Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m
1942-02-27 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:144, Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis ''proposition Nr lJjJj.
1
Nr 144.
Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m.; given
Stockholms slott den 27 februari 1943.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till j
1) lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 (nr 400),
2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr
141, s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning samt
3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 augusti 1932 (nr
404) om kyrkofond.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gösta Bagge.
Bihang till riksdagens protokoll 19iS.
1 sami.
Nr H4.
1
2
Kungl. Majlis ''proposition Nr 1/+4-
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400).
Härigenom förordnas, att 1 §, 6 § 1 och 3 mom. samt 44, 52 och 58 §§
ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 19321 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Till boställen---allmänt kyrkohemman.
Om den fasta egendom, som inköpes av medel tillhörande prästlönefonder
från två eller flera pastorat och som benämnes stifts prästlönefondshemman,
gäller vad därom är särskilt stadgat.
6 §.
1. I varje stift med undantag av Stockholms stift skall finnas en stiftsnämnd,
bestående av fem ledamöter. Tre ledamöter---hos nämnden.
Bland ledamöterna---särskilt förordnas.
3. Instruktion för---av Konungen.
För Stockholms stift skola de förvaltningsuppgifter, som jämlikt denna
boställsordning eller eljest på grund av bestämmelser i lag tillhöra stiftsnämnd,
handhavas av stiftsnämnd i annat stift i enlighet med vad Konungen
förordnar.
44 §.
För skötseln av löneboställes skog skall hos pastoratet finnas anställt ett
särskilt biträde (pastoratets skogsbiträde). Stiftsnämnden må föreskriva,
att skogsbiträde skall anställas av två eller flera pastorat gemensamt.
Skogsbiträde skall hava skoglig utbildning. Där särskilda omständigheter
det föranleda, må dock till skogsbiträde utses person utan skoglig utbildning,
vilken förvärvat erforderlig praktisk erfarenhet i skogsskötsel.
Konungen äger förordna, att för vården av större boställsskog skall utses
skogsbiträde med högre skoglig utbildning.
Skogsbiträde utses av stiftsnämnden efter av vederbörande pastorat
företaget val, som, där två eller flera pastorat skola gemensamt anställa
skogsbiträde, förrättas av pastoraten vart för sig. Innan valet företages,
skall stiftsjägmästaren beredas tillfälle avgiva yttrande rörande de sökan
-
1 Senaste lydelse av 6 §, se 1938:734 och av 52 §, se 1934:568.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr lindes
lämplighet för uppdraget. Där skogsbiträde skall anställas hos allenast
ett pastorat eller där två eller flera pastorat skola gemensamt anställa sådant
biträde och pastoraten äro örn valet ense, skall den valde av stiftsnämnden
utses, försåvitt nämnden finner honom för uppdraget lämplig. Hava för sistnämnt
fall pastoraten icke enats om valet, skall en av de valde, vilken stiftsnämnden
finner för uppdraget lämplig, av nämnden utses till skogsbiträde.
Kan sökande, varå vederbörande pastorats val fallit, icke av stiftsnämnden
såsom skogsbiträde godkännas, äger nämnden utse annan, som nämnden
prövar därtill skickad.
Skogsbiträde skall för uppdraget äga att av vederbörande pastorat uppbära
skäligt arvode, som stiftsnämnden bestämmer.
52 §.
Avverkning må ej ske annorledes än efter utsyning, som i enlighet med av
stiftsjägmästaren meddelade anvisningar verkställes av det hos pastoratet
anställda skogsbiträdet.
Finnes å---nödig hantlangning.
58 §.
Klagan över---av beslutet.
Då stiftsnämnd---dess rätt. Mot stiftsnämnds beslut i ärende, som
i 44 § tredje stycket avses, må ock den föra talan, som anser sig äga företräde
till där omförmäld anställning eller vars rätt såsom arvodestagare av
beslutet beröres.
Över stiftsnämnds---ej föras.
Denna lag träder i kraft beträffande 6 och 52 §§ den 1 juli 1942 samt
i övrigt den 1 januari 1943.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr lil, s. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning.
Härigenom förordnas, att 5 och 22 §§ lagen den 9 december 1910 om
reglering av prästerskapets avlöning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
5 §.
Lön må---— för komminister.
För domprost vare lägsta lön 8,000 kronor. För domprost i Uppsala, Lund,
Göteborg och Stockholm skall lönen utgöra 10,000 kronor.
Högsta lönebelopp — — — 5,000 kronor.
22 §.
1. Blir prästgård---för pastoratet.
2. Fond, som----— av domkapitlet. Om användning av fond, som är
prästlönetillgång för visst pastorat, till grundförbättring av löneboställe eller
till inköp av fastighet är särskilt stadgat.
3. Det åligger---föregående år.
Denna lag träder i kraft beträffande 5 § den 1 juli 1942 samt i övrigt
den 1 januari 1943.
1 Senaste lydelse av 22 §, se 1932:405.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
5
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)
om kyrkofond.
Härigenom förordnas, att 3, 4, 6 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932 om
kyrkofond1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
3 §.''
Från statsverket Utgår till kyrkofonden för varje år ersättning med
dels---
dels---
dels ock 121,600 kronor för statsanslag, som tillförne åtnjutits av biskopar
och pastor primarius eller utgått till biskopslöneregleringsf onden,
skolande dessa----tillföras kyrkofonden.
Ytterligare skola---tillföras kyrkofonden.
4 §.
Därest av----sådant överskott.
Vad nu stadgats örn behållna avkastningen av prästlönetillgångar, som
förvaltas av pastorat, gäde ock pastoratet tillkommande andel av avkastningen
från stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.
6 §.
Enligt vad---Luleå stift.
Härutöver skola av kyrkofonden utgöras:
1)---
9) anslag, som Konungen enligt av riksdagen godkända grunder bestämmer
för avlönande av i fredsorganisationen vid försvarsväsendet anställda
präster.
7 §.
Örn för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre
belopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar
och av pastoratet tillkommande andel av avkastningen från stiftets
prästlönejordsfond och prästlönefondshemman — med undantag som i 4 §
sägs — dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande en uttaxering för
skattekrona inom pastoratet av det öretal, Konungen för året bestämmer,
1 Senaste lydelse av 3 och (i §§, se 1941:909 samt av 7 §, se 1935:526.
6
Kungl. Marits proposition Nr träger
pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden,
dock ej för gäldande av lönebelopp, som pastoratet enligt 9 eller 10 § lagen
om reglering av prästerskapets avlöning särskilt förbundit sig att utgöra.
Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning
tagas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 §
(löneboställets normalavkastning), avkastningen av fond, som förvaltas av
pastorat, beräknas till den procent av fondens kapital, som Konungen med
hänsyn till de allmänna ränteförhållandena bestämmer, samt pastorat tillkommande
andel av avkastningen av stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman
upptagas till det belopp, vartill denna andel för näst föregående
räkenskapsår uppgått.
Denna lag träder i kraft beträffande 3 och 6 §§ den 1 juli 1942 samt
i övrigt den 1 januari 1943.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
7
Utdrag av pi-otokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 februari 1942.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,
Ewerlöf.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anmäler dels, efter
gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet, kyrkomötets
skrivelse den 25 november 1941, nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
till kyrkomötet den 24 oktober 1941, nr 17, angående ändrad ordning
för anställande hos pastorat av biträde för skötseln av löneboställes skog,
dels ock, efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet,
kyrkomötets skrivelse den 25 november 1941, nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse till kyrkomötet den 17 oktober 1941, nr 15, om avlöning
till militärpastorer i försvarsväsendets fredsorganisation.
Föredraganden anför härvid:
A. Ändrad ordning för anställande hos pastorat av biträde för
skötseln av löneboställes skog m. m.
Ecklesiastik fastighet, varav avkastningen är avsedd till avlöning åt prästerskapet
i visst territoriellt pastorat eller som donerats till prästänkesäte,
utgör enligt ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) löneboställe,
medan sådan fastighet, vars avkastning i sin helhet ingår till kyrkofonden,
utgör allmänt kyrkohemman. Enligt bestämmelserna i boställsordningen
förvaltas de allmänna kyrkohemmanen omedelbart av stiftsnämnden.
Löneboställena åter äro för förvaltning överlämnade till vederbörande pastorat
men stå under stiftsnämndens uppsikt. Stiftsnämnden har inom sig
skoglig sakkunskap representerad och har därjämte hos sig anställd stiftsjägmästare
med högre skoglig utbildning. Skötseln av de allmänna kyrlcohemmanens
skogar handhaves av vederbörande stiftsjägmästare. Den närmaste
skötseln av löneboställes skog ombesörjes av ett hos pastoratet härför
anställt biträde, som skall av stiftsnämnden godkännas. Såsom kompetensvillkor
för sådant biträde stadgas i 44 § boställsordningen skoglig utbildning,
varmed enligt uttalande av vederbörande riksdagsutskott vid bestämmelsens
tillkomst avsåges lägst skogvaktar- eller därmed jämförlig utbildning. I sär
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+J+.
skilda fall kan likväl detta kompetenskrav eftergivas och såsom biträde godkännas
person med uteslutande praktisk erfarenhet i skogsskötsel. Por andra
fall åter, nämligen för vården av större boställsskog, kan — efter bestämmande
av Kungl. Maj:t — fordras högre skoglig utbildning hos pastoratets
skogsbiträde. På grund av föreskrift i 22 § instruktionen den 16 september
1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stifts jägmästare är det icke tillåtet för
stiftsjägmästare att av pastorat mottaga uppdrag att vara biträde vid skötseln
av löneboställes skog, men kan han efter medgivande av stiftsnämnden
få åtaga sig uppdrag av pastorat att ombesörja försäljning av virke för
löneboställe. Enligt 45 § boställsordningen skall löneboställes skog skötas
efter hushållningsplan och skall sådan plan »med beaktande av att såvitt
möjligt jämn avkastning erhalles» avse »utvinnande av det med hänsyn till
skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat». Skogshushållningsplan
upprättas och fastställes av stiftsnämnden för en tid av, i regel, tio år
(46 §) och skall utvisa, huru stor virkesmängd under planens giltighetstid
får å skogen uttagas (47 §). Jämlikt 52 § första stycket boställsordningen
må icke någon avverkning ske å löneboställes skog annat än efter utsyning
av pastoratets för skogsskötseln anlitade biträde.
Genom lag den 7 december 1934 (nr 568) om ändrad lydelse av 45 och
52 §§ boställsordningen har härutöver i 45 § föreskrivits, dels att, där från
naturskyddssynpunkt finnes vara av betydelse, att ek eller bok helt undantages
från avverkning å löneboställes skog eller att ekskog eller bokskog på
löneboställe eljest skötes på visst sätt, erforderliga bestämmelser härom
skola intagas i hushållningsplanen för skogen, dels att för tillgodoseende av
de allmänna intressen, som avses i bestämmelserna om skyddsskogar, Kungl.
Majit äger beträffande viss boställsskog förordna om den inskränkning i
rätten att bruka skogen, som av omständigheterna påkallas. Genom samma
lag tillädes i 52 §, andra och tredje styckena, särskilda föreskrifter i fråga
örn utsyning å löneboställes skog, som enligt skogsvårdslagen är att anse
såsom svårföryngrad eller förklarats såsom skyddsskog. Förordnanden i här
berörda hänseenden hava av Kungl. Majit meddelats dels den 13 december
1935 beträffande all skog å löneboställena inom Visby stift, dels den 4 december
1936 med avseende å all skog å löneboställena på Öland samt beträffande
särskilda boställsskogar inom Västerås, Härnösands och Luleå stift.
Jämlikt härvid meddelade föreskrifter skall all utsyning av virke å ifrågavarande
skog verkställas av stiftsjägmästaren eller i dennes ställe av annan
hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig utbildning. Är för visst
fall å boställsskog fråga örn avverkning allenast i mindre omfattning av
virke antingen för löneboställets husbehov eller för visst särskilt församlingsändamål
och finner stiftsjägmästaren avverkningen därav icke hava betydelse
för de med förordnandena om de svårföryngrade skogarna eller skyddsskogarna
avsedda syften, äger dock stiftsjägmästaren överlämna åt vederbörande
pastorats skogsbiträde att i vanlig ordning verkställa utsyningen
för denna avverkning.
9
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 144-
Med anledning av en av stiftsnämnden i Uppsala i skrivelse den 23
april 1941 gjord framställning har jag låtit verkställa utredning om ändring
i bestämmelserna rörande anställandet av skogsbiträden hos pastoraten.
I den gjorda framställningen har stijtsnämnden i Uppsala hemställt om
vidtagande av åtgärder för en sådan ändring av 44 § ecklesiastik boställsordning,
att åt stiftsnämnderna överlämnades att tillsätta skogsbiträdena
hos pastoraten och bestämma deras avlöning, dock med skyldighet för
stiftsnämnderna att i ärendet inhämta pastoratets yttrande.
Stiftsnämnden har härvid framhållit följande:
För en god skogsskötsel vid de ecklesiastika löneboställena vore det av
största vikt, att de personer, som omhänderhade den omedelbara vården
av dessa boställens skogar, vore väl skickade för sin uppgift.
Detta vore så mycket betydelsefullare, som stiftens storlek och mängden
av de uppgifter, vilka åvilade stiftsjägmästarna, samverkade till att dessa
s. k. skogliga biträden ofta under längre tidsperioder måste bli hänvisade
åt sig själva, utan möjlighet att erhålla råd och vägledning för sitt handlande
och utan det stöd i sitt arbete som stiftsjägmästarens personliga ingripande
kunde innebiira. Det vore därför synnerligen angeläget, att till
skogliga biträden utsåges personer med god uppfattning och erfarenhet i
skogliga frågor samt med gott allmänomdöme och av självständig läggning.
I annat fall kunde de ej fylla sin uppgift såsom omedelbara vårdare av de
ofta stora värden boställsskogarna representerade. Ehuru formellt anställda
hos pastoraten vore sålunda de skogliga biträdena realiter stiftsnämndernas
yttersta redskap vid dessas strävanden att uppbygga och vidmakthålla en
god hushållning och vård å boställsskogarna.
De möjligheter stiftsnämnderna för närvarande ägde att utöva inflytande
på tillsättandet av skogliga biträden i pastoraten vore ej överhövan stora.
Enligt boställsordningen skulle visserligen valet av biträde vid skogsskötseln
underställas stiftsnämnden, som sålunda alltid komme i efterhand. För
att ej riskera att få sitt beslut upphävt efter av pastorat anförda besvär,
syntes en stiftsnämnd ej hava annat val än att godkänna varje av pastorat
anställd person, som hade formell kompetens ifråga örn utbildning (statens
eller därmed jämförbar ettårig skogsskola eller också högre skoglig utbildning),
även om denne skulle vara ur reala synpunkter olämplig eller i
varje fall klart underlägsen en annan medsökande. Ärenden av detta slag
relaterades alltid i ortspressen och ett bakslag skulle alltför menligt inverka
på stiftsnämndernas redan förut små möjligheter att reglera ifrågavarande
anställningar, för att stiftsnämnderna skulle vilja taga risken av ett underkännande.
Vid val av skogligt biträde å en kyrkostämma vore det långt
ifrån ovanligt, att sakliga hänsyn till kompetens och lämplighet finge stå
tillbaka för motiv av mer eller mindre ovidkommande slag. Där så skett och
den anställde innehade formell kompetens, syntes stiftsnämnderna stå
maktlösa. De fall vore ej ovanliga, där stiftsjägmästaren, efter att hos ett
pastorat förgäves ha sökt framföra en lämplig kandidat, måst finna sig i
att hos stiftsnämnden föreslå godkännandet av en annan för uppdraget mindre
väl skickad person. En stor olägenhet hade varit, att de skogliga biträdena
i regel innehade sina befattningar vid sidan av annan verksamhet.
10
Kungl. Maurts preposition Nr
Tjänstens ofta utpräglade karaktär av bisyssla medförde gärna, att därmed
följande uppgifter finge stå tillbaka för sådana som hörde till vederbörandes
huvudsakliga arbetsområde. En annan följd av befattningarnas tillfälliga
karaktär vöre, att de tenderade att beklädas av sådana personer, som ej
kunnat skaffa sig någon fördelaktigare anställning.
Av chefens för ecklesiastikdepartementet uttalande i proposition nr 225
till 1938 års riksdag (sid. 45) om förhållandena i Visby stift ville det synas,
dom om stiftsnämndernas prövning och avgörande av pastoratens val av
skogligt biträde skulle innebära betryggande möjligheter att upprätthålla
nödiga kompetensfordringar för dessa uppdrag. Stiftsnämnderna syntes hitintills
ej ha vågat lita på att så skulle vara fallet, varför de, av skäl som
förut anförts, hellre syntes lia godkänt en icke önskvärd, ehuru formellt
kompetent person, fastän en lämpligare hade kunnat erhållas, än att riskera
ett underkännande hos Kungl. Majit i en fråga av denna för stiftsnämndernas
prestige och arbetsmöjligheter särskilt ömtåliga och allvarliga art.
Men även om stiftsnämnderna i detta avseende måhända ålagt sig en alltför
stor återhållsamhet, kvarstode frågan, huru nämnderna skulle kunna
åstadkomma de gruppvisa sammanslutningar av pastorat för utseende av
gemensamt skogligt biträde som departementschefen — enligt stiftsnämndens
uppfattning med rätta — förordat såsom ett verksamt medel för att
få i allo kompetenta kandidater till dessa befattningar. Stiftsnämndernas
befogenhet inskränkte sig nämligen under alla förhållanden till att vägra
godkänna valet av en påtagligt olämplig person, men några formella möjligheter
att påverka personvalet i av stiftsnämnd önskad riktning funnes ej.
Stiftsjägmästaren i Uppsala stift hade under hela sin tjänstetid påpassligt
sökt begagna varje inträffad ledighet för att få fram lämpliga personer på
dessa befattningar och hade därvid ofta anbefallt ett välmeriterat skogligt
biträde i angränsande pastorat, dock vanligen med negativt resultat. Där
åtgärden lyckats syntes detta ha berott på, att inga särintressen för tillfället
funnits, som länkat in valet i annan riktning. Ehuru från stiftnämndens
sida i sådana fall städse tillbörlig hänsyn iakttagits, hade personvalet i
vissa fall tytt på, att man inom pastoratet gärna velat visa, att man kunnat
gå sin egen väg. Det hade sålunda bevisligen inträffat, att en av stiftsnämnden
hos ett pastorat rekommenderad kandidat, skogligt biträde i angränsande
pastorat, avvisats i klart demonstrativt syfte, sedan stiftsnämnden
måst vägra att godkänna valet av uppenbart olämpliga personer. Sakliga
synpunkter kunde sålunda lämnas helt å sido vid pastoratens tillsättande
av ifrågavarande befattningar. Emot ett pastorat, som kanske för att
gynna någon i orten bosatt person, önskade gå sin egen väg eller som rent
av skulle vilja av någon anledning sabotera stiftnämndens arbete för inrättandet
av gemensamma biträdesbefattningar, skulle en stiftsnämnd uppenbarligen
stå maktlös. Men även där det lyckats att i behövlig omfattning
sammanföra pastoraten i lämpliga grupper med gemensamt skogligt
biträde, erfordrades det blott att ett eller flera pastorat, kanske på grund
därav att biträdet råkat göra sig misshaglig hos dem som för tillfället vore
de bestämmande, bröte sig lös ur enheten, för att denna skulle sprängas
sönder. Under nuvarande ordning vore det därför ej möjligt att ens genom
ett sammanförande i skogsvårdshänseende av flera pastorat skapa sådana
betingelser och sådan ekonomisk trygghet för de skogliga biträdena, att
fullt kompetenta skogsmän skulle vilja för någon längre tid binda sig vid
dessa befattningar. Det kunde i varje fall ej bliva fråga örn att den eckle
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
siastika skogsförvaltningen skulle kunna på detta sätt erbjuda anställningsvillkor
jämförliga med dem i annan allmän eller enskild tjänst av motsvarande
slag.
De relaterade olägenheterna med den nuvarande ordningen kunde icke
avlägsnas med mindre än att åt stiftsnämnderna anförtroddes att tillsätta
skogliga biträden samt att bestämma dessas avlöning. Sistnämnda befogenhet
borde ligga i samma hand som tillsättandet bland annat därför,
att möjlighet eljest skulle finnas för ett pastorat att bestämma en så låg ersättning,
att det av stiftsnämnden utsedda skogliga biträdet ej skulle vilja
åtaga sig uppdraget. Då det i allmänhet vore kyrkofonden, som — i egenskap
av garant för prästlönekostnaderna — i sista hand finge svara för utgiften
ifråga, vore det också ett i vidsträckt mening allmänt intresse, att
hushållningen med de ecklesiastika skogarna omhänderhades på ett sådant
sätt, att dessa ej blott i nuet utan även i framtiden kunde lämna goda bidrag
till det ändamål de tjänade. I betraktande härav syntes det väl motiverat,
att en för dessa skogars uthålliga avkastning så väsentlig angelägenhet,
som anställandet av deras vårdare utgjorde, lades i stiftsnämndernas
händer. Den rätt att själv bestämma i dessa frågor, som nu tillkomme pastoraten,
borde sålunda begränsas till en lagstadgad rätt att yttra sig i ärendet.
Beträffande kompetenskraven för pastoratens skogliga biträden framhölle
stiftsnämnden vidare, att det inom stiftsnämnderna syntes vara en ganska
allmän erfarenhet, att lämpligheten visst icke behövde vara beroende av
examensmeriter. Särskilt gällde detta den högre skogliga utbildningen. Boställsskogarnas
storlek motiverade sålunda i regel icke anställandet av ett
skogligt biträde med sådan högre utbildning. De uppgifter, som därå förekomme,
vore nämligen i huvudsak identiska med dem, som inom annan
skogsförvaltning handhades av skogvaktare eller kronojägare. Skogsskoleutbildning
vore därför såsom regel behövlig, men kravet å sådan borde, när
fråga vore örn personer med gott skogligt omdöme och god erfarenhet, i vissa
fall kunna eftergivas.
I fråga om betydelsen för kyrkofonden av ändrade föreskrifter rörande
skogsbiträdenas anställande har stiftsnämnden i Uppsala vidare anfört i
huvudsak följande:
Vid bestämmandet av den boställsavkastning, som funnes tillgänglig för
prästlöneändamål, utginge man ej från den verkligen erhållna avkastningen
utan från en för tio år i förväg, på sätt 10 § kyrkofondslagen föreskreve,
uppskattad »normalavkastning». Det läge i sådana uppskattningars natur,
att de måste göras med försiktighet. I särskild grad gällde detta beräkningen
av skogens framtida avkastning, enär härvid obestämbara faktorer i
stor utsträckning spelade in. Betecknande för skogsbruket vore, att man
däri ej kunde skilja på kapital och avkastning, enär båda innefattades i det
å marken växande virkesförrådet. Kvantitativt sett kunde visserligen med
nöjaktig säkerhet bestämmas, huru stor del av detta förråd, som under viss
tidsperiod vore att betrakta såsom avkastning och sålunda borde lösgöras
ur skogen. Men kvalitativt sett vore det knappast möjligt.att säga,
huru stor del av virkesförrådets värde, som under motsvarande tid rätteligen
borde uttagas. Detta gällde i särskilt hög grad sådana skogsfastigheter,
varå mogen skog i rikligare mängd förekomme tillsammans med yngre åldersklasser.
Men iiven för den mogna skogen varierade värdet av en kubik
-
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.
meter virke starkt allt efter trädens kvalité. I sålunda sammansatta skogar
kunde ett till kvantiteten bestämt avverkningsbelopp därför uttagas på
mångå olika sätt och lämna högst varierande värden allteftersom avverkningens
tyngdpunkt förlädes till skogsbestånd av mindre eller högre värde.
De ecklesiastika boställsskogarna räknades sedan gammalt och med rätta
till landets i förhållande tili arealen virkesrikaste och mest värdefulla, varav
även följde, att de hörde till de mest svårskötta i riket.
Vid upprättandet av hushållningsplaner samt vid beräknandet av den
normala avkastningen för en boställsskog under en kommande tioårsperiod,
förutsattes, att den framtida avkastningens värde borde bli så jämn som
möjligt med hänsyn till virkeskapitalets mer eller mindre onormala sammansättning.
Detta kunde endast ske därigenom, att de värdefullare delarna
av virkesförrådet, som på grund av en alltmera ökad knapphet och
därav följande livligare efterfrågan vore föremål för en fortgående värdestegring,
beskattades med så stor försiktighet, som omständigheterna medgåve.
Man beräknade sålunda att i första hand förlägga avverkningen till
de kvalitativt sämre delarna av den äldre skogen samt, jämsides därmed,
till medelålders och yngre bestånd i avsikt att därigenom höja dessas värdealstring.
I den värdefullare äldre skogen inlades däremot i allmänhet endast
svagare huggningar i syfte att tillgodogöra sig kvalitativt sämre trädindivid
och därigenom för framtiden konservera denna del av virkesförrådet. I den
mån tillgången på grövre virkessortiment minskade och avverkningarnas
tyngdpunkt måste förläggas till yngre och mindre värdefull skog, kunde de
sålunda sparade högvärdiga reserverna börja anlitas, varigenom den samlade
avkastningen från skogen, oaktat minskad tillgång på äldre åldersklasser,
skulle hålla sig uppe på en relativt hög nivå. Om däremot de värdefullare
delarna av virkesförrådet uttoges på ett tidigare stadium, skulle avkastningen
visserligen bliva mycket hög, så länge avverkningarna kunde läggas
på detta sätt, men därefter under en längre följd av år desto mindre. En sådan
avverkningspolitik kunde ej vara förenlig vare sig med kyrkofondens
eller med något annat allmänt intresse.
Då man sålunda med tillämpande av här angivna synpunkter vid normaluppskattningsberäkningarna
erhölle relativt låga rotvärden, innebure
varje frångående i praktiken av den uppgjorda planen för avverkningarnas
uttagande i riktning emot en hårdare beskattning av den värdefullare skogen,
att pastoratet gjorde sig en icke avsedd vinst. Upprepade ingrepp, utöver
vad som förutsatts, i de värdefullare delarna av virkesförrådet, med
därav följande besparingar av sämre, äldre skog eller med underlåtna gallringar
till följd, måste resultera i att skogens värdealstrande förmåga vid
10-årsperiodens slut i motsvarande grad nedgått. Vid den förnyade normaluppskattning,
som då ägde rum för nästa tioårsperiod, erhölles därför en
minskad avkastning, vilket normalt finge till följd, att kyrkofondens tillskott
till prästlönekostnaderna i samma mån ökades. Ett pastorat, som
genom att uttaga det i hushållningsplanen fastställda avverkningsbeloppet
på ett emot planen för normalavkastningsberäkningen stridande sätt,
gjorde sig sålunda lätt nog en vinst, under det att den minskning i värdealstrande
förmåga, skogen därigenom undergått, vid tioårsperiodens slut
vältrades över på kyrkofonden, vars storlek i sin tur garanterades av rikets
samtliga skattebetalare.
Den omnämnda svårigheten att i skogsbruket särskilja kapital och avkastning
gjorde det dock antagligt, att bakom de avvikelser, som ägt
13
Kungl. May.ts -proposition Nr lemnel
från planen för avverkningsbeloppets uttagande, i allmänhet ej läge
ett klart medvetet syfte att göra en oskälig vinst. Fall hade emellertid inträffat,
när skogliga biträden av sina uppdragsgivare i pastoraten i klart
vinstsyfte ålagts utföra stämplingar i rak strid emot stiftsjägmästarens
skriftligen lämnade anvisningar. Då biträdena för sin utkomst vore mer
eller mindre beroende av att stå väl med nämnda uppdragsgivare, hade de
i allmänhet ej möjlighet att i sådana fall hävda en egen mening.
Nu gällande ordning för tillsättandet av skogliga biträden innebure, att
det allmänna överlämnat åt pastoraten att anställa vårdare av skogar, vars
avkastningsmöjligheter på längre sikt ej påverkade pastoratens ekonomi
utan berörde kyrkofonden ensam. Med hänsyn till de långa perspektiv,
varunder man arbetade i skogsbruket, syntes det uppenbart, att anställandet
av skogsvårdare å boställena borde göras till en kyrkofondens egen
angelägenhet. De skogliga biträdena skulle då få ökade möjligheter att
tillvarataga kyrkofondens på längre sikt gående intressen. Det syntes vara
svårt att påvisa, att någon orätt härigenom skulle tillfogas pastoraten,
vilkas intressen strängt ekonomiskt sett, i alla de fall, där tillskott från
kyrkofonden erhölles, vore temporärt begränsade till en i skogens liv så
kort period som tio år.
Vid ärendets behandling i stiftsnämnden har ledamoten av nämnden,
professorn H. Petterson, ansett sig icke kunna biträda majoritetens ändringsförslag,
enär stiftsnämnderna icke saknade medel att genomföra en
tillfredsställande ordning på förevarande område, ehuru därför erfordrades
betydligt mera arbete än vid användande av den föreslagna vägen, samt
enär denna senare vore ägnad att minska pastoratens intresse för skogsvården
och deras känsla av ansvar för densamma.
Över stiftsnämndens förslag hava yttranden avgivits av samtliga övriga
stiftsnämnder, domänstyrelsen, den för utredning av de ecklesiastika löneboställenas
räntabilitet m. m. tillkallade sakkunnige, f. d. domänintendenten
P. B. Nilsson, och kammarkollegiet, varjämte svenska landskommunernas
förbund lämnats tillfälle inkomma med yttrande.
Stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad,
Härnösand och Visby hava biträtt det av stiftsnämnden i Uppsala framlagda
förslaget. Avvikande mening har härvid dock uttalats av två ledamöter
i stiftsnämnden i Härnösand.
Stiftsnämnderna i Strängnäs och Luleå hava avstyrkt förslaget, stiftsnämnden
i Luleå med instämmande i den av professorn Petterson avgivna
reservationen. Stiftsjägmästarna i båda dessa stift hava likväl i särskilda
yttranden uttalat sin anslutning i sak till förslaget.
Stiftsnämnden i Västerås har ansett det vara tillfyllest allenast med ett
tillägg till gällande bestämmelser av innehåll, att Kungl. Majit på förslag
av stiftsnämnden skulle äga förordna, att vissa pastorat tillsammans skulle
välja ett skogsbiträde. Därvid har stiftsnämnden anfört, bland annat:
Stiftsnämnden ville icke lägga tyngdpunkten vid de skogliga biträdenas
bristande kompetens, enär stiftsnämnden även med nuvarande lagstiftning
14
Kungl. Majlis proposition Nr 144.
otvivelaktigt, åtminstone i viss grad, kunde avkoppla uppenbart inkompetenta
personer från biträdessysslorna. Stiftsnämnden hade därför ej en
sådan inställning till frågan, att pastoraten borde berövas sin rätt att välja
sina biträden.
Emellertid vore det ovedersägligen bättre för skogsskötseln och högst
arbetsbesparande för stift sjägmästaren, örn biträdessysslorna ej så ofta som
nu vöre fallet bytte innehavare, vilket följde med deras i allmänhet mycket
utpräglade karaktär av bisysslor, samt örn biträdenas antal kunde nedbringas.
Det stora önskemålet vore därför, att flera pastorat slote sig tillsammans
för att välja ett skogligt biträde. Av olika anledningar vore det
emellertid mycket svårt att kunna förmå pastoraten till ett sådant steg
och om detta också en gång lyckats, funnes ingen garanti för att ej något
pastorat vid nästa val bröte sig ur gemenskapen och därmed spolierade det
hela.
Det vore ej stiftsnämndens avsikt, att alla pastorat nödvändigt skulle
inordnas i ett större område med gemensamt skogligt biträde. Det funnes
utan tvivel trakter med stora pastorat och långa avstånd mellan pastoratsskogarna,
där varje pastorat lämpligen kunde hava var sitt biträde. Men
det funnes även trakter, där pastoratsskogarna vore så belägna, att det ur
alla synpunkter vore lämpligt med ett gemensamt biträde för flera pastorat.
Då pastoraten dessutom särskilt inom sådana områden ofta hade
svårt att skaffa lämpliga biträden, förefölle det vara ur rent praktisk synpunkt
lämpligt, att dessa kunde åläggas att gemensamt välja biträde.
Därav rubbades ej heller pastoratens självbestämningsrätt nämnvärt. Lika
väl som flera församlingar kunde åläggas att välja en gemensam präst,
borde flera pastorat kunna åläggas att välja gemensamt skogligt biträde,
där så ansåges påkallat. Resultatet av de olika pastoratens val skulle insändas
till stiftsnämnden, som hade att uträkna det gemensamma valresultatet
och godkänna detsamma. Blott i det fall att ingen majoritet av
pastorat kunnat enas om ett biträde skulle stiftsnämnden hava utslagsrösten.
Jämväl åtskilliga andra stiftsnämnder hava framhållit betydelsen av ett
minskat antal skogsbiträden. Stiftsnämnden i Skara har i detta hänseende
och i övrigt angående ifrågavarande biträdens ställning anfört följande:
Pastoraten hyste ofta ej något större intresse för skogsvårdsarbeten eller
avverkning i egen regi av yngre och medelålders skog utan föredroge, att
äldre, mera värdefull skog utstämplades och försåldes rotstående. Jämlikt
bestämmelserna i 50 § ecklesiastik boställsordning hade stiftsnämnden för
tiden 1933—41 föreskrivit skogsvårdsåtgärder å de ecklesiastika löneboställena
i stiftet för en beräknad kostnad av 160,000 kronor. Av dessa arbeten
hade emellertid vid senaste årsskiftet något mera än en fjärdedel ännu icke
kommit till utförande. Av pastoratens redovisningar syntes indirekt kunna
utläsas, att hitintills allt för mycket av den mera värdefulla skogen uttagits.
Av försåld skog hade nämligen ungefär 75 procent sålts rotstående, medan
försäljning av rotstående skog, som i regel omfattade det mera värdefulla
virket, normalt borde inskränka sig till 30—40 procent av det till försäljning
disponibla virkesuttaget. Pastoratens strävan ginge sålunda i allmänhet ut
på att under varje normaluppskattningsperiod utfå största möjliga avkastning
av den ecklesiastika skogen. Det bleve därför ofta de skogliga biträdena,
som finge tillvarataga det allmännas intresse av en på lång sikt baserad god
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
hushållning av de ecklesiastika skogarna. Under sådana förhållanden syntes
konsekvensen bjuda, att de skogliga biträdena finge en gentemot pastoraten
mera självständig ställning än vad nu vore fallet.
Stiftsnämnden funne det uppenbart, att antalet skogliga biträden inom
stiftet borde minskas. Stiftsjägmästaren hade emellertid med nu gällande
lagbestämmelser i ämnet icke lyckats förmå pastoraten att i önskvärd omfattning
sammansluta sig till lämpliga skogvaktardistrikt. Det syntes emellertid
ligga i öppen dag, att stiftsjägmästarens arbete skulle underlättas
samt större enhetlighet i skogsförvaltningen och bättre kontroll av densamma
skulle kunna ernås, om antalet skogliga biträden kunde nedbringas.
I Skara stift hade de pastorat, som sammanslutit sig till skogvaktardistrikt,
uppvisat väl utförda skogsvårdsarbeten och väl planlagda egna avverkningar.
Stiftsnämnden i Växjö har i samma hänseenden anfört:
Det väsentliga syntes under alla förhållanden vara, att pastoratens skogar
samordnades i ett antal områden med lämplig omfattning samt att
för varje område anställdes ett skogligt biträde med heltidstjänstgöring.
Då enligt förslaget dessa biträden skulle utses av stiftsnämnden, innebure
detta otvivelaktigt en inskränkning i pastoratens självbestämmanderätt. Inom
stiftsnämnden hade vissa farhågor framkommit, att detta förhållande kunde
leda till minskat intresse från pastoratens sida för skogarnas förvaltning.
Måhända skulle för den skull syftet med framställningen i huvudsak ernås,
örn stiftsnämnden erhölle befogenhet att bestämma områdesindelningen och
om representanter för de olika pastoraten inom varje område därefter finge
genom val utse det skogliga biträdet för området. Riskerna för lokala eller
eljest ovidkommande synpunkter skulle därmed sannolikt elimineras och
endast kvalifikationerna bliva avgörande. Därest frågan emellertid icke kunde
lösas på nu skisserat sätt, syntes den av stiftsnämnden i Uppsala föreslagna
anordningen vara den enda framkomliga.
Beträffande värdet av en förbättrad kontroll över skogsförvaltningen
å de ecklesiastika boställena har stiftsnämnden i Växjö vidare anfört i
huvudsak följande:
Inom den ecklesiastika boställsförvaltningen intoge skogsbruket utan tvivel
det ekonomiskt främsta rummet på grund av de stora värden, som de ecklesiastika
skogarna representerade, uppgående enbart inom Växjö stift till
omkring 25,000,000 kronor. Avkastning, som kunde avvinnas detta kapital,
spelade på grund därav en synnerligen betydande roll, och det vore av vikt,
att denna avkastning icke blott kunde vidmakthållas utan även om möjligt
i framtiden ökas. Resultatet bleve emellertid i hög grad beroende på graden
av den omsorg och den insiktsfullhet, med vilken skogsvården bedreves.
Stora värden kunde tillkomma eller gå till spillo som följd av åtgärder, vilka
vidtoges eller underlätes. En differens på en procent i värdeavkastningen
på grund av bättre eller sämre skötsel, vilken ingalunda vore orimlig, betydde
sålunda årligen 250,000 kronor. Då därtill bomme, att verkningarna
av vad som utfördes i skogen ofta först långt efteråt bleve skönjbara och
överhuvudtaget alltid vore svårkontrollerbara, läge det makt uppå, att den
direkta skogsskötseln handhades av verkligt kunniga, omdömesgilla och
intresserade personer. Det vore vidare av betydelse, att dessa personer om
möjligt under en lång följd av år finge följa resultaten av sina tidigare
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
arbeten och carnia en lokal erfarenhet, som sedan kunde förmedlas till efterträdare.
Med nuvarande lagstiftning kunde stiftsnämnden tillse, att uppenbart
inkompetenta och olämpliga biträden icke finge hand om de ecklesiastika
skogarna, men därmed upphörde också stiftsnämndens befogenhet. Gentemot
vad professorn Petterson anfört ansåge sig stiftsnämnden för närvarande
icke hava medel att genomföra en tillfredsställande ordning på detta
område.
Stiftsnämnden i Lund har framhållit följande:
Skötseln av boställsskogarna vilade i sista hand på de av pastoraten
utsedda biträdena. Ingen annan än dessa syntes hava befogenhet att utföra
de åtgärder, som å ena sidan bestämde pastoratets inkomst från skogen
och å andra sidan vore av avgörande betydelse för den framtida avkomsten
från skogen.
Inom andra skogliga förvaltningar vore skogvaktaren direkt underställd
en förvaltning, som ägde besluta över dennes åtgöranden. Boställsordningen
tillerkände sålunda pastoratsbiträdet en mycket vittgående befogenhet, som
inom andra skogliga områden vore okänd. Pastoratsbiträdet ställdes därvid
inför sådana förhållanden, som ställde stora krav icke blott på hans yrkesskicklighet
utan kanske i ännu högre grad på hans personliga egenskaper.
Valet av de skogliga biträdena vore därför en angelägenhet av allra största
vikt för åstadkommande av en god skogsskötsel på boställsskogarna.
Då det allmännas tillskott till prästlönen vore beroende på inkomsten
från boställsskogarna, hade också det allmänna — representerat av kyrkofonden
—■ ett stort intresse av dessa skogars uthålliga avkastning. Detta
allmänna intresse tillvaratoges genom stiftsnämnden. De medel stiftsnämnden
därvid hade till sitt förfogande vore: fastställande av hushållningsplan,
stiftsjägmästarens verksamhet och stiftsnämndens rätt till prövning av valet
av biträde.
Vad hushållningsplanen beträffade syntes det vara en teknisk omöjlighet
att genom densamma mera ingående reglera sättet för avverkningens uttagande.
Huru noggrant en plan än uppgjordes, måste alltid en bred marginal
lämnas beträffande avverkningens kvalitativa sammansättning. I detta avseende
vore hushållningsplanen sålunda ett mycket ofullständigt instrument
och lämnade mycket stor handlingsfrihet till det skogliga biträdet.
Däremot vore intet att erinra, därest biträdets förmåga motsvarade de
krav, som sålunda ställdes på honom, och därest icke andra — skogsskötsel
ovidkommande — intressen inverkade på hans bedömning av det föreliggande
fallet.
Genom hushållningsplanen och den på grundval därav beräknade normalavkastningen
reglerades kyrkofondstillskottet till prästlönen för en tid
av 10 år. Det läge givetvis då i pastoratets intresse dels att uppnå det beräknade
normalvärdet, dels att därutöver uppnå så stor merinkomst som
möjligt. Då avverkningens värde i lika hög grad vore beroende på dess kvalitativa
sammansättning som på dess myckenhet, vore det synnerligen förklarligt,
att pastoraten sökte utnyttja den till buds stående möjligheten till
stor inkomst genom att uttaga kvalitativt gott virke. Givetvis vore det
icke en god tingens ordning, att ett pastorat, på sätt stiftsnämnden i Uppsala
anfört, förskaffade sig en icke avsedd merinkomst, men ändå mera
betänkligt vore, att boställsskogens framtida avkastning därigenom för
-
17
Kungl. May.ts ''proposition Nr 144•
sämrades. Det intresse för skogsvården, som skulle uppstå genom den frihet
vid förvaltningen av skogarna, som boställsordningen tillerkände pastoraten,
överskuggades helt naturligt av pastoratens önskan att uppnå så
stor merinkomst som möjligt under uppskattningsperioden. Vad därefter
inträffade läge för den enskilde ganska långt framåt i tiden och drabbade
icke pastoratet utan kyrkofonden, d. v. s. det allmänna.
Normaluppskattningsinstitutet förryckte sålunda boställsordningens syftemål
och komme pastoratets intresse att knytas till 1 O-årsperioden och icke
till uppbyggandet av en god skogsvård. Örn detta förhållande varit märkbart
under de förflutna åren, som kännetecknats av ständigt stigande virkespriser,
såge stiftsnämnden med bekymmer fram emot den tid, då en vikande
konjunktur gjorde det svårt för pastoraten att ens kunna uppnå det
fastställda normalvärdet.
Det vore uppenbart, att det vore svårt för biträdet att gentemot den,
som anställt honom och som vore ekonomiskt intresserad av hans åtgärder,
hävda en egen mening endast i skogsvårdens och det allmännas intresse.
Ett biträde, som vore beroende av den extrainkomst, som anställningen
skänkte honom, stöde icke stark gentemot pastoratet. Fall hade också förekommit,
då det i detta avseende utövats press på honom. Därav framginge,
att det ställdes stora krav på hans personliga egenskaper och att valet av
biträde vore ett allmänt intresse. Endast örn biträdet utsåges av stiftsnämnden,
kunde han erhålla ett oberoende, som vore en nödvändig förutsättning
för att han skulle kunna fylla sitt grannlaga värv.
Givetvis sökte stifts jägmästaren vid sina återkommande besök på skogarna
att på allt sätt verka för upprätthållandet av en god skogsskötsel och
för att här berörda förhållanden icke bleve alltför kännbara. Stiftsjägmästarens
tid kunde emellertid icke förslå till att i detalj övervaka biträdets
åtgöranden, något som väl ej heller vore boställsordningens mening. Det
slutliga utförandet av en åtgärd måste alltid ankomma på biträdet. I fall
av bristande förmåga eller vilja syntes stiftsjägmästaren därför icke kunna
råda bot för den mindre goda skogsskötseln. Stiftsnämndsinstruktionens stadgande,
att stiftsnämnden vid utövandet av sitt inseende över skogsskötseln
skulle beakta, att olika förfaringssätt vid skogens vård kunde vara lika berättigade
samt att stiftsnämndens föreskrifter därför ej borde göras mera
bindande för pastoraten än som prövades nödvändigt för tillgodoseende av
den ecklesiastika boställsordningens syfte, lade också hinder i vägen för
bindande direktiv. Utan goda medhjälpare ute i pastoraten stöde stiftsjägmästaren
sålunda maktlös.
Med anledning av professorn Pettersons reservation har stiftsnämnden i
Lund vidare anfört, bland annat:
Under alla förhållanden vore ett vägrat godkännande från stiftsnämndens
sida av ett av pastorat valt biträde en offentlig prickning av den valde. Dessutom
måste ett överklagande alltid få mindre gynnsamma följder för endera
parten. Ett sådant förfaringssätt bidroge icke till att öka det goda förhållandet
mellan stiftsnämnden och pastoraten, som vore ett av villkoren
för ett fruktbärande samarbete. Genom att undan för undan, vägra godkännande
av föreslagna personer nådde man knappast fram till den mest
lämplige. Den omständigheten att nu gällande författningsbestämmelser erfordrade
betydligt mera arbete än den av stiftsnämnden i Uppsala föreslagna
vägen vore ett tillräckligt skäl för övergång till den föreslagna ordningen.
Bihang till riksdagens ''protokoll 191$. 1 sami. Nr
2
18
Kungl. May.ts proposition Nr 144-
Stiftsnämnden kunde icke finna, att pastoratets känsla av ansvar för skogen
skulle minskas därigenom, att befogenheten att utse skogligt biträde överflyttades
på nämnden. Där dylikt ansvar redan förefunnes, syntes pastoratet
lojalt finna sig i den nya ordningen. Saknades åter känslan för ansvar, vore
behovet av ett av stiftsnämnden utsett biträde så mycket större.
Det allmänna hade stora intressen att tillvarataga vid vården av de ecklesiastika
skogarna, och pastoratets intresse vore tillräckligt tillgodosett
genom en lagstadgad rätt att yttra sig i frågan. Det förhållandet att stiftsnämnderna
icke i större utsträckning än hittills vägrat godkännande av ett
utsett biträde vore ett bevis för att stiftsnämnderna icke hade för avsikt
att använda den föreslagna befogenheten i eget intresse och finge icke tagas
till intäkt för det påståendet att stiftsnämnderna icke utnyttjat de möjligheter,
som den rådande ordningen medgåve.
Beträffande rätten för stiftsnämnderna att bestämma skogsbiträdenas avlöning
har stiftsnämnden i Lund anfört:
Det vore uppenbart, att befogenheten att tillsätta de skogliga biträdena
skulle sakna allt värde, därest icke samtidigt stiftsnämnden bemyndigades
att bestämma den avlöning, som skulle utgå till biträdet. Därigenom infördes
icke något nytt, som vore främmande för boställsordningens andemening
eller på ett otillbörligt sätt inkräktade på pastoratens självbestämmanderätt.
Avlöningen till det skogliga biträdet finge med nuvarande lagstiftning
avdragas vid den av stiftsnämnden efter granskning av de olika
inkomst- och utgiftsposterna fastställda normaluppskattningen och belastade
sålunda slutligen kyrkofonden. Det måste då få anses vara ett kyrkofondens
intresse att de belopp, som via avräkningen utbetalades till pastoratet, verkligen
också komme avsett ändamål tillgodo. Det kunde icke vara överensstämmande
med rättvisa och god ordning att ett pastorat genom inbesparing
på ett såsom skäligt ansett anslag tillgodogjorde sig skillnaden på det enskilda
biträdets bekostnad, när detta biträde för sin utkomst ansett sig böra antaga
anställningen.
Stiftsnämnden i Härnösand har, gentemot vad i professorn Pettersons reservation
gjorts gällande, framhållit, att inom Härnösands stift förekommit
ett fall, då av stiftsnämnden fattat beslut att vägra godkännande av pastorats
val av skogsbiträde blivit av Kungl. Maj:t upphävt. Fallet inträffade
år 1933. Den till biträde utsedde innehade väl formell kompetens (skogsskoleutbildning
m. m.) men ansågs av stiftsnämnden på grund av vissa kända
omständigheter ändock olämplig. Vederbörande pastorat anförde besvär över
stiftsnämndens beslut, och detta upphävdes av Kungl. Maj:t. Stiftsnämndens
ståndpunkt i detta fall visade sig emellertid ganska snart hava varit
den riktiga, ty det utsedda skogsbiträdet måste inom kort avskedas. Enligt
stiftsnämndens förmenande kunde nämnden alltså med nuvarande ordning
knappast vägra att godkänna antagande av ett skogsbiträde, därest det hade
formell kompetens, även örn det eljest ansåges olämpligt.
Domänstyrelsen har anfört, att det för skötseln av de ecklesiastika boställenas
skogar vore av största vikt, att sådana anställningsformer för pastoratens
skogsbiträden tillämpades, att kompetenta och i övrigt lämpliga be
-
19
Kungl Maj:ts proposition Nr 144-
fattningshavare kunde erhållas för denna uppgift samt att domänstyrelsen
med hänsyn därtill ansigte sig till stiftsnämndens i Uppsala föreliggande
förslag.
Domänintendenten Nilsson har tillstyrkt förslaget och därvid anfört i
huvudsak följande:
Det stora förråd av kvalitetsvirke, som funnes att tillgå å de ecklesiastika
boställenas skogar vore av synnerligen stor betydelse för industrien i landet
och särskilt för snickeriindustrien. Skötseln av dessa skogar borde därför inriktas
i syfte att utvinna god och jämn ekonomisk avkastning på lång sikt
och att årligen tillföra snickeriindustrien jämn tillgång på råvaror för sin
verksamhet. En grundläggande förutsättning för uppnåendet av nämnda
önskemål syntes vara, att den personal, som utövade vården av dessa skogar
och plankade den årliga avverkningen, ägde fullgod fackkunskap och praktisk
läggning samt dessutom hade så stora områden att bevaka, att arbetet
beredde full sysselsättning ävensom möjlighet till rationellt virkesuttag med
hänsyn till skogarnas beskaffenhet och trävarumarknadens behov. Det vore
vidare av stor vikt, att anställningsförhållandena för de skogliga biträdena
ordnades på sådant sätt, att deras beroendeställning till pastoraten upphörde
och ett livligt samarbete med stifts jägmästarna bomme till stånd. En sådan
rationalisering syntes knappast möjlig att uppnå på annat sätt, än att stiftsnämnderna
erhölle den föreslagna befogenheten att tillsätta biträdena och
bestämma deras avlöning. Anställandet genom stiftsnämnderna av skogliga
biträden, som vore i besittning av önskvärda personliga kvalifikationer och
intoge en mera självständig ställning än som nu vöre fallet, skulle medföra,
att resultaten av normaluppskattningarna bleve mera rättvisande samt att
såväl bostiillsskogarnas räntabilitet som deras andel i kostnaderna för prästerskapets
avlöning komme att bliva betydligt mera gynnsam. Det syntes
emellertid uppenbart, att normaluppskattningen under alla förhållanden
måste ske med iakttagande av viss försiktighet samt att den verkliga avkastningen
därför och till följd av förhållanden, som icke varit möjliga att
förutse, ofta komme att bliva större än som beräknats.
Kammarkollegiet har i sitt yttrande helt anslutit sig till stiftsnämndens i
Uppsala förslag. Därvid har kollegiet anfört i huvudsak följande:
Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att gällande ordning
för utseende och avlöning av pastorats skogliga biträde i åtskilliga fall
medfört mindre tillfredsställande konsekvenser i avseende å förvaltningen av
boställsskogarna. Missförhållandet uppstode i de s. k. tillskottspastoraten,
vilka utgjorde flertalet av rikets pastorat. Det skogliga biträdet i dylikt
pastorat syntes komma i en alltför beroende ställning till pastoratet, vilket
innebure fara för att biträdet ensidigt sökte tillgodose pastoratsintresset till
förfång för kyrkofonden. Ett tillskottspastorat hade givetvis intresse av
att under giltighetstiden för skogshushållningsplanen utfå största möjliga
värde i skogsavkastning — det överskott, som pastoratet kunde utvinna i
förhållande till den i hushållningsplanen beräknade skogsavkastningen, behövde
icke redovisas vid avräkning med fonden — medan det ur kyrkofondens
synpunkt syntes vara av vikt, att avverkningen bedreves på sådant
sätt, att en jämn avkastning erhölles under de skilda skogshushållningsperioderna.
Uttoges under en period större värde ur skogen än sorn avsetts i
hushållningsplanen, syntes följden bliva, att skogsavkastningen under näst
-
20
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 144.
kommande period måste beräknas till lägre belopp än under den föregående.
Den av pastoratet under en period gjorda vinsten resulterade följaktligen
i förlust för fonden under nästkommande period. Med hänsyn till det motsatsförhållande,
som sålunda rådde mellan tillskottspastorat och kyrkofond,
måste kontrollen över skogsförvaltningen göras fullt betryggande. Kyrkofondens
inkomster och utgifter balanserades genom den allmänna kyrkoavgiften,
vilken utginge såsom allmän skatt på rikets samtliga territoriella
pastorat, frånsett Karlsborgs pastorat. Under sistförflutna år hade anspråken
på fonden alltmer ökat och för år 1942 kunde enligt av kollegiet och
statskontoret gjorda beräkningar balans mellan fondens inkomster och utgifter
icke ernås ens genom uttagande av allmänna kyrkoavgiftens hela
grundbelopp, 15 öre för skattekrona. Det syntes vid angivna förhållande
vara uppenbart, att fondens intressen måste tillgodoses i tillfredsställande
grad.
Såvitt möjligt borde sålunda till skogligt biträde utses person, vilken förmådde
att uppträda självständigt gentemot pastoratet och verka för en rationell
och framsynt skogsvård. Professorn Petterson hade gjort gällande, att
tillräcklig garanti i fråga om personvalet förefunnes genom stadgandet i 44 §
boställsordningen. Från flera stiftsnämnders sida hade emellertid framhållits,
att svårighet förelåge för stiftsnämnd att vägra godtaga ett biträde, som
fyllde de formella kompetenskraven, ävensom att ett vägrat godkännande
kunde leda till vissa angivna, mindre önskvärda konsekvenser. Vad stiftsnämnderna
anfört i ämnet syntes vara värt beaktande, även örn det måhända
kunde synas, som örn stiftsnämnderna i fråga om godkännande av
skogliga biträden visat otillräcklig fasthet vid hithörande frågors bedömande.
Uppenbart vore emellertid, att med nuvarande ordning för tillsättning
av skogligt biträde, enligt vilken stiftsnämndens prövning komme först i
efterhand, det ofta nog kunde bliva förenat med synnerligt besvär och tidsspillan
att få en lämplig person vald; stiftsnämnden kunde bliva nödsakad
att flera gånger i följd vägra godkänna av pastoratet valda personer. Understundom
syntes det bliva omöjligt för stiftsnämnden att få till stånd
val av en för skogsskötsel!! lämplig person.
Flera stiftsnämnder hade betonat lämpligheten av att pastoraten sammanslöte
sig för utseende av gemensamt skogligt biträde, som därigenom
skulle kunna beredas heltidstjänstgöring. Biträdet syntes vid sådan anställning
komma att ägna större intresse åt skogsförvaltningen. För närvarande
kunde emellertid dylik sammanslutning icke åstadkommas mot pastorats
bestridande. Därest det åter anförtroddes åt stiftsnämnden att utse biträdet,
syntes intresset av att biträdet erhölle ett lämpligt verksamhetsområde,
som helt utfyllde hans arbetstid, i allmänhet kunna utan svårighet tillgodoses.
Professorn Petterson hade uttalat farhågor för att den ifrågasatta författningsändringen
skulle minska pastoratens intresse för boställsförvaltningen
och deras känsla av ansvar för densamma. Det syntes kollegiet emellertid
knappast antagligt att så bleve fallet. Enligt föreliggande förslag
skulle pastoraten beredas tillfälle att yttra sig i personfrågan, och det syntes
kunna antagas, att stiftsnämnderna i görligaste mån beaktade av pastoraten
uttalade önskemål. I vart fall måste det allmännas intresse av en rationell
och för kyrkofonden tillfredsställande skogsvård med därav följande återverkningar
i fråga örn allmän utdebitering få anses väga tyngre än berörda
pastoratsintresse.
21
Kungl. Marits proposition Nr 144-
Jämväl ersättningen till det skogliga biträdet borde bestämmas av stiftsnämnden.
I annat fall syntes biträdet fortfarande komma i alltför beroende
ställning till pastoratet. Vikten av att avlöningen bestämdes av stiftsnämnden
framginge icke minst av det anmärkningsvärda förhållandet, att pastoraten
i vissa fall tillerkänt det skogliga biträdet lägre ersättning än som beräknats
vid uppskattningen av boställenas normalavkastning, varigenom
vederbörande pastorat förskaffat sig en icke avsedd inkomst på kyrkofondens
bekostnad.
De påtalade olägenheterna av nuvarande ordning för utseende och avlönande
av de skogliga biträdena förekomme, såsom nämnts, i avseende å tillskottspastoraten.
Det syntes emellertid icke kunna ifrågakomma att meddela
skiljaktiga bestämmelser rörande skogsförvaltningen för tillskottspastorat
och icke-tillskottspastorat.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i ärendet anfört:
Såvitt styrelsen kunde finna, förtjänade de av stiftsnämnden i Uppsala
framförda synpunkterna beaktande. En ändring i föreslagen riktning av 44 §
ecklesiastik boställsordning kunde därför måhända ifrågasättas. Emellertid
ville styrelsen framhålla, att man härutinnan borde framgå med en viss försiktighet
med hänsyn till den korta tid lagen ägt giltighet ävensom till det
förhållandet, att den nuvarande ordningen, som uppehölle pastoratens intresse
och ansvar för skogsvården, ur olika synpunkter givetvis ägde sitt
värde.
Vid min anmälan av förevarande ärende den 24 oktober 1941 gjorde jag
till statsrådsprotokollet följande uttalande:
Av vad i ärendet anförts torde det vara uppenbart, att den nuvarande
ordningen för anställandet av biträden för skogsskötseln vid de ecklesiastika
löneboställena kan medföra betydelsefulla praktiska olägenheter
vid vården av boställenas skogar, och att döma av vissa stiftsnämnders
uttalanden ha sådana olägenheter även i en del fall uppkommit. För egen
del finner jag det också i det allmännas intresse väl motiverat att, till stärkande
av förutsättningarna för ett gott samarbete mellan de lokala skogsbiträdena
samt stiftsnämnderna och stiftsjägmästarna till gagn för skogsvården
på längre sikt, öka stiftsniimndernas inflytande på tillsättningen
av ifrågavarande biträden. I likhet med flertalet av de i ärendet hörda
myndigheterna finner jag därjämte, att ett underlättande av möjligheterna
att anställa ett gemensamt biträde för två eller flera pastorat kan vara
ägnat att främja rekryteringen å dessa biträdesbefattningar med för uppdraget
lämpade personer. De från vissa håll framkomna farhågorna för att
en reform av nu angiven innebörd skulle kunna förringa pastoratens intresse
för skogsförvaltningen vid deras löneboställen förefalla mig icke befogade
eller bärande. Det synes mig alltså angeläget, att en reform i åsyftad riktning
kommer till stånd. Jag är dook icke beredd att nu taga ställning till
frågan örn utformningen av de bestämmelser, som tarvas för en sådan
reforms genomförande. Med hänsyn till naturen av förevarande ärende oell
då dröjsmål med dess prövning bör undvikas, synes det emellertid önskvärt,
att redan det i höst sammanträdande kyrkomötet beredes tillfälle att
däröver yttra sig.
22
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
Sedan Kungl. Majit härefter på min hemställan beslutat att genom skrivelsen
till kyrkomötet samma dag (nr 17) inhämta kyrkomötets yttrande i
förevarande ärende, anförde kyrkomötet i sin skrivelse den 25 november
1941 (nr 32) följande:
Den föreliggande frågan bör, enligt kyrkomötets mening, bedömas företrädesvis
ur synpunkten, att pastoraten erhålla kvalificerade biträden för
vården av boställsskogarna, vilkas avkastning i de flesta fall har avsevärd
betydelse för kyrkofondens förmåga att fylla sina förpliktelser. En förutsättning
härför är, bland annat, att, i ett större antal fall än hittills förekommit,
flera pastorat hava gemensamt biträde. Då frivillig samverkan
mellan pastoraten för sådant ändamål synes vara svår att åstadkomma, torde
ett stärkande av stiftsnämndernas inflytande på biträdenas tillsättning
vara nödvändigt för denna frågas lösande. Vad övriga pastorat angår synes
även för deras del behov föreligga av en dylik anordning. På lång sikt sett
torde härigenom även pastoratens verkliga intressen bliva tillgodosedda.
Emellertid önskar kyrkomötet framhålla vikten av att, vid en lagstiftning
av nu ifrågakommen innebörd, pastoraten tillförsäkras att få giva sin mening
tillkänna om vederbörande sökandes lämplighet för befattningen i
fråga.
På grund av vad kyrkomötet sålunda anfört förklarade sig kyrkomötet,
med angivna förbehåll, icke hava något att erinra mot vad jag härutinnan
till statsrådsprotokollet uttalat.
Då jag, på sätt framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet för den
24 oktober 1941, funnit mig böra förorda en reformerad ordning för anställandet
av pastoratens skogsbiträden, har jag icke förbisett, att de i ärendet
påtalade missförhållandena äga ett visst omedelbart samband med det institut,
normaluppskattningsinstitutet, varå det allmännas kontroll över pastoratsförvaltningen
av löneboställena är fotad, och att dessa missförhållanden
sålunda kunna sägas hava en vida allmännare grund än som omedelbart
framginge av myndigheternas utlåtanden i ärendet. Den kritik, som — särskilt
av stiftsnämnden i Lund — framförts mot förenämnda uppskattningsinstitut
såsom den avsedda regulatorn för avgränsningen av kyrkofondens
och de särskilda pastoratens ekonomiska intressen av bland annat den ecklesiastika
skogsforsaltningen, lärer ej heller kunna lämnas obeaktad. Jag
förutsätter också, att all tillbörlig uppmärksamhet kommer att ägnas åt
denna fråga vid den allmänna utredning rörande de ecklesiastika löneboställenas
räntabilitet m. m., som för närvarande genom särskild sakkunnig pågår.
Tydligt är emellertid, att de förslag, vari berörda utredning kan komma
att resultera, icke föregripas genom den begränsade reform, som här ifrågasättes.
Jag anser fördenskull, att detta reformförslag nu bör fullföljas.
Vad angår de ändringar i ecklesiastik boställsordning, som påkallas för
genomförande av reformen i fråga, torde de erforderliga bestämmelserna om
stärkandet av stiftsnämndens inflytande vid tillsättningen av de skogliga
biträdesbefattningarna hos pastoraten lämpligen böra införas i 44 §. För
-
23
Kungl. Maj:ts proposition Nr låntora
nödiga redaktionella ändringar i nämnda paragraf synes kompletteringen
av densamma dock allenast behöva avse ett upptagande däri av vissa
allmänt normerande stadganden, nämligen angående behörighet för stiftsnämnden
att i förekommande fall föreskriva ett sammanförande av två eller
flera pastorat till ett distrikt med gemensamt skogsbiträde samt beträffande
själva anställningsordningen och ordningen för bestämmandet av det arvode,
som skogsbiträdet skall äga uppbära.
Då det gäller den närmare regleringen av anställningsordningen torde böra
tillses, att den kyrkligt-kommunala karaktär, som dessa skogliga biträdesbefattningar
för närvarande enligt den ecklesiastika boställsordningen äga, i
princip bevaras. I sådant syfte — och för tillgodoseende jämväl av vad kyrkomötet
i sin skrivelse uttalat — synas pastoraten böra bibehållas vid rätten
att själva i första hand företaga val av skogsbiträde. I avseende å prövningen
av dessa val torde emellertid åt stiftsnämnden böra inrymmas en vidgad
befogenhet, motsvarande exempelvis den, som enligt gällande lag om polisväsendet
i riket av den 6 juni 1925 tillkommer länsstyrelse i fråga örn borgerliga
menigheters val av fjärdingsmän. Enligt sagda lag skall uppehållandet
av fjärdingsmannaorganisationen alltjämt vara en kommunal angelägenhet
och har fördenskull anställandet av fjärdingsman i första hand grundats
på en valhandling av menigheten. Prövningen av den till fjärdingsman valdes
lämplighet för denna befattning har emellertid överlämnats åt länsstyrelsen,
som därjämte tillerkänts befogenheten att, därest kommunens val
faller på olämplig person, själv utse den som skall vara fjärdingsman. Regeln
har, för det fall att fjärdingsmannadistriktet består av blott en kommun, i
polislagen fått den avfattningen, att den valde skall av länsstyrelsen förordnas
till fjärdingsman, där icke särskilda skäl annat föranleda. Består distriktet
av mer än en kommun och har kommunalförbund icke bildats, skola
samtliga till detsamma hörande kommuner var för sig företaga val av fjärdingsman.
Enas därvid kommunerna örn valet, gäller i fråga örn länsstyrelsens
befogenhet vad nyss sagts om val i fjärdingsmannadistrikt, som består
av blott en kommun. För det fall åter, att kommunernas val falla å olika
personer, skall — såsom lagbestämmelsen lyder — en av de av kommunerna
valde av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda skäl
annat föranleda.
Den gällande ordningen för tillsättningen av fjärdingsman torde med fördel
kunna på ytterligare en punkt tjäna till förebild vid regleringen av anställningsordningen
för pastoratens skogsbiträden. Jämlikt lagen örn polisväsendet
i riket ankommer det på landsfiskalen att, då innehavare av fjärdingsmannabefattning
skall tillsättas, före menighetens val avgiva yttrande angående
de sökande med uttryckligt angivande beträffande varje sökande,
huruvida landsfiskalen anser honom fullt lämplig för befattningen eller icke.
Syftet med denna bestämmelse bär varit att såvitt möjligt förebygga val
av personer, som icke kunna godkiinnas av länsstyrelsen. Bestämmelsen örn
24
Kungl. May.ts proposition Nr 144-
detta åt landsfiskalen uppdragna förhandsbedömande av de sökandes lämplighet
till befattningen torde också lia visat sig verksam för tillgodoseende
av angivna syfte. I avseende å pastoratens skogsbiträden bör tydligen det
motsvarande förhandsbedömandet ankomma på stiftsjägmästaren.
Enligt för närvarande gällande i administrativ ordning utfärdade tilllämpningsföreskrifter
till den ecklesiastika boställsordningen — kungörelsen
den 15 februari 1935 nr 19 — skall pastoratets val av skogsbiträde avse en
tid av högst två år i sänder, där ej stiftsnämnden för visst fall medgiver undantag
från denna regel. Har stiftsnämnden medgivit, att val av sådant biträde
må gälla tills vidare, skall biträdet anställas med förbehåll örn viss
ömsesidig uppsägningstid. Med den av mig förordade omläggningen av
anställningsordningen för biträdena torde bäst överensstämma, att stiftsnämndens
utseende av viss person till här ifrågäkommande uppdrag skall
gälla tills vidare med rätt å ömse sidor till uppsägning av anställningsförhållandet.
Klart är emellertid, att denna uppsägningsrätt icke kan för
pastoratens del bliva fri. För det fall att pastorat finner sig hava anledning
till uppsägning av sitt skogsbiträde, måste sålunda givetvis såsom
förutsättning för åtgärdens giltighet föreskrivas, att uppsägningen av stiftsnämnden
godkännes. Det ligger å andra sidan i sakens natur, att där stiftsnämnden
finner sig själv hava orsak att taga initiativ till uppsägning av
skogsbiträde, en sådan rätt bör utövas med stor varsamhet och icke tillgripas
för annat fall än då biträdets bristande lämplighet för fortsatt anställning
blivit klart ådagalagd.
Före stiftsnämndens bestämmande av skogsbiträdes arvode bör pastoratets
yttrande härom inhämtas. Där ett gemensamt biträde skall utses
för två eller flera pastorat, bör tydligen stiftsnämndens bestämmande av
arvodet tillika innefatta ett angivande av den del därav, för vilken ett
vart av de särskilda pastoraten skall ha att svara.
Därest vad jag här föreslagit vinner godkännande, skulle förfarandet
vid stiftsnämndens utseende av skogsbiträdena hos pastoraten böra bliva
ungefär följande. Stiftsnämnden bestämmer till en början, i vilken omfattning
och på vad sätt pastoraten inom stiftet, med hänsyn till boställsskogarnas
belägenhet, deras storlek och beskaffenhet i övrigt samt andra å
frågan inverkande omständigheter skola i skogsförvaltningshänseende sammanföras
till distrikt med gemensamt skogsbiträde. Sedan klarhet sålunda
vunnits örn biträdenas blivande tjänstgöringsområden, infordrar
stiftsnämnden yttrande från vederbörande pastorats kyrkoråd (boställsstyrelse)
dels beträffande omfattningen av de göromål i pastoratets tjänst,
som — utöver bestyret med virkesutsyningen å förekommande boställsskog
— må befinnas böra uppdragas åt biträdet, dels ock beträffande beloppet
av det arvode, som anses skäligen böra för uppdraget utgå. Efter
det stiftsnämnden i dessa frågor träffat avgörande, har vederbörande kyrkoråd
(boställsstyrelse) att rörande den eller de personer, som hos pasto
-
25
Kungl. Majlis ''proposition Nr Ijj.
ratet må hava anmält sig såsom sökande till befattningen, inhämta
stiftsjägmästarens yttrande över deras lämplighet för uppdraget. Härefter
förrättas av vederbörande pastorat val av skogsbiträde. Sedan pastoratet
örn valresultatet gjort anmälan till stiftsnämnden, utser nämnden, med den
fria prövningsrätt härförut sagts, den person, som skall av pastoratet såsom
skogsbiträde anställas.
Utöver de huvudsakliga bestämmelserna av här angiven innebörd synes
den nu föreslagna omläggningen påkalla jämväl visst tillägg till boställsordningens
58 §, som innehåller bestämmelser örn fullföljd av talan mot
beslut av stiftsnämnd. Paragrafen upptager bland annat stadgandet, att
då stiftsnämnd meddelat beslut i ärende, som annorledes än genom besvär
kommit under dess prövning, talan däremot må föras av pastoratet och
innehavare av dess rätt. Stadgandet har av Kungl. Maj:t i regeringsrätten
så tolkats, att klagan mot stiftsnämnds beslut i angivna slag av ärenden
finge föras allenast av pastorat och innehavare av dess rätt. Sålunda
har exempelvis, då stiftsnämnd vägrat godkännande av ett pastorats val
av skogsbiträde, talan som enskild person anfört mot detta beslut ansetts
icke kunna upptagas till prövning (Regeringsrättens årsbok 1933 not
E134). Då beslutanderätten i fråga om skogsbiträdenas utseende hädanefter
skulle omedelbart tillkomma stiftsnämnden, torde skäl icke föreligga
att förvägra sökande till dessa anställningar klagorätt mot myndighetens
beslut. Vad vidare angår stiftsnämndernas blivande avgöranden om bestämmande
i varje särskilt fall av arvodet för uppdraget, komma väl i
regel dessa avgöranden att meddelas vid tidpunkter, då någon till arvodet
berättigad icke ännu finnes. Men fråga örn en arvodesreglering kan givetvis
även uppkomma under anställningstiden för viss arvodestagare. Det
kan knappast vara skäligt att för sådant fall förvägra denne besvärsrätt.
En komplettering av besvärsbestämmelserna i 58 § i nu angivna hänseenden
torde följaktligen böra äga rum.
En särskild med den här föreslagna omläggningen av tillsättningsordningen
för pastoratens skogsbiträden nära sammanhängande fråga ber jag
ytterligare få här beröra.
På sätt jag tidigare omnämnt finnes i 52 § boställsordningen såsom
huvudregel stadgat, att avverkning å löneboställes skog ej må ske annorledes
än efter utsyning av pastoratets för skogsskötsel!! anlitade biträde.
Vid utövningen av denna sin för såväl skogsvården som pastoratets och
kyrkofondens ekonomiska intresse av boställsskogens avkastning i hög
grad betydelsefulla funktion är skogsbiträdet enligt den för närvarande
gällande författningsregleringen i allmänhet icke bunden av andra bestämmelser
än dem, som i hushållningsplanen för boställsskogen finnas meddelade
i fråga örn storleken av den totala virkesmängd, som under planens giltighetstid
får å skogen uttagas. Jag får erinra örn, att enligt det för 1932 års
riksdag genom propositionen nr 187 framlagda förslaget till ecklesiastik bo
-
26
Kungl. Majlis ''proposition Nr 144-
.ställsordning skulle för varje boställsskog upprättas och fastställas en avverkning
splan, vilken borde utvisa den virkesmängd, som under planens
giltighetstid finge uttagas. Bestämmelsen härom kompletterades med ett
stadgande av innehåll, att den tjänsteman — i lagförslaget benämnd stiftsintendent
— som enligt förslaget skulle hava att öva tillsyn över skogsskötseln,
ägde meddela därutöver nödiga föreskrifter för skogsvården. Vid
riksdagens behandling av lagförslaget utbyttes den i förslaget förekommande
benämningen avverkningsplan mot hushållning splan. Av riksdagen
betonades härvid — jag får härutinnan hänvisa till sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 8, sid. 51 — att
skogshushållningsplan omfattade åtskilligt mera än avverkningsplan, nämligen
»en såvitt möjligt fullständig planläggning av skogsskötseln, sålunda
bland annat beträffande gallring och andra åtgärder för bibehållande avskogen
i god kultur, plan för avverkning till husbehov och avsalu och åtminstone
vissa riktlinjer för kulturåtgärder».
Med hänsyn till de av riksdagen sålunda gjorda antagandena rörande
de blivande skogshusliållningsplanernas för pastoraten i detalj förbindande
innehåll ävensom till den skärpning av kompetensfordringarna för pastoratens
skogsbiträden, som riksdagen ansåg behövligt vidtaga, stannade riksdagen
i den uppfattningen, att den omedelbara kontrollen över pastorats
skogsförvaltning icke behövde bliva så omfattande, som förutsatts i propositionen.
Riksdagen ansåg följaktligen, att de i propositionen föreslagna
bestämmelserna om befogenhet för det kontrollerande organet att vid sidan
örn avverknings-(skogshushållnings-)planen meddela särskilda fortlöpande
anvisningar för pastoraten och de av dessa utsedda förvaltarna (skogsbiträdena)
i avseende å virkesutsyningarnas handhavande och skogsskötseln
i övrigt kunde utgå ur förslaget.
Av den av mig härförut lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden
i förevarande ärende kan slutas, att de av riksdagen uppställda
kraven å skogshusliållningsplanernas utförlighet icke kommit att förverkligas,
i varje fall icke i den utsträckning riksdagen tydligen förutsatt. På
sätt stiftsnämnden i Lund framhållit syntes det också vara en teknisk omöjlighet
att genom bestämmelser i hushållningsplan mera ingående reglera
sättet för avverknings uttagande. Den erfarenhet, som numera vunnits,
torde också ha till fullo bestyrkt, att den handlingsfrihet i avseende å virkesutsyningarnas
handhavande, som den gällande regleringen inrymmer åt pastoratens
skogsbiträden, är för vid och kan begagnas till men för det allmännas
intressen. Jag finner det följaktligen välbetänkt och i själva verket vara
en naturlig konsekvens av omläggningen av sättet för skogsbiträdenas anställning,
att även en rättelse i detta hänseende nu vidtages. Det behövliga
korrektivet synes enklast kunna åstadkommas genom infogande i 52 § första
stycket boställsordningen av ett stadgande av innebörd, att skogsbiträdet
skall vid verkställande av där avsedd virkesutsyning vara förpliktat att
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr /.inställa
sig till efterrättelse — jämte skogshushållningsplanens bestämmelser
— de anvisningar, som stiftsjägmästaren kan finna erforderligt meddela. Den
kontroll från stiftsjägmästarens sida, som här avses, bör tydligen i fråga
om skog till löneboställe, för vilket uppskattning av normalavkastning ägt
rum, i första hand inriktas på en tillsyn över, att utsyning för avverkning
i värjo särskilt fall å boställsskogen icke, med avseende å virkessortiment
och virkets beskaffenhet i övrigt, går utöver eller eljest avviker från vad i
sådant hänseende beräknats och lagts till grund såväl för den för lönebostället
fastställda skogshushållningsplanen som för den för samma löneboställe
fastställda uppskattningen av dess normalavkastning]. Givetvis
bör denna särskilda kontroll omfatta även virkesutsyningarna genom skogsbiträdena
å skogarna till det mindretal löneboställen, vilka icke blivit
föremål för uppskattning av normalavkastning. Även i avseende å dessa
skogar bör kontrollen gå ut på en effektiv tillsyn över, att vid där skeende
utsyningar de grunder, varpå skogshushållningsplanen i varje särskilt fall
är uppgjord, icke åsidosättas.
Genom sin omedelbara medverkan såväl vid fastställandet av skogshushållningsplanerna
som vid uppskattningen av löneboställenas normalavkastning
förvärvar stiftsjägmästaren framför andra en ingående kännedom
om ifrågavarande skogars beskaffenhet och tillstånd. De av mig förordade
ändringarna i hithörande författningsbestämmelser syfta sålunda
huvudsakligen till ett säkerställande av att denna sakkunskap också må
kunna vid den fortgående skogsvården på ett praktiskt och effektivt sätt
utnyttjas.
Den av mig föreslagna ändringen i 52 § boställsordningen synes böra
träda i kraft så snart ske kan, förslagsvis den 1 juli 1942, varemot ikraftträdandet
av ändringarna i 44 och 58 §§ boställsordningen lämpligen torde
böra framskjutas till den 1 januari 1943. Uppenbarligen kan den nya anställningsordningen
för skogsbiträdena icke beträffande ett vart pastorat
vinna tillämpning, förrän så kan ske utan åsidosättande av den rätt, som
på grund av anställning i dittills gällande ordning må tillkomma pastorats
biträde för skogsskötseln. Kungl. Majit torde dock vara oförhindrad att
redan dessförinnan meddela de särskilda föreskrifter, som kunna finnas
påkallade till förberedelse av den förändrade anställningsordningens genomförande.
Sådana föreskrifter lära exempelvis bliva behövliga i avseende
å skyldighet i förekommande fall för pastorat att uppsäga tjänsteavtal
med nuvarande skogsbiträde, vars anställning gäller för ej fixerad tid.
B. Avlöning till militärpastorer i försvarsväsendets
f redsorganisation.
Vid fastställandet år 1939 av nuvarande organisation för handhavande
under fredsförhållanden av den andliga vården vid försvarsväsendet förutsattes,
att kostnaden för avlönande av i nämnda organisation ingående
28
Kungl. May.ts proposition Nr lif/,.
militär- och marinpastorer skulle bestridas av visst till Kungl. Maj:ts disposition
stående anslag ur kyrkofonden. Då emellertid ifrågavarande anslag
visat sig numera icke lämna tillgång jämväl för angivna ändamål och
Kungl. Majit enligt gällande bestämmelser i lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond icke i övrigt äger härför disponera några medel ur
fonden, har fråga uppkommit om vidtagande av sådan ändring i nämnda
lag, att till täckande av berörda avlöningskostnad från och med budgetåret
1942/43 erforderliga medel må kunna utanordnas ur kyrkofonden. Till
utrönande av den lämpligaste formen för denna lagändring har inom ecklesiastikdepartementet
verkställts utredning i frågan, varöver upprättats en
promemoria av följande innehåll:
I proposition nr 139 till 1939 års lagtima riksdag framlade Kungl. Majit
efter föredragning av chefen för försvarsdepartementet förslag om en omorganisation
av den andliga vården vid försvarsväsendet under fredsförhållanden.
Enligt detta förslag, vilket i allt väsentligt grundade sig på ett
av särskilda inom försvarsdepartementet för ändamålet tillkallade sakkunniga
utarbetat och den 19 november 1938 avgivet betänkande i ämnet,
skulle den andliga vården i fredstid inom försvarsväsendet omfatta såväl
religiös som kulturell vård och skulle för handläggning av vissa frågor
rörande densamma inrättas ett direkt under Kungl. Majit stående centralråd.
I avseende å den religiösa vårdens anordnande gick förslaget ut på
att, i vad anginge den ordinarie religiösa verksamheten (pastoralvården),
denna skulle handhavas av särskilda för viss tid utsedda till svenska kyrkan
hörande präster, militär- och marinpastorer, vilka skulle avlönas med
arvoden och anställas — i stort sett — en vid varje mera självständigt
militärt förband. Den frivilliga delen av den religiösa verksamheten avsågs
att vid de särskilda förbanden ombesörjas av soldathemmen eller andra
för ändamålet bildade sammanslutningar och understödjas med särskilda
anslag. De för den ordinarie religionsvården anställda prästerna, gemensamt
benämnda militärpastorer, skulle enligt det framlagda förslaget förordnas,
efter förslag av det inrättade centralrådet och sedan vederbörande
militära chefer och stiftsstyrelser yttrat sig, av Kungl. Majit och — till
underlättande av ett gott personval — anställas för relativt kort tid, i regel
tre år, samt inneha militärpastorstjönsten allenast såsom bisyssla. De sakkunniga
hade i sitt betänkande uppgjort en förteckning över de tilltänkta
militärpastorsbefattningarna och för dessa beräknade årsarvoden. Vad de
sakkunniga däri föreslagit upptogs, med en mindre utökning i fråga om
antalet befattningar, i Kungl. Majits förslag. I enlighet härmed skulle en
pastorsbefattning inrättas vid varje dåvarande regemente, kår och fristående
kompani inom armén (infanteriet, kavalleriet, artilleriet, ingenjörtrupperna,
trängen, intendenturen) utom vid i Karlsborg och Boden förlagda
truppförband, en vid varje dåvarande flygflottilj, en vid vartdera
29
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
av de två kustartilleriregementena och vid Gotlands kustartillerikår, en vid
Västkustens marindistrikt samt dessutom en vid vardera av krigsskolan å
Karlberg, arméns underofficersskola, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet
och flygkrigsskolan ävensom en vid kustflottan under sommarmånaderna
och en för tjänstgöring på flottans långresefartyg, eller inalles 55
tjänster. Arvodena föreslogos till normalt 600 kronor vid regemente och vid
krigsskolan å Karlberg, 400 kronor vid kår och flygflottilj samt vid arméns
underofficersskola och flygkrigsskolan samt 200 kronor vid fristående kompani
och vid skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, allt för år. Härvid
gjordes emellertid avvikelse för Värmlands regemente, vid vilket årsarvodet
för militärpastorn sattes till 400 kronor, och hänfördes Västkustens
marindistrikt till samma klass som fristående kompani. För pastor vid
kustflottan föreslogs arvodet till högst 1,350 kronor, att utgå med särskilt
bestämt belopp för månad, och för pastor på flottans långresefartyg till
2,750 kronor, varav 750 kronor för kosthåll. Enligt vad av föredragande
departementschefen vid förslagets framläggande särskilt uttalades, skulle
militärpastors arvode icke behöva anlitas för bekostande av dennes resor
till och från förläggningsplats, i den mån sådana resor i visst fall kunde erfordras,
utan borde det få ankomma på Kungl. Maj:t att på framställning
av vederbörande truppförbandschef för sådant fall medgiva, att särskild
ersättning finge utgå.
De sakkunniga hade i sitt betänkande föreslagit, att kostnaderna för
militärpastorernas arvoden, med undantag av arvodet till fartygspastorn,
skulle bestridas ur kyrkofonden, närmare bestämt av det belopp örn högst
400,000 kronor om året, som Kungl. Majit enligt bestämmelse i 6 § kyrkofondslagen
ägde disponera för ersättningar för särskild prästerlig tjänstgöring
inom riket och som dittills disponerats uteslutande för stifts- och
kontraktsadjunkters verksamhet. Efter inhämtande av dåvarande chefens
för ecklesiastikdepartementet mening beträffande en sådan anordning anslöt
sig föredragande departementschefen till detta de sakkunnigas förslag
men med den utvidgningen, att jämväl ifrågavarande fartygspastors arvode
skulle bestridas av kyrkofondsmedel. Kostnaden för denne senares kosthåll,
vilket han skulle äga att åtnjuta fritt ombord på långresef arty get,
borde likväl belasta marinens mathållningsanslag. Likaså skulle enligt förslaget
eventuella särskilda resekostnadsersättningar för militärpastorerna
utgå av statsmedel. I detta sammanhang framhöll föredragande departementschefen
därjämte, att det föreslagna sättet för bestridande av kostnaderna
för militärpastorernas arvoden i fredsorganisationen icke borde medföra,
att sådana särskilda kostnader av motsvarande slag, som kunde uppkomma
för bestridande av själavården i fält under krigsförhållanden, jämväl
skulle utgå av kyrkofondens medel.
I den av Kungl. Majit genom propositionen föreslagna organisationen
för bestridande av den ordinarie religionsvården vid försvarsväsendet in
-
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
begrepos icke, såsom nyss antytts, i Karlsborg och Boden förlagda truppförband
och ej heller Stockholms och Karlskrona örlogsstationer. För dessa
platser var nämligen den militära pastoralvården redan förut fast ordnad.
I Karlsborg är sålunda kyrkoherden i församlingen tillika garnisonspastor
och i Boden finnes en särskilt förordnad garnisonspastor. Vid de två örlogsstationerna
ombesörjes den militära pastoralvården helt av prästerskapet
i därvarande icke-territoriella militära församlingar, Skeppsholms församling
och Karlskrona amiralitetsförsamling. Här ifrågavarande militärpräster
åtnjuta samtliga särskild avlöning från anslag å riksstatens fjärde huvudtitel,
i förekommande fall utöver dem från församlingarna tillkommande
löneförmåner.
Kostnaderna för understöd till den frivilliga religiösa verksamheten,
liksom även för den kulturella vården vid försvarsväsendet och för det
föreslagna centralrådets verksamhet skulle enligt såväl de sakkunnigas som
Kungl. Majits förslag helt bestridas av statsmedel, närmare bestämt från
ett å fjärde huvudtiteln äskat reservationsanslag till Befrämjande av den
andliga vården vid försvarsväsendet.
Vad Kungl. Majit i här berörda delar genom åberopade proposition nr
139 föreslagit, godkändes av riksdagen (lagtima riksdagens skrivelse år 1939
nr 4, punkten 174), som alltså biträdde Kungl. Maj:ts förslag, att kostnaderna
för militärpastorernas arvoden skulle få gäldas ur kyrkofonden genom
anlitande av det i kyrkofondslagen bestämda, eljest för stifts- och kontraktsadjunkters
avlönande avsedda särskilda beloppet av 400,000 kronor.
Den sålunda beslutade organisationen trädde i funktion under år 1939.
Den 2 juni förordnade Kungl. Majit örn tillsättande av ett centralråd för
religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet samt utsåg ledamöter
i centralrådet, den 20 oktober utfärdade Kungl. Majit instruktion
för centralrådet (svensk författningssamling 1939: 790) samt meddelade
vissa föreskrifter rörande militärpastorernas verksamhet och den 27 oktober
förordnade Kungl. Majit militärpastorer vid flertalet av i 1939 års proposition
avsedda truppförband m. fl. militära organisationer samt fastställde
årsarvodena för dem, varvid tillika föreskrevs, att arvodena i fråga för
budgetåret 1939/40 skulle bestridas av kyrkofonden och av statskontoret
på rekvisition tillhandahållas vederbörande kassaförvaltning för att —
med undantag för arvodena till pastorerna vid kustflottan och på flottans
långresefartyg — av kassaförvaltningen utbetalas halvårsvis i efterskott.
Senare under loppet av samma budgetår förordnade Kungl. Majit även
övriga av de från början avsedda militärpastorerna, med undantag av militärpastor
vid en flygflottilj och pastorn för flottans långresefartyg. Vid
sistnämnda flygflottilj ävensom vid en del sedermera nytillkomna truppförband
(fristående detachement) hava under följande år särskilda militärpastorer
förordnats, varemot någon fartygspastor på flottans långresefartyg
ännu icke blivit anställd. Sammanlagda antalet militärpastorer utgör
31
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
fördenskull numera 58, och summan av för dem fastställda arvoden uppgår
för närvarande till 29,950 kronor för år. Härvid är dock att märka, att det
i förenämnda summa inräknade, för pastorn vid kustflottan ursprungligen
fastställda maximiarvodet för år, 1,350 kronor, kan komma att överskridas,
i den mån kustflottan såsom för närvarande är fallet är sammandragen
större delen av året. Arvodet för pastorn i fråga är nu bestämt till 300
kronor för månad.
Vid framläggande av förslag rörande medelsbehovet för den andliga
vården vid försvarsväsendet för budgetåret 1940/41 meddelade chefen för
försvarsdepartementet (1940 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln,
punkten 191, sid. 249), att det visat sig, att kostnaderna för militärpastorsarvodena
icke för ifrågavarande budgetår kunde bestridas från därtill anvisat
avlöningsbelopp av kyrkofonden. I följd av starkt stegrade utgifter
för dyrtidstillägg till stifts- och kontraktsadjunkterna måste nämligen
förutses, att beloppet i fråga helt behövde tagas i anspråk för nämnda
prästerliga befattningshavares avlönande. Med hänsyn härtill och då medel
för militärpastorsarvodena icke utan ändring av bestämmelserna i kyrkofondslagen
kunde i annan ordning erhållas från kyrkofonden, såg sig
departementschefen nödsakad hemställa, att Kungl. Majit för dessa utgifters
bestridande under det kommande budgetåret måtte föreslå viss höjning
av förberörda reservationsanslag å fjärde huvudtiteln för Befrämjande
av den andliga vården vid försvarsväsendet. Förslaget bifölls av riksdagen
(skrivelse nr 4, punkten 174). I skrivelse till arméförvaltningens civila departement
den 1 november 1940 fastställde Kungl. Majit plan för disposition
av de sålunda anslagna medlen, att lända till efterrättelse under budgetåret
1940/41. I planen upptogos till arvoden till militärpastorer 35,500
kronor och föreskrev Kungl. Majit, att beträffande samma arvoden skulle
tillämpas i huvudsak de bestämmelser, som meddelats den 27 oktober 1939,
dock att arvodena ej vidare skulle utgå ur kyrkofonden och att årsarvodet
till militärpastorn vid Västkustens marindistrikt skulle höjas till 400 kronor.
För budgetåret 1941/42 föreslogs (1941 års statsverksproposition, fjärde
huvudtiteln, punkten 163, sid. 291) samma anordning beträffande anslaget
för arvoden till militärpastorerna som under det föregående budgetaret,
dock att för beredande av arvoden åt militärpastorer vid nytillkomna
truppförband anslagsposten beräknades höjd till 37,000 kronor. Sedan anslaget
av riksdagen beviljats (skrivelse nr 4, punkten 158), fastställde
Kungl. Majit i skrivelse till arméförvaltningens civila departement den 3
oktober 1941 plan för anslagsmedlens disposition under budgetåret
1941/42. Härvid upptogos arvoden till militärpastorer till 31,950 kronor
och meddelades beträffande arvodena i fråga samma föreskrifter som för
det nästföregående budgetåret, med tillägg allenast, att årsarvodet till
militärpastor vid beredskapsdivision ur luftvärnsartilleriet skulle utgå med
200 kronor och vid flygbaskår med 400 kronor. I den i planen för militär
-
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
pastorerna upptagna anslagsposten ingå, utöver hittills fastställda arvoden,
beräknade arvoden för ett antal militärpastorsbefattningar, som avses att inrättas
vid nytillkomna förband, men varå förordnanden ännu ej meddelats.
För att kostnaderna för militärpastorernas arvoden under nuvarande
förhållanden skulle kunna, i överensstämmelse med vad av Kungl. Majit
och riksdagen år 1939 förutsattes, bestridas ur kyrkofonden påkallas, såsom
redan nämnts, ändring i 6 § kyrkofondslagen. Härvid skulle möjligen
kunna ifrågasättas antingen, att det däri för ersättningar för särskild prästerlig
tjänstgöring inom riket bestämda anslaget å 400,000 kronor höjes
med erforderligt belopp, så att detsamma även täcker kostnaderna för
militärpastorsarvodena, eller ock att maximeringen i lagstadgandet helt
borttages. Emellertid synes det med hänsyn till grunderna för militärpastorsorganisationen
mindre lämpligt att låta kostnaderna härför utgå från ett i
lag maximerat anslag. Å andra sidan kan det med hänsyn till karaktären av
den befogenhet, som åt Kungl. Majit inrymts i avseende å anställande av
stifts- och kontraktsadjunkter, icke anses tillrådligt att borttaga maximeringen
av härför bestämt anslag. Fördenskull torde den lämpligaste lösningslinjen
vara, att i 6 § kyrkofondslagen införes en ny bestämmelse av innehåll, att av
kyrkofonden skall utgöras
»anslag, som Kungl. Majit efter av riksdagen godkända grunder bestämmer
för avlönande av i fredsorganisationen vid försvarsväsendet anställda
präster».
Vid min anmälan av förevarande ärende den 17 oktober 1941 gjorde jag
till statsrådsprotokollet följande uttalande:
Jag finner för egen del det vara i god överensstämmelse med de uppgifter,
som numera påvila kyrkofonden, att kostnaden för här ifrågavarande militärprästers
fredsavlöning, i enlighet med vad Kungl. Majit och riksdagen redan
en gång beslutat, skall gäldas ur nämnda fond. Utfallet av den reglering härutinnan,
som vidtogs år 1939, visar emellertid enligt mitt förmenande det
olämpliga i att söka sammanföra under ett gemensamt anslag utgifterna för
här avsedda ändamål och utgifterna för stifts- och kontraktsadjunktsorganisationen.
Jag vill fördenskull i nuvarande läge förorda införande i 6 § kyrkofondslagen
av en särskild bestämmelse av det innehåll, som i den upprättade
departementspromemorian angives.
Sedan Kungl. Majit härefter på min hemställan beslutat att genom skrivelsen
till kyrkomötet samma dag (nr 15) inhämta kyrkomötets yttrande i förevarande
ärende, anförde kyrkolagsutskottet i sitt i ämnet avgivna betänkande
(nr 28):
Det av departementschefen framförda förslaget om beredande från kyrkofonden
av nytt anslag till nu ifrågavarande ändamål synes utgöra en konsekvens
av den ståndpunkt, Kungl. Majit och riksdagen intagit vid 1939 års
riksdag. Utskottet finner icke anledning till erinran häremot och anser den
av departementschefen förordade anordningen lämplig.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144- 33
Under åberopande av detta kyrkolagsutskottets betänkande förklarade sig
kyrkomötet i sin skrivelse den 25 november 1941 (nr 27) icke hava något
att erinra mot vad jag härutinnan till statsrådsprotokollet uttalat.
På sätt framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 17
oktober 1941 förordade jag därvid, att arvodena till militärpastorer i försvarsväsendets
fredsorganisation, vilka för närvarande bestridas ur särskilt
på riksstaten uppfört anslag till befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet,
från och med nästkommande budgetår skola utgöras av
kyrkofonden. Emot det av mig i samband härmed framlagda förslaget till
särskild bestämmelse i lagen om kyrkofond har kyrkomötet, såsom inhämtas
av dess skrivelse den 25 november 1941 (nr 27), icke haft något att
erinra. Vid sin anmälan sedermera den 3 januari 1942 av de frågor, som tillhörde
regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna under riksstat
tens fjärde huvudtitel, anförde chefen för försvarsdepartementet (under
punkt 151), att, då förslag till lagändring i här angivet syfte kunde förväntas
bliva förelagt 1942 års riksdag, han icke funnit sig böra under förenämnda
anslag beräkna medel för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.
Arvodena för nu avsedda militärpastorer, tillhörande den år 1939 tillskapade
organisationen av den andliga vården vid försvarsväsendet, äro,
på sätt härförut omnämnts, för innevarande år beräknade till ett sammanlagt
belopp av 37,000 kronor och utgå för närvarande enligt de särskilda
grunder, för vilka jag tidigare redogjort. Jag får emellertid i anslutning till
den här närmast upptagna frågan erinra örn, att förenämnda militärpastorers
arbetsuppgifter i det hela överensstämma med de uppgifter inom
försvarsväsendet, som å respektive orter ankomma på de härförut
omnämnda särskilda prästerliga befattningshavare, vilka — delvis sedan
gammalt — finnas anställda vid i Karlsborg och Boden förlagda truppförband
samt vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer. Dessa
äldre militärt-prästerliga befattningshavare utgöras av en garnisonspastor
i Karlsborg, en garnisonspastor i Boden, en amiralitetspastor, en amiralitetspredikant
och en extra amiralitetspredikant i Karlskrona (amiralitetsförsamlingen)
samt en amiralitetspastor och en amiralitetspredikant i
Stockholm (Skeppsholms församling). Arvode för garnisonspastorn d Karlsborg
har varit uppfört å Karlsborgs luftvärnsregementes stat med 3,000
kronor samt arvode för garnisonspastorn i Boden å staten för arméfördelningsstaberna
m. m. med 0,000 kronor. Till de nämnda prästerliga befattningshavarna
i Karlskrona utgå arvoden enligt marinens ecklesiastikstat,
till amiralitetspastorn med 2,000 kronor, till amiralitetspredikanten med
1,200 kronor och till extra amiralitetspredikanten med 1,020 kronor. Enligt
samma stat utgå arvoden jämväl till amiralitetspastorn i Stockholm med
1,860 kronor och till amiralitetspredikanten därstädes med 1,410 kronor.
Bihang till rilcsdagens protokoll 1913. 1 sami. Nr lil 3
Departe
mentschefen.
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-
Dessa särskilda militärt-prästerliga beställningar äro alla, med undantag
för garnisonspastorsbefattningen i Boden, tjänsteorganisatoriskt förenade
med församlingstjänst, för vilken befattningshavaren uppbär avlöning av
vederbörande församling enligt särskilda av Kungl. Majit därom meddelade
bestämmelser. Amiralitetspredikanten i Skeppsholms församling i
Stockholm innehar emellertid denna sin befattning för närvarande vid
sidan av annan prästerlig tjänst, vilket förhållande — av arvodessättningen
att döma — får anses vara avsett som regel. Å de militära arvodena
till de nämnda befattningshavarna utgår dyrtidstillägg och, vid
garnisonspastorstjänsten i Boden, jämväl kallortstillägg. Då enligt vad jag
härförut föreslagit arvodena till militärpastorerna enligt 1939 års organisation
hädanefter skola bestridas ur kyrkofonden, torde det i och för
sig vara lämpligt och följdriktigt, att även de avlöningsförmåner, som de
övriga här berörda militärt-prästerliga befattningshavarna uppbära från
anslag å riksstaten under fjärde huvudtiteln, överföras därifrån till kyrkofonden.
Å de i sistnämnda avlöningsförmåner ingående, hittillsvarande
militära arvodena torde befattningshavarna — utom amiralitetspredikanten
i Skeppsholms församling i Stockholm — böra medgivas ej blott dyrtidstillägg
utan även kristillägg för tid varunder sådant tillägg eljest utgår.
Jag får erinra örn, att i årets statsverksproposition anslagen till avlöningar
till aktiv personal m. fl. inom armén och marinen (punkterna 15 och 61)
— vari ingå avlöningarna till de sist omförmälda prästerna — för budgetåret
1942/43, i avbidan på särskild proposition, upptagits med allenast
beräknade belopp. Jag får även framhålla, att den av mig förordade avfattningen
av tilläggsstadgandet i kyrkofondslagen ger fullt utrymme för
överförande till kyrkofonden jämväl av avlöningarna vid de särskilda militärt-prästerliga
befattningar, som jag härförut berört. Lagändringen bör
träda i kraft den 1 juli 1942.
C. Vissa ytterligare ändringar i ecklesiastik boställsordning
m. fl. författningar.
Vid anmälan dels den 30 december 1941 av förslag till inrättande av
ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden (propositionen
nr 13), dels ock förut denna dag av förslag angående användande
i vissa fall av prästlönefond m. m. (propositionen nr 142) framhöll
jag, att i anledning av förslagen påkallades vissa ändringar i ecklesiastik
boställsordning, prästlöneregleringslagen och kyrkofondslagen. Jag förbehöll
mig därvid att få senare i ett sammanhang anmäla frågan örn de
sålunda erforderliga lagändringarna.
Vissa separata förslag till dessa lagändringar hava tidigare upprättats
och finnas fogade vid propositionerna innevarande år nr 13 (bilaga 1 sid.
52—54) och nr 142 (bilaga 1 sid. 4 och 6—8). Jag har låtit inom eckle
-
35
Kungl. Majda ''proposition Nr 144-
siastikdepartementet företaga en samarbetning av dessa lagförslag, därvid
viss redaktionell jämkning vidtagits. Därjämte har jag låtit i de två förslagen
rörande ändringar i boställsordningen och kyrkofondslagen inarbeta
de härförut av mig under A och B berörda bestämmelserna, vilka påkallas
dels för omläggningen av anställningsordningen för pastoratens skogsbiträden
m. m., dels för kyrkofondens övertagande av utgifterna för avlönandet
av de i fredsorganisationen vid försvarsväsendet anställda prästerna.
Föredragande departementschefen hemställer, att de i enlighet med vad
sålunda anförts uppgjorda förslagen till lag oni ändring i vissa delar av
ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr 141, s. 27) örn reglering
av prästerskapets avlöning samt lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C. A. Charpentier.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 3SärU 1942:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående vissa avlöningsm. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1942/43 och angåen s. 66 i texten