Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen

1941-02-07 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1941:46, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

1

Kr 46.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av konkurslagen; given Stockholms

slott den 7 februari 19A1.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19it. 1 sami. Nr 46.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 58 och. 147 §§ konkurslagen skola erhålla följande

ändrade lydelse samt att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad

148 a §, av den lydelse nedan angives:

58 §.

Penningar, som---ombudsmannen medgives.

Försummar förvaltaren---örn året.

Så länge---och gäldenären.

Även efter konkursens avslutande skall förvaltaren hava boets medel insatta

i bank, till dess lyftning påkallas av därtill berättigad borgenär. Förvaltaren

skall underrätta konkursdomaren, i vilken bank medlen innestå,

och inom en vecka från utgången av varje kalenderår till rättens ombudsman

för granskning avgiva redovisning som i tredje stycket sägs. När medel

ej vidare finnas att lyfta, skall ombudsmannen göra anmälan därom hos

konkursdomaren.

147 §.

Har, då två månader förflutit från det förslag till slututdelning vunnit laga

kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga

kraftägande beslut avgjort, borgenär, som är berättigad att utan borgen

lyfta honom i nämnda eller tidigare utdelningsförslag tillagda medel, icke

begagnat sig av sin lyftningsrätt, skall förvaltaren till borgenären, om hans

adress är känd, på borgenärens bekostnad med posten översända meddelande

om det belopp, som sålunda må lyftas av borgenären, och varest medlen

finnas att lyfta. I meddelandet skall intagas erinran om vad i 148 a §

stadgas.

148 a §.

Har borgenär icke inom två år från det förslag till slututdelning eller beslut

i anledning av klander mot förslaget vunnit laga kraft eller, om han

först senare blivit berättigad att utan borgen lyfta honom tillagda medel,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 46.

3

inom två år därefter anmält sig att lyfta dem, vare han förlustig utdelningen;

och skola medlen fördelas mellan de borgenärer, som bevarat sin rätt, eller

överlämnas till gäldenären efter ty i 148 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

I konkurs, som dessförinnan inträffat, må tid, som i 148 a § stadgas, ej

räknas från tidigare dag än den då lagen trätt i kraft.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 januari 19Al.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga örn

lagstiftning rörande preskription av rätt till utdelning i konkurs.

Föredraganden anför:

Då utdelning i konkurs skall ske, åligger det enligt 128 § konkurslagen

förvaltaren att i samråd med rättens ombudsman uppgöra utdelningsförslag.

Detta skall för varje däri upptagen borgenär angiva den utdelning som belöper

på hans bevakade fordran. Sedan vederbörlig kungörelse om utdelningsförslagets

framläggande utfärdats av rättens ombudsman, har denne enligt

129 § att till gäldenären och varje i förslaget upptagen borgenär, vars adress

är känd, med posten översända meddelande örn innehållet i kungörelsen.

Varje borgenär skall tillika underrättas örn den utdelning som i förslaget är

beräknad för honom. I 147 § stadgas att örn borgenär, som är berättigad att

utan borgen lyfta honom tillagda medel, icke begagnat sig av sin lyftningsrätt,

då två månader förflutit från det förslag till slututdelning vunnit laga

kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga

kraftägande beslut avgjort, skall förvaltaren till borgenären, om hans adress

är känd, på borgenärens bekostnad med posten översända meddelande om

det belopp som sålunda må lyftas av borgenären.

Även efter konkursens avslutande skall, enligt 58 §, förvaltaren hava boets

medel mot ränta insatta i bank till dess lyftning påkallas av därtill berättigad

borgenär. Jämlikt 142 § är borgenär, som lyfter honom i förslag till slututdelning

tillagda medel, berättigad till den ränta som å medlen upplupit

från den dag, från vilken tiden för anställande av klander mot förslaget är

att räkna.

I skrivelse till Konungen den 27 december 1939 har riksdagens justitieombudsman

framhållit behovet av lagbestämmelser, huru det skall förfaras

nied konkursmedel som icke lyftas av borgenär. Justitieombudsmannen bar

ifrågasatt, huruvida icke medel som ej lyftas av borgenär borde efter viss

kortare tid överlämnas till konkursgäldenären eller, om denne är juridisk

person, insättas i riksbanken för att efter ytterligare viss tid tillfalla stats
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

verket. Till närmare utveckling av sitt förslag har justitieombudsmannen

anfört, bland annat:

Någon skyldighet för förvaltaren att till borgenärerna översända den utdelning,

som tillkommer dem, finnes icke. Under förarbetena till gällande

konkurslag ifrågasattes visserligen införandet av en sådan skyldighet. Det

framhölls emellertid mot det sålunda ifrågasatta förfaringssättet, att det icke

kunde användas då borgenärs fordran grundade sig på löpande förbindelse,

enär i sådant fall utdelningen borde utbetalas endast mot förbindelsens återställande

eller avskrivning därå. Ej heller för övriga fall ansågs skyldighet

böra åläggas förvaltaren att översända utdelningsbeloppen. Det syntes nämligen

vara till fyllest, att borgenär erhölle särskilt meddelande örn honom

tillkommande utdelning.

Av handlingarna i ett av mig nyligen behandlat ärende har framgått, att

förvaltaren i två för liera år sedan avslutade konkurser fortfarande hade innestående

medel, som enligt upprättat utdelningsförslag skulle tillkomma

ett tiotal olika borgenärer. Förvaltaren har framhållit att han skulle hava

tillsänt borgenärerna utdelningsbeloppen, därest de gjort framställning därom.

Att göra det utan särskild begäran hade förvaltaren ansett olämpligt,

enär det varit hans plikt tillse, att beloppen bomme rätt person tillhanda.

Förvaltaren har i detta sammanhang påpekat, att det icke vöre ovanligt, att

en borgenär överlåtit sin bevakade fordran eller själv blivit försatt i konkurs

och alltså icke längre vore rätt borgenär. Av de ifrågakomna fordringarna

hade för övrigt åtskilliga grundat sig på i bevakningarna åberopade

fordringsbevis. I dessa fall hade utbetalning kunnat ske endast mot avskrivning

å fordringsbeviset.

Enligt vad jag inhämtat händer det icke sällan att, såsom i förutberörda

två konkurser inträffat, föi’valtare får under lång tid omhänderhava för utdelning

avsedda medel. Det kan till och med inträffa, att sa lang tid förflyter

utan att vederbörande borgenär låter sig avhöra, att det lill slut blåsvart

för att ej säga omöjligt att avgöra, vem som är berättigad att lyfta utdelningen.

Ehuru det härutinnan vanligen rör sig örn mindre belopp, är det

dock otillfredsställande, att medel på dylikt sätt skola bliva kvarstående utan

att komma någon intressent till godo. Det må även påpekas, att kontroll

över medlens förvaltning icke utövas efter konkursens avslutande. Även för

förvaltaren kan det vara till olägenhet att omhänderhava medel, beträffande

vilka han till slut icke vet vem de skola tillkomma.

Såsom förut nämnts utgöra de utdelningar i konkurs, som icke lyftas,

vanligen allenast småbelopp. Någon enstaka gång kan det emellertid röra

sig örn avsevärda belopp, vilket exempelvis är fallet i Aktiebolaget Kreuger

& Tolls konkurs.

På grund av vad nu anförts synes det erforderligt att genom lagbestämmelser

regleras huru förfaras skall med medel, som i utdelningsförslag tilllagts

konkursborgenär men av honom icke lyftas. Den lämpligaste lösningen

av denna fråga skulle enligt min mening vara en föreskrift om att medlen

skola överlämnas till konkursgäldenären, därest de icke av borgenär lyftas

inom viss tid, förslagsvis två år, från det förslag till slututdelning vunnit

laga kraft eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga

kraftägande beslut avgjort.

Den sålunda föreslagna utvägen torde dock icke kunna användas då fråga

är örn juridisk persons konkurs, enär sådan person i allmänhet skall anses

upplöst i och med konkursens avslutande. För dessa fall synes en tänkbar

lösning vara att medlen vid den tidpunkt, då de, om konkursgäldenären varit

en fysisk person, skulle hava överlämnats till honom, i stället av förvaltaren

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

insättas å särskilt konto i riksbanken för att, om de icke inom viss ytterligare

tid lyftas av vederbörande borgenär, därefter tillfalla statsverket. ~ Sistberörda

tidsfrist kunde förslagsvis bestämmas till åtta år, vilket under ovan

angivna förutsättningar skulle innebära att medlen, om den till utdelning berättigade

borgenären ej läte sig avhöra, tillfölle statsverket då tio år förflutit

från det slututdelningsförslaget vunnit laga kraft eller, i händelse av

klander, detta blivit genom laga kraftägande beslut avgjort.

Vad nu sagts om juridisk persons konkursbo borde äga motsvarande tilllämpning

beträffande fysisk persons konkurs, örn hinder skulle möta för

förvaltaren att överlämna medlen till konkursgäldenären eller hans rättsinnehavare.

Justitieombudsmannen har även uttalat, att det syntes böra tagas under

övervägande, huruvida icke förvaltaren borde åläggas att till konkursdomaren

avgiva redovisning, huru förfarits med medel varom nu är fråga.

över justitieombudsmannens framställning lia, efter remiss, utlåtanden avgivits

av statskontoret, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges

stadsdomare, Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen,

Sveriges advokatsamfund, förvaltarna i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs,

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,

Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och förvaltarna i Aktiebolaget

Kreuger & Tolls konkurs lia i huvudsak givit sin anslutning till

justitieombudsmannens förslag.

Föreningen Sveriges häradshövdingar — som anmärkt att det mycket ofta

torde förekomma att medel icke lyftes av bevakande borgenär -— har påpekat,

att dödsbo uti ifrågavarande hänseende icke borde jämställas med

andra juridiska personer utan med fysiska personer.

Svenska bankföreningen har för sin del uttalat, att flera vägar för frågans

lösning vore tänkbara, och har förordat, att beredningen av ärendet komme

att ske utan bundenhet i förväg vid någon bestämd linje. Föreningen har

framhållit, att det behov av lagstiftning, om vars tillgodoseende här vore

fråga, icke vore begränsat till medel, som utgjorde icke lyftad utdelning i

konkurs. Även på andra områden av samhällslivet framträdde eller kunde

framträda snarlika svårigheter och behov, exempelvis i samband med likvidation

av bolag och andra juridiska personer ävensom vid svårartad oreda

i följd av krig eller liknande förhållanden. Frågan hade i själva verket en

betydande räckvidd, och föreningen ville förorda, att den från sådan synpunkt

upptoges till övervägande. Dock vore det önskvärt, att därigenom icke

fördröjdes den nu påkallade lagstiftningsåtgärden, vilken syntes kunna vidtagas

särskilt.

Sveriges grossistförbund har förordat en från justitieombudsmannens förslag

delvis avvikande lösning av lagstiftningsfrågan samt anfört följande:

Då gällande bestämmelser icke giva någon anvisning örn huru i en konkurs

sådana medel, som tillagts konkursborgenär, skola disponeras, för den

händelse borgenären icke begagnar sig av sin rätt att lyfta dessa, vilja vi

i princip tillstyrka en lagstiftning i frågan efter de riktlinjer, som av riks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 46.

7

dagens justitieombudsman angivits. Det torde emellertid kunna ifrågasättas,

huruvida icke, även då konkursborgenären är en fysisk person, sådana medel

efter en lämplig tidsfrist borde tillfalla statsverket. De medel, som i ett laga

kraft vunnet utdelningsförslag tillagts en borgenär, måste betraktas såsom

dennes egendom, och några vägande skäl finnas enligt vår uppfattning knappast

för att de skola återgå till konkursgäldenären.

Beträffande de utdelningsbelopp, som icke av konkursförvaltaren direkt

utbetalas till vederbörande borgenärer, bör det förfaringssätt, som av justitieombudsmannen

föreslagits, vinna tillämpning. Enligt vårt förmenande bör

dock konkursförvaltaren vara skyldig att viss tid före utgången av den tidsfrist,

efter vars utgång deponering i riksbanken skall ske —- enligt justitieombudsmannens

förslag två år från det utdelningsförslaget vunnit laga kraft

eller i händelse av klander detta blivit genom laga kraft ägande beslut avgjort

— i rekommenderat brev tillställa vederbörande borgenärer ett meddelande

om, att dem tillkommande medel efter viss dag komma att insättas

å särskilt konto i riksbanken för att, om de icke inom åtta år lyftas, därefter

tillfalla statsverket. Kungörelse härom med upptagande av samtliga i

utdelningsförslaget upptagna berörda borgenärer bör samtidigt inflyta i

Post- och Inrikes Tidningar.

Vi skulle även finna det vara av betydelse, örn i detta sammanhang undersökning

verkställdes beträffande förutsättningarna för att stadga åläggande

för konkursförvaltaren att i de fall, där så utan olägenhet kan ske, omedelbart

efter det slututdelningsförslaget vunnit laga kraft, respektive klander

blivit genom laga kraftägande beslut avgjort, direkt till vederbörande borgenärer

utbetala dem tillkommande belopp. Givetvis kan så ej ske, då borgenärens

fordran grundar sig på löpande förbindelse, enär i sådant fall denna

förbindelse måste återställas eller avskrivning ske å densamma. Vidare

måste hänsyn tagas därtill, att den ursprungligen antecknade borgenären

möjligen icke längre är rätt fordringsägare på grund av att han överlåtit sin

fordran eller själv blivit försatt i konkurs. Konkursförvaltarens skyldighet

att till borgenär, som uppgivit postadress, översända på den bevakade fordran

belöpande utdelning bör alltså inskränkas till de fall, där fordran icke

grundar sig på en löpande förbindelse och där den rätte borgenären är för

konkursförvaltaren känd.

Under åberopande av vad ovan anförts få vi sålunda dels tillstyrka, att

det av riksdagens justitieombudsman framlagda förslaget med beaktande av

de av oss anförda synpunkterna lägges till grund för lagstiftning i frågan,

dels ock hemställa, att utredning måtte verkställas beträffande förutsättningarna

för en lagändring, varigenom konkursförvaltare ålägges att i de fall,

där rätte borgenären är av förvaltaren känd och hans fordran icke grundar

sig på löpande förbindelse, direkt till denne utbetala honom tillkommande

medel.

En likartad ståndpunkt har intagits av Sveriges köpmannaförbund, som

anfört följande:

Enligt förbundets mening torde orsakerna till att medel, som tillagts konkursborgenär,

icke lyftas vara dels att det ofta rör sig örn bagatellbelopp och

dels att ovisshet råder om var medlen finnas tillgängliga. Den i 147 g konkurslagen

givna föreskriften örn förvaltares skyldighet alt till känd borgenär

med posten översända meddelande örn det belopp, som må lyftas av borgenären,

synes böra kompletteras så tillvida, att i meddelandet även lämnas

klar upplysning örn var medlen finnas tillgängliga.

Förbundet vill för sin del i detta sammanhang förorda ytterligare utredning

örn skyldighet för förvaltare att till borgenärer översända den utdelning,

som tillkommer dessa. Beträffande justitieombudsmannens förslag an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

ser förbundet, att ett nytt meddelande till borgenär bör göras på borgenärs

bekostnad, innan medlen överlämnas till konkursgäldenären. Förbundet motiverar

denna sin ståndpunkt med att ifrågavarande medel rätteligen icke

tillkomma konkursgäldenären och att därför, innan de definitivt överlämnas

till honom, ett ytterligare meddelande till borgenären bör anses påkallat.

Där fråga är örn bagatellbelopp torde dock något nytt meddelande icke böra

ifrågakomma.

Även Sveriges advokatsamfund har uttalat sig för en lösning, som avviker

från justitieombudsmannens förslag. Samfundet har anfört, bland annat:

De av justitieombudsmannen anvisade utvägarna få onekligen anses utgöra

en enkel och praktisk lösning av ifrågavarande problem. I vissa fall

torde för övrigt något annat sätt att komma till rätta med de svårigheter, som

här visat sig föreligga, icke kunna uttänkas, eftersom det icke gärna kan

sättas ifråga att låta konkursförvaltaren behålla dessa medel.

Emellertid ifrågasätter samfundet, örn det icke vore möjligt att vidtaga

sådana anordningar, att dessa medel i första hand fördelades bland övriga

borgenärer, som icke fått full betalning för sina fordringar. En föreskrift av

detta innehåll skulle stå i god samklang med de allmänna principerna i konkurslagen,

enligt vilka tillgångarna fördelas icke mellan samtliga borgenärer

utan endast mellan dem, som ansett sig böra bevaka sina fordringar. En

borgenärs underlåtenhet att lyfta honom tillkommande utdelning skulle med

andra ord få samma verkan som hans underlåtenhet att bevaka.

En föreskrift av nu antytt innehåll skulle kunna utformas i nära anslutning

till stadgandet i 148 § konkurslagen och sålunda innehålla, att medel,

som icke lyftas inom viss ej för kort tid, skola fördelas bland övriga borgenärer,

som igke blivit till fullo förnöjda, och som lyft dem tidigare tillkommande

belopp, förutsatt dock att konkursdomaren icke av skäl, som i nämnda

lagrum säges, finner att de i stället böra tillfalla gäldenären eller, örn

denne är juridisk person, statsverket.

Givetvis kan det med denna anordning inträffa, att en borgenär, som tidigare

lyft utdelning, av olika skäl underlåter att uttaga honom sålunda tillkommande

tilläggsutdelning. I konsekvens med vad förut sagts bör denna,

därest kostnaderna ej lägga binder i vägen härför, utdelas bland återstående

borgenärer. Skulle någon eller några av dessa ej lyfta ifrågavarande tillläggsutdelningar,

återstå i sista hand endast de av justitieombudsmannen anvisade

utvägarna. Man har emellertid vunnit att i de fall, där det är fråga

om mer betydande medel, dessa komma de härför intresserade borgenärerna

till godo.

Samfundet anser sig böra för fullständighetens skull anmärka, att de bär

föreslagna anordningarna icke lämpa sig ifråga örn bankaktiebolags och

sparbankers konkurser. För dessa torde man få nöja sig med de av justitieombudsmannen

föreslagna bestämmelserna.

I det utlåtande som avgivits av statskontoret bär föreslagits, att frågan

borde lösas genom en ändring i lagen om gälds betalning genom penningars

nedsättande i allmänt förvar. Statskontoret anför:

I likhet med justitieombudsmannen finner statskontoret särskilda bestämmelser

erforderliga beträffande medel, som avsatts för utdelning i konkurs,

men icke bliva av konkursborgenär lyfta. Tillräckliga skäl torde dock knappast

föreligga för att dylika medel i vissa fall efter en förhållandevis kort tid

överlämnas till gäldenären. Icke heller synes det statskontoret lämpligt att

införa en ny, för allenast här ifrågavarande fall avsedd form av penningars

nedsättande i allmänt förvar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 46.

9

Statskontoret ifrågasätter i stället, huruvida icke nu föreliggande fråga

enklast löses därigenom, att i 9 § lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar införes en föreskrift,

att vad i lagen stadgas om gäld skall äga motsvarande tillämpning å utdelning

i konkurs, dock att för betalning av utdelning nedsatt belopp ej må

återlyftas. En erinran om detta stadgande torde i så fall böra inflyta i konkurslagen.

I flera yttranden förordas, att, såsom justitieombudsmannen föreslagit,

konkursförvaltaren ålägges att avgiva redovisning för konkursmedel som

finnas innestående i bank när konkursen avslutas.

Statskontoret anför:

Vid bifall till vad statskontoret förut förordat torde en sådan redovisning

kunna lämnas inom en förhållandevis kort tid efter konkursens avslutande,

exempelvis sex månader efter det förslaget till slututdelning vunnit laga kraft

eller, där klander mot förslaget väckts, klandret blivit genom lagakraftägande

beslut avgjort. Vid en sådan redovisning torde förvaltaren böra

styrka, att medlen blivit antingen utbetalade till vederbörande borgenärer

eller nedsatta i allmänt förvar.

Föreningen Sveriges stadsdomare har i denna del uttalat följande:

För ernående av erforderlig kontroll synes det föreningen oundgängligt, att

förvaltaren ålägges att till konkursdomaren avgiva redovisning rörande de

till utdelning tillgängliga medel. Dylik redovisning — vid vilken givetvis skall

fogas kvitton å de medel, som lyftats — synes böra avlämnas till konkursdomaren

första gången någon kortare tid, exempelvis sex månader, efter det

förslaget till slututdelning vunnit laga kraft eller, där klander mot förslaget

väckts, klandret blivit genom laga kraftägande beslut avgjort, samt därefter

en gång årligen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett att endast anmälningsskyldighet

borde stadgas. Föreningen anför:

Då förslaget uppenbarligen förutsätter att konkursdomaren har att vaka

över att förvaltaren fullgör sina skyldigheter med avseende å medel av ifrågavarande

slag och ingripa till rättelse av eventuella missförhållanden, men

konkursdomare på landet icke med nuvarande arbetskrafter i domsagorna

böra belastas med ökade arbetsuppgifter, bör förvaltarens redovisningsskyldighet

utbytas mot en enkel anmälningsplikt.

Slutligen må nämnas, att föreningen Sveriges stadsdomare anmärkt, att i

det meddelande som förvaltaren jämlikt 147 § konkurslagen hade att tillställa

borgenär borde erinras om den tid inom vilken utdelningen kunde lyftas

och om påföljden av underlåtenhet därutinnan.

Utredningen synes visa, att det är av praktisk betydelse att en reglering

sker av frågan, huru det skall förfaras med konkursmedel som icke lyftas.

För lösning av detta spörsmål äro flera vägar tänkbara. Under det att

justitieombudsmannen förordat införandet av särskilda preskriptionsregler

beträffande borgenärens betalningsrätt i konkursen, har statskontoret ifrågasatt,

att konkursmedel som icke lyftas skola nedsättas i allmänt förvar för

borgenärens räkning. En bestämmelse sådan som statskontoret förordat

Billan!) tilt riksdagens protokoll lOil. 1 sand. Nr 46. 2

Departementschefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

skulle innebära viss överensstämmelse med stadgandet i 166 § utsökningslagen,

att medel, som influtit till utmätningsman och tillkomma borgenär,

skola hållas borgenären tillhanda under två veckor från den dag borgenären

äger rätt att utfå medlen men, om de ej lyftas under denna tid, nedsättas

hos riksbanken. Ett liknande stadgande har meddelats i 159 § utsökningslagen.

Enligt kungörelse den 23 september 1834 äro av riksbanken utgivna

insättningsbevis icke gällande över 10 år, räknat från den dag de äix> utgivna.

Rent principiellt skulle det vara tilltalande att för konkurs föreskriva ett

tillvägagångssätt överensstämmande med det som stadgas i 166 § utsökningslagen.

En sådan lagändring torde förutsätta, att vid nedsättning hos riksbanken

varje borgenärs fordran individualiseras. Då fordringsägarna i en

konkurs kunna vara mycket talrika, kan redan redovisningen av beloppen

i samband med nedsättningen bliva förenad med åtskilligt besvär, även örn

det i regel procentuellt är ett mindretal borgenärer som ej självmant lyfta

sin utdelning. Utdelningsbeloppen äro också ofta mycket små. Härtill

kommer, att i alla fall, då fordringen hänför sig till löpande skuldebrev, den

måste individualiseras icke blott genom angivande av den bevakandes namn

utan även genom beskrivning av skuldebrevet. Även då fordringen icke är

löpande men likväl grundar sig å skuldebrev, torde för övrigt vara om icke

oundgängligen nödvändigt så dock påkallat av praktiskt behov att skuldebrevet

beskrives. De praktiska olägenheter som äro förenade med denna

anordning förefalla att vara alltför stora.

Mot den lösning som förordats av justitieombudsmannen har av Sveriges

grossistförbund framförts erinran ur principiell synpunkt, i det att förbundet

anfört, att konkursmedel som äro avsedda för utdelning till viss eller

vissa borgenärer äro att anse såsom samma borgenärs eller borgenärers tillhörighet.

Detta är dock icke, rättsligt sett, förhållandet. Ehuru det i de

särskilda fallen kan vara fullt klart, att tillgängliga, hos bank enligt 58 §

konkurslagen insatta medel, skola användas för utdelning till viss eller vissa

borgenärer, är likväl uppenbart, att lagrummet utgår från att medlen skola

innestå hos banken i konkursboets namn. Borgenären eller borgenärerna

kunna icke vända sig direkt lill banken för att utfå medel som insatts

enligt stadgandet, utan medlen måste lyftas av konkursförvaltaren. Det torde

därför icke möta något principiellt hinder att meddela särskilda preskriptionsbestämmelser

beträffande borgenärs rätt till betalning av konkursbo. Mot

köpmannaförbundets och grossistförbundets förslag, att i första hand konkursförvaltaren

skall åläggas att översända utdelning till borgenär kunna

alltjämt framföras de praktiska svårigheter som föranledde att ifrågasatt

stadgande härom icke intogs i konkurslagen vid dennas tillkomst.

Vid övervägande av frågan, huru sådana preskriptionsbestämmelser som

nyss nämnts böra utformas, måste beaktas, att de icke äro avsedda att inverka

på den preskriptionstid som med avseende å fordringen gäller mot

konkursgäldenären personligen. Då konkursgäldenärens förpliktelse alltså

förutsättes skola kvarstå, även om borgenärens rätt i konkursen preskri
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

heras, är det nödvändigt att tillse, att förpliktelsen icke ökas genom att borgenärens

rätt till betalning ur konkursboet preskriberas. Detta skulle bliva

förhållandet, om beloppet skulle tillfalla kronan, oaktat gäldenären alltjämt

svarar för gälden. En sådan påföljd skulle visserligen kunna undvikas genom

ett stadgande, att borgenär, som ej lyfter honom tillkommande utdelning

i konkursen, skall anses ha erhållit betalning med det belopp som belöpt

på honom. Denna lösning är dock mindre tillfredsställande och skulle

i allt fall svårligen låta sig genomföras beträffande löpande skuldebrev.

De synpunkter som nu framhållits äro av jämförelsevis ringa praktisk

betydelse i fråga om juridiska personer. Det synes likväl icke lämpligt att

i nämnda hänseende skilja mellan olika slags rättssubjekt. Vad angar t. ex.

aktiebolag skall bolaget visserligen enligt 119 § lagen om aktiebolag anses

upplöst då konkursen avslutas, såframt överskott ej finnes. Detta innebäi

emellertid ej, att bolaget icke vidare skulle kunna vara bärare av rättigheter

och förpliktelser — det kan t. ex. äga fast egendom som varit bortglömd.

Att bolaget kan återupplivas, belyses också av 148 § konkurslagen, enligt

vilket lagrum tillgång, som yppas efter konkursens avslutande, kan överlämnas

till gäldenären, örn konkursdomaren med hänsyn till de med en utdelning

till borgenärerna förenade kostnaderna finner sådan icke lämpligen

böra äga rum. Då denna paragraf ej gör åtskillnad mellan fysiska och

juridiska personer, kan även ett bolag efter avslutad konkurs, och sedan

bolaget skall anses upplöst, på grund av stadgandet i fråga komma i besittning

av egendom. I ett yttrande har för övrigt med fog anmärkts, att

av de rättssubjekt, som äro att beteckna såsom juridiska personer, dödsbo

i det hänseende varom nu är fråga närmast bör jämföras med fysisk peison.

Detsamma gäller vissa andra rättssubjekt, t. ex. handelsbolag.

Därest stadgande om preskription av betalningsrätt i konkurs införes, synes

verkan därav böra vara, att de medel som genom preskriptionen bliva disponibla

i första hand ställas till konkursförvaltarens förfogande för utdelning

till andra borgenärer. Det synes rimligt, att sådana medel betraktas

på samma sätt som medel vilka lösgöras t. ex. genom att tvistig bevakning

ogillas eller till följd av att föreskriven edgång icke fullgöres av borgenär.

Preskriptionen betyder alltså, att medel — såsom i 148 § sägs bliva

tillgängliga för utdelning. Härvid förutsättes helt naturligt, att icke alla

andra fordringsägare i konkursen redan förut blivit till fullo förnöjda, i vilket

fall överskottet bör tillfalla gäldenären. Liksom eljest, när ny tillgång

yppas, bör konkursdomaren, även om alla andra borgenärer icke äro förnöjda,

kunna få bestämma, att medlen i stället för att utdelas skola öveilämnas

till gäldenären, örn det med hänsyn lill kostnaderna finnes att utdelning

icke lämpligen bör äga rum. Måhända kan tillämpning av detta

stadgande antagas bliva det vanliga. Någon särbestämmelse för det fall att

gäldenären är juridisk person synes icke böra meddelas. Samma regel torde

böra gälla som då t. ex. efter likvidation av ett bolag ny tillgång yppas.

Det må anmärkas alt örn borgenär vid den nya utdelningen icke lyftei

honom tillkommande medel, den föreslagna bestämmelsen blir analogt till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

lämplig. Därvid lärer emellertid i regel ej komma i fråga annat än att överlämna

medlen till konkursgäldenären.

Preskriptionstiden synes för vanliga fall kunna bestämmas till två år räknat

från det att förslag till slututdelning vunnit laga kraft eller, där klander

mot förslaget väckts, klandret blivit genom laga kraftägande beslut avgjort.

Om tvist angående en fordran är anhängig, synes emellertid ytterligare anstånd

kunna vara behövligt. Detsamma gäller det fall, att borgenär har

sådan villkorlig regressfordran, som avses i 136 § andra stycket konkurslagen.

För dessa fall torde fristen böra räknas från det borgenären blivit

berättigad att, utan borgen, lyfta utdelningen. Givetvis skall denna regel

icke föranleda, att den förut stadgade preskriptionstiden förkortas.

För att preskriptionen skall avbrytas kan det uppenbarligen icke krävas,

att borgenären lyft medlen, eftersom det av olika anledningar kan inträffa

att konkursförvaltaren vägrat honom detta. Det torde böra stadgas, att borgenären

skall — själv eller genom ombud — ha anmält sig för att lyfta

medlen.

De bestämmelser som nu nämnts torde böra införas såsom 148 a §. Det

synes lämpligt att, såsom i ett yttrande förordas, ålägga förvaltaren att i

meddelande, som jämlikt 147 § skall avsändas till borgenär, intaga erinran

om preskriptionsbestämmelsen. I meddelandet bör även angivas, var

medlen finnas att lyfta. I 58 § torde böra meddelas föreskrift örn skyldighet

för förvaltaren att varje kalenderår avgiva redovisning över konkursboets

medel till rättens ombudsman. När medel icke vidare finnas att lyfta,

torde rättens ombudsman böra göra anmälan därom hos konkursdomaren.

De nya bestämmelserna torde böra tillämpas även i äldre konkurser, dock

att tid som i 148 a § sägs ej bör få räknas från tidigare tidpunkt än lagens

ikraftträdande.

I överensstämmelse med det anförda har upprättats förslag till lag om

ändring i vissa delar av konkurslagen.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med det vid propositionen

fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 46.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 februari

1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 31 januari 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 17 januari 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta Walin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 40.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 46.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 7 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 4 februari 1941 avgivna utlåtande över det den 17 januari 1941 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Föredraganden anför:

Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det med anledning av den avspärrning

som nu råder kan bliva nödvändigt att för dem, som icke utan

avsevärd svårighet kunna komma i förbindelse med vårt land, genom särskild

lagstiftning bereda möjlighet att i vissa fall erhålla förlängda tidsfrister. Blir

avspärrningen långvarig, bör tagas under övervägande, huruvida icke jämväl

den frist som nu införts i konkurslagen för bevarande av rätt till utdelning i

konkurs bör förlängas för borgenärerna i konkursbo med ett flertal fordringsägare

i utlandet eller för sådana borgenärer som haft särskilda svårigheter

att bevaka sin rätt.

Ett par jämkningar av redaktionell natur ha vidtagits i lagförslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

410264

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1941:75 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av konkurslagen. a1 i texten
  2. 1LU 1941:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen. s. 1 i texten