Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

1942-01-30 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:21, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

1

Nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen

den 19 september 1929 (nr 321); given Stockholms

slott den 30 januari 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 47 § 4 mom.

sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1942.

1 sami.'' Nr 21.

2668 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september

1929 skall erhålla följande ändrade lydelse:

47 §.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående för brott tilltalad skall i tillämpliga

delar lända till efterrättelse beträffande den, rörande vilken utlåtande infordrats

jämlikt 46 §, med iakttagande av att vad i nämnda mom. stadgas örn

domstol i stället skall gälla myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, och att

vad i samma mom. sägs örn den; som förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall avse den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras

icke kunna dömas till tvångsarbete. Med avvikelse från vad i nämnda

mom. stadgas skall dock vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning vid

fångvården eller som icke är häktad men enligt vederbörligt utlåtande är i

behov av vård å sinnessjukhus, beredas å det sinnessjukhus, till vars område

han hör, samt ansökan örn hans intagande å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren

vid sjukhuset.

Ej må någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 a §, på

grund av nämnda lagrum kvarhållas å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården längre än till dess utlåtandet avgivits.

Denna lag träder i kraft, beträffande 47 § 4 mom. första stycket den 1

juli 1942 samt i övrigt den dag, då lagen den 18 juni 1937 (nr 470) örn

ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

träder i kraft i fråga örn 46 a §, dock ej före den 1 juli 1942.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 januari 1942.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om ändring av 47 §

sinnessjuklagen samt anför:

Gällande bestämmelser.

Lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling innehåller, bland

annat, bestämmelser om ådömande av tvångsarbete. I lagens 7 § föresbrives

emellertid, att den som i följd av sinnessjukdom är oförmögen att genom

arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras ej må

dömas till tvångsarbete. Tillhör han annat län än det, där han vistas, skall

han av länsstyrelsen översändas eller förpassas till länsstyrelsen i det län,

inom vilket han i fråga örn fattigvård har hemortsrätt.

Bestämmelser rörande ådömande av tvångsarbete finnas vidare i 75 § lagen

den 14 juni 1918 om fattigvården samt 72 § lagen den 6 juni 1924 örn samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Sinnessjuklagen den 19 september 1929 innehåller i 6 kap. (omfattande

41—50 §§) särskilda bestämmelser angående undersökning av tilltalade samt

angående intagning och utskrivning av straffriförklarade m. m. Beträffande

för brott tilltalad, som förvaras i häkte, stadgas (42 §), att sinnesundersökning

skall verkställas vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning,

som skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte, där den tilltalade

förvaras. Tilltalad, som befinner sig på fri fot, skall undersökas av

därtill förordnad lämplig läkare (43 §). Kan undersökning ej verkställas utan

att den tilltalade intages å sinnessjukhus, skall undersökningen efter vederbörligt

förordnande äga rum å ett statens sinnessjukhus. 44 § innehåller föreskrifter

örn att, sedan läkarutlåtandet blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande

kan infordras.

Finnér myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, vid förhör med någon,

som är föremål för förfarande, avseende ådömande av sådant arbete, anledning

till antagande, att han är sinnessjuk, må han ej dömas till tvångsarbete

utan att läkares utlåtande inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet och

beträffande frågan, om han är i behov av vård å sinnessjukhus (46 §). Å sådant

utlåtandes avgivande skola bestämmelserna i 42 och 43 §§ i tillämpliga delar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

lända till efterrättelse. Anses medicinalstyrelsens utlåtande böra inhämtas,

bliva även föreskrifterna i 44 § i princip tillämpliga.

Tilltalad, som enligt förut omnämnda bestämmelser i 6 kap. sinnessjuklagen

intagits å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall enligt

47 § 1 mom. första stycket tillsvidare där kvarbliva, örn ej annat följer av

särskilda i samma paragraf meddelade bestämmelser. Häktad, som icke

enligt 1 mom. kvarhålles å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid

fångvården men som genom utslag av domstol förklarats på grund av

sin sinnesbeskaffenhet fri från ansvar samt enligt vederbörligt utlåtande

är i behov av vård å sinnessjukhus, skall förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården (47 § 2 morn.). Har genom lagakraftägande utslag förklarats,

att någon, som enligt vad förut sagts förvaras å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, är på grund av sin sinnesbeskaffenhet från

ansvar fri, skall han, om han är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård

där intagen samt, örn han förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, för

vård där förbliva, intill dess plats å något statens sinnessjukhus kan beredas

honom (47 § 3 morn.). I senare fallet ankommer det på vederbörande fångvårdsmyndighet

att hos medicinalstyrelsen göra framställning örn den strafffriförklarades

intagande å sådant sinnessjukhus. Föreligger beträffande någon,

som icke är häktad, sådant fall, som avses i 2 morn., åligger det vederbörande

länsstyrelse att, örn domstolens utslag vinner laga kraft, genast förordna örn

den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus för vård. Intagning skall

utan dröjsmål ske å det sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen bestämmer. I

4 mom. av 47 § stadgas däremot, att örn någon, angående vilken utlåtande infordrats

jämlikt 46 §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller å

sinnessjukavdelning vid fångvården, han ej på grund av nämnda lagrum får

där kvarhållas längre än till dess utlåtandet avgivits. —• Vid lagens tillkomst

synes meningen hava varit, att häktad, örn vilkens dömande till tvångsarbete

vore fråga, i allmänhet skulle återföras till häktet och, därest han icke ådömdes

tvångsarbete, därefter överlämnas till vederbörande i det fattigvårdssamhälle,

där han hade hemortsrätt, under det att icke häktad skulle äga sin fulla frihet.

I förevarande sammanhang må slutligen omnämnas, att i fråga örn intagning

å sinnessjukhus för vård vissa bestämmelser om företrädesrätt finnas

stadgade i sinnessjuklagen (11 §) för den, som på grund av sinnessjukdom

är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Närmare föreskrifter

därom återfinnas i 72 § stadgan den 19 september 1929 angående sinnessjukvården

i riket.

Framställning om företrädesrätt vid intagning

å sinnessjukhus av för lösdriveri häktade

personer.

I promemoria den 26 augusti 1940 till överståthållaren har t. f. kanslipolisintendenten

J. Hamor underställt denne spörsmålet örn lämpligaste åtgärderna

för förvaring av sådana för lösdriveri häktade personer, vilka på grund av

sinnessjukdom förklarats vara i behov av vård å sinnessjukhus. Därvid har

anförts, bland annat:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 21.

o

Sedan beslut om sinnesundersökning av häktad lösdrivare fattats i poliskammaren,

överföres den häktade omedelbart till centralfängelsets å Långholmen

sinnessjukavdelning och sinnessjukläkaren därstädes anmodas ombesörja

undersökningen och avgiva utlåtande örn resultatet därav. Då undersökningen

är slutförd, låter sinnessjukavdelningen samtidigt som utlåtandet

avgives återföra den undersökte till stadens rannsakningsfängelse. Innefattar

utlåtandet att den undersökte är sinnessjuk och i behov av vård å sinnessjukhus,

överlämnar poliskammaren, örn den sjuke har hemortsrätt i Stockholm,

omedelbart handlingarna i målet till Stockholms stads sjukhusdirektion, som

från och med år 1936 handhar förvaltningen av stadens sinnessjukhus, med

anmodan att direktionen snarast möjligt skall bereda plats för den sjuke å

sinnessjukhus samt med besked att denne i avvaktan på direktionens åtgärd

alltjämt förvaras i härvarande rannsakningsfängelse. — Förfaringssättet att

låta för lösdriveri häktad men sinnessjukförklarad person kvarsitta i häktet

i avvaktan på plats å sinnessjukhus har tidigare icke vållat större olägenhet,

då plats kunnat beredas redan inom kort tidrymd. Under år 1940 har det emellertid

visat sig, till följd av platsbristen å dessa sjukhus, att vanligen avsevärd

tid förflyter innan plats kan beredas, ibland en ä två månader. Understundom

händer det även att sjukhusdirektionen efter att hava tagit del av de från

poliskammaren översända handlingarna i skrivelse till Överståthållarämbetet

meddelar, att vederbörandes sjukdom är av sådan art, att han icke bör omhändertagas

å ett vanligt stadens sinnessjukhus utan å anstalt, som medicinalstyrelsen

har att bestämma. Poliskammaren har då att i skrivelse till medicinalstyrelsen

begära besked örn sjukhus och, sedan dylikt besked inkommit,

avvakta underrättelse från sjukhuset örn när den sjuke kan mottagas. När

dylik underrättelse sedan inkommer, innefattar den vanligen, att »utrymme

saknas för omedelbart mottagande» och att »det för närvarande är omöjligt

att giva besked om när plats kan beredas». Den sjuke tillbringar alltjämt väntetiden

i rannsakningsfängelset. Fall har förekommit, då denna väntan bringat

den sjuke till yttersta förtvivlan och föranlett denne att i skrivelser till olika

myndigheter begära åtgärder, vilka dock icke föranlett åtgärd. Det synes ju

föga tilltalande att en person, som befunnits på grund av sin sinnesbeskaffenhet

vara i behov av vård, skall nödgas vara i fängslig! förvar under längre tid

i väntan på plats å sjukhus. Poliskammaren har dock icke ansett sig kunna

taga på sitt ansvar att på fri fot försätta dylika personer. Ofta gäller det

asociala individer, djupt sjunkna kvinnor, besvärliga bettlare och farliga yrkesförbrytare,

vilkas för samhället skadliga livsföring föranlett deras häktande.

Skulle väntetiden tillbringas på fri fot, skulle säkerligen de flesta av dem

återgå till sitt asociala liv, många gånger vara svåra att ånyo anträffa och i

varje fall kunna åstadkomma för samhället och dem själva skadliga verkningar

innan de bliva ånyo omhändertagna.

Överståthållarämbetet har därefter i skrivelse den 30 augusti 1940 anfört,

att, även örn sinnessjuklagen icke gåre något direkt stöd för det i Stockholm

praktiserade förfarandet att kvarhålla omhändertagen sinnessjuk lösdrivare i

häkte till dess plats å sinnessjukhus kunnat beredas honom, någon befogad

anmärkning icke kunde riktas mot att myndigheterna på dylikt sätt under sin

kontroll kvarhölle personer, vilkas försättande på fri fot skulle utgöra ett

hot för den allmänna ordningen och säkerheten. Givetvis borde dock undvikas,

att ifrågavarande personers kvarhållande utsträcktes över någon längre

tid. Då emellertid, enligt vad t. f. kanslipolisintendentens promemoria gåve

vid handen, tiden för anskaffande av vårdplats å sinnessjukhus tenderade att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 21.

allt mer utsträckas, syntes åtgärder böra vidtagas för att förkorta denna tid.

Enligt ämbetets mening skulle i sådant syfte vara lämpligt, att lösdrivare,

som vore i behov av vård å sinnessjukhus, kunde beredas samma företrädesrätt

till plats å sådant sjukhus som tillkomme den, vilken på grund av sinnessjukdom

funnes farlig för annans säkerhet eller eget liv. Överståthållarämbetet

hemställde därför, att Kungl. Maj :t ville utfärda föreskrifter till vederbörande

medicinalmyndigheter örn företrädesrätt i angivna fall.

Över framställningen från Överståthållarämbetet hava yttranden avgivits

av medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har i yttrande den 6 maj 1941 avstyrkt överståthållarämbetets

nyssnämnda förslag samt därvid anfört:

Det påtalade missförhållandet med en ofta avsevärd väntetid, innan vårdplats

å sinnessjukhus kan beredas ifrågavarande personer, är givetvis beklagligt.

Orsaken till detsamma är att söka i bristen på vårdplatser inom den

statliga sinnesjukvården. Den statliga sinnessjukvården disponerar för närvarande

17,351 vårdplatser, men på grund av en av nödläget framtvingad överbeläggning

uppgick den 1 april 1941 antalet å de statliga sinnessjukhusen in

tagna till 20,389. Härutöver tillkommo 751 i familjevård omhändertagna

patienter och 2,803 försöksutskrivna. Antalet exspektanter var vid samma tidpunkt

3,138. Endast genom ett intensivt utnyttjande av de befintliga vårdmöjligheterna

och genom att vid försöksutskrivningar understundom nödgas

taga knappast önskvärda risker kunna de för sjukvården ansvariga läkarna i

allmänhet nödtorftigt tillgodose akut insjuknade patienters berättigade krav

på att utan längre dröjsmål beredas vård. Därest det här berörda patientmaterialet

bomme att givas förtursrätt vid intagning å sinnessjukhus, skulle

möjligheterna att omhändertaga nyinsjuknade än ytterligare minskas, en olägenhet

som icke kan beräknas bliva av övergående art, enär här ifrågakomna

patienter nästan undantagslöst kräva lång sjukhusvistelse, innan försöksutskrivning

kan tänkas komma i fråga. Åtgärder, som på ett lämpligare sätt än

det föreslagna skulle kunna undanröja det av Överståthållarämbetet påtalade

missförhållandet, torde därför, enligt styrelsens förmenande, böra taga sikte

på ett ökande av den statliga sinnessjukvårdens vårdmöjligheter.

Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande den 4 juli 1941 erinrat örn att strafffriförklarad

sinnessjuk brottsling, som vore i behov av vård å sinnessjukhus,

enligt gällande lag skulle förvaras, å sinnessjukavdelning vid fångvården intill

dess plats å sinnessjukhus kunde beredas honom. Anledningen till att för

lösdriveri häktade genom stadgandet i 47 § 4 mom. undantogos från denna

regel framginge icke vare sig av 1926 års sinnessjuksakkunnigas betänkande

eller av propositionen med förslag till sinnessjuklag (nr 87 år 1929). Fångvårdsstyrelsen,

som delade medicinalstyrelsens betänkligheter mot att låta

sinnessjuka lösdrivare äga förtursrätt vid intagning å sinnessjukhus, funne den

för straffriförklarade brottslingar gällande ordningen vara att förorda även

beträffande häktade sinnessjuka lösdrivare. En lösning efter nu antydda riktlinjer

skulle i allt väsentligt undanröja påtalade olägenheter.

Handlingarna i ärendet hava därefter remitterats till strafflagberedningen.

I yttrande den 29 september 1941 har beredningen, som förmält sig hava i

ärendet samrått med professorerna Ragnar Bergendal och Einar Sjövall samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

7

överläkaren docenten Torsten Sondén, omnämnt bland annat, att, under det

att i Stockholm för lösdriveri häktade men sinnessjukförklarade personer

finge kvarsitta i häktet, på andra håll det förfaringssättet förekomme, att undersökningsläkaren

under hand satte sig i förbindelse med det sinnessjukhus,

till vars område den häktade hörde, och ordnade för håns intagning i så god

tid, att han, då utlåtandet vore avgivet, kunde omedelbart överföras till sinnessjukhus

och icke behövde från sinnessjukavdelningen återföras till häktet.

Härefter har beredningen anfört:

Beredningen, som under sitt arbete med förslag till reformering av det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet även haft uppe till diskussion sinnesundersökning

av lösdrivare och därmed sammanhängande frågor, är icke övertygad

örn att den nuvarande ordningen för sinnesundersökning av lösdrivare

är den lämpligaste, och det synes beredningen böra tagas under övervägande,

huruvida icke psykiatrisk undersökning av för lösdriveri omhändertagna personer

kunde anordnas i enklare och smidigare former än för närvarande.

Frågan, huruvida en person på grund av sinnessjukdom är oförmögen att

genom arbete förvärva sitt livsuppehälle, torde nämligen ur medicinsk synpunkt

icke erbjuda samma svårigheter som de spörsmål, vilka sammanhänga

med den straffrättsliga ansvarigheten för brottsliga gärningar. Då frågan örn

ändrade former för sinnesundersökning av lösdrivare lämpligast torde behandlas

i samband med det rättspsykiatriska undersökningsväsendet i dess

helhet och därvid även frågan örn beredande av vård åt sinnessjuka lösdrivare

måste bliva föremål för reglering, synes det enligt beredningens mening föreligga

skäl för att låta tills vidare anstå med reformer även i sistnämnda avseende.

Dock kan tydligen denna speciella fråga tagas upp till omedelbar behandling

och regleras med utgångspunkt från nu gällande bestämmelser örn

sinnesundersökning, därest de i t. f. kanslipolisintendentens promemoria framhållna

olägenheterna anses vara av den betydelse, att de kräva omedelbara åtgärder.

Med avseende å eventuella omedelbara åtgärder har strafflagberedningen

anfört:

I likhet med medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen anser beredningen

det icke vara lämpligt att lösdrivare, som är i behov av vård å sinnessjukhus,

erhåller samma företrädesrätt till plats å sådant sjukhus, som tillkommer den

vilken på grund av sinnessjukdom finnes farlig för eget eller annans liv. De

sinnessjuka lösdrivarna torde som regel vara relativt ofarliga personer, och

även örn de på grund av sin vagabonderande livsföring ofta äro betydligt samhällsbesvärliga,

kunna de dock ingalunda jämställas med sådana sinnessjuka,

som äro farliga för eget eller annans liv. Härtill kommer, att vagabonderna

framför allt torde vara att finna bland äldre, kroniska fall av sinnessjukdom,

och en förtursrätt för dessa skulle minska sinnessjukhusens möjligheter att

taga emot nyinsjuknade fall, där utsikterna till gynnsamma behandlingsresultat

äro så mycket större än vid de kroniska fallen. Det av fångvårdsstyrelsen

framförda förslaget, att den för straffriförklarade brottslingar gällande ordningen

även skulle tillämpas beträffande sinnessjuka lösdrivare, torde däremot

vara bättre ägnat att undanröja de nuvarande olägenheterna. Det synes

sålunda vara lämpligt, att häktad lösdrivare, som befunnits vara i behov av

vård på sinnessjukhus, i likhet med den som häktats för brott, tills vidare

kvarstannar å den sinnessjukavdelning, där han varit för undersökning in

tagen. Däremot kan det icke anses motiverat att utsträcka likheten mellan lösdrivare

och för brott tilltalade till att gälla även sättet för deras omhänder
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

8 Kungl. Majlis proposition nr 21.

tagande på sinnessjukhus. Härutinnan synas böra gälla samma regler som

för närvarande och vederbörande sjukvårdsläkare bör i vanlig ordning ombesörja

att ansökan göres örn sinnessjuk lösdrivares intagning på det sinnessjukhus,

till vars område han hör. Att för brott sträffriförklarade genom medicinalstyrelsen

måste anvisas plats på statligt sinnessjukhus har sin förklaring

i, att denna kategori av sinnessjuka äro undantagna i överenskommelserna

mellan staten och de tre största städerna örn deras övertagande av sin sinnessjukvård,

men något motsvarande undantag finnes icke gjort beträffande lösdrivare.

Slutligen kan framhållas, att det väl som regel torde vara erforderligt,

att en sinnessjuk lösdrivare, vilken tills vidare kvarhållits å fångvårdens

sinnessjukavdelning, sedermera överföres till sinnessjukhus, men fall torde

kunna förekomma, där annan vård, t. ex. å ålderdomshem eller i enskilt hem,

kan visa sig lämplig, och beredningen anser det önskvärt, att lagtexten får en

sådan utformning, att den icke utesluter denna möjlighet. Beredningen vill i

detta sammanhang erinra om, att sinnessjuka lösdrivare icke tillhöra de kategorier

av sinnessjuka, för vilkas utskrivning från sinnessjukhus erfordras medgivande

av sinnessjuknämnden.

Därest en ändring av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen i angiven riktning anses

böra nu komma till stånd, synes alltså denna enligt beredningens mening böra

erhålla sådan innebörd, att örn någon i utlåtande som infordrats jämlikt 46 §

förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus, han skall, örn han för undersökning

blivit intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården,

där kvarbliva, intill dess annan vård beredes honom. Någon ändring

av 7 § lagen örn lösdrivares behandling synes beredningen icke erforderlig.

Sedan utlåtande i därför föreskriven ordning avgivits rörande lösdrivare,

som jämlikt 46 § sinnessjuklagen varit hänvisad till sinnesundersökning,

får den undersökte, även örn utlåtandet innehåller, att behov av vård

å sinnessjukhus föreligger, enligt nuvarande författningsbestämmelser icke

med stöd av nyssnämnda paragraf kvarhållas å det sinnessjukhus eller

den sinnessjukavdelning vid fångvården, där undersökningen ägt rum. Med

hänsyn till de risker, som ett frigivande i avvaktan att plats å sinnessjukhus

skall kunna beredas, ofta nog måste anses innebära, har i praxis i åtskilliga

fall förfarits på det sätt, att undersökningsläkaren i god tid före det utlåtande

skall avgivas satt sig i förbindelse med det sinnessjukhus, till vars

område den undersökte hör, och ordnat så, att intagning kunnat ske omedelbart

efter sinnesundersökningens avslutande. I andra fall har häktad lösdrivare

återförts till häktet, där han fått kvarstanna, mången gång avsevärd

tid, till dess sjukhusplats kunnat beredas honom.

Med hänsyn till olämpligheten av att sinnessjuk lösdrivare sålunda kan få

i häkte tillbringa den tid, under vilken han väntar på att bliva intagen å sinnessjukhus,

har Överståthållarämbetet föreslagit, att häktad lösdrivare, som förklarats

vara i behov av vård å sinnessjukhus, skall beredas samma företrädesrätt

vid intagning, vilken tillkommer sådan sinnessjuk, som är farlig för

annans personliga säkerhet eller eget liv. Detta förslag har emellertid avstyrkts

av medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och strafflagberedningen,

därvid framhållits, bland annat, att de sinnessjuka lösdrivarna i fråga örn

farlighet som regel icke kunna anses jämställda med dem, som äro farliga för

eget eller annans liv, ävensom att en förtursrätt av angivet slag skulle minska

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21. 9

sinnessjukhusens möjligheter att mottaga nyinsjuknade fall, beträffande vilka

större utsikter till gynnsamt behandlingsresultat förelåge.

Fångvårdsstyrelsen och strafflagberedningen hava i stället föreslagit, att

häktad lösdrivare, som befinnes vara i behov av vård å sinnessjukhus, i likhet

med häktad brottsling tills vidare, i avvaktan å vårdplats, skall kvarstanna å

den sinnessjukavdelning, där han varit intagen för undersökning.

De olägenheter, som den i 47 § 4 mom. sinnessjuklagen föreskrivna ordningen

föranleder, synas mig vara sådana-, att åtgärder för ändring av nämnda

lagrum böra vidtagas utan avvaktan å den reglering av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet, örn vilken strafflagberedningen i förevarande sammanhang

talat. En reglering av hithörande spörsmål synes emellertid icke kunna

inskränkas till att omfatta allenast det fall, då fråga är örn häktad lösdrivare,

utan torde böra omfatta även det fall, då icke häktad lösdrivares sinnesbeskaffenhet

blivit undei*sökt å sinnessjukhus och han befunnits vara i behov

av vård.

Beträffande lösdrivare synas i princip samma regler böra gälla som de, vilka

enligt 1—3 mom. i 47 § skola tillämpas i fråga örn för brott tilltalad. Föreskrift

härom torde böra intagas i 4 morn., därvid det dock i tydlighetens intresse

synes böra utsägas, att vad i 1—3 mom. stadgas örn domstol i stället skall

gälla myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, och att vad i samma moment

sägs örn den, som förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri,

skall avse den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras icke kunna

dömas till tvångsarbete. Från de i 1—3 mom. givna reglerna böra dock avvikelser

i fråga örn lösdrivare göras såtillvida, att vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning

vid fångvården eller som icke är häktad men enligt vederbörligt

utlåtande är i behov av vård å sinnessjukhus, skall beredas å det sinnessjukhus,

till vars område han hör — och sålunda icke nödvändigtvis å statligt

sinnessjukhus — samt att ansökan örn hans intagande å sådant sjukhus skall

göras hos sjukvårdsläkaren vid sjukhuset, ej hos medicinalstyrelsen.

Därest det befinnes lämpligt, att den sinnessjuke erhåller vård annorledes

än å sinnessjukhus, kan överföring till annan vård sedermera ske enligt redan

nu förefintliga bestämmelser. För strafflagberedningens förslag att överföring

skulle kunna få ske från sinnessjukavdelning vid fångvården direkt till annan

vård än å sinnessjukhus tala visserligen åtskilliga skäl. Med hänsyn dels till

vissa organisatoriska svårigheter, som äro förknippade därmed, och dels till

nämnda spörsmåls sammanhang med andra närstående frågor synes mig beredningens

förslag dock icke böra genomföras i nu förevarande sammanhang.

Nu ifrågavarande lagändring, vilken synes böra träda i kraft den 1 juli

1942, har intagits i upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom.

sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321). Lagförslaget torde såsom

bilaga få fogas till protokollet i förevarande ärende. Vid utformningen av

den nya lydelsen av 47 § 4 mom. har iakttagits, att momentet — i samband

med tillkomsten av lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt —

genom lag den 18 juni 1937 (nr 470) erhållit ändrad lydelse, som dock icke

blir tillämplig förrän den dag Konungen därom förordnar (sådant förordnande

har icke utfärdats).

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Ändring av 7 § lösdrivarlagen synes, såsom strafflagberedningen framhållit,

icke erforderlig.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över förutnämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september

1929 skall erhålla följande ändrade lydelse:

47 §‘

4. Yad ovan i 1—3 morn. sägs angående för brott tilltalad skall i tillämpliga

delar lända till efterrättelse beträffande den, rörande vilken utlåtande infordrats

jämlikt 46 §, med iakttagande av att vad i nämnda mom. stadgas örn

domstol i stället skall gälla myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, och att

vad i samma mom. sägs örn den, som förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall avse den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras

icke kunna dömas till tvångsarbete. Med avvikelse från vad i nämnda

mom. stadgas skall dock vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning vid

fångvården eller som icke är häktad men enligt vederbörligt utlåtande är i

behov av vård å sinnessjukhus, beredas å det sinnessjukhus, till vars område

han hör, samt ansökan örn hans intagande å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren

vid sjukhuset.

Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 a §, blivit för

undersökning intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården,

må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas längre än till

dess utlåtandet avgivits.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Därest lagen den 18 juni 1937 (nr 470) örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen

den 19 september 1929 (nr 321) vid förstnämnda tidpunkt ännu icke

helt trätt i kraft, skall, intill dess så sker, 47 § 4 mom. sinnessjuklagen hava

följande lydelse:

47 §.

4. Yad ovan i 1—3 mom. sägs angående för brott tilltalad skall i tillämpliga

delar lända till efterrättelse beträffande den, rörande vilken utlåtande infordrats

jämlikt 46 §, med iakttagande av att vad i nämnda mom. stadgas om

domstol i stället skall gälla myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, och att

vad i samma mom. sägs om den, som förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall avse den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras

icke kunna dömas till tvångsarbete. Med avvikelse från vad i nämnda

mom. stadgas skall dock vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning vid

fångvården eller som icke är häktad men enligt vederbörligt utlåtande är i

behov av vård å sinnessjukhus, beredas å det sinnessjukhus, till vars område

han hör, samt ansökan örn hans intagande å sådant sjukhus göras hos sjuk

vårdsläkaren vid sjukhuset.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den

26 januari 1942.

Närvarande:

justitierådet Forssman,

regeringsrådet Lundevall,

justi tieråden Sterzel,

Nissen.

Enligt lagrådet den 23 januari 1942 tillliandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16

januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den

19 september 1929 (nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Förslaget föranledde allenast följande erinran av lagrådet.

Bestämmelserna örn ikraftträdandet torde lämpligen böra erhålla det

innehåll, att 47 § 4 mom. första stycket skall träda i kraft den 1 juli 1942

och lagen i övrigt den dag, då lagen den 18 juni 1937 (nr 470) örn ändring

i vissa delar av sinnessjuklagen träder i kraft beträffande 46 a §, dock ej

före den 1 juli 1942.

Ur protokollet:

G. Lindenerona.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 21.

13

Utdrag av protokollet även'' socialärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 januari 1942.

H ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 26 januari

1942 avgivna utlåtande över det den 16 i samma månad till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen

den 19 september 1929 (nr 321).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Den formella ändring av bestämmelserna örn lagens ikraftträdande, som

lagrådet föreslagit, synes böra genomföras. Härjämte torde en redaktionell

jämkning av andra stycket i 47 § 4 mom. böra vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad sålunda

anförts ändrade lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bengt Hammarberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:116 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuldagén den 19 september 1929 a1 i texten
  2. 1LU 1942:17 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929 s. 1 i texten