Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk

1942-05-08 · 58 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 58 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:275, Med förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

1

Nr 275.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

åtgärder mot vanhävd av jordbruk; given Stockholms

slott den 8 maj 1952.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sami. Nr 275.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

Förslag

till

Lag

om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes å brukningsdel odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, skall

uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom

att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras, eller därigenom

att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

2 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, om med

hänsyn till dennas naturliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet

det måste anses olämpligt att där driva jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar i

driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,

som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften, eller ock av annan

dylik anledning blivit obehövlig; dock må, om i sammanslagningen ingår

brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å

vissa jordbruk, å sådan brukningsdel befintlig byggnad, som genom sammanslagningen

blivit obehövlig, bortföras eller lämnas utan underhåll endast

såvida brukningsdelarna till beskaffenhet eller omfattning äro sådana,

att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren

kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

3 §.

För avhjälpande av vanhävd som avses i denna lag är ägaren av brukningsdelen

ansvarig, dock att, om brukningsdelen brukas av annan än ägaren, ansvarigheten

för avhjälpande av vanhävd av jorden åvilar brukaren.

Att i vissa fall ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd kan åvila annan

än i första stycket sägs, därom stadgas i 8 § andra stycket samt 10 §

första och andra styckena.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

4 §.

Den i denna lag föreskrivna uppsikten skall utövas av de enligt lagen den

27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk tillsatta jordbrukskommissionerna.

5 §•

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommissionen

finner skälig anledning antaga att å brukningsdel förekommer vanhävd, åligger

det kommissionen att verkställa utredning i ärendet.

Finner kommissionen erforderligt att syn företages å brukningsdelen eller

påkallas syn av den, som enligt 3 § första stycket är ansvarig för avhjälpande

av vanhävden, skall sådan syn hållas av tre gode män, vilka efter

framställning av kommissionen skola av länsstyrelsen utses bland dem som

i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän eller gode män

vid lantmäteriförrättning. En av synemännen må, där så finnes lämpligt, i

stället vara lantbruksingenjör eller tjänsteman hos hushållningssällskap eller

egnahemsnämnd. Synemännen skola å stället undersöka förhållandet samt

däröver snarast möjligt och senast inom fjorton dagar efter erhållet förordnande

till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som

för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga.

6 §•

Finner jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning som

förebragts, att å brukningsdelen föreligger vanhävd, skall kommissionen omedelbart

söka med den, som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden,

träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss

tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen

skola angivas de särskilda åtgärder som skola vidtagas ävensom

i fråga om varje särskild åtgärd utsättas tid, inom vilken åtgärden

skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år men må,

där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika må i

överenskommelsen fastställas vite, dock högst femhundra kronor, för underlåtenhet

att fullgöra överenskommelsen.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen

och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen finner nödiga för vanhävdens

avhjälpande.

V §•

Har anmälan jämlikt 6 § andra stycket skett, skall länsstyrelsen höra den,

som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden, samt, om denne påkallar

syn enligt 5 § andra stycket och sådan syn tidigare icke hållits eller länsstyrelsen

eljest finner anledning därtill, förordna örn syn. Länsstyrelsen skall där
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

efter föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande, samt

förelägga den, som är därför ansvarig, för en var av åtgärderna viss tid, inom

vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden bestämmes i enlighet med vad

i 6 § första stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga om byggnadsbeståndet å

brukningsdelen ej föreskriva andra åtgärder än sådana, som äro oundgängligen

nödvändiga för att å brukningsdelen skola finnas byggnader av den

beskaffenhet, som fordras för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande. Har

i överenskommelse som avses i 6 § första stycket fastställts vite, må länsstyrelsen,

om skäl därtill föreligga, utdöma vitet.

Försittes tid som i första stycket nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande

av jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande ifråga om vanhävdens

avhjälpande, som med avseende å brukningsdelens skick då må finnas

erforderligt.

Vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf äger länsstyrelsen

fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse

ävensom fälla till sådant vite.

8 §.

Vad i 5—7 §§ stadgats äger ej tillämpning, där den för vanhävden ansvarige

finnes vara på grund av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt

att avhjälpa vanhävden.

Föreligger fall som i första stycket sägs och är fråga örn vanhävd av jorden

å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger jordbrukskommissionen,

därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden,

mot denne företaga ingripande enligt denna lag på samma sätt som örn han

vore brukare.

9 §■

Då för säkerställande av sådd eller skörd å brukningsdel så är oundgängligen

nödvändigt, må efter anmälan av jordbrukskommissionen länsstyrelsen

förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom

kommissionens försorg. Innan sådant förordnande gives, skall länsstyrelsen

bereda brukaren tillfälle att yttra sig i ärendet, såvida det utan märklig

tidsutdräkt kan ske. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna

medel och slutligen gäldas av brukaren.

10 §.

Har brukningsdel varit föremål för syn varom ovan sagts eller har, utan

att syn förekommit, överenskommelse örn avhjälpande av vanhävd enligt

6 § första stycket träffats eller föreläggande enligt 7 § första eller andra

stycket meddelats och överlåter ägaren därefter äganderätten till brukningsdelen

till annan, medför överlåtelsen icke befrielse för överlåtaren från

den ansvarighet för den vid synen befintliga eller med överenskommelsen

eller föreläggandet avsedda vanhävden, som före överlåtelsen åvilat honom,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275. 5

där ej jordbrukskommissionen finner anledning befria honom från ansvarigheten.

Annan brukare än ägaren vare även efter det brukningsrätten upphört

ansvarig för verkställandet av sådan åtgärd till avhjälpande av vanhävd,

som det på grund av överenskommelse eller föreläggande ålegat honom

att vidtaga, där han ej av jordbrukskommissionen befrias från ansvarigheten.

Innehavare av jord är skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande

av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å brukningsdelen som

därför erfordras.

Vad i första och andra styckena här ovan stadgats angående den ansvarighet

för vanhävd, som åvilar förutvarande ägare eller brukare, medför

ej inskränkning i den ansvarighet för vanhävden, som jämlikt denna lag

må åligga annan.

11 §•

Vite, som ådömes enligt denna lag, tillfaller kronan och må i händelse av

bristande tillgång till dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

12 §.

För syneförrättning skola synemännen njuta ersättning av allmänna medel

enligt vad särskilt stadgas.

Har överenskommelse enligt 6 § första stycket eller föreläggande enligt

7 § första eller andra stycket ägt rum, är den, vilken avhjälpandet av vanhävden

enligt överenskommelsen eller föreläggandet åligger, där ej särskilda

skäl till annat föranleda, skyldig att gälda kostnaden för syn, som på

grund av stadgandet i 5 § andra stycket eller 7 § första stycket företagits

i ärendet.

13 §.

Brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål eller för beredande

av plats för industriell anläggning eller i annat liknande syfte; dock må

detta, då fråga är örn brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927

angående uppsikt å vissa jordbruk, icke ske, med mindre länsstyrelsen efter

jordbrukskommissionens hörande prövar det nödigt.

Prövas i andra fall än i 2 § andra stycket avses synnerliga skäl föreligga,

att brukningsdel sammanslås med annan, äger länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens

hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen

blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

14 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må

föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet

före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden

erhöll del av beslutet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

Har länsstyrelse meddelat sådant förordnande som avses i 9 § gånge

förordnandet i verkställighet utan hinder av klagan över detsamma.

15 §.

Vad i denna lag finnes stadgat skall ej äga tillämpning beträffande brukningsdel

som tillhör kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling, och skall äga

giltighet till och med den 30 juni 1947; dock att, om under nämnda tid

överenskommelse rörande vanhävds avhjälpande enligt 6 § träffats eller

föreläggande enligt 7 § meddelats, lagen även efter den 30 juni 1947 skall,

i fråga om brukningsdel som överenskommelsen eller föreläggandet avser,

gälla intill dess i överenskommelsen eller föreläggandet angivna åtgärder vidtagits.

Så länge denna lag äger gällande kraft, skola lagen den 27 juni 1927 (nr

287) angående uppsikt å vissa jordbruk samt lagen den 25 juni 1909 (nr

57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland,

sistnämnda lag i de fall den på grund av övergångsbestämmelserna till

lagen den 27 juni 1927 fortfarande kunnat tillämpas, med de undantag nedan

angivas icke vinna tillämpning.

Bestämmelserna i 4 § lagen den 27 juni 1927 skola fortfarande tillämpas.

Om före den nya lagens trädande i kraft jämlikt lagen den 25 juni 1909 eller

lagen den 27 juni 1927 anhängiggjorts talan örn föreläggande att avhjälpa

vanhävd, skall den lag, på grund varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande

vinna tillämpning i avseende å sådan talan intill dess den blivit slutligen

avgjord. Syn, som företagits enligt 5 § lagen den 27 juni 1927, så ock

överenskommelse enligt 6 § första stycket och föreläggande, som skett enligt

7 § samma lag, skola hava samma verkan som om synen, överenskommelsen

eller föreläggandet skett enligt den nya lagen. Detsamma gäller även beträffande

syn, överenskommelse och föreläggande, som skett enligt lagen den

25 juni 1909.

Den nya lagen skall ej äga tillämpning med avseende å jord, varå redan

vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet, och ej heller,

såvitt angår ägarens ansvarighet för avhjälpande av vanhävd å brukningsdel,

som genom avtal, träffat före nämnda tidpunkt, är till annan upplåten

med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens

vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten; dock att lagen

även i nu nämnda fall skall tillämpas, därest vid lagens ikraftträdande lagen

den 25 juni 1909 eller lagen den 27 juni 1927 var tillämplig å brukningsdelen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen den

25 juni 1909 eller lagen den 27 juni 1927, skall hänvisningen i stället avse

denna lag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

7

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 11 april 1952.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

provisorisk vanhåvdslagstiftning och anför därvid:

I skrivelse den 17 maj 1941 (nr 236) anhöll riksdagen, under åberopande

av andra lagutskottets utlåtande nr 17, att Kungl. Majit ville låta verkställa

skyndsam utredning angående en provisorisk lagstiftning mot vanhävd med

giltighet tills vidare under rådande krisförhållanden, därvid de i utskottets

motivering angivna synpunkterna borde beaktas, ävensom för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Den 20 juni 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet

att tillkalla dels en utredningsman för verkställande av utredning

rörande utvidgad vanhåvdslagstiftning m. m., dels ock högst fem sakkunniga

personer att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet. Med

stöd av detta bemyndigande tillkallades dels den 20 juni 1941 häradshövdingen

N. Wihlborg såsom utredningsman, dels ock den 27 augusti 1941 ledamoten

av riksdagens första kammare lantbrukaren O. L. Tjällgren i Multrå

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukarna G. K Pettersson

i Hällbacken, A. Nilsson i Steneberg och S. Janson i Frändesta ävensom

godsägaren K. Klinker i Månstorp att såsom sakkunniga deltaga i överläggningar

rörande den ifrågasatta lagstiftningen.

Med skrivelse den 27 februari 1942 har utredningsmannen överlämnat promemoria

med förslag till utvidgad vanhåvdslagstiftning (SOU 1942: 5). I

promemorian har intagits ett särskilt yttrande av en av de sakkunniga, herr

Janson, vari denne anmält, att han i vissa hänseenden vore av skiljaktig

mening. Över promemorian lia utlåtanden avgivits av lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, statens livsmedelskommission, samtliga länsstyrelser,

jordbrukskommissioner och hushållningssällskaps förvaltningutskott ävensom

Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och småbrukarnas

riksförbund.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

Gällande bestämmelser m. m.

Den nu gällande lagstiftningen angående uppsikt över vissa jordbruk leder

sitt första ursprung från det betänkande som år 1904 avgavs av den s. k.

norrlandskommittén. Av denna kommitté framlagda förslag ledde till antagande

av bland annat lagen den 25 juni 1909 örn arrende av viss jord å landet

inom Norrland och Dalarna (den norrländska arrendelagen) och lagen

samma dag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna (norrländska

uppsiktslagen). I samband med 1927 års reform av arrendelagstiftningen

tillkom den nu gällande lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk.

1927 års uppsiktslag gäller för hela riket men har i likhet med vad förhållandet

var med 1909 års uppsiktslag fått karaktären av ett komplement till

den gällande sociala arrendelagstiftningen, vilken innehålles i dels norrländska

arrendelagen eller, såsom den numera sedan dess tillämplighetsområde

utvidgats betecknas, lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och

vissa delar av Svealand, och dels de i allmänna nyttjanderättslagen intagna

bestämmelserna om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda

jordägare. Lagen vänder sig således endast mot vanhävd å dylika jordägare

tillhöriga fastigheter av en viss storleksordning, nämligen i de delar av riket,

där norrländska arrendelagen är gällande, brukningsdelar, som innehålla

högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar inrösningsjord, samt i riket

i övrigt brukningsdelar, som innehålla minst 4 och högst 25 hektar odlad

jord. Enligt lagen har vanhävdsbegreppet bestämts sålunda, att vanhävd

skall anses föreligga där jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande

äventyras, eller där nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

I 3 § göres från denna regel det undantag, att till vanhävd ej är att hänföra

nedläggande av jordbruk, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller

annan omständighet måste anses alldeles olämpliga för jordbruk. Såsom

vanhävd skall ej heller anses, att byggnad, som genom sammanslagning av

brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll, såvida

brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning äro sådana, att först genom

deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla

sin huvudsakliga bärgning. Länsstyrelsen kan dessutom i annat fall,

där synnerliga skäl föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, medgiva,

att byggnad, som genom sammanslagningen blir obehövlig, bortföres

eller lämnas utan underhåll. Uppsiktslagen är, såvitt angår brukningsdel,

som är utarrenderad, i regel tillämplig endast beträffande nödiga byggnader.

Härjämte stadgas i lagen, att brukningsdel må, där länsstyrelsen prövar det

nödigt, tagas i anspråk för bostadsändamål eller för beredande av plats för

industriell anläggning eller annat liknande syfte.

Uppsikten utövas inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde av

en jordbrukskommission, bestående av tre ledamöter, nämligen en ordförande,

utsedd av Kungl. Majit, och två ledamöter, valda den ena av landstinget

och den andra av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

9

Vid förekommande fall av vanhävd skall kommissionen med brukningsdelens

ägare söka träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager

sig att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens

avhjälpande. För den händelse sådan överenskommelse ej kan träffas

eller ägaren ej fullgör sitt åtagande, äger kommissionen vid domstol anhängiggöra

talan mot ägaren. Domstolen äger sedermera föreskriva de åtgärder,

som erfordras för vanhävdens avhjälpande. Därest åtgärd, för vars fullgörande

viss tid blivit bestämd, eftersättes, skall, där ägaren är bolag eller

förening, en var, som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt

företräda bolaget eller föreningen, dömas att böta minst 200, högst 5,000

kronor. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt örn företrädare för

bolag eller förening äga motsvarande tillämpning å honom eller den eller

dem, som enligt stadgande i lag må ha företrätt honom. Dylika böter må ej

förvandlas till frihetsstraff.

Vid flera tillfällen sedan lagens tillkomst har inom riksdagen väckts fråga

om mer eller mindre omfattande ändringar i ifrågavarande lagstiftning. I utredningens

betänkande (sid. 15—24) har lämnats en redogörelse härför, till

vilken jag tillåter mig hänvisa. Här må återgivas andra lagutskottets förenämnda

utlåtande nr 17 vid 1941 års riksdag, däri utskottet, efter att lia redogjort

för vanhävdslagstiftningens utveckling, i huvudsak anfört följande.

Den nu gällande lagen angående uppsikt å vissa jordbruk har tillkommit

såsom ett komplement till den sociala arrendelagstiftningen. Denna

lagstiftning avser fastigheter av viss storlek, som tillhöra bolag, ekonomiska

föreningar eller enskilda s. k. spekulanter, och ålägger i flera avseenden

jordägaren strängare förpliktelser vid utarrendera;g än som funnits påkallade

i fråga om övriga arrenden. I syfte att förhindra de i ekonomiskt

och socialt hänseende skadliga verkningar som kunna bliva en följd därav

att jordägaren — hellre än att underkasta sig dessa skärpta arrendebestämmelser

— underlåter att vidmakthålla jordbruket å de brukningsdelar,

som omfattas av den sociala arrendelagstiftningen, har det ansetts

nödvändigt att fullständiga arrendelagstiftningen med en lagstiftning om

uppsikt å sådana brukningsdelar. I överensstämmelse härmed har uppsiktslagen

erhållit samma räckvidd som den sociala arrendelagstiftningen,

och dess bestämmelser hava utformats i anslutning till det sålunda angivna

syftet. Uppsiktslagen tillgodoser följaktligen icke det önskemål, som i och

för sig ur nationalekonomisk synpunkt måste anses föreligga, att vanhävd

förhindras å jordbruksjord i allmänhet.

De förslag, som framläggas i de nu till behandling föreliggande motionerna,

avse i stort sett två skilda spörsmål. Å ena sidan framföres yrkande

om införande av en lagstiftning mot vanhävd å sådana jordbruk, som falla

utanför uppsiktslagen. Yrkande i denna riktning framställes i motionerna

I: 164, II: 10, II: 11, II: 146 och II: 148 Å andra sidan hemställes i motionerna

1:109 och 11:215 om sådan ändring i uppsiktslagen, att ekonomiskt

betingad rationalisering eller omläggning av driften på de för närvarande

under lagen inbegripna fastigheterna icke hindras.

Enligt utskottets mening är det ett samhällsintresse av vikt, att befintlig

odlad jord i största möjliga utsträckning bibehålies produktionsduglig

för alt kunna nyttiggöras i folkförsörjningens tjänst. Starka sociala skäl

tala även för alt bestående jordbruk icke onödigtvis nedläggas. Då den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 275.

skada för det allmänna som vanhävd av jordbruk sålunda måste anses

medföra är lika stor i vilken hand jorden än befinner sig, torde med fog

kunna ifrågasättas, huruvida en vanhävdslagstiftning —■ såsom fallet är

med nu gällande uppsiktslag -—- bör inskränkas till att avse vissa slag av

jordbruksfastigheter och icke omfatta den ur folkförsörjningssynpunkt vida

viktigare jord, som står utan samband med den sociala arrendelagstiftningen.

Frågan om en vanhävdslagstiftning för all i enskild ägo varande jord

har vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens övervägande. De

krav, som framförts i denna riktning, hava emellertid icke vunnit bifall. Då

utskottet nu i anledning av föreliggande motioner har att taga ställning till

samma fråga, måste enligt utskottets åsikt vid frågans bedömande åtskillnad

göras mellan det fall, att lagstiftningen skall gälla allenast under nu rådande

krisförhållanden, eller bestå för framtiden under s. k. normala tider.

Enligt utskottets mening påkallar frågan om införande av en provisorisk

vanhävdslagstiftning med gdtighet för nu bestående kristid i första

hand uppmärksamhet från statsmakternas sida. Under för närvarande rådande

förhållanden, då vårt land på grund av förhindrade tillförselmöjligheter

från utlandet praktiskt taget uteslutande måste lita till egen produktion,

kan livsmedelstillgången bliva så knapp, att alla till buds stående

medel för ökad produktion inom landet måste utnyttjas. Såsom i motionerna

framhållits måste under sådana förhållanden misskötsel av produktionsduglig

jord kunna förhindras genom därför lämpade anordningar.

Såvitt den utredning i ärendet, som förebragts genom de över motionerna

avgivna yttrandena, giver vid handen, förekommer visserligen vanhävd i

egentlig mening endast i ringa utsträckning inom landet varför åtgärder

däremot ej skulle få större betydelse för folkförsörjningen. Även om detta

förhållande skulle kunna antagas bliva bestående, anser utskottet likväl,

alt vanhävd bör beivras i de fall, där sådan verkligen förekommer. Detta

synes vara av vikt ej minst ur psykologisk synpunkt. Allmänna förfogandelagen

öppnar visserligen möjlighet för det allmänna att, där så finnes erforderligt

för folkförsörjningen, ingripa mot vanhävd å jordbruksfastigheter.

Denna lag torde emellertid icke — åtminstone ej utan överarbetning i

vissa hänseenden — vara tillfyllest för det ändamål, varom bär är fråga. I

sådant hänseende kan särskilt framhållas, att intet sakkunnigt organ för

konstaterande av vanhävd är i författning anvisat, liksom lagens ersättningsbestämmelser

ej torde passa för fall av vanhävd. Ej heller torde en

utvidgning av nuvarande uppsiktslag att för en begränsad tid gälla all produktionsduglig

jordbruksjord utgöra en lycklig lösning av det föreliggande

problemet. Uppsiktslagen har nämligen tillkommit ur helt andra synpunkter

och lämnar icke möjligheter till ett sådant skyndsamt och smidigt

förfarande, som här är av nöden. Med hänsyn till nu angivna omständigheter

finner utskottet det vara angeläget, att frågan om en utvidgning av

den statliga kontrollen å jordbruk till att under nu rådande krisförhållanden

omfatta i princip all för brukande tjänlig jord blir föremål för särskild

utredning.

Då den av utskottet sålunda ifrågasatta lagstiftningens syfte är att under

nuvarande kristidsförhållanden vidmakthålla jordbrukets avkastningsförmåga,

torde densamma böra i första hand taga sikte på hävden av

själva jorden. I anslutning härtill synes ingripande böra kunna ske mot

brukaren av en fastighet även om denne ej är ägare till densamma. Frågan

om bevarandet av de för en fastighet såsom särskild brukningsdel

nödiga byggnaderna torde däremot vid en lagstiftning sådan som den ifrågasatta

icke vara av samma betydelse. Vid utformandet av lagstiftningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

11

måste givetvis uppmärksamhet ägnas däråt, att ingrepp icke får ske utan

tvingande skäl. Ett spörsmål av central betydelse torde alltså vara bestämmande

av vad som skall avses med vanhävd eller med andra ord hur långt

vanvård av jordbruket skall hava fortskridit för att ett ingripande från det

allmännas sida skall anses befogat. Vid bestämmandet av vanhävdsbegreppet

måste självfallet beaktas, att brukarens berättigade krav på rörelsefrihet

vid jordbrukets skötsel tillgodoses. Behörig hänsyn måste även tagas

till de fall, då vanhävd förorsakats icke av brukarens liknöjdhet för jordens

hävd utan av ekonomiska svårigheter, bristande tillgång på arbetskraft

eller andra därmed jämförliga omständigheter Vad angår förfarandet

för konstaterande och beivrande av vanhävd anser utskottet det vara ett

oeftergivligt villkor för vinnande av lagstiftningens syftemål, att bestämmelserna

härom äro så utformade att de lämna tillfälle till ett både snabbt

och smidigt ingripande. Det enligt uppsiktslagen tillämpade förfarandet,

vilket i många fall är både tidsödande och omständligt, synes alltså icke

utan vidare kunna läggas till grund för bestämmelser i ämnet. I samband

med frågan om det lämpliga förfarandet uppkommer spörsmålet om uppsiktsmyndighetens

organisation. En större förvaltningsapparat än som är

oundgängligen nödvändig bör uppenbarligen ej komma till stånd. Det synes

utskottet böra övervägas att i första hand anförtro uppsikten åt de nuvarande

jordbrukskommissionerna. Slutligen vill utskottet framhålla, att,

då den av utskottet ifrågasatta lagstiftningen är avsedd för nu rådande krisförhållanden,

utredningsarbetet uppenbarligen måste bedrivas med största

möjliga skyndsamhet.

Vad angår frågan, huruvida en vanhävdslagstiftning av allmängiltig

karaktär bör finnas även under normala tider, anser utskottet, att detta

spörsmål icke i nu rådande läge påkallar en omedelbar lösning. De i

motionerna framförda yrkandena taga även i första hand sikte på en lagstiftning

i syfte att förhindra vanhävd i nuvarande försörjningsläge. Utskottet

anser emellertid, att frågan örn en utvidgad vanhävdslagstiftning med

bestående giltighet vid lämpligt tillfälle bör upptagas till omprövning med

hänsyn till då rådande förhållanden. De erfarenheter, som vinnas vid tilllämpningen

av den av utskottet här ovan ifrågasatta, för kristiden avsedda

vanhävdslagstiftningen, synas kunna tjäna till ledning vid bedömandet av

frågan om en sådan lagstiftning mot vanhävd för normala tider anses

böra genomföras.

I motionerna I: 164 och II: 148 har hemställts om utvidgning av uppsiktslagens

räckvidd genom upphävande av vissa arealgränser, vilka för

närvarande inskränka lagens tillämpningsområde. I anledning av detta

yrkande vill utskottet erinra, att 1936 års arrendeutredning —- jämte det

arrendeutredningen föreslagit viss utvidgning av den sociala arrendelagstiftningen,

innebärande bland annat borttagande av den så kallade nedre

arealgränsen om fyra hektar, som nu gäller för lagstiftningens tillämplighet

— i anslutning härtill förordat motsvarande utsträckning av tillämpningsområdet

för uppsiktslagen. Det av arrendeutredningen framlagda förslaget

är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Då alltså en sådan utvidgning

av uppsiktslagen, sorn avses i nyssnämnda motioner, åtminstone delvis är

föremål för Kungl. Maj:ts prövning, finner utskottet ej skäl föreligga för

riksdagen att för närvarande laga ståndpunkt till ifrågavarande yrkande.

För övrigt torde det i motionerna avsedda syftet i huvudsak tillgodoses

genom införande av en sådan provisorisk vanhävdslagstiftning för ali jord,

sorn utskottet förut ifrågasatt.

Slutligen Ilar i motionerna I: 109 och 11:215 yrkats viss omarbetning av

vanhävdsbegreppet enligt gällande uppsiktslag i syfte all ekonomiskt mo
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

tiverad rationalisering eller omläggning av jordbruksdriften icke hindras.

Såsom i åtskilliga utav de över motionerna avgivna yttrandena framhållits,

torde frågan om en sådan omarbetning vara förtjänt av uppmärksamhet.

Emellertid har även frågan om vanhävdsbegreppets utformande blivit föremål

för utredning inom arrendeutredningen. Det i motionerna framställda yrkandet

torde följaktligen i viss mån komma under bedömande vid prövningen

av arrendeutredningens förslag i detta ämne. Med hänsyn härtill finner

utskottet icke anledning föreligga för riksdagen att för närvarande taga

närmare ställning till frågan om vanhävdsbegreppets bestämmande enligt

uppsiktslagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 164, II: 10, II: 11, II: 146

och II: 148, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit

ville låta verkställa skyndsam utredning angående en provisorisk lagstiftning

mot vanhävd med giltighet tillsvidare under nu rådande krisförhållanden,

därvid de i utskottets motivering angivna synpunkterna böra beaktas,

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan

föranleda;

B. att motionerna I: 164, II: 10, II: 11, II: 146 och II: 148, i den mån

de icke blivit besvarade genom vad utskottet under A. hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 109 och II: 215 icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Utredningens förslag.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.

Under den tid den nuvarande krisen varar skall gällande uppsiktslag ersättas

av en ny lag av provisorisk karaktär. I lagförslaget har vanhävdsbegreppet

i huvudsak lämnats orubbat. Den skillnad har dock gjorts i förhållande

till gällande uppsiktslag, att vanhävd enligt förslaget förklarats

skola anses vara för handen, då jordbruket så vanskötes att dess avkastningsförmåga

äventyras (1 §). I nuvarande lag sägs, att vanhävd föreligger,

då jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras. Enligt förslaget

skall till vanhävd ej hänföras nedläggande av jordbruk å äga, som

på grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet

är olämplig för jordbruk (2 § första stycket). Denna bestämmelse är

något mildare än motsvarande föreskrift i 1927 års uppsiktslag. Ej heller

skall såsom vanhävd anses den omständigheten, att byggnad bortföres eller

lämnas utan underhåll, om byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan

sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften.

Även detta stadgande är mindre strängt än motsvarande i gällande

uppsiktslag. I lagförslaget har emellertid därjämte upptagits ett stadgande

av innebörd, att bestämmelsen i 1927 års lag i sistberörda hänseende

skall gälla oförändrad, därest i sammanslagningen ingår brukningsdel, som

avses i nämnda lag (2 § andra stycket).

Vanhävdslagstiftningens tillämplighetsområde har i förslaget väsentligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

13

utsträckts. Lagstiftningen avses sålunda skola gälla för alla kategorier jordägare

med undantag av kronan (1 och 17 §§). I fråga om storleken av de fastigheter,

som skola falla under lagen, har föreslagits, att lagen skall vara tilllämplig

å brukningsdel med odlad jord till en vidd överstigande en hektar

(1 §). Lagen skall tillika vara tillämplig å en fastighet vare sig den brukas av

ägaren själv eller av annan enligt upplåtelse från ägaren eller av annan grund.

Enligt lagförslaget har ansvarigheten för vanhävd i fråga om byggnaderna

lagts å brukningsdelens ägare och ansvarigheten för vanhävd å jorden i första

hand å brukaren (3 §). Under vissa förhållanden kan dock ansvarigheten

för vanhävden av jorden å en fastighet, som brukas av annan än ägaren, läggas

å denne (11 §).

Uppsikten över efterlevnad skall liksom för närvarande handhavas av

jordbrukskommissionema (4 §). Då på grund av inkommen anmälan eller

eljest jordbrukskommission finner skälig anledning antaga att å brukningsdel

förekommer vanhävd, skall kommissionen på sätt den finner lämpligt

verkställa utredning i saken. Sådan utredning kan verkställas genom att

kommission förordnar om syn å brukningsdelen av tre gode män, vilka skola

utses bland dem som i orten äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän

eller till gode män vid lantmäteriförrättning. En av synemännen

må, där så finnes lämpligt, i stället vara lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent

eller vandringsrättare (5 §).

För den händelse jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning

som kan hava förebragts finner, att å brukningsdelen föreligger vanhävd,

skall kommissionen omedelbart söka med den, som är ansvarig för avhjälpande

av vanhävden, träffa skriftlig överenskommelse, varigenom han

åtager sig att inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande.

I överenskommelsen skola angivas de särskilda åtgärder som skola

vidtagas ävensom i fråga örn varje särskild åtgärd utsättas tid, inom vilken

åtgärden skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet bestämmas till högst

två år men må, där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra

år. Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i sådan överenskommelse,

skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till

länsstyrelsen och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen finner nödiga

för vanhävdens avhjälpande. Innan sådan anmälan göres, skall kommissionen

ha föranstaltat om syn å brukningsdelen, där syn förut icke hållits (6 §).

För att få ett snabbare förfarande till stånd har i lagförslaget i stället för

domstol länsstyrelsen insalts såsom den myndighet, som har att meddela föreläggande

rörande vanhävdens avhjälpande (6 och 7 §§). Tiden inom vilken

åtgärd till vanhävdens avhjälpande bör vara vidtagen bör i regel bestämmas

lill högst två år; där så anses oundgängligen erforderligt må den dock utsträckas

till fyra år (6 och 7 §§). Fullgöres ej överenskommelse eller eftersättes

åtgärd som förelagts är påföljden i regel dagsböter (9 §). För framtvingande

av verkställigheten av givet föreläggande må länsstyrelsen i vissa

fall förelägga vite (7 §).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

Där den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan giltig

orsak är urståndsatt att avhjälpa vanhävden skall ingripande enligt lagen

däremot icke ske. Föreligger sådant fall och är fråga om vanhävd av jorden

å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger jordbrukskommissionen,

därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden, mot denne

företaga ingripande på samma sätt som örn han vore brukare (8 §). Då

det för sådd eller skörd å brukningsdel finnes oundgängligen nödvändigt, må

efter anmälan av jordbrukskommissionen länsstyrelsen förordna, att för

nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom kommissionens försorg.

Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna medel och slutligen

gäldas av brukaren (10 §).

I övrigt ansluter sig lagförslaget i stort sett till gällande bestämmelser i

ämnet.

Utredningen har rörande behovet av en utvidgad vanhävdslagstiftning —

efter att lia lämnat en redogörelse för vissa av utredningen från jordbrukskommissionerna

inhämtade statistiska uppgifter om förekomsten av vanhävd

m. m. (sid. 25—28) -— anfört i huvudsak följande.

Det torde vara givet att av utredningen inhämtade uppgifter angående vanhävd

å fastigheter, som icke falla under 1927 års uppsiktslag, ingalunda

fullständigt avspegla det verkliga förhållandet i det hänseende varom fråga

är. Då det ligger i sakens natur, att jordbrukskommissionerna icke kunna

ha erhållit kännedom om alla de fall av vanhävd av jordbruksfastigheter,

som i verkligheten förekommit, lärer det kunna antagas att vanhävdsfallen

varit icke obetydligt flera än de av kommissionen uppgivna. Härmed^ är dock

ingalunda sagt att vanhävd av jordbruk är en vanlig företeelse i vårt land;

något sådant har ej heller gjorts gällande vare sig i de i riksdagen väckta

motioner, som föranlett riksdagens hemställan om den förevarande utredningen,

eller från annat håll. Tager man så i betraktande att enligt senast

tillgängliga jordbruksräkning, som avser år 1937, i landet finnes 307,319

brukningsdelar med en åkerareal över 2 hektar, omfattande 96.2 procent av

landets åkerareal, som angives till 3,731,038 hektar, framgår det att, även örn

vanhävdsfallen äro betydligt flera än de omförmälda, det dock i allt fall är

en mycket ringa del av landets jordbruksjord, som är uppenbart vanhävdad.

Frågan är då, örn en så föga omfattande vanhävd kan anses göra en allmän

vanhävdslagstiftning mera motiverad nu än före kristidens inträdande.

Det kan visserligen knappast påstås att den vanhävd av jordbruksjord,

som faktiskt är till finnandes, kan ha någon större betydelse för folkförsörjningen.

Men å andra sidan kan det icke bestridas, att med nu rådande

krav på största möjliga produktion av inhemska jordbruksalster det

gäller att utnyttja den odlade jorden till det yttersta. Härav följer att vanhävden,

även om den ej är av större omfattning, icke kan anses betydelselös

utan bör i största möjliga utsträckning avhjälpas och motverkas. En

annan omständighet som också bör beaktas är den kritiska uppmärksamhet,

som varje fall av vanhävd, särskilt under nu rådande kristid, i regel

väcker. Allmänhetens inställning mot vanhävden är under rådande krisläge

en annan än under normala förhållanden på det försörjningspolitiska området.

Helt naturligt väcker det berättigad harm att, då knapphet råder på

de flesta jordbruksprodukter, en möjlighet att framställa sådana uppenbart

försummas. På detta det psykologiska området har säkerligen en eventuellt

utvidgad vanhävdslagstiftning sitt största värde. Ingripande mot vanhävd

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

15

å en fastighet torde också kunna förväntas verka uppryckande på jordbruket

även å kringliggande brukningsdelar, där vanvård möjligen hotar.

Antagas kan härjämte att blotta förekomsten av en lag, som möjliggör ingripande

mot så gott som all vanhävd, kommer att ha fördelaktiga verkningar

på åtskilliga dåligt skötta jordbruk och på detta sätt motverka att en begynnande

vanskötsel fortskrider till uppenbar vanhävd. Vidare torde lagen

såsom en önskvärd biverkan i flera fall föranleda att odlad jord, som innehaves

av personer vilka icke intressera sig för dess ändamålsenliga skötsel,

åter kommer i bondehand. Slutligen må framhållas att ett avhjälpande av

förefintlig vanhävd, särskilt å mindre jordbruk, även om det icke är av

större betydelse för folkförsörjningen, dock torde vara av värde såsom bidragande

till försörjningen av de familjer, som inneha ifrågakomna jordbruk.

Elt jordbruk, om det också ej är så stort att det under normala tider

kan giva en familj full bärgning, kan dock under bekymmersamma tider,

då andra försörjningsmöjligheter svika, vara en värdefull reserv att

falla tillbaka på. Med hänsyn till vad nu anförts torde icke kunna bestridas

att en utvidgad vanhävdslagstiftning kan ha en viktig uppgift att fylla.

En invändning häremot att en dylik lagstiftning skulle vara onödig på den

grund att allmänna förfogandelagen ger möjlighet för det allmänna att, där

så finnes erforderligt för folkförsörjningen, ingripa mot vanhävd å jordbruksfastigheter

torde icke ha fog för sig. Såsom andra lagutskottet vid 1941

års riksdag i sitt utlåtande anfört, är sagda lag icke tillfyllest för det ändamål

varom fråga är, i vilket hänseende särskilt må framhållas att intet sakkunnigt

organ för konstaterande av vanhävd är anvisat, och att lagens ersättningsbestämmelser

ej torde passa för fall av vanhävd.

Mot en vanhävdslagstiftning som drabbar alla jordbrukare har vidare invänts

att den på ett oberättigat sätt skulle ingripa i den fria förfoganderätt,

som plägat anses förenad med äganderätten till jord, samt innebära att jordbrukarna

ställas under ett förmynderskap, som icke existerar för andra näringsidkare.

Ehuruväl en invändning av den omförmälda innebörden numera torde åberopas

endast i undantagsfall bör det dock framhållas att den ifrågasatta utvidgade

vanhävdslagstiftningen är avsedd att rikta sig mot endast den uppenbara

och verkliga vanhävden, varför den i ingen mån kommer att drabba

sådana jordbrukare, som sköta sitt jordbruk så gott omständigheterna det

medgiva. I nuvarande kristid, då de flesta näringar på många sätt av statsmakterna

tvångsreglerats och fått sin frihet kringskuren, torde det icke kunna

med fog påstås att genom införandet av en allmän vanhävdslagstiftning beträffande

jordbruket utövarna av denna näring skulle komma i särställning i

förhållande till andra näringsidkare.

Den verkställda utredningen har således givit det resultat att en vanhävdslagstiftning

av vidsträcktare omfattning än den, som innehålles i 1927 års uppsiktslag,

är av rådande förhållanden betingad och förty bör komma till stånd.

Det förutsättes dock att denna utvidgade lagstiftning skall lia provisorisk

karaktär. Den bör följaktligen erhålla en sådan avfattning, alt den i görligaste

mån lämpar sig för de från det normala avvikande förhållanden på jordbrukets

och folkförsörjningens område, som kristiden medfört. Frågan huruvida

en vanhävdslagstiftning med bestående giltighet att träda i kraft då kristiden

upphört bör genomföras torde icke kunna avgöras endast på grundval av den

hittills verkställda utredningen, vilken endast tagit sikte på en provisorisk

vanhävdslagstiftning med giltighetstiden begränsad till kristiden.

Beträffande omfattningen av den nya van hävdslag.sti f tningen

har utredningen anfört, att någon tvekan icke torde råda därom,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

att under densamma borde falla jordbruksfastigheter oavsett vem som vore

ägare. Lagstiftningen borde således gälla för alla kategorier jordägare, vilket

också syntes ha förutsatts av andra lagutskottet vid 1941 års riksdag. Undantag

borde dock göras för kronan, för vilken någon lagstiftning i det hänseende

varom fråga vore uppenbarligen icke kunde ifrågakomma.

Vidare har utredningen funnit det vara klart att lagstiftningen borde vara

tillämplig å en fastighet vare sig den brukades av ägaren själv eller av annan

enligt upplåtelse från ägaren eller av annan grund. Lagstiftningen grundade

sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävden i och för sig

medförde. Då denna skada vore densamma vem som än brukade fastigheten

krävde följdriktigheten att i fråga om möjligheten till ingripande mot vanhävd

en fastighet som brukades av annan än ägaren likställdes med en fastighet

som ägaren själv brukade. Utredningen har framhållit, att det härvidlag

icke borde förbises att den ifrågasatta utvidgade vanhävdslagstiftningen vore

avsedd att vara fullt självständig och att den icke utgjorde endast ett komplement

till gällande nyttjanderättslagstiftning.

I nu förevarande hänseende har utredningen härefter anfört följande.

Vad angår frågan om fastigheternas storlek torde man utan vidare kunna

utgå från att de arealgränser, som gälla för 1927 års uppsiktslag, eller för fastigheter,

som falla under de sociala arrendebestämmelserna i allmänna nyttjanderättslagen,

minst 4 och högst 25 hektar odlad jord samt för fastigheter,

som falla under norrländska arrendelagen, minst 4 hektar inrösningsjord och

högst 25 hektar odlad jord, icke böra följas i den utvidgade vanhävdslagstiftning

varom nu är fråga. Det torde först och främst vara klart att det icke kan

ifrågakomma att från lagstiftningen utesluta fastigheter som innehålla över

25 hektar odlad jord. Krisårens erfarenheter ha nogsamt givit vid handen att

även dylika större fastigheter kunna vara utsatta för allvarlig vanhävd, och

givet är att produktionsmöjlighetens uppehållande å dessa fastigheter är av

större vikt för folkhushållningen än vad angår mindre fastigheter. Någon övre

arealgräns för vanhävdslagstiftningens tillämplighet bör förty icke fastställas.

Vidare synes anledning saknas till att vad angår den nedre arealgränsen

göra åtskilinad mellan fastigheter i olika delar av landet. Begreppet inrösningsjord

har icke någon avgörande betydelse, då det gäller att avgränsa tilllämpligheten

för en vanhävdslagstiftning som icke är i något som helst hänseende

anknuten till arrendelagstiftningen. Det är omfattningen av den odlade

jorden som bör vara det bestämmande för den nedre arealgränsen om överhuvud

taget en sådan skall fastställas. Det har under utredningen övervägts,

huruvida icke vanhävdslagstiftningens tillämplighet skulle utsträckas till att

avse alla fastigheter, som innehölle odlad jord av sådan omfattning, att jordbruk

därå kunde idkas, vid vilket förhållande fastställandet av en nedre arealgräns

icke bleve erforderligt. Mot en så allmänt hållen avgränsning av lagstiftningens

giltighetsområde tala dock de svårigheter, som skulle uppstå för

avgörande av när det uppställda villkoret skulle anses föreligga. Vidare vore

det att befara att någon enhetlig tillämpning av lagen icke vore att förvänta

vid bestämmandet av de fastigheter, som skulle falla under lagen. Olika

uppfattning i fråga om vilka fastigheter som kunde anses vara av beskaffenhet

och omfattning, att jordbruk därå kunde idkas, komme säkerligen att göra

sig gällande hos de olika organ, som hade lagens tillämpning åt sig anförtrodd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts angående de olägenheter, som

komme att bliva förenade med den ifrågasatta icke till någon viss nedre areal
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

17

gräns anknutna bestämningen av lagens räckvidd, har det befunnits lämpligast

att dock i lagen fastställa en dylik arealgräns för de fastigheter som skulle

falla under lagen. Vilken arealgräns som härvidlag bör väljas kan helt naturligt

diskuteras. För varje fall synes emellertid gränsen böra sättas lägre än

vid 4 hektar. Givet är att även jordbruk under denna areal hava en icke

ringa betydelse för folkförsörjningen. Men å andra sidan torde man i det hänseende

varom nu är fråga kunna bortse från de allra minsta ställena. En arealgräns

av ett hektar odlad jord torde i huvudsak kunna anses tillfredsställande.

Till belysande av hur vid den nu nämnda minimiarealen antalet brukningsdelar,

som skulle falla under vanhävdslagstiftningen, ställer sig i förhållande

till samtliga brukningsdelar i landet må här återgivas en del siffror från

1937 års jordbruksräkning sådana de upptagas i statistisk årsbok för år 1940,

därvid emellertid bör bemärkas att antalet brukningsdelar angives och att

deras indelning i storleksklasser skett efter åkerarealen och icke efter arealen

av den odlade jorden. Siffrorna utvisa följande: I Sverige finnes sammanlagt

418,644 brukningsdelar med en åkerareal av minst 0.26 hektar. Av dessa

brukningsdelar angivas 52,335 stycken eller 12.5 procent hava en åkerareal

om 0.26—1 hektar. Rikets sammanlagda åkerareal uppgår till 3,731,038

hektar, och därav falla 41,751 hektar eller 1.1 procent å brukningsdelar om

högst ett hektar åker. Om också således vid arealgränsens fastställande till

ett hektar, på sätt förut ansetts böra ske, antalet brukningsdelar, som falla

utom vanhävdslagstiftningen, blir rätt så betydande, är dock sammanlagda

arealen å brukningsdelarna så pass liten, att det icke kan tänkas att deras

inbegripande under vanhävdslagstiftningen skulle hava något nämnvärt värde

för folkförsörjningen. Skulle däremot brukningsdelar av högre storleksklass

än ett hektar uteslutas, kommer detta helt naturligt att hava större

inverkan i berörda hänseende. För möjliggörande av en jämförelse med alternativet

att från lagstiftningen ifråga utesluta brukningsdelar med en

åkerareal om högst två hektar må här också antecknas att enligt 1937 års

jordbruksräkning antalet brukningsdelar med en åkerareal örn 1—2 hektar

uppgår till 58,990 eller 14.1 procent av sammanlagda antalet brukningsdelar

och att sammanlagda arealen för desamma utgör 2.7 procent av rikets hela

åkerareal.

Angående frågan huruvida den nya lagstiftningen bör

möjliggöra ingripande endast mot vanhävd av den

odlade jorden å bruk ning sdelen eller jämväl mot

brukningsdelens åbyggnader bar utredningen yttrat:

Då uppmärksamheten riktas på frågan huruvida en vanhävdslagstiftning

avsedd att gälla under nu rådande kristid skall möjliggöra ingripande ej

blott mot vanhävd av den odlade jorden å en brukningsdel ulan även mot

vanvård av brukningsdelens åbyggnader, må det erinras örn att andra lagutskottet

vid 1941 års riksdag i sitt utlåtande över de beträffande vanhävdsspörsmålet

väckta motionerna vid förordandet av en utvidgad vanhävdslagstiftning

uttalade att densamma torde böra i första hand taga sikte på hävden

av själva jorden och att frågan om bevarandet av de för en fastighet såsom

särskild brukningsdel nödiga byggnaderna däremot vid en lagstiftning

sådan som den ifrågasatta icke torde vara av samma betydelse. Detta utskottets

uttalande kunde möjligen giva anledning till att vid förevarande utredning

alldeles lämna frågan örn vanvård av åbyggnaderna åsido. Då så

emellertid ansetts icke böra ske, har detta sin grund i den stora betydelse som

åbyggnaderna lia för ett jordbruk. Endast i undantagsfall är det möjligt

Bihang till riksdagens protokoll 1042. 1 sami. Nr 27.r>. %

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

att driva ett jordbruk utan åbyggnader. Klart är också att just på grund av

detta sammanhang, som existerar mellan själva jorden och byggnaderna på

en brukningsdel, en vanhävd på den förra oftast motsvaras av en vanvård

av de senare. Erfarenheten bekräftar också att så är förhållandet. Det må

härutinnan erinras därom att i de fall, då fråga uppstått örn tillämpning av

allmänna förfogandelagen å vanhävdade jordbruksfastigheter, det i allmänhet

gällt vanhävd av såväl jord som åbyggnader. Ofta, måhända i de flesta

fall, torde det också vara åbyggnaderna som visa de första tecknen på en begvnnande

vanvård. Förfallna eller illa underhållna byggnader på en jordbruksfastighet

äro ett tydligt symtom på att jordbruket å fastigheten befinner

sig i lägervall eller i vanhävdat tillstånd. Med hänsyn till nu anförda synpunkter

torde det icke kunna antagas att en vanhävdslagstiftning, som icke

tar sikte även på åbyggnaderna, skall kunna fylla det med densamma avsedda

syftet. Förty torde även den vanhävdslagstiftning varom nu är fråga

böra möjliggöra ingripande jämväl mot vanvård av byggnaderna å en jordbruksfastighet.

Såsom skäl för att så bör vara förhållandet må även åberopas

att den nya lagstiftningen, på sätt i det följande kommer att utvecklas, är

avsedd att under den tid den är gällande ersätta 1927 års uppsiktslag, vilken såvitt

angår de fastigheter som falla därunder stadgar uppsikt även beträffande

vanhävd av byggnaderna. All anledning saknas till ett suspenderande av

berörda stadgande under den tid den provisoriska lagen är i kraft. Och att

beträffande en sådan kardinalpunkt i vanhävdslagstiftningen som den senast

berörda göra åtskillnad mellan olika slag av fastigheter synes icke böra

ifrågakomma.

Vad angår vanhävdsbegreppet i fråga om byggnaderna har detta i förslaget

bestämts på samma sätt som i 1927 års uppsiktslag, d. v. s. brukningsdelen

får icke vanskötas därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas

utan underhåll. Såsom närmare motivering till detta stadgande har anförts

följande.

Vilka byggnader som skola anses såsom nödiga för ett jordbruk får bedömas

efter föreliggande förhållanden i varje särskilt fall. Det är tydligt att under

begreppet nödiga byggnader falla såväl sådana, som äro behövliga till

bostad åt brukaren och hans familj samt för jordbrukets skötsel erforderliga

arbetare, som ock byggnader för den för jordbruksdriften erforderliga djurbesättningen

samt för förvaring av redskap och gröda. Samtliga dylika nödiga

byggnader böra bibehållas i sådant skick att de äro användbara för sitt ändamål.

Dock torde böra framhållas dels att det icke bör ställas krav på högre

standard å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets rationella

bedrivande är absolut nödvändigt och dels att, då fråga är om byggnaderna,

ingripande enligt lagen icke bör ske utan tvingande skäl samt att,

särskilt med hänsyn till nu rådande höga byggnadskostnader, vid meddelande

av föreläggande rörande avhjälpande av brister å byggnaderna den största

varsamhet bör iakttagas. Någon nybyggnadsskyldighet torde icke böra ifrågakomma,

såframt icke nybyggnad blivit ofrånkomlig på grund av att vederbörande

mot stadgandena i denna lag bortfört eller lämnat utan underhåll

redan befintlig byggnad.

Herr Janson har beträffande frågan huruvida ingripandet mot vanhävd

jämväl borde omfatta brukningsdelens åbyggnader varit av skiljaktig mening

och uttalat sig för att så icke borde vara förhållandet. Såsom motivering för

denna ståndpunkt har herr Janson anfört i huvudsak följande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275

19

I föreliggande förslag förutsättes, all uppsikt skall hållas även över brukningsdelens

byggnader. Vägande skäl härför anföras i utredningsmannens

motivering. I och för sig torde den kapitalförstöring som uppkommer genom

eftersatt byggnadsunderhåll vara lika allvarlig som den, vilken uppkommer

genom att åkerjorden ej hålles i hävd. Dock torde de betänkligheter som

kunna anföras mot att låta den föreslagna provisoriska lagstiftningen omfatta

även byggnaderna vara så allvarliga, att man för närvarande ej bör

medtaga bestämmelsen örn dessa i lagen.

I skrivelse nr 236/1941 beslöt riksdagen hos Kungl. Majit anhålla örn skyndsam

utredning angående en provisorisk lagstiftning mot vanhävd med giltighet

tillsvidare under nu rådande krisförhållanden. Andra lagutskottet uttalade

i sitt utlåtande nr 17/1941 bl. a., att då den av utskottet ifrågasatta lagstiftningens

syfte vore att under nuvarande kristidsförhållanden vidmakthålla

jordbrukets avkastningsförmåga, densamma borde i första hand taga sikte på

hävden av själva jorden. Såsom framgår av utlåtandet, är det i första hand

hävden av jorden, på vilken deri här behandlade provisoriska lagstiftningen

bör inriktas. Det gäller att under nu rådande förhållanden på livsmedelsförsörjningens

område uppehålla avkastningen hos all odlingsvärd jord. Ett

medtagande även av byggnaderna i vanhävdslagstiftningen torde i vissa fall

t. o. m. kunna försvåra denna strävan. Enligt vad sorn framgår av utredningsmannens

undersökningar, torde vid fall av vanhävd oftast både jorden och

byggnaderna vara vanvårdade. Vanligen är den för vanhävden ansvarige

ekonomiskt svag. Ett åläggande, som innebär, att han skall iordningställa

såväl jorden som byggnaderna, torde ofta komma att medföra, att möjligheterna

att snabbt återställa jordens växtkraft minskas. Det kan visserligen

tänkas, att föreläggandet att iordningställa byggnaderna skulle kunna utsträckas

under en längre tidrymd, men detta synes med hänsyn till lagförslagets

provisoriska karaktär ej lämpligt.

Beträffande bostadshus bör också observeras, att gällande hälsovårdsstadga

innehåller stadganden som möjliggöra ingripande från myndigheternas

sida, därest byggnad är av hälsovådlig karaktär.

En synnerligen viktig faktor, när det gäller att bedöma lämpligheten av att

i denna provisoriska lagstiftning taga med byggnaderna, torde även vara

de bekanta missförhållandena i samband med byggnadsverksamheten på

landsbygden. Byggnadskostnadernas höjd är sådan, att i varje fall för det

stora flertalet av de jordbrukare, å vilka lagen kan komma att tillämpas, ett

föreläggande att nu iordningställa förfallna hus skulle få rent ruinerande konsekvenser.

Nu stadgas i lagförslaget, att detsamma ej äger tillämpning, där

den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet eller annan gillig orsak

är urståndsatt att avhjälpa vanhävden. Detta torde i praktiken få den

följden, alt därest vanhävden av byggnader skall hävas, allmänna förfogandelagen

måste tillämpas och staten förskottera kostnaderna för byggnadernas

iståndsättande. Huruvida de ekonomiska uppoffringar, som detta kan komma

att medföra, skulle motsvaras av de vinster, sorn skulle kunna göras ur

försörjningssvnpunkt, torde allvarligt kunna ifrågasättas.

Vad som här anförts motsäger icke, alt det även i en provisorisk lag vore

berättigat att införa sådana bestämmelser, som möjliggjorde ingripande för

vidtagande av smärre förbättringsåtgärder i ekonomibyggnader, då därigenom

skadeverkningar å bärgad gröda eller å husdjur kunde förhindras. Detta

måste I. o. m. anses önskvärt. Någon godtaghar lagtext för ett sådant stadgande

har emellertid under utredningen icke framkommit.

Med hänvisning till det anförda och med understrykande av lagstiftningens

provisoriska karaktär, föreslås således, alt bestämmelserna örn byggnaderna

utgå ur en eventuell vanhävdslagstiftning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

I motiveringen för den ändring i vanhävdsbegreppet, som föreslagits genom

att såsom kännetecken för vanhävd upptagits att jorden så vanskötes, att

dess avkastningsförmåga äventyras, i stället för den i 1927 års uppsiktslag

upptagna karakteriseringen av vanhävden, att jordbruket så vanskötes, att

dess vidmakthållande äventyras, har utredningen anfört följande.

Norrlandskommittén motiverade sitt förslag till vanhävdslag på följande

sätt: Man borde skilja mellan olika slag av vanhävd. Det kunde förekomma

en vanskötsel som endast föranledde att jord för tillfället eller för den närmaste

framtiden avkastade mindre än vad den eljest kunde och borde men

som vöre lätt att avhjälpa och bättra genom några års driftigt arbete. Men

det kunde också tänkas att vanhävden toge en sådan omfattning, att odlad

jord småningom återginge till naturtillståndet, att det kapital, som läge i jordens

egenskap att vara odlad, försvunne och dess avkastningsförmåga för

framtiden sålunda väsentligt reducerades. Emellan dessa håda fall vore det

samma skillnad som mellan en ränteförskingring och en kapitalförskingring.

Gränsen vore naturligtvis i någon mån svävande, men det borde dock ej möta

någon större svårighet att i ett givet fall avgöra örn densamma vore passerad

eller ej. Mot det lindrigare slaget av vanvård torde staten icke böra ingripa

lika litet som staten eljest sökte framtvinga produktiv verksamhet eller bestraffade

en enskild, som på grund av bristande förmåga eller insikter icke

kunde sköta sitt yrke så som han borde. Mot den grövre vanvården åter, den,

som tydligen ledde till odlingens tillbakagång samt berövade den kommande

generationen förmånen av att få mottaga uppbruten jord till samma omfattning

och avkastningsförmåga, som de gångna släktenas arbete berett åt den

närvarande, mot denna vanvård syntes staten vara berättigad att ingripa. —

Såsom det vanligaste exemplet på vanhävd angav kommittén att, såsom ofta

skett, åkrar och ängar lämnades utan skötsel, så att de efter hand förvandlades

till mer eller mindre skogbeväxta utmarker, eller att skördar år efter

år toges utan att ersättning lämnades med påföljd att jorden småningom utarmades.

I 1909 års uppsiktslag, 1 § första stycket, föreskrevs att uppsikt skulle hållas

däröver att jordbruket ej nedlades eller ägor och byggnader eljest så

vanvårdades att jordbrukets vidmakthållande därigenom äventyrades. Ändringen

i formuleringen i förhållande till norrlandskommitténs förslag motiverades

därmed att den formulering, som kommittén föreslagit, kunde föranleda

den uppfattning, att inskridandet borde äga rum på ett tidigare stadium

än kommittén avsett, och då det ansåges angeläget att bestämmelserna

härutinnan icke bleve föremål för olika tolkning, hade man sökt att finna

och i förslaget införa ett klarare uttryck för vad man i denna del åsyftade.

Den avfattning av lagrummet i fråga, som 1927 års lag erhållit, infördes

först genom lagändring år 1924.

Den i lagförslaget företagna ändringen i fråga örn bestämningen av vanhävdsbegreppet

torde överensstämma med den allmänna motiveringen för

uppsiktslagens utsträckande till att avse så gott som alla jordbruksfastigheter.

Då detta synts betingat av hänsyn till folkförsörjningen, har det icke

funnits tillräckligt att lagen medgåve ingripande endast därest vanhävden

tagit sådan omfattning, att jordbrukets vidmakthållande äventyrades. För

att lagen skall på ett effektivt sätt fylla sitt ändamål, vilket är att såvitt möjligt

förhindra att jordbruksjord misskötes på sådant sätt, att den avkastning

den kan och bör giva undandrages folkförsörjningen, måste åt lagen givas

sådan avfattning, att den tillåter ingripande mot vanhävd på ett tidigare stadium

än 1927 års lag; lagen måste kunna komma lill användning redan mot

en vanskötsel, som är av ringare grad men som dock föranleder att jorden,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

21

måhända endast temporärt, giver anmärkningsvärt mindre avkastning än

man med hänsyn till dess naturliga beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt kunnat förvänta. Detta har i 1 § uttryckts så, att såsom vanhävd skall

betecknas sådan vanskötsel av jorden att dess avkastningsförmåga

äventyras. Ehuruväl sålunda lagförslaget i nu förevarande del gjorts i viss

mån strängare än den gällande uppsiktslagen, är det givet alt härmed icke

avsetts att på något sätt inskränka på brukarens berättigade krav på rörelsefrihet

vid jordbrukets skötsel eller att hindra en med hänsyn lill föreliggande

förhållanden rationell användning av förefintliga jordbruksarealer.

Väl må det icke tillåtas att jordbruksjord vanskötes eller nedlägges enbart

därför att ägaren icke anser det ligga i sitt ekonomiska intresse att bibehålla

jorden för sitt egentliga ändamål, men däremot bör hinder icke resas mot

ett ändamålsenligt utnyttjande av jorden eventuellt på annat sätt än för jordbruk

i egentlig mening, t. ex. genom utläggande till betesmark av härför lämpliga

arealer. Fall förekomma även då det icke kan bestridas att en brukningsdel

eller del därav på grund av sin naturliga beskaffenhet, sin belägenhet eller

av annan orsak måste anses olämplig för jordbruk. Hur viktigt det än är att

den mark som blivit odlad också bibehålies såsom sådan i största möjliga

utsträckning, är det dock tydligt att man icke genom lag bör påtvinga den

enskilde ekonomisk uppoffring för upprätthållande av odling å ägor av sistnämnda

slag, utan i sådant fall måste tillåtas att jordbruket nedlägges. Stadgande

härom har intagits i 2 § av lagförslaget. Vidare må framhållas att ingripande

enligt denna lag naturligtvis icke bör ske utan tvingande skäl. Tydlig

vanskötsel skall såledés kunna konstateras och icke allenast viss senfärdighet

i fråga örn åtgärder för jordbruksdriften, vilken senfärdighet vederbörande

jordbrukare måhända lätt kan neutralisera genom särskilt effektiva åtgärder

i sista stund. Endast för det fall att nödiga åtgärder för sådd eller skörd eftersättas

och det därigenom uppenbarligen kan befaras att jorden får ligga obrukad

eller att skörden äventyras, har det ansetts nödvändigt att bereda möjlighet

till snabbt och effektivt ingripande redan innan vanhävd ännu strängt

taget kan anses konstaterad. Stadgande härom har intagits i 10 § i lagförslaget.

Ett dylikt ingripande till förebyggande av vanhävd har eljest icke

ansetts böra förekomma.

Beträffande förhållandet mellan 1927 års uppsikt sia g

och den nya vanhävdslagstiftningen bar utredningen anfört

följande.

Vid bestämmande av förhållandet mellan den nya lagstiftningen och den

för närvarande gällande vanhävdslagstiftning som innehålles i 1927 års uppsiktslag

ligger onekligen den frågan nära till hands, örn icke det enklaste sättet

för lösningen av det föreliggande lagstiftningsspörsmålet vore att giva 1927

års lag utvidgad tillämpning i de hänseenden förut berörts. Vore fråga örn stiftandet

av en bestående vanhävdslag med en i förhållande till 1927 års uppsiktslag

utvidgad omfattning, skulle detta helt naturligen lämpligen kunna

ske genom erforderlig omarbetning av sistnämnda lag. Men annorlunda ställer

sig obestridligen saken då det, såsom nu är förhållandet, gäller införandet

av en vanhävdslagstiftning av endast provisorisk karaktär. Med denna karaktär

hos lagstiftningen biljer att densamma är avsedd att gälla under en

begränsad tid. Örn också ej denna tid med nödvändighet behöver vara fixerad

i själva lagen, förutsättcs dock att lagstiftarna förr eller .senare skola

besluta alt lagen ej vidare skall vara gällande. 1 avseende å det fall alt så

kommer alt ske utan att samtidigt en motsvarande ny lag, som icke har provisorisk

karaktär, beslutas, bör man, örn överhuvud taget det fortfarande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

ansås att under alla förhållanden en vanhävdslagstiftning med 1927 års uppsiktslags

innehåll är behövlig, ha denna lag att falla tillbaka på. Förty torde

någon omarbetning av sagda lag för möjliggörande av dess provisoriska tilllämpning

å vanhävd som nu ej faller under lagen ej böra ske, utan torde lagen

böra till sitt innehåll lämnas oberörd av den lagstiftning varom nu är

fråga.

I detta sammanhang uppstår också spörsmålet, om icke den ifrågasatta provisoriska

lagstiftningen kunde utformas på sådant sätt, att den endast omfattade

vanhävd, varå 1927 års lag ej är tillämplig, vid vilket förhållande

berörda lag skulle beträffande vad därmed nu avses alltjämt tillämpas vid

sidan av den nya lagen. En dylik begränsning av den nya lagens räckvidd

torde dock ej lämpligen kunna ifrågakomma. Att märka är härvidlag att

åt den nya lagen måste givas en avfattning, som i icke oväsentliga delar

skiljer sig från 1927 års lag. Så synes böra ske bl. a. beträffande bestämningen

av vanhävdsbegreppet och i vad angår ordningen för föreläggande

om avhjälpande av vanhävd. De sålunda nödiga befunna skiljaktigheterna

i den nya lagen i jämförelse med den nuvarande lagen äro betingade huvudsakligen

av de rådande kristidsförhållandena och syfta till att vanhävdslagstiftningen

må bliva i görligaste mån smidig, effektiv och snabbt verkande.

Givet lärer vara att ett tillgodoseende av dessa syftemål är lika motiverat

ifråga om all vanhävd. Att t. ex. bestämma det allmänna vanhävdsbegreppet

på annat sätt för fastigheter av en viss storleksordning, tillhöriga

bolag och med dem likställda jordägare, än för andra fastigheter eller att

låta i vissa fall domstol och i andra fall förvaltande myndighet meddela

föreläggande örn vanhävds avhjälpande vore uppenbarligen i hög grad irrationellt.

Med hänsyn härtill och då, i enlighet med vad här nyss anförts,

1927 års lag torde böra till sitt innehåll lämnas oberörd av den nya lagstiftningen,

synes denna senare böra göras tillämplig å all vanhävd, således

även den som nu faller under 1927 års lag. En given följd härav blir att

sistnämnda lag visserligen icke upphäves men dock sättes ur gällande

kraft under den tid den provisoriska lagstiftningen varder gällande, därvid

dock undantag bör ske i vissa hänseenden på sätt kommer att omförmälas

i samband med behandlingen av promulgationsbestämmelserna till den nya

lagen.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena har utredningens förslag i princip så gott som

undantagslöst tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Norrbottens län har av principiella skäl

ställt sig tveksamt till förslagets lämplighet. I fråga om lämpligheten av

vissa av de särskilda stadgandena i lagförslaget ha rått delade meningar.

Sålunda har i ett flertal yttranden uttalats, att lagstiftningen icke borde

gälla i fråga örn åbyggnaderna eller beträffande odlad jord understigande

två hektar. I en del yttranden har yrkats på modifiering av bestämmelsen

om att byggnaderna skola omfattas av den nya vanhävdslagstiftningen. Man

har sålunda ifrågasatt, att uppsikten endast skulle gälla nödiga ekonomibyggnader

och att föreläggande allenast skulle få avse oundgängliga reparationer

av byggnaderna. Yrkande på att vanhävdslagstiftningen icke skall

ha avseende å byggnader har framförts i utlåtandena från länsstyrelserna

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kuno!. Maj.ts proposition nr 275.

23

i Gotlands, Blekinge och Kristianstads län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Stockholms stad och län, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,

Älvsborgs, Värmlands och Jämtlands län, jordhrukskommissionerna

i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar (norra delen), Gotlands, Blekinge, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs (norra delen) och Skaraborgs län ävensom

Sveriges lantbruksförbund. Förslag örn jämkning i bestämmelserna angående

byggnaderna i huvudsaklig överensstämmelse med vad nyss anförts bär

upptagits i yttrandena från lantbruksstyrelsen, statens livsmedelskommission,

länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,

Skaraborgs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västernorrlands

och Västerbottens län, jordbrukskommissionerna i Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar (södra delen), Älvsborgs (norra delen), Skaraborgs,

Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län ävensom småbrukarnas riksförbund.

I några yttranden har förslaget i denna del tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. I vissa yttranden från jordbrukskommissionerna och hushållningssällskapens

förvaltningsutskott har anmälts att ledamöter inom kommissionen

eller utskotten varit av skiljaktig mening mot majoriteten i nu

berörda fråga. En höjning av den nedre arealgränsen från en till två hektar

har ifrågasatts i yttrandena från länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads,

Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Kronobergs, Kalmar (södra delen), Skaraborgs,

Gävleborgs och Jämtlands län samt jordbrukskommissionerna i Jönköpings,

Kalmar (norra delen), Skaraborgs och Jämtlands län. 1 några yttranden har

föreslagits att vanhävdslagstiftningen även skall ha avseende å kronans fastigheter.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande.

Otvivelaktigt är det synnerligen angeläget att all odlad jord under nuvarande

förhållanden bringas till högsta möjliga avkastning, så att landets

livsmedelsförsörjning därigenom i möjligaste mån säkerställes. Det lärer

emellertid vara tvivelaktigt, huruvida den föreslagna lagstiftningen, som

är avsedd att gälla alla jordbruk, är ägnad att åstadkomma en ökad produktion

under nuvarande kristid. I lagförslaget stadgas, att tiden för vanhävdens

avhjälpande skall bestämmas till högst två år, men må, där så

anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Även örn man nu

inte kan överblicka, huru länge den nuvarande krisen varar, har man dock

anledning antaga, att de huvudsakligaste åtgärderna flir vanhävdens avhjälpande

icke komma att Idiva utförda förrän krisen är över. Enär lagen

är avsedd att äga tillämpning endast under nuvarande kristid, skulle, därest

förutnämnda antagande visar sig vara riktigt, densamma icke lia någon

uppgift att fylla. Men även örn krisen skulle komma att räcka länge och

vi med anledning därav för en längre tid framåt bliva hänvisade till vår

egen jordbruksproduktion flir folkförsörjningens tryggande, synes en så

rigorös åtgärd, sorn lagförslaget innebär, icke vara en lycklig utväg. Även

om jordbrukarna inom Norrbottens Ilin i allmänhet lia det ekonomiskt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

trångt och därför i många fall nödgas driva sin näring mera extensivt än

som vore önskvärt, så förekommer dock verklig vanhävd endast i mycket

få undantagsfall bland de jordbrukare, som hava jordbruket till uteslutande

eller huvudsaklig näring. Där sådant förekommer, torde orsakerna oftast

vara bristande ekonomiska resurser; och i sådana fall skulle ju ändock

lagen icke komma att äga tillämpning. För Norrbottens vidkommande är

också den bristande tillgången på arbetskraft och de onaturligt höga priserna

på sådan, förnämligast förorsakade av de statliga anläggningsarbetena

inom länet, en av de största orsakerna till att en önskvärd intensifiering av

jordbruksdriften uteblivit.

Förvaltningsutskottet vill för visso ingalunda försvara extensiv drift, ännu

mindre vanhävd, men orsakerna till bådadera äro av sådan art och ha under

kristiden av kända skäl så skärpts för jordbrukets utövare, att det

knappt kan anses rimligt att såsom kristidsreform lägga hela ansvaret på

jordbrukarna, där det dock ytterst gäller att tillgodose ett livsviktigt allmänt

intresse.

Vill man få fram elt allmännare intresse hos jordbrukarna för att inför

tidsläget söka åstadkomma det mesta möjliga, så bör man söka väcka till liv

den goda viljan och detta kan icke ske genom en strafflagstiftning för en försummad

hävd av jorden. Fastmer synes det vara statens plikt att på sätt,

som kan finnas möjligt, ekonomiskt stödja de jordbrukare, som efterkomma

kraven på högsta möjliga produktivitet i sin jordbruksdrift.

En reformerad lagstiftning på detta område bör ej få kristidskaraktär

utan syfta till en fortsatt omsorgsfull brukning av jorden. En sådan lagstiftning

komma jordbrukarna att förstå och i det långa loppet även inse den

egna fördelen utav. Däremot synes en lag i förevarande syfte som speciellt

medel till ökande av produktionen i kristid icke vara ägnad att åstadkomma

åsyftad verkan.

Beträffande bestämmelserna i lagförslaget örn ingripande

mot vanhävd av åbyggnader har i de yttranden, vari förslaget i

denna del tillstyrkts, anförts, bland annat, följande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har framhållit.

Länsstyrelsen finner den av utredningsmannen föreslagna omfattningen av

vanhävdslagstiftningen väl avvägd. Skäl synas länsstyrelsen tala för att

bortförande av nödiga byggnader och bristande underhåll av desamma

räknas som vanhävd. Åtminstone synes detta böra gälla för den händelse,

att det gäller bortförande av byggnader och den för vanhävden ansvarige

är i den ekonomiska ställning, att han kan avhjälpa vanhävden. I motsatt

fall torde 8 § i lagförslaget bliva tillämplig. I likhet med utredningsmannen

vill länsstyrelsen framhålla, att då fråga är om byggnader, ingripande enligt

lagen icke bör ske utan tvingande skäl samt att särskilt med hänsyn till

nu rådande höga byggnadskostnader största varsamhet bör iakttagas vid

meddelande av föreläggande rörande avhjälpande av brister å byggnaderna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har yttrat:

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning, att snara lagstiftningsåtgärder

under nu rådande förhållanden böra vidtagas i syfte att i den utsträckning

det låter sig göra råda bot för förekommande fall av vanhävd av

odlad jord. Likaså är länsstyrelsen ense med utredningen, att dylika åtgärder

böra ha till föremål icke blott vanhävd av jord utan jämväl vanhävd

av åbyggnader å jord. Det har, enligt vad utredningen också framhållit, visat

sig, att vanhävd av husen oftast åtföljes av vanhävd av jorden. Utan nödiga

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

25

hus låter sig intet jordbruk drivas. Då länsstyrelsen har speciell erfarenhet

härutinnan, ity alt länsstyrelsen i ett fall av vanhävd inom detta län ställts

inför det faktum att icke kunna uppbringa någon brukare, enär husen voro

för bristfälliga, tvekar länsstyrelsen icke att uttala, att vanvård av husen

kan vara lika ödesdiger som vanskötsel av jorden.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län har gjort följande uttalande.

I särskilt yttrande har herr Janson föreslagit att bestämmelserna beträffande

vanskötsel av byggnader skulle utgå ur lagförslaget. Som stöd härför

åberopas bl. a. utredningsmannens undersökning enligt vilken »vid fall

av vanhävd oftast både jorden och byggnaderna voro vanvårdade» och att

eft^ samtidigt föreläggande att iordningställa såväl jord som byggnader möter

svårigheter för den ansvarige enär denne oftast vore ekonomiskt svag. Såväl

det åberopade undersökningsresultatet som uttalandet i fråga om den ansvariges

ekonomi strider emot kommissionens erfarenhet. Det senare naturligtvis

mest beroende på att gällande lag hittills kunnat tillämpas endast på

bolag. Men även dessa beröras ju av den nu föreslagna lagstiftningen.

Av kommissionens protokoll framgår att av de gårdar som på grund av

vanskötsel i ett eller annat avseende besiktigats 75 procent gällt endast byggnader,

17 procent jordens skötsel och endast 8 procent byggnader och jord

samtidigt. Av utdömda byggnader har 33 procent gällt boningshus och 67

procent ekonomibyggnader varav framgår att hälsovårdsnämndernas uppsikt

icke kunnat ersätta jordbrukskommissionens.

Om bestämmelserna beträffande byggnader skulle utgå innebär detta enligt

kommissionens åsikt en betänklig inskränkning i stället för utvidgning

av vanhävdslagstiftningen.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län har uttalat, att man icke kunde

komma ifrån, att på en gård med vanhävdade byggnader vore och förbleve

gårdens hela produktionsförmåga nedsatt. Det måste anses vara lika otillfredsställande,

att en gröda bleve förstörd på grund av vanhävdade byggnader

som att en gröda icke tillvaratoges. Jordbrukskommissionen hade under

sin verksamhet funnit, att vanhävdade stall- och ladugårdsbyggnader

även innebure grovt djurplågeri. Det måste därför betecknas som riktigt, att

byggnaderna inkluderades i förslaget.

Riksförbundet landsbygdens folk har anfört:

Frågan om huruvida byggnaderna skola inbegripas i vanhävdslagstiftningen

eller ej är av största betydelse. Ur rent praktisk synpunkt kan man ej

komma ifrån, att på en gård med förfallna byggnader är och förblir gårdens

hela produktionsförmåga nedsatt. Det måste därför betecknas som riktigt,

att byggnaderna inkluderas i förslaget. Herr Jansons reservation på denna

punkt kan icke anses tillräckligt motivera en annan inställning. Utredningen

visar ju bland annat, att de vanhävdsfall, som konstaterats under senaste

två år, endast till ej fullt 10 procent äro beroende på den ansvariges ekonomiska

ställning. Vidare kan hänvisas till att hälsovårdsstadgans bestämmelse,

vad det gäller boningshus, i praktiken visat sig i det närmaste sakna

all effekt.

Egnahemsstyrelsen har yttrat:

Då den ifrågasatta lagstiftningens syfte är att under nuvarande kristidsförhållanden

vidmakthålla jordbrukets avkastningsförmåga, är styrelsen

tveksam, huruvida lagstiftningen i den utsträckning som skett bör taga sikte

även på jordbrukets byggnader. Ett tvång att under nuvarande läge med dess

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

höga byggnadskostnader verkställa byggnad kan medföra en betydande

uppoffring för en jordägare, utan att denna motsvaras av en högre avkastning

från jordbruket. Läggas allt för stora krav vid byggnadsbeståndet, löper

man risk för att man ej orkar med förbättringen av jorden och att denna,

som här är det primära, blir åsidosatt. Om lagen även erhåller tillämpning

på åbyggnader, torde hänsyn böra tagas till, icke blott örn jordbrukaren är

medellös, utan överhuvud taget om han genom företagande av ett byggnadsarbete

av ifrågasatt omfattning skulle komma i fara att få sin ekonomi

rubbad. En skötsam jordbrukare, som väl hävdar sin jord men av ena eller

andra anledningen ej varit i stånd att sätta åbyggnader i det skick, som

hade varit önskvärt, bör inte drabbas av bestämmelserna i den ifrågasatta

vanhävdslagen. Emellertid må erinras, att den, som på grund av dålig ekonomi

ej kan förbättra sin bostadsbyggnad, har viss möjlighet att från egnahemsorganen

erhålla bidrag eller lån för detta ändamål. Under förutsättning

att hänsyn tages till här förut framförda synpunkter, anser sig egnahemsstyrelsen

ej böra göra erinran mot genomförande av det föreliggande förslaget.

Självfallet bör icke en jordbrukare tvingas att iordningställa en byggnad,

som ej kan antagas bliva behövlig för framtiden, exempelvis därför att jordbruket

bör sammanslås med annat närbeläget jordbruk. En sådan sammanslagning

kan ofta vara naturlig och önskvärd ur jordpolitisk synpunkt och

bör ej motverkas genom bestämmelser i vanhävdslagstiftningen. Bestämmelserna

i 2 § andra stycket och 15 § andra stycket böra med hänsyn härtill

ytterligare mildras i enlighet med vad bland annat framgår av motiven.

Ur yttranden, vari förslaget i förevarande avseende avstyrkts, må här

återgivas följande.

Sveriges lantbruksförbund har yttrat:

Lantbruksförbundet kan icke tillstyrka förslaget i vad det avser ingripande

mot vanvård av åbyggnader. Även om, såsom utredningen framhåller, vanhävd

av jord och vanvård av byggnader ofta följas åt, tala enligt lantbruksförbundets

mening mycket starka skäl emot att under nuvarande förhållan

den låta en provisorisk vanhävdslagstiftning jämväl avse byggnaderna på en

fastighet. Det gäller nu i första hand att få avkastning av den odlade jorden,

och detta kan i stort sett låta sig göra utan att byggnaderna äro i tillfreds

ställande skick. Att med nu gällande höga byggnadskostnader på lagstiftningens

väg ålägga en jordägare att iståndsätta dåliga byggnader innebär ett

alltför starkt ingripande i den enskilda äganderätten och skulle därjämte säkerligen

i många fall försvåra den i nuvarande läge mera angelägna uppgiften

att bringa jorden i kultur. Förbättrandet av jordbrukets byggnadsbestånd

är en viktig fråga, men den bör tagas upp i annat sammanhang och

icke i samband med en provisorisk vanhävdslagstiftning.

Jordbrukskommissionen i Jönköpings län har i huvudsak anfört:

Det torde vara synnerligen angeläget att denna icke får sådan karaktär att

jordbrukskommissionerna överhopas med en arbetsbörda som de icke nied

nuvarande organisation kunna gå i land med. Faran för att så kommer att

ske, i händelse utredningsmannens förslag skulle komma att oförändrat läggas

till grund för lagstiftning, är nämligen för handen. Genom att den lägre

arealgränsen odlad jord som avses skola falla under lagen föreslås till all

jord, vilken äges eller innehaves å jordbruk med över en hektars storlek,

kommer säkerligen anmälningarna att få en betydande omfattning, och detta

i synnerhet då hävden å även byggnaderna inbegripes. Härigenom kommer

att upprullas hela det ömtåliga problem som innefattas i frågan örn en jord
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

27

ägare skall tvingas att uppehålla bebyggelsen å jordlotter, vars arrendesumma

bevisligen icke i denna tid på långt när kan förränta byggnads- och reparationskostnader

å ens så torftigt tilltagna nödiga åbyggnader. Men ur psykologisk

synpunkt ligger det nära till hands att människor, som icke lia det

ringaste begrepp örn hur byggnads- och reparationskostnader nu ställa sig

för jordägaren, komma att anse det som en bjudande plikt för kommissionerna

att ingripa för att tillhålla jordägarna att »göra sin skyldighet».

Då lagen skall vara av provisorisk karaktär synes det kommissionen föga

lämpligt att i densamma aktualisera den ytterst besvärliga frågan om byggnadsunderhållet

å de smärre jordlotterna. Kommissionen måste för sin del

ansluta sig till den mening som i ett särskilt yttrande till promemorian framförts

av herr Janson, och förordar alltså att frågan om byggnaderna icke

medtages i lagens allmänna bestämmelser. Detta kommissionens ställningstagande

innebär emellertid, att kommissionen finner den nuvarande uppsiktslagens

bestämmelser i 1 § böra bibehållas för sådana brukningsdelar

som i densamma avses.

Jordbrukskommissionen i Kronobergs lån har uttalat:

Kommissionen anser att starka betänkligheter kunna resas mot förslaget

att till vanhävd skall hänföras bristande underhåll av byggnader. Det kan

nämligen befaras att ett dylikt stadgande komme att i vissa fall medföra motsatsen

till vad med lagen förutsättes. I många fall torde ett åläggande innebärande

återställande av såväl jorden som byggnader å en vanhävdad egendom

överstiga den för vanhävden ansvariges ekonomiska möjligheter och i

varje fall medföra ett minskande av möjligheterna att tillräckligt snabbt återställa

jordens växtkraft. Missförhållandena i samband med byggnadsverksamheten

på landsbygden och byggnadskostnadernas höjd kunna befaras

medföra rent ruinerande konsekvenser för de jordbrukare å vilka lagen kan

komma att tillämpas.

Jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra del har framhållit, att kommissionen

känner till fall, då det skulle bli fullständigt ruinerande för jordägaren,

om han, med nuvarande höga arbetskostnader inom byggnadsfacket,

utom iståndsättandet av jordbruket, även bleve ålagd att ombygga gårdens

hus. Härvidlag måste största hänsyn tagas till ägarens ekonomiska resurser,

så att ej denne dreves bort från sin egendom. Med hänsyn härtill borde riksdagsmannen

Jansons reservation vinna beaktande.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört:

Ett åläggande för innehavare av ett mindre jordbruk att i tider med höga

byggnadskostnader nybygga eller utföra omfattande reparationer kan bringa

honom till ekonomisk ruin. Det kan hända att under nuvarande förhållanden

innehavaren av ett mindre jordbruk anser det icke ekonomiskt lönande att

uppföra nya byggnader, utan när dessa äro förbrukade lägges jorden till ett

närbeläget mindre jordbruk för att förstärka detsamma. Genom att tvinga

innehavaren av ett dylikt jordbruk uppföra nya byggnader kan en rationalisering

på det sätt, att tvenne mindre närbelägna jordbruk sammanslås, förhindras

för lång tid framåt. Vid ett litet jordbruk, där ladugården är fallfärdig

men boningshuset är bra, finner ägaren att det icke lönar sig att bygga ny

ladugård. Innehavaren har sin utkomst på annat arbete utanför hemmet. 1

stället för att bygga ny ladugård arrenderar han bort jorden till en granne,

som sköter den väl. Grannen har plats i sin ladugård även för de kreatur,

som han måste hålla på grund av utvidgad jordareal. Då får man anse, att en

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

dylik anordning är en rationalisering och ett förbilligande av produktionen,

och folkförsörjningen blir icke lidande därför afl brukningsdelen i fråga har

en förfallen ladugård. Förvaltningsutskottet vill sålunda göra det uttalandet,

att byggnader icke böra medtagas i den tillämnade provisoriska lagstiftningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har yttrat:

Enligt utredningen skall som vanhävd räknas, att nödiga byggnader bortföras

eller lämnas utan underhåll. Utskottet är liksom utredningen av den

åsikten, att jordbruk i allmänhet ej kan skötas utan nödiga byggnader, men

begreppet nödiga byggnader kan tolkas så olika och för jordägaren på ett så

ekonomiskt betungande sätt, att utskottet anser, att en närmare specifikation

är nödvändig. För själva jordbrukets skötsel och dess avkastning räcker det

om tak över foder och djur samt tillräckligt goda ytterväggar på djurstallarna

komma i fråga i denna vanhävdslag. Sålunda bör själva inredningen av

ekonomibyggnader samt överflödiga byggnader och boningshus ej ingå under

lagens tillämpning.

Med de senaste årens utveckling på det byggnadstekniska området beträffande

lantbrukets ekonomibyggnader föredrager mången att bygga helt nya

moderna byggnader framför att reparera och omändra de gamla byggnaderna,

som kanske trots alla förbättringar ej ändå kunna bli så arbetsbesparande

och ändamålsenliga som nya. Det är naturligt, att den som planerar dylikt

nybygge en tid eftersätter underhållet av de byggnader, som komma att

rivas. Under sådana omständigheter bör ett bristande underhåll av de äldre

byggnaderna ej räknas som vanhävd.

Utskottet anser för övrigt att ensamt bristande underhåll av byggnader får

ej vara orsak till anmälan örn vanhävd.

I de yttranden, vari jämkningar i de föreslagna bestämmelsernas omfattning

påyrkats, har anförts bland annat följande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har anfört:

När det gäller att bedöma, örn vanhävd föreligger eller icke, måste hänsyn

tagas även till brukningsdelens byggnader. Förvaltningsutskottet ställer sig

dock tveksamt till, huruvida en provisorisk lagstiftning bör omfatta även

byggnaderna. Visserligen inser förvaltningsutskottet till fullo att byggnadernas

och särskilt ekonomihusens beskaffenhet i många fall kan vara av nära

nog avgörande betydelse för genomförandet av en tillfredsställande jordbruksdrift.

Viktigast torde dock vara att åkerjorden icke vanhävdas och att

lagstiftningen i främsta rummet riktar sig mot försummelser i detta hänseende.

Förekomma beträffande brukningsdelens byggnader större brister,

torde dessa icke blott taga jämförelsevis lång tid i anspråk alt avhjälpa utan

också, särskilt i nuvarande läge, komma att draga avsevärda kostnader. Man

torde visserligen kunna gå ut ifrån, att de myndigheter och personer, som

skola utöva uppsikt enligt den tillämnade lagen, vid bedömande av frågan

om byggnaders beskaffenhet komma att taga all möjlig hänsyn till nu berörda

och andra svårigheter, som kunna föreligga vid avhjälpande av förekommande

brister. Då antalet fall av vanhävd inom länet är förhållandevis

mycket litet, vore det säkerligen av mindre betydelse, om den blivande lagstiftningen

omfattade jämväl byggnaderna. Utskottet anser likväl en viss

uppmjukning beträffande de föreslagna bestämmelserna i berörda hänseende

önskvärd. Dessa synas böra erhålla sådan lydelse, att de möjliggöra ingripande

för att få de allra nödvändigaste förbättringsåtgärderna i fråga örn

ekonomibyggnaderna genomförda. I detta avseende är således förvaltnings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

29

utskottet närmast av samma uppfattning, som den herr Janson angivit i

sitt till förslaget fogade särskilda yttrande. Utskottet vill emellertid icke, såsom

nyss berörts, gå så långt, att alla bestämmelser örn byggnaderna böra

utgå ur den tillämnadc vanhävdslagstiftningen.

Statens livsmedelskommission har yttrat:

I anslutning till den reservation mot utredningsmannens förslag, som anförts

av herr Janson, vill kommissionen föreslå en jämkning av de föreslagna

bestämmelserna örn ingripande mot vanvård av åbyggnaderna å en

jordbruksfastighet. Som bekant äro för närvarande särskilda svårigheter

förenade med lösandet av lantbrukets byggnadsfråga. På grund härav synes

stor försiktighet böra iakttagas, då det gäller frågan om bevarandet av den

önskvärda standarden å åbyggnaderna. Krav på vidmakthållandet av boningshus

synes i fråga om de brukningsdelar, som föras in under ifrågavarande

temporära vanhävdslagstiftning, icke böra resas på samma sätt som

kan befinnas lämpligt beträffande brukningsdelar, vilka omfattas av den redan

gällande, på social grund baserade uppsiktslagstiftningen. Och beträffande

underhållet av de för jordbruksdriften absolut nödvändiga ekonomibyggnaderna

synas i fråga örn den av kristiden föranledda vanhävdsövervakningen

fordringarna böra begränsas till det oundgängligen nödvändiga, detta

även örn man i likhet med utredningsmannen icke låter ansvar för vanhävd

drabba den som på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak är urståndsatt

att avhjälpa vanhävden.

Livsmedelskommissionen får med hänvisning till det sagda hemställa, att

en uppmjukning av den hithörande bestämmelsen vidtages, exempelvis sålunda

att i 1 § orden »eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller

lämnas utan underhåll» utbytas mot orden »eller därigenom att för jordbruksdriften

oundgängligen erforderliga byggnader bortföras eller icke lämnas nödtorftigt

underhåll». I motiveringen till lagen synes vidare böra understrykas,

att sagda stadgande endast har till syfte att möjliggöra ingripande för vidtagande

av förbättringsåtgärder å ekonomibyggnader, då därigenom skadeverkningar

å bärgad gröda eller å husdjur kunna förhindras.

Lantbruksstyrelsen har uttalat:

Lantbruksstyrelsen finner det synnerligen angeläget att alla åtgärder, som

vidtagas för undanröjande av vanhävd, skola åsyfta att till det yttersta utnyttja

jordbrukets produktionskapacitet. Ur den synpunkten bör givetvis i

första hand tillses, alt själva jorden väl hävdas. Uppenbarligen är det emellertid

lika nödvändigt, att husdjursstallarna hållas i sådant skick, att största

möjliga mängd animaliska produkter kan utvinnas därifrån. Där väggar och

tak tillåtas förfalla i sådan grad, att vind och nederbörd icke utestängas, kommer

detta att medföra stort avbräck i produktionsresultatet. I fråga örn vissa

andra byggnader är underhållet emellertid icke av samma betydelse. Då det

är av största vikt att jordbrukarna nu icke åläggas större byggnadsskyldighet

än som är nödvändig för upprätthållande av största möjliga produktion,

anser lantbruksstyrelsen, att kravet på byggnadernas underhåll från det allmännas

sida bör sättas olika för olika slag av byggnader allt efter den betydelse

de hava för det mera omedelbara produktionsresultatet. Därest lagtekniska

svårigheter skulle möta härför, synes det i allt fall önskvärt, att tilllampnmgen

av lagen blir sådan. Det kan eljest tänkas inträffa, att brukare

alägges underhållsskyldighet av byggnader, som ur produktionssynpunkt äro

av andrahandsbetydelse, i sådan omfattning att jordens riktiga hävdande blir

eftersatt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

Småbrukarnas riksförbund har anfört:

Vad byggnadernas underhåll beträffar kan lagen, enligt småbrukarförbundets

mening, giva rum för en alltför sträng tolkning. Samtliga byggnader

böra, heter det i motiveringen, »bibehållas i sådant skick, att de äro användbara

för sitt ändamål». Byggnadsförhållandena på landsbygden äro för

närvarande oefterrättliga. Även mindre underhållsarbeten bliva i många fall

oproportionerligt dyrbara. Vidare måste denna lag med den vidsträckta verkningskrets

som den fått träffa en stor mängd mindre jordbruk, som kanske

under andra förhållanden böra rationaliseras ut, ehuru delta icke nu kan

med säkerhet bedömas och än mindre bestämmas. Då landets jordbrukare

för närvarande äro nödsakade att minska sin animaliska produktion för att

kunna tillgodose behovet av vegetabilier, och då det samtidigt är mycket

svårt att tillgodose även ett starkt nedskuret köpbehov av stråfoder och fodersäd,

är det intet intresse från livsmedelsförsörjningens synpunkt alt varje

gård tvingas uppehålla en animalisk produktion. Det väsentliga är att jordbruksjorden

utnyttjas och att skördarna tillvaratagas. Anspråken på underhåll

av byggnaderna böra därför inskränkas till vad som är nödvändigt för

jordens brukande och skördens tillvaratagande, och detta bör bli föremål för

ett praktiskt bedömande från fall till fall.

Jordbrukskommissionen i Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps verksamhetsområde

har uttalat:

Den omständigheten, att denna provisoriska lag är avsedd att under sin

giltighetstid ersätta den nu gällande uppsiktslagen, synes göra det nödvändigt

att i lagen medtaga kravet på även åbyggnaders hävd. Då detta krav alltid

skall riktas mot ägaren, och då lagens hela tillämpning göres beroende av

dennes ekonomiska möjligheter, hyser kommissionen inga större betänkligheter

på denna omstridda punkt. Emellertid torde vid .tillämpningen skillnad

böra göras på de krav i fråga om byggnaders istånd sättande enligt den

nu gällande uppsiktslagens mening och det mera tillfälliga iståndsättande.

som bör komma i fråga då det gäller ett vanhävdat jordbruk i allmänhet. I

förstnämnda fall är det oftast fråga örn sådana brukningsdelar, vilka ägarna

genom byggnadernas förfall söka utplåna. Här måste stränga krav resas på

bebyggelsens upprätthållande. Annorlunda ställer det sig, när fråga är örn

ett jordbruk, där sådan tendens icke kan misstänkas utan där byggnadernas

förfall kan bero på ägarens bristande omsorg eller förmåga, att fastigheten

ofta gått i handel o. s. v. Ladugårdsbeståndet är faktiskt mycket dåligt i

stora delar av landet. Det torde här icke kunna bli fråga örn annat än botandet

av mycket påtagliga brister, vilka kunna äventyra den bärgade grödans

utnyttjande under de närmaste åren. Allt för äventyrligt bleve det säkerligen,

om man skulle ålägga vederbörande ett mera vidlyftigt byggnadsprogram,

icke minst med hänsyn till den tidslängd detta måste taga och de

svårigheter med avseende på all byggnation, som nu äro för handen. Här

behöver alltså en klarare utformning av lagtexten ske. Detsamma kan sägas

örn 8 §, där det stadgas örn medellöshet såsom skäl för att lagen icke skall

tillämpas. Denna bestämmelse anser kommissionen vara mycket värdefull,

men det skulle vara ett stöd vid den grannlaga tillämpningen av densamma,

örn den gjordes något fylligare.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat:

Syftet med lagförslaget, som skiljer sig från uppsiktslagen av år 1927

främst genom den räckvidd i förhållande till denna lag, förslaget fått, har

varit att under rådande krisläge söka få fram mesta möjliga jordbrukspro
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

31

dukter. Med avseende å detta motiv skulle det ha kunnat förefalla, som om i

förslaget hänsyn bort tagas främst till kravet på tillgodoseende av hävden å

en viss brukningsdel. Utredningsmannen har emellertid ej nöjt sig härmed

utan ansett frågan om siittet för vården av åbyggnaderna å brukningsdelen

innefatta en minst lika viktig detalj för bedömande, huruvida en vanhävd

i förslagets bemärkelse skall anses föreligga eller ej. Utredningsmannens

ståndpunkt härvidlag och bevisföring till klarläggande av detta förhållande äro

naturligen logiskt fullt riktiga och oantastliga. Länsstyrelsen är emellertid

för sin del tveksam om lämpligheten av förslaget härutinnan med tanke på

de konsekvenser, det i den praktiska tillämpningen kan komma att få. Genom

föreskriften, att varje brukningsdel med odlad jord, överstigande ett

hektar, enligt lagförslaget skall inbegripas under detta, kommer praktiskt taget

numera övervägande delen av ali odlad jord att bliva föremål för lagens

bestämmelser. Det torde finnas anledning att antaga, att å brukningsdelar

av en så liten omfattning åbyggnaderna ofta befinna sig i ett sådant skick,

att anledning till ingripande enligt förslaget icke torde saknas. Om sådan

vanvård skulle förekomma mera allmänt och ingripande på grund av denna

skall företagas vid sidan av ingripande på grund av direkt vanhävd av jorden,

förefinnes vidare anledning att misstänka, att ingripandet på grund av

vanvården, vilket på grund av vad utredningsmannen anfört örn de båda

motivens likvärdiga betydelse för en viss aktion icke bör sättas i efterhand

i förhållande till ingripande på grund av vanhävden, kommer att försinka

avgörandet av ett ärende och sålunda ytterst motverka syftet med lagstiftningen

— att i görligaste mån vara smidig, effektiv och snabbt verkande och,

framförallt, att skapa fram det mesta möjliga av jordbruksprodukter. Länsstyrelsen

föranledes till denna sin uppfattning av den erfarenhet, länsstyrelsen

har av en grupp av ärenden av liknande art, de nämligen, i vilka åtgärd

påkallas på grund av föreskrift i gällande hälsovårdsstadga i syfte att från

byggnad eller bostadsrum undanröja sådana brister, vilka anses ge upphov

till i stadgan närmare omnämnda sanitära olägenheter och ersätta dem med

anordningar i syfte att förbättra byggnaden eller bostadsrummet. Länsstyrelsen

har av handläggningen utav detta slags ärenden det intrycket, att man

i dessa minst av allt kan räkna med ett snabbt avgörande. Fastmera måste

man med hänsyn till de invändningar, som i dylika ärenden med stor iver

framställas, helt allmänt våga påstå, att detta slags ärenden kräver lång tid

för att slutligt bliva färdiga till avgörande. Länsstyrelsen ifrågasätter, om

samma erfarenhet ej komme att få göras med avseende å sådana vanhävdsfall,

där vanhävden grundade sig på vanvård av åbyggnader. Med tanke

bland annat härpå kan länsstyrelsen ej finna tillrådligt att, då i förslaget inbegripes

så små brukningsdelar som odlad jord, överstigande ett hektar, låta

frågan örn vården av brukningsdelens byggnader bliva avgörande för frågan,

huruvida vanhävd skall föreligga eller ej. Med hänsyn tili lagförslagets provisoriska

och kristidsartade karaktär förefaller det fastmera, som om endast

sättet för handhavande av den egentliga hävden av en brukningsdels

olika ägor borde konstituera vanhävd eller icke vanhävd. Därest en lagstiftning

med sådant innehåll emellertid mot vad utredningsmannen anfört därvid

anses ej böra genomföras, torde det med tanke på vad länsstyrelsen förut

anfört kunna ifrågasättas, om ej i lagtexten borde utsättas, att då fråga är örn

vanhävd på grund av såväl bristande skötsel av jorden som bristande vård

örn åbyggnaderna, utredningen av sistnämnda fråga ej bör uppehålla avgörande

av frågan i övrigt. Endast på detta sätt synes det nämligen möjligt att

nå vad utredningsmannen åsyftat med förevarande vanlnivdslagstiltning eller

att denna må bliva i görligaste mån »snabbt verkande».

I samband med frågan örn vården av åbyggnaderna kan ytterligare fram
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

hållas, hurusom åtgärden att få en vanvårdad byggnad förbättrad på sätt

lagförslaget förutsätter alltjämt motverkas av veterligen fortfarande bestående

svårighet att överhuvud taget få erforderligt byggnadsarbete på landsbygden

utfört. Vidare kan ifrågasättas, om ej antalet ingripanden på grund avbristande

vård örn en brukningsdels åbyggnader torde bliva så stort, att jordbrukskonnnissionen

åtminstone med nuvarande sammansättning torde hava

svårt att kunna nöjaktigt medhinna arbetet härmed.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län har med instämmande

av länsstyrelsen i länet uttalat:

Vissa betänkligheter kunna även hysas angående lämpligheten av att införa

jordbrukets byggnader under vanhävdsbestämmelserna. Visserligen är

bibehållandet av ett fullgott byggnadsbestånd å jordbruk önskvärt, men det

har ändå icke samma betydelse som vidmakthållandet av jordens alstringsförmåga.

Mycket av det, som blivit eftersatt i fråga om byggnadsunderhåll

eller nybyggnad under de senaste åren, torde också bero på ur rådande krislörhållanden

framkomna svårigheter beträffande arbetskraft, byggnadsmaterial

m. m., vilka fortfarande kvarstå, ävensom på ovisshet om den framtida

utvecklingen. Detta gör, att lagstiftningen på området synes böra genomföras

och handhavas med tillbörlig försiktighet.

Beträffande frågan vilken lägsta arealgräns som bör väljas

har länsstyrelsen i Kristianstads län framhållit:

Det synes länsstyrelsen icke lämpligt, att minimiarealen odlad jord, som

skall omfattas av lagen, sättes så låg som till ett hektar. Det gäller nämligen

att icke splittra ansträngningarna på ur folkförsörjningssynpunkt mer eller

mindre betydelselösa odlingsenheter. Medgivas måste emellertid, att stora

svårigheter möta då det gäller att sätta gränsen. Man bör emellertid noga

beakta att det föreslagna uppsiktsförfarandet kommer att bliva både tidsödande

och arbetskrävande, varför det kan vara skäl att från början skilja

mellan det önskvärda och det praktiskt genomförbara. Länsstyrelsen finner

det därför böra ytterligare övervägas, huruvida icke minimigränsen bör sättas

högre, exempelvis vid två eller tre hektar odlad jord.

Jordbrukskommissionen i Jönköpings lån har framhållit, att en höjning av

minimiarealen till 2 hektar säkerligen skulle bli till ringa men för folkförsörjningen

men å andra sidan skulle bespara jordbrukskommissionerna och

länsstyrelserna en del tämligen litet givande arbete.

Liknande synpunkter som i nu omförmälda yttranden ha anförts i övriga

utlåtanden, vari förordats en höjning av minimiarealgränsen från 1 till 2 hektar.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Stockholms lån och stad

har anfört:

Det är uppenbarligen i princip riktigt att utsträcka lagen att omfatta även

brukningsdelar med jämförelsevis ringa ytvidd. Den formulering lagförslagets

första paragraf erhållit, där begreppet brukningsdel införts, synes emellertid

medföra, att till tomtmark utlagd odlad jord, från vilken försäljning

av tomter måhända icke eller i ringa utsträckning skett, ej faller under lagens

bestämmelser. En ändring synes här påkallad, så att all odlad jord, med

en sammanhängande areal ej understigande ett hektar, inrymmes under lagen.

Blir så ej fallet, komma fortfarande ogräshärdar å tomtområden av be
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

33

tydande areal, vilka ej tagits i anspråk för avsett ändamål, att menligt inverka

på jordbruksproduktionen inom därav berörda orter.

I några yttranden har föreslagits, att även kronans jordbruksfastigheter

skola omfattas av den ifrågasatta lagstiftningen. Riksförbundet

landsbygdens folk har härutinnan anfört:

Beträffande lagens omfattning innebär förslaget, att den är tillämplig på

all odlad jord, där brukningsdelen har mer än ett hektars storlek. Dock göres

undantag för jord, tillhörig kronan. Detta undantag kan ur principiell synpunkt

ej anses tillräckligt motiverat. Vid upprepade tillfällen har det hänt, att

byggnader på statens arrendegårdar fått förfalla i sådan omfattning, att domänstyrelsen

funnit det för staten fördelaktigare att sälja dessa gårdar än

att reparera dem. Med andra ord: den enskilde har fått taga på sig att avhjälpa

den vanhävd gården fått vidkännas under tidigare år. Detta är förhållanden,

som upprepade gånger påtalats i riksdagen i samband med förslag

om försäljning av kronans gårdar. Förbundet har därför den uppfattningen,

att så länge förvaltningen av statens gårdar ligger under ett statens affärsdrivande

verk, är en undantagsställning för staten, vare sig det gäller vanhävds-

eller arrendelag, icke motiverad.

Någon vanhävdslag avseende att förhindra vanhävd av landets jord över- Departementshuvud

taget finnes för närvarande icke i svensk lagstiftning. 1927 års upp- CÄe/*nsiktslag

syftar icke i främsta rummet till att förebygga vanhävd utan har

till uppgift att förhindra nedläggande av vissa jordbruk, vilka ur samhällelig

synpunkt ansetts önskvärda att bibehålla. Uppsiktslagen är främst betingad

av socialpolitiska skäl, vilket även framgår av dess tillkomsthistoria.

Lagen är nämligen tillkommen såsom ett komplement till den sociala arrendelagstiftningen

och avser endast brukningsdelar, som beröras av denna,

d. v. s. sådana som innefatta odlad jord eller inrösningsjord till en vidd av

lägst fyra och högst tjugufem hektar och som ägas av bolag eller vissa därmed

likställda rättssubjekt. Lagen är icke tillämplig på jorden i de fall, då

denna är utarrenderad. Uppsiktslagen är avsedd att hindra nyssnämnda

jordägare att nedlägga eller vanvårda jordbruket å dem tillhöriga mindre

brukningsdelar i syfte att undgå fullgörandet av de mera betungande utarrenderingsbestämmelser,

som gälla i fråga om sådana brukningsdelar. Behovet

av en mera omfattande vanhävdslagstiftning, som har till ändamål att

förhindra vanhävd å all jord oavsett dess storlek och vem som är jordens

ägare, har tidigare icke framträtt med någon större skärpa. Såsom ett allmänt

omdöme torde man kunna uttala, att jordbruket i landet i stort sett

är tillfredsställande skött och motsvarar tidens krav. De i detta hänseende

verkställda utredningarna giva vid handen att så är förhållandet. Det

fåtal fall då verklig vanhävd förekommit lia icke varit av den storleksordning

eller betydenhet, att det ansetts påkallat afl ur sociala eller jordpolitiska

synpunkter ingripa med lagstiftning mot vanhävden i och för sig.

I en tid då världsmarknaden kännetecknades av överproduktion på livsmedel

och bekymret för landets jordbruk snarast gällde alt finna avsättning

för jordbrukets produkter, spelade frågan örn vanhävd ur försörjningssyn
llihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 soini. Nr 275.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

punkt icke någon roll. Annorlunda är förhållandet i nuvarande läge, då

landet på grund av avspärrningen är för sin försörjning med livsmedel så

gott som helt och hållet hänvisat till sina egna resurser och försörjningsläget

blivit bekymmersamt i följd av felslagna skördar. Visserligen förekommer

såsom utredningen framhållit knappast vanhävd i sådan omfattning, att

densamma ur folkförsörjningssynpunkt är av någon större betydelse. Men

å andra sidan måste med nu rådande krav på största möjliga produktion av

inhemska jordbruksalster den odlade jorden utnyttjas till det yttersta. Även

de minsta jordbruk kunna bidraga till innehavarnas försörjning och böra

därför icke tillåtas att förfalla eller vanhävdas. Såsom utredningen framhållit

kan det även antagas att blotta förekomsten av en lag, som möjliggör

ingripande mot så gott som all vanhävd, kommer att ha fördelaktiga verkningar

i fråga om åtskilliga mindre välskötta jordbruk och på så sätt motverka

att en begynnande vanskötsel fortskrider till uppenbar vanhävd. Det

torde icke heller vara uteslutet att tillkomsten av en mera omfattande vanhävdslagstiftning

kan få till följd att jordägare, som av en eller annan anledning

sakna intresse för jordbruket, avyttra detsamma och detta sålunda kommer

i lämpligare händer. I nuvarande krisläge måste emellertid även andra

synpunkter tagas i betraktande vid bedömande av frågan huruvida en utvidgad

vanhävdslagstiftning bör genomföras eller ej. Man kan sålunda icke

bortse från det missnöje och den indignation, som uppväckes hos befolkningen,

då den i den föreliggande svåra försörjningssituationen ser möjligheter

till livsmedelsproduktion lämnas outnyttjade eller illa tillvaratagna. Även av

psykologiska motiv påkallas sålunda en mera utvidgad vanhävdslagstiftning.

Så gott som undantagslöst har en sådan lagstiftning också tillstyrkts i de

över utredningens förslag avgivna yttrandena. Starka skäl synas även enligt

min mening tala för en sådan lagstiftning och jag förordar därför att densamma

nu kommer till stånd.

Vad angår utformningen av den förordade lagstiftningen kan jag i huvudsak

ansluta mig till utredningens förslag. Utredningen synes på ett tillfredsställande

sätt ha avvägt de olika intressena på ifrågavarande område. Vederbörlig

hänsyn har tagits till det allmännas önskan att i nuvarande krisläge

få tillgänglig jord brukad i behörig ordning. Å andra sidan har den

enskildes intresse att icke onödigt betungas med åtgärder i sådant syfte

beaktats, liksom hänsyn tagits till den enskilde odlarens behov av rörelsefrihet

vid drivandet av sitt jordbruk. Emellertid anser jag förslaget i vissa

hänseenden behöva underkastas jämkningar eller förtydliganden. Framför

allt lärer detta gälla beträffande frågan i vad mån lagen skall avse jämväl

vanvård av fastighetens åbyggnader. Det gäller här att gå fram med varsamhet

och under behörigt beaktande av de växlande förhållandena i de särskilda

fallen. Vid bedömande av frågan huruvida vanhävd föreligger eller ej

måste sålunda hänsyn tagas till bland annat jordens beskaffenhet, de klimatiska

förhållandena och avsättningsmöjligheterna. Man torde sålunda böra

beakta, att även i trakter med i allmänhet tillfredsställande avsättningsförhållanden

kunna förekomma jordbruk eller delar därav med så ringa od
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 275.

35

lingsvärde eller så ofördelaktigt läge, att det både ur allmän och enskild synpunkt

måste vara lämpligare att ifrågavarande område användes för skogsbruk

än för jordbruk. Under vissa förhållanden kan en omläggning av jordbruk

till betesbruk anses ändamålsenlig och fullt berättigad. Givet är, att

det icke är att betrakta såsom vanhävd om jorden på grund av torka eller

andra ogynnsamma väderleksförhållanden icke kunnat brukas ordentligt.

Överhuvud taget bör vid tillämpning av en lagstiftning av förevarande slag

tillses, att densamma icke lägger hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande

av jorden. Å andra sidan torde i anslutning till vad hushållningssällsskapets

förvaltningsutskott i Stockholms län och stad anfört böra tillses, att jordbruket

icke nedlägges å brukningsdelar under motivering att dessa skola användas

till tomter. Det som lagstiftningen framför allt syftar till är att förebygga

att jordbruk, som äro av betydelse för folkförsörjningen och i varje

fall kunna bereda utkomst för en brukare och hans familj eller bidraga därtill,

vanhävdas därför att ägaren icke anser det ligga i sitt ekonomiska intresse

att uppehålla jordbruket.

I likhet med utredningen anser även jag, att vanhävdslagstiftningen bör

få provisorisk karaktär. Densamma påkallas av de nuvarande extraordinära

förhållandena nied avseende på landets försörjning med livsmedel och måste

utformas under hänsynstagande härtill. För genomförande av en bestående

vanhävdslagstiftning torde en mera omfattande utredning rörande

förekomsten av vanhävd och dess orsaker vara erforderlig. Man skulle med

hänsyn härtill kunna ifrågasätta att göra lagstiftningen uttryckligen tidsbegränsad.

Tiden för lagstiftningens giltighet kan emellertid i betraktande av

de åtgärder, som densamma åsyftar att framtvinga, icke bliva alltför kort.

Innan den tid lagen sålunda bör gälla gått till ända, torde utarbetandet av

förslag till en ny lagstiftning, avsedd att definitivt träda i stället för 1927

års uppsiktslag, ha ägt rum och bättre möjlighet synes då finnas att få de

olika lagstiftningarna att på ett smidigt sätt övergå i varandra.

Med hänsyn till lagstiftningens syftemål synes såsom utredningen ock föreslagit

lagstiftningen böra gälla för alla kategorier jordägare med undantag

av kronan. De skäl som i vissa yttranden åberopats för att även krona»

skulle vara underkastad vanhävdslagstiftningen synas icke bärande. Medi

den inställning statsmakterna ha till ifrågavarande spörsmål torde man urta»

vidare kunna utgå ifrån att de komma att tillse att vanhävd icke tillätes förekomma

å statens egendomar.

I de över utredningens förslag avgivna yttrandena ha framför allt två frågor

blivit föremål för särskild uppmärksamhet, nämligen frågan örn storleken

av de jordbruksfastigheter, som skola falla under lagstiftningen, och frågan

örn lagen skall avse även vanvård av fastighetens åbyggnader.

Utredningen har för sin del föreslagit en nedre arealgräns av ett hektar

odlad jord. I åtskilliga yttranden bär ifrågasatts, att arealgränsen skulle bestämmas

till två hektar. Närmast till hands synes ligga att i en lag, som har

till syfte att i möjligaste män få till stånd ett utnyttjande av den odlade jorden,

icke alls bestämma någon nedre arealgräns. Emellertid torde en dylik

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

ståndpunkt av praktiska skäl icke kunna förordas. Det skulle sålunda knappast

vara möjligt att utan en alltför vidlyftig administrativ apparat hålla uppsikt

över alla landets smärre brukningsdelar. Den praktiska nyttan av att låta

uppsikten omfatta även de allra minsta brukningsdelarna, vilkas antal är synnerligen

betydande, skulle under alla förhållanden icke motsvara kostnaderna

och besväret med uppsikten. Med hänsyn härtill torde man böra bestämma

en undre arealgräns. Vilken gräns som härvid är att anse såsom lämpligast

kan givetvis bliva föremål för diskussion. Valet måste alltid bliva i viss mån

godtyckligt. För min del anser jag den av utredningen föreslagna gränsen av

ett hektar odlad jord kunna godtagas. Med hänsyn till lagens syfte är uppenbart

att någon övre arealgräns icke kan ifrågakomma.

Vad angår frågan huruvida den nya lagen skall avse även vanvård av

åbyggnader har denna fråga såsom framgår av vad förut anförts varit

föremål för mycket delade meningar. Såväl inom utredningen som i de avgivna

yttrandena ha på denna punkt skilda uppfattningar gjort sig gällande. I

vissa yttranden har man starkt understrukit nödvändigheten av att byggnaderna

omfattades av lagen; eljest skulle denna icke få åsyftad verkan. I andra

utlåtanden har man däremot, framför allt under åberopande av de höga byggnadskostnadema,

bestämt avstyrkt att den nya lagstiftningen skulle få tilllämpning

å byggnaderna. I ett flertal yttranden har man intagit en mera förmedlande

ståndpunkt och förordat, att skyldigheterna beträffande byggnaderna

borde inskränkas endast till det oundgängliga underhållet och

att allenast ekonomibyggnaderna borde omfattas av lagen. Att i den nu

ifrågasatta lagstiftningen helt utesluta byggnaderna från uppsikten finner

jag icke tillrådligt. Med hänsyn till det samband som i allmänhet råder mellan

byggnaderna och jordbruket torde det vara nödvändigt att äga möjlighet

att ingripa mot vanhävd av byggnaderna. Därest byggnaderna tillåtas förfalla

utan ingrepp från det allmännas sida, kan syftet med lagen äventyras, i det

att grödan kan förstöras och kreaturen vanvårdas. Det torde även såsom

utredningen påpekat vara olämpligt att beträffande skilda kategorier fastigheter

ha olika bestämmelser rörande byggnaderna. Att upphäva de bestämmelser

rörande uppsikt över byggnaderna, som nu gälla enligt 1927 års

uppsiktslag, torde uppenbarligen icke kunna ifrågakomma. Å andra sidan

kan man icke bortse från de farhågor, som kommit till uttryck i reservationen

och vissa yttranden, att ett medtagande av byggnaderna under vanhävdsbegreppet

skulle kunna medföra, att ägaren eller brukaren av fastigheten kunde

åläggas betungande byggnadsarbeten. I likhet med utredningen vill jag

emellertid härvid framhålla, att det icke får ställas krav på högre standard

å byggnaderna eller deras inredning än som för jordbrukets rationella

bedrivande är absolut nödvändigt och att, då fråga är om byggnaderna, ingripande

enligt lagen icke bör ske utan tvingande skäl samt att, särskilt

i betraktande av nu rådande höga byggnadskostnader, vid meddelande av

föreläggande rörande avhjälpande av brister å byggnaderna, den största

varsamhet bör iakttagas. Någon nybyggnadsskyldighet bör icke ifrågakomma,

så framt icke nybyggnad blivit ofrånkomlig på grund av att vederbö
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

37

rande mot lagens stadgande bortfört eller lämnat utan underhåll för brukningsdelen

oundgängligen nödig byggnad. Någon skyldighet att vidmakthålla

eller återuppföra förut befintlig byggnad, vilken på grund av jordbrukets

rationalisering eller annan omläggning icke längre är behövlig, bör icke

ifrågakomma. För att i lagtexten giva tydligt uttryck för den av mig nu förordade

tolkningen av vanhävdsbegreppet, såvitt detta avser byggnaderna,

synes en viss omredigering av lagtexten i 2 och 7 §§ av förslaget böra vidtagas.

Den av utredningen förordade jämkningen av vanhävdsbegreppet så till

vida, att såsom vanhävd skall betraktas, att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga

äventyras, föranleder icke någon erinran från min sida.

Denna ändring i vanhävdsbegreppet torde endast understryka lagens syfte att

tillse, att jordens förmåga att i nu rådande krisläge lämna avkastning upprätthålles.

Erinras må, att samma definition på vanhävd funnits upptagen i

1909 års vanhävdslag.

Likaledes finner jag icke något att erinra mot vad utredningen föreslagit

och anfört rörande förhållandet mellan 1927 års uppsiktslag och den nya

vanhävdslagstiftningen. Det synes sålunda lämpligt, att den nya lagstiftningen

helt ersätter den nuvarande uppsiktslagen under den tid krisen varar. En

dylik anordning torde i hög grad underlätta överskådligheten av lagstiftningen

på detta område samt dess tillämplighet.

I anslutning till nu anförda principer har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Jag torde

härefter få ingå på de särskilda bestämmelserna i lagförslaget.

Special m otiveri ng.

1 §•

Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

2 §■

I denna paragraf angivas vissa förutsättningar, under vilka jordbruk må

nedläggas eller byggnad å brukningsdel bortföras eller lämnas utan underhåll

utan att detta skall anses som vanhävd.

Första stycket av paragrafen i utredningens förslag överensstämmer principiellt

med motsvarande stadgande i 3 § första stycket i 1927 års uppsiktslag,

vilket stadgande innehåller, att till vanhävd ej är att hänföra nedläggande

av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller

annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruk. Skillnad

föreligger endast så till vida, att i förevarande lagförslag liksom i arrendeutredningens

förslag till ändringar i 1927 års lag dels i lagtexten utmärkts,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

att en sådan omständighet som ogynnsam belägenhet kan utgöra en giltig

grund för jordbrukets nedläggande, och dels den i 1927 års lag uppställda

förutsättningen för att nedläggande av jordbruket å en äga skulle vara tilllåtet

eller att ägan måste anses alldeles olämplig för jordbruk erhållit en

något mildare avfattning därigenom att ordet »alldeles» uteslutits.

I andra stycket av 2 § i utredningens förslag har upptagits ett stadgande

att byggnad, som till följd av sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig,

under vissa förutsättningar må bortföras eller lämnas utan underhåll.

En motsvarande bestämmelse finnes intagen i 3 § andra stycket av

1927 års lag, där såsom förutsättning upptages, att de i sammanslagningen

ingående brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning äro sådana, att

först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav brukaren

kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Enligt vad utredningen anfört läge

bakom detta onekligen stränga krav syftet att i största möjliga utsträckning

bevara de gamla brukningsdelarna, något som av befolkningspolitiska skäl

varit ett av särskilt norrlandslagstiftningen starkt betonat önskemål. Utredningen

har emellertid ansett nödvändigt att något mildra nämnda förutsättning,

då fråga vore örn sammanslagning av brukningsdelar som icke avsåges

i 1927 års lag. Det kunde enligt utredningens mening knappast vara rimligt

att en jordägare i allmänhet skulle vara tvungen att underhålla åbyggnader,

vilka ur jordbruksekonomisk synpunkt blivit helt överflödiga. Såvitt angår

brukningsdelar i allmänhet har utredningen därför i förevarande paragraf

av lagförslaget förordat ett stadgande av innehåll, att byggnad må bortföras

eller lämnas utan underhåll, örn den blivit obehövlig till följd av sådan sammanslagning

av brukningsdelar, som medförde väsentliga fördelar för jordbruksdriften.

Emellertid har utredningen gjort undantag för brukningsdelar,

som avsåges i 1927 års lag, och i fråga om dem bibehållit den förutsättning

som upptages i nämnda lag. Utredningen har framhållit, att förutom de befolkningspolitiska

synpunkter, vilka kunde åberopas mot en minskning av

antalet brukningsdelar, talade härför att den nu föreslagna lagen endast vore

avsedd att gälla en begränsad tid och att det kunde antagas att 1927 års lag

därefter åter komme att gälla i sin nuvarande avfattning.

Beträffande det i 2 § av utredningens förslag intagna stadgandet med

strängare bestämmelser med avseende å brukningsdelar, som avses i 1927 års

uppsiktslag, har en av de sakkunniga, herr Janson, varit av skiljaktig mening

och förklarat sig icke kunna finna detta stadgande motiverat. Enligt reservantens

mening förelåge ej, därest bestämmelserna om byggnaderna skulle

medtagas i lagen, anledning att i en ny lagstiftning bibehålla skärpta bestämmelser

för vissa grupper av brukningsdelar. Härigenom förhindrades många

gånger högst påkallade rationaliseringar genom tillskapande av större brukningsdelar.

Den inadvertens, som kunde uppkomma, då den provisoriska

lagstiftningen sattes ur kraft och den gamla lagen eventuellt ånyo skulle

tillämpas, borde kunna undvikas genom att den gamla lagen i nu ifrågavarande

hänseende ändrades.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

39

I vissa yttranden ha erinringar framförts mot utredningens förslag. I några

yttranden har man anslutit sig till herr Jansons reservation. Å andra sidan

har i vissa yttranden uttalats, att bestämmelserna i förevarande paragraf

borde skärpas i fråga om de brukningsdelar, som ej folie under 1927

års uppsiktslag.

Överståthållarämbetet har anfört:

Överståthållarämbetet vill framhålla den synnerliga vikten av att icke

blott landets jordbruksjord hålles vid bästa möjliga hävd, varigenom ett

gott skörderesultat, så långt möjligt är, tryggas, utan jämväl att genom bibehållandet

av nu förefintliga brukningsdelar beståndet utav en självständig

bondeklass tryggas. Ur dessa synpunkter synes det tvivelaktigt huruvida

icke bestämmelserna i remitterade förslagets andra paragraf äro alltför

tänjbara. Överståthållarämbetet syftar på de ofta förekommande fall, att

ägare till en jordbruksegendom i arronderingssyfte inköper en närliggande

förut självständig brukningsdel, vilkens åbyggnader befinna sig i mindre

tillfredsställande skick. Sett från ägarens till de båda jordegendomarnas synvinkel

måste sammanslagningen av de båda brukningsdelarna till en enhet

för honom medföra fördelar för jordbruksdriften, men ur landets synpunkt

är en dylik sammanslagning i regel förkastlig. Brukningen av den inköpta

hemmansdelen blir icke lika intensiv som förut, åkrarna läggas ofta ut till

betesvallar och jordens hävd blir allt sämre. Även örn för den gemensamme

ägaren nettobehållningen blir något större, blir dock den samlade bruttoavkastningen

mindre, vilket innebär en visserligen i det särskilda fallet obetydlig

men genom många sammanräknade fall icke oväsentbg försämring

av försörjningsmöjligheterna, varjämte en minskning inträtt i de självständiga

jordbrukens antal.

Småbrukarnas riksförbund har yttrat:

örn den nuvarande kristiden skulle efterföljas av en utveckling, som i stort

sett anknyter till förhållandena under 1930-talet med riklig tillgång på livsmedel

och stark expansion inom industri, handel och samfärdsel, så behöver

man inte vara alltför betänksam emot att en del brukningsdelar försvinna,

ehuru det även i detta fall är önskvärt att största möjliga antal familjejordbruk

finnas. Man måste emellertid även räkna med den möjligheten, att

kriget efterföljes av ogynnsammare förhållanden för vårt näringsliv med

överlag sänkt levnadsstandard och arbetslöshet för stora folkgrupper. Om

så skulle bliva fallet måste det framstå som ett misstag att nu minska antalet

boplatser på landsbygden för att därmed åstadkomma ett rationaliserat

och utvidgat storjordbruk. Med hänsyn dels till lagstiftningens provisoriska

karaktär och dels till ovissheten beträffande vårt näringslivs betingelser efter

kriget torde det därför vara klokt att icke nu främja en ^rationalisering

av brukningsdelar annat än i de fall, då det är fråga örn att skapa nya familjejordbruk.

Storbrukens utvidgning på småbrukets bekostnad bör få anstå.

Detta syfte skulle främjas, örn man för varje nedläggning av en självständig

brukningsdel uppställde krav, som återfinnas i lagen av den 27 juni

1927 angående uppsikt å vissa jordbruk. Småbrukarnas riksförbund vill

därför föreslå att 2 § andra momentet i lagförslaget omarbetas i enlighet

härmed.

Första stycket i förevarande paragraf är avfattat i enlighet med utredning- Departemennens

förslag och ansluter sig i huvudsak till motsvarande bestämmelser i 1927 clieffnårs

uppsiktslag. Den uppmjukning av bestämmelserna rörande möjlighe
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

Departementschefen.

terna att nedlägga jordbruk som föreslagits synes betingad av praktiska skäl.

Det kan icke vara i överensstämmelse med ekonomisk hushållning att framtvinga

upprätthållande av sådana odlingsställen, där jordbruk icke inom överskådlig

tid kan med fördel bedrivas.

Utredningens förslag i andra stycket har av skäl som tidigare i den allmänna

motiveringen berörts underkastats viss omarbetning. I övrigt ansluta

sig bestämmelserna till utredningens förslag. Det torde icke med skäl kunna

göras gällande, att förevarande stadgande icke skulle vara tillräckligt restriktivt

i fråga örn möjligheterna att sammanslå skilda brukningsdelar. Det är

dock att märka, att för närvarande i fråga om fastigheter, vilka icke falla

under 1927 års uppsiktslag, icke finnes någon bestämmelse som på nu ifrågasatt

sätt lägger hinder i vägen för sammanförande av olika brukningsdelar.

Det synes mig som om den av utredningen föreslagna bestämmelsen är väl

avvägd och tager vederbörlig hänsyn till såväl den enskildes som det allmännas

intresse i nu förevarande hänseende.

För den beträffande nu ifrågavarande stadgande inom utredningen framförda

reservationen synas visserligen skäl kunna anföras, huvudsakligen

dock av lagteknisk natur. Det voro uppenbarligen önskvärt att kunna undgå

att ha olika bestämmelser för skilda kategorier av fastigheter. Men å andra

sidan anser jag icke lämpligt, att i en lag av provisorisk natur i fråga om de

fastigheter, som falla under 1927 års uppsiktslag, införa bestämmelser, som

äro mildare i nu förevarande hänseende än de gällande. Dessa ha betingats

av socialpolitiska skäl, vilka otvivelaktigt alltjämt äga sin giltighet.

3 §•

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas, att för avhjälpande av

sådan vanhävd som avses i lagen är ägaren av brukningsdelen ansvarig.

Örn brukningsdelen brukas av annan än ägaren, skall ansvarigheten för avhjälpande

av vanhävden av jorden åvila brukaren.

Rörande motiveringen till stadgandet hänvisas till promemorian (sid. 39

-41).

Länsstyrelsen i Stockholms län har i sitt yttrande uttalat, att länsstyrelsen

icke kunde finna tillräckliga skäl föreligga att fritaga annan brukare än ägare

från ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd, som hänförde sig till försummat

underhåll av nödiga byggnader. Det riktiga syntes länsstyrelsen vara,

att, där brukaren försummat honom åvilande underhållsskyldighet, ansvarigheten

för därav härrörande vanhävd i första hand ålades honom.

Denna paragraf har helt avfattats i enlighet med utredningens förslag.

Enligt 1927 års uppsiktslag åvilar ansvarigheten för vanhävd såvitt angår

byggnaderna ägaren även om fastigheten är utarrenderad. Denna ståndpunkt

har bibehållits i det föreliggande förslaget. Trots att såsom utredningen

framhållit vissa skäl kunna åberopas för att i en hela landet gällande vanhävdslag

lägga ansvaret för byggnaderna å brukaren, anser jag likväl i likhet

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

41

med utredningen det naturliga vara att i den nu ifrågasatta lagstiftningen

följa samma regler som i 1927 års lag. Såsom utredningen framhållit talar

även härför den omständigheten att en arrendator ej har annan skyldighet beträffande

byggnaderna än att vårda och underhålla dem så att de icke under

arrendetiden försämras, vilken skyldighet emellertid icke kan under arrendetiden

utkrävas utan blott, örn den åsidosättes, föranleder viss ersättningsplikt

gentemot jordägaren vid arrendets frånträdande. För det av länsstyrelsen i

Stockholms län framförda förslaget att ålägga brukaren ansvarighet för vanhävd,

som uppkommit till följd av försummelse i det åvilande underhållet,

tala otvivelaktigt vissa skäl. Ett genomförande av detta förslag medför emellertid,

att olika bestämmelser måste tillämpas, såvitt angår brukningsdelar,

vilka falla under de sociala arrendebestämmelserna och andra brukningsdelar.

En försämring av ställningen i nu förevarande hänseende för de arrendatorer,

för vilka de sociala arrendebestämmelserna äro tillämpliga, kan

näppeligen ifrågakomma. Genom att antaga den av mig förordade lösningen

av det föreliggande spörsmålet vinnes även den fördelen, att varje tvist örn

vad som är att betrakta såsom underhåll och vad som är att hänföra till ombyggnad

eller nybyggnad undvikes.

Vad angår ansvarigheten för vanhävden av jorden föranleder vad utredningen

härutinnan anfört icke något särskilt uttalande från min sida. Den

lösning, som utredningen här förordat, att låta ansvarigheten för vanhävden

principiellt åvila brukaren, synes ändamålsenlig och praktisk samt torde icke

kunna möta några berättigade erinringar.

Såsom utredningen framhållit avses i lagförslaget med ägare ej blott ägare i

egentlig mening utan även en var annan, som med avseende å en fastighet kan

anses utöva ägares funktioner.

4 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall den i lagen föreskrivna

uppsikten utövas av vederbörande jordbrukskommission.

I vissa yttranden har framhållits, att det vore lämpligt, att kristidsmyndigheterna

deltoge i övervakningen.

Även denna paragraf har avfattats i enlighet med utredningens förslag. Jag Departementsförutsätter,

att kristidsmyndigheterna i den mån så är möjligt lia sin uppmärk- cMensamhet

riktad på förekommande fall av vanhävd och lill vederbörande jordbrukskommission

göra anmälan därom där så finnes påkallat.

5 och 6 §§.

I förevarande paragrafer lämnas regler för förfarandet hos jordbrukskommission

samt angående syn, om vilken kommission har att föranstalta.

Rörande innehållet i utredningens förslag härutinnan hänvisas till promemorian

(sid. 42—44).

I fråga örn syneförfarandet ha i vissa yttranden framförts erinringar mot

utredningens förslag. I några yttranden har sålunda uttalats tvivel rörande

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

nödvändigheten av att alltid före anmälan till länsstyrelsen föranstalta om

syn med särskilda synemän.

Riksförbundet landsbygdens folk har härom anfört:

I utredningen betonas behovet av att den nya lagen bör kunna verka

snabbt och utan onödiga kostnader. Detta måste betecknas som alldeles rikligt.

En ytterligare förenkling bör emellertid kunna ske, som dessutom medför

större garanti för enhetlig behandling av de olika fallen. I 5 och 6 §§

talas om syn, utförd av särskilda synemän. I verkligheten måste detta medföra

dubbla syner, då man får förutsätta, att samtliga fall även bliva besiktigade

av jordbrukskommissionen. Förbundet vill ifrågasätta, om ej synen

iämpligare kan utföras av t. ex. två ledamöter av jordbrukskommissionen

jämte en lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller vandringsrättare. I den

mån jordbrukskommissionens besiktningar konsekvent ske på detta sätt, är

därmed den behövliga bevisningen från början klar och man har därigenom

skapat större garanti för likformighet i bedömningen. Arrangemanget bör

ej heller kunna möta något formellt hinder, ty dels måste man förutsätta,

att jordbrukskommissionens ledamöter inneha minst den kompetensgrad,

som förutsättes för vanliga synemän, och dels är jordbrukskommissionen

enligt förslaget ingen dömande myndighet utan endast utredande och förhandlande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat:

Enligt 5 § i förslaget åligger det jordbrukskommissionen att vid uppkommen

fråga om vanhävd verkställa utredning i saken på sätt kommissionen

finner lämpligt. Kommissionen berättigas även att, därest kommissionen finner

anledning därtill, förordna om syn å brukningsdelen genom tre gode

män. Det synes länsstyrelsen som örn jordbrukskommissionerna härigenom

lämnas väl fria händer. En syn genom gode män torde i regel ställa sig

ganska dyrbar och kan icke heller befrämja det viktiga kravet på enhetlighet

vid bedömandet av huruvida vanhävd föreligger eller ej. Enligt länsstyrelsens

mening är det av vikt, att den grundläggande utredningen regelmässigt

sker genom ledamot i vederbörande jordbrukskommission. Endast

härigenom synes kommissionen bliva i stånd att efter enhetliga grunder

bedöma det föreliggande fallet. Den för frågans vidare behandling nödvändiga

utredningen, huruvida den för vanhävden ansvarige på grund av medellöshet

eller av annan giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa vanhävden torde

icke heller lämpligen kunna anförtros åt en synenämnd, som ju får antagas

besitta huvudsakligen teknisk sakkunskap. För länsstyrelsens vidare

förfarande med vanhävdsärendet måste det slutligen anses vara av stor vikt,

att kommissionen själv verkställt den utredning, som skall ligga till grund

för länsstyrelsens vidare åtgärder. I överensstämmelse härmed synes 5 §

andra stycket böra utgå samt 5 § första stycket något omredigeras. Att detta

måste komma att ställa tämligen stora krav på jordbrukskommissionen är

uppenbart men torde icke kunna undvikas. En given förutsättning för att

kommissionen skall kunna fullgöra sina uppgifter är givetvis, att den utrustas

med nödiga resurser, en fråga, som tyvärr endast helt flyktigt beröres

i utredningen.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län har anfört:

Kommissionen vill ifrågasätta huruvida stadgandet att syneförrättning av

särskilt utsedda synemän obligatoriskt bör föregå anmälan till länsstyrelse.

En sådan anmälan kan lika ofta och kanske oftare gälla bristande under
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

43

håll eller uraktlåten nybyggnad av hus som vanhävd av jord. Enligt den

erfarenhet kommissionen har från sin verksamhet går det i verkligheten så

till att kommissionen efter att ha fått kännedom örn brister i ena eller andra

avseendet på en viss gård genom besiktning på platsen undersöker huruvida

vanskötsel i något avseende föreligger. Därvid har kommissionen hittills alltid

lyckats få godvillig överenskommelse till stånd beträffande bristernas avhjälpande

inom viss bestämd tid. Sådan överenskommelse förutsätter ju då

ett erkännande från ägares eller brukares sida att påtalad brist verkligen

föreligger. Det förefaller då vara en onödig omgång medförande både onödig

tidspillan och onödig kostnad att för det fall som avhandlas i 6 § nödvändigt

behöva föranstalta örn ny syn (jordbrukskommissionens besiktning

är ju också i själva verket en syn) som skall förrättas av 2 nämndemän

och t. ex. en vandringsrättare. Att rättssäkerheten skulle bli så mycket större

genom ett sådant förfarande synes kommissionen diskutabelt. Jordbrukskommissionen

torde i de flesta fall inom sig disponera över lika god sakkunskap

som en på föreslaget sätt sammansatt synenämnd och torde därjämte besitta

en bättre kännedom örn förhållandena i hela länet varigenom erhålles en

viss garanti för att likartade principer läggas till grund för bedömandet av

vanhävdsfall i olika delar av landskapet. Kommissionen vill alltså föreslå att

syneförfarande före länsstyrelsens föreläggande, i fall där trots att godvillig

överenskommelse träffats överenskomna åtgärder ändock uraktlåtits, icke

göres obligatoriskt utan må bero på länsstyrelsens beslut i varje särskilt fall.

Jordbrukskommissionen i Värmlands län har ifrågasatt huruvida icke sådan

syn, varom förmäles i förslagets 5 §, även borde kunna företagas av

jordbrukskommissionen. Vid de inspektionsresor, som kommissionen årligen

plägade företaga för besiktning av för vanhävd anmälda fastigheter, hade i

många fall visat sig, att sådan utredning beträffande viss fastighet förelegat,

att kommissionen omedelbart kunnat besluta örn syn. I sådant fall vore

det såväl för vinnande av tid som ur besparingssynpunkt till fördel, örn kommissionen

ägde befogenhet att själv förrätta synen. Kommissionen har härjämte

föreslagit, att för kostnadernas nedbringande sådan ändring vidtoges

i förslagets 5 § att syneförrättning kunde verkställas av två godemän i

likhet med vid till- och avträdessyn enligt 2 kap. 11 § arrendelagen. Jämväl

borde till god man kunna utses sådan person, vilken förut innehaft sådant

uppdrag, förutsatt att han därtill alltjämt vore valbar.

Jordbrukskommissionen i Stockholms län och stad har förordat, att synen

utfördes av till exempel två ledamöter av jordbrukskommission jämte en

lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller vandringsrättare. I den mån jordbrukskommissionernas

besiktningar konsekvent skedde på detta sätt, vore

därmed den behövliga bevisningen från början klar och man hade därigenom

även skapat större garanti för likformighet i bedömningen. Arrangemanget

borde ej heller kunna möta något formellt hinder, ty dels måste man förutsätta,

att jordbrukskommissionernas ledamöter innehade minst den kompetensgrad,

som förutsättes för vanliga synemän, och dels vore jordbrukskommissionen

enligt förslaget ingen dömande myndighet utan endast utredande

och förhandlande.

Liknande synpunkter lia framförts av jordbrukskommissionen i Södermanlands

län.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har förordat,

att av de tre synemän, som enligt 5 § skulle utses, minst två borde vara

aktiva jordbrukare, vilka borde känna till aktuella brukningsmetoder och

byggnadssätt samt möjlighet för jordägarna att ekonomiskt kunna stå ut

med de ålägganden som anbefalldes. Om gode männen utsåges bland icke

jordbrukare, kunde det lätt hända, att dessa komme med beslut, som icke

stöde i rimlig proportion till jordbrukarens ekonomi eller den ekonomiska

nyttan för själva jordbruksdriften.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt huruvida icke, jämsides med lantbruksingenjörer,

jordbrukskonsulenter och vandringsrättare, även egnahemsdirektörer

och egnahemskonsulenter borde kunna förordnas till synemän.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, om icke en av synemännen

alltid borde vara lantbruksingenjör eller tjänsteman hos hushållningssällskapet.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län har framhållit, att tiden, inom vilken

åtgärd för vanhävdens avhjälpande skulle vidtagas, icke borde överstiga

ett eller två år.

I ett flertal yttranden har även påpekats, att arbetet och kostnaderna för

jordbrukskommissionerna komma att väsentligen ökas vid den ifrågasatta

lagstiftningens genomförande.

Departements- För konstaterande och beivrande av vanhävd har i utredningens förslag

<tiefen'' upptagits ett förfarande som i stort sett överensstämmer med det som föreskrives

i 1927 års uppsiktslag. En viss förenkling i förfarandet i förhållande

till 1927 års lag har föreslagits av utredningen. I ett flertal yttranden ha emellertid

påkallats än längre gående jämkningar i förfarandet. Enligt utredningens

förslag må jordbrukskommissionen där den finner anledning därtill

föranstalta om syn av tre synemän. Sådan syn skall, därest överenskommelse

angående åtgärder för vanhävdens avhjälpande icke kan träffas eller för

den händelse sådan överenskommelse icke fullgöres, äga rum innan anmälan

örn förhållandet sker till länsstyrelsen för dess åtgärd. I vissa yttranden har

ansetts onödigt med syn av särskilda synemän. Man har sålunda ansett

tillräckligt med besiktning av jordbrukskommissionen eller av denna med

biträde av någon synemän. Ehuru otvivelaktigt denna förenkling av förfarandet

skulle medföra besparing både av tid och kostnader, ställer jag mig

likväl tveksam till dess lämplighet. Att alldeles borttaga syneförfarandet

måste ingiva starka betänkligheter. Man kan icke bortse från, att jordbrukskommissionen,

sedan ingripande från dess sida skett, kommer att framstå

såsom part i vanhävdsärendet. Att under sådana förhållanden helt lita till

dess utlåtande — även om det är biträtt av en synemän — torde icke ur

rättssäkerhetssynpunkt vara tillfredsställande. Med så mycket större styrka

gäller detta, sedan frågan, huruvida vanhävd skall anses föreligga eller ej,

såsom föreslagits skall avgöras av länsstyrelsen, där möjligheten till åstadkommande

av utredning i ärendet ej är densamma som vid domstol. Emellertid

anser jag, att ytterligare någon förenkling av förfarandet utöver

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

45

vad utredningen föreslagit med fördel bör kunna ske. Sålunda torde icke

böra föreskrivas, att syn under alla förhållanden alltid skall ha ägt rum,

innan anmälan örn vanhävden göres till länsstyrelsen. Endast där jordbrukskommissionen

finner erforderligt eller den för vanhävden ansvarige

så påfordrar, bör syn hållas. Har syn icke förekommit, innan anmälan

om vanhävden sker till länsstyrelsen, skall länsstyrelsen, örn länsstyrelsen

finner anledning därtill eller den för vanhävden ansvarige hos länsstyrelsen

så begär, föranstalta om syn. Genom denna anordning i avseende å syneförfarandet

torde antalet syner kunna inskränkas och kostnaderna för den

enskilde och det allmänna begränsas utan att dock rättssäkerheten eftersättes.

För att giva en mera självständig ställning åt synemännen torde det

vara lämpligt, att dessa alltid förordnas av länsstyrelsen. Jordbrukskommissionen

skall alltså, då den finner syn böra äga rum, hos länsstyrelsen

påkalla förordnande av synemän. Enligt utredningens förslag skall synen

gäldas av den för vanhävden ansvarige. Understundom kan det dock föreligga

fall då billigheten kräver att kostnaderna stanna å statsverket. En jämkning

i 14 § av utredningens förslag bör därför ske. Att föreskriva att en av

synemännen alltid skall vara lantbruksingenjör eller tjänsteman hos hushållningssällskapet

synes icke vara erforderligt. Man torde kunna utgå ifrån,

att, där den särskilda sakkunskap dessa tjänstemän representera är behövlig

vid synen, länsstyrelserna komma att tillkalla dem såsom synemän. Där dylik

sakkunskap icke är påkallad, skulle den föreslagna föreskriften endast

medföra onödiga kostnader.

I möjligaste mån synes tiden, inom vilken åtgärd för vanhävdens avhjälpande

skall ske, böra begränsas till två år. Att helt borttaga möjligheten att

utsträcka denna tid ytterligare två år torde icke vara lämpligt. Förhållandena

kunna vara sådana att de åtgärder, som behöva vidtagas för vanhävdens

avhjälpande, böra fördelas på ett flertal år för att icke bliva alltför ekonomiskt

betungande.

Enligt utredningens förslag skall den som eftersätter åtgärd, som upptagits

i träffad överenskommelse, straffas med dagsböter. Samma straffpåföljd

skall i allmänhet även drabba den, som eftersätter av länsstyrelsen enligt 7 §

föreskriven åtgärd''. Bötesstraffet skall på talan av allmän åklagare efter

jordbrukskommissionens uppdrag utdömas av domstol. Utredningen har

emellertid, då fråga är om föreläggande för kommun eller annat rättssubjekt

av offentligrättslig natur, föreslagit, att länsstyrelsen skall äga fastställa vite

för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse ävensom fälla

till sådant vite. Att på sätt utredningen sålunda föreslagit lia två olika påföljder

för samma förseelse synes mig knappast rationellt. Anledningen till denna

uppdelning av påföljden synes ha varit den, alt utredningen icke ansett lämpligt

att straff ådömdes den, som vore ansvarig för alt kommun eller annat

offentligrättsligt rättssubjekt icke fullgjorde sina åligganden. Enligt min mening

torde det vara mera ändamålsenligt att endast vite förekommer i samband

med föreläggande av länsstyrelse. Vitesföreläggande torde kunna förväntas få

större effektivitet vid framtvingande av föreläggandets genomförande. Genom

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

Departements
chefen.

att endast vitesföreläggande må ifrågakomma vinnes även enhetligare och

snabbare behandling av ifrågavarande ärenden, då dessa torde kunna avgöras

av länsstyrelserna. Enligt utredningens förslag skulle vite utdömas av länsstyrelse

under det att dagsböterna skulle ådömas av domstol. För att påföljd

även skall kunna följa i sådana fall, då vederbörande underlåter fullfölja

träffad överenskommelse enligt 6 §— för vilken händelse enligt utredningens

förslag dagsböter skulle ådömas — torde bliva erforderligt att i 6 § införa

en bestämmelse, som möjliggör att i sammanhang med träffande av överenskommelsen

även fastställes vitesäventyr därest densamma icke fullgöres.

I detta fall bör dock icke få stadgas högre vite än 500 kronor. I enlighet härmed

har en omarbetning av 6 § i utredningens förslag ägt rum.

7 §•

Denna paragraf i förslaget avhandlar länsstyrelsernas befattningar med

ärenden angående vanhävd.

Beträffande utredningens förslag hänvisas till promemorian (sid. 44 och

45).

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har ansett det

otillfredsställande, att befogenheten att inskrida mot vanhävd helt lädes i de

administrativa myndigheternas hand, detta särskilt som jordbrukskommissionema

tillkommit för ett mera speciellt ändamål än för övervakning av

vanhävd inom jordbruk av alla slag och storleksgrader. Då vanhävd faktiskt

förekomme i så ringa omfattning att den icke kunde ha någon nämnvärd

inverkan på landets försörjningsläge, kunde enligt förvaltningsutskottets mening

den i hittillsvarande vanhävdslagstiftning tillämpade anordningen att

vanhävds beivrande gjordes till domstolssak, mycket väl bibehållas. Härigenom

hade jordbrukarna beretts vida större trygghet mot förhastade och

obefogade ingrepp i skötseln av sin näring, än vad med den nu föreslagna

anordningen bleve fallet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida icke lantbruksstyrelsen

i stället för länsstyrelsen borde handlägga ifrågavarande ärenden.

Jag kan biträda utredningens förslag om överflyttande av handläggningen

av vanhävdsärenden från domstolarna till länsstyrelserna. De farhågor

som i detta hänseende framförts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Malmöhus län kan jag icke dela. Med den fullständiga utredning, som

enligt vad jag förut förordat alltid bör åtfölja ärende angående vanhävd, då

det överlämnas till länsstyrelsen, och med hänsyn till de möjligheter länsstyrelsen

därutöver äger att förskaffa sig kännedom om förhållandena, torde

någon risk icke föreligga, att förhastade eller obefogade ingrepp komma

att äga rum. Det är ock att märka, att den för vanhävden ansvarige alltid

skall höras och sålunda bli i tillfälle att framlägga den motbevisning som

han vill åberopa.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

47

Beträffande förevarande paragrafs utformning har denna skett i anslutning

till utredningens förslag. Med hänsyn till vad jag förut anfört i den allmänna

motiveringen angående ansvarigheten för vanhävd å byggnaderna samt

under 5 och 6 §§ rörande påföljden för eftersättande av föreläggande rörande

vanhävd har emellertid viss omarbetning skett även av nu ifrågavarande

paragraf.

8 §.

I denna paragraf behandlas fall, då undantag från bestämmelserna om

skyldighet att avhjälpa vanhävden skall medgivas samt de fall, då ägaren

oaktat han icke är brukare, skall avhjälpa vanhävd å jorden.

Rörande utredningens förslag hänvisas till promemorian (sid. 45—46).

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört:

Enligt 8 § första stycket skall uppsiktsförfarandet ej inledas därest den för

vanhävden ansvarige finnes vara på grund av medellöshet eller av annan giltig

orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden. Det synes länsstyrelsen föreligga

anledning att till dessa orsaker hänföra även hög ålder i och för sig. I ett

fall, som varit aktuellt i länet, har föreliggande vanhävd haft sin grund i att

jordägaren och hans hustru uppnått hög ålder utan att kunna sägas vara

direkt orkeslösa eller medellösa. Då de på inga villkor velat utarrendera sin

fastighet av fruktan att nödgas avflytta, har fastigheten så småningom råkat

i vanhävd. Det vore enligt länsstyrelsens mening hårt att på dylika fall, som

icke torde vara så sällan förekommande, tillämpa den nya lagen med dess

ganska stränga bestämmelser. Efter ordet »medellöshet» i 8 § bör därför tillfogas

»hög ålder». Man torde nämligen icke utan vidare kunna inrymma begreppet

»hög ålder» under »annan giltig orsak».

Denna paragraf har avfattats i anslutning till utredningens förslag. Vad Departementslänsstyrelsen

i Kristianstads län anfört synes mig icke böra föranleda någon chefen.

ändring i förslaget. Enligt min mening kan under vissa omständigheter det

av länsstyrelsen avsedda fallet inrymmas under den föreslagna formuleringen.

Utredningen har i sitt förslag under 9 § upptagit vissa straffbestämmelser.

Med hänsyn lill min tidigare omnämnda ståndpunkt rörande påföljden

för underlåtenhet att fullgöra träffad överenskommelse eller av länsstyrelsen

givet föreläggande är en motsvarande paragraf icke erforderlig i departementsförslaget.

9 §■

I denna paragraf, som motsvaras av 10 § i utredningens förslag, stadgas

bland annat, att länsstyrelse, då för säkerställande av sådd eller skörd å

brukningsdel så är oundgängligen nödvändigt, må förordna, att för ändamålet

nödiga åtgärder verkställas genom jordbrukskommissionens försorg.

Rörande utredningens motivering hänvisas till promemorian (sid. 47).

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke fall kunde förekomma,

då det framstode som oundgängligen nödvändigt — örn ej ändamå
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. May.ts proposition nr 275.

Departementschefen.

let med sådd eller skörd skulle förfelas — att jämväl åtgärd för nödigt underhåll

av byggnad skulle kunna verkställas genom kommissionens försorg.

Länsstyrelsen ansåge det böra övervägas, huruvida icke bestämmelse i enlighet

härmed borde upptagas i lagen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört:

Mot bestämmelserna i denna paragraf kan anmärkas, att lagtexten icke

tydligt angiver, under vilka förutsättningar åtgärd, som där avses, må vidtagas.

Icke heller motiveringen synes giva klart besked på denna punkt. Av

densamma framgår visserligen, att för ingripande, varom här är fråga, förutsättes

att brukaren gjort sig skyldig till försummelse av beskaffenhet att

medföra uppenbar fara för såddens uteblivande eller skördens äventyrande.

Men å andra sidan uttalas, att ingripandet skulle kunna äga rum redan innan

vanhävd ännu strängt taget kan anses konstaterad. Det synes länsstyrelse

ofrånkomligt, att denna till sitt syfte välbetänkta bestämmelse erhåller en

avfattning, som bättre än förslaget klargör förutsättningarna för tillgripandet

av däri omförmälda åtgärder.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att avfattningen av denna

paragraf borde förtydligas så, att gödsling och annan jordbearbetning utan

tvekan komme in under de nödiga åtgärder, som avses. Därjämte syntes i

lagrummet omförmäld kostnad böra kunna uttagas jämväl hos ägaren, därvid

det vöre av vikt att avgöra, huruvida ägarens ansvar borde vara solidariskt

med brukaren eller subsidiärt eller pro rata parte.

Paragrafen har avfattats i nära anslutning till 10 § i utredningens förslag.

Då bestämmelsen i fråga är avsedd att möjliggöra ingripande även om vanhävd

i den bemärkelse som avses i 1 § ej föreligger, synes den av länsstyrelsen

i Stockholms län framförda anmärkningen mot avfattningen av paragrafen

icke nödvändiggöra någon omredigering av densamma. Det torde icke

heller vara lämpligt att såsom länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatt i här

föreslagen ordning vid förekommande behov vidtaga åtgärder för åbyggnadernas

iordningställande, för vilka åtgärder kostnaderna skulle förskjutas

av statsmedel. I dylika fall torde förfogandelagen böra komma till användning.

De ändringar, som enligt propositionen nr 173 till årets riksdag föreslagits i

förfogandelagen, avse att underlätta denna lags tillämpning i fall som nu är i

fråga. Givet är att under ifrågavarande bestämmelse inbegripas sådana åtgärder

som beröras av länsstyrelsen i Älvsborgs län, då åtgärder av dylikt

slag finnas påkallade för sådden eller skördens genomförande.

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § i utredningens förslag, behandlar

vissa fall då ägare eller brukare efter äganderättens eller nyttjanderättens

upphörande kan vara skyldig avhjälpa vanhävd å brukningsdel, som av dem

ägts eller brukats.

Rörande utredningens förslag hänvisas till promemorian (sid. 47—48).

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att det syntes oegentligt att,

såsom föreslagits, jordbrukskommissionen skulle meddela befrielse från an
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

49

svårighet för åtgärd, varom länsstyrelsen enligt 7 § första eller andra stycket

meddelat föreläggande. I sådana fall syntes befrielse böra medgivas av länsstyrelsen

på förslag av jordbrukskommissionen eller efter dess hörande.

Avfattningen av paragrafen överensstämmer med 11 § i utredningens förslag.

Den erinran mot de föreslagna bestämmelserna, som anförts av länsstyrelsen

i Malmöhus län, anser jag icke böra föranleda någon ändring i förslaget.

Det torde t. ex. vara onödig omgång att jordbrukskommissionen skall

behöva påkalla länsstyrelsens upphävande av föreläggande, då kommissionen

på annat sätt fått till stånd avhjälpande av påtalad vanhävd.

11 och 12 §§.

I dessa paragrafer lämnas bestämmelser rörande förvandling av vite samt

kostnaderna för syn. Paragraferna motsvaras av 13 och 14 §§ i utredningens

förslag. Av skäl som förut anförts ha vissa jämkningar i lagtexten verkställts

i förhållande till utredningens förslag. De i 12 § av utredningens förslag upptagna

föreskrifterna bli med hänsyn till vad förut i departementsförslaget

föreslagits i fråga om utdömande av vite icke erforderliga.

13—15 §§.

Dessa paragrafer äro avfattade i anslutning till 15—17 §§ i utredningens

förslag.

Övergångsbestämmelserna.

Beträffande innehållet i dessa bestämmelser i förslaget hänvisas till promemorian

(sid. 49—51).

I några yttranden har framhållits, att den nya lagen borde vara tillämplig

jämväl i fråga örn vid lagens ikraftträdande fullständigt förfallna jordbruk.

Länsstyrelsen i Stockholms län har yttrat:

Vad angår det från 1927 års lag hämtade stadgandet, att lagen ej skall äga

tillämpning med avseende å jord, varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket

var fullständigt förfallet, kan ifrågasättas, örn icke de skäl, som tala

för en provisorisk utvidgning av vanhävdslagstiftningen, också motivera en

viss varsamhet vid undantagandet av jord från dess tillämpning. Även örn

anspråken på åtgärder för tillvaratagande av jord i det vanhävdade skick,

sorn avses i berörda stadgande, icke kunna ställas lika höga som beträffande

annan jord, synes det icke vara förenligt med det rådande försörjningsläget

att helt frilägga sådan jord från ingripande enligt en vanhävdslag, som tar

sikte på nämnda läge.

Riksförbundet landsbygdens folk har anfört:

I övergångsbestämmelse finnes angivet, att lagen ej skall äga tillämpning,

såvitt det angår ägarens ansvarighet för avhjälpande av vanhävd å brukningsdel,

som genom avtal, träffat före nämnda tidpunkt, är till annan upplåten

med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 275. 4

Departements
chefen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

Departements
chefen
-

brukningsdelens vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten. Under den

tid, som förflyter mellan det lagförslaget framlagts och till dess lagen fastställts,

kan man befara, att jordägare, vilka äro medvetna örn att de eventuellt

kunna drabbas av en vanhävdslag, komma att teckna arrendekontrakt

av sådan art, att det lyfter ansvaret trän honom till arrendatorn. Ett sadant

kringgående av lagen bör förhindras genom att övergångsbestämmelsen endast

berör uppgörelser, ingångna före den 1 januari 1942.

Ifrågavarande bestämmelser äro avfattade i enlighet med vad utredningen

löreslagit. Det i vissa yttranden framförda förslaget, alt lagen även skulle

omfatta vid dess ikraftträdande fullständigt förfallna jordbruk anser jag

icke lämpligt. En dylik utvidgning av lagens tillämplighetsområde skulle

kunna leda till uppenbart orimliga resultat. Såsom utredningen framhållit

skall ett jordbruk anses alldeles förfallet endast, därest det befinner sig i

sådan lägervall, att dess återställande i behörigt skick mera är att anse såsom

upptagande av nytt än som iståndsättande av redan befintligt jordbruk. Det

är att märka att även vid 1927 års uppsiktslagars tillkomst från deras tilllämplighetsområden

undantagits fullständigt förfallna jordbruk.

Anslagsfrågor.

Den nu förordade lagstiftningen kommer sannolikt att medföra något ökade

kostnader för jordbrukskommissionernas verksamhet. För jordbrukskommissionerna

har under nionde huvudtiteln för budgetåret 1942/43 anvisats

ett belopp av 20,000 kronor. Med hänsyn till svårigheterna att bedöma omfattningen

av den stegring, som den nya lagstiftningen kan medföra i berörda

kostnader, torde någon ökning av anslaget, vilket är av förslagsanslags natur,

för nästa budgetår icke böra ske. Därest fall som avses i 9 § av departementsförslaget

skulle inträffa, torde därav föranledda kostnader även få

täckas från nyssnämnda anslag. För den händelse någon mera avsevärd

medelsåtgång skulle visa sig uppkomma för sistberörda ändamål torde få

övervägas att därför för budgetåret 1943/44 anvisa särskilda medel.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda

förslag till lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk, vilket förslag torde

såsom bilaga få fogas vid detta protokoll, måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 275•

51

inlaga.

Förslag

till

Lag

orri åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Finnes å brukningsdel odlad jord till en vidd överstigande ett hektar, skall

uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom

att jorden så vanskötes, att dess avkastningsförmåga äventyras, eller därigenom

att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

2§-

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på

grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet

måste anses olämplig för jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan

underhåll anses såsom vanhävd, örn byggnaden till följd av förändringar i

driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,

som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften, eller ock av annan

dylik anledning blivit obehövlig; dock må, om i sammanslagningen

ingår brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt

å vissa jordbruk, å sådan brukningsdel befintlig byggnad, som genom

sammanslagningen blivit obehövlig, bortföras eller lämnas utan underhåll

endast såvida brukningsdelarna till beskaffenhet eller omfattning äro sådana,

att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav

brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

3 §■

För avhjälpande av vanhävd som avses i denna lag är ägaren av brukningsdelen

ansvarig, dock att, örn brukningsdelen brukas av annan än ägaren, ansvarigheten

för avhjälpande av vanhävd av jorden åvilar brukaren.

Att i vissa fall ansvarigheten för avhjälpande av vanhävd kan åvila annan

än i första stycket sägs, därom stadgas i 8 § andra slyckel samt 10 8

första och andra styckena.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

4 §•

Den i denna lag föreskrivna uppsikten skall utövas av de enligt lagen den

27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk tillsatta jordbrukskommissionerna.

5 §•

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission

finner skälig anledning antaga att å brukningsdel förekommer vanhävd, åligger

det kommissionen att verkställa utredning i ärendet.

Finner kommissionen erforderligt att syn företages å brukningsdelen eller

påkallas syn av den, som enligt 3 § första stycket är ansvarig för avhjälpande

av vanhävden, skall sådan syn hållas av tre gode män, vilka efter

framställning av kommissionen skola av länsstyrelsen utses bland dem

som i orten äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän eller

till gode män vid lantmäteriförrättning. En av synemännen må, där så finnes

lämpligt, i stället vara lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller vandringsrättare.

Synemännen skola å stället undersöka förhållandet samt däröver snarast

möjligt och senast inom fjorton dagar efter erhållet förordnande till kommissionen

avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som för vanhävdens

avhjälpande må finnas nödiga.

6 §.

Finner jordbrukskommissionen efter övervägande av den utredning som

förebragts, att å brukningsdelen föreligger vanhävd, skall kommissionen omedelbart

söka med den, som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden,

träffa skriftlig överenskommelse, varigenom denne åtager sig att inom viss

tid vidtaga erforderliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande. I överenskommelsen

skola angivas de särskilda åtgärder som skola vidtagas ävensom

i fråga om varje särskild åtgärd utsättas tid, inom vilken åtgärden

skall vara verkställd. Tiden bör i allmänhet ej överstiga två år men må,

där så anses oundgängligen erforderligt, utsträckas till fyra år. Tillika må i

överenskommelsen fastställas vite, dock högst femhundra kronor, för underlåtenhet

att fullgöra överenskommelsen.

Kan överenskommelse ej träffas eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall kommissionen utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen

och därvid angiva de åtgärder, som kommissionen finner nödiga

för vanhävdens avhjälpande.

7 §•

Har anmälan jämlikt 6 § andra stycket skett, skall länsstyrelsen höra den,

som är ansvarig för avhjälpande av vanhävden, samt, örn denne påkallar

syn enligt 5 § andra stycket eller länsstyrelsen eljest finner anledning därtill

och sådan syn tidigare icke hållits, förordna därom. Länsstyrelsen skall därefter

föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande samt

förelägga den som är därför ansvarig för en var av åtgärderna viss tid, inom

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 275-

53

vilken åtgärden skall vara verkställd. Tiden bestämmes i enlighet med vad i

ti § första stycket sägs. Länsstyrelse må i fråga örn byggnadsbeståndet å brukningsdelen

ej föreskriva andra åtgärder än sådana, som äro oundgängligen

nödvändiga för att byggnader skola finnas å brukningsdelen av den beskaffenhet,

som fordias för jordbrukets ändamålsenliga bedrivande. Har i överenskommelse

som avses i 6 § första stycket fastställts vite, må länsstyrelsen,

örn skäl därtill föreligga, utdöma vitet.

Försittes tid som i första stycket nämnts, äger länsstyrelsen på yrkande av

jordbrukskommissionen giva det nya föreläggande ifråga om vanhävdens avhjälpande,

som med avseende å brukningsdelens skick då må finnas erforderligt.

Vid meddelande av föreläggande enligt denna paragraf äger länsstyrelsen

fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse

ävensom fälla lill sådant vite.

8 §■

Vad i 5—7 §§ stadgats äger ej tillämpning, där den för vanhävden ansvarige

finnes vara på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak urståndsatt

att avhjälpa vanhävden.

Föreligger fall som i första stycket sägs och är fråga örn vanhävd av jorden

å brukningsdel som brukas av annan än ägaren, äger jordbrukskommissionen,

därest ägaren kan antagas vara i stånd att avhjälpa vanhävden, mot

denne företaga ingripande enligt denna lag på samma sätt som om han vore

brukare.

9 §.

Då för säkerställande av sådd eller skörd å brukningsdel så är oundgängligen

nödvändigt, må efter anmälan av jordbrukskommissionen länsstyrelsen

förordna att för nämnda ändamål nödig åtgärd skall verkställas genom kommissionens

försorg. Innan sådant förordnande gives, skall länsstyrelsen bereda

brukaren tillfälle att yttra sig i ärendet, såvida det utan märklig tidsutdräkt

kan ske. Kostnaden för åtgärden skall förskjutas av allmänna medel

och slutligen gäldas av brukaren.

10 §.

Har brukningsdel varit föremål för syn varom ovan sagts eller har, utan

att syn förekommit, överenskommelse örn avhjälpande av vanhävd enligt 0

§ första stycket träffats och överlåter ägaren därefter äganderätten till

brukningsdelen till annan, medför överlåtelsen icke befrielse för överlåtaren

från den ansvarighet för den vid synen befintliga eller med överenskommelsen

avsedda vanhävden, som före överlåtelsen åvilat honom, där ej jordbrukskommissionen

finner anledning befria honom från ansvarigheten.

Annan brukare än ägaren vare även efter det brukningsrätten upphört

ansvarig för verkställandet av sådan åtgärd till avhjälpande av vanhävd, som

det på grund av överenskommelse enligt 6 § första stycket eller föreläggan
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj-.ts proposition nr 275.

de enligt 7 § första eller andra stycket ålegat honom att vidtaga, där han ej

av jordbrukskommissionen befrias från ansvarigheten.

Innehavare av jord är skyldig tåla att annan, som är ansvarig för avhjälpande

av befintlig vanhävd, vidtager de åtgärder å brukningsdelen som därför

erfordras.

Vad i första och andra styckena här ovan stadgats angående den ansvarighet

för vanhävd, som åvilar förutvarande ägare eller brukare, medför ej inskränkning

i den ansvarighet för vanhävden, som jämlikt denna lag må åligga

annan.

11 §■

Vite, som ådömes enligt denna lag, tillfaller kronan och må i händelse av

bristande tillgång lill dess gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

12 §.

För syneförrättning skola synemännen njuta ersättning av allmänna medel

enligt vad särskilt stadgas.

Har överenskommelse enligt 6 § första stycket eller föreläggande enligt

7 § första eller andra stycket ägt rum, är den, vilken avhjälpandet av vanhävden

enligt överenskommelsen eller föreläggandet åligger, där särskilda

skäl ej till annat föranleda, skyldig att gälda kostnaden för syn, som på

grund av stadgandet i 5 § andra stycket eller 7 § första stycket företagits

i ärendet.

13 §.

Brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål eller för beredande

av plats för industriell anläggning eller i annat liknande syfte; dock må detta,

då fråga är om brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni 1927 angående

uppsikt å vissa jordbruk, icke ske, med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens

hörande prövar det nödigt.

Prövas i andra fall än i 2 § andra stycket avses synnerliga skäl föreligga,

att brukningsdel sammanslås med annan, äger länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens

hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen

blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

14 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må föras

hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för

(iverklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämt.

Har länsstyrelse meddelat sådant förordnande som avses i 9 §, gånge förordnandet

i verkställighet utan hinder av klagan över detsamma.

15 §.

Vad i denna lag finnes stadgat skall ej äga tillämpning beträffande brukningsdel

som tillhör kronan.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

55

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Så länge denna lag äger gällande kraft, skola lagen den 27 juni 1927 (nr

287) angående uppsikt ä vissa jordbruk samt lagen den 25 juni 1909 (nr

57 s. 13) angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland,

sistnämnda lag i de fall den på grund av övergångsbestämmelserna till

lagen den 27 juni 1927 fortfarande kunnat tillämpas, med de undantag nedan

angivas icke vinna tillämpning

Bestämmelserna i 4 § lagen den 27 juni 1927 skola fortfarande tillämpas.

Om före den nya lagens trädande i kraft jämlikt lagen den 25 juni 1909 eller

lagen den 27 juni 1927 anhängiggjorts talan örn föreläggande att avhjälpa

vanhävd, skall den lag, på grund varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande

vinna tillämpning i avseende å sådan talan intill dess den blivit slutligen

avgjord. Syn. som företagits enligt 5 § lagen den 27 juni 1927, så ock

överenskommelse enligt 6 § första stycket och föreläggande, som skett enligt

7 § samma lag, skola hava samma verkan som örn synen, överenskommelsen

eller föreläggandet skett enligt den nya lagen. Detsamma gäller även beträffande

syn, överenskommelse och föreläggande, som skett enligt lagen

den 25 juni 1909.

Den nya lagen skall ej äga tillämpning med avseende å jord, varå redan

vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet, och ej heller,

såvitt angår ägarens ansvarighet för avhjälpande av vanhävd å brukningsdel,

som genom avtal, träffat före nämnda tidpunkt, är till annan upplåten

med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren icke i händelse av brukningsdelens

vanvårdande kan skiljas från nyttjanderätten; dock att lagen

även i nu nämnda fall skall tillämpas, därest vid lagens ikraftträdande lagen

den 25 juni 1909 eller lagen den 27 juni 1927 varit tillämplig å brukningsdelen.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagen den

25 juni 1909 eller lagen den 27 juni 1927, skall hänvisningen i stället avse

denna lag.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 275.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 maj

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 5 maj 1942 tillhandakonnnet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet den 17 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet B. Fallenius.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

2 §•

Paragrafens första stycke ansluter sig i huvudsak till motsvarande bestämmelse

i 1927 års uppsiktslag. Stadgandet har dock erhållit en något mildare

avfattning än i gällande lag i syfte att den enskilde icke må patvingas

ekonomisk uppoffring för upprätthållande av odlingsställen där jordbruk

icke kan inom överskådlig tid drivas med någon fördel. Detta är så mycket

mera befogat som förevarande lagförslag avses gälla alla jordägare och kunna

tillämpas jämväl å jordbruksenhet med ringa areal. Vad som åsyftats med

stadgandet skulle komma till tydligare uttryck örn det erhölle den avfattning,

att till vanhävd ej är att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, om med

hänsyn till dennas naturliga beskaffenhet eller belägenhet eller annan omständighet

det måste anses olämpligt att där driva jordbruk.

5 §.

Såsom valbar till synemän har i 5 § andra stycket upptagits, förutom de i

1927 års uppsiktslag angivna personerna, jämväl vandringsrättare. Egnahemsstyrelsen

har ifrågasatt, huruvida icke kretsen av tjänstemän, som skulle

kunna ifrågakomma vid utseende av synemän, borde ytterligare utvidgas

med egnahemsdirektörer och egnahemskonsulenter. Vad sålunda anmarkts

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 275.

57

synes kunna, utan vidlyftig uppräkning, vinna beaktande genom sådan omformulering

av andra punkten av paragrafens andra stycke, att en av synemännen

må, där så finnes lämpligt, vara lantbruksingenjör eller tjänsteman

hos hushållningssällskap eller egnahemsnämnd.

7 §•

Även om syn tidigare hållits, kunna förhållandena, då ärende angående

vanhävd enligt denna paragraf dragits under länsstyrelsens prövning, hava

undergått sådan förändring, att behov av ytterligare syn föreligger. I dylikt

fall bör länsstyrelsen äga förordna om ny syn med den verkan i fråga örn

skyldighet för vederbörande ägare eller brukare att gälda synekostnaden

varom stadgas i 12 § andra stycket. Lagrådet föreslår därför, att första punkten

i 7 § jämkas i enlighet härmed.

Avfattningen av 12 § andra stycket torde giva vid handen, att vad i 7 §

första stycket stadgas beträffande föranstaltande av syn jämväl kommer att

gälla i det fall som avses i andra stycket av samma paragraf.

Övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna lagen är betingad av de extraordinära förhållanden som nu

råda med avseende å landets livsmedelsförsörjning och bör följaktligen, såsom

i remissprotokollet framhållits, erhålla provisorisk karaktär. Den sålunda

åsyftade begränsningen, som återverkar på bedömandet av lagförslagets

särskilda bestämmelser, är av den betydelse, att den enligt lagrådets mening

bör komma till uttryck i själva lagtexten. Då på sätt departementschefen antytt

tiden för lagens giltighet ej bör bliva alltför kort, kan lämpligen föreskrivas,

att lagen skall gälla till och med den 30 juni 1947. Ett sådant stadgande

bör kompletteras med en övergångsbestämmelse av innebörd att örn,

innan lagens sålunda bestämda giltighetstid utgått, överenskommelse rörande

vanhävds avhjälpande enligt 6 § träffats eller föreläggande enligt 7 § meddelats,

lagen även efter den 30 juni 1947 skall, i fråga om brukningsdel som

överenskommelsen eller föreläggandet avser, gälla intill dess i överenskommelsen

eller föreläggandet angivna åtgärder vidtagits.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Rihony lill riksdagens protokoll 1!)A2. 1 sami. Nr 2V>.

5

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 275.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8

maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets

den 6 maj 1942 avgivna utlåtande över ett den 17 april 1942 till lagrådet remitterat

förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Såsom framgår av vad jag uttalat vid remiss till lagrådet av förslaget till

lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk är den nya lagstiftningen avsedd

att vara av provisorisk natur. Då lagrådet hemställt, att detta även skulle

komma till direkt uttryck i lagtexten, har jag icke velat motsätta mig att så

sker. En viss omarbetning av övergångsbestämmelserna, varigenom den föreslagna

lagen bestämts skola gälla till och med den 30 juni 1947, har därför

ägt rum. Även vad lagrådet i övrigt anfört har jag funnit böra beaktas. Vissa

smärre jämkningar, huvudsakligen av redaktionell natur, ha därjämte vidtagits

i förslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande lagförslag efter ändring

i nyss angivna hänseenden måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

427759. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.