Sök i Ratio Lex

Angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m

1942-03-20 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:206, Angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående räntan å lån

från egnahemslånefonden m. m.; given Stockholms

slott den 20 mars 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 20 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen

anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,

uppkomna frågor angående räntan å lån från egnahemslånefonden samt

angående maximivärdet å bostadsegnahem och anför härvid följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saini. Nr 206—207.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Räntan å lån från egnahemslånefonden.

Beträffande egnahemslån, som beviljats före den 1 juli 1940, gäller efter

år 1934 vidtagna ändringar i tidigare egnahemslåneförfattning, att räntan

före amorteringsskyldighetens inträde utgör 3.6 procent för jordbrukslån

och 4 procent för bostadslån samt därefter — då räntan å egnahemslåns

amorteringsdel ingår i en till årligen lika belopp fastställd annuitet — dels

å lånets stående del 4 procent för jordbrukslån och 4.5 procent för bostadslån

och dels å amorteringsdelen 3.6 procent för jordbrukslån och 4 procent för

bostadslån. Emellertid har enligt kungörelse den 18 juni 1937 (nr 391) räntan

å den stående delen av lån, för vilka amorteringsskyldighet inträtt, tillfälligt

för åren 1937, 1938 och 1939 nedsatts till 3.6 procent för jordbrukslån

och till 4 procent för bostadslån. Motsvarande räntenedsättning gällde

enligt kungörelse den 7 juni 1940 (nr 596) även för åren 1940 och 1941 samt

gäller enligt kungörelse den 13 juni 1941 (nr 520) för år 1942. Det sagda

innebär, att egnahemslån, som beviljats före den 1 juli 1940, i sin helhet för

närvarande förräntas efter 3.6 procent beträffande jordbrukslån och 4 procent

beträffande bostadslån.

Enligt de vid 1939 års lagtima riksdag antagna grunderna för egnahemsverksamheten

skulle i fråga om räntan å egnahemslån gälla, att jordbrukslån,

skogslån, bostadslån, lån till förstärkning av ofullständigt jordbruk samt

egnahemsstatslån, som beviljats efter den 1 juli 1940, skulle förräntas efter

fast vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken skulle fastställas av Kungl.

Maj :t och icke finge understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer

under de tre budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats,

med tillägg av en fjärdedels procent. Med hänsyn till de ändrade förhållanden,

som inträffat efter 1939 års beslut rörande grunderna för egnahemslånens

förräntning, beslöt 1940 års lagtima riksdag, att sagda grunder tills

vidare icke skulle sättas i tillämpning. Vad angår egnahemslån, som beviljats

efter den 1 juli 1940, gäller sålunda enligt 25, 35, 40 och 59 §§ kungörelsen

den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten,

att räntan skall utgå efter en räntesats, som i vederbörlig ordning fastställes

av Kungl. Maj:t. Jämlikt kungörelser sistnämnda dag (nr 595) samt

den 13 juni 1941 (nr 519) skola egnahemslån, som beviljas under budgetåren

1940/41 och 1941/42, under åren 1940—1942 förräntas efter en räntefot, bestämd

till 3.6 procent för lån till jordbruksfastigheter och till 4 procent för

lån till bostadsfastigheter. Nämnas må, att å jordbrukslåns amorteringsdel

skall enligt 1940 års egnahemskungörelse till och med femte kalenderåret

efter det, då lånet beviljats, allenast erläggas ränta. Därefter skall, förutom

ränta, erläggas amortering enligt grunder, som fastställas av Kungl. Majit.

Å amorteringsdelen av s. k. skogslån skall, förutom ränta, erläggas amortering

enligt grunder, som bestämmas av vederbörande egnahemsnämnd med

hänsyn till låntagarens möjligheter att med tillämpning av överenskommen

hushållningsplan tillgodogöra sig skogen. I fråga om amorteringen å bo
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

3

stadslän gäller detsamma som om jordbrukslån, dock nied den skillnaden

att amorteringsskyldighet för bostadslån inträder redan med fjärde kalenderåret

efter det, då lånet beviljats. Eftersom räntan för nya egnahemslån

allenast fastställts provisoriskt, har icke heller någon fast amorteringsplan

kunnat bestämmas för dessa lån.

Jag torde få erinra om att chefen för finansdepartementet den 17 januari

1940 jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 januari samma år tillkallat

tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av frågan

örn räntan å lån från statens utlåningsfonder. Efter slutfört uppdrag ha de

sakkunniga den 20 december 1940 avgivit betänkande med förslag i ämnet.

Över betänkandet har ett flertal myndigheter avgivit infordrade utlåtanden.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 mars 1941 har det av de sakkunniga

framlagda förslaget jämte däröver avgivna utlåtanden överlämnats till statskontoret,

som anbefallts att med beaktande av de sakkunnigas förslag till

bestämningsgrunder för en normalränta vid den statliga utlåningen verkställa

utredning angående möjligheterna av större enhetlighet i utformningen av

räntebestämmelserna för de statliga utlåningsfonderna samt inkomma med

de förslag till förenklade regler, till vilka utredningen kunde föranleda.

f skrivelse den 21 januari 1942 har egnahemsstyrelsen erinrat om att styrelsen

i remissutlåtande den 26 februari 1941 över omförmälda betänkande

hemställt, att det av de sakkunniga framlagda förslaget icke måtte föranleda

någon åtgärd från statsmakternas sida och att frågan örn förräntningen

av lån från de statliga utlåningsfonderna måtte i sinom tid underkastas förnyad,

mera allsidig utredning. I avvaktan på en sådan utredning hade styrelsen

stannat för att förorda, att principerna för förräntningen av lån från

egnahemslånefonden fortfarande tills vidare bibehölles oförändrade. Emellertid

hade styrelsen uttalat som sin uppfattning, att bestämmelserna på förevarande

område icke längre borde lia provisorisk karaktär. Under erinran

att provisoriet i fråga om räntans bestämmande bibehållits även beträffande

egnahemslån, som beviljades under budgetåret 1941/42, samt under framhållande

att statskontoret ännu icke framlagt något förslag i anledning av

förenämnda utredningsuppdrag, har egnahemsstyrelsen ansett sig nu böra

underställa Kungl. Majrts prövning frågan örn egnahemslåneräntans storlek

för tiden efter innevarande år. Styrelsen yttrar rörande detta spörsmål i

huvudsak följande.

I överensstämmelse med den ståndpunkt, som intagits i styrelsens förenämnda

utlåtande den 26 februari 1941 — vilken för övrigt ansluter sig till

ett i proposition nr 130 till 1940 års lagtima riksdag framlagt förslag — håller

styrelsen fortfarande före, att bestämmelserna örn räntan å egnahemslån,

som utlämnas enligt 1 940 års kungörelse angående

den statliga egna hemsverksamheten, icke längre höra ha provisorisk

karaktär. Att så för närvarande är fallet är så mycket mera olägligt,

som det härigenom omöjliggöres alt fastställa amorteringsplan för dylika

lån. Lånesökande kunna alltså för närvarande icke erhålla kännedom örn

de framtida betalningsvillkoren för lånen. Styrelsen förordar på grund här
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mnj:ts proposition nr 206.

av, att räntan å lån, som redan beviljats enligt nyssnämnda kungörelse eller

som — innan nya grunder för förräntningen av statslån utlärdas — komma

att beviljas enligt denna kungörelse, nu fastställes för framtiden.

Vad angår räntans höjd finner styrelsen icke tillräcklig anledning att för

lån till jordbruksfastigheter förorda annan ränta än den som nu tillämpas,

eller 3.G procent.

För lån till bostadsfastigheter uttages för närvarande en ränta av 4 procent.

Denna ränta är relativt hög i jämförelse såväl med räntan å statens

upplåning som med de räntesatser, som tillämpas på allmänna marknaden,

särskilt om hänsyn tages till att egnahemslånet till större delen utgör primärlän.

En sänkning av räntan å bostadslån synes även motiverad ur den

synpunkten att det för närvarande på många håll råder knapphet i fråga om

tillgången på bostäder och att en stimulans åt byggnadsverksamheten därför

är önskvärd. Det förtjänar erinras örn att, bland annat av detta skäl, räntan

på nyutlämnade nybyggnadslån m. fl. lånetyper utgör 3.25 procent. Styrelsen

anser sig emellertid ej böra föreslå, att räntan å bostadsegnahemslån nedsättes

så långt. Såsom styrelsen tidigare i olika sammanhang uttalat, torde

övervägande skäl tala för att bostadsegnahemslån i räntehänseende likställas

med egnahemslån till jordbruksfastigheter. Med hänsyn till vad nu anförts

finner styrelsen sig höra förorda, att räntan å bostadsegnahemslån nedsättes

till 3.6 procent.

Beträffande grunderna för amorteringen av de lån, som beviljats eller

komma att beviljas enligt 1940 års egnahemskungörelse, torde det böra ankomma

på Kungl. Majit att meddela föreskrifter.

Vad angår egnahemslån, som utlämnats före den 1 juli

19 4 0, torde nedsättning fortfarande provisoriskt, förslagsvis för åren 1943

och 1944, böra medgivas i fråga örn räntan å stående delen av lån. Denna

nedsättning torde beträffande lån till jordbruksfastigheter liksom hittills

böra fixeras vid 3.6 procent, varvid räntan å dessa lån i deras helhet kommer

att utgå efter detta procenttal. Det nyss framlagda förslaget, att räntan å nya

bostadslån skall sänkas till 3.6 procent, behöver visserligen icke nödvändigt

motivera, att även räntan å äldre sådana lån nedsättes till samma procenttal.

Det kan erinras om att byggnadskostnaderna tidigare varit lägre, varför

äldre låntagare kunna lia mindre gäld att förränta, ävensom att såsom ett av

skälen för en sänkning av räntan ä nya bostadslån angivits önskvärdheten

av att bostadsbyggandet stimuleras. Emellertid anser styrelsen skäligt — örn

än med någon tvekan — att räntan å stående delen av bostadslån, vare sig

amorteringsskyldighet inträtt eller ej, provisoriskt bestämmes till 3.6 procent,

liksom för jordbrukslån. I övrigt komma de äldre bostadslånen att löpa

med en ränta av 4 procent. Då den nu ifrågasatta räntenedsättningen endast

avser stående del av lån, blir någon omräkning av redan fastställda annuiteter

ej erforderlig.

Under åberopande av det sålunda anförda har egnahemsstyrelsen hemställt,

att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels besluta, att egnahemslån,

som efter ingången av juli 1940 beviljats eller bomme att beviljas, skulle förräntas

efter en fast räntefot av 3.6 procent, ävensom bemyndiga Kungl. Majit

att meddela föreskrifter i fråga om amorteringen av lånen, dels ock medgiva,

att beträffande egnahemslån, som efter ingången av år 1920 men före

den 1 juli 1940 beviljats från egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående

del av lånen finge under åren 1943 och 1944 utgå efter 3.6 procent.

Över egnahemsstyrelsens framställning ha remissutlåtanden avgivits av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

5

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, lantbruksstyrelsen

samt Sveriges lantbruksförbund.

Fullmäktige i riksbanken ha icke haft något att erinra mot egnahemsstyrelsens

förslag, att räntefoten för efter den 1 juli 1940 beviljade egnahemslån,

såväl jordbruks- som bostadslån, fastställdes till 3.6 procent. Då bostadslånen

tidigare förräntats efter 4 procent, skulle sålunda för dessa ske en

viss räntesänkning. Detta syntes fullmäktige motiverat bland annat med hänsyn

till de avsevärt högre kostnaderna för de höstäder, som uppförts med

anlitande av dessa lån, i jämförelse med äldre hus. Vad beträffar räntan å

den stående delen av egnahemslån, vilka beviljats efter ingången av år 1920

men före den 1 juli 1940, lia fullmäktige tillstyrkt, att för jordbrukslånen

räntesatsen för åren 1943 och 1944 i likhet med vad som skett under tiden

1937—1942 nedsattes från 4 till 3.6 procent. För under samma tid beviljade

bostadslån har såsom förut nämnts räntan å lånens stående del under åren

1937—1942 tillfälligt nedsatts från 4.5 till 4 procent och fullmäktige ha förordat,

att denna senare räntesats fastställdes att gälla även för åren 1943,

och 1944. Till egnahemsstyrelsens förslag om en nedsättning av även denna

räntesats till 3.6 procent lia fullmäktige icke kunnat ansluta sig, då tillräckliga

skäl för en räntesänkning av denna omfattning icke syntes föreligga.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lia anfört följande.

Vad till en början beträffar förhållandet mellan räntan å bostadsegnahemslån

och egnahemslån till jordbruksfastigheter finna fullmäktige de skäl, som

på sin tid föranledde fastställandet av en högre ränta å det förra slaget av

lån, under nuvarande förhållanden ha förlorat sin giltighet. Fullmäktige vilja

därför instämma i egnahemsstyrelsens uttalande, att de båda slagen av egnahemslån

böra likställas i räntehänseende. Då vad angår räntans höjd ej synes

kunna ifrågakomma annat än att för jordbrukslån bibehålla den räntefot,

som nu tillämpas, skulle alltså därav följa, att räntan å bostadsegnahemslån

bör nedsättas från 4 procent till 3.6 procent.

Fullmäktige anse för sin del synnerligen önskvärt, att de nuvarande provisoriska

bestämmelserna angående räntan m. m. å statens egnahemslån i den

mån så kan ske bli ersatta med för en längre tid framåt gällande bestämmelser.

Fullmäktige ha därför intet att erinra mot egnahemsstyrelsens förslag,

att egnahemslån, sorn efter ingången av juli 1940 beviljats eller komma att

beviljas, skola förräntas efter en fast räntefot av 3.6 procent. Vad däremot

beträffar de egnahemslån, som beviljats före den 1 juli 1940, har egnahemsstyrelsen

föreslagit ett fortsatt provisorium av innebörd att den årliga räntan

å den stående delen av dessa lån må under åren 1943 och 1944 utgå efter 3.6

procent, sålunda även i detta fall samma räntefot för båda slagen av lån och

detta vare sig amorteringsskyldighet inträtt eller ej. Fullmäktige vilja ej heller

göra någon erinran mot förslaget i denna del utan få för sin del tillstyrka

detsamma.

Inom fullmäktige har emellertid uttalats skiljaktig mening av herr Magnusson,

som icke ansett sig kunna dela fullmäktiges och egnahemsstyrelsens

uppfattning, att räntan å jordbrukslån oell bostadslån borde likställas. De

skid som varit bestämmande för olikheten i avseende å ränta kvarstode enligt

reservantens mening alltjämt oförändrade, varjämte egnahemslånen samtidigt

som de erbjöde verkliga förmåner för låntagarna icke borde göras alltför

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

förlustbringande för statsverket. Av dessa skäl syntes en räntefot av 3.6 pro

cent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån vara väl avvägd. Reservanten

har vidare framhållit, att de statliga subventionerna av bostadsanskaffningen

vare sig densamma skedde genom egnahemslån eller på annat

sätt tenderade att främja inflyttningen till städer och samhällen respektive

avfolka landsbygden, vilket förhållande borde beaktas vid bedömande av

egnahemslåneräntan.

Statskontoret har erinrat, att frågan om sättet för egnahemslåneräntans bestämmande

inginge i det till statskontoret genom Kungl. Maj:ts beslut den 14

mars 1941 lämnade uppdraget att verkställa fortsatt utredning rörande räntebestämmelserna

för statens utlåningsfonder. Med hänsyn till egnahemslånefondens

storlek och speciella karaktär hade ämbetsverket därvid haft för avsikt

att behandla denna fond fristående och i räntehänseende hänföra den till

en särskild grupp. Då vid sådant förhållande frågan örn egnahemslåneräntan,

på grund av rådande provisorium i fråga örn lån beviljade efter den 1 juli 1940,

ändock måste föreläggas 1942 års riksdag, har statskontoret funnit det vara

lämpligt att upptaga ifrågavarande spörsmål till behandling i detta sammanhang.

Ämbetsverket yttrar beträffande föreliggande räntefråga i huvudsak

följande.

Vid den fortsatta utredningen angående låneräntan för statens utlåningsfonder

har statskontoret för avsikt att föreslå, att räntan å lån från sådana

fonder, som icke äro av subventionskaraktär, skall bestämmas med utgångspunkt

från den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden. Samtidigt

torde statskontoret komma att föreslå, att utlämnade lån skola förräntas

efter en för respektive låns löptid — eller beträffande långfristiga lån för en

del av denna tid — fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Dessa regler

torde i princip böra gälla även egnahemslåneräntan. Beträffande egnahemslånen

tillkommer dessutom såsom ett speciellt önskemål, att skilda årgångar av

lån om möjligt böra förräntas efter samma räntefot. En sådan likformig räntesättning

är av särskild betydelse för fastigheternas saluvärden, vilka påverkas

av låneräntorna. För låntagarna måste det nämligen framstå såsom en

orättvisa, att den enes fastighet erliölle högre värde än den andres, beroende

blott på att de startat sina egnahemslöretag vid skilda tidpunkter. Även ur

praktisk redovisningssynpunkt och med hänsyn till den lånesökande allmänhetens

möjligheter att i förväg kunna kalkylera sina egnahemslöretag synes

en flerårig fast ränta vara av betydelse.

Omförmälda fordringar på egnahemslåneräntans bestämmande torde för

närvarande kunna uppfyllas, örn de hittills provisoriskt gällande räntesatserna,

3.6 procent för jordbrukson och 4 procent för bostadslån, fastställas att

definitivt gälla tills vidare. Den på sådant sätt fastställda räntan skulle icke

nämnvärt avvika från medelräntan å den fonderade statsskulden, vilken för

åt 1942 beräknas komma att uppgå till 3.65 procent. Även örn den föreslagna

räntan, 3.6 procent, i fråga örn jordbrukslån icke täcker jämväl statens förvaltningskostnad

— beräknad till 74 procent — torde den böra godtagas. I

jämförelse med de närmast föregående åren komma statens kostnader för

denna lånerörelse genom minskade avskrivningsanslag under närmaste tiden

ändock att nedgå.

Beträffande bostadslånen anser sig statskontoret ej kunna biträda förslaget

örn nedsättning av låneräntan till 3.6 procent. Ämbetsverket får därvid

framhålla, att de föreslagna räntesatserna äro medelräntor, avsedda att gälla

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1

lindel- en längre följd av år. Med hänsyn till eventuell framtida räntestegring

torde det ej finnas skäl att binda denna medelränta vid nuvarande låga räntenivå.

Någon anledning att ändra hittillsvarande relation mellan jordbruksocli

bostadslåneräntorna synes ej heller föreligga. Framhållas må även, att

den föreslagna räntan, 4 procent, måste anses låg för ifrågavarande lån, vilka

jämväl omfatta sekundärkredit intill 75 procent av fastighetens värde.

Under åberopande av det anförda har statskontoret hemställt, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att besluta i enlighet med egnahemsstyrelsens

förslag med undantag i fråga örn bostadslåneräntan, som syntes böra fastställas

till 4 procent. De föreslagna räntesatserna borde enligt statskontorets

mening gälla tills vidare.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

• Styrelsen vill starkt framhålla önskvärdheten av att det nuvarande provisoriet

i fråga örn räntan å egnahemslån måtte upphöra och att sålunda en

fast räntefot fastställdes för dessa lån att gälla för framtiden. Det måste nämligen

medföra betydande olägenheter icke blott för de lånebeviljande myndigheterna

utan även och i synnerhet för låntagarna att en definitiv amorteringsplan

icke kan fastställas från början vid lånets beviljande. 1 likhet

med egnahemsstyrelsen finner sig lantbruksstyrelsen böra förorda, att räntan

å lån till jordbruksfastigheter härvid bestämmes till 3.6 procent eller samma

räntefot, som för närvarande provisoriskt tillämpas.

Vad därefter angår egnahemsstyrelsens förslag om nedsättande av räntan

å lån till bostadsfastigheter till samma räntefot som för lån till jordbruksfastigheter,

så synes det måhända kunna ifrågasättas, om det är riktigt att

anföra det nuvarande behovet av stimulans åt byggnadsverksamheten såsom

motiv för en åtgärd, som är avsedd att ha mera bestående giltighet. Då

emellertid förevarande förslag avser ett spörsmål av huvudsakligen bostadssocial

karaktär och såsom sådant fallande utanför lantbruksstyrelsens kompetensområde,

har styrelsen icke ansett sig böra uttala sig angående samma

förslag i annan mån än att styrelsen vitsordar, att ur jordbrukets synpunkt

anledning icke föreligger att framställa erinran mot genomförande av egnahemsstyrelsens

förslag.

Sveriges lantbruksförbuncl har tillstyrkt det av egnahemsstyrelsen framlagda

förslaget.

Av vad i det föregående anförts rörande räntesatserna för egnahemslån Departementsframgår,

att samtliga jordbrukslån för närvarande förräntas efter 3.6 pro- chefen
cent

och samtliga bostadslån efter 4 procent. Räntefoten för lån beviljade

efter den 30 juni 1940 är dock fastställd endast provisoriskt till och med år

1942 liksom även räntefoten för den slående delen av lån beviljade före den

I juli 1940.

Med hänsyn till vad statskontoret anfört beträffande riktlinjerna för den

inom ämbetsverket pågående utredningen rörande räntebestämmelserna för

statens utlåningsfonder torde något principiellt hinder för en slutgiltig lösning

redan nu av spörsmålet örn egnahemslånens förräntning icke möta. Vad

beträffar egnahemslån, som efter ingången av juli 1940 beviljats eller komma

att beviljas, synes det i hög grad önskvärt, att de nuvarande provisoriska

bestämmelserna angående räntan ersättas med bestämmelser, som äro avsedda

alt gillia under en längre följd av år. Det nuvarande systemet medför

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.is proposition nr 206.

nämligen avsevärda olägenheter främst för låntagarna men även för de lånebeviljande

myndigheterna på grund av att någon definitiv amorteringsplan

icke kan fastställas vid lånens beviljande. Då jag sålunda i likhet med samtliga

i ärendet hörda myndigheter anser mig böra förorda, att räntan för ifrågavarande

lån fastställes att gälla tills vidare, överensstämmer detta mitt

ståndpunkttagande, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, med

de riktlinjer som statskontoret angivit för den fortsatta utredningen rörande

låneräntorna.

1 fråga om egnahemslån, som utlämnats före den 1 juli 1940, har egnahemsstyrelsen

föreslagit, att den årliga räntan å stående del av lånen skulle

provisoriskt nedsättas även under åren 1943 och 1944. Styrelsens förslag

har biträtts av samtliga remissmyndigheter med undantag av statskontoret,

som ansett att räntan jämväl i förevarande fall bör fastställas att gälla tills

vidare. För närvarande är jag icke beredd att förorda någon ändring i den

provisoriska karaktär, som räntenedsättningen för ifrågavarande lån haft under

de senaste åren. Mot att provisoriet bestämmes att gälla för åren 1943

och 1944 har jag intet att erinra.

Vad angår egnahemslåneräntans storlek har någon meningsskiljaktighet

icke yppats beträffande räntan å lån till jordbruksfastigheter. Denna bör

följaktligen enligt egnahemsstyrelsens i samtliga remissutlåtanden biträdda

förslag bestämmas till oförändrat 3.6 procent. I fråga örn räntan å lån till

bostadsfastigheter gå däremot meningarna isär. Egnahemsstyrelsens förslag

att sänka sistnämnda ränta från 4 till 3.6 procent såväl å lån beviljade

efter ingången av juli 1940 som å stående delen av lån, som utlämnats före

angivna tidpunkt, har sålunda icke kunnat tillstyrkas av statskontoret samt

en reservant inom fullmäktige i riksgäldskontoret. I övrigt ha remissmyndigheterna

förordat förslaget, fullmäktige i riksbanken dock endast såvitt

angår räntan å lån beviljade efter ingången av juli 1940. Beträffande sistnämnda

lån vill även jag på skäl som av egnahemsstyrelsen samt fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret anförts tillstyrka, att likställighet

i räntehänseende på sätt styrelsen föreslagit nu åvägabringas mellan jordbrukslån

och bostadslån. Tillräckliga skäl för en motsvarande nedsättning

till 3.6 procent av räntan å stående del av de äldre bostadslånen synas däremot

icke förefinnas.

Jag förordar sålunda, att räntan å egnahemslån, som beviljats eller komma

att beviljas efter ingången av juli 1940, skola förräntas efter en fast räntefot

av 3.6 procent, varvid beträffande bostadslån räntenedsättningen synes

böra gälla från och med år 1942. Beträffande sådana egnahemslån, som beviljats

efter ingången av år 1920 men före den 1 juli 1940 och för vilka amorteringsskyldighet

inträtt, bör den årliga räntan å stående del av lånen under åren

1943 och 1944 utgå efter 3.6 procent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån.

Härvid kommer räntan å de äldre lånen i sin helhet att utgöra 3.6

procent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån. Nu föreslagna räntesatser

för egnahemslån torde endast obetydligt avvika från den effektiva medelräntan

å den fonderade statsskidden, vilken ränta av statskontoret ansetts

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

9

böra tagas till utgångspunkt för bestämmandet av räntan å lån från sådana

statliga utlåningsfonder som icke äro av subventionskaraktär. Den förordade

räntesättningen för egnahemslånen tager jämväl hänsyn till önskemålet att

skilda årgångar av lån örn möjligt böra förräntas efter samma räntefot.

Vad slutligen angår grunderna för amorteringen av lån, som beviljats eller

komma att beviljas enligt 1940 års egnahemskungörelse, torde riksdagens

bemyndigande böra utverkas för Kungl. Majit att med utgångspunkt från

omförmälda förräntningsregler meddela erforderliga föreskrifter.

Maximivärdet å bostadsegnahem.

Enligt 32 § andra stycket kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående

den statliga egnahemsverksamheten må egnahemslån till underlättande av

förvärv av bostadsegnahem (bostadslån) ej beviljas till förvärv av fastighet,

vars värde överstiger 12,000 kronor. Ej heller må, enligt 36 § andra stycket

i samma kungörelse, lån för om- eller tillbyggnad av bostadsegnahem utgå,

där värdet å fastigheten efter om- eller tillbyggnaden kommer att överstiga

12,000 kronor.

Frågan om maximivärdet å bostadsegnahem var föremål för diskussion

vid såväl 1939 som 1940 års lagtima riksdagar (prop. nr 236 respektive

130). Maximivärdet höjdes vid förstnämnda riksdag bland annat med hänsyn

till de stigande byggnadskostnaderna från 10,000 till 12,000 kronor.

Däremot avvisades en ifrågasatt ytterligare höjning av maximivärdet.

I skrivelse den 21 januari 1941 har egnahemsstyrelsen hemställt, att

Kungl. Majit måtte förelägga riksdagen förslag till sådana ändringar i 32

och 36 §§ omförmälda kungörelse nr 589/1940, att maximivärdet å bostadsegnahem

höjdes till 15,000 kronor. Styrelsen har till motivering av sin hemställan

anfört i huvudsak följande.

Sedan år 1940 ha byggnadskostnaderna fortsatt att stiga. För närvarande

torde ett nybyggt bostadsegnahem av god standard knappast kunna anskaffas

för ett pris av 12,000 kronor. Visserligen kan i en del fall den utvägen

anlitas, att fastigheten, även örn den kostat mer i förvärv, likväl nedvärderas

till 12,000 kronor. Då egnahemslånets högsta belopp anpassas efter sistnämnda

värde, kommer emellertid låntagarens möjlighet att erhålla lån med

tillräckligt belopp alt härvid minskas.

På grund av vad nu anförts och då det i nuvarande läge synes önskvärt,

att åtgärder vidtagas för främjande av bostadsbyggandet, finner egnahemsstyrelsen

sig böra förorda, att maximivärdet å bostadsegnahem höjes. Även

örn en höjning till 15,000 kronor måste anses vara i knappaste laget med

hänsyn lill nuvarande byggnadskostnader, synes man åtminstone tills vidare

kunna stanna därvid.

Vid tillämpning av ett sådant höjt maximivärde bör, liksom vid all egnahemslångivning,

noga uppmärksammas, att ej högre lån lämnas än som

låntagaren har förutsättning att förränta med sina påräkneliga inkomster.

Som »ett eget hem» bör i princip icke betraktas annan bostadsbyggnad än

sådan, som är avsedd för och utnyttjas av allenast en familj. Med eli sådant

enfamiljshus äro förenade betydande fördelar ur trevnadssynpunkt. Vid

egnahemslångivningen torde därför i allmänhet böra upprätthållas kravet

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

på att egnahemmen utgöras av enfamiljsbyggnader. Emellertid är det naturligt,

att ett eget hem tillmätes pä sådant sätt, att det läcker utrymmesbehoven

under olika skeden av en familjs tillvaro, exempelvis både när makarna

äro ensamma och då barnen växa upp. I så fall kan det under vissa

tider vara möjligt för egnahemsinnehavaren att byra ut ett eller annat rum

i byggnaden. Att möjligheter finnas att egnahemsbelåna en byggnad, även

örn rumsantalet från början synes något för stort för familjen och vissa rum

därför kunna disponeras för uthyrning, kan tydligen också ur mera allmän

synpunkt vara till fördel under tider, då knapphet råder i fråga örn bostäder.

För en sådan tillämpning, som styrelsen nn förordat, erfordras ingen

författningsändring. Styrelsen har emellertid velat beröra frågan med hänsyn

till att denna möjligen kan bli föremål för diskussion i samband med

förslaget örn höjning av maximivärdet å bostadsegnahem.

Särskilt under senare år lia nybildade egnahem i en del fall erhållit formen

av radhusbyggnader. Dessa kunna vara förenade med såväl olägenheter

som fördelar. De sistnämnda äro företrädesvis av ekonomisk art. Därest

fråga uppkommer örn egnahemsbelåning av bostadsbyggnader, ingående i

radhus, torde icke några hinder böra möta häremot. Härvid bör emellertid

bestämt förutsättas, att bebyggelsen är tillfredsställande ur trevnadssynpunkt

och att den i övrigt är rationellt ordnad.

över egnahemsstyrelsens förslag ha remissutlåtanden avgivits av fullmäktige

i riksbanken, statskontoret, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt

Sveriges lantbruksförbund.

Fullmäktige i riksbanken ha anfört följande.

I likhet med egnahemsstyrelsen anse fullmäktige en höjning av maximivärdet

å fastigheterna befogad med hänsyn till de sedan krigsutbrottet starkt

stegrade byggnadskostnaderna. Med en höjning av belåningsgränsen följer

dock att utrymme skapas för en ökning av de årliga bostadsutgifterna för

egnahemmen. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande låntagare redan förut

torde ha stark känning av de stegrade levnadskostnaderna — varvid de

för villaägare starkt ökade utgifterna för bränsle äro av särskild betydelse —

kan den föreslagna höjningen av lånebeloppen inge vissa betänkligheter. Det

måste emellertid anses vara av vikt, att detta slag av bostadsproduktion icke

förhindras och att en sådan standardsänkning icke sker, att de under nuvarande

förhållanden uppförda fastigheterna komma att sjunka starkt i värde

vid krigets slut. Med hänvisning till vad här anförts vilja fullmäktige icke motsätta

sig en höjning av maximivärdet i den av egnahemsstyrelsen föreslagna

omfattningen eller till 15,000 kronor. Fullmäktige förutsätta dock att, såsom

framhållits i egnahemsstyrelsens skrivelse, före beviljande av lån en noggrann

prövning sker av frågan, huruvida den lånesökande kan anses vara i stånd

att bestrida de med fastiglietsförvärvet förenade årliga utgifterna. Vid denna

prövning bör även en jämförelse göras med den å orten rådande hyresnivån

och undersökas de lånesökandes möjligheter att förhyra lämplig bostad till

lägre kostnad än vad det avsedda fastiglietsförvärvet skulle betinga.

Statskontoret och byggnadsstyrelsen ha icke haft något att erinra mot egnahemsstyrelsens

framställning.

Lantbruksstyrelsen har förklarat, att det ur jordbrukets synpunkt icke

funnes anledning att framställa någon erinran mot genomförandet av ifrågavarande

förslag.

Sveriges lantbruksförbund har helt instämt i de synpunkter, som av egna
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

11

hemsstyrelsen anförts i denna fråga. De höjda byggnadskostnaderna syntes,

framhåller förbundet, göra det ofrånkomligt, att maximivärdet å bostadsegnahem

höjdes, om den önskade utvecklingen på detta område ej skulle alltför

mycket hållas tillbaka. Då vidare de förutsättningar för tillämpandet av ett

höjt värde som egnahemsstyrelsen angivit, syntes kunna godtagas, har förbundet

tillstyrkt den gjorda framställningen.

Med hänsyn till den avsevärda stegring byggnadskostnaderna undergått Departementssedan

våren 1939, då det nuvarande maximivärdet å bostadsegnaliem, 12,000 chefenkronor,

fastställdes, synes en höjning av sagda värde vara motiverad. Mot

att maximivärdet i enlighet med egnahemsstyrelsens förslag, vilket lämnats

utan erinran i samtliga remissutlåtanden, höjes till 15,000 kronor har jag

intet att erinra. I likhet med egnahemsstyrelsen och fullmäktige i riksbanken

förutsätter jag emellertid, att före beviljandet av lån noggrant prövas, huruvida

lånesökanden kan anses vara i stånd att gälda de med egnahemsförvärvet

förenade årliga utgifterna. Hänsyn bör också tagas till den lånesökandes

möjligheter att förhyra lämplig bostad till lägre kostnad än vad det avsedda

fastighetsförvärvet skulle betinga. Höjningen bör träda i tillämpning från

och med den 1 juli 1942. Därest riksdagen bifaller vad jag sålunda förordat,

torde det få ankomma på Kungl. Majit att vidtaga erforderliga författningsändringar.

Vad egnahemsstyrelsen i övrigt anfört i detta ärende har icke föranlett

någon erinran från min sida.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen att

dels besluta, att egnahemslån, som efter ingången av juli

1940 beviljats eller komma att beviljas, skola förräntas efter

en fast räntefot av 3.6 procent, ävensom bemyndiga Kungl.

Majit att meddela föreskrifter i fråga om amorteringen av

lånen,

dels medgiva, att beträffande egnahemslån, som efter ingången

av år 1920 men före den 1 juli 1940 beviljats från

egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående del av lånen

må under åren 1943 och 1944 utgå efter 3.6 procent för

jordbrukslån och 4 procent för bostadslån,

dels ock besluta, att maximivärdet å bostadsegnahem skall

från och med den 1 juli 1942 höjas till 15,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Sandström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:262 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 6 i texten
  2. JoU 1942:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten