Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m

1942-03-06 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:172, Med förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 172.

1

Nr 172.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar,

m. m.; given Stockholms slott den 6 mars 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfaltningar; samt

2) lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och .Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1942.

1 sami. Nr 172.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Förslag

till

Lag

om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om brott mot sådana av Konungen i anledning av rådande utomordentliga

förhållanden utfärdade författningar, som angå reglering av handeln

med eller förbrukningen eller användningen av vissa varor eller avse

åtgärder till förberedande av sådan reglering, skall i den mån Konungen

därom förordnar, jämte de i författningarna meddelade straffbestämmelserna,

gälla vad i denna lag stadgas.

2 §•

När Konungen beträffande viss författning meddelat förordnande enligt

1 §, skall, om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom

grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år straffas

1) den som överlåter eller ur egen rörelse uttager vara i strid mot vad

som är stadgat i författningen eller som bryter mot villkor, som med stöd

av författningen föreskrivits för tillgodonjutande av inköpslicens eller annat

tillstånd eller medgivande varom i författningen förmäles;

2) den som förvärvar vara under sådana förhållanden, att han är förfallen

till ansvar jämlikt författningen;

3) den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar, som skola föras

jämlikt författningen, införa uppgift som bort i sådana anteckningar införas

eller som i sådana anteckningar inför veterligen oriktig uppgift;

4) den som underlåter att fullgöra deklarationsskyldighet, som åligge

honom jämlikt författningen, eller som lämnar veterligen oriktig uppgi

vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet, som åligger h

nom jämlikt författningen;

5) den som obehörigen förskaffar sig eller annan sådan inköpslicens elle

sådant inköpskort eller annat bevis om rätt till förvärv av vara, som utfärdat

med stöd av författningen, eller som, i syfte att obehörigen förskaffa si

eller annan sådant bevis eller att förskaffa sig eller annan sådant bevis

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

3

större myckenhet av varan än som eljest skolat erhållas, till vederbörande

myndighet eller dess ombud lämnar medvetet oriktig uppgift;

6) den som obehörigen förskaffar sig eller annan legitimationskort, som

med stöd av författningen utfärdats för möjliggörande av kontroll vid utdelning

av inköpskort för ransonerade varor och av andra dylika handlingar,

eller som, i syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan sådant legitimationskort,

till vederbörande myndighet eller dess ombud lämnar medvetet

oriktig uppgift.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, örn gärningen

avsett betydande myckenhet av varan eller bevis angående sådan

myckenhet eller avsett ett flertal legitimationskort.

Ej må till straff enligt denna lag dömas, där gärningen är straffbar enligt

allmänna förfogandelagen eller är enligt strafflagen med strängare straff

belagd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har Konungen i anledning av rådande utomordentliga förhållanden genom

särskild författning förordnat, att vara icke må försäljas eller eljest överlåtas

annat än i den ordning, som i författningen angives, eller i den ordning och

under de villkor vederbörande centrala kristidsmyndighet bestämmer, må

efter Konungens bemyndigande den centrala kristidsmyndigheten, därest någon

som idkar handel med den sålunda ransonerade varan i väsentlig mån

åsidosätter av Konungen eller av kristidsmyndighet beträffande varan meddelad

ransonerings- eller prisbestämmelse, meddela förbud för honom att

saluhålla eller försälja eller annorledes överlåta sådan vara ävensom, i den

mån myndigheten finner särskilda förhållanden därtill föranleda, övriga till

myndighetens verksamhetsområde hörande ransonerade varor.

Har central kristidsmyndighet meddelat förbud enligt första stycket, må

annan central kristidsmyndighet som erhållit i samma stycke avsett bemyndigande,

i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda, utsträcka förbudet

att gälla jämväl ransonerade varor hörande till sistnämnda myndighets

verksamhetsområde.

Förbud, varom i denna paragraf förmäles, skall delgivas vederbörande i

den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

2 §•

Förbud att saluhålla eller överlåta vara gäller så länge av Konungen

meddelat förordnande, som i 1 § sägs, gäller med avseende å varan eller till

dess förbudet dessförinnan av vederbörande centrala kristidsmyndighet upphäves.

Då förbud meddelats jämlikt 1 § vare den, för vilken förbudet meddelats,

berättigad att få de förråd av de av förbudet omfattade varorna, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 172.

5

han vid delgivningen av förbudet äger, inlösta genom vederbörande centrala

kristidsmyndighets försorg mot skälig ersättning i den ordning och enligt

de närmare bestämmelser i övrigt myndigheten meddelar. Vinnes ej enighet

örn ersättningen, skall denna bestämmas av riksvärderingsnämnden.

4 §•

Saluhåller eller överlåter någon vara i strid mot förbud, som i 1 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

5 §•

Fälles någon till ansvar jämlikt 4 § skall domstolen, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade

i samband med överträdelsen mottagit, ävensom de förråd av de

av förbudet omfattade varorna, som den tilltalade äger eller innehar, förverkade

eller, örn egendom som sålunda skolat förklaras förverkad ej kan

tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Äges varuförråd, som i föregående stycke avses, av annan än den tilltalade,

må förrådet icke förklaras förverkat med mindre ägaren, där han är

känd och anträffbar med stämning, erhållit underrättelse om målet i den

ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

Förklaras vara jämlikt denna paragraf förverkad, skall även emballage

eller kärl, i vilket varan förvaras, vara förverkat.

6 §•

Förverkad egendom skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande

av de föreskrifter, som gälla för överlåtelse av egendom av det slag

varom fråga är.

Har varuförråd, som i 5 § avses, tagits i beslag jämlikt lagen om vissa

tvångsmedel i brottmål må, därest varan är underkastad förskämning eller

snar förstörelse, myndighet som förordnat örn beslaget eller, där beslaget

verkställts utan sådant förordnande, den myndighet, på vilken ankommer

att pröva huruvida beslaget skall bestå, genast försälja egendomen under

iakttagande av bestämmelserna i första stycket.

7 §•

Husbonde ansvarar för förseelse, varom i 4 § förmäles, som begås av

hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången

av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt att förseelsen

skett utan hans vetskap och vilja.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

8 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom behållna försäljningssumman

för förverkad egendom eller belopp, som jämlikt 5 § utgives i stället

för sådan egendom, skola tillfalla kronan.

9§-

Klagan över beslut, som central kristidsmyndighet meddelat i fråga örn

tillämpning av 1 eller 2 §, skall föras hos Konungen genom besvär, vilka

skola hava inkommit till folkhushållningsdepartementet före klockan tolv å

trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. Utan hinder

av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till efterrättelse,

intill dess annorlunda förordnas.

över beslut, som avser tillämpning av 3 §, må klagan icke föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

7

Utdrag av protokollet över folkhushållningsårenden, hållet inför

Hans Hajd Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den 13 februari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

t. f. chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Bergquist, fråga

angående vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande straff för olovlig

överlåtelse av ransonerad vara, m. m.

Föredraganden anför:

Enligt ransoneringsförfattningarna gäller i allmänhet att den, som överlåter

ransonerad vara i strid mot meddelade föreskrifter, skall straffas med

dagsböter eller fängelse i högst sex månader; för visst fall gäller motsvarande

bestämmelse med avseende å den, som för egen eller sin familjs räkning

ur egen rörelse uttager ransonerad vara i strid mot meddelade föreskrifter.

Till samma straff skall den dömas som bryter mot villkor, som föreskrivits

för tillgodonjutande av inköpslicens eller annat tillstånd eller medgivande,

eller som uppsåtligen underlåter att i anteckningar, som enligt författningen

i fråga skola föras, införa uppgift, som bort där införas, eller i

sådana anteckningar inför veterligen oriktig uppgift. Vidare skall till straff,

varom nyss är sagt, dömas den som lämnar veterligen oriktig uppgift vid

fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet ävensom, i vissa fall,

den som underlåter att fullgöra stadgad deklarationsskyldighet. Har ransonerad

vara olovligen överlåtits skall förvärvaren av varan, därest förvärvet

skett i syfte att återförsälja varan eller att använda den för yrkesmässig

tillverkning eller beredning av varor till avsalu eller förvärvaren uppsåtligen

förlett överlåtaren till förseelsen, dömas till enahanda straff som är stadgat

för överlåtaren (jfr S. F. S. 1941: 902). I vissa fall gäller emellertid ett mera

vidsträckt köpareansvar. Beträffande matfetts-, fettråvaru-, ägg- och gräddransoneringarna

gäller sålunda, att den som förvärvar varan i strid mot meddelade

föreskrifter straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader

ändå att han icke handlat i sådant syfte, som nyss är sagt, eller förlett

överlåtaren till förseelsen.

Vidare stadgas regelmässigt i ransoneringsförfattningarna straff för den

som obehörigen yppar vad han med stöd av bestämmelserna i vederbörande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

författning inhämtat genom deklaration eller uppgift eller vid granskning av

handelsbok eller annan handling; straffet är dagsböter eller fängelse intill

fängelsestraffets normala maximum, två år.

Slutligen stadgas straff (dagsböter eller fängelse i högst två år) för den

som obehörigen — genom tillgrepp eller annorledes — förskaffar sig eller

annan inköpslicens eller annan av vederbörande myndighet utfärdad handling,

som tjänar till bevis örn rätt till förvärv av ransonerad vara, eller, i

syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan sådant bevis eller att förskaffa

sig eller annan sådant bevis å större myckenhet av varan än som eljest skolat

erhållas, till myndigheten eller dess ombud lämnar medvetet oriktig uppgift.

Den som till försäljning utbjuder eller försäljer eller eljest mot vederlag överlåter

bevis om inköpsrätt eller som för förvärv av ransonerad vara obehörigen

använder sådan för annan utfärdad handling, som nyss är sagt, straffes

med dagsböter.

I vissa fall kan emellertid straffet för olovligt förfogande över ransonerad

vara bliva strängare än vad som följer av det förut sagda. Ligger varan under

beslag och innefattar den åtalade gärningen tillika brott mot allmänna

förfogandelagen, skall straffet nämligen utmätas enligt sistnämnda lag.

Straffskalan kommer för sådant fall att inrymma dagsböter samt fängelse

intill fängelsestraffets normala maximum ävensom, vid synnerligen försvårande

omständigheter, straffarbete i högst två år.

Vid olovlig överlåtelse av ransonerad vara kunna vidare, förutom det egentliga

straffet, ådömas vissa särskilda påföljder. Enligt 2 § kungörelsen den

20 december 1940 (nr 1032) angående särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse

av vissa ransonerade varor m. m., sådant nämnda författningsrum

lyder enligt kungörelse den 19 juli 1941, nr 671, skall nämligen domstolen,

där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, tillika förplikta vederbörande

att utgiva ersättning för värdet av vad som olovligen överlåtits. Vidare

ma domstolen, efter ty skäligt finnes, förklara de ytterligare förråd

av varan förverkade, som den tilltalade äger eller innehar.

I en den 24 november 1941 till folkhushållningsdepartementet inkommen,

av författningsutkast åtföljd skrivelse har statens livsmedelskommission hemställt

örn vissa ändringar och tillägg i fråga örn ransoneringsförfattningarnas

straffbestämmelser m. m.

Beträffande frågan örn höjning av straffskalan för

ifrågavarande brott anföres i kommissionens skrivelse, efter det en

redogörelse lämnats för ransoneringsförfattningamas straffbestämmelser, följande:
De

erfarenheter, som vunnits rörande domstolarnas tillämpning av ransoneringsförfattningarnas

straffbestämmelser, ge vid handen, att domstolarna

i mångå fall för överträdelser av ransoneringsförfattningama utdömt straff,

vilka varit så låga, att de knappast varit ägnade att befrämja det med sträf
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

9

fet avsedda ändamålet. Livsmedelskommissionen har redan av denna anledning

ansett det önskvärt med en höjning av straffsatserna. Oberoende

av vad nu anförts synes emellertid numera en dylik höjning vara nödvändig.

I det skärpta försörjningsläge, som inträtt till följd av den fortsatta avspärrningen

samt de båda senaste årens felslagna skördar, äro nämligen lockelserna

till överträdelser av ransoneringsbestämmelserna och möjligheterna

att genom dylika överträdelser ernå obehöriga vinster betydligt större än

tidigare. De straffmöjligheter, som för närvarande förefinnas, synas i praktiken

icke leda till en så kraftig reaktion från samhällets sida, som i det nu

uppkomna läget är erforderlig och av det allmänna rättsmedvetandet anses

befogad.

I de fall, där ransonering å viss vara sammankopplats med beslag å varan

i fråga, blir sådan överträdelse av ransoneringsbestämmelserna, som

samtidigt innebär brott mot allmänna förfogandelagen, straffbar enligt

sagda lags bestämmelser i stället för enligt vederbörande ransoneringsförfattning.

Dylikt brott mot allmänna förfogandelagen straffas enligt 23 § sagda

lag med dagsböter eller fängelse, varjämte, om omständigheterna äro synnerligen

försvårande, straffet må höjas till straffarbete i högst två år. Den,

som olovligen överlåter ransonerad vara, kan således, om varan ligger under

beslag, dömas till två års straffarbete, medan han, om varan ej är under

beslag, för samma förseelse ej kan dömas till högre straff än fängelse i sex

månader. Denna olika behandling av två i realiteten jämställda fall synes

kommissionen icke tillfredsställande, önskvärt synes i stället vara, att man

uppnår ett likartat bedömande av överträdelser av ransoneringsbestämmelserna

oberoende av, huruvida överträdelsen är belagd med straff i allmänna

förfogandelagen eller i någon ransoneringsförfattning.

Med hänsyn till vad i nästföregående stycke sagts och vad livsmedelskommissionen

i övrigt ovan anfört rörande behovet av strängare straff för överträdelser

av ransoneringsbestämmelserna vill kommissionen föreslå, att en

allmän höjning vidtages av straffsatserna för samtliga slag av överträdelser

av ransoneringsbestämmelserna på så sätt, att straffet för dylika överträdelser,

där den tilltalade genom överträdelsen undandragit eller undanhållit

eller åsyftat att undandraga eller undanhålla varuförråd av betydande myckenhet

eller värde från ransoneringen, eller där eljest försvårande omständigheter

föreligga, bestämmes till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Då därigenom straffarbete skulle komma att ingå i strafflatituden, torde riksdagens

medgivande till den föreslagna straffskärpningen erfordras. Detta

medgivande synes lämpligen kunna erhålla formen av ett bemyndigande i

lagform för Kungl. Maj:t att föreskriva, att straffet för överträdelser av ransoneringsbestämmelserna

må, under sådana omständigheter, som nyss

nämnts, bestämmas till straffarbete i högst två år. På Kungl. Maj:t skulle

därefter ankomma att i särskild kungörelse förordna örn den ovan föreslagna

höjningen av straffsatserna.

Med överträdelse av ransoneringsbestämmelserna torde i detta sammanhang

böra jämställas överträdelse av bestämmelser, som Kungl. Maj:t utfärdat

till förberedande av ransonering. Det ifrågasatta bemyndigandet från

riksdagen torde därför böra gälla även dylika överträdelser. Härigenom

skulle Kungl. Maj:t kunna förordna örn motsvarande höjning av straffsatserna

för överträdelser av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts kungörelser den

6 oktober 1939 (nr 706) angående utdelande av inköpskort och den 21 mars

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

1941 (nr 200) angående särskilda legitimationskort för erhållande av inköpskort

för ransonerade varor, m. m. — Det torde utan vidare vara klart, att

förfarande, som är belagt med straff enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den

19 juli 1941 (nr 670) angående straff i vissa fall för olovligt förvärv av ransonerad

vara, m. m.1, är att anse såsom överträdelse av ransoneringsbestämmelserna

och följaktligen går in under det ifrågasatta bemyndigandet till

straffhöjning.

Med den här föreslagna formen för riksdagens medverkan till straffhöjningen

vinner man, att Kungl. Majit i de nya ransoneringsförfattningar, som

hädanefter kunna komma att utfärdas, kan intaga de föreslagna högre straffsatserna

utan att riksdagens godkännande för varje särskilt fall behöver inhämtas.

I anslutning till vad livsmedelskommissionen sålunda anfört angående

höjning av straffskalan för brott mot ransoneringsförfattningarna har kommissionen

föreslagit, att motsvarande höjning skulle vidtagas i allmänna förfogandelagens

straffskala.

Livsmedelskommissionen har i sin skrivelse vidare föreslagit vissa u tvidgningar

av de ersättnings- och förverkanderegler,

som gälla enligt kungörelsen den 20 december 1940, nr 1032 (ändrad 1941:

671). Kommissionen har sålunda föreslagit bestämmelser av innebörd att, då

någon fälles till ansvar enligt någon av ransoneringsförfattningarna eller vissa

dem närstående författningar, domstolen tillika skall, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade i

samband med överträdelsen mottagit, eller varuförråd, som han genom överträdelsen

undanhållit eller olovligen använt, förverkade eller, örn egendom

som sålunda skolat förklaras förverkad ej kan tillra ttaskaffas, förplikta den

tilltalade alt utgiva dess värde. Kommissionen har vidare föreslagit att, då

någon fälles till ansvar enligt någon av nyssberörda författningar, domstolen

skall äga att, efter ty skäligt finnes, förklara förverkade jämväl de förråd av

ransonerade varor, som den tilltalade må äga eller innehava. — I anslutning

till vad livsmedelskommissionen sålunda föreslagit har kommissionen vidare

anfört, att vissa ändringar borde vidtagas jämväl i allmänna förfogandelagens

förverkanderegler i syfte att uppnå överensstämmelse mellan respektive

författningar.

Ytterligare har livsmedelskommissionen i sin skrivelse upptagit frågan örn

meddelande av befogenhet för de centrala kristidsmyndighetema att, då skäl

därtill föreligga, förbjuda handlande att idka handel med

ransonerad vara. Härom anföres följande:

Kommissionen vill även föreslå en annan åtgärd som, vid sidan av skärpta

bestämmelser om straff och förverkande, synes ägnad att skapa ökade.

1 Numera ersatt av kungörelse den 5 december 1941, nr 902.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 172.

11

garantier för att ransoneringsbestämmelserna skola efterlevas. Denna åtgärd

är, att de centrala kristidsorganen tillerkännas befogenhet att under vissa

omständigheter förbjuda handlande att idka handel med ransonerad vara.

Enligt kommissionens mening kan det ifrågasättas, örn ej den psykologiska

effekten av en dylik åtgärd kan bli ännu större än en skärpning av bestämmelserna

örn straff och förverkande. Som skäl för meddelande av bestämmelser

av nu angiven art vill kommissionen även anföra följande.

Det synes ej tillfredsställande, att en handlande, som genom upprepade

överträdelser av ransoneringsbestämmelserna eller på annat sätt visat sig

olämplig att handhava försäljningen av ransonerade varor, ändock skall få

fortsätta att idka handel med dylika varor. Även för den lojala handeln

skulle det säkerligen vara av stort värde, att handlande, som i avsevärd mån

åsidosätta ransoneringsbestämmelserna. förbjudas idka handel med ransonerade

varor. Genom dylikt förfarande av de illojala handlandena lockas

nämligen allmänheten att begära motsvarande förmåner även hos de handlande,

vilka strängt följa ransoneringsbestämmelserna. Dessa .senare utsättas

härigenom för risken att kunderna, örn deras anspråk avslås, skola gå över

till .sådana firmor, som visat sig mindre nogräknade. Kan man däremot

gallra bort sådana handlande, som befunnits i större utsträckning åsidosätta

ransoneringsbestämmelserna, kommer detta med all säkerhet att minska pressen

från allmänheten på de lojala handlandena.

Formellt sett äga de centrala kristidsorganen redan enligt gällande ransoneringsförfattningar

vissa möjligheter att avstänga en handlande från idkande

av handel med ransonerade varor. Då de centrala kristidsorganen

enligt ransoneringsförfattningarna regelmässigt äga bestämma den ordning,

i vilken försäljning av ransonerad vara får ske. kunna de uppenbarligen,

genom att föreskriva, att inköpsbevis för viss ransonerad vara endast skola

gälla för inköp hos viss handlande eller att handlande får förnya sitt lager

av ransonerad vara endast i den mån det centrala kristidsorganet eller detsamma

underordnat kristidsorgan så medgiver, ernå det resultatet, att en viss

handlande varken kan sälja sitt inneliggande lager eller företaga inköp till

utökning av lagret.

Beträffande de flesta ransonerade varor och särskilt då de varor, som falla

inom livsmedelskommissionens verksamhetsområde, stöter det emellertid på

avsevärda svårigheter, örn man på nu angivet sätt vill söka avstänga en

handlande från att idka handel med viss ransonerad vara. Det nu gällande

ransoneringssystemet för flertalet viktigare ransonerade varor är nämligen

uppbyggt på den principen, att förbrukarnas inköpsbevis skola gälla för inköp

hos vilka handlande som helst, och att varje handlande skall kunna

använda de inköpsbevis, han mottagit vid försäljning i sin rörelse av viss

ransonerad vara, för inköp av motsvarande kvantitet av samma vara från

annan handlande (partihandlare). Skyldighet att till kristidsmyndighet avgiva

regelbundna redovisningar angående försäljningen av ransonerade varor

åligger i regel endast vissa partihandlare och tillverkare. Detta ransoneringssystem

hör ses i motsats till det, sorn tillämpades under förra världskriget.

Då ägde nämligen handlande icke använda av honom i rörelsen mottagna

inköpsbevis för inköp hos annan handlande utan hade i stället att såsom

redovisning för verkställda försäljningar insända dessa inköpsbevis till ett

.särskilt kristidsorgan. Efter granskning av redovisningen erhöll handlanden

från detta kristidsorgan särskild licens för inköp av den myckenhet varor,

sorn erfordrades för förnyande av hans lager. Med sistnämnda ransonerings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

system erbjöd det uppenbarligen inga svårigheter att betaga handlanden

möjlighet att förnya sitt lager, vilket ju förr eller senare måste leda till att

handlanden upphörde med försäljning av den ransonerade varan. Annorlunda

ställer sig emellertid saken med det ransoneringssystem, som nu tilllämpas.

Örn man. då fråga är om en vara. där det här ovan angivna ransoneringssystemet

tillämpas, vill betaga handlanden möjlighet att idka handel med

varan ifråga, skulle det sålunda till en början, då det gällde att förhindra

utförsäljning av handlandens inneliggande lager av varan, erfordras ett

offentligt tillkännagivande av att utfärdade inköpsbevis ej gälla för inköp

hos handlanden i fråga. En dylik åtgärd, vilken skulle komma att innebära

en offentlig brännmärkning av handlanden, synes emellertid ägnad att inge

betänkligheter, vilka troligen skulle leda till att de centrala kristidsorganen

i det längsta komma att draga sig för att tillgripa nu angivna förfarande.

Vad härefter angår möjligheterna att avstänga en handlande från fortsatta

leveranser av viss ransonerad vara. vilket givetvis är det viktigaste ledet i

avstängningsförfarandet. kan detta ske antingen genom ett offentligt tillkännagivande

av att handlanden i fråga ej äger för inköp av nya varor

begagna sig av de inköpsbevis. han mottagit i sin rörelse, eller ock genom en

omläggning av ransoneringssystemet i den riktningen, att en handlande alltid

skulle behöva särskilt av kristidsmvndighet utfärdat inköpsbevis för att

få inköpa ransonerad vara från annan handlande. Mot den förra utvägen

tala emellertid de förut omnämnda betänkligheterna mot ett offentligt tillkännagivande

av avstängningsbeslut, och härtill kommer, att ett dylikt avstängningsbeslut

lätt skulle kunna kringgås genom att handlanden i fråga

överlämnade sina inköpsbevis till annan handlande, vilken därefter begagnade

dem till inköp för den förre handlandens räkning. Den andra utvägen,

nämligen att omlägga hela ransoneringssystemet i den riktning, som nyss

angivits, skulle åter medföra så avsevärda kostnader för det allmänna, att

densamma utan vidare torde kunna lämnas ur räkningen.

Det sagda torde tillräckligt belysa svårigheterna att medelst användande

av ransoneringsbestämmelserna åstadkomma, att en viss handlande nystänges

från idkande av handel med ransonerad vara. Då emellertid, såsom

kommissionen ovan anfört, redan vetskapen örn att sådan avstängning kan

ske torde vara ägnad att avsevärt öka respekten för ransoneringsförfattningama,

har kommissionen funnit det önskvärt, att en form skapas, genom

vilken en sådan avstängning praktiskt kan genomföras. Detta synes kunna

ske därigenom att de centrala kristidsmyndigheterna av Kungl. Maid tillerkännas

befogenhet att meddela förbud för handlande att idka handel med

ransonerad vara. I överensstämmelse härmed har inom livsmedelskommissionen

utarbetats ett utkast till Kungl. Majits kungörelse angående förbud

i vissa fall mot idkande av handel med ransonerade varor. Till de i sagda

utkast intagna bestämmelserna vill livsmedelskommissionen foga följande

anmärkningar.

Enligt 1 § i utkastet skall central kristidsmvndighet. örn handlande i väsentlig

mån åsidosätter av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majlis bemyndigande,

av central kristidsmvndighet meddelade ransonerings- eller prisbestämmelser

eller då eljest särskilda skäl därtill äro, äga meddela förbud för

handlanden att saluhålla eller försälja sådana ransonerade varor, som falla

inom myndighetens verksamhetsområde. Livsmedelskommissionen vill härtill

erinra, att enligt vad ovan anförts befogenhet att verkställa sådan av
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj:ts proposition nr 172.

13

stängning i princip mäste anses tillkomma de centrala kristidsmyndigheterna

redan enligt ransoneringsförlättningarna, ehuru såsom ovan nämnts befogenheten

i praktiken icke lämpligen kan göras gällande.

Meddelande av här avsett förbud torde väl i första hand bli aktuellt i

sådana fall, då en handlande befunnits ha i större omfattning eller i ett flertal

fall verkställt överlåtelse av ransonerad vara i strid mot gällande ransoneringsbestämmelser.

Även andra fall kunna emellertid tänkas, där ett handelsförbud

kan anses befogat. Dylikt förbud hör sålunda kunna meddelas,

då en handlande lämnat sådana oriktiga uppgifter angående sitt innehav av

ransonerad vara, att det kan antagas, att han haft för avsikt att överlåta det

ej deklarerade förrådet vid sidan av ransoneringen. Även överträdelse av

fastställda normalpriser synes under vissa förhållanden böra kunna föranleda,

att liandelsförbud meddelas. Något närmare angivande av under vilka

omständigheter handelsförbud skall få meddelas har dock icke skett i utkastet.

Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som kunna tänkas föreligga,

har det nämligen ansetts önskvärt, att de centrala krisorganens handlingsfrihet

härvidlag ej allt för mycket inskränkes. Det bör i detta sammanhang

anmärkas, att det ej synes böra utgöra någon nödvändig förutsättning

för att handelsförbud skall få meddelas, att laga kraltägande dom föreligger

mot handlanden. Den felande skulle nämligen i så fäll genom överklagande

kunna under längre tid förhindra meddelandet av dylikt förbud.

Meddelat förbud torde i princip böra kunna gälla, så länge de av nu rådande

förhållanden föranledda regleringarna kvarstå. Vederbörande centrala kristidsmyndighet

bör dock, om den så anser lämpligt, kunna efter viss tid

upphäva meddelat förbud; i läll underrättens fällande dom efter överklagande

upphäves, lärer sålunda anledning till upphävande föreligga. Myndigheten

bör även äga avgöra, huruvida förbudet skall gälla allenast viss vara

eller eventuellt flera eller samtliga de varor, som falla inom myndighetens

verksamhetsområde. Däremot bör myndighet icke kunna meddela förbud

beträffande vara, som fäller inom annan central kristidsmyndighets verksamhetsområde.

För att viss central kristidsmyndighet skall få meddela

handelsförbud fordras vidare ej, att den begångna förseelsen berör vara,

som faller inom myndighetens verksamhetsområde. Även överträdelse av

ransonerings- eller prisbestämmelse beträffande vara, som faller inom annan

central kristidsmyndighets verksamhetsområde, kan sålunda föranleda ett av

förstnämnda myndighet meddelat handelsförbud.

Statens industrikommission, som under hand fått del av utkast till livsmedelskommissionens

ifrågavarande skrivelse, har i ett vid skrivelsen såsom

bilaga fogat brev till livsmedelskommissionen av den 19 november 1941 meddelat,

att industrikommissionen icke hade något alt erinra mot förslagen utan

vore beredd att biträda desamma.

Jämväl statens bränslekommission har i en till livsmedelskommissionen

ställd, av sistnämnda kommission till folkhusliållningsdepartementet överlämnad

skrivelse förklarat sig i huvudsak biträda livsmedelskommissionens

förenämnda förslag. Bränslekommissionen har därvid — jämte det kommissionen

gjort vissa uttalanden rörande de särskilda delförslagen, till vilka

uttalanden jag senare får återkomma — anfört följande:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj-.ts proposition nr 172.

Bränslekommissionen har väl hittills inom sitt verksamhetsområde ej haft

tillfälle att i vidare mån göra erfarenheter av det slag, som kommit till uttryck

i livsmedelskommissionens skrivelse, och behovet av föreskrifter om

strängare påföljder för överträdelser mot kristidsförfattningarna har hittills

knappast gjort sig kännbart för bränslekommissionens del. På grund av vad

livsmedelskommissionen anfört och med hänsyn till de förhållanden, som

kunna tänkas uppkomma, därest kristiden kommer att fortfara längre tid,

vill bränslekommissionen dock i stort sett biträda de av livsmedelskommissionen

framförda förslagen.

Över livsmedelskommissionens förslag hava efter remiss yttranden avgivits

av kommerskollegium och socialstyrelsen.

Kommerskollegium har gjort vissa anmärkningar till förslagen om skärpning

av straffskalan samt om rätt för kommissionerna att meddela handelsförbud

—- till vilka anmärkningar jag skall återkomma -— men i övrigt

har, efter vad i yttrandet anföres, den verkställda granskningen icke föranlett

någon erinran från kollegii sida.

Socialstyrelsen har förklarat sig kunna i huvudsak tillstyrka bifall till de

förslag i olika hänseenden, som framlagts i livsmedelskommissionens skrivelse.

Styrelsen har dock gjort vissa erinringar i fråga om förslaget om rätt

för kommissionerna att meddela handelsförbud, vilka erinringar i det följande

skola närmare omnämnas.

Beträffande förslaget örn höjning av straffskalan anför bränslekommissionen

i sitt yttrande:

Bränslekommissionen har intet att erinra mot att vissa skärpningar av

straffbestämmelserna för överträdelser mot kristidsförfattningarna komma

till stånd. Brotten mot dessa författningar kunna till svårighetsgraden vara

så starkt skiftande, att det synes önskvärt att vida straffskalor stå till domstolarnas

förfogande. Särskilt då fråga är om förfaranden, som gå ut på att

genom överträdelser av författningarna i större skala skaffa obehöriga vinster,

bör möjlighet finnas att utmäta strängare straff än vad som nu är möjligt.

Därest åtgärder vidtagas för beskärande av vissa straffskalor nedåt, vill

bränslekommissionen dock tillråda försiktighet.

Kommerskollegium anför i förevarande del i huvudsak följande:

Den straffskärpning för överträdelse av vissa kristidsförfattningar, som

det remitterade betänkandet går ut på, är avsedd att få sin lagliga hemul

genom en med riksdagens medverkan genomförd fullmaktslag, som bemyndigar

Kungl. Maj :t att för vissa mera generellt angivna kristidsförseelser förordna

att straffet för överträdelsen skall vara straffarbete i högst två år.

Kollegium vill framhålla, att när i fullmaktslagen ifrågavarande förseelser

endast generellt beskrivits — varemot i och för sig icke torde vara något

att erinra — det ligger vikt uppå, att i de på grundval av denna fullmaktslag

utfärdade specialförfattningarna ett exakt angivande sker av de förseelser,

för vilka det skärpta straffet kan komma att inträda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

15

Beträffande de föreslagna utvidgningarna av ersättning soch

förverkandereglerna må nämnas, att bränslekommissionen

ifrågasatt, om det kunde anses riktigt att utsträcka förverkande till förråd

av andra varor än dem, som berördes av det brottsliga förfarandet.

Vad slutligen angår förslaget om rätt för kommissionerna att

meddela handelsförbud hava följande uttalanden gjorts.

Bränslekommissionen har i sitt yttrande anfört:

Den föreslagna befogenheten för central kristidsmyndighet att meddela

förbud för handlande att idka handel med ransonerade varor väcker visserligen

vissa betänkligheter ur den synpunkten, att ett sådant förbud framstår

såsom ett långt gående ingrepp i den enskildes näringsfrihet. Med hänsyn

till att den föreslagna befogenheten säkerligen skulle verksamt bidraga till

kristidsföreskrifternas efterlevnad och man får förutsätta, att befogenheten

handhaves med varsamhet, anser bränslekommissionen sig emellertid kunna

förorda, att förslag i sådan riktning framlägges. Det kan dock ifrågasättas,

örn ej förutsättningarna för meddelande av förbud äro väl allmänt hållna

i det föreliggande förslaget. Man torde kunna utgå ifrån, att förbud ej kommer

att meddelas annorledes än i samband med åtal. Måhända borde i lagtexten

detta komma till uttryck som en förutsättning för meddelande av förbud.

Den i samband med ett åtal verkställda polisutredningen och den därpå

följande domstolsbehandlingen skulle innebära en garanti för grundlig och

objektiv utredning.

I kommerskollegii yttrande anföres härom:

Beträffande utkastet till kungörelse angående förbud i vissa fall mot

idkande av handel med ransonerade varor synes det kollegium vara att föredraga,

att — därest åtgärder i sådant syfte finnas böra vidtagas — antingen

bestämmelsen i fråga erhåller lags karaktär eller ock i lagform ett bemyndigande

meddelas Kungl. Maj:t att utfärda ifrågavarande bestämmelser. Vidare

vill kollegium ifrågasätta, huruvida det kan vara nödvändigt att låta påföljden

i fråga inträda på en så vagt hållen grund, som »då särskilda skäl därtill

äro».

Socialstyrelsen anför i förevarande hänseende:

Beträffande utkastet till kungörelse angående förbud i vissa fall mot idkande

av handel med ransonerade varor anser styrelsen, att ett dylikt förbud

bör kunna inträda endast i det fall, då någon, som idkar handel med vara, i

väsentlig mån eftersätter meddelade ransonerings- och prisbestämmelser.

Påföljden synes däremot ej böra inträda »då eljest särskilda skäl därtill äro».

En utsträckning av rätten att meddela förbud mot idkande av handel med

viss vara på en dylik allmän indikation skulle enligt socialstyrelsens uppfattning

kunna tolkas som ett obehörigt ingrepp i näringsfriheten. Vidare

anser styrelsen, att det — i överensstämmelse med ordalagen i den anförda

motiveringen — skulle vara lämpligare att i första hand låta förbudet att

idka handel gälla viss vara och blott örn särskilda omständigheter tala därför

låta förbudet gälla annan vara, som faller inom myndighetens verksamhetsområde.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 172.

Departements
chefen.

• Såsom chefen för folkhushållningsdepartementet framhöll i svar å en vid

föregående års riksdag inom andra kammaren framställd interpellation angående

ransoneringsförfaltningarnas straffbestämmelser (andra kammarens

protokoll nr 51 för den 17 december 1941), torde de straffmöjligheter, som

föreligga enligt gällande bestämmelser, få anses tillräckliga såvitt angår det

stora flertalet förseelser på förevarande områden. Emellertid torde den

gångna lidens erfarenheter hava givit vid handen, att det för vissa fall skulle

vara önskvärt att kunna inskrida med strängare påföljder än vad gällande

författningar medgiva. Härvid bör särskilt beaktas, att under den ifrågavarande

brottskategorien inrymmas företeelser av sins emellan mycket olika

art: från rena bagatellförseelser till i vinningssyfte begångna gärningar av

beskaffenhet att skada folkförsörjningen. I fråga örn brott av sistberörda karaktär

är det, särskilt i rådande skärpta försörjningsläge, av vikt att kunna

inskrida med stränga påföljder. I detta sammanhang bör även framhållas,

att det skärpta försörjningsläget i och för sig medför större frestelser till

brott mot ransoneringsföreskrifterna än tidigare. Med hänsyn till den inträdda

förändringen i försörjningsläget synes det därför påkallat att nu upptaga

frågan om utformningen av straffbestämmelserna till omprövning.

Livsmedelskommissionen har föreslagit att för sådana fall av överträdelser

mot ransoneringsförfattningarna m. lii., där den tilltalade genom överträdelsen

undandragit eller undanhållit eller åsyftat att undandraga eller undanhålla

varuförråd av betydande myckenhet eller värde eller där eljest försvårande

omtändigheter föreligga, straffet skall bestämmas till fängelse eller

straffarbete i högst två år; överträdelsen skulle alltså, där omständigheterna

vore försvårande, icke kunna sonas med endast böter. Vad till en

början angår förslaget örn höjning av straffskalans övre gräns från

nuvarande sex månaders fängelse till straffarbete i två år synes kommissionens

förslag härutinnan vara välgrundat. Med hänsyn till att de ifrågavarande

brotten kunna vara till svårighetsgraden mycket växlande, lärer det

nämligen vara önskvärt att vida straffskalor stå till domstolarnas förfogande.

Det torde därvid vara lämpligt, att straffmaximum bestämmes till av

livsmedelskommissionen föreslagna två års straffarbete, varigenom anknytning

vinnes till allmänna förfogandelagens straffmaximum.

Livsmedelskommissionens förslag innebär vidare, såsom nyss antytts, en

uppdelning av straffskalan; för sådana överträdelser, som icke vore begångna

under försvårande omständigheter, skulle den hittillsvarande straffskalan

gälla (dagsböter eller fängelse i högst sex månader) medan för brott, förövade

under försvårande omständigheter, straffskalans minimum skulle vara

en månads fängelse och dess maximum två års straffarbete. I nuvarande

skärpta försörjningsläge äro tvivelsutan de grövre fallen av överträdelser av

ransoneringsförfattningarna att anse såsom brott av allvarlig beskaffenhet.

Med hänsyn härtill och då det för folkförsörjningen är av betydande intresse,

att denna uppfattning på ett påtagligt sätt kommer till uttryck i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

17

straffbestämmelserna, biträder jag kommissionens förslag jämväl i nu förevarande

del. Jag vill emellertid förutskicka att, när jag sålunda förordar en

begränsning av den strängare straffskalan nedåt, jag utgår från att något snävare

regler än de av kommissionen föreslagna skola gälla i fråga örn vilka

fall av överträdelser, som skola hänföras under denna skala.

Enligt livsmedelskommissionens förslag skulle den strängare straffskalan

vara att tillämpa, då den tilltalade undandragit eller undanhållit eller åsyftat

att undandraga eller undanhålla varuförråd av betydande myckenhet eller

värde eller då omständigheterna eljest äro försvårande. Den omständigheten

att överträdelsen gällt en betydande myckenhet av viss vara skulle alltså

automatiskt medföra, att överträdelsen ansågs begången under försvårande

omständigheter och sålunda hemfölle under den strängare skalan. Emellertid

kunna sådana fall förekomma, där brottet, trots att det avsett en betydande

myckenhet av varan i fråga, likväl med hänsyn till andra förekommande

omständigheter icke är att anse såsom begånget under försvårande

omständigheter. Jag förordar därför, att såsom förutsättning för den strängare

straffskalans tillämpning endast angives, att omständigheterna äro försvårande,

samt att i författningen vidare upptages ett stadgande därom att

vid bedömande huruvida omständigheterna äro försvårande särskilt skall

beaktas, örn gärningen avsett betydande myckenhet av varan eller inköpsbevis,

gällande sådan myckenhet, eller avsett ett flertal legitimationskort.

Den omständigheten att brottet gällt betydande myckenhet av varan kommer

därigenom i allmänhet — men dock icke ovillkorligen — att medföra, att

brottet anses begånget under försvårande omständigheter. Vad som i det

särskilda fallet skall anses vara »betydande myckenhet» får bedömas med

hänsyn till varans art och landets tillgångar å varan i fråga.

För genomförande av den ifrågasatta skärpningen av straffskalan erfordras

riksdagens medverkan. Livsmedelskommissionen har föreslagit, att riksdagens

medgivande skulle inhämtas i form av ett bemyndigande för Kungl.

Maj:t — givet i lagform — att föreskriva att för överträdelser av ransoneringsbestämmelsema

m. m. må, där omständigheterna äro försvårande, dömas

till straffarbete i högst två år. Med hänsyn till de erinringar, som kunna

göras mot en fullmaktslagstiftning av dylik innebörd, synes emellertid den

av kommissionen anvisade formen för riksdagens medverkan icke böra anlitas.

Eftergift synes icke böra göras från kravet på att i lagen skall

finnas direkt angivet vilka brott, som skola drabbas av den strängare påföljden.

Lagen torde därför i stället böra så utformas, att den för vissa närmare

angivna fall av överträdelser mot ransoneringsförfattningarna m. m.

stadgar straff av fängelse eller straffarbete i högst två år.

Emellertid synes lagen så tillvida böra vara av fullmaktslags natur, att

lagen angives skola äga tillämpning i fråga örn sådana av Kungl. Maj:t i anledning

av rådande utomordentliga förhållanden utfärdade författningar, som

angå reglering av handeln med eller förbrukningen eller användningen av

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 172. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

vissa varor eller angå åtgärder till förberedande av sådan reglering, under

förutsättning tillika att Kungl. Majit förordnat om dylik tillämpning beträffande

författningarna i fråga. Därigenom vinnes att lagens straffbestämmelser

kunna av Kungl. Majit göras tillämpliga även i fråga om nytillkommande

ransoneringsförfattningar; vad angår redan gällande ransoneringsförfattningar

förutsättes, att Kungl. Majit omedelbart efter lagens utfärdande

genom särskild författning angiver, i fråga örn vilka författningar lagen skall

äga tillämpning.

Vid angivande av de brottstyper, som vid försvårande omständigheter

skola bestraffas enligt den i lagen angivna strängare straffskalan, torde

samma brottsbeskrivningar böra användas som de, vilka förekomma i respektive

ransoneringsförfattningar. I enlighet härmed torde i lagen böra

upptagas följande slag av överträdelser mot ransoneringsförfattningarna, allt

i den mån de äro begångna under försvårande omständigheter: överlåtelse

eller uttag ur egen rörelse av vara i strid mot stadgande i vederbörlig ransoneringsförfattning;

åsidosättande av villkor, som föreskrivits för tillgodonjutande

av inköpslicens eller annat tillstånd eller medgivande, varom förmäles

i vederbörlig ransoneringsförfattning; förvärv av vara under sådana förhållanden,

att förvärvaren är förfallen till ansvar jämlikt någon av ransoneringsförfattningarna;

uppsåtlig underlåtenhet att i anteckningar, som skola

föras jämlikt ransoneringsförfattningen i fråga, införa uppgift, som bort

införas i sådana anteckningar, eller införande i sådana anteckningar av

veterligen oriktig uppgift; underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyldighet,

som föreskrivits i ransoneringsförfattning, eller lämnande av veterligen

oriktig uppgift vid fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet

jämlikt sådan författning; obehörigt förskaffande — genom tillgrepp eller

annorledes — av inköpslicens eller annat inköpsrättsbevis eller lämnande av

medvetet oriktig uppgift i syfte att förskaffa sig eller annan sådant bevis eller

att förskaffa sig eller annan sådant bevis å större myckenhet av varan än

som eljest skolat erhållas; obehörigt förskaffande av s. k. personkort eller lämnande

av medvetet oriktig uppgift i syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan

sådant kort.

Såsom i ett tidigare sammanhang anmärkts äro straffbestämmelserna i

de särskilda ransoneringsförfattningarna icke tillämpliga, därest den brottslige

för gärningen i fråga är förfallen till ansvar enligt allmänna förfogandelagen.

Jämväl i de fall, då gärningen med hänsyn till att den begåtts under

försvårande omständigheter är att bestraffa enligt den nu föreslagna lagen,

torde motsvarande regel böra gälla. De för ransoneringsbrotten uppställda

straffbestämmelserna — vare sig de upptagits i vederbörlig ransoneringsförfattning

eller i den nu föreslagna lagen — böra sålunda vara subsidiära

i förhållande till förfogandelagens straffregler. I den föreslagna lagen torde

därför böra införas ett stadgande av innehåll att till straff enligt lagen icke

må dömas, där gärningen är straffbar enligt allmänna förfogandelagen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

19

I detta sammanhang må erinras örn att tillgrepp av ransoneringskort enligt

det förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, som framlagts i

proposition nr 4 till årets riksdag, är att hänföra under stöldbestämmelserna.

Förslaget intager sålunda härutinnan en annan ståndpunkt än hittillsvarande

rättspraxis. Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1943. Det oaktat torde, med hänsyn till angelägenheten av att omedelbart

få genomfört en straffskärpning beträffande tillgrepp av ransoneringskort,

den av mig föreslagna lagen böra gälla jämväl i fråga örn sådana tillgrepp.

Till undvikande av att tillgrepp av ransoneringskort efter ikraftträdandet av

strafflagändringen blir straffbar såväl enligt allmänna strafflagen som enligt

den nu föreslagna lagen torde i sistnämnda lag lämpligen böra stadgas, att

till straff enligt denna lag icke skall dömas, där gärningen enligt strafflagen

är belagd med strängare straff.

I anslutning till det sist anförda må anmärkas, att i det straffrättskommitténs

betänkande, som ligger till grund för nyssnämnda proposition med

förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m., frågan om

det straffrättsliga bedömandet av tillgrepp av ransoneringskort upptagits till

behandling närmast med avseende å sådana ransoneringskort, som direkt

gälla för inköp av ransonerad vara. Kommitténs uttalanden gälla m. a. o.

icke i fråga om personkorten och sådana beredskapskort, som ännu icke

förklarats gälla för inköp av viss vara. Enligt vad som under hand inhämtats

från straffrättskommittén, anser kommittén emellertid för sin del, att tillgrepp

av person- eller beredskapskort i förevarande hänseende är att jämställa

med tillgrepp av ransoneringskort. Gentemot denna uppfattning har

jag intet att erinra. — Inköpslicenser och andra liknande bevis örn rätt till

inköp av ransonerad vara torde i förevarande hänseende vara att jämställa

med ransoneringskort.

Med den ändring av straffskalan i fråga om överträdelser av ransoneringsförfattningarna,

jag i det föregående har föreslagit, kommer denna straffskala

att i visst hänseende bliva strängare än allmänna förfogandelagens.

Enligt sistnämnda lag må för överträdelser av lagens bestämmelser dömas

till dagsböter eller fängelse (intill två år) ävensom, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst två år. Enligt den nu

föreslagna lagen skall däremot till fängelse eller straffarbete i högst två år

dömas, så snart omständigheterna äro försvårande. En dylik olikhet är

uppenbarligen icke tillfredsställande, detta i all synnerhet om straffet i de

fall, där gärningen innefattar brott mot såväl ransoneringsförfattning som

förfogandelagen, skall utmätas allenast jämlikt sistnämnda lag. Det synes

därför erforderligt att motsvarande ändring vidtages i förfogandelagen, så

att fängelse eller straffarbete jämväl enligt denna lag utdömes så snart omständigheterna

äro försvårande. Jag torde i annat sammanhang få förelägga

Kungl. Majit förslag till sådan ändring.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom folkhushållnings
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

departementet upprättats förslag till lag om straff för överträdelser av vissa

ransoneringsförfattningar m. m. (bilaga 1). Enligt förslaget skall lagen

träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit

från trycket i Svensk författningssamling. Någon tidsbegränsning av

lagen -— utöver den som ligger däri att lagen överhuvud gäller endast i fråga

om sådana ransoneringsförfattningar, som Kungl. Maj:t utfärdar i anledning

av rådande utomordentliga förhållanden — torde icke böra föreskrivas.

Lagen torde sålunda böra gälla tills vidare. Lagen bör upphävas, så snart

något behov av densamma icke längre föreligger.

över det upprättade förslaget bör lagrådets utlåtande inhämtas. Innan jag

hemställer härom, torde jag emellertid få anföra följande angående de ytterligare

förslag, som livsmedelskommissionen i förevarande sammanhang

framlagt.

Förutom skärpning av straffskalan har livsmedelskommissionen föreslagit

vissa utvidgningar av de ersättnings- och förverkanderegler, som gälla enligt

kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1032) angående särskilda påföljder

vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m. (ändrad genom kungörelse

den 19 juli 1941, nr 671). I enlighet med vad kommissionen föreslagit

torde sådana utvidgningar av de gällande reglerna böra vidtagas, att den

brottslige regelmässigt går förlustig vad han genom överträdelsen emottagit

eller genom överträdelsen förvärvat eller undanhållit. Utfärdandet av föreskrifter

i nu berört hänseende torde ankomma på Kungl. Majit. Jag anhåller

emellertid att få anmäla detta ärende i samband med den förnyade anmälan

av frågan om skärpning av straffskalan, som bör ske efter det riksdagen

förehaft sistnämnda fråga till behandling. — Såsom livsmedelskommissionen

anfört, torde vissa ändringar jämväl böra vidtagas i förfogandelagens

förverkanderegler; denna fråga torde emellertid få anmälas i samband

med den förut anmärkta frågan örn ändring av förfogandelagens straffskala.

Slutligen har livsmedelskommissionen föreslagit, att de centrala kristidsmyndighetema

skulle tillerkännas befogenhet att under vissa omständigheter

förbjuda handlande att idka handel med ransonerade varor. Kommissionen

har härvid gjort gällande, att den föreslagna befogenheten icke innebure

någon egentlig utvidgning av kommissionernas befogenheter, eftersom

kommissionerna redan enligt ransoneringsförfattningama måste anses hava

rätt att avstänga en handlande från att idka handel med viss ransonerad

vara. Svårigheterna att genomföra en avstängning med stöd allenast av ransoneringsförfattningama

vore emellertid betydande och kommissionen hade

därför funnit det önskvärt att en form tillskapades, genom vilken avstängningen

praktiskt kunde genomföras.

Helt visst innebär avstängandet av en handlande från rätten att idka handel

med ransonerade varor ett betydande och för handlanden mycket kännbart

ingrepp. I nuvarande försörjningsläge tala emellertid starka skäl för att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

21

möjligheter likväl tillskapas för att genomföra en sådan avstängning. Det må

sålunda framhållas, att redan vetskapen örn att en dylik möjlighet förelåge

skulle i avsevärd grad öka respekten för ransoneringsförfattningamas bestämmelser.

Vidare må framhållas att för det stora flertalet handlande,

vilka önska lojalt följa regleringsbestämmelserna, den föreslagna befogenheten

bör vara till gagn. Kan man genom hotet örn avstängning vinna

ökad respekt för ransoneringsförfattningarna hos det fåtal handlande,

som hitintills icke varit så nogräknade, måste nämligen detta — såsom kommissionen

framhållit — för de lojala handlandena medföra den fördelen, att

de i mindre mån bliva utsatta för press från allmänhetens sida.

Med hänsyn till vad sålunda anförts är jag för min del beredd att i huvudsak

tillstyrka förslaget. Emellertid synes befogenheten att meddela förbud

mot idkande av handel böra begränsas till att avse de fall, där handlande

i väsentlig mån åsidosätter meddelade ransonerings- eller prisbestämmel

ser. Befogenheten bör sålunda icke, såsom livsmedelskommissionen föreslagit,

gälla även eljest då särskilda skäl därtill äro. Med hänsyn till åtgärdens

djupt ingripande natur synes det nämligen angeläget, att befogenheten icke

må utövas annat än i de i författningen preciserade fallen. — Vidtages denna

begränsning torde det icke vara erforderligt att, såsom bränslekommissionen

ifrågasatt, uppställa krav på åtals anhängiggörande såsom en formlig förutsättning

för meddelande av handelsförbud.

Den föreslagna befogenheten att meddela handelsförbud torde böra gälla

med avseende å den som idkar handel med varorna i fråga. Härunder avses

skola inbegripas dels den som yrkesmässigt bedriver verksamhet, bestående

i inköp av varor och deras försäljning i väsentligen samma skick, dels

ock den som yrkesmässigt avyttrar varor som han själv tillverkat eller berett;

däremot är det icke avsett att försäljning av lantmannaprodukter och

andra råvaror, som säljaren utvunnit från en honom tillhörig eller av honom

brukad fastighet, skall inbegripas under stadgandet. Anmärkas må emellertid

att — även örn stadgandet sålunda avses skola gälla också i fråga örn den

som avyttrar av honom tillverkade varor — stadgandet likväl icke lärer

kunna annat än i undantagsfall vinna tillämpning gentemot en sådan näringsidkare;

befogenheten torde här av praktiska skäl icke kunna utnyttjas

annat än i sådana fall, där den av vederbörande bedrivna tillverkningen och

försäljningen är utan betydelse för folkförsörjningen.

Jämväl i vissa andra hänseenden än förut nämnts synas jämkningar böra

vidtagas i de av livsmedelskommissionen föreslagna bestämmelserna. Enligt

kommissionens förslag till författning i ämnet skall meddelat förbud principiellt

gälla nila ransonerade varor, som falla inom vederbörande kommissions

verksamhetsområde. Därvid göres emellertid den reservationen, att förbudet

må begränsas lill att avse allenast viss vara eller vissa varor. Förbud skall

enligt förslaget kunna av viss kommission meddelas, oaktat vederbörande

icke begått någon förseelse, som berör till denna kommissions verksamhets
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

område hörande varor. Med hänsyn till att handelsförbudet icke bör i något

fall göras mera vittomfattande än förhållandena påkalla torde emellertid de

ifrågavarande bestämmelserna böra så utformas, att meddelat förbud skall

gälla den vara, beträffande vilken förseelsen begåtts, ävensom, i den mån

myndigheten finner särskilda förhållanden därtill föranleda, övriga till myndighetens

verksamhetsområde hörande ransonerade varor. Emellertid torde

det i vissa fall vara önskvärt att kunna utsträcka förbudet även till varor,

som visserligen i ransoneringshänseende falla under annan central kristidsmyndighet

men som i övrigt äro jämförliga med eller eljest närstående de

med förbudet avsedda varorna. Med hänsyn härtill torde ytterligare böra

stadgas att, där central kristidsmyndighet meddelat handelsförbud beträffande

vissa varor, annan central kristidsmyndighet må, i den mån särskilda

förhållanden därtill föranleda, utsträcka förbudet att gälla jämväl beträffande

ransonerade varor hörande till sistnämnda myndighets verksamhetsområde.

Såsom livsmedelskommissionen föreslagit bör meddelat handelsförbud

gälla så länge varan i fråga är underkastad ransonering eller till dess förbudet

dessförinnan av vederbörande kommission upphäves. I författningen

torde vidare böra utsägas, att den av handelsförbud drabbade handlanden

skall äga att få de förbjudna varorna inlösta genom vederbörande kommissions

försorg i den ordning och i enlighet med de närmare bestämmelser

myndigheten meddelar. Självfallet bör denna rätt icke hava avsende å sådana

varupartier, som enligt gällande bestämmelser skola vara förverkade.

Ej heller bör rätten gälla i fråga örn sådana partier, som inköpts eller tillverkats

efter det handelsförbudet delgivits vederbörande.

Enligt livsmedelskommissionens utkast till författning i ämnet skall handlande,

som bryter mot handelsförbudet, straffas med dagsböter eller fängelse.

Mot det föreslagna stadgandet har jag intet att erinra. Det bör framhållas

att, därest försäljningen även innebär överträdelse av vederbörlig ransoneringsförfattning,

gärningen blir straffbar jämväl enligt de för dylika

överträdelser gällande straffreglema och sålunda kan vid försvårande omständigheter

medföra straffarbetsstraff enligt den i det föregående föreslagna

lagen.

I författningen angående handelsförbud torde vidare böra upptagas vissa

ersättnings- och förverkanderegler med avseende å de fall, där handlande

bryter mot meddelat förbud. Enligt livsmedelskommissionens mening skulle

den föreslagna kungörelsen angående särskilda påföljder vid överträdelser

av ransoneringsförfattningarna äga tillämpning jämväl vid överträdelse av

handelsförbud. Emellertid synes det, såvitt angår förevarande område, lämpligt

att ersättnings- och förverkandereglerna införas i den författning som

i övrigt reglerar frågan örn meddelande av handelsförbud. Vad angår bestämmelsernas

materiella innehåll torde böra stadgas att, om någon fälles

till ansvar för överträdelse av meddelat handelsförbud, domstolen skall, där

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

23

ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara gods eller penningar,

som den tilltalade i samband med överträdelsen emottagit, ävensom de ytterligare

förråd av de av förbudet omfattade varorna, som den tilltalade äger

eller innehar, förverkade; örn egendom, som skolat förklaras förverkad, ej

kan tillrättaskaffas, bör den tilltalade i stället förpliktas utgiva dess värde.

De sålunda föreslagna påföljderna kunna otvivelaktigt drabba ganska hårt;

i nuvarande försörjningsläge lärer det emellertid vara befogat att gå relativt

hårt fram mot en handlande vilken, såsom här förutsättes, dels förbrutit

sig mot ransonerings- eller prisbestämmelserna i sådan grad att handelsförbud

meddelats, dels ock brutit mot det sålunda meddelade förbudet. Det

må även erinras, att de föreslagna ersättnings- och förverkandepåföljderna

icke äro ovillkorliga.

Äges varuförråd, som enligt de förenämnda reglerna kan förklaras förverkat,

av annan än den tilltalade bör förverkandepåföljden icke få ådömas med

mindre ägaren, där han är känd och anträffbar med stämning, erhållit underrättelse

örn målet i den ordning, som gäller för delgivning av stämning.

Har ägaren gjort vad på honom ankommit till förhindrande av olaga försäljning,

torde nämligen något förverkandebeslut icke böra komma i fråga;

och självfallet bör ägaren beredas tillfälle att förebringa den utredning härutinnan

han kan vilja åberopa.

I författningen örn handelsförbud torde vidare böra upptagas vissa bestämmelser

angående försäljning av förverkad egendom, angående husbondeansvar

för handlanden m. m.

Med utgångspunkt från livsmedelskommissionens förslag och under beaktande

av de synpunkter jag i det föregående framlagt har inom folkhushållningsdepartementet

upprättats förslag till lag örn förbud i vissa fall

mot handel med ransonerade varor, av den lydelse bilaga 2 till detta protokoll

utvisar. Lagen torde böra gälla tills vidare och upphävas så snart något

behov av densamma icke längre föreligger. Lagförslaget torde böra underställas

riksdagen.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda

förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransonering sförfattningar

m. m. samt till lag om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade

varor, av den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, måtte för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Persson.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Bilaga 1.

Förslag

till

Lag

om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I fråga örn brott mot sådana av Konungen i anledning av rådande utomordentliga

förhållanden utfärdade författningar, som angå reglering av handeln

med eller förbrukningen eller användningen av vissa varor eller angå

åtgärder till förberedande av sådan reglering, skall i den mån Konungen

därom förordnar, jämte de i författningarna meddelade straffbestämmelserna,

gälla vad i denna lag stadgas.

2 §.

Med fängelse eller straffarbete i högst två år straffes, där omständigheterna

äro försvårande,

1) den som överlåter eller ur egen rörelse uttager vara i strid mot vad

som är stadgat i författning, i fråga om vilken denna lag äger tillämpning,

eller som bryter mot villkor, som med stöd av sådan författning föreskrivits

för tillgodonjutande av inköpslicens eller annat tillstånd eller medgivande

varom i författningen förmäles;

2) den som förvärvar vara under sådana förhållanden, att han är förfallen

till ansvar jämlikt författning i fråga om vilken denna lag äger tilllämpning;
3)

den som uppsåtligen underlåter att i anteckningar, som skola föras

jämlikt författning i fråga om vilken denna lag äger tillämpning, införa uppgift

som bort i sådana anteckningar införas eller som i sådana anteckningar

inför veterligen oriktig uppgift;

4) den som underlåter att fullgöra deklarationsskyldighet, som åligger

honom jämlikt författning i fråga om vilken denna lag äger tillämpning,

eller som lämnar veterligen oriktig uppgift vid fullgörande av deklarationseller

uppgiftsskyldighet, som åligger honom jämlikt sådan författning;

5) den som obehörigen förskaffar sig eller annan sådan inköpslicens eller

sådant inköpskort eller annat bevis om rätt till förvärv av vara, som utfärdats

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

25

med stöd av författning i fråga om vilken denna lag äger tillämpning,

eller som, i syfte att obehörigen förskaffa sig eller annan sådant bevis eller

att förskaffa sig eller annan sådant bevis å större myckenhet av varan än

som eljest skolat erhållas, till vederbörande myndighet eller dess ombud

lämnar medvetet oriktig uppgift;

6) den som obehörigen förskaffar sig eller annan legitimationskort, som

med stöd av författning i fråga om vilken denna lag äger tillämpning utfärdats

för möjliggörande av kontroll vid utdelning av inköpskort för ransonerade

varor och av andra dylika handlingar, eller som, i syfte att obehörigen

förskaffa sig eller annan sådant legitimationskort, till vederbörande myndighet

eller dess ombud lämnar medvetet oriktig uppgift.

Vid bedömande huruvida omständigheterna äro försvårande skall särskilt

beaktas, örn gärningen avsett betydande myckenhet av varan eller bevis angående

sådan myckenhet eller avsett ett flertal legitimationskort.

Ej må till straff enligt denna lag dömas, där gärningen är straffbar enligt

allmänna förfogandelagen eller är enligt strafflagen med strängare straff

belagd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Bilaga 2.

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har Konungen i anledning av rådande utomordentliga förhållanden genom

särskild författning förordnat, att vara icke må försäljas eller eljest överlåtas

annat än i den ordning, som i författningen angives, eller i den ordning och

under de villkor vederbörande centrala kristidsmyndighet bestämmer, må

efter Konungens bemyndigande den centrala kristidsmyndigheten, därest någon

som idkar handel med den sålunda ransonerade varan i väsentlig mån

åsidosätter av Konungen eller av kristidsmyndighet beträffande varan meddelad

ransonerings- eller prisbestämmelse, meddela förbud för honom att *

saluhålla eller försälja eller annorledes överlåta sådan vara ävensom, i den

mån myndigheten finner särskilda förhållanden därtill föranleda, övriga till

myndighetens verksamhetsområde hörande ransonerade varor.

Har central kristidsmyndighet meddelat förbud enligt första stycket, må

annan central kristidsmyndighet som erhållit i samma stycke avsett bemyndigande,

i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda, utsträcka förbudet

att gälla jämväl ransonerade varor hörande till sistnämnda myndighets

verksamhetsområde.

Förbud, varom i denna paragraf förmäles, skall delgivas vederbörande i

den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

2 §•

Förbud att saluhålla eller överlåta vara gäller så länge av Konungen

meddelat förordnande, som i 1 § sägs, gäller med avseende å varan eller till

dess förbudet dessförinnan av vederbörande centrala kristidsmyndighet upphäves.

3 §•

Då förbud meddelats jämlikt 1 § äger den, för vilken förbudet meddelats,

få de förråd av de av förbudet omfattade varorna, som han vid del
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

givningen av förbudet äger, inlösta genom vederbörande centrala kristidsmyndighets

försorg i den ordning och enligt de närmare bestämmelser

myndigheten meddelar.

4 §•

Saluhåller eller överlåter någon vara i strid mot förbud, som i 1 § sågs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

5 §•

Pälles någon till ansvar jämlikt 4 § skall domstolen, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade

i samband med överträdelsen mottagit, ävensom de förråd av

de av förbudet omfattade varorna, som den tilltalade äger eller innehar,

förverkade eller, örn egendom som sålunda skolat förklaras förverkad ej kan

tillrättaskaffas, förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Äges varuförråd, som i föregående stycke avses, av annan än den tilltalade,

må förrådet icke förklaras förverkat med mindre ägaren, där han är

känd och anträffbar med stämning, erhållit underrättelse om målet i den

ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.

Förklaras vara jämlikt denna paragraf förverkad, skall även emballage

eller kärl, i vilket varan förvaras, vara förverkat.

6 §•

Förverkad egendom skall försäljas mot skälig betalning och under iakttagande

av de föreskrifter, som gälla för överlåtelse av egendom av det slag

varom fråga är.

Har varuförråd, som i 5 § avses, tagits i beslag jämlikt lagen om vissa

tvångsmedel i brottmål må, därest varan är underkastad förskämning eller

snar förstörelse, myndighet som förordnat örn beslaget eller, där beslaget

verkställts utan sådant förordnande, den myndighet, på vilken ankommer att

pröva huruvida beslaget skall bestå, genast försälja egendomen under iakttagande

av bestämmelserna i första stycket.

7 §•

Husbonde ansvarar för förseelse, varom i 4 § förmärs, som begås av

hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen begången

av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt att förseelsen

skett utan hans vetskap och vilja.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

8 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom behållna försäljningssumman

för förverkad egendom eller belopp, som jämlikt 5 § utgives i stället

för sådan egendom, skola tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 172.

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 3 mars

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 24 februari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över folkhushållningsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 13 februari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar

m. m. samt till lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade

varor.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i folkhushållningsdepartementet hovrättsrådet

Rolf Dahlgren.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om straff för överträdelser av vissa ransonerings
författningar

m. m.

Ransoneringsförfattningarnas straffbestämmelser innehålla såsom regel en

straffskala omfattande dagsböter och fängelse i högst sex månader. Enligt

förslaget skall vid sidan av denna straffskala kunna införas en annan, som

omfattar fängelse eller straffarbete i högst två år men icke dagsböter. Denna

strängare straffskala skall äga tillämpning där omständigheterna äro försvårande,

varvid särskilt skall beaktas örn gärningen avsett betydande myckenhet

av varan eller bevis angående sådan myckenhet eller avsett ett flertal

legitimationskort. Eftersom alla fall, där omständigheterna äro försvårande,

brutits ut ur den lindrigare straffskalan, kommer enligt denna fängelse

upp till sex månader att kunna ädömas, även örn omständigheterna

ej ens i någon mån äro försvårande. Till undvikande härav torde förslaget

böra ändras antingen så att endast böter upptagas i den lindrigare

straffskalan eller också på det sättet alt såsom förutsättning för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

en tillämpning av den strängare straffskalan uppställes att brottet med

hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt. Sistnämnda alternativ

synes vara att föredraga. Såsom exempel på omständigheter som i allmänhet

låta brottet framstå såsom grovt kunna upptagas de i förslaget anförda

exemplen på försvårande omständigheter.

Även i formellt avseende torde 2 § böra något jämkas.

Förslaget till lag om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor.

Enligt 3 § äger den, för vilken meddelats förbud jämlikt 1 §, att få de av

förbudet omfattade varorna, som han vid delgivningen av förbudet äger, inlösta

i den ordning och enligt de närmare bestämmelser vederbörande centrala

kristidsmyndighet meddelar. Myndigheten har alltså att bestämma inlösningspriset.

Efter vilka grunder detta skall ske angives icke i paragrafen,

utan det ankommer på myndigheten att fastställa en skälig ersättning. Då

inlösta förråd uppenbarligen i regel skola avyttras i öppna marknaden, lärer

ersättningen merendels komma att bestämmas efter varornas normala inköpspris

vid övertagandet och således utan tillägg av handelsvinst. Om ägaren

icke påkallar varas inlösen men förordnande meddelas, att varan skall

avstås enligt allmänna förfogandelagen, lärer vara tydligt att vid ersättningens

bestämmande jämlikt 14 § nämnda lag hänsyn måste tagas till det

meddelade försäljningsförbudet, så att ägaren icke erhåller ersättning efter

andra grunder än som skolat tillämpas, därest inlösningsförfarande enligt

3 § i förevarande förslag kommit till stånd. Vad nu sagts föranleder ingen

ändring i förslaget, dock torde böra upptagas uttryckligt stadgande därom

att vid varas inlösen ägaren skall erhålla skälig ersättning.

Enligt allmänna förfogandelagen skall ersättning för förnödenhet, som

avstås, bestämmas av riksvärderingsnämnden. Jämväl enligt rekvisitions- och

förfogandelagstiftningen i övrigt ankommer det i sista hand på denna nämnd

att fastställa ersättning. Det torde saknas skäl att vid varas inlösning enligt

förevarande lag stadga annan ordning för ersättningens bestämmande i de

fall, då enighet örn priset icke kan vinnas, än som gäller enligt nyssnämnda

lagstiftning. Lagrådet hemställer därför, att föreskrift måtte meddelas av

innebörd att i sådant fall ersättningen skall bestämmas av riksvärderingsnämnden.

Bestämmelser om rätt att överklaga central kristidsmyndighets beslut hava

icke upptagits i lagförslaget. Sådana bestämmelser, vilka i händelse 3 § avfattas

i enlighet med vad ovan förordats icke böra avse beslut jämlikt samma

paragraf, torde meddelas i lagen. Lagrådet hemställer, att i en ny paragraf

måtte upptagas stadgande av innehåll att klagan över beslut, som central

kristidsmyndighet meddelat i fråga örn tillämpning av 1 eller 2 §, skall föras

hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till folkhushållningsdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kla
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

31

ganden erhöll del av beslutet, samt att klagan icke må föras över beslut, som

avser tillämpning av 3 §.

Mål av nu nämnd beskaffenhet äro till sin rättsliga natur likartade med

dem, vilkas prövning enligt gällande lagstiftning ankommer på regeringsrätten.

Med hänsyn härtill torde i regeringsrättslagen böra stadgas, att mål örn

förbud mot vidare utövande av handel med ransonerad vara eller örn vägrad

återkallelse av sådant förbud skola tillhöra regeringsrättens upptagande och

avgörande. Stadgandet torde lämpligen kunna infogas i 2 § 14 :o).

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsårenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 6 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

t. f. chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets

den 3 mars 1942 angivna utlåtande över de den 13 februari 1942 till

lagrådet remitterade förslagen till lag om straff för överträdelser av vissa

ransoneringsförfattningar m. m. samt lag om förbud i vissa fall mot handel

med ransonerade varor.

Föredraganden anför:

I anledning av vad lagrådet erinrat rörande förslaget till lag örn straff

för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar m. m. torde såsom förutsättning

för tillämpning av den i 2 § angivna straffskalan böra stadgas, att

brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt. Såsom

exempel på omständigheter, som i allmänhet låta brottet framstå såsom

grovt, böra upptagas de i förslaget anförda exemplen på försvårande omständigheter.

Förutom denna ändring torde vissa jämkningar av redaktionell

art böra vidtagas. Även rubriken till lagen torde böra något jämkas.

Beträffande förslaget till lag örn förbud i vissa fall mot handel med ransonerade

varor har lagrådet till en början framhållit, att i 3 § borde upptagas

uttryckligt stadgande örn rätt för ägare av vara att vid inlösen därav

erhålla skälig ersättning, varjämte lagrådet hemställt om meddelande av

föreskrift av innebörd att ersättningen, i fall då enighet icke kan vinnas,

skall bestämmas av riksvärderingsnämnden. Jag har icke något att erinra

mot det föreslagna förtydligandet av 3 §. Ej heller vill jag — även

om det inlösningsförfarande, varom här är fråga, icke är fullt jämförligt

med sådant avstående som i rekvisitions- och förfogandelagstiftningen avses

— motsätta mig att ersättningsfrågan lägges under riksvärderingsnämndens

prövning jämväl vid inlösen enligt den nu föreslagna lagen.

Lagrådets hemställan örn upptagande i lagen av vissa bestämmelser dels

om rätt att hos Kungl. Maj:t överklaga beslut jämlikt 1 eller 2 §, dels ock

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

33

om förbud mot klagan över beslut jämlikt 3 § synes böra bifallas. Föreskrift

torde samtidigt böra meddelas, att myndighets beslut jämlikt 1 eller

2 § skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse intill dess annorlunda

förordnas.

Lagrådet har slutligen uttalat, att mål örn förbud mot vidare utövande av

handel med ransonerad vara eller om vägrad återkallelse av sådant förbud

borde tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Det vill emellertid

synas lämpligare, att ärenden av nu ifrågavarande slag avgöras av

Kungl. Maj:t i statsrådet, detta med hänsyn till ärendenas nära samband

med de i sådan ordning handlagda ärendena rörande ransoneringsförfattningarnas

tillämpning.

Föredraganden hemställer härefter, att de i enlighet med vad ovan angivits

ändrade förslagen till lag om straff för överträdelser av vissa ransonerings

författningar samt lag om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade

varor måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit

Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Curt Nordwall.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 172.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:194 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m a1 i texten
  2. 1LU 1942:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m.. dels ock i ä s. 1 i texten