Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen, m. m

1942-01-30 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:27, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

1

Nr 27.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen, m. m.; given

Stockholms slott den 30 januari 19A2.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av 8 kap.

strafflagen samt lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december

1940 (nr 995) om straff för sabotage.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 27.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar ar $ kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3, 4, 8—14, 21—23, 26 och 28—30 §§

strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att

i samma kapitel skola införas tre nya paragrafer, betecknade 4 a, 14 a och

29 a §§, av nedan angivna lydelse:

8 KAP.

3 §.

Svensk man, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom ombud

för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig i underhandling

därom med främmande makt, dömes till fängelse eller straffarbete

i högst två år.

Avsåg underhandlingen---livstid dömas.

4 §•

Den som, genom att överträda bestämmelser givna till skydd för upprätthållandet

av rikets fredliga förhållande till främmande makter, eller

genom offentliga smädelser mot främmande makt eller dess regering eller

offentligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken,

eller genom annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar

eller skulle vara straffbar om den förövats mot Sverige eller svensk

man, framkallar fara för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande

makt skadas, straffes, om han bort inse faran, med fängelse eller

med straffarbete i högst fyra år.

4 a §.

Brott, som i 4 § omförmäles, må ej utan Konungens lov åtalas av allmän

åklagare.

8 §.

Den som---tio år.

Lag samma vare, där någon eljest under sådana förhållanden till fienden

1 Senaste lydelse, se 1940: 356.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

3

lämnar upplysning om hemlighet, varom i första stycket sägs; dock må, där

faran var ringa, tiden för straffarbetet nedsättas till två år.

Vad nu---förbunden makt.

9 §•

Den som obehörigen sätter sig i besittning av eller låter anskaffa upplysning

om något sakförhållande, som bör hållas hemligt för främmande

makt av hänsyn till rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller

till rikets försvar eller till folkförsörjningen i riket vid krig och av krig

föranledda utomordentliga förhållanden, dömes till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år; var faran ringa, må till böter dömas. Lag samma vare,

där någon obehörigen tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål,

som innefattar upplysning om sakförhållande, varom nu är sagt.

10 §.

Där någon obehörigen till annan lämnar sådan upplysning eller utlämnar

sådant föremål, som i 9 § sägs, dömes till straffarbete i högst fyra år

eller fängelse; var faran ringa, må till böter dömas.

Förövas brott som nu sagts av någon, vilken på grund av allmän eller

enskild tjänst eller avtal särskilt betrotts med kunskap örn det hemliga

sakförhållandet eller med föremål som innefattar upplysning därom, dömes

till straffarbete i högst sex år.

Lika med att uppgift obehörigen lämnas till annan varde ansett, att den

allmänt kungöres.

11 §•

Där någon förövar gärning, som i 9 § sägs, för att gå främmande makt

tillhanda, dömes för spioneri till straffarbete i högst sex år.

Vad nu stadgas gälle ock i fråga om gärning som i 10 § första stycket

omförmäles. Förövas sådant spioneri av den som i 10 § andra stycket sägs

eller är vad som uppenbarats av synnerlig vikt, vare straffet straffarbete

från och med sex till och med tio år eller på livstid.

12 §.

Förövas gärning som i 10 § omförmäles av oaktsamhet, dömes den skyldige,

i det fall som i 10 § första stycket sägs, till fängelse eller böter, och i

det fall som i andra stycket av samma paragraf avses, till fängelse eller till

straffarbete i högst fyra år eller, där brottet är ringa, till böter.

13 §.

Beträffande oriktig upplysning, vilken om den varit sann skulle varit att

anse såsom hemlighet, varom i 8—12 §§ sägs, skall vad där stadgas äga

motsvarande tillämpning, såframt upplysningens meddelande tilt främmande

makt kan skada riket.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kunni. Maj:ts proposition nr 27.

14 §.

Den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter

anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan

makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra skada för rikets

vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets försvar eller

ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordentliga

förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana

uppgifter, dömes, där han ej förskyllt strängare straff, för spioneri till

fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

14 a §.

Den som, i annat fall än förut är sagt, inom riket för främmande makts

räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt

syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse eller straffarbete

i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till

böter dömas.

21 §.

Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga

uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes

till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa, må till böter

dömas.

22 §.

Mottager någon av främmande makt penningar eller annat för att här i riket

genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka

den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre

eller yttre styrelse, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

23 §.

Har någon---tio år.

Har någon gjort försök till brott som nedan sägs, och blev endast genom

omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets fullbordan

förhindrad, varde dömd

om försöket avsåg brott, som i 17 § första stycket eller 18 § sägs, till straffarbete

från och med två till och med tio år;

om försöket avsåg brott, som i 11 § sägs, till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år, dock att i det fall, som i andra stycket andra punkten av

samma paragraf sägs, tiden för straffarbetet må höjas till tio år; samt

om försöket avsåg brott, som i 20 § sägs, till straffarbete i högst sex år.

26 §.

Den som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet

eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främ
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma]:ts proposition nr 27.

5

mande makt mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse

med sådan makt, så ock den som söker förmå annan till gärning som nu

sagts, dömes högst till straffarbete i två år. Var fråga om krigsspioneri,

dömes till straffarbete från och med två till och med tio år.

Den som, oaktat han har skälig anledning antaga att spioneri eller olovlig

underrättelseverksamhet av annan utövas, medverkar vid gärningen, dömes

till fängelse eller böter.

28 §.

Var som vet sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6—14, 14 a och 17—20 §§

sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker, dömes till fängelse eller till

straffarbete i högst fyra år; örn å brottet efter lag kan följa böter, må ock

för underlåtenhet att det upptäcka till böter dömas.

Har någon skälig anledning antaga att sådant brott är å färde och uppenbarar

han ej de omständigheter som äro honom kunniga, straffes högst med

straffarbete i två år.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivföräldrar

eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej till straff fällas

efter denna paragraf, där brottets upptäckande icke utan angivelse till åtal

kunnat ske.

29 §.

Vad i 17 § andra stycket, 22 och 24—26 §§ sägs om främmande makt skall

gälla jämväl den som handlar i främmande makts intresse.

29 a §.

Förövas brott, som i någon av 3—5, 9—16, 19—22, 26 och 28 §§ sägs,

eller försök till brott, som i 11 eller 20 § avses, eller sådan stämpling eller

förberedelse till högförräderi, som i 24 och 25 §§ omförmäles, under tid då

riket befinner sig i krig må,

där straffarbete i sex år eljest utgör högsta straff, straffet höjas till straffarbete

i tio år,

där straffarbete i två år eller fyra år eljest utgör högsta straff, straffet

höjas med straffarbete i två år utöver vad utsatt är,

där straffarbete kan följa, lägre straff tillämpas endast då omständigheterna

äro synnerligen mildrande, samt

där fängelse eljest är utsatt såsom högsta straff, dömas till straffarbete i

högst två år.

Där brott, som i 21 § sägs, förövas vid krig, må till lägre straff än fängelse

ej dömas. Gör någon vid krig sådan gärning av oaktsamhet, dömes till fängelse

eller straffarbete i högst två år eller, där brottet är ringa, till böter.

Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 27.

6

krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen

förordna att vad i denna paragraf stadgas med avseende å brott som begås

vid krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under

viss annan tid.

30 §.

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott varom i detta kapitel sägs,

för brottet mottagit skall vara till kronan förverkat; finnes det ej kvar, skall

i stället dess värde gäldas.

Föremål som---till kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn

straff för sabotage.

Härigenom förordnas, att lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage,

vilken gäller till och med den 31 mars 1942, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1943; dock att från och med den 1 april 1942 1, 2, 4

och 6 §§ ävensom slutbestämmelsen skola hava ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Den som, nied uppsåt att skada försvaret eller folkförsörjningen eller störa

förvaltningen eller den allmänna ordningen,

förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål, som är av betydelse

för försvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål

åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användande av anläggning, inrättning

eller föremål, som nyss nämts,

eller gör annat därmed jämförligt sabotage,

dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande, må till fängelse dömas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27. 7

2 §•

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, dömes högst till

straffarbete i tio år.

4 §.

Har i fall, som omförmälts i 2 eller 3 §, den brottslige för brottets utförande

övat våld å person eller hot om omedelbar användning av sådant

våld eller har han mot någon som lagligen sökt å bar gärning gripa honom

övat våld eller hot som nyss sagts, må till lägre straff än straffarbete ej

dömas; i fall som avses i 3 § må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

6 §■

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott, varom i 1, 2, 3 eller 4 §

förmäles, för brottet mottagit skall vara till kronan förverkat; finnes det ej

kvar, skall i stället dess värde gäldas. Föremål, som begagnats såsom hjälpmedel

för utförande av sådant brott eller varit avsett därtill, må ock förklaras

förverkat till kronan, evad till ansvar dömes eller ej.

Vad sålunda---för krigsmakten. I

I fråga om sådant under lagens giltighetstid begånget brott, som i lagen

avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter det lagen i övrigt

upphört att gälla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 januari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga angående vissa

ändringar i 8 kap. strafflagen m. m.

Föredraganden anför:

Den lagstiftning mot förräderi och spioneri som genomfördes under år

1940 innebar en utvidgning och komplettering av straffbestämmelserna i

syfte att anpassa dem med hänsyn till de former, i vilka den mot statens säkerhet

riktade verksamheten numera bedrives. De nya lagarna utfärdades

den 17 maj 1940 och trädde i kraft den 22 i samma månad. Härigenom erhöll

bland annat 8 kap. strafflagen ny lydelse.

Tillämpningen av den nya lagstiftningen har inom justitiedepartementet

följts med uppmärksamhet; ökade möjligheter härtill ha vunnits genom att

domstolarna ålagts att till departementet insända avskrift av sina utslag angående

brott mot 8 kap. strafflagen och lagen den 13 december 1940 om straff

för sabotage. De vunna erfarenheterna ha ådagalagt, att en del brister föreligga.

Rörande de lagändringar som till följd härav ansetts påkallade ha inom

departementet utarbetats två promemorior med lagutkast. Den ena avser en

utvidgning av tillämpningsområdet för 8 kap. 4 §, den andra straffskärpningar

och vissa ändringar av annan innebörd i åtskilliga av övriga lagrum

i kapitlet, över båda promemoriorna ha, efter remiss, yttranden inkommit

från justitiekanslersämbetet, hovrätterna och straffrättskommittén samt från

Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län, vilka myndigheter därvid även insänt yttranden från vissa

underordnade myndigheter. Dessutom ha rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg

och Malmö samt chefen för försvarsstaben avgivit yttranden över den

senare av de två promemoriorna.

Med ledning av de avgivna yttrandena ha lagutkasten överarbetats inom

justitiedepartementet, därvid även ansetts påkallat att föreslå några ändringar

i lagen om straff för sabotage, vars giltighetstid i detta sammanhang bör

förlängas. Såsom resultat av bearbetningen föreligger nu lagförslag angående

ändringar i 8 kap. strafflagen och sistnämnda lag.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

9

Den lagändring som nu föreslås, innefattande i huvudsak skärpning av

straffbestämmelserna mot förräderi och andra för rikets säkerhet menliga

brott, ingår som ett led i statsmakternas kontinuerliga åtgärder till skydd för

statens säkerhet. Det är ett sedan många år känt faktum, att inom vårt land

finnas individer och sammanslutningar, vilkas verksamhet, särskilt i tider av

oro, utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Genom sin bundenhet

till främmande intressen samt sitt markerade ställningstagande för dessa

kunna ifrågavarande sammanslutningar genom sin verksamhet också vålla

utrikespolitiska komplikationer. Det är en klar nödvändighet för statsmakterna

att övervaka sådan verksamhet och förhindra att den blir till allvarlig skada

för landet. Som en beredskap i sådant hänseende antog 1940 års lagtima

riksdag en lag innefattande befogenhet att upplösa vissa sammanslutningar.

Det har varit under övervägande att bringa denna lag i tillämpning. Även om

"den samhällsskadliga verksamheten därigenom skulle försvåras är det emellertid

tydligt och ävenledes bestyrkt av erfarenheter från andra länder, att genom

upplösningen i och för sig denna verksamhet icke skulle kunna förhindras.

Det må t. ex. erinras om, att grundlagen icke medgiver riksdagsledamots uteslutning

ur riksdagen, därför att det parti denne tillhör blivit upplöst, och att

icke heller ett upplöst partis tidningsorgan kunna indragas eller eljest förhindras

utkomma enbart på grund av att partiet förklarats illegalt. För att

ett ingripande enligt upplösningslagen skulle helt fylla sitt ändamål erfordras

sålunda ytterligare åtgärder, vilka skulle innebära en sådan inskränkning i

de av författningen garanterade allmänna fri- och rättigheterna, att den måste

väcka betänksamhet. Även mycket långt gående åtgärder kunna emellertid

bliva nödvändiga, därest den samhällsskadliga verksamheten icke med andra

medel kan stävjas. Det folkstyrda samhällets rätt att till det yttersta skydda

sig mot upplösande krafter är lika oomtvistlig som statsmakternas skyldighet

att övervaka och ingripa mot sådana krafter.

Även om någon överhängande fara för omstörtning av vårt statsskick icke

kan anses vara för handen och sålunda ytterligt gående åtgärder för närvalande

icke allmänt framstå såsom ovillkorligen nödvändiga, synes dock en

utbyggnad av samhällsskyddet vara välbetänkt. Det har kunnat fastställas,

att under de senaste åren brott riktade mot rikets säkerhet förekommit eller

planlagts i en icke obetydlig omfattning, delvis under ledning av utländska

agenter. Det är anledning att observera, att i dessa brottsliga förehavanden

deltagit åtskilliga personer, som tillhört eller tillhöra det kommunistiska partiet

eller annai ytterlighetsparti. Det har också kunnat konstateras, att dessa

partier genom sin verksamhet vållat svårigheter av utrikespolitisk art. Det

har därför befunnits önskvärt att stärka effektiviteten av den kontroll och

övervakning, som nu utövas. I sådant syfte har en förstärkning av polisen ägt

rum och ytterligare sådan kan övervägas. Därjämte övervägas åtgärder för effektivare

övervakning av vissa tidningar och för snabbare ingripande mot

dessa i förekommande fall. Även den straffskärpning, varom förslag nu

framlägges, utgör som nämnts ett led i åtgärderna mot samhällsskadlig verk
-

Departe
menis
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

samhet. Frågan om att tillgripa mera vittgående mått och steg lärer bli beroende

på huruvida de nu tillämnade åtgärderna visa sig tillfyllest.

Rörande innebörden av de föreliggande lagförslagen får jag anföra följande.

Promemorian angående ändring i 8 kap. 4 § strafflagen.

Förevarande lagrum upptager en straffbestämmelse för den som på visst

angivet sätt framkallar fara för krig eller repressalier eller andra för riket

skadliga åtgärder från främmande makts sida eller för främmande makts

inblandning i rikets angelägenheter. De förfaranden som avses äro: överträdelse

av bestämmelser givna till skydd för upprätthållandet av rikets fredliga

förhållande till främmande makter; angrepp med våldsamma medel å

främmande makts styrelseskick; offentliga smädelser mot främmande makt

eller dess regering; offentligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat

höghetstecken; ärekränkning eller annat brott mot främmande statsöverhuvud

eller mot främmande makts sändebud här i riket; samt annan i lag

eller författning förbjuden gärning. För straffbarhet fordras att gärningsmannen

bort inse faran, och straffet är fängelse eller straffarbete i högst

två år. Brott mot bestämmelsen må dock ej åtalas av allmän åklagare utan

Konungens tillstånd.

I promemorian angående paragrafen erinrades inledningsvis om bestämmelsen

i 8 kap. 14 §, vari bland annat straffbelägges spioneriverksamhet som

bedrives här i riket för främmande makts räkning men ej berör riket. I

motiven till motsvarande förut gällande stadgande, 8 kap. 21a §, infört

genom lag den 14 oktober 1939, framhölls, hurusom erfarenheten visat, att

ett land kunde vara operationsområde för utländska spioneri- och underrättelseorganisationer,

vilkas verksamhet icke avsåge det land där organisationen

arbetade utan ett annat land. Svensk lag innehölle för det dåvarande

icke något mot dylik verksamhet riktat straffbud. Ur allmän ordningssynpunkt

ävensom med hänsyn till förhållandet till främmande makter, med

vilka Sverige upprätthölle vänskapliga förbindelser, torde en dylik verksamhet

inom svenskt område anses icke önskvärd. Med hänsyn härtill stadgades

straff för anskaffande av uppgifter angående förhållanden, berörande

riket eller annan makt, vilkas meddelande till främmande makt kan skada

rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt.

Sedan i promemorian anmärkts, att en inom riket bedriven, mot annat

land riktad spionageverksamhet enligt 14 § bestraffas såsom ett på sitt sätt

landsskadligt brott, anfördes vidare, att från denna synpunkt farliga gärningar

kunde ske även på annat sätt än genom spioneri. I främsta rummet

funnes anledning att beakta sådan här i riket bedriven verksamhet som åsyftade

att i annat land föröva sabotage genom att förstöra viktiga anläggningar,

fartyg e. dyl. Även andra gröva brott än sabotage, avsedda att utföras i annat

land, kunde förberedas här i riket under sådana förhållanden att verksamheten

kunde medföra fara för de vänskapliga förbindelserna med främmande

makt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

11

I fråga om gällande rätt anfördes i promemorian:

För närvarande kan landsskadlig verksamhet av antytt slag endast i vissa

särskilda fall bestraffas enligt svensk lag. Straff kan ibland följa enligt lagrum,

vari förberedelse till brott är särskilt straffbelagd, t. ex. 19 kap. 21 §

strafflagen, och i vissa fall torde ett delaktighetsbrott kunna straffas i Sverige

fastän huvudbrottet förövats utomlands. Under förutsättning att Konungen

medgiver åtal här i riket kan vidare enligt 1 kap. 1 § svensk undersåte straffas

för brott som han förövat utomlands. Utlänning kan däremot icke här straffas

för dylikt brott, med mindre det varit riktat mot Sverige eller svensk

man; i fall utlämning sker kan han i stället straffas i det land där brottet

begåtts. I den mån gärningen enligt vad nu sagts kan åtalas här i riket bestraffas

den emellertid icke ur synpunkten att den kan vara menlig för rikets

säkerhet. Så är däremot fallet då straff kan inträda enligt 8 kap. Sålunda

kan straff ur nämnda synpunkt ådömas jämlikt 6 § andra stycket angående

krigsförräderi som riktar sig mot en med riket i krig förbunden stats krigsmakt

(jfr 24 och 25 §§). I vissa fall kan också tillämpas straffbestämmelsen

i 4 § första stycket angående den som genom i lag eller författning förbjuden

gärning framkallar fara för krig eller repressalier eller andra för riket skadliga

åtgärder från främmande makts sida eller för främmande makts inblandning

i rikets angelägenheter. Sistnämnda stadgande gäller, såsom torde

framgå av dess lydelse, allenast under förutsättning att den brottslige här i

riket gjort sig skyldig till någon gärning som i och för sig är förbjuden enligt

svensk lag eller författning.

I promemorian uttalades, att under kritiska tider det förhållandet, att

utomlands förövade brott av grov beskaffenhet skedde med utgångspunkt i

vårt land eller att dylika brott här planerades eller förbereddes, utan tvivel

kunde medföra störningar i rikets vänskapliga förbindelser med främmande

makt. Att dylik verksamhet ostört, utom i speciella undantagsfall, kunde få

fortgå ansågs kunna vara förenat med minst lika stor fara i nämnda hänseende

som spioneri.

Av nu anförda skäl föreslogs i promemorian införandet av en allmän

straffbestämmelse, riktad mot personer som här i riket bedriva verksamhet

av angiven art. Bestämmelsen ansågs lämpligen böra placeras såsom ett nytt

andra stycke i förevarande paragraf.

Det vid promemorian fogade lagutkastet upptog i enlighet härmed en

straffbestämmelse för den som här i riket bedriver verksamhet i syfte att i

annat land förstöra eller skada anläggning, inrättning eller föremål, som är

av betydelse för landets försvar, folkförsörjning eller förvaltning, att förhindra

eller försvåra användandet av sådan anläggning, inrättning eller föremål,

att göra annat sådant sabotage eller att eljest utom riket föröva grovt

brott. För straffbarhet förutsattes, att gärningen kunde medföra skada för

rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt. Straffet föreslogs

skola vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Från tillämpningen

undantags fall där brottet enligt annat lagrum i 8 kap., t. ex. 6 §, vöre belagt

med strängare straff. I fråga örn rätten till åtal skulle gälla samma inskränkning

som enligt den nuvarande 4 §.

I de yttranden över promemorian, i vilka berörts behovet av en

lagstiftning av angiven innebörd, har detla i allmänhet vitsordats. Justi
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

tiekanslersämbetet framhåller sålunda att en lagändring i den avsedda riktningen

skulle möjliggöra bestraffning av en verksamhet, som principiellt

måste anses kriminell, men med hittillsvarande bestämmelser visat sig svåråtkomlig.

Göta hovrätt uttalar, att hovrätten med hänsyn till vad i promemorian

anförts ansåge det önskvärt, att ett tilläggsstadgande av föreslaget

innehåll infördes i 8 kap. I ett av länsstyrelsen insänt yttrande av landsfogden

i Malmöhus län konstaterar denne att erfarenheten visat att brottslig verksamhet,

bestående i att här i riket planläggas sabotage och andra grova brott

med politiska motiv utom riket, i betydande utsträckning utövats, och att

sannolikheten talade för att dylik verksamhet även i framtiden komme att

äga rum och måhända intensifieras i direkt förhållande till världskrigets

skärpning. På grund härav förelåge starka skäl att tilltäppa den lucka i lagstiftningen

som förslaget avsåge. Poliskammaren i Göteborg finner behovet

av ändringen bestyrkt genom den erfarenhet som vunnits under de senaste

två årens utomordentliga förhållanden, och landsfogden i Göteborgs och Bohus

län anser det otvivelaktigt vara angeläget att stadga straff för verksamhet

av ifrågavarande slag.

Beträffande innehållet i och utformningen av förslaget

ha skilda åsikter kommit till uttryck. Justitiekanslersämbetet har i huvudsak

lämnat detsamma utan anmärkning, och hovrätten över Skåne och Blekinge

har förklarat sig ej ha någon erinran att göra. Förklaring att förslaget i princip

tillstyrktes har lämnats av bland andra Göta hovrätt. Flertalet yttranden

utmynna emellertid i mer eller mindre långt gående yrkanden om omarbetning

av utkastet.

Svea hovrätt har uttalat, att frågan örn lämpligaste innebörden av en lagstiftning

vore synnerligen vansklig och att om, trots de principiella betänkligheter

som hovrätten anfört, lösningen söktes på den väg som valts i promemorian,

förslaget borde omarbetas. De principiella betänkligheter som

hovrätten anfört avse att enligt förslaget verksamhet som riktar sig mot främmande

makt skulle kriminaliseras i större utsträckning än sådan som riktar

sig mot Sverige. Hovrätten har härutinnan anfört:

I förslaget förutsättes ej, att den här i riket bedrivna verksamheten är i

lag eller författning förbjuden. Väl stadgas såsom villkor för straffbarhet att

verksamheten utföres i syfte att föröva grovt brott, men den kan äga naturen

av förberedelse eller försök, som i och för sig ej skulle medföra straff,

även om det tillämnade brottet riktade sin udd mot vitala svenska intressen.

Vad som enligt förslaget gör verksamheten straffbar är dess egenskap att

kunna medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med främmande

makt. Ur principiell synpunkt möta betänkligheter emot en lagstiftning, enligt

vilken mot främmande intressen riktad verksamhet drabbas av hårt

straff redan på ett stadium, då motsvarande angrepp på svenska intressen ej

föranleda bestraffning. Detta gäller så mycket mera, som det här i riket utståndna

straffet för den förberedande verksamheten ej skyddar den bestraffade

mot utlämning till annat land, där han fullföljt sitt brottsliga uppsåt.

Lagstiftningsåtgärder av denna innebörd böra tillgripas allenast örn detta

får anses påkallat till förebyggande av allvarliga störningar i rikets vänskapliga

förbindelser med främmande makter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 27.

13

Hovrätten för Övre Norrland har hemställt om en omarbetning av förslaget

i den riktning, att för straffbarhet förutsättes att verksamheten är i

svensk lag belagd med straff då den utövas i syfte att begå brott inom riket.

Till stöd härför anför hovrätten:

Det synes icke vara förenligt med svensk rättsuppfattning, att handlingar

av ifrågavarande slag, som ej äro förbjudna i svensk lag eller författning,

skola vara straffbara då de begås mot utländsk makt eller utlänning. Någon

modifikation i denna uppfattning föranledes icke av det förhållandet att

gärningen måhända kan medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser

med främmande makt. Möjligheten av dylik skada synes förutsätta en sådan

inställning hos främmande makt till vårt land, med vilken man i svensk

lagstiftning icke bör lia att räkna. — Ej heller den allmänna ordningens intressen

torde med skäl kunna åberopas till stöd för en motsatt uppfattning

om det föreslagna lagstadgandets lämplighet.

Även enligt Göta hovrätts mening bör såsom förutsättning för straffbarhet

gälla, att förfarandet, därest det varit inriktat på brott inom riket, skulle

hava inneburit enligt svensk lag straffbar förberedelse därtill. Huruvida

detta vore förslagets innebörd anser hovrätten icke klart framgå.

Liknande erinringar som de nu omtalade ha framställts i yttrandena av

Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt straffrätt

skommittén.

I flera yttranden har anmärkts att brottsbeskrivningen vore alltför

obestämd. Svea hovrätt uttalar därom:

Förslaget ger anledning till anmärkning därutinnan, att det straffbara området

ej är med önskvärd klarhet begränsat. Helt allmänt talas om verksamhet

i syfte att föröva grovt brott utan att annan vägledning gives lill

bedömande huru långt verksamheten skall hava fortskridit än att den skall

vara av beskaffenhet att kunna medföra skada för rikets vänskapliga förbindelse

med främmande makt. Då i svensk lag straff stadgas för förberedelse,

plägar eljest den straffbara handlingen närmare beskrivas; såsom

exempel kunna nämnas 8 kap. 20, 24 och 26 §§ samt 19 kap. 21 § straff

lagen. Hovrätten förbiser ej att i förevarande fall svårigheter möta att förfara

på motsvarande sätt. men har likväl velat framhålla önskvärdheten av

en mera vägledande handlingsbeskrivning.

önskemål örn noggrannare brottsbeskrivning ha vidare uttalats av hovrätten

för övre Norrland och sträffrättskommittén. Hovrätten anför såsom

jämförelse, att i sabotagelagen noga angivits beskaffenheten av den verksamhet,

som blir straffbar, då det gäller förberedande av sabotagehandlingar

mot Sverige. Göta hovrätt finner det tveksamt, huruvida en enstaka åtgärd i

angivet syfte — låt vara att densamma i sig själv innebure en straffbar förberedelse

till det avsedda brottet — utgjorde »bedrivande av verksamhet».

Enligt hovrättens mening borde allt förfarande av beskaffenhet att innebära

enligt svensk lag straffbar förberedelse till här avsett brott, även om förfarandet

utgjorde en enstaka åtgärd, kunna under föreslagna förutsättningar

drabbas av straff. Liknande uttalande göres av Överståthållarämbetet.

I fråga om den brottsliga verksamhetens syfte lia erinringar framställts

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe
ments
chefen.

såväl mot beskrivningen av sabotagehandlingar som mot uttrycket »grovt

brott», vilket ansetts vara alltför obestämt.

Kritik har även riktats mot att bestämmelsen endast avser sabotage eller

grovt brott som förövas eller skall förövas i annat land eller utom riket.

Härom anför Svea hovrätt:

Straff enligt andra stycket skall enligt förslaget inträda allenast under förutsättning

att det planerade brottet är avsett att förövas utomlands och är riktat

mot det land, där det skall förövas. En dylik begränsning av det straffbara

området lärer emellertid ej vara påkallad. Det vänskapliga förhållandet till

en främmande makt kan äventyras även genom förberedelse till ett brott,

som är avsett att fullbordas här i landet eller i annan främmande stat än

den, mot vilken angreppet är riktat. Vad nu sagts örn förberedelse gäller naturligtvis

också ett längre fortskridet angrepp mot främmande intressen, sålunda

även den fullbordade gärningen, vilken kanske ej ur annan synpunkt

än den här ifrågavarande är straffbar enligt svensk lag.

Överståthållarämbetet framhåller:

Såsom erfarenheten utvisar, kan mycket väl tänkas, att sabotage och

annat grovt brott, som kan medföra skada för rikets förbindelse med främmande

makt, kan begås inom landet, t. ex. mot främmande lands fartyg i

svenska hamnar eller mot främmande Iand tillhöriga varor, som transiteras

genom Sverige. Då intresset av att redan på ett förberedande stadium stävja

sådan brottslighet torde vara lika stort som när brottet är planerat att utföras

utom riket, synes en straffbestämmelse av förevarande slag icke böra

begränsas att gälla brott, som äro avsedda att fullbordas utom landet.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för straffbarhet har Svea hovrätt

anfört:

Anmärkningsvärt är, att medan den fara för utrikespolitiska förvecklingar,

vars framkallande ger hithörande brott dess karaktär, i första stycket är

med stor konkretion angiven, i det föreslagna andra stycket helt allmänt

talas örn att gärningen kan medföra skada för rikets vänskapliga förhållande

med främmande makt. Sistnämnda uttryck ger, sammanställt med den

konturlösa handlingsbeskrivningen i övrigt, alltför oklara och vidsträckta

gränser åt det straffbara området. Vid övervägande av frågan om lämplig

begränsning av den avsedda straffbestämmelsens tillämpningsområde bör

uppmärksamhet ägnas åt snörsmålet, huruvida behov av en sådan bestämmelse

kan anses föreligga jämväl under normala utrikespolitiska förhållanden.

— De i första stycket upptagna orden »örn han bort inse faran» ge vid

handen, att .straff skall inträda ej blott då gärningsmannens uppsåt omfattat

faran, utan även då han gjort sig skyldig till vårdslöshet. Om i andra stycket

det straffbara området på lämpligt sätt begränsas, bör det subjektiva

rekvisitet där bestämmas på motsvarande sätt som i första stycket.

Liknande erinringar göras av sträf frätt skommittén.

I några yttranden, däribland Svea hovrätts, framhålles såsom anmärkningsvärt

att enligt utkastet straffsatsen bestämts olika i första och andra

stycket.

Vunna erfarenheter bestyrka att, såsom i promemorian framhållits, en

verksamhet som ytterst riktar sig mot främmande stat kan innebära faror

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

15

för vårt lands fred och säkerhet. Då verksamheten på ett eller annat sätt —

t. ex. genom att sabotageverksamhet här planeras eller förberedes — har

anknytning till Sverige, kan den vara ägnad att inverka störande på rikets

förbindelser med främmande makter. Om de utrikespolitiska förhållandena

äro ömtåliga, kunna sådana störningar innebära avsevärda riskmoment. I

den mån verksamhet av detta slag utgör spioneri är den straffbelagd i nuvarande

14 §, men i övrigt är straffskyddet ofullständigt och bristfälligt. I

vissa fall finnes ej något stadgande som möjliggör straffrättsligt ingripande,

och i andra fall tillämpliga bestämmelser taga icke hänsyn till gärningarnas

landsskadliga natur eller äro alltför lindriga. En komplettering av straffskyddet

synes därför vara erforderlig, och den torde, såsom i promemorian

föreslagits, böra ske genom en utvidgning av förevarande paragraf.

Mot den i promemorian föreslagna bestämmelsen ha i ett flertal yttranden

erinrats, att den innebure att en verksamhet som riktades mot en främmande

stat skulle bliva straffbelagd i större utsträckning än om den varit

riktad mot Sverige. Ehuru detta förhållande, med hänsyn till att för åtal

skulle erfordras Konungens tillstånd, knappast skulle kunnat i tillämpningen,

leda till otillfredsställande resultat, synes från principiell synpunkt ett visst

fog finnas för de framställda anmärkningarna. En i enlighet med dem utformad

bestämmelse erhåller visserligen ett mera begränsat tillämpningsområde

än den i promemorian föreslagna men torde likväl i huvudsak motsvara

vad som erfordras. Den nya bestämmelsen har därför ansetts kunna

inskränkas till att avse endast gärningar, som skulle varit straffbara om de

förövats mot Sverige eller svensk man. Härigenom synas även de i yttrandena

framställda önskemålen om en noggrannare brottsbeskrivning ha tillgodosetts.

Bestämmelsen synes lämpligen böra inarbetas i 4 § och anslutas till det

led i den nuvarande brottsbeskrivningen, som avser »i lag eller författning

förbjuden gärning». Den utvidgade bestämmelsen kommer då att omfatta

alla straffbara gärningar vare sig de förövats i eller utom Sverige.

Liksom för närvarande skall för straff enligt paragrafen fordras att de

avsedda gärningarna äro på visst sätt farliga för riket. Den nuvarande förutsättningen

i detta hänseende synes emellertid vara alltför snäv. Med nära

anslutning till den i promemorian uppställda förutsättningen för straffbarhet

enligt den nya bestämmelsen har därför beträffande samtliga i 4 § angivna

gärningar föreslagits, att straff skall inträda om gärningen framkallat

fara för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt skadas. I

fråga om gärningsmannens insikt härutinnan har bibehållits den nuvarande

föreskriften, som innehåller att han bort inse faran.

Vad angår straffet, har den i promemorian föreslagna straffsatsen, fängelse

eller straffarbete i högst fyra år, föreslagits skola gälla för samtliga brott

mot 4 §, vilket i fråga om gärningar som redan nu omfattas av paragrafen

innebär en höjning av maximum med två års straffarbete. För åtal bär

liksom hittills fordras tillstånd av Konungen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Promemorian rörande andra ändringar i 8 kap.

I promemorian uttalades att det syntes med fog kunna påstås, att vissa

av de i 8 kap. strafflagen upptagna straffbestämmelserna kunde medföra att

begångna brott icke alltid bleve belagda med så allvarliga straff som vore

påkallat med hänsyn till de brottsliga handlingarnas beskaffenhet och till

den fara som brott mot rikets säkerhet innebära, särskilt i ett tidsläge sådant

som det nuvarande. Främst av denna anledning hade en översyn av detta

strafflagskapitel ansetts vara erforderlig. Det hade därjämte befunnits lämpligt

att i sammanhang med ändringar i straffskärpande riktning även vidtaga

vissa justeringar av annan innebörd, vilka på grund av vunna erfarenheter

eller eljest visat sig behövliga.

De i promemorian och det därvid fogade lagutkastet upptagna ändringarna

inneburo sålunda i främsta rummet skärpningar i straffsatserna. I fråga

om vissa lagrum, nämligen 3 § första stycket, 9 §, 10 §, 14 § första stycket

och 22 §, föreslogs, att de där utsatta straffmaxima skulle höjas. Därjämte

skulle enligt förslaget i 8 kap. införas en ny 29 a §, vari med avseende

å flertalet brott mot kapitlet meddelades vissa bestämmelser om straffskärpning,

därest sådant brott förövades medan riket befunne sig i krig eller krigsfara.

Förändringar av annan innebörd föreslogos beträffande 8—10 och 13 §§,

14 § andra stycket samt 21, 26 och 28 §§. Flertalet av dessa ändringsförslag

avsågo kompletteringar i utvidgande riktning av gällande straffbestämmelser.

I de över promemorian avgivna yttrandena ha de föreslagna lagändringarna

i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande behovet

av straffskärpningar må nämnas, att Svea hovrätt förklarat sig dela

den uppfattningen, att sådana skärpningar visat sig påkallade, och att

Göta hovrätt ävenledes ansett straffhöjningar önskvärda.

Beträffande särskilda bestämmelser i förslaget framfördes i yttrandena

vissa erinringar. Huvudsakligen rörde dessa frågan om förutsättningarna för

tillämpningen av 29 a §. Då detta spörsmål har viss betydelse även för vissa

andra lagrum, torde det lämpligen böra upptagas i detta sammanhang, varemot

rörande yttrandenas innehåll i övrigt hänvisas till redogörelsen för de

särskilda stadgandena.

Till stöd för förslaget att i viss utsträckning genomföra straffskärpning

beträffande brott, som förövas då riket är i krig

eller krigsfara, anfördes i promemorian: Straffsatserna i 8 kap. skola

i allmänhet gälla vare sig krig råder eller icke. Dock äro vissa lagrum i

kapitlet, nämligen 6—8 §§, endast tillämpliga vid krig eller då krig hotar

riket, med vilket uttryck enligt uttalande i motiven till lagrummen avses tidpunkten

strax före ett befarat krigsutbrott. Vidare märkes, att enligt krigsartiklarna

i strafflagen för krigsmakten, 133 §, straffskärpning inträder, då

brott mot 8 kap. förövas i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt

är mobiliserad: i stället för straffarbete på livstid kan dömas till dödsstraff,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

17

och straffarbete i tio år kan förhöjas till straffarbete på livstid. Bortsett från

dessa modifikationer, som äro av begränsad räckvidd, kan någon höjning

av straffen utöver de ordinära latituderna icke ske ens då krig råder. Det

är dock i fråga om flertalet brott mot 8 kap. uppenbart, att de äro betydligt

farligare för rikets säkerhet, när de begås i krig eller vid krigsfara. Den

omständigheten att dylikt brott förövas under sådan tid utgör fördenskull

ett straffskärpningsskäl av synnerlig styrka. Detta torde också i allmänhet

iakttagas av domstolarna. Många av de nuvarande straffsatserna synas emellertid

ha så låga straffmaxima, att en straffskärpning som är tillfyllest i ett

för landet allvarligt läge icke alltid kan ske.

De i enlighet härmed föreslagna bestämmelserna i 29 a § avsågo icke brott

som enligt den ordinära latituden kan beläggas med straffarbete i tio år

eller på livstid. Dessa höga straff ansågos icke kunna lämpligen ytterligare

skärpas, om man icke på ifrågavarande område ville återinföra dödsstraffet

i allmänna strafflagen, och dessutom anmärktes att de, när krig råder, kunde

skärpas enligt reglerna i krigsartiklarna. I övrigt hade från bestämmelsernas

tillämpningsområde undantagits brott mot 7 och 27 §§, som endast

kunna tillämpas under krig eller då krig hotar riket.

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle under angiven förutsättning

högsta tiden för straffarbete genomgående höjas med två år, dock att maxima

å sex år höjdes till tio år. Vidare skulle straffet för brott, varå fängelse eljest

utgör högsta straff, skärpas genom föreskrift att domstolen kunde döma till

straffarbete i högst två år. Det hade dessutom funnits lämpligt att i bestämmelserna

giva uttryck åt önskemålet örn straffskärpning genom att däri införa

en föreskrift om förhöjt straffminimum. Denna föreskrift innehöll att,

där den ordinära straffskalan medgåve ådömande av straffarbete, lägre

straff ej finge ådömas med mindre omständigheterna vore synnerligen mildrande.

Rörande dessa bestämmelser har i yttrandena erinrats örn svårigheterna

för domstolar och åklagare att bedöma huruvida riket vid en given tidpunkt

befunnit sig i krigsfara. I några yttranden ha uttalats önskemål, att lagrummets

tillämpning i stället skulle göras beroende av Konungens förordnande

medan i andra yttranden hemställts örn en närmare bestämning av förutsättningen

på annat sätt. Önskemål i förstnämnda riktning ha framförts av

Svea hovrätt, som därvid även berört förutsättningarna för tillämpningen av

6—8 §§ i 8 kap. strafflagen samt krigsartiklarna i strafflagen för krigsmakten.

Hovrätten har anfört följande:

Emot den föreslagna 29 a §, som stadgar avsevärda straffskärpningar för

det fall att vissa brott eller försök till brott förövas då riket befinner sig i

krig eller krigsfara, synes med fog kunna anmärkas, att uttrycket »krigsfara»

ej lämpar sig såsom avgörande kriterium i förevarande hänseende. Uttryckets

innebörd är dunkel, och för domstolen kan det i många fall vara omöjligt

alt skaffa sig säker kännedom huruvida den politiska situationen vid

brottets begående var sådan som här avses. Bedömandet av denna fråga måste

sålunda bli präglat av stor osäkerhet och kan beträffande samma tidsperiod

utfalla olika vid skilda domstolar. Uppenbarligen kan det också inträffa, att

brottslingen handlat ulan kännedom örn en faktiskt bestående krigsfara. Fa
Biliang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 27.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

rån för osäkerhet och splittring i rättstillämpningen ökas ytterligare därav,

att på andra håll i 8 kap. strafflagen användes uttrycket »då krig hotar riket».

Sistnämnda uttryck torde syfta på en mera överhängande, mera konkretiserad

fara; härpå tyder, förutom uttalanden i motiven (Nytt juridiskt

arkiv avd. II 1941 sid. 23 och 28 och P. M. sid. 4—5), den omständigheten att

i 6 och 8 §§, där uttrycket användes, jämväl talas om fienden, vilket däremot

ej är fallet i de lagrum, till vilka 29 a § hänvisar. Denna distinktion kan vålla

domstolarna ökade tolkningssvårigheter, till den del den ej blir helt förbisedd.

Enligt hovrättens mening är det önskvärt, att domstolarna i största möjliga

utsträckning befrias från sådant bedömande av den utrikespolitiska situationen

vid brottets begående, som för en riktig tillämpning av nämnda

stadganden förutsättes. Måhända skulle detta syfte kunna vinnas därigenom,

att det beträffande straffbuden i fråga anförtroddes åt Kungl. Maj:t att förordna

om deras tillämplighet. Till jämförelse må hänvisas till tryckfrihetsförordningen

i; 3 10 :o och lagen den 18 september 1914 angående förordnande

örn anstånd med betalning av gäld (moratorium) 1 §, i vilka båda lagrum

fråga är om förordnanden vid krig eller krigsfara.

Hovrätten tillåter sig att i detta sammanhang upptaga ett ämne, som väl

ej behandlas i den remitterade promemorian men som har visst samband med

där avsedda spörsmål. Enligt 5 § strafflagen för krigsmakten skola krigsartiklarna

äga tillämpning allenast i fråga örn brott, som förövas i krigstid eller

eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. Här är sålunda förutsättningen

för de strängaste straffbestämmelsernas tillämplighet bestämd på ett

tredje sätt. Stadgandet torde vara så att förstå, att krigsartiklarna skola gälla,

förutom vid krigstillstånd, allenast om officiellt meddelande utgått, att allmän

mobilisering påbjudits (se justitiedepartementets promemorior 1940: 2 sid.

12). Om stadgandet så tolkas, innebär det tydligen, att beträffande krigsartiklarnas

tillämplighet sådan klarhet vinnes, som hovrätten anser eftersträvansvärd

även på det med remissen avsedda området. Ur saklig synpunkt synes det

emellertid tvivelaktigt, huruvida krigsartiklarnas tillämplighet bör göras beroende

av att allmän mobilisering officiellt påbjudits. Erfarenheten från

skilda länder torde ådagalägga, att av politiska skäl officiellt meddelande örn

allmän mobilisering i regel utfärdas först i omedelbart samband med ett

krigsutbrott. Anledning att bringa krigsartiklarna i tillämpning kan emellertid

föreligga även om krig ej anses oundvikligt; avsikten med det strängare

straffhotet kan i själva verket vara en önskan att förebygga handlingar, som

i ett kritiskt läge lätteligen kunde leda till krig. Frågan örn krigsartiklarnas

tillämplighet bör därför ej förknippas med spörsmålet om allmän mobilisering

av krigsmakten utan prövas självständigt och göras beroende av särskilt

beslut av Kungl. Majit.

Även sträf frätt skommittén har förordat, att de vid sidan om de normala

uppställda strängare straffsatserna göras tillämpliga vid krig eller då Konungen

på grund av krigsfara så förordnar. Kommittén framhåller, att på denna

väg möjlighet kunde öppnas att på ett tidigare stadium bringa även de strängaste

straffsatserna i tillämpning.

Överståthållarämbetet har funnit påkallat, att innebörden av uttrycken »då

krig hotar» i 6 och 8 §§ samt »krigsfara» i 29 a § närmare fixeras genom anknytning

tili någon av statsmakterna påbjuden åtgärd, såsom exempelvis intagande

av förstärkt försvarsberedskap eller av någon för det militära försvaret

eller för det civila luftskyddet fastställd högre beredskapsgrad. Av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län har framhållits, att lagtillämpningen borde

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

19

underlättas om de i 8 kap. strafflagen förekommande eller föreslagna uttrycken

»då krig hotar riket» och »krigsfara» ersattes med en formulering,

som anknöte till direkt påtagliga förhållanden, exempelvis förstärkt försvarsberedskap.

Rådhusrätten i Malmö har anfört, att den språkliga distinktionen

mellan sagda uttryck syntes tämligen vag, och att det därför måhända vore

önskvärt, om innebörden av ifrågavarande term kunde tydligare belysas i

förarbetena till en blivande lag i ämnet än vad hittills syntes hava skett. Såsom

lämpligt kriterium på krigsfara torde enligt rådhusrättens mening kunna

tjäna, att — för annat ändamål än övning — rikets krigsmakt helt eller

delvis ställts på krigsfot eller förstärkt försvarsberedskap anbefallts.

Chefen för försvarsstaben har anfört:

Under den tid, som förflutit sedan den förstärkta försvarsberedskapen i

september 1939 påbjöds, kan faran för krigsutbrott flera gånger hava varit

så stor, att situationen med fog kunnat betecknas såsom att krig hotat riket,

men det oaktat hava domstolarna endast i få fall ansett sig böra tillämpa 6

eller 8 § i kapitlet på brott, vilka för sådant fall fallit därunder. Att avgöra

när en sådan situation föreligger innebär uppenbarligen ett övervägande av

ytterst känslig utrikespolitisk karaktär och är för övrigt i många fall fullständigt

omöjligt. Domstolarnas återhållsamhet kan därför förvisso te sig

förståelig. Emellertid föreligger största fara för att lagen av dessa skäl icke

erhåller tillräcklig effektivitet.

Försvarsstabschefen har vidare uttalat, att det torde vara att befara att

uttrycket »krigsfara», som i olika betydelser förekomme i ett stort antal

författningar, skulle giva anledning till tolkningssvårigheter.

Göta hovrätt har förutsatt att »krigsfara» i 29 a § hade samma innebörd

som i exempelvis lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. samt att

stadgandet i 29 a § följaktligen kunde tillämpas i ett läge sådant som det

nuvarande, då särskild försvarsberedskap blivit anbefalld.

Det är uppenbart att brott mot 8 kap. i regel äro farligare och därför mera

straffvärda om de förövas under krig eller då krigsfara råder. I viss mån har

också, såsom i promemorian påpekats, hänsyn härtill tagits i lagstiftningen.

De stränga straffbestämmelserna i 8 kap. 6 och 8 §§ mot krigsförräderi och

krigsspioneri äro sålunda endast tillämpliga vid krig eller då krig hotar riket.

Och krigsartiklarna i strafflagen för krigsmakten innebära, att vid krig eller då

allmän mobilisering påbjudits brott mot 8 kap. kunna beläggas med dödsstraff

i stället för straffarbete på livstid och med straffarbete på livstid i

stället för straffarbete i tio år. Det förtjänar erinras, att denna bestämmelse

i krigsartiklarna, jämte vissa andra stadganden däri, på grund av 8 § strafflagen

för krigsmakten icke blott gäller dem som även eljest lyda under sistnämnda

lag, utan envar som begår brott av angiven art inom riket, å krigsskådeplats

utom riket eller å område som av krigsmakten ockuperats.

De i promemorian föreslagna, såsom 29 a § upptagna bestämmelserna om

straffskärpning vid krig eller krigsfara innefatta en utbyggnad för de lägre

straffens vidkommande av skärpningsregeln i krigsartiklarna. I fråga örn

Departe
ments
chefen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

önskvärdheten av att för särskilt ömtåliga lägen på föreslaget sätt skärpa

straffhotet ha några delade meningar icke kommit till uttryck: bestämmelserna

härom, liksom de i promemorian föreslagna straffhöjningarna i särskilda

lagrum, ha mötts med gillande eller lämnats utan erinran i samtliga

avgivna yttranden. Även jag ansluter mig till förslaget i dessa delar.

Däremot har förslaget i vad det rör förutsättningarna för tillämpning av

29 a § blivit föremål för erinringar i yttrandena. Man har därvid framhållit

svårigheten för domstolar och åklagare och ännu mer för gärningsmannen

att bedöma huruvida vid viss tidpunkt krigsfara varit eller är för handen.

I samband härmed har även erinrats om de olika förutsättningar som, om

förslaget på denna punkt genomföres, skulle komma att behöva iakttagas vid

tillämpning av 8 kap., nämligen dels enligt krigsartiklarna krig och allmän

mobilisering, dels enligt 8 kap. 6—8 §§ krig och krigshot och dels slutligen

enligt 29 a § krig och krigsfara.

Det torde knappast kunna bestridas att det icke är fullt tillfredsställande

att göra tillämpningen av 29 a § beroende av en sådan förutsättning som

krigsfara, vars förhandenvaro skulle vara svår att bedöma även om — vilket

icke kan bliva fallet — samtliga kunskapskällor vore tillgängliga. En lämpligare

utväg synes vara att, såsom i vissa yttranden föreslagits, låta tillämpningen

bero på Kungl. Maj :ts beslut. I enlighet härmed har paragrafens omedelbara

giltighet inskränkts till att avse brott under krigstid. I fråga om tilllämpningen

under annan tid föreslås att Kungl. Maj:t skall äga förordna

därom, såframt det finnes påkallat med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner

sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Om

detta förslag genomföres, är jag för min del beredd tillstyrka att 29 a §

omedelbart sättes i kraft.

Ehuru de framförda erinringarna i viss mån drabba även uttrycket »då

krig hotar riket» i 6—8 §§, har någon ändring häri icke ansetts böra vidtagas.

De flesta bestämmelserna däri äro av sådant innehåll att de icke

kunna tillämpas annat än då en bestämd fara för krig med viss främmande

makt är för handen. Paragraferna kunna därför icke göras tillämpliga vid en

mera obestämd krigsfara utan att vittgående ändringar vidtagas, berörande

ett flertal lagrum i 8 kap. och avseende bland annat en inarbetning däri av

lagen örn straff för sabotage. En sådan omarbetning av kapitlet har emellertid

icke lämpligen synts böra ifrågasättas i detta sammanhang. Att i stället

inskränka tillämpligeten av 6—8 §§ till endast krigstid har ej heller ansetts

böra komma i fråga.

Beträffande förutsättningarna för krigsartiklarnas giltighet må nämnas,

att överbefälhavaren över rikets försvarskrafter i en framställning till Kungl.

Majit hemställt om sådan ändring i bestämmelsen härom att tillämpning av

krigsartiklarna kunde av Kungl. Majit beslutas vid krigsfara, alltså oberoende

av om mobilisering är anbefalld eller ej. Tillika har överbefälhavaren

hemställt om sådan ändring i 8 § strafflagen för krigsmakten att straffbestämmelsen

i krigsartiklarna mot sabotage och annan skadegörelse, 163 §

strafflagen för krigsmakten, erhåller tillämpning å envar som begår sådant

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 27.

21

brott, ändå att han icke lyder under strafflagen för krigsmakten. Denna

straffbestämmelse avser den som förstör inrättning eller anläggning, som är

avsedd för rikets försvar eller eljest för krigsmaktens behov, eller därå gör

sådan skada att väsentligt hinder uppkommer för krigsförberedelserna eller

krigsföretagen äventyras. Straffet är straffarbete på livstid eller från och

med åtta till och med tio år; dock stadgas dödsstraff eller straffarbete på

livstid för den händelse någon av gärningen fick svår kroppsskada eller död.

Slutligen har överbefälhavaren hemställt att straffarbete på livstid måtte införas

i lagen om straff för sabotage såsom högsta straff för sådant brott.

Till stöd för sin framställning har överbefälhavaren — med erinran att

vissa fall av uppsåtlig skadegörelse konstaterats vid flygvapnet — anfört, att

det kunde befaras alt i ett ytterligare skärpt läge sabotagehandlingar skulle

komma att företagas gentemot materiel vid försvarsgrenarna, antingen förövandet

skedde av ideologiska grunder eller för att tillhandagå utländska

uppdragsgivare. Det syntes därför såväl ur materiell försvarsberedskapssynpunkt

som av hänsyn till den vid försvarsmakten sysselsatta personalen vara

ett oavvisligt krav, att man genom effektivt verkande straffhot sökte i möjligaste

mån bidraga till att avskräcka från dylika gärningar. Ej heller borde

man förbise angelägenheten ur psykologisk synpunkt att söka förhindra, att

den känslan utbredde sig bland nyssnämnda personal, att anslag mot dess

säkerhet och liv kunde planeras och genomföras utan att samhällets reaktion

i form av straff stöde i någon som helst proportion till den åsyftade eller

åstadkomna skadan. Den till allenast vissa speciella fall inskränkta möjligheten

att tillämpa de i 19 kap. strafflagen stipulerade förhållandevis stränga

straffen samt det i lagen örn straff för sabotage stadgade låga straffmaximum

syntes icke uppfylla kravet på ett effektivt straffhot.

I vad framställningen åsyftar att dödsstraff nu skall göras tillämpligt, är

jag icke beredd att tillstyrka densamma. Ej heller synes det erforderligt att av

andra skäl föreslå någon ändring beträffande förutsättningarna för krigsartiklarnas

giltighet. Skulle sådana förhållanden inträffa att det finnes erforderligt

att låta dem träda i tillämpning, oaktat icke krigstillstånd råder eller

allmän mobilisering påbjudits, bör beslut härom träffas av Kungl. Maj:t och

riksdagen gemensamt. Ett dylikt beslut torde vid behov kunna åstadkommas

utan dröjsmål.

Vad angår överbefälhavarens framställning i övrigt må erinras att mot

krigsmakten riktade sabolagehandlingar omfattas av straffbestämmelsen mot

krigsförräderi i 8 kap. 6 § strafflagen. Då krigsartiklarna satts i tillämpning,

kan sådant brott enligt 133 § strafflagen för krigsmakten beläggas med dödsstraff,

och på grund av 8 § sistnämnda lag gäller detta, såsom förut nämnts,

även örn gärningsmannen eljest icke lyder under samma lag. Med hiinsyn

härtill synes det icke erforderligt att vidtaga någon ändring av 8 § nämnda

lag. Beträffande lagen örn straff för sabotage har, såsom i fortsättningen omtalas,

funnits påkallat att föreslå vissa straffskärpningar, avseende bland annat

införande av livstids straffarbete såsom högsta straff för sådant brott.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

De särskilda stadgandeiia i förslaget.

I anslutning till de inom justitiedepartementet nu utarbetade lagförslagen

må rörande de särskilda bestämmelserna däri nämnas följande.

I den mån annat ej omtalas eller framgår av sammanhanget överensstämma

de föreslagna bestämmelserna i sak med promemorian.

8 kap. strafflagen.

3 §•

I första stycket av paragrafen föreslås den ändringen att straffet, som för

närvarande utgöres av fängelse, skall vara fängelse eller straffarbete i högst

två år.

4 och 4 a §§.

I enlighet med vad förut anförts föreslås, att det led i brottsbeskrivningen,

vari omtalas »annan i lag eller författning förbjuden gärning», skall vidgas

till att omfatta även gärning som enligt sådan lag eller författning skulle

vara straffbar om'' gärningen förövats mot Sverige eller svensk man. En mindre

jämkning har därvid skett i avfattningen av den nuvarande bestämmelsen.

Utvidgningen har medfört att två andra led i brottsbeskrivningen såsom onödiga

synts kunna uteslutas, nämligen de som åsyfta angrepp med våldsamma

medel å främmande makts styrelseskick samt ärekränkning eller annat brott

mot främmande statsöverhuvud eller mot främmande makts sändebud här

i riket. Vidare har, på sätt tidigare anförts, dels såsom förutsättning för straffbarhet

uppställts att gärningen skall framkalla fara för att rikets vänskapliga

förbindelser med främmande makt skadas dels ock straffmaximum höjts från

två till fyra års straffarbete.

I likhet med vad nu gäller skall brott mot förevarande paragraf ej få åtalas

av allmän åklagare utan Konungens lov. Stadgandet härom hade före ändringarna

år 1940 sin plats i en särskild paragraf, 29 §, men sammanfördes

då med straffbestämmelsen i 4 §. I anledning av att sammanföringen, på

grund av hänvisningen i 3 § 9:o tryckfrihetsförordningen, kan vara ägnad

att föranleda missförstånd, har åtalsbestämmelsen nu åter placerats i en särskild

paragraf, 4 a §.

8 §■

De föreslagna ändringarna, som äro av redaktionell art, innebära dels att,

i enlighet med promemorian, den nuvarande föreskriften örn lämnande av

oriktig uppgift skall utgå ur paragrafen och ersättas av en allmän bestämmelse,

som i promemorian var upptagen såsom 13 a § men nu införts i 13 §,

dels ock att härutöver vidtagits en mindre jämkning.

9 §.

Straffet är för närvarande högst straffarbete i två år. En straffskärpning

föreslås som innebär att straffskalan blir fängelse eller ock straffarbete i

högst fyra år; dock att böter må ådömas om faran var ringa.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

10 §.

I första stycket föreslås en höjning av straffmaximum från straffarbete i

två år till sådant straff i fyra år.

Den i andra stycket för närvarande förekommande bestämmelsen om straff

för utlämnande av oriktiga uppgifter skall i enlighet med promemorian utgå

på grund av tillkomsten av den nya allmänna bestämmelsen i 13 §. I stället

bär nu, av skäl som omtalas vid 11 §, i förevarande stycke införts den föreskrift

— örn förhöjt straff då den brottslige är en särskilt betrodd person —

som för närvarande är upptagen i 13 §. I föreskriftens lydelse har därvid vidtagits

en redaktionell jämkning.

11 §•

Straffet för spioneri beträffande svenska hemliga sakförhållanden är för

närvarande straffarbete i högst sex år. Om sådan gärning förövas av särskilt

betrodd person, skall dock enligt nuvarande 13 § dömas till straffarbete

från och med sex till och med tio år eller på livstid.

I promemorian föreslogs icke någon ändring i dessa straffsatser. I två yttranden

har emellertid hemställts om en straffskärpning även beträffande 11 §.

Stockholms rådhusrätt har härutinnan anfört:

Enligt rådhusrättens förmenande bör en höjning av straffmaximum ske

jämväl beträffande 11 §. För sådana i 11 § avsedda gärningar, som innefatta

lämnande av upplysningar, finnes visserligen en strängare latitud angiven i

13 § för det fall att gärningsmannen varit särskilt betrodd med vad som

uppenbarats. Men fall kunna tänkas förekomma, då gärning, som är att hänföra

under 11 § men beträffande vilken nyssberörda förutsättning för straffskärpning

icke föreligger, bör bedömas strängare än nuvarande latitud i 11 §

medger, exempelvis då en person, som icke intagit förtroendeställning, uppenbarat

för rikets försvar särskilt viktiga anordningar.

Chefen för försvarsstaben har erinrat, att gärningar av ifrågavarande

slag, även om de begås under tid då krigshot icke synes vara aktuellt, kan

vara av ytterst ödesdiger natur, samt har vidare anfört:

Visserligen har man i sådant fall, därest spioneri begås av person som i

13 § avses, möjlighet att utdöma ett straff av t. o. m. straffarbete på livstid.

Därest sådant brott begås av annan —- ett fall som kan vara lika farligt

och med vilket nian torde hava väl så stor anledning att räkna — har man

däremot endast den jämförelsevis låga straffsatsen i 11 § att tillgå. Ur dessa

synpunkter innebär promemorians förslag örn, förutom höjning av straffsatserna

för vissa brott, en generell höjning av straffskalorna för vissa

brott vid krig eller krigsfara en förbättring i önskvärd riktning. Även efter

en ändring i enlighet med promemorians förslag kommer emellertid tilllämpningen

av det för krigsförräderi och krigsspioneri stadgade höga, ur

avskräckningssynpunkt synnerligen betydelsefulla maximistraffet livstids

straffarbete, att bliva beroende av den vanskliga tolkningen av spörsmålet

örn krigshot förelegat eller ej. Med hänsyn särskilt till det sistnämnda anser

jag det nödvändigt att i fall, som är att bedöma enbart enligt 11 §, möjlighet

gives att vid krigsfara tillgripa livstids straffarbete åtminstone vid synnerligen

försvårande omständigheter.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departe
ments
chefen.

I rådhusrättens yttrande har jämväl uttalats en erinran beträffande en

av de förutsättningar som uppställas för tillämpningen av 11 §, liksom av

nuvarande 14 §, nämligen att för straffbarhet kräves att den brottslige förövat

gärningen »för att gå främmande makt tillhanda». Härom har rådhusrätten

anfört:

Erfarenheten har visat, att fall kunna förekomma, där gärningsman

icke kan övertygas om direkt uppsåt men otvetydigt haft indirekt eller

eventuellt uppsåt i angivet hänseende. Sålunda har förekommit, att gärningsmannens

önskan allenast gått ut på att främja viss uppgiven organisations

verksamhet eller att hjälpa en anhörig eller annan gärningsmannen

närstående person. Då gärningar begångna med indirekt eller eventuellt uppsåt

enligt rådhusrättens förmenande böra ur straffsynpunkt jämställas med

gärningar, som förövats med direkt uppsåt, hemställer rådhusrätten, att i

samband med de föreslagna ändringarna även vidtages ändring, varigenom

11 § samt förslagets 14 § och 14 a § komma att omfatta jämväl gärningar,

vid vilka gärningsmannen haft allenast indirekt eller eventuellt uppsåt att

tillhandagå främmande makt.

Vad i yttrandena anförts synes innefatta skäl att föreslå en skärpning av

straffet för spioneri i fall då något uppenbarats som är av synnerlig vikt.

För sådana svåra och farliga brott synes böra gälla samma straffsats som

för dem, vilka äro kvalificerade därigenom att gärningsmannen är en särskilt

betrodd person, eller straffarbete i 6—10 år eller på livstid.

Vid genomförandet av denna ändring i 11 § har befunnits lämpligast att

överföra innehållet i nuvarande 13 § till de olika lagrum, 10—12 §§, å

vilka den har avseende. Därvid har blivit erforderligt att uppdela paragrafen

på två stycken.

Stockholms rådhusrätts hemställan om ändrad förutsättning i fråga örn

gärningsmannens uppsåt har icke ansetts böra föranleda någon åtgärd. Vad

som ger brott mot 11 § dess svårare karaktär och därigenom motiverar den

stränga straffsatsen är just att gärningsmannen åsyftat att gå främmande

makt tillhanda. Kravet på sådant uppsåt utgör fördenskull skiljemärket

mellan 11 § och den lindrigare straffbestämmelsen i 10 §. På liknande

sätt förhåller det sig beträffande första och andra stycket i nuvarande 14 §;

i motsats till vad rådhusrätten antagit fordras nämligen för ansvar enligt

14 § andra stycket ej mera än vanligt uppsåt i nämnda hänseende. Anmärkas

må vidare att, om än vissa skäl tala för en sådan ändring, dessa dock

bliva av mindre betydelse efter de nu föreslagna skärpningarna av straffen

för brott mot 9 och 10 §§. I fråga om innebörden av ifrågavarande

krav må för övrigt anmärkas att med fall, då syftet är att gå främmande

makt tillhanda, enligt vedertagen åsikt är att likställa sådana fall då gärningsmannen

ytterst åsyftar något annat, t. ex. att hjälpa en anhörig, men

uppnår detta genom att röja en hemlighet med visshet örn att upplysningen

vidarebefordras till främmande makt.

12 §.

I enlighet med promemorian har, till följd av att nuvarande andra stycket

i 10 § uteslutits, en ändring vidtagits beträffande den nuvarande hänvis
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

25

ningen i 12 § till 10 § första stycket. Härutöver föreslås nu vissa andra

jämkningar. På sätt omtalas vid 13 § har sålunda i 12 § intagits den bestämmelse

örn straffskärpning, som för närvarande har sin plats i 13 §.

Därvid har straffsatsen jämkats, i det att såsom förutsättning för ådöinande

av bötesstraff angivits att brottet skall vara ringa i stället för att omständigheterna

skola vara synnerligen mildrande.

13 §.

Enligt promemorian skulle i en ny 13 a § upptagas en allmän bestämmelse

av innehåll, att stadgandena i 8—13 §§ skulle tillämpas ändå att den

uppgift, varom vore fråga, var oriktig, dock endast såframt uppgiften vöre

sådan att dess meddelande till främmande makt kunde skada riket.

I fråga om denna bestämmelse anfördes i promemorian:

För tillämpning av 9—-13 §§, som röra obehörig befattning med eller utlämnande

av uppgifter angående svenska hemliga sakförhållanden, fordras

i regel att det är fråga om en riktig uppgift. Beträffande oriktig uppgift

som skulle varit att anse såsom hemlighet om den varit sann gäller dock,

alt straff kan inträda antingen enligt 10 och 11 §§, örn någon utlämnar

sådan uppgift med uppsåt att vilseleda, eller ock enligt 23 § •—• för försök

till sådant spioneri som avses ilig — om någon utlämnar oriktig uppgift

i tro att den är sann. Den skillnad som sålunda — i motsats till vad som

enligt 8 § gäller beträffande krigsspioneri —- göres i 9—13 §§ mellan riktiga

och oriktiga uppgifter medför, att vissa luckor uppkomma i det straffbara

området. Så t. ex. kan straff enligt 10 § ej ådömas den som lämnat en oriktig

uppgift i tro att den var sann. I sådant fall föreligger ett försök, vilket

synes vara lika straffvärt som det fullbordade brott som består i medvetet

lämnande av oriktig uppgift i uppsåt att vilseleda. I syfte att bota dessa

brister har i en ny 13 a § upptagits ett stadgande, som medför att straff

skall inträda oberoende av uppgiftens riktighet eller oriktighet och oavsett

gärningsmannens insikt härom. Dock fordras, såsom för närvarande enligt

10 §, att uppgiften är sådan att dess meddelande kan skada riket. Stadgandet

gäller med avseende å 8—13 §§, varför de särskilda bestämmelserna

i 8 och 10 §§ örn oriktiga uppgifter kunna utgå. I

I anledning av att, såsom förut nämnts, det nuvarande innehållet i 13 §

fördelats på 10—12 §§, har den i promemorian såsom 13 a § upptagna

bestämmelsen, som i sak lämnats utan anmärkning i yttrandena, kunnat

intagas i 13 §. Bestämmelsen har erhållit en ändrad lydelse. I fråga örn

innebörden av densamma må anmärkas, att då där talas om upplysning,

avses uppenbarligen även sådan upplysning som, på sätt i 9 § sägs, innefattas

i skrift, teckning eller annat föremål. Straff för obehörig befattning

med eller lämnande av oriktig upplysning skall, liksom för närvarande, inträda

endast såframt uppgiftens meddelande till främmande makt kan

skada riket. Härmed torde i främsta rummet åsyftas den skada som en

sanningslös uppgift kan medföra i politiskt avseende, men därjämte avses

även den skada som kan föranledas av en oriktig upplysning i fall då den

äger en kärna av sanning.

Departe
ments
chefen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

14 och 14 a §§.

Med hänsyn till arten av de brott, vilka äro att hänföra till spioneri enligt

nuvarande 14 § första stycket, föreslogs i promemorian en straff skärpning

av samma slag som i 9 och 10 §§ eller en höjning av straffmaximum från

straffarbete i två år till sådant straff i fyra år. Beträffande det för närvarande

i 14 § andra stycket angivna brottet ansågs däremot en ändring

i motsatt riktning motiverad, nämligen såtillvida att möjlighet att ådöma

böter medgåves i fall då synnerligen mildrande omständigheter föreligga.

Under motivering att spioneri knappast vore en träffande benämning på

de brott som i allmänhet straffas enligt sistnämnda lagrum, föreslogs vidare

att straffbestämmelsen skulle överflyttas till en ny 14 a §, vari brottsbeskrivningen

gjordes något mera utförlig samt brottet erhöll benämningen

olovlig underrättelseverksamhet.

De sålunda föreslagna ändringarna ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i de avgivna yttrandena. I fråga om straffet för olovlig

underrättelseverksamhet har emellertid straffrättskommittén, med hänsyn

till den fara för riket sådant brott i regel innefattade, funnit det lämpligt,

att möjligheten att ådöma böter begränsades till fall, då brottet vore ringa,

så att böter alltså icke borde få ådömas enbart på grund av mildrande

omständigheter med avseende på den brottsliges person. Beträffande lydelsen

av 14 a § har Svea hovrätt ansett den nuvarande brottsbeskrivningen

i 14 § andra stycket vara att föredraga framför den i promemorian föreslagna,

enligt vilken den brottsliga verksamheten skulle avse anskaffande eller

meddelande av uppgifter av militär eller politisk innebörd.

Härutöver har i några yttranden ifrågasatts vidtagandet av vissa ytterligare

ändringar i paragraferna. Såsom förut nämnts har Stockholms rådhusrätt

uttalat sig för en ändring beträffande kravet i 14 § att gärningsmannen skall

avse att gå främmande makt tillhanda. I fråga örn den föreslagna 14 a §

har justitiekansler sämb etet framhållit, alt rekvisitet »för främmande makts

räkning» i den föreslagna 14 a § måhända innebure en begränsning i det

straffbara området, som i praktiken kunde te sig mindre önskvärd. Härom

har i yttrandet anförts:

En olovlig underrättelseverksamhet torde nämligen kunna bedrivas för en

organisations räkning, icke för en främmande makts, men likväl böra drabbas

av ansvar som är stadgat i förevarande paragraf. Och örn verksamheten,

på sätt i 14 a § sägs, faktiskt utövas för en främmande makts räkning, kunna

bevissvårigheter uppstå, därest verksamheten bedrives under en organisations

täckmantel. En jämkning av berörda uttryck skulle även ha betydelse

för 26 och 28 §§. Ämbetet, som icke är i tillfälle framställa något bestämt

förslag till täckande av den brist, som härutinnan möjligen föreligger, har

velat omnämna förhållandet för eventuell närmare undersökning. Måhända

kan det visa sig lämpligt att med främmande makt i 14 a § likställa den

som handlar i främmande makts intresse och för sådant ändamål komplettera

29 §.

Beträffande uttrycket »bedriver---verksamhet» i 14 a § har Göta

hovrätt hänvisat till vad hovrätten, på sätt förut angivits, anfört rörande

motsvarande uttryck i förslaget till ändring av 8 kap. 4 §.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

27

Såsom jag förut uttalat ansluter jag mig till förslaget om en straffskärpning

för brott mot nuvarande första stycket, motsvarande 14 § i förslaget.

Förslaget att upptaga bestämmelsen i andra stycket såsom en särskild

paragraf och å brott mot densamma använda en annan benämning än spioneri

har i yttrandena lämnats utan anmärkning och synes innefatta en förbättring.

Förslaget har därför ansetts böra godtagas. Brottsbeskrivningen

har dock, på sätt Svea hovrätt förordat, givits samma avfattning som för

närvarande. Göta hovrätts erinran mot att straffbarheten är knuten vid att

en brottslig verksamhet bedrives har däremot icke föranlett någon ändring,

enär det icke synes önskvärt att utvidga straffbestämmelsen så att den omfattar

även en enstaka gärning som icke ingår såsom ett led i en verksamhet

av angiven art. Av skäl som angivits vid 11 § har ej heller upptagits

Stockholms rådhusrätts ändringsförslag. Vad angår justitiekanslersämbetets

uttalande om rekvishet »för främmande makts räkning» må framhållas,

att detta i allmänhet torde böra anses uppfyllt örn verksamheten uppenbarligen

bedrives till förmån för främmande makt, vare sig uppdragsgivaren

är en organisation eller en agent som handlar i främmande makts intresse.

Med hänsyn härtill ha gällande bestämmelser ansetts kunna bibehållas oförändrade.

I fråga om straffet för brott mot 14 a § innebar förslaget en ändring av

gällande lag så till vida att böter infördes i straffsatsen för fall då omständigheterna

äro synnerligen mildrande. Med hänsyn till att ifrågavarande

brott kunna vara av mycket skiftande art såväl beträffande brottets svårhetsgrad

som med hänsyn till gärningsmannen har förslaget på denna punkt

godtagits.

I anledning av det föreslagna allmänna stadgandet i 13 § angående oriktiga

upplysningar må nämnas, att någon motsvarande bestämmelse icke

synes erforderlig såvitt angår brott mot de nya 14 och 14 a §§. Det synes

nämligen vara uppenbart att dessa lagrum äro tillämpliga beträffande såväl

riktiga som oriktiga uppgifter.

21 §.

Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga

uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, skall enligt

första stycket i förevarande paragraf dömas till straffarbete i högst fyra år

eller fängelse. Råder ej krig eller krigsfara, må dock, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, dömas till böter.

Gör någon under krig eller då krig hotar riket sådan gärning av oaktsamhet,

skall han enligt bestämmelse i andra stycket straffas med fängelse eller

böter.

I promemorian föreslogs ej annan ändring än att, med hänsyn till bestämmelserna

i den nya 29 a § örn straffhöjningar vid krig eller krigsfara, såsom

förutsättning för ådömandet av bötesstraff enligt första stycket endast

uppställts, att omständigheterna äro synnerligen mildrande.

Departe
ments
chefen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Mot den föreslagna ändringen har chefen för försvarsstaben anmärkt att

det därigenom bleve möjligt att även vid krig eller krigsfara ådöma böter

för uppsåtligt brott mot 21 §, något som knappast torde vara avsett och ej

syntes lämpligt. I övrigt har försvarsstabschefen rörande 21 § anfört:

Det synes mig uppenbart, att möjligheten att med straff träffa uttalanden,

ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, måste vidgas. Under oroliga

tider kunna osanna och vilseledande dylika uttalanden vålla synnerlig skada,

och någon fara för att vidgad straffmöjlighet under lugna tider skall missbrukas

torde ej föreligga redan av den anledningen att det stränga kravet,

att ett uttalande skall vara ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, då

uppenbarligen mycket mer sällan är uppfyllt. För straff enligt 1. stycket av

21 § fordras nu, att utspridaren haft uppsåt att giva ryktena eller uttalandena

allmän spridning och kännedom om deras sanningslöshet, varjämte förutsättes

att ryktena eller uttalandena blivit allmänt spridda. Av lagrådet

framhölls år 1936 i samband med omarbetningen av dåvarande 8 kap. 14 §,

att enligt den föreslagna lydelsen, där brottsbeskrivningen med en mindre

avvikelse var densamma som i nu ifrågavarande lagrum, förutsättningarna

på straffbarhet i vissa avseenden voro synnerligen stränga, och att det icke

vore uteslutet att stadgandet därför komme att sakna egentlig betydelse i det

praktiska rättslivet. Detta utalande får jag understryka. Dessutom får jag

beträffande oaktsamlietsstraffet i denna paragrafs andra stycke framhålla,

att oaktsamt spridande av uttalanden av nu ifrågavarande slag är principiellt

förkastligt i krig som fred, och att ett straffbeläggande av sådant spridande

även under tid då krig ej råder eller krig ej hotar riket därför är väl motiverat.

Ej heller i detta avseende lärer en vidgad möjlighet till bestraffning

av skäl som nyss anfördes kunna befaras leda till missbruk. Jag får under

åberopande av det nu anförda hemställa, att paragrafen gives sådan avfattning,

att för straffbeläggande av uppsåtlig gärning icke fordras att utspridaren

haft uppsåt att giva allmän spridning åt de gjorda uttalandena, och att

straff för oaktsamhet inträder även om krig ej råder eller hotar riket.

Stadsfiskalen W. Ryhninger har i ett av Överståthållarämbetet insänt yttrande

anfört:

I fråga om 21 § synes densamma med nuvarande formulering hava ett alltför

begränsat tillämpningsområde för att vara till verklig nytta under nuvarande

förhållanden. Ovisst är huruvida uttrycket »falska rykten och lögnaktiga

uttalanden» även är tillämpligt å delvis riktiga men överdrivna och

förvrängda uppgifter. Vidare är bestämmelsen att uttalandena skola vara

»ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet» alltför sträng för att lagrummet

skall kunna få någon praktisk betydelse. Dessutom torde det vara ett

alltför strängt krav beträffande det subjektiva rekvisitet att gärningsmannens

uppsåt skall avse att giva allmän spridning åt de avsedda uttalandena. Under

nuvarande förhållanden, då ett behov uppenbarligen finnes av en praktisk

användbar lagbestämmelse såsom medel i kampen mot det samhällsfarliga

ryktessprideriet, vore det önskvärt att lagrummet i fråga erhåller en lämpligare

och efter de praktiska förhållandena bättre avpassad utformning.

I anslutning till Ryhningers anförande har Överståthållarämbetet uttalat:

Ämbetet anser sig böra understryka angelägenheten av att den i 21 § angivna

brottsbeskrivningen ändras så, att ökade möjligheter till reaktion mot

ryktessmideriet skapas. Det nuvarande rekvisitet att handlingen eller ryktessmideriet

skall vara ägnad medföra fara för rikets säkerhet synes innebära

alltför stora krav på den effekt, som genom handlingen skall hava framkal
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

29

lats. Möjligen skulle en önskvärd lättnad härutinnan kunna ernås genom att

ordet »ägna» utbyttes mot ordet »kunna». Vidare lärer uttrycket »rikets säkerhet»

innebära anspråk på att effekten av ryktessmideriet skall vara av

viss, mera betydande omfattning. För att göra paragrafen mera praktiskt

användbar torde det sistnämnda uttrycket böra utbytas mot uttryck, som

angiver att straffbarhet skall inträda även om handlingen medför fara, som

icke berör riket i dess helhet, utan endast för någon enstaka av samhällets

funktioner, t. ex. ett avsnitt av försvarsmakten etc.

För närvarande kan för uppsåtlig! brott mot förevarande paragraf bötesstraff

ådömas endast örn krig eller krigsfara ej råder. Den ändring härutinnan

som promemorian innebar torde, såsom chefen för försvarsstaben anmärkt,

vara mindre lämplig. Förslaget har därför ändrats på denna punkt

genom att i 29 a § införts en bestämmelse, enligt vilken lägre straff än fängelse

ej må ådömas därest dylikt brott förövas vid krig eller eljest då 29 a §

äger tillämpning.

Det nuvarande andra stycket, som innehåller en straffbestämmelse för den

som av oaktsamhet begår i paragrafen avsedd gärning, skulle enligt promemorian

bibehållas oförändrat, men omfattades åtminstone formellt av hänvisningen

i 29 a §. Då bestämmelsen blott gäller vid krig eller då krig hotar

riket, var hänvisningen ägnad att föranleda missförstånd. I stället för att

inskränka hänvisningen i 29 a § till att avse endast första stycket i 21 § har

emellertid nu bestämmelsen i andra stycket överflyttats till 29 a § och den

avses skola bliva tillämplig under samma förutsättningar som 29 a § i övrigt.

Samtidigt har straffet ansetts böra skärpas genom att straffarbete i högst

två år införts i straffsatsen samt bötesstraff förbehållits för fall då brottet

är ringa. Genom dessa ändringar torde chefens för försvarsstaben hemställan

rörande 21 § ha i viss mån tillmötesgåtts, och beträffande motiven för

desamma kan jag därför hänvisa till vad han därutinnan anfört. Att i vidare

mån än nu föreslagits vidga tillämpningsområdet för ifrågavarande straffbestämmelser

har däremot icke funnits tillrådligt.

22 §.

Straffet föreslås skola skärpas genom att i straffsatsen jämte fängelse upptages

straffarbete i högst två år.

I samband härmed må nämnas, att i ett av Överståthållarämbetet insänt

yttrande av t. f. polismästaren i Stockholm denne ifrågasatt om icke straffbestämmelse

borde finnas för det fall, att någon av främmande makt mottoge

penningar eller annat för att här i riket bedriva utländsk propaganda av

den beskaffenhet, att den kunde medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser

med främmande makt. Möjligen borde, med hänsyn till att avgörande

örn brottslighet kunde vara av ömtålig politisk natur, en dylik bestämmelse

inrymmas under 4 § och föreskrift utfärdas, att åtal ej finge av allmän

åklagare anställas utan Konungens lov. Överståthållarämbetet har givit sin

anslutning till detta uttalande.

Departe
ments
chefen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

I nämnda yttranden torde avses sådan propaganda i främmande makts

intresse som åsyftar att påverka den allmänna uppfattningen i Sverige rörande

samma eller ock annan främmande makt.

I det sakkunnigbetänkande som ligger till grund för det nya 8 kap. uttalades,

att det kunde ifrågasättas att under straffbestämmelsen medtaga

all propaganda i den främmande maktens intresse. Detta ansågs emellertid

mindre lämpligt bl. a. därför att det knappast funnes anledning att medtaga

agitation som helt öppet angåve sig företräda den främmande maktens synpunkter

på dess egna angelägenheter t. ex. i ett krig eller eljest ett motsättningsförhållande

till en annan främmande makt. Dylik »upplysningsverksamhet»

vöre visserligen ofta högst ensidig eller på annat sätt snedvriden,

men den vore bl. a. på grund av sin öppna metod icke så farlig för den

svenska staten. Ett inskridande däremot torde följaktligen böra kräva, att

en sådan propagandaverksamhet tagit former som i och för sig innebure

överträdande av särskilda straffbestämmelser i 8 kap. eller i tryckfrihetsförordningen.

Dessa synpunkter synas alltjämt innefatta tillräckliga skäl att icke företaga

sådan utvidgning av straffbestämmelsen, som ifrågasatts i yttrandena.

23 §.

De föreslagna ändringarna i 11 § ha föranlett vissa följdändringar i förevarande

paragraf.

26 §.

I denna paragraf har en ändring föranletts av den föreslagna uppdelningen

av den nuvarande 14 § i två paragrafer med olika brottsbenämning.

I promemorian föreslogs härjämte att i ett nytt andra stycke skulle meddelas

en utvidgad straffbestämmelse beträffande medverkan vid spioneri och

olovlig underrättelseverksamhet. Beträffande denna ändring anfördes i promemorian

att, enligt vad erfarenheten visat, det ej sällan förekommer, att

personer som medverkat vid spioneri gått fria från straff på grund av att

full bevisning ej kunnat föras om att de känt till verksamhetens art eller syfte.

Särskilt hade det varit fråga örn fall då medverkan bestått däri, att en

spion fått använda annans adress såsom s. k. täckadress och att inkomna brev

och meddelanden vidarebefordrats till spionen. Om den medverkande i ett

sådant fall hade anledning misstänka att det vore fråga örn spioneri, syntes

starka skäl tala för att han straffades för sin medverkan. I den ifrågavarande

bestämmelsen föreslogs ett straff av böter eller fängelse.

Den föreslagna nya straffbestämmelsen, som ej föranlett anmärkning i yttrandena,

synes innebära en tillfredsställande komplettering av straffskyddet

mot spioneri- och annan hemlig underrättelseverksamhet. Bestämmelsen har

därför upptagits utan annan ändring än att i straffsatsen fängelse nämnts

före böter.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet vid straffansvar att

anmäla brott mot vissa lagrum i 8 kap. I första punkten, som avser fall då

någon har vetskap om att brott mot de angivna lagrummen är å färde, föreslogs

i promemorian ej annan ändring än att den nya 14 a § medtagits i uppräkningen

av lagrum. För det fall då man ej har tillräcklig bevisning om

brottet stadgas i andra punkten skyldighet att, utan att nämna personen, uppenbara

de omständigheter som äro kunniga. I denna punkt föreslogs en

ändring som innebär borttagande av orden »utan att nämna personen». I

promemorian anfördes, att den nuvarande föreskriften, som tydligen vore

opraktisk, icke torde vara erforderlig vare sig av hänsyn till den misstänkte,

som ändå icke kunde undgå att beröras av en polisundersökning, eller till den

som gjorde anmälan; att den sistnämnde, som fullgjorde en i lag stadgad

skyldighet, icke kunde drabbas av straff enligt 16 kap. strafflagen torde

utan vidare vara tydligt.

Svea hovrätt och sträffrättskommittén ha beträffande andra punkten hemställt

att där upptages en särskild straffsats med lägre maximum än i första

punkten. Såsom skäl härför har kommittén anfört att det framstode såsom

oegentligt att straffa oaktsam underlåtenhet att upptäcka brottet lika strängt

som uppsåtlig, när oaktsam medverkan enligt 26 § andra stycket bestraffades

enligt en särskild lindrigare straffskala. Vad angår 28 § tredje punkten,

bär kommittén erinrat att den skall erhålla ändrad lydelse enligt kommitténs

förslag till lagstiftning örn förmögenhetsbrott. Då nämnda förslag torde komma

att föreläggas samma riksdag som det nu förevarande förslaget, vilket

dock kunde väntas träda i kraft tidigare, syntes det lämpligaste vara att här

ändra paragrafen på sätt komitténs förslag innebär.

I förslaget har vidtagits de ändringar varom i yttrandena hemställts, varjämte

de tre punkterna intagits i var sitt stycke. Straffet enligt andra stycket

för oaktsam underlåtenhet att anmäla brott har ansetts böra vara högst straffarbete

i två år.

Bestämmelsen i tredje stycket, motsvarande nuvarande tredje punkten som

enligt promemorian icke skulle undergå någon ändring, har erhållit den lydelse

som bestämmelsen skulle erhålla enligt det förslag till lag om ändring

i vissa delar av strafflagen, vilket den 30 maj 1941 remitterades till lagrådet

för yttrande. I proposition nr 4 till innevarande års riksdag angående sistnämnda

lagförslag har 28 § uteslutits.

29 §.

Uppräkningen av lagrum i denna paragraf, som enligt promemorian ej

skulle undergå någon ändring, har ansetts böra fullständigas genom att även

25 § medtages.

Departe
ments
chefen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

29 a §.

I fråga om förevarande paragraf må hänvisas till vad tidigare anförts i

samband med redogörelsen för innehållet i promemorian samt vid 21 § i förslaget.

Utöver där angivna ändringar i det vid promemorian fogade lagutkastet

har uppräkningen av lagrum i 29 a § jämkats därigenom att hänvisningen

till 24 och 25 §§ begränsats att avse stämpling eller förberedelse till

högförräderi, eftersom straffbestämmelserna mot krigsförräderi blott gälla vid

krig eller då krig hotar riket.

30 §.

I första stycket av förevarande paragraf föreskrives att vad någon, som

är förfallen till ansvar för brott varom i 8 kap. sägs, för brottet mottagit eller

dess värde skall vara till kronan förverkat.

I Stockholms rådhusrätts yttrande har framhållits, att bestämmelsens avfattning

föranlett tveksamhet vid tolkningen i fall då det mottagna eller däremot

svarande värde icke funnes att tillgå. Rådhusrätten har ifrågasatt, huruvida

icke bestämmelsen borde ändras så att överensstämmelse ernåddes med

motsvarande bestämmelser i vapenkungörelsen m. fl. författningar.

I anledning härav har bestämmelsen jämkats i förtydligande syfte.

Enligt förslaget skola de nya bestämmelserna träda i kraft omedelbart efter

utfärdandet.

Lagen om straff för sabotage.

Förevarande lag, vars giltighetstid utgår den 31 mars 1942, föreslås skola

äga fortsatt giltighet, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.

Därjämte föreslås att jämväl i denna lag, som icke berördes av de nämnda

promemoriorna, skola — med giltighet från och med den 1 april 1942 — vidtagas

vissa ändringar, främst avseende straffskärpningar. För sabotagebrott

under tid då krig hotar riket kan enligt 8 kap. 6 § strafflagen ådömas straffarbete

på livstid, och straffmaximum för försök till sådant brott är enligt

8 kap. 23 § straffarbete i tio år. Enligt 1 och 2 §§ i sabotagelagen är högsta

straffet för fullbordat brott straffarbete i tio år och för försök sådant straff

i åtta år. Uppenbarligen kunna emellertid sabotagebrott under sådan tid, för

vilken sabotagelagen är avsedd att gälla, innebära lika stora faror som då krig

hotar riket. Med hänsyn härtill synas straffmaxima enligt 1 och 2 §§ sabotagelagen

böra vara desamma som enligt 8 kap. 6 och 23 §§ strafflagen. Till

följd av straffhöjningen i 1 § sabotagelagen kan straffskärpningsregeln i 4 §

samma lag icke erhålla tillämpning beträffande brott mot 1 § och hänvisningen

till denna paragraf har därför uteslutits ur 4 §. I 6 § samma lag har

vidtagits en jämkning av samma innebörd som ändringen i 8 kap. 30 § strafflagen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27.

33

I enlighet nied vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

lag om ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen; och

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn

straff för sabotage.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

T. Eliason.

1 Det förstnämnda lagförslaget, vilket är lika lydande med motsvarande vid propositionen

fogade lagförslag, har här uteslutits.

Biliana Bil riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 27. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995)

om straff för sabotage.

Härigenom förordnas, att lagen den 13 december 1940 örn straff för sabotage,

vilken gäller till och med den 31 mars 1942, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1943; dock att från och med den 1 april 1942 1, 2,

4 och 6 §§ skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Den som, med uppsåt att skada försvaret eller folkförsörjningen eller störa

förvaltningen eller den allmänna ordningen,

förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål, som är av betydelse

för försvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål

åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avlämnande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användande av anläggning, inrättning

eller föremål, som nyss nämnts,

eller gör annat därmed jämförligt sabotage,

dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande, må till fängelse dömas.

2 §■

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, dömes högst till

straffarbete i tio år.

4 §•

Har i fall, som omförmälts i 2 eller 3 §, den brottslige för brottets utfö- .

rande övat våld å person eller hot örn omedelbar användning av sådant våld

eller har han mot någon som lagligen sökt å bar gärning gripa honom övat

våld eller hot som nyss sagts, dömes till straffarbete intill två år utöver den

eljest för brottet bestämda högsta strafftiden.

6 §•

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott, varom i 1, 2, 3 eller 4 §

förmäles, för brottet mottagit skall vara till kronan förverkat; finnes det ej

kvar, skall i stället dess värde gäldas. Föremål, som begagnats såsom hjälpmedel

för utförande av sådant brott eller varit avsett därtill, må ock förklaras

förverkat till kronan, evad till ansvar dömes eller ej.

Vad sålunda---för krigsmakten.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

35

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 januari

1942.

Närvarande:

justitierådet Forssman,

regeringsrådet Lundevall,

justitieråden Sterzel,

Nissen.

Enligt lagrådet den 24 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 16 januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om ändring i vissa delar av 8 kap.

strafflagen och lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december

1940 (nr 995) örn straff för sabotage.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet

Nils Regner.

Förslagen föranledde allenast följande yttrande av lagrådet.

Efter den föreslagna höjningen av straffmaximum i 2 § lagen örn straff

för sabotage kan, vid tillämpning av 4 §, straffet uppgå till straffarbete i

tolv år. På sätt lagrådet i utlåtande den 9 december 1940 över det av riksdagen

antagna förslaget till sabotagelag framhållit, möter det betänkligheter

att sålunda avvika från den i 2 kap. 3 § strafflagen uppställda grundsatsen

att maximum för straffarbete, som ådömes på viss tid, är tio år, där ej annat

följer av 4 kap. Detta föranleder närmast att hänvisningen i 4 § sabotagelagen

till 2 § bör uteslutas. Under 4 § skulle då endast ingå fall enligt 3 §.

Att med hänsyn till allenast dessa fall bibehålla specialbestämmelsen i 4 §

kan emellertid icke anses behövligt. Den särskilt försvårande omständighet,

som ligger däri att en sabotagehandling är förenad med våld eller hot, kan

på ett tillfredsställande sätt beaktas inom ramen för strafflagens bestämmelser

örn sammanträffande av brott. Även utan uttrycklig lagbestämmelse

torde det stå klart att i fall av denna typ lägre straff än straffarbete ej gärna

kan ifrågakomma. Lagrådet hemställer därför, att 4 § måtte utgå. I

samband härmed erfordras jämkning i 6 §, varjämte lämpligen 5—7 §8

kunna erhålla paragrafnumren 4—6.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 27-

I förtydligande syfte bör sabotagelagens slutbestämmelse ändras därhän,

att i fråga om sådant under lagens giltighetstid begånget brott, som i lagen

avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter det lagen i övrigt

upphört att gälla.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 27.

37

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott

den 30 januari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman. Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter, lagrådets den 28 januari

1942 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 16 samma månad remitterade

förslagen till

lag om ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen; och

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn

straff för sabotage.

Föredraganden anför:

Förslagen ha ej föranlett annat yttrande än att lagrådet hemställt om vissa

ändringar i sabotagelagen.

I fråga om 4 § nämnda lag har lagrådet anmärkt att, efter den föreslagna

höjningen av straffmaximum i 2 § till straffarbete i tio år, straffet vid tilllämpning

av 4 § kan uppgå till straffarbete i tolv år. Härvid har lagrådet

erinrat om vad lagrådet anfört i sitt den 9 december 1940 avgivna utlåtande

över de ändringar i det av Kungl. Majit framlagda förslaget till sabotagelag,

vilka beslutats av riksdagen och vilka bland annat inneburo att

straffmaximum för sabotage enligt 1 § skulle utgöra straffarbete i tio år.

Mer hänvisning till detta utlåtande har lagrådet förklarat, att det mötte

betänkligheter att avvika från den i 2 kap. 3 § strafflagen uppställda grundsatsen

att maximum för straffarbete, som ådömes på viss tid, är tio år, där

ej annat följer av 4 kap.

I nämnda utlåtande erinrade lagrådet, att enligt 4 § våld eller hot, som

förövades i samband med sabotage, skulle medföra, icke att bestämmelserna

i 4 kap. strafflagen om sammanträffande av brott skulle tillämpas utan att

sabotagestraffet skärptes till straffarbete intill två år utöver den eljest för

brottet bestämda högsta strafftiden. Då nu denna i 1 § satts till straffarbete

i tio år, bleve alltså straffmaximum i 4 § straffarbete i tolv år. Härutinnan

avveke förslaget från den nyssnämnda grundsatsen i 2 kap. 3 §. Förslaget

innebure även en skärpning som kunde gå utöver vad som skulle hava följt

av en tillämpning av de i 4 kap. 2 § strafflagen stadgade reglerna. Dessa

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 27.

4

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

skulle nämligen hava lett till ett straffmaximum av tolv år allenast under

förutsättning att med sabotagebrottet sammanträffade brott, som vore belagt

med straffarbete upp till två år eller därutöver, varemot enligt förslaget

jämväl ett lindrigare våld eller hot ledde till straffarbete i högst tolv år. Om

med brott enligt 4 § sammanträffade annat brott, som vore belagt med

straffarbete upp till två år eller därutöver, bleve enligt förslaget maximitiden

för det gemensamma straff, som i sådant fall skulle ådömas, fjorton år,

medan den enligt vanliga regler skulle hava utgjort tolv år.

Beträffande det nu förevarande lagförslaget har lagrådet uttalat, att de

framställda erinringarna närmast föranledde att hänvisningen i 4 § sabotagelagen

till 2 § borde uteslutas. Under 4 § skulle då endast ingå fall enligt 3 §,

och lagrådet har förklarat, att det icke kunde anses behövligt att med hänsyn

till allenast dessa fall bibehålla specialbestämmelsen i 4 §. Lagrådet har därför

hemställt, att 4 § måtte utgå.

Den av lagrådet anmärkta olägenheten, att straffet för sabotageförsök vid

tillämpning av 4 § kan komma att överstiga det maximum som enligt strafflagens

allmänna regler skall gälla för straffarbete på viss tid, kan undanröjas

genom en mindre jämkning i 4 §. Tillräckliga skäl synas icke föreligga att

helt upphäva detta lagrum. Det remitterade förslaget har därför i ifrågavarande

hänseende icke ansetts böra undergå annan ändring än att bestämmelsen

om straffhöjning begränsats så att den endast avser brott mot 3 §.

Härjämte har lagrådet hemställt om ett förtydligande av den till sabotagelagen

fogade slutbestämmelsen. Denna hemställan har vunnit beaktande.

Föredraganden hemställer, att de ifrågavarande lagförslagen — förslaget

till lag angående fortsatt giltighet av lagen om straff för sabotage efter ändringar

i angivna hänseenden — måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

420229

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1942:53 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 s. 4 i texten
  2. Rskr. 1942:59 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen, m. m. dels ock en i a1 i texten
  3. 1LU 1942:5 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen, m. m. dels ock en i ämnet väckt mot s. 1 i texten