Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit
7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:211, Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
1
Nr 211.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit; given Stockholms slott den 1
april 1942.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av hilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
Herman Eriksson.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 1 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet
Eriksson:
Med anledning av Kungl. Maj:ts i proposition den 17 mars 1933, nr 245,
framställda förslag medgav riksdagen (skr. nr 346), alt, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad chefen för handelsdepartementet till statsrådsprotokollet
över handelsärenden för nämnda dag anfört och med iakttagande
av de synpunkter, vilka av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4
framhållits, samt enligt de närmare bestämmelser, som kunde bliva av
Bihang till riksdagens protokoll 194?. 1 sami. Nr 211. ''
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
Kungl. Majit meddelade, svenska staten finge under tiden till och med utgången
av budgetåret 1933/34 till belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas
betalningsansvar för exportkrediter för lill utlandet försålda inhemska
alster av industri, jordbruk och fiske. Vidare beslöt riksdagen, att de premier,
som enligt vad i utskottets utlåtande anförts borde erläggas, skulle
överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skulle täckas
såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande verksamhet,
som ock administrationskostnader för det organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts
närmare bestämmande kunde komma att inrättas för verksamhetens handhavande.
Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) meddelade Kungl. Majit i
anledning av riksdagens beslut föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit
lii. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande
av frågor om dylik garanti skulle ankomma på en av Kungl. Majit utsedd
nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd utfärdades samma
dag (nr 430).
Efter förslag av Kungl. Majit (propositioner: 1934 nr 256; 1935 nr 169;
1936 nr 263; 1937 nr 83 och 1938 nr 83) lämnade sedermera 1934—-1938 års
riksdagar fortsatta hemyndiganden för beviljande av statlig exportkreditgaranti
under budgetåren 1934/35—1938/39 på i huvudsak oförändrade villkor,
dock att sammanlagda garantibeloppet ej fick överstiga 35 miljoner
kronor.
I samband med vissa andra åtgärder till den svenska exportens främjande
föreslog Kungl. Majit i proposition den 17 februari 1939, nr 117, viss utvidgning
av den statliga exportkreditgarantiverksamheten. Med bifall till
detta förslag medgav 1939 års lagtima riksdag (skr. nr 214), att svenska
staten finge, i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för handelsdepartementet
i statsrådsprotokollet över handelsärenden för sistnämnda
dag angivna riktlinjer, under tiden till och med utgången av budgetåret
1941/42 iklädas exportkreditgaranti till belopp av högst 60 miljoner kronor,
däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma
att före utgången av budgetåret 1938/39 beviljas.
Genom kungörelse den 26 maj 1939 (nr 214) utfärdade Kungl. Majit i anslutning
till riksdagens beslut nya bestämmelser angående statsgaranti för
exportkredit.
Genom beslut vid 1941 års riksdag (prop. nr 298; r. skr. nr 426; kung. nr
528) höjdes nyssnämnda belopp till 100 miljoner kronor.
Enligt de senast meddelade bestämmelserna äger exportkreditnämnden
att, till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit,
som av svensk exportör eller annan svensk kreditgivare lämnas vid försäljning
till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda
fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras
i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till utlandet levererade
alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantin må högst
avse, att ett belopp uppuående till 75 procent eller, i fråga örn alster av
jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 85 procent av
den lämnade krediten kommer att inflyta eller ock att, där slutlig förlust å
krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent eller, i fråga om alster
av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 15 procent skall
drabba exportören eller kreditgivaren. Garantien, vars närmare omfattning i
de särskilda fallen bestämmes av exportkreditnämnden, må icke avse utebliven
betalning av annan anledning än köpares insolvens eller sådana
statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr eller dylikt.
För beviljad garanti skall den, som erhåller garantin, erlägga en premie,
avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom kredittidens
längd, förhållandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment och
varans art. Premien skall så beräknas, att deri innefattar bidrag till täckande
av administrationskostnaderna för exportkreditnämnden.
I skrivelse den 30 mars 1942 har exportkreditnämnden hemställt, att
Kungl. Majit matte inhämta riksdagens bemyndigande till en förhöjning av
det för gällande exportkreditgarantier fastställda högsta beloppet med 200
miljoner kronor eller alitsa till 300 miljoner kronor. I skrivelsen, som icke
forde böra i sin helhet återgivas i propositionen men som i vanlig ordning
kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott, anför nämnden
bland annat:
Det sammanlagda beloppet av statens ansvarsskyldighet för utfärdade gai
anfier uppgick den 31 december 1941 till avrundat 42 miljoner kronor, varjämte
garantier beviljats men ännu icke utfärdats till belopp av 17 miljoner
kronor. Härtill komma nämndens utgifter för skaderegleringar, för vilka återbäring
icke ägt ruin, med 7 miljoner kronor. Av den författningsenligt möjliga
garantigivningen å 100 miljoner kronor hade sålunda utnyttjats 66 miljoner
kronor. Under januari manad 1942 hade ytterligare 6 miljoner kronor
utnyttjats, varigenom marginalen mellan den tillåtna och den utnyttjade garantigivningen
nedgått till 28 miljoner kronor.
Garantigivningen för leveranser till Tyskland synes emellertid i detta
sammanhang böra tillmätas dominerande betydelse. Beräkningarna rörande
storleken av den export till Tyskland, som kommer att förbindas med kreditgivning,
äro mycket ovissa. Det är följaktligen icke möjligt att verkställa
någon ens något så när exakt beräkning rörande omfattningen av
garantigivningen.
Med hänsyn till de inånga ytterst ovissa moment, vilka föreligga, anser
nämnden en höjning av gränsen för garantigivningen från nuvarande 100
miljoner kronor till 300 miljoner kronor medföra en önskvärd marginal för
oförutsedda behov.
I detta sammanhang har exportkreditnämnden ifrågasatt en något ändrad
formulering av maximeringsbestämmelserna. Enligt nuvarande bestämmelser
inberäknas i maximibeloppet vad staten, utan att återbetalning ägt rum, kan
lia fått utgiva på grund av beviljad garanti ävensom på grund av förskott,
som lämnats före den 1 juli 1941. Nämnden framhåller nu, att sådana förskott
aldrig lämnats, varför bestämmelsen beträffande förskott kunde utgå.
4
Kungl■ Maj:ts proposition nr 211.
Departementschefen.
Det synes vidare nämnden vara ett opraktiskt förfaringssätt att vid maximering
under en obestämd framtid alltid taga hänsyn till varje utbetalad skadeersättning
i den mån densamma icke täckts genom återbäring. Avsikten med
bestämmelsen bade varit att begränsa statens ansvar på grund av garantigivningen
till ett visst högsta belopp. Nämnden föreslår nu, att hädanefter i
maximibeloppet skall inberäknas vad nämnden fått utgiva på grund av beviljade
garantier i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar
eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet
guldits.
Exportkreditnämnden, som i övrigt icke funnit anledning föreslå ändringar
i de för exportkreditgarantien gällande bestämmelserna, uttalar till slut, att
det syntes nämnden icke föreligga några skäl att frångå det år 1!)39 införda
systemet med treårsperiod.
Under normala förhållanden har den statliga garantien av exportkrediter
haft sin huvudsakliga betydelse såsom stöd av svensk export till nya marknader
respektive till marknader, där särskilda förhållanden gjort det svårt
för den enskilde exportören att själv överblicka kreditriskens verkliga omfattning.
Under perioden före kriget kom sålunda exportkreditnämndens garantigivning
att i huvudsak avse vissa baltiska oell sydamerikanska länder
ävensom Sovjetunionen. Garantigivningen kom under sådana förhållanden
icke alt uppgå till särskilt betydande belopp; det maximala garantibeloppet
kunde under en följd av år fastställas till 35 miljoner kronor mot det belopp
av 75 miljoner kronor, som ursprungligen fastställts av 1933 års riksdag.
Kriget har ställt svensk utrikeshandel och svensk handelspolitik inför nya
uppgifter, och i sammanhang därmed har även exportkreditsystemet erhållit
en i viss mån ny betydelse. Alltsedan den tyska ockupationen av Danmark
och Norge har vår utrikeshandel i huvudsak måst begränsas till den europeiska
kontinenten. Fredstidens möjligheter till utjämning av de tvåsidiga
betalningsbalanserna hava därmed i avsevärd utsträckning bortfallit. Samtidigt
har under krigets förlopp produktionen på kontinenten av varor för
export tenderat att förminskas, medan behovet av varuimport ökat, vilket
lett till en spänning i betalningsbalanserna mellan respektive europeiska
länder.
När efter vinterkriget 1939—40 det svensk-finska handelsutbytet blev föremål
för officiella överläggningar, framstod mycket snart betalningsfrågan
såsom det dominerande problemet. Finland ''hade under normala tider kunnat
betala det betydande importöverskottet gentemot Sverige genom likvider
härrörande från exportöverskotten i Finlands handel med marknaderna
västerut, särskilt Storbritannien. Men under våren 1940 bortföllo dessa möjligheter
för Finlands export. Under sådana förhållanden lämnades från
svensk sida till uppfyllande av löften örn hjälp vid återuppbyggnadsarbetet
efter vinterkriget vissa direkta statskrediter, varjämte gjordes atagande att
meddela statsgaranli för viss del av de krediter, som förutsattes skola lämnas
av exportörer av svenska varor till Finland. Denna anordning, enligt vilken
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
de för upprätthållande av betalningsbalansen erforderliga exportkrediterna
fördelas mellan staten oell den enskilde exportören lia i vederbörande handelsavtal
fastställt sätt, har alltsedan 194» kommit ali ingå såsom en integrerande
del av de tid efter annan träffade regleringarna av det svensk-finska
handelsutbytet. Det är att förutse, att ifrågavarande exportkreditsystem kan
komma att tagas i anspråk även för den reglering av den svensk-finska handeln,
varom förhandlingar sedan någon tid pågått.
Handelsutbytet med Tyskland äger sedan 1934 runi på grundval av clearing.
Denna betalningstckniska anordning fungerade under de förslå sju åren
av sin tillämpning på ett ändamålsenligt sätt. Tyska vederbörande sörjde ge - nom sin export- respektive importreglering för att betalningarna för import
från Tyskland överstego betalningarna för import från Sverige; några dröjsmål
med utbetalningarna till svenska exportörer behövde sålunda icke ifrågakomma.
Tidvis kom det svenska skuldsaldot i clearingen alt uppgå till betydande
belopp; under våren 1940 steg detsamma sålunda till omkring 17»
miljoner kronor, ett belopp, som sedermera utjämnades bland annat genom
betydande tyska inköp av trävaror, cellulosa och papper under sommaren
och hösten 1940. Ännu vid ingången av 1941 utvisade clearingen ett icke
obetydligt svenskt skuldsaldo, men detta förbyttes under årets lopp i ett
avsevärt tyskt skuldsaldo gentemot Sverige. Orsakerna till denna förändring
vörö mångahanda: å ena sidan kolumn särskilt i samband med förberedelserna
till det tysk-ryska kriget de tyska leveranserna av bland annat kol, köks
och handelsjärn att sacka efter, å den andra sidan undergingo de tyska inköpen
av svenska varor en väsentlig ökning, samtidigt som en allt större del
av varuutbytet ägde rum medelst svenska fartyg, vilket medförde väsentligt
större överföringar av fraktbelopp genom clearingen. Sedan det konstaterats,
att förskjutningen av betalningsbalansen blivit alltmera markerad, sammankallades
i september de svenska och tyska regeringskommissionerna för överläggning
örn läget. Vid den ingående undersökning av clearingsituationen,
som därvid ägde rum, visade det sig, att de faktiskt verkställda tyska inköpen
icke oväsentligt överstego de clearingförvaltande tyska myndigheternas
beräkningar. De båda regeringskommissionerna voro fullt eniga örn ali
man borde eftersträva ett återställande av clearingbalansen genom ökning
av de tyska leveranserna lill Sverige; en forcering av kol- och koksskeppningarna
ägde också rum under hösten 1941. För alt komma ut ui det momentana
nödläge, vari clearingen befann sig i september 1941, befanns det
emellertid nödvändigt all omedelbart tillföra densamma vissa svenska inbetalningar,
och man valde därvid den vägen, all statens reservförrådsnämnd
ålog sig att i mån av behov erlägga högst 10» miljoner kronor i förskott å
leveranser av kol, koks, handelsjärn m. m. under första halvåret 1942. Vid
årsskiftet 1941/42 hade i förskott faktiskt utbetalats 9» miljoner kronor.
Härav har sedermera planmässigt under mars aterbetalats eli belopp av 22.5
miljoner kronor; återstoden avses skola likvideras i lika rater under manaderna
april, maj och juni.
Under fortsatta överläggningar hösten 1941 sökte de svenska och tyska
6
Kungl. Maj:ta proposition nr 211.
regeringskommissionerna komma fram till ett bedömande av clearingutsikterna
under innevarande år. Från tysk sida utlovades därvid upprätthållande
av tysk export till Sverige under 1942 av kol, koks, handelsjärn, kemikalier,
cellull m. m. i ungefärligen samma omfattning som enligt närmast föregående
handelsavtal. Det framhölls emellertid, att man måste räkna med
att den tyska exporten av andra varor, särskilt av vissa färdigvaror, komme
att gå tillbaka, vilket givetvis måste få återverkningar på clearingens gestaltning.
Såväl med hänsyn härtill som till den brist, som redan uppstått under
1941, vore det nödvändigt att träffa anstalter för viss kreditgivning.
1 den överenskommelse rörande det svensk-tyska handelsutbytet under
1942, som undertecknades i Stockholm den 19 december 1941, har avtalats
att statens exportkreditnämnd skall lämna garanti för viss del av de krediter,
som må lämnas av svenska exportörer till Tyskland av trävaror, cellulosa,
papp, papper, produkter av stenindustri, maskiner, verktyg och
kullager. Krediterna förutsättas skola löpa under en period av mellan 12
och 18 månader. Inom ramen för denna överenskommelse hava sedermera
underhandlingar ägt rum mellan svenska exportörer och tyska vederbörande,
varvid krediter lämnats uppgående till 50 procent av fakturavärdena.
Såsom exportkreditnämnden framhåller, saknas närmare hållpunkter fölen
beräkning av det totalbelopp, till vilket kreditgivningen inom ramen folden
svensk-tyska handelsöverenskommelsen kan komma att uppgå. Exporten
av här ifrågavarande svenska produkter är visserligen i så måtto begränsad,
att export icke kan äga rum i större utsträckning än som är förenlig med
det svenska folkhushållets egna behov. Men inom den gräns, som härigenom
dragés för exportens storlek, föreligger ovisshet beträffande storleken såväl
av de tyska inköpsönskemålen som av de svenska exportörernas eventuella
utbud. Ej heller är det möjligt att, innan de svensk-finska handelsöverläggningarna
avslutats, verkställa uppskattning av storleken av kreditgivningen
vid export till Finland under nästkommande avtalsperiod. Med hänsyn härtill
synes det mig erforderligt att vid fastställande av maximibelopp för exportkreditnämndens
garantigivning lämna en icke oväsentlig marginal. Nämndens
förslag örn en höjning av maximibeloppet med 200 miljoner kronor
eller till 300 miljoner kronor finner jag innefatta en lämplig avvägning.
Vad angår nämndens förslag beträffande formuleringen av maximeringsbestämmelsen
synes detsamma icke föranleda någon erinran. I likhet med
nämnden har jag icke funnit anledning att i övrigt ifrågasätta någon ändring
av de nu gällande riktlinjerna för exportkreditverksamhetens fortsatta
bedrivande.
Vad slutligen beträffar den tidrymd, för vilken riksdagens bemyndigande
till fortsatt bedrivande av ifrågavarande verksamhet bör utverkas, finner jag
skäl tala för att densamma denna gång begränsas till två år, d. v. s. till utgången
av budgetåret 1943/44.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
Kungl. Maj.ts proposition nr 211.
7
att svenska staten må, i huvudsaklig överensstämmelse med
för närvarande gällande riktlinjer, under tiden till oell med
utgången av budgetåret 1943/44 till ett belopp av högst 300
miljoner kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier
beviljats eller före utgången av nu löpande budgetår beviljas
— iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda inhemska
alster av industri, jordbruk och fiske.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Hartvig.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1942:361 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit. s. 12 i texten
- SU 1942:167 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit jämte en i ämnet väckt motion. s. 13 i texten