagda

förslag örn ändrade bestämmelser rörande lån för ifrågavarande ändamål

torde kunna tillgodoses inom ramen för gällande föreskrifter i ämnet.

Vad angår linnämndens förslag örn sammanslutandet av lin- och hampodlarföreningarna

i en centralorganisation för främjande av odlingen och

beredningen av lin och hampa synas flera skäl tala för att en dylik organisation

kommer till stånd. Skulle det visa sig erforderligt att framdeles ett

avtal av den innebörd linnämnden ifrågasatt slutes mellan denna organisation

och staten i syfte att lämna stöd åt ifrågavarande verksamhet efter samma

linjer som för närvarande lämnas sockerproduktionen i landet, torde denna

fråga då få upptagas till avgörande.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

1) å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42

anvisa

dels å driftbudgeten under nionde huvudtiteln till Bidrag

till lin- eller hampberedningsanläggningar ett reservationsanslag

av.............................. kronor 500,000,

dels ock å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

till Hemslöjdslånefonden ett reservationsanslag

av ............................ kronor 1,500,000,

2) bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för stödjande

av priset å lin- och hamphalm i huvudsaklig överensstämmelse

med vad förut anförts.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fritz af Petersens.

418605. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:501 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m. a1 i texten
  2. JoU 1941:88 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m. s. 9 i texten