Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfallsoch yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m. m

1942-05-15 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:295, Med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfallsoch yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

1

Ii" t

Nr 295.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den

24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning

åt tvångsarbetare m. fl., m. m.; given

Stockholms slott den 15 maj 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1. förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars

1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl. samt

2. förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars

1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 sami. Nr 295.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 295.

2

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 102)

örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 om Olycksfalls-

och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. skall erhålla följande

ändrade lydelse.

3 §■

Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna

i 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas

med skäligt hänsynstagande till avlöningen under året närmast före olycksfallet

för en arbetare med samma arbetsförmåga som den skadade i det

yrke han hade vid tiden för intagandet å anstalten eller häktet eller påbörjandet

av förelagt arbete eller, örn han då icke hade något yrke, till avlöningen

under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i den ort, där

han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit

sig. I fråga om yrkessjukdom skall året räknas tillbaka från dagen för sjukdomens

yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten överstiga ettusensjuhundrasextiofyra

kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

3

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 (nr 103)

om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 24 mars 1938 örn olycksfalls-

och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. skall erhålla följande

ändrade lydelse.

3 §•

Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna

i 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas

med skäligt hänsynstagande till avlöningen under året närmast före olycksfallet

för en arbetare med samma arbetsförmåga som den skadade i det yrke

han hade vid tiden för frihetens förlust eller, örn han då icke hade något

yrke, till avlöningen under sagda år för en med honom jämförlig arbetare i

den ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen

uppehållit sig. I fråga örn yrkessjukdom skall året räknas tillbaka från dagen

för sjukdomens yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten överstiga ettusensjuhundrasextiofvra

kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 maj

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn viss ändring av

förordningarna örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl. och fångar m. fl. samt anför:

Gällande bestämmelser.

Enligt två förordningar den 24 mars 1938 (nr 102 och

10 3) skall av allmänna medel ersättning utgivas, där någon, som är intagen

å tvångsarbetsanstalt eller kronohäkte för ådömt tvångsarbete eller å allmän

uppfostringsanstalt eller å allmän eller statsunderstödd enskild alkoholistanstalt,

eller som å fattigvårdsanstalt eller annat arbetsställe fullgör honom

jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen anvisat arbete, eller

som undergår frihetsstraff eller är intagen i säkerhetsanstalt eller hålles

häktad, under vistelsen å anstalten, häktet eller arbetsstället skadas till följd

av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i lagen om försäkring

för vissa yrkessjukdomar.

I avseende å ersättning enligt förordningarna skola, där ej annat följer av

särskilda föreskrifter i desamma, bestämmelserna i lagen om försäkring för

olycksfall i arbete och i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

Båda förordningarna innehålla i 3 § det stadgandet, att vid bestämmandet

enligt 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete av årlig arbetsförtjänst,

där denna befinnes överstiga 1,764 kronor, det överskjutande beloppet icke

skall tagas i beräkning.

Enligt 9§lagen om försäkring för olycksfall i arbete

utgör den årliga arbetsförtjänst, som skall läggas till grund för ersättningar

enligt lagen, hela den avlöning, som den skadade under ett år, räknat tillbaka

från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet

inträffat. Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke

av arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för någon lid av

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 2D5.

5

året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas,

beräknas avlöning för den tid till belopp, som med hänsyn till avlöningen

i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga

och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet eller,

där avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste

antagas hava varit väsentligt högre, med hänsyn härtill eller eljest med hänsyn

till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma gäller, där den skadade

under någon tid av året, på grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt

förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning, eller, på grund av sjukdom

eller annan oförvållad anledning, åtnjutit väsentligt lägre avlöning än

sådan arbetare, eller där vid tiden för olycksfallet hans arbetsförmåga redan

var nedsatt på grund av tidigare olycksfall i arbete, så ock där den skadade

för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket

olycksfallet inträffat.

Från förarbetena till gällande förordningar må omnämnas,

att riksförsäkringsanstalten i förslag till författningar beträffande uppskattningen

av arbetsförtjänsten (3 § första stycket) anfört följande:

Den skadades årliga arbetsförtjänst torde som regel böra bestämmas till

belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen under året närmast

före olycksfallet eller sjukdomens yppande för en arbetare med samma arbetsförmåga

som den skadade i det yrke han hade vid intagandet i anstalten

eller påbörjandet av honom förelagt arbete, eller om den skadade då icke

hade visst yrke, med hänsyn till avlöningen under sagda år för en med den

skadade jämförlig arbetare i allmänhet i den ort inom landet, där han senast

arbetat eller haft sin verksamhet, eller örn någon sådan ort icke kan

påvisas, i den ort, där olycksfallet inträffat eller sjukdomen yppats. Emellertid

torde i övrigt stadgandena i 9 § olycksfallsförsäkringslagen i tillämpliga

delar böra iakttagas. Sålunda böra till exempel i fråga om minderårig

bestämmelserna örn skälighetsprövning principiellt komma till användning.

Beträffande en person, som skadat sig kort tid efter intagandet i anstalt

och under en del av året före olycksfallet haft arbete hos arbetsgivare, bör

givetvis hänsyn tagas till hans arbetsförtjänst under sådan tid.

I yttrande över riksförsäkringsanstaltens förslag fann försäkringsrådet den

för yrkesarbetare föreslagna specialregeln kunna leda till för den skadade

obefogat förmånligt resultat med hänsyn till, bland annat, att i förslaget avsedda

personer före intagandet å anstalt eller arbetsföreläggandets realiserande

på annat sätt i allmänhet stått på en lägre arbetsförtjänstnivå än övriga

personer i samma yrke.

Försäkringsrådet anförde:

Beträffande skadad, som vid nämnda tidpunkt icke haft något yrke och för

vilken icke kunde påvisas ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet,

hade riksförsäkringsanstalten föreslagit, alt arbetsförtjänsten skulle bestämmas

med hänsyn till avlöningen i den ort, där olycksfallet inträffat eller

sjukdomen yppats. Då anstalterna ofta vore belägna i städer eller samhällen

nied högre arbetsförtjänster än övriga delar av landet, skulle sådana

personer på grund av denna regel kunna komma att få högre ersättningar

än personer, för vilka en bestämd verksamhetsort kunde påvisas, vilket torde

vara oriktigt, allrahelst som denna bestämmelse torde komma alt tillämpas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

på asociala personer, som icke ägde stadig hemvist och sällan utförde något

arbete. Mot nu anförda olägenheter funnes visserligen ett korrektiv i

bestämmelsen, att den årliga arbetsförtjänsten, i den mån densamma överstege

1,764 kronor, icke skulle tagas i beräkning. Detta vore emellertid

icke tillräckligt. Försäkringsrådet, som ansåge 9 § olycksfallsförsäkringslagen

giva möjlighet till individuellt bedömande med hänsynstagande till nu

berörda synpunkter, föresloge därför, att första stycket i 3 § riksförsäkringsanstaltens

förslag skulle utgå.

I propositionen nr 18 till 1938 års riksdag med förslag till förordningar i

ämnet föreslogs, i enlighet med försäkringsrådets förslag, att de av riksförsäkringsanstalten

såsom ett första stycke i 3 § upptagna bestämmelserna ej

skulle inflyta i författningstexten, som gavs den lydelse, som sedermera godkändes

av riksdagen och återfinnes i gällande författningar.

I förevarande sammanhang bör anmärkas, att å livräntor enligt 1938 års

förordningar för närvarande utgå jämväl dyrtidstillägg enligt förordningen

den 19 december 1941 (nr 942) angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Framställning från riksförsäkringsanstalten

om författningsändring.

I skrivelse den 29 april 1942 har riksförsäkringsanstalten anfört:

Föreskrifterna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen angående arbetsförtjänstens

beräkning — närmast anslutande sig till den skadades avlöningsförhållanden

och arbetsmöjligheter året före olycksfallet — äro anpassade efter

omständigheterna på den allmänna arbetsmarknaden och icke efter de särskilda

förhållanden, som avses i de nu ifrågavarande förordningarna. En

följd härav är, att anstalten vid tillämpningen funnit sig nödsakad att i hög

grad begagna sig av skälighetsprövning av den art, som omförmäles i 9 §.

Härvid har riksförsäkringsanstalten låtit sig vägledas av de synpunkter angående

beräknandet av arbetsförtjänsten, som anstalten framfört i sitt förslag

till 1938 års förordningar. Med stöd av dessa synpunkter har riksförsäkringsanstalten

ansett bl. a., att arbetsförtjänsten för en fullt arbetsför person

över 18 år som regel icke bör beräknas till lägre belopp än 1,200 kronor,

även örn det visat sig, att den skadade eller sjuke icke utnyttjat sin arbetsförmåga

och att bans verkliga arbetsinkomst till följd därav understigit detta

belopp. Riksförsäkringsanstalten anser starka sociala skäl tala för denna sin

uppfattning.

Sedan en f. d. tvångsarbetare hos Kungl. Majit ansökt om förhöjning av

viss honom före tillkomsten av förordningarna tillerkänd, på grundval av en

årlig arbetsförtjänst om 450 kronor beräknad livränta, har riksförsäkringsanstalten

tillstyrkt och försäkringsrådet avstyrkt, att livräntan med stöd av

den på skälighetsprövningen grundade praxis, som kommit till tillämpning i

riksförsäkringsanstalten efter förordningarnas tillkomst, borde beräknas på

grundval av en årlig arbetsförtjänst av 1,200 kronor.

Med anledning härav och då försäkringsrådets ståndpunkt torde innebära

ett principiellt avståndstagande från riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande

praxis, får anstalten härmed till Kungl. Maj:ts övervägande framföra ett förslag

om intagande av sådana föreskrifter angående årliga arbetsförtjänstens

beräknande i förordningarna ifråga, att sådan skälighetsprövning. som anstalten

tillämpat, må kunna godtagas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

7

Riksförsäkringsanstalten, som dock icke funnit lämpligt, att i förordningarna

utsattes något direkt minimibelopp, har i angivna syfte föreslagit,

att 3 § i förordningarna skulle erhålla följande ändrade lydelse:

Den skadades årliga arbetsförtjänst skall, med iakttagande i övrigt av bestämmelserna

i 9 § av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, bestämmas

med skäligt hänsynstagande till avlöningen under året närmast före

olycksfallet för en arbetare med samma arbetsförmåga som den skadade i

det yrke, han hade vid tiden för frihetens förlust, eller örn han då icke hade

något yrke, till avlöningen under sagda år för en med honom jämförlig arbetare

i den ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen

uppehållit sig. I fråga örn yrkessjukdom skall, enligt vad i 2 § lagen

örn försäkring för vissa yrkessjukdomar stadgas, året räknas från dagen

för sjukdomens yppande.

Befinnes den årliga arbetsförtjänsten överstiga 1,764 kronor, tages det

överskjutande beloppet icke i beräkning.

En ledamot av riksförsäkringsanstalten1 har åberopat i viss mån annan

motivering för förslaget än majoriteten samt anfört:

I sitt av riksförsäkringsanstalten omförmälda förslag till de här ifrågavarande

förordningarna hade anstalten upptagit en bestämmelse av innehåll,

att den skadades årliga arbetsförtjänst skulle bestämmas, ej såsom i olycksfallsförsäkringslagen

för ett år räknat tillbaka från dagen för olycksfallet,

utan från dagen för frihetens förlust eller vederbörandes intagande å anstalt.

Vidare var det anstaltens mening, att i fråga om här förevarande personer

även skulle beaktas, att den skälighetsprövning i fråga örn arbetsförtjänstens

beräknande, varom stadgas i 9 § olycksfallsförsäkringslagen — även örn den

skadade under året närmast före olycksfallet och kanske längre tid därförut

ej utfört något regelbundet arbete — kan i viss mån anknytas till åtminstone

det avlönade arbete för arbetsgivares räkning i den fria axbetsmarknaden

eller det slags yrkesutbildning härför, vari olycksfallet inträffat. I fråga om

här avsedda personer förefunnes däremot icke denna möjlighet. De ersättningar

för inträffat olycksfall, som här skulle beredas, skulle ha till syfte

att i skälig utsträckning ersätta en genom den inträffade kroppsskadan liden

förlust av möjligheten för den skadade att efter frigivningen försörja sig genom

arbete. Ersättningen borde därför till sitt belopp någotsånär motsvara

detta syfte. Av dessa skäl ansåg anstalten med stöd av erfarenheten olycksfallsförsäkringslagens

här ifrågavarande bestämmelser ej böra komma till

omedelbar användning beträffande här åsyftade personer, utan föreslog för

sin del den bestämmelse, som anstalten återgivit.

Med den lydelse 3 § i berörda förordningar erhållit och nied den omedelbara

tillämpning av olycksfallsförsäkringslagens ifrågavarande bestämmelser,

som i förordningarna föreskrives, har det emellertid visat sig, att vid fastställande

av ersättningar till här ifrågavarande personer arbetsförtjänsten i

en del fall fortfarande ej ansetts kunna eller böra bestämmas högre än till den

i denna lag stadgade årliga minimiarbetsförtjänsten — vid invaliditet 450

kronor. Vid tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen förekommer denna

låga arbetsförtjänst knappast i andra fall, än när fråga är örn personer, vilkas

arbetsförmåga redan före olycksfallet varit väsentligt nedsatt på grund

av ålderdom eller föregående invaliditet eller kronisk sjukdom eller dylikt.

Däremot behöver den enligt olycksfallsförsäkringslagen ytterst sällan, om

ens någonsin, komma till tillämpning i fråga örn fullt arbetsföra personer,

1 Byråchefen voll Schutzenheim.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 29b
-

som — lika med de nyss nämnda — dock drabbats av olycksfall under längre

eller kortare tids avlönat arbete eller under sådan yrkesutbildning, som avses

i olycksfallförsäkringslagen.

Då alltså för vinnande av det berörda syftet med de här ifrågavarande ersättningarna

ändring synes påkallad av ifrågavarande bestämmelser i nämnda

förordningar, instämmer jag i riksförsäkringsanstaltens förslag.

Yttranden över riksförsäkringsanstaltens

förslag.

Över riksförsäkringsanstaltens förslag hava yttranden avgivits av försäkringsrådet,

socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och statskontoret.

Fångvårdsstyrelsen tillstyrker förslaget, då detsamma syntes innebära en

lämplig avvägning av de ersättningar, örn vilka vore fråga.

Även socialstyrelsen tillstyrker förslaget samt anför:

De personer, varom här är fråga, utgöra i regel icke fullgod arbetskraft,

och de arbetsinkomster, som eventuellt förtjänats före intagningen, torde

i avsevärd mån understiga vad som är vanligt i samma eller liknande yrke.

Under sådana omständigheter kan det måhända synas oberättigat, att, såsom

har skett vid den av riksförsäkringsanstalten tillämpade skälighetsprövningen,

vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänstens storlek som utgångspunkt

taga en fingerad inkomst, som i flertalet fall är större än den, som vederbörande

person tidigare lyckats uppnå. En sådan synpunkt har tidigare också anförts

av försäkringsrådet. Ser man emellertid på syftemålet med samhällets ingripande

i de här ifrågavarande fallen, framstår det av riksförsäkringsanstalten

framlagda beräkningsförslaget såsom fullt rimligt. Omhändertagandets

syfte är tillrättaförande och förbättring. Skadas någon under det arbete, som

han under denna tid utför, bör den ersättning, som författningsenligt skall utgå

till honom, beräknas med hänsyn till det men, han kan hava av skadan vid

sin försörjning efter frigivningen. Utgångspunkten får då icke vara det arbetsresultat,

som nåtts före intagningen, utan den prestation, som personen i

fråga beräknas kunna utföra efter utskrivningen. Den praxis beträffande

beräkning av latent arbetskraft, som utbildat sig inom riksförsäkringsanstalten

vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen,

torde alltså med fördel kunna tillämpas på här ifrågavarande

fall.

Socialstyrelsen delar riksförsäkringsanstaltens uppfattning, att det inte

torde vara lämpligt att i förordningarna utsätta något direkt minimibelopp.

Ett angivande av en viss minimisumma kan utgöra ett hinder vid den diskretionära

prövning, som måste äga rum från fall till fall. Med hänsyn till penningvärdets

fluktuationer synes det dessutom opraktiskt att fixera minimigränsen

vid ett visst belopp.

Statskontoret framhåller, att riksförsäkringsanstalten med stöd av 9 §

olycksfallsförsäkringslagen städse syntes hava möjlighet att fastställa ersättningsunderlaget

efter vad som kunde anses skäligt. Såvitt arbete, vari

skadan eller yrkessjukdomen uppkommit, icke vore att avse såsom yrkesutbildning

eller arbetet ifråga ej varit allenast tillfälligt eller pågått kortare

tid än ett år i följd före olycksfallets inträffande eller yrkessjukdomens yppande,

torde nämligen — med hänsyn till att för arbetet eventuellt utgående

gottgörelse (arbetspremier, flit- och uppmuntringspengar, andel i arbetsvinst)

icke syntes kunna betraktas såsom avlöning i egentlig bemärkelse — före
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

9

skrifterna i 9 § andra punkten undantagslöst bliva tillämpliga. Vid sådant

förhållande och då, såvitt statskontoret kunnat finna, några övertygande

skäl icke anförts för riksförsäkringsanstaltens ändringsförslag, vilket förslag

för övrigt skulle medföra synnerligen betänkliga konsekvenser, avstyrkte

statskontoret bifall till detsamma.

Jämväl försäkringsrådet avstyrker riksförsäkringsanstaltens förslag. Rådet,

som åberopar sin i propositionen nr 18/1938 återgivna ståndpunkt, anför

följande:

Motivet till att den beräknade årliga arbetsförtjänsten i olika författningar

lagts till grund för bestämmandet av ersättning för kroppsskada är, att

ersättningens storlek ansetts böra stå i förhållande till den arbetsinkomst,

den skadade i framtiden komme att förlora till följd av skadan. I och med

att den beräknade arbetsförtjänsten utgör grund för bestämmandet av ersättningens

storlek, måste vid uppskattningen av arbetsförtjänsten hänsyn

tagas till såväl förhållandena på arbetsmarknaden som den skadades personliga

förutsättningar, såsom hans arbetsinkomst och hälsotillstånd före

olycksfallet.

Vid tillämpning av riksförsäkringsanstaltens förslag till ändrad lydelse av

3 § ävensom genom accepterande av en miniminormalsats å 1,200 kronor för

den årliga arbetsförtjänsten skulle förordningarnas ersättningstagare i många

fall få bättre förmåner än örn de åtnjutit ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Vad särskilt angår en sådan miniminormalsats må anföras, att

en person, som drabbas av olycksfall i tillfälligt förvärvsarbete och på grund

därav jämlikt 9 § olycksfallsförsäkringslagen tillerkännes ersättning, motsvarande

en årlig arbetsförtjänst understigande 1,200 kronor, för ett under

avtjänande av frihetsstraff eller tvångsarbete inträffat olycksfall med tilllämpning

av en sådan minimisats i regel skulle erhålla högre ersättning än

som tillkomme honom vid olycksfallet i det tillfälliga arbetet. Försäkringsrådet

får i övrigt åberopa sin i Kungl. Maj:ts proposition 1938: 18 (s. 33)

återgivna, av departementschefen godkända ståndpunkt. Riksförsäkringsanstaltens

nuvarande förslag skiljer sig endast med avseende på ett par detaljer

från anstaltens då föreliggande förslag.

Försäki-ingsrådet anser 9 § olycksfallsförsäkringslagen, som medgiver en

vidsträckt skälighetsprövning, böra tillämpas å här avsedda ersättningstagare

på motsvarande sätt som beträffande olycksfallsförsäkringslagens

försäkringstagare. Sålunda bör hänsyn tagas icke endast till faktiskt uppburen

arbetsinkomst och övriga förhållanden i tiden före olycksfallet utan

även — i de hänseenden 9 § det medgiver och i den mån utredning därom

kan förebringas — till de framtidsmöjligheter i fråga om arbetsförtjänst,

den skadade haft, om olycksfallet icke inträffat. Beträffande förordningarnas

ersättningstagare bör därför beaktas möjligheterna till inkomst av förvärvsarbete

efter frihetens återfående. Med tillämpning av 9 § kommer gällande

minimisats å 450 kronor i fråga i sådana fall, då man med hänsyn till

vad som upplysts rörande den skadades ålder samt föregående livsföring,

förvärvsarbete, begångna brott m. m. praktiskt taget ej kan räkna med att

den skadade, örn skadan icke skett, .skulle kunna uppnå en inkomst, överstigande

nämnda belopp.

Riksförsäkringsanstaltens förslag att låta arbetsförtjänsten för en »jämförlig»

arbetare å senaste uppehållsorten vara normgivande förefaller oriktigt,

särskilt med tanke på sådana ersättningstagare, sorn uppehållit sig å

ort med höga arbetslöner och därstädes icke utfört något arbete eller där

kanske rent av endast bedrivit brottslig verksamhet. För övrigt är oklart

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 295. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

Departe
ments
chefen.

vad som avses med uttrycket »jämförlig». Riksförsäkringsanstalten synes

härmed endast syfta på den skadades fysiska förutsättningar för att kunna

arbeta och icke på hans arbetsvillighet.

Om högre minimisats av den årliga arbetsförtjänsten än 450 kronor för

de av riksförsäkringsanstalten åsyftade fallen skall tillämpas beträffande

förordningarnas ersättningstagare, bör detta icke ske utan att sådant minimum

kommer att gälla även för de enligt olycksfallsförsäkringslagen försäkrade.

Högre minimum bör icke få komma i tillämpning utan uttrycklig

bestämmelse.

På grund av vad sålunda anförts och då 3 §:ns nuvarande lydelse ined

hänvisning till 9 § olycksfallsförsäkringslagen förefaller försäkringsrådet

tillfyllest, därest den beräknade arbetsförtjänsten över huvud taget skall

utgöra grund för ersättningens beräknande, avstyrker försäkringsrådet riksförsäkringsanstaltens

förslag.

Beträffande sådana personer, å vilka förordningarna av den 24 mars 1938

äro tillämpliga, möter i en helt annan utsträckning än vad som eljest är fallet

svårigheter att finna ett tillfredsställande underlag för beräkning av den

årliga arbetsförtjänst, som skall ligga till grund för storleken av förmånerna

enligt förordningarna. Enligt förordningarna skall, med viss modifikation, bestämmelserna

i 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete tillämpas

vid uppskattningen av den årliga arbetsförtjänsten. På sätt framgår av riksförsäkringsanstaltens

framställning i ärendet hava anstalten och försäkringsrådet

intagit olika ståndpunkter beträffade beräkning av arbetsförtjänst i

ifrågavarande fall. Då den av riksförsäkringsanstalten hävdade uppfattningen

av sociala skäl bör godtagas, synes det önskvärt att genom ändring av

förordningarnas bestämmelser undanröja de hinder för den av anstalten förordade

tillämpningen av föreskrifterna, som till äventyrs kunna anses föreligga

genom bestämmelsernas utformning.

Med hänsyn till det sålunda anförda föreslår jag ändring av 3 § i båda

förordningarna. Paragraferna synas mig kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse

med riksförsäkringsanstaltens förslag. I likhet med anstalten

anser jag, att någon minimigräns för uppskattad årlig arbetsförtjänst icke bör

utsättas i lagtexten. Någon ändring i lagen örn försäkring för olycksfall i

arbete anser jag icke erforderlig i förevarande sammanhang.

De ändrade bestämmelserna hava intagits i två inom socialdepartementet

upprättade förslag till

1. förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24- mars

1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare

m. fl. samt

2. förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars

1938 (nr 103) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att nyssnämnda

författningsförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majds proposition nr 295.

11

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall aviåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:486 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen den 24 mars 1938 a1 i texten