Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit

7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:211, Angående fortsatt statsgaranti för exportkredit

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

1

Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt statsgaranti

för exportkredit; given Stockholms slott den 1

april 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av hilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Herman Eriksson.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 1 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen

för finansdepartementet anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet

Eriksson:

Med anledning av Kungl. Maj:ts i proposition den 17 mars 1933, nr 245,

framställda förslag medgav riksdagen (skr. nr 346), alt, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad chefen för handelsdepartementet till statsrådsprotokollet

över handelsärenden för nämnda dag anfört och med iakttagande

av de synpunkter, vilka av särskilda utskottet i dess utlåtande nr 4

framhållits, samt enligt de närmare bestämmelser, som kunde bliva av

Bihang till riksdagens protokoll 194?. 1 sami. Nr 211. ''

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Kungl. Majit meddelade, svenska staten finge under tiden till och med utgången

av budgetåret 1933/34 till belopp av högst 75 miljoner kronor iklädas

betalningsansvar för exportkrediter för lill utlandet försålda inhemska

alster av industri, jordbruk och fiske. Vidare beslöt riksdagen, att de premier,

som enligt vad i utskottets utlåtande anförts borde erläggas, skulle

överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken skulle täckas

såväl de förluster, som kunde uppkomma å ifrågavarande verksamhet,

som ock administrationskostnader för det organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts

närmare bestämmande kunde komma att inrättas för verksamhetens handhavande.

Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 429) meddelade Kungl. Majit i

anledning av riksdagens beslut föreskrifter angående statsgaranti för exportkredit

lii. m., därvid bland annat stadgades, att prövning och avgörande

av frågor om dylik garanti skulle ankomma på en av Kungl. Majit utsedd

nämnd, exportkreditnämnden. Instruktion för denna nämnd utfärdades samma

dag (nr 430).

Efter förslag av Kungl. Majit (propositioner: 1934 nr 256; 1935 nr 169;

1936 nr 263; 1937 nr 83 och 1938 nr 83) lämnade sedermera 1934—-1938 års

riksdagar fortsatta hemyndiganden för beviljande av statlig exportkreditgaranti

under budgetåren 1934/35—1938/39 på i huvudsak oförändrade villkor,

dock att sammanlagda garantibeloppet ej fick överstiga 35 miljoner

kronor.

I samband med vissa andra åtgärder till den svenska exportens främjande

föreslog Kungl. Majit i proposition den 17 februari 1939, nr 117, viss utvidgning

av den statliga exportkreditgarantiverksamheten. Med bifall till

detta förslag medgav 1939 års lagtima riksdag (skr. nr 214), att svenska

staten finge, i huvudsaklig överensstämmelse med av chefen för handelsdepartementet

i statsrådsprotokollet över handelsärenden för sistnämnda

dag angivna riktlinjer, under tiden till och med utgången av budgetåret

1941/42 iklädas exportkreditgaranti till belopp av högst 60 miljoner kronor,

däri inberäknade de belopp, vartill garantier beviljats eller kunde komma

att före utgången av budgetåret 1938/39 beviljas.

Genom kungörelse den 26 maj 1939 (nr 214) utfärdade Kungl. Majit i anslutning

till riksdagens beslut nya bestämmelser angående statsgaranti för

exportkredit.

Genom beslut vid 1941 års riksdag (prop. nr 298; r. skr. nr 426; kung. nr

528) höjdes nyssnämnda belopp till 100 miljoner kronor.

Enligt de senast meddelade bestämmelserna äger exportkreditnämnden

att, till den svenska exportens främjande, bevilja statsgaranti för den kredit,

som av svensk exportör eller annan svensk kreditgivare lämnas vid försäljning

till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske. I särskilda

fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som utföras

i utlandet, i förening med industrileveranser ävensom för till utlandet levererade

alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt då dylik

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantin må högst

avse, att ett belopp uppuående till 75 procent eller, i fråga örn alster av

jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 85 procent av

den lämnade krediten kommer att inflyta eller ock att, där slutlig förlust å

krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent eller, i fråga om alster

av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten, 15 procent skall

drabba exportören eller kreditgivaren. Garantien, vars närmare omfattning i

de särskilda fallen bestämmes av exportkreditnämnden, må icke avse utebliven

betalning av annan anledning än köpares insolvens eller sådana

statliga åtgärder utomlands som allmänt moratorium, valutaspärr eller dylikt.

För beviljad garanti skall den, som erhåller garantin, erlägga en premie,

avpassad med hänsyn till olika inverkande omständigheter, såsom kredittidens

längd, förhållandena i importlandet, andra förefintliga riskmoment och

varans art. Premien skall så beräknas, att deri innefattar bidrag till täckande

av administrationskostnaderna för exportkreditnämnden.

I skrivelse den 30 mars 1942 har exportkreditnämnden hemställt, att

Kungl. Majit matte inhämta riksdagens bemyndigande till en förhöjning av

det för gällande exportkreditgarantier fastställda högsta beloppet med 200

miljoner kronor eller alitsa till 300 miljoner kronor. I skrivelsen, som icke

forde böra i sin helhet återgivas i propositionen men som i vanlig ordning

kommer att tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott, anför nämnden

bland annat:

Det sammanlagda beloppet av statens ansvarsskyldighet för utfärdade gai

anfier uppgick den 31 december 1941 till avrundat 42 miljoner kronor, varjämte

garantier beviljats men ännu icke utfärdats till belopp av 17 miljoner

kronor. Härtill komma nämndens utgifter för skaderegleringar, för vilka återbäring

icke ägt ruin, med 7 miljoner kronor. Av den författningsenligt möjliga

garantigivningen å 100 miljoner kronor hade sålunda utnyttjats 66 miljoner

kronor. Under januari manad 1942 hade ytterligare 6 miljoner kronor

utnyttjats, varigenom marginalen mellan den tillåtna och den utnyttjade garantigivningen

nedgått till 28 miljoner kronor.

Garantigivningen för leveranser till Tyskland synes emellertid i detta

sammanhang böra tillmätas dominerande betydelse. Beräkningarna rörande

storleken av den export till Tyskland, som kommer att förbindas med kreditgivning,

äro mycket ovissa. Det är följaktligen icke möjligt att verkställa

någon ens något så när exakt beräkning rörande omfattningen av

garantigivningen.

Med hänsyn till de inånga ytterst ovissa moment, vilka föreligga, anser

nämnden en höjning av gränsen för garantigivningen från nuvarande 100

miljoner kronor till 300 miljoner kronor medföra en önskvärd marginal för

oförutsedda behov.

I detta sammanhang har exportkreditnämnden ifrågasatt en något ändrad

formulering av maximeringsbestämmelserna. Enligt nuvarande bestämmelser

inberäknas i maximibeloppet vad staten, utan att återbetalning ägt rum, kan

lia fått utgiva på grund av beviljad garanti ävensom på grund av förskott,

som lämnats före den 1 juli 1941. Nämnden framhåller nu, att sådana förskott

aldrig lämnats, varför bestämmelsen beträffande förskott kunde utgå.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl■ Maj:ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Det synes vidare nämnden vara ett opraktiskt förfaringssätt att vid maximering

under en obestämd framtid alltid taga hänsyn till varje utbetalad skadeersättning

i den mån densamma icke täckts genom återbäring. Avsikten med

bestämmelsen bade varit att begränsa statens ansvar på grund av garantigivningen

till ett visst högsta belopp. Nämnden föreslår nu, att hädanefter i

maximibeloppet skall inberäknas vad nämnden fått utgiva på grund av beviljade

garantier i den mån utbetalningarna icke täckas av återbetalningar

eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet

guldits.

Exportkreditnämnden, som i övrigt icke funnit anledning föreslå ändringar

i de för exportkreditgarantien gällande bestämmelserna, uttalar till slut, att

det syntes nämnden icke föreligga några skäl att frångå det år 1!)39 införda

systemet med treårsperiod.

Under normala förhållanden har den statliga garantien av exportkrediter

haft sin huvudsakliga betydelse såsom stöd av svensk export till nya marknader

respektive till marknader, där särskilda förhållanden gjort det svårt

för den enskilde exportören att själv överblicka kreditriskens verkliga omfattning.

Under perioden före kriget kom sålunda exportkreditnämndens garantigivning

att i huvudsak avse vissa baltiska oell sydamerikanska länder

ävensom Sovjetunionen. Garantigivningen kom under sådana förhållanden

icke alt uppgå till särskilt betydande belopp; det maximala garantibeloppet

kunde under en följd av år fastställas till 35 miljoner kronor mot det belopp

av 75 miljoner kronor, som ursprungligen fastställts av 1933 års riksdag.

Kriget har ställt svensk utrikeshandel och svensk handelspolitik inför nya

uppgifter, och i sammanhang därmed har även exportkreditsystemet erhållit

en i viss mån ny betydelse. Alltsedan den tyska ockupationen av Danmark

och Norge har vår utrikeshandel i huvudsak måst begränsas till den europeiska

kontinenten. Fredstidens möjligheter till utjämning av de tvåsidiga

betalningsbalanserna hava därmed i avsevärd utsträckning bortfallit. Samtidigt

har under krigets förlopp produktionen på kontinenten av varor för

export tenderat att förminskas, medan behovet av varuimport ökat, vilket

lett till en spänning i betalningsbalanserna mellan respektive europeiska

länder.

När efter vinterkriget 1939—40 det svensk-finska handelsutbytet blev föremål

för officiella överläggningar, framstod mycket snart betalningsfrågan

såsom det dominerande problemet. Finland ''hade under normala tider kunnat

betala det betydande importöverskottet gentemot Sverige genom likvider

härrörande från exportöverskotten i Finlands handel med marknaderna

västerut, särskilt Storbritannien. Men under våren 1940 bortföllo dessa möjligheter

för Finlands export. Under sådana förhållanden lämnades från

svensk sida till uppfyllande av löften örn hjälp vid återuppbyggnadsarbetet

efter vinterkriget vissa direkta statskrediter, varjämte gjordes atagande att

meddela statsgaranli för viss del av de krediter, som förutsattes skola lämnas

av exportörer av svenska varor till Finland. Denna anordning, enligt vilken

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

de för upprätthållande av betalningsbalansen erforderliga exportkrediterna

fördelas mellan staten oell den enskilde exportören lia i vederbörande handelsavtal

fastställt sätt, har alltsedan 194» kommit ali ingå såsom en integrerande

del av de tid efter annan träffade regleringarna av det svensk-finska

handelsutbytet. Det är att förutse, att ifrågavarande exportkreditsystem kan

komma att tagas i anspråk även för den reglering av den svensk-finska handeln,

varom förhandlingar sedan någon tid pågått.

Handelsutbytet med Tyskland äger sedan 1934 runi på grundval av clearing.

Denna betalningstckniska anordning fungerade under de förslå sju åren

av sin tillämpning på ett ändamålsenligt sätt. Tyska vederbörande sörjde ge - nom sin export- respektive importreglering för att betalningarna för import

från Tyskland överstego betalningarna för import från Sverige; några dröjsmål

med utbetalningarna till svenska exportörer behövde sålunda icke ifrågakomma.

Tidvis kom det svenska skuldsaldot i clearingen alt uppgå till betydande

belopp; under våren 1940 steg detsamma sålunda till omkring 17»

miljoner kronor, ett belopp, som sedermera utjämnades bland annat genom

betydande tyska inköp av trävaror, cellulosa och papper under sommaren

och hösten 1940. Ännu vid ingången av 1941 utvisade clearingen ett icke

obetydligt svenskt skuldsaldo, men detta förbyttes under årets lopp i ett

avsevärt tyskt skuldsaldo gentemot Sverige. Orsakerna till denna förändring

vörö mångahanda: å ena sidan kolumn särskilt i samband med förberedelserna

till det tysk-ryska kriget de tyska leveranserna av bland annat kol, köks

och handelsjärn att sacka efter, å den andra sidan undergingo de tyska inköpen

av svenska varor en väsentlig ökning, samtidigt som en allt större del

av varuutbytet ägde rum medelst svenska fartyg, vilket medförde väsentligt

större överföringar av fraktbelopp genom clearingen. Sedan det konstaterats,

att förskjutningen av betalningsbalansen blivit alltmera markerad, sammankallades

i september de svenska och tyska regeringskommissionerna för överläggning

örn läget. Vid den ingående undersökning av clearingsituationen,

som därvid ägde rum, visade det sig, att de faktiskt verkställda tyska inköpen

icke oväsentligt överstego de clearingförvaltande tyska myndigheternas

beräkningar. De båda regeringskommissionerna voro fullt eniga örn ali

man borde eftersträva ett återställande av clearingbalansen genom ökning

av de tyska leveranserna lill Sverige; en forcering av kol- och koksskeppningarna

ägde också rum under hösten 1941. För alt komma ut ui det momentana

nödläge, vari clearingen befann sig i september 1941, befanns det

emellertid nödvändigt all omedelbart tillföra densamma vissa svenska inbetalningar,

och man valde därvid den vägen, all statens reservförrådsnämnd

ålog sig att i mån av behov erlägga högst 10» miljoner kronor i förskott å

leveranser av kol, koks, handelsjärn m. m. under första halvåret 1942. Vid

årsskiftet 1941/42 hade i förskott faktiskt utbetalats 9» miljoner kronor.

Härav har sedermera planmässigt under mars aterbetalats eli belopp av 22.5

miljoner kronor; återstoden avses skola likvideras i lika rater under manaderna

april, maj och juni.

Under fortsatta överläggningar hösten 1941 sökte de svenska och tyska

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ta proposition nr 211.

regeringskommissionerna komma fram till ett bedömande av clearingutsikterna

under innevarande år. Från tysk sida utlovades därvid upprätthållande

av tysk export till Sverige under 1942 av kol, koks, handelsjärn, kemikalier,

cellull m. m. i ungefärligen samma omfattning som enligt närmast föregående

handelsavtal. Det framhölls emellertid, att man måste räkna med

att den tyska exporten av andra varor, särskilt av vissa färdigvaror, komme

att gå tillbaka, vilket givetvis måste få återverkningar på clearingens gestaltning.

Såväl med hänsyn härtill som till den brist, som redan uppstått under

1941, vore det nödvändigt att träffa anstalter för viss kreditgivning.

1 den överenskommelse rörande det svensk-tyska handelsutbytet under

1942, som undertecknades i Stockholm den 19 december 1941, har avtalats

att statens exportkreditnämnd skall lämna garanti för viss del av de krediter,

som må lämnas av svenska exportörer till Tyskland av trävaror, cellulosa,

papp, papper, produkter av stenindustri, maskiner, verktyg och

kullager. Krediterna förutsättas skola löpa under en period av mellan 12

och 18 månader. Inom ramen för denna överenskommelse hava sedermera

underhandlingar ägt rum mellan svenska exportörer och tyska vederbörande,

varvid krediter lämnats uppgående till 50 procent av fakturavärdena.

Såsom exportkreditnämnden framhåller, saknas närmare hållpunkter fölen

beräkning av det totalbelopp, till vilket kreditgivningen inom ramen folden

svensk-tyska handelsöverenskommelsen kan komma att uppgå. Exporten

av här ifrågavarande svenska produkter är visserligen i så måtto begränsad,

att export icke kan äga rum i större utsträckning än som är förenlig med

det svenska folkhushållets egna behov. Men inom den gräns, som härigenom

dragés för exportens storlek, föreligger ovisshet beträffande storleken såväl

av de tyska inköpsönskemålen som av de svenska exportörernas eventuella

utbud. Ej heller är det möjligt att, innan de svensk-finska handelsöverläggningarna

avslutats, verkställa uppskattning av storleken av kreditgivningen

vid export till Finland under nästkommande avtalsperiod. Med hänsyn härtill

synes det mig erforderligt att vid fastställande av maximibelopp för exportkreditnämndens

garantigivning lämna en icke oväsentlig marginal. Nämndens

förslag örn en höjning av maximibeloppet med 200 miljoner kronor

eller till 300 miljoner kronor finner jag innefatta en lämplig avvägning.

Vad angår nämndens förslag beträffande formuleringen av maximeringsbestämmelsen

synes detsamma icke föranleda någon erinran. I likhet med

nämnden har jag icke funnit anledning att i övrigt ifrågasätta någon ändring

av de nu gällande riktlinjerna för exportkreditverksamhetens fortsatta

bedrivande.

Vad slutligen beträffar den tidrymd, för vilken riksdagens bemyndigande

till fortsatt bedrivande av ifrågavarande verksamhet bör utverkas, finner jag

skäl tala för att densamma denna gång begränsas till två år, d. v. s. till utgången

av budgetåret 1943/44.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen medgiva,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

7

att svenska staten må, i huvudsaklig överensstämmelse med

för närvarande gällande riktlinjer, under tiden till oell med

utgången av budgetåret 1943/44 till ett belopp av högst 300

miljoner kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier

beviljats eller före utgången av nu löpande budgetår beviljas

— iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda inhemska

alster av industri, jordbruk och fiske.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Hartvig.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:361 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit. s. 12 i texten
  2. SU 1942:167 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti för exportkredit jämte en i ämnet väckt motion. s. 13 i texten