Sök i Ratio Lex

Angående anslag till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando—norska gränsen

1942-03-06 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:128, Angående anslag till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando—norska gränsen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 128.

1

Nr 128.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag

till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden

Karesuando—norska gränsen; given Stockholms slott

den 6 mars 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustaf Andersson.

Utdrag av protokollet över)'' kommunikationsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bbamstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen

anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson:

I skrivelse den 10 oktober 1941 har länsstyrelsen i Norrbottens län hemställt

örn anvisande av medel för nybyggnad eller reparation av de vid färdleden

från Karesuando kyrkby till Skibotten i Norge å svenska sidan belägna

fjällstugorna.

Beträffande ifrågavarande fjällstugor torde jag få erinra örn följande.

Genom särskilda brev den 21 januari 1846, den 30 november 1855, den

17 juni 1881 och den 13 maj 1887 har Kungl. Majit — jämte det Kungl. Majit

anvisat medel för uppförande eller iståndsättande av åbyggnader å kronoBilaga

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 128.

575 41!

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 128.

nybyggda Kummavuopio nr 1 eller Mukkavuoma, Kummavuopio nr 2 eller

Keinovuopio, Siikavuopio nr 1, Naimakka nr 1 och Saarikoski nr 1, alla i

Karesuando socken — meddelat beslut av innebörd, bland annat, att berörda

nybyggen skulle för all framtid åtnjuta frihet från ränta och allmänna onera

mot skyldighet för åborna därå att åt postförare och andra resande lämna härbärge

och förplägnad efter taxa, som länsstyrelsen ägde fastställa. Nybyggena

skulle städse bibehållas under Kungl. Maj:ts och kronans äganderätt och

sålunda icke få till skatte omföras eller försäljas. Åbyggnaderna skulle, vid

äventyr av besittningsrättens förlust, i fullständigt skick underhållas av

åborna, vilka av länsstyrelsen finge antagas endast tillsvidare.

Genom beslut den 28 september 1923 har Kungl. Maj:t därefter föreskrivit,

bland annat, att den åbon å nybygget Kummavuopio nr 2 åliggande

skyldigheten att lämna härbärge och förplägning skulle upphöra samt att

efter avgången av den dåvarande åbon, vilken finge tillsvidare avgiftsfritt

kvarbo å nybygget, ny åbo å nybygget icke skulle av länsstyrelsen antagas.

De fyra fjällstugor, om vilka nu är fråga, liro samtliga belägna vid Könkämä

älv, som utgör gränsflod till Finland. Avståndet från Karesuando

kyrkby till Siikavuopio utgör 50 kilometer, till Naimakka 62 kilometer, till

Saarikoski 82 kilometer och till Kummavuopio 110 kilometer, allt i runda tal.

Till upplysning rörande försörjningsmöjligheterna å krononybyggena må

lämnas följande, till slutet av år 1939 hänförliga uppgifter, hämtade ur de

till ärendet hörande handlingarna. Å Siikavuopio föddes tre kor och en

häst, varjämte genom ytterligare röjning av älvstranden naturängarnas avkastning

skulle kunna ökas med två kofoder. Å såväl Naimakka som Saarikoski

funnos fem kor och en häst; genom ytterligare röjning skulle avkastningen

å vartdera stället kunna ökas med två kofoder. Kummavuopio nr 1

slutligen födde åtta kor och en häst, varjämte ytterligare tre ä fyra kofoder

skulle kunna erhållas genom röjning. Å lägenheterna voro vid nyssnämnda

tidpunkt omkring ett tjugutal personer bosatta.

Till vissa underhålls- och reparationsarbeten å åbyggnaderna, vilka arbeten

icke ansetts vara av beskaffenhet att kunna åläggas åborna, har Kungl.

Majit vid olika tillfällen anvisat medel. Sålunda beviljades för ändamålet

genom beslut den 31 december 1921 14,980 kronor, att utgå av sjätte huvudtitelns

allmänna besparingar. Med anledning av en av länsstyrelsen i skrivelse

den 24 september 1930 gjord framställning örn beviljande av 27,000

kronor för dylika arbeten har Kungl. Majit genom olika beslut, senast den

26 maj 1933, anvisat medel tillhopa motsvarande det begärda beloppet.

Nämnda utgift å 27,000 kronor har bestritts från sjätte huvudtitelns anslag

till bidrag till vissa kommunikationsändamål. För arbetena erforderligt byggnadsvirke

har erhållits fritt å rot å fjällstugorna angränsande kronomarker.

I sin skrivelse den 10 oktober 1941 har länsstyrelsen i Norrbottens län anfört,

att trots de senast utförda arbetena klagomål vid upprepade tillfällen

framförts angående fjällstugornas skick. Då så avsevärda belopp nedlagts

på deras iståndsättande, hade länsstyrelsen dock icke så snart efter arbetenas

utförande ansett sig böra göra någon framställning till Kungl. Majit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 128.

3

om ytterligare anslag. Klagomålen hade emellertid blivit allt starkare, och

nu senast förelåge en av provinsialläkaren i Vittangi distrikt avgiven rapport,

som av förste provinsialläkaren överlämnats till länsstyrelsen med skrivelse

den 21 augusti 1941. Av rapporten framginge, att bostäderna vintertid vore

fullkomligt omöjliga att hålla varma och att intet av dessa kronohemman

utgjorde någon människovärdig bostad. De betänkligheter länsstyrelsen

hyst att hos Kungl. Majit ånyo äska anslag för fjällstugornas iståndsättande

måste därför vika, och detta trots att tidsförhållandena ur kostnadssynpunkt

icke vore lämpliga för att igångsätta sådant byggnadsföretag, varom här

vore fråga. Länsstyrelsen ansåge det emellertid nu vara nödvändigt att för

Kungl. Majit framlägga detta ärende för prövning.

Till upplysning örn fjällstugornas skick torde av den i länsstyrelsens

framställning omnämnda rapporten av provinsialläkaren i Vittangi distrikt

följande här böra anföras:

Det allmänna hälsotillståndet är i stort sett gott. Både bland den bofasta

befolkningen och lapparna äro kroniskt reumatiska sjukdomar vanliga,

beroende på det hårda och kalla klimatet samt hos den bofasta befolkningen

till stor del på mycket otillfredsställande bostäder. De i Könkämädalen

bofasta äro kronoarrendatorer och bebo således svenska staten tillhöriga

bostäder. Under många år ha från undertecknads sida samt från kommunala

myndigheter och prästerskapet gjorts upprepade framställningar örn

förbättring av dessa arma människors bostadsförhållanden. Hittills har

intet resultat kunnat förmärkas, vilket är så mycket mer anmärkningsvärt i

en tid, då det allmänna genom lån och bidrag på allt sätt försöker underlätta

bostadsförbättringar, under det statens egna arrendatorer bebo fallfärdiga

ruckel. Sedan undertecknad företog denna resa senast, kunna vissa

förbättringar spåras, vilka dock endast äro att hänföra till den allmänna

snyggheten och vissa ytliga förbättringar. Yintertid äro emellertid bostäderna

fullkomligt omöjliga att hålla varma, varmed följer isbildning på

väggarna och förutom kylan även en rå fuktighet. I Keinovuopio har ett

hörn av stugan sjunkit V2 meter, vilket föranleder mycket intressanta perspektiv

i det inre. Det lönar sig icke att framdraga ytterligare detaljer,

listan skulle bli besvärande lång. Det torde vara nog att konstatera, att

intet av dessa kronohemman utgör någon människovärdig bostad, och att

de icke kunna bli det utan genomgripande reparationer eller i en del fall

nybyggnader. I en mot stugornas tillstånd svarande belägenhet befinna sig

de ladugårdar och övriga uthus, som höra till dem. Förvarandet av kreatur

vintertid i dessa ladugårdar torde i en del fall (Keinovuopio) överskrida

gränsen till djurplågeri.

Länsstyrelsen har vid sin framställning fogat en av byggmästaren S. A.

Englund i Kalix och lapptillsyningsmannen Ö. Isaksson i Karesuando verkställd

utredning rörande erforderliga arbeten för fjällstugornas iordningställande.

Kostnaderna härför äro av nämnda personer beräknade till följande

belopp:

Kronor

Siikavuopio .......................................... 12,500

Naimakka ............................................ 22,000

Saarikoski......... 19,500

Kummavuopio..................... 19,700

Summa kronor 73,700

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Då kostnadsberäkningen verkställts i oktober 1939, måste, anför länsstyrelsen,

med hänsyn till den därefter inträffade prisstegringen kostnaderna

nu bliva betydligt högre. En förhöjning av kostnaderna med 40 procent

finge icke anses osannolik, och byggnadskostnaderna skulle härigenom

komma att uppgå till 103,180 kronor.

De i utredningen förordade arbetena äro i huvudsak följande:

Siikavuopio: Bostadsbyggnaden, som är uppförd i en våning jämte vind

och som innehåller ett större rum, turistrum, ett mindre förvaringsrum och

förstuga, underkastas en genomgripande reparation. Stall- och ladugårdsbyggnaden,

som uppfördes år 1932, repareras.

Naimakka: Bostadsbyggnaden, som består av ett större rum, en mindre

kammare, ett turistrum och förstuga, nedrives och en helt ny byggnad uppföres

genom uppsättande av ett monteringsfärdigt trähus, innehållande storstuga

tillika kök, en kammare, ett turistrum och förstuga. Jämväl stall- och

ladugårdsbyggnaden rives och ersättes med stall, ladugård och höbod, uppförda

med användande av bostadsbyggnadens timmer.

Saarikoski: Bostadsbyggnaden, som är uppförd i en våning med vind och

indelad i ett större rum, ett turistrum och ett mindre förvaringsrum ävensom

förstuga, repareras genomgående. Stall- och ladugårdsbyggnad nybygges.

Kummavuopio: Bostadsbyggnaden, vars ålder uppskattas till minst 100 år

och som består av ett större rum, en kammare, ett turistrum och förstuga,

rives och ersättes med en byggnad av samma beskaffenhet som den föreslagna

i Naimakka. Stall- och ladugårdsbyggnaden, som uppfördes år 1932,

repareras.

Länsstyrelsen hemställer, att 103,000 kronor måtte ställas till länsstyrelsens

förfogande för utförande av de byggnadsarbeten, som enligt den

verkställda utredningen måste utföras.

Länsstyrelsen har i sin skrivelse jämväl upptagit frågan örn ändrade

grunder för bestridande av underhållet av fjällstugorna samt örn särskild

ersättning för åbornas bestyr. Därvid erinras om att länsstyrelsen i skrivelse

den 19 december 1930 föreslagit, att åborna skulle befrias från dem

åliggande skyldighet att underhålla fjällstugornas åbyggnader, vilken skyldighet

i stället skulle övertagas av staten, samt att åborna borde tillerkännas

en årlig ersättning för åbobestyret med 350 kronor. I yttrande den 11

juni 1931 över länsstyrelsens förslag hade statskontoret anfört, att förhållandet

mellan staten och åborna borde ordnas på sådant sätt, att åborna

hade intresse av att fjällstugorna vederbörligen bleve underhållna, men att

ett genomförande av länsstyrelsens förslag syntes leda till det rakt motsatta

förhållandet, enär det skulle ligga i åbornas intresse att erhålla tillfällen

till avlönat arbete vid reparationerna av fjällstugorna. Statskontoret hade ansett

det innebära stora fördelar, örn underhållet alltjämt ålades åborna mot

ett kontant årligt bidrag i ett för allt av förslagsvis 500 kronor.

Gentemot detta borde, anför länsstyrelsen, framhållas, att det ur statsverkets

synpunkt vore tämligen likgiltigt vilka personer, som utförde arbetena,

blott detta skedde genom kunnigt folk. Yad statskontoret velat förhindra,

vore väl närmast att onödiga arbeten sattes igång av åborna i syfte

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunell. Majlis proposition nr 128. 5

att bereda dem ett extra arbetstillfälle på statsverkets bekostnad. Länsstyrelsen

fortsätter:

Det är emellertid självfallet, att, örn statsverket övertager underhållsskyldigheten,

betalning för utfört arbete icke kan av åborna erhållas med

mindre statsverket lämnat tillstånd till arbetenas utförande, och det synes

därför länsstyrelsen som örn de farhågor, åt vilka statskontoret givit uttryck,

äro överdrivna. Mot statskontorets förslag örn ett årligt bidrag av

förslagsvis 500 kronor kan också erinras, att det givetvis erbjuder större

svårigheter att kontrollera, att detta bidrag verkligen användes för avsett

ändamål, enär, såsom länsstyrelsen fattar detta förslag, någon skyldighet

icke skulle föreligga för åborna att för bidragets erhållande lämna någon

redogörelse för vilka arbeten, som skulle utföras.

Länsstyrelsen anser sålunda alltjämt, att statsverket bör övertaga underhållsskyldigheten

beträffande ifrågavarande fjällstugor. Till underlättande

av ärendenas handläggning tillåter sig länsstyrelsen föreslå, att Kungl. Maj:t

ville uppdraga åt länsstyrelsen att besluta örn utförande av sådana reparationer,

för vilkas utförande kostnaderna beräknas uppgå till högst 1,000

kronor. I övrigt bör gälla, att åborna åläggas att i god tid före arbetenas

utförande insända förslag å de reparationer, som skola komma i fråga, och

att ersättning utbetalas, sedan avsyning ägt rum av person, som länsstyrelsen

därtill förordnar. Kostnaderna för reparationerna och för avsyningen

torde få bestridas av det under sjätte huvudtiteln upptagna anslaget till

bidrag till vissa kommunikationsändamål.

Angående ersättningen för åbobestyret tillåter sig länsstyrelsen erinra

örn, att åborna vid Merkenes, Yuoggatjålme och Ballasvikens fjällstugor i

Arjeplogs socken åtnjuta ett arvode av respektive 700, 550 och 550 kronor

samt att underhållsskyldigheten enligt brev den 20 juni 1873 åvilar icke

åborna utan Arjeplogs och Arvidsjaurs socknar med respektive två tredjedelar

och en tredjedel. Det av länsstyrelsen i skrivelsen den 19 december

1930 föreslagna arvodet för åborna i Karesuando socken, 350 kronor, finner

länsstyrelsen nu vara väl lågt, och länsstyrelsen får med avseende å penningvärdets

fall samt det förhållandet, att åbobestyret i de avlägsna trakterna i

Karesuando socken icke synes förtjäna lägre ersättning än den, åborna i

Arjeplogs socken uppbära, hemställa, att arvodet åt envar av åborna vid

fjällstugorna i Siikavuopio. Naimakka, Saarikoski och Kummavuopio bestämmes

till 550 kronor.

Till komplettering av sin framställning har länsstyrelsen i en den 12 november

1941 inkommen skrivelse meddelat, att antalet resande å färdleden

med ledning av gästböckerna i fjällstugorna och uttalanden av personer

med kännedom örn förhållandena i berörda trakter kunde uppskattas till

minst ettusen personer under vart och ett av åren 1938, 1939 och 1940.

Under år 1941 hade antalet resande på grund av tidsläget nedgått. Eljest

hade år från år en tendens till ökning i resandeantalet kunnat förmärkas.

Länsstyrelsen meddelar vidare, att vid ärendets handläggning inom

länsstyrelsen även beaktats den betydelse, som för de svenska fjällstugornas

bibehållande borde tillmätas framdragandet av en ny väg, som

påbörjats på den finska sidan norr örn Könkämä-älven. Länsstyrelsen hyste

den uppfattningen, att denna vägs tillblivelse i stort sett icke inverkade på

den föreliggande frågan. Dels vore det nämligen ovisst, huruvida den på

finska sidan framdragna vägen finge disponeras för den svenska trafiken,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

dels hade länsstyrelsen ansett det mindre lämpligt, att ett linskt kommunikationsmedel

skalle mera stadigvarande komma att utnyttjas av svenska

trafikanter. För genomgångstrafiken kunde måhända denna väg emellertid

medföra ett mindre beroende av de härbärgen, som fjällstugorna utgjorde,

men för övriga resande och för lapparna under deras flyttningar bleve fjällstugorna,

vilka samtliga stöde i telefonförbindelse med Karesuando kyrkby,

alltjämt erforderliga. Tillkomsten av den finska vägen syntes å andra sidan

komma att för turisttrafiken medföra ett uppsving, som i det närmaste

kunde antagas kompensera en eventuellt minskad betydelse av fjällstugorna

för genomgångstrafiken.

Statskontoret har den 25 oktober 1941 avgivit utlåtande i ärendet. Jämväl

statskontoret har funnit det nödvändigt att iståndsätta ijällstugorna med

tillhörande hus genom nybygggader eller mer eller mindre genomgripande

reparationer, därest lägenheterna skulle bibehållas såsom bostäder åt åborna

och även i fortsättningen tjäna såsom härbärgen för de resande, som trafikera

färdleden.

Enligt vad statskontoret under hand inhämtat funnes, anför ämbetsverket

härefter, med undantag för dessa fjällstugor icke någon bebyggelse utmed

färdleden. Med hänsyn härtill och då trafiken efter samma led, enligt vad

som uppgivits för statskontoret, icke syntes hava avtagit under de senaste

åren utan snarare ökats samt åborna uppenbarligen icke vore i stånd att

själva utföra eller bekosta de erforderliga iståndsättningsarbetena. ville ämbetsverket

för sin del icke motsätta sig, att statsmedel anvisades för att bestrida

kostnaderna för dessa arbeten. Enligt den beräkning, som verkställts

i oktober 1939, skulle dessa kostnader uppgå till 73,700 kronor. På grund

av sedermera inträdda prisstegringar hade emellertid länsstyrelsen ansett

beloppet behöva höjas med 40 procent till i runt tal 103,000 kronor. Såvitt

statskontoret kunde finna, måste det av länsstyrelsen angivna kostnadsbeloppet

anses vara onödigt högt. En stegring av byggnadskostnaderna sedan

1939 med 20 procent syntes bättre motsvara verkliga förhållandet. Med utgångspunkt

härifrån syntes det av länsstyrelsen begärda bidragsbeloppet

kunna nedsättas till i runt tal 88,000 kronor. Med hänsyn till det erforderliga

beloppets storlek syntes för bestridande av detsamma icke kunna

anlitas det anslag, som vid tidigare tillfällen tagits i anspråk för liknande

ändamål, nämligen reservationsanslaget till bidrag till vissa kommunikationsändamål.

Annan utväg torde fördenskull icke stå öppen, än att Kungl.

Majit äskade särskilt anslag av riksdagen.

Med avseende å frågan örn ändrade grunder för bestridande av imderhållet

av fjällstugorna ävensom frågan om särskild ersättning åt åborna har

statskontoret anfört:

Länsstyrelsen har återupptagit ett tidigare framfört förslag, att staten

skulle övertaga den åborna för närvarande åliggande skyldigheten att underhålla

byggnaderna. Statskontoret har — såsom länsstyrelsen erinrat — på

anförda skäl avstyrkt det tidigare förslaget. Vid sin förnyade prövning avfrågan

finner ämbetsverket icke anledning frånträda sin tidigare intagna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj-.ts ■proposition nr 128.

ståndpunkt. Enligt statskontorets mening tala övervägande skäl för att bibehålla

åbornas skyldighet i detta avseende. Därest länsstyrelsens, av statskontoret

i det föregående tillstyrkta framställning örn anslag till nybyggnads-

och reparationsarbeten vinner statsmakternas bifall, torde för övrigt

några mera betungande underhållsarbeten icke behöva ifrågakomma under

en avsevärd tid framåt. Ämbetsverket förutsätter, att åborna liksom tidigare

berättigas att å angränsande kronomarker i mån av tillgång och efter

vederbörlig utsyning fritt å rot erhålla erforderligt byggnadsvirke.

Länsstyrelsen har vidare i anslutning till tidigare förslag hemställt, att

åt åborna vid omhandlade fjällstugor måtte såsom ersättning för själva åbobestyret

tillerkännas arvoden av 550 kronor för år. Enligt de alltjämt gällande

upplåtelsevillkoren åligger det åborna att lämna härbärge och förplägnad

efter taxa, som länsstyrelsen äger att fastställa. Några dylika taxor

hava emellertid icke hittills — såvitt är känt — utfärdats. Länsstyrelsens

nu framlagda förslag innebär således, att åborna i stället för gottgörelse enligt

taxa skulle, liksom fallet är i fråga örn åborna vid vissa fjällstugor i

Arjeplogs socken, erhålla ett årligt arvode för nämnda bestyr. Statskontoret

tillåter sig erinra därom, att ämbetsverket tidigare föreslagit, att åborna såsom

särskild ersättning skulle erhålla ett årligt bidrag i ett för allt av 500

kronor, vilket belopp dock närmast var avsett att utgöra bidrag till kostnaderna

för byggnadernas underhåll. Statskontoret anser sig ånyo böra

föreslå, att ifrågavarande åbor i fortsättningen tillerkännas ersättning med

högst sagda belopp, 500 kronor för år. Därest fjällstugorna i enlighet med

vad som här ovan förordats komma att undergå en grundlig reparation och

åborna följaktligen under en följd av år icke torde behöva vidkännas några

större utgifter för byggnadsunderhåll, kommer vid bifall till vad statskontoret

föreslagit nämnda belopp således i själva verket att utgöra ersättning

för av trafiken påkallade prestationer.

''lifGenom beslut den 17 november 1941 anbefallde Kungl. Majit länsstyrelsen

att skyndsamt verkställa utredning angående möjligheterna att ersätta fjällstugorna

med mindre övernattningsstugor utan särskild tillsyningspersonal.

Med skrivelse den 23 december 1941 har länsstyrelsen överlämnat av byggmästaren

S. A. Englund i Kalix upprättade ritningar och kostnadsförslag

angående uppförande av dylika övernattningsstugor ävensom yttrande av

lappfogden i Norrbottens norra distrikt.

Enligt Englunds utredningar skulle kostnaderna för övernattningsstugor

uppgå till följande belopp:

För egen del har länsstyrelsen anfört:

Enligt länsstyrelsens mening låter det sig icke göra att utbyta de nuvarande

fjällstugorna mot övernattningsstugor utan särskild tillsyningspersonal.

De klimatiska förhållandena i dessa trakter — belägna 20—25 mil

norr örn polcirkeln — äro med undantag för några sommarmånader sådana,

att en byggnad utan ständig uppvärmning näppeligen uppfyller de krav,

Kronor.

Siikavuopio

Naimakka .

Saarikoski .

Kummavuopio.

7,800

8,000

8,300

8,700

Summa kronor 32,800

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 128.

som ur allmän liälsovårdssynpunkt måste ställas på ett för resenärer i dessa

ödemarker avsett härbärge. Icke heller ur ordningssynpunkt äro sådana

stugor tillrådliga; de bliva lätt ett tillhåll för icke önskvärda personer. De

medel, som skulle nedläggas på dylika stugor, anser länsstyrelsen vara helt

bortkastade och avstyrker sålunda bestämt det ifrågasatta utbytet av fjällstugorna

mot övernattningsstugor. Angående behovet av nya fjällstugor tilllåter

sig länsstyrelsen hänvisa till vacl länsstyrelsen förut anfört i ärendet.

Beträffande tillsynen av fjällstugorna må erkännas, att densamma hittills

varit mindre tillfredsställande. Detta beror i viss mån på det förhållandet,

att fjällstugorna äro så avlägset belägna, att någon direkt kontroll från länsstyrelsens

sida icke kan utövas i fråga örn byggnadernas skick och underhåll.

I och med att nya stugor uppföras, torde Kungl. Majit samtidigt vilja

meddela de ytterligare bestämmelser, som i fråga örn tillsynen av fjällstugorna

skulle kunna bli behövliga. Länsstyrelsen erinrar örn att landsfiskalen

och vederbörande provinsialläkare minst en gång årligen företaga

resor i dessa trakter och därvid hava tillfälle att verkställa inspektion utav

fjällstugorna. En viss tillsyn kan också utövas av lappväsendets tjänstemän

— lappfogden och lapptillsyningsmannen — vid deras icke så sällan förekommande

resor i dessa trakter. Genom rapporter från dessa tjänstemän

finns möjlighet för länsstyrelsen att bilda sig en något så när tillförlitlig

uppfattning örn förhållandena i dessa avlägsna bygder. Något organ med

större möjligheter att förena tillsynen över stugorna med andra förrättningar

lärer icke stå att finna.

Lappfogden har i sitt yttrande i huvudsak anfört följande :

Det vore tydligt, att den resande allmänheten vore utomordentligt mycket

bättre tillgodosedd, därest den kunde räkna med att det på lämpliga avstånd

under vägen funnes logi- och stallutrymmen, som hölles i ordning av

personer, vilka bodde på platsen. Det vore i huvudsak för att underlätta

trafiken under vintermånaderna som dessa fjällstugor anlagts, och man hade

vid en planering rörande anläggningarna alltjämt främst att taga sikte på

vinterförhållandena.

Det hade länge framstått som en nödvändighet, att stugorna, som redan

omkring ett halvsekel i stort sett mycket viii fullgjort sin uppgift, snarast

möjligt försattes i ett skick, som kunde vara svenska staten värdigt. Det

förefölle otänkbart, att man skulle kunna avfolka de nuvarande stugorna och

lägga ned nyttjandet utav de anlagda nybyggena. Därtill vore anläggningarna

alltför värdefulla för de trakter, i vilka de tillkommit för samfärdselns

underlättande. Det skulle innebära, att man avskaffade en som ändamålsenlig

befunnen institution, vilken i stället borde bevaras och utvecklas.

Det finge i detta sammanhang ej heller förbises, att det funnes goda

förutsättningar för åborna å de ifrågavarande nybyggena att där försörja sig,

samtidigt som de utförde sin tjänst för samfärdseln. Yar och en av dem

hade tillgång till naturnyttigheter, vilka, rätt utnyttjade, kunde giva en säker

och förhållandevis riklig avkastning.

Ur lappväsendets speciella synpunkt skulle det vara en mycket olycklig

åtgärd att avveckla statens fjällstugor i Könkämä älvdal. De utgjorde viktiga

punkter på nomadlapparnas flyttningsvägar, och genom fjällstugorna

förmedlades bud och meddelanden av olika slag från och till så gott som

alla socknens lappgrupper under de tider, då dessa uppehölle sig å de

svenska fjällen. Telefon hade framdragits från Karesuando kyrkby till alla

fjällstugorna (med anslutning även till den finska fjällstugan Iitto), i huvudsak

för att tillgodose lappväsendets behov av förbindelse med renskötsel
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

näringens utövare. För de resor, som lappväsendets befattningshavare hade

att utföra till de svenska lapparnas betesområden, vore fjällstugorna jämväl

naturliga och lämpliga utgångspunkter.

Det vägbygge, som för närvarande vore under utförande på finska sidan

av Könkämä älvdal över till Norge, komme givetvis att i mycket förändra

betingelserna för genomgångstrafiken efter den gamla färdleden. Men det

vore ovisst, örn man kunde räkna med regelbunden vintertrafik på den nya

vägen och örn den över huvud taget komme att hållas öppen för motorfordon

vintertid. Det vore antagligt, att den egentliga nyttotrafiken liksom hittills

huvudsakligen komme att ske med hästar och renar. Behovet av logimöjligheter

och uppehållsplatser efter vägen komme sålunda att bestå. Uppenbarligen

förefunnes det behov av stugor till de vägfarandes skydd, även örn

en allt större del av trafiken komme att upprätthållas av motorfordon. I en

fjälltrakt sådan som den ifrågavarande kunde alltid betydande svårigheter

för trafiken uppstå.

Byggnadsstyrelsen, som den 20 januari 1942 avgivit utlåtande i ärendet i

vad avser kostnaderna för de ifrågasatta byggnadsarbetena, har funnit de

år 1939 till sammanlagt 73,700 kronor beräknade kostnaderna för iordningställandet

av fjällstugorna skäliga med hänsyn till då gällande priser. Beträffande

den prisstegring, som sedermera inträtt för byggnadsarbeten å här

avsedda platser, kunde byggnadsstyrelsen icke göra något närmare uttalande,

men den av länsstyrelsen angivna stegringen å 40 procent syntes med stor

sannolikhet motsvara verkliga förhållandet. Byggnadsstyrelsen hade sålunda

icke något att erinra beträffande den av länsstyrelsen beräknade kostnadssumman

å 103,180 kronor.

Beträffande de av byggmästaren S. A. Englund i november 1941 till sammanlagt

32,800 kronor beräknade kostnaderna för de fyra övernattningsstugor,

som eventuellt skulle ersätta fjällstugorna, har byggnadsstyrelsen

icke heller haft något att erinra.

Härutöver har byggnadsstyrelsen beträffande det tekniska utförandet ansett

sig böra påpeka, att föreslaget trägolv i ladugårdar icke kunde anses

lämpligt utan att betonggolv borde användas med väl isolerat trägolv ovanpå

i spiltorna. Det kunde även ifrågasättas, örn kopplade fönsterbågar icke

borde ersättas med enkla in- och utåtgående bågar.

Slutligen har egnahemsstyrelsen, med överlämnande av yttrande av egnahemsnämnden

i Norrbottens län, avgivit infordrat utlåtande den 16 februari

1942.

Egnahemsnämnden har anfört, att de ifrågavarande fjällstugorna läge allt

för avlägset till för att nämnden utan mycket stora kostnader skulle kunna

utöva någon tillsyn över stugorna och deras underhåll. Sagda tillsyn syntes

dessutom vara av sådan natur, att den läge utanför egnahemsnämndens

egentliga uppgifter och verksamhetsområde. Endast länsstyrelsen, till vars

förfogande stöde tjänstemän som årligen genomreste dessa trakter (landsfiskal,

provinsialläkare, lappfogde och lapptillsyningsinän), torde kunna ifrågakomma.

för utövande av tillsyn över fjällstugorna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Egnahemsstyrelsen anser ej heller, att någon överflyttning av tillsynen å

fjällstugorna till egnahemsorganisationen bör ifrågakomma. Styrelsen anför

vidare:

Emellertid kan det möjligen vara tänkbart — något som icke berörts av

egnahemsnämnden — att vissa av lägenheterna kunna betraktas antingen

såsom familjejordbruk eller stödjordbruk, för vilkas förvärvande med äganderätt

lån kan beviljas enligt kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående

den statliga egnahemsverksamheten. Härför förutsättes emellertid såväl att

kronan vill avstå från äganderätten till lägenheterna — vilket kan synas

särskilt tveksamt, så länge innehavarna skola vara skyldiga att tillhandahålla

härbärge och förplägnad åt resande m. fl. — som att lägenheterna

äro lämpliga till familjejordbruk eller stödjordbruk och att innehavarna ha

erforderliga personliga kvalifikationer för att erhålla egnahemslån. Örn och

i vilka fall sådana förutsättningar föreligga kan ej bedömas utan mera ingående

undersökningar.

Så länge lägenheterna förvaltas i nuvarande ordning, torde ej heller bostadsförbättringsbidrag

eller därmed jämförliga lån enligt kungörelsen den

22 juni 1939 (nr 464) i detta ämne kunna beviljas. För dylikt bidrag eller

lån förutsättes även, att de ifrågavarande byggnaderna böra bibehållas för

framtiden.

Med skrivelse den 16 februari 1942 till chefen för jordbruksdepartementet

har styrelsen, efter samråd med domänstyrelsen, avlämnat utredning och

förslag angående upplåtelse av kronotorp. Enligt detta förslag skall domänverket

— som förutsättes använda kronotorparna såsom skogsarbetare på

kronoparkerna mot avtalade eller i orten gängse pris — övertaga ansvaret

för bebyggande och underhåll av lägenheterna (bortsett från mindre reparationer).

Årsavgiften föreslås i allmänhet icke skola överstiga 150 kronor,

och kronotorparna befrias i allmänhet från erläggande av fastighetsskatter.

Örn vad sålunda föreslagits beträffande kronotorpen skulle erhålla motsvarande

tillämpning på det slag av kronolägenheter, som fjällstugorna utgöra,

skulle tydligen staten sörja för iordningställandet av dessa samt betala

lägenlietsinnehavarna skälig ersättning för deras uppdrag att tillhandahålla

härbärge och förplägnad åt postförare m. fl. Vid bestämmandet av ersättningarna

bör självfallet även tagas hänsyn till respektive lägenlietsliavares

möjligheter att utvinna avkastning av de av dem innehavda lägenheterna

samt att i övrigt erhålla arbetsförtjänster på platsen.

Karesuando kyrkby är medelst två vägar anknuten till det allmänna vägnätet

i söder. Väg saknas däremot mellan kyrkbyn och norska gränsen,

till vilken avståndet utgör omkring 14 mil. Till tjänst för dem, som utmed

älvdalen mellan Sverige och Finland behöva färdas till Norge eller i motsatt

riktning, finnas fem bebodda fjällstugor, vilka av Kungl. Maj:t genom

olika beslut, första gången 1846 och senast 1887, upplåtits till åbor med

skyldighet för dem att åt de resande lämna härbärge och förplägnad enligt

av länsstyrelsen fastställd taxa. I övrigt saknas enligt uppgift bebyggelse

längs färdleden. En av lägenheterna, nämligen den nordligaste, har sedermera

upphört att tjäna såsom färdstuga.

Med upplåtelsen av ifrågavarande lägenheter har från kronans sida förbundits

skyldighet för åborna att underhålla lägenheterna i fullständigt

skick. Enär emellertid åborna icke varit i stånd att fullgöra denna skyldig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

het, då fråga varit om reparationer av större omfattning, ha vid olika tillfällen

statsmedel måst anvisas härför. Nybyggnad av stall- och ladugårdsbyggnader

har jämväl i två fall måst ske, därvid kostnaderna bestritts av

staten.

Av utredningen i ärendet framgår, att de fyra lägenheter, örn vilka nu är

fråga, trots de verkställda underhålls- och nybyggnadsarbetena befinna sig

i ett sådant skick, att de knappast kunna sägas fylla rimliga krav på människovärdiga

bostäder. Jämväl till nybyggena hörande ladugårdar och övriga

uthus synas vara av mycket bristfällig beskaffenhet. Därest lägenheterna

skola bibehållas såsom bostäder åt åborna och även framdeles tjäna såsom

härbärgen för resande å färdleden, torde det vara ofrånkomligt, att genomgripande

åtgärder vidtagas för att sätta lägenheterna i ett tillfredsställande

skick.

För befolkningen i här berörda gränstrakter torde färdstugorna under den

långa tid, som de tjänat trafiken, hava i stort sett fyllt en betydelsefull

uppgift. Då färdstugorna numera befinna sig i ett sådant skick, att omfattande

och relativt dyrbara arbeten måste utföras för deras bibehållande,

uppställer sig emellertid frågan, huruvida tillräckliga skäl föreligga att jämväl

i fortsättningen upprätthålla färdleden på sätt hittills skett.

Under nu rådande förhållanden synes trafiken å färdleden hava avsevärt

nedgått. Tidigare har emellertid antalet personer, som använt sig av färdleden

för att komma till eller från Norge, varit tämligen stort. Av utredningen

framgår, att under åren närmast före krigsutbrottet detta antal årligen

uppgått till ett tusental. I förhållande till trafiken under tidigare år

torde detta innebära en tendens till ökning. Färdledens betydelse för befolkningen

torde sålunda under senare tider icke hava minskat. Men ej blott

för den bofasta befolkningen utmed älvdalen mellan Sverige och Finland är

förekomsten av stugorna av värde. Genom förmedling av åborna å fjällstugorna,

vilka ha telefonförbindelse med Karesuando, vidarebefordras sålunda

meddelanden av olika slag från och till de olika nomadiserande lappgrupperna

under tider, då dessa uppehålla sig å de svenska fjällen. Fjällstugornas

betydelse för lappväsendets tjänstemän är vidare uppenbar.

A finska sidan har numera väg anlagts i älvdalen fram till en punkt ej

fullt en mil från fjällstugan Siikavuopio. Enligt uppgift lära ytterligare

arbeten pågå för vägens fortsatta framdragande norr om älvstranden. Tillkomsten

av denna väg torde komma att i viss mån minska betydelsen av

den svenska färdleden för genomgångstrafiken. Det torde emellertid, såsom

lappfogden framhållit, vara ovisst, huruvida man kan räkna med mera regelbunden

vintertrafik på den nya vägen. Man synes kunna antaga, att den

egentliga nyttotrafiken i allt fall liksom hittills huvudsakligen kommer att

åtminstone vintertid ske med hästar och renar. Behovet av logimöjligheter

och uppehållsplatser efter vägen skulle vid dylikt förhållande alltjämt bestå.

Då vidare tidpunkten för den finska vägens färdigställande under nu rådande

förhållanden är oviss, synes mig spörsmålet örn den svenska färdledens

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

bibehållande böra avgöras utan hänsynstagande till de trafikmöjligheter å

finska sidan, som nu finnas eller framdeles kunna uppkomma.

Av den i ärendet förebragta utredningen har jag kommit till den uppfattningen,

att färdleden, åtminstone under normala förhållanden, har en så

stor betydelse för den därav berörda befolkningen, att det måste anses befogat,

att erforderliga åtgärder vidtagas för att trafikleden även framgent

skall kunna tjäna sitt syfte. Då dessa åtgärder äro så kostnadskrävande,

att desamma icke kunna bäras av åborna eller den befolkning, som i första

hand begagnar färdleden, anser jag i likhet med de hörda myndigheterna

skäligt, att kostnaderna helt bestridas av staten.

Länsstyrelsens förslag om färdstugornas iståndsättande innebär, att två

av bostadshusen samt två av stall- och ladugårdsbyggnaderna skulle helt

nybyggas, medan de övriga byggnaderna skulle undergå en genomgripande

reparation. Kostnaderna härför äro vid nuvarande prisnivå beräknade till

omkring 103,000 kronor. Byggnadsstyrelsen, som granskat arbetsplanerna

och kostnadsberäkningarna, har i huvudsak icke haft något att erinra mot

desamma.

På grund av de stora kostnaderna för lägenheternas iståndsättande enligt

det framlagda förslaget har ifrågasatts, att färdstugorna skulle ersättas med

övernattningsstugor ratan särskild tillsyningspersonal. Därest så skedde,

skulle enligt en genom länsstyrelsens försorg verkställd utredning kostnaderna

kunna nedbringas till omkring 33,000 kronor. Såväl länsstyrelsen som

lappfogden i länets norra distrikt ha emellertid, bland annat på grund av

de klimatiska förhållandena, bestämt avstyrkt en dylik lösning av problemet

att bereda skydd åt de resande å färdleden. Ehuru dylika övernattningsstugor

givetvis icke kunna medföra samma fördelar som de nuvarande färdstugorna,

synes det mig dock otvivelaktigt, att obemannade stugor i och för

sig på ett relativt tillfredsställande sätt borde kunna tjäna ett sådant syfte.

Vid bedömandet av den föreliggande frågan torde emellertid hänsyn böra

tagas icke endast till kommunikationsintresset utan även till de sociala synpunkterna.

Den ifrågavarande fjällstugubebyggelsen i Könkämä älvdal har existerat

sedan lång tid, och å lägenheterna erhålla, enligt vad utredningen i ärendet

utvisar, ett tjugutal personer sin bärgning. Iståndsättas icke lägenheterna,

torde det kunna antagas, att bosättningen därstädes inom en ej alltför avlägsen

tid måste upplösas och nya utkomstmöjligheter beredas åt de arbetsföra,

medan det allmänna måhända måste omhändertaga dem, som icke

kunna utföra förvärvsarbete. Med hänsyn härtill och då lägenheterna, jämsides

med att de fylla sina uppgifter för trafiken å färdleden, erbjuda förhållandevis

goda förutsättningar för åborna och deras familjer att där försörja

sig, anser jag mig icke böra förorda en sådan lösning, som kan väntas

leda till att bebyggelsen å krononybyggena förr eller senare upphör. Jag

vill därför tillstyrka förslaget örn iståndsättande av de nuvarande fjällstugorna.

De härför av länsstyrelsen förordade arbetena torde vara nödvändiga.

Yad kostnaderna angår, synes försiktigheten bjuda, att dessa beräknas

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

i anslutning till länsstyrelsens av byggnadsstyrelsen biträdda förslag. Jag

vill alltså tillstyrka, att ett anslag av 103,000 kronor anvisas för ändamålet.

Vid byggnadsarbetenas utförande böra de av byggnadsstyrelsen gjorda

påpekandena angående vissa byggnadstekniska detaljer vinna beaktande.

Länsstyrelsen och statskontoret ha upptagit frågan om ändrade grunder

för åbornas underhållsskyldighet i vad avser åbyggnaderna. Såsom tidigare

nämnts åvilar denna skyldighet enligt nu gällande kontrakt åborna. Länsstyrelsen

har föreslagit, att åborna skulle befrias från underhållsskyldigheten

och att densamma övertages av staten. Vidare har länsstyrelsen ifrågasatt,

att viss ersättning, förslagsvis 550 kronor per år, skulle tillerkännas

åborna för bestyret med tillhandahållande av härbärge och förplägnad åt de

resande å färdleden. Statskontoret har för sin del icke ansett någon ändring

i underhållsskyldigheten böra ske men funnit det skäligt, att ett årligt

belopp av högst 500 kronor tillerkändes åborna såsom bidrag till bestridande

av underhållskostnaderna. Statskontoret har emellertid i samband därmed

framhållit, att bidraget under en följd av år i realiteten komme att utgöra

ersättning för de av trafiken å färdleden påkallade prestationerna, enär några

större utgifter för byggnadsunderhåll icke under relativt lång tid skulle uppkomma,

därest färdstugorna iståndsattes på föreslaget sätt.

För egen del förordar jag, att frågan örn åbornas underhållsskyldighet i

detta sammanhang lämnas öppen. I likhet med egnahemsstyrelsen anser

jag nämligen, att vid denna frågas lösning de grunder böra beaktas, som

i motsvarande hänseende kunna bliva gällande för kronotorpare. Enligt en

av egnahemsstyrelsen efter samråd med domänstyrelsen avlämnad utredning

angående upplåtelse av kronotorp förutsättes domänverket skola övertaga

ansvaret för bebyggande och underhåll av lägenheterna, dock att mindre

reparationer skulle åvila kronotorparna. Frågan, huruvida åborna å fjällstugorna

böra erhålla ersättning för sitt uppdrag att tillhandahålla härbärge

och förplägnad åt de resande å färdleden, bör såsom egnahemsstyrelsen

framhållit bedömas under hänsynstagande till respektive åbors möjligheter

att utvinna avkastning av de av dem innehavda lägenheterna samt i övrigt

erhålla arbetsförtjänster på platsen. I sistnämnda hänseende kan erinras,

att enligt gällande upplåtelsekontrakt åborna äga rätt att av de resande

uppbära ersättning enligt taxa, som länsstyrelsen skall fastställa. Dylik taxa

synes emellertid hittills icke hava fastställts av länsstyrelsen. De bestämmelser

i nu angivna hänseenden, som böra meddelas, därest lägenheterna

komma att iståndsättas i enlighet med vad jag nyss förordat, ävensom erforderliga

föreskrifter rörande tillsynen å lägenheterna torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t att meddela, sedan erforderlig ytterligare utredning i ämnet

verkställts.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando

—norska gränsen för budgetåret 1942/43 å sjätte huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av.................. kronor 103,000.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall

samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Stockholm 1942. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:209 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till istdndsättande av fjällstugorna vid färdleden Kares a1 i texten
  2. SU 1942:94 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuando—norska g s. 1 i texten