Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående offentliga insamlingar

1942-03-06 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:112, Med förslag till förordning angående offentliga insamlingar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 112.

1

Nr 112.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående offentliga insamlingar; given Stockholms

slott den 6 mars 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiédepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till förordning angående offentliga insamlingar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUISTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 112.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Förslag

till

Förordning

angående offentliga insamlingar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som vill anordna offentlig insamling skall göra anmälan därom i den

ordning nedan stadgas.

Med offentlig insamling förstås insamling som sker genom hänvändelse

till allmänheten, vare sig å allmän plats eller genom upprop eller listor eller

genom personliga besök eller genom försäljning eller tillställning eller på annat

därmed jämförligt sätt.

Denna förordning äger icke tillämpning å insamling för religiöst eller välgörande

ändamål i samband med gudstjänst eller annan andaktsövning, ej

heller å insamling som anordnas av politiskt parti till förmån för partiets

verksamhet. Om lotterier gäller vad särskilt är stadgat.

2 §•

Anmälan om insamling skall göras hos polismyndigheten i den ort, varifrån

verksamheten huvudsakligen ledes.

Med polismyndighet förstås i Stockholm Överståthållarämbetet, för annan

stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistrat eller, där

sådan ej finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

3 §•

Anmälan skall göras i god tid före insamlingens början.

Kan anmälan om insamling, som företages i anledning av oförutsedd händelse,

ej skäligen göras före insamlingens början, är tillfyllest, örn den göres

så snart ske kan.

4 §■

I anmälan skall uppgivas ändamålet med insamlingen, vem eller vilka

som skola leda densamma, det sätt varpå insamlingen skall ske, det område

inom vilket den i huvudsak skall bedrivas, arten och ungefärliga storleken

av de beräknade kostnaderna samt de åtgärder som skola vidtagas i fråga

om redovisning av insamlade medel samt kontroll över att medlen användas

för uppgivet ändamål.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

5 §•

Polismyndigheten äger meddela de föreskrifter angående redovisning, kontroll

och ordningen i övrigt, som finnas påkallade för insamlingen.

Har i fråga om mindre insamling någon, som är känd för redbarhet och

ordentlighet, åtagit sig att utöva tillsyn över insamlingen, vare ytterligare åtgärd

i detta hänseende ej erforderlig.

6 §•

Polismyndigheten äger förbjuda insamling, örn ändamålet står i strid med

lag eller god sed, om givna föreskrifter ej iakttagas, om kostnaderna finnas

vara oskäligt stora, om det med skäl kan befaras att insamlade medel ej

komma att användas på behörigt sätt eller om insamlingen eljest innefattar

missbruk av allmänhetens förtroende.

7 §•

Tillstånd att utan anmälan som ovan sägs anordna insamlingar för välgörande

eller för religiöst, kulturellt eller annat allmännyttigt ändamål må

meddelas förening eller annan institution av stadigvarande natur. Meddelat

tillstånd gäller även underavdelningar eller utskott som äro anslutna till institutionen

och verka i samma syfte som denna.

Sådant tillstånd meddelas i Stockholm av Överståthållarämbetet och eljest

av länsstyrelsen i det län där institutionens styrelse har sitt säte. Tillståndet

må när som helst återkallas.

Vad nu sagts örn institution skall ock gälla redaktion för tidning eller annan

periodisk skrift, som utkommer minst eli gång i kvartalet.

8 §•

Envar som anordnar offentlig insamling är pliktig att på begäran av polismyndigheten

till denna avgiva redovisning över insamlingen och användningen

av de insamlade medlen.

9 §•

Den som underlåter att om insamling göra anmälan, där sådan är föreskriven,

eller som därvid mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift, eller

som åsidosätter meddelade föreskrifter, eller som anordnar eller fortsätter

insamling i strid mot förbud enligt 6 §, straffes nied dagsböter.

Straff som nu sagts skall dock ej tillämpas, där gärningen i strafflagen är

belagd med strängare straff.

10 §.

På talan av allmän åklagare må den som anordnat offentlig insamling vid

vite tillhållas att avgiva redovisning enligt vad i 8 § sägs.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

11 §•

Vad som insamlats utan anmälan, där sådan är föreskriven, eller i strid

mot förbud enligt 6 § må efter ty prövas skäligt dömas förverkat till kronan.

Om det lämpligen kan ske må dock i stället föreskrift meddelas, att egendomen

skall användas för visst sådant ändamål som i 7 § angives eller återställas

till givarna.

12 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning, så ock talan som avses i 10 §

anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol.

13 §.

Böter och vitén som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.

14 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående förordningens

tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1942.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 mars 19A2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga angående

kontroll över offentliga insamlingar.

Föredraganden anför:

I anledning av framställningar till Kungl. Maj:t från Överståthållarämbetet

samt ett uttalande av riksdagens revisorer i deras berättelse till 1941 års riksdag

har inom justitiedepartementet upptagits frågan örn anordnande av kontroll

över offentliga insamlingar, därvid en promemoria med förslag till förordning

i ämnet utarbetats. Yttranden över promemorian ha efter remiss inkommit

från socialstyrelsen, Uppsala domkapitel, Överståthållarämbetet ävensom

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus samt Västerbottens län. Vissa av dessa myndigheter ha bifogat

yttranden från underordnade myndigheter. Tillfälle att avgiva utlåtande över

promemorian har vidare beretts Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska

kyrkans diakonistyrelse, Frälsningsarmén, Metodistkyrkan, Filadelfiaförsamlingen,

överstyrelsen för Svenska röda korset, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

Stadsmissionen, Svenska tidningsutgivareföreningen, Landsorganisationen

i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska diakonisssällskapet,

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Svenska diakonsällskapet,

Allmänna svenska prästföreningen, Evangeliska fosterlandsstiftelsen och

Svenska missionsförbundet. Utlåtanden ha inkommit från samtliga angivna

sammanslutningar med undantag av Stadsmissionen och Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Härutöver lia yttranden och framställningar i ämnet insänts

av Sällskapet svenska baptistmissionen, överstyrelsen för Riksföreningen för

svenskhetens bevarande i utlandet, Svenska ostkustfiskarnas centralförbund

m. fl.

Framställningar om lagstiftning.

I skrivelse den 16 december 1939 har Överståthållarämbetet ifrågasatt huruvida

icke en närmare reglering av offentliga insamlingar borde komma till

stånd genom en allmän författning. Ämbetet har härom anfört:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Under senare år har anordnandet av offentliga insamlingar till förmån för

välgörande eller allmännyttiga ändamål blivit allt vanligare. Genom denna

utveckling hava, åtminstone vad de större orterna angår, möjligheten alt

överblicka och följa insamlingsverksamheten praktiskt taget helt bortfallit.

Om icke verksamheten på dessa orter fullständigt skall undandragas myndigheternas

övervakning, torde därför vara nödvändigt, att de offentliga insamlingarna

göras till föremål för reglering i någon form. En dylik reglering

synes i första hand böra gå ut på att åstadkomma kontroll över att de insamlade

medlen användas för uppgivet ändamål samt att verksamheten ord:

nas på sådant sätt, att erforderlig kontroll över de medverkande vinnes samt

att den icke belastas med onödiga kostnader. Att kontroll i förstnämnda hänseende

icke är obehövlig, därom vittna bland annat de ingalunda sällsynta

fall, då offentliga insamlingar varit anordnade i rent bedrägligt syfte.

Mot den nuvarande ordningen har vidare erinrats, att insamlingsverksamheten

ofta bedrives utan tillräcklig planmässighet. Ämbetet kan icke närmare

taga ståndpunkt till det befogade i denna anmärkning, men det förefaller

ämbetet som örn densamma icke alldeles skulle sakna grund.

Överståthållarämbetet har, i den mån det legat inom ämbetets kompetensområde,

sökt för Stockholms vidkommande reglera insamlingsverksamheten.

Med stöd av 20 § ordningsstadgan för rikets städer har ämbetet sålunda den

9 mars 1933 beslutat, att i de särskilda ordningsföreskrifterna för Stockholm

skulle intagas en bestämmelse av följande lydelse: »Å gator eller andra allmänna

platser må icke utan polismyndighetens tillstånd anordnas penninginsamling

i bössor eller dylikt, så framt ej insamlingen sker vid tillställning,

till vilken polismyndighetens tillstånd erhållits.» Genom denna bestämmelse

hava insamlingarna å offentliga platser, vilka insamlingar visat sig särskilt

svåra att övervaka, ställts under kontroll. Möjligen hava liknande föreskrifter

meddelats för andra orter, där ordningsstadgan för rikets städer gäller.

Ämbetet har vidare anfört att, i motsats till vad förhållandet vore i vårt

land, insamlingsverksamhet i vissa främmande länder blivit närmare reglerad

i allmänna författningar. I detta hänseende har ämbetet hänvisat lill de

bestämmelser, som finnas meddelade för Danmark, samt förklarat att genom

dylika bestämmelser betydande garantier syntes kunna erhållas för att allmänhetens

givmildhet icke missbrukades samtidigt som möjlighet vunnes att

åvägabringa en viss planmässighet i fråga om insamlingsverksamheten.

Enligt de avsedda danska bestämmelserna, givna genom lag den 16 maj

1934, gäller följande. Offentliga insamlingar få, med vissa undantag, icke

ske utan tillstånd av justitieministern, eller, i fråga örn lokalt begränsade insamlingar,

läns- eller polismyndigheter. En insamling anses såsom offentlig

örn inbjudan att lämna bidrag riktas till andra personer än sådana som äro

personligen bekanta med inbjudarna eller stå i särskilt förhållande till den

person eller institution till vilkens förmån insamlingen sker. Tillstånd till

offentlig insamling må meddelas endast då insamlingen avser välgörande

ändamål eller ändamål av allmänt intresse. Såsom villkor för tillstånd skall

uppställas att kontroll anordnas över insamlingen och användningen av det

insamlade beloppet. Undantagna från lagens tillämpning äro dels insamling

till förmån för politiskt parti, därest ej insamlingen sker på gator eller i hus,

dels insamling som företages av erkänt trossamfund i kyrkor eller kyrkliga

lokaler eller vid möten av liknande slag. Vidare gälla särskilda föreskrifter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

7

om vissa slag av insamlingar. Insamling genom skriftlig hänvändelse, som

icke efterföljes av personlig inställelse för att hämta bidrag, får ske utan

tillstånd men anmälan om insamlingen skall göras lill polismyndighet och

denna skall därvid ge erforderliga föreskrifter om kontroll. På liknande villkor

får insamling ske genom tidningar och tidskrifter på initiativ eller med

tillstyrkan av redaktionen, men vissa sådana insamlingar behöva ej anmälas

till polismyndighet och äro alltså fria från kontrollföreskrifter. Det sistnämnda

gäller insamlingar till förmån för allmänt kända, välgörande institutioner

under förutsättning att bidragslistorna och institutionens kvitto offentliggöras

i tidningen. Överträdelse av bestämmelserna straffas med böter.

Överståthållarämbetet hade i ärendet inhämtat yttrande av polismästaren

i Stockholm huruvida omständigheterna gåve anledning till förslag till allmän

författning för Sverige i huvudsaklig likhet med de danska bestämmelserna.

Polismästaren åberopade härutinnan ett yttrande av t. f. kriminalpolisintendenten

S. Möller, som anförde:

De fall av offentliga insamlingar, med vilka kriminalpolisen haft att taga

befattning, hade i regel varit sådana där det utretts att bedrägeri förelegat.

I andra fall hade misstanken om sådant brott varit mer eller mindre stark,

exempelvis fall då medlen, som skulle komma de fattiga till godo, påstodes ha

utdelats på gator till personer som förefallit vara behövande. Antagligen förekomme

åtskilliga insamlingar av denna art, vilka icke komme till polisens

kännedom. En bestämmelse, som bidroge att förhindra sådana insamlingar,

vore tydligen av värde, örn tillstånd av polismyndighet bleve erforderligt,

kunde allmänheten få tillförlitliga besked angående en insamling. Ehuru de

brottsliga eller misstänkta insamlingarna naturligen utgjorde en mycket liten

del av samtliga insamlingar, vore det tvivelsutan ett allmänt intresse att

även övriga insamlingar ställdes under viss kontroll. Offentliga insamlingar

borde tydligen icke vara tillåtna för tillgodoseendet av vad ändamål som helst

och allmänheten syntes vara berättigad att fordra en betryggande kontroll

över användningen av de insamlade medlen. Dessa synpunkter talade för

anordnandet av offentlig tillsyn över insamlingar i huvudsaklig överensstämmelse

med den danska lagen.

Sedermera har Överståthållarämbetet i skrivelse den 23 juli 1940 ytterligare

anfört följande:

Den senaste tidens erfarenheter hava starkt bekräftat behovet av att insamlingsverksamheten

ställes under kontroll. Överståthållarämbetet vill i sådant

hänseende meddela, att det vid insamlingar medelst insamlingslistor i

synnerligen stor utsträckning förekommer, att utlämnade listor icke återställas

och att insamlingarnas arrangörer underlåta att införskaffa redovisning

av de personer, som mottagit sådana listor. Vidare bär inträffat, att överskott

å en kontantinsamling för visst ändamål använts för att täcka bristen å senare

arrangemang för ändamålet. Slutligen vill ämbetet påpeka, att försäljningar

av skilda slag liksom festliga tillställningar ej sällan lämna ett i förhållande

till omslutningen så ringa överskott, att allenast cn obetydlig bråkdel

av allmänhetens bidrag kommer det ideella intresset till godo.

Vad angår omfattningen av en lagstiftning rörande offentliga insamlingar

anser ämbetet att under begreppet offentlig insamling bör hänföras all medelsanskaffning

genom sammanskott, då insamlingens arrangörer vädja till

allmänhetens givmildhet genom framhållande av insamlingens välgörande

eller allmännyttiga ändamål. Huruvida allmänheten härvid erhåller någon va
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

luta för sina bidrag, torde sakna betydelse. Såsom offentlig insamling bör

sålunda även anses biljettförsäljning till nöjestillställning för allmännyttigt

eller välgörande ändamål, bortauktionering av konstsaker eller varor i enahanda

syfte, försäljning av välgörenhetsmärken o. s. v.

I berättelsen till 1941 års riksdag ha riksdagens revisorer gjort följande

''uttalande:

Revisorerna hava icke kunnat undgå konstatera, att den fullständiga frånvaron

av reglerande bestämmelser rörande såväl igångsättandet av insamlingar

för olika humanitära och välgörande ändamål samt för i ordets vidsträckta

bemärkelse samhällsgagnande åtgärder som även kontrollen på de

insamlade medlens användning måste framstå såsom en betänklig brist. Det

gäller här ofta att skydda synnerligen stora icke blott ekonomiska utan även

rent samhälleliga värden, vilka måste anses förknippade med dessa frivilliga

insamlingar. I syfte att råda bot för de missbruk av den fria insamlingsrätten,

som onekligen emellanåt torde hava förekommit i vårt land — måhända

främst genom stora avbränningar till följd av mindre välbetänkt förvaltning

av de insamlade medlen — anse sig revisorerna böra ifrågasätta, om icke,

då fråga är örn penninginsamlingar, vilka rikta sig till en större allmänhet

och avse ändamål av mera allmän samhällelig betydelse, igångsättandet av

sådan penninginsamling först borde få ske efter anmälan till statlig myndighet,

vilken på grund av sådan anmälan skulle hava att pröva, huruvida kontroll

över sådan insamling i det särskilda fallet vore påkallad och, om så

ansåges erforderligt, skulle hava att utse kompetenta representanter för det

allmänna till kontrollanter. På myndighetens prövning borde bero om, och i''

så fall i vilken form, redovisning för insamlingen skulle göras tillgänglig för

allmänheten. Utan att vilja lämna några mera detaljerade anvisningar hur

en dylik kontroll av större penninginsamlingar borde anordnas — ett spörsmål

som otvivelaktigt förutsätter en omfattande och allsidig utredning —■

hava revisorerna likväl med hänsyn till denna frågas ur samhällelig synpunkt

stora vikt velat därå fästa riksdagens uppmärksamhet.

Även några enskilda personer ha gjort framställningar om lagstiftning i

ämnet.

Promemorian.

I förutnämnda promemoria framhölls, att frånvaron av bestämmelser om

offentliga insamlingar obestridligen vore en brist som borde avhjälpas. De

möjligheter att utöva kontroll över dylika insamlingar som nu stöde till buds

vore nämligen mycket bristfälliga och hade tillkommit ur helt andra synpunkter.

Angående huvudsyftet med lagstiftning i ämnet uttalades i promemorian

att det syntes böra vara att möjliggöra tillsyn över att insamlade medel

komme till avsedd användning. I den mån en sådan kontroll kunde anordnas

utan att den bleve betungande torde icke kunna anföras några invändningar

däremot. Det vore emellertid att märka, att insamlingar förekomme

i de mest olikartade former och för de mest skilda ändamål, alltifrån

de insamlingar som närmade sig bettleriet till dem som avsåge att tillgodose

intressen av största betydelse. Det torde vara en olöslig uppgift att anordna

en tillfredsställande kontroll över medlens användning vid alla insamlingar,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

9

och man vore fördenskull nödsakad att i viss utsträckning låta sig nöja nied

att möjlighet bereddes att öva kontroll däröver. Till en viss grad syntes alltså

åt allmänheten böra överlämnas att själv bedöma, huruvida den ansåge att

kontrollen över en i och för sig behjärtansvärd insamling vore tillfyllest för

att insamlingen borde understödjas.

Beträffande sättet för utövningen av kontrollen syntes

enligt promemorian frihet böra lämnas att anpassa den efter omständigheterna.

I regel borde någon form av revision anordnas genom arrangörernas

egen försorg. I andra fall kunde det vara tillfyllest eller lämpligare att revision

skedde direkt av polismyndighet.

I promemorian erinrades att tillsyn över insamlingar även kunde tänkas

med hänsyn till lämpligheten av deras organisation i övrigt och

sannolikheten av ett gott resultat. I detta hänseende mötte än större

svårigheter, och det syntes knappast lämpligt att anordna någon mera ingående

övervakning i denna del. Klagomål borde väl få anföras hos offentlig

myndighet, lämpligen polismyndigheten i orten, över att en insamling

vore oekonomiskt organiserad och på den grund innebure missbruk av allmänhetens

förtroende, men myndigheten syntes icke böra vara den som

främst skulle tagas för huvudet, så snart missförhållanden i denna riktning

yppades. Resultatet av en insamling kunde ju påverkas av en mängd faktorer,

bl. a. intensiteten hos den reklam som ägde rum. En viss kontrollmöjlighet

torde dock böra finnas i syfte att fortkomma eller avhjälpa större

missförhållanden. Om uppgiften inskränktes härtill, torde den icke överstiga

polismyndighetens förmåga.

Vidare framhölls i promemorian att den tvekan som i nu nämnda hänseenden

kunde råda angående omfattningen av kontrollen över insamlingar

vore beroende av praktiska skäl. Den fråga som mötte härnäst, nämligen

huruvida kontroll borde anordnas även med hänsyn till insamlingens ä nd

a m å 1, vöre av viss principiell betydelse. I vissa fall förefölle en sådan

kontroll motiverad, i andra fall tedde den sig däremot betänklig. Det vore

ju tydligt, att det allmänna skulle t. ex. kunna motverka religiösa eller andra

ideella rörelser genom att hindra att för ändamålet erforderliga medel anskaffades

genom insamlingar. Att uppställa sådana hinder för ideella strävanden

måste anses stå i strid med den åskådning som vill bevara och

skydda församlings- och religionsfriheten liksom yttrandefriheten. Den försiktighet

som på den grund vore påkallad syntes böra föranleda, att kontroll

med hänsyn till en insamlings ändamål icke borde äga rum annat än i

mycket begränsad omfattning och i huvudsak inskränkas lill att motverka

sådana fall, då en insamling ägde rum till främjande av ett för sedligheten

sårande ändamål eller eljest kunde anses stå i strid mot god sed. Att möjlighet

till ingripande funnes i denna utsträckning torde vara en oundviklig

konsekvens av att insamlingar överhuvudtaget ställdes under kontroll av det

allmänna, eftersom offentliga organ icke kunde medverka till att ur ekonomisk

synpunkt kontrollera insamlingar som stöde i strid mot den allmänna

uppfattningen örn vad som vore förenligt med god sed.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

Vid promemorian fanns fogat ett från nu angivna utgångspunkter upprättat

utkast till förordning angående offentliga insamlingar. Utkastet torde

få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga A.

I / § av utkastet upptogs såsom inledande bestämmelse förbud mot att

utan tillstånd av Kungl. Majit anordna offentlig insamling i andra fall än

som stadgades i förordningen. Någon skillnad gjordes ej mellan insamling

av penningar och insamling av varor, men i promemorian anmärktes att den

förra formen vore av större praktisk betydelse. Att möjlighet städse borde

finnas för Kungl. Majit att meddela tillstånd syntes lämpligt särskilt i sådana

fall, då insamlingen rörde liela landet.

I 1 § meddelades vidare föreskrifter örn innebörden av uttrycket offentlig

insamling. Härmed skulle förstås insamling, som skedde genom hänvändelse

till allmänheten, vare sig å allmän plats eller genom upprop eller listor eller

genom personliga besök eller på annat därmed jämförligt sätt. Med avseende

härå anfördes i promemorian:

Insamlingar kunna äga rum dels inom en mera begränsad krets och dels

genom hänvändelse till allmänheten. Det torde icke komma i fråga att här

meddela bestämmelser angående insamlingar av helt privat natur, även örn

sådana insamlingar kunna röra sig om mycket stora värden. I denna del

torde bestämmelserna örn straff för bedrägeri och förskingring få anses tillfyllest.

Ett annat är förhållandet med insamlingar som vända sig till allmänheten.

Med avseende å dem saknas i regel helt den kontroll från givarens

sida som ofta till en viss grad finnes vid privata insamlingar och som

härrör av personlig bekantskap eller annan förbindelse med den andra

parten.

Gränsen mellan privata och offentliga insamlingar kan vara föremål för

delade meningar. Till privata torde städse kunna hänföras sådana som allenast

vända sig till den personliga bekantskapskretsen. Men härvid torde

man icke kunna stanna. I den av Överståthållarämbetet åberopade danska

lagen i ämnet har undantag också gjorts för insamlingar, som lia särskild

anknytning till de personer eller institutioner, till vilkas förmån insamlingen

äger rum. Det har icke synts lämpligt att på detta speciella område

försöka att i författningstext bestämma vad som skall förstås med allmänheten.

Att under hänvändelse till allmänheten icke faller en vädjan t. ex. av

en förenings styrelse till medlemmarna i föreningen torde emellertid utan

stadgande vara tydligt. Men även andra fall kunna förekomma, då hänvändelsen

kan sägas rikta sig allenast till en bestämt avgränsad krets av personer.

Att tvekan i särskilda fall uppkommer kan, även om en särskild bestämmelse

meddelas, knappast undgås, när det gäller att draga gränsen torvad

som skall anses höra offentligheten till. Det må erinras om de kända

svårigheterna att tillfredsställande fastslå vad som skall anses vara offentlig

tillställning.

För att i författningstexten något belysa begreppet offentlig insamling

har det synts påkallat att angiva vissa yttre former som kunna anses karakteristiska.

Med allmän plats förstås givetvis ej blott gata, torg eller annan

dylik plats utomhus utan även lokal inomhus, till vilken allmänheten har

tillträde.

Slutligen upptog 1 § även vissa undantag från förordningens tillämpning,

nämligen dels insamling som anordnas av politiskt parti till förmån för

partiets verksamhet dels ock insamling som äger rum för religiöst eller väl
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

11

görande ändamål i samband med gudstjänst eller annan andaktsövning.

I promemorian framhölls att dessa bestämmelser nära anslöte sig till den

danska lagen. För att undantaget beträffande politiskt parti icke skulle

missbrukas, hade dock bestämmelsen ansetts böra begränsas till insamling

som ägde rum för att stödja partiets verksamhet. Vidare erinrades i promemorian

att särskilda bestämmelser om kollek ter inom svenska kyrkan meddelats

genom kungörelse den 12 oktober 1917 (nr 686).

I detta sammanhang må anmärkas, att vissa fall, då tvekan ansågs kunna

råda, huruvida »insamling» föreligger eller ej, behandlades i 8 § av utkastet.

För dessa bestämmelser lämnas redogörelse i det följande.

Stadgandena i utkastets 2 och 3 §§ avsågo några av de vanligaste formerna

för insamling. I promemorian erinrades att de dagliga tidningarna

ofta välvilligt anordnade insamlingar för olika ändamål. En bruklig form

för redovisning i dessa fall vore, att givarnas namn och gåvornas belopp

offentliggjordes i tidningen. Denna form för insamling syntes alltjämt kunna

få tillämpas utan vare sig förhandsanmälan eller särskilt tillstånd. Stadgande

härom upptogs i 2 § och innehöll att redaktionen för tidning eller

tidskrift, som utkomme minst en gång i månaden, finge anordna offentlig

insamling, såframt redovisning omedelbart lämnades i tidningen eller tidskriften.

Vidare stadgades i 2 § att offentlig insamling även eljest finge äga

rum till förmån för välgörande, kulturell eller allmännyttig institution av

stadigvarande natur, såframt den skedde med institutionens godkännande.

Rörande sistnämnda bestämmelse anfördes i promemorian:

Ett särskilt problem erbjuda insamlingar till förmån för stadigvarande

institutioner. Det torde i många fal! framstå såsom naturligt att erforderliga

medel må insamlas till förmån för en viss institutions verksamhet utan iakttagande

av några särskilda formföreskrifter, t. ex. av frälsningsarmén, vanliga

välgörande föreningar, hemslöjdsföreningar, hemvärnsföreningar m. fl.

I dessa fall vädjas icke till en .iner eller mindre obetänksam givmildhet på

samma sätt som vid tillfälliga anledningar, då ofta rätt betydande gåvor

äga rum utan att givaren har någon uppfattning om vilken kontroll som utövas

över att medlen komma till avsedd användning. Den omständigheten

att en institution av nämnda art är stadigvarande synes i regel kunna vara

nog för att den skall äga att vädja till allmänheten för understöd. Anmälan

till polismyndighet skulle i sådana fall knappast vara till någon nytta, och

ett eventuellt tillståndskrav synes icke tillräckligt grundat. En annan sak är.

att insamling t. ex. å gata kan vara mindre lämplig ur ordningssynpunkt.

Ingripande häremot bör emellertid i så fall ske med stöd av ordningsstadgan

för rikets städer. Vidare må framhållas, att örn ett ingripande mot verksamheten

såsom sådan är påkallat, detta bör taga andra former än förbud

mot insamling från allmänheten.

Det är av viss betydelse, att den frihet att anordna insamlingar som här

avses icke får en alltför omfattande innebörd. Örn den inskränkes till anordnandet

av insamling till förmån för välgörande, kulturell eller allmännyttig

institution av stadigvarande natur, torde något berättigat intresse ej

trädas för när. Väl kunde övervägas att därjämte nämna vetenskaplig institution,

men detta fall torde i detta sammanhang vara föga praktiskt i den

mån det icke täckes av begreppen »kulturell» oell »allmännyttig» institution.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

I 3 § av utkastet behandlades sådana insamlingar som bruka anordnas i

samband med offentliga tillställningar. Enligt bestämmelse däri finge insamling

anordnas utan tillstånd i samband med offentlig nöjestillställning eller

tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål,

dock endast inom område som vore avsett för tillställningen. Örn motiven

för denna bestämmelse anfördes i promemorian:

Åtminstone under mindre allvarliga tider är det brukligt, att nöjestillställningar

anordnas för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål. Det

synes knappast påkallat att försöka hindra denna form av insamling, även

örn det ekonomiska resultatet ofta ej står i proportion till omkostnaderna. Dylika

tillställningar ingå såsom ett oftast oskyldigt inslag i nöjeslivet på orten,

ej sällan högt uppskattat. Att förbjuda deni, därför att det ekonomiska resultatet

ofta är dåligt, skulle sannolikt i allmänhet ej leda till annat än att likn?nc?.

e tillställningar anordnas utan syfte att överlämna någon behållning till

välgörande eller därmed jämförligt ändamål. Möjligen kunde ifrågasättas

att stadga skyldighet att göra anmälan om tilltänkt insamling i förväg hos

polismyndigheten, t. ex. i samband med sådan anmälan örn tillställningen

eller ansökan om tillstånd därtill som skall göras enligt 13 § ordningsstadgan;

en dylik föreskrift skulle nära ansluta till vad som stadgas i lotteriförordningen.

Tillräckliga skäl att meddela en föreskrift av denna innebörd

synas dock icke föreligga. Dessa insamlingar torde icke vara av större ekonomisk

betydelse, och det synes för allmänheten kunna verka överraskande,

att arrangörerna, om ej anmälan gjorts, skola vara förhindrade att förbättra

resultatet av tillställningen genom att vädja till de närvarande att skänka

bidrag utöver inträdesavgift. Man kunde väl ifrågasätta att inskränka rätten

att vid tillställningen anordna insamling till att gälla insamling som avser

att främja ändamålet med tillställningen. En sådan inskränkning torde dock

vara tämligen onödig. Efter mönster av ett speciellt stadgande i lotteriförordningen

har emellertid ansetts böra föreskrivas, att insamling som nu nämnts

må äga rum allenast inom område som är avsett för tillställningen.

Vid enklare nöjestillställningar förekommer även att insamling göres bland

publiken till förmån för uppträdande eller andra medverkande. Att ingripa

häremot har icke synts påkallat.

Med hänsyn till det anförda torde insamling böra få anordnas vid alla

offentliga och eljest tillatna nöjestillställningar. De olägenheter som kunna

följa av en sådan frihet förefalla icke att vara så betydande. Vad nu sagts om

nöjestillställning synes böra gälla även annan tillställning för välgörande,

kulturellt eller allmännyttigt ändamål.

Såsom 4 § upptogs i utkastet stadgande, att polismyndigheten ägde meddela

erforderliga kontroll- och ordningsföreskrifter för sådana insamlingar,

som avsåges i 2 och 3 §§. I promemorian framhölls att, ehuru mot stadgandet

kunde anmärkas att det icke sörjts för att polismyndigheten alltid i förväg

erhölle kännedom om insamlingen, stadgandet det oaktat syntes vara av

värde, enär polismyndigheten därigenom, särskilt då en insamling toge större

omfattning eller bedreves med mer eller mindre livlig reklam, dock finge

tillfälle att vid behov ingripa.

Enligt 5 § skulle annan offentlig insamling än förut i förordningen sagts

få anordnas allenast såframt tillstånd till insamlingen meddelats av polismyndighet.

I överensstämmelse med de huvudsynpunkter som lagts till grund

för förordningen stadgades i utkastet, att tillstånd ej finge vägras utan syn
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

13

nerliga skäl, såsom då omkostnaderna för insamlingen funnes oskäligt stora

eller om insamlingen skulle strida mot god sed. Det påpekades i promemorian

att såsom anledning att vägra tillstånd enligt denna bestämmelse kunde

åberopas, att den som ville anordna insamlingen vore mindre välkänd. I

ansökningen skulle uppgift lämnas örn syftet med insamlingen, sättet för

dess anordnande och den kontroll som vore avsedd att äga rum. Vidare anmärktes

i promemorian att under denna paragraf komme bl. a. att falla alla

offentliga insamlingar som organiserades genom annonser i tidningarna, genom

marknadståg å gatorna o. d., genom flygblad eller genom personliga

besök, i den mån de icke uttryckligen legaliserats i de föregående paragraferna.

Meddelades tillstånd enligt 5 §, skulle polismyndigheten tillika fastställa

erforderliga kontroll- och ordningsföreskrifter.

Enligt 6 § skulle polismyndighet äga förbjuda offentlig insamling som avsågs

i 2 eller 3 § eller återkalla tillstånd som meddelats enligt 5 §, om givna

kontroll- eller ordningsföreskrifter ej iakttoges eller örn insamlade medel ej

användes för uppgivet ändamål eller insamlingen eljest innefattade missbruk

av allmänhetens förtroende eller om insamlingen funnes strida mot god sed.

Angående dessa bestämmelser anfördes i promemorian:

Sedan en insamling börjat eller medan arrangemangen äro i gång, kan det

visa sig, att den är sådan att ingripande däremot måste komma till stånd.

Den frihet som medgivits genom 2 och 3 §§, liksom tillstånd vilket meddelats

enligt 5 §, kan ju missbrukas.

Då skälet till att skyldighet att inhämta tillstånd icke stadgats i de fall som

avses i 2 och 3 §§ främst är, att det praktiska behovet därav icke framträtt

med tillräcklig styrka, torde hinder icke möta, att örn i det särskilda fallet

visar sig att detta antagande är oriktigt, låta polismyndighet förbjuda insamlingen

i fråga. Sådant förbud skall kunna meddelas, om av myndigheten givna

kontroll- eller ordningsföreskrifter ej iakttagas. Vidare bör förbud kunna

meddelas, örn insamlade medel ej användas för uppgivet ändamål eller om

insamlingen eljest innefattar missbruk av allmänhetens förtroende, t. ex. om

någon försåtlig beteckning använts som är ägnad att ingiva en felaktig uppfattning

örn insamlingen eller örn arrangörerna uttaga gottgörelse, då detta

icke kan anses vara förutsatt. I analogi med stadgandet i 5 § bör slutligen

förbud kunna meddelas, om insamlingen finnes strida mot god sed. Något

hinder mot att ingripa på detta sätt mot insamling, som sker genom upprop

eller annons i tryckt skrift, torde ej finnas.

Har tillstånd enligt 5 § meddelats, må tillståndet enligt 6 § återkallas under

samma förutsättningar som nu förordats beträffande meddelande av förbud

mot insamling, för vilken tillstånd ej erfordras.

Under 7 § upptogs ett kompletterande stadgande, enligt vilket envar som

anordnade offentlig insamling skulle vara pliktig att på begäran av polismyndigheten

avgiva redovisning till myndigheten över insamlingen och användningen

av behållningen.

Under 8 § behandlades, såsom förut nämnts, vissa gränsfall, då tvekan ansågs

kunna råda huruvida »insamling» föreligger eller ej. I paragrafen stadgades,

att till insamling icke skulle hänföras upptagande av avgift för medlemskap

i förening eller avgift för inträde till sammankomst eller annan till
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ställning. Örn för allmänheten uppgivits att behållningen av tillställning skulle

användas för visst ändamål, skulle dock bestämmelsen i 7 § äga motsvarande

tillämpning å alla inkomster av tillställningen. Örn dessa frågor uttalades i

promemorian:

Under insamling kan hänföras åtskilligt som dock i dagligt tal icke brukar

räknas dit. Utan vidare torde vara tydligt att i detta sammanhang ej åsyftas

den insamling av penningar som äger rum t. ex. genom upptagande av avgifter

till en vanlig biograf- eller teaterföreställning, som ej anordnas för

något särskilt ändamål, eller genom vanlig affärsverksamhet. Ett gränsfall

som kan bedömas på olika sätt uppkommer, då t. ex. en välgörande förening

anskaffar medel genom att värva medlemmar som genom sina medlemsavgifter

understödja föreningen. Denna medelanskaffning torde redan nu i

regel försiggå under jämförelsevis noggrant kontrollerade former, och ingripande

mot föreningsvåsendet har icke synts lämpligt. Av allmänna språkbruket

torde följa, att lotteri ej räknas till insamling varom nu är fråga, ej

heller bettleri.

Mera tveksam är frågan, i vad mån ingripande bör ske mot upptagande

av inträdesavgifter till sammankomster, konserter och teater- eller andra

föreställningar som äga rum för att gynna visst uppgivet ändamål. Här möta

åtskilliga ganska olikartade fall. Emellanåt skall t. ex. behållningen endast

delvis tillfalla det angivna ändamålet; i vissa fall skall behållningen helt

oegennyttigt gå till utomstående, i andra fall skall den gå såsom ett slags

lön till viss person vid företaget, t. ex. vid recettkonserter, i andra fall åter

skall den användas helt egoistiskt av arrangörerna själva, t. ex. för en skolresa

e. d. Ofta uppsöker allmänheten dylika sammankomster eller nöjestillställningar

helt eller väsentligen av intresse för vad som bjuds. Naturligtvis

medverkar dock i viss utsträckning, att den besökande vill understödja ändamålet

med tillställningen. I förra fallet föreligger ej anledning att kontrollera

tillställningen mer än eljest, i senare fallet däremot kan allmänheten sägas

ha intresse av att kontroll utövas. Att skilja mellan olika fall av denna art är

emellertid ogörligt. Tillfälle till kontroll torde därför böra beredas i fråga om

alla sammankomster och tillställningar, då för allmänheten uppgivits att behållningen

av tillställningen skall användas för visst ändamål. Kontrollen bör

gälla alla inkomster av tillställningen, sålunda bl. a. även inkomst av försäljning

av olika varor o. d. Det torde vara lämpligt att i detta hänseende stadga

att polismyndigheten äger fordra redovisning enligt vad i 7 § sägs. Någon

särskild förhandsprövning för rätt att anordna tillställningen har däremot ej

ansetts böra införas. Skälen härför ha angivits i det föregående. Redan skyldigheten

att avgiva redovisning torde i hög grad motverka tillställningar som

anordnas på ett mindre välbetänkt sätt.

Enligt 9 § skulle med polismyndighet i förordningen förstås för Stockholm

Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare funnes, denna, för

övriga städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse

ej funnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

I 10 § meddelades straffbestämmelser. Dessa avsågo dels den som anordnade

offentlig insamling utan tillstånd av polismyndigheten, där sådant tillstånd

enligt förordningen erfordrades, dels ock den som åsidosatte meddelade kontroll-

eller ordningsföreskrifter eller anordnade eller fortsatte insamling i

strid mot polismyndighets beslut enligt 6 §. Straffet utgjordes av dagsböter.

Den som anordnat offentlig insamling skulle enligt 11 § kunna av domstol

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

15

på talan av allmän åklagare vid vite tillhållas att avgiva redovisning i överensstämmelse

med 7 §.

Vissa förverkandebestämmelser upptogos i 12 §. Vad som insamlats utan

föregående tillstånd, där sådant erfordrades, eller i strid mot beslut av polismyndigheten

enligt 6 § kunde efter ty prövades skäligt dömas förverkat tili

kronan. Om så funnes lämpligt, kunde dock i stället meddelas föreskrift, att

egendomen skulle användas för visst välgörande, kulturellt eller allmännyttigt

ändamål eller återställas till givarna. I promemorian anmärktes, att olovligen

insamlade medel torde kunna tagas i beslag enligt lagen om vissa tvångsmedel

i brottmål. Någon särskild bestämmelse härom hade sålunda icke ansetts

erforderlig. Vidare uttalades, att om ändamålet med insamling, som anordnats

utan tillstånd eller i strid mot polismyndighets förbud, vore behjärtansvärt,

borde förverkande av olovligen insamlade medel icke komma i fråga utan

myndighets befattning med medlen inskränkas till kontroll av att de komme

till avsett ändamål.

Slutligen meddelades i 13 och 14 §§ vissa forumregler samt föreskrift att

böter och vitén skulle tillfalla kronan.

Yttrandena över promemorian.

Behovet av en lagstiftning och huvudgrunderna för en sådan. I flertalet

yttranden vitsordas behovet av lagstiftning rörande kontroll över offentliga

insamlingar. Det i promemorian framlagda förslaget har därvid i några yttranden

i huvudsak tillstyrkts. I andra yttranden framhållas de svårigheter

som möta en lagstiftning i ämnet med hänsyn till önskemålen att icke lägga

onödiga hinder i vägen för behjärtansvärda insamlingar och att tydligt avgränsa

lagstiftningsområdet och giva erforderlig fasthet åt de använda begreppsbestämningarna.

Av sådana skäl framställas i en del fall önskemål om

en mer eller mindre fullständig omarbetning av förslaget. I några yttranden

avstyrkes detta av dylika orsaker eller därför att behovet av kontroll icke

anses vara tillräckligt starkt för att uppväga olägenheterna. Ett par yttranden

innehålla däremot krav på en strängare kontroll än förslaget innebär.

Socialstyrelsen ansluter sig i princip till förslaget om en lagstiftning i

syfte att genomföra en offentlig reglering och kontroll i olika avseenden över

offentliga insamlingar. I yttrandet framhålles att erfarenheten visat, att den

fria insamlingsrätten icke sällan missbrukades. Allmänhetens givmildhet och

offervilja foges ofta nog i anspråk med stöd av bedrägliga eller eljest oriktiga

uppgifter örn insamlingarnas ändamål, och tillsynen över de insamlade

medlens användning syntes i åtskilliga fall lämna mycket övrigt att önska.

Dessutom förekomme det i betydande omfattning, att offentliga insamlingar

organiserades på ett otillfredsställande sätt samt belastades med oproportionerligt

höga administrationskostnader. Den bidragsgivande allmänheten

hade med hänsyn till nu angivna omständigheter rätt att påyrka en mera

tillfredsställande ordning på ifrågavarande område.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

I fråga om anordnandet av kontroll och de olägenheter som kunna vara

förenade därmed anför socialstyrelsen:

Vid införandet av kontroll från det allmännas sida över de offentliga insamlingarna

är det av synnerlig vikt att icke genom alltför rigorösa och omständliga

övervakningsbestämmelser onödigtvis försvåra anordnandet av sådana

insamlingar och därigenom måhända lägga en hämsko på den betydande

medelsanskaffning till olika samhällsnyttiga ändamål, som genom

mångahanda slags initiativ sker insamlingsvägen. De intresserade enskilda

krafter, som arbeta i dylikt syfte, böra framför allt icke hindras i sin verksamhet

genom ett tyngande och tidsödande tillståndsförfarande. Det allmänna

bör därför i sin strävan att förhindra missbruk av den fria insamlingsrätten

icke kringgärda denna rätt med så restriktiva bestämmelser, att ett

berättigat utnyttjande därav försvåras. I ett stort antal fall avse insamlingar

välgörande eller dylika ändamål, där ofta snabb hjälp är av nöden och där

alltså ett tidskrävande ansökningsförfarande hos offentlig myndighet kanske

skulle kunna äventyra insamlingens syfte.

Enligt socialstyrelsens mening tillgodosåge det föreliggande förslaget på

ett i det stora hela tillfredsställande sätt behovet av erforderlig kontroll över

insamlingarna utan att dock klavbinda sådan verksamhet genom tyngande

och hindersamma föreskrifter, som kunde vålla onödig försening vid insamlingars

igångsättande.

Från överståthållaråmbetets sida framställas erinringar mot särskilda bestämmelser

i utkastet. Främst avse erinringarna de undantag från kravet på

tillstånd som uppställdes. I samband med dessa erinringar, som ytterligare

skola behandlas i fortsättningen, gör ämbetet vissa uttalanden, som böra

återgivas i detta sammanhang, om ändamålet med och behovet av kontrollföreskrifter.

På tal om friheten att utan tillstånd anordna insamling till förmån

för institutioner av stadigvarande natur anför ämbetet, att dess erfarenhet

av olika institutioners insamlingar gåve vid handen, att dessa insamlingar

många gånger icke bedreves med den skicklighet och det omdöme,

som skäligen kunde fordras. Erfarenheten hade för ämbetet gjort uppenbart,

att det ingalunda kunde anses överflödigt att polismyndigheten regelmässigt

finge tillfälle att på förhand granska planerna för ifrågavarande institutioners

insamlingar vad anginge såväl sättet för anordnandet som de däri medverkandes

personliga förhållanden. En sådan anordning skulle otvivelaktigt

bliva till fördel för institutionerna själva, då den vore ägnad stärka allmänhetens

förtroende och därigenom bidraga till förbättrade resultat av deras

insamlingar. Givetvis åsyftade icke ämbetet, att polismyndigheten skulle

verkställa någon detaljgranskning av insamlingsplanerna, utan polismyndigheten

skulle i huvudsak endast hava att tillse, att institutionerna icke engagerade

sig för några olämpliga insamlingsformer, en uppgift, för vilken polismyndigheten

på grund av sin erfarenhet av olika avarter av insamlingsverksamhet

syntes väl lämpad.

I fråga om den föreslagna rättigheten att utan tillstånd anordna insamlingar

i samband med vissa offentliga tillställningar anför Överståthållarämbetet:
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112. 17

I sin skrivelse av den 23 juli 1940 påpekade ämbetet, att ifrågavarande

tillställningar ävensom i samband därmed anordnade insamlingar ej sällan

lämnade ett i förhållande till omslutningen så ringa överskott, att allenast

en obetydlig bråkdel av allmänhetens bidrag kom det intresse tillgodo, för

vilket tillställningen respektive insamlingen anordnats. Överståthållarämbetet,

som i samband med frågan örn restitution av nöjesskatt tagit del av det

ekonomiska resultatet av olika tillställningar för välgörande eller liknande

ändamål, anser sig i detta sammanhang böra meddela, att av sammanlagt

100 tillställningar inom Stockholm, för vilka restitution av nöjesskatt söktes

under år 1940, icke mindre än 16 lämnat underskott eller behållning, understigande

12 °/o av intäkterna. Bruttoinkomsten för dessa 16 tillställningar

belöpte sig till 32,118 kronor, medan utgifterna uppgingo till 34,158 kronor.

I allmänhet torde det otillfredsställande resultatet hava berott på arrangörernas

oerfarenhet att anordna nöjestillställningar. I en del fall kan man

emellertid konstatera, att gager och arvoden till arrangörerna intagit en mycket

betydande plats på utgiftssidan. Vad vidare angår insamlingarna i samband

med nöjestillställningar, har ämbetet den bestämda uppfattningen, att

arrangörernas egen kontroll över de härvid inflytande inkomsterna ofta är

otillfredsställande.

Sedermera har Överståthållarämbetet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6

november 1941 ytterligare anfört följande:

De påpekanden, vilka ämbetet tidigare gjort rörande missförhållandena

vid listinsamlingar och vid insamlingar genom upptagande av avgift till offentliga

tillställningar, äga fortfarande sin giltighet. I samband med frågan

om insamlingar genom avgift till offentliga tillställningar vill ämbetet fästa

uppmärksamheten på en del andra insamlingar mot valuta, huvudsakligen

insamlingar genom försäljning av böcker och andra tryckalster. I dessa fall

stimuleras allmänhetens köpintresse genom uppgiften alt behållningen av

försäljningen skall användas i något välgörande eller allmännyttigt syfte.

I ett flertal fall har det emellertid visat sig, att ingenting eller endast en

obetydlig del av bruttointäkterna av försäljningen kommit det uppgivna ändamålet

till godo.

Såsom ämbetet förut antytt, brister det även i fråga om planmässigheten

vid insamlingarnas anordnande. Det har sålunda vid ett par riksinsamlingar

förekommit, att en så elementär faktor som insamlingsbehovet icke blivit

närmare undersökt av arrangörerna, innan insamlingen sattes igång. Följden

härav blev ett betydande medelsöverskott, vilket ju innebär, att allmänhetens

givmildhet onödigtvis tagits i anspråk.

Behovet av kontroll över de i insamlingarna medverkande gör sig även

gällande med alltmera ökad styrka. Nyligen har det sålunda bragts till offentligheten,

att vissa personer yrkesmässigt åtaga sig anordnande av insamlingar

för välgörande och allmännyttiga ändamål och därvid såsom provision

uppburit 30 å 40 % å de insamlade beloppen. Det torde vara uppenbart,

att denna art av insamlingar, där en så dryg del av allmänhetens

bidrag förbrukas lill täckande av insamlingskostnaden, icke skulle få fortsättas,

därest anordnande av insamlingar vore beroende av offentlig myndighets

tillstånd. I anslutning till vad ämbetet i sitt utlåtande över promemorian

invänt mot förslaget örn att vissa institutioner av stadigvarande natur fritt

skulle få anordna insamlingar, synes det vara av intresse framhålla, att det

huvudsakligen varit dylika institutioner, som anlitat den nn berörda yrkesmässiga

insamlingsverksamheten för tillgodoseende av sina medelsbehov.

I viss mån belysande för huru förhållandena på de offentliga insamlingarnas

område kunna urarta till följd av bristen på kontroll anser ämbetet

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 112. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

vara, att numera en del personer, som av polisen äro kända för oredlighet,

även ägna sig åt här avsedd insamlingsverksamhet. Ämbetet har i sådant

hänseende erfarit, att vid en nyligen igångsatt insamling för viss hjälpverksamhet

planläggningen och skötseln anförtrotts en person, som fyra gånger

undergått straffarbete, nämligen för stöld, inbrottsstöld, bedrägeri och förskingring

samt förfalskning, varjämte han därutöver vid 9 olika tillfällen

varit hörd av kriminalpolisen i Stockholm såsom misstänkt för olika brott,

bland annat för bedrägeri och utpressning. Vidare har såsom ledare av eller

eljest mera aktiv medhjälpare i en del andra, jämförelsevis omfattande insamlingar,

fungerat en person, vilken undergått långvarigt straffarbete för

bedrägeri och förfalskning och som varit hörd av polismyndigheten i Stockholm

sammanlagt 18 gånger såsom misstänkt för bedrägeri, förskingring,

ocker m. m.

Nu berörda förhållanden torde klart giva vid handen, att genom offentliga

insamlingar för välgörande och allmännyttiga ändamål allmänhetens

givmildhet i icke ringa utsträckning missbrukas eller onödigt utnyttjas. Enligt

ämbetets mening måste det i sådant fall åligga det allmänna att ingripa

för att åvägabringa reglering och kontroll. Särskilt skarpt framstår bristen på

lagbestämmelser, när man betänker, huru ingående ett så närliggande område

som lotteriernas blivit reglerat. Medan nu för anordnande av ett lotteri

med mer än 1,000 kronors omslutning länsstyrelsens tillstånd fordras och för

anordnande av ett obetydligt amerikanskt lotteri på exempelvis 50 kronor

anmälan till polismyndigheten i orten skall ske, kan en riksinsamling på

miljontals kronor igångsättas utan vare sig anmälan eller tillstånd från

offentlig myndighet och utan någon garanti för efterföljande kontroll. Ämbetet

anser sig även böra framhålla, att det ligger en viss fara i att frånvaron

av kontroll över insamlingarna småningom skall medföra ett omslag i

allmänhetens välvilliga inställning till desamma, till allvarligt men för sådana

behjärtansvärda ändamål, vilka helt eller till stor del måste tillgodoses genom

allmänhetens offervilja.

Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till yrkandena om en viss kontroll

över insamlingsväsendet samt finner förslaget i huvudsak kunna godtagas.

Även länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län uttala

sin anslutning lill kravet på kontroll över insamlingar. Länsstyrelsen i Malmöhus

län framhåller olämpligheten av att vilken som helst person eller

organisation ägde rätt att utan vidare indraga medel från allmänheten

utan motprestation eller med en motprestation som gjordes särskilt lockande

genom att överskottet förklarades skola användas till visst ur allmänhetens

synpunkt behjärtansvärt ändamål. En kontroll genom det allmänna

av offentliga insamlingar borde å ena sidan vara så omfattande som möjligt

och således icke vara avhängig av formen för insamlingen men å andra

sidan icke gå längre än som kunde motiveras av kontrollbehovet. Det finge

sålunda anses principiellt riktigast att å ena sidan under kontrollen hänföra

även sådana insamlingar, där motprestation lämnades, medan å andra

sidan från kontroll undantoges de fall, då insamlingen med hänsyn till dess

ändamål icke ägde allmännelig! intresse.

I ett av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län insänt yttrande från poliskammaren

i Göteborg förklaras att det med hänsyn till den på senare tid

ökade förekomsten av insamlingar för olika ändamål vore ett allmänt ut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

19

brett önskemål att en effektiv kontroll över insamlingarna måtte komma till

stånd. Anledningen till delta allmänna önskemål torde vara att söka i det

missbruk av allmänhetens välvilliga inställning till de behjärtansvärda ändamålen

för insamlingarna som förekommit.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ej något att erinra mot förslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län ansluter sig till ett av länsstyrelsen insänt yttrande

av poliskammaren i Halmstad, som finner förslaget innefatta en synnerligen

önskvärd reglering av hithörande spörsmål och i huvudsak ej

har något att erinra mot förslaget. Med instämmande av länsstyrelsen gör

emellertid poliskammaren erinringar angående förslagets innebörd beträffande

vissa insamlingar genom tidskrifter samt anför härom:

Det inträffar ofta, att personer utgiva en publikation, som åsättes en titel,

varigenom man anser sig på ett särskilt sätt kunna vädja till den godhjärtade

allmänheten. Det angives jämväl att behållningen skall gå till visst välgörande

ändamål. Därigenom erhåller publikationen en spridning vida utöver

vad som skulle varit fallet, därest ej något socialt ändamål hade angivits

såsom dess syfte. Publikationens innehåll är vanligen i förhållande till

det åsätta priset ganska undermåligt, varför den köpande allmänheten får

betala ett med hänsyn till publikationens värde mycket för högt pris. Detta

arrangemang har använts i icke alltför sällsynta fall för att förskaffa utgivaren

av publikationen en inkomst utan att det ändamål, varför publikationen

angivits hava tillkommit, på något sätt blir tillgodosett. Hela inkomsten

åtgår sålunda till att täcka »omkostnaderna» för publikationen.

Därest lagförslaget ej skulle omfatta dylika slag av insamlingar, skulle möjligheterna

att inskrida begränsas till de fall, där polismyndigheten kan påvisa,

att något direkt brott såsom bedrägeri föreligger.

Polismästaren i Uppsala tillstyrker förslaget samt anför beträffande behovet

av lagstiftning:

Inträffade händelser från min egen erfarenhet visa, att frånvaron av bestämmelser

om offentliga insamlingar utgör en brist i lagstiftningen. Offentliga

insamlingar ha blivit en allt mer vanlig väg för enskilda, föreningar och

sammanslutningar att vädja till allmänhetens givmildhet, och därmed har

möjligheterna för mindre nogräknade element att vilseleda en lättrogen allmänhet

ökats. Säkerligen i känslan av att utåt behöva en viss auktorisation

för en insamling, inträffar icke sällan, att i ansökningar om tillstånd till

offentliga tillställningar av olika slag eller i anmälningar om dylika inryckes

begäran att få företaga penninginsamling. För dessa insamlingar, vilka hänföra

sig till ett fullt lojalt syfte, skulle det vara till enbart fördel med

reglerande bestämmelser. Samtidigt skulle myndigheterna beredas tillfälle

att förhindra avarter av insamlingar och kanske på ett tidigare stadium

stoppa sådana, som anordnas i rent bedrägligt syfte.

Svenska arbetsgivareföreningen meddelar att föreningen ej hade något att

erinra mot en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet. Särskilt

under nu radande ekonomiska förhållanden vöre det enligt föreningens

mening önskvärt att de talrikt förekommande insamlingar, som vädjade lill

allmänhetens välvilja, underkastades något slag av redovisning. Landsorganisationen

anser likaledes att den betydande omfattning den offentliga insamlingsverksamheten

erhållit under senare år i och för sig utgjorde en anledning

alt ställa densamma under samhällelig kontroll, och gjorda erfa
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

renheter hade bekräftat behovet av en sådan ordning. I fråga om svårigheterna

att åstadkomma en lämplig reglering anför landsorganisationen:

Om man sålunda i princip måste ansluta sig till tanken på en rättslig reglering

av här ifrågavarande verksamhet, så kan man å andra sidan icke

undgå att beakta de praktiska svårigheter, med vilka en sådan reglering nödvändigt

är förknippad, särskilt i fråga om avgränsningen mellan tillståndsfria

och tillståndskrävande insamlingar. Svårigheten hänför sig till den obestämda

och oklara karaktären av vissa av de begrepp, varmed en lagstiftning

på området måste röra sig. I fråga örn själva begreppet »offentlig insamling»

uppstå sålunda svårigheter såväl i fråga om gränsdragningen mellan

offentlig och privat som i fråga om bestämningen av vad som över huvud

skall vara att hänföra till insamling. Detsamma gäller sådana begrepp som

»välgörande», »kulturell», »allmännyttig», »institution av stadigvarande natur»

o. s. v. Det är tydligt att denna oklarhet kan medföra tolkningssvårigheter

och oenhetlighet i lagens tillämpning.

Svenska tidningsutgivare föreningen finner förslaget välbetänkt. Svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet hälsar med livlig tillfredsställelse, att

förslag nu framkommit till bestämmelser, vilkas genomförande skulle innebära

åstadkommandet av en välbehövlig kontroll över insamlingar av olika

slag. Såväl då det gällde syftet med den föreslagna lagstiftningen i ämnet

som sättet för erforderlig kontrolls anordnande, kunde förbundet i stort sett

godtaga vad i promemorian föreslagits. Metodistkyrkan uttrycker sitt oreserverade

gillande av förslagets syfte och finner utkastets bestämmelser i stort

sett välbetänkta. I yttrandet framhålles att det icke kunde förnekas, att det

förekommit fall, då den nuvarande, i stort sett okontrollerade friheten på

detta område missbrukats. Allt som utan att skada legitima och lovvärda

intressen kunde göras för att bereda den bidragsgivande allmänheten ökad

trygghet och visshet om att lämnade bidrag verkligen obeskurna komme avsedda

ändamål till godo, vore därför att hälsa med tillfredsställelse. Sällskapet

svenska baptistmissionen understryker ävenledes behovet av kontroll

och anser icke några invändningar kunna göras om genom kontroll rådande

missförhållanden kunde avhjälpas utan att kontrollen bleve hinderlig

eller betungande för de organ och institutioner, som på fullt lojalt och kontrollerat

sätt företoge insamlingar för sitt arbete.

Frälsningsarmén finner det vara oomtvistligt, att åtgärder för kontroll

över offentliga insamlingar kunde vara erforderliga, samt förklarar sig ej

hava anledning till några principiella invändningar, allrahelst som förslaget

icke avsåge att kringskära de religiösa samfundens och organisationernas

av ålder erkända rätt att anordna insamlingar utan fastmer att befordra god

ordning och förhindra missbruk.

överstyrelsen för Svenska röda korset och Allmänna svenska pråstföreningen

intaga en mera kritisk hållning till förslaget. Överstyrelsen framhåller

dock, att varje institution, som behövde vädja till allmänhetens hjälp,

hade intresse av att insamlingsrörelsen i gemen bedreves efter sunda principer.

I stort sett hade emellertid insamlingsrörelsen handhafts på ett förtjänstfullt

sätt och det vöre endast i undantagsfall som givarnas och det

allmännas intresse kunde sägas ha lidit skada. En strängare polisuppsikt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

21

kunde därför knappast sägas vara påkallad, överstyrelsen ifrågasatte huruvida

tillstånd skulle vara erforderligt samt funne förslagets syfte kunna nås

lika väl genom en enkel anmälningsskyldighet. Större planmässighet och

reda torde vara att förvänta i insamlingsverksamheten redan i fall vederbörande

initiativtagare handlade med vetskap att insamlingen stöde under

offentlig myndighets inseende och att sådan myndighet kunde ingripa.

Prästföreningens centralstyrelse anmärker, att ändamålet med den föreslagna

lagstiftningen förvisso vore av icke obetydlig vikt men att förslaget icke

kunde anses motsvara det nödvändiga behovet av frihet på ifrågavarande

område.

Tveksamma eller avstyrkande yttranden lämnas av länsstyrelsen i Uppsala

län och poliskammaren i Hälsingborg samt Uppsala domkapitel jämte

ett flertal religiösa institutioner och samfund.

Länsstyrelsen i Uppsala lån uttalar, att den vid avvägning av de synpunkter

som gjorde sig gällande icke funne kontrollföreskrifter för närvarande

nödvändiga. Härutinnan anför länsstyrelsen:

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant har inom länet icke förekommit försök

till bedrägligt förfarande i samband med offentliga insamlingar. Däremot

torde det vid åtskilliga tillfällen hava visat sig, särskilt vid insamling genom

listor, att kontrollen över redovisningen varit bristfällig. De personer, som

utövat välgörenhet, ha således icke haft full säkerhet för gåvornas användning.

Bristerna härutinnan ha dock varit av alldeles underordnad betydelse.

Å andra sidan måste man erinra sig, att den svenska allmänheten vid upprepade

tillfällen visat en storartad offervillighet. Det skulle vara stor skada,

om viljan att ge och att ordna insamlingar skulle stäckas genom småaktiga

föreskrifter, som minska givarnas intresse och hota hjälpsamma, men mindre

formkunniga människor med straff.

Innebörden av förslaget torde vara, att t. ex. jubileumsinsamlingarna 1928

och 1938 skulle fordra Kungl. Maj:ts tillstånd. Detsamma skulle gälla den

s. k. nationalinsamlingen för Finland. Örn några enskilda personer samla

pengar till någon kyrkoprydnad eller till en minnesvård över en kommual

förtroendeman, skulle polismyndighetens tillstånd fordras. Man frågar sig,

om detta är motiverat.

En liknande inställning till lagstiftningsfrågan framgår av yttrandet från

poliskammaren i Hälsingborg, som ifrågasätter huruvida missbruken av insamlingar

haft sådan omfattning, att tillräckliga skäl för en reglering förelåge.

I yttrandet anföres härom:

De fall av missbruk, som väckt uppmärksamhet, torde hava varit av sådan

art, att strafflagen gått att tillämpa, och därmed äro tillräckliga hjälpmedel

för handen. Poliskammaren har den erfarenheten, att folk i alla samhällsklasser

äro mycket vakna och lyhörda för uppgivna insamlingsmotiv. Av en

lagreglering i hithörande avseende följer även en annan allvarlig sak. Nu

vakar allmänheten själv över insamlingarna, men regleras insamlingarna genom

lagbestämmelser, komma de, som äga rum, att få en officiell prägel

över sig, varvid allmänheten kommer att bibringas den uppfattningen, att

kontrollen givetvis också blir officiell och felfri. Om sålunda många stötas

bort av regleringen, komma åter andra att giva i den tron, att det är uteslutet

annat än att medlen gå till rätt användning. En sådan kontroll är emellertid

enligt poliskammarens förmenande mycket svår att utöva och en liten oegent
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

lighet kail få jättelika skandalformer, där de offentliga myndigheterna tvingas

att spela med på de anklagades bänk. Poliskammaren anser därför för sin

del, att regleringen antingen icke skall äga rum, eller örn sådan synes böra

ske, att regleringen blir så fullständig, att myndigheterna slippa olustkänsla

inför sitt deltagande. Allmänheten kan nämligen svårligen förstå eller uppskatta

en i högsta grad ofullkomlig offentlig kontroll. Det är även att observera,

alt arrangörer av illegala insamlingar icke komme att uppsöka polisen,

och det är tänkbart, att dessa genom en lagreglering få ytterligare ett bedrägligt

vapen i sin hand, nämligen påståendet att insamlingen är godkänd.

Uppsala domkapitel uttalar att förslagets syfte så tillvida kunde sägas vara

behjärtansvärt som det icke kunde förnekas att ett visst behov av kontroll

förelåge. Emellertid lede utkastet av väsentliga brister, och domkapitlet avstyrkte

detsamma örn ej betydande omarbetningar ägde rum. Domkapitlet

framhåller härvid, att det vore mycket vanskligt att lagstifta på ett område

som detta. Lagstiftningen finge icke verka hämmande på anskaffning av medel

för högst angelägna ändamål och lovvärda syften. Domkapitlet ville erinra

örn det förhållandet, att särskilt sedan ett århundrade tillbaka en mångfald

religiösa och andra ideella rörelser på grundval av religions-, församlings-

och yttrandefriheten inom vårt samhälle uppkommit, vilka för sin

verksamhet vöre hänvisade till privata givares medel och som därför bedreve

permanent insamlingsverksamhet. Att resa onödiga hinder för sådan verksamhet

vore i strid mot svensk rättsuppfattning. Det ville synas, som om här

antydda förhållanden icke till fullo behjärtats av förslagsställaren.

Svenska kyrkans diakonistyrelse framhåller att, såvitt den hade sig bekant,

missbruk av den fria insamlingsrätten icke förekommit i någon nämnvärd

utsträckning vid de talrikt förekommande insamlingarna till kyrkliga ändamål.

Ej heller hade de av styrelsen kända insamlingarna krävt onödiga kostnader

utan torde tvärtom ha medfört utgifter som varit anmärkningsvärt små

i förhållande till omslutningen och det erforderliga arbetet. Att insamlade

medel använts för uppgivna ändamål hade i regel kontrollerats genom redovisningar

i tidningar, revisioner e. dyl. Örn en lagstiftning skulle komma

till stånd borde den erhålla en mycket begränsad omfattning så att därigenom

ej de religiösa rörelser motverkades, vilka genom insamlingar er

holle en stor del av de för verksamheten behövliga medlen. Styrelsen anför:

Initiativet till en insamling kan ofta komma som ett spontant uttryck för

en varmhjärtad vilja att hjälpa eller stödja. Blotta kännedomen om att för en

dylik insamling skall komma att krävas tillstånd av polismyndighet, godkännande

från den institution, till vars förmån insamlingen göres med flera dylika,

ofta säkerligen tidsödande och omständliga åtgärder, måste otvivelaktigt

verka i hög grad hämmande, ja, kanske rent av lamslående på den goda viljan

och det glada uppsåtet att bringa hjälp i en viss situation. I många fall

är också nyttan av en hjälpaktion beroende på hur snart hjälpen kan lämnas.

Här föreligger ett synnerligen känsligt och ömtåligt rättsområde. Fråga

kan även vara, huruvida en lagstiftning på detta område ännu kan sägas äga

tillräckligt underlag i det allmänna rättsmedvetandet. Risken att inordna det

mångskiftande insamlingsväsendet under lagbestämda former är givetvis stor

och kan leda till ett beklagligt hämmande av bland annat verksamheter med

kristen inriktning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

23

Diakonistyrelsen finner det synnerligen angeläget, att vid utarbetandet av

förslag till lagbestämmelser på detta område tages i sikte det angelägna i att

den med lagstiftningen tillämnade kontrollen blir så litet besvärande och tryckande

som möjligt. *

Riksdagens revisorer hava i sitt ovan åberopade betänkande även förutsatt

att en eventuell lagstiftning borde grunda sig på »en omfattande och allsidig

utredning». Såvitt diakonistyrelsen kunnat finna, föreligger icke ännu en utredning

av nu antydd art. Diakonistyrelsen saknar dessutom för sin del erfarenhet

av att så brådskande behov eller så tvingande omständigheter ännu

föreligga, att föreskrifter på detta område nu påkallas utan tidsutdräkt.

Beträffande den kontroll, som redan förefunnes över insamlingar på det

kyrkliga området, anför diakonistyrelsen:

Av diakonistyrelsen anordnade eller densamma på annat sätt berörande

insamlingar äro föremål för kontroll antingen i samband med den årliga revisionen

av diakonistyrelsens räkenskaper, som sker genom av Kungl. Maj:t utsedda

revisorer, eller genom av diakonistyrelsen för en viss insamling särskilt

utsedda revisorer. Dessutom införas i diakonistyrelsens tidningsorgan

regelbundet fullständiga gåvoredovisningar, vilket även är förhållandet med

de flesta övriga större kyrkliga institutioner. I många fäll blir också resultatet

av en insamling så pass påtagligt för samtliga givare, att någon mera vidlyftig

kontroll icke kan bliva nödvändig, till exempel vid insamling av byggnadsmaterial,

inventarier eller dylikt vid ett kapell- eller församlingshemsbygge.

Andra insamlingar till förmån för en viss verksamhet torde bliva föremål

för kontroll i samband med den mottagande institutionens revision.

Vad angår de större offentliga kyrkliga institutionerna, nämligen diakoni-,

missions- och sjömansvårdsstyrelserna, som alla äga av Kungl. Majit fastställda

stadgar, liksom ock vissa med dessa i viss mån likställda kyrkliga

företag — diakon- och diakonissanstalter och dylika — torde kunna ifrågasättas

örn de icke lämpligen skulle kunna bliva undandragna lagens tillämpning,

med hänsyn till den offentliga kontroll dessa institutioner redan äro

underkastade.

Svenska kyrkans missionsstyrelse har i allt väsentligt instämt med diakonistyrelsen.

Liknande yttranden lämnas av Svenska diakoniss- och diakonsållskapen.

Det sistnämnda sällskapet uttalar, att offentlig insamling för kyrkliga

eller religiösa ändamål i regel stöde under tillsyn av församlingspräst

eller annan befattningshavare inom församlingen eller den avsedda institutionens

styrelse, varjämte redovisning för insamlingen plägade lämnas i församlingsblad

eller annan dylik publikation. Och detta gällde antingen insamlingen

anordnades i samband'' med gudstjänst eller annan andaktsövning eller

förekomme vid församlingsalton, föredrag, föreningssammanträde, gåvoförsäljning

eller andra dylika tillfällen. Det syntes icke föreligga någon anledning

att utsträcka den föreslagna förordningens tillämpning till insamlingar vid

sammankomster av sist angivna slag.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse förmäler, att styrelsen hade sig bekant

att missbruk av allmänhetens givmildhet förekomme genom i bedrägligt

eller själviskt syfte företagna allmänna insamlingar, liksom även genom insamlingar

som vore organiserade på oekonomiskt sätt. Därför ville styrelsen i

princip ansluta sig till det framförda önskemålet örn en lagstiftning, som

vore i stånd att effektivt förhindra dylika missbruk. Emellertid framhåller

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

styrelsen, att lagstiftningen icke finge inverka hämmande på anskaffningen

av nödvändiga medel för lovliga och samhällsnyttiga företag, och styrelsen

kritiserar från denngi synpunkt den framlagda utredningen samt hemställer

att den icke måtte läggas till grund för en lagstiftning utan att en ny allsidig

utredning i ärendet måtte företagas.

Vid sin kritik anför styrelsen i huvudsak följande:

Styrelsen funne att förslaget i praktiken kunde befaras komma att lägga

en svår hämsko på den kärleksverksamhet och sociala omvårdnad, som utövades

såväl av styrelsen som av andra kyrkliga och frikyrkliga stiftelser,

styrelser och andra organisationer. Det religiösa intresset och initiativet hade

spelat och spelade alltjämt en oerhörd roll för den samhälleliga välfärdsverksamheten.

Största uppmärksamhet borde ägnas det förhållandet att anskaffningen

av medlen för den kristliga kärleksverksamheten endast delvis

och knappast ens i övervägande grad vore knuten till offentliga gudstjänster

och andaktsövningar. Styrelsens egen verksamhet t. ex. finansierades i alldeles

övervägande omfattning genom bidrag från sy- och arbetskretsar och

från enskilda personer som fått en inblick i och intresse för detta arbete. Det

skulle möta stora svårigheter att alltid omedelbart redovisa de mottagna gåvorna

i styrelsens publikationer. Lagförslaget skulle nödvändigtvis inverka

hämmande på medelsanskaffningen för religiösa institutioner. Redan existensen

av en lagstiftning, enligt vilken straffpåföljd kunde drabba insamlingar

till förmån för religiösa ändamål, vore ägnad att verka avskräckande. Styrelsen

hade sig bekant, att den åberopade danska lagstiftningen på området

alltifrån början försvårat finansieringen av betydelsefullt kristligt kärleksarbete.

Filadelfiaförsamlingen uttalar att, ehuru syftet med lagstiftningen vid första

påseendet kunde synas gott, man vid närmare eftertanke med skäl kunde

fråga om riskerna av missbruk av den rådande friheten vore så stora, att lagstiftningen

kunde anses nödvändig eller ens önskvärd. Utredningen lämnade

icke klart besked härom, och församlingen vore av den uppfattningen att

den föreslagna lagstiftningen icke kunde anses nödvändig. Strafflagens bestämmelser

örn bedrägeri borde vara tillräckliga för att kunna beivra överträdelser

på detta område. Församlingen anför i huvudsak följande:

Det vore visserligen känt, att företagsamma människor kunde utnyttja en

viss situation för igångsättandet av en insamling, varvid de insamlade medlen

företrädesvis gått till insamlarna själva i form av administrationskostnader

eller på annan sätt. Församlingen äntoge dock att det här vöre fråga om

medel som vore utomordentligt små i förhållande till alla insamlade medel

som använts på rätt sätt. Missförhållandena torde vara obetydliga och möjliga

att avhjälpa med redan befintlig lagstiftning. Såsom Överståthållarämbetet

påpekat hade det under senare år blivit allt vanligare att anordna insamlingar

till förmån för välgörande eller allmännyttiga ändamål. Sådan

insamling igångsattes emellertid ofta helt spontant av någon organisation

eller t. o. m. privatperson som gripits av medkänsla för de olycksoffer man

ville hjälpa. Örn tillstånd först skulle behöva inhämtas hos myndighet och

denna utfärda kontroll- och ordningsföreskrifter, skulle delta i många fall utgöra

ett hämmande moment. Entusiasmen hos den som önskade sätta igång

insamlingen stöde i fara att svalna och insamlingen överhuvud icke komma

till stånd. Lagstiftningen skulle sålunda kunna verka synnerligen hämmande

på den frivilliga hjälpverksamheten. Det vore alltid en vansklig sak att beskära

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

25

det intresse och det initiativ, som kunde finnas hos enskilda entusiastiska

eller hjälpvilliga människor. Och så lätt vore det icke att förmå människor att

lämna bidrag till oövertänkta eller illa planlagda insamlingar, att skadeverkningar

genom den tilltänkta lagstiftningen skulle förekommas, vilka stöde i

ens något så när rimlig proportion till det minskade intresse för hjälpverksamhet

av olika slag, som lagstiftningen kunde befaras komma att medföra.

Den gällande lagstiftningen mot bedrägeri torde fullt tillgodose behovet av

skydd mot marodörer å området.

Särskilda bestämmelser i utkastet. I fråga om begreppet offentlig

insamling anför Överståthållarämbetet, att det syntes sakna betydelse,

huruvida allmänheten vid insamlingen erhölle någon valuta för sina bidrag,

och ämbetet hemställer att för undanröjande av all tvekan uttrycklig föreskrift

härom meddelades. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller likaledes,

att begreppet icke vore fullt klart i t. ex. sådana fall som då syföreningar för

något välgörande ändamål tillverkade varor och sålde dem på auktion. Enligt

länsstyrelsens mening förelåge emellertid i de allra flesta dylika fall icke

behov av särskild kontroll. Vidare erinrar länsstyrelsen om fall, då böcker

försåldes genom abonnemang till överpris för välgörande eller kulturellt

ändamål. Även länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län anmärka pä

utkastets otydlighet i angivna hänseende. I det av sistnämnda länsstyrelse

åberopade yttrandet av poliskammaren i Halmstad framhålles, såsom tidigare

omtalats, att publikationer ofta utgåves och såldes under uppgift att

behållningen skulle gå till välgörande ändamål men alt inkomsterna understundom

helt åtginge till att täcka »omkostnaderna». I yttrandet hemställes

alt författningstexten förtydligades så att det klart framginge, att även sådana

»insamlingar» omfattades av densamma.

Vissa uppgifter om de olika sätt varpå insamlingar försiggå lämnas av

Svenska kyrkans diakonistyrelse:

Den till omfattningen största insamlingen ägde givetvis i allmänhet rum

genom kollektör i rikets kyrkor. På det kyrkliga området förekomme vidare

en omfattande insamlingsverksamhet till förmån framför allt för kyrkans

diakoni, mission och sjömansvård samt för det frivilliga kyrkliga arbetet

inom den egna församlingen eller stiftet genom det arbete, som bedreves

bland annat av syföreningar. Ilär skedde insamlingen genom så kallade syföreningsförsäljningar,

auktioner och lotterier. En annan, ofta förekommande

insamlingsform vore listor och kort av olika slag, antingen utgivna av en

institution till förmån för dess egen verksamhet, av någon enskild person,

som särskilt nitälskade för något visst ändamål, eller av någon sammanslutning

av intresserade för viss sak. Vidare förekomme skriftliga förbindelser

av personer att årligen, till exempel på födelsedagen, eller eljest regelbundet

erlägga fastställd eller godtycklig avgift till främjande av visst ändamål,

till exempel den så kallade födelsedagskronan, årsavgifter i föreningar

etc. Närbesläktad med denna insamlingsform, så till vida alt den avsåge

en gåva utan något som helst vederlag, vore den insamling, som skedde

i de sparbössor, som åtskilliga institutioner utsände lill intresserade att uppställas

i församlingslokaler, hem, affiircr, kontorslokaler och dylikt. En form

av insamling, som lämnade givaren ett visst, örn än ringa vederlag, vore försäljningen

av olika slag av märken. Sådana förekomme i form av nålar,

avsedda alt bäras av köparen, välgörenhetsmärken att klistras på postför
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

sändelser, julklappspaket etc. Slutligen kunde förekomma andra vädjanden

till allmänhetens givmildhet i många olika former. Ofta förekommande vore

vädjanden i tidningar och tidskrifter antingen genom däri införda upprop,

en redaktionell artikel eller genom insändare. Vidare kunde en institution

eller enskild person genom »rundbrev» söka påverka en större eller trängre

krets av människor till ett givande. Vid möten och föredrag kunde ävenledes

personliga vädjanden göras till de närvarande, eller, om det gällde

radioanföranden, de lyssnande åhörarna. Vad till slut gällde den rent personliga

påverkan man och man emellan, folie den givetvis utanför ramen

av varje lagstiftning, så länge den icke berörde strafflagens område.

I anslutning till denna redogörelse framhåller diakonistyrelsen svårigheten

att skilja mellan privat och offentlig insamling samt frågar huruvida en privat

insamling förelåge, om t. ex. en församlings invånare inbjödes bidraga

till något församlingens eget ändamål.

I samband härmed må vidare nämnas ett yttrande av länsstyrelsen i Malmöhus

län. Enligt länsstyrelsens mening kunde behov av kontroll genom det

allmännas organ endast anses föreligga, då ändamålet med insamlingen ägde

allmännelig! intresse. Dylikt intresse kunde ej anses vara för handen, om

överskottet av en tillställning skulle överlämnas till någon av de medverkande.

Denne borde själv kunna utöva kontroll, och det allmänna hade

icke större anledning att befatta sig med dylik insamling än då vinsten helt

tillfölle anordnaren.

Beträffande förslaget att från lagstiftningens tillämpningsområde undantaga

insamling, som anordnas av politiskt parti till förmån för partiets

verksamhet, anför landsorganisationen att det vore svårt att inse varför

de politiska partierna skulle anses intaga en sådan särställning att de generellt

skulle vara undandragna kontroll eller redovisningsplikt. Riktigast syntes

vara att av politiskt parti anordnad insamling, som vände sig till allmänheten

och icke endast till partiets medlemmar, jämställdes med sådana insamlingar,

som avsåges i 2 och 3 §§ i utkastet. Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse

uttalar allvarliga betänkligheter mot detta undantag, och poliskammaren

i Malmö finner det ur ren ordningssynpunkt kunna ifrågasättas

örn icke författningen borde äga tillämpning även på dessa insamlingar i

den mån de förekomme utomhus på allmän plats. Enligt poliskammarens

mening borde t. ex. kunna föreskrivas, att insamlingen skulle ske genom

vuxna personer och, i fråga om penningar, med användande av förseglade

bössor. Poliskammaren i Hälsingborg finner undantaget böra begränsas till

insamling för partiets politiska verksamhet, enär ett parti, som kunde ha

många skiftande intressen, eljest finge fritt insamla medel till vilket ändamål

som helst.

I några yttranden hemställes om en utvidgning av undantaget beträffande

insamling i samband med gudstjänst eli er annan a ndaktsövning.

Efter anmärkning att härmed uppenbarligen avsåges

kollekter, förklarar Uppsala domkapitel sig anse det önskvärt att insamlingar

för religiöst ändamål städse skulle falla utom författningens ram.

således även om de ej anordnades i samband med andaktsövning. Härtill

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

27

förelåge samma skäl som till undantaget beträffande politiska partier, nämligen

önskan att förekomma missbruk från representanter för en härskande

politisk åskådning gent emot företrädarna för en annan. Enahanda skäl

för en sådan utvidgning åberopas av Svenska kyrkans diakonistyrelse och

Allmänna svenska prästföreningen. Diakonistyrelsen tillägger, att det skulle

kännas sårande för rättskänslan örn en insamling av ett politiskt parti, som

t. ex. rent av dreve en landsfördärvlig propaganda, skulle vara fri under

det att en institution för religiös verksamhet i vissa sammanhang skulle

vara underkastad kontroll m. m. Prästföreningens centralstyrelse framhåller

att insamlingar till förmån för t. ex. byggandet av församlingshem eller

lokala diakoniändamål ofta skedde utan samband med gudstjänst eller andaktsstund,

exempelvis genom utsändande av teckningslistor. Yrkanden om

slopande av begränsningen »i samband med gudstjänst eller annan andaktsövning»

framställas vidare av Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska

diakonissällskapet, Metodistkyrkan, Svenska missionsförbundet, Frälsningsarmén

och Sällskapet svenska baptistmissionen. Svenska diakonissällskapet

ifrågasätter, örn det icke vore lämpligt att institutioner av sådan art som

sällskapet av Kungl. Majit erhölle ett allmänt tillstånd att företaga insamlingar.

Detta kunde motiveras genom den kontroll, som utövades över verksamheten.

Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet anför —

med erinran att föreningens räkenskaper i enlighet med av Kungl. Majit

godkända stadgar granskades av en av Kungl. Majit utsedd revisor — att

det förefölle som örn insamlingsverksamhet i sådana fall kunde få bedrivas

utan ytterligare kontroll.

Filadelfiaför samling en påyrkar en långtgående utvidgning av ifrågavarande

undantag samt anför härom i huvudsak följande:

Det funnes i vårt land ett mycket stort antal sammanslutningar för religiösa,

välgörande, kulturella, idrottsliga, fackliga och många andra mer eller

mindre allmännyttiga ändamål. Praktiskt taget alla dessa sammanslutningar

torde genom antagande av stadgar, utseende av styrelse och revisorer

m. m., hava erhållit karaktären av juridiska personer, som därmed

folie under det ansvar, som medföljde denna egenskap. Så vore förhållandet

exempelvis med Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, den största av landets

till omkring 600 uppgående pingstförsamlingar, och även med övriga pingstförsamlingar

i landet, och så torde förhållandet vara även med frikyrkoförsamlingarna

och frikyrkoföreningarna i övrigt i vårt land och .sannolikt

också med övriga ideella föreningar.

För dessa föreningar gällde väl som regel, att de vore beroende av, förutom

obligatoriska avgifter, frivilliga bidrag och gåvor. Filadelfiaförsamlingen i

Stockholm vore helt och hållet hänvisad att existera och fullfölja sina uppgifter

med hjälp av frivilliga bidrag och gåvor av personer, som behjärtade

församlingens uppgifter och behov.

Församlingen bedreve en mycket omfattande verksamhet av många olika

slag, varibland märktes direkt evangelisk verksamhet genom utövande av

yttre och inre mission, filantropisk verksamhet för lindrande av nöd i olika

former o. s. v. De härför nödvändiga penningmedlen insamlades på olika sätt.

Sålunda upptoges kollektör och offer vid praktiskt taget alla av församlingen

anordnade gudstjänster och andra andaktsövningar. Under 1940 hade på

detta sätt ungefär 40 procent av alla av församlingen insamlade medel influ
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 112.

tit. Återstoden av dessa insamlade medel hade överlämnats vid personliga besök

å församlingens expeditioner eller insänts genom brev, postgiro, postanvisningar

eller dylikt.

Det syntes församlingen vara riktigare, att, därest överhuvud taget någon

lagstiftning i det förevarande ämnet skulle ifrågakomma, det undantag från

förordningens giltighetsområde, som föresloges, utsträcktes att omfatta även

sådana slag av insamlingar, varom nu här senast ordats. Därvid borde huvudvikten

kunna läggas vid att den organisation, som stöde bakom eller i spetsen

för insamlingsverksamheten, genom antagande av stadgar och utseende av

styrelse och revisorer och övriga funktionärer i enlighet med stadgarna vunnit

sådan stadga och styrka i sin organisation, som fordrades för rättskapacitet.

Dylika sammanslutningars organisation borde utgöra tillräcklig säkerhet för

och erbjuda tillfredsställande kontroll över att insamlade medel komme till

avsedd användning. Någon offentlig kontroll härutöver syntes icke vara vare

sig nödvändig eller önskvärd. En av polismyndigheter utövad lagstadgad kontroll

torde knappast kunna medföra större trygghet med avseende å medlens

användning än den insamlande sammanslutningens egen organisation erbjöde.

Den skulle snarare innebära ett onödigt intrång och kunna medföra

ökat arbete för de för verksamhetens bedrivande tillgängliga, i stor utsträckning

frivilliga arbetskrafterna samt dämpa de initiativ och den offervilja,

som betydde så mycket för den frivilliga hjälpverksamheten.

Församlingen ansåge sig icke tillräckligt känna till de icke-x-eligiösa sammanslutningarnas

organisationsformer för att kunna framkomma med något

definitivt förslag, men det syntes församlingen som om antingen definitionen

å begreppet »offentlig insamling» borde omarbetas, så att insamlingsverksamhet,

för vilken juridisk person vore ansvarig, icke ansåges vara »offentlig insamling»

i lagens mening, eller också att från den föreslagna lagens giltighetsområde

undantoges de sammanslutningar av olika slag och för olika ändamål,

som vore juridiska personer.

Erinringar av olika slag lia i yttrandena framförts mot de i 2 och 3 §§ av

utkastet föreslagna bestämmelserna om undantag för i n s a m 1 i n g a r genom

periodisk skrift, till förmån för vissa stadigvarande

institutioner samt i samband med offentliga

tillställningar.

Socialstyrelsen förklarar sig icke finna skäl att undantaga de två först avsedda

fallen. Den för tidningsinsamling föreslagna skyldigheten att omedelbart

lämna redovisning i tidningen utgjorde icke alltid en fullgod garanti mot

missbruk. Styrelsen åsyftade bland annat en del sådana fall, då insamlingar

för föregivna behjärtansvärda ändamål igångsattes av utgivare till en del oftast

mindervärdiga tryckalster »till förmån» för exempelvis vissa kategorier

lytta, sjuka eller eljest hjälpbehövande personer. Med hänsyn till sådana fall

syntes det motiverat, att tidningar som anordnade insamlingar borde vidkännas

det obetydliga besvär, som ett inhämtande i förväg av polismyndighetens

tillstånd innebure.

Verksamhet av det slag som socialstyrelsen åsyftar har, såsom tidigare omtalats,

uppmärksammats även i det av länsstyrelsen i Hallands län åberopade

yttrandet av poliskammaren i Halmstad. I yttrandet anföres att behovet av

kontroll jämväl för dessa fall framstode synnerligen starkt. Svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet anför i fråga örn tidningsinsamlingar:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

29

Förbundet är den sista att vilja förneka det utomordentligt värdefulla bistånd,

som pressen lämnat, då det gällt att genom insamlingar bispringa befolkningen

i distrikt, som drabbats av större olyckshändelser, omfattande

eldsvådor, följderna av översvämningar och andra naturfenomen etc., i vilka

fall det eljest mången gång varit omöjligt att i god tid anskaffa de ansenliga

belopp, som varit erforderliga för nödens avhjälpande. Även i andra fall, då

det gällt enskilda familjer eller personer — t. ex. anskaffande av ersättning

för förlorade, för vederbörandes försörjning nödvändiga redskap, såsom fartyg,

maskiner m. m. — har man att tacksamt erkänna pressens insats. Men

på ett område har pressens insamlingsverksamhet icke sällan missbrukats,

ett förhållande, som särskilt väckt bekymmer hos de myndigheter, vilka hava

ansvaret för samhällets hjälpverksamhet. Under sensationella rubriker har

allmänheten ofta erhållit synnerligen oriktiga och vilseledande uppgifter om

olika fall av nöd, och allmänhetens givmildhet har missbrukats till förmån

för asociala och kriminella element, allt till förfång för en rationell hjälpverksamhet.

Inom styrelsen har från flera håll — särskilt från representanterna

för Göteborgs stad — erinringar gjorts beträffande ifrågavarande missbruk

av pressens insamlingsverksamhet och påyrkats, att förbundet måtte i

sitt yttrande över det framlagda förslaget göra gällande att tidningar och tidskrifter

icke utan tillstånd borde få anordna offentlig insamling. Från andra

håll inom styrelsen har häremot framhållits, att följden skulle bliva, att polismyndigheten

i själva verket skulle företaga en realprövning av ifrågavarande

insamlingars berättigande, och att det föreföll ovisst, huruvida detta vore

bästa sättet att komma till rätta med de påtalade missförhållandena. Från

dessa senare håll har ansetts att man på andra vägar borde söka åstadkomma

ett bättre sakernas tillstånd t. ex. genom ett beslut av Svenska Tidningsutgivareföreningen

att tidning ej utan att först inhämta vederbörande kommunala

organs uppfattning i frågan skulle igångsätta insamlingar för personer, vilka

redan äro föremål för dessa organs hjälp. Enligt en enig uppfattning hos styrelsens

ledamöter påkallade i varje fall det anmärkta missförhållandet skärpt

uppmärksamhet.

Med avseende å bestämmelsen, att ifrågavarande undantag skulle gälla blott

tidningar som utkonnne minst en gång i månaden och endast på villkor att

redovisning för insamling omedelbart lämnades i tidningen anför Uppsala

domkapitel:

Det finns religiösa organisationer, vilkas organ utkommer kvartalsvis. Hit

höra t. ex. »Svenska Jerusalemsföreningen» och »Kyrkor under korset», vilkas

årsinsamlingar för sin verksamhet 1939 uppgingo till resp. 53,000 och

64,000 kronor. Det vore uppenbarligen icke rättvist att ställa dem utanför

den kategori som här avses. Bestämmelsen bör ändras till »minst en gång i

kvartalet» och ordet »omedelbart» till »så snart ske kan». I »Svenska Kyrkans

Missionstidning», utgiven av Svenska kyrkans missionsstyrelse, upptager den

genom användande av förkortningar mycket komprimerade gåvoredovisningen

under ett år (1939) 148 synnerligen tättryckta sidor, fördelade på 10 av

årets 24 nummer, vilket kan ges som exempel på, huru de religiösa organisationernas

ytterst omfattande redovisningsuppgift för de inflytande tusentals

små och stora bidragen är organiserad.

■te.

Svenska kyrkans diakonistyrelse anser att undantaget bör avse varje periodiskt

utkommande skrift, detta särskilt med hänsyn till vissa facktidskrifter

som ofta utgåves såsom kvartalsskrifter. Vidare borde i stället för redovisning

»omedelbart» endast fordras att sådan lämnades »snarast möjligt» e. dyl.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

Samma önskemål framhållas av Allmänna svenska prästföreningen. Diakonistyrelsen

anför i sistnämnda fråga:

De flesta institutioner och sammanslutningar vore givetvis angelägna om

att en fortlöpande »gåvoredovisning» eller redovisning för en insamling för

dess verksamhet infördes i det egna tidskrifts- eller tidningsorganet. Härvid

kunde emellertid påkallat utrymme för angelägna artiklar eller meddelanden

i övrigt stundom göra, att en redovisning finge »stå över», i synnerhet som

något större intresse för dylika redovisningar måhända icke kunde påräknas

hos läsekretsens flertal. Vidare förekomme vissa i »ortsgrupper» sammanförda

redovisningar, till exempel det sätt, varpå gåvor redovisades i kyrkans

missionstidning. Redovisningen skedde där stiftsvis på så sätt att redovisningen

för en viss tidsperiod, vanligen en månad, sammanfördes för varje

stift för sig. Den för t. ex. Visby stift uppgjorda redovisningen kunde då på

grund av bristande platsutrymme följa i senare nummer än den för Ärkestiftet,

även om bägge redovisningarna avsåge samma tidsperiod. Att överföra

dessa redovisningar till särskilda bilagor skulle förorsaka onödiga kostnader.

Styrelsen ansåge sig även böra erinra örn vissa publikationer, som utkomme

allenast en gång om året, till exempel de i stiften utkommande julböckerna,

vari ej sällan förekomme upprop och vädjanden, som lämpligen borde redovisas

i en följande årgång. Diakonistyrelsen ville slutligen ifrågasätta, huruvida

icke tidningar och tidskrifter med angivna föreskrift skulle bli överhopade

med upprop, vädjanden och redovisningar för insamlingar.

Svenska tidningsutgivareföreningen anser, att ordet omedelbart borde tolkas

så att rimlig tid stöde till buds.

Metodistkyrkan erinrar att risk förelåge, att uttrycket »omedelbart» skulle

tolkas godtyckligt och olika, varför ett förtydligande borde ske. Härvid meddelas

i yttrandet, att missionsinsamlingar inom metodistkyrkan för närvarande

redovisades offentligt genom samfundets tidskrift en gång i månaden.

Ett förtydligande av nämnda bestämmelse påyrkas även av länsstyrelsen

i Uppsala län. Slutligen yttrar länsstyrelsen i Malmöhus län, att det syntes

onödigt att i författningen angiva det organ inom tidningen, enligt utkastet

redaktionen, som skulle anordna insamlingen.

Beträffande insamlingar till förmån för stadigvarande

institutioner anför socialstyrelsen vidare, att skälet, varför styrelsen

ansåge att kravet på tillstånd borde upprätthållas, framför allt vore

att begreppet »institutioner av stadigvarande natur» vore skäligen vagt och

obestämt samt kunde inbegripa en mångfald olika företeelser. Liknande erinringar

uttalas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län som yttrar, att

under nämnda begrepp kunde innefattas icke blott allmänt kända eller offentliga

institutioner utan också vilka föreningar som helst, vilka enligt

sina stadgar bildats för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål.

Då ingen registrering av ideella föreningar förekomme, vore både tillkomsten

av och den närmare beskaffenheten hos dylika föreningar svår att kontrollera.

Den efterhandskontroll, som polismyndigheten enligt den föreslagna

förordningen skulle äga, torde knappast vara tillräcklig beträffande föreningar.

Möjligen skulle frågan kunna ordnas på det sätt, att endast offentliga

institutioner skulle utan vidare tillerkännas den avsedda förmånen och

övriga institutioner för att få åtnjuta denna förmån skulle hava anmält sig

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

31

hos polismyndigheten och av denna efter prövning erhållit en tillsvidare gällande

befrielse från skyldighet att söka tillstånd.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framhåller att det för många

av de föreningar av allehanda slag, som enligt uttalande i motiven kunde omfattas

av undantagsbestämmelsen, säkerligen ofta vore av nöden att kontroll-

och ordningsföreskrifter redan från början fastställdes. Förbundet

ifrågasatte därför lämpligheten av undantaget samt anmärkte att större stadigvarande

institutioner borde erhålla engångstillstånd. Länsstyrelsen i Malmöhus

län framhåller, att det förekommit att samma organisation anordnat

insamlingar för olika ändamål och att det ej syntes uteslutet att en organisation

bildades med uteslutande uppgift att anordna insamlingar för olika ändamål.

Även Överståthållarämbetet förordar att de avsedda institutionerna underkastas

skyldighet att söka tillstånd till insamlingar. Utöver vad som förut i

annat sammanhang återgivits yttrar ämbetet härom:

Beträffande den praktiska tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen

vill det synas, som om det många gånger kan bliva förenat med svårigheter

att avgöra, huruvida en insamling äger rum till förmån för institution, som

i bestämmelsen avses. Dessa svårigheter torde leda till att polismyndigheten

icke självmant kommer att befatta sig med insamlingar för institutioner, vilka

av institutionernas namn- eller stadgar att döma verka för välgörande,

kulturellt eller allmännyttigt ändamål. Därest förhållandena gestalta sig på

sådant sätt, lärer man hava anledning antaga, att person, som igångsätter en

insamling av mera tvivelaktig natur, för att lättare undgå polismyndighetens

kontroll kommer att anordna insamlingen i namn av någon av honom själv

bildad förening för välgörande eller allmännyttigt ändamål. Nu ifrågavarande

bestämmelse synes sålunda icke blott komma att försvåra en ofta välbehövlig

tillsyn över insamlingar, som igångsättes i lovvärda syften, utan torde

även kunna bidraga till att dölja insamlingar av tvivelaktig natur.

I motsatt riktning gå de önskemål som kommit till uttryck i andra yttranden.

Uppsala domkapitel erinrar till en början, att med välgörande, kulturell

eller allmännyttig institution, som avsåges med den föreslagna bestämmelsen,

borde likställas religiösa institutioner av stadigvarande natur, bland annat

därför att ovisshet eljest skulle uppkomma huruvida bestämmelsen omfattade

missionsverksamhet utanför Sverige.

Yrkanden att jämväl religiösa institutioner skola omnämnas i undantagsbestämmelsen

framställas därjämte av Svenska kyrkans diakonistyrelse,

Allmänna svenska prästföreningen, Svenska diakonissällskapet, Svenska missionsförbundet,

Metodistkyrkan och Frälsningsarmén.

Uppsala domkapitel och Allmänna svenska prästföreningen anmärka vidare

på del föreslagna villkoret alt insamlingen skulle ske med institutionens

godkännande. Detta innebure en omständlig procedur, som bleve onödigt och

oskäligt betungande för en religiös organisation. Härom anför domkapitlet:

Svenska kyrkans missionsslyrelse och Svenska Missionsförbundet, för att

taga ett pär exempel, äro tydligtvis »religiösa institutioner av stadigvarande

natur» i lagens mening. Men var och en av deni har tusentals lokala centra:

i ena fallet präster och kyrkofönsainlingar, i andra fallet predikanter och friförsamlingar,

dessutom syföreningar, ungdomsföreningar o. s. v.; och årli
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

gen anordnas i dessa centra icke endast kollekter utan även med lokalt initiativ

hundratals insamlingar av annan natur för den centrala institutionens

syften -—- eventuellt också för delsyften, såsom t. ex. för en speciell arbetsgren

på ett missionsfält (t. ex. sjukhuset i Tirupatur på Svenska kyrkans

arbetsfält i Indien). Sådana lokala insamlingar redovisas i den centrala institutionens

tidning, ehuru de ej äro anordnade av dennas redaktion. Det

vore uppenbart orimligt att för varje sådan lokal insamling vara nödsakad

att begära den centrala institutionens godkännande. De sagda orden böra

därför utgå.

Prästföreningen framhåller, att kravet syntes innebära, att man i en församling

t. ex. för att få anordna en försäljning och därav anslå medel till

olika ändamål, såsom missionsstyrelsen för dess verksamhet, diakonissanstalterna,

Norrbottens läns arbetsstugor etc., skulle inhämta samtliga dessa

institutioners medgivande i de enskilda fallen. Svenska kyrkans diakonistyrelse

och Svenska kyrkans missionsstyrelse förklara att de av praktiska skäl

ställde sig tveksamma till ifrågavarande förutsättning samt ifrågasätta örn

icke även ett i efterhand givet godkännande skulle kunna vara tillfyllest.

I prästföreningens och diakonistyrelsens yttranden uppmärksammas även

kravet att det skall vara fråga örn en institution av stadigvarande natur samt

föreslås, att i stället fordras att institutionen framträdde i en av lagen godkänd

form. Diakonistyrelsen anför härom:

Utan någon ytterligare utredning eller exemplifiering torde detta uttryck

bliva skäligen svårtolkat. Här uppstår för det första den frågan, när en institution

skall anses ha nått den ställning att den är av »stadigvarande natur».

Skall det vara dess ålder, som blir avgörande, dess mer eller mindre

fasta konstruktion eller något annat kännetecken? För de flesta nystartade

sammanslutningar till förmån för nya behov och ändamål, till exempel en

stiftelse för ett kapellbygge, kan denna bestämmelse bli till stort hinder, då

dessa nya objekt oftast just i sin begynnelse äro mycket beroende av välvillig

och snar hjälp.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Länsstyrelsen anser tillräckliga förutsättningar för undantag föreligga, om

1) insamlingen sker för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål,

2) den, som anordnar insamlingen, är en organisation med stadgar samt 3)

stadgeenligt beslut om insamlingen föreligger. Det blir då klart, vem som har

ansvaret för insamlingen. Behöver i visst fall särskild kontroll utövas, kan

detta ske med tillämpning av 4 § i utkastet.

Utkastets uttryck »institution» leder närmast tanken på en stiftelse eller

annan inrättning, underkastad något slag av offentlig kontroll. Undantaget

blir således allt för inskränkt. Då i utkastet säges, att insamling må äga rum

»till förmån för» välgörande, kulturell eller allmännyttig institution, skulle

detta innebära att insamlingens resultat skulle komma institutionen såsom

sådan till godo. Om ett rödakorsdistrikt gör en insamling till förmån för vissa

behövande inom distriktet eller för en rödakorsambulans i främmande land,

bör dock en sådan insamling falla under undantaget. Så blir fallet enligt

ovanstående förutsättning 1).

Vad slutligen angår undantaget för insamlingar i samband

med offentlig tillställning, nämligen nöjestillställning eller

tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

33

har förut återgivits vissa uttalanden av Överståthållarämbetet, innebärande

bland annat att såväl resultatet av som kontrollen över dylika insamlingar

ofta vöre otillfredsställande. Ämbetet fortsätter:

Mot bakgrunden av nu återgivna förhållanden kan ämbetet för sin del icke

ansluta sig till den i promemorian uttalade uppfattningen, att olägenheterna

av frånvaron av offentlig kontroll på förevarande område icke äro så betydande,

att ett ingripande kräves. Då därtill kommer, att dylik kontroll —- utan att

verka nämnvärt betungande för arrangörerna — kan åstadkommas genom

att anordnandet av ifrågavarande tillställningar ävensom insamlingar i samband

därmed göres beroende av polismyndighets tillstånd, får Överståthållarämbetet

hemställa, att föreskrifter härom införas vid den tillämnade lagstiftningen.

Den omständigheten, att polismyndigheten i efterhand skall kunna

infordra redovisning är icke tillfyllest, då vid denna tidpunkt allmänhetens

bidrag i regel förbrukats utan att som regel någon rättelse kan ske. Visserligen

kan tänkas, därest det genom efterhandsgranskningen kommer till offentligheten,

att någon person eller sammanslutning missbrukat allmänhetens

förtroende, att en viss återhållsamhet med allmänhetens bidrag skulle bliva

följden vid av denna person eller sammanslutning framdeles anordnade insamlingar.

Möjligheterna för en sådan allmänhetens egen reaktion kunna

emellertid alltför lätt förebyggas genom att anordnaren begagnar sig av bulvaner.

Svenska kyrkans diakonistyrelse finner det vara ägnat att förvåna att nöjestillställningar

ställts utanför den planerade lagstiftningen. Just på detta

område syntes icke sällan såväl missbruk av allmänhetens givmildhet som

okontrollerade och oskäliga omkostnader ha förekommit. Svenska kyrkans

sjömansvårdsstyrelse uttalar av liknande skäl allvarliga betänkligheter mot

undantaget för nöjestillställningar.

Uppsala domkapitel hemställer att förevarande undantag även borde avse

religiösa sammankomster. Samma yrkande göres av Svenska kyrkans diakonistyrelse.

Domkapitlet anmärker likväl, att även efter sådan ändring bestämmelsen

bleve föga tillämplig på den mycket vanliga insamlingsmetod inom

religiösa organisationer, som eljest skulle ligga närmast att innefattas under

termen »offentlig tillställning», nämligen en s. k. missionsförsäljning, varvid

försåldes artiklar förfärdigade av syföreningar samt andra till försäljningen

skänkta varor.

Landsorganisationen förklarar att undantagsregeln borde gälla alla med

vederbörligt tillstånd anordnade offentliga tillställningar, oavsett om ändamålet

med insamlingen kunde betecknas som välgörande, kulturellt eller allmännyttigt.

Sålunda syntes tillstånd icke böra erfordras för insamling, som

i samband med av förening anordnad offentlig tillställning skedde för föreningens

verksamhet.

I fråga örn bestämmelsen i 4 § i utkastet om rätt för polismyndighet att

meddela erforderliga ko n t r o 11- och ordningsföreskrifter för

insamling genom tidning, till förmån för stadigvarande institution och i samband

med tillställning, anmärker Uppsala domkapitel, att bestämmelsen borde

uttryckligen inskränkas till att avse särskilda fall då sådana föreskrifter

verkligen kunde befinnas nödiga. Enligt domkapitlets mening vore detta i

många fall säkerligen ej händelsen. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 112.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

att, om kontrollföreskrifter ansåges nödvändiga, konsekvensen fordrade att

anmälan örn en tilltänkt insamling ägde rum hos polismyndighet. Emellertid

erinrade länsstyrelsen att det icke alltid ens med utkastets principiella ståndpunkt

kunde vara nödvändigt att föreskriva särskilda kontrollåtgärder. Hade

den anordnande föreningen tillräckligt god organisation, borde polismyndigheten

icke anse sig nödsakad att anordna en särskild kontroll, som allenast

skulle betunga insamlingens anordnare och polismyndigheten.

Poliskammaren i Malmö föreslår införandet av skyldighet att anmäla insamlingar

av ifrågavarande art. Förslag i denna riktning framställas även

i andra yttranden.

Enligt uttalanden från flera håll borde sådan anmälan vara tillräcklig även

beträffande sådana insamlingar för vilka enligt 5 § i utkastet skulle fordras

tillstånd av polismyndighet. Sålunda ifrågasätter Svenska kyrkans

diakonistyrelse om icke i en del fall en anmälan till polismyndighet

skulle kunna vara tillfyllest i stället för den vidlyftiga proceduren med tillstånd.

Ett dylikt, vida enklare förfarande hade även stöd i riksdagsrevisorernas

uttalande. Svenska kyrkans sjömansvårdsstyreise anser, att en tillfyllestgörande

kontroll i allmänhet skulle vinnas genom skyldighet att anmäla

påtänkta insamlingar hos polismyndighet i stället för att inhämta tillstånd

därtill, särskilt om polismyndigheten, såsom förslaget avsåge, erhölle befogenhet

att i tvivelaktiga fall begära redovisning för verkställd insamling och för

användning av behållningen. Dock skulle i så fall enligt styrelsens förmenande

anmälningsskyldigheten utsträckas även till insamlingar, som anordnades

av politiskt parti eller i samband med nöjestillställningar. Enahanda förslag

framställes av överstyrelsen för Svenska röda korset som anför:

överstyrelsen tillåter sig hemställa huruvida för Röda korsets eller andra

insamlingar tillstånd skall vara erforderligt. Även om med hänsyn till direktiven

för meddelandet därav tillstånd i regel torde vara att påräkna, är dess sökande

dock förenat med en omgång som särskilt då det gäller mindre insamlingar

och då skyndsamhet är av nöden, kan verka hinderligt. I stort sett

torde också insamlingsrörelsen ha handhafts på ett förtjänstfullt sätt och

det torde endast vara i undantagsfall som givarnas och det allmännas intresse

kan sägas hava lidit skada. En strängare polisuppsikt kan därför

knappast sägas vara påkallad. Med de befogenheter som enligt förslaget äro

avsedda att tillkomma polismyndighet jämväl i avseende å insamlingar för

vilka förslaget ej föreskriver tillståndstvång synes förslagets syfte att möjliggöra

kontroll kunna nås lika väl genom stadgandet av en enkel anmälningsskyldighet.

örn överstyrelsen sålunda anser att det i de fall där tillstånd föreslagits

kan räcka med anmälan, vill överstyrelsen i gengäld till övervägande

hemställa huruvida icke även i övriga fall skyldighet att anmäla insamling

bör stadgas. Det kan befaras att därförutan myndighets kontrollbefogenheter

skola visa sig bli illusoriska. En enkel anmälningsskyldighet torde å andra sidan

icke nämnvärt belasta den lojala och önskvärda insamlingsverksamheten.

Ett ytterligare skäl för att jämväl i dessa fall fordra anmälan är svårigheten

att erhålla en väl definierad avgränsning. Flera av de i förslaget använda uttrycken

torde i detta avseende ej vara tillfyllest.

Å andra sidan framhåller socialstyrelsen, att polismyndigheten, på grund

av möjligheten till fortsatt kontroll enligt 6 och 7 §§ i utkastet, vid fråga om

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

35

tillstånd enligt 5 § i regel torde kunna inskränka sig till en jämförelsevis summarisk

prövning, som icke borde medföra mer än obetydlig tidsutdräkt.

I några yttranden beröras de förhållanden som enligt utkastet få föranleda

polismyndighet att vägra tillstånd till insamlingar. Enligt 5 § i

utkastet fordrades härför synnerliga skäl såsom att omkostnaderna för insamlingen

funnes oskäligt höga eller insamlingen skulle strida mot god sed.

I ett av Överståthållarämbetet insänt yttrande av polisintendenten A. Zetterquist

framhålles såsom önskvärt att utförligare bestämmelser meddelas. Han

anför:

Visserligen angives i motiveringen till utkastet alt såsom anledning att

vägra tillstånd torde enligt denna bestämmelse kunna åberopas, att den som

vill anordna insamlingen är mindre välkänd. Det kan råda tvekan om, huruvida

polismyndigheten vid sitt ställningstagande till en ansökan från en sådan

person kan återfalla enbart på detta uttalande i motiveringen. Särskilt

på senare tid har ju ofta förekommit, att personer med ett mer eller mindre

tvivelaktigt föregående erbjudit sina tjänster för anordnande och ombesörjande

av insamlingar för olika ändamål i huvudsakligt syfte att bereda sig

själva utkomst. Oavsett den skadliga inverkan på ett insamlingsresultat som

den omständigheten kan ha att en sådan person är verksam för insamlingen,

synes det angeläget att polismyndigheten vid prövning av en persons lämplighet

för uppgiften har klarare bestämmelser att falla tillbaka på.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser en bestämmelse böra

meddelas, vilken i möjlig mån garanterade att endast tillförlitliga och vederhäftiga

personer kunde omhänderhava insamlingsverksamhet, varjämte förbundet

hemställer om införandet av en bestämmelse att offentlig insamling

icke finge ske genom minderåriga.

En ytterligare begränsning av rätten att vägra tillstånd påyrkas däremot

av poliskammaren i Hälsingborg. Poliskammaren, som vore införstådd med

att tillstånd i allmänhet skulle givas, frågade, huru polismyndigheten på förhand

rimligen skulle kunna bedöma skäligheten av omkostnaderna, vilket

bedömande vore beroende av det slutliga resultatet. Stadgandet om vägran

i detta fall bleve därför utan betydelse och syntes dessutom så mycket mera

opåkallat som några åtgärder icke föreslagits mot att insamlingen efteråt

belastades med stora omkostnader. Stadgandet borde därför förslagsvis innehålla,

att tillstånd finge vägras då omkostnaderna till avlöningar, tantiem

e. dyl. funnes oskäligt stora.

Det sätt varpå i utkastet tillstånd smyndigheten angivits påtalas

i flera yttranden, därvid hemställes om ett förtydligande. I allmänhet gälla

anmärkningarna det förhållandet, att enligt 1 § insamling ej i andra fall än

förordningen stadgade finge anordnas utan tillstånd av Kungl. Maj:t men att

5 § innehölle en generell bestämmelse örn att polismyndighets tillstånd erfordrades

till alla insamlingar utom vissa särskilt angivna. Erinringar i detta

hänseende framställas av bland andra socialstyrelsen och Uppsala dom-*

kapitel.

I samband härmed beröres i några yttranden frågan, vilken polismyndighet

som skall taga befattning med viss insamling. Även på denna punkt anses

förtydligande önskvärt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Holms län anför:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

En mera tydlig gräns bör dragas mellan Kungl. Maj:ts och polismyndighetens

behörighetsområden enligt förordningen. Så som 5 § formulerats, finns

överhuvud ingen begränsning angiven för polismyndighetens kompetens. Antagas

kan visserligen, att här är avsett, att av viss polismyndighet meddelat

tillstånd icke skulle gälla utom gränserna för samma myndighets tjänsteområde.

Då tillståndet här närmast har egenskapen av ett erkännande av anordnare!^

lämplighet och insamlingens behörighet — omständigheter alltså,

som icke i och för sig förutsätta lokal begränsning av giltighetsområdet ■—

bör enligt länsstyrelsens mening ett klart uttalande i författningen göras,

som utesluter missuppfattningar. Länsstyrelsen vill därför föreslå, att 5 § så

omformuleras att där uttryckligen angives, att av polismyndighet meddelat

tillstånd endast äger lokal giltighet inom samma myndighets tjänsteområde.

Då avsikten synes vara, att åt Kungl. Maj:t förbehålla närmast riksinsamlingar,

må för övrigt ifrågasättas, om icke tillstånd till insamlingar, som äro

avsedda att omfatta visst län eller del därav, berörande mera än en

lokal polismyndighets område, borde meddelas av vederbörande länsstyrelse.

Härigenom skulle på ett enklare sätt än enligt förslaget kunna ordnas

med exempelvis sådana insamlingar, som utan att avse viss befintlig institution

anordnas på initiativ av ett läns landshövding till förmån för allmännyttigt

ändamål inom länet.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar::

Det synes icke fullt klart, örn tillståndsgivning och kontroll äro avsedda

att åvila polismyndigheten å den ort, där insamlingen skall äga rum, eller

polismyndigheten å den ort, varifrån insamlingen ledes. I förra fallet skulle,

med den föreslagna utformningen av bestämmelserna, vid insamling, som

berör flera polischefsdistrikt, polismyndigheterna i samtliga dessa distrikt

ha att taga befattning med insamlingen. I det andra fallet åter skulle det

exempelvis tillkomma polismyndigheten i Haparanda att giva tillstånd till

och öva kontroll å en insamling, som sträcker sig ända ned i Skåne. Därest

sistnämnda tolkning av bestämmelserna är riktig, skulle vidare en under

ledning av landshövdingen i Stockholms län anordnad länsinsamling underkastas

prövning och kontroll av Stockholmspolisen, förutsatt naturligtvis,

att dispens från förordningen icke sökts och erhållits. Vad nu anförts torde

enligt länsstyrelsens mening belysa behovet av ett förnyat övervägande rörande

den ur olika synpunkter lämpligaste förläggningen av tillståndsgivningen

med vad därtill hör. Under alla förhållanden synas bestämmelserna

i förevarande avseende vara i behov av förtydligande.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar, med hänvisning till lotteriförordningens

bestämmelser, att det syntes vara nödvändigt att föreskriva, att polismyndigheten

ägde meddela tillstånd till insamling som bedreves inom dess tjänstgöringsområde.

Svenska fattigvårds- och bcirnavårdsförbundet anför:

Det torde icke vara ovanligt att en offentlig insamling anordnas för ett

större område, exempelvis för ett län, därvid initiativet tages av personer

från olika håll inom länet vid sammanträde i någon stad eller annan ort,

samt att insamlingen sedan bedrives under ledning av lokalkommittéer inom

de olika kommunerna. Det framgår icke av utkastet till förordningen,

vilken eller vilka polismyndigheter som i sådant fall skall meddela tillstånd.

Därest meningen skulle vara, att tillstånd erfordras från polismyndigheterna

i samtliga de orter, där lokalkommittéer tillsättas, skulle detta bereda både

tidsutdräkt och besvär. I sådana fall borde länsstyrelsen lämpligen kunna

meddela erforderligt tillstånd för insamlingen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

37

De inkomna framställningarna och de sedermera i ärendet avgivna yttrandena

synas ådagalägga behovet av en tillsyn över offentliga insamlingar.

Under en tid vilken, som den nuvarande, sett så många prov på offervillighet

från allmänhetens sida kan det icke vara erforderligt att närmare utveckla

vad det skulle innebära om allmänhetens förtroende rubbades genom missförhållanden

på detta område. Faran för missbruk eller rent brottsliga förehavanden

ökas när de mångskiftande behoven föranleda att nya insamlingar

nära nog dagligen igångsättas. Det synes också vara uppenbart att strafflagens

bestämmelser mot bedrägeri, förskingring och andra brott, som kunna

förekomma i sådant sammanhang, icke äro tillfyllest.

Frågan om en närmare tillsyn över insamlingar bör enligt min mening

också ses från den synpunkten, att en sådan tillsyn skulle innebära ett stöd

åt den lojala verksamheten på detta område. Många nedlägga därå ett redbart

och intresserat, ofta hängivet arbete, som är av stort värde för samhället.

För dem måste det framstå såsom ett beklagligt missförhållande, att

genom vårdslöshet vid insamlingars skötsel vållas att de ej medföra det gagn

som avsetts eller att mindre nogräknade personer i själviskt syfta utnyttja

allmänhetens givmildhet. Med hänsyn härtill synes det för den omsorgsfullt

skötta och lojala verksamheten böra vara önskligt, att en lagstiftning kommer

till stånd.

Huvudsyftet med en lagstiftning om offentliga insamlingar synes, såsom

i departementspromemorian framhållits, böra vara att möjliggöra tillsyn

över att insamlade medel komma till avsedd användning. I detta hänseende

lärer behovet av en reglering vara störst, både därför att missförhållanden i

främsta rummet torde framträda i att medlen användas på oriktigt sätt och

därför att allmänhetens möjligheter att utöva kontroll äro mycket begränsade.

I fråga däremot örn ändamålen med insamlingar synes, om man bortser

från rent bedrägliga företeelser, förhållandet vara annorlunda, och principiella

skäl tala starkt emot att härutinnan införa återhållande föreskrifter.

Det bör sålunda uppenbarligen i allmänhet icke komma i fråga att låta

myndighet pröva huruvida det ena eller andra ändamålet är förtjänt att

stödjas eller om behov föreligger att genom insamling erhålla medel därtill

av allmänheten. Föreskrifter av dylik innebörd skulle, såsom i promemorian

erinrats, stå i strid med den åskådning som vill bevara och skydda

församlings- och religionsfriheten liksom yttrandefriheten. Vad nu sagts utesluter

icke att en begränsad prövning bör tillåtas. Vissa föreskrifter i denna

riktning synas t. o. m. vara nödvändiga, om en kontroll i förstnämnda hänseende

skall anordnas. Om ändamålet med en insamling står i strid med lag

eller god sed, kunna myndigheterna naturligtvis icke medverka vid kontroll

över medlens användning. Redan av detta skäl synas myndigheterna böra

erhålla rätt att förhindra en insamling av sådan beskaffenhet. Därjämte kräver

syftet med lagstiftningen att en insamling skall kunna förbjudas i vissa

andra fall, särskilt örn det med skäl kan befaras att insamlade medel ej komma

att användas på ett behörigt sätt eller örn insamlingen eljest innefattar

Departe
ments
chefen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 112.

missbruk av allmänhetens förtroende. I vissa yttranden bär antytts att tillsynen

även borde avse andra förhållanden än nu sagts, t. ex. en insamlings

planmässighet eller verksamhetens effektivitet. Att föreskriva en så vittgående

kontroll torde redan av praktiska skäl vara uteslutet. Däremot böra myndigheterna

givetvis äga befogenhet att förbjuda ur ordningssynpunkt olämpliga

insamlingsformer och i övrigt meddela erforderliga ordningsföreskrifter.

De sålunda antydda begränsningarna i fråga om tillsynens omfattning

synas vara av avgörande betydelse, när det gäller att bestämma sättet för

tillsynens utövning. Enligt utkastet skulle rätten att anordna insamling i

princip vara beroende på att tillstånd därtill erhölles, i regel av polismyndighet.

Då emellertid tillståndsmyndighetens prövning av nyss angivna skäl

väsentligen bör inriktas på tillsyn över användningen av insamlade medel,

synes det knappast föreligga tillräckliga skäl att fordra tillstånd. För att

bereda myndigheten tillfälle till kontroll i detta avseende erfordras tydligen

blott att en planerad insamling anmäles. Vidare synes det föga tilltalande

att myndigheterna skola vara skyldiga meddela tillstånd till och

därmed giva skenet av officiellt stöd åt en insamling, vars ändamål synes

dem vara föga behjärtansvärt men som de icke äga förhindra.

I flera yttranden har också uttalats att ett anmälningsförfarande vore att

föredraga av praktiska skäl. överhuvud synas de invändningar som, särskilt

från kyrkliga och religiösa organisationer, framförts mot utkastet ha

sin grund däri att detta uppställt krav på tillstånd såsom förutsättning för

rätten att anordna insamling. Med slyrka har därvid framhållits att utkastets

bestämmelser skulle inverka hämmande på igångsättandet av insamlingar

för goda ändamål, och yrkanden ha fördenskull framställts om vidsträckta

undantag från tillståndskravet.

I utkastet ha undantag från fordran på tillstånd gjorts i form av vissa allmänna

föreskrifter om rätt att anordna insamlingar utan tillstånd. Dessa föreskrifter

gälla insamling genom tidningar och tidskrifter, till förmån för

välgörande, kulturella eller allmännyttiga institutioner av stadigvarande natur

samt i samband med vissa offentliga tillställningar. Förslaget har i denna

del kritiserats från olika utgångspunkter. Från vissa håll har anmärkts att

undantagen vore för vidsträckta. Det har sålunda framhållits att icke varje

tidning eller tidskrift vore förtjänt av att fritt få anordna insamlingar samt

att icke vid varje nöjestillställning utan vidare sådan borde få förekomma. Å

andra sidan har yrkats utsträckning av undantagen, bland annat i den riktningen

att religiösa institutioner bleve likställda nied de i utkastet angivna.

Dessutom har gjorts gällande att föreskrifterna i vissa avsenden vore opraktiska

eller olämpliga. Gentemot de förstnämnda anmärkningarna kan visserligen

invändas, att polismyndighet skulle äga viss tillsynsrätt även beträffande

ifrågavarande insamlingar. Det torde emellertid kunna befaras att

denna rätt bleve skäligen betydelselös, eftersom någon säkerhet ej skulle finnas,

att myndigheten finge kännedom om insamlingarna. Även övriga invändningar

torde äga visst berättigande.

Vad nu anförts har synts tala för en sådan omarbetning av utkastet att

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

39

grundsatsen om tillstånd och de därav föranledda allmänna undantagsbestämmelserna

ersättas dels av ett generellt stadgande örn skyldighet att

anmäla offentliga insamlingar, dels av föreskrift om rätt för myndighet

att efter prövning i varje särskilt fall medgiva stadigvarande institution och

redaktion för tidning eller annan periodisk skrift rätt att utan anmälan få

anordna insamlingar för välgörande eller allmännyttiga ändamål. Då alla

insamlingar, utom sådana som efter särskild prövning undantagits, skola anmälas,

erhålla polismyndigheterna bättre möjligheter än enligt utkastet att

följa utvecklingen och ingripa mot missbruk. Detta gäller särskilt beträffande

sådana insamlingar i samband med offentliga tillställningar, som enligt utkastet

skulle vara undantagna från tillståndsprövningen. Men även i fråga

om tidningsinsamlingar och insamlingar till förmån för stadigvarande institutioner

synes en bättre avvägning åstadkommas. De i utkastet upptagna

undantagen för dessa fall kunde, såsom i yttrandena erinrats, på grund av sin

något obestämda innebörd medföra att åtskilliga insamlingar, som väl behövde

underkastas tillsyn, likväl undginge polismyndigheternas uppmärksamhet.

Det torde däremot icke behöva befaras att någon olägenhet av detta slag skall

uppkomma, om vissa institutioner eller tidningar fritagas från anmälningsskyldighet

efter en beträffande varje institution eller tidning företagen prövning,

som i främsta rummet bör avse de kontrollåtgärder som vidtagas.

Genom en bestämmelse av sådan innebörd skulle vinnas att organisationer,

som pläga företaga insamlingar, en gång för alla kunna befrias även från den

omgång, som en anmälan innebär. Att så sker synes vara fullt befogat. Det

torde icke vara till något gagn att t. ex. en sammanslutning med fast organisation

och ett väl utbildat revisionssystem underkastas tvånget att behöva

göra anmälan örn varje insamling som den företager för välgörande eller allmännyttigt

ändamål. Därest mot förmodan missförhållanden skulle yppas,

bör givetvis ingripande kunna ske, bland annat genom att den medgivna friheten

återkallas. De önskemål örn frihet från en hämmande tillsyn som från

åtskilliga håll framförts i yttrandena, torde också genom ifrågavarande bestämmelse

bliva tillgodosedda i tillbörlig mån.

I enlighet med dessa huvudgrunder har utarbetats ett förslag till förordning

om offentliga insamlingar. Rörande de särskilda bestämmelserna däri

må nämnas följande.

I 1 § har införts det grundläggande stadgandet om skyldighet att anmäla

offentliga insamlingar. Därjämte ha här upptagits med utkastet nära överensstämmande

bestämmelser örn vad som skall förstås med offentlig insamling

och örn vissa undantag från förordningens tillämpning. Liksom

enligt utkastet skall med offentlig insamling förstås insamling som sker

genom hänvändelse till allmänheten. Någon begränsning till insamlingar

för allmännyttiga ändamål, såsom i något yttrande ifrågasatts, har

ej skett. Utanför förordningen skulle då falla de flesta insamlingar för välgörande

ändamål, vilket icke torde vara lämpligt. Ej heller har det synts

möjligt att genom utförligare bestämmelser klargöra skillnaden mellan offentlig

och privat insamling. Däremot har, i anledning av önskemål i vissa

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

yttranden, bland exemplen på olika insamlingsformer även medtagits försäljning

eller tillställning. För att insamling i sådant fall skall anses föreligga

förutsättes, såsom ordet insamling innebär, att inkomsterna helt eller delvis

skola tillfalla något särskilt angivet ändamål. Genom att tillställning särskilt

nämnts har det klargjorts, att tillställning som ej avser insamling faller

utanför förordningen. Den särskilda bestämmelsen härom i 8 § av utkastet

har därför kunnat uteslutas. Den i sistnämnda paragraf intagna föreskriften,

att till insamling icke skulle hänföras upptagande av avgift för medlemskap

i förening, har även fått utgå. Det torde ändock vara tydligt att föreningars

värvning av medlemmar icke inbegripes under förordningen, såvida icke i

realiteten är fråga örn insamling för visst ändamål, vilken iklätts formen av

medlemsvärvning. Att undantaga dylika förtäckta insamlingsformer synes

å andra sidan icke vara motiverat.

De från utkastet upptagna undantagen avse kollekter vid gudstjänst eller

annan andaktsövning samt insamling som anordnas av politiskt parti till

förmån för partiets verksamhet. Undantagen torde måhända komma att

erhålla mindre betydelse till följd av stadgandet om möjlighet för stadigvarande

institution att bliva befriad från anmälningsskyldighet, men ha det

oaktat ansetts böra bibehållas. Med hänsyn till nämnda stadgande torde det

icke, såsom från flera håll yrkats, vara erforderligt att utvidga undantaget beträffande

kollekter. Vad angår politiska partier har i vissa yttranden ifrågasatts

att undantagsbestämmelsen för dem borde utgå. Ur de synpunkter som

här äro i fråga synes det icke vara lämpligt att föreskriva redovisningsskyldighet

beträffande sådana insamlade medel, och undantaget har därför upptagits

oförändrat. I fråga om lotterier hänvisas till vad därom är särskilt stadgat.

Bestämmelserna i 2 § angiva hos vem anmälan om insamling skall göras.

I detta hänseende har föreslagits, att anmälan skall ske hos polismyndigheten

i den ort, varifrån verksamheten huvudsakligen ledes. Denna regel

torde vara den naturligaste och synes bäst överensstämma med anmälningsskyldighetens

syfte. Det kan uppenbarligen icke sättas i fråga att anmälan,

t. ex. örn en riksinsamling, skall ske på varje ort dit vädjandena för insamlingen

sträcka sig. Ej heller torde bärande skäl föreligga att för fall, då

insamling avser större områden, föreskriva anmälan till någon högre myndighet.

Enligt 3 § skall anmälan göras i god tid före insamlingens början. En

särskild föreskrift har emellertid funnits erforderlig för fall då insamling

företages i anledning av någon oförutsedd händelse, t. ex. en olycka. Om anmälan

i dylikt fall ej skäligen kan göras före insamlingens början, skall det

vara tillfyllest om den göres så snart ske kan.

Om innehållet i anmälan ha föreskrifter införts i 4 §. För att möjliggöra

en tillfredsställande uppsikt skulle det i och för sig vara önskvärt att en

vittgående uppgiftsskyldighet stadgades, men en sådan skulle å andra sidan

kunna vara betungande och i många fall onödig. Med hänsyn till dessa

omständigheter har uppgiftsskyldigheten bestämts till att avse: ändamålet

med insamlingen, vem eller vilka som skola leda densamma, det sätt varpå

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

41

insamlingen skall ske, det område inom vilket den i huvudsak skall bedrivas,

arten och ungefärliga storleken av de beräknade kostnaderna samt de åtgärder

som skola vidtagas ifråga örn redovisning av insamlade medel samt kontroll

över att medlen användas för uppgivet ändamål.

I nära överensstämmelse med bestämmelser i 4 och 5 §§ av utkastet har

i förslagets 5 § införts stadgande, att polismyndigheten äger meddela de

föreskrifter angående redovisning, kontroll och ordningen i övrigt, som finnas

påkallade. Vad angår sådana insamlingar, som av institutioner och tidningar

efter särskilt tillstånd få anordnas utan anmälan, lärer det utan vidare

vara klart att tillståndsmyndigheten kan göra tillståndet beroende av

att de föreskrifter i nämnda hänseenden som prövas erforderliga bliva iakttagna.

Vilka föreskrifter som skola anses erforderliga kan uppenbarligen

icke angivas i förordningen utan måste bli beroende på förhållandena i de

särskilda fallen, bl. a. insamlingens omfattning. För att emellertid lämna

någon vägledning rörande vad som bör anses påkallat har det synts lämpligt

föreskriva att, om i fråga om mindre insamling någon, som är känd för

redbarhet och ordentlighet, åtagit sig att utöva tillsyn över insamlingen, ytterligare

åtgärd i detta hänseende ej skall vara erforderlig.

I 6 § upptagas stadganden om de fall då polismyndigheten skall äga förbjuda

insamling. De härför uppställda förutsättningarna ha delvis förut berörts;

i övrigt ansluta sig stadgandena till föreskrifter i 5 och 6 §§ i utkastet.

Stadganden rörande tillstånd att utan anmälan anordna insamlingar ha

meddelats i 7 §. Sådant tillstånd må lämnas förening eller annan institution

av stadigvarande natur samt dessutom redaktion för tidning eller annan

periodisk skrift, som utkommer minst en gång i kvartalet. Sistnämnda förbehåll

ansluter sig till vissa i yttranden framställda önskemål; enligt den

motsvarande bestämmelsen i utkastets 2 § fordrades, att skriften skulle utkomma

minst en gång i månaden. Med hänsyn till att institutioner ofta bedriva

sin verksamhet genom underavdelningar e. dyl. har det funnits påkallat

att föreskriva att tillstånd, som meddelats institutionen, även skall

gälla underavdelningar eller utskott som äro anslutna till institutionen och

verka i samma syfte som denna. Bestämmelsen har föranletts av praktiska

skäl; det har synts föga rimligt att icke ett tillstånd för t. ex. svenska röda

korset skulle gälla även dess distriktsorganisationer. Det förhållandet att en

institution har sådana lokalorganisationer kan emellertid böra beaktas vid

prövningen av tillståndsfrågan och föranleda särskilda ordnings- eller kontrollföreskrifter.

Tillståndsmyndighet har synts böra vara Överståthållarämbetet

och länsstyrelserna, och deras kompetens har gjorts beroende av

var institutionens styrelse eller redaktionen har sitt säte. Slutligen har föreskrivits

att meddelat tillstånd när sorn helst må återkallas.

De följande paragraferna i förslaget, 8—13 §§, överensstämma i huvudsak

med de motsvarande 7 och 10—14 §§ i utkastet. Bestämmelsen i 8 §

örn skyldighet att avgiva redovisning lill polismyndighet gäller, såsom paragrafens

placering angiver, även sådana insamlingar som må anordnas utan

anmälan. Straffbestämmelsen i 0 § för den som underlåter att göra anmä
Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 112. 4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

lan, där sådan är föreskriven, lärer bliva att tillämpa även i det fall, då en

institution eller redaktion, som haft tillstånd enligt 7 §, sedan tillståndet

återkallats fortsätter en påbörjad insamling utan att göra anmälan örn densamma.

Då Kungl. Maj:t i fall av behov bör äga meddela närmare bestämmelser

angående förordningens tillämpning, har i 1A § intagits en föreskrift härom.

Föredraganden hemställer att det i enlighet med vad nu anförts upprättade

förslaget till förordning angående offentliga insamlingar måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 112.

43

Bilaga A.

Utkast

till

Förordning

angående offentliga insamlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Offentlig insamling må ej utan tillstånd av Kungl. Maj:t anordnas i andra

fall än som stadgas i denna förordning.

Med offentlig insamling förstås insamling, som sker genom hänvändelse

till allmänheten, vare sig å allmän plats eller genom upprop eller listor eller

genom personliga besök eller på annat därmed jämförligt sätt.

Denna förordning äger ej tillämpning å insamling, som anordnas av politiskt

parti till förmån för partiets verksamhet, ej heller å insamling som äger rum

för religiöst eller välgörande ändamål i samband med gudstjänst eller annan

andaktsövning.

2 §.

Redaktionen för tidning eller tidskrift, som utkommer minst en gång i

månaden, må anordna offentlig insamling, såframt redovisning omedelbart

lämnas i tidningen eller tidskriften.

Offentlig insamling må ock eljest äga rum till förmån för välgörande,

kulturell eller allmännyttig institution av stadigvarande natur, såframt den

sker med institutionens godkännande.

3 §•

I samband med offentlig nöjestillställning eller tillställning till förmån för

välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål må jämväl insamling anordnas

inom område som är avsett för tillställningen.

4 §•

Polismyndigheten äger meddela erforderliga kontroll- och ordningsföreskrifter

för insamling som i 2 och 3 §§ sägs.

5 §•

Annan offentlig insamling än i 2 och 3 §§ sägs må anordnas^ allenast såframt

tillstånd därtill meddelas av polismyndigheten. Tillstånd må ej vägras utan

synnerliga skäl, såsom då omkostnaderna för insamlingen finnas oskäligt

stora eller insamlingen skulle strida mot god sed.

I ansökan om tillstånd skall uppgivas syftet med insamlingen, sättet för

dennas anordnande och den kontroll som är avsedd att äga rum.

Meddelas tillstånd, skall polismyndigheten fastställa erforderliga kontrolloch

ordningsföreskrifter.

6 §.

Polismyndigheten äger förbjuda offentlig insamling som avses i 2 eller 3 §

eller återkalla tillstånd som meddelats enligt 5 §, om givna kontroll- eller

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 112.

ordningsföreskrifter ej iakttagas eller om insamlade medel ej användas för

uppgivet ändamål eller insamlingen eljest innefattar missbruk av allmänhetens

förtroende eller om insamlingen finnes strida mot god sed.

7 §•

Envar som anordnar offentlig insamling, som avses i denna förordning,

vare pliktig att på begäran av polismyndigheten avgiva redovisning till myndigheten

över insamlingen och användningen av behållningen.

8 §•

Till insamling hänföres i denna förordning ej upptagande av avgift för

medlemskap i förening eller avgift för inträde till sammankomst eller annan

tillställning, dock att, om för allmänheten uppgivits att behållningen av tillställning

skall användas för visst ändamål, vad i 7 § stadgas skall äga motsvarande

tillämpning å alla inkomster av tillställningen.

9 §■

Med polismyndighet förstås i denna förordning för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga

städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej

finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

10 §.

Den som utan tillstånd av polismyndigheten anordnar offentlig insamling,

där sådant tillstånd enligt denna förordning erfordras, så ock den som åsidosätter

meddelade kontroll- eller ordningsföreskrifter eller anordnar eller fortsätter

insamling i strid mot beslut, som i 6 § sägs, straffes med dagsböter.

11 §.

På talan av allmän åklagare må den som anordnat offentlig insamling vid

vite tillhållas att avgiva redovisning enligt vad i 7 § sägs.

12 §.

Vad som insamlats utan föregående tillstånd, där sådant erfordras, eller i

strid mot beslut av polismyndigheten enligt 6 § må efter ty prövas skäligt

dömas förverkat till kronan. Om det lämpligen kan ske, må dock i stället

föreskrift meddelas, att egendomen skall användas för visst välgörande, kulturellt

eller allmännyttigt ändamål eller återställas till givarna.

13 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning så ock talan, som avses i 11 §,

anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan icke finnes, vid allmän domstol.

14 §.

Böter och vitén som ådömas enligt denna förordning tillfallla kronan.

Denna förordning träder i kraft

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

420838

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1942:58 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten