Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
1942-04-11 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:222, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
1
Nr 222.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den
20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar; given Stockholms slott
de?i 17 april 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§
lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Moller.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 222.
Gil -12
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Förslag:
till
Lagom
ändrad lydelse av 2 oell 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning ay könssjukdomar.
Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
2§-
Närmaste befattningen med de åtgärder, som avse att förekomma könssjukdomarnas
utbredning, handhaves under hälsovårdsmyndighetens inseende
i stad, som ej tillhör förste provinsialläkares verksamhetsområde,
av förste stadsläkaren och å annan ort av förste provinsialläkaren i länet.
I stad, som ej tillhör förste provinsialläkares verksamhetsområde, må,
då det prövas erforderligt, av staden uppdragas åt särskild läkare att i
förste stadsläkarens ställe handhava ifrågavarande befattning. Sådan läkare
utses av hälsovårdsnämnden, som jämväl utfärdar instruktion för honom
och övar inseende över hans tjänsteverksamhet.
Läkare, som -—--lag sundhetsinspektör.
Med hälsovårdsmyndighet avses enligt denna lag i stad, som ej tillhör
förste provinsialläkares verksamhetsområde, hälsovårdsnämnden och å
annan ort Konungens befallningshavande i länet.
5§-
Kostnadsfri undersökning — — — och behandling.
I stad---medgiva befrielse.
På begäran — — — finnes villig.
Föreligger för —--ifrågavarande verksamhet.
Har, enligt---nödiga föreskrifter.
Föreståndare för i andra stycket omförmäld poliklinik skall, där ej medicinalstyrelsen
medgiver undantag, hava erhållit särskild utbildning i fråga
örn könssjukdomar. Annan vid sådan poliklinik anställd läkare, till vilken
arvode utgår av statsmedel, ävensom särskilt förordnad läkare, som avses
i tredje eller fjärde stycket, skall, där det kan ske, hava erhållit utbildning
som nyss sagts.
Skall vid poliklinik, som avses i andra stycket, förordnas läkare, till
vilken arvode utgår av statsmedel, skall kungörelse därom av hälsovårdsnämnden
införas i allmänna tidningarna med tillkännagivande, att ansökning
1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1922: 266.
Kungl. Majus proposition nr 222. 3
till befattningen skall ingivas före klockan tolv å tjugonde dagen efter den,
då kungörelsen infördes i allmänna tidningarna. I Stockholm och Göteborg
utses sådan läkare av staden. I övriga städer skall ansökning ställas till
medicinalstyrelsen men ingivas till hälsovårdsnämnden, som har att på
förslag till befattningen uppsätta tre behöriga sökande med förord för en av
dem. Medicinalstyrelsen utser därefter en av de sålunda föreslagna.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.
Utan hinder av vad i 5 § sjätte stycket stadgas skall läkare, som vid
nämnda tidpunkt är föreståndare för poliklinik, äga kvarstå i sin tjänst
även örn han icke uppfyller det i berörda stycke stadgade utbildningsvillkoret.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 1 april 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn vissa ändringar
i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt anför:
Fråga har uppkommit dels rörande möjligheten att i vissa städer överflytta
uppdraget att vara sundhetsinspektör från stadsläkare till förste
provinsialläkaren i länet, dels ock rörande ändrade bestämmelser i fråga örn
vissa i könssjuklagen omförmälda läkares kvalifikationer och tillsättning.
Jag ämnar nu upptaga dessa spörsmål till behandling var för sig.
Föreskrifter rörande uppdraget att vara sundhetsinspektör.
Gällande bestämmelser.
Enligt 2 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar handhaves den närmaste befattningen med de åtgärder,
som avse att förekomma sådan utbredning, i stad, där stadsläkare
finnes, av denne eller om flera sådana äro antagna av den främste bland
dem och å annan ort av förste provinsialläkaren i länet. Läkare, som här
avses, benämnas sundhetsinspektör. I den mån förste provinsialläkare är
sundhetsinspektör utgår intet särskilt arvode för ifrågavarande göromål. Däremot
äger vederbörande stadsläkare för tjänstgöring såsom sundhetsinspektör
enligt kungörelsen den 30 juni 1922 (nr 412) angående statsbidrag till bestridande
av arvoden åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer
[ändrad genom kungörelsen den 19 maj 1933 (nr 240)] uppbära ersättning
med följande belopp för år, nämligen:
i stad med ........ 5,000 invånare eller därunder 250 kronor
» »’ ........ 5,001—10,000 invånare ...... 400 »
» ......... 10,001-20,000 » 650 »
» » ........ 20,001—30,000 » 900 »
» » ........ 30,001—40,000 » 1,200 >»
» » över .. 40,000 » 1,300 »
dock att, där stadsläkaren verkställer kostnadsfri undersökning och be
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 222. 5
handling enligt lagens 4 §, det årliga arvodet skall utgå med endast hälften
av ovanstående belopp.
Anslagsäskande i årets statsverks
proposition.
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 162, har föreslagits,
att till åtgärder mot utbredning av könssjukdomar måtte för nästa
budgetår anvisas ett förslagsanslag om 370,000 kronor, vilket innebär en
minskning i förhållande till innevarande budgetår med 30,000 kronor. Denna
nedsättning av anslagets belopp skulle möjliggöras, därest viss av besparingsberedningen
föreslagen ändring av 2 § i 1918 års lag vidtoges.
Besparingsberedningens förslag.
I en den 28 juni 1941 överlämnad promemoria har besparingsberedningen
anfört:
För bestridande av förutnämnda arvoden till stadsläkare i egenskap av
sundhetsinspektörer äger stad utbekomma statsbidrag med angivna ersättningsbelopp.
Statsbidragens sammanlagda belopp har enligt medicinalstyrelsens
räkenskaper utgjort för
budgetåret 1938/39 .................... kronor 33,952: o8,
» 1939/40 .................... » 31,356:25,
tiden lh—S1/12 1940 .................... » 17,768: 75.
De uppgifter, som åvila stadsläkarna i egenskap av sundhetsinspektörer
i de mindre och medelstora städerna, torde med hänsyn till könssjukdomarnas
minskade utbredning numera icke vara mer omfattande, än att uppgifterna
utan nämnvärd olägenhet kunna överflyttas på förste provinsialläkaren
i länet. Vid bedömande av var gränsen härvid bör dragas, har
beredningen övervägt, huruvida icke stadsläkaren i stad med exempelvis mer
än 40,000 invånare fortfarande skulle vara sundhetsinspektör. Emellertid
har beredningen stannat vid att föreslå gränsdragningen vid städer, som ej
deltaga i landsting. Dessa städer ligga helt utanför förste provinsialläkarens
verksamhetsområde, varför någon överflyttning av stadsläkarens uppgifter
såsom sundhetsinspektör över huvud taget icke är möjlig att här genomföra.
Ur vårdsynpunkt innebär förslaget, att uppspårandet av smittkällan
respektive smittkällans inställelse för behandling kan komma att fördröjas
en eller annan dag, beroende på vissa föreskrifter i 11 och 14 §§ i omförmälda
lag. Dessa nackdelar torde dock ej vara av den storleksordning att
förslaget på grund därav icke bör genomföras.
Ersättning åt sundhetsinspektörerna i de fyra städer, som ej deltaga i
landsting, utgår för närvarande med tillhopa (4 X 1,300=) 5,200 kronor.
Kostnadsbesparingen kan därför beräknas röra sig omkring 30,000 kronor.
Remissyttranden.
Yttrande över besparingsberedningens förslag har inhämtats från medicinalstyrelsen,
som i sin tur anmodat förste provinsialläkarna att yttra sig
över förslaget. Medicinalstyrelsen sammanfattar dessa läkares yttranden sålunda:
Tjugu
förste provinsialläkare tillstyrka förslaget helt, två tillstyrka förslaget
endast i fråga om städer med mindre än 20,000 respektive 10,000 invånare
och tre avstyrka detsamma. Såsom skäl för avstyrkande anföres
opaginerad Kontrollera mot PDF
Departe
ments
chefen.
(> Kungl. Majlis proposition nr 222.
härvid bland annat, dels att omläggningen skulle medföra avsevärd ökning
av förste provinsialläkarnas arbete, dels ock att stadsläkarna genom nu
gällande anordning erhålla god kännedom örn smittkällorna. Det kan anmärkas,
att förste provinsialläkaren i Blekinge län tillstyrker förslaget under
framhållande att det skulle innebära fördelar vid arbetet med uppspårande
av smittkällor. Fem förste provinsialläkare ifrågasätta särskild ersättning
för det ökade arbetet.
För egen del anför medicinalstyrelsen, att, ehuru viss olägenhet vore förbunden
med förslaget, styrelsen dock med hänsyn till det statsfinansiella
läget ansåge sig böra tillstyrka detsamma.
Besparingsberedningens av medicinalstyrelsen tillstyrkta förslag innebär,
att i alla städer med undantag av de fyra största — Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping — vilka ligga helt utanför förste provinsialläkarnas
verksamhetsområden, uppgiften att vara sundhetsinspektör skall överflyttas
från vederbörande stadsläkare till förste provinsialläkaren i länet. Sedan
Kungl Majit numera beslutat, att från och med den 1 juli 1942 även Hälsingborg
skall utgöra ett eget hälsovårdsdistrikt, uppgår antalet städer, som ej
tillhöra förste provinsialläkares verksamhetsområde, till fem. Den beräknade
besparingen kommer alltså icke att bliva fullt så stor som besparingsberedningen
antagit. — Beredningens förslag är visserligen förbundet med
olägenhet så till vida, att uppspårandet av smittkällor och dessas inställande
för läkarbehandling kan komma att något fördröjas. Jag anser dock, att
med hänsyn till det statsfinansiella läget tillräckligt starka skäl föreligga
för ett genomförande av förslaget. Bestämmelser i ämnet torde böra införas
i 2 § av 1918 års lag. Särskild ersättning till förste provinsialläkarna för
det i viss män ökade arbete, som vid ett genomförande av förslaget åsamkas
dem, synes icke böra utgå.
Till spörsmålet örn ändring av 5 § tredje—femte styckena i lagen bör
vidtagas i anledning av nyss föreslagna ändringar i 2 § återkommer jag i
det följande.
Vissa i könssjuklagen Ollif orimil fia läkares kvalifikationer; ordningen
för deras tillsättande.
Gällande bestämmelser.
1918 års lag innehåller i 3 § föreskrift därom, att var och en, som är
angripen av könssjukdom, är pliktig att underkasta sig erforderlig läkarbehandling
samt att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som av läkare
meddelas angående sjukdomens behandling eller till förekommande av smittans
spridning. Befarar någon sig vara angripen av könssjukdom, är han enligt
4 § berättigad att utan avgift bliva i sådant avseende undersökt, örn han
inställer sig hos läkare, som avses i 5 §. Den, som finnes behäftad med
könssjukdom, men ej är i behov av sjukhusvård, äger ock rätt att utan
avgift erhålla behandling av sådan läkare, så framt det kan ske hos läkaren.
Erfordras enligt lagen intyg angående undersökningen eller behandlingen,
skall sådant intyg utan avgift utlämnas till vederbörande av läkare, som
avses i 5 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222. 7
I 5 § första stycket stadgas, att kostnadsfri undersökning och behandling,
varom sägs i 4 §, verkställes — med vissa senare i 5 § angivna undantag —
av provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare och
municipalläkare. Finnas i stad flera än en stadsläkare, skall endast den av
dem, som hälsovårdsnämnden utser därtill, utföra dylik undersökning och
behandling. — I stad, som har ett invånarantal av tjugutusen eller därutöver,
verkställes undersökning och behandling å nödigt antal polikliniker
(5 § andra stycket). -— Enligt 5 § tredje stycket äger hälsovårdsmyndigheten,
där det prövas lämpligt, på begäran av tjänsteläkare, varom sägs i första
stycket, befria tjänsteläkaren från skyldighet att verkställa undersökning och
behandling samt i hans ställe förordna annan läkare, som finnes villig
därtill. Med hälsovårdsmyndighet avses enligt 2 § i stad, där stadsläkare
finnes, hälsovårdsnämnden och å annan ort Konungens befallningshavande i
länet. — Föreligger för stad, där poliklinik ej är inrättad, behov av flera
än en läkare för utförande av undersökning och behandling, varom här är
fråga, eller förefinnes, i annat fall än i 7 § avses, dylikt behov för viss ort
å landet, har vederbörande hälsovårdsmyndighet att göra anmälan därom
hos medicinalstyrelsen med bifogande av förslag å för uppdraget villiga
läkare, däribland, såvitt lämpligen kan ske, minst en kvinnlig, varefter
medicinalstyrelsen, där sådant finnes påkallat, utser särskild läkare att jämte
vederbörande tjänsteläkare eller annan i hans ställe förordnad läkare utöva
ifrågavarande verksamhet (5 § fjärde stycket). — Jämlikt 5 § sjätte stycket
skall särskilt förordnad läkare, som avses i tredje eller fjärde stycket, ävensom
föreståndare för i andra stycket omförmäld poliklinik, där så kan ske,
hava erhållit särskild utbildning i fråga örn könssjukdomar.
Kan på sannolika skäl antagas, att könssjukdom vunnit utbredning bland
befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen på längre avstånd från
vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares bostad, äger länsstyrelsen
enligt 7 § förordna nämnde läkare eller annan läkare, som kan finnas
villig därtill, att besöka orten för att tillhandagå befolkningen med undersökning
och behandling, varom sägs i 4 §.
Framställning av medicinalstyrelsen örn
lagändring.
I skrivelse den 12 maj 1938 till medicinalstyrelsen har dermatologiska sällskapet
i Stockholm framhållit, att i de städer, där poliklinik för vård av
könssjuka skulle finnas inrättad, till poliklinikläkartjänsten såvitt möjligt
borde utnämnas specialutbildad läkare. Poliklinikläkartjänsterna borde vidare
ledigförklaras och tillsättas efter allmänt vedertagna principer, d. v. s. förtjänst
och skicklighet.
I yttrande den 18 september 1940 har medlemmen av medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd professorn J. Strandberg anfört, bland annat:
Dermatologiska sällskapets yrkande är synnerligen viktigt av flera skäl.
Vården av de könssjuka kan visserligen mången gång skötas av icke specialutbildade
läkare, men utbildade specialister hava givetvis större förutsättningar
härför, särskilt i svårbedömda och svårbehandlade fall. Man får ej
bortse från önskvärdheten för att icke säga nödvändigheten av att de specialutbildade
venereologerna beredas möjlighet till försörjning genom sitt arbete
8
Kungl. Majus proposition nr 222.
oell harvid icke fa siria svåraste konkurrenter i icke speciellt utbildade
läkare, vilka ofta såsom en avlönad bisyssla sköta de könssjuka på statens
bekostnad. Man kan icke komma ifrån, att med nuvarande system venereologien
och den venereologiska forskningen i landet till följd av lex veneris
Jidit skada. Detta hamnar sig ganska säkert i längden, och det bör därför
vara ett stort intresse för staten att rätta till missförhållandet genom att
understödja den venereologiska forskningen och venereologiens utövare.
Medicinalstyrelsen har i skrivelse den 19 februari 1941, efter återgivande
av vad dermatologiska. sällskapet och professorn Strandberg yttrat, för egen
del anfört:
Jämlikt könssjuklagens 5 § skall vid förordnande av föreståndare vid
poliklinik, som här avses, d. v. s. poliklinikläkare, sådan läkare, där så kan
ske, hava erhållit särskild utbildning i fråga örn könssjukdomar. Några
andra behörighetskrav finnas ej uppställda. Ej heller finnas bestämmelser
för sättet för tillkännagivandet av ledig poliklinikläkartjänst eller i vilken
ordning sådan tjänst skall tillsättas.
Örn bestämmelser rörande behörighet och tillsättande av nämnda tjänster
ej kunde anses erforderliga vid o den tidpunkt lagen antogs, så ligga förhållandena
nu annorlunda till. Årligen utgå läkare med sådan kompetens
att de äga rätt att enligt läkarförbundets fordringar annonsera specialitet i
könssjukdomar eller liud- och könssjukdomar. Vidare finnes tillgång å läkare,
som, örn de ej äga sådan utbildning, dock tjänstgjort avsevärd tid i underordnad
ställning å klinik eller avdelning för hud- och könssjuka eller å
poliklinik för könssjuka, och sålunda rörande dessa sjukdomars igenkännande
och behandling äga insikt och erfarenhet. Båda dessa kategorier läkare
hava i regel icke tillfälle att vid ledigblivande av poliklinikläkartjänst anmäla
sig såsom sökande. Såvitt det är styrelsen bekant annonseras endast
i undantagsfall dessa tjänster i allmänna tidningarna utan tillsättas mera
under hand.
Det är dock ur sjukvårdssynpunkt ett samhälleligt intresse att i denna
gren specialutbildade läkare mer än hittills spridas i landet. Även örn man
— såsom statens sjukvårdskommitté i det år 1934 avgivna betänkandet
angående den slutna kroppssjukvården i riket — anser, att detta icke i
särskilt hög grad kan anses gälla den slutna vården av könssjukdomarna
utan mera den slutna vården av hudsjukdomarna, måste det dock vara av
social betydelse att också utanför de allra största städerna äga tillgång till
specialister även inom denna gren av medicinen. Genom förekomsten av
köns- eller hud- och könsspecialist i städer med poliklinik kan sakkunskapen
i såväl den öppna som den slutna sjukvården bättre än hittills tillgodoses.
För att staten i detta hänseende skall kunna tillgodogöra sig största
möjliga sakkunskap i nämnda läkartjänster bör enligt styrelsens mening
föreskrivas, att tjänsterna vid ledigblivande skola anslås till ansökan lediga.
Den som skall förordna läkare bär då större möjligheter än nu att med
hänsyn till hågade sökandes kompetens utse den för tjänsten mest lämpade.
Det har i detta sammanhang sitt intresse att se i vilken utsträckning de
för närvarande vid poliklinikerna förordnade läkarna äga särskild utbildningrörande
könssjukdomar. Genom sekreteraren i dermatologiska sällskapet
har styrelsen erhållit upplysningar rörande dessa läkares ifrågavarande utbildning.
Det framgår av dessa, att läkarna vid poliklinikerna i Stockholm,
Göteborg, Norrköping och Malmö med undantag för en läkare i Malmö äga
en utbildning, som i de flesta fall är tillräcklig för rätt att annonsera
specialiteten. I de andra städerna äger ingen läkare sådan utbildning även
örn en eller annan viss tid tjänstgjort eller följt arbetet å klinik eller avdelning
för könssjukdomar. I ungefär hälften av fallen äro också poliklinik
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.
9
läkarna i dessa städer tjänsteläkare i staden. Så äro poliklinikläkarna i
Linköping, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Västerås och en av läkarna i
Karlstad, Borås oell Örebro stadsläkare eller stadsdistriktsläkare. I Uppsala
är poliklinikläkaren järnvägsläkare, i Lund docent i anatomi samt i Hälsingborg,
Gävle och å avdelningarna för kvinnor i Borås och Örebro privatpraktiserande
läkare.
Flertalet poliklinikläkare i dessa städer kunna således anses hava befattningen
som bisyssla. Med nuvarande tillgång till i specialiteten utbildade
läkare är det emellertid sannolikt, att många av tjänsterna skulle hava kunnat
besättas med specialist.
Styrelsen håller före, att bestämmelsen att, »där så ske kan, föreståndaren
för poliklinik skall hava erhållit särskild utbildning i könssjukdomar»
bör ändras därhän att orden »där så ske kan» utgå. Att däremot föreskriva,
att denna utbildning skall hava fullgjorts på särskilt sätt eller under viss
angiven tid, såsom är stadgat för behörighet till vissa andra läkarbefattningar,
synes för närvarande ej lämpligen böra ifrågakomma.
Vad angår den myndighet, som förordnar föreståndare vid poliklinik, må
följande anföras. För närvarande förordnas såväl föreståndare som andra å
polikliniken tjänstgörande läkare av staden, i regel genom hälsovårdsnämnden.
Med hänsyn till att arvodet till läkarna samt driften av polikliniken i
vad det rör läkemedel och vissa utensilier bestridas av statsmedel (se 6 §
könssjuklagen), synes rimligt, att staten tillerkännes större inflytande än för
närvarande vid tillsättandet av tjänsten. Ä andra sidan bör även stadens
intressen tillgodoses, varför styrelsen såsom tillsättningsförfarande får föreslå,
att stadsfullmäktige respektive hälsovårdsnämnden på förslag uppsätta
tre behöriga sökande, med rätt för stadsfullmäktige (eventuellt genom hälsovårdsnämnden)
att för behörig sökande avgiva förord till tjänsten, varpå
stadsfullmäktige genom hälsovårdsnämnden hava att insända samtliga handlingar
i ärendet till medicinalstyrelsen ävensom tillkännagiva huru och när
kungörelse av förslaget skett. Sedan omförmälda handlingar inkommit till
medicinalstyrelsen, har styrelsen att företaga tillsättningsfrågan till avgörande.
Yad här sagts örn föreståndare för poliklinik bör även gälla annan där
förordnad läkare, till vilken arvode av statsmedel utgår.
Medicinalstyrelsen har, under hänvisning till vad sålunda anförts, föreslagit,
att 5 § sista stycket i 1918 års lag måtte givas följande ändrade
lydelse:
Särskilt förordnad läkare, som avses i tredje eller fjärde stycket, ävensom
läkare vid i andra stycket omförmäld poliklinik och till vilken arvode av statsmedel
utgår, skall hava erhållit särskild utbildning i fråga om könssjukdomar.
Skall i stad vid poliklinik förordnas läkare, till vilken arvode utgår av statsmedel,
har hälsovårdsnämnden att ofördröjligen göra anmälan därom till medicinalstyrelsen.
Sedan sådan anmälan inkommit, skall medicinalstyrelsen genom kungörelse,
som införes en gång i allmänna tidningarna, tillkännagiva att ansökning till
förordnandet skall, ställd till medicinalstyrelsen, ingivas till hälsovårdsnämnden
i staden före klockan 12 å tjugonde dagen efter den, då kungörelsen infördes i
allmänna tidningarna.
Stadsfullmäktige hava därefter att på förslag till förordnandet uppsätta tre
behöriga sökande med rätt för fullmäktige att för en av dem avgiva förord till
förordnandet, varpå hälsovårdsnämnden har att insända samtliga handlingar i
ärendet till medicinalstyrelsen ävensom tillkännagiva huru och när kungörelse
10
Kungl. Majlis proposition nr 222.
av förslaget skett. Sedan omförmälda handlingar inkommit till medicinalstyrelsen,
har styrelsen att efter prövning av de föreslagnas kompetens företaga
tillsättningsfrågan till avgörande.
Yttranden över medicinalstyrelsens
framställning.
Yttranden över medicinalstyrelsens framställning hava avgivits av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Skaraborgs län, svenska stadsförbundet och Sveriges läkarförbund.
Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats yttrande av Stockholms
stads sjukhusdirektion samt vid yttrandena av länsstyrelserna yttranden av
förste provinsialläkare ävensom stadsfullmäktige och hälsovårdsnämnder i
vissa städer samt av sjukhusdirektionen och kanslichefen i Göteborgs stad.
Yad angår det skärpta kravet på specialjutbildning påpekar Överståthållarämbetet,
att enligt medicinalstyrelsens förslag de nya kompetensföreskrifterna
skulle komma att gälla icke endast läkare vid polikliniker utan
även läkare, varom förmäles i 5 § tredje och fjärde styckena av 1918 års
lag, något som att döma av motiven till förslaget icke varit avsett. Länsstyrelserna
i Östergötlands och Skaraborgs län samt förste provinsialläkarna i
dessa län synas hava utgått från att skärpningen endast skulle avse poliklinikläkare.
I flertalet yttranden tillstyrkes den föreslagna skärpningen av kompetenskravet,
beträffande andra orter än de allra största städerna dock med
tvekan.
Sjukhusdirektionen i Stockholm samt stadsfullmäktige, hälsovårdsnämnden
och sjukhusdirektionen i Göteborg understryka, att läkarbefattningarna vid
könspoliklinikerna i dessa städer redan nu besättas med specialutbildade
krafter och att därför beträffande dessa städer en uttrycklig bestämmelse
örn sådan kompetens icke skulle innebära någon saklig ändring.
I övrigt lämnas förslaget i denna del utan erinran av Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län, förste provinsialläkarna i samma
län ävensom i Göteborgs och Bohus län, hälsovårdsnämnderna i Norrköping,
Malmö, Hälsingborg och Landskrona, svenska stadsförbundet och Sveriges läkarförbund.
Förste provinsialläkaren i Östergötlands län avstyrker förslaget att nu ifrågavarande
läkare under alla förhållanden skola hava erhållit särskild utbildning
i fråga örn könssjukdomar under anförande av följande:
Man kan icke vänta att specialistutbildade läkare skola antaga en dylik
tjänst mot nu utgående ersättning. Följden blir, att befattningarna komma
att stå obesatta tills ersättningen höjts till den nivå, som dessa läkare
fordra. För övrigt synes det icke vara anledning att nu, då staten på alla
områden söker göra besparingar, ställa större fordringar på samhällets utgifter
för socialhygien än som kan anses nödvändigt.
Hälsovårdsnämnden i Linköping yttrar: I flertalet medelstora städer torde
knappast finnas utkomstmöjligheter för poliklinikläkare med denna befattning
som huvudsyssla utan att poliklinikarvodena i väsentlig grad höjas.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Inkomsterna från privat venereologisk praktik torde nämligen bliva mycket
obetydliga. I Linköping liava hudsjukdomarna knappast den frekvens att
en specialist på dessa sjukdomar av klientelet skulle kunna få sådan inkomst,
att lian därav med tillägg av könspoliklinikarvodet kunde få sin
bärgning. Annorlunda skulle det gestalta sig örn vid centrallasarettet kunde
inrättas en befattning för vård av hud- och könssjukdomar.
Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig synnerligen tveksam, huruvida
såsom oeftergivligt behörighetsvillkor bör stadgas särskild utbildning i fråga
örn könssjukdomar, och framhåller, att då ledigförklarandet och tillsättandet
av befattningarna enligt förslaget skulle tillkomma medicinalstyrelsen, tillräckliga
garantier synas vinnas för att befattningarna komma att besättas
med lämpliga innehavare även örn behörighetsvillkoret icke göres oeftergivligt.
Hälsovårdsnämnden i Lund anser det kunna övervägas, huruvida icke åt
medicinalstyrelsen borde inrymmas befogenhet att, där särskilda skäl därtill
äro, medgiva undantag från det uppställda behörighetsvillkoret, samt
framhåller, att för Lunds del en anknytning till universitetets venereologiska
avdelning är påkallad.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter örn specialistutbildning
ovillkorligen bör krävas för samtliga dessa befattningar. Frekvensen
av könssjukdomar syntes avtaga. Kravet på särskild utbildning torde därför
knappast böra upprätthållas i fråga om de mindre städerna. Åtminstone
borde medicinalstyrelsen medgivas rätt att bevilja dispens.
I samma riktning uttalar sig hälsovårdsnämnden i Uddevalla.
Yad angår förslaget att överflytta tillsättningsrätten från hälsovårdsnämnderna
till medicinalstyrelsen hava endast i Stockholm och
Göteborg gensagor framställts. Sålunda yttrar sjukhus direktionen i Stockholm:
Sedan
sjukhusdirektionen jämlikt stadsfullmäktiges beslut den 15 juni
1939 övertagit förvaltningen av stadens polikliniker, har direktionen endast
vid ett tillfälle haft att handlägga ärende angående tillsättning av poliklinikläkare.
Därvid kungjorde direktionen tjänsten enligt de för underläkartjänster
gällande bestämmelserna och inhämtade därefter yttrande över ansökningarna
från de sakkunniga, som enligt reglementet för Stockholms
stads sjukhus hava att upprätta förslag till besättande av underläkartjänster.
Direktionen ämnar även framdeles tillämpa detta förfarande och anser, att
kravet på nöjaktig kompetens hos poliklinikläkarna därigenom blir vederbörligen
tillgodosett. Därför föreligger för Stockholms vidkommande knappast
något reellt skäl att överflytta tillsättningen från direktionen till medicinalstyrelsen.
En särskild anledning till att bibehålla de nu gällande tillsättningsbestämmelserna
är, att vissa av läkarna vid stadens könspolikliniker
samtidigt äro läkare vid rent kommunala hudpolikliniker. En sådan tjänstekombination
bör lämpligen alltjämt bibehållas, i synnerhet som besöksfrekvensen
vid könspoliklinikerna numera visar tendens att sjunka. Denna
anordning skulle emellertid försvåras, om tillsättningen vid dessa två slag
av kliniker skulle ske genom olika myndigheter. Ett bifall till medicinalstyrelsens
förslag torde innebära, att läkarna vid könspoliklinikerna förlora
karaktären av kommunala tjänstemän. Härav skulle bland annat följa, att
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 222.
direktionen ej längre bör handlägga frågor om beviljande av tjänstledighet
för dem. Därest någon ändring härutinnan ej avses, torde bestämmelse
härom böra inflyta i lagen.
Hälsovårdsnämnden i Göteborg godtager principen, att befattningarna skola
tillsättas av medicinalstyrelsen, men sjukhusdirektionen därstädes anför:
I Göteborg tillsättas tjänsterna efter annonsering. Stockholm och Göteborg
hava i motsats mot landstingsområdena sedan gammalt själva fått förordna
underläkare vid sjukhusen och det föreligger icke någon anledning att beträffande
könssjukläkarna göra undantag från principen att staden själv skall
äga utnämna sina befattningshavare, särskilt då dessa befattningar äro arvodesavlönade
bisysslor och ej heltidstjänster som, underläkartjänsterna.
För övrigt synes utvecklingen gå mot en större rätt för de lokala myndigheterna
att själva tillsätta läkare: genom den nya sjukhuslag, som trädde i
kraft den 1 januari 1942, berövades medicinalstyrelsen, mot sitt eget förslag,
rätten att förordna underläkare vid länslasaretten. Gentemot åsikten att
medicinalstyrelsen borde få utnämningsrätt emedan staten väsentligen bidrager
till avlöningen av poliklinikläkarna kan invändas, att för Göteborgs
del detta bidrag understiger de utgifter som Göteborg, landets största sjöfartsstad,
har för vård av smittsamt könssjuka från främmande kommuner.
Örn de ifrågavarande tjänsterna, vilka som nämnts äro arvodesavlönade bisysslor,
skola besättas genom medicinalstyrelsen, uppkomma flera frågor,
såsom huruvida en befattning, som eventuellt blir överflödig, därest könssjukdomarnas
frekvens ytterligare sjunker, skall kunna indragas, vem som
skall bevilja tjänstledighet, huruvida semesterrätt föreligger och örn det
blir medicinalstyrelsen, som skall förordna vikarier.
Stadsfullmäktige i Göteborg instämma i sjukhusdirektionens yrkande, att
staden såsom hittills borde få rätt att själv förordna läkare å poliklinikerna
för könssjukdomar.
Göteborgs stads kanslichef invänder mot sjukhusdirektionens yttrande:
Aven örn statsbidraget för vård åt i Göteborg hemmahörande personer
med könssjukdom i smittsamt skede understiger stadens utgifter för vård
av smittsamt könssjuka jiersoner från främmande kommuner, bör detta skäligen
icke föranleda, att medicinalstyrelsen frånkännes det större inflytande
på tillsättandet av poliklinikläkarbefattningarna, som statsbidraget torde få
anses berättiga till. Att medicinalstyrelsen genom den nya sjukhuslagen
berövats rätten att förordna underläkare vid länslasaretten lärer förklaras
av att dessa läkare icke avlönas av statsverket. Yad slutligen angår frågorna
örn indragning av en eventuellt överflödig befattning, tjänstledighet m. m,
kunna likartade spörsmål redan nu uppkomma beträffande distriktsläkarna
i Göteborg, vilka förordnas av medicinalstyrelsen.
Beträffande tillsättningsförfarandet har medicinalstyrelsens förslag
lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands
och Skaraborgs län, förste provinsialläkarna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohls samt Skaraborgs län, hälsovårdsnämnderna i Linköping, Landskrona
och Uddevalla samt Sveriges läkarförbund.
Sjukhusdirektionen i Stockholm har icke något att erinra mot att, även örn
tillsättningsrätten stannar kvar hos staden, i lagen intages en uttrycklig bestämmelse
att kungörelse örn ledighet å poliklinikläkartjänst skall införas i
allmänna tidningarna. För den händelse tillsättningsrätten skulle överflyttas
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
13
till medicinalstyrelsen, framhåller direktionen, att eftersom könspoliklinikerna
numera förvaltas av direktionen ordet »hälsovårdsnämnden» i andra
och tredje styckena av förslaget torde böra ersättas med »sjukhusdirektionen»,
och att enär stadsfullmäktige på grund av gällande lag örn kommunalstyrelse
i Stockholm torde vara förhindrade att taga befattning med
sådana förvaltningsärenden, som avses i sista stycket, nämligen avgivande
av förord till sökt tjänst, det i stället bör ankomma på sjukhusdirektionen
att avgiva sådant förord.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att avgivande av förslag rörande tillsättande
av dessa befattningar lämpligen bör ankomma på hälsovårdsnämnden
och ej på stadsfullmäktige. I samma riktning uttalar sig hälsovårdsnämnden
i Lund.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att icke blott förslagsrätten
utan även rätten att giva förord hellre bör tilläggas hälsovårdsnämnden än
stadsfullmäktige. Enahanda uttalanden göras av hälsovårdsnämnderna i Hälsingborg
och Malmö. Sistberörda nämnd hänvisar i detta sammanhang till
att de för en stad betydligt viktigare stadsdistriktsläkartjänsterna i flertalet
fall tillsättas av hälsovårdsnämnden utan stadsfullmäktiges hörande.
Även stadsfullmäktige och sjukhusdirektionen i Göteborg finna det för Göteborgs
vidkommande olämpligt att stadsfullmäktige skola yttra sig vid tillsättandet
av dessa befattningar.
Hälsovårdsnämnden i Göteborg anför:
Den föreslagna tillsättningsproceduren får anses onödigt omständlig.
Stadsfullmäktige böra ej engageras i tillsättandet av en arvodestjänst, vilken
när som helst kan av Kungl. Majit indragas. Härtill kommer att stadsfullmäktige
ej äro skyldiga att höra någon sakkunnig. Frågan örn uppgörande
av förslag och lämnande av förord kompliceras av att på kommunens bekostnad
vid könspoliklinikerna även hudsjukdomar behandlas, varför det är
av vikt att de sökandes kompetens underkastas sakkunnig prövning även i
detta avseende. Enklast och bäst synes frågan lösas så att efter vederbörlig
annonsering och ansökan medicinalstyrelsen uppsätter de tre främsta
bland de sökande på förslag och att inom detta förslag hälsovårdsnämnden
äger tilldela förord, varefter befattningen tillsättes av medicinalstyrelsen.
Anses det lämpligt att en kommunal institution jämväl uppgör förslag, bör
denna institution vara hälsovårdsnämnden och ej stadsfullmäktige.
Hälsovårdsnämnden i Norrköping yttrar:
Det torde hellre böra överlåtas åt hälsovårdsnämnden än åt stadsfullmäktige
att upprätta förslag och avgiva förord. Emellertid synes det tveksamt
om det över huvud bör uppdragas åt en kommunal myndighet att
upprätta förslag. Detta fordrar specialkunskaper och vana, som ej kan
väntas hos en kommunal nämnd, och bör därför förbehållas medicinalstyrelsen.
Genom rätten att få avgiva förord har den kommunala myndigheten
ändock möjlighet att i de fall, där de sökandes pappersmeriter äro ungefär
jämställda, påverka medicinalstyrelsen till förmån för den som lokalmyndigheten
lärt känna som en duktig läkare.
Även svenska stadsförbundet finner mest ändamålsenligt, att medicinalstyrelsen
upprättar förslag, inom vilket hälsovårdsnämnden får avgiva förord,
innan tjänsten tillsättes av medicinalstyrelsen.
14
Beparte
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
I och för sig är det naturligtvis önskvärt, att de läkare, som hava
liand om vården av könssjuka, äga särskild utbildning i fråga örn könssjukdomar.
Antalet läkare med sådan utbildning är emellertid begränsat,
ehuruväl detsamma, såsom medicinalstyrelsen framhållit, nu är avsevärt
större än vid tillkomsten av 1918 års lag. Då vidare praktiken på
ifrågavarande sjukvårdsområde mångenstädes är så ringa, att vården av könssjuka
kan handhavas endast såsom bisyssla, synas tillräckliga skäl icke
föreligga att godtaga medicinalstyrelsens förslag, enligt vilket såväl särskilt
förordnade läkare, vilka avses i 5 § tredje och fjärde styckena av 1918 års
lag, som föreståndare för poliklinik och där anställd annan läkare, vilken erhåller
arvode av statsmedel, utan undantag skola hava erhållit särskild utbildning
i fråga örn könssjukdomar. Enligt min mening bör man för närvarande ej
gå längre än att föreskriva, att föreståndare för poliklinik skall, där ej medicinalstyrelsen
för särskilt fall finner anledning till undantag, hava erhållit sådan
utbildning, under det att beträffande övriga läkare, örn vilka nyss talats,
bör stadgas, att de lämpligen böra men dock ej nödvändigt skola äga ifrågavarande
utbildning. Bestämmelser i ämnet synas böra införas i sjätte
stycket av 5 §. I en övergångsbestämmelse torde emellertid böra föreskrivas,
att läkare, som vid lagändringens ikraftträdande redan är föreståndare
för poliklinik, får kvarstå i sin tjänst även örn han icke uppfyller det nyss
omförmälda villkoret.
Beträffande läkare, som avses i 5 § tredje och fjärde styckena, har medicinalstyrelsen
icke föreslagit någon ändring rörande tillsättningsrätten eller
tillsättningsförfarandet. Då innebörden av begreppet hälsovårdsmyndighet
ändrats genom de förut föreslagna jämkningarna av 2 §, skulle, örn man
önskade undvika saklig ändring av 5 § tredje—femte styckena, i dessa stycken
böra vidtagas vissa ändringar av formell natur. Jag finner emellertid
skäl tala för att de befogenheter, om vilka i nämnda stycken är fråga,
böra tillkomma hälsovårdsmyndigheten med detta begrepps i 2 § angivna
nya innebörd och anser mig därför icke böra föreslå ändring av berörda
stycken i 5 §. Yad angår de vid poliklinikerna anställda läkarna — såväl
föreståndare som övriga läkare — synes i enlighet med förslagen i lagen
böra intagas en uttrycklig föreskrift, att kungörelse örn ledig tjänst skall
införas i allmänna tidningarna. Kungörelse synes böra utfärdas av hälsovårdsnämnden.
I fråga örn Stockholm och Göteborg finner jag icke skäl
att därutöver föreslå ändring rörande tillsättningsrätten eller tillsättningsförfarandet.
I nämnda två städer kunna poliklinikläkartjänsterna, även örn
utnämningsrätten får vara kvar hos städerna själva, väntas komma att besättas
med fullt kompetenta krafter, och dessa städer torde hava så stora
utgifter för könssjuka från andra orter, att de kostnader, som av statsmedel
utgivas för vard av städernas egna könssjuka, icke i och för sig böra föranleda,
att rätten att tillsätta poliklinikläkare överföres på statlig myndighet.
I fråga örn andra städer däremot anser jag, liksom medicinalstyrelsen, att
staten skäligen bör erhålla avgörande inflytande på valet av läkare vid
poliklinikerna. Biitten att tillsätta sådana läkare torde där böra tillkomma
15
Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.
medicinalstyrelsen. Upprättande av förslag å ledig tjänst synes böra uppdragas
åt kommunen. Stadsfullmäktige torde icke lämpligen böra belastas
vare sig med att upprätta förslag eller med att avgiva förord, utan dessa
uppgifter böra ankomma på hälsovårdsnämnden. Bestämmelser i ämnet
hava upptagits i ett nytt sista stycke i 5 §.
I enlighet med vad i det föregående anförts har inom socialdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av 7cönssjuMomar.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda lagförslag, av den lydelse bilagax) till detta ^protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten.
Ur protokollet:
Bengt Hammarberg.
>) Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
Utdrag av protokollet. hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
14 april 1942.
Närvarande:
justi tieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 2 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 1 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §,§
lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Gösta Thulin.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 222.
17
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 april 1942.
]Sl ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Brahstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 14 april
1942 avgivna utlåtande över det den 1 i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag orri ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt hemställer,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Bertha Klemedtson.
Bihang till riksdagens protokoll 1942.
1 sami.
Nr 222.
Gil 42
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.