Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål

1942-03-13 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:205, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

1

Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44

s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen

i brottmål; given Stockholms slott den 1 april 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den

4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen

i brottmål.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 205.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning

av allmänna medel till vittnen i brottmål1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

1 §•

Var som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan, av

åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol, äger att, så

framt vittnet äskar ersättning för inställelsen och domaren finner sådan böra

utgå, av allmänna medel njuta ersättning till vittnets uppehälle, vilken

ersättning må för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras,

beräknas till högst fem kronor eller, där domstolen i särskilt fall

med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövar skäligt, till högst tio

kronor. Vittnet må dessutom, därest dess hemvist är beläget på minst fem

kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträder, av allmänna

medel erhålla ersättning för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna

resereglementet.

Enahanda rätt —----upplysningsvis höras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1932: 128.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

3

Utdrag av protokollet över justiticdepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 13 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn höjd ersättning

av allmänna medel till vittnen i brottmål m. m.

Föredraganden anför:

Avgivande av vittnesmål vid domstol har för den, som därtill kallats, av

ålder ansetts såsom en medborgerlig plikt, vars fullgörande kunnat utkrävas

genom lagliga tvångsmedel. Det allmänna stadgandet härom återfinnes i 17

kap. 5 § rättegångsbalken. I samma lagrum föreskrives vidare, att den, som

påkallat vittne, skall betala dess resekostnad och täring efter dess värdighet.

Denna bestämmelse har ansetts tillämplig allenast då vittnet inkallats

av enskild part. I de fall åter, då i brottmål vittnes hörande påkallats av åklagare,

ansågs ursprungligen någon skyldighet icke åvila det allmänna att

ersätta vittnet för dess inställelse. Genom kungörelse den 20 november 1845

förklarades emellertid, med tillämpning av nyssnämnda stadgande, att den,

som allmän åklagare å tjänstens vägnar åberopat till vittne i grövre brottmål,

under vissa förutsättningar vore berättigad att av allmänna medel undfå

ersättning för resekostnad och uppehälle.

Genom lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s.l) angående ersättning av allmänna

medel till vittnen i brottmål regleras numera grunderna för beräkning av

ersättning av allmänna medel åt dem, som i brottmål, där allmän åklagare å

tjänstens vägnar för talan, av åklagaren åberopats eller efter domstols förordnande

inkallats såsom vittnen eller för att upplysningsvis höras. Dylik

ersättning utgår enligt 1 § i lagen dels för uppehälle med högst fem kronor

eller — där domstolen i särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter

så prövar skäligt — med högst åtta kronor för varje dag, som

erfordras för resan och vistelsen vid domstolen, dels ock för resekostnad

enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemenlet. Rätt till reseersättning

medgives emellertid endast under förutsättning, att vittnets hemvist är beläget

på minst fem kilometers avstånd från det ställe där domstolen sammanträder.

I slutliga utslaget skall domstolen pröva, huruvida ifrågavarande kost
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts proposition nr 205.

nåd skall till statsverket återgäldas av part i målet. Åklagaren må ej därtill

förpliktas i annat fall än då åtalet blivit anställt utan skäl.

1 § i 1886 års lag har erhållit sin nuvarande lydelse genom lagar den 28

juni 1918 (nr 476) och den 13 maj 1932 (nr 128). Före ikraftträdandet av

1918 års ändring ägde vittne erhålla ersättning för sin inställelse med högst

tre kronor (före lagändring år 1900 med högst en krona 50 öre) för varje

dag jämte reseersättning enligt vissa grunder. Genom lagen den 13 maj 1932

gjordes i lagrummet allenast den ändringen, att ersättningen för resekostnad

bestämdes att utgå enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!.

Bestämmelserna i 1886 års lag lia genom stadganden i åtskilliga lagar erhållit

utsträckt tillämpningsområde. Jämlikt 15 kap. 9 § giftermålsbalken,

6 § lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, 9 § lagen samma dag om

adoption, 25 § lagen samma dag örn barn utom äktenskap, 19 § lagen den

11 juni 1920 om barn i äktenskap och 12 kap. 23 § lagen den 27 juni 1924

örn förmynderskap skola nämligen bestämmelserna i 1886 års lag i tillämpliga

delar gälla beträffande ersättning av allmänna medel åt den, som enligt

rättens förordnande inkallats såsom vittne eller för att upplysningsvis höras

i äktenskapsmål, mål om äktenskaplig börd, ärenden om adoption, mål örn

fastställande av faderskap och underhållsskyldighet beträffande barn utom

äktenskap, mål, som avses i 8, 9 och 11 §§ lagen om barn i äktenskap, samt

mål och ärenden angående förmynderskap, i sistnämnda fall jämväl då inkallandet

skett på begäran av överförmyndaren. Samma grunder i fråga

om rätt till ersättning tillämpas vidare jämlikt lag den 4 juni 1913 i mål,

som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av varor med

oriktig ursprungsbeteckning, beträffande den, som blivit av tullfiskalen

åberopad eller enligt generaltullstyrelsens eller Kungl. Maj:ts förordnande

inkallad såsom vittne, jämlikt 23 § lagen den 12 juni 1931 om behandling

av alkoholister i fråga örn den, som enligt förordnande av länsstyrelse

inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras i ärende rörande någons

intagande å allmän alkoholistanstalt, samt jämlikt lagar den 14 juni 1918

och den 27 juni 1924 i mål, som avses i 75 § lagen örn fattigvården och i

26 § lagen om samhällets barnavård, beträffande den, som efter förordnande

av länsstyrelse inkallats för att inför domstol höras såsom vittne eller

upplysningsvis; i dessa fall skall emellertid kostnaden alltid stanna å statsverket.

Ytterligare föreskrives i 40 § sinnessjuklagen den 19 september 1929,

att i fråga om ersättning till den, som enligt 5 kap. nämnda lag inkallats till

förhör i ärende angående någons behov av sinnessjukvård, skall gälla vad

angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat;

även i detta fall skall dock ersättningen alltid stanna å statsverket. Jämlikt

6 § lagen den 3 juni 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet

skall ersättning av allmänna medel, som tillerkännes den som på kallelse

inställt sig vid sammanträde enligt nämnda lagrum, utgå enligt de för

vittnen i brottmål gällande grunderna. Slutligen föreskrives i 14 § lagen den

19 juni 1919 om fri rättegång, att vittnesersättning, som enligt denna lag

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

5

skall gäldas av allmänna medel, skall utgå efter enahanda grunder och i

samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till

vittnen i brottmål.

Höjning av dagersättningen till vittne i brottmål har vid flera tillfällen

ifrågasatts.

I anledning av det av Kungl. Maj:t för 1932 års riksdag framlagda förslaget

(proposition nr 9) om ändring i 1886 års lag i vad angår reseersättning

hemställdes i en motion (1:275) om sådan ändring i lagen, att dagersättningen

till vittne bestämdes till högst tio kronor eller, där domstolen

med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövade skäligt, till högst

femton kronor.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 4) över propositionen och

motionen avstyrkte första lagutskottet motionen och anförde därvid:

Vad angår motionärens yrkande om höjning av de i lag stadgade maximibeloppen

för traktamentsersättning av allmänna medel till vittnen, vill utskottet

till en början framhålla, att en höjning av det för normala fall gällande

maximum — enligt motionärens förslag från fem till tio kronor per

dag — säkerligen skulle få till följd eh allmän höjning av traktamentsersättningarna

överhuvud, även i sådana fall då nu utgående ersättningar

måste anses fullt tillräckliga. Motionären föreslår dessutom en höjning av

det belopp, som enligt gällande lag kan utdömas, »där domstolen i särskilt

fall med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövar skäligt», från

åtta till femton kronor. Det torde vara obestridligt att, såsom motionären

erinrat, stundom fall kunna förekomma, då det vore önskvärt, om domstolarna

hade möjlighet att tillerkänna vittne en högre ersättning än åtta kronor.

Kunde man avgränsa dessa fall, behövde troligen statens merkostnad

icke bliva avskräckande. Erfarenheten torde emellertid ge vid handen, att

även en lagändring, varigenom endast det för särskilda fall gällande maximibeloppet

höjdes, måste antagas medföra en allmän höjning av de av

domstolarna utdömda traktamentsersättningarna. Då således båda de av

motionären föreslagna åtgärderna skulle kunna få konsekvenser för statskassan,

vilka utan .närmare utredning svårligen kunna överblickas, samt

den nuvarande ordningen — godkänd av riksdagen 1918 och innebärande

en höjning av den högsta möjliga dagtraktamentsersättningen från tre till

åtta kronor — i stort sett knappast kan sägas vara förenad med mera allvarliga

olägenheter för de enskilda, anser sig utskottet i nuvarande statsfinansiella

läge icke kunna förorda en sådan åtgärd.

En utredning av frågan, huru man utan onödiga uppoffringar från statens

sida skall kunna tillgodose de fall, då en högre ersättning vore önskvärd,

finner utskottet visserligen böra komma till stånd. En sådan utredning

synes emellertid böra ske i samband med en allmän reglering av åtskilliga

spörsmål i fråga örn vittnesersättningar i allmänhet, jämväl sådana

sorn skola gäldas av enskilda parter, vilken reglering får antagas komma

att företagas i samband med den blivande rättegångsreformen, och utskottet

anser sig fördenskull icke för närvarande ha anledning föreslå riksdagen

någon skrivelse lill Kungl. Maj:t i detta syfte.

I skrivelse till Konungen den 29 november 1941 har riksdagens justitieombudsman

ifrågasatt höjning av den i 1886 års lag stadgade vittnesersältningen

och därvid anfört bland annat:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Vid inspektioner och andra tillfällen under de senaste åren, då jag nied

domare berört frågan om ersättning av allmänna medel till vittnen, har

framhållits, att det högsta traktamente, som för närvarande kan tillerkännas

vittne, d. v. s. åtta kronor, under nu rådande förhållanden är för knappt

tillmätt. Denna uppfattning synes mig hava fog för sig.

Bestämmelsen i 17 kap. 5 § rättegångsbalken, att den som påkallat vittne

skall betala vittnet dess »resekostnad och täring, efter dess värdighet», giver

visserligen vid handen, att lagstiftaren avsett att tillerkänna vittne ersättning

allenast med belopp, som skäligen kan anses motsvara vittnets utgifter

för inställelsen vid rätten. Enligt rådande praxis tillerkännes dock i allmänhet

vittne, som icke får ersättning av allmänna medel, på därom framställd

begäran skälig gottgörelse icke blott för resekostnad och andra utgifter utan

även för tidsförlust och därigenom orsakad förlust av inkomst. Billighetsskäl

synas mig tala för att vittnen, även då ersättningen skall utgå av allmänna

medel, erhålla åtminstone någon gottgörelse för mistad inkomst.

Domstolarna torde också anse sig berättigade att räkna förlust av inkomst

till de omständigheter, som enligt 1886 års lag i särskilda fall kunna föranleda

traktamentsersättning utöver det för vanliga fall fastställda maximibeloppet.

Därest en person för att vittna nödgas uppehålla sig å främmande ort en

hel dag, torde med nuvarande höga levnadsomkostnader ett belopp av åtta

kronor mången gång knappast förslå till täckande av annat än skäliga

utgifter för föda och logi. I sådana fall erhåller vittnet, även örn traktamentet

bestämmes till det högsta som kan ifrågakomma, alltså icke någon ersättning

för förlorad inkomst, ett.förhållande som giver anledning till berättigat

missnöje. För att den med vittnespliktens fullgörande förbundna ekonomiska

uppoffringen icke skall för många mindre bemedlade verka alltför

betungande, torde en höjning av traktamentets maximibelopp snarast

böra företagas. Av statsfinansiella skäl synes dock endast en varsam höjning

vara att förorda. Jag vill ifrågasätta, huruvida icke det för särskilda fall

bestämda maximibeloppet bör höjas från åtta till tio kronor. De ökade levnadsomkostnaderna

synas motivera även en mindre höjning, förslagsvis

med en krona, av det för andra fall fastställda maximibeloppet, för närvarande

fem kronor.

I det genom proposition (nr 5) för innevarande års riksdag framlagda förslaget

till rättegångsbalk ha i 36 kap. 24 § upptagits bestämmelser om ersättning

åt vittnen. Enligt detta stadgande skall vittne äga rätt till ersättning

för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad

rätten prövar skäligt. Örn bestämmande av ersättning, som skall utgå av

allmänna medel, skall emellertid gälla vad därom är stadgat.

Processlagberedningen, som föreslagit detta stadgande, har i sin motivering

härtill uttalat, att det torde vara allmänt erkänt, att den vittne enligt

17 kap. 5 § i gällande rättegångsbalk tillerkända ersättningen vore alltför

begränsad och att vittne borde erhålla gottgörelse för, utöver nödiga kostnader

till resa och uppehälle, även tidsspillan. Härmed avsåges, att vittne skulle

kunna erhålla ersättning ej blott för mistad arbetsförtjänst utan även för

anskaffande av vikarie eller för värdet av arbete, som vittnet måst eftersätta.

Det förutsattes emellertid, att tidsförlusten för vittnet haft ekonomisk betydelse.

Enligt processlagberedningens mening borde särskilda bestämmelser

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 205.

7

utfärdas rörande de grunder, efter vilka ersättning till vittne av allmänna

medel skulle utgå. Härvid syntes böra fastställas taxa efter vilken ersättningen

skulle beräknas. Modifikation kunde därvid göras i den nyss angivna regeln

rörande ersättningens omfattning.

Vidare må anmärkas, att i en vid årets riksdag väckt motion (I: 24) har

hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i 1886 års

lag, att domstol äger rätt att tillerkänna vittne, förutom gottgörelse för resekostnader,

ersättning dels med högst åtta kronor för dag för uppehälle dels

ock i särskilt fall för tidsspillan.

Såsom justitieombudsmannen framhållit avse gällande regler om vittnesersättning

enligt sin ordalydelse blott gottgörelse för utgifter för resa och

uppehälle. Praxis har emellertid — särskilt för fall då ersättningen icke skall

utgå av allmänna medel -— i viss mån övergivit denna ståndpunkt så att vid

bestämmandet av ersättningens belopp hänsyn tages även till mistad arbetsförtjänst.

I det för årets riksdag framlagda förslaget till rättegångsbalk har —

såsom förut framhållits — en dylik utvidgad ersättningsrätt i princip godkänts.

Emellertid har förutsatts, att, såvitt angår vittnesersättning som skall

utgå av allmänna medel, vissa modifikationer kunna göras i den allmänna

regeln rörande ersättningens omfattning.

Frågan örn rätt för vittne alt av allmänna medel erhålla gottgörelse även

för tidsspillan synes lämpligen böra upptagas till övervägande i samband

med utarbetandet av följdförfattningar till den nya rättegångsbalken.

Erfarenheten ger emellertid vid handen, att den högsta nu medgivna dagersättningen,

åtta kronor, åt vittne i brottmål och i förevarande hänseende

jämställda mål ej sällan framstår såsom otillräcklig även om hänsyn tages

allenast till vittnets utgifter för mat och logi. Det synes därför vara påkallat

att höja den för särskilda fall bestämda maximiersättningen, förslagsvis till

det av justitieombudsmannen ifrågasatta beloppet, tio kronor.

I och för sig kunde det även anses motiverat att höja den för normalfallen

angivna högsta gränsen för vittnesersättning, nämligen fem kronor. Både

statsfinansiella skäl oell andra överväganden mana emellertid till varsamhet

på denna punkt. Om det inkallade viltnet är bosatt på rättens sammanträdesort

— och så är mestadels fallet i mål vid rådhusrätterna — torde sålunda

fem kronor vanligen utgöra en fullt tillräcklig ersättning. Sedan i kungörelse

den 2 juni 1933 angående uppropslistor vid underdomstolarna föreskrivits,

att mål och ärenden skola, då den sammanlagda liandläggningstiden

kan beräknas bliva mer än tre timmar, indelas i grupper i uppropslistan,

med angivande av vissi klockslag före vilket de till varje grupp hörande

målen och ärendena ej komma att uppropas, torde längre väntetid förekomma

i väsentligt mindre utsträckning än vad tidigare varit fallet. Den ofta

gjorda iakttagelsen, att den högsta ersättningen i stor omfattning också blir

den faktiskt utgående, är dessutom ägnad att öka tveksamheten även i fråga

örn en blygsam höjning av den nuvarande övre gränsen för de normala fallen.

Denna torde därför tills vidare böra bibehållas.

Departements
chefen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr

44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 205.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 24 mars 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 13 mars 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 1 §

lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel

till vittnen i brottmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gunnar

Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

St

kilning till riksdagens protokoll ibis. I saini. Kr SÖS.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 1 april 19A2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 26 mars

1942 avgivna utlåtande över det den 13 samma månad till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den -4 juni 1886 (nr U

s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål; därvid

föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421098

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:288 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om, ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 a1 i texten
  2. 1LU 1942:46 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 s. 1 i texten