Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924- (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap

1942-03-06 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:163, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924- (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 163.

1

Nr 163.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924- (nr

321) angående införande av lagen örn förmynderskap;

given Stockholms slott den 13 mars 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27

juni 1924 (nr 321) angående införande av lagen om förmynderskap.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 163.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 163

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1921 (nr 321) angående

införande av lagen om förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 27 juni 1924 angående införande

av lagen om förmynderskap1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

13 §.

Med den---Stockholms stad.

I Stockholms---rättens beslut.

Arvode enligt---bouppteckningsavgift utgått.

Den övervakning av att överförmyndaren fullgör sina åligganden som enligt

4 kap. 1 § nya lagen ankommer på rätten skall med avseende å förmyndarkammaren

och den, som av rådstuvurätten förordnats att fullgöra överförmyndares

åligganden i de i andra stycket angivna hänseenden, i stället åvila

Svea hovrätt; och skall förty i 10 kap. 7 § föreskriven uppgift rörande tillsynen

över förmyndares förvaltning under föregående år och motsvarande

uppgift rörande gode män av förmyndarkammaren överlämnas till hovrätten.

Ledamot av förmyndarkammaren och den, som är förordnad att i de i andra

stycket angivna hänseenden fullgöra överförmyndares åligganden, må ej,

utan att hovrätten givit tillstånd därtill, av rådstuvurätten förordnas till förmyndare

eller god man.

Angående avvecklingen---av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse se 1940: 4f>0.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga om

tillsynen över förmynderskapsvården i Stockholm m. m.

Föredraganden anför:

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 mars 1938 ha med anledning

av missförhållanden som förekommit i fråga om kontrollen över vissa förmynderskap

i Stockholm tillkallats sakkunniga1 för att inom departementet

biträda med utredning angående omorganisation av förmynderskapsvården i

Stockholm. I juni 1941 ha de sakkunniga avlämnat utredning och förslag i

ämnet. Sedan yttranden inhämtats däröver, torde ärendet nu böra upptagas

till behandling.

Gällande föreskrifter.

Enligt 3 kap. lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap skall den närmaste

tillsynen över förmyndares förvaltning tillkomma överförmyndaren.

1 stad, där rådhusrätt finnes, skall väljas en överförmyndare, medan andra

kommuner kunna sammanföras till ett distrikt med gemensam överförmyndare.

Örn i stad eller annan kommun tillsynen icke kan utövas av en överförmyndare

ensam, må rätten på framställning av kommunen förordna, att

flera överförmyndare skola väljas. Överförmyndare väljes av kommunens beslutande

myndighet för en tid av fyra år. Domhavande må ej vara överförmyndare

inom domsagan, och ledamot av rådhusrätt, som arbetar på

endast en avdelning, må ej vara överförmyndare i staden. Överförmyndare

kan när som helst av rätten entledigas, örn han finnes icke vara lämplig.

Överförmyndaren äger uppbära arvode lill belopp, motsvarande 1 procent

av den omyndiges behållna årsinkomst, där denna icke överstiger 200 kronor,

och eljest 2 procent därav, dock högst 1,000 kronor. Kommunen äger,

örn det finnes lämpligt, lämna bidrag till arvode åt överförmyndaren och till

1 Sakkunniga ha varit professorn vid Uppsala universitet Åke Holmbäck och häradshövdingen

Ernst Åderlund.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

bestridande av de med hans verksamhet förenade kostnaderna. Kommunen

äger ock att i ordning, som av Konungen godkännes, bestrida samtliga utgifter

för dessa ändamål. I sådant fall har kommunen rätt alt uppbära de

belopp, som eljest skolat tillkomma överförmyndaren.

Överförmyndaren skall föra dels en bok angående de under hans tillsyn

stående förmynderskap, vilka enligt gällande regler skola inskrivas, och dels

en särskild förteckning över ärenden rörande sådana förmynderskap, som ej

inskrivits. Med utgångspunkt från uppgifterna i boken utarbetar överförmyndaren

årligen en uppgift rörande tillsynen över förmyndares förvaltning

under föregående år. Denna uppgift skall, enligt 10 kap. 7 §, av överförmyndaren

överlämnas till rätten eller domaren. Närmare bestämmelser om överförmyndarens

verksamhet hava meddelats i en kungörelse den 10 oktober 1924.

Där föreskrives, i 13 §, att uppgiften skall avlämnas före den 1 september,

samt att överförmyndaren inom samma tid jämväl skall insända den nyss

omförmälda förteckningen till rätten eller domaren.

I 4 kap. förmynderskapslagen stadgas — under 1 § — att rätten i egenskap

av förmynderskapsdomstol skall utöva tillsyn över de förmynderskap, som

skola inskrivas hos rätten, samt vaka över att överförmyndaren fullgör sina

åligganden. Då rätten meddelat beslut om inskrivning av förmynderskap,

skall anteckning därom ske i den förmynderskapsbok, som föres vid rätten.

Genom en kungörelse den 10 oktober 1924 ha för domstolarna meddelats särskilda

föreskrifter rörande förmyndarvården, som bland annat innehålla

bestämmelser örn kontrollen över överförmyndarna. Salunda föreskrives, att

den årliga uppgift, som överförmyndaren har att avgiva, skall granskas av

rätten eller domaren. I fråga örn förteckningen stadgas, att den skall utan

dröjsmål granskas samt återsändas till överförmyndaren, försedd med bevis

örn granskningen. Med lämpliga tidsmellanrum skall ock rätten eller domaren

infordra och granska den av överförmyndaren förda förmynderskapsboken.

Där det finnes lämpligt, äger rätten eller domaren verkställa särskild

inspektion för utövande av tillsyn, att överförmyndaren väl förvaltar sin befattning.

De nu återgivna föreskrifterna om tillsyn över förmynderskap gälla även

i det väsentliga beträffande godmanskap, som enligt fönnynderskapslagen

anordnas för sjuka, bortovarande m. fl. Enligt 11 kap. 6 § förmynderskapslagen

skall sålunda den närmaste tillsynen över god mans förvaltning

tillkomma överförmyndaren, och i 7 § samma kapitel stadgas, att rätten

skall utöva tillsyn över de godmanskap som enligt lagens bestämmelser skola

inskrivas hos rätten.

I Stockholm gälla delvis andra regler i fråga örn kontroll över förmynderskap

och godmanskap. Sedan mitten av 1600-talet har i huvudstaden funnits

ett särskilt kontrollorgan, förmyndarkammaren. Före tillkomsten av den

nya förmynderskapslagen år 1924 var detta den enda mera fasta organisationen

för sådan kontroll i Sverige. Då omhänderhade förmyndarkammaren i

stor utsträckning jämväl förvaltningen av de omyndigas egendom, i det att

förmyndarna i Stockholm hade skyldighet att hos förmyndarkammaren pia
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

5

cera de omyndigas kontanta tillgångar och deponera deras värdepapper. Förmyndarkammarens

uppgift såsom medelsförvaltare avvecklades genom 13 §

i promulgationslagen till förmynderskapslagen, och enligt samma lagrum

skulle även förmyndarkammarens övriga funktioner efter en övergångstid

upphöra. Denna paragraf stadgade i sin ursprungliga lydelse, att för Stockholms

stad skulle, intill dess Konungen annorlunda förordnade, överförmyndare

icke utses. Under tiden skulle vad som stadgats om överförmyndare i

stället gälla i fråga om förmyndarkammaren eller, för vissa fall, ledamot av

förmyndarkammaren, någon dess tjänsteman eller annan lämplig person som

rådhusrätten förordnade.

Sedan den nya förmynderskapslagen trätt i kraft, verkställdes utredning

rörande det definitiva ordnandet av överförmyndarskapet i Stockholm som

ledde till en lag den 19 maj 1933 om ändrad lydelse av 13 § i promulgationslagen.

Lagändringen innebar, att förmyndarkammaren icke skulle ersättas

med överförmyndare utan bibehållas för framtiden såsom organ för kontrollen

över förmynderskap och godmanskap i Stockholm.

Nämnda paragraf i promulgationslagen innehåller i sin nuvarande lydelse

bl. a. följande bestämmelser. I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses,

utan vad som är stadgat om överförmyndare skall i stället gälla i fråga

om förmyndarkammaren. Dock må frågor om samtycke, tillstånd eller förordnande,

varom sägs i 8 kap. 5, 8, 9, 10, 11 a och 13 §§ förmynderskapslagen,

upptagas och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon

dess tjänsteman eller annan lämplig person som rådhusrätten förordnar.

I sådant fall skall å denne tillämpas vad som är stadgat om överförmyndare.

De åtgärder, varom här är fråga, omfatta i stort sett följande fall: samtycke

till placering av medel på annat sätt än i fullgoda obligationer och inteckningar

m. m.; tillstånd att uttaga värdehandling ur öppen depå, där den förvaras

under förmyndarspärr, eller att uttaga spärrade medel från bankräkning;

tillstånd till överlåtelse eller pantsättning av nedsatt värdehandling; tillstånd

för boutredningsman eller testamentsexekutör att utlämna värdehandlingar

eller penningmedel direkt till förmyndare; förordnande att värdehandlingar

eller penningmedel, som tillfallit omyndig, skola utgivas genom

nedsättning eller inbetalning hos bank ävensom samtycke till upptagande av

lån eller ingående av växelförbindelse för omyndigs räkning. Förmyndarkammarens

beslut skola icke överklagas hos Stockholms rådhusrätt, utan i

fråga örn sådan klagan skall gälla vad som är föreskrivet om talan mot

rättens beslut. Det arvode, som eljest tillkommer överförmyndaren, skall i

stället utgå till förmyndarkammaren.

Närmare bestämmelser örn förmyndarkammarens organisation m. m. ha

meddelats i Kungl, brev till Överståthållarämbetet den 24 november 1933 med

senare ändringar. Dessa bestämmelser kompletteras genom en av Överståthållarämbetet

den 12 januari 1939 fastställd arbetsordning, som är gemensam

för Stockholms rådhusrätts första avdelning i förmynderskaps- och bouppteckningsärendcn

m. m. samt för förmyndarkammaren. Enligt nu gällande

föreskrifter består förmyndarkammaren av borgmästaren i Stock
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 163

holm, såsom ordförande, samt en rådman i rådhusrättens första avdelning

och fyra assessorer, de s. k. förmynderskapsassessorerna, vilka jämväl

äro ledamöter av nämnda avdelning. I regel sammanträder emellertid

förmyndarkammaren icke med sex utan med tre ledamöter, vilket sammanhänger

med följande organisation av arbetet. Den förmynderskapsbok, som

det åligger förmyndarkammaren i egenskap av överförmyndare att föra, har

uppdelats i fyra rotlar, å vilka förmynderskap och godmanskap äro indelade

efter begynnelsebokstäverna i de omyndigas, bortovarandes eller sjukas

tillnamn. Varje särskild rotel handhaves av en förmynderskapsassessor, och

då ett ärende behandlas i förmyndarkammaren, har blott denne men icke de

övriga tre assessorerna säte och stämma i kammaren. Var och en av assessorerna

skall i fråga om de förmynderskap och godmanskap, vilka äro upptagna

i hans rotel, föra förmynderskapsboken, ombesörja expediering av beslut,

bevis och handlingar, tillse att redovisningshandlingar (särskilt årsräkningar

och sluträkningar) inkomma i rätt tid, underkasta dessa handlingar

den granskning som åligger överförmyndare och hos förmyndarkammaren

eller eventuellt hos rätten anmäla vad vid granskningen förekommit. Vidare

äger vederbörande assessor i fråga om de förmynderskap och godmanskap

som tillhöra hans rotel bifalla ansökningar i sådana ärenden som avses i

8 kap. 5, 8, 9, 10, 11 a och 13 §§ förmynderskapslagen. Om förmynderskapsassessor

finner, att ansökan bör avslås i ett dylikt ärende, eller om han anser

frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till förmyndarkammaren.

Såsom förmynderskapsdomstol i fråga örn de mål och ärenden, vilka lyda

under förmyndarkammaren, tjänstgör Stockholms rådhusrätts första avdelning.

Där handläggas rättegångsmål angående arv och testamente samt bouppteckningsärenden

och övriga ansöknings- och anmälningsärenden, som

avse tillämpning av giftermåls- och ärvdabalkarnä jämte dithörande författningar,

med vissa undantag, bland vilka märkas sådana ärenden, där förmyndarkammaren

är part. Vid behandlingen av här ifrågavarande mål och

ärenden utgöres rådhusrättens första avdelning av borgmästaren, en rådman

och sex assessorer, nämligen dels de fyra förmynderskapsassessorerna och

dels två andra assessorer, vilka vardera inneha en bouppteckningsrotel. I regel

sammanträder dock avdelningen för förmynderskapsärenden m. m. med

endast tre ledamöter, nämligen borgmästaren, rådmannen och en assessor.

Vid behandlingen av hithörande förmynderskapsärenden består rådhusrättens

första avdelning av samma personer som i förmyndarkammaren handlägga

ärenden rörande samma förmynderskap eller godmanskap.

I fråga örn förmynderskapsvården i Stockholm har uppmärksamhet även

fästs på det förhållandet, att ledamöter av Stockholms rådhusrätt blivit i viss

utsträckning av rättens första avdelning förordnade till förmyndare eller gode

män, då någon närstående person icke kunnat ifrågakomma. Något lagligt

hinder mot en sådan anordning har icke stadgats, vare sig för Stockholm

eller landet i övrigt.

Utgifterna för förmyndarkammarens verksamhet bestridas av staden.

Staden har emellertid övertagit vissa kapitaltillgångar, vilka förut tillhört

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

7

förmyndarkammaren och tjänat som säkerhet för de omyndigas till kammaren

överlämnade medel, under benämningen förmyndarkammarens garantifond.

På grund av att förmyndarkammarens personal i stor utsträckning är

sysselsatt med arbetsuppgifter, som falla under rådhusrättens verksamhetsområde,

är det icke möjligt att exakt angiva, hur stora kostnaderna för förmyndarkammaren

äro. Enligt en verkställd uppskattning uppgingo dessa

kostnader för år 1939 till i runt tal 100,000 kronor. Av dessa kostnader täcktes

81.000 kronor genom överförmyndararvoden och återstoden från garanlifondens

avkastning. Denna fond uppgick vid slutet av år 1939 till omkring

2.300.000 kronor och dess avkastning under året utgjorde 87,500 kronor.

Den del av avkastningen, som icke togs i anspråk för förmyndarkammaren,

användes för annat ändamål, huvudsakligen till ait täcka underskott å rådhusrättens

första avdelning i förmynderskapsärenden m. m. För detta ändamål

har även tagits i anspråk viss del av fondens kapitaltillgångar.

De sakkunniga.

Efter redogörelse för nu gällande bestämmelser örn fönnynderskapsvården

i Stockholm ha de sakkunniga i sin utredning gjort en jämförelse mellan

dessa bestämmelser och de regler, som gälla för landet i övrigt. Därvid lia de

sakkunniga bland annat framhållit följande:

Förmynderskapsassessorn torde kunna i fråga om de förmynderskap respektive

godmanskap, som höra under hans rotel, sägas närmast motsvara

överförmyndaren i riket i övrigt. Han utövar den närmaste kontrollen över

förmyndarnes och de gode männens förvaltning och äger bifalla framställningar

i det stora flertalet av de frågor som enligt lagen skola hänskjutas till

överförmyndaren. Sålunda tillåter han placeringar i andra värden än lagen

direkt själv medger, frigör penningar och värdepapper från förmyndarspärr

o. s. v.

Såvitt angår de ärenden, som behandlas av förmyndarkammaren såsom

sådan, lärer kontrollen principiellt sett få anses vara starkare anordnad i

Stockholm än vad den är enligt de i riket i övrigt gällande reglerna. Ett

ärende av detta slag blir i Stockholm i realiteten behandlat av förmynderskapsdomstolen,

eftersom personbesättningen i förmyndarkammaren och rådhusrätten

är densamma, och en prövning av rätten måste anses mera betryggande

än en prövning av överförmyndaren.

Vad åter angår sådana ärenden, som enligt förmynderskapslagen skola avgöras

av rätten, kan man däremot för Stockholms del möjligen konstatera

en viss försvagning av kontrollen. Enligt de allmänna reglerna skall nämligen

rätten, i varje fall såvitt angår försäljning eller intecknande av fast egendom,

före avgörandet inhämta yttrande från överförmyndaren. Ärendet blir sålunda

i landet i övrigt prövat av två olika instanser, medan dessa i Stockholm

sammanfalla till en.

Dessa skiljaktigheter torde emellertid i praktiken få anses vara av mindre

betydelse. Viktigare är, att de lagrum, som föreskriva granskning från rättens

sida av överförmyndarens verksamhet, icke kunna komma i tillämpning i

Stockholm, i den mån förmyndarkammaren själv fullgör överförmyndarlunktioner.

Stadgandet i förmynderskapslagen, att rätten skall vaka över att

överförmyndaren fullgör sina funktioner, blir därför i detta fall utan betydelse.

I den mån i praxis förekommer kontroll från rättens (förmyndarkam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

marens) sida över assessorernas åtgärder i de ärenden, i vilka dessa ensamma

fullgöra överförmyndarefunktioner, är det en kontroll, som utövas icke av

en eller flera utomstående personer utan av medlemmarna i en institution, i

vilken assessorn själv har säte och stämma. Det blir med andra ord en kontroll

av kolleger över en kollega. Fullt i enlighet med att beträffande vissa

överförmyndarfunklioner domstol och överförmyndare äro identiska och

att andra dylika funktioner utövas genom en av rättens (förmyndarkammarens)

ledamöter, står att man icke i Stockholm brukar upprätta den uppgift,

som jämlikt 10 kap. 7 § förmynderskapslagen överförmyndaren årligen skall

avlämna över sin tillsyn över förmyndarnes (gode männens) förvaltning

under föregående år och som skall utgöra grundvalen för kontrollen över

överförmyndarens egen förvaltning. Man må väl kunna anse att de upplysningar,

uppgiften skulle innehålla, utan vidare finnas tillgängliga för rådhusrätten,

då denna har tillgång till förmyndarkammarens handlingar, men

det tvång till sammanfattande kontroll över förmyndarne, som i landet i

övrigt vilar över överförmyndaren genom att han är tvungen att upprätta

uppgiften, faller i Stockholm bort, och i den mån inom rådhusrättens första

avdelning för förmynderskapsärenden m. m. (förmyndarkammaren) förekommer

kontroll över förmynderskapsassessorerna, måste den utövas utan

den sammanfattande översikt, som uppgiften i fråga utgör. I Stockholm torde

icke heller finnas rum för en tillämpning av den bestämmelse, som genom

kungörelse den 22 november 1940 införts i 13 § kungörelsen den 10 oktober

1924 med särskilda föreskrifter rörande överförmyndarens verksamhet, att

förteckning över ärenden över förmynderskap, som ej inskrivits hos rätten,

årligen skall för granskning insändas till domaren eller rätten, över huvud

torde kunna uttalas, att den viktigaste formen för kontroll över överförmynderiet

i Stockholm finnes i de former, som betecknas av hovrättens kontroll

över underdomarna samt av justitiekanslerns och justitieombudsmannens inspekterande

verksamhet.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att tanken på en omorganisation av

förmynderskapsvården i Stockholm aktualiserats bl. a. genom vissa fall av

förskingringar, begångna av förmyndare, vilkas förvaltning stått under tillsyn

av förmyndarkammaren. I ett av dessa fall hade förskingringarna möjliggjorts

genom försummelser av en vid förmyndarkammaren anställd tjänsteman,

vilken sedermera dömts till avsättning och ersättningsskyldighet. De

sakkunniga ha lämnat en redogörelse för detta mål och vissa andra händelser

av intresse i nu föreliggande sammanhang, vilka blivit uppmärksammade

under senare år.1

I enlighet med de direktiv, som lämnats de sakkunniga, ha dessa till övervägande

upptagit dels spörsmålet om ändrad organisation av förmynderskapsvården

i Stockholm dels ock frågan om lämpligheten av att befattningshavare

vid Stockholms rådhusrätt av rätten förordnas att vara förmyndare,

god man eller boutredningsman.

Vid sitt ståndpunktstagande till frågan om en omorganisation av

förmynderskapsvården i Stockholm lia de sakkunniga funnit

1 Jämför Nytt Juridiskt Arkiv 1934 not. B nr 63fi, 1937 not. A nr 157 och 158, prop. nr 180

till 1939 års riksdag, statsutskottets uti nr 245 och samma riksdags skriv nr 450, Nytt Juridiskt

Arkiv 1939 not. B nr 724 samt Justitiekanslersämbetets utredning rörande vissa åtgärder vid

förvaltningen av P. Unmans och G. Unmans egendom under deras omyndighet m. m. I (1938)

och II (1939).

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

9

sig ha att välja mellan två möjligheter. Den ena vore att helt upplösa sambandet

mellan överförmynderiet och rådhusrätten och sålunda mer eller mindre

närma sig förmynderskapslagens allmänna system. Den andra vore att bibehålla

det nuvarande sambandet mellan överförmyndare och rådhusrätten

men söka införa bestämmelser ägnade att borttaga eller förminska de härmed

förenade olägenheterna.

Med anledning av det förstnämnda alternativet lia de sakkunniga erinrat

om de skäl, som legat till grund för den tidigare omnämnda lagändringen

år 1933, enligt vilken förmyndarkammaren skulle bibehållas såsom en permanent

institution. I motiven därtill hade framhållits, att med hänsyn till de

komplicerade spörsmål, som ofta kunde uppkomma särskilt vid förvaltningen

av större förmynderskap, det vore av värde att ha möjlighet till en kollegial

behandling av ärendena och framför allt till en samfälld rådplägning rörande

tveksamma frågor. De sakkunniga ha emellertid påpekat, att kollegialiteten

kunde bibehållas, även örn organisationsformen för överförmynderiet skulle

förändras. I Göteborg, där tre överförmyndare funnes, brukade gemensam

överläggning alltid hållas emellan dem i frågor av principiell natur. Att förmyndarkammarens

organisation möjliggjorde kollegialitet kunde alltså icke

väga synnerligen tungt såsom skäl för kammarens bibehållande. I samband

med 1933 års lagändring anfördes vidare, att en förenkling av arbetet med

därav följande kostnadsbesparing ägde rum genom den omedelbara kontakten

mellan förmyndarkammaren och rådhusrätten. En undersökning, som

de sakkunniga anställt i denna fråga, hade emellertid givit följande resultat.

Förmyndarkammaren hade ett starkt utvecklat kansli, vilket förhållande

möjliggjorde en ovanligt noggrant genomförd detaljkontroll av förmyndarnas

förvaltning. De sakkunniga ansåge det långt ifrån uteslutet, att i detta hänseende

en förenkling vore möjlig att genomföra. Förhållandena i Göteborg

visade, att det vore möjligt att även i en storstad organisera ett överförmvnderi

på grundval av den i hela riket med undantag av Stockholm tillämpade

regeln, att överförmyndarna, mot åtnjutande av överförmyndararvoden, själva

skulle bestrida utgifter för lokal, skrivbiträde, skrivmaterial o. s. v. Om samma

system infördes i Stockholm, skulle enligt de sakkunnigas beräkningar för

staden icke inträda en kostnadsökning utan i stället en minskning i utgifter

med omkring 19,000 kronor årligen. Även om det lyckats att ordna förhållandena

tillfredsställande på detta sätt i Göteborg och på andra orter,

kunde emellertid den farhågan icke avvisas, att införandet i Stockholm av

ett system, vid vilket överförmyndarna själva skulle bestrida sina utgifter

för biträden m. m., skulle medföra en viss frestelse för överförmyndarna att

minska kanslipersonalen. Detta skulle kunna innebära en fara för minskning

av kontrollens effektivitet. I varje fall i nu förevarande sammanhang, då det

på grund av inträffade händelser gällde att söka vidtaga åtgärder för alt

ytterligare stärka denna effektivitet, ha de sakkunniga ansett, att en övergång

till det i landet i övrigt tillämpade systemet för finansierandet av överförmynderiet

icke borde ifrågasättas. De sakkunniga lia i stället utgått från

den ståndpunkten, att örn förmyndarkammaren skulle ersättas med över
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 163.

förmyndare, valda på väsentligen samma sätt som i landet i övrigt, man borde

använda den i 3 kap. förmynderskapslagen anvisade möjligheten för kommunen

att mot uppbärande av överförmyndararvodena bestrida ersättning

åt överförmyndaren och samtliga de med hans verksamhet förenade kostnaderna.

Därvid kunde man utgå från att överförmyndarna borde förses med

ett lika starkt kansli som förmyndarkammaren nu förfogade över, och att

alltså de egentliga kanslikostnaderna skulle komma att överensstämma med

förmyndarkammarens nuvarande utgifter för motsvarande ändamål. Vid

beräkningen av arvoden åt överförmyndarne måste man emellertid räkna

med tre heltidsanställda överförmyndare med löner, som i varje fall icke

borde understiga utan, med hänsyn till det stora ansvar, som vore förenat

med överförmyndargöromålen i Stockholm, och till önskvärdheten av att

fullt kompetenta krafter kunde förvärvas för överförmyndargöromålen, snarast

överstiga förmynderskapsassessorernas nuvarande avlöning. Då man icke

kunde i rådhusrätten inbespara mera än två av de nuvarande fyra assessorstjänsterna

å förmynderskapsavdelningen, skulle alltså otvivelaktigt en övergång

till ett system med överförmyndare enligt reglerna i landet i övrigt betyda

en kostnadsökning till ett belopp, som i varje fall skulle motsvara en

assessorslön, och däri hade man alltså ett motiv för att bibehålla förmyndarkammaren.

Med hänsyn till de stora värden, som det här gällde, vägde emellertid

tydligen icke heller detta motiv så tungt.

De sakkunniga framhålla härefter att år 1933 även åberopats att de speciella

förhållandena i huvudstaden ställde särskilt stora anspråk på kontrollen

över förmyndarne, och att det med hänsyn härtill vore en stor fördel att

ha tillgång till juridiskt bildade överförmyndare. En övergång till det system,

som gällde för landet i övrigt, skulle medföra tätare ombyten på överförmyndartjänsterna,

vilket vore olämpligt. I fråga om dessa synpunkter ha de

sakkunniga förklarat, att det väl vore av stort värde att bland dem, som skulle

utöva kontrollen över förmyndarna, ha tillgång till skolade jurister. Däremot

syntes det icke nödvändigt att samtliga överförmyndare vore juridiskt bildade.

Under förutsättning av ett tillfredsställande samarbete mellan ett flertal

överförmyndare syntes det tvärtom fördelaktigt, om sakkunskap på olika områden

kunde bliva företrädd inom deras krets. Örn bland överförmyndarne

funnes någon auktoriserad revisor, någon bankman eller någon person med

erfarenhet som förvaltare av fastigheter, skulle detta innebära en förstärkning

av överförmynderiet. En sådan rekrytering av överförmyndarne skulle

troligen vara lättare att genomföra, örn sambandet mellan överförmynderiet

och rådhusrätten upplöstes. Beträffande särskilt faran för alltför täta personbyten

syntes erfarenheterna ha visat, att det allmänna systemet med val

för en tid av fyra år åt gången åtminstone i städerna, där de ekonomiska förhållandena

för överförmyndarne vore något så när tillfredsställande, icke lett

till tätare ombyten på dessa poster. Däremot hade det i förmyndarkammaren

endast sällan förekommit, att en person uppehållit assessorstjänst längre

tid än fyra år i följd. På denna punkt syntes man därför kunna uttala, att

det system, som nu gällde för förmynderskapsvården i Stockholm, vore under
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 163

11

lagset det system för förmynderskapsvården som gällde i landet i övrigt.

Förmyndarkammarens rekrytering inom rådhusrätten mötte även vissa svårigheter.

Överförmyndartjänsterna kunde nämligen icke väntas bliva särskilt

eftertraktade av dem, som i den egentliga domarkarriären visat den största

dugligheten, och de önskvärda kvalifikationerna vore ganska olika för dessa

båda slag av tjänster.

Med hänsyn till vad sålunda anförts samt till olägenheterna av att någon

ingående kontroll från utomstående myndighets sida icke förekomme i fråga

örn förmyndarförvaltningen i Stockholm ha de sakkunniga allvarligt övervägt

att fullständigt bryta sambandet mellan överförmynderiet och rådhusrätten.

Särskilt hade därvid beaktats, alt förmyndarkammarens rekryteringsfråga

principiellt knappast kunde lösas på annat sätt än som nu vore fallet, varför

förmyndarkammarens bibehållande innebure att den otillfredsställande rekryteringen

komme att fortsätta. Med förmyndarkammarens avskaffande skulle

de regler, som gällde för organisationen av överförmynderiet i landet överhuvud

med överförmyndare, valda av vederbörande kommunala myndighet,

väsentligt eller i deras helhet, bliva tillämpliga även i Stockholm. Efter ingående

överläggningar ha de sakkunniga emellertid stannat vid att i varje

fall för det närvarande föreslå bibehållandet i princip av den nuvarande organisationsformen.

Såsom skäl för detta ståndpunktstagande ha de sakkunniga i huvudsak

anfört följande.

De missförhållanden, som kommit till synes, och de anmärkningar, som

framställts mot förmyndarkammaren, hänföra sig till en numera tämligen

avlägsen tidpunkt, till förra delen av 1930-talet. Inom förmyndarkammaren,

som sedan denna tidpunkt varit föremål för livlig uppmärksamhet från myndigheter

och press, ha därefter väsentliga förbättringar i den inre organisationen

och arbetsmetoderna vidtagits. Under utredningens gång ha de sakkunniga

tagit kännedom om förmyndarkammarens nuvarande verksamhet,

och utredningens sekreterare har, för att ytterligare sätta sig in i förmyndarkammarens

arbete, tjänstgjort inom förmyndarkammaren såsom assessor.

Såvitt de sakkunniga på grund av den sålunda vunna kännedomen örn förhållandena

kunnat bedöma, synes överförmyndarverksamheten i Stockholm

för närvarande handhavas på ett sätt, som i fråga örn den allmänna effektiviteten

av tillsynen över förmyndare och gode män icke lämnat rum för

några anmärkningar. Detta handhavande sker på grundval av den omfattande

och värdefulla erfarenhet, som under den gångna tiden samlats i förmyndarkammaren

örn lämpliga arbetsmetoder och vid handläggningen av överförmyndarärenden

uppkommande problem liksom även örn de särskilda förmynderskapen

och deras speciella förhållanden, överhuvud taget ha de anmärkningar,

som framkommit mot förmyndarvården i Stockholm, mera varit

riktade mot bristen på effektiv kontroll från rådhusrättens sida över förmyndarkammarens

och förmvnderskapsassessorernas fullgörande av dem

åvilande tillsyn över förmyndarnes förvaltning än mot kammarens och assessorernas

ställningstagande lill faktiska förvaltningsåtgärder rörande de omyndigas

egendom. I sådant hänseende synes kammaren och assessorerna hava

väl fyllt sin uppgift.

Under sådana omständigheter måste det krävas synnerligen starka grunder

för att slå .sönder den nu förefintliga organisationen, och därigenom tillspillo
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

giva det erfarenhetsmaterial, som samlats i förmyndarkammaren. Det är också

svårt att garantera, att en annan organisation, som mera ansluter sig till

vad som gäller i övriga delar av landet, skulle komma alt fungera bättre eller

ens lika väl.

Slutligen må framhållas, att med 1941 års ingång ändringar i förmynderskapslagstiftningen

trätt i kraft, varigenom den allmänna kontrollen över förmyndarnas

förvaltning blivit skärpt.

Sedan de sakkunniga sålunda funnit, att det nuvarande sambandet mellan

rådhusrätt och överförmynderi i Stockholm icke borde upplösas, ha de behandlat

det andra av de båda uppställda alternativen, nämligen införandet av

sådana bestämmelser, som kunde avlägsna eller minska de med nämnda samband

förenade olägenheterna.

Enligt de sakkunnigas mening bör i första hand anordnas en motsvarighet

till den uppsikt över överförmyndarna som i övriga delar av landet utövas av

förmynderskapsdomstolen och som nu på grund av identiteten mellan förmyndarkammaren

och förmynderskapsdomstolen saknas i Stockholm. I ett annat

avseende hade samma skäl redan föranlett speciella regler för Stockholms vidkommande

i 13 § förmynderskapslagens promulgationslag, nämligen i fråga

örn klagan över förmyndarkammarens beslut. Genom dessa regler hade rådhusrätten

ersatts med närmast högre instans, Svea hovrätt. I anslutning

därtill syntes det lämpligt att genom ändring av nyssnämnda paragraf till

hovrätten förlägga även tillsynen över att förmyndarkammaren fullgjorde

sina åligganden. Kontrollen skulle därigenom komma att förläggas till en

helt fristående myndighet. Det kunde tagas för visst, att om i framtiden

åter något missförhållande skulle insmyga sig i förmyndarkammaren, en dylik

kontroll från hovrättens sida skulle leda till uppdagande och rättande därav.

Hovrättens auktoritet gentemot rådhusrätten syntes komma att medföra,

att förmyndarkammarens tjänstemän skulle lägga stor vikt vid att anledning

till anmärkning icke skulle finnas. Överhuvud taget kunde det antagas, att

hovrättens kontroll över förmyndarkammaren skulle bliva mera effektiv än

den kontroll som rådhusrätten bleve i tillfälle att utöva över överförmyndare

som valts av Stockholms stadsfullmäktige. I sin mån vore detta även ett viktigt

skäl att bibehålla den nuvarande organisationen av överförmynderiet i

Stockholm.

I fråga örn den närmare utformningen av hovrättens kontroll ha de sakkunniga

i huvudsak uttalat följande:

Kontrollen synes böra anordnas i så nära överensstämmelse som möjligt

med förmynderskapsdomstolarnas tillsyn å överförmyndarnas verksamhet.

Förmyndarkammaren skulle sålunda årligen till hovrätten avlämna sådan

uppgift, som omförmäles i 10 kap. 7 § i förmynderskapslagen. Enligt kungörelsen

den 10 oktober 1924 med särskilda föreskrifter rörande överförmyndarens

verksamhet skall överförmyndare till förmynderskapsdomstolen avlämna

uppgift före den 1 september året efter det som förteckningen avser. På grund

av de speciella arbetsförhållandena inom förmyndarkammaren torde emellertid

uppgiften icke behöva vara inlämnad till hovrätten förrän vid november

månads utgång. Regler i nu nämnda hänseende böra upptagas i 13 § förmynderskapslagens

promulgationslag och 13 § kungörelsen den 10 oktober

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

13

1924 med särskilda föreskrifter rörande överförmyndarens verksamhet. Den

i 3 kap. 11 § förmynderskapslagen angivna förteckning bör likaledes insändas

till Svea hovrätt men skäl finnes icke att för detta insändande föreskriva

annan tid än för insändandet i landet i övrigt av förteckningen till rätten eller

domaren. Örn insändandet av förteckningen till Svea hovrätt bör även finnas

en regel i 13 § av 1924 års kungörelse.

Den närmaste handläggningen inom hovrätten av tillsynen över förmyndarkammaren

bör anförtros åt advokalfiskalen. Visserligen finnes i hovrätten

icke någon förmynderskapsbok, med ledning varav granskningen kan företagas.

Detta torde emellertid vara av mindre betydelse, då rådhusrätten är

belägen i samma stad som hovrätten och granskningen därför kan företagas

vid en av advokatfiskalen hos rådhusrätten och förmyndarkammaren verkställd

inspektion. Beträffande förmynderskapsdomstolarna i övriga delar av

landet är föreskrivet, att rätten eller domaren där det finnes lämpligt äger att

verkställa särskild inspektion för utövande av tillsynen att överförmyndarna

väl förvalta sin befattning. Med hänsyn till att hovrätten och förmyndarkammaren

båda befinna sig i Stockholm, torde hinder icke möta mot att uttryckligen

föreskriva, att inspektion skall av advokatfiskalen företagas minst en

gång örn året. Vid inspektionen lärer då förutom en allmän granskning av

överförmyndargöromålens handhavande böra verkställas en stickprovsgranskning

av handlingarna i ett visst antal på lämpligt sätt utvalda förmynderskap.

Därest vid inspektionen eller eljest anledning förekommer till anmärkning,

bör det åligga advokatfiskalen att anmäla förhållandet hos hovrätten

samt påkalla erforderliga åtgärder. Om advokatfiskalens skyldighet att

utöva kontrollen böra regler införas i hovrättens arbetsordning.

•

De sakkunniga ha vidare framlagt förslag till vissa åtgärder i syfte att främja

en lämplig rekrytering av förmyndarkammaren. I nu förevarande sammanhang

ha de sakkunniga slutligen yttrat sig angående den bokföringsmässiga

kontrollen från förmyndarkammarens och förmynderskapsassessorernas sida

över förmyndare och gode män. De sakkunniga lia därvid förklarat, att det

system, som i detta hänseende för närvarande tillämpades, fyllde alla berättigade

anspråk, varför de i denna del icke hade något att föreslå.

Beträffande frågan om behörighet för befattningshavare

vid Stockholms rådhusrätt att utses till förmyndare,

god man eller boutredningsman ha de sakkunniga till en början

erinrat örn lagstiftningens ställning till ett likartat spörsmål, nämligen det

tidigare omnämnda förbudet för domhavande att vara överförmyndare i domsagan

och för ledamot av rådhusrätt, som arbetar på endast cn avdelning, att

vara överförmyndare i staden. En ändring i det förhållande, varom här vore

fråga, kunde tänkas i form av ett förbud för Stockholms rådhusrätts första

avdelning alt till förmyndare m. m. förordna ledamöter av rådhusrätten. Ett

sådant förbud syntes emellertid de sakkunniga icke kunna motiveras annat än

som ett led i ett generellt förbud av detta slag för domare vid underrätterna.

Att utfärda stadganden av denna stora räckvidd mötte emellertid betänkligheter.

Vad särskilt rådhusrätterna anginge, förelåge stundom önskemål att

särskilt för sinnessjuka personer förordna förmyndare, som stöde oberoende

mot den omyndiges närmaste anhöriga. Örn dessutom i det fall, varom vore

fråga, det funnes ett önskemål att till förmyndare utse en jurist, skulle man

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 163

vara tvingad att för förmynderskapet använda sig av en administrativ tjänsteman,

en rådhusrätten underordnad befattningshavare eller en advokat, trots

att kanske den omyndiges närmaste anhöriga önskade en av stadens rådmän.

Även ett annat skäl borde enligt de sakkunnigas mening uppmärksammas.

Det förekomme ej sällan i städerna, att förmynderskap måste anordnas utan

att det funnes tillgång till någon närstående person som vore lämplig att

omhändertaga förmynderskapet. I dylika fall kunde det för domstolen uppstå

svårigheter att fullgöra sin skyldighet att förordna lämplig förmyndare. Visserligen

vore det en medborgerlig plikt att åtaga sig förmyndaruppdrag, men i

allmänhet medförde ett frivilligt åtagande större utsikter för ett omsorgsfullt

fullgörande av uppdraget, varför domstolarna fäste stort avseende vid att den

person, som skulle förordnas till förmyndare, förklarat sig villig därtill. Den

nu ifrågavarande kategorien omfattade framför allt förmynderskap för sinnessjuka

och åldringar i små förhållanden, vilka uppdrag sällan för förmyndaren

beredde inkomster, som stöde i rimlig proportion till det erforderliga

arbetet. Ibland kunde det även gälla kverulanter, vilka åsamkade sina förmyndare

betydande personliga obehag och besvär. För att svårigheterna skulle

kunna lösas hade vid Stockholms rådhusrätt liksom vid andra stadsdomstolar

den praxis utbildat sig, att vissa befattningshavare åtoge sig ett stort antal

förmynderskap av dylikt slag. Dessa uppdrag kunde i praktiken närmast betraktas

såsom ett tjänsteåliggande för den ifrågavarande befattningshavaren,

vilken i Stockholm därför i erforderlig omfattning befriades från andra arbetsuppgifter.

Genom den vana och erfarenhet vid detta slags uppdrag, som

ifrågavarande befattningshavare förvärvade, uppstode även en viss arbelsbesparing.

Att genom en lagbestämmelse hindra en rådman eller en assessor att

ställa sig till disposition för dylika förmynderskap syntes ej vara lämpligt.

Vad de sakkunniga sålunda yttrat rörande förmynderskap ägde motsvarande

tillämpning å godmanskap av olika slag. På grund av vad nu anförts ha de

sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag om förbud för Stockholms

rådhusrätt att förordna ledamöter av rådhusrätten till förmyndare eller

god man.

Det önskemål i denna fråga, som kommit till uttryck i de sakkunnigas direktiv,

kan enligt deras mening tillgodoses genom en mindre ingripande regel.

Genom sin dubbla ställning av överförmyndare och medlemmar av förmvnderskapsdomstolen

intoge förmyndarkammarens egna ledamöter en vida

starkare ställning beträffande förmynderskapsvården än andra ledamöter

av Stockholms rådhusrätt, ledamöterna av andra rådhusrätter eller ordförandena

i häradsrätterna. I den mån en medlem av Stockholms förmyndarkammare

utövade ett förmynderskap (eller ett godmanskap), över vilket Stockholms

rådhusrätt utövade tillsynen, förenade han funktioner såsom förmyndare,

överförmyndare och medlem av förmynderskapsdomstolen. Ett dylikt

hopande på en hand av befogenheter syntes böra motverkas. I nära anslutning

till den tankegång, som uppbure förbudet för underdomare att vara

överförmyndare, ansåge de sakkunniga därför att förbud borde utfärdas för

medlemmar av förmyndarkammaren — med vilka de personer, som fått råd
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 163.

15

husrättens uppdrag alt utöva överförmyndarfunktioner, borde jämställas —

att innehava under förmyndarkammaren lydande förmynderskap eller uppdrag

som god man för annan än nära anförvant eller underårig föräldralös

person, vars föräldrar (eller en av dem) i livstiden givit tillkänna, att de önskade

ifrågavarande medlem av förmyndarkammaren till förmyndare eller

god man för den underårige. De anförvanter, för vilka ledamot av förmyndarkammaren

borde ha möjlighet att förordnas till förmyndare eller god

man, ha de sakkunniga ansett böra bestämmas efter reglerna örn hinder mot

ingående av äktenskap på grund av släktskap eller svågerskap. Även till adoptivförhållande

borde hänsyn tagas. De sålunda föreslagna reglerna skulle införas

i 13 § förmynderskapslagens promulgationslag. Om den som förordnades

till ledamot av förmyndarkammaren, innehade under förmyndarkammaren

hörande uppdrag såsom förmyndare eller god man, borde han givetvis

avsäga sig uppdraget. Att avsägelse ej behövde ske vid endast kortare vikariatsförordnanden

ansåge de sakkunniga självklart; uttrycklig bestämmelse

därom i lagtexten vöre onödig. Att å andra sidan tvinga en ledamot av förmyndarkammaren

att avsäga sig ett uppdrag, som han vid lagens ikraftträdande

redan erhållit, ha de sakkunniga ansett olämpligt. Den föreslagna regeln

skulle alltså endast gälla, när förordnande meddelats efter den dag då

den nya lagstiftningen trädde i kraft.

I fråga om uppdrag att vara boutredningsman anföra de sakkunniga, att

i allt väsentligt gällde vad som anförts rörande förordnande som förmyndare

eller god man. Vissa speciella synpunkter kunde dock här tilläggas. I fråga

om boutredningsmannens fullgörande av sitt uppdrag hade rådhusrätten ingen

kontrollerande befogenhet annat än vad som följde av 2 kap. 5 och 17 §§

lagen örn boutredning och arvskifte. Förmyndarkammaren hade ingen kontrollrätt.

Härigenom bortfölle den viktigaste grunden för restriktioner i fråga

örn personvalet. I den mån det av annan anledning kunde anses påkallat att

på detta område fastställa några inskränkande regler syntes det saknas grund

för att skapa särbestämmelser för Stockholms rådhusrätt. En annan sak vore,

att frågan om mera ingående kontroll över boutredningsmännens förvaltning

av sina uppdrag möjligen kunde vara av beskaffenhet att kräva en särskild

undersökning. Denna borde dock i så fall tagas upp i ett sammanhang för

hela landet.

I enlighet med det anförda lia de sakkunniga utarbetat förslag till lag om

ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande

av lagen om förmynderskap.

I denna paragraf skulle enligt förslaget införas följande bestämmelser. Den

övervakning av att överförmyndaren fullgjorde sina åligganden, som enligt

4 kap. 1 § förmynderskapslagen skulle fullgöras av rätten, skulle beträffande

förmyndarkammaren och personer, som ägde upptaga och avgöra vissa förut

angivna frågor, fullgöras av Svea hovrätt. I 10 kap. 7 § förmynderskapslagen

föreskriven uppgift rörande tillsynen över förmyndares förvaltning under föregående

år skulle av förmyndarkammaren överlämnas till hovrätten. Med
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

lem av förmyndarkammaren eller annan person, som nyss sagts, skulle vara

berättigad att innehava förmynderskap eller uppdrag som god man, för vilket

Stockholms rådhusrätt vore förmynderskapsdomstol, endast för den,

med vilken han vore i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§

giftermålsbalken sägs, och för den, till vilken han stöde i adoptivförhållande,

eller då 2 kap. 6 § förmynderskapslagen vore tillämplig eller om han förordnats

till förmyndare eller god man före lagens ikraftträdande.

Därjämte ha de sakkunniga upprättat förslag till kungörelse angående ändrad

lydelse av 13 § kungörelsen den 10 oktober 1924 (nr 443) med särskilda

föreskrifter rörande överförmyndarens verksamhet. I detta förslag stadgas,

att nyssnämnda uppgift jämlikt 10 kap. 7 § förmynderskapslagen skulle från

förmyndarkammaren avlämnas till hovrätten före den 1 december samt att

förteckning över ärenden rörande förmynderskap och godmanskap, som ej

inskrivits, skulle från förmyndarkammaren insändas till hovrätten före den

1 september.

Yttranden.

Efter remiss ha yttranden över de sakkunnigas förslag avgivits av Svea

hovrätt, justitiekanslersämbetet, Överståthållarämbetet, som i sin tur inhämtat

yttrande från stadsfullmäktige i Stockholm, och Stockholms rådhusrätt,

som bifogat utlåtande från förmyndarkammaren.

I yttrandena ha de sakkunnigas förslag i huvudsak tillstyrkts.

Svea hovrätt har dock avstyrkt de föreslagna bestämmelserna örn inskränkning

i vissa befattningshavares rätt att mottaga förordnande som förmyndare

eller god man. Hovrätten har anfört följande:

I valet mellan att i princip bibehålla den organisationsform, som för närvarande

tillämpas i huvudstaden, eller att övergå till ett system, som mer

eller mindre nära ansluter sig till vad som gäller beträffande landet i övrigt,

ha de sakkunniga stannat vid att förorda förstnämnda alternativ. Även hovrätten

anser övervägande skäl tala för denna lösning, i varje fall för närvarande,

då man icke torde kunna påräkna anslag till täckande av den kostnadsökning,

som en verkligt tillfredsställande lösning enligt det senare alternativet

sannolikt skulle betinga.

I de sakkunnigas uppdrag har även ingått prövning av frågan om lämpligheten

av att befattningshavare vid Stockholms rådhusrätt av denna förordnas

att vara förmyndare, god man eller boutredningsman. I anledning härav föreslå

de sakkunniga en vittgående begränsning i rätten för ledamot av förmyndarkammaren

och vissa andra befattningshavare därstädes att innehava förmynderskap

eller uppdrag som god man. Frågan om behovet av dylik begränsning

beträffande dem som utöva överförmyndares funktioner liksom

överhuvud för befattningshavare vid domstol har emellertid en allmän räckvidd

och bör prövas i ett större sammanhang. Om tillsynen över förmyndarkammaren

ordnas på föreslaget sätt, torde tillräckliga skäl saknas att meddela

särskilda bestämmelser härutinnan beträffande Stockholm.

Två ledamöter av hovrätten ha uttalat sig för att förmyndarvården i Stockholm

underkastas de regler som eljest gälla för riket.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 163.

17

Justitiekanslersämbetet Ilar påkallat en skärpning av förslaget i fråga om

begränsningen för ledamot av förmyndarkammaren och därmed likställd person

att innehava förmynderskap m. m. Ämbetet uttalar härom:

Enligt ämbetets mening är det tveksamt, om den föreslagna begränsningen

är tillräckligt omfattande. De skäl som föranlett inskränkningen — främst

sammanförandet å en band av funktioner såsom förmyndare, överförmyndare

och ledamot av lörmynderskapsdomstolen -— torde tala för ett ganska

vittgående förbud. Beträffande flertalet av de fall, där behörighet i angivna

hänseende enligt förslaget alltjämt skulle kvarstå, förefaller nämligen vikten

ur allmän synpunkt av att ett sammanförande av nämnda funktioner icke

äger ruin vara starkare än intresset, ofta ett enskilt, av alt uppdragen i fråga

kunna innehavas. Det torde kunna ifrågasättas, om icke förbudet att innehava

uppdragen borde göras så omfattande, att det avsåge alla förmynderskap och

godmanskap utom dem som gällde egna barn eller adoptivbarn. Måhända

borde undantag från ett så beskaffat förbud kunna medgivas, när särskilda

skäl därtill vore. 1 dylikt fall synes emellertid medgivande lämpligen böra

meddelas icke av rådhusrätten utan av Svea hovrätt.

Även Överståthållarämbetet har förordat en skärpning i nu berörda hänseende.

Ämbetet anför:

De sakkunnigas förslag i fråga om lämpligheten av att befattningshavare

vid rådhusrätten av denna förordnas att vara förmyndare, god man eller

boutredningsman föranleder ämbetet till erinran i vad förslaget gäller förordnande

såsom förmyndare eller god man. För sin karriär stå förmyndarkammarens

assessorer i beroende av rådmännen. Det kan emellertid ej anses

lämpligt, att den granskande står i beroende av den, vars åtgöranden skola

underkastas granskning. Så blir emellertid förhållandet örn en rådman blir

av rådhusrätten förordnad till förmyndare eller god man. Ämbetet kan därför

ej annat än bestämt förorda vidtagande av åtgärd till förhindrande av

att sådana situationer må alltjämt tillskapas.

För önskvärt vidmakthållande av befattningshavarnas anseende att ej ha

övat inflytande för erhållande av förmynderskap eller godmanskap anser

ämbetet slutligen angeläget, att behörighet för rådman och befattningshavare

vid förmyndarkammaren till förordnande såsom förmyndare eller god man

begränsas till nära anhörig.

Stockholms stadsfullmäktige lia ej haft något att erinra mot de sakkunnigas

författningsförslag.

Stockholms rådhusrätt, som likaledes i stort sett anslutit sig lill förslagen,

har därom uttalat följande:

Den kritik, som framförts mot förmyndarkammaren, har närmast tagit

sikte på samorganisationen mellan rådhusrätten och förmyndarkammaren

och därmed sammanhängande förhållanden. Man har framhållit, att 1''örmynderskapsvården

i Stockholm genom samorganisationen berövats den kontrollinstans,

som förmynderskapsdomstolarna i landet i övrigt utgöra gent emot

överförmyndarna. I det nu föreliggande betänkandet upptaga de sakkunniga

till en början frågan örn att helt upplösa sambandet mellan överförmynderiet

och domstolen. De sakkunniga lia emellertid stannat vid att föreslå bibehållandet

i princip av den nuvarande organisationsformen. Med stöd av den

praktiska erfarenhet som vunnits örn den nuvarande organisationen ansluter

sig samfällda rådhusrätten helt till den ståndpunkt de sakkunniga sålunda

intagit.

Även örn samorganisationen i och för sig knappast kan anses innebära

niliang lill riksdagens pral okoll UH 2. / sand. Nr 163. ~

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 163.

Departe
ments
chefen.

annat än att i Stockholm överförmynderiet anförtrotts åt fönnynderskapsdomstolen

själv, är det måhända naturligt om frånvaron av den kontrollinstans,

som ovan nämnts, åtminstone utifrån sett uppfattas såsom en brist. De sakkunniga

föreslå nu en anordning, vilken åsyftar att åt Svea hovrätt i kontrollhänseende

giva samma ställning i förhållande till förmyndarkammaren, som i

landet i övrigt tillkommer förmynderskapsdomstolarna i förhållande till överförmyndarna.

Till utgångspunkt tages stadgandet i 13 § förmynderskapslagens

promulgationslag att talan mot förmyndarkammarens beslut skall föras i hovrätten.

Närmare utvecklas förslaget sålunda att förmyndarkammaren årligen

skall till hovrätten avlämna sådan uppgift rörande tillsynen över förmyndares

förvaltning, som omförmäles i 10 kap. 7 § förmynderskapslagen, samt för

granskning förete sådan förteckning över ärenden rörande icke inskrivna

förmynderskap, som avses i 3 kap. 11 § samma lag. Uppgiften föreslås skola

avlämnas före den 1 december, under det att förteckningen föreslås skola

insändas före den 1 september. Granskningen av uppgift och förteckning bör

enligt de sakkunniga anförtros åt advokatfiskalen, vilken jämväl föreslås

skola företaga inspektion i förmyndarkammaren minst en gång årligen.

Första avdelningen och förmyndarkammaren hava förklarat sig icke hava

någonting att erinra mot föreskrifter av angivna innebörd, och hava särskilt

framhållit att, då avlämnande av uppgift enligt 10 kap. 7 § förmynderskapslagen

förutsätter, att granskningen av årsräkningar och årsuppgifter för nästföregående

kalenderår slutförts, det med hänsyn till arbetsfördelningen under

året är synnerligen önskvärt att tidsgränsen för uppgiftens avlämnande

i enlighet med de sakkunnigas förslag bestämmes till den 1 december. Beträffande

tidsgränsen för företeende av förteckning enligt 3 kap. 11 § förmynderskapslagen

ha avdelningen och förmyndarkammaren ifrågasatt om icke

även denna gräns för likformighetens skull borde bestämmas till den 1 december.

Samfällda rådhusrätten anser sig böra instämma i vad avdelningen

och förmyndarkammaren sålunda yttrat.

Fyra ledamöter av rådhusrätten lia ansett, att förmyndarvården i Stock- ''

holm borde regleras på det sätt som eljest gäller i riket.

Tillsynen över förmyndares och gode mäns förvaltning är i Stockholm anordnad

på annat sätt än i det övriga riket. Såsom närmare angivits i det

föregående, utövas i huvudstaden nämnda tillsyn sedan gammalt av förmyndarkammaren

eller dess ledamöter, medan i övriga kommuner övervakningen

fullgöres av kommunalt valda överförmyndare. De sistnämnda stå i sin tur

under uppsikt av underrätten i orten i dess egenskap av förmynderskapsdomstol.

Av den lämnade redogörelsen framgår, alt i Stockholm sistnämnda

kontroll i stort sett saknas, enär förmyndarkammaren består av samina personer

som den avdelning av rådhusrätten, vilken tjänstgör som förmynderskapsdomstol.

Uppmärksamheten har riktats på dessa förhållanden till följd av förskingringar

av förmyndarmedel och vissa andra händelser som inträffat i Stockholm.

Även om de missförhållanden vilka härvid uppdagats icke haft något

direkt samband med den särskilda formen för förmynderskapsvården i

Stockholm, synes det likväl vara anledning att upptaga frågan örn den lämpliga

organisationen härav till förnyat övervägande. Mängden av ärenden

och deras ej sällan invecklade och ekonomiskt betydelsefulla beskaffenhet

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163. 19

ställer särskilt stora krav på tillsynen över förmynderskapen oell godmanskapen

i Stockholm.

Såsom de sakkunniga framhållit är det i och för sig möjligt att ordna denna

övervakning efter två linjer. Antingen kan man även i Stockholm införa ett

system som i huvudsak ansluter sig till reglerna för landet i övrigt eller också

kan man bygga på den nuvarande organisationen i huvudstaden. De sakkunniga

ha valt den senare utvägen. Enligt deras förslag skall alltså förmyndarkammaren

bibehållas, men för att förstärka kontrollen föreslå de, att

Svea hovrätt skall utöva tillsyn över förmyndarkammaren och dess tjänstemän.

Detta förslag har tillstyrkts i samtliga yttranden.

Vissa fördelar äro obestridligen förenade med förmyndarkammarens bibehållande.

Anknytningen till rådhusrätten medför, att önskvärd juridisk sakkunskap

erhålles. Samtidigt som enklare ärenden utan omgång kunna avgöras

av en tjänsteman, finnes tillfälle till kollegialt samarbete i mera invecklade

spörsmål. Förmyndarkammarens organisation synes också möjliggöra

en noggrann och effektiv räkenskapsgranskning och detaljkontroll i övrigt.

Den mera vägande anmärkning som kan riktas mot den nuvarande anordningen

är, att den icke ger någon motsvarighet till den kontroll som förmynderskapsdomstolen

eljest utövar å överförmyndarnas verksamhet. Denna

brist skulle emellertid avhjälpas genom de sakkunnigas förslag, enligt vilket

det skall ankomma på Svea hovrätt att övervaka förmyndärvården i Stockholm.

De sakkunnigas förslag anser jag böra genomföras. Den föreslagna övervakningen

synes kunna anordnas utan praktiska olägenheter. Såsom de sakkunniga

föreslagit bör förmyndarkammaren avlämna vissa redogörelser till

hovrätten, varjämte inspektion med jämna mellanrum bör vidtagas. I första

hand bör det ankomma på advokatfiskal^! vid hovrätten att fullgöra kontrollen

över förmyndarkammaren med skyldighet för honom att göra anmälan

till hovrätten, när dess ingripande erfordras.

Vad härefter angår frågan om inskränkning i rätten för ledamot av förmyndarkammaren

och vissa andra befattningshavare därstädes att innehava

förmynderskap eller uppdrag som god man torde visserligen, såsom Svea hovrätt

ansett, behovet av en sådan inskränkning minskas, om hovrätten utses

till kontrollorgan över förmyndarkammaren. Det torde likväl, icke minst av

hänsyn till rådhusrättens och förmyndarkammarens anseende hos allmänheten,

vara angeläget att förhindra, att befattningshavare, som är anknuten

till förmyndarkammaren, av rådhusrätten förordnas till förmyndare eller

god man. Däremot bör helt naturligt hinder icke föreligga att innehava förmynderskap

enligt lag, d. v. s. för barn eller adoptivbarn. I den mån i övrigt

föreligger behov av undantag från förbudet torde detta behov kunna tillgodoses

genom stadgande att sådant undantag må medgivas av hovrätten.

.Skyldighet att avsäga sig förmynderskap eller godmanskap synes icke böra

stadgas i detta sammanhang. Med hänsyn till hovrättens uppsikt över förmyndarkammaren

torde man kunna underlåta att giva något särskilt stadgande

örn entledigande eller avsägelse för nu ifrågavarande fall. Denna upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

sikt synes också erbjuda erforderlig garanti ur de särskilda synpunkter som

Överståthållarämbetet anlagt.

I fråga örn förordnande av boutredningsman synas av skäl som de sakkunniga

anfört några särbestämmelser icke böra meddelas för Stockholms

rådhusrätt.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr

321) angående införande av lagen om förmynderskap.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslaget,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 163.

21

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 mars

1942.

N ärvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 11 mars 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 6 mars 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924

(nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren

Gösta Walin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 1C3.

3

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 163.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 19A2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 12 mars 1942 avgivna utlåtande över det den 6 mars 1942 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni

192A (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap; därvid föredraganden

hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

420902

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:287 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 a1 i texten
  2. 1LU 1942:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1925 s. 1 i texten