Angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m
1942-03-20 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:206, Angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 206.
1
Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående räntan å lån
från egnahemslånefonden m. m.; given Stockholms
slott den 20 mars 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allemådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 20 mars 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
uppkomna frågor angående räntan å lån från egnahemslånefonden samt
angående maximivärdet å bostadsegnahem och anför härvid följande.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saini. Nr 206—207.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Räntan å lån från egnahemslånefonden.
Beträffande egnahemslån, som beviljats före den 1 juli 1940, gäller efter
år 1934 vidtagna ändringar i tidigare egnahemslåneförfattning, att räntan
före amorteringsskyldighetens inträde utgör 3.6 procent för jordbrukslån
och 4 procent för bostadslån samt därefter — då räntan å egnahemslåns
amorteringsdel ingår i en till årligen lika belopp fastställd annuitet — dels
å lånets stående del 4 procent för jordbrukslån och 4.5 procent för bostadslån
och dels å amorteringsdelen 3.6 procent för jordbrukslån och 4 procent för
bostadslån. Emellertid har enligt kungörelse den 18 juni 1937 (nr 391) räntan
å den stående delen av lån, för vilka amorteringsskyldighet inträtt, tillfälligt
för åren 1937, 1938 och 1939 nedsatts till 3.6 procent för jordbrukslån
och till 4 procent för bostadslån. Motsvarande räntenedsättning gällde
enligt kungörelse den 7 juni 1940 (nr 596) även för åren 1940 och 1941 samt
gäller enligt kungörelse den 13 juni 1941 (nr 520) för år 1942. Det sagda
innebär, att egnahemslån, som beviljats före den 1 juli 1940, i sin helhet för
närvarande förräntas efter 3.6 procent beträffande jordbrukslån och 4 procent
beträffande bostadslån.
Enligt de vid 1939 års lagtima riksdag antagna grunderna för egnahemsverksamheten
skulle i fråga om räntan å egnahemslån gälla, att jordbrukslån,
skogslån, bostadslån, lån till förstärkning av ofullständigt jordbruk samt
egnahemsstatslån, som beviljats efter den 1 juli 1940, skulle förräntas efter
fast vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken skulle fastställas av Kungl.
Maj :t och icke finge understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer
under de tre budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats,
med tillägg av en fjärdedels procent. Med hänsyn till de ändrade förhållanden,
som inträffat efter 1939 års beslut rörande grunderna för egnahemslånens
förräntning, beslöt 1940 års lagtima riksdag, att sagda grunder tills
vidare icke skulle sättas i tillämpning. Vad angår egnahemslån, som beviljats
efter den 1 juli 1940, gäller sålunda enligt 25, 35, 40 och 59 §§ kungörelsen
den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egnahemsverksamheten,
att räntan skall utgå efter en räntesats, som i vederbörlig ordning fastställes
av Kungl. Maj:t. Jämlikt kungörelser sistnämnda dag (nr 595) samt
den 13 juni 1941 (nr 519) skola egnahemslån, som beviljas under budgetåren
1940/41 och 1941/42, under åren 1940—1942 förräntas efter en räntefot, bestämd
till 3.6 procent för lån till jordbruksfastigheter och till 4 procent för
lån till bostadsfastigheter. Nämnas må, att å jordbrukslåns amorteringsdel
skall enligt 1940 års egnahemskungörelse till och med femte kalenderåret
efter det, då lånet beviljats, allenast erläggas ränta. Därefter skall, förutom
ränta, erläggas amortering enligt grunder, som fastställas av Kungl. Majit.
Å amorteringsdelen av s. k. skogslån skall, förutom ränta, erläggas amortering
enligt grunder, som bestämmas av vederbörande egnahemsnämnd med
hänsyn till låntagarens möjligheter att med tillämpning av överenskommen
hushållningsplan tillgodogöra sig skogen. I fråga om amorteringen å bo
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
3
stadslän gäller detsamma som om jordbrukslån, dock nied den skillnaden
att amorteringsskyldighet för bostadslån inträder redan med fjärde kalenderåret
efter det, då lånet beviljats. Eftersom räntan för nya egnahemslån
allenast fastställts provisoriskt, har icke heller någon fast amorteringsplan
kunnat bestämmas för dessa lån.
Jag torde få erinra om att chefen för finansdepartementet den 17 januari
1940 jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 januari samma år tillkallat
tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av frågan
örn räntan å lån från statens utlåningsfonder. Efter slutfört uppdrag ha de
sakkunniga den 20 december 1940 avgivit betänkande med förslag i ämnet.
Över betänkandet har ett flertal myndigheter avgivit infordrade utlåtanden.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 mars 1941 har det av de sakkunniga
framlagda förslaget jämte däröver avgivna utlåtanden överlämnats till statskontoret,
som anbefallts att med beaktande av de sakkunnigas förslag till
bestämningsgrunder för en normalränta vid den statliga utlåningen verkställa
utredning angående möjligheterna av större enhetlighet i utformningen av
räntebestämmelserna för de statliga utlåningsfonderna samt inkomma med
de förslag till förenklade regler, till vilka utredningen kunde föranleda.
f skrivelse den 21 januari 1942 har egnahemsstyrelsen erinrat om att styrelsen
i remissutlåtande den 26 februari 1941 över omförmälda betänkande
hemställt, att det av de sakkunniga framlagda förslaget icke måtte föranleda
någon åtgärd från statsmakternas sida och att frågan örn förräntningen
av lån från de statliga utlåningsfonderna måtte i sinom tid underkastas förnyad,
mera allsidig utredning. I avvaktan på en sådan utredning hade styrelsen
stannat för att förorda, att principerna för förräntningen av lån från
egnahemslånefonden fortfarande tills vidare bibehölles oförändrade. Emellertid
hade styrelsen uttalat som sin uppfattning, att bestämmelserna på förevarande
område icke längre borde lia provisorisk karaktär. Under erinran
att provisoriet i fråga om räntans bestämmande bibehållits även beträffande
egnahemslån, som beviljades under budgetåret 1941/42, samt under framhållande
att statskontoret ännu icke framlagt något förslag i anledning av
förenämnda utredningsuppdrag, har egnahemsstyrelsen ansett sig nu böra
underställa Kungl. Majrts prövning frågan örn egnahemslåneräntans storlek
för tiden efter innevarande år. Styrelsen yttrar rörande detta spörsmål i
huvudsak följande.
I överensstämmelse med den ståndpunkt, som intagits i styrelsens förenämnda
utlåtande den 26 februari 1941 — vilken för övrigt ansluter sig till
ett i proposition nr 130 till 1940 års lagtima riksdag framlagt förslag — håller
styrelsen fortfarande före, att bestämmelserna örn räntan å egnahemslån,
som utlämnas enligt 1 940 års kungörelse angående
den statliga egna hemsverksamheten, icke längre höra ha provisorisk
karaktär. Att så för närvarande är fallet är så mycket mera olägligt,
som det härigenom omöjliggöres alt fastställa amorteringsplan för dylika
lån. Lånesökande kunna alltså för närvarande icke erhålla kännedom örn
de framtida betalningsvillkoren för lånen. Styrelsen förordar på grund här
-
4
Kungl. Mnj:ts proposition nr 206.
av, att räntan å lån, som redan beviljats enligt nyssnämnda kungörelse eller
som — innan nya grunder för förräntningen av statslån utlärdas — komma
att beviljas enligt denna kungörelse, nu fastställes för framtiden.
Vad angår räntans höjd finner styrelsen icke tillräcklig anledning att för
lån till jordbruksfastigheter förorda annan ränta än den som nu tillämpas,
eller 3.G procent.
För lån till bostadsfastigheter uttages för närvarande en ränta av 4 procent.
Denna ränta är relativt hög i jämförelse såväl med räntan å statens
upplåning som med de räntesatser, som tillämpas på allmänna marknaden,
särskilt om hänsyn tages till att egnahemslånet till större delen utgör primärlän.
En sänkning av räntan å bostadslån synes även motiverad ur den
synpunkten att det för närvarande på många håll råder knapphet i fråga om
tillgången på bostäder och att en stimulans åt byggnadsverksamheten därför
är önskvärd. Det förtjänar erinras örn att, bland annat av detta skäl, räntan
på nyutlämnade nybyggnadslån m. fl. lånetyper utgör 3.25 procent. Styrelsen
anser sig emellertid ej böra föreslå, att räntan å bostadsegnahemslån nedsättes
så långt. Såsom styrelsen tidigare i olika sammanhang uttalat, torde
övervägande skäl tala för att bostadsegnahemslån i räntehänseende likställas
med egnahemslån till jordbruksfastigheter. Med hänsyn till vad nu anförts
finner styrelsen sig höra förorda, att räntan å bostadsegnahemslån nedsättes
till 3.6 procent.
Beträffande grunderna för amorteringen av de lån, som beviljats eller
komma att beviljas enligt 1940 års egnahemskungörelse, torde det böra ankomma
på Kungl. Majit att meddela föreskrifter.
Vad angår egnahemslån, som utlämnats före den 1 juli
19 4 0, torde nedsättning fortfarande provisoriskt, förslagsvis för åren 1943
och 1944, böra medgivas i fråga örn räntan å stående delen av lån. Denna
nedsättning torde beträffande lån till jordbruksfastigheter liksom hittills
böra fixeras vid 3.6 procent, varvid räntan å dessa lån i deras helhet kommer
att utgå efter detta procenttal. Det nyss framlagda förslaget, att räntan å nya
bostadslån skall sänkas till 3.6 procent, behöver visserligen icke nödvändigt
motivera, att även räntan å äldre sådana lån nedsättes till samma procenttal.
Det kan erinras om att byggnadskostnaderna tidigare varit lägre, varför
äldre låntagare kunna lia mindre gäld att förränta, ävensom att såsom ett av
skälen för en sänkning av räntan ä nya bostadslån angivits önskvärdheten
av att bostadsbyggandet stimuleras. Emellertid anser styrelsen skäligt — örn
än med någon tvekan — att räntan å stående delen av bostadslån, vare sig
amorteringsskyldighet inträtt eller ej, provisoriskt bestämmes till 3.6 procent,
liksom för jordbrukslån. I övrigt komma de äldre bostadslånen att löpa
med en ränta av 4 procent. Då den nu ifrågasatta räntenedsättningen endast
avser stående del av lån, blir någon omräkning av redan fastställda annuiteter
ej erforderlig.
Under åberopande av det sålunda anförda har egnahemsstyrelsen hemställt,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels besluta, att egnahemslån,
som efter ingången av juli 1940 beviljats eller bomme att beviljas, skulle förräntas
efter en fast räntefot av 3.6 procent, ävensom bemyndiga Kungl. Majit
att meddela föreskrifter i fråga om amorteringen av lånen, dels ock medgiva,
att beträffande egnahemslån, som efter ingången av år 1920 men före
den 1 juli 1940 beviljats från egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående
del av lånen finge under åren 1943 och 1944 utgå efter 3.6 procent.
Över egnahemsstyrelsens framställning ha remissutlåtanden avgivits av
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
5
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, lantbruksstyrelsen
samt Sveriges lantbruksförbund.
Fullmäktige i riksbanken ha icke haft något att erinra mot egnahemsstyrelsens
förslag, att räntefoten för efter den 1 juli 1940 beviljade egnahemslån,
såväl jordbruks- som bostadslån, fastställdes till 3.6 procent. Då bostadslånen
tidigare förräntats efter 4 procent, skulle sålunda för dessa ske en
viss räntesänkning. Detta syntes fullmäktige motiverat bland annat med hänsyn
till de avsevärt högre kostnaderna för de höstäder, som uppförts med
anlitande av dessa lån, i jämförelse med äldre hus. Vad beträffar räntan å
den stående delen av egnahemslån, vilka beviljats efter ingången av år 1920
men före den 1 juli 1940, lia fullmäktige tillstyrkt, att för jordbrukslånen
räntesatsen för åren 1943 och 1944 i likhet med vad som skett under tiden
1937—1942 nedsattes från 4 till 3.6 procent. För under samma tid beviljade
bostadslån har såsom förut nämnts räntan å lånens stående del under åren
1937—1942 tillfälligt nedsatts från 4.5 till 4 procent och fullmäktige ha förordat,
att denna senare räntesats fastställdes att gälla även för åren 1943,
och 1944. Till egnahemsstyrelsens förslag om en nedsättning av även denna
räntesats till 3.6 procent lia fullmäktige icke kunnat ansluta sig, då tillräckliga
skäl för en räntesänkning av denna omfattning icke syntes föreligga.
Fullmäktige i riksgäldskontoret lia anfört följande.
Vad till en början beträffar förhållandet mellan räntan å bostadsegnahemslån
och egnahemslån till jordbruksfastigheter finna fullmäktige de skäl, som
på sin tid föranledde fastställandet av en högre ränta å det förra slaget av
lån, under nuvarande förhållanden ha förlorat sin giltighet. Fullmäktige vilja
därför instämma i egnahemsstyrelsens uttalande, att de båda slagen av egnahemslån
böra likställas i räntehänseende. Då vad angår räntans höjd ej synes
kunna ifrågakomma annat än att för jordbrukslån bibehålla den räntefot,
som nu tillämpas, skulle alltså därav följa, att räntan å bostadsegnahemslån
bör nedsättas från 4 procent till 3.6 procent.
Fullmäktige anse för sin del synnerligen önskvärt, att de nuvarande provisoriska
bestämmelserna angående räntan m. m. å statens egnahemslån i den
mån så kan ske bli ersatta med för en längre tid framåt gällande bestämmelser.
Fullmäktige ha därför intet att erinra mot egnahemsstyrelsens förslag,
att egnahemslån, sorn efter ingången av juli 1940 beviljats eller komma att
beviljas, skola förräntas efter en fast räntefot av 3.6 procent. Vad däremot
beträffar de egnahemslån, som beviljats före den 1 juli 1940, har egnahemsstyrelsen
föreslagit ett fortsatt provisorium av innebörd att den årliga räntan
å den stående delen av dessa lån må under åren 1943 och 1944 utgå efter 3.6
procent, sålunda även i detta fall samma räntefot för båda slagen av lån och
detta vare sig amorteringsskyldighet inträtt eller ej. Fullmäktige vilja ej heller
göra någon erinran mot förslaget i denna del utan få för sin del tillstyrka
detsamma.
Inom fullmäktige har emellertid uttalats skiljaktig mening av herr Magnusson,
som icke ansett sig kunna dela fullmäktiges och egnahemsstyrelsens
uppfattning, att räntan å jordbrukslån oell bostadslån borde likställas. De
skid som varit bestämmande för olikheten i avseende å ränta kvarstode enligt
reservantens mening alltjämt oförändrade, varjämte egnahemslånen samtidigt
som de erbjöde verkliga förmåner för låntagarna icke borde göras alltför
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
förlustbringande för statsverket. Av dessa skäl syntes en räntefot av 3.6 pro
cent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån vara väl avvägd. Reservanten
har vidare framhållit, att de statliga subventionerna av bostadsanskaffningen
vare sig densamma skedde genom egnahemslån eller på annat
sätt tenderade att främja inflyttningen till städer och samhällen respektive
avfolka landsbygden, vilket förhållande borde beaktas vid bedömande av
egnahemslåneräntan.
Statskontoret har erinrat, att frågan om sättet för egnahemslåneräntans bestämmande
inginge i det till statskontoret genom Kungl. Maj:ts beslut den 14
mars 1941 lämnade uppdraget att verkställa fortsatt utredning rörande räntebestämmelserna
för statens utlåningsfonder. Med hänsyn till egnahemslånefondens
storlek och speciella karaktär hade ämbetsverket därvid haft för avsikt
att behandla denna fond fristående och i räntehänseende hänföra den till
en särskild grupp. Då vid sådant förhållande frågan örn egnahemslåneräntan,
på grund av rådande provisorium i fråga örn lån beviljade efter den 1 juli 1940,
ändock måste föreläggas 1942 års riksdag, har statskontoret funnit det vara
lämpligt att upptaga ifrågavarande spörsmål till behandling i detta sammanhang.
Ämbetsverket yttrar beträffande föreliggande räntefråga i huvudsak
följande.
Vid den fortsatta utredningen angående låneräntan för statens utlåningsfonder
har statskontoret för avsikt att föreslå, att räntan å lån från sådana
fonder, som icke äro av subventionskaraktär, skall bestämmas med utgångspunkt
från den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden. Samtidigt
torde statskontoret komma att föreslå, att utlämnade lån skola förräntas
efter en för respektive låns löptid — eller beträffande långfristiga lån för en
del av denna tid — fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Dessa regler
torde i princip böra gälla även egnahemslåneräntan. Beträffande egnahemslånen
tillkommer dessutom såsom ett speciellt önskemål, att skilda årgångar av
lån om möjligt böra förräntas efter samma räntefot. En sådan likformig räntesättning
är av särskild betydelse för fastigheternas saluvärden, vilka påverkas
av låneräntorna. För låntagarna måste det nämligen framstå såsom en
orättvisa, att den enes fastighet erliölle högre värde än den andres, beroende
blott på att de startat sina egnahemslöretag vid skilda tidpunkter. Även ur
praktisk redovisningssynpunkt och med hänsyn till den lånesökande allmänhetens
möjligheter att i förväg kunna kalkylera sina egnahemslöretag synes
en flerårig fast ränta vara av betydelse.
Omförmälda fordringar på egnahemslåneräntans bestämmande torde för
närvarande kunna uppfyllas, örn de hittills provisoriskt gällande räntesatserna,
3.6 procent för jordbrukson och 4 procent för bostadslån, fastställas att
definitivt gälla tills vidare. Den på sådant sätt fastställda räntan skulle icke
nämnvärt avvika från medelräntan å den fonderade statsskulden, vilken för
åt 1942 beräknas komma att uppgå till 3.65 procent. Även örn den föreslagna
räntan, 3.6 procent, i fråga örn jordbrukslån icke täcker jämväl statens förvaltningskostnad
— beräknad till 74 procent — torde den böra godtagas. I
jämförelse med de närmast föregående åren komma statens kostnader för
denna lånerörelse genom minskade avskrivningsanslag under närmaste tiden
ändock att nedgå.
Beträffande bostadslånen anser sig statskontoret ej kunna biträda förslaget
örn nedsättning av låneräntan till 3.6 procent. Ämbetsverket får därvid
framhålla, att de föreslagna räntesatserna äro medelräntor, avsedda att gälla
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
1
lindel- en längre följd av år. Med hänsyn till eventuell framtida räntestegring
torde det ej finnas skäl att binda denna medelränta vid nuvarande låga räntenivå.
Någon anledning att ändra hittillsvarande relation mellan jordbruksocli
bostadslåneräntorna synes ej heller föreligga. Framhållas må även, att
den föreslagna räntan, 4 procent, måste anses låg för ifrågavarande lån, vilka
jämväl omfatta sekundärkredit intill 75 procent av fastighetens värde.
Under åberopande av det anförda har statskontoret hemställt, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att besluta i enlighet med egnahemsstyrelsens
förslag med undantag i fråga örn bostadslåneräntan, som syntes böra fastställas
till 4 procent. De föreslagna räntesatserna borde enligt statskontorets
mening gälla tills vidare.
Lantbruksstyrelsen har anfört:
• Styrelsen vill starkt framhålla önskvärdheten av att det nuvarande provisoriet
i fråga örn räntan å egnahemslån måtte upphöra och att sålunda en
fast räntefot fastställdes för dessa lån att gälla för framtiden. Det måste nämligen
medföra betydande olägenheter icke blott för de lånebeviljande myndigheterna
utan även och i synnerhet för låntagarna att en definitiv amorteringsplan
icke kan fastställas från början vid lånets beviljande. 1 likhet
med egnahemsstyrelsen finner sig lantbruksstyrelsen böra förorda, att räntan
å lån till jordbruksfastigheter härvid bestämmes till 3.6 procent eller samma
räntefot, som för närvarande provisoriskt tillämpas.
Vad därefter angår egnahemsstyrelsens förslag om nedsättande av räntan
å lån till bostadsfastigheter till samma räntefot som för lån till jordbruksfastigheter,
så synes det måhända kunna ifrågasättas, om det är riktigt att
anföra det nuvarande behovet av stimulans åt byggnadsverksamheten såsom
motiv för en åtgärd, som är avsedd att ha mera bestående giltighet. Då
emellertid förevarande förslag avser ett spörsmål av huvudsakligen bostadssocial
karaktär och såsom sådant fallande utanför lantbruksstyrelsens kompetensområde,
har styrelsen icke ansett sig böra uttala sig angående samma
förslag i annan mån än att styrelsen vitsordar, att ur jordbrukets synpunkt
anledning icke föreligger att framställa erinran mot genomförande av egnahemsstyrelsens
förslag.
Sveriges lantbruksförbuncl har tillstyrkt det av egnahemsstyrelsen framlagda
förslaget.
Av vad i det föregående anförts rörande räntesatserna för egnahemslån Departementsframgår,
att samtliga jordbrukslån för närvarande förräntas efter 3.6 pro- chefen
cent
och samtliga bostadslån efter 4 procent. Räntefoten för lån beviljade
efter den 30 juni 1940 är dock fastställd endast provisoriskt till och med år
1942 liksom även räntefoten för den slående delen av lån beviljade före den
I juli 1940.
Med hänsyn till vad statskontoret anfört beträffande riktlinjerna för den
inom ämbetsverket pågående utredningen rörande räntebestämmelserna för
statens utlåningsfonder torde något principiellt hinder för en slutgiltig lösning
redan nu av spörsmålet örn egnahemslånens förräntning icke möta. Vad
beträffar egnahemslån, som efter ingången av juli 1940 beviljats eller komma
att beviljas, synes det i hög grad önskvärt, att de nuvarande provisoriska
bestämmelserna angående räntan ersättas med bestämmelser, som äro avsedda
alt gillia under en längre följd av år. Det nuvarande systemet medför
8
Kungl. Maj.is proposition nr 206.
nämligen avsevärda olägenheter främst för låntagarna men även för de lånebeviljande
myndigheterna på grund av att någon definitiv amorteringsplan
icke kan fastställas vid lånens beviljande. Då jag sålunda i likhet med samtliga
i ärendet hörda myndigheter anser mig böra förorda, att räntan för ifrågavarande
lån fastställes att gälla tills vidare, överensstämmer detta mitt
ståndpunkttagande, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen, med
de riktlinjer som statskontoret angivit för den fortsatta utredningen rörande
låneräntorna.
1 fråga om egnahemslån, som utlämnats före den 1 juli 1940, har egnahemsstyrelsen
föreslagit, att den årliga räntan å stående del av lånen skulle
provisoriskt nedsättas även under åren 1943 och 1944. Styrelsens förslag
har biträtts av samtliga remissmyndigheter med undantag av statskontoret,
som ansett att räntan jämväl i förevarande fall bör fastställas att gälla tills
vidare. För närvarande är jag icke beredd att förorda någon ändring i den
provisoriska karaktär, som räntenedsättningen för ifrågavarande lån haft under
de senaste åren. Mot att provisoriet bestämmes att gälla för åren 1943
och 1944 har jag intet att erinra.
Vad angår egnahemslåneräntans storlek har någon meningsskiljaktighet
icke yppats beträffande räntan å lån till jordbruksfastigheter. Denna bör
följaktligen enligt egnahemsstyrelsens i samtliga remissutlåtanden biträdda
förslag bestämmas till oförändrat 3.6 procent. I fråga örn räntan å lån till
bostadsfastigheter gå däremot meningarna isär. Egnahemsstyrelsens förslag
att sänka sistnämnda ränta från 4 till 3.6 procent såväl å lån beviljade
efter ingången av juli 1940 som å stående delen av lån, som utlämnats före
angivna tidpunkt, har sålunda icke kunnat tillstyrkas av statskontoret samt
en reservant inom fullmäktige i riksgäldskontoret. I övrigt ha remissmyndigheterna
förordat förslaget, fullmäktige i riksbanken dock endast såvitt
angår räntan å lån beviljade efter ingången av juli 1940. Beträffande sistnämnda
lån vill även jag på skäl som av egnahemsstyrelsen samt fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret anförts tillstyrka, att likställighet
i räntehänseende på sätt styrelsen föreslagit nu åvägabringas mellan jordbrukslån
och bostadslån. Tillräckliga skäl för en motsvarande nedsättning
till 3.6 procent av räntan å stående del av de äldre bostadslånen synas däremot
icke förefinnas.
Jag förordar sålunda, att räntan å egnahemslån, som beviljats eller komma
att beviljas efter ingången av juli 1940, skola förräntas efter en fast räntefot
av 3.6 procent, varvid beträffande bostadslån räntenedsättningen synes
böra gälla från och med år 1942. Beträffande sådana egnahemslån, som beviljats
efter ingången av år 1920 men före den 1 juli 1940 och för vilka amorteringsskyldighet
inträtt, bör den årliga räntan å stående del av lånen under åren
1943 och 1944 utgå efter 3.6 procent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån.
Härvid kommer räntan å de äldre lånen i sin helhet att utgöra 3.6
procent för jordbrukslån och 4 procent för bostadslån. Nu föreslagna räntesatser
för egnahemslån torde endast obetydligt avvika från den effektiva medelräntan
å den fonderade statsskidden, vilken ränta av statskontoret ansetts
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
9
böra tagas till utgångspunkt för bestämmandet av räntan å lån från sådana
statliga utlåningsfonder som icke äro av subventionskaraktär. Den förordade
räntesättningen för egnahemslånen tager jämväl hänsyn till önskemålet att
skilda årgångar av lån örn möjligt böra förräntas efter samma räntefot.
Vad slutligen angår grunderna för amorteringen av lån, som beviljats eller
komma att beviljas enligt 1940 års egnahemskungörelse, torde riksdagens
bemyndigande böra utverkas för Kungl. Majit att med utgångspunkt från
omförmälda förräntningsregler meddela erforderliga föreskrifter.
Maximivärdet å bostadsegnahem.
Enligt 32 § andra stycket kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående
den statliga egnahemsverksamheten må egnahemslån till underlättande av
förvärv av bostadsegnahem (bostadslån) ej beviljas till förvärv av fastighet,
vars värde överstiger 12,000 kronor. Ej heller må, enligt 36 § andra stycket
i samma kungörelse, lån för om- eller tillbyggnad av bostadsegnahem utgå,
där värdet å fastigheten efter om- eller tillbyggnaden kommer att överstiga
12,000 kronor.
Frågan om maximivärdet å bostadsegnahem var föremål för diskussion
vid såväl 1939 som 1940 års lagtima riksdagar (prop. nr 236 respektive
130). Maximivärdet höjdes vid förstnämnda riksdag bland annat med hänsyn
till de stigande byggnadskostnaderna från 10,000 till 12,000 kronor.
Däremot avvisades en ifrågasatt ytterligare höjning av maximivärdet.
I skrivelse den 21 januari 1941 har egnahemsstyrelsen hemställt, att
Kungl. Majit måtte förelägga riksdagen förslag till sådana ändringar i 32
och 36 §§ omförmälda kungörelse nr 589/1940, att maximivärdet å bostadsegnahem
höjdes till 15,000 kronor. Styrelsen har till motivering av sin hemställan
anfört i huvudsak följande.
Sedan år 1940 ha byggnadskostnaderna fortsatt att stiga. För närvarande
torde ett nybyggt bostadsegnahem av god standard knappast kunna anskaffas
för ett pris av 12,000 kronor. Visserligen kan i en del fall den utvägen
anlitas, att fastigheten, även örn den kostat mer i förvärv, likväl nedvärderas
till 12,000 kronor. Då egnahemslånets högsta belopp anpassas efter sistnämnda
värde, kommer emellertid låntagarens möjlighet att erhålla lån med
tillräckligt belopp alt härvid minskas.
På grund av vad nu anförts och då det i nuvarande läge synes önskvärt,
att åtgärder vidtagas för främjande av bostadsbyggandet, finner egnahemsstyrelsen
sig böra förorda, att maximivärdet å bostadsegnahem höjes. Även
örn en höjning till 15,000 kronor måste anses vara i knappaste laget med
hänsyn lill nuvarande byggnadskostnader, synes man åtminstone tills vidare
kunna stanna därvid.
Vid tillämpning av ett sådant höjt maximivärde bör, liksom vid all egnahemslångivning,
noga uppmärksammas, att ej högre lån lämnas än som
låntagaren har förutsättning att förränta med sina påräkneliga inkomster.
Som »ett eget hem» bör i princip icke betraktas annan bostadsbyggnad än
sådan, som är avsedd för och utnyttjas av allenast en familj. Med eli sådant
enfamiljshus äro förenade betydande fördelar ur trevnadssynpunkt. Vid
egnahemslångivningen torde därför i allmänhet böra upprätthållas kravet
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
på att egnahemmen utgöras av enfamiljsbyggnader. Emellertid är det naturligt,
att ett eget hem tillmätes pä sådant sätt, att det läcker utrymmesbehoven
under olika skeden av en familjs tillvaro, exempelvis både när makarna
äro ensamma och då barnen växa upp. I så fall kan det under vissa
tider vara möjligt för egnahemsinnehavaren att byra ut ett eller annat rum
i byggnaden. Att möjligheter finnas att egnahemsbelåna en byggnad, även
örn rumsantalet från början synes något för stort för familjen och vissa rum
därför kunna disponeras för uthyrning, kan tydligen också ur mera allmän
synpunkt vara till fördel under tider, då knapphet råder i fråga örn bostäder.
För en sådan tillämpning, som styrelsen nn förordat, erfordras ingen
författningsändring. Styrelsen har emellertid velat beröra frågan med hänsyn
till att denna möjligen kan bli föremål för diskussion i samband med
förslaget örn höjning av maximivärdet å bostadsegnahem.
Särskilt under senare år lia nybildade egnahem i en del fall erhållit formen
av radhusbyggnader. Dessa kunna vara förenade med såväl olägenheter
som fördelar. De sistnämnda äro företrädesvis av ekonomisk art. Därest
fråga uppkommer örn egnahemsbelåning av bostadsbyggnader, ingående i
radhus, torde icke några hinder böra möta häremot. Härvid bör emellertid
bestämt förutsättas, att bebyggelsen är tillfredsställande ur trevnadssynpunkt
och att den i övrigt är rationellt ordnad.
över egnahemsstyrelsens förslag ha remissutlåtanden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, statskontoret, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt
Sveriges lantbruksförbund.
Fullmäktige i riksbanken ha anfört följande.
I likhet med egnahemsstyrelsen anse fullmäktige en höjning av maximivärdet
å fastigheterna befogad med hänsyn till de sedan krigsutbrottet starkt
stegrade byggnadskostnaderna. Med en höjning av belåningsgränsen följer
dock att utrymme skapas för en ökning av de årliga bostadsutgifterna för
egnahemmen. Med hänsyn härtill och då ifrågavarande låntagare redan förut
torde ha stark känning av de stegrade levnadskostnaderna — varvid de
för villaägare starkt ökade utgifterna för bränsle äro av särskild betydelse —
kan den föreslagna höjningen av lånebeloppen inge vissa betänkligheter. Det
måste emellertid anses vara av vikt, att detta slag av bostadsproduktion icke
förhindras och att en sådan standardsänkning icke sker, att de under nuvarande
förhållanden uppförda fastigheterna komma att sjunka starkt i värde
vid krigets slut. Med hänvisning till vad här anförts vilja fullmäktige icke motsätta
sig en höjning av maximivärdet i den av egnahemsstyrelsen föreslagna
omfattningen eller till 15,000 kronor. Fullmäktige förutsätta dock att, såsom
framhållits i egnahemsstyrelsens skrivelse, före beviljande av lån en noggrann
prövning sker av frågan, huruvida den lånesökande kan anses vara i stånd
att bestrida de med fastiglietsförvärvet förenade årliga utgifterna. Vid denna
prövning bör även en jämförelse göras med den å orten rådande hyresnivån
och undersökas de lånesökandes möjligheter att förhyra lämplig bostad till
lägre kostnad än vad det avsedda fastiglietsförvärvet skulle betinga.
Statskontoret och byggnadsstyrelsen ha icke haft något att erinra mot egnahemsstyrelsens
framställning.
Lantbruksstyrelsen har förklarat, att det ur jordbrukets synpunkt icke
funnes anledning att framställa någon erinran mot genomförandet av ifrågavarande
förslag.
Sveriges lantbruksförbund har helt instämt i de synpunkter, som av egna
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
11
hemsstyrelsen anförts i denna fråga. De höjda byggnadskostnaderna syntes,
framhåller förbundet, göra det ofrånkomligt, att maximivärdet å bostadsegnahem
höjdes, om den önskade utvecklingen på detta område ej skulle alltför
mycket hållas tillbaka. Då vidare de förutsättningar för tillämpandet av ett
höjt värde som egnahemsstyrelsen angivit, syntes kunna godtagas, har förbundet
tillstyrkt den gjorda framställningen.
Med hänsyn till den avsevärda stegring byggnadskostnaderna undergått Departementssedan
våren 1939, då det nuvarande maximivärdet å bostadsegnaliem, 12,000 chefenkronor,
fastställdes, synes en höjning av sagda värde vara motiverad. Mot
att maximivärdet i enlighet med egnahemsstyrelsens förslag, vilket lämnats
utan erinran i samtliga remissutlåtanden, höjes till 15,000 kronor har jag
intet att erinra. I likhet med egnahemsstyrelsen och fullmäktige i riksbanken
förutsätter jag emellertid, att före beviljandet av lån noggrant prövas, huruvida
lånesökanden kan anses vara i stånd att gälda de med egnahemsförvärvet
förenade årliga utgifterna. Hänsyn bör också tagas till den lånesökandes
möjligheter att förhyra lämplig bostad till lägre kostnad än vad det avsedda
fastighetsförvärvet skulle betinga. Höjningen bör träda i tillämpning från
och med den 1 juli 1942. Därest riksdagen bifaller vad jag sålunda förordat,
torde det få ankomma på Kungl. Majit att vidtaga erforderliga författningsändringar.
Vad egnahemsstyrelsen i övrigt anfört i detta ärende har icke föranlett
någon erinran från min sida.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels besluta, att egnahemslån, som efter ingången av juli
1940 beviljats eller komma att beviljas, skola förräntas efter
en fast räntefot av 3.6 procent, ävensom bemyndiga Kungl.
Majit att meddela föreskrifter i fråga om amorteringen av
lånen,
dels medgiva, att beträffande egnahemslån, som efter ingången
av år 1920 men före den 1 juli 1940 beviljats från
egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående del av lånen
må under åren 1943 och 1944 utgå efter 3.6 procent för
jordbrukslån och 4 procent för bostadslån,
dels ock besluta, att maximivärdet å bostadsegnahem skall
från och med den 1 juli 1942 höjas till 15,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Sandström.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1942:262 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 6 i texten
- JoU 1942:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående räntan å lån från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten