Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

1942-04-11 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:222, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1

Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den

20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar; given Stockholms slott

de?i 17 april 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§

lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Moller.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 222.

Gil -12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Förslag:

till

Lagom

ändrad lydelse av 2 oell 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 460)

angående åtgärder mot utbredning ay könssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

2§-

Närmaste befattningen med de åtgärder, som avse att förekomma könssjukdomarnas

utbredning, handhaves under hälsovårdsmyndighetens inseende

i stad, som ej tillhör förste provinsialläkares verksamhetsområde,

av förste stadsläkaren och å annan ort av förste provinsialläkaren i länet.

I stad, som ej tillhör förste provinsialläkares verksamhetsområde, må,

då det prövas erforderligt, av staden uppdragas åt särskild läkare att i

förste stadsläkarens ställe handhava ifrågavarande befattning. Sådan läkare

utses av hälsovårdsnämnden, som jämväl utfärdar instruktion för honom

och övar inseende över hans tjänsteverksamhet.

Läkare, som -—--lag sundhetsinspektör.

Med hälsovårdsmyndighet avses enligt denna lag i stad, som ej tillhör

förste provinsialläkares verksamhetsområde, hälsovårdsnämnden och å

annan ort Konungens befallningshavande i länet.

5§-

Kostnadsfri undersökning — — — och behandling.

I stad---medgiva befrielse.

På begäran — — — finnes villig.

Föreligger för —--ifrågavarande verksamhet.

Har, enligt---nödiga föreskrifter.

Föreståndare för i andra stycket omförmäld poliklinik skall, där ej medicinalstyrelsen

medgiver undantag, hava erhållit särskild utbildning i fråga

örn könssjukdomar. Annan vid sådan poliklinik anställd läkare, till vilken

arvode utgår av statsmedel, ävensom särskilt förordnad läkare, som avses

i tredje eller fjärde stycket, skall, där det kan ske, hava erhållit utbildning

som nyss sagts.

Skall vid poliklinik, som avses i andra stycket, förordnas läkare, till

vilken arvode utgår av statsmedel, skall kungörelse därom av hälsovårdsnämnden

införas i allmänna tidningarna med tillkännagivande, att ansökning

1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1922: 266.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 222. 3

till befattningen skall ingivas före klockan tolv å tjugonde dagen efter den,

då kungörelsen infördes i allmänna tidningarna. I Stockholm och Göteborg

utses sådan läkare av staden. I övriga städer skall ansökning ställas till

medicinalstyrelsen men ingivas till hälsovårdsnämnden, som har att på

förslag till befattningen uppsätta tre behöriga sökande med förord för en av

dem. Medicinalstyrelsen utser därefter en av de sålunda föreslagna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Utan hinder av vad i 5 § sjätte stycket stadgas skall läkare, som vid

nämnda tidpunkt är föreståndare för poliklinik, äga kvarstå i sin tjänst

även örn han icke uppfyller det i berörda stycke stadgade utbildningsvillkoret.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 1 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn vissa ändringar

i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt anför:

Fråga har uppkommit dels rörande möjligheten att i vissa städer överflytta

uppdraget att vara sundhetsinspektör från stadsläkare till förste

provinsialläkaren i länet, dels ock rörande ändrade bestämmelser i fråga örn

vissa i könssjuklagen omförmälda läkares kvalifikationer och tillsättning.

Jag ämnar nu upptaga dessa spörsmål till behandling var för sig.

Föreskrifter rörande uppdraget att vara sundhetsinspektör.

Gällande bestämmelser.

Enligt 2 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning

av könssjukdomar handhaves den närmaste befattningen med de åtgärder,

som avse att förekomma sådan utbredning, i stad, där stadsläkare

finnes, av denne eller om flera sådana äro antagna av den främste bland

dem och å annan ort av förste provinsialläkaren i länet. Läkare, som här

avses, benämnas sundhetsinspektör. I den mån förste provinsialläkare är

sundhetsinspektör utgår intet särskilt arvode för ifrågavarande göromål. Däremot

äger vederbörande stadsläkare för tjänstgöring såsom sundhetsinspektör

enligt kungörelsen den 30 juni 1922 (nr 412) angående statsbidrag till bestridande

av arvoden åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer

[ändrad genom kungörelsen den 19 maj 1933 (nr 240)] uppbära ersättning

med följande belopp för år, nämligen:

i stad med ........ 5,000 invånare eller därunder 250 kronor

» »’ ........ 5,001—10,000 invånare ...... 400 »

» ......... 10,001-20,000 » 650 »

» » ........ 20,001—30,000 » 900 »

» » ........ 30,001—40,000 » 1,200 >»

» » över .. 40,000 » 1,300 »

dock att, där stadsläkaren verkställer kostnadsfri undersökning och be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222. 5

handling enligt lagens 4 §, det årliga arvodet skall utgå med endast hälften

av ovanstående belopp.

Anslagsäskande i årets statsverks
proposition.

I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 162, har föreslagits,

att till åtgärder mot utbredning av könssjukdomar måtte för nästa

budgetår anvisas ett förslagsanslag om 370,000 kronor, vilket innebär en

minskning i förhållande till innevarande budgetår med 30,000 kronor. Denna

nedsättning av anslagets belopp skulle möjliggöras, därest viss av besparingsberedningen

föreslagen ändring av 2 § i 1918 års lag vidtoges.

Besparingsberedningens förslag.

I en den 28 juni 1941 överlämnad promemoria har besparingsberedningen

anfört:

För bestridande av förutnämnda arvoden till stadsläkare i egenskap av

sundhetsinspektörer äger stad utbekomma statsbidrag med angivna ersättningsbelopp.

Statsbidragens sammanlagda belopp har enligt medicinalstyrelsens

räkenskaper utgjort för

budgetåret 1938/39 .................... kronor 33,952: o8,

» 1939/40 .................... » 31,356:25,

tiden lh—S1/12 1940 .................... » 17,768: 75.

De uppgifter, som åvila stadsläkarna i egenskap av sundhetsinspektörer

i de mindre och medelstora städerna, torde med hänsyn till könssjukdomarnas

minskade utbredning numera icke vara mer omfattande, än att uppgifterna

utan nämnvärd olägenhet kunna överflyttas på förste provinsialläkaren

i länet. Vid bedömande av var gränsen härvid bör dragas, har

beredningen övervägt, huruvida icke stadsläkaren i stad med exempelvis mer

än 40,000 invånare fortfarande skulle vara sundhetsinspektör. Emellertid

har beredningen stannat vid att föreslå gränsdragningen vid städer, som ej

deltaga i landsting. Dessa städer ligga helt utanför förste provinsialläkarens

verksamhetsområde, varför någon överflyttning av stadsläkarens uppgifter

såsom sundhetsinspektör över huvud taget icke är möjlig att här genomföra.

Ur vårdsynpunkt innebär förslaget, att uppspårandet av smittkällan

respektive smittkällans inställelse för behandling kan komma att fördröjas

en eller annan dag, beroende på vissa föreskrifter i 11 och 14 §§ i omförmälda

lag. Dessa nackdelar torde dock ej vara av den storleksordning att

förslaget på grund därav icke bör genomföras.

Ersättning åt sundhetsinspektörerna i de fyra städer, som ej deltaga i

landsting, utgår för närvarande med tillhopa (4 X 1,300=) 5,200 kronor.

Kostnadsbesparingen kan därför beräknas röra sig omkring 30,000 kronor.

Remissyttranden.

Yttrande över besparingsberedningens förslag har inhämtats från medicinalstyrelsen,

som i sin tur anmodat förste provinsialläkarna att yttra sig

över förslaget. Medicinalstyrelsen sammanfattar dessa läkares yttranden sålunda:
Tjugu

förste provinsialläkare tillstyrka förslaget helt, två tillstyrka förslaget

endast i fråga om städer med mindre än 20,000 respektive 10,000 invånare

och tre avstyrka detsamma. Såsom skäl för avstyrkande anföres

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

(> Kungl. Majlis proposition nr 222.

härvid bland annat, dels att omläggningen skulle medföra avsevärd ökning

av förste provinsialläkarnas arbete, dels ock att stadsläkarna genom nu

gällande anordning erhålla god kännedom örn smittkällorna. Det kan anmärkas,

att förste provinsialläkaren i Blekinge län tillstyrker förslaget under

framhållande att det skulle innebära fördelar vid arbetet med uppspårande

av smittkällor. Fem förste provinsialläkare ifrågasätta särskild ersättning

för det ökade arbetet.

För egen del anför medicinalstyrelsen, att, ehuru viss olägenhet vore förbunden

med förslaget, styrelsen dock med hänsyn till det statsfinansiella

läget ansåge sig böra tillstyrka detsamma.

Besparingsberedningens av medicinalstyrelsen tillstyrkta förslag innebär,

att i alla städer med undantag av de fyra största — Stockholm, Göteborg,

Malmö och Norrköping — vilka ligga helt utanför förste provinsialläkarnas

verksamhetsområden, uppgiften att vara sundhetsinspektör skall överflyttas

från vederbörande stadsläkare till förste provinsialläkaren i länet. Sedan

Kungl Majit numera beslutat, att från och med den 1 juli 1942 även Hälsingborg

skall utgöra ett eget hälsovårdsdistrikt, uppgår antalet städer, som ej

tillhöra förste provinsialläkares verksamhetsområde, till fem. Den beräknade

besparingen kommer alltså icke att bliva fullt så stor som besparingsberedningen

antagit. — Beredningens förslag är visserligen förbundet med

olägenhet så till vida, att uppspårandet av smittkällor och dessas inställande

för läkarbehandling kan komma att något fördröjas. Jag anser dock, att

med hänsyn till det statsfinansiella läget tillräckligt starka skäl föreligga

för ett genomförande av förslaget. Bestämmelser i ämnet torde böra införas

i 2 § av 1918 års lag. Särskild ersättning till förste provinsialläkarna för

det i viss män ökade arbete, som vid ett genomförande av förslaget åsamkas

dem, synes icke böra utgå.

Till spörsmålet örn ändring av 5 § tredje—femte styckena i lagen bör

vidtagas i anledning av nyss föreslagna ändringar i 2 § återkommer jag i

det följande.

Vissa i könssjuklagen Ollif orimil fia läkares kvalifikationer; ordningen

för deras tillsättande.

Gällande bestämmelser.

1918 års lag innehåller i 3 § föreskrift därom, att var och en, som är

angripen av könssjukdom, är pliktig att underkasta sig erforderlig läkarbehandling

samt att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som av läkare

meddelas angående sjukdomens behandling eller till förekommande av smittans

spridning. Befarar någon sig vara angripen av könssjukdom, är han enligt

4 § berättigad att utan avgift bliva i sådant avseende undersökt, örn han

inställer sig hos läkare, som avses i 5 §. Den, som finnes behäftad med

könssjukdom, men ej är i behov av sjukhusvård, äger ock rätt att utan

avgift erhålla behandling av sådan läkare, så framt det kan ske hos läkaren.

Erfordras enligt lagen intyg angående undersökningen eller behandlingen,

skall sådant intyg utan avgift utlämnas till vederbörande av läkare, som

avses i 5 §.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222. 7

I 5 § första stycket stadgas, att kostnadsfri undersökning och behandling,

varom sägs i 4 §, verkställes — med vissa senare i 5 § angivna undantag —

av provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare och

municipalläkare. Finnas i stad flera än en stadsläkare, skall endast den av

dem, som hälsovårdsnämnden utser därtill, utföra dylik undersökning och

behandling. — I stad, som har ett invånarantal av tjugutusen eller därutöver,

verkställes undersökning och behandling å nödigt antal polikliniker

(5 § andra stycket). -— Enligt 5 § tredje stycket äger hälsovårdsmyndigheten,

där det prövas lämpligt, på begäran av tjänsteläkare, varom sägs i första

stycket, befria tjänsteläkaren från skyldighet att verkställa undersökning och

behandling samt i hans ställe förordna annan läkare, som finnes villig

därtill. Med hälsovårdsmyndighet avses enligt 2 § i stad, där stadsläkare

finnes, hälsovårdsnämnden och å annan ort Konungens befallningshavande i

länet. — Föreligger för stad, där poliklinik ej är inrättad, behov av flera

än en läkare för utförande av undersökning och behandling, varom här är

fråga, eller förefinnes, i annat fall än i 7 § avses, dylikt behov för viss ort

å landet, har vederbörande hälsovårdsmyndighet att göra anmälan därom

hos medicinalstyrelsen med bifogande av förslag å för uppdraget villiga

läkare, däribland, såvitt lämpligen kan ske, minst en kvinnlig, varefter

medicinalstyrelsen, där sådant finnes påkallat, utser särskild läkare att jämte

vederbörande tjänsteläkare eller annan i hans ställe förordnad läkare utöva

ifrågavarande verksamhet (5 § fjärde stycket). — Jämlikt 5 § sjätte stycket

skall särskilt förordnad läkare, som avses i tredje eller fjärde stycket, ävensom

föreståndare för i andra stycket omförmäld poliklinik, där så kan ske,

hava erhållit särskild utbildning i fråga örn könssjukdomar.

Kan på sannolika skäl antagas, att könssjukdom vunnit utbredning bland

befolkningen å sådan ort på landet, som är belägen på längre avstånd från

vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkares bostad, äger länsstyrelsen

enligt 7 § förordna nämnde läkare eller annan läkare, som kan finnas

villig därtill, att besöka orten för att tillhandagå befolkningen med undersökning

och behandling, varom sägs i 4 §.

Framställning av medicinalstyrelsen örn

lagändring.

I skrivelse den 12 maj 1938 till medicinalstyrelsen har dermatologiska sällskapet

i Stockholm framhållit, att i de städer, där poliklinik för vård av

könssjuka skulle finnas inrättad, till poliklinikläkartjänsten såvitt möjligt

borde utnämnas specialutbildad läkare. Poliklinikläkartjänsterna borde vidare

ledigförklaras och tillsättas efter allmänt vedertagna principer, d. v. s. förtjänst

och skicklighet.

I yttrande den 18 september 1940 har medlemmen av medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd professorn J. Strandberg anfört, bland annat:

Dermatologiska sällskapets yrkande är synnerligen viktigt av flera skäl.

Vården av de könssjuka kan visserligen mången gång skötas av icke specialutbildade

läkare, men utbildade specialister hava givetvis större förutsättningar

härför, särskilt i svårbedömda och svårbehandlade fall. Man får ej

bortse från önskvärdheten för att icke säga nödvändigheten av att de specialutbildade

venereologerna beredas möjlighet till försörjning genom sitt arbete

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majus proposition nr 222.

oell harvid icke fa siria svåraste konkurrenter i icke speciellt utbildade

läkare, vilka ofta såsom en avlönad bisyssla sköta de könssjuka på statens

bekostnad. Man kan icke komma ifrån, att med nuvarande system venereologien

och den venereologiska forskningen i landet till följd av lex veneris

Jidit skada. Detta hamnar sig ganska säkert i längden, och det bör därför

vara ett stort intresse för staten att rätta till missförhållandet genom att

understödja den venereologiska forskningen och venereologiens utövare.

Medicinalstyrelsen har i skrivelse den 19 februari 1941, efter återgivande

av vad dermatologiska. sällskapet och professorn Strandberg yttrat, för egen

del anfört:

Jämlikt könssjuklagens 5 § skall vid förordnande av föreståndare vid

poliklinik, som här avses, d. v. s. poliklinikläkare, sådan läkare, där så kan

ske, hava erhållit särskild utbildning i fråga örn könssjukdomar. Några

andra behörighetskrav finnas ej uppställda. Ej heller finnas bestämmelser

för sättet för tillkännagivandet av ledig poliklinikläkartjänst eller i vilken

ordning sådan tjänst skall tillsättas.

Örn bestämmelser rörande behörighet och tillsättande av nämnda tjänster

ej kunde anses erforderliga vid o den tidpunkt lagen antogs, så ligga förhållandena

nu annorlunda till. Årligen utgå läkare med sådan kompetens

att de äga rätt att enligt läkarförbundets fordringar annonsera specialitet i

könssjukdomar eller liud- och könssjukdomar. Vidare finnes tillgång å läkare,

som, örn de ej äga sådan utbildning, dock tjänstgjort avsevärd tid i underordnad

ställning å klinik eller avdelning för hud- och könssjuka eller å

poliklinik för könssjuka, och sålunda rörande dessa sjukdomars igenkännande

och behandling äga insikt och erfarenhet. Båda dessa kategorier läkare

hava i regel icke tillfälle att vid ledigblivande av poliklinikläkartjänst anmäla

sig såsom sökande. Såvitt det är styrelsen bekant annonseras endast

i undantagsfall dessa tjänster i allmänna tidningarna utan tillsättas mera

under hand.

Det är dock ur sjukvårdssynpunkt ett samhälleligt intresse att i denna

gren specialutbildade läkare mer än hittills spridas i landet. Även örn man

— såsom statens sjukvårdskommitté i det år 1934 avgivna betänkandet

angående den slutna kroppssjukvården i riket — anser, att detta icke i

särskilt hög grad kan anses gälla den slutna vården av könssjukdomarna

utan mera den slutna vården av hudsjukdomarna, måste det dock vara av

social betydelse att också utanför de allra största städerna äga tillgång till

specialister även inom denna gren av medicinen. Genom förekomsten av

köns- eller hud- och könsspecialist i städer med poliklinik kan sakkunskapen

i såväl den öppna som den slutna sjukvården bättre än hittills tillgodoses.

För att staten i detta hänseende skall kunna tillgodogöra sig största

möjliga sakkunskap i nämnda läkartjänster bör enligt styrelsens mening

föreskrivas, att tjänsterna vid ledigblivande skola anslås till ansökan lediga.

Den som skall förordna läkare bär då större möjligheter än nu att med

hänsyn till hågade sökandes kompetens utse den för tjänsten mest lämpade.

Det har i detta sammanhang sitt intresse att se i vilken utsträckning de

för närvarande vid poliklinikerna förordnade läkarna äga särskild utbildningrörande

könssjukdomar. Genom sekreteraren i dermatologiska sällskapet

har styrelsen erhållit upplysningar rörande dessa läkares ifrågavarande utbildning.

Det framgår av dessa, att läkarna vid poliklinikerna i Stockholm,

Göteborg, Norrköping och Malmö med undantag för en läkare i Malmö äga

en utbildning, som i de flesta fall är tillräcklig för rätt att annonsera

specialiteten. I de andra städerna äger ingen läkare sådan utbildning även

örn en eller annan viss tid tjänstgjort eller följt arbetet å klinik eller avdelning

för könssjukdomar. I ungefär hälften av fallen äro också poliklinik
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.

9

läkarna i dessa städer tjänsteläkare i staden. Så äro poliklinikläkarna i

Linköping, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Västerås och en av läkarna i

Karlstad, Borås oell Örebro stadsläkare eller stadsdistriktsläkare. I Uppsala

är poliklinikläkaren järnvägsläkare, i Lund docent i anatomi samt i Hälsingborg,

Gävle och å avdelningarna för kvinnor i Borås och Örebro privatpraktiserande

läkare.

Flertalet poliklinikläkare i dessa städer kunna således anses hava befattningen

som bisyssla. Med nuvarande tillgång till i specialiteten utbildade

läkare är det emellertid sannolikt, att många av tjänsterna skulle hava kunnat

besättas med specialist.

Styrelsen håller före, att bestämmelsen att, »där så ske kan, föreståndaren

för poliklinik skall hava erhållit särskild utbildning i könssjukdomar»

bör ändras därhän att orden »där så ske kan» utgå. Att däremot föreskriva,

att denna utbildning skall hava fullgjorts på särskilt sätt eller under viss

angiven tid, såsom är stadgat för behörighet till vissa andra läkarbefattningar,

synes för närvarande ej lämpligen böra ifrågakomma.

Vad angår den myndighet, som förordnar föreståndare vid poliklinik, må

följande anföras. För närvarande förordnas såväl föreståndare som andra å

polikliniken tjänstgörande läkare av staden, i regel genom hälsovårdsnämnden.

Med hänsyn till att arvodet till läkarna samt driften av polikliniken i

vad det rör läkemedel och vissa utensilier bestridas av statsmedel (se 6 §

könssjuklagen), synes rimligt, att staten tillerkännes större inflytande än för

närvarande vid tillsättandet av tjänsten. Ä andra sidan bör även stadens

intressen tillgodoses, varför styrelsen såsom tillsättningsförfarande får föreslå,

att stadsfullmäktige respektive hälsovårdsnämnden på förslag uppsätta

tre behöriga sökande, med rätt för stadsfullmäktige (eventuellt genom hälsovårdsnämnden)

att för behörig sökande avgiva förord till tjänsten, varpå

stadsfullmäktige genom hälsovårdsnämnden hava att insända samtliga handlingar

i ärendet till medicinalstyrelsen ävensom tillkännagiva huru och när

kungörelse av förslaget skett. Sedan omförmälda handlingar inkommit till

medicinalstyrelsen, har styrelsen att företaga tillsättningsfrågan till avgörande.

Yad här sagts örn föreståndare för poliklinik bör även gälla annan där

förordnad läkare, till vilken arvode av statsmedel utgår.

Medicinalstyrelsen har, under hänvisning till vad sålunda anförts, föreslagit,

att 5 § sista stycket i 1918 års lag måtte givas följande ändrade

lydelse:

Särskilt förordnad läkare, som avses i tredje eller fjärde stycket, ävensom

läkare vid i andra stycket omförmäld poliklinik och till vilken arvode av statsmedel

utgår, skall hava erhållit särskild utbildning i fråga om könssjukdomar.

Skall i stad vid poliklinik förordnas läkare, till vilken arvode utgår av statsmedel,

har hälsovårdsnämnden att ofördröjligen göra anmälan därom till medicinalstyrelsen.

Sedan sådan anmälan inkommit, skall medicinalstyrelsen genom kungörelse,

som införes en gång i allmänna tidningarna, tillkännagiva att ansökning till

förordnandet skall, ställd till medicinalstyrelsen, ingivas till hälsovårdsnämnden

i staden före klockan 12 å tjugonde dagen efter den, då kungörelsen infördes i

allmänna tidningarna.

Stadsfullmäktige hava därefter att på förslag till förordnandet uppsätta tre

behöriga sökande med rätt för fullmäktige att för en av dem avgiva förord till

förordnandet, varpå hälsovårdsnämnden har att insända samtliga handlingar i

ärendet till medicinalstyrelsen ävensom tillkännagiva huru och när kungörelse

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 222.

av förslaget skett. Sedan omförmälda handlingar inkommit till medicinalstyrelsen,

har styrelsen att efter prövning av de föreslagnas kompetens företaga

tillsättningsfrågan till avgörande.

Yttranden över medicinalstyrelsens

framställning.

Yttranden över medicinalstyrelsens framställning hava avgivits av Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus samt Skaraborgs län, svenska stadsförbundet och Sveriges läkarförbund.

Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats yttrande av Stockholms

stads sjukhusdirektion samt vid yttrandena av länsstyrelserna yttranden av

förste provinsialläkare ävensom stadsfullmäktige och hälsovårdsnämnder i

vissa städer samt av sjukhusdirektionen och kanslichefen i Göteborgs stad.

Yad angår det skärpta kravet på specialjutbildning påpekar Överståthållarämbetet,

att enligt medicinalstyrelsens förslag de nya kompetensföreskrifterna

skulle komma att gälla icke endast läkare vid polikliniker utan

även läkare, varom förmäles i 5 § tredje och fjärde styckena av 1918 års

lag, något som att döma av motiven till förslaget icke varit avsett. Länsstyrelserna

i Östergötlands och Skaraborgs län samt förste provinsialläkarna i

dessa län synas hava utgått från att skärpningen endast skulle avse poliklinikläkare.

I flertalet yttranden tillstyrkes den föreslagna skärpningen av kompetenskravet,

beträffande andra orter än de allra största städerna dock med

tvekan.

Sjukhusdirektionen i Stockholm samt stadsfullmäktige, hälsovårdsnämnden

och sjukhusdirektionen i Göteborg understryka, att läkarbefattningarna vid

könspoliklinikerna i dessa städer redan nu besättas med specialutbildade

krafter och att därför beträffande dessa städer en uttrycklig bestämmelse

örn sådan kompetens icke skulle innebära någon saklig ändring.

I övrigt lämnas förslaget i denna del utan erinran av Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus och Skaraborgs län, förste provinsialläkarna i samma

län ävensom i Göteborgs och Bohus län, hälsovårdsnämnderna i Norrköping,

Malmö, Hälsingborg och Landskrona, svenska stadsförbundet och Sveriges läkarförbund.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län avstyrker förslaget att nu ifrågavarande

läkare under alla förhållanden skola hava erhållit särskild utbildning

i fråga örn könssjukdomar under anförande av följande:

Man kan icke vänta att specialistutbildade läkare skola antaga en dylik

tjänst mot nu utgående ersättning. Följden blir, att befattningarna komma

att stå obesatta tills ersättningen höjts till den nivå, som dessa läkare

fordra. För övrigt synes det icke vara anledning att nu, då staten på alla

områden söker göra besparingar, ställa större fordringar på samhällets utgifter

för socialhygien än som kan anses nödvändigt.

Hälsovårdsnämnden i Linköping yttrar: I flertalet medelstora städer torde

knappast finnas utkomstmöjligheter för poliklinikläkare med denna befattning

som huvudsyssla utan att poliklinikarvodena i väsentlig grad höjas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Inkomsterna från privat venereologisk praktik torde nämligen bliva mycket

obetydliga. I Linköping liava hudsjukdomarna knappast den frekvens att

en specialist på dessa sjukdomar av klientelet skulle kunna få sådan inkomst,

att lian därav med tillägg av könspoliklinikarvodet kunde få sin

bärgning. Annorlunda skulle det gestalta sig örn vid centrallasarettet kunde

inrättas en befattning för vård av hud- och könssjukdomar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig synnerligen tveksam, huruvida

såsom oeftergivligt behörighetsvillkor bör stadgas särskild utbildning i fråga

örn könssjukdomar, och framhåller, att då ledigförklarandet och tillsättandet

av befattningarna enligt förslaget skulle tillkomma medicinalstyrelsen, tillräckliga

garantier synas vinnas för att befattningarna komma att besättas

med lämpliga innehavare även örn behörighetsvillkoret icke göres oeftergivligt.

Hälsovårdsnämnden i Lund anser det kunna övervägas, huruvida icke åt

medicinalstyrelsen borde inrymmas befogenhet att, där särskilda skäl därtill

äro, medgiva undantag från det uppställda behörighetsvillkoret, samt

framhåller, att för Lunds del en anknytning till universitetets venereologiska

avdelning är påkallad.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter örn specialistutbildning

ovillkorligen bör krävas för samtliga dessa befattningar. Frekvensen

av könssjukdomar syntes avtaga. Kravet på särskild utbildning torde därför

knappast böra upprätthållas i fråga om de mindre städerna. Åtminstone

borde medicinalstyrelsen medgivas rätt att bevilja dispens.

I samma riktning uttalar sig hälsovårdsnämnden i Uddevalla.

Yad angår förslaget att överflytta tillsättningsrätten från hälsovårdsnämnderna

till medicinalstyrelsen hava endast i Stockholm och

Göteborg gensagor framställts. Sålunda yttrar sjukhus direktionen i Stockholm:
Sedan

sjukhusdirektionen jämlikt stadsfullmäktiges beslut den 15 juni

1939 övertagit förvaltningen av stadens polikliniker, har direktionen endast

vid ett tillfälle haft att handlägga ärende angående tillsättning av poliklinikläkare.

Därvid kungjorde direktionen tjänsten enligt de för underläkartjänster

gällande bestämmelserna och inhämtade därefter yttrande över ansökningarna

från de sakkunniga, som enligt reglementet för Stockholms

stads sjukhus hava att upprätta förslag till besättande av underläkartjänster.

Direktionen ämnar även framdeles tillämpa detta förfarande och anser, att

kravet på nöjaktig kompetens hos poliklinikläkarna därigenom blir vederbörligen

tillgodosett. Därför föreligger för Stockholms vidkommande knappast

något reellt skäl att överflytta tillsättningen från direktionen till medicinalstyrelsen.

En särskild anledning till att bibehålla de nu gällande tillsättningsbestämmelserna

är, att vissa av läkarna vid stadens könspolikliniker

samtidigt äro läkare vid rent kommunala hudpolikliniker. En sådan tjänstekombination

bör lämpligen alltjämt bibehållas, i synnerhet som besöksfrekvensen

vid könspoliklinikerna numera visar tendens att sjunka. Denna

anordning skulle emellertid försvåras, om tillsättningen vid dessa två slag

av kliniker skulle ske genom olika myndigheter. Ett bifall till medicinalstyrelsens

förslag torde innebära, att läkarna vid könspoliklinikerna förlora

karaktären av kommunala tjänstemän. Härav skulle bland annat följa, att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

direktionen ej längre bör handlägga frågor om beviljande av tjänstledighet

för dem. Därest någon ändring härutinnan ej avses, torde bestämmelse

härom böra inflyta i lagen.

Hälsovårdsnämnden i Göteborg godtager principen, att befattningarna skola

tillsättas av medicinalstyrelsen, men sjukhusdirektionen därstädes anför:

I Göteborg tillsättas tjänsterna efter annonsering. Stockholm och Göteborg

hava i motsats mot landstingsområdena sedan gammalt själva fått förordna

underläkare vid sjukhusen och det föreligger icke någon anledning att beträffande

könssjukläkarna göra undantag från principen att staden själv skall

äga utnämna sina befattningshavare, särskilt då dessa befattningar äro arvodesavlönade

bisysslor och ej heltidstjänster som, underläkartjänsterna.

För övrigt synes utvecklingen gå mot en större rätt för de lokala myndigheterna

att själva tillsätta läkare: genom den nya sjukhuslag, som trädde i

kraft den 1 januari 1942, berövades medicinalstyrelsen, mot sitt eget förslag,

rätten att förordna underläkare vid länslasaretten. Gentemot åsikten att

medicinalstyrelsen borde få utnämningsrätt emedan staten väsentligen bidrager

till avlöningen av poliklinikläkarna kan invändas, att för Göteborgs

del detta bidrag understiger de utgifter som Göteborg, landets största sjöfartsstad,

har för vård av smittsamt könssjuka från främmande kommuner.

Örn de ifrågavarande tjänsterna, vilka som nämnts äro arvodesavlönade bisysslor,

skola besättas genom medicinalstyrelsen, uppkomma flera frågor,

såsom huruvida en befattning, som eventuellt blir överflödig, därest könssjukdomarnas

frekvens ytterligare sjunker, skall kunna indragas, vem som

skall bevilja tjänstledighet, huruvida semesterrätt föreligger och örn det

blir medicinalstyrelsen, som skall förordna vikarier.

Stadsfullmäktige i Göteborg instämma i sjukhusdirektionens yrkande, att

staden såsom hittills borde få rätt att själv förordna läkare å poliklinikerna

för könssjukdomar.

Göteborgs stads kanslichef invänder mot sjukhusdirektionens yttrande:

Aven örn statsbidraget för vård åt i Göteborg hemmahörande personer

med könssjukdom i smittsamt skede understiger stadens utgifter för vård

av smittsamt könssjuka jiersoner från främmande kommuner, bör detta skäligen

icke föranleda, att medicinalstyrelsen frånkännes det större inflytande

på tillsättandet av poliklinikläkarbefattningarna, som statsbidraget torde få

anses berättiga till. Att medicinalstyrelsen genom den nya sjukhuslagen

berövats rätten att förordna underläkare vid länslasaretten lärer förklaras

av att dessa läkare icke avlönas av statsverket. Yad slutligen angår frågorna

örn indragning av en eventuellt överflödig befattning, tjänstledighet m. m,

kunna likartade spörsmål redan nu uppkomma beträffande distriktsläkarna

i Göteborg, vilka förordnas av medicinalstyrelsen.

Beträffande tillsättningsförfarandet har medicinalstyrelsens förslag

lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands

och Skaraborgs län, förste provinsialläkarna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs

och Bohls samt Skaraborgs län, hälsovårdsnämnderna i Linköping, Landskrona

och Uddevalla samt Sveriges läkarförbund.

Sjukhusdirektionen i Stockholm har icke något att erinra mot att, även örn

tillsättningsrätten stannar kvar hos staden, i lagen intages en uttrycklig bestämmelse

att kungörelse örn ledighet å poliklinikläkartjänst skall införas i

allmänna tidningarna. För den händelse tillsättningsrätten skulle överflyttas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

13

till medicinalstyrelsen, framhåller direktionen, att eftersom könspoliklinikerna

numera förvaltas av direktionen ordet »hälsovårdsnämnden» i andra

och tredje styckena av förslaget torde böra ersättas med »sjukhusdirektionen»,

och att enär stadsfullmäktige på grund av gällande lag örn kommunalstyrelse

i Stockholm torde vara förhindrade att taga befattning med

sådana förvaltningsärenden, som avses i sista stycket, nämligen avgivande

av förord till sökt tjänst, det i stället bör ankomma på sjukhusdirektionen

att avgiva sådant förord.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att avgivande av förslag rörande tillsättande

av dessa befattningar lämpligen bör ankomma på hälsovårdsnämnden

och ej på stadsfullmäktige. I samma riktning uttalar sig hälsovårdsnämnden

i Lund.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att icke blott förslagsrätten

utan även rätten att giva förord hellre bör tilläggas hälsovårdsnämnden än

stadsfullmäktige. Enahanda uttalanden göras av hälsovårdsnämnderna i Hälsingborg

och Malmö. Sistberörda nämnd hänvisar i detta sammanhang till

att de för en stad betydligt viktigare stadsdistriktsläkartjänsterna i flertalet

fall tillsättas av hälsovårdsnämnden utan stadsfullmäktiges hörande.

Även stadsfullmäktige och sjukhusdirektionen i Göteborg finna det för Göteborgs

vidkommande olämpligt att stadsfullmäktige skola yttra sig vid tillsättandet

av dessa befattningar.

Hälsovårdsnämnden i Göteborg anför:

Den föreslagna tillsättningsproceduren får anses onödigt omständlig.

Stadsfullmäktige böra ej engageras i tillsättandet av en arvodestjänst, vilken

när som helst kan av Kungl. Majit indragas. Härtill kommer att stadsfullmäktige

ej äro skyldiga att höra någon sakkunnig. Frågan örn uppgörande

av förslag och lämnande av förord kompliceras av att på kommunens bekostnad

vid könspoliklinikerna även hudsjukdomar behandlas, varför det är

av vikt att de sökandes kompetens underkastas sakkunnig prövning även i

detta avseende. Enklast och bäst synes frågan lösas så att efter vederbörlig

annonsering och ansökan medicinalstyrelsen uppsätter de tre främsta

bland de sökande på förslag och att inom detta förslag hälsovårdsnämnden

äger tilldela förord, varefter befattningen tillsättes av medicinalstyrelsen.

Anses det lämpligt att en kommunal institution jämväl uppgör förslag, bör

denna institution vara hälsovårdsnämnden och ej stadsfullmäktige.

Hälsovårdsnämnden i Norrköping yttrar:

Det torde hellre böra överlåtas åt hälsovårdsnämnden än åt stadsfullmäktige

att upprätta förslag och avgiva förord. Emellertid synes det tveksamt

om det över huvud bör uppdragas åt en kommunal myndighet att

upprätta förslag. Detta fordrar specialkunskaper och vana, som ej kan

väntas hos en kommunal nämnd, och bör därför förbehållas medicinalstyrelsen.

Genom rätten att få avgiva förord har den kommunala myndigheten

ändock möjlighet att i de fall, där de sökandes pappersmeriter äro ungefär

jämställda, påverka medicinalstyrelsen till förmån för den som lokalmyndigheten

lärt känna som en duktig läkare.

Även svenska stadsförbundet finner mest ändamålsenligt, att medicinalstyrelsen

upprättar förslag, inom vilket hälsovårdsnämnden får avgiva förord,

innan tjänsten tillsättes av medicinalstyrelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Beparte
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I och för sig är det naturligtvis önskvärt, att de läkare, som hava

liand om vården av könssjuka, äga särskild utbildning i fråga örn könssjukdomar.

Antalet läkare med sådan utbildning är emellertid begränsat,

ehuruväl detsamma, såsom medicinalstyrelsen framhållit, nu är avsevärt

större än vid tillkomsten av 1918 års lag. Då vidare praktiken på

ifrågavarande sjukvårdsområde mångenstädes är så ringa, att vården av könssjuka

kan handhavas endast såsom bisyssla, synas tillräckliga skäl icke

föreligga att godtaga medicinalstyrelsens förslag, enligt vilket såväl särskilt

förordnade läkare, vilka avses i 5 § tredje och fjärde styckena av 1918 års

lag, som föreståndare för poliklinik och där anställd annan läkare, vilken erhåller

arvode av statsmedel, utan undantag skola hava erhållit särskild utbildning

i fråga örn könssjukdomar. Enligt min mening bör man för närvarande ej

gå längre än att föreskriva, att föreståndare för poliklinik skall, där ej medicinalstyrelsen

för särskilt fall finner anledning till undantag, hava erhållit sådan

utbildning, under det att beträffande övriga läkare, örn vilka nyss talats,

bör stadgas, att de lämpligen böra men dock ej nödvändigt skola äga ifrågavarande

utbildning. Bestämmelser i ämnet synas böra införas i sjätte

stycket av 5 §. I en övergångsbestämmelse torde emellertid böra föreskrivas,

att läkare, som vid lagändringens ikraftträdande redan är föreståndare

för poliklinik, får kvarstå i sin tjänst även örn han icke uppfyller det nyss

omförmälda villkoret.

Beträffande läkare, som avses i 5 § tredje och fjärde styckena, har medicinalstyrelsen

icke föreslagit någon ändring rörande tillsättningsrätten eller

tillsättningsförfarandet. Då innebörden av begreppet hälsovårdsmyndighet

ändrats genom de förut föreslagna jämkningarna av 2 §, skulle, örn man

önskade undvika saklig ändring av 5 § tredje—femte styckena, i dessa stycken

böra vidtagas vissa ändringar av formell natur. Jag finner emellertid

skäl tala för att de befogenheter, om vilka i nämnda stycken är fråga,

böra tillkomma hälsovårdsmyndigheten med detta begrepps i 2 § angivna

nya innebörd och anser mig därför icke böra föreslå ändring av berörda

stycken i 5 §. Yad angår de vid poliklinikerna anställda läkarna — såväl

föreståndare som övriga läkare — synes i enlighet med förslagen i lagen

böra intagas en uttrycklig föreskrift, att kungörelse örn ledig tjänst skall

införas i allmänna tidningarna. Kungörelse synes böra utfärdas av hälsovårdsnämnden.

I fråga örn Stockholm och Göteborg finner jag icke skäl

att därutöver föreslå ändring rörande tillsättningsrätten eller tillsättningsförfarandet.

I nämnda två städer kunna poliklinikläkartjänsterna, även örn

utnämningsrätten får vara kvar hos städerna själva, väntas komma att besättas

med fullt kompetenta krafter, och dessa städer torde hava så stora

utgifter för könssjuka från andra orter, att de kostnader, som av statsmedel

utgivas för vard av städernas egna könssjuka, icke i och för sig böra föranleda,

att rätten att tillsätta poliklinikläkare överföres på statlig myndighet.

I fråga örn andra städer däremot anser jag, liksom medicinalstyrelsen, att

staten skäligen bör erhålla avgörande inflytande på valet av läkare vid

poliklinikerna. Biitten att tillsätta sådana läkare torde där böra tillkomma

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.

medicinalstyrelsen. Upprättande av förslag å ledig tjänst synes böra uppdragas

åt kommunen. Stadsfullmäktige torde icke lämpligen böra belastas

vare sig med att upprätta förslag eller med att avgiva förord, utan dessa

uppgifter böra ankomma på hälsovårdsnämnden. Bestämmelser i ämnet

hava upptagits i ett nytt sista stycke i 5 §.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom socialdepartementet

upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni

1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av 7cönssjuMomar.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över nämnda lagförslag, av den lydelse bilagax) till detta ^protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten.

Ur protokollet:

Bengt Hammarberg.

>) Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,

har här uteslutits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Utdrag av protokollet. hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

14 april 1942.

Närvarande:

justi tieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 2 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 1 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §,§

lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Gösta Thulin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

17

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 11 april 1942.

]Sl ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Brahstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 14 april

1942 avgivna utlåtande över det den 1 i samma månad till lagrådet remitterade

förslaget till lag orri ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni

1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt hemställer,

att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt

§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertha Klemedtson.

Bihang till riksdagens protokoll 1942.

1 sami.

Nr 222.

Gil 42

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.