Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m

1942-02-27 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:144, Med förslag till lag örn ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition Nr lJjJj.

1

Nr 144.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag

örn ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m.; given

Stockholms slott den 27 februari 1943.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till j

1) lag om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30

augusti 1932 (nr 400),

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr

141, s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning samt

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30 augusti 1932 (nr

404) om kyrkofond.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gösta Bagge.

Bihang till riksdagens protokoll 19iS.

1 sami.

Nr H4.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis ''proposition Nr 1/+4-

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 1 §, 6 § 1 och 3 mom. samt 44, 52 och 58 §§

ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 19321 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Till boställen---allmänt kyrkohemman.

Om den fasta egendom, som inköpes av medel tillhörande prästlönefonder

från två eller flera pastorat och som benämnes stifts prästlönefondshemman,

gäller vad därom är särskilt stadgat.

6 §.

1. I varje stift med undantag av Stockholms stift skall finnas en stiftsnämnd,

bestående av fem ledamöter. Tre ledamöter---hos nämnden.

Bland ledamöterna---särskilt förordnas.

3. Instruktion för---av Konungen.

För Stockholms stift skola de förvaltningsuppgifter, som jämlikt denna

boställsordning eller eljest på grund av bestämmelser i lag tillhöra stiftsnämnd,

handhavas av stiftsnämnd i annat stift i enlighet med vad Konungen

förordnar.

44 §.

För skötseln av löneboställes skog skall hos pastoratet finnas anställt ett

särskilt biträde (pastoratets skogsbiträde). Stiftsnämnden må föreskriva,

att skogsbiträde skall anställas av två eller flera pastorat gemensamt.

Skogsbiträde skall hava skoglig utbildning. Där särskilda omständigheter

det föranleda, må dock till skogsbiträde utses person utan skoglig utbildning,

vilken förvärvat erforderlig praktisk erfarenhet i skogsskötsel.

Konungen äger förordna, att för vården av större boställsskog skall utses

skogsbiträde med högre skoglig utbildning.

Skogsbiträde utses av stiftsnämnden efter av vederbörande pastorat

företaget val, som, där två eller flera pastorat skola gemensamt anställa

skogsbiträde, förrättas av pastoraten vart för sig. Innan valet företages,

skall stiftsjägmästaren beredas tillfälle avgiva yttrande rörande de sökan
-

1 Senaste lydelse av 6 §, se 1938:734 och av 52 §, se 1934:568.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr lindes

lämplighet för uppdraget. Där skogsbiträde skall anställas hos allenast

ett pastorat eller där två eller flera pastorat skola gemensamt anställa sådant

biträde och pastoraten äro örn valet ense, skall den valde av stiftsnämnden

utses, försåvitt nämnden finner honom för uppdraget lämplig. Hava för sistnämnt

fall pastoraten icke enats om valet, skall en av de valde, vilken stiftsnämnden

finner för uppdraget lämplig, av nämnden utses till skogsbiträde.

Kan sökande, varå vederbörande pastorats val fallit, icke av stiftsnämnden

såsom skogsbiträde godkännas, äger nämnden utse annan, som nämnden

prövar därtill skickad.

Skogsbiträde skall för uppdraget äga att av vederbörande pastorat uppbära

skäligt arvode, som stiftsnämnden bestämmer.

52 §.

Avverkning må ej ske annorledes än efter utsyning, som i enlighet med av

stiftsjägmästaren meddelade anvisningar verkställes av det hos pastoratet

anställda skogsbiträdet.

Finnes å---nödig hantlangning.

58 §.

Klagan över---av beslutet.

Då stiftsnämnd---dess rätt. Mot stiftsnämnds beslut i ärende, som

i 44 § tredje stycket avses, må ock den föra talan, som anser sig äga företräde

till där omförmäld anställning eller vars rätt såsom arvodestagare av

beslutet beröres.

Över stiftsnämnds---ej föras.

Denna lag träder i kraft beträffande 6 och 52 §§ den 1 juli 1942 samt

i övrigt den 1 januari 1943.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr lil, s. 27)

om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 5 och 22 §§ lagen den 9 december 1910 om

reglering av prästerskapets avlöning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

5 §.

Lön må---— för komminister.

För domprost vare lägsta lön 8,000 kronor. För domprost i Uppsala, Lund,

Göteborg och Stockholm skall lönen utgöra 10,000 kronor.

Högsta lönebelopp — — — 5,000 kronor.

22 §.

1. Blir prästgård---för pastoratet.

2. Fond, som----— av domkapitlet. Om användning av fond, som är

prästlönetillgång för visst pastorat, till grundförbättring av löneboställe eller

till inköp av fastighet är särskilt stadgat.

3. Det åligger---föregående år.

Denna lag träder i kraft beträffande 5 § den 1 juli 1942 samt i övrigt

den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse av 22 §, se 1932:405.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

5

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)

om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 3, 4, 6 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932 om

kyrkofond1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §.''

Från statsverket Utgår till kyrkofonden för varje år ersättning med

dels---

dels---

dels ock 121,600 kronor för statsanslag, som tillförne åtnjutits av biskopar

och pastor primarius eller utgått till biskopslöneregleringsf onden,

skolande dessa----tillföras kyrkofonden.

Ytterligare skola---tillföras kyrkofonden.

4 §.

Därest av----sådant överskott.

Vad nu stadgats örn behållna avkastningen av prästlönetillgångar, som

förvaltas av pastorat, gäde ock pastoratet tillkommande andel av avkastningen

från stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.

6 §.

Enligt vad---Luleå stift.

Härutöver skola av kyrkofonden utgöras:

1)---

9) anslag, som Konungen enligt av riksdagen godkända grunder bestämmer

för avlönande av i fredsorganisationen vid försvarsväsendet anställda

präster.

7 §.

Örn för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre

belopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar

och av pastoratet tillkommande andel av avkastningen från stiftets

prästlönejordsfond och prästlönefondshemman — med undantag som i 4 §

sägs — dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande en uttaxering för

skattekrona inom pastoratet av det öretal, Konungen för året bestämmer,

1 Senaste lydelse av 3 och (i §§, se 1941:909 samt av 7 §, se 1935:526.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Marits proposition Nr träger

pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden,

dock ej för gäldande av lönebelopp, som pastoratet enligt 9 eller 10 § lagen

om reglering av prästerskapets avlöning särskilt förbundit sig att utgöra.

Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning

tagas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 §

(löneboställets normalavkastning), avkastningen av fond, som förvaltas av

pastorat, beräknas till den procent av fondens kapital, som Konungen med

hänsyn till de allmänna ränteförhållandena bestämmer, samt pastorat tillkommande

andel av avkastningen av stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman

upptagas till det belopp, vartill denna andel för näst föregående

räkenskapsår uppgått.

Denna lag träder i kraft beträffande 3 och 6 §§ den 1 juli 1942 samt

i övrigt den 1 januari 1943.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

7

Utdrag av pi-otokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 februari 1942.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres,

Ewerlöf.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anmäler dels, efter

gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet, kyrkomötets

skrivelse den 25 november 1941, nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse

till kyrkomötet den 24 oktober 1941, nr 17, angående ändrad ordning

för anställande hos pastorat av biträde för skötseln av löneboställes skog,

dels ock, efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet,

kyrkomötets skrivelse den 25 november 1941, nr 27, i anledning av Kungl.

Maj:ts skrivelse till kyrkomötet den 17 oktober 1941, nr 15, om avlöning

till militärpastorer i försvarsväsendets fredsorganisation.

Föredraganden anför härvid:

A. Ändrad ordning för anställande hos pastorat av biträde för

skötseln av löneboställes skog m. m.

Ecklesiastik fastighet, varav avkastningen är avsedd till avlöning åt prästerskapet

i visst territoriellt pastorat eller som donerats till prästänkesäte,

utgör enligt ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) löneboställe,

medan sådan fastighet, vars avkastning i sin helhet ingår till kyrkofonden,

utgör allmänt kyrkohemman. Enligt bestämmelserna i boställsordningen

förvaltas de allmänna kyrkohemmanen omedelbart av stiftsnämnden.

Löneboställena åter äro för förvaltning överlämnade till vederbörande pastorat

men stå under stiftsnämndens uppsikt. Stiftsnämnden har inom sig

skoglig sakkunskap representerad och har därjämte hos sig anställd stiftsjägmästare

med högre skoglig utbildning. Skötseln av de allmänna kyrlcohemmanens

skogar handhaves av vederbörande stiftsjägmästare. Den närmaste

skötseln av löneboställes skog ombesörjes av ett hos pastoratet härför

anställt biträde, som skall av stiftsnämnden godkännas. Såsom kompetensvillkor

för sådant biträde stadgas i 44 § boställsordningen skoglig utbildning,

varmed enligt uttalande av vederbörande riksdagsutskott vid bestämmelsens

tillkomst avsåges lägst skogvaktar- eller därmed jämförlig utbildning. I sär
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11+J+.

skilda fall kan likväl detta kompetenskrav eftergivas och såsom biträde godkännas

person med uteslutande praktisk erfarenhet i skogsskötsel. Por andra

fall åter, nämligen för vården av större boställsskog, kan — efter bestämmande

av Kungl. Maj:t — fordras högre skoglig utbildning hos pastoratets

skogsbiträde. På grund av föreskrift i 22 § instruktionen den 16 september

1932 (nr 425) för stiftsnämnd och stifts jägmästare är det icke tillåtet för

stiftsjägmästare att av pastorat mottaga uppdrag att vara biträde vid skötseln

av löneboställes skog, men kan han efter medgivande av stiftsnämnden

få åtaga sig uppdrag av pastorat att ombesörja försäljning av virke för

löneboställe. Enligt 45 § boställsordningen skall löneboställes skog skötas

efter hushållningsplan och skall sådan plan »med beaktande av att såvitt

möjligt jämn avkastning erhalles» avse »utvinnande av det med hänsyn till

skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat». Skogshushållningsplan

upprättas och fastställes av stiftsnämnden för en tid av, i regel, tio år

(46 §) och skall utvisa, huru stor virkesmängd under planens giltighetstid

får å skogen uttagas (47 §). Jämlikt 52 § första stycket boställsordningen

må icke någon avverkning ske å löneboställes skog annat än efter utsyning

av pastoratets för skogsskötseln anlitade biträde.

Genom lag den 7 december 1934 (nr 568) om ändrad lydelse av 45 och

52 §§ boställsordningen har härutöver i 45 § föreskrivits, dels att, där från

naturskyddssynpunkt finnes vara av betydelse, att ek eller bok helt undantages

från avverkning å löneboställes skog eller att ekskog eller bokskog på

löneboställe eljest skötes på visst sätt, erforderliga bestämmelser härom

skola intagas i hushållningsplanen för skogen, dels att för tillgodoseende av

de allmänna intressen, som avses i bestämmelserna om skyddsskogar, Kungl.

Majit äger beträffande viss boställsskog förordna om den inskränkning i

rätten att bruka skogen, som av omständigheterna påkallas. Genom samma

lag tillädes i 52 §, andra och tredje styckena, särskilda föreskrifter i fråga

örn utsyning å löneboställes skog, som enligt skogsvårdslagen är att anse

såsom svårföryngrad eller förklarats såsom skyddsskog. Förordnanden i här

berörda hänseenden hava av Kungl. Majit meddelats dels den 13 december

1935 beträffande all skog å löneboställena inom Visby stift, dels den 4 december

1936 med avseende å all skog å löneboställena på Öland samt beträffande

särskilda boställsskogar inom Västerås, Härnösands och Luleå stift.

Jämlikt härvid meddelade föreskrifter skall all utsyning av virke å ifrågavarande

skog verkställas av stiftsjägmästaren eller i dennes ställe av annan

hos stiftsnämnden anställd person med högre skoglig utbildning. Är för visst

fall å boställsskog fråga örn avverkning allenast i mindre omfattning av

virke antingen för löneboställets husbehov eller för visst särskilt församlingsändamål

och finner stiftsjägmästaren avverkningen därav icke hava betydelse

för de med förordnandena om de svårföryngrade skogarna eller skyddsskogarna

avsedda syften, äger dock stiftsjägmästaren överlämna åt vederbörande

pastorats skogsbiträde att i vanlig ordning verkställa utsyningen

för denna avverkning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 144-

Med anledning av en av stiftsnämnden i Uppsala i skrivelse den 23

april 1941 gjord framställning har jag låtit verkställa utredning om ändring

i bestämmelserna rörande anställandet av skogsbiträden hos pastoraten.

I den gjorda framställningen har stijtsnämnden i Uppsala hemställt om

vidtagande av åtgärder för en sådan ändring av 44 § ecklesiastik boställsordning,

att åt stiftsnämnderna överlämnades att tillsätta skogsbiträdena

hos pastoraten och bestämma deras avlöning, dock med skyldighet för

stiftsnämnderna att i ärendet inhämta pastoratets yttrande.

Stiftsnämnden har härvid framhållit följande:

För en god skogsskötsel vid de ecklesiastika löneboställena vore det av

största vikt, att de personer, som omhänderhade den omedelbara vården

av dessa boställens skogar, vore väl skickade för sin uppgift.

Detta vore så mycket betydelsefullare, som stiftens storlek och mängden

av de uppgifter, vilka åvilade stiftsjägmästarna, samverkade till att dessa

s. k. skogliga biträden ofta under längre tidsperioder måste bli hänvisade

åt sig själva, utan möjlighet att erhålla råd och vägledning för sitt handlande

och utan det stöd i sitt arbete som stiftsjägmästarens personliga ingripande

kunde innebiira. Det vore därför synnerligen angeläget, att till

skogliga biträden utsåges personer med god uppfattning och erfarenhet i

skogliga frågor samt med gott allmänomdöme och av självständig läggning.

I annat fall kunde de ej fylla sin uppgift såsom omedelbara vårdare av de

ofta stora värden boställsskogarna representerade. Ehuru formellt anställda

hos pastoraten vore sålunda de skogliga biträdena realiter stiftsnämndernas

yttersta redskap vid dessas strävanden att uppbygga och vidmakthålla en

god hushållning och vård å boställsskogarna.

De möjligheter stiftsnämnderna för närvarande ägde att utöva inflytande

på tillsättandet av skogliga biträden i pastoraten vore ej överhövan stora.

Enligt boställsordningen skulle visserligen valet av biträde vid skogsskötseln

underställas stiftsnämnden, som sålunda alltid komme i efterhand. För

att ej riskera att få sitt beslut upphävt efter av pastorat anförda besvär,

syntes en stiftsnämnd ej hava annat val än att godkänna varje av pastorat

anställd person, som hade formell kompetens ifråga örn utbildning (statens

eller därmed jämförbar ettårig skogsskola eller också högre skoglig utbildning),

även om denne skulle vara ur reala synpunkter olämplig eller i

varje fall klart underlägsen en annan medsökande. Ärenden av detta slag

relaterades alltid i ortspressen och ett bakslag skulle alltför menligt inverka

på stiftsnämndernas redan förut små möjligheter att reglera ifrågavarande

anställningar, för att stiftsnämnderna skulle vilja taga risken av ett underkännande.

Vid val av skogligt biträde å en kyrkostämma vore det långt

ifrån ovanligt, att sakliga hänsyn till kompetens och lämplighet finge stå

tillbaka för motiv av mer eller mindre ovidkommande slag. Där så skett och

den anställde innehade formell kompetens, syntes stiftsnämnderna stå

maktlösa. De fall vore ej ovanliga, där stiftsjägmästaren, efter att hos ett

pastorat förgäves ha sökt framföra en lämplig kandidat, måst finna sig i

att hos stiftsnämnden föreslå godkännandet av en annan för uppdraget mindre

väl skickad person. En stor olägenhet hade varit, att de skogliga biträdena

i regel innehade sina befattningar vid sidan av annan verksamhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maurts preposition Nr

Tjänstens ofta utpräglade karaktär av bisyssla medförde gärna, att därmed

följande uppgifter finge stå tillbaka för sådana som hörde till vederbörandes

huvudsakliga arbetsområde. En annan följd av befattningarnas tillfälliga

karaktär vöre, att de tenderade att beklädas av sådana personer, som ej

kunnat skaffa sig någon fördelaktigare anställning.

Av chefens för ecklesiastikdepartementet uttalande i proposition nr 225

till 1938 års riksdag (sid. 45) om förhållandena i Visby stift ville det synas,

dom om stiftsnämndernas prövning och avgörande av pastoratens val av

skogligt biträde skulle innebära betryggande möjligheter att upprätthålla

nödiga kompetensfordringar för dessa uppdrag. Stiftsnämnderna syntes hitintills

ej ha vågat lita på att så skulle vara fallet, varför de, av skäl som

förut anförts, hellre syntes lia godkänt en icke önskvärd, ehuru formellt

kompetent person, fastän en lämpligare hade kunnat erhållas, än att riskera

ett underkännande hos Kungl. Majit i en fråga av denna för stiftsnämndernas

prestige och arbetsmöjligheter särskilt ömtåliga och allvarliga art.

Men även om stiftsnämnderna i detta avseende måhända ålagt sig en alltför

stor återhållsamhet, kvarstode frågan, huru nämnderna skulle kunna

åstadkomma de gruppvisa sammanslutningar av pastorat för utseende av

gemensamt skogligt biträde som departementschefen — enligt stiftsnämndens

uppfattning med rätta — förordat såsom ett verksamt medel för att

få i allo kompetenta kandidater till dessa befattningar. Stiftsnämndernas

befogenhet inskränkte sig nämligen under alla förhållanden till att vägra

godkänna valet av en påtagligt olämplig person, men några formella möjligheter

att påverka personvalet i av stiftsnämnd önskad riktning funnes ej.

Stiftsjägmästaren i Uppsala stift hade under hela sin tjänstetid påpassligt

sökt begagna varje inträffad ledighet för att få fram lämpliga personer på

dessa befattningar och hade därvid ofta anbefallt ett välmeriterat skogligt

biträde i angränsande pastorat, dock vanligen med negativt resultat. Där

åtgärden lyckats syntes detta ha berott på, att inga särintressen för tillfället

funnits, som länkat in valet i annan riktning. Ehuru från stiftnämndens

sida i sådana fall städse tillbörlig hänsyn iakttagits, hade personvalet i

vissa fall tytt på, att man inom pastoratet gärna velat visa, att man kunnat

gå sin egen väg. Det hade sålunda bevisligen inträffat, att en av stiftsnämnden

hos ett pastorat rekommenderad kandidat, skogligt biträde i angränsande

pastorat, avvisats i klart demonstrativt syfte, sedan stiftsnämnden

måst vägra att godkänna valet av uppenbart olämpliga personer. Sakliga

synpunkter kunde sålunda lämnas helt å sido vid pastoratens tillsättande

av ifrågavarande befattningar. Emot ett pastorat, som kanske för att

gynna någon i orten bosatt person, önskade gå sin egen väg eller som rent

av skulle vilja av någon anledning sabotera stiftnämndens arbete för inrättandet

av gemensamma biträdesbefattningar, skulle en stiftsnämnd uppenbarligen

stå maktlös. Men även där det lyckats att i behövlig omfattning

sammanföra pastoraten i lämpliga grupper med gemensamt skogligt

biträde, erfordrades det blott att ett eller flera pastorat, kanske på grund

därav att biträdet råkat göra sig misshaglig hos dem som för tillfället vore

de bestämmande, bröte sig lös ur enheten, för att denna skulle sprängas

sönder. Under nuvarande ordning vore det därför ej möjligt att ens genom

ett sammanförande i skogsvårdshänseende av flera pastorat skapa sådana

betingelser och sådan ekonomisk trygghet för de skogliga biträdena, att

fullt kompetenta skogsmän skulle vilja för någon längre tid binda sig vid

dessa befattningar. Det kunde i varje fall ej bliva fråga örn att den eckle
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.

siastika skogsförvaltningen skulle kunna på detta sätt erbjuda anställningsvillkor

jämförliga med dem i annan allmän eller enskild tjänst av motsvarande

slag.

De relaterade olägenheterna med den nuvarande ordningen kunde icke

avlägsnas med mindre än att åt stiftsnämnderna anförtroddes att tillsätta

skogliga biträden samt att bestämma dessas avlöning. Sistnämnda befogenhet

borde ligga i samma hand som tillsättandet bland annat därför,

att möjlighet eljest skulle finnas för ett pastorat att bestämma en så låg ersättning,

att det av stiftsnämnden utsedda skogliga biträdet ej skulle vilja

åtaga sig uppdraget. Då det i allmänhet vore kyrkofonden, som — i egenskap

av garant för prästlönekostnaderna — i sista hand finge svara för utgiften

ifråga, vore det också ett i vidsträckt mening allmänt intresse, att

hushållningen med de ecklesiastika skogarna omhänderhades på ett sådant

sätt, att dessa ej blott i nuet utan även i framtiden kunde lämna goda bidrag

till det ändamål de tjänade. I betraktande härav syntes det väl motiverat,

att en för dessa skogars uthålliga avkastning så väsentlig angelägenhet,

som anställandet av deras vårdare utgjorde, lades i stiftsnämndernas

händer. Den rätt att själv bestämma i dessa frågor, som nu tillkomme pastoraten,

borde sålunda begränsas till en lagstadgad rätt att yttra sig i ärendet.

Beträffande kompetenskraven för pastoratens skogliga biträden framhölle

stiftsnämnden vidare, att det inom stiftsnämnderna syntes vara en ganska

allmän erfarenhet, att lämpligheten visst icke behövde vara beroende av

examensmeriter. Särskilt gällde detta den högre skogliga utbildningen. Boställsskogarnas

storlek motiverade sålunda i regel icke anställandet av ett

skogligt biträde med sådan högre utbildning. De uppgifter, som därå förekomme,

vore nämligen i huvudsak identiska med dem, som inom annan

skogsförvaltning handhades av skogvaktare eller kronojägare. Skogsskoleutbildning

vore därför såsom regel behövlig, men kravet å sådan borde, när

fråga vore örn personer med gott skogligt omdöme och god erfarenhet, i vissa

fall kunna eftergivas.

I fråga om betydelsen för kyrkofonden av ändrade föreskrifter rörande

skogsbiträdenas anställande har stiftsnämnden i Uppsala vidare anfört i

huvudsak följande:

Vid bestämmandet av den boställsavkastning, som funnes tillgänglig för

prästlöneändamål, utginge man ej från den verkligen erhållna avkastningen

utan från en för tio år i förväg, på sätt 10 § kyrkofondslagen föreskreve,

uppskattad »normalavkastning». Det läge i sådana uppskattningars natur,

att de måste göras med försiktighet. I särskild grad gällde detta beräkningen

av skogens framtida avkastning, enär härvid obestämbara faktorer i

stor utsträckning spelade in. Betecknande för skogsbruket vore, att man

däri ej kunde skilja på kapital och avkastning, enär båda innefattades i det

å marken växande virkesförrådet. Kvantitativt sett kunde visserligen med

nöjaktig säkerhet bestämmas, huru stor del av detta förråd, som under viss

tidsperiod vore att betrakta såsom avkastning och sålunda borde lösgöras

ur skogen. Men kvalitativt sett vore det knappast möjligt.att säga,

huru stor del av virkesförrådets värde, som under motsvarande tid rätteligen

borde uttagas. Detta gällde i särskilt hög grad sådana skogsfastigheter,

varå mogen skog i rikligare mängd förekomme tillsammans med yngre åldersklasser.

Men iiven för den mogna skogen varierade värdet av en kubik
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144.

meter virke starkt allt efter trädens kvalité. I sålunda sammansatta skogar

kunde ett till kvantiteten bestämt avverkningsbelopp därför uttagas på

mångå olika sätt och lämna högst varierande värden allteftersom avverkningens

tyngdpunkt förlädes till skogsbestånd av mindre eller högre värde.

De ecklesiastika boställsskogarna räknades sedan gammalt och med rätta

till landets i förhållande tili arealen virkesrikaste och mest värdefulla, varav

även följde, att de hörde till de mest svårskötta i riket.

Vid upprättandet av hushållningsplaner samt vid beräknandet av den

normala avkastningen för en boställsskog under en kommande tioårsperiod,

förutsattes, att den framtida avkastningens värde borde bli så jämn som

möjligt med hänsyn till virkeskapitalets mer eller mindre onormala sammansättning.

Detta kunde endast ske därigenom, att de värdefullare delarna

av virkesförrådet, som på grund av en alltmera ökad knapphet och

därav följande livligare efterfrågan vore föremål för en fortgående värdestegring,

beskattades med så stor försiktighet, som omständigheterna medgåve.

Man beräknade sålunda att i första hand förlägga avverkningen till

de kvalitativt sämre delarna av den äldre skogen samt, jämsides därmed,

till medelålders och yngre bestånd i avsikt att därigenom höja dessas värdealstring.

I den värdefullare äldre skogen inlades däremot i allmänhet endast

svagare huggningar i syfte att tillgodogöra sig kvalitativt sämre trädindivid

och därigenom för framtiden konservera denna del av virkesförrådet. I den

mån tillgången på grövre virkessortiment minskade och avverkningarnas

tyngdpunkt måste förläggas till yngre och mindre värdefull skog, kunde de

sålunda sparade högvärdiga reserverna börja anlitas, varigenom den samlade

avkastningen från skogen, oaktat minskad tillgång på äldre åldersklasser,

skulle hålla sig uppe på en relativt hög nivå. Om däremot de värdefullare

delarna av virkesförrådet uttoges på ett tidigare stadium, skulle avkastningen

visserligen bliva mycket hög, så länge avverkningarna kunde läggas

på detta sätt, men därefter under en längre följd av år desto mindre. En sådan

avverkningspolitik kunde ej vara förenlig vare sig med kyrkofondens

eller med något annat allmänt intresse.

Då man sålunda med tillämpande av här angivna synpunkter vid normaluppskattningsberäkningarna

erhölle relativt låga rotvärden, innebure

varje frångående i praktiken av den uppgjorda planen för avverkningarnas

uttagande i riktning emot en hårdare beskattning av den värdefullare skogen,

att pastoratet gjorde sig en icke avsedd vinst. Upprepade ingrepp, utöver

vad som förutsatts, i de värdefullare delarna av virkesförrådet, med

därav följande besparingar av sämre, äldre skog eller med underlåtna gallringar

till följd, måste resultera i att skogens värdealstrande förmåga vid

10-årsperiodens slut i motsvarande grad nedgått. Vid den förnyade normaluppskattning,

som då ägde rum för nästa tioårsperiod, erhölles därför en

minskad avkastning, vilket normalt finge till följd, att kyrkofondens tillskott

till prästlönekostnaderna i samma mån ökades. Ett pastorat, som

genom att uttaga det i hushållningsplanen fastställda avverkningsbeloppet

på ett emot planen för normalavkastningsberäkningen stridande sätt,

gjorde sig sålunda lätt nog en vinst, under det att den minskning i värdealstrande

förmåga, skogen därigenom undergått, vid tioårsperiodens slut

vältrades över på kyrkofonden, vars storlek i sin tur garanterades av rikets

samtliga skattebetalare.

Den omnämnda svårigheten att i skogsbruket särskilja kapital och avkastning

gjorde det dock antagligt, att bakom de avvikelser, som ägt

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts -proposition Nr lemnel

från planen för avverkningsbeloppets uttagande, i allmänhet ej läge

ett klart medvetet syfte att göra en oskälig vinst. Fall hade emellertid inträffat,

när skogliga biträden av sina uppdragsgivare i pastoraten i klart

vinstsyfte ålagts utföra stämplingar i rak strid emot stiftsjägmästarens

skriftligen lämnade anvisningar. Då biträdena för sin utkomst vore mer

eller mindre beroende av att stå väl med nämnda uppdragsgivare, hade de

i allmänhet ej möjlighet att i sådana fall hävda en egen mening.

Nu gällande ordning för tillsättandet av skogliga biträden innebure, att

det allmänna överlämnat åt pastoraten att anställa vårdare av skogar, vars

avkastningsmöjligheter på längre sikt ej påverkade pastoratens ekonomi

utan berörde kyrkofonden ensam. Med hänsyn till de långa perspektiv,

varunder man arbetade i skogsbruket, syntes det uppenbart, att anställandet

av skogsvårdare å boställena borde göras till en kyrkofondens egen

angelägenhet. De skogliga biträdena skulle då få ökade möjligheter att

tillvarataga kyrkofondens på längre sikt gående intressen. Det syntes vara

svårt att påvisa, att någon orätt härigenom skulle tillfogas pastoraten,

vilkas intressen strängt ekonomiskt sett, i alla de fall, där tillskott från

kyrkofonden erhölles, vore temporärt begränsade till en i skogens liv så

kort period som tio år.

Vid ärendets behandling i stiftsnämnden har ledamoten av nämnden,

professorn H. Petterson, ansett sig icke kunna biträda majoritetens ändringsförslag,

enär stiftsnämnderna icke saknade medel att genomföra en

tillfredsställande ordning på förevarande område, ehuru därför erfordrades

betydligt mera arbete än vid användande av den föreslagna vägen, samt

enär denna senare vore ägnad att minska pastoratens intresse för skogsvården

och deras känsla av ansvar för densamma.

Över stiftsnämndens förslag hava yttranden avgivits av samtliga övriga

stiftsnämnder, domänstyrelsen, den för utredning av de ecklesiastika löneboställenas

räntabilitet m. m. tillkallade sakkunnige, f. d. domänintendenten

P. B. Nilsson, och kammarkollegiet, varjämte svenska landskommunernas

förbund lämnats tillfälle inkomma med yttrande.

Stiftsnämnderna i Linköping, Skara, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad,

Härnösand och Visby hava biträtt det av stiftsnämnden i Uppsala framlagda

förslaget. Avvikande mening har härvid dock uttalats av två ledamöter

i stiftsnämnden i Härnösand.

Stiftsnämnderna i Strängnäs och Luleå hava avstyrkt förslaget, stiftsnämnden

i Luleå med instämmande i den av professorn Petterson avgivna

reservationen. Stiftsjägmästarna i båda dessa stift hava likväl i särskilda

yttranden uttalat sin anslutning i sak till förslaget.

Stiftsnämnden i Västerås har ansett det vara tillfyllest allenast med ett

tillägg till gällande bestämmelser av innehåll, att Kungl. Majit på förslag

av stiftsnämnden skulle äga förordna, att vissa pastorat tillsammans skulle

välja ett skogsbiträde. Därvid har stiftsnämnden anfört, bland annat:

Stiftsnämnden ville icke lägga tyngdpunkten vid de skogliga biträdenas

bristande kompetens, enär stiftsnämnden även med nuvarande lagstiftning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition Nr 144.

otvivelaktigt, åtminstone i viss grad, kunde avkoppla uppenbart inkompetenta

personer från biträdessysslorna. Stiftsnämnden hade därför ej en

sådan inställning till frågan, att pastoraten borde berövas sin rätt att välja

sina biträden.

Emellertid vore det ovedersägligen bättre för skogsskötseln och högst

arbetsbesparande för stift sjägmästaren, örn biträdessysslorna ej så ofta som

nu vöre fallet bytte innehavare, vilket följde med deras i allmänhet mycket

utpräglade karaktär av bisysslor, samt örn biträdenas antal kunde nedbringas.

Det stora önskemålet vore därför, att flera pastorat slote sig tillsammans

för att välja ett skogligt biträde. Av olika anledningar vore det

emellertid mycket svårt att kunna förmå pastoraten till ett sådant steg

och om detta också en gång lyckats, funnes ingen garanti för att ej något

pastorat vid nästa val bröte sig ur gemenskapen och därmed spolierade det

hela.

Det vore ej stiftsnämndens avsikt, att alla pastorat nödvändigt skulle

inordnas i ett större område med gemensamt skogligt biträde. Det funnes

utan tvivel trakter med stora pastorat och långa avstånd mellan pastoratsskogarna,

där varje pastorat lämpligen kunde hava var sitt biträde. Men

det funnes även trakter, där pastoratsskogarna vore så belägna, att det ur

alla synpunkter vore lämpligt med ett gemensamt biträde för flera pastorat.

Då pastoraten dessutom särskilt inom sådana områden ofta hade

svårt att skaffa lämpliga biträden, förefölle det vara ur rent praktisk synpunkt

lämpligt, att dessa kunde åläggas att gemensamt välja biträde.

Därav rubbades ej heller pastoratens självbestämningsrätt nämnvärt. Lika

väl som flera församlingar kunde åläggas att välja en gemensam präst,

borde flera pastorat kunna åläggas att välja gemensamt skogligt biträde,

där så ansåges påkallat. Resultatet av de olika pastoratens val skulle insändas

till stiftsnämnden, som hade att uträkna det gemensamma valresultatet

och godkänna detsamma. Blott i det fall att ingen majoritet av

pastorat kunnat enas om ett biträde skulle stiftsnämnden hava utslagsrösten.

Jämväl åtskilliga andra stiftsnämnder hava framhållit betydelsen av ett

minskat antal skogsbiträden. Stiftsnämnden i Skara har i detta hänseende

och i övrigt angående ifrågavarande biträdens ställning anfört följande:

Pastoraten hyste ofta ej något större intresse för skogsvårdsarbeten eller

avverkning i egen regi av yngre och medelålders skog utan föredroge, att

äldre, mera värdefull skog utstämplades och försåldes rotstående. Jämlikt

bestämmelserna i 50 § ecklesiastik boställsordning hade stiftsnämnden för

tiden 1933—41 föreskrivit skogsvårdsåtgärder å de ecklesiastika löneboställena

i stiftet för en beräknad kostnad av 160,000 kronor. Av dessa arbeten

hade emellertid vid senaste årsskiftet något mera än en fjärdedel ännu icke

kommit till utförande. Av pastoratens redovisningar syntes indirekt kunna

utläsas, att hitintills allt för mycket av den mera värdefulla skogen uttagits.

Av försåld skog hade nämligen ungefär 75 procent sålts rotstående, medan

försäljning av rotstående skog, som i regel omfattade det mera värdefulla

virket, normalt borde inskränka sig till 30—40 procent av det till försäljning

disponibla virkesuttaget. Pastoratens strävan ginge sålunda i allmänhet ut

på att under varje normaluppskattningsperiod utfå största möjliga avkastning

av den ecklesiastika skogen. Det bleve därför ofta de skogliga biträdena,

som finge tillvarataga det allmännas intresse av en på lång sikt baserad god

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

hushållning av de ecklesiastika skogarna. Under sådana förhållanden syntes

konsekvensen bjuda, att de skogliga biträdena finge en gentemot pastoraten

mera självständig ställning än vad nu vore fallet.

Stiftsnämnden funne det uppenbart, att antalet skogliga biträden inom

stiftet borde minskas. Stiftsjägmästaren hade emellertid med nu gällande

lagbestämmelser i ämnet icke lyckats förmå pastoraten att i önskvärd omfattning

sammansluta sig till lämpliga skogvaktardistrikt. Det syntes emellertid

ligga i öppen dag, att stiftsjägmästarens arbete skulle underlättas

samt större enhetlighet i skogsförvaltningen och bättre kontroll av densamma

skulle kunna ernås, om antalet skogliga biträden kunde nedbringas.

I Skara stift hade de pastorat, som sammanslutit sig till skogvaktardistrikt,

uppvisat väl utförda skogsvårdsarbeten och väl planlagda egna avverkningar.

Stiftsnämnden i Växjö har i samma hänseenden anfört:

Det väsentliga syntes under alla förhållanden vara, att pastoratens skogar

samordnades i ett antal områden med lämplig omfattning samt att

för varje område anställdes ett skogligt biträde med heltidstjänstgöring.

Då enligt förslaget dessa biträden skulle utses av stiftsnämnden, innebure

detta otvivelaktigt en inskränkning i pastoratens självbestämmanderätt. Inom

stiftsnämnden hade vissa farhågor framkommit, att detta förhållande kunde

leda till minskat intresse från pastoratens sida för skogarnas förvaltning.

Måhända skulle för den skull syftet med framställningen i huvudsak ernås,

örn stiftsnämnden erhölle befogenhet att bestämma områdesindelningen och

om representanter för de olika pastoraten inom varje område därefter finge

genom val utse det skogliga biträdet för området. Riskerna för lokala eller

eljest ovidkommande synpunkter skulle därmed sannolikt elimineras och

endast kvalifikationerna bliva avgörande. Därest frågan emellertid icke kunde

lösas på nu skisserat sätt, syntes den av stiftsnämnden i Uppsala föreslagna

anordningen vara den enda framkomliga.

Beträffande värdet av en förbättrad kontroll över skogsförvaltningen

å de ecklesiastika boställena har stiftsnämnden i Växjö vidare anfört i

huvudsak följande:

Inom den ecklesiastika boställsförvaltningen intoge skogsbruket utan tvivel

det ekonomiskt främsta rummet på grund av de stora värden, som de ecklesiastika

skogarna representerade, uppgående enbart inom Växjö stift till

omkring 25,000,000 kronor. Avkastning, som kunde avvinnas detta kapital,

spelade på grund därav en synnerligen betydande roll, och det vore av vikt,

att denna avkastning icke blott kunde vidmakthållas utan även om möjligt

i framtiden ökas. Resultatet bleve emellertid i hög grad beroende på graden

av den omsorg och den insiktsfullhet, med vilken skogsvården bedreves.

Stora värden kunde tillkomma eller gå till spillo som följd av åtgärder, vilka

vidtoges eller underlätes. En differens på en procent i värdeavkastningen

på grund av bättre eller sämre skötsel, vilken ingalunda vore orimlig, betydde

sålunda årligen 250,000 kronor. Då därtill bomme, att verkningarna

av vad som utfördes i skogen ofta först långt efteråt bleve skönjbara och

överhuvudtaget alltid vore svårkontrollerbara, läge det makt uppå, att den

direkta skogsskötseln handhades av verkligt kunniga, omdömesgilla och

intresserade personer. Det vore vidare av betydelse, att dessa personer om

möjligt under en lång följd av år finge följa resultaten av sina tidigare

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

arbeten och carnia en lokal erfarenhet, som sedan kunde förmedlas till efterträdare.

Med nuvarande lagstiftning kunde stiftsnämnden tillse, att uppenbart

inkompetenta och olämpliga biträden icke finge hand om de ecklesiastika

skogarna, men därmed upphörde också stiftsnämndens befogenhet. Gentemot

vad professorn Petterson anfört ansåge sig stiftsnämnden för närvarande

icke hava medel att genomföra en tillfredsställande ordning på detta

område.

Stiftsnämnden i Lund har framhållit följande:

Skötseln av boställsskogarna vilade i sista hand på de av pastoraten

utsedda biträdena. Ingen annan än dessa syntes hava befogenhet att utföra

de åtgärder, som å ena sidan bestämde pastoratets inkomst från skogen

och å andra sidan vore av avgörande betydelse för den framtida avkomsten

från skogen.

Inom andra skogliga förvaltningar vore skogvaktaren direkt underställd

en förvaltning, som ägde besluta över dennes åtgöranden. Boställsordningen

tillerkände sålunda pastoratsbiträdet en mycket vittgående befogenhet, som

inom andra skogliga områden vore okänd. Pastoratsbiträdet ställdes därvid

inför sådana förhållanden, som ställde stora krav icke blott på hans yrkesskicklighet

utan kanske i ännu högre grad på hans personliga egenskaper.

Valet av de skogliga biträdena vore därför en angelägenhet av allra största

vikt för åstadkommande av en god skogsskötsel på boställsskogarna.

Då det allmännas tillskott till prästlönen vore beroende på inkomsten

från boställsskogarna, hade också det allmänna — representerat av kyrkofonden

—■ ett stort intresse av dessa skogars uthålliga avkastning. Detta

allmänna intresse tillvaratoges genom stiftsnämnden. De medel stiftsnämnden

därvid hade till sitt förfogande vore: fastställande av hushållningsplan,

stiftsjägmästarens verksamhet och stiftsnämndens rätt till prövning av valet

av biträde.

Vad hushållningsplanen beträffade syntes det vara en teknisk omöjlighet

att genom densamma mera ingående reglera sättet för avverkningens uttagande.

Huru noggrant en plan än uppgjordes, måste alltid en bred marginal

lämnas beträffande avverkningens kvalitativa sammansättning. I detta avseende

vore hushållningsplanen sålunda ett mycket ofullständigt instrument

och lämnade mycket stor handlingsfrihet till det skogliga biträdet.

Däremot vore intet att erinra, därest biträdets förmåga motsvarade de

krav, som sålunda ställdes på honom, och därest icke andra — skogsskötsel

ovidkommande — intressen inverkade på hans bedömning av det föreliggande

fallet.

Genom hushållningsplanen och den på grundval därav beräknade normalavkastningen

reglerades kyrkofondstillskottet till prästlönen för en tid

av 10 år. Det läge givetvis då i pastoratets intresse dels att uppnå det beräknade

normalvärdet, dels att därutöver uppnå så stor merinkomst som

möjligt. Då avverkningens värde i lika hög grad vore beroende på dess kvalitativa

sammansättning som på dess myckenhet, vore det synnerligen förklarligt,

att pastoraten sökte utnyttja den till buds stående möjligheten till

stor inkomst genom att uttaga kvalitativt gott virke. Givetvis vore det

icke en god tingens ordning, att ett pastorat, på sätt stiftsnämnden i Uppsala

anfört, förskaffade sig en icke avsedd merinkomst, men ändå mera

betänkligt vore, att boställsskogens framtida avkastning därigenom för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. May.ts ''proposition Nr 144•

sämrades. Det intresse för skogsvården, som skulle uppstå genom den frihet

vid förvaltningen av skogarna, som boställsordningen tillerkände pastoraten,

överskuggades helt naturligt av pastoratens önskan att uppnå så

stor merinkomst som möjligt under uppskattningsperioden. Vad därefter

inträffade läge för den enskilde ganska långt framåt i tiden och drabbade

icke pastoratet utan kyrkofonden, d. v. s. det allmänna.

Normaluppskattningsinstitutet förryckte sålunda boställsordningens syftemål

och komme pastoratets intresse att knytas till 1 O-årsperioden och icke

till uppbyggandet av en god skogsvård. Örn detta förhållande varit märkbart

under de förflutna åren, som kännetecknats av ständigt stigande virkespriser,

såge stiftsnämnden med bekymmer fram emot den tid, då en vikande

konjunktur gjorde det svårt för pastoraten att ens kunna uppnå det

fastställda normalvärdet.

Det vore uppenbart, att det vore svårt för biträdet att gentemot den,

som anställt honom och som vore ekonomiskt intresserad av hans åtgärder,

hävda en egen mening endast i skogsvårdens och det allmännas intresse.

Ett biträde, som vore beroende av den extrainkomst, som anställningen

skänkte honom, stöde icke stark gentemot pastoratet. Fall hade också förekommit,

då det i detta avseende utövats press på honom. Därav framginge,

att det ställdes stora krav på hans personliga egenskaper och att valet av

biträde vore ett allmänt intresse. Endast örn biträdet utsåges av stiftsnämnden,

kunde han erhålla ett oberoende, som vore en nödvändig förutsättning

för att han skulle kunna fylla sitt grannlaga värv.

Givetvis sökte stifts jägmästaren vid sina återkommande besök på skogarna

att på allt sätt verka för upprätthållandet av en god skogsskötsel och

för att här berörda förhållanden icke bleve alltför kännbara. Stiftsjägmästarens

tid kunde emellertid icke förslå till att i detalj övervaka biträdets

åtgöranden, något som väl ej heller vore boställsordningens mening. Det

slutliga utförandet av en åtgärd måste alltid ankomma på biträdet. I fall

av bristande förmåga eller vilja syntes stiftsjägmästaren därför icke kunna

råda bot för den mindre goda skogsskötseln. Stiftsnämndsinstruktionens stadgande,

att stiftsnämnden vid utövandet av sitt inseende över skogsskötseln

skulle beakta, att olika förfaringssätt vid skogens vård kunde vara lika berättigade

samt att stiftsnämndens föreskrifter därför ej borde göras mera

bindande för pastoraten än som prövades nödvändigt för tillgodoseende av

den ecklesiastika boställsordningens syfte, lade också hinder i vägen för

bindande direktiv. Utan goda medhjälpare ute i pastoraten stöde stiftsjägmästaren

sålunda maktlös.

Med anledning av professorn Pettersons reservation har stiftsnämnden i

Lund vidare anfört, bland annat:

Under alla förhållanden vore ett vägrat godkännande från stiftsnämndens

sida av ett av pastorat valt biträde en offentlig prickning av den valde. Dessutom

måste ett överklagande alltid få mindre gynnsamma följder för endera

parten. Ett sådant förfaringssätt bidroge icke till att öka det goda förhållandet

mellan stiftsnämnden och pastoraten, som vore ett av villkoren

för ett fruktbärande samarbete. Genom att undan för undan, vägra godkännande

av föreslagna personer nådde man knappast fram till den mest

lämplige. Den omständigheten att nu gällande författningsbestämmelser erfordrade

betydligt mera arbete än den av stiftsnämnden i Uppsala föreslagna

vägen vore ett tillräckligt skäl för övergång till den föreslagna ordningen.

Bihang till riksdagens ''protokoll 191$. 1 sami. Nr

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition Nr 144-

Stiftsnämnden kunde icke finna, att pastoratets känsla av ansvar för skogen

skulle minskas därigenom, att befogenheten att utse skogligt biträde överflyttades

på nämnden. Där dylikt ansvar redan förefunnes, syntes pastoratet

lojalt finna sig i den nya ordningen. Saknades åter känslan för ansvar, vore

behovet av ett av stiftsnämnden utsett biträde så mycket större.

Det allmänna hade stora intressen att tillvarataga vid vården av de ecklesiastika

skogarna, och pastoratets intresse vore tillräckligt tillgodosett

genom en lagstadgad rätt att yttra sig i frågan. Det förhållandet att stiftsnämnderna

icke i större utsträckning än hittills vägrat godkännande av ett

utsett biträde vore ett bevis för att stiftsnämnderna icke hade för avsikt

att använda den föreslagna befogenheten i eget intresse och finge icke tagas

till intäkt för det påståendet att stiftsnämnderna icke utnyttjat de möjligheter,

som den rådande ordningen medgåve.

Beträffande rätten för stiftsnämnderna att bestämma skogsbiträdenas avlöning

har stiftsnämnden i Lund anfört:

Det vore uppenbart, att befogenheten att tillsätta de skogliga biträdena

skulle sakna allt värde, därest icke samtidigt stiftsnämnden bemyndigades

att bestämma den avlöning, som skulle utgå till biträdet. Därigenom infördes

icke något nytt, som vore främmande för boställsordningens andemening

eller på ett otillbörligt sätt inkräktade på pastoratens självbestämmanderätt.

Avlöningen till det skogliga biträdet finge med nuvarande lagstiftning

avdragas vid den av stiftsnämnden efter granskning av de olika

inkomst- och utgiftsposterna fastställda normaluppskattningen och belastade

sålunda slutligen kyrkofonden. Det måste då få anses vara ett kyrkofondens

intresse att de belopp, som via avräkningen utbetalades till pastoratet, verkligen

också komme avsett ändamål tillgodo. Det kunde icke vara överensstämmande

med rättvisa och god ordning att ett pastorat genom inbesparing

på ett såsom skäligt ansett anslag tillgodogjorde sig skillnaden på det enskilda

biträdets bekostnad, när detta biträde för sin utkomst ansett sig böra antaga

anställningen.

Stiftsnämnden i Härnösand har, gentemot vad i professorn Pettersons reservation

gjorts gällande, framhållit, att inom Härnösands stift förekommit

ett fall, då av stiftsnämnden fattat beslut att vägra godkännande av pastorats

val av skogsbiträde blivit av Kungl. Maj:t upphävt. Fallet inträffade

år 1933. Den till biträde utsedde innehade väl formell kompetens (skogsskoleutbildning

m. m.) men ansågs av stiftsnämnden på grund av vissa kända

omständigheter ändock olämplig. Vederbörande pastorat anförde besvär över

stiftsnämndens beslut, och detta upphävdes av Kungl. Maj:t. Stiftsnämndens

ståndpunkt i detta fall visade sig emellertid ganska snart hava varit

den riktiga, ty det utsedda skogsbiträdet måste inom kort avskedas. Enligt

stiftsnämndens förmenande kunde nämnden alltså med nuvarande ordning

knappast vägra att godkänna antagande av ett skogsbiträde, därest det hade

formell kompetens, även örn det eljest ansåges olämpligt.

Domänstyrelsen har anfört, att det för skötseln av de ecklesiastika boställenas

skogar vore av största vikt, att sådana anställningsformer för pastoratens

skogsbiträden tillämpades, att kompetenta och i övrigt lämpliga be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl Maj:ts proposition Nr 144-

fattningshavare kunde erhållas för denna uppgift samt att domänstyrelsen

med hänsyn därtill ansigte sig till stiftsnämndens i Uppsala föreliggande

förslag.

Domänintendenten Nilsson har tillstyrkt förslaget och därvid anfört i

huvudsak följande:

Det stora förråd av kvalitetsvirke, som funnes att tillgå å de ecklesiastika

boställenas skogar vore av synnerligen stor betydelse för industrien i landet

och särskilt för snickeriindustrien. Skötseln av dessa skogar borde därför inriktas

i syfte att utvinna god och jämn ekonomisk avkastning på lång sikt

och att årligen tillföra snickeriindustrien jämn tillgång på råvaror för sin

verksamhet. En grundläggande förutsättning för uppnåendet av nämnda

önskemål syntes vara, att den personal, som utövade vården av dessa skogar

och plankade den årliga avverkningen, ägde fullgod fackkunskap och praktisk

läggning samt dessutom hade så stora områden att bevaka, att arbetet

beredde full sysselsättning ävensom möjlighet till rationellt virkesuttag med

hänsyn till skogarnas beskaffenhet och trävarumarknadens behov. Det vore

vidare av stor vikt, att anställningsförhållandena för de skogliga biträdena

ordnades på sådant sätt, att deras beroendeställning till pastoraten upphörde

och ett livligt samarbete med stifts jägmästarna bomme till stånd. En sådan

rationalisering syntes knappast möjlig att uppnå på annat sätt, än att stiftsnämnderna

erhölle den föreslagna befogenheten att tillsätta biträdena och

bestämma deras avlöning. Anställandet genom stiftsnämnderna av skogliga

biträden, som vore i besittning av önskvärda personliga kvalifikationer och

intoge en mera självständig ställning än som nu vöre fallet, skulle medföra,

att resultaten av normaluppskattningarna bleve mera rättvisande samt att

såväl bostiillsskogarnas räntabilitet som deras andel i kostnaderna för prästerskapets

avlöning komme att bliva betydligt mera gynnsam. Det syntes

emellertid uppenbart, att normaluppskattningen under alla förhållanden

måste ske med iakttagande av viss försiktighet samt att den verkliga avkastningen

därför och till följd av förhållanden, som icke varit möjliga att

förutse, ofta komme att bliva större än som beräknats.

Kammarkollegiet har i sitt yttrande helt anslutit sig till stiftsnämndens i

Uppsala förslag. Därvid har kollegiet anfört i huvudsak följande:

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att gällande ordning

för utseende och avlöning av pastorats skogliga biträde i åtskilliga fall

medfört mindre tillfredsställande konsekvenser i avseende å förvaltningen av

boställsskogarna. Missförhållandet uppstode i de s. k. tillskottspastoraten,

vilka utgjorde flertalet av rikets pastorat. Det skogliga biträdet i dylikt

pastorat syntes komma i en alltför beroende ställning till pastoratet, vilket

innebure fara för att biträdet ensidigt sökte tillgodose pastoratsintresset till

förfång för kyrkofonden. Ett tillskottspastorat hade givetvis intresse av

att under giltighetstiden för skogshushållningsplanen utfå största möjliga

värde i skogsavkastning — det överskott, som pastoratet kunde utvinna i

förhållande till den i hushållningsplanen beräknade skogsavkastningen, behövde

icke redovisas vid avräkning med fonden — medan det ur kyrkofondens

synpunkt syntes vara av vikt, att avverkningen bedreves på sådant

sätt, att en jämn avkastning erhölles under de skilda skogshushållningsperioderna.

Uttoges under en period större värde ur skogen än sorn avsetts i

hushållningsplanen, syntes följden bliva, att skogsavkastningen under näst
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 144.

kommande period måste beräknas till lägre belopp än under den föregående.

Den av pastoratet under en period gjorda vinsten resulterade följaktligen

i förlust för fonden under nästkommande period. Med hänsyn till det motsatsförhållande,

som sålunda rådde mellan tillskottspastorat och kyrkofond,

måste kontrollen över skogsförvaltningen göras fullt betryggande. Kyrkofondens

inkomster och utgifter balanserades genom den allmänna kyrkoavgiften,

vilken utginge såsom allmän skatt på rikets samtliga territoriella

pastorat, frånsett Karlsborgs pastorat. Under sistförflutna år hade anspråken

på fonden alltmer ökat och för år 1942 kunde enligt av kollegiet och

statskontoret gjorda beräkningar balans mellan fondens inkomster och utgifter

icke ernås ens genom uttagande av allmänna kyrkoavgiftens hela

grundbelopp, 15 öre för skattekrona. Det syntes vid angivna förhållande

vara uppenbart, att fondens intressen måste tillgodoses i tillfredsställande

grad.

Såvitt möjligt borde sålunda till skogligt biträde utses person, vilken förmådde

att uppträda självständigt gentemot pastoratet och verka för en rationell

och framsynt skogsvård. Professorn Petterson hade gjort gällande, att

tillräcklig garanti i fråga om personvalet förefunnes genom stadgandet i 44 §

boställsordningen. Från flera stiftsnämnders sida hade emellertid framhållits,

att svårighet förelåge för stiftsnämnd att vägra godtaga ett biträde, som

fyllde de formella kompetenskraven, ävensom att ett vägrat godkännande

kunde leda till vissa angivna, mindre önskvärda konsekvenser. Vad stiftsnämnderna

anfört i ämnet syntes vara värt beaktande, även örn det måhända

kunde synas, som örn stiftsnämnderna i fråga om godkännande av

skogliga biträden visat otillräcklig fasthet vid hithörande frågors bedömande.

Uppenbart vore emellertid, att med nuvarande ordning för tillsättning

av skogligt biträde, enligt vilken stiftsnämndens prövning komme först i

efterhand, det ofta nog kunde bliva förenat med synnerligt besvär och tidsspillan

att få en lämplig person vald; stiftsnämnden kunde bliva nödsakad

att flera gånger i följd vägra godkänna av pastoratet valda personer. Understundom

syntes det bliva omöjligt för stiftsnämnden att få till stånd

val av en för skogsskötsel!! lämplig person.

Flera stiftsnämnder hade betonat lämpligheten av att pastoraten sammanslöte

sig för utseende av gemensamt skogligt biträde, som därigenom

skulle kunna beredas heltidstjänstgöring. Biträdet syntes vid sådan anställning

komma att ägna större intresse åt skogsförvaltningen. För närvarande

kunde emellertid dylik sammanslutning icke åstadkommas mot pastorats

bestridande. Därest det åter anförtroddes åt stiftsnämnden att utse biträdet,

syntes intresset av att biträdet erhölle ett lämpligt verksamhetsområde,

som helt utfyllde hans arbetstid, i allmänhet kunna utan svårighet tillgodoses.

Professorn Petterson hade uttalat farhågor för att den ifrågasatta författningsändringen

skulle minska pastoratens intresse för boställsförvaltningen

och deras känsla av ansvar för densamma. Det syntes kollegiet emellertid

knappast antagligt att så bleve fallet. Enligt föreliggande förslag

skulle pastoraten beredas tillfälle att yttra sig i personfrågan, och det syntes

kunna antagas, att stiftsnämnderna i görligaste mån beaktade av pastoraten

uttalade önskemål. I vart fall måste det allmännas intresse av en rationell

och för kyrkofonden tillfredsställande skogsvård med därav följande återverkningar

i fråga örn allmän utdebitering få anses väga tyngre än berörda

pastoratsintresse.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Marits proposition Nr 144-

Jämväl ersättningen till det skogliga biträdet borde bestämmas av stiftsnämnden.

I annat fall syntes biträdet fortfarande komma i alltför beroende

ställning till pastoratet. Vikten av att avlöningen bestämdes av stiftsnämnden

framginge icke minst av det anmärkningsvärda förhållandet, att pastoraten

i vissa fall tillerkänt det skogliga biträdet lägre ersättning än som beräknats

vid uppskattningen av boställenas normalavkastning, varigenom

vederbörande pastorat förskaffat sig en icke avsedd inkomst på kyrkofondens

bekostnad.

De påtalade olägenheterna av nuvarande ordning för utseende och avlönande

av de skogliga biträdena förekomme, såsom nämnts, i avseende å tillskottspastoraten.

Det syntes emellertid icke kunna ifrågakomma att meddela

skiljaktiga bestämmelser rörande skogsförvaltningen för tillskottspastorat

och icke-tillskottspastorat.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i ärendet anfört:

Såvitt styrelsen kunde finna, förtjänade de av stiftsnämnden i Uppsala

framförda synpunkterna beaktande. En ändring i föreslagen riktning av 44 §

ecklesiastik boställsordning kunde därför måhända ifrågasättas. Emellertid

ville styrelsen framhålla, att man härutinnan borde framgå med en viss försiktighet

med hänsyn till den korta tid lagen ägt giltighet ävensom till det

förhållandet, att den nuvarande ordningen, som uppehölle pastoratens intresse

och ansvar för skogsvården, ur olika synpunkter givetvis ägde sitt

värde.

Vid min anmälan av förevarande ärende den 24 oktober 1941 gjorde jag

till statsrådsprotokollet följande uttalande:

Av vad i ärendet anförts torde det vara uppenbart, att den nuvarande

ordningen för anställandet av biträden för skogsskötseln vid de ecklesiastika

löneboställena kan medföra betydelsefulla praktiska olägenheter

vid vården av boställenas skogar, och att döma av vissa stiftsnämnders

uttalanden ha sådana olägenheter även i en del fall uppkommit. För egen

del finner jag det också i det allmännas intresse väl motiverat att, till stärkande

av förutsättningarna för ett gott samarbete mellan de lokala skogsbiträdena

samt stiftsnämnderna och stiftsjägmästarna till gagn för skogsvården

på längre sikt, öka stiftsniimndernas inflytande på tillsättningen

av ifrågavarande biträden. I likhet med flertalet av de i ärendet hörda

myndigheterna finner jag därjämte, att ett underlättande av möjligheterna

att anställa ett gemensamt biträde för två eller flera pastorat kan vara

ägnat att främja rekryteringen å dessa biträdesbefattningar med för uppdraget

lämpade personer. De från vissa håll framkomna farhågorna för att

en reform av nu angiven innebörd skulle kunna förringa pastoratens intresse

för skogsförvaltningen vid deras löneboställen förefalla mig icke befogade

eller bärande. Det synes mig alltså angeläget, att en reform i åsyftad riktning

kommer till stånd. Jag är dook icke beredd att nu taga ställning till

frågan örn utformningen av de bestämmelser, som tarvas för en sådan

reforms genomförande. Med hänsyn till naturen av förevarande ärende oell

då dröjsmål med dess prövning bör undvikas, synes det emellertid önskvärt,

att redan det i höst sammanträdande kyrkomötet beredes tillfälle att

däröver yttra sig.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

Sedan Kungl. Majit härefter på min hemställan beslutat att genom skrivelsen

till kyrkomötet samma dag (nr 17) inhämta kyrkomötets yttrande i

förevarande ärende, anförde kyrkomötet i sin skrivelse den 25 november

1941 (nr 32) följande:

Den föreliggande frågan bör, enligt kyrkomötets mening, bedömas företrädesvis

ur synpunkten, att pastoraten erhålla kvalificerade biträden för

vården av boställsskogarna, vilkas avkastning i de flesta fall har avsevärd

betydelse för kyrkofondens förmåga att fylla sina förpliktelser. En förutsättning

härför är, bland annat, att, i ett större antal fall än hittills förekommit,

flera pastorat hava gemensamt biträde. Då frivillig samverkan

mellan pastoraten för sådant ändamål synes vara svår att åstadkomma, torde

ett stärkande av stiftsnämndernas inflytande på biträdenas tillsättning

vara nödvändigt för denna frågas lösande. Vad övriga pastorat angår synes

även för deras del behov föreligga av en dylik anordning. På lång sikt sett

torde härigenom även pastoratens verkliga intressen bliva tillgodosedda.

Emellertid önskar kyrkomötet framhålla vikten av att, vid en lagstiftning

av nu ifrågakommen innebörd, pastoraten tillförsäkras att få giva sin mening

tillkänna om vederbörande sökandes lämplighet för befattningen i

fråga.

På grund av vad kyrkomötet sålunda anfört förklarade sig kyrkomötet,

med angivna förbehåll, icke hava något att erinra mot vad jag härutinnan

till statsrådsprotokollet uttalat.

Då jag, på sätt framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet för den

24 oktober 1941, funnit mig böra förorda en reformerad ordning för anställandet

av pastoratens skogsbiträden, har jag icke förbisett, att de i ärendet

påtalade missförhållandena äga ett visst omedelbart samband med det institut,

normaluppskattningsinstitutet, varå det allmännas kontroll över pastoratsförvaltningen

av löneboställena är fotad, och att dessa missförhållanden

sålunda kunna sägas hava en vida allmännare grund än som omedelbart

framginge av myndigheternas utlåtanden i ärendet. Den kritik, som — särskilt

av stiftsnämnden i Lund — framförts mot förenämnda uppskattningsinstitut

såsom den avsedda regulatorn för avgränsningen av kyrkofondens

och de särskilda pastoratens ekonomiska intressen av bland annat den ecklesiastika

skogsforsaltningen, lärer ej heller kunna lämnas obeaktad. Jag

förutsätter också, att all tillbörlig uppmärksamhet kommer att ägnas åt

denna fråga vid den allmänna utredning rörande de ecklesiastika löneboställenas

räntabilitet m. m., som för närvarande genom särskild sakkunnig pågår.

Tydligt är emellertid, att de förslag, vari berörda utredning kan komma

att resultera, icke föregripas genom den begränsade reform, som här ifrågasättes.

Jag anser fördenskull, att detta reformförslag nu bör fullföljas.

Vad angår de ändringar i ecklesiastik boställsordning, som påkallas för

genomförande av reformen i fråga, torde de erforderliga bestämmelserna om

stärkandet av stiftsnämndens inflytande vid tillsättningen av de skogliga

biträdesbefattningarna hos pastoraten lämpligen böra införas i 44 §. För
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr låntora

nödiga redaktionella ändringar i nämnda paragraf synes kompletteringen

av densamma dock allenast behöva avse ett upptagande däri av vissa

allmänt normerande stadganden, nämligen angående behörighet för stiftsnämnden

att i förekommande fall föreskriva ett sammanförande av två eller

flera pastorat till ett distrikt med gemensamt skogsbiträde samt beträffande

själva anställningsordningen och ordningen för bestämmandet av det arvode,

som skogsbiträdet skall äga uppbära.

Då det gäller den närmare regleringen av anställningsordningen torde böra

tillses, att den kyrkligt-kommunala karaktär, som dessa skogliga biträdesbefattningar

för närvarande enligt den ecklesiastika boställsordningen äga, i

princip bevaras. I sådant syfte — och för tillgodoseende jämväl av vad kyrkomötet

i sin skrivelse uttalat — synas pastoraten böra bibehållas vid rätten

att själva i första hand företaga val av skogsbiträde. I avseende å prövningen

av dessa val torde emellertid åt stiftsnämnden böra inrymmas en vidgad

befogenhet, motsvarande exempelvis den, som enligt gällande lag om polisväsendet

i riket av den 6 juni 1925 tillkommer länsstyrelse i fråga örn borgerliga

menigheters val av fjärdingsmän. Enligt sagda lag skall uppehållandet

av fjärdingsmannaorganisationen alltjämt vara en kommunal angelägenhet

och har fördenskull anställandet av fjärdingsman i första hand grundats

på en valhandling av menigheten. Prövningen av den till fjärdingsman valdes

lämplighet för denna befattning har emellertid överlämnats åt länsstyrelsen,

som därjämte tillerkänts befogenheten att, därest kommunens val

faller på olämplig person, själv utse den som skall vara fjärdingsman. Regeln

har, för det fall att fjärdingsmannadistriktet består av blott en kommun, i

polislagen fått den avfattningen, att den valde skall av länsstyrelsen förordnas

till fjärdingsman, där icke särskilda skäl annat föranleda. Består distriktet

av mer än en kommun och har kommunalförbund icke bildats, skola

samtliga till detsamma hörande kommuner var för sig företaga val av fjärdingsman.

Enas därvid kommunerna örn valet, gäller i fråga örn länsstyrelsens

befogenhet vad nyss sagts om val i fjärdingsmannadistrikt, som består

av blott en kommun. För det fall åter, att kommunernas val falla å olika

personer, skall — såsom lagbestämmelsen lyder — en av de av kommunerna

valde av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda skäl

annat föranleda.

Den gällande ordningen för tillsättningen av fjärdingsman torde med fördel

kunna på ytterligare en punkt tjäna till förebild vid regleringen av anställningsordningen

för pastoratens skogsbiträden. Jämlikt lagen örn polisväsendet

i riket ankommer det på landsfiskalen att, då innehavare av fjärdingsmannabefattning

skall tillsättas, före menighetens val avgiva yttrande angående

de sökande med uttryckligt angivande beträffande varje sökande,

huruvida landsfiskalen anser honom fullt lämplig för befattningen eller icke.

Syftet med denna bestämmelse bär varit att såvitt möjligt förebygga val

av personer, som icke kunna godkiinnas av länsstyrelsen. Bestämmelsen örn

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts proposition Nr 144-

detta åt landsfiskalen uppdragna förhandsbedömande av de sökandes lämplighet

till befattningen torde också lia visat sig verksam för tillgodoseende

av angivna syfte. I avseende å pastoratens skogsbiträden bör tydligen det

motsvarande förhandsbedömandet ankomma på stiftsjägmästaren.

Enligt för närvarande gällande i administrativ ordning utfärdade tilllämpningsföreskrifter

till den ecklesiastika boställsordningen — kungörelsen

den 15 februari 1935 nr 19 — skall pastoratets val av skogsbiträde avse en

tid av högst två år i sänder, där ej stiftsnämnden för visst fall medgiver undantag

från denna regel. Har stiftsnämnden medgivit, att val av sådant biträde

må gälla tills vidare, skall biträdet anställas med förbehåll örn viss

ömsesidig uppsägningstid. Med den av mig förordade omläggningen av

anställningsordningen för biträdena torde bäst överensstämma, att stiftsnämndens

utseende av viss person till här ifrågäkommande uppdrag skall

gälla tills vidare med rätt å ömse sidor till uppsägning av anställningsförhållandet.

Klart är emellertid, att denna uppsägningsrätt icke kan för

pastoratens del bliva fri. För det fall att pastorat finner sig hava anledning

till uppsägning av sitt skogsbiträde, måste sålunda givetvis såsom

förutsättning för åtgärdens giltighet föreskrivas, att uppsägningen av stiftsnämnden

godkännes. Det ligger å andra sidan i sakens natur, att där stiftsnämnden

finner sig själv hava orsak att taga initiativ till uppsägning av

skogsbiträde, en sådan rätt bör utövas med stor varsamhet och icke tillgripas

för annat fall än då biträdets bristande lämplighet för fortsatt anställning

blivit klart ådagalagd.

Före stiftsnämndens bestämmande av skogsbiträdes arvode bör pastoratets

yttrande härom inhämtas. Där ett gemensamt biträde skall utses

för två eller flera pastorat, bör tydligen stiftsnämndens bestämmande av

arvodet tillika innefatta ett angivande av den del därav, för vilken ett

vart av de särskilda pastoraten skall ha att svara.

Därest vad jag här föreslagit vinner godkännande, skulle förfarandet

vid stiftsnämndens utseende av skogsbiträdena hos pastoraten böra bliva

ungefär följande. Stiftsnämnden bestämmer till en början, i vilken omfattning

och på vad sätt pastoraten inom stiftet, med hänsyn till boställsskogarnas

belägenhet, deras storlek och beskaffenhet i övrigt samt andra å

frågan inverkande omständigheter skola i skogsförvaltningshänseende sammanföras

till distrikt med gemensamt skogsbiträde. Sedan klarhet sålunda

vunnits örn biträdenas blivande tjänstgöringsområden, infordrar

stiftsnämnden yttrande från vederbörande pastorats kyrkoråd (boställsstyrelse)

dels beträffande omfattningen av de göromål i pastoratets tjänst,

som — utöver bestyret med virkesutsyningen å förekommande boställsskog

— må befinnas böra uppdragas åt biträdet, dels ock beträffande beloppet

av det arvode, som anses skäligen böra för uppdraget utgå. Efter

det stiftsnämnden i dessa frågor träffat avgörande, har vederbörande kyrkoråd

(boställsstyrelse) att rörande den eller de personer, som hos pasto
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majlis ''proposition Nr Ijj.

ratet må hava anmält sig såsom sökande till befattningen, inhämta

stiftsjägmästarens yttrande över deras lämplighet för uppdraget. Härefter

förrättas av vederbörande pastorat val av skogsbiträde. Sedan pastoratet

örn valresultatet gjort anmälan till stiftsnämnden, utser nämnden, med den

fria prövningsrätt härförut sagts, den person, som skall av pastoratet såsom

skogsbiträde anställas.

Utöver de huvudsakliga bestämmelserna av här angiven innebörd synes

den nu föreslagna omläggningen påkalla jämväl visst tillägg till boställsordningens

58 §, som innehåller bestämmelser örn fullföljd av talan mot

beslut av stiftsnämnd. Paragrafen upptager bland annat stadgandet, att

då stiftsnämnd meddelat beslut i ärende, som annorledes än genom besvär

kommit under dess prövning, talan däremot må föras av pastoratet och

innehavare av dess rätt. Stadgandet har av Kungl. Maj:t i regeringsrätten

så tolkats, att klagan mot stiftsnämnds beslut i angivna slag av ärenden

finge föras allenast av pastorat och innehavare av dess rätt. Sålunda

har exempelvis, då stiftsnämnd vägrat godkännande av ett pastorats val

av skogsbiträde, talan som enskild person anfört mot detta beslut ansetts

icke kunna upptagas till prövning (Regeringsrättens årsbok 1933 not

E134). Då beslutanderätten i fråga om skogsbiträdenas utseende hädanefter

skulle omedelbart tillkomma stiftsnämnden, torde skäl icke föreligga

att förvägra sökande till dessa anställningar klagorätt mot myndighetens

beslut. Vad vidare angår stiftsnämndernas blivande avgöranden om bestämmande

i varje särskilt fall av arvodet för uppdraget, komma väl i

regel dessa avgöranden att meddelas vid tidpunkter, då någon till arvodet

berättigad icke ännu finnes. Men fråga örn en arvodesreglering kan givetvis

även uppkomma under anställningstiden för viss arvodestagare. Det

kan knappast vara skäligt att för sådant fall förvägra denne besvärsrätt.

En komplettering av besvärsbestämmelserna i 58 § i nu angivna hänseenden

torde följaktligen böra äga rum.

En särskild med den här föreslagna omläggningen av tillsättningsordningen

för pastoratens skogsbiträden nära sammanhängande fråga ber jag

ytterligare få här beröra.

På sätt jag tidigare omnämnt finnes i 52 § boställsordningen såsom

huvudregel stadgat, att avverkning å löneboställes skog ej må ske annorledes

än efter utsyning av pastoratets för skogsskötsel!! anlitade biträde.

Vid utövningen av denna sin för såväl skogsvården som pastoratets och

kyrkofondens ekonomiska intresse av boställsskogens avkastning i hög

grad betydelsefulla funktion är skogsbiträdet enligt den för närvarande

gällande författningsregleringen i allmänhet icke bunden av andra bestämmelser

än dem, som i hushållningsplanen för boställsskogen finnas meddelade

i fråga örn storleken av den totala virkesmängd, som under planens giltighetstid

får å skogen uttagas. Jag får erinra örn, att enligt det för 1932 års

riksdag genom propositionen nr 187 framlagda förslaget till ecklesiastik bo
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis ''proposition Nr 144-

.ställsordning skulle för varje boställsskog upprättas och fastställas en avverkning

splan, vilken borde utvisa den virkesmängd, som under planens

giltighetstid finge uttagas. Bestämmelsen härom kompletterades med ett

stadgande av innehåll, att den tjänsteman — i lagförslaget benämnd stiftsintendent

— som enligt förslaget skulle hava att öva tillsyn över skogsskötseln,

ägde meddela därutöver nödiga föreskrifter för skogsvården. Vid

riksdagens behandling av lagförslaget utbyttes den i förslaget förekommande

benämningen avverkningsplan mot hushållning splan. Av riksdagen

betonades härvid — jag får härutinnan hänvisa till sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 8, sid. 51 — att

skogshushållningsplan omfattade åtskilligt mera än avverkningsplan, nämligen

»en såvitt möjligt fullständig planläggning av skogsskötseln, sålunda

bland annat beträffande gallring och andra åtgärder för bibehållande avskogen

i god kultur, plan för avverkning till husbehov och avsalu och åtminstone

vissa riktlinjer för kulturåtgärder».

Med hänsyn till de av riksdagen sålunda gjorda antagandena rörande

de blivande skogshusliållningsplanernas för pastoraten i detalj förbindande

innehåll ävensom till den skärpning av kompetensfordringarna för pastoratens

skogsbiträden, som riksdagen ansåg behövligt vidtaga, stannade riksdagen

i den uppfattningen, att den omedelbara kontrollen över pastorats

skogsförvaltning icke behövde bliva så omfattande, som förutsatts i propositionen.

Riksdagen ansåg följaktligen, att de i propositionen föreslagna

bestämmelserna om befogenhet för det kontrollerande organet att vid sidan

örn avverknings-(skogshushållnings-)planen meddela särskilda fortlöpande

anvisningar för pastoraten och de av dessa utsedda förvaltarna (skogsbiträdena)

i avseende å virkesutsyningarnas handhavande och skogsskötseln

i övrigt kunde utgå ur förslaget.

Av den av mig härförut lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden

i förevarande ärende kan slutas, att de av riksdagen uppställda

kraven å skogshusliållningsplanernas utförlighet icke kommit att förverkligas,

i varje fall icke i den utsträckning riksdagen tydligen förutsatt. På

sätt stiftsnämnden i Lund framhållit syntes det också vara en teknisk omöjlighet

att genom bestämmelser i hushållningsplan mera ingående reglera

sättet för avverknings uttagande. Den erfarenhet, som numera vunnits,

torde också ha till fullo bestyrkt, att den handlingsfrihet i avseende å virkesutsyningarnas

handhavande, som den gällande regleringen inrymmer åt pastoratens

skogsbiträden, är för vid och kan begagnas till men för det allmännas

intressen. Jag finner det följaktligen välbetänkt och i själva verket vara

en naturlig konsekvens av omläggningen av sättet för skogsbiträdenas anställning,

att även en rättelse i detta hänseende nu vidtages. Det behövliga

korrektivet synes enklast kunna åstadkommas genom infogande i 52 § första

stycket boställsordningen av ett stadgande av innebörd, att skogsbiträdet

skall vid verkställande av där avsedd virkesutsyning vara förpliktat att

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr /.inställa

sig till efterrättelse — jämte skogshushållningsplanens bestämmelser

— de anvisningar, som stiftsjägmästaren kan finna erforderligt meddela. Den

kontroll från stiftsjägmästarens sida, som här avses, bör tydligen i fråga

om skog till löneboställe, för vilket uppskattning av normalavkastning ägt

rum, i första hand inriktas på en tillsyn över, att utsyning för avverkning

i värjo särskilt fall å boställsskogen icke, med avseende å virkessortiment

och virkets beskaffenhet i övrigt, går utöver eller eljest avviker från vad i

sådant hänseende beräknats och lagts till grund såväl för den för lönebostället

fastställda skogshushållningsplanen som för den för samma löneboställe

fastställda uppskattningen av dess normalavkastning]. Givetvis

bör denna särskilda kontroll omfatta även virkesutsyningarna genom skogsbiträdena

å skogarna till det mindretal löneboställen, vilka icke blivit

föremål för uppskattning av normalavkastning. Även i avseende å dessa

skogar bör kontrollen gå ut på en effektiv tillsyn över, att vid där skeende

utsyningar de grunder, varpå skogshushållningsplanen i varje särskilt fall

är uppgjord, icke åsidosättas.

Genom sin omedelbara medverkan såväl vid fastställandet av skogshushållningsplanerna

som vid uppskattningen av löneboställenas normalavkastning

förvärvar stiftsjägmästaren framför andra en ingående kännedom

om ifrågavarande skogars beskaffenhet och tillstånd. De av mig förordade

ändringarna i hithörande författningsbestämmelser syfta sålunda

huvudsakligen till ett säkerställande av att denna sakkunskap också må

kunna vid den fortgående skogsvården på ett praktiskt och effektivt sätt

utnyttjas.

Den av mig föreslagna ändringen i 52 § boställsordningen synes böra

träda i kraft så snart ske kan, förslagsvis den 1 juli 1942, varemot ikraftträdandet

av ändringarna i 44 och 58 §§ boställsordningen lämpligen torde

böra framskjutas till den 1 januari 1943. Uppenbarligen kan den nya anställningsordningen

för skogsbiträdena icke beträffande ett vart pastorat

vinna tillämpning, förrän så kan ske utan åsidosättande av den rätt, som

på grund av anställning i dittills gällande ordning må tillkomma pastorats

biträde för skogsskötseln. Kungl. Majit torde dock vara oförhindrad att

redan dessförinnan meddela de särskilda föreskrifter, som kunna finnas

påkallade till förberedelse av den förändrade anställningsordningens genomförande.

Sådana föreskrifter lära exempelvis bliva behövliga i avseende

å skyldighet i förekommande fall för pastorat att uppsäga tjänsteavtal

med nuvarande skogsbiträde, vars anställning gäller för ej fixerad tid.

B. Avlöning till militärpastorer i försvarsväsendets

f redsorganisation.

Vid fastställandet år 1939 av nuvarande organisation för handhavande

under fredsförhållanden av den andliga vården vid försvarsväsendet förutsattes,

att kostnaden för avlönande av i nämnda organisation ingående

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition Nr lif/,.

militär- och marinpastorer skulle bestridas av visst till Kungl. Maj:ts disposition

stående anslag ur kyrkofonden. Då emellertid ifrågavarande anslag

visat sig numera icke lämna tillgång jämväl för angivna ändamål och

Kungl. Majit enligt gällande bestämmelser i lagen den 30 augusti 1932

(nr 404) om kyrkofond icke i övrigt äger härför disponera några medel ur

fonden, har fråga uppkommit om vidtagande av sådan ändring i nämnda

lag, att till täckande av berörda avlöningskostnad från och med budgetåret

1942/43 erforderliga medel må kunna utanordnas ur kyrkofonden. Till

utrönande av den lämpligaste formen för denna lagändring har inom ecklesiastikdepartementet

verkställts utredning i frågan, varöver upprättats en

promemoria av följande innehåll:

I proposition nr 139 till 1939 års lagtima riksdag framlade Kungl. Majit

efter föredragning av chefen för försvarsdepartementet förslag om en omorganisation

av den andliga vården vid försvarsväsendet under fredsförhållanden.

Enligt detta förslag, vilket i allt väsentligt grundade sig på ett

av särskilda inom försvarsdepartementet för ändamålet tillkallade sakkunniga

utarbetat och den 19 november 1938 avgivet betänkande i ämnet,

skulle den andliga vården i fredstid inom försvarsväsendet omfatta såväl

religiös som kulturell vård och skulle för handläggning av vissa frågor

rörande densamma inrättas ett direkt under Kungl. Majit stående centralråd.

I avseende å den religiösa vårdens anordnande gick förslaget ut på

att, i vad anginge den ordinarie religiösa verksamheten (pastoralvården),

denna skulle handhavas av särskilda för viss tid utsedda till svenska kyrkan

hörande präster, militär- och marinpastorer, vilka skulle avlönas med

arvoden och anställas — i stort sett — en vid varje mera självständigt

militärt förband. Den frivilliga delen av den religiösa verksamheten avsågs

att vid de särskilda förbanden ombesörjas av soldathemmen eller andra

för ändamålet bildade sammanslutningar och understödjas med särskilda

anslag. De för den ordinarie religionsvården anställda prästerna, gemensamt

benämnda militärpastorer, skulle enligt det framlagda förslaget förordnas,

efter förslag av det inrättade centralrådet och sedan vederbörande

militära chefer och stiftsstyrelser yttrat sig, av Kungl. Majit och — till

underlättande av ett gott personval — anställas för relativt kort tid, i regel

tre år, samt inneha militärpastorstjönsten allenast såsom bisyssla. De sakkunniga

hade i sitt betänkande uppgjort en förteckning över de tilltänkta

militärpastorsbefattningarna och för dessa beräknade årsarvoden. Vad de

sakkunniga däri föreslagit upptogs, med en mindre utökning i fråga om

antalet befattningar, i Kungl. Majits förslag. I enlighet härmed skulle en

pastorsbefattning inrättas vid varje dåvarande regemente, kår och fristående

kompani inom armén (infanteriet, kavalleriet, artilleriet, ingenjörtrupperna,

trängen, intendenturen) utom vid i Karlsborg och Boden förlagda

truppförband, en vid varje dåvarande flygflottilj, en vid vartdera

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

av de två kustartilleriregementena och vid Gotlands kustartillerikår, en vid

Västkustens marindistrikt samt dessutom en vid vardera av krigsskolan å

Karlberg, arméns underofficersskola, skjutskolan för infanteriet och kavalleriet

och flygkrigsskolan ävensom en vid kustflottan under sommarmånaderna

och en för tjänstgöring på flottans långresefartyg, eller inalles 55

tjänster. Arvodena föreslogos till normalt 600 kronor vid regemente och vid

krigsskolan å Karlberg, 400 kronor vid kår och flygflottilj samt vid arméns

underofficersskola och flygkrigsskolan samt 200 kronor vid fristående kompani

och vid skjutskolan för infanteriet och kavalleriet, allt för år. Härvid

gjordes emellertid avvikelse för Värmlands regemente, vid vilket årsarvodet

för militärpastorn sattes till 400 kronor, och hänfördes Västkustens

marindistrikt till samma klass som fristående kompani. För pastor vid

kustflottan föreslogs arvodet till högst 1,350 kronor, att utgå med särskilt

bestämt belopp för månad, och för pastor på flottans långresefartyg till

2,750 kronor, varav 750 kronor för kosthåll. Enligt vad av föredragande

departementschefen vid förslagets framläggande särskilt uttalades, skulle

militärpastors arvode icke behöva anlitas för bekostande av dennes resor

till och från förläggningsplats, i den mån sådana resor i visst fall kunde erfordras,

utan borde det få ankomma på Kungl. Maj:t att på framställning

av vederbörande truppförbandschef för sådant fall medgiva, att särskild

ersättning finge utgå.

De sakkunniga hade i sitt betänkande föreslagit, att kostnaderna för

militärpastorernas arvoden, med undantag av arvodet till fartygspastorn,

skulle bestridas ur kyrkofonden, närmare bestämt av det belopp örn högst

400,000 kronor om året, som Kungl. Majit enligt bestämmelse i 6 § kyrkofondslagen

ägde disponera för ersättningar för särskild prästerlig tjänstgöring

inom riket och som dittills disponerats uteslutande för stifts- och

kontraktsadjunkters verksamhet. Efter inhämtande av dåvarande chefens

för ecklesiastikdepartementet mening beträffande en sådan anordning anslöt

sig föredragande departementschefen till detta de sakkunnigas förslag

men med den utvidgningen, att jämväl ifrågavarande fartygspastors arvode

skulle bestridas av kyrkofondsmedel. Kostnaden för denne senares kosthåll,

vilket han skulle äga att åtnjuta fritt ombord på långresef arty get,

borde likväl belasta marinens mathållningsanslag. Likaså skulle enligt förslaget

eventuella särskilda resekostnadsersättningar för militärpastorerna

utgå av statsmedel. I detta sammanhang framhöll föredragande departementschefen

därjämte, att det föreslagna sättet för bestridande av kostnaderna

för militärpastorernas arvoden i fredsorganisationen icke borde medföra,

att sådana särskilda kostnader av motsvarande slag, som kunde uppkomma

för bestridande av själavården i fält under krigsförhållanden, jämväl

skulle utgå av kyrkofondens medel.

I den av Kungl. Majit genom propositionen föreslagna organisationen

för bestridande av den ordinarie religionsvården vid försvarsväsendet in
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

begrepos icke, såsom nyss antytts, i Karlsborg och Boden förlagda truppförband

och ej heller Stockholms och Karlskrona örlogsstationer. För dessa

platser var nämligen den militära pastoralvården redan förut fast ordnad.

I Karlsborg är sålunda kyrkoherden i församlingen tillika garnisonspastor

och i Boden finnes en särskilt förordnad garnisonspastor. Vid de två örlogsstationerna

ombesörjes den militära pastoralvården helt av prästerskapet

i därvarande icke-territoriella militära församlingar, Skeppsholms församling

och Karlskrona amiralitetsförsamling. Här ifrågavarande militärpräster

åtnjuta samtliga särskild avlöning från anslag å riksstatens fjärde huvudtitel,

i förekommande fall utöver dem från församlingarna tillkommande

löneförmåner.

Kostnaderna för understöd till den frivilliga religiösa verksamheten,

liksom även för den kulturella vården vid försvarsväsendet och för det

föreslagna centralrådets verksamhet skulle enligt såväl de sakkunnigas som

Kungl. Majits förslag helt bestridas av statsmedel, närmare bestämt från

ett å fjärde huvudtiteln äskat reservationsanslag till Befrämjande av den

andliga vården vid försvarsväsendet.

Vad Kungl. Majit i här berörda delar genom åberopade proposition nr

139 föreslagit, godkändes av riksdagen (lagtima riksdagens skrivelse år 1939

nr 4, punkten 174), som alltså biträdde Kungl. Maj:ts förslag, att kostnaderna

för militärpastorernas arvoden skulle få gäldas ur kyrkofonden genom

anlitande av det i kyrkofondslagen bestämda, eljest för stifts- och kontraktsadjunkters

avlönande avsedda särskilda beloppet av 400,000 kronor.

Den sålunda beslutade organisationen trädde i funktion under år 1939.

Den 2 juni förordnade Kungl. Majit örn tillsättande av ett centralråd för

religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet samt utsåg ledamöter

i centralrådet, den 20 oktober utfärdade Kungl. Majit instruktion

för centralrådet (svensk författningssamling 1939: 790) samt meddelade

vissa föreskrifter rörande militärpastorernas verksamhet och den 27 oktober

förordnade Kungl. Majit militärpastorer vid flertalet av i 1939 års proposition

avsedda truppförband m. fl. militära organisationer samt fastställde

årsarvodena för dem, varvid tillika föreskrevs, att arvodena i fråga för

budgetåret 1939/40 skulle bestridas av kyrkofonden och av statskontoret

på rekvisition tillhandahållas vederbörande kassaförvaltning för att —

med undantag för arvodena till pastorerna vid kustflottan och på flottans

långresefartyg — av kassaförvaltningen utbetalas halvårsvis i efterskott.

Senare under loppet av samma budgetår förordnade Kungl. Majit även

övriga av de från början avsedda militärpastorerna, med undantag av militärpastor

vid en flygflottilj och pastorn för flottans långresefartyg. Vid

sistnämnda flygflottilj ävensom vid en del sedermera nytillkomna truppförband

(fristående detachement) hava under följande år särskilda militärpastorer

förordnats, varemot någon fartygspastor på flottans långresefartyg

ännu icke blivit anställd. Sammanlagda antalet militärpastorer utgör

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

fördenskull numera 58, och summan av för dem fastställda arvoden uppgår

för närvarande till 29,950 kronor för år. Härvid är dock att märka, att det

i förenämnda summa inräknade, för pastorn vid kustflottan ursprungligen

fastställda maximiarvodet för år, 1,350 kronor, kan komma att överskridas,

i den mån kustflottan såsom för närvarande är fallet är sammandragen

större delen av året. Arvodet för pastorn i fråga är nu bestämt till 300

kronor för månad.

Vid framläggande av förslag rörande medelsbehovet för den andliga

vården vid försvarsväsendet för budgetåret 1940/41 meddelade chefen för

försvarsdepartementet (1940 års statsverksproposition, fjärde huvudtiteln,

punkten 191, sid. 249), att det visat sig, att kostnaderna för militärpastorsarvodena

icke för ifrågavarande budgetår kunde bestridas från därtill anvisat

avlöningsbelopp av kyrkofonden. I följd av starkt stegrade utgifter

för dyrtidstillägg till stifts- och kontraktsadjunkterna måste nämligen

förutses, att beloppet i fråga helt behövde tagas i anspråk för nämnda

prästerliga befattningshavares avlönande. Med hänsyn härtill och då medel

för militärpastorsarvodena icke utan ändring av bestämmelserna i kyrkofondslagen

kunde i annan ordning erhållas från kyrkofonden, såg sig

departementschefen nödsakad hemställa, att Kungl. Majit för dessa utgifters

bestridande under det kommande budgetåret måtte föreslå viss höjning

av förberörda reservationsanslag å fjärde huvudtiteln för Befrämjande

av den andliga vården vid försvarsväsendet. Förslaget bifölls av riksdagen

(skrivelse nr 4, punkten 174). I skrivelse till arméförvaltningens civila departement

den 1 november 1940 fastställde Kungl. Majit plan för disposition

av de sålunda anslagna medlen, att lända till efterrättelse under budgetåret

1940/41. I planen upptogos till arvoden till militärpastorer 35,500

kronor och föreskrev Kungl. Majit, att beträffande samma arvoden skulle

tillämpas i huvudsak de bestämmelser, som meddelats den 27 oktober 1939,

dock att arvodena ej vidare skulle utgå ur kyrkofonden och att årsarvodet

till militärpastorn vid Västkustens marindistrikt skulle höjas till 400 kronor.

För budgetåret 1941/42 föreslogs (1941 års statsverksproposition, fjärde

huvudtiteln, punkten 163, sid. 291) samma anordning beträffande anslaget

för arvoden till militärpastorerna som under det föregående budgetaret,

dock att för beredande av arvoden åt militärpastorer vid nytillkomna

truppförband anslagsposten beräknades höjd till 37,000 kronor. Sedan anslaget

av riksdagen beviljats (skrivelse nr 4, punkten 158), fastställde

Kungl. Majit i skrivelse till arméförvaltningens civila departement den 3

oktober 1941 plan för anslagsmedlens disposition under budgetåret

1941/42. Härvid upptogos arvoden till militärpastorer till 31,950 kronor

och meddelades beträffande arvodena i fråga samma föreskrifter som för

det nästföregående budgetåret, med tillägg allenast, att årsarvodet till

militärpastor vid beredskapsdivision ur luftvärnsartilleriet skulle utgå med

200 kronor och vid flygbaskår med 400 kronor. I den i planen för militär
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

pastorerna upptagna anslagsposten ingå, utöver hittills fastställda arvoden,

beräknade arvoden för ett antal militärpastorsbefattningar, som avses att inrättas

vid nytillkomna förband, men varå förordnanden ännu ej meddelats.

För att kostnaderna för militärpastorernas arvoden under nuvarande

förhållanden skulle kunna, i överensstämmelse med vad av Kungl. Majit

och riksdagen år 1939 förutsattes, bestridas ur kyrkofonden påkallas, såsom

redan nämnts, ändring i 6 § kyrkofondslagen. Härvid skulle möjligen

kunna ifrågasättas antingen, att det däri för ersättningar för särskild prästerlig

tjänstgöring inom riket bestämda anslaget å 400,000 kronor höjes

med erforderligt belopp, så att detsamma även täcker kostnaderna för

militärpastorsarvodena, eller ock att maximeringen i lagstadgandet helt

borttages. Emellertid synes det med hänsyn till grunderna för militärpastorsorganisationen

mindre lämpligt att låta kostnaderna härför utgå från ett i

lag maximerat anslag. Å andra sidan kan det med hänsyn till karaktären av

den befogenhet, som åt Kungl. Majit inrymts i avseende å anställande av

stifts- och kontraktsadjunkter, icke anses tillrådligt att borttaga maximeringen

av härför bestämt anslag. Fördenskull torde den lämpligaste lösningslinjen

vara, att i 6 § kyrkofondslagen införes en ny bestämmelse av innehåll, att av

kyrkofonden skall utgöras

»anslag, som Kungl. Majit efter av riksdagen godkända grunder bestämmer

för avlönande av i fredsorganisationen vid försvarsväsendet anställda

präster».

Vid min anmälan av förevarande ärende den 17 oktober 1941 gjorde jag

till statsrådsprotokollet följande uttalande:

Jag finner för egen del det vara i god överensstämmelse med de uppgifter,

som numera påvila kyrkofonden, att kostnaden för här ifrågavarande militärprästers

fredsavlöning, i enlighet med vad Kungl. Majit och riksdagen redan

en gång beslutat, skall gäldas ur nämnda fond. Utfallet av den reglering härutinnan,

som vidtogs år 1939, visar emellertid enligt mitt förmenande det

olämpliga i att söka sammanföra under ett gemensamt anslag utgifterna för

här avsedda ändamål och utgifterna för stifts- och kontraktsadjunktsorganisationen.

Jag vill fördenskull i nuvarande läge förorda införande i 6 § kyrkofondslagen

av en särskild bestämmelse av det innehåll, som i den upprättade

departementspromemorian angives.

Sedan Kungl. Majit härefter på min hemställan beslutat att genom skrivelsen

till kyrkomötet samma dag (nr 15) inhämta kyrkomötets yttrande i förevarande

ärende, anförde kyrkolagsutskottet i sitt i ämnet avgivna betänkande

(nr 28):

Det av departementschefen framförda förslaget om beredande från kyrkofonden

av nytt anslag till nu ifrågavarande ändamål synes utgöra en konsekvens

av den ståndpunkt, Kungl. Majit och riksdagen intagit vid 1939 års

riksdag. Utskottet finner icke anledning till erinran häremot och anser den

av departementschefen förordade anordningen lämplig.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144- 33

Under åberopande av detta kyrkolagsutskottets betänkande förklarade sig

kyrkomötet i sin skrivelse den 25 november 1941 (nr 27) icke hava något

att erinra mot vad jag härutinnan till statsrådsprotokollet uttalat.

På sätt framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 17

oktober 1941 förordade jag därvid, att arvodena till militärpastorer i försvarsväsendets

fredsorganisation, vilka för närvarande bestridas ur särskilt

på riksstaten uppfört anslag till befrämjande av den andliga vården vid försvarsväsendet,

från och med nästkommande budgetår skola utgöras av

kyrkofonden. Emot det av mig i samband härmed framlagda förslaget till

särskild bestämmelse i lagen om kyrkofond har kyrkomötet, såsom inhämtas

av dess skrivelse den 25 november 1941 (nr 27), icke haft något att

erinra. Vid sin anmälan sedermera den 3 januari 1942 av de frågor, som tillhörde

regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna under riksstat

tens fjärde huvudtitel, anförde chefen för försvarsdepartementet (under

punkt 151), att, då förslag till lagändring i här angivet syfte kunde förväntas

bliva förelagt 1942 års riksdag, han icke funnit sig böra under förenämnda

anslag beräkna medel för ifrågavarande ändamål för nästa budgetår.

Arvodena för nu avsedda militärpastorer, tillhörande den år 1939 tillskapade

organisationen av den andliga vården vid försvarsväsendet, äro,

på sätt härförut omnämnts, för innevarande år beräknade till ett sammanlagt

belopp av 37,000 kronor och utgå för närvarande enligt de särskilda

grunder, för vilka jag tidigare redogjort. Jag får emellertid i anslutning till

den här närmast upptagna frågan erinra örn, att förenämnda militärpastorers

arbetsuppgifter i det hela överensstämma med de uppgifter inom

försvarsväsendet, som å respektive orter ankomma på de härförut

omnämnda särskilda prästerliga befattningshavare, vilka — delvis sedan

gammalt — finnas anställda vid i Karlsborg och Boden förlagda truppförband

samt vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer. Dessa

äldre militärt-prästerliga befattningshavare utgöras av en garnisonspastor

i Karlsborg, en garnisonspastor i Boden, en amiralitetspastor, en amiralitetspredikant

och en extra amiralitetspredikant i Karlskrona (amiralitetsförsamlingen)

samt en amiralitetspastor och en amiralitetspredikant i

Stockholm (Skeppsholms församling). Arvode för garnisonspastorn d Karlsborg

har varit uppfört å Karlsborgs luftvärnsregementes stat med 3,000

kronor samt arvode för garnisonspastorn i Boden å staten för arméfördelningsstaberna

m. m. med 0,000 kronor. Till de nämnda prästerliga befattningshavarna

i Karlskrona utgå arvoden enligt marinens ecklesiastikstat,

till amiralitetspastorn med 2,000 kronor, till amiralitetspredikanten med

1,200 kronor och till extra amiralitetspredikanten med 1,020 kronor. Enligt

samma stat utgå arvoden jämväl till amiralitetspastorn i Stockholm med

1,860 kronor och till amiralitetspredikanten därstädes med 1,410 kronor.

Bihang till rilcsdagens protokoll 1913. 1 sami. Nr lil 3

Departe
mentschefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 144-

Dessa särskilda militärt-prästerliga beställningar äro alla, med undantag

för garnisonspastorsbefattningen i Boden, tjänsteorganisatoriskt förenade

med församlingstjänst, för vilken befattningshavaren uppbär avlöning av

vederbörande församling enligt särskilda av Kungl. Majit därom meddelade

bestämmelser. Amiralitetspredikanten i Skeppsholms församling i

Stockholm innehar emellertid denna sin befattning för närvarande vid

sidan av annan prästerlig tjänst, vilket förhållande — av arvodessättningen

att döma — får anses vara avsett som regel. Å de militära arvodena

till de nämnda befattningshavarna utgår dyrtidstillägg och, vid

garnisonspastorstjänsten i Boden, jämväl kallortstillägg. Då enligt vad jag

härförut föreslagit arvodena till militärpastorerna enligt 1939 års organisation

hädanefter skola bestridas ur kyrkofonden, torde det i och för

sig vara lämpligt och följdriktigt, att även de avlöningsförmåner, som de

övriga här berörda militärt-prästerliga befattningshavarna uppbära från

anslag å riksstaten under fjärde huvudtiteln, överföras därifrån till kyrkofonden.

Å de i sistnämnda avlöningsförmåner ingående, hittillsvarande

militära arvodena torde befattningshavarna — utom amiralitetspredikanten

i Skeppsholms församling i Stockholm — böra medgivas ej blott dyrtidstillägg

utan även kristillägg för tid varunder sådant tillägg eljest utgår.

Jag får erinra örn, att i årets statsverksproposition anslagen till avlöningar

till aktiv personal m. fl. inom armén och marinen (punkterna 15 och 61)

— vari ingå avlöningarna till de sist omförmälda prästerna — för budgetåret

1942/43, i avbidan på särskild proposition, upptagits med allenast

beräknade belopp. Jag får även framhålla, att den av mig förordade avfattningen

av tilläggsstadgandet i kyrkofondslagen ger fullt utrymme för

överförande till kyrkofonden jämväl av avlöningarna vid de särskilda militärt-prästerliga

befattningar, som jag härförut berört. Lagändringen bör

träda i kraft den 1 juli 1942.

C. Vissa ytterligare ändringar i ecklesiastik boställsordning

m. fl. författningar.

Vid anmälan dels den 30 december 1941 av förslag till inrättande av

ett särskilt stift för Stockholm jämte vissa kringliggande områden (propositionen

nr 13), dels ock förut denna dag av förslag angående användande

i vissa fall av prästlönefond m. m. (propositionen nr 142) framhöll

jag, att i anledning av förslagen påkallades vissa ändringar i ecklesiastik

boställsordning, prästlöneregleringslagen och kyrkofondslagen. Jag förbehöll

mig därvid att få senare i ett sammanhang anmäla frågan örn de

sålunda erforderliga lagändringarna.

Vissa separata förslag till dessa lagändringar hava tidigare upprättats

och finnas fogade vid propositionerna innevarande år nr 13 (bilaga 1 sid.

52—54) och nr 142 (bilaga 1 sid. 4 och 6—8). Jag har låtit inom eckle
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majda ''proposition Nr 144-

siastikdepartementet företaga en samarbetning av dessa lagförslag, därvid

viss redaktionell jämkning vidtagits. Därjämte har jag låtit i de två förslagen

rörande ändringar i boställsordningen och kyrkofondslagen inarbeta

de härförut av mig under A och B berörda bestämmelserna, vilka påkallas

dels för omläggningen av anställningsordningen för pastoratens skogsbiträden

m. m., dels för kyrkofondens övertagande av utgifterna för avlönandet

av de i fredsorganisationen vid försvarsväsendet anställda prästerna.

Föredragande departementschefen hemställer, att de i enlighet med vad

sålunda anförts uppgjorda förslagen till lag oni ändring i vissa delar av

ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr 141, s. 27) örn reglering

av prästerskapets avlöning samt lag angående ändring i vissa delar

av lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond måtte genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3SärU 1942:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående vissa avlöningsm. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1942/43 och angåen s. 66 i texten