Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfallsoch yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m. m
1942-05-15 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:295, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfallsoch yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
1
Ii" t
Nr 295.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den
24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl., m. m.; given
Stockholms slott den 15 maj 1942.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1. förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl. samt
2. förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sami. Nr 295.
1
Kungl. May.ts proposition nr 295.
2
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102)
örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.
Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om Olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. skall erhålla följande
ändrade lydelse.
3 §■
Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna
i 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas
med skäligt hänsynstagande till avlöningen under året närmast före olycksfallet
för en arbetare med samma arbetsförmåga som den skadade i det
yrke han hade vid tiden för intagandet å anstalten eller häktet eller påbörjandet
av förelagt arbete eller, örn han då icke hade något yrke, till avlöningen
under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i den ort, där
han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit
sig. I fråga om yrkessjukdom skall året räknas tillbaka från dagen för sjukdomens
yppande.
Befinnes den årliga arbetsförtjänsten överstiga ettusensjuhundrasextiofyra
kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
3
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103)
om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.
Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 örn olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. skall erhålla följande
ändrade lydelse.
3 §•
Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna
i 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas
med skäligt hänsynstagande till avlöningen under året närmast före olycksfallet
för en arbetare med samma arbetsförmåga som den skadade i det yrke
han hade vid tiden för frihetens förlust eller, örn han då icke hade något
yrke, till avlöningen under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i
den ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen
uppehållit sig. I fråga örn yrkessjukdom skall året räknas tillbaka från dagen
för sjukdomens yppande.
Befinnes den årliga arbetsförtjänsten överstiga ettusensjuhundrasextiofvra
kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 maj
1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn viss ändring av
förordningarna örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl. och fångar m. fl. samt anför:
Gällande bestämmelser.
Enligt två förordningar den 24 mars 1938 (nr 102 och
10 3) skall av allmänna medel ersättning utgivas, där någon, som är intagen
å tvångsarbetsanstalt eller kronohäkte för ådömt tvångsarbete eller å allmän
uppfostringsanstalt eller å allmän eller statsunderstödd enskild alkoholistanstalt,
eller som å fattigvårdsanstalt eller annat arbetsställe fullgör honom
jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen anvisat arbete, eller
som undergår frihetsstraff eller är intagen i säkerhetsanstalt eller hålles
häktad, under vistelsen å anstalten, häktet eller arbetsstället skadas till följd
av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar.
I avseende å ersättning enligt förordningarna skola, där ej annat följer av
särskilda föreskrifter i desamma, bestämmelserna i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete och i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.
Båda förordningarna innehålla i 3 § det stadgandet, att vid bestämmandet
enligt 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete av årlig arbetsförtjänst,
där denna befinnes överstiga 1,764 kronor, det överskjutande beloppet icke
skall tagas i beräkning.
Enligt 9§lagen om försäkring för olycksfall i arbete
utgör den årliga arbetsförtjänst, som skall läggas till grund för ersättningar
enligt lagen, hela den avlöning, som den skadade under ett år, räknat tillbaka
från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet
inträffat. Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke
av arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för någon lid av
Kungl. Maj:ts proposition nr 2D5.
5
året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas,
beräknas avlöning för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen
i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga
och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet eller,
där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste
antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med hänsyn
till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma gäller, där den skadade
under någon tid av året, på grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt
förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning, eller, på grund av sjukdom
eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt lägre avlöning än
sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan
var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade
för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket
olycksfallet inträffat.
Från förarbetena till gällande förordningar må omnämnas,
att riksförsäkringsanstalten i förslag till författningar beträffande uppskattningen
av arbetsförtjänsten (3 § första stycket) anfört följande:
Den skadades årliga arbetsförtjänst torde som regel böra bestämmas till
belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen under året närmast
före olycksfallet eller sjukdomens yppande för en arbetare med samma arbetsförmåga
som den skadade i det yrke han hade vid intagandet i anstalten
eller påbörjandet av honom förelagt arbete, eller om den skadade då icke
hade visst yrke, med hänsyn till avlöningen under sagda år för en med den
skadade jämförlig arbetare i allmänhet i den ort inom landet, där han senast
arbetat eller haft sin verksamhet, eller örn någon sådan ort icke kan
påvisas, i den ort, där olycksfallet inträffat eller sjukdomen yppats. Emellertid
torde i övrigt stadgandena i 9 § olycksfallsförsäkringslagen i tillämpliga
delar böra iakttagas. Sålunda böra till exempel i fråga om minderårig
bestämmelserna örn skälighetsprövning principiellt komma till användning.
Beträffande en person, som skadat sig kort tid efter intagandet i anstalt
och under en del av året före olycksfallet haft arbete hos arbetsgivare, bör
givetvis hänsyn tagas till hans arbetsförtjänst under sådan tid.
I yttrande över riksförsäkringsanstaltens förslag fann försäkringsrådet den
för yrkesarbetare föreslagna specialregeln kunna leda till för den skadade
obefogat förmånligt resultat med hänsyn till, bland annat, att i förslaget avsedda
personer före intagandet å anstalt eller arbetsföreläggandets realiserande
på annat sätt i allmänhet stått på en lägre arbetsförtjänstnivå än övriga
personer i samma yrke.
Försäkringsrådet anförde:
Beträffande skadad, som vid nämnda tidpunkt icke haft något yrke och för
vilken icke kunde påvisas ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet,
hade riksförsäkringsanstalten föreslagit, alt arbetsförtjänsten skulle bestämmas
med hänsyn till avlöningen i den ort, där olycksfallet inträffat eller
sjukdomen yppats. Då anstalterna ofta vore belägna i städer eller samhällen
nied högre arbetsförtjänster än övriga delar av landet, skulle sådana
personer på grund av denna regel kunna komma att få högre ersättningar
än personer, för vilka en bestämd verksamhetsort kunde påvisas, vilket torde
vara oriktigt, allrahelst som denna bestämmelse torde komma alt tillämpas
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
på asociala personer, som icke ägde stadig hemvist och sällan utförde något
arbete. Mot nu anförda olägenheter funnes visserligen ett korrektiv i
bestämmelsen, att den årliga arbetsförtjänsten, i den mån densamma överstege
1,764 kronor, icke skulle tagas i beräkning. Detta vore emellertid
icke tillräckligt. Försäkringsrådet, som ansåge 9 § olycksfallsförsäkringslagen
giva möjlighet till individuellt bedömande med hänsynstagande till nu
berörda synpunkter, föresloge därför, att första stycket i 3 § riksförsäkringsanstaltens
förslag skulle utgå.
I propositionen nr 18 till 1938 års riksdag med förslag till förordningar i
ämnet föreslogs, i enlighet med försäkringsrådets förslag, att de av riksförsäkringsanstalten
såsom ett första stycke i 3 § upptagna bestämmelserna ej
skulle inflyta i författningstexten, som gavs den lydelse, som sedermera godkändes
av riksdagen och återfinnes i gällande författningar.
I förevarande sammanhang bör anmärkas, att å livräntor enligt 1938 års
förordningar för närvarande utgå jämväl dyrtidstillägg enligt förordningen
den 19 december 1941 (nr 942) angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.
Framställning från riksförsäkringsanstalten
om författningsändring.
I skrivelse den 29 april 1942 har riksförsäkringsanstalten anfört:
Föreskrifterna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen angående arbetsförtjänstens
beräkning — närmast anslutande sig till den skadades avlöningsförhållanden
och arbetsmöjligheter året före olycksfallet — äro anpassade efter
omständigheterna på den allmänna arbetsmarknaden och icke efter de särskilda
förhållanden, som avses i de nu ifrågavarande förordningarna. En
följd härav är, att anstalten vid tillämpningen funnit sig nödsakad att i hög
grad begagna sig av skälighetsprövning av den art, som omförmäles i 9 §.
Härvid har riksförsäkringsanstalten låtit sig vägledas av de synpunkter angående
beräknandet av arbetsförtjänsten, som anstalten framfört i sitt förslag
till 1938 års förordningar. Med stöd av dessa synpunkter har riksförsäkringsanstalten
ansett bl. a., att arbetsförtjänsten för en fullt arbetsför person
över 18 år som regel icke bör beräknas till lägre belopp än 1,200 kronor,
även örn det visat sig, att den skadade eller sjuke icke utnyttjat sin arbetsförmåga
och att bans verkliga arbetsinkomst till följd därav understigit detta
belopp. Riksförsäkringsanstalten anser starka sociala skäl tala för denna sin
uppfattning.
Sedan en f. d. tvångsarbetare hos Kungl. Majit ansökt om förhöjning av
viss honom före tillkomsten av förordningarna tillerkänd, på grundval av en
årlig arbetsförtjänst om 450 kronor beräknad livränta, har riksförsäkringsanstalten
tillstyrkt och försäkringsrådet avstyrkt, att livräntan med stöd av
den på skälighetsprövningen grundade praxis, som kommit till tillämpning i
riksförsäkringsanstalten efter förordningarnas tillkomst, borde beräknas på
grundval av en årlig arbetsförtjänst av 1,200 kronor.
Med anledning härav och då försäkringsrådets ståndpunkt torde innebära
ett principiellt avståndstagande från riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande
praxis, får anstalten härmed till Kungl. Maj:ts övervägande framföra ett förslag
om intagande av sådana föreskrifter angående årliga arbetsförtjänstens
beräknande i förordningarna ifråga, att sådan skälighetsprövning. som anstalten
tillämpat, må kunna godtagas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
7
Riksförsäkringsanstalten, som dock icke funnit lämpligt, att i förordningarna
utsattes något direkt minimibelopp, har i angivna syfte föreslagit,
att 3 § i förordningarna skulle erhålla följande ändrade lydelse:
Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna
i 9 § av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas
med skäligt hänsynstagande till avlöningen under året närmast före
olycksfallet för en arbetare med samma arbetsförmåga som den skadade i
det yrke, han hade vid tiden för frihetens förlust, eller örn han då icke hade
något yrke, till avlöningen under sagda år för en med honom jämförlig arbetare
i den ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen
uppehållit sig. I fråga örn yrkessjukdom skall, enligt vad i 2 § lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar stadgas, året räknas från dagen
för sjukdomens yppande.
Befinnes den årliga arbetsförtjänsten överstiga 1,764 kronor, tages det
överskjutande beloppet icke i beräkning.
En ledamot av riksförsäkringsanstalten1 har åberopat i viss mån annan
motivering för förslaget än majoriteten samt anfört:
I sitt av riksförsäkringsanstalten omförmälda förslag till de här ifrågavarande
förordningarna hade anstalten upptagit en bestämmelse av innehåll,
att den skadades årliga arbetsförtjänst skulle bestämmas, ej såsom i olycksfallsförsäkringslagen
för ett år räknat tillbaka från dagen för olycksfallet,
utan från dagen för frihetens förlust eller vederbörandes intagande å anstalt.
Vidare var det anstaltens mening, att i fråga om här förevarande personer
även skulle beaktas, att den skälighetsprövning i fråga örn arbetsförtjänstens
beräknande, varom stadgas i 9 § olycksfallsförsäkringslagen — även örn den
skadade under året närmast före olycksfallet och kanske längre tid därförut
ej utfört något regelbundet arbete — kan i viss mån anknytas till åtminstone
det avlönade arbete för arbetsgivares räkning i den fria axbetsmarknaden
eller det slags yrkesutbildning härför, vari olycksfallet inträffat. I fråga om
här avsedda personer förefunnes däremot icke denna möjlighet. De ersättningar
för inträffat olycksfall, som här skulle beredas, skulle ha till syfte
att i skälig utsträckning ersätta en genom den inträffade kroppsskadan liden
förlust av möjligheten för den skadade att efter frigivningen försörja sig genom
arbete. Ersättningen borde därför till sitt belopp någotsånär motsvara
detta syfte. Av dessa skäl ansåg anstalten med stöd av erfarenheten olycksfallsförsäkringslagens
här ifrågavarande bestämmelser ej böra komma till
omedelbar användning beträffande här åsyftade personer, utan föreslog för
sin del den bestämmelse, som anstalten återgivit.
Med den lydelse 3 § i berörda förordningar erhållit och nied den omedelbara
tillämpning av olycksfallsförsäkringslagens ifrågavarande bestämmelser,
som i förordningarna föreskrives, har det emellertid visat sig, att vid fastställande
av ersättningar till här ifrågavarande personer arbetsförtjänsten i
en del fall fortfarande ej ansetts kunna eller böra bestämmas högre än till den
i denna lag stadgade årliga minimiarbetsförtjänsten — vid invaliditet 450
kronor. Vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen förekommer denna
låga arbetsförtjänst knappast i andra fall, än när fråga är örn personer, vilkas
arbetsförmåga redan före olycksfallet varit väsentligt nedsatt på grund
av ålderdom eller föregående invaliditet eller kronisk sjukdom eller dylikt.
Däremot behöver den enligt olycksfallsförsäkringslagen ytterst sällan, om
ens någonsin, komma till tillämpning i fråga örn fullt arbetsföra personer,
1 Byråchefen voll Schutzenheim.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 29b
-
som — lika med de nyss nämnda — dock drabbats av olycksfall under längre
eller kortare tids avlönat arbete eller under sådan yrkesutbildning, som avses
i olycksfallförsäkringslagen.
Då alltså för vinnande av det berörda syftet med de här ifrågavarande ersättningarna
ändring synes påkallad av ifrågavarande bestämmelser i nämnda
förordningar, instämmer jag i riksförsäkringsanstaltens förslag.
Yttranden över riksförsäkringsanstaltens
förslag.
Över riksförsäkringsanstaltens förslag hava yttranden avgivits av försäkringsrådet,
socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och statskontoret.
Fångvårdsstyrelsen tillstyrker förslaget, då detsamma syntes innebära en
lämplig avvägning av de ersättningar, örn vilka vore fråga.
Även socialstyrelsen tillstyrker förslaget samt anför:
De personer, varom här är fråga, utgöra i regel icke fullgod arbetskraft,
och de arbetsinkomster, som eventuellt förtjänats före intagningen, torde
i avsevärd mån understiga vad som är vanligt i samma eller liknande yrke.
Under sådana omständigheter kan det måhända synas oberättigat, att, såsom
har skett vid den av riksförsäkringsanstalten tillämpade skälighetsprövningen,
vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänstens storlek som utgångspunkt
taga en fingerad inkomst, som i flertalet fall är större än den, som vederbörande
person tidigare lyckats uppnå. En sådan synpunkt har tidigare också anförts
av försäkringsrådet. Ser man emellertid på syftemålet med samhällets ingripande
i de här ifrågavarande fallen, framstår det av riksförsäkringsanstalten
framlagda beräkningsförslaget såsom fullt rimligt. Omhändertagandets
syfte är tillrättaförande och förbättring. Skadas någon under det arbete, som
han under denna tid utför, bör den ersättning, som författningsenligt skall utgå
till honom, beräknas med hänsyn till det men, han kan hava av skadan vid
sin försörjning efter frigivningen. Utgångspunkten får då icke vara det arbetsresultat,
som nåtts före intagningen, utan den prestation, som personen i
fråga beräknas kunna utföra efter utskrivningen. Den praxis beträffande
beräkning av latent arbetskraft, som utbildat sig inom riksförsäkringsanstalten
vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen,
torde alltså med fördel kunna tillämpas på här ifrågavarande
fall.
Socialstyrelsen delar riksförsäkringsanstaltens uppfattning, att det inte
torde vara lämpligt att i förordningarna utsätta något direkt minimibelopp.
Ett angivande av en viss minimisumma kan utgöra ett hinder vid den diskretionära
prövning, som måste äga rum från fall till fall. Med hänsyn till penningvärdets
fluktuationer synes det dessutom opraktiskt att fixera minimigränsen
vid ett visst belopp.
Statskontoret framhåller, att riksförsäkringsanstalten med stöd av 9 §
olycksfallsförsäkringslagen städse syntes hava möjlighet att fastställa ersättningsunderlaget
efter vad som kunde anses skäligt. Såvitt arbete, vari
skadan eller yrkessjukdomen uppkommit, icke vore att avse såsom yrkesutbildning
eller arbetet ifråga ej varit allenast tillfälligt eller pågått kortare
tid än ett år i följd före olycksfallets inträffande eller yrkessjukdomens yppande,
torde nämligen — med hänsyn till att för arbetet eventuellt utgående
gottgörelse (arbetspremier, flit- och uppmuntringspengar, andel i arbetsvinst)
icke syntes kunna betraktas såsom avlöning i egentlig bemärkelse — före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 295.
9
skrifterna i 9 § andra punkten undantagslöst bliva tillämpliga. Vid sådant
förhållande och då, såvitt statskontoret kunnat finna, några övertygande
skäl icke anförts för riksförsäkringsanstaltens ändringsförslag, vilket förslag
för övrigt skulle medföra synnerligen betänkliga konsekvenser, avstyrkte
statskontoret bifall till detsamma.
Jämväl försäkringsrådet avstyrker riksförsäkringsanstaltens förslag. Rådet,
som åberopar sin i propositionen nr 18/1938 återgivna ståndpunkt, anför
följande:
Motivet till att den beräknade årliga arbetsförtjänsten i olika författningar
lagts till grund för bestämmandet av ersättning för kroppsskada är, att
ersättningens storlek ansetts böra stå i förhållande till den arbetsinkomst,
den skadade i framtiden komme att förlora till följd av skadan. I och med
att den beräknade arbetsförtjänsten utgör grund för bestämmandet av ersättningens
storlek, måste vid uppskattningen av arbetsförtjänsten hänsyn
tagas till såväl förhållandena på arbetsmarknaden som den skadades personliga
förutsättningar, såsom hans arbetsinkomst och hälsotillstånd före
olycksfallet.
Vid tillämpning av riksförsäkringsanstaltens förslag till ändrad lydelse av
3 § ävensom genom accepterande av en miniminormalsats å 1,200 kronor för
den årliga arbetsförtjänsten skulle förordningarnas ersättningstagare i många
fall få bättre förmåner än örn de åtnjutit ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Vad särskilt angår en sådan miniminormalsats må anföras, att
en person, som drabbas av olycksfall i tillfälligt förvärvsarbete och på grund
därav jämlikt 9 § olycksfallsförsäkringslagen tillerkännes ersättning, motsvarande
en årlig arbetsförtjänst understigande 1,200 kronor, för ett under
avtjänande av frihetsstraff eller tvångsarbete inträffat olycksfall med tilllämpning
av en sådan minimisats i regel skulle erhålla högre ersättning än
som tillkomme honom vid olycksfallet i det tillfälliga arbetet. Försäkringsrådet
får i övrigt åberopa sin i Kungl. Maj:ts proposition 1938: 18 (s. 33)
återgivna, av departementschefen godkända ståndpunkt. Riksförsäkringsanstaltens
nuvarande förslag skiljer sig endast med avseende på ett par detaljer
från anstaltens då föreliggande förslag.
Försäki-ingsrådet anser 9 § olycksfallsförsäkringslagen, som medgiver en
vidsträckt skälighetsprövning, böra tillämpas å här avsedda ersättningstagare
på motsvarande sätt som beträffande olycksfallsförsäkringslagens
försäkringstagare. Sålunda bör hänsyn tagas icke endast till faktiskt uppburen
arbetsinkomst och övriga förhållanden i tiden före olycksfallet utan
även — i de hänseenden 9 § det medgiver och i den mån utredning därom
kan förebringas — till de framtidsmöjligheter i fråga om arbetsförtjänst,
den skadade haft, om olycksfallet icke inträffat. Beträffande förordningarnas
ersättningstagare bör därför beaktas möjligheterna till inkomst av förvärvsarbete
efter frihetens återfående. Med tillämpning av 9 § kommer gällande
minimisats å 450 kronor i fråga i sådana fall, då man med hänsyn till
vad som upplysts rörande den skadades ålder samt föregående livsföring,
förvärvsarbete, begångna brott m. m. praktiskt taget ej kan räkna med att
den skadade, örn skadan icke skett, .skulle kunna uppnå en inkomst, överstigande
nämnda belopp.
Riksförsäkringsanstaltens förslag att låta arbetsförtjänsten för en »jämförlig»
arbetare å senaste uppehållsorten vara normgivande förefaller oriktigt,
särskilt med tanke på sådana ersättningstagare, sorn uppehållit sig å
ort med höga arbetslöner och därstädes icke utfört något arbete eller där
kanske rent av endast bedrivit brottslig verksamhet. För övrigt är oklart
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 295. 2
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 295.
Departe
ments
chefen.
vad som avses med uttrycket »jämförlig». Riksförsäkringsanstalten synes
härmed endast syfta på den skadades fysiska förutsättningar för att kunna
arbeta och icke på hans arbetsvillighet.
Om högre minimisats av den årliga arbetsförtjänsten än 450 kronor för
de av riksförsäkringsanstalten åsyftade fallen skall tillämpas beträffande
förordningarnas ersättningstagare, bör detta icke ske utan att sådant minimum
kommer att gälla även för de enligt olycksfallsförsäkringslagen försäkrade.
Högre minimum bör icke få komma i tillämpning utan uttrycklig
bestämmelse.
På grund av vad sålunda anförts och då 3 §:ns nuvarande lydelse ined
hänvisning till 9 § olycksfallsförsäkringslagen förefaller försäkringsrådet
tillfyllest, därest den beräknade arbetsförtjänsten över huvud taget skall
utgöra grund för ersättningens beräknande, avstyrker försäkringsrådet riksförsäkringsanstaltens
förslag.
Beträffande sådana personer, å vilka förordningarna av den 24 mars 1938
äro tillämpliga, möter i en helt annan utsträckning än vad som eljest är fallet
svårigheter att finna ett tillfredsställande underlag för beräkning av den
årliga arbetsförtjänst, som skall ligga till grund för storleken av förmånerna
enligt förordningarna. Enligt förordningarna skall, med viss modifikation, bestämmelserna
i 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete tillämpas
vid uppskattningen av den årliga arbetsförtjänsten. På sätt framgår av riksförsäkringsanstaltens
framställning i ärendet hava anstalten och försäkringsrådet
intagit olika ståndpunkter beträffade beräkning av arbetsförtjänst i
ifrågavarande fall. Då den av riksförsäkringsanstalten hävdade uppfattningen
av sociala skäl bör godtagas, synes det önskvärt att genom ändring av
förordningarnas bestämmelser undanröja de hinder för den av anstalten förordade
tillämpningen av föreskrifterna, som till äventyrs kunna anses föreligga
genom bestämmelsernas utformning.
Med hänsyn till det sålunda anförda föreslår jag ändring av 3 § i båda
förordningarna. Paragraferna synas mig kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med riksförsäkringsanstaltens förslag. I likhet med anstalten
anser jag, att någon minimigräns för uppskattad årlig arbetsförtjänst icke bör
utsättas i lagtexten. Någon ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete anser jag icke erforderlig i förevarande sammanhang.
De ändrade bestämmelserna hava intagits i två inom socialdepartementet
upprättade förslag till
1. förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24- mars
1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl. samt
2. förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars
1938 (nr 103) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nyssnämnda
författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Kunni. Majds proposition nr 295.
11
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall aviåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1942:486 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 a1 i texten