Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

1942-05-08 · 49 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 49 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:257, Med förslag till lag om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257-

1

Nr 257.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens; given Stockholms

slott den 8 maj 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr

152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 257.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas, att 1—3, 6, 9—11 och 14 §§ lagen den 29 maj 1931

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens skola erhålla ändrad lydelse,

varjämte rubriken före 9 § skall intagas närmast före 10 § och i stället införas

en ny rubrik före 9 §, enligt vad nedan angives.

1 §•

Den, som i utövning av näringsverksamhet genom meddelande å vara, anslag

eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom

annat för ett större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot

god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer

lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt

anbud, straffes, där han haft eller bort hava vetskap om uppgiftens

oriktighet, för illojal reklam med dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse i högst ett år; ersätte ock uppkommen

skada.

Lag samma--— stycket sägs.

Till meddelande---särskild anordning.

2§.

Den, som vid utövning av detaljhandel utan ersättning eller för särskilt lågt

beräknat pris lämnar eller erbjuder viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke

under förutsättning att köp sker av annat slags vara, straffes, där förfarandet

innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet, med dagsböter;

ersätte ock uppkommen skada.

3 §•

I näringsverksamhet anställd person, som under den tid, tjänstavtalet är

gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obehörigen

använder sig av eller yppar fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande

eller annat, varom han under samma tid erhållit kännedom och som han

vet utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffes med dagsböter eller med

fängelse i högst ett år; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma---sig anförtrodd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

6§.

Den, som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon

i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid

verk, inrättning eller stiftelse anställd person för att därigenom muta denne

att vid avtal om inköp av varor eller utförande av arbete eller tagande av

försäkring för dens räkning, hos vilken han är anställd, åt någon skaffa företräde

framför annan eller att underlåta framställa anmärkning i fråga om

fullgörande av sådant avtal, straffes med dagsböter eller med fängelse i högst

ett år; ersätte ock uppkommen skada.

Illojal användning av kännetecken.

9 8-

Använder någon i utövning av näringsverksamhet namn, firma, varumärke,

utstyrsel eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med förut här i

riket inarbetat kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna

varor eller prestationer, och sker det med uppsåt att framkalla sådan förväxling,

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i högst ett år, såframt ej gärningen enligt annat

lagrum är belagd med strängare straff; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i näringsverksamhet eller eljest offentliggör

eller mångfaldigar litterärt eller musikaliskt verk eller verk av bildande

konst under egenartad titel eller diktat namn, varigenom lätt kan föranledas

förväxling med annans förut offentliggjorda verk eller dess upphovsman, och

gärningen sker med uppsåt att framkalla sådan förväxling.

Allmänna bestämmelser.

10 §.

Med näringsverksamhet förstas i denna lag varje huvudsakligen på ekonomisk

vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

11 §•

Berättigad att anställa talan enligt denna lag är:

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall varje näringsidkare inom samma eller

likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts, så ock, utom beträffande

skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen,

saframt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen

och denna äger att kära inför domstol;

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild

obehörigen använts eller röjts;

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda fall varje näringsidkare, som frambringar,

tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

eller liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras,

eller meddelar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken

skolat tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett med

dennes begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning

för främjande av yrkesintressen, beträffande vilken motsvarande förutsättningar

som de under 1) angivna äro för handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, vilkens inarbetade kännetecken kan bliva

föremål för förväxling, eller, där fråga är om litterärt eller musikaliskt verk

eller verk av bildande konst, upphovsmannen till verket så ock annan innehavare

av rätt till detsamma.

Allmän åklagare må ock väcka påstående örn straff för brott, varom i

denna lag förmäles, i de uti 3, 5 och 9 §§ nämnda fall dock endast efter angivelse

av den, som, enligt vad under 2) eller 4) sägs, äger anställa talan i

anledning av sådant brott.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

iDenna lag träder i kraft den 1 juni 1942.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn lagstiftning

angående ökat rättsskydd för beteckningar på affärsföretag, varor och litterära

verk m. m.

Föredraganden anför:

Inom justitiedepartementet har upprättats en den 7 februari 1942 dagtecknad

promemoria angående ökat rättsskydd för beteckningar på

affärsföretag, varor och litterära verk m. m. Vid promemorian fanns fogat

utkast till lag om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens.

Lagen mot illojal konkurrens innehåller för närvarande stadganden mot

illojal reklam, obehörigt lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande

förmån, obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter och liknande

brott samt mot bestickning. Enligt utkastet skola i lagen införas bestämmelser

mot en femte form av illojal konkurrens, framkallande av förväxling.

Bestämmelserna ha upptagits såsom 9 § i lagen. I första stycket

av denna paragraf föreslås straff för den som i utövning av näringsverksamhet

använder namn, firma, varumärke, utstyrsel eller annat kännetecken,

som lätt kan förväxlas med förut här i riket inarbetat kännetecken

för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer.

Straff inträder dock endast om sådan handling sker med uppsåt att framkalla

förväxling. Tillika stadgas skadeståndsskyldighet. Såsom andra stycke

i paragrafen har intagits stadgande om straff och skadestånd för den som

med uppsåt att framkalla förväxling offentliggör eller mångfaldigar litterärt

eller musikaliskt verk eller verk av bildande konst under egenartad

titel eller diktat namn, som lätt kan förväxlas med annans förut offentliggjorda

verk eller dess upphovsman. I sistnämnda fall föreslås alltså skydd

mot förväxling, även om det ej är fråga örn kännetecken som inarbetats

eller eljest använts i näringsverksamhet.

Nuvarande 9 § i lagen, som definierar begreppet näringsverksamhet,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

har i utkastet upptagits såsom 10 § och nuvarande 10 §, som handlar om

rätt att föra talan angående brott mot lagen, kommer enligt utkastet att utgöra

11 §. Talerätt i de fall som avses i den nya 9 § skall tillkomma den,

vars inarbetade kännetecken kan bliva föremål för förväxling, eller, där

fråga är om litterärt eller musikaliskt verk eller verk av bildande konst,

upphovsmannen till verket liksom annan innehavare av rätt till detsamma.

Härjämte skall allmän åklagare äga åtalsrätt efter angivelse av målsäganden.

Bestämmelserna i den nuvarande 11 § örn fortsatt brott föreslås

skola utgå, enär allmänna regler örn sammanträffande av brott i 4 kap.

strafflagen, som nyligen omarbetats, ansetts kunna tillämpas.

De föreslagna ändringarna skola enligt utkastet träda i kraft den 1 juni

1942.

Lagbestämmelser, som skydda kännetecken mot förväxling, finnas för

närvarande endast för vissa fall, förnämligast i tryckfrihetsförordningen,

som upptager vissa stadganden om utgivningsbevis för periodiska skrifter,

samt i firma- och varumärkeslagstiftningen. Efter år 1941 genomförda ändringar

kan enligt tryckfrihetsförordningen utgivningsbevis erhållas endast

för skrifter som äro avsedda att utkomma med minst fyra nummer årligen.

Det faktiska titelskydd som följer med utgivningsbeviset kan alltså icke åtnjutas

för andra publikationer. Vissa förut skyddade titlar komma härigenom

att bliva utan skydd, en verkan som inträder från och med den 1 juni

1942. Av denna anledning har det ansetts nödvändigt att utreda huruvida

det vore möjligt att i annan ordning utvidga titelskyddet, därvid det ansetts

lämpligt att i ett sammanhang upptaga till behandling fråga om en allmän

bestämmelse mot framkallande av förväxling mellan kännetecken. I samband

därmed har erinrats, att 1883 års internationella Pariskonvention för

skydd av den industriella äganderätten — sådan den lyder enligt en i London

1934 antagen reviderad text, till vilken Sverige dock ännu ej anslutit

sig — i artikel 10 bis innehåller bestämmelse om att alla handlingar av beskaffenhet

att, genom vilket medel det vara må, framkalla förväxling med

en konkurrents foretag, varor eller verksamhet inom industri eller handel

skola förbjudas.

I promemorian framhålles, att man genom en revision av firma- och varumärkeslagstiftningen

skulle kunna bättre samordna denna lagstiftning med

en allmän regel mot framkallande av förväxling och att större fullständighet

och följdriktighet i skyddet för individualiseringsmedel kanske skulle kunna

ernås genom ett sådant tillvägagångssätt. Därigenom skulle emellertid komma

att upptagas lagstiftningsfrågor av ganska stor räckvidd, vilket för närvarande

syntes böra undvikas. En annan tänkbar väg som i detta sammanhang

kunde komma i fråga vore att i lagen mot illojal konkurrens införa

en s. k. generalklausul, d. v. s. ett allmänt stadgande om förbud mot konkurrenshandlingar

som strida mot god affärssed. Tidigare hade från svensk

sida intagits den ståndpunkten, att Pariskonventionen icke påkallade införande

av en generalklausul i lagstiftningen, och den reviderade konventions
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 257.

7

texten av år 1934 innebure icke någon ändring i detta avseende. I betraktande

härav hade frågan om en generalklausul ansetts tills vidare kunna lämnas

åsido, ehuru goda skäl syntes tala för att denna fråga inom en nära

framtid borde upptagas till förnyat övervägande.

Angående den närmare motiveringen till utkastet får jag hänvisa till promemorian,

vilken såsom bilaga (Bilaga A) torde få åtfölja statsrådsprotokollet

i detta ärende.

över promemorian ha yttranden efter remiss inkommit från kommerskollegium,

patent- och registreringsverket, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands

län, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg,

Skånes handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges författareförening, svenska bokförläggareföreningen, svenska

tidningsutgivareföreningen, svenska reklamförbundet, svenska föreningen för

industriellt rättsskydd, Sveriges grafiska industriförbund och svenska boktryckareföreningen.

Kommerskollegium har införskaffat yttrande från kooperativa

förbundets styrelse, Överståthållarämbetet från förste stadsfiskalen

i Stockholm, länsstyrelsen i Uppsala län från Uppsala industriförening samt

länsstyrelsen i Östergötlands län från magistraterna i Linköping och Norrköping,

varjämte handelskammaren i Göteborg bifogat ett yttrande från professorn

Hadar Berglund.

Lagstiftning i syfte att bereda ökat rättsskydd för kännetecken har förordats

i samtliga yttranden. Det vid promemorian fogade lagutkastet har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands lån, magistraterna

i Linköping och Norrköping, Sveriges författareförening, svenska tidningsutgivareföreningen,

svenska föreningen för industriellt rättsskydd och Uppsala

industriförening. Även i flertalet övriga yttranden har tanken på en lagstiftning

i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet vunnit anslutning, ehuru

önskemål om jämkning i olika hänseenden uttalats. Detta gäller kommerskollegium,

länsstyrelsen i Hallands län, Stockholms och Skånes handelskammare,

Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska reklamförbundet,

Sveriges grafiska industriförbund, svenska boktryckare!öreningen

samt kooperativa förbundets styrelse. De som sålunda godtaga en lagstiftning

i anslutning till utkastet understryka dock i flera fall, att den nu föreslagna

lagstiftningen såsom i promemorian uttalas borde betraktas endast

sorn ett första steg på vägen till ett mera fullständigt skydd mot förväxling.

I vissa yttranden ifrågasättes, huruvida icke en mer omfattande lagstiftning

redan nu borde genomföras.

Stockholms handelskammare, som förklarat sig med tillfredsställelse hälsa

det föreliggande förslaget, har uttalat den förhoppningen att statsmakterna

snart skulle finna tiden vara inne att fullständiga vår lagstiftning mot illojal

konkurrens med en generalklausul, som otvivelaktigt vore det effektivaste

medlet mot dylik konkurrens. Det vore dock naturligt, att man icke i nu före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majlis proposition nr 257.

varande sammanhang kunnat upptaga denna fråga till närmare behandling.

Skånes handelskammare har framhållit, att behovet av en allmän revision av

varumärkes- och firmalagstiftningen vore trängande. I jämförelse med gällande

moderna utländska lagar framstode vår lagstiftning på området som

efterbliven. Detta gällde även vår lagstiftning mot illojal konkurrens, som ej

innehölle någon generalklausul och saknade bestämmelser mot åtskilliga tämligen

flagranta former av illojal konkurrens, vilka i utlandet flerstädes kriminaliserats.

Det vore anmärkningsvärt, att vårt land på detta betydelsefulla

område ställt sig utanför det internationella samarbetet och underlåtit att

vidtaga åtgärder för att anpassa den svenska lagstiftningen efter den i London

år 1934 antagna texten av Pariskonventionen. Det föreliggande utkastet vöre

enligt vad handelskammaren uttalar i viss mån en halvmesyr. Ett mera enhetligt

system kunde åstadkommas genom att utbygga den egentliga firmaoch

varumärkesrätten och införa en generalklausul. Utkastet tillgodosåge dock

ett praktiskt behov och utfyllde de mest påtagliga luckorna i rättsskyddet.

Handelskammaren anslöte sig därför i princip till tanken på en partiell lagändring

i huvudsaklig överensstämmelse med utkastet men utginge därvid

från den förutsättningen, att denna icke komme att tagas till intäkt för en

fördröjning av den ovannämnda allmänna lagrevisionen.

Patent- och registreringsverket har beklagat, att frågan örn införande av

en generalklausul i vår lagstiftning ännu en gång skjutits på framtiden. En

generalklausul möjliggjorde ingrepp närhelst och på vilket sätt än illojala

konkurrenshandlingar toge sig uttryck samt lämnade utrymme för en mera

smidig rättstillämpning. En generalklausul hade införlivats med lagstiftningen

i nästan alla länder av industriell betydelse, däribland våra nordiska

grannländer. Ämbetsverket har vidare framhållit, att de nu föreslagna bestämmelserna

kunde medföra vissa olägenheter, i det att ett motsatsförhållande

lätt kunde uppstå mellan å ena sidan registrerade och å andra sidan

icke registrerade men inarbetade varumärken. En sådan lagstiftning syntes

knappast vara ägnad att stimulera näringsidkarnas intresse att registrera

sina varumärken och genom registreringen bidraga till den stabilitet som

gällande registreringssystem i varumärkeslagen medförde. De betänkliga

konsekvenserna härav skulle kunna undvikas, därest samtidigt en ändring

vidtoges i varumärkeslagen i syfte att, där ett varumärke kunde anses inarbetat,

åtminstone i viss utsträckning möjliggöra registrering av sådana

märken, vilka enligt nu gällande bestämmelser vore i och för sig oregistrerbara,

samt att i fråga om övriga märken underlätta möjligheten att erhålla

registrering. På det sättet skulle även den fördelen kunna ernås, att stadgandena

mot illojal konkurrens, i den mån dessa avsåge varumärken, icke

behövde upptagas i en särskild lagstiftning utan i stället kunde ingå i varumärkeslagen.

Ett genomförande av det nu föreliggande förslaget särskilt

för sig komme att inom varumärkesrätten medföra bristande enhetlighet

och reda i systematiskt avseende samt följaktligen ovisshet och osäkerhet i

rättstillämpningen. Det kunde därför ifrågasättas, örn icke de föreslagna lagstiftningsåtgärderna

borde anstå och komma till utförande först i sam
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

9

band med en fullständig omarbetning av gällande varumärkeslag. Emellertid

ville ämbetsverket icke motsätta sig en lagstiftning i enlighet med utkastet,

enär detta i allt fall innebure ett steg framåt i fråga om samhällets

strävanden att skapa skydd för näringslivet mot illojal konkurrens.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att Londonkonventionen av år

1934 icke syntes utgöra tillräcklig anledning att framlägga det nu ifråga

satta förslaget utan sammanhang med närstående lagstiftning. Däremot

syntes erfarenheten ha givit vid handen att nuvarande lagstiftning företedde

vissa luckor, vilka icke helt kunde fyllas genom praxis, samt att

behovet av komplettering gjorde sig starkare gällande allteftersom reklamverksamheten

utvecklades. Länsstyrelsen kunde därför icke avstyrka en lagstiftning

i den föreslagna riktningen. Genom att varumärkes- och firmalagstiftningen

ej ändrades i detta sammanhang komme emellertid vissa egendomligheter

att uppstå.

Handelskammaren i Göteborg har åberopat en av professorn Hadar Berglund

för handelskammarens räkning verkställd utredning. I denna har uttalats,

att utkastet kunde sägas göra ett tvärsnitt genom en stor del av immaterialrättens

delvis mycket svårbehärskade område. Utkastet byggde på

en enkel föranvändningsprincip, men inom berörda rättsområde mötte i

gällande rätt även andra principer som icke utan vidare prövning borde

kastas över bord. Det vore dessutom tvivelaktigt, örn skydd alls kunde eller

behövde givas i alla de fall som utkastet åsyftade. Därest utkastet genomfördes,

komme grundprinciperna för nu gällande lagstiftning att i viss utsträckning

frångås. Bland annat komme rättsskyddet för registrerade men ej

inarbetade varumärken att i vissa fall bliva illusoriskt. Handelskammaren

har för egen del uttalat, att dessa synpunkter vore värda stort beaktande.

Det vore visserligen mycket önskvärt, att åtgärder snarast möjligt vidtoges

för att skapa rättsskydd för sådana inom näringslivet använda kännetecken

vilka ej för närvarande åtnjöte skydd. Man borde dock söka nå en lösning

av hithörande spörsmål på annat sätt än i promemorian föreslagits och efter

riktlinjer som stöde i bättre överensstämmelse med gällande lagstiftning. En

utväg, som därvid kunde övervägas, vore att införa en generalklausul.

Enligt utkastet är den nu föreslagna lagstiftningen riktad allenast mot

mera svårartade fall som ansetts böra straffbeläggas. I promemorian påpekas,

att man i viss utsträckning i rättspraxis ansett sig kunna utan stöd

av direkta lagbestämmelser ingripa på annat sätt, såsom genom meddelande

av förbud att använda förväxlingsbar beteckning. Det vore icke avsett att

ingripa i denna tillämpning som syntes kunna fortsätta och utvecklas även

efter det en lagstiftning av nu ifrågasatt slag genomförts. Stockholms handelskammare

har i sitt yttrande understrukit betydelsen härav samt tillagt,

att enligt allmänna rättsgrundsatser borde även kunna utdömas skadestånd,

örn annans inarbetade kännetecken använts under sådana omständigheter,

att skada uppkommit, och användandet skett av vårdslöshet eller oaktsamhet.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd har framhållit såsom önsk
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kuric/I. Maj:ts proposition nr 257.

vårt, att lagbestämmelser om meddelande av förbud mot användandet av

förväxlingsbar beteckning måtte inom en nära framtid införas i samband

med en allmän revision av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Sveriges

industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska reklamförbundet, Sveriges

grafiska industriförbund och svenska boktryckareföreningen ha ifrågasatt,

att sådana bestämmelser skulle införas redan i nu föreliggande sammanhang.

Därvid har uttalats, att bestämmelserna skulle kunna tillämpas även i sådana

fall, då förutsättningarna för straff icke förelåge. Sveriges industriförbund

har framhållit, att det visserligen kunde vålla vissa svårigheter att närmare

precisera de förutsättningar, under vilka ett dylikt förbudsförfarande skulle

komma till användning, men svårigheter av denna art kunde ej heller undvikas

vid en begränsning av lagstiftningen till de straffbara fallen. Ur rättssäkerhetens

synpunkt väckte det för övrigt mindre betänkligheter att föreskriva

ingripande medelst ett blott förbud än med straffpåföljd.

Stockholms handelskammare har vidare påpekat, att det kunde leda till

mindre tilltalande konsekvenser, att domstol icke fått befogenhet att förordna

örn interimistiskt förbud att nyttja tvisteföremålet under pågående process.

Handelskammaren har emellertid icke ansett sig böra framlägga förslag

härom, då dylik bestämmelse icke funnes i närstående lagstiftning.

Utkastets huvudbestämmelse avser att skydda alla slag av kännetecken

som inarbetats för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna

varor eller prestationer. Såsom exempel på kännetecken nämnas i promemorian

olika alster av reklamverksamhet, såsom slagord eller specifika uttryck

(slogans), vilka avse att inpränta något hos allmänheten, samt sådana

kännetecken som framkommit genom en viss komposition av text eller bild

eller båda delarna i ett reklamalster (lay-out).

Stockholms handelskammare har i detta hänseende anfört:

Helt skyddslösa äro enligt nu gällande lagstiftning varuutstyrslar och sådana

alster av reklamverksamhet som ''slogans’ och ''lay-outs''. Ett av huvudsyftena

med förslaget torde vara att i enlighet med ett länge känt behov skapa

ett visst skydd för dylika kännetecken. Vid avvägningen av i vilken utsträckning

dessa kännetecken böra komma i åtnjutande av skydd uppstå emellertid

vissa ömtåliga bedömanden. Otvivelaktigt äga många av den moderna reklamteknikens

alster tillräcklig originalitet för att kringgärdas med detta

skydd, men å andra sidan får man icke bortse från att all dylik monopolisering

innebär ett förbud riktat mot övriga näringsidkare och att därmed kan

följa stagnation i den allmänna utvecklingen. Det torde därför finnas anledning

att här gå fram med en viss försiktighet och i tvivelaktiga fall hellre neka

skydd än medverka till en monopolisering av allmänna fraser och uttryck

eller av utstyrslar utan väsentlig särprägel.

Sveriges grafiska industriförbund och svenska boktryckareföreningen lia

framfört liknande synpunkter och särskilt beträffande reklamalsters komposition

framhållit, att kravet på att denna skall vara egenartad icke tydligt

framhävts i promemorian. Ett auktoritativt uttalande därom vore angeläget.

Svenska reklamförbundet, som ansett det vara ett lyckligt grepp att anknyta

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

11

skyddet för reklamalsters särpräglade komposition och utstyrsel till lagen

mot illojal konkurrens, Ilar framställt önskemål örn att omfattningen och avgränsningen

av det i utkastet använda uttrycket kännetecken bleve närmare

belyst. Det kunde eljest befaras, att domstolarna konime att tveka att tillämpa

bestämmelserna på fall, vilka borde beivras.

Skydd mot förväxling skall enligt 9 § första stycket i utkastet endast (inkomma

kännetecken, som här i riket inarbetats för annan. I flera yttranden

har framhållits det mindre tillfredsställande i att ingripande ej kunde

äga rum, då näringsidkare börjar använda kännetecken som han vet att konkurrent

planerar eller börjat att inarbeta. Kooperativa förbundets styrelse

har påpekat, att det kunde vara svårt eller rent av omöjligt att inarbeta sådana

kännetecken som icke kunde registreras enligt gällande lagstiftning.

Styrelsen anslöte sig dock bestämt till kravet på att ett kännetecken skulle

vara inarbetat för att åtnjuta skydd enligt 9 §, men man borde giva näringsidkare

möjlighet att genom en enkel anmälan till myndighet erhålla prioritet

till kännetecken som nu ej vore registrerbara. Det skulle sedermera ankomma

på anmälaren-näringsidkaren att genom inarbetande förskaffa sig skydd. I

händelse jämväl annan näringsidkare sökte inarbeta sådant kännetecken,

skulle den först verkställda registreringen giva prioritet under en tid av ett

år. Kommerskollegium har häremot framhållit, att en sådan registreringsanordning

som nu skisserats svårligen läte sig förenas med det system som

valts i utkastet, nämligen att knyta rättsverkan till det faktiska inarbetandet.

Den föreslagna tidrymden av ett år vore vidare så avsevärd att en företagare

kunde frestas att registrera ett kännetecken allenast i syfte att förhindra en

konkurrent att få begagna detsamma. Möjligen kunde man tänka sig att från

straffbudet i 9 § undantaga den som fått kännetecken registrerat i särskild

ordning, under förutsättning att han inom en tid av förslagsvis sex eller tre

månader därefter inarbetat detsamma.

I detta sammanhang må nämnas, att Skånes handelskammare funnit rimligt,

att för anhängiggörande av talan mot innehavare av registrerat varumärke

eller registrerad firma stadgades en särskild preklusionstid, räknad från registreringen.

Utkastet ginge i detta hänseende något för långt i att skydda

innehavaren av inarbetat kännetecken, i det att registreringens rättsgrundande

betydelse underminerades. För affärslivet vore det av vikt, att registreringen

skapade ett i görligaste mån säkert värn, så att näringsidkare icke riskerade

att nedlägga pengar på att reklamera ett varumärke till vilket han

icke vore förvissad örn att inneha ensamrätten. En konsekvens bleve måhända,

att en motsvarande preklusionsfrist borde införas jämväl i varumärkeslagen.

Svenska bokförläggareföreningen har uttalat, att de brister i skyddet som

uppkomme genom kravet på inarbetande syntes kunna avhjälpas genom att

låta förväxlingsskyddet inträda redan från det kännetecknet offentliggjorts

och börjat nyttjas. Sveriges grafiska industriförbund och svenska boktryckareföreningen

lia ansett, att i sistnämnda fall förbud mot fortsatt användning

av det kränkande kännetecknet borde kunna utfärdas, varjämte skadestånds
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunni. Maj.ts proposition nr 257.

skyldighet borde inträda vid uppenbar oaktsamhet. Svenska reklamförbundet

har uttalat sig i samma riktning.

I åtskilliga yttranden har upptagits till prövning frågan om innebörden av

att kännetecken för att åtnjuta skydd enligt utkastet skall vara inarbetat

''bär i riket’. Skånes handelskammare har gjort gällande, att vid tillämpningen

av varumärkeslagens bestämmelser om inarbetade varumärken visat

sig en tendens att endast godtaga märken som varit notoriskt inarbetade

såsom i handeln gällande kännetecken i hela landet, medan däremot märken

med lokalt begränsad verkningskrets underkänts. Med en sådan tolkning

skulle skydd enligt 9 § första stycket endast tillkomma s. k. riksannonsörer,

vilka genom påkostad landsomfattande reklam lyckats inarbeta sina

märken över hela landet, medan sådana företag ■—- t. ex. bryggerier och

bagerier — vilka av naturliga skäl endast arbetade inom ett lokalt avgränsat

område skulle ställas utanför. Handelskammaren funne icke detta riktigt och

föresloge därför en ändring av utkastet på denna punkt. Liknande synpunkter

ha framförts av svenska bokförläggareföreningen, Sveriges grafiska industriförbund

och svenska boktryckareföreningen. Stockholms handelskammare,

Sveriges industriförbund, svenska reklamförbundet, svenska föreningen

för industriellt rättsskydd och kooperativa förbundets styrelse ha framhållit

önskvärdheten av att hithörande spörsmål bleve närmare belysta under lagstiftningsfrågans

fortsatta behandling. Sveriges industriförbund har ansett

antagligt, att enbart ett lokalt inarbetande icke vore tillfyllest. Den som

lokalt inarbetat ett kännetecken borde dock äga begagna detta i samma utsträckning

som förut utan hinder av att annan sedermera inarbetade liknande

kännetecken inom riket. Å andra sidan kunde för skydd enligt utkastet

knappast fordras inarbetande över hela riket. Stockholms handelskammare

och reklamförbundet lia uttalat sig för att ett lokalt inarbetande

borde medföra ett lokalt skydd men däremot icke hindra varje användning

av likartat kännetecken i annan del av riket. Uttalanden i denna riktning

ha gjorts även av kommerskollegium. Sveriges industriförbund har upptagit

frågan, huruvida för inarbetande förutsattes aktiva insatser från näringsidkarens

egen sida. Ett kännetecken — t. ex. förkortning av en firma —

kunde bliva allmänt vedertaget inom affärskretsar utan att firmainnehavaren

medverkat därtill, men även i dylika fall syntes kännetecknet vara förtjänt

av skydd.

Stockholms handelskammare har beträffande nu ifrågavarande stadgande

jämväl uttalat, att det borde tagas under övervägande att utsträcka skyddet

till internationellt inarbetat kännetecken. Därmed avsåges kännetecken som

vore inarbetat på världsmarknaden och känt inom fackkretsar i vårt land,

även om det ej använts härstädes.

För skydd fordras enligt utkastet vidare, att kännetecknet i fråga användes

i näringsverksamhet. Med näringsverksamhet förstås enligt lagen

mot illojal konkurrens varje huvudsakligen på ekonomisk vinst för dess

utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Denna definition upptages såsom 10 §

i utkastet. Sveriges köpmannaförbund har ansett definitionen vara för be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

13

gränsad. Behov av rättsskydd kunde förekomma, ehuru företaget icke vore

direkt inriktat på ekonomisk vinst. Såsom exempel kunde anföras bolag eller

sammanslutningar, som bildats av företagare inom en viss bransch för

att gemensamt bedriva forskningar, vilkas resultat vore avsedda att komma

företagarna gemensamt tillgodo men icke tillförde själva sammanslutningen

någon ekonomisk vinst. Förbundet har i detta sammanhang understrukit

vikten av att ett mera fullständigt skydd för benämningar på ideella sammanslutningar

snarast möjligt infördes. Stockholms handelskammare har förklarat

sig förutsätta, att det skydd, utkastet lämnade för kännetecken som

någon använde i sin näringsverksamhet, omfattade för sammanslutning av

näringsidkare inarbetat och i utövning av näringsverksamhet använt kännetecken.

Sveriges grafiska industriförbund, svenska boktrgckareföreningen och kooperativa

förbundets styrelse ha uttalat sitt gillande av ett uttalande i promemorian

att utkastet endast skyddade mot användning av kännetecken såsom

individualiseringsmedel, under det att utnyttjandet t. ex. av en varas utstyrsel,

som medförde viss teknisk fördel, icke i och för sig hindrades genom

utkastets bestämmelser.

För straffbarhet förutsättes enligt utkastet uppsåt att framkalla förväxling,

varvid enligt promemorian även s. k. eventuellt uppsåt skall vara

tillräckligt. I flera yttranden har uttalats, att bevisning örn uppsåt torde

komma att möta stora svårigheter. Förslag om att straff skulle kunna inträda

vid ouppsåtligt handlande har dock icke framställts såvitt gäller 9 §

första stycket. Däremot påpekas i flera av de yttranden, där det föreslås bestämmelser

om förbud och skadeståndsskyldighet även för icke straffbelagda

gärningar, att dessa bestämmelser skulle kunna bliva tillämpliga även då

uppsåt ej förelåge. Förste stadsfiskalen i Stockholm har ansett erforderligt,

att utkastet omredigeras, då av den föreslagna formuleringen icke otvetydigt

främninge att även eventuellt uppsåt avsåges. Svenska reklamförbundet har

ifrågasatt, om det hypotetiska prov som förutsättes vid bestämningen av

eventuellt uppsåt kunde med fördel tillämpas vid här ifrågavarande slag av

brott.

Den i promemorian valda vägen att skydda titlar på auktorverk

oell pseudonymer genom bestämmelser mot framkallande av förväxling

i lagen mot illojal konkurrens har i allmänhet icke mött gensaga i yttrandena.

Länsstyrelsen i Uppsala län har dock ansett bestämmelserna härom falla

utanför ramen för nämnda lag. Sveriges författareförening har framhållit, att

dessa bestämmelser framdeles borde inflyta i auktorlagstiftningen, därest vid

revision av denna lagstiftning komme att införas auktorrättsligt skydd för

auktorverks titlar. Svenska bokförläggareföreningen har uttalat, att det borde

skapas ett positivt skydd för egenartade titlar på auktorverk genom tillägg

till författar- och konstverkslagarna. Denna fråga vore av så speciell beskaffenhet,

att större svårigheter icke syntes föreligga att bryta ut densamma ur

den pågående revisionen av sistnämnda lagar. Om detta icke ansåges kunna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 257.

nu genomföras, vore det dock bättre att skydd i enlighet med utkastet infördes

än att intet åtgjordes i saken. Sveriges grafiska industriförbund och

svenska boktrgckareföreningen ha ifrågasatt, att bestämmelser skulle införas,

enligt vilka i justitiedepartementet vid sidan av registret över utgivningsbevis

för periodiska skrifter skulle uppläggas ett särskilt register över publikationer,

avsedda att under bestämd titel och enligt särskild utgivningsplan utgivas

med minst ett och högst tre nummer årligen. På detta sätt skulle förhindras,

att sådana titlar erhölle sämre skydd än de haft före de år 1941 vidtagna ändringarna

i tryckfrihetsförordningen. I detta sammanhang må slutligen nämnas,

att Sveriges köpmannaförbund förordat införande av en bestämmelse

som tillförsäkrade ett visst auktorrättsligt skydd åt den som i sin reklam använde

nya uppslag, oberoende av om förväxling kunde tänkas uppkomma.

Svenska bokförläggareföreningen, som enligt vad nyss berörts i första hand

önskar ett auktorrättsligt titelskydd, har angående nu ifrågavarande bestämmelser

i lagutkastet framhållit såsom en fördel att förväxlingsskyddet icke

förutsatte utnyttjande i utövning av näringsverksamhet och att titeln icke behövde

vara inarbetad. Kravet på uppsåt borde emellertid i detta fall utgå och

påföljderna inträda, så snart användning skett av titel som lätt kunde förväxlas

med egenartad titel å redan offentliggjort verk. En egenartad titel vore nämligen

att anse såsom en naturlig del av verket, vars olovliga användande borde

lika litet tillåtas som eftertryck eller efterbildning av auktorverkets övriga

innehåll.

Utkastet upptager endast straff och skadeståndsskyldighet såsom

påföljd vid brott mot 9 §. Länsstyrelsen i Hallands län har påpekat, att i

utkastet saknas motsvarighet till 12 § tredje stycket varumärkeslagen, vari

stadgas att vid varumärkesintrång obehörigen använda namn eller märken

skola utplånas samt att, om utplåningen ej kan ske annorledes, de märkta

föremålen skola förstöras, såvida de fortfarande äro i den sakfälldes besittning

eller han eljest förfogar över dem. Länsstyrelsen har ansett det kunna

ifrågasättas, om icke bestämmelser av denna art kunde vara påkallade för

sådana fall, då ett illojalt använt kännetecken anbragts å varor, emballage,

skylt, prospekt eller annan affärshandling.

Brott mot 9 § skall såsom förut nämnts enligt stadgande i 11 § av utkastet

vara angivelsebrott. Kooperativa förbundets styrelse har förklarat sig

anse det synnerligen tveksamt, om detta vore lämpligt. Man kunde befara,

att en hel del bagatellfall och tvivelaktiga fall komme att anmälas till polismyndigheterna,

om dessa vore pliktiga att verkställa utredningarna. Det borde

övervägas, örn det icke vore bättre att begränsa åtalsrätten till målsägare.

Utkastet innehåller icke några särskilda bestämmelser om preskriptionstid

för talan på grund av 9 § i utkastet. Enligt strafflagen 5 kap. 14 §

kommer att gälla en preskriptionstid av två år från gärningens begående, såvitt

fråga är om straffpåföljden. Och enligt 13 § lagen mot illojal konkurrens

gäller likaledes en preskriptionstid av två år, räknat från den dag då skadan

timade, för talan om skadestånd enligt nämnda lag. Kooperativa förbundets

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

15

styrelse har framhållit, att enligt dessa regler talan kunde väckas under hela

den tid förväxlingsförfarandet påginge och två år därefter. Det förekom me

icke sällan, att näringsidkare inom samma eller närliggande branscher använde

i och för sig förväxlingsbara kännetecken utan att därav vållades

egentligt obehag, och detta kunde pågå under många år. Det vore icke tillfredsställande,

om näringsidkare, som under en lång följd av år godtagit att

annan näringsidkare använt liknande kännetecken, plötsligt skulle kunna

väcka åtal mot den senare. Det borde därför stadgas, att näringsidkare som

ville väcka åtal mot annan för förväxlingsförfarande skulle anhängiggöra

sin talan inom viss tid från det näringsidkaren först fick kännedom om förfarandet,

förslagsvis två år. Kommerskollegium har i huvudsak instämt i dessa

synpunkter och föreslagit en preskriptionstid av sex månader från det näringsidkare

erhållit kännedom om konkurrentens utnyttjande av kännetecknet.

Sedan länge ha önskemål framförts om fullständigande av den svenska Departementlagstiftningen

på det industriella rättsskyddets område. Partiella reformer chefenha

vid olika tillfällen genomförts men en allmän revision har icke kommit

till stånd. För närvarande pågår genom 1938 års patentu!redning ett till

patenträtten begränsat revisionsarbete av allmän räckvidd. Dess arbete,

som skulle ske i samverkan med representanter för övriga nordiska länder,

har dock i viss mån hämmats av nu rådande utrikespolitiska förhållanden.

För övriga delar av det industriella rättsskyddet pågår icke något

motsvarande arbete. Däremot har den närstående auktorlagstiftningen upptagits

till allmän revision, även här under nordiskt samarbete.

En viktig del av det industriella rättsskyddet avser de kännetecken av olika

slag som användas inom näringslivet. Lagbestämmelser härom finnas i vårt

land i huvudsak endast i fråga om firma, varumärke och periodisk skrifts

titel. Bestämmelserna som bygga på administrativ registrering äro även i

fråga om dessa objekt ofullständiga. För andra kännetecken, såsom fantasibenämningar

å företag, i reklamverksamhet använda slagord och kompositioner,

varuutstyrslar samt bok- och filmtitlar, saknas särskilda lagbestämmelser.

Ej heller innehåller den svenska lagstiftningen mot illojal konkurrens

någon s. k. generalklausul, såsom fallet i regel är i andra länder. Genom rättspraxis

har visserligen utan stöd av skriven lag i vissa fall givits skydd mot

illojal användning av förväxlingsbart kännetecken. Bristen på ett allmänt och

iagstadgat förväxlingsskydd har dock gjort sig starkt kännbar. En särskild

anledning att nu upptaga frågan om ett bättre rättsskydd för kännetecken

är, att från och med den 1 juni 1942 bortfaller ett faktiskt skydd för titlar å

vissa skrifter som enligt de nya bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen ej

anses periodiska. Till periodisk skrift liänföres i tryckfrihetsförordningen

numera endast sådan skrift som är avsedd att utgivas med minst fyra nummer

örn året.

I den remitterade promemorian understrykes behovet av ett mera omfattande

skydd för olika där angivna individualiseringsmedel. Delta önskemål

har ansetts vara av den vikt att en allmän revision av firma- och varumärkes
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

lagstiftningen icke bör avvaktas. Man har därför avstått från att nu söka

nå ett fullständigt förväxlingsskydd och nöjt sig med att såsom ett första

steg på vägen härtill föreslå bestämmelser mot vissa mera svårartade fall som

ansetts böra straffbeläggas. I promemorian uttalas emellertid, att den rättspraxis,

enligt vilken stundom åt kännetecken givits skydd utan stöd av direkta

lagbestämmelser, kan förväntas fortbestå och ytterligare utvecklas. Frågan

örn införande av en generalklausul har icke för närvarande ansetts kunna

upptagas till övervägande.

Enligt det vid promemorian fogade utkastet skola bestämmelser mot framkallande

av förväxling mellan kännetecken införas i lagen mot illojal konkurrens.

Därvid stadgas straff och skadeståndsskyldighet för den som i näringsverksamhet

använder kännetecken som lätt kan förväxlas med här i

riket inarbetat kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna

varor eller prestationer. Såsom ytterligare förutsättning för sådan

påföljd upptages, att uppsåt att framkalla förväxling skall ha förelegat. Vidare

stadgas straff och skadeståndsskyldighet för den som med nämnda

uppsåt offentliggör eller mångfaldigar litterärt eller musikaliskt verk eller

verk av bildande konst (auktorverk) under egenartad titel eller pseudonym,

varigenom lätt kan föranledas förväxling med annans förut offentliggjorda

verk eller dess upphovsman.

Förslaget har vunnit anslutning i flertalet av de avgivna yttrandena, i åtskilliga

fall dock blott såsom en tillfällig lösning i avvaktan på ett mera fullständigt

skydd. I vissa yttranden ha betänkligheter uttalats mot en lagstiftning

av den begränsade innebörd som avses i promemorian. Även de som haft

sådana betänkligheter ha emellertid i allmänhet icke ansett sig böra avstyrka

förslaget.

Det är tydligt, att större enhetlighet och följdriktighet skulle vinnas, därest

frågan om skydd för kännetecken mot förväxling kunnat lösas i samband

med en allmän översyn av firma- och varumärkeslagstiftningen jämte lagstiftningen

mot illojal konkurrens, därvid även införandet av en generalklausul

kunnat övervägas. I nuvarande läge synes dock önskemålet om utvidgat

skydd för kännetecken, vilket starkt framhävts i yttrandena, böra tillmötesgås

genom en partiell ändring i lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Det remitterade utkastet kan visserligen väcka betänkligheter med hänsyn

till att hittillsvarande lagstiftning om firma och varumärken huvudsakligen

bygger på registrering, medan utkastet baserar skyddet på inarbetande. Emellertid

har registreringsprincipen i 1884 års varumärkeslag redan jämkats

genom att år 1934 i lagen intogos bestämmelser till skydd jämväl för inarbetade

varumärken, och särskilt på firmarättens område har rättspraxis i stor

utsträckning funnit det faktiska begagnandet böra vara utslagsgivande. Nämnas

må även, att den s. k. patentlagstiftningskommittén under sitt förberedande

arbete för ny lagstiftning om varukännetecken kom till det resultatet

att inarbetandet måste tillmätas stor betydelse. Det remitterade utkastet mäste

därför anses innebära en åtgärd i den riktning som utmärkt utvecklingen

på senare tid och som får anses vägledande för framtiden.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 257.

17

Patent- och registreringsverket har uttalat sig för att i samband med en

ändring i lagen mot illojal konkurrens borde vidtagas sådan ändring i varumärkeslagen,

att denna lag komme att innehålla alla erforderliga stadganden

mot illojal konkurrens, såvitt fråga vore örn varumärken. En lösning efter

denna linje synes dock icke kunna vinnas utan väsentliga ändringar i varumärkeslagen.

Det kan även vara föremål för tvivelsmål, huruvida den angivna

lösningen är lämplig ur systematisk synpunkt.

För att i visst hänseende klargöra förhållandet mellan den nu föreslagna

lagstiftningen samt gällande firma- och varumärkeslagstiftning vill jag framhålla,

att den företrädesrätt som enligt utkastet skall tillkomma inarbetat

kännetecken uppenbarligen icke kan grundas på användning som står i strid

mot lag. Om någon obehörigen intagit annans namn i varumärke, kan inarbetande

av det olagliga varumärket icke grunda någon rätt mot den som

kränkts genom namnets användning. Har varumärke registrerats för viss

företagare, kan ej heller en senare obehörig användning därav i annans näringsverksamhet

medföra, att varumärket skall anses inarbetat för den senare.

Den rätt som enligt varumärkeslagen vinnes genom registrering av

varumärke lider sålunda icke intrång genom obehörig användning av kännetecknet.

Lagutkastet kan icke heller sägas stå i strid mot den i nämnda

lag förutsatta rätten för envar att såsom varumärke begagna sitt namn eller

sin firma eller namnet å honom tillhörig fast egendom. Det kan emellertid

bliva erforderligt för honom att i bruket därav göra något tillägg till undvikande

av förväxling med annans kännetecken. Iakttages ej detta, kan ingripande

mot honom komma i fråga enligt lagutkastet.

Om nian nu, såsom i promemorian föreslås, i lagen mot illojal konkurrens

inför en bestämmelse om skydd för kännetecken mot förväxling, medan

firma- och varumärkeslagstiftningen i detta sammanhang lämnas orörd,

torde det vara välbetänkt att i enlighet med det remitterade lagutkastet begränsa

det nya stadgandet till mera påtagligt illojala fall. Frågan om meddelande

av förbud att använda förväxlingsbart kännetecken eller örn skadeståndsskyldighet

i de icke straffbelagda fallen synes fördenskull icke nu böra

bliva föremål för reglering i lag.

I 9 § första stycket i lagutkastet gives möjlighet till ingripande mot den

som i näringsverksamhet använder kännetecken med uppsåt att

framkalla förväxling med annans tidigare inarbetade kännetecken.

Stadgandet gäller alla slag av kännetecken. Namn, firma, varumärke och utstyrsel

nämnas särskilt i lagtexten. Andra kännetecken som varit föremål för

särskilt intresse i yttrandena äro i reklamverksamhet använda slagord och

kompositioner. I vissa yttranden lia uttalats farhågor för att skyddet skulle

komma att gälla sådant som icke har tillräcklig egenart. Med anledning härav

vill jag framhålla, att redan i uttrycket kännetecken ligger, att det skall

vara fråga om något sorn har särskiljande förmåga. Vidare skyddas enligt

utkastet endast kännetecken som blivit inarbetade. Detta krav kommer

att medföra en naturlig gallring. I fråga örn sådant som icke i och

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 257. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

för sig är mera egenartat är det ju särskilt svårt att verkställa ett inarbetande.

Men lyckas någon att såsom sitt särskilda kännetecken inarbeta vad som från

början ej är särpräglat, synes det riktigt att skydd bör inträda. Skydd kan

på detta sätt tillkomma en benämning eller ett märke som icke skulle kunna

registreras såsom firma eller varumärke. I detta synes ej ligga något

oriktigt.

Den omständigheten att det föreslagna stadgandet skall gälla kännetecken

av alla slag — utan några sådana villkor beträffande objektet som gälla för

registrering — medför att kravet på att kännetecknet skall vara inarbetat

är av väsentlig betydelse. Det är sant, att denna begränsning av skyddet lämnar

visst utrymme för illojala förfaranden. Kooperativa förbundets styrelse

har med hänsyn härtill väckt förslag om att anmälan till myndighet skulle

kunna giva företräde till inarbetande under viss tid. Ett sådant nytt registreringssystem

synes dock icke nu kunna komma under övervägande.

Vad beträffar den närmare innebörden av kravet på inarbetande må framhållas,

att det såsom förut antytts måste fordras mer än eljest för att ett kännetecken

som saknar tydlig egenart skall kunna anses inarbetat. Inarbetandet

förutsätter då bland annat antingen att användningen har pågått under avsevärd

tid eller att den skett i förening med en intensiv reklam. Ett särpräglat

kännetecken kan lättare inarbetas på kort tid. Å andra sidan kan

även en lång tids användning vara otillräcklig, om begagnandet skett allenast

i ringa utsträckning. Att kännetecknet skall vara inarbetat här i riket

innebär icke, att inarbetande behöver ha skett över hela landet. Det avgörande

är, örn kännetecknets användande gjort det allmänt känt inom den krets

för vilken det närmast är avsett. Har ett kännetecken inarbetats endast i viss

del av landet, torde emellertid ingripande enligt den föreslagna lagen i regel

icke kunna ske mot den som använder liknande kännetecken i annan del av

landet. För att inarbetande skall anses ha ägt rum torde icke vara erforderligt,

att kännetecknet inarbetats genom aktiva insatser från vederbörande

näringsidkares sida. Även kännetecken som vunnit burskap på annat sätt få

anses skyddade enligt lagutkastet.

Stockholms handelskammare har ifrågasatt att utsträcka skyddet till internationellt

inarbetade kännetecken, även om dessa ej använts i vårt land.

Tillräcklig anledning härtill synes dock icke föreligga.

Inarbetande av kännetecknet i fråga skall enligt utkastet ha skett för någons

näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer. I anledning

av att Stockholms handelskammare förklarat sig förutsätta, att skyddet

även omfattar kännetecken som inarbetats för sammanslutning av näringsidkare

och användes i utövning av näringsverksamhet, vill jag understryka,

att den omständigheten, att ett kännetecken är gemensamt för flera näringsidkare,

givetvis icke utesluter det föreslagna stadgandets tillämpning, örn annan

använder kännetecknet.

För straffbarhet torde i överensstämmelse med det remitterade utkastet

böra fordras, att gärningen skett med uppsåt att framkalla förväxling. Med

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

19

numera antagen terminologi innebär denna formulering, att ej blott s. k.

direkt och indirekt uppsåt utan även eventuellt uppsåt inbegripes. Det synes,

med den utformning utkastet i övrigt erhållit, vara nödvändigt att vidhålla

kravet på uppsåt.

Straffet har i utkastet bestämts till dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Maximum torde

emellertid i överensstämmelse med vad som stadgas för illojal reklam i 1 §

av lagen böra bestämmas till fängelse i högst ett år.

Beträffande anhängiggörande av talan sorn avses i utkastet har av Skånes

handelskammare föreslagits, att för talan mot den som kan åberopa firmaeller

varumärkesregistrering skulle stadgas särskild preklusionstid, räknad

från tidpunkten för registreringen. Handelskammaren har därvid ifrågasatt,

huruvida icke en motsvarande preklusionstid borde införas även i varumärkeslagen.

Sistnämnda fråga var föremål för övervägande under förarbetena

till det år 1934 införda skyddet för inarbetade varumärken. Artikel 6 bis i

Pariskonventionen innehåller den bestämmelsen att preklusionstid för anhängiggörande

av talan, som avser upphävande av varumärkesregistrering

pä grund av kollision med inarbetat varumärke, ej må understiga tre år från

registreringen och icke får stadgas för sådana fall då registreringen erhållits

i ond tro. I det betänkande som låg till grund för de år 1934 genomförda ändringarna

i varumärkeslagen avstyrktes införande av en dylik preklusionstid

i den svenska varumärkeslagstiftningen.1 Därvid åberopades, att en registreringssökande

blott mera sällan kunde antagas vara i god tro i fråga om ett

tidigare inarbetat varumärke. Även om så varit fallet vid tiden för ansökningen

kunde det registrerade märkets innehavare merendels icke undgå att

snart få kännedom örn det förut inarbetade varumärket, när han själv började

föra ut sitt märke i marknaden, och det syntes därför icke föreligga starkare

skäl att av hänsyn till registreringshavaren införa en preklusionstid. En

sådan kunde å andra sidan bliva till stor olägenhet för innehavaren av det

inarbetade varumärket. Läget kunde t. ex. vara sådant, att det registrerade

märket under preklusionstiden ej alls eller blott i obetydlig omfattning kommit

till användning. De sålunda åberopade skälen mot en preklusionstid

synas i stort sett kunna göras gällande även i nu föreliggande ärende.

Vad härefter angår frågan om skydd för auktorverks titlar och

pseudonymer synas praktiska skäl tala för att ett stadgande härom i

enlighet med det remitterade utkastet gives i samband med de förut behandlade

bestämmelserna mot framkallande av förväxling, även örn det kan göras

gällande att nu nämnda fråga faller utanför den egentliga ramen för

lagen mot illojal konkurrens. Huruvida ämnet i framtiden bör regleras i

sistnämnda lag, torde få bedömas i samband med den pågående revisionen

av auktorlagstiftningen. Även i övrigt ansluter jag mig till det förslag som

i fråga örn auktorverks titlar och pseudonymer upptagits i 9 § andra styc
-

1 Statens offentl. utredn. 1932:32 sid. 39.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ket av det remitterade utkastet. Vissa formella jämkningar däri torde dock

böra vidtagas. Någon sådan särskild registrering av vissa skrifter som av

två sammanslutningar förordats torde icke böra komma i fråga.

Det kan, såsom länsstyrelsen i Hallands län påpekat, ifrågasättas att i

anslutning till 12 § tredje stycket varumärkeslagen upptaga en bestämmelse

om befogenhet för domstol att föreskriva utplånande av obehörigen

använda kännetecken eller förstöring av föremål

å vilka kännetecknet förekommer. En bestämmelse av denna

natur kan dock väcka betänkligheter med hänsyn till de många olika slag av

kännetecken och föremål som avses i den nya 9 §. Något stadgande av nämnda

innebörd finnes ej beträffande sådan illojal reklam som avses i 1 § lagen

mot illojal konkurrens, trots att frågan var föremål för övervägande under

förarbetena till denna lag, eller i lagen den 9 oktober 1914 angående förbud

i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande

av oriktigt märkta varor. Det kan också förtjäna påpekas, att inga

stadganden av detta slag ingingo i patentlagstiftningskommitténs utkast till

ny varumärkeslagstiftning. Med hänsyn härtill har jag ansett övervägande

skäl tala för att icke upptaga någon föreskrift om utplånande och förstöring.

Beträffande bestämmelserna om åtalsrätt i 11 § har kooperativa förbundets

styrelse ifrågasatt, att brott mot 9 § borde vara målsägandebrott. Det

synes dock icke föreligga skäl att frånträda den i promemorian intagna

ståndpunkten, enligt vilken dessa brott i likhet med varumärkesintrång enligt

varumärkeslagen skola vara angivelsebrott.

För ansvars- och skadeståndstalan på grund av brott mot 9 § kommer att

gälla en tvåårig preskriptionstid enligt 5 kap. 14 § strafflagen och 13 § lagen

mot illojal konkurrens, därvid tiden räknas, i fråga om ansvar från det

gärningen begicks och beträffande skadestånd från det skadan timade. I ett

par yttranden har påpekats, att talan i enlighet härmed skulle kunna väckas

efter det kännetecken under många år använts vid sidan av varandra, och

det har därför föreslagits ett stadgande, att talan måste väckas inom viss tid

från det käranden fått vetskap om användningen av förväxlingsbart kännetecken.

Med anledning härav må framhållas, att påföljd enligt 9 § inträder

allenast när uppsåt att framkalla förväxling föreligger. En mera långvarig

användning av förväxlingsbart kännetecken, som icke föranlett något ingripande,

torde vidare utan särskilt stadgande i regel få anses medföra en

inskränkning i den rätt som eljest enligt 9 § skolat tillkomma innehavaren

av det tidigare använda kännetecknet.

I övrigt har jag icke något att erinra mot vad i promemorian föreslagits.

Rubriken före den nya 9 § torde lämpligen böra lyda: ''Illojal användning

av kännetecken’. I detta sammanhang torde med anledning av vissa på senare

tid genomförda ändringar i den allmänna strafflagstiftningen böra vidtagas

några redaktionella ändringar i 1—3, 6 och 14 §§ i lagen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

21

I enlighet nied det anförda har upprättats förslag till lag om ändring i lagen

den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Lagändringen torde böra träda i kraft den 1 juni 1942.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

T. Eliesson.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 maj 1952.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 29 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 24 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med

vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen Å. von Zweigbergk.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

23

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 4 maj

1942 avgivna utlåtande över det den 24 april 1942 till lagrådet remitterade

förslaget till lag örn ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens, därvid föredraganden hemställer, att förslaget,

som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

i

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

1

Bilaga A.

JUSTITIEDEPARTEMENTETS PROMEMORIOR 1942: 1

P. M.

angående ökat rättsskydd för beteckningar på affärsföretag,

varor, litterära verk m. m.

Svensk rätt ger blott ett ofullständigt skydd för sådana kännetecken, som

i det ekonomiska livet användas för att skilja en verksamhet eller ett föremål

från andra. Dylika kännetecken kunna exempelvis vara benämningen på ett

affärsföretag, en teater eller en vara och titeln på en tidning, ett drama eller

ett musikaliskt verk. Det kan också vara fråga örn en varas utstyrsel eller

annat, som genom reklamverksamhet kommit att bli kännetecken för ett företag

eller en vara. Sedan länge ha i vårt land i olika sammanhang framkommit

förslag om ökat rättsskydd för individualiseringsmedel av detta slag.

Frågan örn sådant skydd har nu erhållit särskild aktualitet beträffande

auktorrättsliga verks titlar till följd av 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Enligt de nya bestämmelserna komma, liksom förut, titlar på periodiska

skrifter att åtnjuta ett faktiskt skydd därigenom, att en sådan skrift

blott får utgivas av den, som erhållit utgivningsbevis med skriftens titel, och

detta administrativa skydd har blivit i viss mån förstärkt genom den nya lagstiftningen.

Men där har även stadgats, att såsom periodisk skrift endast skall

räknas sådan, som är avsedd att utgivas med minst fyra nummer eller häften

årligen. Vissa förut skyddade titlar falla därigenom utanför bestämmelsernas

räckvidd.

En omständighet av mera allmän betydelse för den ovan angivna reformfrågan

har tillkommit genom den i London år 1934 vidtagna revisionen

av 1883 års internationella Pariskonvention för skydd av den industriella

äganderätten. Enligt den reviderade konventionstexten skall förbud utfärdas

mot handlingar, som kunna framkalla förväxling med en konkurrents företag,

varor eller verksamhet inom industri eller handel. För att den nya överenskommelsen

skall kunna ratificeras från svensk sida, torde lagstiftningsåtgärder

påkallas bl. a. i anledning av den nu återgivna bestämmelsen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 257.

Bestämmelserna i Pariskonventionen.

År 1885 anslöt Sverige sig till den ursprungliga Pariskonventionen, och

vårt land har därefter även biträtt olika reviderade konventionstexter, som

efter hand tillkommit. För närvarande gäller för Sverige den text, som antagits

vid en konferens i Haag år 1925. Vid den förut omnämnda revisionskonferensen

i London år 1934 var vårt land representerat, och de svenska ombuden

undertecknade den där antagna konventionstexten. De uttalade sedermera

i skrivelse till ministern för utrikes ärendena den uppfattningen, att en

anslutning till denna text skulle vara till gagn ur svensk synpunkt men att

härför erfordrades vissa lagändringar; bl. a. borde därvid tagas i allvarligt

övervägande att med den svenska lagstiftningen mot illojal konkurrens införliva

en mer generell bestämmelse mot framkallande av förväxling med annans

näringsverksamhet. —- Av de länder, som anslutit sig till Londontexten,

må här nämnas Danmark, Norge, Amerikas förenta stater, Belgien, Frankrike,

Japan, Schweiz, Storbritannien och Tyska riket.

De bestämmelser i konventionen, som i detta sammanhang äro av intresse,

återfinnas i artikel 10 bis. I sin nya avfattning är denna artikel av följande

lydelse:

»1. Unionsländerna äro pliktiga att tillförsäkra dem, som tillhöra något

unionsland, ett verksamt skydd mot illojal konkurrens.

2. Varje konkurrenshandling, som strider mot god affärssed, utgör en

handling av illojal konkurrens.

3. Särskilt skola förbjudas:

1) alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det vara

må, framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor eller

verksamhet inom industri eller handel;

2) oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet, ägnade att misskreditera

en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri

eller handel.»

De kursiverade orden innefatta de sakliga ändringarna i förhållande till

den för Sverige nu gällande Haagtexten av år 1925. Såsom framgår av de inledningsvis

anförda synpunkterna, är det bestämmelsen under 3. 1), som är

av särskilt intresse i här föreliggande sammanhang.

Innan sistnämnda bestämmelse upptages till närmare behandling, synes

det lämpligt att här beröra frågan om artikelns innehåll i övrigt, särskilt det

allmänna stadgandet om konkurrenshandlingar, som strida mot god affärssed.

Ett generellt förbud mot dylika handlingar torde numera upprätthållas

i nästan alla främmande länder av industriell betydelse, antingen genom särskilt

lagbud, som brukar kallas generalklausul, eller genom en på allmänna

rättsregler uppbyggd praxis. Särskilt må nämnas, att en generalklausul införlivats

med lagstiftningen i alla våra nordiska grannländer, i Norge 1922, i

Finland 1930 och i Danmark 1937.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

3

Den svenska rätten innehåller icke någon generalklausul eller därmed likställd

regel. Lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

innehåller endast stadganden mot fyra speciella former av sådan

konkurrens, nämligen illojal reklam, det s. k. presentsystemet, obehörigt användande

eller yppande av yrkeshemligheter m. m. samt bestickning. Övriga

lagar på det industriella rättsskyddets område — lagarna angående patent,

mönsterskydd, firma- och varumärkesskydd samt skydd mot oriktiga ursprungsbeteckningar

— kunna i viss mån sägas vara riktade mot illojal konkurrens

i vidsträckt mening. Även andra bestämmelser kunna stundom tjäna

till värn mot vissa former av illojal konkurrens, såsom strafflagens stadganden

mot bedrägeri.

Frågan om införande av en generalklausul i vårt rättssystem har övervägts

vid olika tillfällen. I patentlagstiftningskommitténs år 1915 avgivna betänkande

med förslag till lag mot illojal konkurrens m. m. framträdde en avsevärd

minoritet inom kommittén såsom anhängare till en generalklausul (s.

481 ff.). Majoriteten ställde sig emellertid avvisande under uttalande bl. a.

(s. 80), att man borde ingripa endast mot vissa närmare angivna slag av illojal

konkurrens, åtminstone innan man sett, huru en mera begränsad lagstiftning

komme att verka i praktiken och uppfattas av affärsvärlden och våra

på detta område icke tränade domstolar. Under förarbetena till 1931 års lag

mot illojal konkurrens anslöt sig föredragande departementschefen till detta

uttalande men förklarade sig samtidigt medgiva, att en generalklausul kunde

vara att förorda ur rent teoretisk synpunkt och att en sådan klausul även

praktiskt sett kunde verka gagneligt, särskilt till förhindrande av specialbestämmelsernas

kringgående och uppkomsten av nya illojala konkurrensmetoder

(prop. 1931 nr 175 s. 10).

I ett år 1932 av generaldirektören H. Hjertén såsom sakkunnig inom handelsdepartementet

avgivet betänkande (S. O. U. 1932:32) behandlades frågan

örn vilka lagstiftningsåtgärder, som erfordrades för att Sverige skulle

kunna biträda den i Haag år 1925 antagna reviderade konventionstexten.

Därvid upptogs spörsmålet, huruvida det i denna text tillkomna andra stycket

i artikel 10 bis kunde medföra förpliktelse att införa en generalklausul. I betänkandet

framhölls (s. 56), att detta stadgande, enligt vad förhandlingarna

å Haagkonferensen gåve vid handen, vore att fatta endast såsom en definition

av begreppet illojal konkurrens; det förbunde icke unionsländerna till några

bestämda åtgärder. Visserligen måste artikelns båda första stycken i förening

anses innebära en principiell skyldighet för unionsländerna att på lämpligt

sätt giva skydd mot konkurrenshandlingar i strid mot god affärssed. Men

varje stat hade —- frånsett de i tredje stycket särskilt reglerade båda fallen —

att själv avgöra, vilka handlingar som skulle anses höra till denna kategori

och hur skyddet borde ordnas.

De nu återgivna uttalandena kunna även tillämpas på konventionstexten

av år 1934; andra stycket i artikel 10 bis har nämligen ej undergått någon

ändring. I enlighet härmed synes det ej vara nödvändigt att införa en generalklausul

för att Sverige skall kunna ansluta sig till den nya konventions
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Melias proposition nr 257.

texten, även om det måste framhållas, att det icke är lätt att utan en sådan

klausul bereda ett fullt verksamt skydd mot den illojala konkurrensen.

Frågan om generalklausulen torde sålunda i detta sammanhang kunna lämnas

åsido. Goda skäl synas dock tala för att denna fråga inom en nära framtid

upptages till förnyat övervägande, sedan de nuvarande lagbestämmelserna

mot illojal konkurrens tillämpats under mer än ett decennium. Därvid kan

den erfarenhet tillgodogöras, som vunnits inom de av ledande näringsorganisationer

tillsatta opinionsnämnderna, vilka lia till uppgift att yttra sig örn

konkurrenshandlingars överensstämmelse med god affärssed.

Enligt punkt 2) i tredje stycket av artikel 10 bis skall förbud stadgas mot

sådana oriktiga påståenden i utövning av affärsverksamhet, som äro ägnade

att misskreditera en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri

eller handel. I svensk lagstiftning finns icke något generellt förbud

mot denna form av illojal konkurrens. Stundom kan dock sådan gärning

falla under strafflagen 16 kap. 8 §, där straff stadgas bl. a. för den, som av

arghet mot annan utsätter eller fortsprider rykte om gärning eller last, som

ej är straffbar efter lag men eljest menlig för hans yrke, näring eller fortkomst.

Mot påståenden, som framföras i tryckt skrift, kan dessutom ingripande

ske enligt tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 12, som straffbelägger

lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande

och förledande.

I patentlagstiftningskommitténs år 1915 avgivna förslag till lag mot illojal

konkurrens upptogs en straffbestämmelse mot nu ifrågavarande form

av illojal konkurrens (15 §). En sådan bestämmelse ansågs dock icke böra

intagas i 1931 års lag, vilket föredragande departementschefen särskilt motiverade

därmed, att detta kunde kräva ändring av tryckfrihetsförordningen

och att det funnes ett nära samband mellan förevarande lagstiftningsfråga

och den tillämnade revisionen av allmänna strafflagen (prop. 1931 nr 175

s. 11).

Hjertén uttalade i ovannämnda betänkande av år 1932 (s. 58), att motsvarande

bestämmelse i 1925 års konventionstext — som dock blott avsåg

nedsättande påståenden örn en konkurrents varor — icke med nödvändighet

syntes kräva en mer omfattande lagstiftning än den redan gällande. I 1934

års konventionstext har bestämmelsen visserligen fått en mera vidsträckt

räckvidd, men i den mån skydd enligt nu gällande lagstiftning föreligger

mot nedsättande påståenden, gäller detta ej blott då påståendena hänföra

sig till varor utan då de röra näringsverksamhet överhuvud taget. Med hänsyn

jämväl till den omständigheten, att införandet av en generell bestämmelse

i direkt anslutning till konventionstexten kan medföra behov av ändring

i tryckfrihetsförordningen och strafflagen, synes frågan icke böra upptagas

i nu föreliggande sammanhang.

Slutligen kan här framhållas, att i straffrättskommitténs år 1940 avgivna

betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott (S. O. U.

1940: 20) har berörts frågan, huruvida det brott, som nu straffas enligt den

ovan angivna bestämmelsen i 16 kap. 8 § strafflagen, bör regleras ur syn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

5

punkten av förmögenhetsbrott. Kommittén uttalar (s. 29) att detta ej syntes

lämpligen kunna ske förrän vid en allmän reformering av bestämmelserna

örn illojal konkurrens. Kommittén förordar, att vid en sådan allmän

reformering överväges, örn icke de i lagstiftningen örn illojal konkurrens

upptagna brotten kunna inordnas bland förmögenhetsbrotten. Vid den partiella

ändring av bestämmelserna mot illojal konkurrens, varom här är

fråga, synes det emellertid icke lämpligt att närmare ingå på detta spörsmål.

Gällande svensk rätt.

Såsom tidigare omnämnts, stadgar artikel 10 bis i Pariskonventionen

(1934 års text), att alla handlingar av beskaffenhet att framkalla förväxling

med en konkurrents företag, varor eller verksamhet inom industri eller

handel skola förbjudas. I svensk rätt finns icke något sådant generellt förbud.

Sålunda innehåller 1931 års lag mot illojal konkurrens icke något stadgande,

som direkt avser handlingar av detta slag. I vissa fall kunna dock

dylika handlingar bestraffas enligt lagens 1 §, såsom innebärande illojal

reklam. Stundom kan även bedrägeri enligt allmänna strafflagen föreligga.

Mera direkt tillämpliga på här avsedda förfaranden äro stadgandena om

firma och varumärke, men de täcka blott speciella sidor av konventionsregeln.

Lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken erbjuder det starkaste

rättsskyddet. I 1 § av denna lag stadgas, att näringsidkare må — jämte

det han äger rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma

eller namnet å honom tillhörig fast egendom — genom registrering förvärva

uteslutande rätt att begagna särskilt varumärke för att i den allmänna

handeln skilja sina varor från andras. Sådan registrering medgives enligt

4 § icke för varumärke, vari obehörigen intagits annans namn, firma eller

fastighetsnamn, och ej heller för varumärke, som överensstämmer eller lätt

kan förväxlas med ett för samma eller liknande varuslag tidigare till registrering

anmält eller inarbetat varumärke. Den som förmenar, att registrering

av varumärke skett honom till förfång, äger enligt 10 § vid domstol

påkalla registreringens upphävande. Om någon såsom varumärke obehörigen

använder annans namn, firma eller fastighetsnamn eller varumärke,

som han vet vara för annans räkning registrerat, eller vad därmed lätt kan

förväxlas, kan han enligt 12 och 13 §§ i regel dömas till straff och skadestånd.

Stadgandet gäller efter en 1930 vidtagen lagändring så gott som

allt slags användande såsom varumärke, medan det tidigare endast avsåg

sådana fall, då varumärket åsatts själva varan eller dess emballage. Användande

av annans oregistrerade varumärke medför däremot ej enligt varumärkeslagen

någon påföljd. Dock har, såsom redan nämnts, inarbetandet

av ett varumärke tillagts den verkan, att det icke för någon annan får registreras

för samma eller liknande varuslag; bestämmelse härom infördes

år 1934 i 4 §. Varumärkeslagen avser endast varumärken i egentlig mening,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

d. v. s. varukännetecken, som äro ägnade att anbringas på varan eller dess

emballage. Annan varuutstyrsel, såsom varans eller emballagets form, färg,

dekoration eller inpackningssätt, skyddas icke i och för sig genom bestämmelserna

i varumärkeslagen eller genom andra lagstadganden. Huruvida

numera något skydd dock skulle kunna tillkomma oregistrerade varumärken

och varuutstyrslar, en fråga som icke torde ha undergått bedömande i

rättspraxis, är ovisst.

Vad firmarätten beträffar, finnas olika lagbestämmelser om den formella

firmaregistreringen. Denna är uppdelad på olika register. De viktigaste äro

det centralt förda aktiebolagsregistret, vari enligt lagen den 12 augusti 1910

om aktiebolag registreras aktiebolags firmor, de lokalt förda handelsregistren,

vari enligt lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och

prokura registreras enskilda näringsidkares, handelsbolags, kommanditbolags

och enkla bolags firmor, samt de lokalt förda föreningsregistren, vari

enligt lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar registreras ekonomiska

föreningars firmor. För registrering fordras, att firman tydligt skiljer

sig från bestående firmor, som tidigare intagits i samma centrala eller

lokala register eller, såvitt fråga är örn handelsregister, samma kommunala

avdelning av registret (18 § aktiebolagslagen, 10 § i 1887 års firmalag och

8 § lagen om ekonomiska föreningar). Om registrerad firma företer likhet

med en i aktiebolagsregistret, handelsregister eller föreningsregister tidigare

införd firma och dennas innehavare därigenom lider förfång, kan domstol

på talan av honom förbjuda användandet av förstnämnda firma och utdöma

skadestånd (128 § aktiebolagslagen, 6 § firmalagen och 80 § lagen

om ekonomiska föreningar). Enligt praxis kan domstol meddela förbud

att använda registrerad firma även i andra fall, såsom vid kollision med utländsk

firma (se t. ex. H. 1925 s. 338), förkortning av registrerad firma

(se särskilt Kungl. Maj:ts dom den 19 december 1941, vari bokstavsförbindelsen

»K.F.» skyddats såsom utgörande inarbetad förkortning av firman

»Kooperativa förbundet, förening u. p. a.») eller tidigare registrerat varumärke

(H. 1931 s. 558). Även den som utan registrering använder en benämning

å sin rörelse, som lätt kan förväxlas med annans registrerade firma,

har ansetts kunna av domstol förbjudas att använda sådan benämning

och ådömas skadestånd (H. 1933 s. 558). Förefintligheten av en materiell

firmarätt har därigenom erkänts. Hur långt firmas skydd mot förväxlingar

i olika hänseenden sträcker sig, framgår emellertid icke fullt klart av föreliggande

rättsfall. Vidare må framhållas, att obehörig firmaanvändning icke

i och för sig medför straffansvar; vid användande såsom varukännetecken

kan dock varumärkeslagens ovan berörda straffbestämmelse bli tillämplig.

Några särskilda bestämmelser mot obehörigt användande av annans

namn såsom individualiseringsmedel i näringslivet finnas i stort sett icke i

den svenska lagstiftningen. Erinras må dock örn det namnskydd, som enligt

vad ovan nämnts gäller enligt varumärkeslagen. På detta område finnes ej

heller någon mer utbildad rättspraxis. I detta sammanhang må framhållas,

att meningarna i praxis visat sig vara delade örn existensen av ideell förenings

namnrätt (H. 1938 s. 232).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

7

En specialregel av intresse för nu föreliggande spörsmål ingår i § 1

mom. 15 tryckfrihetsförordningen. Där straffbelägges nämligen bl. a. att å

skrift såsom författare utsätta namnet å eller allmänt känd pseudonym för

annan person än den verklige författaren.

Såsom inledningsvis omnämnts, ger tryckfrihetsförordningen vidare ett

visst skydd åt titlar på periodiska skrifter (tidningar och tidskrifter). Sådan

skrift må enligt § 1 mom. 8 icke utgivas, innan chefen för justitiedepartementet

meddelat bevis för utgivaren att hinder enligt tryckfrihetsförordningen

icke möter för honom att utgiva skriften. I dylikt utgivningsbevis

angives skriftens titel. Mom. 10 i nyssnämnda paragraf stadgar, att departementschefen

må vägra utfärda utgivningsbevis, örn titeln företer sådan likhet

med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling

lätt kan ske. Ett utgivningsbevis kan enligt samma moment förklaras

ogiltigt av departementschefen, om det inom viss tid visas, att beviset icke

bort utfärdas på grund av nämnda stadgande om förväxling, eller örn skriftens

titel typografiskt sett företer sådan likhet med titel på tidigare utgiven

skrift, för vilken utgivningsbevis utfärdats, att förväxling lätt kan ske. Utgives

periodisk skrift utan att utgivningsbevis finnes, blir skriftens ägare

förfallen till straffansvar enligt mom. 11. Örn utgivaren avlider eller avgår

från befattningen, skall ägaren enligt mom. 8 föranstalta örn att ny utgivare

utses och att denne ingiver ansökan om utgivningsbevis. Underlåtenhet härutinnan

är även straffbar enligt mom. 11. Såsom tidigare berörts, skall enligt

mom. 2 med periodisk skrift i tryckfrihetsförordningen förstås sådan tidning

eller tidskrift, som är avsedd att under bestämd titel utgivas med minst fyra

å särskilda tider utkommande nummer eller häften årligen. Utanför de här

angivna stadgandena falla alltså t. ex. tidskrifter, som utkomma två eller tre

gånger om året, samt årsböcker, jultidningar och årliga kalendrar. För sådana

publikationer utfärdades däremot bevis enligt de tidigare bestämmelserna.

Jämlikt ett övergångsstadgande till ändringarna i tryckfrihetsförordningen

kvarstår emellertid det skydd, som äldre bevis medfört, till den 1 juni

1942. Utgivningsbevisen, vilka icke utfärdas för tidningarnas och tidskrifternas

ägare utan för deras utgivare, medföra ej något privaträttsligt titelskydd.

Den rätt, som ett dylikt bevis medför, kan sålunda icke överlåtas eller pantsättas

och går ej i arv efter innehavarens död. (Jfr H. 1903 s. 216 och 1921

s. 113.) Tryckfrihetsförordningen innehåller icke något stadgande örn skadestånd

för obehörigt användande av en titel, som skyddas av utgivningsbevis.

Praxis synes dock erkänna en viss skadeståndsmöjlighet på grundval av allmänna

rättsprinciper utan något direkt samband med utgivningsbevisen.

(Se H. 1921 s. 113 och 1937 s. 453.) Ett ytterligare skydd av offentligrättslig

natur följer av förordningen den 22 april 1932 angående villkoren för

postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter. Där föreskrives

nämligen, att sådan skrift icke må införas i tidningsregistret för postbefordran,

örn dess benämning lätt kan förväxlas med titeln på annan periodisk

skrift, som tidigare införts i registret.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Mattts proposition nr 257.

I fråga om titlar på böcker och andra icke-periodiska skrifter samt på

musikaliska verk, filmer, konstverk och övriga auktorverk finnas inga som

helst bestämmelser. Ej heller föreligger något avgörande i rättspraxis om skydd

lör sådana titlar. Det har emellertid framhållits i rättslitteraturen, att titlar

i undantagsfall skulle kunna åtnjuta auktorrättsligt skydd. Särskilt skulle

detta vara fallet, då sammanhanget mellan ett verk och dess titel vore så

intimt, att titeln bleve föremål för auktorrättsligt skydd på samma sätt som

verket i övrigt.1

Tidigare lagförslag och framställningar.

Åtskilliga gånger hava förslag väckts örn en ökning av rättsskyddet för

bär ifrågavarande individualiseringsmedel. Förslagen hava emellertid icke

brukat omfatta samtliga de skyddsobjekt, som behandlats i det föregående,

utan hava i allmänhet avsett antingen beteckningar på affärsföretag, varor

o. dyl. eller också titlar på auktorrättsliga verk. De förslag, som enbart tagit

sikte på sistnämnda, mera speciella objekt, skola här först refereras.

Det förslag till tryckfrihetsordning, som framlades av särskilda kommitterade

år 1912, innehöll i fråga örn rätt till tidnings eller tidskrifts titel endast

den bestämmelsen, att därom skulle gälla vad i allmän lag vore stadgat. Något

förslag till sådan lagstiftning framlades emellertid icke. I motiven till

nyssnämnda bestämmelse anförde de kommitterade (s. 157), att en rätt lill

tidnings eller tidskrifts titel av förmögenhetsrättslig natur hos oss icke vore

i skriven lag erkänd, men att det måste anses vara högst angeläget, att en

sådan genom lagstiftning utbildades och erhölle ett för sig lämpligt rättsskydd.

I frågans dittillsvarande läge hade mycken oklarhet rått rörande förhållandet

mellan den genom meddelat hinderslöshetsbevis viss person tillerkända

befogenheten att utgiva viss periodisk skrift, å ena sidan, samt den

privata rätten till samma skrifts titel, å andra sidan. Tydligt vore emellertid,

att meddelandet av dylikt bevis icke innefattade och icke heller vore ägnat

att innefatta något som helst avgörande av civilrättslig natur. Faktiskt hade

visserligen beviset fungerat såsom ett likvisst högst ofullkomligt skydd för rätten

till tidningstiteln.

Under år 1918 utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till lag

örn skydd för tidnings och tidskrifts titel. Däri stadgades, att örn sådan titel

vöre helt och hållet lik titel, som tidigare tagits i bruk och allt fortfarande

användes för annan här i riket utkommande tidning eller tidskrift, eller örn

titlarna, oaktat någon skiljaktighet, dock företedde sådan likhet, att de lätt

kunde förväxlas, så skulle på därom vid domstol förd talan förbud kunna

meddelas mot vidare användande av förstnämnda titel. Därjämte innehöll

förslaget bestämmelser örn straff och skadeståndsskyldighet. Förslaget lades

emellertid icke till grund för någon lagstiftningsåtgärd.

1 Se Gösta Eberstein: »Örn skydd för individualiteten», s. 43. Såsom exempel på dylika,

auktorrättsligt skyddade titlar anföras där »Melodien som kom bort» och »Det borde varit

stjärnor».

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition rtr 257.

9

Frågan upptogs sedermera av patentlagstiftningskommittén, som år 1922

avgav ett förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel (S. O. U.

1922: 9). Detta förslag innehöll i huvudsak följande bestämmelser. Om någon

för tidning eller tidskrift, som för hans räkning utgåves här i riket, brukade

titel, vilken företedde sådan likhet med titel, som tidigare tagits i bruk och

allt fortfarande användes eller vore avsedd att användas för annan här i riket

utkommande tidning eller tidskrift, att förväxling lätt kunde uppkomma,

skulle domstol kunna förbjuda honom att fortsätta eller upprepa ifrågavarande

förfarande. Den som i avsikt att vilseleda gjorde sig skyldig till sådan

gärning, ävensom den som överträdde meddelat förbud, skulle drabbas av bötesansvar

och skadestånd. Ett fortsatt användande av en titel, varunder samma

tidning eller tidskrift utgivits under minst två år, finge beivras enligt lagens

bestämmelser endast såvida titeln användes i avsikt att vilseleda eller

örn det förelåge en överträdelse av meddelat förbud. Icke heller detta förslag

föranledde någon lagstiftning.

Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk innehåller

icke några bestämmelser om titelskydd. Däremot upptogos sådana bestämmelser

i ett program, som publicerades år 1934 av belgiska regeringen och

Bernunionens internationella byrå såsom förberedelse för en tillämnad konferens

i Bruxelles för konventionens revidering. I detta program föreslogs

nämligen, att i konventionen skulle införas en ny artikel, betecknad 15 bis,

av följande innehåll. Ett litterärt eller konstnärligt verks titel, som hade

egenartad beskaffenhet, skulle icke få användas som beteckning för ett annat

verk, om därav kunde uppstå förväxling mellan verken. I motiven till detta

förslag anfördes (s. 57 f.), att skyddet borde anordnas enligt de principer,

som lagts till grund för lagstiftningen mot illojal konkurrens, även om det

stöde auktorrätten så nära, att det internationellt kunde grundas på Bemkonventionen.

Med anledning bland annat av detta konferensprogram berördes frågan om

titelskydd i en av hovrättsrådet Hj. Himmelstrand såsom sakkunnig inom justitiedepartementet

år 1937 avgiven promemoria angående grunderna för en

reform av lagstiftningen om rätt lill litterära och musikaliska verk (S. O. U.

1937: 18). Himmelstrand anförde däri (s. 56), att det måste anses otillfredsställande,

att bestämmelser om titelskydd saknades i vår rätt. Till en blivande

utredning hänvisade han emellertid frågan, huruvida de för avhjälpande

av denna brist erforderliga föreskrifterna borde få- sin plats i en särskild lag,

såsom patentlagstiftningskommittén i 1922 års betänkande föreslagit beträffande

titlar på periodiska skrifter, eller om de skulle bilda en ny avdelning

i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens eller ock införas

i de auktorrättsliga författningarna.

De tidigare omförmälda ändringarna i tryckfrihetsförordningen, vilka genomfördes

år 1941, överensstämma i huvudsak med vad som föreslagits i ett

år 1939 av särskilda sakkunniga avgivet betänkande angående revision av

tryckfrihetsförordningens ansvarighetsregler (S. O. U. 1939:32). I betänkandet

erinrades (s. 34), att frågan örn titelskydd i allmänhet för skrifter

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 saini. Nr 257

3

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

vöre föremål för behandling av en särskild kommitté för auktorrättens revision.

Det titelskydd, som registreringen av periodiska skrifter i justitiedepartementet

innebure, borde emellertid bibehållas. Även örn ett auktorrättsligt

skydd infördes för tryckta skrifters titlar, torde det offentligrättsliga

skydd, som bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen medförde, vara av betydelse.

I yttranden över 1939 års betänkande framhöllo styrelsen för Sveriges advokatsamfund

och svenska boktryckareföreningen, att titelskyddet borde

regleras genom särskild lagstiftning. I anledning härav anförde departementschefen

vid framläggandet av förslaget om här ifrågavarande ändringar

i tryckfrihetsförordningen (prop. nr 270 till 1940 års lagtima riksdag s. 25),

att det uppenbarligen kunde vara föremål för delade meningar, örn titelskyddet

för periodisk skrift borde regleras i tryckfrihetsförordningen. Departementschefen

hade emellertid ej funnit skäl att föreslå dessa bestämmelsers

borttagande ur grundlagen. Den pågående utredningen om revision av auktor - rätten torde böra avvaktas.

Slutligen kan i detta sammanhang nämnas, att enskilda personer och sammanslutningar

även i övrigt vid flera tillfällen gjort framställningar örn skydd

för titlar på auktorrättsliga verk. Sålunda har Sveriges författareförening i en

till Konungen ställd skrivelse den 25 juni 1936 anfört följande. En författare

kunde åsamkas skada både i ekonomiskt och moraliskt avseende genom att

titeln å hans verk kunde »stjälas» eller förändras. Exempel på dylika fall hade

icke saknats. Det förekomme ej sällan, att ett dramatiskt verk uppfördes i

landsorten under annan titel än den, som författaren givit verket och under

vilken det ursprungligen uppförts. Detta skedde ofta för att försvåra upptäckten

av ett olovligt uppförande, men stundom helt godtyckligt. Det hade ock

vid ett flertal tillfällen inträffat, att man åt ett filmskådespel givit namnet

på något känt litterärt verk, med vilket filmverket icke haft något att skaffa.

På grund av dessa missbruk vore det nödvändigt att skydda författarens rätt

till ett verks titel. — Även representanter för förlagsverksamheten och tonkonsten

hava hemställt om lagstiftning i detta syfte.

Frågan om ökat rättsskydd för kännetecken som användas inom näringslivet

-— beteckningar på affärsföretag, varor m. m. — var föremål för överväganden

i vårt land redan innan den ovan återgivna bestämmelsen mot

framkallande av förväxling infördes i Pariskonventionen genom konventionstexten

av år 1925 och därefter utvidgades genom 1934 års text.

Sålunda behandlades denna fråga i patentlagstiftningskommitténs ovan berörda,

år 1915 avgivna betänkande med förslag till lag mot illojal konkurrens

m. m. Där påpekades (s. 81), att det mötte svårigheter att avgöra, i vilka speciella

fall lagstiftningen borde ingripa, då något generellt stadgande mot illojal

konkurrens icke upptoges i lagen. Bland hithörande företeelser, som kommittén

lämnat utanför sitt förslag, nämndes (s. 368) i främsta rummet framkallande

av förväxling med annans näringsverksamhet. I betänkandet uttalades

härom bland annat (s. 369 f.):

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

11

»Den svenske lagstiftarens ingripande på förevarande område har påkallats

såväl i vissa av de till kommittén remitterade eller direkt inkomna framställningar

örn lagstiftningsåtgärder mot den illojala konkurrensen som också i

åtskilliga bland svaren å kommitténs frågecirkulär.

Särskilt i följande avseenden har ett sådant ingripande ifrågasatts eller förekomma

lagbestämmelser utomlands, nämligen mot:

1) användande av namn, firma eller varumärke, som man äger begagna,

på ett sätt, vilket lätt kan framkalla förväxling med namn, firma eller varumärke,

varav annan rättmätigt begagnar sig (någon framhåller speciellt ett

visst ord, som ingår i hans firma och gör denna förväxlingsbar med den

andra, eller begagnar han sig av en eller annan förkortning, som medför enahanda

resultat, o. s. v.);

2) användande av samma icke registrerbara eller åtminstone faktiskt ej

registrerade egenartade benämning, fantasinamn, för sin näringsverksamhet,

som en annan rättmätigt använder, eller benämning, som lätt kan därmed

förväxlas (dylika fantasinamn förekomma talrikt inom olika näringsgrenar,

t. ex. för hoteller och nöjesetablissemang men jämväl för rena handelsföretag);
3)

användande av samma eller liknande egenartade titel å tidning, tidskrift

eller annat tryckalster, som annan rättmätigt begagnar;

4) användande av samma eller liknande icke såsom varumärke eller

mönster registrerade säregna varubeteckning eller varuutstyrsel (egenartad

ornering, form, färg eller färgsammansättning å varor eller deras emballage

etc.), som annan rättmätigt nyttjar; och

5) användande av samma eller liknande säregna utstyrsel på priskuranter,

kataloger, affärsvagnar, skyltar o. s. v., som rättmätigt begagnas av annan

såsom utmärkande för hans affär.»

Kommittén ansåg sig emellertid icke i då föreliggande sammanhang lämpligen

kunna bedöma, i vad mån bestämmelser borde meddelas i dessa fall.

Vissa av frågorna stöde i intimt samband med revisionen av varumärkeslagen.

Sålunda mötte det stor svårighet att, innan genom varumärkeslagen

närmare fastställts, i vilken omfattning skydd för varumärken kunde vinnas

genom registrering, avgöra, om skydd därutöver erfordrades för icke registrerade

varubeteckningar och varuutstyrslar. Vid sådant förhållande hade

det synts kommittén riktigast att uppskjuta även övriga spörsmål i ämnet.

Huruvida de stadganden, som kunde komma alt föreslås, borde i större eller

mindre utsträckning få sin plats i lagen mot illojal konkurrens eller samtliga

upptagas i andra författningar, speciellt då varumärkeslagen, bleve alt

därvid taga i övervägande. Kommittén uttalade vidare, att det i samband

härmed icke loide kunna undvikas att i viss män ingå även på revision av

gällande bestämmelser angående registrering av firma.

Under sitt fortsatta arbete kom kommittén att i olika sammanhang närmare

beröra här ifrågavarande lagstiftningsspörsmål. Kommittén hade nämligen

före sin upplösning med utgången av år 1922 utarbetat två lagförslag,

som bär äro av betydelse, nämligen ett förslag till bestämmelser, av
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

sedda att intagas i lagen mot illojal konkurrens, rörande obehörigt användande

av affärsbenämningar och ett utkast till lag om varumärken och

andra varukännetecken. Intet av dessa förslag blev dock officiellt avlämnat

av kommittén.

Enligt det förstnämnda förslaget skulle, om någon olovligen begagnade

affärsbenämning, ägnad att lätt förväxlas med annans tidigare här i riket

använda affärsbenämning, den förre kunna av domstol förbjudas att fortsätta

eller upprepa ifrågavarande förfarande. Den som i avsikt att vilseleda

gjorde sig skyldig till sådan gärning eller överträdde för honom meddelat

förbud skulle kunna drabbas av straff och skadeståndsskyldighet. Om

fara för förväxling mellan två affärsbenämningar uppstått genom att för

den, som i och för sig tidigast börjat använda benämningen, senare inträffat

ändring i de förhållanden, varunder han dreve näringsverksamhet,

skulle domstol kunna förelägga denne att till sin affärsbenämning foga

visst tillägg. Med affärsbenämning skulle enligt förslaget förstås särskild

benämning eller annan därmed jämförlig beteckning till utmärkande av

någons näringsverksamhet. Enligt förslaget skulle icke någon påföljd inträda

för den som endast använt egen registrerad firma eller varubeteckning,

vartill han ägde uteslutanderätt enligt gällande varumärkeslagstiftning.

En ledamot av kommittén ville inskränka lagbestämmelserna till ett

straffbud mot den som avsiktligt framkallade eller sökte framkalla förväxling

mellan egen och annans näringsverksamhet.

Enligt patentlagstiftningskommitténs utkast till ny varumärkeslagstiftning

skulle uteslutanderätt att för varor använda visst kännetecken kunna

förvärvas ej blott genom registrering av varumärke eller firma eller genom

användande inom landet av eget personnamn eller egen här oregistrerad

firma, varunder i utlandet rörelse bedreves, utan även genom inarbetande

inom landet av märke elid!- annan utstyrsel såsom varukännetecken. Ett

sådant inarbetande skulle medföra, att annan, som ej kunde åberopa bättre

rätt, skulle av domstol kunna förbjudas att använda förväxlingsbar beteckning

för varor av likartat slag. Örn överträdelse skedde av sådant förbud,

eller om handlingen skett mot bättre vetande och i avsikt att framkalla förväxling,

skulle straff och skadeståndsskyldighet kunna inträda. Användande

av ej inarbetat, oregistrerat märke skulle enligt utkastet i allmänhet ej

medföra någon påföljd, även om det skett i ond tro. Till personnamn berättigad

skulle utan hinder av annans rätt till liknande varukännetecken

äga använda namnet såsom varumärke, där det ej skedde i en form, som

vore särskilt ägnad att framkalla förväxling.

Vid nordiska förhandlingar 1926 och 1927 undergingo reglerna i utkastet

till ny varumärkeslagstiftning granskning och omarbetning. Därvid förordades

större skillnad än i utkastet mellan egentliga varumärken och varuutstyrslar.

Enligt den övervägande uppfattningen bland deltagarna i förhandlingarna

borde inarbetande av ett varumärke icke i och för sig medföra

någon rätt att hindra andra från att använda märket, enär registreringsskyddets

betydelse eljest kunde minskas i betänklig grad. Däremot

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

13

borde en i allmänna handeln inarbetad varuutstyrsel skyddas mot användande

av annan; dock ansågo de flesta bland deltagarna, att detta endast

borde ske vid ond tro. Man ställde den frågan öppen, örn skyddet för inarbetade

varuutstyrslar lämpligast borde givas i varumärkeslagen eller i lagstiftningen

mot illojal konkurrens.

Förut har nämnts, att den i Haag år 1925 antagna texten av Pariskonventionen

i artikel 10 bis innehöll bl. a. den bestämmelsen, att förbud

skulle utfärdas mot alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel

det vara månde, framkalla förväxling med en konkurrents varor. Rörande

denna bestämmelse framhöll generaldirektören Hjertén i sitt ovannämnda

betänkande av år 1932 (s. 56 f.), att den endast avsåge handlingar, ägnade

att framkalla förväxling med annans varor. Ett ej obetydligt skydd mot

dylika handlingar funnes redan i svensk rätt. Bland de förfaranden, som

icke generellt förbjudits i Sverige, torde konventionsbestämmelsen framför

allt rikta sig mot användande av annans ej registrerade varumärke eller

varuutstyrsel. I båda dessa fall innehölle patentlagstiftningskommitténs utkast

till ny varumärkeslag ett vittgående skydd. Särskilt med hänsyn till det

samband, som förelåge mellan det i konventionen avsedda förbudet och en

allmän revision av varumärkesrätten skulle det enligt Hjerténs mening

kunna försvaras att icke omedelbart vidtaga några lagstiftningsåtgärder i

anledning av konventionsbestämmelsen.

Såsom tidigare omnämnts, undergick Pariskonventionen därefter en ny

revision år 1934, varvid förbudet mot handlingar, som kunna framkalla förväxling,

utsträcktes så att det kom att avse förväxling icke blott med en

konkurrents varor utan även med hans företag eller hans verksamhet överhuvud

taget inom industri eller handel.

Med anledning av denna senaste revision av Pariskonventionen utarbetades

år 1935 en underhandspromemoria, vari framhölls, att läget blivit ett annat

än förut genom den nya konventionsbestämmelsen, som avsåge näringsverksamhet

överhuvud. En generell lagregel vore av nöden, örn denna text skulle

kunna biträdas. Man torde emellertid vid sådan lagstiftning, särskilt örn den

skedde före en allmän revision av firma- och varumärkesrätten, böra framgå

med stor försiktighet och blott rikta sig mot de uppenbart illojala fallen.

Från denna utgångspunkt hade preliminärt skisserats följande regel, tänkt

att insättas i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Den som

i utövning av näringsverksamhet använde en beteckning, lätt förväxlingsbar

med namn, firma, varukännetecken, periodisk skrifts titel eller annan

särskild beteckning, som inom riket inarbetats såsom kännetecken för annans

näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer, skulle,

örn han handlat i avsikt att framkalla förväxling, straffas med dagsböter,

där gärningen ej enligt annat lagrum vore belagd med strängare straff, och

därjämte ersätta all skada. Vid sidan av en sådan regel skulle nuvarande

specialbestämmelser kunna bli tillämpliga och eventuellt nya sådana införas,

där detta ansåges påkallat, t. ex. beträffande tidnings och tidskrifts titel.

Möjligen skulle dock den generella regeln kunna anses göra specialbestäm
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Metias proposition nr 257.

Kleiser för detta fall överflödiga. — Någon lagstiftningsåtgärd har hittills icke

vidtagits med anledning av promemorian.

Slutligen må nämnas, att olika organisationer under senare år påkallat

lagstiftningsåtgärder inom det område, varom nu är fråga.

Sålunda har Skånes handelskammare i skrivelse till Konungen den 14 december

1938 hemställt örn utredning för åstadkommande av revision av varumärkeslagstiftningen.

I skrivelsen har bl. a. förordats införande av lagbestämmelser

om utstyrselskydd.* Under vilka former detta lämpligen borde ske,

vore dock tveksamt. Spörsmålet erbjöde betydande svårigheter, sammanhängande

bl. a. därmed att i vissa slag av förpackningar utstyrseln ofta vöre nära

förbunden med närmast rent tekniska detaljer. Stränga krav måste vidare

uppställas på att varan eller emballaget givits en sådan distinkt form eller

färgsammansättning, att den med lätthet kunde särskiljas.

Svenska reklamförbundet har behandlat hithörande frågor i två till Konungen

ställda skrivelser av den 15 februari 1939. I den ena har påyrkats

införande av lagbestämmelser örn skydd för varuutstyrslar, vilket förbundet

förklarat vara ett trängande önskemål i betraktande av att en varas utstyrsel

kommit att framstå såsom ett av de effektivaste reklammedlen. I den

andra skrivelsen har förbundet hemställt, att i samband med den beslutade

revisionen av författar- och konstverkslagarna måtte upptagas frågan örn

rättsskydd för reklamalster, bl. a. för slagord eller korta meningar, s. k.

»slogans», vilka med reklamens hjälp inarbetas såsom kännetecken, samt för

reklamens komposition eller vad som benämnes reklamalsters »lay-out».

Frågan örn åvägabringande av en mera planmässig och enhetlig registrering

av landets näringsidkare har upptagits i skrivelser till Konungen den

8 januari 1941 från handelskammaren i Gävle och den 8 september 1941

från handelskamrarnas nämnd. I anslutning härtill har chefen för handelsdepartementet

efter vederbörligt bemyndigande den 20 december 1941 tillkallat

särskild utredningsman för vidtagande av utredning i ämnet.

Av visst intresse för här föreliggande spörsmål är även en skrivelse den

7 mars 1941 till Konungen från styrelsen för Sveriges advokatsamfund, vari

hemställts örn åtgärder till skydd för benämningar på ideella föreningar.

Utländsk rätt.

I fråga om utländsk rätt på här föreliggande område må till en början erinras,

att i nästan alla länder gäller ett generellt förbud mot konkurrenshandlingar

i strid mot god affärssed, antingen enligt särskild lagbestämmelse eller

på grundval av allmänna rättsregler. En sådan generalklausul kan alltså användas

mot de former av illojal konkurrens, som här äro aktuella, i den

mån specialbestämmelser saknas. Aven specialbestämmelser finnas emellertid

i ett stort antal länder. Bland dessa må här endast följande omnämnas.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

15

Den danske Lov om uretmsessig Konkurrence og Varebetegnelse av den 31

mars 1937 innehåller i § 9 en bestämmelse, enligt vilken det är förbjudet för

envar att i förvärvssyfte använda namn, firma, kännetecken för näringsverksamhet

eller liknande, som icke tillkommer honom, eller att använda en

honom rätteligen tillkommande beteckning på ett sätt, som är ägnat att medföra

förväxling med en beteckning, som rätteligen användes i annan näringsverksamhet.

Vid uppsåtlig! handlande inträder straff. Detta lagrum har i

praxis tillämpats även i fråga om auktorverks titlar.

I 1910 års norska lov om varemerker og örn utilborlige varekjennetegn og

forretningsnavn finnas flera bestämmelser, som i detta sammanhang äro av

betydelse. Enligt § 23 förbjudes användande av varumärke eller varuutstyrsel,

som kan förväxlas med annans inarbetade kännetecken för varor av samma

eller liknande slag; straff och skadeståndsskyldighet kan inträda gentemot

den, som haft vetskap om den andres bättre rätt. Genom § 24 förbjudes

att såsom varukännetecken använda eget namn eller egen firma på sätt, som

är ägnat att framkalla förväxling med annans rätteligen använda varukännetecken;

vid avsikt att framkalla förväxling kan straff och skadeståndsskyldighet

inträda. Viktigast är dock § 26, som stadgar förbud att giva sin näringsverksamhet

(»sin virksomhet eller si t forretningsforetagende») benämning,

som är ägnad att framkalla förväxling med annans rätteligen använda

benämning för näringsverksamhet av liknande slag; vid avsikt att framkalla

förväxling kan straff och skadeståndsskyldighet inträda. § 26 har i praxis använts

även i fråga om tidnings titel.

I det skydd mot illojal konkurrens, som byggts upp av engelsk rättspraxis,

intaga reglerna om »passing-off» främsta rummet. Enligt dessa kan domstol

förbjuda användande av varumärke, firma, utstyrsel eller annat kännetecken

för näringsföretag eller förening, om kännetecknet är ägnat att framkalla

förväxling med annans kännetecken. »Passing-off»-reglerna ha även

använts, när förväxling framkallats mellan auktorverk, exempelvis genom

liknande titlar. I ett fall ha dessa regler tillämpats, då en film oriktigt uppgivits

ha samband med ett äldre teaterstycke.

Enligt 1909 års tyska Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb är det förbjudet

att i näringsverksamhet använda namn, firma eller särskild beteckning

å näringsverksamhet eller tryckt skrift på sätt, som är ägnat att framkalla

förväxling med namn, firma eller beteckning, varav annan lovligen begagnar

sig. Den som visste eller bort veta, att hans handlande var ägnat att

framkalla förväxling, blir skadeståndsskyldig. Lagrummet avser icke varumärke

och utstyrsel, men en inarbetad utstyrsel åtnjuter skydd enligt varumärkeslagen.

Även andra lagbestämmelser kunna få betydelse på här föreliggande

område.

I andra länder, såsom Finland, Frankrike och Schweiz, är det i stort sett

endast den allmänna generalklausulen, som tillämpas mot framkallande av

förväxling med annans kännetecken.

Bestämmelser örn titelskydd lia i några länder, däribland Italien och Ungern,

upptagits i de auktorrättsliga lagarna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

Förslag till ny lagstiftning.

Av den lämnade redogörelsen för gällande svensk rätt framgår, att en mera

omfattande lagstiftning till skydd för individualiseringsmedel i stort sett endast

föreligger i fråga om varumärke, firma och periodisk skrifts titel. Ej

heller för dessa objekt giva emellertid lagbestämmelserna något fullständigt

rättsskydd, och de bygga dessutom i huvudsak upp skyddet på administrativ

registrering. Genom rättspraxis har visserligen, särskilt under senare år,

skett en komplettering av lagstiftningen. I vissa fall har sålunda utan stöd

av särskild lagbestämmelse meddelats rättsskydd mot användande av förväxlingsbart

kännetecken. Hittills har dock praxis endast långsamt och med

tvekan gått fram på denna väg.

Det måste emellertid anses föreligga ett starkt behov av mera omfattande

skydd för individualiseringsmedel. I nutidens konkurrens med dess stora

reklamapparat få kännetecken av olika slag alltmer ökad betydelse. Det kan

ligga ett stort ekonomiskt värde i en dylik beteckning; dess innehavare kan

också, särskilt när det gäller beteckningar på auktorrättsliga verk, ha ett rent

personligt intresse av att beteckningen ej användes av utomstående. Stundom

kan det här vara fråga om kännetecken, som ej alls uppmärksammats i

gällande lagstiftning, såsom fantasibenämningar å företag, i reklamverksamhet

använda slagord och förkortningar, föremåls utstyrsel, titlar på böcker

och filmer o. s. v. Den good-will, som ofta är förbunden med ett kännetecken,

kan utnyttjas av mindre nogräknade konkurrenter. För vinnande av sunda

förhållanden i affärslivet är det angeläget, att företeelser av detta slag motverkas,

och ur allmänhetens synpunkt är det även av intresse, att risken för

förväxlingar minskas. De reformförslag och framställningar, som återgivits

i det föregående, vittna också örn att behov av lagstiftning på detta område

ansetts föreligga.

Det skulle kanske kunna göras gällande, att ett ingripande med lagstiftning

här icke vore erforderligt utan att man kunda nöja sig med att avvakta

en fortsatt utveckling av rättspraxis i hopp att på det sättet ett tillbörligt

skydd så småningom skulle utbildas. Huru praxis framdeles kan komma att

gestalta sig, är dock ovisst, och en utveckling i önskvärd riktning behöver

tryggas genom stödet av lagstiftning. Det må i detta sammanhang särskilt

framhållas, att gällande varumärkeslag starkt hävdar registreringens rättsgrundande

betydelse, vilket kan medföra svårigheter att i praxis utan lagändring

grunda ett skydd för varukännetecken på begagnandet. Vidare är

att märka, att ett förväxlingsskvdd endast genom lagstiftning kan förses med

straffsanktion. Sådan sanktion saknas för närvarande även i vissa fall, där

lagbestämmelser mot förväxling finnas, såsom framgått av det föregående.

Straffbestämmelser äro emellertid önskvärda, när det gäller att ingripa mot

ett verkligt illojalt framkallande av förväxling.

Såsom tidigare framhållits, torde gällande svensk rätt icke uppfylla den i

Pariskonventionen enligt 1934 års text ingående bestämmelsen om ingripande

mot allt framkallande av förväxling med konkurrents företag, varor eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

17

verksamhet inom industri eller handel. Det otillräckliga i det svenska skyddet

framträder betydligt starkare gentemot denna text än i förhållande till 1925

års text, där ingripande endast påkallas mot framkallande av förväxling med

konkurrents varor.

Vad som särskilt aktualiserat frågan om lagstiftningsåtgärder på detta område

är vidare, såsom inledningsvis nämnts, de 1941 vidtagna ändringarna

i tryckfrihetsförordningen.

Goda skäl synas alltså tala för att nu genom lagstiftning bereda utsträckt

skydd mot framkallande av förväxling mellan kännetecken. Ett sådant skydd

kan byggas på olika principer.

Det har redan framhållits, att de nuvarande svenska lagbestämmelserna

om individualiseringsmedel i stor utsträckning knyta skyddet till en administrativ

registrering. Särskilt vid tillkomsten av 1884 års varumärkeslag framhölls

starkt registreringssystemets företräden för vinnande av enkelhet och

reda inom affärslivet. Ovan bär nämnts, att en utredning om enhetlig registrering

av näringsidkare nyligen igångsatts. Man kunde tänka sig möjligheten

att registrera alla olika slag av kännetecken och sedan bygga skyddet på sådan

registrering. Detta skulle dock möta stora svårigheter. Ett registreringsförfarande

av denna omfattning skulle bli ganska svårhanterligt, och behov

skulle uppkomma av en omfattande förvaltningsapparat. En bundenhet vid

registrering lämpar sig knappast för vissa kännetecken, t. ex. utstyrsel av

olika slag och andra reklammedel. Registreringsskyldighet skulle vålla besvär

för kännetecknens innehavare, och vunna registreringar av kännetecken,

som ej längre användas, skulle i onödan kunna begränsa näringslivets

rörelsefrihet. Överhuvud taget medför ett registreringssystem, att företräde

gives åt en formell registreringsakt framför det faktiska användandet. Såsom

i det föregående berörts, har ju också det svenska varumärkesskyddets starka

bundenhet vid registrering i viss mån mildrats under senare år, och i

framlagda lagförslag har förordats att i vissa fall göra skyddet oberoende av

registrering. Ett allmänt skydd för kännetecken mot framkallande av förväxling

synes därför ej med fördel kunna baseras på registreringsprincipen.

De nu anförda synpunkterna stå i visst samband med en annan linje för

beredande av ökat rättsskydd mot förväxlingar, nämligen att bygga på en

revision av bestämmelserna örn de individualiseringsmedel, som redan i lag

reglerats, främst firma- och varumärkeslagstiftningen. Man skulle då bättre

kunna samordna denna lagstiftning med en allmän regel mot framkallande

av förväxlingar. Större fullständighet och följdriktighet i skyddet för individualiseringsmedel

skulle kanske kunna ernås genom ett sådant tillvägagångssätt.

Men man skulle då nödgas upptaga lagstiftningsfrågor av ganska

stor räckvidd, vilket för närvarande synes böra undvikas.

Det lämpligaste synes vara att nu inskränka en lagstiftning i ämnet till en

bestämmelse mot sådan illojal konkurrens, som tager sig uttryck i framkallande

av förväxling med. annans i näringsverksamhet brukade kännetecken.

En sådan utformning av skyddet skulle även ganska väl ansluta sig till del

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

här aktuella stadgandet i Pariskonventionen. De speciella förhållanden, som

föreligga beträffande auktorrättsliga verk, torde påkalla, att skyddet i fråga

om sådana verk gives en i vissa hänseenden avvikande utformning, vilken

närmare skall angivas i det följande. Det synes likväl lämpligt att anordna

även detta skydd efter förväxlingsprincipen, något som också förordats i

det tidigare omnämnda Bruxellesprogrammet för Bernkonventionens revidering.

Övervägande skäl torde därför tala för att bestämmelserna härom

sammanföras med det allmänna stadgandet mot framkallande av förväxling.

Den tidigare omnämnda kommittén för auktorrättens revision har icke haft

något att erinra mot en sådan lösning av denna lagstiftningsfråga.

Med de nu angivna grundsatserna för skyddets gestaltning torde de erforderliga

lagbestämmelserna böra inordnas såsom en ny avdelning i 1931

års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Denna lag innehåller

för närvarande endast bestämmelser örn förfaranden av så allvarligt slag, att

de anses böra straffbeläggas. Även en bestämmelse mot framkallande av förväxling

torde böra få karaktären av ett straffbud. Visserligen blir härigenom

bestämmelsens tillämplighetsområde begränsat, men detta torde icke behöva

föranleda några större betänkligheter. Det synes nämligen lämpligt att

iakttaga en viss varsamhet vid utvidgningen av lagstiftningen på detta område.

Sådan varsamhet har varit den ledande principen vid tidigare lagstiftning

mot illojal konkurrens i vårt land. En begränsning är också i här föreliggande

sammanhang påkallad av att den nya bestämmelsen icke bör alltför

mycket komma i strid med nuvarande lagstadganden om firmabeteckningar,

varumärken m. m. Skulle man införa lagbestämmelser örn ett mera fullständigt

förväxlingsskydd, synes detta medföra behov av nya eller ändrade stadganden

på namn-, firma- och varumärkesrättens område. Den lagstiftning,

som nu kan komma till stånd, bör emellertid betraktas endast såsom ett

första steg på vägen till ett fullständigt förväxlingsskydd.

Den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle alltså begränsas till de mera svårartade

fall, som anses böra straffbeläggas. Tidigare har berörts, att man i vissa

fall i rättspraxis ansett sig kunna utan stöd av direkta lagbestämmelser ingripa

på annat sätt, såsom genom meddelande av förbud att använda förväxlingsbar

beteckning. Till undvikande av missförstånd må här framhållas, att

denna praxis bör kunna fortbestå och utvecklas även efter det en lagstiftning

av nu ifrågasatt slag genomförts.

I enlighet med här angivna riktlinjer har utarbetats bifogade utkast till lag

om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot

illojal konkurrens.

Huvudstadgandet mot framkallande av förväxling har i utkastet upptagits

i 9 § första stycket. I konventionsbestämmelsen talas örn förbud mot alla

handlingar av beskaffenhet att framkalla förväxling med konkurrents företag,

varor eller verksamhet inom industri eller handel. Utkastet är mer speciellt

inriktat, nämligen mot framkallande av förväxling mellan två kännetecken.

Den begränsning i förhållande till konventionstexten, som kan sägas ligga

häri, torde dock icke vara av större betydelse. Den som vill framkalla för
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 257.

19

växling med annans näringsverksamhet torde nämligen i regel söka nå sitt

syfte genom att utnyttja den andres individualiseringsmedel.

I ett annat avseende går utkastet längre än konventionsbestämmelsen. Utkastet

avser nämligen kännetecken inom all näringsverksamhet, och med näringsverksamhet

förstås enligt uttrycklig föreskrift i lagen (9 § i gällande lag,

10 § i utkastet) varje huvudsakligen på ekonomisk vinst för dess utövare

riktad yrkesmässig verksamhet. Här är alltså ej blott fråga om industri eller

handel, såsom i konventionen, utan även örn sådana verksamhetsgrenar som

exempelvis försäkringsverksamhet, restaurangrörelse, transportyrken och

advokatverksamhet.

Med det i utkastet använda uttrycket kännetecken avses alla olika slag av

individualiseringsmedel för näringsverksamhet »eller däri utbjudna varor eller

prestationer» (sistnämnda uttryck återfinnes även i bestämmelserna mot

illojal reklam i 1 § av lagen). Under uttrycket kännetecken kunna alltså hänföras

ord och ordkombinationer, bokstavs- och sifferkombinationer, figurer

av olika slag, föremåls form, ornamentering eller färg o. s. v. I den föreslagna

lagtexten uppräknas vissa huvudgrupper av kännetecken, och här skola dessa

jämte några andra sådana behandlas utan anspråk på fullständighet (jfr

även den av patentlagstiftningskommittén gjorda sammanställningen, som

återgivits i det föregående).

I utkastet angives namn främst bland kännetecknen. I första hand avses

här släktnamn, men även pseudonymer, d. v. s. diktade namn, och andra specialnamn

på personer kunna komma i betraktande. I fråga om pseudonymer

föreligger emellertid ett speciellt skyddsbehov, vilket sammanhänger med den

särställning, som författares och konstnärers alster intaga. Såsom i det följande

angives, föreslås därför ett vidsträcktare skydd beträffande pseudonymer

i 9 § andra stycket av utkastet.

Därnäst nämnes i utkastet firma. Här är fråga örn såväl registrerad som

oregistrerad firmabeteckning. Stundom användes en firma i praktiken mest

i förkortad eller eljest förändrad form (t. ex. »N. K.» för »Aktiebolaget Nordiska

Kompaniet» och »Esselte» för »Aktiebolaget Sveriges Litografiska

Tryckerier»). Även sådana fall omfattas av utkastet.

Med namn och firma äro vidare att likställa vissa andra benämningar,

exempelvis fastighetsnamn, namn på föreningar eller stiftelser, som driva näringsverksamhet,

samt benämningar på hotell, restauranger, teatrar, biografer

och andra nöjesetablissemang. Titlar på tidningar, tidskrifter, böcker, musikaliska

verk, filmer, konstverk och andra auktorverk kunna även nämnas

i detta sammanhang; för dylika titlar föreslås emellertid ett mera vidsträckt

skydd enligt 9 § andra stycket, som närmare behandlas i det följande.

I den föreslagna lagtexten angives vidare varumärke. Skyddet gäller här

oberoende av om det är ett enligt varumärkeslagen registrerat eller registrerbart

varumärke eller icke, och skyddet avser varumärket i den i näringslivet

använda formen. Givetvis kan det vara fråga örn såväl ord- som figurmärken.

I utkastet nämnes vidare utstyrsel. Det kan gälla såväl varuutstyrsel som

annan utstyrsel. I det föregående har berörts, vari va ruut styrsel kan bestå.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

Annan utstyrsel, sorn avser att känneteckna företag, kan t. ex. vara utstyrsel

av annonser, affärsbrev, kataloger och annat affärstryck samt skyltar och

affärsvagnar. Beträffande all utstyrsel gäller, att det kännetecknande kan

ligga i formen, färgen eller omamenteringen eller i en kombination därav.

Även andra kännetecken än de nu nämnda förekomma eller kunna senare

bli aktuella. Skyddsobjekt blir i princip allt, som bringats att känneteckna

näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer. På detta sätt

skyddas i vidsträckt omfattning olika alster av reklamverksamhet. Särskilt

må nämnas slagord eller specifika uttryck (»slogans»), vilka avse att inpränta

något hos allmänheten, samt sådana kännetecken, som framkommit genom

en viss komposition av text eller bild eller båda delarna i ett reklamverk

(»lay-out»). Härigenom torde i tillräcklig utsträckning behovet av ökat skydd

för alster av reklamverksamhet bli tillgodosett.

För att man skall kunna tala örn ett kännetecken måste det alltid gälla något,

som besitter viss särskiljande kraft. Skydd tillkommer emellertid allt,

som i praktiken och i det speciella fallet visar sig ägnat till kännetecken. I 4 §

I) varumärkeslagen uppställes förbud mot registrering av varumärke, som

endast består av bokstäver eller siffror (detta förbud gäller dock på grund

av Pariskonventionen ej i full utsträckning beträffande utländska varumärken)

eller av ord, som äro ägnade att angiva varans ursprung, beskaffenhet,

bestämmelse, myckenhet eller pris. På grund av detta stadgande har registrering

vägrats för vissa märken, som i praktiken blivit inarbetade såsom kännetecken

för varor (t. ex. »Palmolive» för tvål). Sådana märken kunna alltså

komma att åtnjuta skydd enligt utkastet. Det må i detta sammanhang framhållas,

att förslag väckts flera gånger om sådan ändring i varumärkeslagen,

att dylika märken skulle kunna registreras, sedan de inarbetats.

Enligt utkastet skola icke alla i näringsverksamhet använda kännetecken

åtnjuta skydd mot förväxling. Försiktigheten synes bjuda, att man i nuvarande

läge inskränker skyddet till inarbetade kännetecken, ehuru därigenom

uteslutas vissa förfaranden av påtagligt illojal natur, t. ex. att någon,

som på ett tidigt stadium får vetskap örn kännetecken, som annan planerar

att inarbeta, skyndar sig att själv börja utnyttja detsamma. Vad som

bör fordras för att ett kännetecken skall anses inarbetat för en näringsverksamhet

eller däri utbjudna varor eller prestationer, får bedömas efter omständigheterna

i varje enskilt fall. Särskilda rättsföljder ha redan genom

det år 1934 tillkomna stadgandet i 4 § 6) varumärkeslagen knutits lill inarbetande.

Enligt förarbetena till denna lagändring skulle ett varumärke anses

inarbetat endast örn det var allmänt känt och använt såsom annans

särskilda varukännetecken (Hjerténs ovannämnda betänkande av 1932 s.

38). I likhet med vad fallet är i den nu berörda bestämmelsen i varumärkeslagen

fordras enligt utkastet vidare, att kännetecknet är inarbetat här i

riket.

Auktorverks titlar kunna bli skyddade såsom i näringsverksamhet inarbetade

kännetecken, vilket redan berörts. Det synes emellertid, som örn

ett så begränsat skydd ej skulle vara tillfyllest beträffande dylika verk,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Metias proposition nr 257.

21

vilka ju långt ifrån alltid tillgodogöras i näringsverksamhet. Enligt andra

stycket i 9 § av utkastet skall därför titeln på litterärt eller musikaliskt verk

eller verk av bildande konst skyddas mot förväxling, även om det ej är

fråga örn kännetecken, som inarbetats eller eljest använts i näringsverksamhet.

Såsom förutsättning för rättsskydd stadgas i stället, att verket blivit

offentliggjort. Det synes icke lämpligt att här uppställa det kravet, att detta

skall ha skett i Sverige. Ingripande bör kunna ske, örn sedermera någon

offentliggör eller mångfaldigar ett annat auktorrättsligt verk under förväxlingsbar

titel. Genom denna utformning av skyddet har i viss mån anknutits

till de grundsatser, som gälla enligt den auktorrättsliga lagstiftningen. För

skydd måste alltid fordras, att titeln kan anses egenartad. I fråga örn titlar

på sådana alster, som höra till gränsområdet för denna lagstiftning men icke

åtnjuta auktorrättsligt skydd, t. ex. adresskalendrar, blir endast första stycket

i 9 § tillämpligt.

Samma skäl, som motivera ett utökat rättsskydd för titlar på auktorrättsliga

verk, torde även påkalla ett sådant skydd i fråga om pseudonymer,

d. v. s. diktade namn på författare, konstnärer och andra upphovsmän till

dylika verk. Visserligen finnes, såsom tidigare nämnts, i tryckfrihetsförordningen

ett förbud mot att utsätta namnet å eller allmänt känd pseudonym

för annan person än den verklige författaren, men detta förbud avser

icke andra auktorverk än skrifter. Att offentliggöra eller mångfaldiga auktorverk

under pseudonym, som lätt kan föranleda förväxling med upphovsman

till förut offentliggjort verk, torde böra straffbeläggas, oberoende av örn pseudonymen

använts i näringsverksamhet eller kan vålla förväxling med ett inarbetat

kännetecken.

Frågan örn att bereda ett mera fullständigt skydd för benämningar på

ideella sammanslutningar har jämväl varit föremål för övervägande, men

det har icke ansetts lämpligt att upptaga denna fråga i här föreliggande

sammanhang.

Förväxling mellan individualiseringsmedel kan äga rum, icke blott om

de helt och hållet överensstämma med varandra utan även om de förete

likhet i sina huvuddrag eller i någon karakteristisk del. Det måste lämnas

åt rättspraxis att efter prövning i varje särskilt fall bestämma, när kännetecken

lätt kunna förväxlas. Vid sådan prövning måste ofta hänsyn tagas

även till andra omständigheter än individualiseringsmedlens utseende. Det

kan sålunda vara av betydelse, huruvida Ivå kännetecken användas för liknande

varuslag eller eljest för närliggande grenar av näringsverksamhet

o. s. v. Några särskilda krav härutinnan ha icke uppställts i lagtexten, utan

praxis får fria händer. I utkastet har icke heller såsom förutsättning för ingripande

upptagits något direkt villkor örn att förväxling redan förekommit

och förfång uppstått. I praktiken torde väl dock i regel så vara fallet,

örn kraven för bifall till talan enligt 9 § äro uppfyllda.

En förväxling kan vållas icke blott genom att någon använder samma

slag av kännetecken som en konkurrent utan även genom att han begagnar

ett kännetecken av annan typ. I överensstämmelse härmed har första stycket

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Mai.ts proposition nr 257.

av 9 § i utkastet formulerats. Såsom förut nämnts, kan detta stycke under däri

angivna förutsättningar bli tillämpligt även beträffande auktorverk. Det särskilda

skydd för titlar och pseudonymer, som därutöver meddelats i andra

stycket, gäller endast gentemot andra titlar och pseudonymer; däremot kan

det vara fråga om auktorverk av olika slag.

I utkastet är endast fråga om skydd mot förväxling. I en ovan omnämnd

framställning av Sveriges författareförening har lagstiftningsåtgärd påkallats

jämväl mot förfaranden av helt annat slag, nämligen obehöriga förändringar

av auktorverks titlar. Eventuella åtgärder mot sådana förfaranden

torde emellertid böra inrymmas under den auktorrättsliga lagstiftningens ram.

Att märka är också, att utkastet endast avser att giva skydd mot användande

såsom individualiseringsmedel. Om exempelvis en varas utstyrsel

medför någon bestämd teknisk fördel, kan utnyttjandet härav icke i och

för sig hindras enligt det nu föreslagna stadgandet, och en liknande begränsning

inträder, när det gäller användande såsom mönster. I dylika fall

kan nämligen enligt svensk rätt endast vinnas ett tidsbegränsat skydd enligt

patent- eller mönsterlagstiftningen. Den närmare gränsdragningen mellan vad

som är användande såsom individualiseringsmedel och vad som går därutöver

kan dock i det speciella fallet vålla tvekan.

Det har redan nämnts, att 9 § i utkastet endast behandlar sådant framkallande

av förväxling, som anses böra straffbeläggas. Med hänsyn till önskvärdheten

att framgå med försiktighet har det övervägts att såsom förutsättning

för bestämmelsens tillämpning kräva, att gärningsmannen haft avsikt

att framkalla förväxling, d. v. s. ett direkt uppsåt. Det skulle dock ofta

kunna uppstå så stora svårigheter att bevisa ett dylikt uppsåt, att bestämmelsens

effektivitet därigenom kunde äventyras. På grund härav föreslås

i utkastet, att allt uppsåtlig! framkallande av förväxling skall bestraffas,

sålunda även de fall där endast indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger.

Däremot synes det icke lämpligt att låta ett förfarande, som sker av oaktsamhet,

drabbas av straff.

Normalstraffet är enligt utkastet dagsböter, men vid synnerligen försvårande

omständigheter skall kunna ådömas fängelse i högst sex månader.

Vidare har, liksom i övriga bestämmelser i lagen mot illojal konkurrens,

uttryckligen stadgats, att uppkommen skada skall ersättas. Straffbestämmelsen

i 9 § skall icke komma till användning, om gärningen är belagd med

strängare straff enligt annat lagrum, exempelvis såsom varumärkesintrång,

illojal reklam, bedrägeri eller brott mot tryckfrihetsförordningens pseudonymbestämmelse.

Den omständigheten, att en person som gjort sig skyldig till gärning, vilken

är straffbelagd enligt 9 §, kan åberopa en särskild, eventuellt genom

administrativ registrering vunnen rätt till det använda individualiseringsmedlet,

skall icke i och för sig kunna befria honom från ansvar. I så fall

skulle syftet med den nu föreslagna lagbestämmelsen endast ofullständigt

vinnas. Att ett kännetecken blivit registrerat, medför icke rätt att under alla

omständigheter utnyttja detsamma. Såsom framgår av redogörelsen för gäl
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Metias proposition nr 257.

23

lande rätt, ha registrerade kännetecken i praxis fått vika även i andra fall än

registreringslagstiftningen uttryckligen angiver. Vidare torde redan för närvarande

den, som använder ett för honom registrerat kännetecken, under

vissa omständigheter kunna ådömas straff härför, exempelvis enligt 12 §

varumärkeslagen (jfr H. 1939 s. 141) eller 1 § lagen mot illojal konkurrens

(se prop. 1931 nr 175 s. 21). Det torde därför ej möta några större betänkligheter

att låta den föreslagna straffbestämmelsen gälla, trots att gärningsmannen

fått sitt kännetecken registrerat. Någon materiell orätt lärer ej uppkomma

härigenom med hänsyn därtill, att ansvar enligt 9 § förutsätter uppsåt

att framkalla förväxling från gärningsmannens sida. Detta krav medför,

att straffbestämmelsen utan särskilt undantag bör kunna göras tillämplig

även å användande av eget namn. I sådana fall, där detta begagnas i uppsåt

att framkalla förväxling med annans kännetecken, synes det nämligen påkallat,

att straff skall kunna inträda.

Brott mot 9 § enligt utkastet har genom bestämmelse i sista stycket av

11 § i utkastet (som svarar mot 10 § i gällande lag) gjorts till angivelsebrott.

Detta överensstämmer med vad som gäller vid varumärkesintrång.

Genom särskilt stadgande i 11 § första stycket 4) av utkastet bestämmes

närmare, vem som skall anses såsom behörig målsägande. Detta skall enligt

huvudregeln vara innehavaren av det individualiseringsmedel, som är

föremål för förväxling. Såsom exempel härpå kan nämnas innehavaren av

en affärsrörelse, ägaren till ett tidningsföretag och författaren till en bok.

Örn affärsrörelsen, tidningsföretaget eller författarrätten övergår till annan,

medföljer regelmässigt rätten till individualiseringsmedlet. Vid auktorrättsliga

verk står emellertid upphovsmannen i så personligt förhållande till verket,

att han bör kunna påkalla skydd, även om han överlåtit författar- eller

konstnärrätten. Sålunda bör t. ex. en författare och hans förläggare vara

berättigade att var för sig ingripa mot obehörigt utnyttjande av titel eller

pseudonym. Stadgande härom har intagits i utkastet.

Utkastet innebär, såsom redan förut antytts, att de nuvarande 9 och 10 §§

i lagen mot illojal konkurrens i stället bli 10 och 11 §§. Det hittillsvarande

innehållet i lagens 11 § skulle i samband härmed utgå. Vad som där stadgas

om straff vid fortsatt brott har till större delen upphävts genom de nya regler

i detta ämne, som införts i 4 kap. strafflagen genom lag den 3 juni 1938;

se punkt 1 i övergångsbestämmelserna till sistnämnda lag. Slutstadgandet i

nuvarande 11 §, att vid fortsatt brott det sammanlagda fängelsestraffet ej

skall få överstiga ett år, är dock alltjämt gällande. Emellertid synes denna

specialbestämmelse med nuvarande regler örn sammanträffande av brott icke

behöva bibehållas, utan de allmänna reglerna i 4 kap. strafflagen torde utan

olägenhet kunna i allo tillämpas.

På grund av den övergångsbestämmelse till 1941 års ändringar i tryckfrihetsförordningen,

som förut angivits, bör den nu ifrågavarande lagändringen

icke träda i tillämpning senare än den I juni 1942, vilket datum därför

föreslagits för ikraftträdandet. Vid avgörande av frågor örn företräde till

individualiseringsmedel bör hänsyn lagas även till sådant användande, som

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 257.

ägt rum före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Något uttryckligt stadgande

härom synes emellertid icke erforderligt.

Det må slutligen anmärkas, att örn den nu föreslagna lagändringen anses

böra genomföras, torde samtidigt böra vidtagas vissa formella jämkningar i

den nuvarande lagen mot illojal konkurrens, nämligen dels ändringar i 1, 2,

3 och 6 §§ för formellt införande av dagsbotssystemet, dels ock borttagande

av sista punkten i 14 §, som på grund av nu gällande regler om bötesförvandling

blivit utan betydelse.

Stockholm i justitiedepartementet den 7 februari 1942.

HERMAN ZETTERBERG.

ÅKE v. ZWEIGBERGK.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 257.

25

Utkast

till

Lag

om ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens.

Härigenom förordnas, att 9, 10 och 11 §§ lagen den 29 maj 1931 med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens skola erhålla ändrad lydelse, varjämte

före 9 § skall införas en ny rubrik och den nu där befintliga rubriken sättas

före 10 §, allt på sätt nedan angives:

Framkallande av förväxling.

9 §•

Använder någon i utövning av näringsverksamhet namn, firma, varumärke,

utstyrsel eller annat kännetecken, som lätt kan förväxlas med förut hår

i riket inarbetat kännetecken för annans näringsverksamhet eller däri utbjudna

varor eller prestationer, och sker det med uppsåt att framkalla förväxling,

straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, med fängelse i högst sex månader, såframt ej gärningen enligt

annat lagrum är belagd med strängare straff; ersätte ock uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon eljest med uppsåt att framkalla förväxling

offentliggör eller mångfaldigar litterärt eller musikaliskt verk eller verk av

bildande konst under egenartad titel eller diktat namn, varigenom lått kan

föranledas förväxling med annans förut offentliggjorda verk eller dess upphovsman.

Allmänna bestämmelser.

10 §.

Med näringsverksamhet förstås i denna lag varje huvudsakligen på ekonomisk

vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet.

11 §•

Berättigad att anställa talan enligt denna lag är:

1) i de uti 1 och 2 §§ avsedda fall varje näringsidkare inom samma eller

likartad yrkesgren som den, inom vilken brottet begåtts, så ock, utom beträffande

skadestånd, varje sammanslutning för främjande av yrkesintressen,

såframt näringsidkare, varom nu nämnts, äro företrädda inom sammanslutningen

och denna äger att kära inför domstol;

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 257.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 257.

2) i de uti 3 och 5 §§ angivna fall den, vilkens yrkeshemlighet eller förebild

obehörigen använts eller röjts;

3) i de uti 6 och 7 §§ omförmälda fall var.je näringsidkare, som frambringar,

tillverkar eller håller till salu varor eller utför arbete av samma eller

liknande art som de varor eller det arbete, som skolat inköpas eller utföras,

eller meddelar försäkring av samma slag som den försäkring, vilken

skolat tagas, ävensom den anställdes arbetsgivare, där ej gärningen skett

med dennes begivande, så ock, utom vad angår skadestånd, varje sammanslutning

för främjande av yrkesintressen, beträffande vilken motsvarande

förutsättningar som de under 1) angivna äro för handen; samt

4) i de uti 9 § avsedda fall den, vilkens inarbetade kännetecken kan bliva

föremål för förväxling, eller, dår fråga är om litterärt eller musikaliskt

verk eller verk av bildande konst, upphovsmannen till verket så ock annan

innehavare av rätt till detsamma.

Allmän åklagare må ock väcka påstående örn straff för brott, varom i denna

lag förmäles, i de uti 3, 5 och 9 §§ nämnda täll dock endast efter angivelse

av den, som, enligt vad under 2) eller i) sägs, äger anställa talan i anledning

av sådant brott.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1942.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421 Bl 5

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:251 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 29 maj 1931 a1 i texten
  2. 1LU 1942:44 Första lagutskottets utlåtande Nr 44 s. 1 i texten