Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om hyresreglering m. m

1942-05-22 · 109 sidor, varav 107 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 107 av 109 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:301, Med förslag till lag om hyresreglering m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

1

Nr 301.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

hyresreglering m. m.; given Stockholms slott den 22

maj 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag lill lag om hyresreglering m. m.

GUSTAF.

'' K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll I9i2. 1 sami. Nr 301.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Förslag

till

Lag

örn hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning i varje stad, köping eller

municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst 2,000 invånare,

samt, där Konungen så förordnar, jämväl i annan tättbebyggd ort.

Vad nedan i denna lag stadgas örn kommun skall äga motsvarande tilllämpning

å municipalsamhälle.

Örn reglering av hyran.

2 §•

För lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad

och ej uthyres i möblerat skick, regleras hyran enligt bestämmelserna

i 3—5 §§. Samma lag vare beträffande lägenhet, som icke är avsedd att helt

eller till väsentlig del nyttjas till bostad, såframt ej hyran den 1 januari 1942

var fastställd att utgå med växlande belopp för skilda tider.

3 §•

Hyresvärden må icke mottaga eller träffa avtal om högre hyra än som motsvarar

den för lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad

nedan sägs. Såsom grundhyra anses det hyresbelopp, som lägenheten betingade

den 1 januari 1942. Var lägenheten då ej uthyrd, fastställes grundhyran

av den i 13 § omförmälda hyresnämnden efter hyresläget vid nämnda tid.

För lägenhet i hus eller del av hus, som färdigställts senare än den 1 januari

1942, fastställer nämnden grundhyran till det belopp, som med hänsyn

till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter finnes skäligt.

Var hyran för viss lägenhet den 1 januari 1942 avsevärt lägre än hyran

för jämförliga lägenheter eller har lägenhetens värde avsevärt ökats genom

ombyggnads- eller ändringsarbete eller föreligger för visst fall annat skäl

av därmed jämförlig betydelse, äger nämnden på framställning av hyres
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301

3

värden höja grundhyran till det belopp, som därav föranledes. Betingade

lägenheten den 1 januari 1942 en hyra, som i avsevärd mån översteg hyran

för därmed jämförliga lägenheter, äger nämnden på framställning av hyresgästen

eller hyressökande nedsätta grundhyran till skäligt belopp.

Höjning av grundhyran medför ej ändring av gällande hyresavtal. Nedsättes

grundhyran, skall nedsättningen lända till efterrättelse, oavsett vad

parterna avtalat.

4 §•

Utöver grundhyran må hyresvärden träffa avtal om skälig ersättning för

lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten eller, örn gottgörelse

därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad, som för sådant ändamål

åsamkas hyresvärden.

Hyresnämnden äger, utan hinder av att andra grunder avtalats för beräkning

av ersättning som i första stycket sägs, förordna, att de grunder, som

finnas skäliga, skola tillämpas. Nämnden må ock bestämma, hur stor del

av hyra, som skäligen skall anses belöpa på dylik ersättning.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens hyresråd äger

meddela föreskrifter att av nämnden tillämpas vid prövning som i andra

stycket sägs.

5 §.

Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning

i viss kommun, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

statens hyresråd medgiva, att avtal må för tid, som angives i beslutet,

träffas örn hyreshöjning utöver grundhyran intill viss procent av denna

eller, örn däri ingår ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende

med varmvatten, av återstående del av grundhyran.

Vid meddelande av beslut, som i första stycket avses, må fastställas särskilda

procenttal för olika slag av lägenheter så ock stadgas undantag från

rätten till hyreshöjning, i den mån hyran förut höjts utöver det belopp lägenheten

betingade den 1 januari 1940.

6 §.

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd

mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga

omständigheter föranleda, äger hyresnämnden på framställning av hyresgästen

nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. I fråga om ersättning

för lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten skall vad

i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av beslut örn nedsättning av hyran enligt första stycket

äger nämnden föreskriva, att lägenheten skall vara underkastad bestämmelserna

i 3—5 §§. Därvid skall såsom lägenhetens grundhyra gälla det belopp,

till vilket hyran blivit nedsatt, eller, örn beslut enligt 5 § meddelats, det

lägre belopp, som nämnden med hänsyn därtill fastställer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Om förlängning av hyresavtal.

7 §•

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal om

lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat skick, äger hyresnämnden

på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den

finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Hyresnämnden

må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet

mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga

sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från

uppsägningen.

8 §•

Är hyresavtal örn lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat skick,

slutet för bestämd tid utan förbehåll örn uppsägning och har hyresgästen

i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten

efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden, där hyresvärden

vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av hyresgästen förordna

därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens vägran

finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. I

fråga om hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 § stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från

det hyresvärden delgav hyresgästen sitt beslut att vägra förlängning av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning.

9 §•

Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den

blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad,

må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras för väsentligen annat

ändamål än det sålunda avsedda.

Hyresnämnden äger meddela förbud mot att lägenhet, som är avsedd att

helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, utan nämndens tillstånd uthyres

i möblerat skick.

Örn bostadsförmedling m. m.

10 §.

Konungen äger förordna, att i kommun, där denna lag äger tillämpning,

avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad.

11 §•

Ej må någon mottaga eller träffa avtal om gottgörelse av hyressökande för

anvisning å lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 301.

5

bostad och som är belägen i ort, där denna lag äger tillämpning. Vid yrkesmässig

bostadsförmedling må dock sådan gottgörelse utgå enligt grunder,

som bestämmas av hyresnämnden.

Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt till lägenhet varom i första stycket

sägs, må ej mottaga eller träffa avtal om gottgörelse för överlåtelsen utöver

vad som motsvarar av honom erlagd hyra för tiden efter det han avträder

lägenheten.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla ändå att gottgörelsen givits annan

beteckning.

12 §.

Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter

rörande hyresledighet och hyresavtal.

Om hyresnämnd.

13 §.

För prövning av ärenden enligt denna lag skall i varje kommun, där lagen

äger tillämpning, utses en hyresnämnd. Denna skall ock tjänstgöra såsom

sådan medlingsnämnd, som avses i lagen den 22 juni 1939 örn medling i hyrestvister.

Konungen äger förordna, att kommun skall uppdelas i två eller flera hyresdistrikt

med särskild nämnd i varje distrikt för de uppgifter, vilka ankomma

på hyresnämnd och medlingsnämnd.

14 §.

Hyresnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter.

Ordförande förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.

Finnes lämplig lagfaren person, skall sådan förordnas.

Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten

skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som

ej må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre

bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,

som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall sistnämnde

ledamot ersättas av ledamot, som driver förvärvsverksamhet i förhyrd

lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning avsedd fastighet.

För ordföranden och var ledamot i nämnden utses minst en suppleant. I

fråga om suppleant skall gälla vad ovan sagts om ordförande eller ledamot,

som suppleanten skall ersätta.

Förordnande såsom ordförande, ledamot eller suppleant skall gälla för

viss tid eller tills vidare.

15 §.

Ordförande, ledamot eller suppleant i hyresnämnd må ej den vara som

icke uppnått tjugofem års ålder, ej heller den som icke råder över sig och

sitt gods. Den som blivit vald till ledamot eller suppleant i nämnden må

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

kunna avsäga sig uppdraget, om han icke är boende inom kommunen, örn

han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra

uppdraget, örn han tjänstgjort såsom ledamot i nämnden under två år samt

om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande

myndigheten godkännes.

16 §.

Ordförande och ledamöter i hyresnämnd skola åtnjuta skäliga arvoden av

kommunen.

Kommunen skall anvisa erforderliga medel till bestridande av löner åt

befattningshavare hos nämnden och övriga kostnader för nämndens verksamhet.

I fråga om granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning

gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Beträffande kommunens förpliktelser enligt första och andra styckena

skall tillämpas vad som föreskrivits örn bestridandet av kostnaderna för kristidsnämnds

verksamhet.

17 §.

Hyresnämnderna skola stå under tillsyn av statens hyresråd.

Om förfarandet inför nämnden m. m.

18 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och

hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid

sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av

ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,

örn den finnes icke förtjäna avseende. Har kallelse till sammanträde avsänts

till part genom rekommenderat brev, må ärendet avgöras utan hinder av

hans utevaro.

Nämnden äger giva hyresvärd, hyresgäst eller hyressökande, som beröres

av ärende enligt denna lag, föreläggande vid vite att inställa sig inför nämnden.

Nämnden eller av nämnden anlitat ombud äger besiktiga lägenhet, som är

uthyrd eller avsedd att uthyras, samt taga del av hyreskontrakt och andra

handlingar, som röra hyresförhållande beträffande sådan lägenhet. Nämnden

äger för dylikt ändamål förelägga vite.

19 §.

Såsom hyresnämndens beslut gäller den mening varom flertalet i nämnden

enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som ordföranden omfattar.

Beträffande jäv mot nämndens ordförande och ledamöter skall i tillämpliga

delar gälla vad om domarejäv är stadgat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

7

Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Skriftligt besked örn

nämndens beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från

därom framställd begäran.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra besvär

hos statens hyresråd inom fjorton dagar från den dag, då klaganden

erhöll del av beslutet.

Nämndens beslut skall, örn ej hyresrådet annorlunda förordnar, utan hinder

av anförda besvär lända till efterrättelse från beslutets dag eller den senare

dag, som nämnden bestämmer.

21 §.

Mot hyresrådets beslut med anledning av anförda besvär må talan ej föras.

22 §.

Finner hyresnämnden, att beslut, som nämnden meddelat, blivit påtagligt

oriktigt till följd av nämndens förbiseende, parts felaktiga uppgift eller

annan anledning, skall nämnden förordna örn rättelse.

Då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, äger nämnden upptaga avgjort

ärende till ny prövning.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

Den som bryter mot vad i 3 § första stycket, 9 § första stycket eller 11 §

sägs eller mot förbud, som meddelats med stöd av 9 § andra stycket, straffes

med dagsböter eller fängelse.

24 §.

Den som mottagit högre hyra än som är medgiven enligt denna lag eller

annan otillåten ersättning eller gottgörelse, varom i denna lag sägs, vare

pliktig att återgälda vad han sålunda olovligen uppburit.

25 §.

Vad nämndens ordförande, ledamöter, befattningshavare eller ombud iakttagit

vid besiktning av lägenhet eller inhämtat vid granskning av handling

enligt 18 § sista stycket eller eljest erfarit vid behandling av ärende enligt

denna lag, må icke yppas i vidare mån än som erfordras för nämndens verksamhet.

Den som bryter häremot straffes med dagsböter eller fängelse, där

ej brottet är att anse såsom tjänstefel.

Brott som i första stycket sägs må, där det ej innefattar tjänstefel, av allmän

åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Särskilda bestämmelser.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,

som är förenad med allmän tjänst.

27 §.

Med hyra likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som måste antagas

utgöra vederlag för upplåtelse av lägenhet till nyttjande, ändå att gottgörelsen

givits annan beteckning.

28 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning, som erfordras för

utövningen av hyresnämnds befogenhet enligt denna lag.

29 §.

Vitesföreläggande som i 18 § andra eller tredje stycket sägs skall, utan

kostnad för parterna, genom polismyndighets försorg delgivas på sätt om

stämning är stadgat.

Talan örn utdömande av försuttet vite anhängiggöres av allmän åklagare

hos allmän domstol i orten.

30 §.

Böter och vitén tillfalla kronan.

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av statens hyresråd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Med avseende å lagens ikraftträdande och giltighet skall vidare gälla:

1. Vad i 2—6 §§ stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om hyra eller

arman ersättning, som avser tiden före den 1 oktober 1942.

2. Har hyresvärden, utan att hyresrätten är förverkad, före denna lags

ikraftträdande uppsagt hyresavtal om lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i

möblerat skick, till upphörande den 1 oktober 1942, må framställning som i

7 § sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande. Har

lägenhet före lagens ikraftträdande uthyrts till annan och är avtalet ej ogiltigt

enligt lagen den 21 mars 1942 om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter

eller av annan grund, skall dock vad i 7 § stadgas ej äga tilllämpning.

Intill dess beslut om val av ledamöter i hyresnämnd är gällande,

må framställning som nu sagts prövas av ordföranden.

3. Stadgandena i 11 § skola ej äga tillämpning, där anvisning å lägenhet

eller överlåtelse av hyresrätt skett före lagens ikraftträdande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

9

4. Lagen skall äga tillämpning jämväl å hyresavtal, som ingåtts före lagens

ikraftträdande. Vad i 23 och 24 §§ stadgas om straff och återbäringsskyldighet

skall dock i sådant fall gälla allenast, där hyresvärden efter lagens

ikraftträdande mottager hyra för tid efter den 30 september 1942, som överstiger

den tillåtna grundhyran, eller annan otillåten ersättning eller gottgörelse.

5. Har i kommun tillsatts medlingsnämnd jämlikt lagen den 22 juni 1939

om medling i hyrestvister, skall dess verksamhet upphöra, då hyresnämnd

för kommunen blivit tillsatt enligt denna lag.

6. Där Konungen efter lagens ikraftträdande meddelar förordnande, att

bestämmelserna i lagen skola äga tillämpning i viss ort, äger Konungen föreskriva,

att de tidpunkter, som angivas i 2, 3 och 9 §§ samt under 1—4 här

ovan, skola med avseende å orten ersättas med de senare tidpunkter, som

Konungen bestämmer.

7. Denna lag äger giltighet till och med den 30 september 1943. Föreskrift

eller beslut, som meddelats med stöd av lagen, äger ej tillämpning längre än

denna är gällande. På överträdelse, som begåtts under lagens giltighetstid,

samt brott mot den tystnadsplikt, som föreskrives i 25 §, skall vad i lagen

stadgas även därefter tillämpas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om hyresreglering

och anför följande.

Med anledning av kristidens inverkan på byggnadsproduktionen och läget

på hyresmarknaden har inom justitiedepartementet utarbetats en den 12

mars 1942 dagtecknad promemoria angående hyresreglering (statens offentl.

utredn. 1942: 14).

Sedan yttranden över promemorian inhämtats från myndigheter och sammanslutningar

samt frågan varit föremål för ytterligare överväganden inom

justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga densamma till behandling.

Som underlag för frågans bedömande skall först lämnas en översikt över

utvecklingen på detta område efter krigsutbrottet i huvudsaklig anslutning

till framställningen i promemorian.

Byggnadsproduktionen och läget på hyresmarknaden.

Till följd av stormaktskrigets utbrott hösten 1939 skedde en plötslig nedgång

i den mest omfattande byggnadsverksamhet, som någonsin förekommit

i vårt land. Bostadsbyggandet, som utgör inemot tre fjärdedelar av all byggnadsverksamhet

i de tätare befolkade orterna, hade då nära dubbelt så stor

omfattning som år 1930 och ungefär tre gånger så stor som depressionsåret

1933. I samtliga de 323 orter, för vilka det föreligger statistiska uppgifter om

bostadsproduktionen, tillkommo under tioårsperioden 1931—1940 i genomsnitt

25,238 nya lägenheter årligen. År 1939 uppgick antalet till 40,730 men

det sjönk år 1940 till 18,546.

För år 1941 föreligga ännu icke fullständiga uppgifter om bostadsproduktionen

i samtliga de orter, som nyss berörts. Däremot har socialstyrelsen på

grundval av uppgifter från byggnadsnämnderna utarbetat en preliminär

statistik över bostadsproduktionen år 1941 i samtliga städer med över 30,000

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

11

invånare och de flesta städer, som ha mellan 10,000 och 30,000 invånare.

Liknande uppgifter finnas även för tidigare år. En jämförelse mellan dessa

uppgifter för åren 1939—1941 visar följande.

1 13 städer med över 30,000 invånare tillkommo under år 1940 13,135

nya lägenheter med 36,133 eldstäder (d. v. s. rum eller kök), vilket i förhållande

till år 1939 innebar en minskning med 50.4 respektive 50.2 %>. Nedgången

fortsatte under år 1941. Nyproduktionen var då i nämnda städer 6,892

lägenheter med 17,374 eldstäder. Detta betydde en minskning med 47.5

respektive 51.9 °/o gentemot år 1940 och med 74.0 respektive 76.0 °/''o gentemot

år 1939. I 29 städer med 10,000—30,000 invånare tillkommo år 1941

2,022 lägenheter med 5,741 eldstäder, vilket innebar en minskning gentemot

år 1940 med 6.9 respektive 11.8 %>. Samtliga 42 redovisade städer utvisade

år 1941 en minskning av antalet nytillkomna lägenheter i förhållande till

år 1940 med 41.8 % och av antalet nya eldstäder med 45.8 °/o.

I samma statistik finnas även uppgifter om antalet byggnadslov i

de redovisade städerna. Under år 1940 beviljades i de 13 största städerna

byggnadslov för 3,381 lägenheter med 10,021 eldstäder, vilket

endast utgjorde 13.5 respektive 14.7 °/o av motsvarande antal år 1939.

År 1941 visade däremot en annan tendens. Antalet beviljade lägenheter

och eldstäder uppgick då till 7,010 respektive 17,820. I förhållande

till år 1940 innebar detta en ökning med 107.3 respektive 77.8 °/o,

men gentemot år 1939 en minskning med 72.1 respektive 73.9 °/o. I de 29 städerna

med 10,000—30,000 invånare ökades antalet beviljade lägenheter år

1941 i förhållande till närmast föregående år med 211.7 % och antalet beviljade

eldstäder med 204.4 %. För samtliga 42 redovisade städer voro motsvarande

stegringstal 128.3 respektive 103.4 °/o.

I likhet med statistiken över beviljade byggnadslov tyda uppgifterna om

den pågående byggnadsverksamhetens omfattning på en under andra halvåret

1941 ökad bostadsproduktion. I 12 redovisade städer med över 30,000

invånare befunno sig den 1 januari 1942 2,923 lägenheter med 7,386 eldstäder

under byggnad, mot 1,725 respektive 4,198 den 1 januari 1941 och

9,838 respektive 26,900 den 1 januari 1940.

Efter krigsutbrottet ha omfattande åtgärder vidtagits från det allmännas

sida för att motverka nedgången i byggnadsproduktionen. Stora anslag av

allmänna medel lia beviljats till lånefonder för att avhjälpa de kreditsvårigheter,

som uppstått för byggnadsföretagarna. Den viktigaste formen härtör

utgöres för närvarande av statliga tertiärlån. Räntan på dessa skall

hållas på samma nivå, som gällde löre krigsutbrottet. Med sådant lån följer

även statlig garanti för en bottenlåneränta å 3.5 % och en häremot

svarande ränta på sekundärlån. Såsom villkor för erhållande av denna

kredit stadgas en tioårig kontroll över hyrespriserna. I princip få dessa icke

överstiga 1939 års hyresnivå. Tertiärlånefonden inrättades redan år 1937,

men under de första tre åren tillfördes fonden förhållandevis små belopp,

sammanlagt mindre än 2 millioner kronor. Med anledning av krisens inträde

anslogos emellertid för budgetåret 1940/41 tillhopa 21 millioner kro
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kunell. Majlis proposition nr 301.

nor, varav 5 millioner reserverades för sådana orter, där en särskilt stor

knapphet på bostäder framträtt till följd av kristidsförhållandena. Intill

nämnda budgetårs utgång den 1 juli 1941 beviljades av fondens medel sammanlagt

något mer än 18 millioner kronor för uppförande av 5,974 lägenheter.

För innevarande budgetår anslogos 60 millioner kronor till denna fond.

Under tiden från den 1 juli 1941 till den 1 april 1942 beviljades tertiärlån

om tillhopa nära 24 millioner kronor för 7,066 lägenheter.

Utom tertiärlånefonden finnas flera andra statliga fonder, som avse att

främja byggnadsverksamheten och egnahemsbildningen. Särskilt märkes en

lånefond för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

Lån ur denna fond lämnas mot en viss låg ränta. Hyrorna i de fastigheter,

som finansieras med hjälp av fonden, skola endast motsvara självkostnaderna.

De familjer, vilka få bostäder i dessa fastigheter, erhålla dessutom av

statsmedel direkta bidrag till hyresbetalningen. Till fonden anslogos 20 millioner

kronor för budgetåret 1940/41 och samma belopp för innevarande budgetår.

Av fondens medel utlämnades det sist förflutna budgetåret omkring

12 millioner kronor för uppförande av 1,032 lägenheter och under tiden från

den 1 juli 1941 till den 1 april 1942 ungefär 16 millioner kronor för 1,150

lägenheter.

Flera kommuner ha även på olika sätt understött byggnadsverksamheten.

Den nyss omnämnda produktionen av bostäder för barnrika familjer sker

under ekonomisk medverkan även av de kommuner, där fastigheterna äro

belägna. Ett betydande bidrag till byggnadsproduktionens främjande har nyligen

lämnats av Stockholms stad, som anslagit 18 millioner kronor till sekundärlån

för bostadsbyggen och 40 millioner kronor till byggnadskreditiv.

Hyrorna i de fastigheter, som byggas med denna kredithjälp, skola stå

under stadens kontroll under en tid av tio år.

Bostadsproduktionen har emellertid hindrats även av andra omständigheter

än kreditsvårigheter. Krisen har medfört brist på byggnadsmaterial av

olika slag, särskilt cement och vissa metaller. Emellertid synes en viss förbättring

av läget ha inträtt, och möjligheter finnas att anpassa byggnadskonstruktionerna

efter dessa svårigheter. Materialbristen torde därför icke

behöva utgöra något avgörande hinder mot en erforderlig ökning av byggnadsproduktionen.

Detsamma gäller om de transportsvårigheter, som under

nuvarande förhållanden försvåra forslandet av material till olika byggnadsplatser.

Till följd av krisen ha vidare byggnadskostnaderna undergått en betydande

stegring. Enligt verkställda indexberäkningar ha kostnaderna för uppförande

av stadsfastigheter stigit med nära 30 % från tiden före krigsutbrottet.

Utan särskilda hjälpåtgärder är det därför icke räntabelt att uppföra

nya bostadsfastigheter, om hyrorna skola hållas vid 1939 års nivå. Såsom

förut nämnts gäller detta villkor för erhållande av statliga tertiärlån, och de

förmåner, som äro förbundna med dessa lån, ha också avsett att möjliggöra

denna hyressättning. Då emellertid produktionskostnaderna stegrats avsevärt,

sedan de nu gällande reglerna för tertiärlånen fastställts, har förslag

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

13

örn ökad statlig hjälp framlagts i proposition nr 221 till innevarande riksdag.

Denna hjälp skall enligt förslaget utgå i form av ett tilläggslån. placerat

över tertiärlånet. Sådana tilläggslån skola löpa utan ränta och amortering.

För denna långivning har föreslagits ett anslag om 10 millioner kronor

på tilläggsstat för det löpande budgetåret.

Den byggnadsproduktion, som kommit till stånd efter krisens inträde, har

säkerligen till mycket stor del tillkommit med hjälp av de förut angivna

stödåtgärderna från det allmännas sida. Såsom redan framhållits har emellertid

denna produktion varit mycket begränsad. Vid krisens början fanns

det ej heller något stort överskott på lägenheter trots den mycket betydande

omfattningen av byggnadsverksamheten under 1930-talet. Ändringarna i befolkningens

sammansättning förorsakade vid denna tid en stark ökning av

hushållsbildningen, och till följd härav kom efterfrågan på bostäder att hålla

ganska jämna steg med den ökade tillgången. Vid början av det nya hyresåret

i oktober 1939 uppgick antalet lediga lägenheter i stadssamhällena i

genomsnitt till 2 % av hela lägenhetsbeståndet. En bostadsreserv av denna

storlek kan icke anses vara onormal. Redan efter ett år framkommo följderna

av den minskade byggnadsverksamheten. En undersökning, som verkställdes

i flertalet städer och vissa andra samhällen efter oktoberflyttningarna

1940, utvisade en genomsnittlig bostadsreserv av 1.2 %. På grund av att

denna undersökning var begränsad är detta procenttal dock icke direkt jämförbart

med siffran för året därförut. År 1940 hade åtskilliga orter så liten

reserv, att svår bostadsbrist hotade. Särskilt gällde detta i fråga om den

ur sociala synpunkter mest betydelsefulla bostadskategorien, nämligen smålägenheter

om t. o. m. två rum och kök. Knappheten på bostäder varierade

emellertid ganska mycket. Bostadsbristen framträdde nämligen särskilt starkt

på vissa orter, där kristidsförhållandena framkallat större folkanhopningar

än tidigare, t. ex. genom militärförläggningar eller genom uppkomsten eller

utökningen av krisbetonade industrier.

Någon motsvarande inventering av bostadstillgången har icke senare verkställts,

men det är tydligt, att utvecklingen hittills fortsatt i samma riktning.

Såsom förut nämnts har antalet färdigställda nya lägenheter alltjämt minskats,

och fortfarande äro de åldersgrupper bland befolkningen, som huvudsakligen

bidraga till hushållsbildningen, mycket talrika. De allmänna uttalanden

om bostadstillgången, som med vissa mellanrum avgivas av städernas

byggnadsnämnder till socialstyrelsen, utvisade i stort sett en stark försämring

av läget även under år 1941. Särskilt gällde detta i fråga örn tillgången

på smålägenheter. Även enligt dessa uttalanden vörö dock förhållandena

mycket olika på olika orter.

De senast avgivna uttalandena från byggnadsnämnderna avse förhållandena

den 1 april 1942. Hittills lia sådana uttalanden redovisats från 61 städer.

I det stora flertalet fall uppgåvo byggnadsnämnderna, att tillgången på

bostäder var knapp eller otillräcklig. Bostadstillgången vid nämnda tidpunkt

uppgavs vara mindre än den 1 oktober 1941 i 17 städer, ungefär oförändrad

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

i 26 och större i 2 städer. Från 9 städer uppgavs, att tillgången minskats för

vissa lägenhetskategorier men var oförändrad för andra kategorier, från en

stad att den för vissa kategorier var större och för andra mindre än den 1

oktober 1941, från 2 städer att tillgången ökats för vissa kategorier och var

oförändrad för andra; i 4 städer hade denna fråga ej besvarats. Vidare uppgåvo

byggnadsnämnderna i 39 städer, att det tillskott av bostadslägenheter,

som kunde förväntas till oktoberflyttningen, var otillräckligt för att förebygga

bostadsbrist; från 6 städer förklarades att tillskottet sannolikt var

otillräckligt; från 9 städer uppgavs tillskottet vara tillräckligt för att förebygga

bostadsbrist; för 7 städer hade frågan icke besvarats.

Vad däremot hyrespriserna angår ha dessa hittills i stort sett icke undergått

någon mera avsevärd stegring, om man bortser från ersättningen för

värme och varmvatten. Den betydande prisökning, som bränslekostnaderna

undergått, har i många fall föranlett särskilda, rörliga tillägg till hyrespriserna.

Enligt en statistisk undersökning, som verkställts efter oktoberflyttningarna

1941, har grundhyran för lägenheter med sådana bränsletillägg i

genomsnitt endast stigit något mer än 1 % sedan krigsutbrottet. Ungefär

samma hyreshöjning har i stort sett ägt rum för lägenheter utan centralvärme.

Betydligt större ökningar av grundhyran förekomma emellertid i de

orter, där såsom förut angivits en mera utpräglad bostadsbrist inträtt till

följd av särskilda krisförhållanden. Sålunda har ökningen av grundhyran

för olika slag av lägenheter med bränsletillägg utgjort exempelvis i Linköping

3.6—6.2 %, i Karlskoga 4.4—5.1 % och i Boden 4.6—8.6 %. I stort sett

ha smålägenheterna fått vidkännas något större hyresstegring än övriga lägenheter.

En annan allmän tendens är, att nyinflyttade hyresgäster få betala

högre hyror än de, som bott kvar i sina lägenheter från tiden före krigsutbrottet.

Förslag i ämnet och hittills vidtagna åtgärder.

Promemorian.

I promemorian har anförts, att en ogynnsam utveckling på hyresmarknaden

kunde befaras, ehuru den allmänna hyresnivån ännu icke undergått

någon avsevärd höjning. Tillgången på bostäder vore i stort sett mycket

knapp, och trots de omfattande hjälpåtgärderna från det allmännas sida

vore utsikterna till en avgörande förbättring av läget mycket ovissa. Man

måste därför räkna med möjligheten av betydande hyreshöjningar, om

prisbildningen finge förbliva fri på hyresmarknaden.

En omfattande höjning av hyresnivån skulle emellertid medföra mycket

svåra sociala och ekonomiska missförhållanden. Särskilt för de mindre bemedlade

skulle en sådan utveckling vålla allvarliga svårigheter. Även ur

allmänt ekonomiska synpunkter vore det synnerligen angeläget att hindra en

allmän hyreshöjning på grund av de omfattande inflatoriska verkningar,

som skulle följa därav. Ändringar i hyresnivån kunde även befaras medföra

ogynnsamma verkningar genom förändringar i fastighetsvärdena. Med

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

15

hänsyn till dessa omständigheter syntes det vara nödvändigt, att hyrespriserna

nu bleve underkastade laglig reglering.

Med den närmare motivering, som angivits i promemorian, har utarbetats

ett vid densamma fogat utkast till lag om hyresreglering m. m., vilket torde

få biläggas statsrådsprotokollet (Bilaga A). Enligt förslaget skulle lagstiftningen

erhålla följande innehåll.

Hyresregleringens tillämpningsområde har bestämts sålunda, att

lagen direkt skall gälla i de städer, köpingar och municipalsamhällen, där

invånarantalet vid 1942 års ingång uppgick till minst 5,000. Genom särskilt

beslut av Kungl. Majit kan lagen bli tillämplig jämväl å annan ort med

sammanträngd befolkning.

Hyrespriserna för bostadslägenheter skola fixeras genom

anknytning till den hyra, som varje lägenhet betingade den 1 januari 1942.

Denna hyra betecknas såsom lägenhetens grundhyra. Om lägenheten ej var uthyrd

vid nämnda tidpunkt, fastställes dess grundhyra av den lokala hyresnämnden

efter hyresläget vid samma tid. Såsom närmare angives i det följande

skall sådan nämnd inrättas i varje kommun, där lagen äger tillämpning.

Hyresvärden skall icke utan tillstånd få betinga sig eller mottaga högre

hyra än grundhyran. Detta gäller oavsett om samma hyresgäst bor kvar

i lägenheten eller om hyresavtal ingås med ny hyresgäst. Naturligtvis finns

det icke något hinder mot att överenskommelse träffas om en lägre hyra

än grundhyran. En hyresvärd, som överträder bestämmelsen örn den högsta

tillåtna hyran, skall kunna ådömas straff och förpliktas att återbetala vad

han olovligen uppburit.

Om en viss lägenhet den 1 januari 1942 betingade en hyra, som i avsevärd

mån översteg hyran för därmed jämförliga lägenheter, skall hyresnämnden

kunna nedsätta dess grundhyra till skäligt belopp. Å andra sidan

skall nämnden också kunna höja grundhyran för en lägenhet, om dess hyra

den 1 januari 1942 var avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter

eller örn lägenhetens värde därefter avsevärt ökats genom förbättringsarbete

eller om annat skäl av synnerlig vikt föreligger i det särskilda fallet.

Utöver den tillåtna grundhyran skall hyresvärden ha lätt att betinga sig

och mottaga ersättning för värme och varmvatten eller, om dylik gottgörelse

ingår i grundhyran, skälig ersättning för ökad kostnad härför.

Den genom reglerna om grundhyra maximerade hyresnivån skall kunna

höjas genom beslut av Kungl. Majit. Sådant beslut skall innehålla ett generellt

medgivande till hyresvärdarna i en eller flera kommuner att betinga sig

och mottaga högre hyra än grundhyran för viss angiven tid. Hyreshöjningen

får högst uppgå till en i beslutet angiven procent av grundhyran eller, örn

däri ingår ersättning för värme eller varmvatten, den återstående delen av

grundhyran. För olika slag av lägenheter skall Kungl. Majit kunna fastställa

skilda procenttal. Dylikt generellt medgivande skall endast kunna lämnas,

där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning

i kommunen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I motiven till sistnämnda bestämmelse har framhållits, att bränslekostnaderna

icke böra beaktas vid beräknandet av omkostnadernas ökning, enär

värme- och varmvattenersättningen skall regleras för sig. Beträffande kostnadsstegringen

för olika slag av reparationsarbeten skola sådana reparationer,

som medföra att en viss lägenhets värde avsevärt förbättrats, icke heller

medräknas i detta sammanhang utan i stället, såsom nyss berörts, medföra

rätt att hos hyresnämnden påkalla hyreshöjning i det enskilda fallet. Vid

bedömande av övriga reparationskostnaders stegring bör även beaktas, att

reparationer på grund av kristiden verkställas i betydligt mindre omfattning

än vanligt. För närvarande torde icke någon hänsyn behöva tagas till fastigheternas

kreditkostnader, enär det nuvarande ränteläget är lågt. Medan skattekostnader

i allmänhet icke böra få medräknas i sådant sammanhang som

detta, bör en höjning av den kommunala fastighetsskatten i viss omfattning

anses såsom kostnadsökning för fastigheterna. Prisstegringar på s. k.

onera av olika slag skola beaktas vid överväganden rörande generellt medgivande

till hyreshöjning.

De förut angivna bestämmelserna skola enligt förslaget avse lägenheter,

som helt eller till väsentlig del uthyras till bostad. Dock inbegripas härunder

icke de lägenheter, som uthyras i möblerat skick, och ej heller lägenheter i

nybyggda fastigheter, d. v. s. sådana som färdigställts senare än den 1 januari

1942.

Närmast för att hindra ett kringgående av lagstiftningen stadgas förbud

mot viss uthyrning. De lägenheter, som den 1 januari 1942 uppfyllde

nyssnämnda förutsättningar för hyresreglering, skola ej få uthyras i möblerat

skick eller för väsentligen annat ändamål än förut. Brott häremot skall

medföra straffansvar. Dispens skall dock kunna meddelas av hyresnämnden

Hyrespriserna för affärslokaler och andra lägenheter,

som undantagits från den förut angivna regleringen, kunna bli föremål för

prövning av hyresnämnden i varje särskilt fall. Om hyran för en sådan lägenhet

uppenbarligen är högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter

föranleda, skall hyresnämnden äga nedsätta hyran till skäligt

belopp.

För alla slag av lägenheter skall reglering kunna ske av ersättning

för värme och varmvatten. Det skall ankomma på Kungl. Majit att

fastställa grunder för beräkning av sådan ersättning och för bestämmande

av huru stor del av överenskommet hyresbelopp, som skäligen skall anses

belöpa härpå. Om dylika grunder fastställts, äger hyresnämnden utan hinder

av vad som avtalats förordna om deras tillämpning.

På framställning av hyresgäst skall hyresnämnden kunna förordna örn

tvångsförlängning av hyresavtal. Förutsättning härför är till en

början, att hyresgästen icke förverkat sin hyresrätt. Om så ej skett, kan en

uppsägning från hyresvärdens sida av nämnden förklaras ogiltig, om den

finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig mot hyresgästen.

Denne har att göra framställning om ogiltigförklaring inom en

vecka från uppsägningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 301.

17

För sådana fall, då hyresavtal icke innehåller förbehåll om uppsägning,

kan hyresgästen få avtalet förlängt, om hyresrätten ej förverkats. Hyresgästen

skall därvid först giva hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten

efter den avtalade hyrestidens slut. Örn hyresvärden vägrar att förlänga

avtalet och hans vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden

eller eljest vara obillig mot hyresgästen, äger nämnden på framställning av

denne förlänga avtalet på de villkor, som finnas skäliga. Hyresgästens framställning

skall göras hos nämnden inom en vecka från det hyresvärden delgav

honom sitt beslut att vägra förlängning.

Reglerna örn ogiltigförklaring av uppsägning och annan tvångsförlängning

av hyresavtal skola gälla i fråga om alla slags lägenheter utom sådana,

som uthyras i möblerat skick.

I de kommuner, där lagstiftningen äger tillämpning, skall anordnas avgiftsfri

bostadsförmedling under ledning av hyresnämnd eller annan

kommunal myndighet. Kostnaderna härför skola bestridas av kommunala

medel. Kungl. Maj:t kan medgiva viss kommun befrielse från att anordna

bostadsförmedling. Det förutsättes, att Kungl. Maj:t i administrativ

ordning skall meddela föreskrifter örn skyldighet för hyresvärdar att lämna

uppgifter om hyresledigheter och hyresavtal.

Såväl vid yrkesmässig förmedling som eljest skall det vara förbjudet att

betinga sig eller mottaga gottgörelse av hyressökande för anvisning å lägenhet,

som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad och som är belägen

i kommun, där lagstiftningen äger tillämpning. Däremot har något förbud

icke uppställts mot att taga förmedlingsprovision av dem som önska hyra ut

lägenheter. En hyresgäst, som överlåter sin rätt till en bostadslägenhet,

skall icke få betinga sig eller mottaga någon gottgörelse för överlåtelsen.

Om han i förskott erlagt hyra för tiden efter den dag, då han avträder lägenheten,

skall han dock naturligtvis kunna återfå den på nämnda tid belöpande

hyran av sin efterträdare, överträdelser av förbuden mot förmedlingsprovision

och avträdesersättning skola medföra straffansvar och återbetalningsskyldighet.

Särskilda bestämmelser skola införas för att hindra, att lagen kringgås

genom skenavtal. Med hyra, provision o. dyl. skall sålunda likställas gottgörelse,

som måste antagas lia denna karaktär, även örn den givits annan

beteckning.

Såsom framgått av det föregående skall hyresregleringen handhavas av

lokala hyresnämnder. I varje kommun, där lagen äger tillämpning,

skall utses hyresnämnd. Kungl. Majit kan förordna, att en kommun skall

uppdelas i två eller flera hyresdistrikt med särskild nämnd i vart distrikt.

Varje hyresnämnd skall bestå av ordförande och två ledamöter. Ordföranden,

som helst bör vara lagfaren, skall förordnas av socialstyrelsen. I

motiven har framhållits, att socialstyrelsen torde höra inhämta länsstyrelsens

mening om personvalet. Till ledamöter skall kommunens beslutande

myndighet välja en representant för hyresvärdarna och en för hyresgäster
Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.

na. Den sistnämnde bör ha särskild kännedom örn de mindre bemedlades

bostadsförhållanden. I ärenden, som röra affärslägenheter, skall denne ledamot

ersättas av en affärsman. För ordföranden och envar av ledamöterna

skola personliga suppleanter utses.

Beträffande förfarandet inför hyresnämnden skall bl. a. gälla,

att parterna skola erhålla tillfälle att inför nämnden framlägga sina

synpunkter. Nämnden skall kunna ålägga part vid vite att inställa sig. Vidare

skall nämnden ha rätt att själv eller genom ombud besiktiga alla hyreslägenheter

inom sitt verksamhetsområde och att taga del av hyreskontrakt

och andra handlingar, som röra hyresförhållanden beträffande dessa

lägenheter. Polismyndigheten skall lämna nämnden erforderlig handräckning.

Diskretionsplikt med straffansvar skall stadgas för nämndens ledamöter,

befattningshavare och ombud.

Vad som är stadgat örn domarjäv skall i tillämpliga delar gälla beträffande

nämndens ordförande och ledamöter. Inom nämnden skall majoritetens

mening bestämma besluten. Örn alla tre i nämnden ha olika åsikter,

skall ordförandens mening bli avgörande.

Därest någon ledamot i hyresnämnd varit jävig eller annat formellt fel

förelupit, som kan inverka på utgången, kunna besvär över nämndens beslut

anföras hos länsstyrelsen, som skall äga undanröja beslutet. Däremot

skola nämndens avgöranden icke få överklagas på materiella grunder. Om

nämnden finner, att ett beslut blivit påtagligt oriktigt på grund av dess förbiseende,

parts felaktiga uppgift eller annan anledning, skall emellertid nämnden

själv förordna om rättelse. Dessutom skall nämnden kunna upptaga ett

avgjort ärende till ny prövning, då väsentligt ändrade förhållanden inträtt.

Ordförande och ledamöter i hyresnämnd skola åtnjuta skäliga arvoden av

kommunen, som även skall anvisa erforderliga medel till löner åt nämndens

befattningshavare och övriga kostnader för nämndens verksamhet.

Tillämpningsföreskrifter till lagen skola utfärdas av Kungl.

Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av socialstyrelsen.

Lagstiftningens ikraftträdande skall enligt förslaget ske utan

dröjsmål, och hyresnämnderna skola börja sin verksamhet så snart som möjligt.

Dock skall regleringen av hyrespriserna icke avse sådan hyra, som belöper

på tiden före den 1 oktober 1942. Det är avsett, att hyresregleringen

skall kunna tillämpas även på avtal, som ingåtts före lagens ikraftträdande.

Lagens giltighetstid har i förslaget begränsats till den 30 september 1943.

Värm ek o st n adss ak k u n n i sol.

Frågan örn beräkningen av ersättning för värme och varmvatten har varit

föremål för särskild utredning. Genom beslut den 12 september 1941 bemyndigade

Kungl. Majit chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga

för att inom departementet biträda med en allsidig utredning av den reella

bränsleförbrukningen och kostnaden härför inom olika fastigheter. De i an
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

19

ledning härav tillkallade sakkunniga1, som antogo benämningen värmekostnadssakkunniga,

lia den 7 mars 1942 avgivit en utredning angående värmekostnaden

i hyreshus (statens offentl. utredn. 1942:20).

De sakkunniga ha dels utarbetat vissa formler för en byggnadsteknisk

värmeberäkning av bränsleförbrukningen för uppvärmning av olika fastigheter,

dels ock låtit verkställa en statistisk undersökning av den faktiska

bränsleförbrukningen under ett antal förkrigsår. De sakkunniga förorda,

att man som normalförbrukning av bränsle i en fastighet skall taga medeltalet

av den faktiska bränsleförbrukningen under bränsleåren 1937—38

och 1938—39. För de fall, då förbrukningssiffror saknas för dessa bränsleår,

bör enligt de sakkunnigas förslag den byggnadstekniska värmeberäkningen

användas för att fastställa husets normala bränslebehov. Beträffande

bränsleåtgången för varmvattenförsörjningen ha de sakkunniga ej kunnat

draga några slutsatser av den statistiska undersökningen utan ha måst

åtnöja sig med att redogöra för resultatet av tidigare undersökningar. Med

stöd av förut vunna erfarenheter förorda de sakkunniga, att man som genomsnittsvärde

för den årliga bränsleåtgången vid full varmvattenförsörjning

skall taga en förbrukning av 0.3 hl koks per kvadratmeter lägenhetsyta.

De sakkunniga ha ej blott undersökt biänsleförbrukningen inom olika

fastigheter utan ha även upptagit till behandling frågan om fördelningen av

kostnaden för bränslet mellan hyresvärd och hyresgäster samt mellan de

olika hyresgästerna. De sakkunniga ha i sådant hänseende utarbetat två

särskilda bränsleklausuler, en enligt det s. k. exklusivesystemet och en enligt

inklusivesystemet.

Bränsleklausulen enligt exklusivesystemet förutsätter, att parterna överenskomma

om en viss hyra och att hyresgästen förutom denna hyra betalar

de verkliga kostnaderna för bränsle till uppvärmning och varmvatten.

Vad som skall gäldas enligt klausulen angives vara kostnaden för bränslet

i eldningsbart skick intaget i fastighetens förrådsrum. De under ett bränsleår

uppkomna verkliga kostnaderna härför fördelas mellan hyresgästerna

efter lägenheternas ytinnehåll i förhållande till husets totala uthyrbara

lägenhetsyta. För lägenheter med bränslebehov, avvikande från det för bostadslägenheter

normala, ha de sakkunniga angivit särskilda förhållandetal.

Klausulen kan sålunda användas även för kontors- och affärslägenheter

av olika slag, garage etc. Exklusiveklausulen upptager två olika alternativ,

nämligen ett för de fall, då varmvattenförsörjningen är likartad i samtliga

lägenheter i ett hus, och ett för de fall, då avvikelser i varmvattenförsörjningen

föreligga mellan olika lägenheter.

För övergång till exklusivesystemet från en inklusivehyra angivas i betänkandet

särskilda normer för utbrytning av bränsleandelen ur hyran, så

att någon förtäckt hyreshöjning icke skall kunna uppkomma i samband

därmed. Utgångspunkten för beräkning av bränsleandelen i hyran är fastig
1

Byråchefen Ernst Bexelius,'' ordförande, e. o. byråchefen Nils Telander, t. f. byråchefen

Caesar Kinander, arkitekten Axel Eriksson, generalkonsuln Isidor Fagraeus och ombudsmannen

Oskar Bengtsson med notarien Bernt Erici som sekreterare.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

hetens normala bränsleförbrukning, beräknad på sätt nyss sagts. Denna

förbrukning utslås på de särskilda lägenheterna efter deras ytinnehåll i

förhållande till fastighetens totala uthyrbara lägenhetsyta med användande

av de förhållandetal, som angivits för särskilda fall. Som pris på det använda

bränslet bör enligt de sakkunniga användas priset i augusti 1939.

Undantag bör göras i de fall, då hyran innefattar ett pris till en annar nivå

än denna. Dessa undantag ha närmare specificerats i betänkandet.

Hittills använda bränsleklausuler av inklusivetyp ha varit grundade på

en genomsnittsberäkning av bränsleåtgången antingen, som i socialstyrelsens

klausul, per eldstad eller, som i den av Stockholms fastighetsägareförening

utarbetade klausulen, i förhållande till hyran. De sakkunniga ha

bland annat genom den verkställda statistiska undersökningen funnit, att

avvikelserna från medeltalen äro allt för stora för att en klausul, grundad

på genomsnittsberäkning, skall kunna anses vara tillförlitlig för olika fall.

De sakkunniga lia därför utarbetat en inklusiveklausul, som utgår från den

normala bränsleåtgången per lägenhet, beräknad på sätt nyss angivits. I inklusiveklausulen

har hänsyn tagits till prisstegring å bränslet, övergång till

annat bränsle än det förut använda, olika ransoneringsåtgärder och inskränkning

i varmvattenförsörjningen.

De sakkunniga förorda, att inklusiveklausulen skall användas under normala

tider, men förklara exklusiveklausulen vara att föredraga under nuvarande

krisartade förhållanden på bränslemarknaden.

De sakkunniga anse, att en reglering av ersättningen för värme och

varmvatten bör komma till stånd i samband med att en hyresregleringslag

införes. I betänkandet föreslås, att Kungl Majit skall bemyndigas godkänna

de båda av de sakkunniga utarbetade bränsleklausulerna samt därjämte

även normerna för utbrytning ur inklusivehyra av den del, som

skall anses motsvara kostnaderna för värme och varmvatten. De sakkunniga

förutsätta, att någon av Kungl. Majit godkänd klausul skall tillämpas

i alla de fall, då ett hyreskontrakt uppsagts för reglering av hyran

eller ändring beträffande bränsleklausulen. Ett generellt medgivande av

Kungl. Majit örn höjning av hyresnivån med visst procenttal bör enligt de

sakkunniga alltså icke få tillämpas i något fall utan att övergång samtidigt

sker till godkänd bränsleklausul.

Provisorisk lag.

I avbidan på hyresregleringens genomförande har den 21 mars 1942 utfärdats

en provisorisk lag (nr 97) om viss inskränkning i rätten att uthyra

bostadslägenheter. Däri föreskrives, att om hyresvärd, utan att hyresgästen

förverkat sin rätt, uppsagt hyresavtal till upphörande den 1 oktober 1942,

så skall hyresvärden likväl, om lägenheten helt eller till väsentlig del är

uthyrd till bostad, ej vara berättigad att före den 1 juli 1942 eller den

tidigare dag Konungen bestämmer sluta avtal om uthyrning av lägenheten

till annan hyresgäst. Den som innehar lägenheten skall ej heller vara piik
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

21

tig att därförinnan låta den förevisas för annan. Avtal, som slutits i strid

mot sådant förbud som nu sagts, skall vara ogiltigt. Om den, med vilken

hyresvärden ingått dylikt avtal, var i god tro, skal! han njuta skadestånd.

Remissyttranden.

över promemorian ha yttranden infordrats från socialstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, kommerskollegium, statens priskontrollnämnd, statens

byggnadslånebyrå, statens arbetsmarknadskommission, 1940 års civila byggnadsutredning,

1940 års militära byggnadsutredning, 1941 års befolkningsutredning,

Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Flera av länsstyrelserna

ha inhämtat utlåtanden från lokala myndigheter och sammanslutningar.

Därjämte ha yttranden över promemorian efter remiss avgivits av svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

hyresgästernas riksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska arbetsgivareföreningen,

landsorganisationen i Sverige, kooperativa förbundet,

stadskollegierna i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna i Malmö, Borås,

Linköping, Jönköping, Karlskoga och Luleå ävensom samtliga handelskammare

utom Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare. Stadskollegiema

i Stockholm och Göteborg ha bifogat utlåtanden från andra

kommunala organ. Yttranden ha även inkommit från privata hyresförmedlingsföretag

samt enskilda personer och sammanslutningar.

över värmekostnadssakkunnigas betänkande ha yttranden

avgivits av nyss angivna myndigheter och sammanslutningar samt

dessutom av bland andra statens bränslekommission, svenska värme- och

sanitetstekniska föreningen, svenska teknologföreningen och svenska arkitekters

riksförbund.

Yttranden över promemorian.

Den i promemorian uttalade åsikten örn behovet av hyresreglering

har biträtts eller lämnats utan erinran i samtliga remissyttranden

utom det som avgivits av fastighetsägareförbundet.

Sålunda har socialstyrelsen förklarat, att styrelsen helt kunde ansluta sig

till de allmänna synpunkter på denna fråga, som kommit till uttryck i motiveringen,

varjämte styrelsen närmare utvecklat sin uppfattning av läget på följande

sätt:

När man sammanställer den omständigheten, att fastighetsägarna otvivelaktigt

fått vissa omkostnadsposter kraftigt ökade, med det förhållandet, att

vi på allt flera orter — däribland de största städerna — gå mot en utpräglad

nedskärning av bostadsreserven, på sina håll ledande till verklig bostadsbrist,

står det klart, att det nu är hög tid att verkställa en statlig reglering av hyresmarknaden.

Som varnande exempel vill styrelsen peka på den utpräglade

knapphetsprisstegring av hyrorna, som under år 1941 satte in på vissa orter

med kraftigt expanderande näringsliv. Socialstyrelsen gör sitt uttalande örn

nödvändigheten av en statlig reglering av hyresmarknaden, trots alt det på

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

detta område likaväl som i fråga om exempelvis arbetsmarknaden står som

en ledande princip för styrelsen, att statliga ingrepp i avtalsförhållandena så

länge som möjligt skola undvikas.

Den ökning av bostadsproduktionen från ett utpräglat bottenläge, som kan

utläsas av hittills inkomna uppgifter om beviljade byggnadslov och pågående

byggnadsverksamhet, synes i flertalet fall vara för liten för att häva den rådande

knappheten på bostadsmarknaden.

Priskontrollnämnden har understrukit nödvändigheten av att en allmän hyresreglering

nu genomföres, och byggnadslånebyrån har förklarat, att behovet

av hyresreglering ej längre behövde ifrågasättas efter de senaste månadernas

utveckling på bostadsmarknaden.

Arbetsgivareföreningen har tillstyrkt, att även hyresmarknaden lades under

priskontroll bl. a. med hänsyn till hyreskostnadernas inverkan på levnadskostnadsindex.

Trygghet för en lugn prisutveckling på detta viktiga område

vore enligt föreningens mening ägnad att underlätta de kollektiva uppgörelserna

på arbetsmarknaden.

A andra sidan har fastighetsägareförbundet, som avstyrkt införandet av

hyresreglering, till utveckling av sin ståndpunkt anfört följande:

I åtskilliga sammanhang har på senare tider och på ledande håll inom samhället

betänkligheter uttalats mot en lagstiftning om hyresreglering. Den dominerande

åsikten har därvid varit, att någon hyresreglering icke borde tillgripas,

därest en kris på hyresmarknaden kunde avvärjas med andra medel.

Ett av de lämpligaste medlen i dylikt hänseende synes vara en förtroendefull

samverkan mellan statsmakterna och hyresmarknadens partsorganisationer.

Med hänsyn till att sådan stegring i kostnaderna för förvaltning av fastigheter

ovedersägligen inträtt, som motiverade en anpassning av hyresläget i

syfte att ernå täckning för dessa kostnader, upptog förbundet under förra

året till ingående prövning frågan i vad mån och efter vilka riktlinjer en höjning

av hyrorna i det inträdda läget kunde anses försvarlig och påkallad.

Bland annat uppdrog förbundet åt amanuensen Conrad Ankarcrona att verkställa

den i promemorian omförmälda statistiska utredningen, som utmynnat

i vissa indextal. På grundval bland annat av denna utredning utfärdade förbundsstyrelsen

sin i promemorian jämväl omförmälda cirkulärskrivelse till

lokalföreningarna den 23 februari 1942, däri styrelsen, under uppmaning till

ett ansvarsmedvetet och måttfullt bedömande, såsom vägledande synpunkter

framhöll, att en hyreshöjning, som vore motiverad enbart av bristande tillgång

på lägenheter, icke borde äga ruin, att en hyreshöjning till kompensation för

penningvärdeförsämringen icke heller borde ifrågasättas under för tillfället

rådande förhållanden, ehuru stora grupper av andra medborgare än fastighetsägare

ansetts berättigade till dylik i form av dyrtidstillägg, samt att allenast

de stegrade förvaltningskostnaderna kunde få anses utgöra skäl för en

höjning av hyran. De av förbundet angivna riktlinjerna för hyressättningen

ha godtagits i promemorian, där uttryck gives åt precis samma principer för

avgörande om och i vad mån höjningar av hyrorna skola anses berättigade.

Den genomsnittliga allmänna hyresstegringen har hittills varit minimal,

omkring 1 %>, och på ansvarigt håll har icke ifrågasatts annan höjning av

hyrorna än den som svarar mot den faktiska ökningen av förvaltningskostnaderna

eller sålunda en tillämpning på hyresområdet av priskontrollens prissättningsprinciper.

Det vill synas, att redan dessa förhållanden äro ägnade

att mildra uppkomna farhågor.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

23

En hyreshöjning som svarar mot de faktiskt ökade förvaltningskostnaderna

medför överhuvud icke ett tillstånd som med fog kan betecknas såsom en

kris. Den innebär blott, att på hyresområdet kommer alt tillämpas samma

ekonomiska principer som i affärslivet i övrigt.

En invändning att fastighetsägare vid en oreglerad marknad kunna med

hänsyn till bostadsknappheten betinga sig oskäligt höga hyror utgör i och

för sig icke något skäl att tillgripa en regleringslagstiftning.

Mot nödvändigheten av en sådan lagstiftning talar till en början det förhållandet

att organisationerna — på hyresområdet liksom på alla andra ekonomiska

områden — under senare år fått ett allt större inflytande. Det kan

på grund därav antagas, att uttalanden och anvisningar från fastighetsägarnas

sammanslutningar skulle komma att i en helt annan omfattning än under

förra världskriget efterföljas av det stora flertalet fastighetsägare. I detta

hänseende må jämväl framhållas, att de fastighetsägare, som icke skulle

finna sig böra lojalt följa fastighetsägareorganisationens allmänna riktlinjer,

icke blott skulle komma att sakna stöd från sin egen organisation, utan dessutom

lätt komma att utsättas för stridsåtgärder från motsidans organisationer.

Oavsett organisationernas inflytande skulle mot illojala element kunna riktas

en lagstiftning mot oskäliga hyressättningar. En anvisning om ett rimligt

och lämpligt tillvägagångssätt i sådant hänseende innebära bestämmelserna i

6 § i förslaget, där det, i fråga om lägenheter som icke äro underkastade hyresreglering,

stadgas, att hyran kan nedsättas till skäligt belopp, örn den uppenbarligen

är högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter

föranleda. Under trycket av en dylik lagstiftning, förstärkt med det utvidgade

straff för ocker, som i Kungl. Maj:ts proposition nr 4 till innevarande

års riksdag föreslagits till införande, skulle det säkerligen visa sig vara förenat

nied betydande svårigheter för de fastighetsägare, som sökte begagna

knapphetsläget på hyresmarknaden till oskäliga hyreshöjningar, att uppnå

sina syften.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att de inflatoriska verkningarna

av en hyreshöjning ha överdrivits högst betydligt. En allmän höjning av

hyrorna med exempelvis 10 % skulle nämligen icke föranleda en större ökning

av socialstyrelsens levnadskostnadsindex än med U/2 enheter. Denna ökning

bör jämväl ses mot bakgrund av att hyrorna under åren 1930 till 1935

i allmänhet undergått en sänkning, som kan uppskattas till mellan 15 och

‘20 ®/o. Med hänsyn härtill måste vid en jämförelse med prisstegringen på de

flesta andra områden den uppfattningen betecknas såsom obefogad att en

hyreshöjning med 5 å 10 %> skulle vara oroväckande såsom inflationsimpuls.

I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas därå att vid den senast

företagna höjningen av levnadskostnadsindex hyran haft ett mycket obetydligt

inflytande i jämförelse med de väsentligt ökade kostnaderna för livsmedel,

kläder, bränsle och lyse samt övriga utgifter.

Med fullt fog framhålles i promemorian, att en hyresreglering kan medföra

mindre önskvärda konsekvenser. Särskilt anföres, alt en allmän reglering

av hyrespriserna är ett så långt gående ingrepp i det ekonomiska livet att dess

verkningar, särskilt på längre sikt, kunna bli vanskliga att överblicka och bemästra.

Den regleringslagstiftning som förekom under förra världskriget visade

också på ett otvetydigt sätt hurusom allvarliga sociala vådor följa en regleringslagstiftning

i spåren.

På olika sidi sökte statsmakterna att under den dåvarande krisen motverka

nedgången av bostadsproduktionen. Jämväl under åren 1917—1922 bedrevs

sålunda en viss subventionspolitik. Vidare vörö lägenheter i nyuppförda hus

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

icke underkastade den statliga hyresregleringen och sedan man i 1919 års lag

vågat experimentet att indraga även dem under regleringen, måste man frigiva

dem redan ett år därefter. År 1920 beslöts en viss utsträckning av den

fria hyreslatituden i fråga om bostadslägenheter och från och med den 1

oktober 1921 frigåvos affärslägenheterna.

Trots allt detta stannade dock byggnadsproduktionen till sin omfattning

långt under nivån för sista förkrigsåret, något som är särskilt märkligt i fråga

örn tiden efter 1920, enär i slutet av nämnda år priskurvan började gå hastigt

nedåt, vilket ju innebar, att tiden var ute för de lukrativa korta affärer,

som utmärkte krigs- och efterkrigsåren, och att kapital därigenom blev ledigt

för andra ändamål.

Om man med indexsiffran 100 betecknar nyproduktionen av eldstäder under

1913, så finner man följande (se exempelvis 2:a lagutskottets utlåtande

nr 29 vid 1930 års riksdag): Under åren 1919 och 1920 sjönk produktionen

till respektive 46 och 36 eller således till avsevärt mindre än hälften av det

normala. Under år 1921 uppgick produktionen visserligen till 68 men dock

således icke till mycket mer än 2/3 av det normala. Under år 1922 sjönk den

till 59. Först året 1923, d. v. s. först då tvångslagstiftningen i sin helhet upphörde,

utvisade en produktion som översteg det normala. Indextalet var nämligen

för nämnda år 116. Produktionen stegrades därefter hastigt och oavbrutet

t. o. m. 1928, nämligen på följande sätt: 149, 167, 177, 181 och 192.

Orsakssammanhanget mellan regleringslagstiftningen och de katastrofala

förhållandena på hyresmarknaden låg sålunda i öppen dag. Det lider heller

icke tvivel att en allmän lättnad förspordes, då lagstiftningen upphörde.

De allmänna grun de r för lagstiftningen, som innehållas

i promemorian, lia ävenledes tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

hörda myndigheter och sammanslutningar med undantag av fastighetsägareförbundet.

Sålunda har socialstyrelsen anfört, att styrelsen icke hade något att erinra

mot vad som föreslagits i promemorian i fråga örn den allmänna läggningen

av lagstiftningen. Likaså har priskontrollnämnden förklarat de i promemorian

uppdragna linjerna för en hyresreglering i allt väsentligt väl lämpade

att läggas till grund för utformningen av en sådan.

I vissa hänseenden ha emellertid påyrkats olika ändringar i det framlagda

förslaget, såsom närmare skall angivas i det följande.

Förslaget att i stort sett reglera hyresnivån för bostadslägenheter genom

generella medgivanden till hyreshöjning på grund av ökade

omkostnader har tillstyrkts av socialstyrelsen, som därvid anfört:

Med hänsyn till de i promemorian anförda skälen synes det nödvändigt

att beträda vägen med generella beslut av Kungl. Maj:t om höjning av hyresnivån

intill viss procent. Det är givet, att man härigenom icke kan undvika,

att vissa orättvisor komma att uppstå. Detta blir emellertid fallet redan genom

att man godkänner principen örn att som utgångspunkt för hyresregleringen

taga den utgående hyran visst angivet datum. Det enda tänkbara

alternativet till den föreslagna lösningen är att låta hyresnämnderna verkställa

en undersökning i varje särskilt fall och med hänsyn till resultatet av denna

medgiva viss hyreshöjning. Denna väg skulle medföra en sådan arbetsbelastning

för hyresnämnderna, att det förefaller uteslutet, att man skulle kunna

acceptera densamma.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

25

Socialstyrelsen kan likaledes ansluta sig till det i promemorian gjorda uttalandet

om att minskningen i tillgången på bostäder eller det minskade realvärdet

av hyresinkomsterna icke borde få motivera hyresstegringar, utan att

en höjning av hyresnivån borde medgivas endast i den mån detta betingades

av direkta ökningar av de löpande kostnaderna för fastigheternas förvaltning.

Beträffande frågan om kompensation för det minskade realvärdet av hyresinkomsterna

vill styrelsen dock göra den reservationen, att den anförda principen

väl nu synes böra tillämpas men att den dock på lång sikt kan komma

att medföra svåra rubbningar, därest den strängt vidhålles. Fastighetsmarknaden

har alltid varit och är fortfarande mycket känslig för ingripanden

utifrån. Bortsett från att det i längden skulle innebära en mycket stor

orättvisa mot fastighetsägarna att förvägra dem någon ersättning för en förändring

av penningvärdet, skulle det i hög grad försvåra en återgång till fri

hyresmarknad, örn man konsekvent vägrade hyreshöjning med hänsyn till

sänkt penningvärde. I detta avseende finnas goda erfarenheter från utvecklingen

av hyresregleringen under förra världskriget. Statsmakterna medgåvo

då successivt en stegring av hyresnivån på grund av penningvärdets förändring.

Till följd härav kunde vi i Sverige avveckla statsingripandet på hyresmarknaden

tidigare än i något annat land, och avvecklingen kunde ske utan

några större svårigheter. Redan vid genomförandet av en statlig reglering

av hyresmarknaden bör det för statsmakterna stå fullt klart, att regleringen

måste bedrivas med den riktlinjen, att den bör avvecklas så fort som detta

kan ske.

I nuvarande läge synes det emellertid vara riktigt, att en höjning av hyresnivån

bör få ske blott som kompensation för stegrade omkpstnader för fastighetsförvaltningen.

Priskontrollnåmnden, som även biträtt förslaget örn generellt medgivande

lill hyreshöjning på grund av ökade omkostnader, har förutsatt, att särskilda

undersökningar skulle bli vidtagna, innan dylikt medgivande lämnades,

samt att nämnden skulle beredas tillfälle att taga ställning till resultatet av

undersökningarna, innan något avgörande träffades.

Stockholms handelskammare har erinrat örn att hyresregleringen under

förra världskriget var byggd på andra principer. Där hade avtalsfriheten i

hyresförhållanden bibehållits, ehuru hyresreglering kunde ske efter framställning

av någon av parterna eller på initiativ av hyresnämnd. Syftet med

regleringen, att stävja missbruk av avtalsfriheten, hade sålunda kommit till

uttryck redan i lagstiftningens principiella utformning. I den nu föreslagna

lagstiftningen hade man emellertid gått längre och helt eliminerat avtalsfriheten

ifråga örn bostadslägenheter. Principiellt finge enligt förslaget en hyreshöjning

beträffande dylik lägenhet icke ske utan att skäligheten därav blivit

på förhand prövad. Avsikten härmed vore givetvis densamma som enligt

1917 års lag, men för att nå samma mål föresloges nu en hårdare bindning

av hyresmarknaden. Även örn della kunde medföra risker för att hyrespriserna

komme att fastlåsas på en nivå, som vore lägre än vad sorn motiverades

av ekonomiska skäl, torde det å andra sidan vara svårt all vinna eli tillräckligt

fast grepp å hyresutvecklingen ulan atl vidja denna väg. I förhoppning

alt vid prövningen av begärda hyreshöjningar tillbörligt beaktande skulle

skänkas även åt fastighetsägarnas befogade intressen finge handelskammaren

därför i princip lillstyrka den föreslagna lagstiftningen.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Fastighetsägareförbundet har gjort gällande, att avtalad hyra alltid borde

gälla, om ej hyresnämnden bestämde annat. Förbundet uttalar härom:

Den närmare innebörden av förslaget är att avtal örn högre hyra än grundhyran

är ogiltigt och t. o. m. föranleder straff för hyresvärden. Det synes förbundet

uppenbart, att man här överskridit gränsen för vad som är rimligt.

Det kan självfallet icke vara påkallat att göra större inskränkningar i avtalsfriheten

än som erfordras för vinnande av det med lagen avsedda syftet,

d. v. s. att få till stånd en hyresreglering. För detta ändamål kräves icke mera

än att man håller möjligheten öppen för parterna att påkalla prövning av

det avtalade hyresbeloppet.

Det enda naturliga är att en mellan parterna avtalad högre hyra skall gälla,

intill dess på parts hemställan hyresnämnden förordnar annorlunda. En

dylik konstruktion av hyresgästskyddet utmärkte också lagstiftningen under

förra kriget.

Enligt förbundets mening finnes det icke något som helst bärande skäl

för att icke låta parterna fritt avtala om hyran och göra regleringen beroende

av att någon av dem påkallar prövning. Sedan normerna för regleringen

blivit stadgade, komma parterna helt visst att i flertalet fall låta sig angeläget

vara att träffa överenskommelser i godo i enlighet med normerna. Uppenbarligen

bör en dylik utveckling icke av lagstiftaren motverkas. Eventuella

farhågor för att hyresgäster under rådande förhållanden hellre utfästa sig

att betala en oskäligt hög hyra än att riskera friktioner med hyresvärden

kunna, i den mån farhågorna överhuvud ha något berättigande, icke tillmätas

någon betydelse vid det förhållandet att hyresgästen i allt fall har rätt

att påkalla reglering.

Förbundet hemställer på grund av vad sålunda framhållits, att lagen gives

sådant innehåll, att hyresnämnd icke må reglera hyran under annan förutsättning

än att part hos hyresnämnden hemställt därom.

Det torde jämväl böra fordras, att dylik hemställan skall ske inom viss

kortare tid efter det avtalet träffats, förslagsvis samma tid som enligt förslaget

skall gälla beträffande hyresgästs framställning om uppsägnings ogiltigförklarande,

d. v. s. en vecka. Uppenbarligen behöver någon dylik tidsfrist

dock icke stadgas ifråga om avtal, som givits den innebörden att hyran

respektive värmeersättningen skall beräknas på sätt vederbörande myndigheter

fastställa eller medgiva.

Förbundet har även framställt erinran mot principerna för prissättningen.

I detta hänseende anför förbundet:

Den föreslagna regleringen skiljer sig väsentligt från den som rådde under

förra världskriget. Enligt 1917 års lagstiftning ägde nämnden med hänsyn

till alla på saken inverkande förhållanden bestämma den hyra som finge

anses skälig. Nämnden ägde också med hänsyn till förhållandena inom dess

verksamhetsområde förordna, att viss förhöjning utöver den som föranleddes

av den i lagen medgivna marginalen finge gälla utan att särskilt underställas

nämndens prövning. Enligt det föreliggande förslaget blir nämnden

på ett helt annat och strängare sätt bunden vid vissa i lagen närmare angivna

omständigheter.

Enighet synes råda därom, att hyreshöjningar må komma till stånd till

täckande av ökade omkostnader för fastighetsförvaltningen. Att frånkänna

fastighetsägarna rätt härtill skulle ju också i själva verket innebära ett anspråk

på en hyressänkning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

27

I fråga om hänsynstagandet till prisstegringar på olika omkostnadsposter

vid generella medgivanden till hyreshöjning har priskontrollnämnden

instämt i de synpunkter, som framlagts i promemorian,

och därvid anfört följande:

ökade reparationskostnader böra i allmänhet accepteras som skäl till en

allmän hyreshöjning endast i den mån reparationernas omfattning icke kan

inskränkas med hänsyn till bl. a. den minskade 1''lyttningsfrekvens, som är

att påräkna under en tid av skärpt bostadsknapphet. I likhet med vad i

promemorian anföres finner nämnden det lämpligt, att därvid icke medräknas

sådana större reparationskostnader, som medföra att en viss lägenhets

värde avsevärt förhöjes. Sådana kostnader skola i stället efter särskild

prövning kunna medföra hyresstegring för denna lägenhet. — Ifråga örn

fastigheternas kreditkostnader finner nämnden det rimligt, att skäl till hyresstegring

endast må anses föreligga, därest någon mera påtaglig allmän

höjning av räntenivån för fastiglietsbelåningen skulle inträda; såvitt nämnden

kan finna är detta ännu icke fallet. — I likhet med promemorians författare

finner nämnden ingen annan skattehöjning än en förändring av den

kommunala fastighetsskatten böra accepteras som skäl för en hyresstegring.

— Slutligen vill nämnden i detta sammanhang framhålla, att på grund av

hyresmarknadens speciella förhållanden viss hänsyn till den minskade ledighetsprocenten

bör kunna tagas vid bedömningen av krav på generella

hyresstegringar. Nämnden är medveten örn att detta i viss mån avviker från

nämndens principer ifråga om behandlingen av företagens fasta kostnader

vid variationer i omsättningen. Ett annat förfaringssätt än det nämnda

ifråga om hänsynstagandet .till den minskade lediglietsprocenten skulle

emellertid bereda fastighetsägarna speciella förmåner på grund av en aktuell

bostadsbrist, vilka knappast kunna anses rimligen böra tillkomma

dem.

Socialstyrelsen bär instämt i förslaget att undantaga bränslekostnaderna

från den allmänna regleringen och göra dem till föremål för särskild behandling.

I fråga om kostnaderna för reparationer och räntor bär styrelsen

däremot anfört följande avvikande synpunkter:

En hyresreglering bör såvitt möjligt ansluta sig till vad som är god sed i

förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst. Till god sed på hyresmarknaden

hör, att lägenheterna i en fastighet undergå reparation efter viss tid.

1 ett välskött hus ske reparationerna kontinuerligt, så att en viss del av

lägenheterna ingående repareras varje år. Om man utgår från att så sker

beträffande en sjundedel av lägenheterna varje år och att en genomgripande

reparation av en lägenhet slår sig omkring fem år, skulle i ett givet

ögonblick ständigt fem sjundedelar av lägenheterna befinna sig i relativt

gott stånd. Övriga lägenheter skulle ligga under fastighetens allmänna >standard

och vara i behov av reparation inom de närmaste åren. Hyresregleringen

skulle då, vid bifall till det i promemorian framlagda förslaget i

denna del, ställa i utsikt för värden att påkalla hyreshöjning i det enskilda

fallet, örn han läte reparera någon av de lägenheter, som stöde i tur. Följden

skulle bli en splitlring av hyresnivån i fastigheten, vilket skulle kännas

som en stor orättvisa för de hyresgäster, som drabbades därav.

Det viktigaste skälet mot en uppdelning av reparationsposten i värdeförbättrande

inre reparationer och löpande småreparationer i lägenheterna är

emellertid, alt det icke är möjligt alt vid en statistisk undersökning draga

en klar gräns mellan dessa båda kostnadsposter. Man kan icke utgå från

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

att fastighetsägarna, som i denna egenskap ej äro skyldiga att föra handelsböcker,

i allmänhet ha sina räkenskaper så noggrant förda, att de vid

förfrågan kunna lämna uppgifter örn vad de verkställda reparationerna i

detalj avse.

Det är styrelsens bestämda uppfattning, att alla reparationskostnader

böra få inverka på frågan örn en generell höjning av hyresnivån. Däremot

är det givet, att man bör söka få fram ett belägg för i vad mån de samlade

reparationerna med hänsyn till minskningen i omfattningen hava medfört

en total kostnadsökning för fastighetsägarna.

Beträffande kreditkostnaderna vill socialstyrelsen framhålla, att räntorna

höjts, och detta till och med i ganska kraftig utsträckning för en del fastighetsägare,

sedan tiden närmast före krigsutbrottet. Sålunda låg räntan

för obundna kassalån hos Stockholms stads sparbank under icke mindre

än tre år nämast före krigsutbrottet vid 21/2 °/o, medan denna ränta för närvarande

utgör 3Va %>. En stegring av räntan på kassalånen med 1 % kan

vara av väsentlig betydelse för en fastighets ekonomi. I varje fall är den så

stor, att promemorieförfattarens uttalande om att någon ökning av omkostnaderna

på denna punkt för närvarande icke torde behöva tagas i beräkning

icke kan vara riktigt.

Räntesatserna för bundna lån hava visat samma utveckling som beträffande

de obundna lånen. Då det gäller att bedöma räntesatsen för bundna

lån har man att observera, att det föreligger mycket stora skillnader mellan

olika fastigheter. Man kan faktiskt tala om att en fastighetsägare, som har

sina lån bundna, kan ha tur eller otur vid omläggningen av lånet. Beroende

på den tidpunkt, då lånen senast bundos, och den tidrymd, för vilket detta

skedde, kan en fastighetsägare nu ha fått stegrade räntekostnader, medan

en annan fastighetsägare fått se denna del av förvaltningskostnaderna minskad.

Örn man i likhet med promemorieförfattaren godkänner principen, att fastighetsägarna

böra erhålla kompensation för stegrade ränteomkostnader,

har man att taga ställning till frågan, om kompensationen bör givas genom ett

medgivande till generell höjning av hyresnivån eller örn den bör ske individuellt

genom beslut av hyresnämnden för varje särskild fastighet.

Det viktigaste skälet för en individuell behandling av kreditkostnaderna

är, att denna omkostnadspost företer mycket skiljaktig utveckling för olika

fastigheter. Det måste vara orimligt, att vid en genomsnittlig höjning av räntenivån

även den fastighetsägare skall få öka sina hyror, som faktiskt fått se

sina räntekostnader minskade. Ett sådant förhållande kan näppeligen förekomma

med avseende å andra poster i omkostnaderna än räntan.

Örn man väljer linjen med individuella avgöranden, måste man taga hänsyn

till skillnaden i varje fastighets lånebelastning. Att en minskning i räntebördan

genom amortering i sådant fall skall tagas med i beräkningen är i

och för sig självfallet. Man måste emellertid'' också i motsatt riktning borträkna

den ökade lånebelastningen av fastigheten i de fall, då valutan för lånet

ej använts för fastighetens bästa utan kanske för en aktieaffär. Icke ens

om de upplånade medlen helt använts för fastigheten är det alltid säkert, att

man får ett rättvist avgörande, om den höjda räntebelastningen föranleder

höjda hyror, åtminstone om icke reglerande åtgärder vidtagas med avseende

å bränsleersättningen.

Av vad socialstyrelsen nu anfört framgår, att alternativet med ett avgörande

av hyresnämnden för varje särskild fastighet i fråga om inverkan av

räntebelastningen på hyresnivån ställer mycket stora krav på det beslutande

organet. Hyresnämnden skulle också, örn denna linje väljes, troligen få se

sina arbetsuppgifter växa i stor utsträckning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

29

I fråga om enkelheten vid tillämpningen är linjen med generellt avgörande

av kompensationsgraden otvivelaktigt att föredraga. I detta fall måste man

dock stödja sig på resultaten från en statistisk undersökning av ränteförhållandena

i olika fastigheter. En sådan undersökning, där man förutom direkta

uppgifter från fastighetsägarna skulle utnyttja deklarationsmaterialet,

kan väl ske utan större svårigheter, men det måste sägas vara tvivelaktigt

örn man skulle kunna få fram ett sådant material, alt man därav skulle kunna

draga tillförlitliga slutsatser om en skälig genomsnittlig kompensation.

Trots de olägenheter, som onekligen äro förenade med beslut örn en individuell

höjning av hyrorna med hänsyn till räntekostnadernas stegring, anser

sig socialstyrelsen vid vägande av skälen för och mot böra stanna vid att

giva sitt förord för en sådan linje, då detta är den enda som kan giva ett

rättvist resultat.

Även stadskollegiet i Stockholm har ansett, att alla slag av reparationskostnader

borde behandlas på samma sätt.

Fastighetsägareförbundet har förklarat, att vissa kostnadselement undervärderats

eller helt utelämnats i promemorian, och har därom anfört:

Såsom exempel härpå vill förbundet anföra den synnerligen betydande

post i förvaltningskostnaderna som inteckningsräntorna utgöra. Det anföres

i promemorian, att räntan för närvarande är låg, varför någon ökning av

omkostnaderna för närvarande icke skulle behöva tagas i beräkning på denna

punkt. Härvid måste emellertid'' observeras, att fastighetsägarna i betydande

utsträckning hava sina lån bundna till högre ränta än den nu gällande. I

varje fall är det ofrånkomligt, att medan primärlånen för närvarande betinga

en ränta av omkring 3.5 °/o, så kunde dylika lån år 1938 erhållas mot

en ränta ned till 2.5 °/o. Här föreligger således, allmänt sett, en kostnadsökning

med icke mindre än omkring 40 %>. Det synes uppenbart, att jämväl ett dylikt

förhållande måste beaktas vid hyressättningen, allra helst som ränteutgifterna

ofta och i icke ringa grad stigit jämväl på grund av att kapitalskulden

ökat. Inrättandet av skyddsrum har exempelvis många gånger måst bekostas

genom nya lån, varå ränta och amortering skall bestridas med hyrorna.

Någon ökning av fastighetsvärdet ha dylika anordningar icke medfört

utan hyresinkomsten tvärtom i allmänhet minskats på grund av att det

uthyrningsbara utrymmet undergått inskränkning. Nödvändiga reparationer

och omändringar av värmeanläggningar ävensom isoleringsåtgärder lia likaså

ofta på grund av de höjda priserna måst bestridas genom ökad skuldsättning.

I anslutning till offentliggörandet av förbundets förenämnda cirkulärskrivelse

och den av amanuensen Ankarcrona företagna utredningen bär i den

offentliga debatten gjorts gällande att vissa reparationer under nuvarande

förhållanden icke komma lill utförande och att detta medför en besparing,

som förmenas uppväga merkostnaderna för övriga reparationer. Detta överensstämmer

emellertid icke med verkliga förhållandet. Det är tvärtom en

allmän erfarenhet, att kostnaderna för sådana reparationer, som icke kunna

eftersättas — oaktat minskningen i fråga örn tapetsering och inre målningsarbeten

— under år 1941 väsentligt överstigit reparationskostnaderna för tidigare

år. Rörledningar och sanitetsutrustning, värmeledningspannor, fönsterbågar,

tak, fasader och fönster m. m. kiliva reparationer, som även under

nuvarande förhållanden måste ull (irås. Särskilt för värmcledningssystemet

lia, såsom ovan nämnts, fastighetsägarna under det senaste året förorsakats

avsevärda utgifter. Även örn reparationer för närvarande kunna i någon mån

eftersättas, har man att räkna med att de under alla förhållanden måste

någon gång framdeles företagas. Reparationsbehovct har då blivit ackumulerat

oell gör sig gällande med så mycket större tyngd.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I detta sammanhang bör icke heller förbises, att utförandet inom hyresfastigheter

av reparationer — vilka t. ex. i Stockholm torde uppgå till en årlig

kostnad av 20 ä 30 miljoner kronor — bereder arbete åt ett stort antal samhällsmedlemmar.

Vid fastställande av de procentsatser, med vilka höjning

av hyrorna må ske, bör därför även beaktas betydelsen av att fastighetsägarna

icke genom restriktiva åtgärder betagas ekonomisk möjlighet att låta

utföra reparationer och sålunda motverka arbetslösheten inom byggnadsindustrien.

Beträffande grunderna för en förhöjning av hyrorna har hyresgästernas

riksförbund med instämmande av landsorganisationen anfört:

Det synes som örn promemorian alltför ensidigt tager fasta på möjligheten

av omkostnadsökningar och allt för mycket lämnar ur räkningen de minskade

utgifter för eller besparingar på fastighetsförvaltningen som av olika

anledningar uppstå under nuvarande kristider och vilka otvivelaktigt kraftigt

bidragit till att under avsevärd tid efter krigsutbrottet avhålla fastighetsägarna

från mera allmänna och omfattande hyresstegringskrav. Ännu i dag

torde fastighetsförvaltning genomsnittligt sett icke vara en så dålig affär

som från åtskilliga hyresvärdars sida göres gällande. Den på Sveriges fastighetsägareförbunds

initiativ av amanuensen Ankarcrona verkställda utredningen

angående variationerna av omkostnadsindex vill förbundet icke tillmäta

vitsord. Utan att äga tillgång till primärmaterialet kan förbundet givetvis

icke ingå på någon detaljgranskning av utredningen, men vissa indextal,

t. ex. det för reparationskostnaderna, äro så höga att de falla på sin egen

orimlighet. Det kan i detta sammanhang icke anses olämpligt att såsom motvikt

mot den av Ankarcrona verkställda utredningen framhålla, hurusom

Fastighetsaktiebolaget Drott i Stockholm enligt årsberättelse för 1941, publicerad

i Nya Dagligt Allehanda den 9 mars 1942 för 1941 redovisar en vinst

på 325,783 kr. mot 295,416 kr. för år 1940, trots oförändrad hyresnivå, trots

oförändrat fastighetsbestånd och trots förlust på värmeklausulerna. Ett dyligt

driftresultat torde kunna påvisas för ett stort antal fastigheter. Förbundet

vill med det nu sagda framhålla, att fastighetsägarna på olika sätt erhållit och

erhålla kompensation för de löpande förvaltningskostnadernas stegring. Reparationskontot

blir under nuvarande kristider avsevärt mindre, såväl genom

minskat antal flyttningar som genom en faktisk minskning av reparationerna

för kvarboende hyresgäster. Några hyresförluster på grund av lediga lägenheter

behöva ej heller befaras. Redan de nu nämnda faktorerna torde i regel

tillsammans motsvara de ökade utgifter till följd av omkostnadsstegring

som hittills inträtt. Det synes förbundet uteslutet, att man vid bedömandet

av tillåtligheten av en hyreshöjning skall bortse från sist angivna förhållande.

Detta är av så fundamental betydelse, att det enligt förbundets mening bör

komma till direkt uttryck i lagtexten.

Förbundet förutsätter, att Konungen skall iakttaga stark restriktivitet vid

meddelande av tillstånd som här avses. I promemorian fälles icke någonstädes

något omdöme om graden av den kompensation som skall beredas fastighetsägarna.

Förbundet är medvetet om att detta är ett spörsmål, angående vilket

det är svårt att meddela fixa bestämmelser. Det skulle emellertid strida

mot på andra områden under nuvarande kristid gällande principer, om stadgandet

skulle användas för att bereda fastighetsägarna full kompensation för

den minskade behållning av fastighetsförvaltningen, som tidsläget kan medföra.

I detta sammanhang må endast hänvisas till vad som gäller i fråga om

dyrtidstillägg vid tjänste- och arbetsavtal. Det är rimligt att hyresvärdarna

själva bära en del av den faktiska omkostnadsökningen, som kan uppkomma.

Aven om detta icke kan komma till direkt uttryck i lagtexten, är det för
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj.ts proposition nr 301.

31

bundets förhoppning att dessa principer skola komma att av Kungl. Maj:t

tillämpas vid lagstiftningens handhavande.

De exempel, som i motiveringen lämnas på fall, där lägenhetens värde avsevärt

ökats genom förbättringsarbete, synas icke vara väl valda. En ''mera

genomgripande målning eller omtapetsering’ torde hittills i regel icke hava

ansetts utgöra en omständighet, som medfört hyreshöjning, då dessa arbeten

i allmänhet innefattats under hyresvärdens underhållsskyldighet. Det skulle

f. ö. vara obilligt mot en hyresgäst, som måhända lång tid innehaft en lägenhet,

att en höjning av grundhyran skulle tillåtas av den anledningen, att

hyresvärden måst företaga omfattande målnings- och omtapetseringsarbeten

på den grund att underhållsskyldigheten tidigare eftersatts. Enligt förbundets

mening torde med förbättringsarbeten böra förstås inledande av värmeledning,

varmvatteninstallation, hiss och liknande arbeten.

I fråga örn tidpunkten för hyresprisernas fixering har

priskontrollnåmnden yttrat:

I överensstämmelse med vad i promemorian anföres finner nämnden det

uppenbart, att en reglering av hyresmarknaden knappast kan äga rum annat

än genom en fixering av hyrespriserna i anknytning till de hyror, som gällde

vid en viss tidpunkt. I promemorian förklaras det lämpligt att för detta ändamål

välja den 1 januari 1942 och i författningsutkastet har grundhyra definierats

som den hyra. som lägenheten betingade den 1 januari 1942. På denna

punkt föreligger sålunda en olikhet mot principerna för den priskontroll,

som nämnden utövar. I denna tages nämligen som regel läget under åren närmast

före krigsutbrottet som utgångspunkt för den aktuella prissättningen.

Jämväl i andra sammanhang, t. ex. då det gäller krigskonjunkturbeskattningens

utformning, utgör förkrigssituationen det led, varmed de aktuella förhållandena

jämföras. Ur allmänna synpunkter skulle det givetvis vara önskvärt,

örn en liknande utgångspunkt även kunde tagas för hyresregleringens

vidkommande. Visserligen synes hyresprisstegringen sedan krigsutbrottet —

bortsett från bränsletilläggen — på flertalet orter enligt verkställda undersökningar

genomsnittligen ha varit ganska ringa. Bakom sådana genomsnittssiffror

ligga emellertid oförändrade hyror för det stora flertalet lägenheter

samt hyresstegringar väsentligt över genomsnittet för ett mindre antal

lägenheter. Det torde höra till bostadsmarknadens normala sätt att fungera,

att hyresstegringar först sätta in för lägenheter, som byta innehavare, medan

hyrorna för de hyresgäster, som bo kvar i sina lägenheter, först på ett senare

stadium mera allmänt förändras. Det kan enligt nämndens uppfattning icke

undgå att verka stötande för rättskänslan, örn fastighetsägare, som under den

hittills gångna krigstiden utnyttjat den på vissa orter rätt snabbt uppkomna

bostadsknappheten till hyresstegringar, därmed också skulle få rätt att nu uttaga

högre hyror i förhållande till förkrigsläget än mera lojala hyresvärdar.

Enligt föreliggande förslag skall en justering dock i sådana fall kunna ske,

men nämnden finner denna möjlighet till reduktion av hyran icke tillräcklig.

Klart är å andra sidan, att det ur praktiska synpunkter är förenat med

vissa fördelar att som utgångspunkt för hyresregleringen välja en tidpunkt

så nära dagens situation sorn möjligt. Särskilt för lägenheter sorn bytt innehavare

en eller kanske t. o. m. flera gånger, kan det eljest föreligga vissa

svårigheter alt fastställa hyrans höjd vid utgångstillfällct. Nämnden vill emellertid

i detta sammanhang peka på att en allmän bostadsräkning verkställdes

på bilsten 1939, avseende hyrorna för hyresåret 1939/40. Ur det i detta sammanhang

insamlade materialet torde erforderliga uppgifter kunna framskaffas

för all bedöma grundhyran, därest denna definieras som hyran den 1 ja
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

nuari 1940 i stället för som hyran den 1 januari 1942. Nämnden vill förorda

att en sådan modifikation av de i promemorian föreslagna reglerna verkställes.

För efter den 1 januari 1940 tillkomna lägenheter torde hyresnämnderna

få fastställa skälig hyra i varje särskilt fall på samma sätt som för vid

sagda tidpunkt outhyrda lägenheter.

Liknande synpunkter ha anförts bl. a. av byggnadslånebyrån, varvid dock

dess ordförande, byråchefen Kurt Bergström, reserverat sig med hänsyn till

de svårigheter, som retroaktiva bestämmelser skulle medföra, särskilt med

hänsyn till fleråriga kontrakt.

Socialstyrelsen har utgått från att man skulle fastställa kostnadsökningen

från tiden omedelbart före krigsutbrottet och alltså icke hänföra densamma

till den tidpunkt, som vore avgörande för grundhyrans bestämmande, eller

den 1 januari 1942. Härom anför styrelsen vidare:

Skälet för denna ståndpunkt är givetvis, att en fastighetsägare, som undvikit

att höja hyrorna efter krigsutbrottet, icke bör förmenas kompensation

för en bestående kostnadsstegring, som inträtt efter krigsutbrottet men före

den för grundhyrans bestämmande avgörande dagen. Det måste emellertid

konstateras, att förslagets bestämmelser i fråga örn medgivande till höjning

av den per den 1 januari 1942 utgående grundhyran på grundval av en kostnadsstegring

från år 1939 icke äro fullständiga. I en fastighet kunna hyrorna

hava höjts under tiden mellan krigsutbrottet och den 1 januari 1942 i sådan

utsträckning, att fastighetsägaren mer än kompenserats för den inträdda ökningen

av omkostnaderna. Trots att fastighetsägaren alltså i ett sådant fall

fått full kompensation för varje kostnadsstegring, skulle han ändock erhålla

rätt till höjning av hyresnivån genom generellt beslut av Kungl. Majit. Detta

kan icke vara vare sig riktigt eller skäligt. För undvikande härav torde ett

tillägg till lagtexten böra göras av innehåll, att en hyreshöjning, som Kungl.

Majit förklarat skola få äga rum, likväl icke skall, utan medgivande av hyresnämnd,

få genomföras i en fastighet, där hyrorna höjts efter krigsutbrottet

men före den 1 januari 1942.

Styrelsen för kooperativa förbundet, som närmare övervägt förslaget att

fixera hyrespriserna med utgångspunkt från den 1 januari 1942, har funnit

denna tidpunkt ur olika synpunkter lämplig.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat härom:

Från hyresgästhåll har påyrkats, att till utgångspunkt vid grundhyrans bestämmande

skulle läggas den 1 oktober 1939. Då emellertid, bortsett från värmekostnaderna,

hyresstegring sedan dess torde hava ägt rum i endast obetydlig

utsträckning, synes behov av sådan ändring knappast förefinnas. Skulle

hyrorna återföras till 1939 års nivå, komme hyresnämnderna sannolikt att

få pröva samtliga de fall, i vilka en hyreshöjning ägt rum, vilket ytterligare

komme att öka deras — därförutan —- säkerligen stora arbete. Det synes

även kunna ifrågasättas, huruvida en sådan reform verkligen skulle medföra

en fördel för hyresgästerna med hänsyn till de betydande kostnader, fastighetsägarna

efter år 1939 t. ex. genom anordnande av skyddsrum och eljest

betydande utgifter i förvaltningshänseende fått vidkännas.

Hyresgästernas riksförbund, i vars yttrande landsorganisationen instämt,

har ifrågasatt, huruvida icke den 1 oktober 1941 lämpligen borde vara bestämmande

av grundhyran. Förbundet anför:

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kuno!. Maj.ts proposition nr 301.

33

Enligt lagutkastet skall med lägenhetens grundhyra förstås den hyra, som

lägenheten betingade den 1 januari 1942. Redan vid nämnda tidpunkt hade

emellertid en viss hyresstegring ägt rum, särskilt i fråga örn de hyresavtal,

som började löpa den 1 oktober 1941. I åtskilliga fall har denna hyresstegring

varit av omfattande natur, särskilt i orter med akut bostadsbrist, och

den torde i regel lia överskridit de gränser, som i princip upptagas av den nu

föreslagna lagstiftningen, d. v. s. vad som motiveras av de ökade omkostnaderna

för fastighetsförvaltning, definierade och begränsade på sätt i promemorian

skett. Det skulle därför kunna ifrågasättas att såsom utgångspunkt

för bestämmandet av grundhyrans belopp välja en tidigare tidpunkt. Frågan

om tidpunkten för grundhyrans bestämmande sammanhänger emellertid med

en annan fråga, nämligen frågan örn tidpunkten för bestämmandet av huruvida

en omkostnadsökning ägt rinn av beskaffenhet att böra medföra

hyresstegring. Såvitt förbundet kan finna är det principiellt riktigt att dessa

tidpunkter i möjligaste mån sammanfalla. Därest man skulle välja en alltför

tidig tidpunkt, skulle man emellertid vara nödsakad att rubba ett stort

antal kontraktsförhållanden ävensom utsträcka undersökningarna angående

omkostnadsvariationerna bakåt till motsvarande tidpunkt. Förbundet vill

därför icke motsätta sig att en jämförelsevis sen tidpunkt väljes för grundhyrans

bestämmande, men ifrågasätter, örn ej den 1 oktober 1941 vore lämpligare

än den 1 januari 1942. Men detta bör enligt förbundets mening gälla

allenast såvitt såsom utgångspunkt för bedömandet av frågan, huruvida omkostnadsstegringar

ägt rum, en motsvarande tidpunkt väljes. I den mån en

hyresvärd ansett sig behöva kompensation för den stegring av förvaltningskostnaderna,

som inträffade före den 1 oktober 1941 (alternativt den 1 januari

1942) har han i det övervägande antalet fall ägt möjlighet att uppsäga

hyresavtal senast den 30 juni 1941 och därvid påfordra den högre hyra, som

motiverats av omkostnadsstegringar som ägt rum vid sistnämnda tidpunkt.

Om uppsägning icke skett, måste det enligt förbundets mening rimligtvis

innebära, att hans behållna inkomst av fastigheten trots allt blivit ograverad

eller åtminstone allenast i ringa mån beskuren. Förbundet vill alltså såsom

sin bestämda mening uttala, att såsom utgångspunkt för grundhyrans bestämmande

bör tagas den 1 oktober 1941 (alternativt den 1 januari 1942),

allenast under förutsättning, att samma tidpunkter eller åtminstone den 30

juni 1941 skall gälla som utgångspunkt för bestämmandet av frågan örn och

i vad mån omkostnadsstegring ägt rum. Det finnes så mycket starkare anledning

att framhålla detta som Sveriges fastighetsägareförbund såsom basår

för bedömandet av frågan örn omkostnadsindexets variationer valt år 1935.

Den av förbundet här förut hävdade meningen kan komma att erhålla

för hyresvärdarna obilliga resultat i frågan örn vissa långtidsavtal, som ej

genom uppsägning kunnat bringas till upphörande före den 1 oktober (den

1 januari) 1942. För dessa fall torde en undantagsbestämmelse kunna införas.

En dylik bestämmelse torde med hänsyn till den relativa fåtaligheten av

sådana avtal icke behöva bliva administrativt tyngande.

Därest de av förbundet nu hävdade principerna icke kunna vinna godkännande,

synes det under alla förhållanden angeläget, att tillfälle beredes till

justering av de hyror, som före den 1 januari 1942 undergått höjning. Det är

därför enligt förbundets mening oundgängligen nödvändigt att hyresgästerna

i dylika fall beredas tillfälle alt hos hyresnämnd pröva redan företagna hyll

yresstegringar. I

I yttrandena lia framkommit olika uppfattningar beträffande promemorians

förslag, att hyrespriserna för affärslokaler och andra dy
Bihang

till riksdagens protokoll ]9i2. 1 sund. Nr 301.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

lika lägenheter icke skulle fixeras på det sätt, som föreslagits för

vanliga bostadslägenheter, utan endast regleras därigenom, att hyresnämnden

skulle äga att till skäligt belopp nedsätta en hyra, som uppenbarligen

vore högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranledde.

Detta förslag har tillstyrkts av Skånes handelskammare, som ansett möjligheten

till nedsättning av oskäliga hyror innefatta ett tillfredsställande

skydd.

Kommerskollegium, som åberopat utlåtanden från nio andra handelskammare,

har tillstyrkt förslaget med den ändringen, att ordet ''uppenbarligen’

skulle utgå. Kollegiet anför härom:

Handelskamrarnas yttranden yppa en viss tveksamhet, huruvida det för

affärslägenheterna avsedda hyresskyddet vore tillräckligt och huruvida icke

mera preciserade bestämmelser vore erforderliga. Kollegium delar i viss mån

denna tveksamhet. Särskilt synes ordet ''uppenbarligen’ vara ägnat att inrymma

en något vid marginal för tillåtna hyreshöjningar för affärslägenheter.

Örn detta ord uteslutes, synas i sak de av handelskamrarna uttalade

önskemålen komma att vinna beaktande. Under lagens avsedda giltighetstid

torde vissa erfarenheter vinnas örn utvecklingen på hyresmarknaden

för affärslägenheter. Först därefter torde mera tillförlitligt kunna bedömas,

huruvida mera preciserade bestämmelser bliva erforderliga.

Liknande synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Kalmar län.

Av priskontrollnämnden har anförts, att situationen beträffande butikslokaler

o. dyl. under nuvarande förhållanden väl knappast kunde förväntas

bli präglad av samma spänning mellan tillgång och efterfrågan, som uppkommit

eller kunde förväntas uppkomma på bostadsmarknaden. Hyrorna

för sådana lokaler sammanhängde normalt med ett flertal speciella omständigheter,

som försvårade en generell reglering. En reglering av bostadshyrorna

kunde emellertid tänkas medföra en strävan från fastighetsägare att

för affärslägenheter uttaga högre ersättning. Nämnden funne det därför

önskvärt, att affärsmännen tillförsäkrades fullt betryggande garantier gentemot

omotiverade hyresstegringskrav i fråga örn affärslägenheter m. m.

Till sin innebörd borde hyresregleringen beträffande affärslägenheter icke

vara mindre sträng än beträffande bostadslägenheter.

Styrelsen för kooperativa förbundet, som icke påyrkat någon ändring i

denna del av förslaget, har anfört följande:

Styrelsen är medveten om att med den relativt vaga utformning av grunderna

för ett ingripande, som stadgats i förslaget, vissa svårigheter kunna

komma att möta att i praktiken utnyttja dessa bestämmelser i andra fall än

dem, då ett alldeles uppenbart oskäligt hyrespris föreligger. Styrelsen delar

emellertid den i promemorian uttalade uppfattningen, att blotta möjligheten

till dylika ingripanden torde kunna utöva ett så starkt inflytande på hyresmarknaden,

att de icke behöva vidtagas alltför ofta. Styrelsen vill emellertid

betona, att denna slutsats enligt styrelsens mening har avseende på den nu

rådande situationen på ifrågavarande del av hyresmarknaden. Såvitt styrelsen

kan bedöma, torde denna uppfattning även bibehålla sin giltighet, åtminstone

för den närmaste framtid, som nu kan överblickas. Styrelsen vill

emellertid betona, att läget på denna del av hyresmarknaden kan tänkas un
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

35

dergå en relativt snabb försämring under vissa betingelser. Vid ett ytterligare

skärpt krisläge och i samband därmed eventuellt inträdande ökade påfrestningar

i penningpolitiskt hänseende låter sig en situation väl tänkas, som

kan göra det nödvändigt att utsträcka den nu för bostadslägenheter föreslagna

hyresregleringen till att, möjligen i något avvikande former, innefatta

även affärslägenheterna. Å andra sidan bör det icke förbises, att varuknappheten

i en sådan situation kan åstadkomma så stora svårigheter för detaljhandeln,

att en del affärslägenheter stå outnyttjade. En sådan utveckling

skulle i och för sig tala för att en justering nedåt av hyresnivån för affärslägenheter

bleve ofrånkomlig. Under en sådan period'' vore det orimligt, örn

samtidigt en hyreshöjning skulle inträda för sådana lokaler, som kunde utnyttjas.

Styrelsen utgår från att Kungl. Maj:t och vederbörande regleringsorgan

komma att följa utvecklingen även på denna del av hyresmarknaden

med uppmärksamhet och i rätt tid föranstalta om ingripanden för att bryta

eventuellt framträdande osunda utvecklingstendenser.

Vad som anförts i promemorian om att hyrespriserna för affärslägenheter

icke kunde regleras på samma sätt som hyrorna för vanliga bostadslägenheter

vore enligt socialstyrelsen så till vida avgörande, att man icke kunde

tänka sig, att för affärslägenheter medgiva höjning av hyresnivån genom

generella beslut av Kungl. Maj:t. Däremot förelåge icke något principiellt

hinder mot en reglering, som skulle innebära, att varje hyreshöjning för

affärslägenheter skulle godkännas av hyresnämnden. Möjligen kunde man

däremot befara en stark påfrestning av den reglerande apparaten vid en

dylik anordning. Socialstyrelsen förmodade emellertid, att antalet utlåtanden

om tillämnade hyreshöjningar samt beslut örn giltigheten av uppsägning

bleve så stort, att någon större skillnad ej komme att inträda, om man

föreskreve, att medgivande till höjning av hyran för butiks- och affärslägenheter

alltid skulle inhämtas av hyresnämnd. Som grund för hyresnämndens

prövning borde läggas en undersökning av den andel av den faktiska kostnadsstegringen

för vederbörande fastighets förvaltning, som belöpte på den

lokal, varom fråga vore. Skillnaden mot regleringen för bostadslägenheter

bleve alltså den, att man i enkelhetens intresse för bostadslägenheterna ginge

på en genomsnittlig beräkning av kostnadsstegringen inom olika fastigheter

och medgåve hyreshöjning genom generellt beslut av Kungl. Majit, medan

man för butikslokaler och affärslägenheter skulle få individuella beslut av

hyresnämnd, grundade på förhållandena i den särskilda fastigheten. En reglering

i sådant avseende av hyresnivån för butiks- och affärslägenheter måste

även sägas vara av behovet påkallad.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län lia ansett, att den i

promemorian föreslagna bestämmelsen örn nedsättning av oskälig hyra ej

vore tillfyllest i fråga om affärslokaler.

Denna uppfattning har även delats av stadskollegiet i Stockholm, som anfört

följande:

Stadskollegiet finner skäl förorda, att affärslägenheter underkastas principiellt

samma hyresreglering som bostäder. De sociala behov, som tala fölen

dylik reglering vad affärslägenheter angår, äro jämförbara med dem, som

framtvinga en hyresreglering beträffande bostäder. De flesta affärsidkare befinna

sig i tämligen små ekonomiska omständigheter, vartill kommer, att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

många av deni blivit i olika hänseenden hårt drabbade av nuvarande krisen

ined åtföljande varuknapphet och ökade omkostnader. Affärsinnehavare

ha därför i allmänhet mycket svårt att bära en höjning av hyran för sina

affärslokaler. Å andra sidan riskera de i händelse de flytta att gå miste om

en större eller mindre del av den kundkrets, de lyckats inarbeta. Hyresvärdarna

få härigenom ofta ett otillbörligt ekonomiskt övertag över affärsinnehavarna,

som hellre än att flytta och taga därmed sammanhörande förlustrisker,

nödgas finna sig i även avsevärda hyreshöjningar. Om hyresnivån nu

fixeras för bostadslägenheternas del men icke för affärslägenheternas, ligger

det nära till hands för hyresvärdarna att genom höjning av hyran för affärslägenheter

söka erhålla kompensation för utebliven hyreshöjning beträffande

bostadslägenheter.

Icke endast sociala billighetsskäl tala för en i princip likartad hyresreglering

för affärs- och bostadslägenheter. Alltför stora hyresstegringar i fråga

om'' affärslägenheter skulle nämligen, såsom i utredningsförslaget framhålles,

kunna medföra vittgående inflationsverkningar. Då den blivande hyresregleringslagen

är avsedd att förhindra de inflatoriska verkningar, som skulle

följa av en omfattande hyresökning bör därför denna lag innefatta bestämmelser,

som möjliggöra en prövning av hyresbeloppet även för affärslokaler

och andra dylika lägenheter.

Stockholms detaljistförbund har framhållit, att affärsinnehavarna vore i

starkt behov av hyresreglering. Förbundet anför:

Visserligen är självklart det sociala behovet, då det gäller hyresreglering

för affärslägenheter, icke lika stort som i fråga om bostadslägenheter på

grund av de senares kolossalt mycket större antal, men antalet små affärslägenheter

är, såsom framgår av arbetstids- och butikstängningssakkunnigas

utredning rörande antalet detaljhandlare med högst en anställd, synnerligen

stort. Då detaljhandelns omkostnader — icke blott i procent av omsättningen

utan också absolut — på grund av de med kristiden sammanhängande statliga

åtgärderna visa en betydande stegring och denna genom likaledes statliga

ingripanden — priskontrollen — icke kunnat avlastas på konsumenterna

utan reducerat avkastningen å den bedrivna rörelsen, har detaljisternas levnadsstandard

sänkts icke blott på grund av levnadskostnadernas ökning utan

även genom inkomstminskning. Redan tidigare hörde stora grupper av detaljhandlarna

till samhällets mindre inkomsttagare och den ovan angivna utvecklingen

har ytterligare försämrat deras läge. Det är sålunda otvivelaktigt,

att även ur rent social synpunkt föreligger ett behov av en hyresreglering för

affärslägenheter av samma effektivitetsgrad, som den för bostadslägenheter

föreslagna kan väntas få. Den i utkastet föreslagna formen för reglering av

hyrorna för affärslägenheter torde icke kunna lämna ett tillfredsställande

skydd för oskälig hyresstegring; ännu mindre hålla vi för sannolikt, att bestämmelsernas

blotta existens skulle få det inflytande på hyresmarknaden för

affärslägenheter, som göres gällande i promemorian. Då fastighetsägarna genom

hyresregleringen hindras att få någon kompensation för den minskning

i realvärde, sorn* deras inkomst från bostadslägenheter otvivelaktigt undergått

och kan förväntas ytterligare undergå, komma de med säkerhet att söka i

möjligaste mån erhålla kompensation genom höjning av hyrorna för affärslägenheter.

Det kan näppeligen råda någon tvekan örn att betydande hyresstegringar

kunna komma att äga rum för affärslägenheter utan att de föreslagna

nämnderna skulle kunna fastslå att hyresbeloppet uppenbarligen är

högre, än som kan anses skäligt vid ifrågavarande tidpunkt. Det finnes för

butikslägenheter icke en på samma sätt som för bostadslägenheter enhetlig

hyresnivå i olika samhällen eller delar av dylika. Inom en viss lokal rayon

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

37

finns det av avsättningstekniska skäl utrymme för ett visst antal butiker inom

skilda branscher. Med hänsyn till de olika räntabilitetsförhållandena inom de

olika branscherna och hos de olika företagen inom dessa ha hyresvärdarna

lyckats att genom successiva höjningar av hyran anpassa hyresbeloppens

storlek efter dessa räntabilitetsförhållanden — att, örn man så vill uttrycka

det, taga ut olika stora delar av detaljisternas vinster i form av hyror. Detta

möjliggöres av detaljisternas stora bundenhet till ett inarbetat läge och de

stora kostnaderna med hänsyn till inredning m. m. för en flyttning. Butiker

som med hänsyn till lokalernas beskaffenhet och läge borde betinga samma

hyra kunna sålunda i själva verket på grund av nämnda förhållanden ge

hyror, som icke äro av samma storleksordning. Skiftningarna äro mycket

stora med hänsyn till hyresgästens rörelses räntabilitet. Det är uppenbart att

dessa förhållanden måste komma att medföra utomordentligt stora svårigheter

att fastställa, när uppenbart oskäligt krav på hyra är för handen.

Såvitt vi kunna finna föreligger icke någon verklig grund för att i fråga om

affärslägenlieter tillämpa andra principer än i fråga örn bostadslägenheter.

Detaljisterna äro i behov av samma starka skydd för sin affärslägenhet som

för sin bostadslägenhet och detta vinnes ej med utkastets bestämmelser. Vi få

därför hemställa att stadgandena örn bostadslägenheter göras tillämpliga även

på affärslägenheter.

Hyresgästernas riksförbund har med instämmande av landsorganisationen

även förordat en hyresreglering för affärslägenheter av i huvudsak samma

slag som för bostadslägenheter. Förbundet anför:

Det synes förbundet som örn promemorian, för att undvika vissa svårigheter,

föreslår ett system, som erbjuder mångfalt större svårigheter men som

samtidigt är ur allmän synpunkt ytterst otillfredsställande. Vad först angår

behovet av en hyresreglering för affärslokaler o. dyl. vill förbundet framhålla

att majoriteten av de affärs- och hantverksutövande hyresgästerna ingalunda

befinner sig i någon speciellt god ekonomisk ställning. Örn det nu skall föreligga

någon skillnad mellan den "privata’ och den affärsdrivande hyresgästens

ställning till motparten i hyresavtalet, torde det i flertalet fall vara så. att den

affärsdrivande hyresgästen är mera beroende av sin lokal än hyresgästen av

sin lägenhet. Behovet av skydd är ingalunda mindre. Från olika orter i landet

har också till förbundet ingått meddelande, att hyresvärdarna synas vilja

i fråga örn affärslägenheter taga igen vad de anse sig förlora å bostadslägenheter

genom en hyresreglering, örn en dylik utveckling icke hejdas, mister

hyresregleringen en stor del av sin inflationshämmande betydelse.

När hyresnämnden enligt utkastet skall pröva, huruvida viss hyra för affärslokal

uppenbarligen är högre jin lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter

föranleda, har den en synnerligen svår uppgift att fylla. Den

skall sålunda enligt motiven taga hänsyn till fastighetens läge, affärsverksamhetens

omfattning, kostnader, som hyresgästen kan lia nedlagt på lägenheten

o. s. v. Av dessa indikationer synes ''affärsverksamhetens omfattning’

förbundet vara särskilt diskutabel. Den giver närmast uttryck åt den enligt

förbundets mening felaktiga men tyvärr alltför ofta i praktiken tillämpade

uppfattningen, att beträffande hyror för affärslägenheter ingen annan maximigräns

finnes än affärsmannens ekonomiska bärkraft. Följden bärav har

också blivit en spekulation i affärslägenheter, som bringat upp dessas hyresnivå

i eif orimligt läge oell som icke kunnat undgå att utöva skadliga verkningar

å prisbildningen i allmänhet.

Såsom av det nu sagda torde framgå vill förbundet såsom sin bestämda

mening uttala, att hyresregleringen för affärslokaler bör vila å samma principer

sorn den för bostadslägenheter. Såsom grundlära bör alltså betraktas

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

den hyra som gällde den 1 januari 1942, med de möjligheter till individuella

variationer som angivas i förslaget.

I de sällsynta fall då hyran den 1 januari 1942 ej utgick med fixt belopp,

utan t. ex. efter rörelsens omsättning, torde grundhyran lämpligen kunna till

beloppet fastställas av hyresnämnden.

Sveriges köpmannaförbund har ansett, att även affärslägenheter böra inbegripas

under den strängare regleringen. Förbundet anför:

Förbundet kan icke acceptera det betraktelsesätt, som kommit till uttryck

i promemorian, och anser det föreslagna systemet synnerligen otillfredsställande.

Sålunda måste förbundet bestrida, att det i fråga om affärslägenheterna

icke skulle föreligga ett lika starkt socialt behov av reglering som då det

gäller bostadslägenheter. Det måste framhållas, att det övervägande flertalet

affärsidkare utgöres av mindre företagare, som långt ifrån befinna sig i någon

speciellt god ekonomisk ställning, utan tvärtom under nu rådande kristid

ha att brottas med stora ekonomiska svårigheter till följd av bl. a. varuknapphet

och ransoneringar. Därtill kommer, att en affärsinnehavare, som

upparbetat en affärsrörelse och erhållit en relativt fast kundkrets, blir mer

beroende av sin lokal än en vanlig hyresgäst av sin bostadslägenhet. Han blir

därigenom också mycket känsligare för påtryckningar från husägarens sida,

varför behovet av skydd ingalunda kan sägas vara mindre.

Utkastet medgiver hyresnämnden rätt att nedsätta en affärsbyrå, som uppenbarligen

är högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter

föranleda. När det här gäller att avgöra huruvida hyresbeloppet uppenbarligen

är högre än som kan anses skäligt vid ifrågavarande tidpunkt, skall

nämnden enligt promemorian taga hänsyn till alla föreliggande omständigheter,

såsom lägenhetens beskaffenhet, fastighetens läge, affärsverksamhetens

omfattning, kostnader som hyresgästen kan ha nedlagt på lägenheten o. s. v.

Frånsett att en dylik prövning ställer stora krav på nämndens kompetens och

omdöme, synes det förbundet vara principiellt förkastligt att vid bedömandet

av hyrans skälighet hänsyn skall tagas till affärsverksamhetens omfattning.

Det kan icke vara riktigt, att affärshyrornas storlek skall göras direkt beroende

av vinsten på den bedrivna rörelsen och att hyresvärden därigenom

skall få tillgodoföra sig resultatet av affärsmannens duglighet och arbete. Ett

konsekvent genomförande av en sådan princip borde i så fall också föranleda

att den affärsdrivande hyresgästen komme i åtnjutande av hyressänkning,

därest affärsverksamheten skulle visa underskott eller resultera i lägre nettovinst

än vad som finge anses normalt.

Därest den föreslagna hyresregleringen skall erhålla den betydelse och den

effektivitet som avsetts, synes det förbundet nödvändigt att låta densamma i

samma utsträckning och enligt samma principer gälla affärslägenheter och

bostadslägenheter. I annat fall måste det nämligen befaras, att hyresvärdarna

på affärsinnehavarnas bekostnad söka kompensera sig för vad de icke

kunna uttaga av bostadshyresgästerna. Redan nu ha icke saknats exempel,

som klart tyda på en sådan inställning hos fastighetsägaren. Därigenom skulle

affärshyresnivån utsättas för en höjning, som måste få en menlig inverkan på

prisbildningen i allmänhet och som det måste vara ett allmänt intresse att

förhindra.

Byggnadsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke anledning förelåge att tilllämpa

den snävare regleringen på sådana lägenheter, som äro förhyrda av

det allmänna till tjänstelokaler för ämbetsverk, kristidsinstitutioner och dylikt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

39

Förslaget alt undantaga bostadslägenheter i nya f a s t i g h et

e r från den snävare regleringen har tillstyrkts av socialstyrelsen. Man finge

enligt styrelsens mening icke göra en reglering på sådant sätt, att den utöver

vad som nödvändigtvis läge i dess natur motverkade tillkomsten av

nya fastigheter.

Arbetsgivareföreningen, som även tillstyrkt undantaget för nyuppförda fastigheter,

har därvid yttrat:

Sedan krigsutbrottet har byggnadsproduktionen undergått en så avsevärd

fördyring, att privat bostadsbyggnadsverksamhet är helt betingad av möjligheten

att erhålla väsentligt högre hyresavkastning än den för närvarande

normala. Även om byggnadskostnaderna skulle sjunka i sådan grad, att en

privat bostadsbyggnadsverksamhet bleve möjlig till hyror, som ej i alltför

hög grad överstege de normala, skulle en allmän hyresreglering verka starkt

hämmande på nyproduktionen av bostäder. Föreningen vill därför understryka

lämpligheten av det i lagförslaget förutsatta undantaget från hyresregleringen

av lägenheter inrymda i hus, som färdigställts senare än den 1

januari 1942. Föreningen vill särskilt vania för ett sådant tillvägagångssätt,

som tillämpades under föregående hyresregleringsperiod, då nyproducerade

lägenheter, som i 1917 och 1918 års hyresregleringslagar voro undantagna

från lagens bestämmelser, i 1919 års lag underkastades reglering. Dennas utsträckning

även till nya fastigheter medförde en stark sammankrympning av

det privata bostadsbyggandet, varför regleringsförfarandet för nyssnämnda

fastigheters del upphävdes redan år 1920 och ersattes med bestämmelser örn

hyresocker. Föreningen anser det nödvändigt, att i motiven till en blivande

hyresregleringslag göres ett auktoritativt uttalande att avsikten är, att under

krisen nyproducerade fastigheter ej heller senare skola underkastas hyreskontroll,

då i annat fall produktionshämningen kan bli så stark, att endast subventionerad

statlig eller kommunal byggnadsverksamhet kommer att bedrivas

och bostadsbrist uppstå.

Även Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare lia understrukit

vikten av att produktion av nya bostäder icke förhindrades och ined

hänsyn härtill tillstyrkt förslaget.

I denna fråga har däremot priskontrollnämnden varit av motsatt åsikt:

Undantaget för nybyggda lägenheter finner nämnden vara mindre lämpligt.

Motivet till den föreslagna utformningen synes vara det, att hyresregleringen

därigenom icke skulle hämma önskvärd nyproduktion av bostäder.

Såvitt nämnden kan finna innebär emellertid det icke ovanliga påståendet,

att hyresregleringen under och omedelbart efter förra kriget skulle haft sådana

verkningar, en betydande överdrift. Under nuvarande förhållanden

måste tillfredsställandet av det mest trängande bostadsbehovet betraktas som

en samhällelig uppgift. Förslag ha även framförts om långtgående stödåtgärder

för behövligt bostadsbyggande. Bland villkoren för erhållandet av sådant

stöd ingå även vissa bestämmelser rörande hyreskontroll för de på sådant

sätt uppförda fastigheterna. För dessa är alltså en hyresreglering redan genomförd.

Sannolikheten talar för att annan bostadsbyggnadsverksamhet än

den för vilken detta stöd tages i anspråk, liven om hyressättningen begränsas

allenast enligt stadgandet örn nedsättning av oskäliga hyror, torde komma att

ha starkt begränsad omfattning. Anledning synes emellertid enligt nämndens

mening icke föreligga, att från den snävare hyresregleringen undantaga den

byggnadsverksamhet, som undandrager sig den i samband med stödåtgärder
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

na stipulerade kontrollen. Det torde få ankomma på hyresnämnderna, att i

varje särskilt fall fastställa skälig hyra för nytillkomna lägenheter.

Även militära byggnadsutredningen har ifrågasatt lämpligheten av att göra

undantag för nybyggda fastigheter.

Byggnadslånebyrån har förklarat, att det icke syntes välmotiverat att undantaga

de nytillkomna husen från regleringen. Den i promemorian anförda

synpunkten, att en regel av dylikt innehåll skulle vara ägnad att stimulera

produktionen av bostäder torde, enligt vad erfarenheterna från den under

förra världskriget gällande hyresregleringen giva vid handen, vara något

överdriven. Däremot har byrån föreslagit, att hus, som äro eller kunna bliva

underkastade byråns kontroll eller därmed jämförlig reglering, skulle undantagas

från lagens tillämpning. Som skäl härför anför byrån följande:

De för tertiärlånehusen en gång fastställda hyrorna få icke höjas utan

byggnadslånebyråns medgivande. Vid sin prövning härutinnan har byrån att

tillämpa den principen, att allenast verkliga höjningar av utgifterna för fastigheternas

förvaltning kunna föranleda en hyreshöjning. Denna princip är

tydligen densamma som kommit till uttryck i förslaget angående allmän

hyresreglering. Ur nu anförda synpunkter synes sålunda icke något hinder

möta för att hyreskontrollen i tertiärlånehus, sedan byrån en gång lämnat

sina direktiv för hyressättningen, uppgår i den allmänna hyresregleringen.

Hyreskontrollen i tertiärlånehus har emellertid icke allenast ett hyresmarknadspolitiskt

syfte utan avser också att förhindra, att statliga lån och subventioner

kunna komma att tjäna ovidkommande enskilda vinstintressen.

Byrån anser därför, att även örn det ur administrativa synpunkter kunde te

sig naturligt att kontrollen av hyrorna i de genom tertiärlån finansierade

fastigheterna uppgick i den allmänna hyresregleringen, sist anförda omständigheter

göra det nödvändigt, att byråns kontroll över hyressättningen i dessa

fastigheter bevaras.

Vad nu sagts har tillämpning jämväl å sådana med kommunalt stöd uppförda

hus, som underkastas hyreskontroll enligt samma regler som tertiärlånehusen.

Beträffande förhållandet till redan stadgade former av hyreskontroll vill

byrån ytterligare anmärka, att den nu föreslagna allmänna regleringen icke

bör få rubba den byråns hyreskontroll, vilken avser hus som uppförts eller

kunna komma att uppföras med stöd av den statliga långivningen för beredande

av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, s. k.

barnrikehus. Ifrågavarande hus äro av typisk subventionskaraktär och intaga

därför en särställning som hör gälla jämväl i förevarande avseende.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit, att undantaget för nybyggda

fastigheter kunde föranleda en osund spekulation och i händelse av

nedgående fastighetsvärden medföra mindre önskvärda ekonomiska konsekvenser.

Hyresbelopp för lägenheter i dylika hus måste givetvis ställa sig

betydligt högre än i sådana hus, som färdigställts före nyssnämnda dag,

men fråga vore om icke en sådan okontrollerad hyressättning kunde befaras

öva ett otillfredsställande inflytande på hyresnivån i allmänhet.

Länsstyrelsen ansåge därför att hyresnämnden borde lämnas möjlighet

att pröva hyresbelopp i alla hus, oavsett tiden för deras färdigställande, beträffande

de hus som helt tillkommit eller ombyggts efter den 1 januari 1942

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Mcij:ts proposition nr 301.

givetvis under helt andra betingelser än i fråga om andra äldre fastigheter.

Frågan om reglering av ersättning för värme och varmvatten

har socialstyrelsen upptagit till närmare behandling i sitt yttrande över de

värmekostnadssakkunnigas betänkande. Styrelsen hade icke någon anmärkning

att framställa mot innehållet i de båda bränsleklausuler, som de sakkunniga

utarbetat, eller mot de i betänkandet angivna normerna för beräkning

av bränsleandelen i en inklusivehyra. Styrelsen förordade emellertid,

att vid en laglig reglering av hyran endast exklusiveklausulen skulle få tilllämpas.

Därjämte föreslog styrelsen, att det författningsenligt skulle förordnas,

att denna klausul automatiskt skulle tillämpas, oberoende av om hyreskontraktet

förut varit försett med någon bränsleklausul och även oberoende

av om kontraktet uppsagts för reglering av hyresvillkoren, samt alt

detta skulle gälla på de orter där hyresreglering infördes beträffande alla

hyreskontrakt, som kunnat uppsägas efter den 1 januari 1942. Denna gränsdragning

avsåge, att långtidskontrakten icke skulle brytas. De av värmekostnadssakkunniga

angivna normerna för beräkning av bränsleandelen i olika

fall borde komma till användning vid denna tillämpning av exklusiveklausulen.

Till motivering av dessa förslag anför styrelsen:

Det blir för hyresnämnderna ett mycket delikat avgörande att i det enskilda

fallet bestämma, om bränsleklausulen skall vara av exklusive- eller

inklusivetyp. 1 vart fall lär man icke kunna åtnöja sig nied att hyresnämnd

endast skulle förklara, att en av de av Kungl. Maj:t godkända klausulerna

skulle tillämpas, antingen för viss grupp av fastigheter eller för särskild

fastighet, utan att nämnden i samband därmed även skulle yttra sig om

vilkendera av dessa klausuler, som skulle användas. Styrelsen vill påpeka,

att det endast kan bliva i rena undantagsfall som inklusive- och exklusiveklausulen

skulle lämna samma resultat vid beräkningen av hyresgästernas

förpliktelser. Under nu rådande krisartade förhållanden på hyresmarknaden

skulle ett allmänt genomförande av en enda bränsleklausul medföra

en obestridlig praktisk fördel. Styrelsen anser, att de med exklusiveklausulen

obestridligen förenade olägenheterna i avsevärd grad försvinna under

nuvarande ransonering av bränslet. Samtidigt blir denna klausuls avsevärda

fördelar desto mera framträdande.

Att en av Kungl. Majit godkänd klausul sålunda med en gång skall fogas

vid praktiskt taget samtliga hyreskontrakt, innebär förmodligen icke någon

så revolutionerande nyhet, som man kanske i första ögonblicket vöre benägen

att anse. Enligt värmekostnadssakkunnigas förslag, vilket styrelsen i

andra band förordar, skulle nämligen någon höjning av hyresnivån även

efter medgivande av Kungl. Majit icke få genomföras i något fall utan att

en godkänd klausul samtidigt fogades vid kontraktet. Då. det förefaller troligt,

alt undersökningen av fastighetsomkostnaderna kommer att giva vid

handen, att en genomsnittlig stegring av dessa föreligger i förhållande till

förkrigstiden, vid vilket förhållande förutsättningen för ett medgivande örn

hyreshöjning föreligger, och då man vidare måste utgå från att flertalet fastighetsägare

ämna begagna sig av ett dylikt medgivande, torde en godkänd

bränsleklausul ändock komma att tillämpas i mycket stor utsträckning. För
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

delen av enhetliga villkor i fråga om bränslekostnadernas beräkning är emellertid

så stor, att styrelsen icke tvekar att förorda bestämmelser örn tvångsvis

genomförande med en gång av den nya ordningen. Någon kriminalisering

av en dylik bestämmelse torde likväl icke erfordras, utan det torde vara

tillräckligt med den i förslaget upptagna bestämmelsen, att hyresvärd, som

icke ställt sig till efterrättelse meddelat beslut om att viss bränsleklausul skall

tillämpas, blir skyldig att återbära vad han uppburit för mycket.

Slutligen har socialstyrelsen förklarat sig utgå från att promemorian byggde

på den uppfattningen, att en av Kungl. Majit godkänd bränsleklausul

skulle tillämpas i alla de fall, då ett hyreskontrakt uppsagts för reglering

av hyran eller ändring beträffande bränsleersättningen.

Enligt Stockholms handelskammare borde samma förutsättning gälla för

ingripande mot bränsleklausul som för ingripande mot grundhyra. Handelskammaren

finge i detta sammanhang hänvisa till ett uttalande av värmekostnadssakkunniga,

enligt vilket hyresnämnd, om den vid hyreskontrakt

fogade bränsleklausulen icke kunde anses lämna ett missvisande resultat, icke

borde kunna föreskriva, att klausulen skulle ersättas med en av Kungl. Majit

godkänd klausul i andra fall än då kontraktet uppsagts för reglering i ett eller

annat avseende.

Fastighetsägareförbundet har bland annat uttalat sig för att parterna i första

hand böra få fritt avtala om lämplig värmeklausul. Förbundet framhåller

i detta hänseende:

Det synes tveksamt, huruvida förslagets mening är att rätt till ersättning

för värme och varmvatten skall föreligga utan att hyresnämnden i det särskilda

fallet givit tillstånd därtill.

I anslutning härtill bör även klargöras, huruvida och under vilka förhållanden

hyresvärden i allt fall skall äga utan hyresnämndens medgivande betinga

sig den ersättning för värme och varmvatten som föranledes av att

Kungl. Majit eventuellt fastställer vissa ersättningsklausuler.

Överhuvud anser förbundet, att det bör stå parterna fritt att träffa avtal

om vilken värmeklausul som skall tillämpas. Därmed sammanhänger att om

ett hyresavtal, som innehåller värmeklausul, icke blivit uppsagt, så bör den

avtalade klausulen få tillämpas. Sistnämnda förhållande har en utomordentlig

betydelse bland annat på flera orter i södra Sverige, där kontrakten innehålla

en sedvanligen förekommande s. k. exklusiveklausul och vilka kontrakt

nu i mycket stor utsträckning förlängts på grund av underlåten uppsägning.

örn i sådana fall kontraktens värmeklausul skulle tvångsvis ersättas

med någon annan, skulle detta förorsaka synnerlig irritation och även lätt

kunna leda till orättvisor, nämligen med hänsyn till att grundhyrorna beräknats

med hänsyn till innehållet i den speciella värmeklausul som där kommit

till användning och som icke överensstämmer med den av värmekostnadssakkunniga

föreslagna exklusiveklausulen. De sakkunnigas klausul innebär

allenast en reglering av ersättningen för bränslet, under det att den nämnda

speciella klausulen jämväl innefattar en reglering av kostnaderna för skötsel,

reparationer och sotning, vilka kostnader enligt de sakkunnigas förslag

skola ersättas genom hyran i övrigt.

Förslaget att låta hyresnämnd förklara uppsägning ogiltig eller eljest

tvångsvis förlänga hyresavtal har i princip biträtts av socialsty
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

43

reisen, som särskilt framhållit, att man därigenom effektivt torde förhindra

försök att kringgå lagstiftningen genom bildande av bostadsrättsföreningar.

En tendens i sådan riktning hade framträtt omedelbart, då det blivit bekant,

att en hyresreglering skulle komma att genomföras. I och för sig medförde

lagstiftningen enligt förslaget visserligen icke något hinder mot att bilda nya

bostadsrättsföreningar, men en hyresgäst kunde icke tvingas bort från den av

honom förhyrda lägenheten på den grund, att han erbjödes inköpa lägenheten

men vägrade göra detta. Såldes lägenheten till annan person, visste köparen

alltid, att han ej mot den hyresgästs önskan, som för tillfället förhyrde

lägenheten, kunde tvinga sig till att få bebo lägenheten. Givet vore, att hyresnämnderna

vid prövning av dessa otvivelaktigt ofta mycket känsliga ärenden

måste taga hänsyn till alla omständigheter av ömmande natur i det särskilda

fallet. Styrelsen ville tillägga, att någon skillnad i detta avseende icke

borde göras mellan nybildade och äldre bostadsrättsföreningar. Lagstiftningen

avsåge att skydda hyresgästerna, och därför borde principiellt någon skillnad

icke göras i fråga örn en hyresgäst, som förhyrde en lägenhet i ett bostadsföreningshus,

och en hyresgäst, som förhyrde sin lägenhet av en annan hyresvärd.

I fråga örn den närmare utformningen av förslaget om ogiltigförklaring

av uppsägning har socialstyrelsen framställt följande anmärkning:

Styrelsen kan icke finna annat än att hyresnämnd omöjligen kan stanna

vid en prövning av om uppsägningen är ogiltig. Resultatet av ett beslut om

att en uppsägning är ogiltig skulle, om beslutet, som väl troligen praktiskt

taget alltid komme att bliva fallet, fattas efter uppsägningstidens utgång, bliva,

att hyresvärden förhindrades att förrän i samband med nästföljande uppsägningsperiod

genomföra en hyreshöjning, som väl icke vore så stor, som

den han nu begärt, men som kunde betecknas såsom skälig. Nämnden måste

därför även angiva, vilken hyra som hyresvärden skäligen får taga. Detta

gäller i varje fall, örn promemorians förslag till reglering av hyran för affärslägenheter

genomföres. Ordet ogiltig synes vid en sådan reglering vara felaktigt

och bör i stället beträffande affärslägenheter utbytas mot en bestämmelse,

att hyresnämnden skall kunna föreskriva om förlängning av avtalet

på skäliga villkor. Genomföres däremot socialstyrelsens förslag till reglering

av hyresnivån för affärslägenheter, kan ordet ogiltig bibehållas. För bostadslägenheter,

som uthyras i möblerat skick eller äro belägna i nya fastigheter,

måste dock i varje fall bestämmelsen utbytas mot en föreskrift örn att hyresnämnd

äger medgiva förlängning av hyresavtalet på skäliga villkor.

Byggnadslånebyrån har framställt anmärkning mot förslaget, att initiativet

till tvångsförlängning av hyresavtal skulle ligga hos hyresgästen. Byrån

föreställde sig, att en dylik regel skulle visa sig tämligen värdelös i praktiken

därigenom att många hyresgäster av ovilja mot att ställa till bråk eller rent

av oförmåga att bevaka sina rättigheter komme alt underlåta att påkalla

hyresnämndens prövning. En regel liknande den, sorn funnits upptagen i 8 fj

i 1921 års lag med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring

ni. m.. nämligen att en uppsägning mot hyresgästs vilja skulle vara ogiltig,

därest icke hyresvärden crhölle hyresnämndens godkännande därtill, syntes

mera ägnad att tillgodose kravet att hyresgästen skulle vara skyddad mot

godtycke från hyresvärdens sida. Vad nu sagts borde mutatis mutandis äga

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

tillämpning jämväl på bestämmelsen i förslaget, att hyresavtal slutet för viss

tid utan förbehåll om uppsägning skulle kunna förlängas mot hyresvärds

vilja.

Byggnadslånebyråns ordförande, byråchefen Kurt Bergström, har därjämte

framhållit, att uttrycken ''strida mot god sed i hyresförhållanden eller

eljest vara obillig mot hyresgästen’ vore skäligen vaga och sannolikt även

ofta praktiskt oanvändbara. Såsom ett exempel härå kunde anföras det fall,

där hyresvärden önskade övergå från hyresavtal till köpeavtal i enlighet med

lagen om bostadsrättsföreningar.

Hyresgästernas riksförbund har ansett, att initiativet till ingripande från

hyresnämndens sida borde utgå från hyresvärden.

Befolkningsutredningen har ifrågasatt, om icke reglerna rörande uppsägning

borde preciseras och skärpas, då det gällde familjer med barn. I motiveringen

till lagutkastet hade anförts, att en barnrik familjs bostadsbehov

borde föranleda särskilt beaktande vid prövningen huruvida en uppsägning

stöde i strid mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vore obillig mot

hyresgästen. Det förefölle lämpligt, att en föreskrift av denna innebörd

finge uttryck i själva lagtexten.

Även drätselkammaren i Linköping har understrukit behovet av skydd

mot uppsägning av barnrika familjer.

Stockholms handelskammare har funnit, att förslaget om tvångsförlängning

av hyresavtal icke lämnade tillräckligt utrymme för hänsynstagande till

hyresvärdens intressen. Härom anför handelskammaren följande:

Örn exempelvis en fastighetsägare behöver för egen räkning disponera en

lägenhet i sin fastighet, skulle han enligt formuleringen av stadgandet icke

kunna med laga verkan uppsäga vederbörande hyresgäst, om uppsägningen

vore obillig mot denne. I detta liksom i andra fall bör emellertid en avvägning

ske av hyresvärdens och hyresgästens intressen. Ehuru detta, enligt vad

som framgår av motiven, också varit avsikten, har denna mening dock icke

kommit till uttryck i lagtexten, som därför på förevarande punkt bör givas

en häremot svarande ändrad lydelse. För den händelse hyresavtal om bostadslägenhet

slutits för viss tid utan förbehåll om uppsägning och hyresgästen

givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten efter den

avtalade hyrestidens slut, äger nämnden enligt förslaget på framställning av

hyresgästen förlänga hyresavtalet. I hyresvärdens intresse bör emellertid en

viss tidpunkt, före vilken hyresgästen har att meddela hyresvärden sin önskan

att behålla lägenheten, i lagtexten fixeras.

Fastighetsägareförbundet har uttalat, att nu ifrågavarande bestämmelser

skulle medföra ogynnsamma verkningar och har därom yttrat:

Förbundet har tidigare anfört, att hela hyresregleringslagstiftningen är

synnerligen betänklig med hänsyn till de ogynnsamma verkningar den kan

få i fråga om bostadsproduktionen. Följderna komma att bli ännu menligare,

därest man sätter i kraft bestämmelser med den tendens, som här föreslås.

Klart är att gentemot den första ogiltighetsgrunden —- att uppsägningen

strider mot god sed — icke kan från fastighetsägarehåll invändas, att hyresvärden

bör anses berättigad att förvalta sin fastighet i strid mot god sed.

Mot den andra ogiltighetsgrunden — att uppsägningen är ''obillig’ mot hyresgästen

— måste emellertid en allvarlig gensaga göras.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 301.

45

I 1917 års regleringslagstiftning angavs såsom norm för bedömandet, huruvida

samtycke till uppsägning kunde lämnas, att hyresvärdens och hyresgästens

skäl skulle vägas mot varandra. Såvitt ordalagen i det riu föreliggande

förslaget utvisar, synes en dylik avvägning icke ens vara åsyftad. Så

snart uppsägningen medför obilliga verkningar för hyresgästen, skall den

nämligen —- enligt lagrummets ordalydelse — vara ogiltig. Frågan örn ogiltigheten

skall således bedömas uteslutande ur synpunkten av hyresgästens

intresse att icke drabbas av någon obillighet. Detta innebär, att hur välgrundade

och lojala skäl hyresvärden än kan anföra för sin uppsägning och hur

obilligt det än skulle vara för honom att icke få disponera över lägenheten,

så skola dessa skäl i och för sig aldrig få väga över hyresgästens. Att hyresvärden

exempelvis kan vara i behov av lägenheten för någon anställd eller

i övrigt för egen räkning eller för någon anhörig är således något som aldrig

får givas företräde, om hyresgästen exempelvis har svårigheter att skaffa sig

annan bostad.

Bestämmelserna örn tvångsförlängning av hyresavtal komma att medföra

sådan fastlåsning av lägenhetsmarknaden, som under förra världskriget ledde

till det ohållbara tillstånd, som till slut sprängde hela lagstiftningen. Belysande

härutinnan är vad jämväl i promemorian åberopats därom att den

naturliga omflyttningen tillintetgjordes genom uppsägningsförbudet, något

som bl. a. för Stockholms vidkommande hade den paradoxala verkningen,

att ren bostadsnöd uppkom, ehuru antalet eldstäder i förhållande till folkmängden

ökades.

Vid bedömande huruvida en uppsägning skall ogiltigförklaras, synes det

följaktligen icke böra komma ifråga annat än att parternas intressen alltid

skola vägas mot varandra, och förbundet håller bestämt före, att den enda

lösning i dylikt hänseende, som kan betecknas såsom åtminstone i någon

män rationell, är att uppsägningar, som icke stå i strid mot god sed i hyresförhållanden,

alltid skola vara giltiga, såvida icke skäl av synnerlig vikt tala

däremot. Under alla förhållanden måste det kravet upprätthållas, att uppsägning

som verkställts för att bereda hyresvärden möjlighet att själv eller

för anställda eller sina anhöriga taga lägenheten i besittning, skall gälla.

Även drätselkammaren i Gävle har uttalat, att bestämmelserna ifråga alltför

ensidigt tillgodosåge hyresgästens intresse.

Yttranden över värmekostnadssakkunnigas betänkande.

I de yttranden, som avgivits över värmekostnadssakkunnigas betänkande,

råder enighet därom, att hyresvärden bör vara berättigad att vid en hyresreglering

betinga sig ersättning av hyresgästen för ökningen av bränslekostnaderna.

I fråga om den lämpligaste metoden för bestämmande av denna ersättning

råda emellertid delade meningar. I valet mellan exklusive- och iuklusivekontrakt

för normala tider råder så gott som undantagslöst den uppfattningen,

att inklusivesystemet är att föredraga. Endast drätselkammaren i

Malmö föredrager exklusivesystemet även under normala tider.

För nu rådande förhållanden har inklusivesystemet förordats av

bland andra byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

bränslekommissionen, byggnadsluncbyrån, Göteborgs stadskollegium, fastighetskontoret

i Göteborg, drätselkamrarna i Göteborg och Växjö, fastighetsägareförbundet,

hyresgästernas riksförbund, Gävle hyresgästförening, fastighetsaktiebolaget

Huvudstaden, Sveriges köpmannaförbund, byggnadstekniska

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

föreningen i Göteborg, svenska värme- och sanitetstekniska föreningen, Sveriges

rörledningsfirmors förening och ordföranden i Göteborgs nämnd för

medling i hyrestvister.

Av de uttalanden, som gjorts till förmån för inklusivesystemet, må här anföras

vad byggnadsstyrelsen anfört:

Av stor vikt är att bestående avtal och förhållanden icke utan verkligt skäl

ändras. Det är därför välbetänkt, att nu gällande avtal få fortgå oförändrade,

där parterna äro överens. Bestämmelsen härom bör emellertid kompletteras

därmed att nu gällande klausuler få användas även i fortsättningen mot villkor

att, då så påfordras, hyresvärd inför hyresnämnd eller annat forum kan

visa, att den av honom tillämpade bränsleklausulen giver ungefär samma

resultat som de nya klausulerna. Likaså att i de fall, då endast ett fåtal nya

hyresavtal erfordras i en fastighet, dessa nya avtal få träffas med samma

klausul som redan gäller för övriga hyresgäster, därest det icke befinnes, att

densamma avviker från det värde, som skulle hava erhållits vid användande

av den nya klausulen.

De sakkunniga hava lämnat en värdefull och klarläggande utredning över

förhållandena med fastigheters uppvärmning och förseende med varmvatten.

Begagnandet av de föreslagna klausulerna torde vara enklare än vad det vid

första påseende kan synas, åtminstone när det gäller beräkning på grundval

av 1937—1939 års medelförbrukning av bränsle. Ehuru i och för sig mycket

redig torde dock värmebehovsberäkning av de flesta hyresvärdar och hyresgäster

komma att anses alltför komplicerad.

Huruvida de rätt många bestämmelserna i praktiken komma att giva mer

rättvisa än andra klausulers, torde icke kunna klarläggas, förrän de prövats

under en vinter. Man bör därför icke brådstörtat föreskriva obligatorisk användning

av desamma i de hus, där nuvarande klausuler visat sig rimliga.

Det torde icke kunna undvikas, att ett avsevärt merarbete drabbar både fastighetsförvaltningarna

och hyresgästerna, om exklusiveklausulen behöver tillgripas

vid smalhus o. dyl. i stället för de sakkunnigas inklusiveklausul.

Hellre än exklusiveklausulen torde de flesta föredraga på förhand överskådliga

ersättningar enligt en lättförståelig men kanske ej fullt så väl anpassad

klausul. En hyresvärd måste ju nämligen arbeta med en hel mängd

rörliga utgiftsfaktorer även i andra avseenden än bränslet.

Vid övervägande av nu anförda synpunkter framkommer frågan, huruvida

icke en inklusiveklausul kunde utarbetas så beskaffad att man på grundval

av blott tre faktorer kunde uträkna värme- eller bränsletillägget för varje

kvartal. De tre faktorerna skulle vara justerade bränsleförbrukningstal pr

m2, lägenhetens golvyta samt det vid respektive tidpunkter beräknade verkliga

medelpriset å bränslet (givetvis minskat med grundpriset på det i grundhyran

ingående bränslet).

Med väl avvägda bränsleförbrukningstal skulle en ''golvyteklausul’ kunna

utarbetas och bliva i stort sett lika användbar som förut berörda inklusiveklausul.

Till slut må framhållas, att det vid definitivt fastställande av någon uppvärmnings-

eller bränsleklausul har ofantligt liten betydelse, om några få

hyresvärdar med goda hus och välskötta värmeanläggningar skulle få en

mindre behållning av bränsletilläggen, mot det förhållandet att det stora flertalet

av hyresgästerna sannolikt få rättvisare och ofta lägre ersättningar än

enligt exklusivesystemet samt att sagda ersättningar bliva nära likformiga

inom liknande hustyper.

Det väsentligaste önskemålet för de flesta hyresgäster torde vara att någorlunda

kunna förutse här berörda ’tilläggshyra\ vilket endast blir möj
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

47

ligt med ett inklusivesystem. Detta tiar bland annat varit påtagligt under innevarande

vinter med sina hela tiden relativt fasta bränslepriser.

Enligt styrelsens mening måste inklusiveklausnl anses lämpligast både under

nuvarande exceptionella förhållanden och under normala tider samt vid

ett fredsslut, men den av sakkunniga föreslagna exklusiveklausulen hör få användas,

när parterna därom överenskomma eller hyresnämnd så finner nödvändigt

föreskriva för viss fastighet. Förslaget örn återbäring bör ur förenklingssynpunkt

helst utgå.

Nuvarande klausuler böra få bibehållas av värdarna, när det icke visat sig,

alt den gamla klausulen medför väsentlig merkostnad för hyresgäst i förhållande

till av de sakkunniga föreslagna klausuler.

I andra yttranden åberopas i huvudsak vad de sakkunniga anfört om att

exklusivesystemet icke ger hyresvärden något direkt intresse av bränslebesparing.

Sveriges köpmannaförbund har anfört:

De sakkunniga ha själva framhållit, att inklusivesystemet är det under

normala förhållanden naturligaste och enklaste för såväl hyresvärd som hyresgäst

samt att det jämväl är möjligt att med tillämpning av detta system

på ett tillfredsställande sätt reglera bränsleersättningen under nuvarande

komplicerade ransoneringsförhållanden. Med hänsyn härtill synes det förbundet,

att en allmän övergång till ett exklusivesystem icke kan anses till

rådlig, särskilt som mot detta system kan riktas allvarliga erinringar.

Enligt förbundets mening är nämligen exklusivesystemet, i varje fall med

den utformning som föreslagits av de sakkunniga, behäftat med avsevärda

nackdelar ur såväl nationalekonomiska som privatekonomiska synpunkter.

Genom att överflytta de faktiska bränslekostnaderna på hyresgästen får hyresvärden

icke längre något intresse av att hålla dessa kostnader nere, åtminstone

så länge det råder sådan brist på lägenheter, att han icke behöver

riskera att ej få lägenheterna uthyrda, även om bränslekostnaderna för fastigheten

skulle vara relativt höga. Genomförandet av ett exklusivesystem skulle

därigenom medföra en allvarlig risk för en genomgående försämring med

hänsyn till bränslets effektiva utnyttjande. Även örn en genomsnittlig försämring

av värmeanordningarnas effektivitet skulle vara av tämligen begränsad

omfattning och för den enskilde hyresgästen icke medföra någon mera beaktansvärd

kostnadsökning, skulle den emellertid innebära en nationalekonomisk

förlust av icke obetydlig storleksordning.

Att man icke får överskatta det resultat, som kan uppnås med en kollektiv

sparsamhet, som förutsättes bliva följden av att intresset för god värmeoch

varmvattenhushållning överflyttas från hyresvärden till hyresgästerna,

har av de sakkunniga uttryckligen framhållits. Dessutom synes det förbundet,

att en viss betydelse måste tillmätas det förhållandet, att vid tillämpning

av exklusivesystemet en hyresgäst med hög förbrukning av värme och varmvatten

kommer att gynnas på bekostnad av en hyresgäst med låg sådan förbrukning,

olikheterna må sedan bero på olika behov, slöseri eller sparsamhet.

Detta måste enligt förbundets mening anses vara synnerligen otillfredsställande

och kan befaras medföra misstroende och missämja mellan fastighetens

hyresgäster.

Vidare vill förbundet framhålla, att ett införande av exklusivesystemet med

hänsyn lill eftersläpningen på hyresmarknaden torde komma att medföra

att systemet skulle bliva bestående under en avsevärd tid efter det de nuvarande

krisförhållandena upphört. Det må erinras örn att det i Malmö

under föregående världskrig införda exklusivesystemet fortfarande där tilllämpas.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Inklusiveklausulen bär enligt förbundets mening bl. a. den fördelen, att

den anknyter till redan förefintliga och i stor utsträckning praktiskt tillämpade

principer. Med de ändringar, som vid utarbetandet av den nya inklusiveklausulen

företagits i jämförelse med tidigare tillämpade sådana klausuler,

främst eldstadsberäkningens utbytande mot en fördelning efter lägenhetsytan

samt införandet av särskilda förbållandetal, torde man också ha

undanröjt de främsta orsakerna till det misstroende mellan parterna, varom

talas i betänkandet.

Inklusivesystemets utan jämförelse största förtjänst anser förbundet emellertid

vara, att hyresvärden får ett direkt intresse av att nedbringa värmekostnaden.

Tillämpningen av inklusivesystemet medför dessutom, att hyresgästen befrias

från ansvaret för de variationer i bränslekostnaderna, som förorsakas

av stränga och milda vintrar.

I andra yttranden betonas starkt nödvändigheten av kontrollanordningar,

om exklusiveklausulen skall tillämpas.

Göteborgs stadskollegium har anfört:

Det synes böra framhållas den skillnad i fråga om möjligheten att kontrollera

den debiterade kostnadsökningens skälighet, som föreligger mellan inklusive-

och exklusivesystemet. Vid inklusivesystemet fordras i stort sett

endast kontroll av själva beräkningsförfarandet, vid exklusivesystemet måste

även bränslemängderna kontrolleras, ja en effektiv kontroll måste även utsträckas

till skötseln av eldningen och uppvärmningsanläggningen. Det är

givet att behovet av en sådan detaljerad kontroll måste medföra risk för

konflikter mellan hyresgäster och hyresvärdar och att anledningarna till

sådana konflikter i hög grad måste ökas just under kristiden.

Ordföranden i Göteborgs nämnd för medling i hyrestvister har i huvudsak

anfört:

Den kontroll, som de sakkunniga förutsätta skola ske av hyresvärdens

bränsleutlägg från hyresgästernas sida, torde endast komma att äga rum i ett

fåtal fall, åtminstone om ej hyresgästerna äro organiserade i hyresgästföreningar.

Under den förflutna vintern lia sannolikt icke många hyresgäster

kontrollerat, efter vilka grunder tilläggen utgått. De torde inte ens ha förstått,

hur beräkningen skett. Hyresvärd, som genom hyresregleringslagen anser

sig ha erhålllit för låg hyra, kan lätt frestas att tillgodose sig genom

manipulationer med de bränslekvantiteter, som uppgivas förbrukade. Kontrollsvårigheter

kunna även uppstå därigenom att hyresvärden för oordentliga

rä"kenskaper. Förlikningskommissionen i Göteborg har sålunda konstaterat,

att i åtskilliga fall räkenskaper antingen icke alls förts eller också förts

på sådant sätt att undersökning varit omöjlig, övergång till exklusivesystemet

kommer att för ett stort antal människor förorsaka mycket bryderi och

även skapa en kanske orättvis omvärdering av hyrorna. Även om fastighetsägaren

iakttager rationalisering och god värmeekonomi, .kommer vid exklusivesystemet

misstanke alltid att föreligga från hyresgästernas sida, att fastighetsägaren

icke iakttager nödig sparsamhet. Här finnes en rik källa till

tvister, varav man haft erfarenheter i Göteborg. Exklusivesystemet har vidare

den nackdelen, att det måste införas i samtliga lägenheter inom en fastighet

samtidigt. Finnes både april- och oktoberkontrakt, uppstå alltid vissa

svårigheter. Man kan överhuvud vid exklusivesystemet räkna med'' uppkomsten

av en mängd individuella tvister. Organisationernas möjligheter att härvid

medverka till utjämning och enhetlig praxis torde vara väsentligt mindre

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 301.

49

än vid inklusivesystemet. De tvister, som kunna uppkomma vid inklusivesystemet,

bliva mest av principiell art, varför organisationerna i sådant fall

lättare kunna slita desamma.

Fastighetsägareförbundet bär anfört de vanligen åberopade nationalekonomiska

och privatekonomiska skälen för inklusivesystemet. Förbundet

har vidare påpekat, att exklusivesystemet fordrade kontroll från hyresgästernas

sida, vilket lätt kunde leda till tvistigheter mellan parterna. Enligt

vad som ofta framhållits från fastighetsägarehåll förelåge icke alltid det förtroendefulla

samförstånd mellan parterna, som de sakkunniga syntes förutsätta

i fråga örn värmehållningen. Förbundet har även erinrat om vissa

svårigheter att erhålla lagsökning på grundval av de föreslagna klausulerna,

särskilt exklusiveklausulen.

Exklusivesystemet återigen har förordats av socialstyrelsen, länsstyrelserna

i Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Kopparbergs och Västerbottens

län, priskontrollnämnden, arbetsmarknadskommissionen, 1940 års militära

byggnadsutredning, Stockholms handelskammare, dråtselkamrarna i

Malmö, Borås, Karlskoga, Luleå och Ljungby, svenska stadsförbundet, fastighetsägareföreningarna

i Gävle, Härnösand och Visby, hyresgästernas sparkasse-

och byggnadsföreningars riksförbund, Östersunds hyresgästförening,

länsarkitekterna i örebro och Östergötlands län samt magistraten i örebro.

Socialstyrelsens synpunkter ha återgivits i det föregående.

Priskontrollnämnden har anfört:

Vid ett val mellan de håda systemen finner nämnden — som anser inklusivesystemet

avgjort vara att föredraga under normala förhållanden — i likhet

med de sakkunniga att under rådande extraordinära förhållanden exklusivesystemet

bör givas företräde. Härmed skulle även vinnas den fördelen,

att de väsentliga svårigheter vid bränsletilläggets uträknande, som vid inklusivesystemets

tillämpning föreligga med hänsyn till bl. a. användningen avolika

slags bränslen och inskränkningar i varmvattenförbrukningen, bortfalla.

I övrigt lia ett stort antal synpunkter och önskemål framkommit med avseende

å bränsleklausulernas utformning. I åtskilliga fall ha klausulerna förklarats

vara alltför invecklade. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av

byggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kristianstads och

Skaraborgs län, Stockholms fastig hets nämnd, Stockholms byggnadsnämnd,

fastighetsägareförbundet, fastighetsägareföreningarna i Gävle, Uppsala och

Östersund, fastig hetsaktiebolaget Huvudstaden, hyresgästernas s parkasse- och

byggnadsföreningars riksförbund, Göteborgs fastighetskontor, byggnadstekniska

föreningen i Göteborg, Göteborgs handelskammare, Göteborgs stadskollegium

och ordföranden i Göteborgs nämnd för medling i hyrestvister.

I sitt yttrande härom har Överståthållarämbetet anfört, att de föreslagna

klausulerna näppeligen vore lämpade att oförändrade fastställas till uteslutande

användning. På grund av sin svårbegriplighet för gemene man kunde

de föranleda stora besvärligheter och medföra ökning av myndigheternas

arbetsbelastning. Gemene man hade ett livligt intresse av att kunna sätta

sig in i den verkliga innebörden av bestämmelse! na. Fastighet sägare förbun
Mhang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301.

t

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

det har yttrat, att det mot bakgrunden av erfarenheten av hittills tillämpade

klausuler framstode som uppenbart, att endast ett ringa fåtal fastighetsägare

och hyresgäster skulle kunna tillämpa de föreslagna klausulerna utan

anlitande av sakkunskap.

Departementschefen.

Den inledningsvis lämnade redogörelsen för bvggnadsproduktionens

utveckling och läget på hyresmarknaden ger vid

handen, att en allvarlig fara för hyreskris föreligger. Visserligen har hyresnivån

i stort sett ännu icke undergått någon mera avsevärd höjning, men

byggnadsproduktionen har efter krigsutbrottet minskat i sådan grad, att den

är långt mindre än behovet, trots omfattande stödåtgärder från det allmännas

sida. Under sådana omständigheter föreligger risk för att knappheten på lägenheter

skall medföra avsevärda hyreshöjningar. Även om fastighetsägarnas

organisationer söka motverka en sådan utveckling, finns det inga garantier

för att detta blir möjligt.

Såsom framhållits i promemorian skulle en allmän höjning av hyresnivån

medföra svårartade sociala och ekonomiska olägenheter. För stora befolkningsgrupper

är bostadskostnaden en av de största utgiftsposterna. En mera

avsevärd höjning av denna oundvikliga utgift skulle därför vålla stora ekonomiska

svårigheter, särskilt för de mindre bemedlade. Dessa svårigheter skulle

göra sig så mycket mera gällande, som befolkningens realinkomster redan

i stor utsträckning blivit minskade på grund av kristidsförhållandena.

Bostadsbristen har gjort sig särskilt kännbar i fråga om smålägenheter, vilket

även bidrager till att trycket av en hyresstegring särskilt tungt skulle

drabba de mindre bemedlade.

Ur allmänt ekonomiska synpunkter är det synnerligen angeläget att hindra

en avsevärd hyresökning på grund av de inflatoriska verkningar, som skulle

följa härav. Hyrespriserna ha stor betydelse för den allmänna prisnivån, dels

direkt genom att de ingå i levnadskostnaderna dels också indirekt bland annat

genom att affärernas hyresomkostnader inverka på varupriserna.

Hyresprisernas inverkan på fastighetsvärdena måste även beaktas, ökade

hyror utlösa snabbt höjda värden på fastigheterna. Härvid uppkomma risker

för en senare krisartad utveckling, då bostadsproduktionen åter når en

större omfattning eller då en allmän reduktion av prisnivån inträder till

följd av en förbättring av varuförsörjningen. En höjning av fastighetsvärdena

under angivna förutsättningar bör såvitt möjligt förebyggas.

Med hänsyn till de omständigheter som nu angivits har i promemorian

gjorts gällande, att en laglig reglering av hyrespriserna är ofrånkomlig, även

om en dylik åtgärd kan medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser.

I remissyttrandena har denna uppfattning icke mött invändningar från något

annat håll än från fastighetsägarnas organisation. Jag finner också läget sådant,

att en hyresreglering är nödvändig.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 301.

51

De allmänna riktlinjer för en dylik reglering, som uppdragits i

promemorian, ha i stort sett tillstyrkts i yttrandena och synas i huvudsak

ägnade att ligga till grund för lagstiftningen.

Den viktigaste av de olika frågor, som här uppkomma, nämligen regleringen

av hyrespriserna för bostadslägenheter, har i promemorian lösts på det sättet,

att hyresnivån fixerats på grundval av den hyra, som varje lägenhet betingade

vid en viss tidpunkt, den s. k. grundhyran. Det skall vara förbjudet för

hyresvärden att betinga sig eller mottaga högre hyra än som motsvarar grundhyrans

belopp. Detta skall gälla, oavsett örn samma hyresgäst bor kvar i lägenheten

eller örn hyresavtal ingås med ny hyresgäst. Något hinder mot att

sluta avtal örn en lägre hyra än grundhyran skall naturligtvis ej finnas. Med

denna anordning vinner man en fast övre gräns för hyrespriserna, vilket synes

nödvändigt med hänsyn till de stora påfrestningar på dessa, som bostadsbristen

kan medföra. Förslaget innebär visserligen en schematisk prissättning,

men en noggrann skälighetsprövning av varje hyras storlek skulle uppenbarligen

medföra en mycket stor arbetsbelastning för de beslutande organen

utan att likväl någon säker garanti kunde vinnas för ett fullt rättvist resultat.

I sådana fall, där den angivna bestämningen av grundhyran skulle

medföra obilliga verkningar, skall enligt förslaget rättelse kunna vinnas genom

dispenser.

Då det gäller att avgöra, om och i vad mån en allmän höjning bör medgivas

av den hyresnivå, som sålunda fixerats genom grundliyrorna, har promemorian

i stort sett anslutit sig till de riktlinjer som hittills följts vid den

statliga priskontrollen. Den minskning i tillgången på bostäder, som för närvarande

inträtt, förutsättes sålunda icke få motivera hyresstegring. Ej heller

ha fastighetsägarna ansetts böra få kompensera det för närvarande minskade

realvärdet av hyresinkomsterna genom ökade hyror. Den enda grund, som

erkänts för en allmän höjning av hyresnivån, utgöres av stegring av de löpande

omkostnaderna för fastighetsförvaltning.

Vad sålunda föreslagits torde för närvarande böra godtagas som norm för

regleringen. En eventuell skärpning av den statliga prispolitiken måste tydligen

medföra, att frågan örn hyresnivåns reglering blir föremål för förnyad

omprövning. Därvid måste naturligtvis även tagas hänsyn till de särskilda

förhållanden, som då föreligga på bostadsmarknaden.

En höjning av hyresnivån till följd av stegrade omkostnader sker enligt

promemorian icke genom prövning av varje särskilt fall utan genom generellt

beslut för kommuner, som beröras av kostnadsstegringen. Detta förslag

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden utom det som

avgivits av fastighetsägareförbundet. Enligt förbundets mening borde ingripande

få äga rum allenast då hyresvärden betingat sig oskäligt hög hyra.

Den föreslagna anordningen torde vara lämplig. Ett motsatt förfarande skulle

medföra stora praktiska svårigheter utan motsvarande fördelar. Beslut som

här avses torde i enlighet med förslaget böra erhålla formen av ett medgivande,

att avtal må ingås örn höjning av hyrorna inom den gräns, som angi
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ves av en viss procent på den för varje fall gällande grundhyran. Med hänsyn

till omkostnadernas variationer böra särskilda procenttal kunna fastställas

för olika slag av lägenheter. Skillnad kan sålunda behöva göras t. ex.

mellan äldre och nyare fastigheter.

För att möjliggöra slutandet av hyresavtal för bestämd tid med fast hyrespris

torde beslutet böra avse viss angiven tid, t. ex. ett hyresår.

Beslut om medgivande till generell höjning av hyrespriserna inom kommun

skall enligt den remitterade promemorian meddelas av Kungl. Majit.

Det torde emellertid av flera skäl vara lämpligt att inrätta ett särskilt organ

för central prövning av frågor som avses i förslaget, främst för avgörande

av klagomål mot hyresnämndernas beslut. Åt detta organ, som synes böra

benämnas statens hyresråd, bör jämväl kunna uppdragas att pröva, huruvida

medgivande till generell höjning av hyrespriserna inom en kommun bör

givas. Frågan om sammansättningen av hyresrådet och den personal, som

erfordras för dess verksamhet kommer att bliva föremål för närmare övervägande

i samband med begäran örn anslag för ändamålet. I detta sammanhang

må endast framhållas, att i rådet böra vara representerade juridisk,

social och ekonomisk sakkunskap, varjämte samarbete bör äga rum bland

annat med priskontrollnämnden. Givetvis böra även representanter för fastighetsägare

och hyresgäster erhålla tillfälle att i rådet framföra sina synpunkter.

Prövningen av frågan, huruvida generellt tillstånd till hyreshöjning skall

lämnas och vilka procenttal som därvid skola bestämmas, torde böra innefatta

en uppskattning av de genomsnittliga kostnadsökningarna för fastighetsförvaltning.

Vid denna uppskattning, vars utfall delvis blir beroende på

de normer för den allmänna priskontrollen som tillämpas, måste åtskillnad

göras mellan olika slag av omkostnader.

I promemorian har till en början framhållits, att bränslekostnaderna

icke borde tagas i beräkning i detta sammanhang utan göras till

föremål för särskild reglering. Om lämpligheten härav har ingen meningsskiljaktighet

rått i yttrandena. Jag återkommer senare till frågan om ersättningen

för dessa kostnader.

Däremot ha skilda uppfattningar gjort sig gällande rörande reparationskostnaderna.

I promemorian har föreslagits en uppdelning mellan olika

slag av sådana kostnader för att undvika, att hela hyresnivån belastades med

prisstegringen för de reparationer, som medföra avsevärd förbättring av enskilda

lägenheter. Sådana reparationer som t. ex. mera genomgripande målning

eller omtapetsering av en lägenhet skulle alltså enligt promemorian icke

medräknas vid den generella prövningen utan i stället medföra rätt att påkalla

hyreshöjning i det enskilda fallet. Däremot skulle kostnadsökningen för

löpande småreparationer i lägenheterna beaktas vid avvägningen av den allmänna

hyresnivån, och detsamma skulle gälla i fråga om prisstegringen på

sådana reparationer, som icke beröra någon viss lägenhet, t. ex. utvändig målning.

Gentemot en sådan uppdelning har socialstyrelsen anfört, att den skulle

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

53

medföra stora praktiska svårigheter vid de för dessa frågors bedömande erforderliga

kostnadsberäkningarna och dessutom leda till obilliga resultat för

hyresgästerna i enskilda fall. I en välskött fastighet brukade nämligen reparationer

genomföras successivt i de olika lägenheterna, och det skulle innebära

en orättvisa, om de hyresgäster, som stöde i tur att få sin lägenhet reparerad

efter hyresregleringens införande, skulle få högre hyrespriser än de,

som erhållit reparationer dessförinnan. Med hänsyn till vad socialstyrelsen

sålunda anförts synes det lämpligast att vid avgöranden om generell hyreshöjning

icke göra skillnad mellan olika slag av reparationer. Däremot torde

ombyggnads- och ändringsarbeten, som icke utgöra löpande underhåll utan

medföra standardhöjning av en viss lägenhet, t. ex. inredande av badrum,

icke böra medtagas i detta sammanhang utan medföra rätt till höjning av

grundhyran i det enskilda fallet. I promemorian har vidare framhållits, att

reparationer verkställas i betydligt mindre omfattning än vanligt under nuvarande

kristidsförhållanden, även om fastigheternas löpande underhåll naturligtvis

icke kunde eftersättas alltför mycket. Att hänsyn bör tagas till

detta förhållande vid prövning av kostnadsstegringamas inverkan på hyresnivån

följer redan av en tillämpning på ifrågavarande område av de riktlinjer

för den allmänna priskontrollen som hittills tillämpats.

I fråga örn fastigheternas kreditkostnader har i promemorian anförts,

att stegringen av dessa borde beaktas vid Kungl. Maj:ts generella

avgöranden om hyreshöjning, men att man för närvarande icke behövde räkna

med någon allmän kostnadsökning på denna punkt med hänsyn till det

nuvarande låga ränteläget. Priskontrollnämnden har instämt häri. Socialstyrelsen

och fastighetsägareförbundet ha däremot framhållit, att räntenivån

undergått höjning sedan åren närmast före krigsutbrottet. Socialstyrelsen har

vidare påyrkat, att stegrade ränteomkostnader icke skulle beaktas vid den

generella prövningen utan i stället medföra rätt till hyreshöjning i det enskilda

fallet. Till stöd härför har styrelsen i främsta rummet åberopat, att denna

omkostnadspost företer mycket skiljaktig utveckling för olika fastigheter och

att en generell prövning därför icke skulle verka rättvist. Detta förslag torde

dock icke böra följas. Det synes ej vara rimligt att låta i övrigt lika lägenheter

undergå olikartad prisutveckling på grund av skillnader i fastighetsägarnas

ränteutgifter. Såsom socialstyrelsen själv framhållit skulle en individuell

prövning av kredilkostnaderna även innebära en svår arbetsbelastning

för de lokala organen. Ehuru dessa kostnader alltså i princip böra beaktas

vid den generella prövningen, synes det nuvarande ränteläget icke aktualisera

denna fråga.

Beträffande övriga örn kost linds poster har i promemorian bl. a.

framhållits, att en höjning av den kommunala fastighetsskatten i viss omfattning

borde betraktas såsom omkostnadsökning för fastigheterna och att prisstegringar

på s. k. onera av olika slag bolde beaktas vid prövning av hyresnivåns

skälighet. I dessa punkter lia inga erinringar framställts i yttrandena.

Som underlag för bedömandet av frågan örn omkostnadernas allmänna

utveckling torde vissa statistiska undersökningar vara erforderliga. Dylika

undersökningar bedrivas för närvarande inom socialstyrelsen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

I nära samband med frågan om generellt medgivande till hyreshöjning står

spörsmålet om tidpunkten för hyresprisernas fixering. I promemorian

har föreslagits, att såsom grundhyra skall anses den hyra, som gällde

den 1 januari 1942. Detta förslag har mött invändningar i vissa yttranden.

Det har sålunda framhållits, att medan flertalet hyror undergått ringa eller

ingen höjning sedan krigsutbrottet, en icke obetydlig hyresstegring ägt rum

i ett mindre antal fall före den tidpunkt, som valts för grundhyrornas fixering.

Det skulle då vara orättvist att medgiva en allmän hyreshöjning jämväl

för de fastighetsägare, som redan utnyttjat möjligheten att öka hyrorna. Det

finns uppenbarligen goda skäl för denna ståndpunkt. Å andra sidan skulle det

emellertid medföra stora praktiska olägenheter att anknyta till förhållandena

vid en alltför avlägsen tidpunkt. Under ett par års tid kunna stora förändringar

ha inträffat i hyresförhållandena. Hyresgäster ha flyttat och lägenheter ha

undergått omändringar. Därvid ha även hyrespriserna ofta blivit ändrade.

Det synes därför icke lämpligt att fixera grundhyrorna vid en mera avlägsen

tidpunkt än den, som föreslagits i promemorian. En sådan åtgärd skulle medföra,

att hyresnämnderna under den första tiden skulle belastas med ett mycket

stort antal ärenden om godkännande av de högre hyror, som på mer eller

mindre goda skäl bestämts under de senaste åren. De praktiska olägenheterna

härav få icke underskattas. Här må endast erinras örn att antalet flyttningar

även efter stormaktskrigets utbrott varit mycket stort och att jämkningar av

hyran därvid antagligen ofta skett. Ur skälighetssynpunkt må tillika framhållas,

att statsmakterna i samband med utfärdande av skyddsrumslagen år

1940 förutsatt, att hyresvärdarna skulle kunna i viss omfattning göra sig

betäckta för skyddsrumskostnaden genom hyreshöjning. För att i görlig

mån tillgodose rättvisekravet torde emellertid — i anslutning till ett förslag

av socialstyrelsen — böra stadgas undantag från den generella rätten till

hyreshöjning, i den mån hyran redan höjts utöver det belopp, som lägenheten

betingade den 1 januari 1940, alltså under det första hyresåret efter

krigsutbrottet.

I enlighet med vad som föreslagits i promemorian bör därjämte ingripande

mot tidigare hyreshöjningar kunna ske i individuella fall. Örn sålunda

grundhyran för en lägenhet blivit alltför hög därigenom att den hyra, som

lägenheten betingade den 1 januari 1942, i avsevärd mån översteg hyran för

därmed jämförliga lägenheter, bör grundhyran kunna nedsättas till skäligt

belopp. Den individuella prövning, som härvid erfordras, bör såsom föreslagits

i promemorian anförtros åt den lokala hyresnämnden.

Det synes även vara påkallat att öppna möjlighet till korrigeringar i sådana

fall, där den schematiska fixeringen av grundhyran medför en orättvisa

i andra riktningen. I promemorian har framhållits, att den hyra, som

gällde den 1 januari 1942, av någon anledning kan ha fastställts till ett

särskilt lågt belopp. Lägenheten kan exempelvis ha varit uthyrd till en nära

anförvant till fastighetsägaren. Om hyran sålunda vid nämnda tidpunkt var

avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter, bör grundhyran kunna

höjas till skäligt belopp. Ett annat fall. då höjning av en lägenhets grund
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

oo

hyra är påkallad, har berörts i ett tidigare sammanhang. Såsom där framhållits,

bör en skälig höjning medgivas, om lägenhetens värde avsevärt ökats

genom ombyggnads- eller ändringsarbete. Även andra omständigheter än de

nu angivna kunna stundom göra ett undantag från den fixerade maximigränsen

motiverat. Sålunda kan en lägenhets värde ha ökats avsevärt t. ex. genom

installerandet av kylanläggning. Det bör också medgivas rätt till hyreshöjning

i sådana fall, då hyrorna bestämmas efter självkostnaderna i fastigheter,

som uppförts med stöd av allmänna medel. För att en grundhyra skall

få höjas måste emellertid alltid fordras ett skäl, som har avsevärd vikt. Även

då det är fråga om höjning av en grundhyra bör den individuella prövningen

ankomma på hyresnämnden.

Höjning eller sänkning av en viss grundhyra bör kunna ske, även om ett

generellt tillägg till grundhyrorna med viss procent har medgivits. Procenten

skall då naturligtvis beräknas på den nya grundhyran.

Beträffande innebörden av den föreslagna regleringen må vidare framhållas,

att grundhyran är avsedd att verka som ett maximipris. Den utgör

alltså den gräns, intill vilken hyresvärden är berättigad att betinga sig och

mottaga hyra. Om gränsen höjes, antingen genom ett generellt beslut för

kommunen eller för en viss lägenhet genom beslut av hyresnämnden, medför

detta alltså icke en automatisk ökning av den utgående hyran. För att

hyresvärden skall kunna utnyttja höjningen, måste han i vanlig ordning —

eventuellt efter uppsägning — träffa ett nytt hyresavtal. I detta kan hyran bestämmas

till högst det belopp, som motsvarar den nya grundhyran med procentuellt

tillägg, örn sådant medgivits. Har hyresnämnden däremot förordnat

om sänkning av grundhyran, kan detta få omedelbara verkningar i hyresförhållandet.

Oberoende av vad som avtalats, är ju hyresvärden icke berättigad

att mottaga högre hyra än som motsvarar den nya grundhyran, med

eventuellt procentuellt tillägg, för tiden från den dag, då hyresnämndens beslut

blir gällande.

Den nu behandlade hyresregleringen var i promemorian endast avsedd för

bostadslägenheter. I fråga om sådana lägenheter, som användas för olika

slag av förvärvsverksamhet — butikslokaler, kontor, verkstäder,

restauranger, biografer m. fl. — skulle enligt förslaget en mindre sträng reglering

genomföras. Om hyran för en sådan lägenhet uppenbarligen var högre

än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranledde, skulle

hyresnämnden kunna nedsätta hyran till skäligt belopp. Som motiv för att

undantaga dessa lägenheter från systemet med grundhyror anfördes, att prisbildningen

i dessa fall vore så beroende av de affärsrörelser, som bedrivas i

lägenheterna, att en fixering av hyrespriserna icke läte sig genomföras. Stundom

vore hyran för affärslokaler t. o. m. bestämd i direkt relation till omsättningens

belopp. Dessutom förelåge enligt promemorian härvidlag icke

samma sociala behov av en snäv reglering, som då det gällde bostäder.

I denna del har förslaget varit föremål för olika meningar i yttrandena,

önskemål örn ett starkare skydd mot hvresstegring ha framförts från flera

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majis proposition nr 301.

håll. Jag finner även, att en snävare reglering erfordras i dessa fall. Även

om det sociala behovet i stort sett icke är lika starkt som då det gäller bostäder,

lia dock många affärsinnehavare en beträngd ekonomisk ställning,

särskilt till följd av de nuvarande kristidsförhållandena. En mera omfattande

höjning av hyresnivån för affärslägenheter skulle också kunna medföra svåra

inflationsverkningar. Det har vidare yppats farhågor för att vissa hyresvärdar

genom höjning av affärshyrorna skulle söka ersättning för den förlorade

möjligheten att uttaga högre hyror för bostadslägenheter.

Visserligen kan den snävare hyresregleringen icke tillämpas på vissa affärslägenheter

till följd av hyresavtalens särskilda karaktär, såsom framhållits

i promemorian. Men i flertaiet fall äro även hyrorna för affärslägenheter

fastställda på det för bostadslägenheter brukliga sättet, nämligen till

ett bestämt belopp utan några variationer. Detta gäller i synnerhet örn

mindre butiker, där det sociala skyddsbehovet är särskilt framträdande. För

alla de fall, där hyran bestämts på sådant sätt, som nu angivits, böra hyrespriserna

alltså regleras genom systemet med grundhyror. I övriga fall synes

den i promemorian föreslagna regleringen böra bibehållas.

I promemorian ha vidare lägenheter i nybyggda fastigheter,

d. v. s. sådana som färdigställts senare än den 1 januari 1942, undantagits

från den snävare regleringen. Detta har skett för att söka undgå den ofta påtalade

följden av en hyresreglering, att byggnadsproduktionen förhindras.

Förslaget härom har föranlett gensagor i vissa yttranden, varvid bland annat

framhållits, att de befarade ogynnsamma verkningarna av hyresregleringen

skulle vara överdrivna. I andra yttranden har emellertid förslaget blivit

livligt tillstyrkt.

Efter övervägande av skälen för och emot detta förslag har jag funnit lämpligast

att icke göra något undantag för nybyggda fastigheter. Behovet av kontroll

över hyrespriserna är så framträdande, att det även härvidlag bör få

fälla utslaget. För lägenheterna i dessa fastigheter kunna grundhyrorna tydligen

icke fastställas på samma sätt som eljest. Det får ankomma på hyresnämnden

att efter prövning i varje särskilt fall bestämma grundhyrans storlek.

Därvid bör hänsyn tagas till de under kristiden starkt ökade bvggnadskostnaderna.

Byggnadslånebyrån har föreslagit, att undantag skulle göras för de hus,

där hyrespriserna stå under byråns kontroll. Därav skulle emellertid följa

bland annat, att överträdelser av priskontrollen i dessa fall icke skulle drabbas

av straffansvar. Något sådant undantag torde därför icke böra göras, men

det är tydligt, att hyresnämnderna icke böra frångå de hyrespriser, som

byggnadslånebyrån fastställt.

Den hyresreglering, för vilken nu redogjorts, omfattar icke upplåtelse eller

överlåtelse av bostadsrätt. Däremot blir hyresregleringen tillämplig, då bostadsrättshavare

uthyr sin lägenhet till annan. Då det med hänsyn till bostadsrättsföreningarnas

betydelse för bostadsmarknaden är angeläget att även

upplåtelse eller överlåtelse av bostadsrätt blir föremål för kontroll, har inom

justitiedepartementet upptagits till undersökning, i vad mån och på vad sätt

detta låter sig göra.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

57

En fråga, som tilldragit sig stort intresse, är regleringen av ersättning för

värme och varmvatten. Såsom förut angivits bör denna fråga göras

till föremål för särskild behandling. Ett mycket stort antal hyresavtal

äro s. k. inklusivekontrakt, enligt vilka hyran innefattar ersättning för värme

och varmvatten. 1 de övriga hyresavtalen, de s. k. exklusivekontrakten, inbegripes

icke dylik ersättning i hyran, vare sig detta beror på att särskilt avtal

träffats därom eller att varje hyresgäst själv ombesörjer eldningen i sin lägenhet.

Om grundhyran för en lägenhet är bestämd genom ett inklusivekontrakt,

och detta av särskild anledning skall ersättas med ett avtal av den motsatta

typen, måste det fastställas, hur stor del av hyran, som skall anses belöpa

på värme- och varmvattenersättningen. En dylik uppdelning kan även

behöva göras för utnyttjandet av ett generellt tillstånd till hyreshöjning med

viss procent. Denna procent bör nämligen icke beräknas på den del av grundhyran,

som utgör ersättning för värme och varmvatten. Om så skedde, skulle

ju större hyreshöjning kunna uttagas i detta fall än om exklusivekontrakt

använts.

I promemorian har föreslagits att vid grundhyrans bestämmande anknyta

till de hittills tillämpade hyreskontrakten. Såsom grundhyra skall alltså räknas

den vid årsskiftet 1941/42 gällande hyran, även om däri ingår den normala

ersättningen för värme och varmvatten. För de fall, då det erfordras en

beräkning av värme- och varmvattenersättningen i en hyra av inklusivetyp,

har i promemorian förutsatts, att detta skulle ske med tillämpning av allmänna

normer, som Kungl. Majit skulle fastställa. Socialstyrelsen har däremot

föx-ordat en allmän övergång till exklusivekontrakt t aed tillämpning av

en formel för utbrytningen, som värmekostnadssakkunniga föreslagit.

En obligatorisk övergång från en kontraktstyp till en annan skulle emellertid,

även örn den behövde ske först i samband med att nya avtal ingås,

helt säkert vålla oro. Den förutsätter en uppdelning av alla de hyror, som

nu äro reglerade genom inklusivekontrakt, i två delar. Detta innebär för parterna

icke blott en formell nyhet. Generella regler för en dylik utbrytning

måste med nödvändighet i de särskilda fallen slå fel till en viss grad. Flertalet

hyresgäster har säkerligen icke förmåga att kontrollera de beräkningar

som erfordras eller att överhuvud taget kunna sätta sig in i grunderna för

utbrytningen. Övergången till hyresreglering sker enligt min mening bäst,

örn gällande hyresavtal i största möjliga utsträckning få ligga till grund även

i fortsättningen. Då kan envar lättare bedöma, hur läget kommer att gestalta

sig för honom. I de fall, då det måste fastställas, hur stor del av ett hyresbelopp,

som skall anses belöpa på värme- och varmvattenersättning, kan

lämpligen uppdragas åt hyresnämnden att träffa ett skäligt avgörande. Till

ledning för nämnden torde Kungl. Majit eller statens hyresråd böra äga att

meddela närmare föreskrifter.

Beträffande regleringen av värme- och varmvattenersättningen har i promemorian

framhållits, att det härvidlag icke blott gäller alt skydda hyresgästen

mot obilliga krav utan också att ersätta hyresvärden för sådana

kostnadsökningar, som han icke rimligen bör bära. Stegrade bränslepriser

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

böra sålunda kunna föranleda ökad betalningsskyldighet från hyresgästens

sida, medan sådana inskränkningar, som enligt myndigheternas påbud genomföras

i fråga om värme- och varmvattenförsörjningen, skola kunna medföra

minskning i hyresgästens betalningsplikt. Eftersom bränslepriserna och

restriktionerna äro underkastade fortlöpande förändringar, bör ersättningen

för värme och varmvatten utgå efter en rörlig skala.

Det finns redan olika bränsleklausuler, som i större eller mindre grad

motsvara de sålunda angivna önskemålen. Värmekostnadssakkunniga ha

givit anvisning på två nya typer för bränsleklausul, den ena avsedd för exklusivekontrakt,

den andra för inklusivekontrakt. Dessa klausuler äro grundade

på en ingående utredning och synas i hög grad ägnade att underlätta

en riktig beräkning och fördelning av bränslekostnaderna. Vissa praktiska fördelar

skulle otvivelaktigt vara förenade med att obligatoriskt införa dessa

klausuler på hyresmarknaden, men betänkligheter kunna också anföras häremot.

Det är nämligen tydligt, att mången hyresgäst helt saknar möjlighet

att kontrollera de beräkningar, som enligt dessa klausuler skola utföras för

fastställande av bränsleersättningen.

En strängt genomförd uniformering av sättet för bränsleersättningens beräknande

synes icke vara erforderlig för att hyresregleringen skall nå sitt

syftemål. Ur allmän synpunkt torde det icke vara påkallat att påbjuda användningen

av särskilda normer, därest parterna äro ense om att använda

andra beräkningsgrunder. En viss frihet för parterna att själva pröva, vilka

normer som äro mest lämpade att användas i det särskilda fallet, torde böra

stå till buds. Av vikt är emellertid, att hyresvärdarna icke ensidigt få bestämma

dessa normer. Framgår det av omständigheterna, att hyresvärden

på sådant sätt vill bereda sig en förtäckt hyreshöjning, skall han visserligen

kunna drabbas av straff. Även om ett dylikt fall icke föreligger, torde emellertid

möjlighet att ingripa böra finnas. Hyresnämnden bör därför äga rätt

att, utan hinder av vad parterna avtalat, fastställa skäliga grunder för bränsleersättningens

beräknande. Örn en sådan möjlighet stadgas, torde de stridigheter,

som eljest på denna punkt kunde uppstå mellan hyresvärd och

hyresgäst, kunna biläggas.

Beträffande nämndens prövning kan man tänka sig åtminstone två alternativ.

Det ena, som valts i promemorian, är att nämnden skall äga förordna

örn tillämpning allenast av sådan bränsleklausul, som blivit vederbörligen

fastställd. Det andra alternativet är att nämnden skall få pröva frågan fritt.

I första hand torde det senare böra gälla. Frågan örn bränsleklausul bör nämligen

kunna göras till föremål för förhandling mellan hyresvärden och hyresgästen

eller — vid kollektiv reglering — mellan partsorganisationerna på platsen.

Härigenom gives möjlighet att anpassa en klausul efter förhållandena

i orten eller i det särskilda fallet. Emellertid synes härjämte böra bibehållas

möjlighet för Kungl. Maj:t eller statens hyresråd att fastställa bränsleklausul,

som då obligatoriskt — eventuellt med de förbehåll Kungl. Maj:t eller hyresrådet

angiver — skall tillämpas av nämnden, när dess ingripande begäres.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

59

Vid tillkomsten av den nu gällande, allmänna hyreslagstiltningen ägnades en

ingående behandling åt frågan örn hyresgästens rätt att behålla

sin lägenhet. Någon sådan rätt blev emellertid icke införd, men hyresgästen

tillerkändes ett visst skydd mot obefogad uppsägning eller ogrundad

vägran att förlänga hyresavtalet. Detta skydd består i en skyldighet för hyresvärden

att lämna hyresgästen ersättning för de kostnader som äro förenade

med flyttningen samt, örn det är fråga örn en affärslägenhet, s. k. goodwill-ersättning.

Frågan ligger emellertid nu i vissa hänseenden i ett annat läge. Örn en

hyresreglering införes, får hyresvärden visserligen icke någon möjlighet att

genom uppsägning av gällande hyresavtal betinga sig högre hyra, vare sig av

den förutvarande hyresgästen eller av en ny spekulant. En av de orsaker,

som främst brukat åberopas till stöd för att införa en kvarboenderätt under

normala tider, har därför icke samma betydelse, då hyresreglering införts.

Dock skulle en mindre nogräknad hyresvärd kunna använda ett uppsägningshot

såsom påtryckningsmedel i olika avseenden. Han kan också tänkas lalla

för frestelsen att på otillåtna vägar bereda sig förmåner vid uthyrning till ny

hyresgäst. Det band, som hyresregleringen lägger på hyresvärden, kan leda

till att denne lättare kommer i konflikt med hyresgästen, t. ex. om behovet av

reparationer. Då bostadsbrist räder, har ett hot om uppsägning långt allvarligare

innebörd för hyresgästen än under vanliga förhållanden. En särskild

utväg att undkomma den tillämnade hyresregleringen har redan i vissa fall

kommit till användning. Därvid har tillgått så, att bostadsrättsföreningar bildats

på grundval av förutvarande hyresfastigheter, och hyresgästerna lia bli

vit uppsagda under hot att få avflytta, örn de ej ville övertaga bostadsrätten

till lägenheterna mot höga avgifter.

På grund av vad nu anförts synes det nödvändigt, att hyresgästen tillerkännes

ett starkare skydd mot att förlora sin lägenhet än det, som införts

för normala förhållanden.

Å andra sidan finnas flera omständigheter, som tala emot en alltför långtgående

rätt för hyresgästen att behålla lägenheten. Hyresvärden kan ha giltiga

skäl till uppsägning, framför allt då hyresrätten förverkats, men under

särskilda omständigheter även i andra fall. Enligt mångas uppfattning medförde

det uppsägningsförbud, som gällde under den förra hyresregleringen,

skadliga verkningar i flera hänseenden. Särskilt har påtalats, att den naturliga

omflyttningen förhindrades, vilket ledde till en olämplig fördelning av

lägenhetsbeståndet och en konstlad bostadsbrist.

Med hänsyn till de omständigheter som nu angivils har i promemorian föreslagits

allenast en modifierad rätt för hyresgästen att behålla lägenheten.

Enligt förslaget skall en uppsägning, som befinnes vara obefogad, kunna förklaras

ogiltig av hyresnämnden. Härvid skall en prövning av omständigheterna

äga rum i varje särskilt fall.

I yttrandena har detta förslag i allmänhet blivit tillstyrkt eller lämnat utan

erinran, även örn vissa önskemål framställts örn såväl skärpning som mildring

av de föreslagna bestämmelserna, .lag anser mig kunna i huvudsak godtaga

det i promemorian framlagda förslaget.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

I enlighet härmed bör alltså hyresnämnden på framställning av hyresgästen

kunna förklara en uppsägning ogiltig. Förutsättning härför bör vara, att

hyresgästen icke förverkat sin hyresrätt. Vid sin prövning bör nämnden mot

varandra väga de berättigade intressen, som de båda parterna kunna åberopa.

I enlighet med vad som framhållits i promemorian skall hänsyn alltid tagas

till hyresgästens möjligheter att få en annan lägenhet och till hans förhållanden

i övrigt, varvid en barnrik familjs bostadsbehov måste föranleda särskilt

beaktande. Uppsägningen bör förklaras ogiltig, örn den finnes strida

mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig.

Såsom socialstyrelsen påpekat synes det lämpligt, att hyresnämnden får

befogenhet icke blott att förklara uppsägningen ogiltig utan även att förlänga

hyresförhållandet med vissa ändringar i de tidigare hyresvillkoren. Till den

närmare regleringen av dessa frågor och vissa andra hithörande problem

får jag återkomma i det följande.

Specialmotivering.

I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om hyresreglering m. m. Rörande

den närmare innebörden i detta förslag må anföras följande i anslutning till

de särskilda paragraferna i förslaget.

1 §•

I flertalet yttranden har icke någon erinran framställts mot förslaget, att

hyresregleringen skall omfatta alla städer, köpingar och municipalsamhällen

med minst 5,000 invånare samt att Kungl. Majit skall kunna förordna om

tillämpning av lagen jämväl i annan ort med sammanträngd befolkning.

Socialstyrelsen, som biträtt detta förslag, har i fråga om förhållandena på

mindre orter framhållit, att styrelsen bland annat genom den pågående undersökningen

om de lokala levnadskostnaderna fått bestyrkt, att relativt få

lägenheter på dessa orter kunde betecknas såsom hyreslägenheter. De flesta

lägenheterna i mindre orter vore antingen egna hem eller upplåtna av arbetsgivare.

Levnadskostnadsundersökningen hade givit vid handen, hur svårt

det vore att erhålla tillförlitliga uppgifter om bostadsreservens storlek. En

uppkommen brist på bostadslägenheter vore på en sådan ort ofta mycket

liten och kunde kanske avhjälpas genom ett enda byggnadsföretag. Hänsyn

till denna synpunkt borde givetvis tagas vid bedömande av fråga örn utsträckning

av lagstiftningens tillämpningsområde.

I flera yttranden ha förslag framställts om annan gränsdragning för de

samhällen, som utan vidare skulle omfattas av lagstiftningen. Sålunda lia

civila byggnadsutredningen och militära byggnadsutredningen föreslagit, att

gränsen borde dragas vid ett invånarantal av 10,000, länsstyrelsen i Värmlands

län, Sveriges köpmannaförbund samt hyresgästföreningarna i Skövde och

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

61

Säffle 3,000. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt, huruvida icke

siffran 5,000 vore för hög, utan alt dock uppställa något annat förslag.

Styrelsen för kooperativa förbundet har anfört, att en invånaresiffra å

förslagsvis 2,000 möjligen kunde betraktas som en lämplig gräns. Samtidigt

ville styrelsen föreslå, att till de ifrågavarande samhällena skulle räknas angränsande

tätbefolkade orter, även örn dessa hade ett relativt litet invånarantal,

men så att säga organiskt hörde samman med de åsyftade större samhällena.

Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att lagen borde obligatoriskt tilllämpas

i samhällen med minst 3,000 invånare. Förbundet anför:

På åtskilliga håll, särskilt i närheten av storstäderna, finnas samhällen, vilkas

invånarantal ofta icke uppgår till 5,000 (resp. 3,000) men där hyressättningen

i större eller mindre grad är influerad av hyresnivån i de närbelägna

städerna. Man kan befara, att den okontrollerade hyresstegringen i dessa orter

skall taga stora proportioner, innan Kungl. Maj :t hinner meddela förordnande

om lagens tillämpning. Förbundet vill redan i detta sammanhang fästa Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet på denna sak och hemställer att Kungl. Majit i samband''

med lagens promulgering utsträcker dess tillämpningsområde till dylika

orter. Detta förutsätter möjligen en snabbinventering av hyresförhållandena

på orterna ifråga, vilken dock torde kunna verkställas under den fortsatta

behandlingen av lagstiftningsfrågan.

I promemorian beröres icke närmare proceduren vid meddelandet av förordnande

enligt denna paragraf. Förbundet förutsätter, att initiativ till utvidgning

av lagens tillämpningsområde skall kunna tagas av annan än vederbörande

kommunala myndighet. Det bör sålunda icke uteslutas att t. ex.

ortens hyresgästförening på grundval av gjorda erfarenheter hos Kungl. Maj:t

hemställer om förordnande som här avses, trots att vederbörande kommunalfullmäktige

icke behandlat ärendet. En annan sak är, att kommunens beslutande

organ givetvis bör yttra sig över framställningar, som gjorts i nu

nämnt syfte. Förbundet vill hemställa att i motiveringen göres ett uttalande

angående denna fråga.

Även Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att förorter till större städer

redan från början borde inbegripas under lagstiftningen.

Beträffande lagens tillämpningsområde har fastighetsägareförbundet uttalat,

att då en hyresreglering vore att betrakta såsom en nödfallsåtgärd, det

borde ankomma på vederbörande kommun att i det särskilda fallet hemställa

örn Kungl. Maj:ts förordnande att lagen skulle tillämpas i kommunen. Svenska

stadsförbundet har förutsatt, att vederbörande kommunala myndighet

skulle höras, innan beslut meddelades örn lagens tillämpning inom viss ort.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ha funnit det

otydligt vad som borde förstås med uttrycket ’ort\ Förstnämnda länsstyrelse

anför:

Mångenstädes, även i Göteborgs och Bohus län, finnas landskommuner,

där betydande samhällsbildning förekommer i en begränsad del av kommunen,

men där municipalsamhälle icke organiserats. Är ett dylikt samhälle

eller eventuellt hela den kommun, där det är beläget, att betrakta såsom en

sådan ort med sammanträngd befolkning där Konungen skall äga förordna

örn lagens tillämpning? Eller syftar ordet ort här endast å stad, köping eller

municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång icke hade minst 5,000 invå
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departementschefen.

nare? Och skall, om den förra tolkningen är den rätta, hyresregleringen gälla

hela kommunen även om behovet därav förekommer endast i den tätbebyggda

delen? Att kommunen som sådan har att svara för de för hyresregleringen

avsedda organen och deras avlöning, även om hyresregleringsområdet

begränsas till den tätbebyggda delen, får ju visserligen anses självklart.

Ett tydligt uttalande i de här berörda frågorna får dock anses önskvärt.

Av länsstyrelsen i Örebro län har påpekats, att på senare år flera stora

landskommuner i sin helhet blivit städer, köpingar eller municipalsamhällen,

ehuru allenast en mindre del hade sammanträngd befolkning. Så vore

i örebro län fallet med Karlskoga stad och Degerfors municipalsamhälle.

1 § av lagen borde därför så omformuleras, att lagen bleve tillämplig allenast

på den del av sådan kommun, som Kung). Majit med hänsyn till förekomsten

av sammanträngd befolkning föreskreve.

I yttrandena ha framställts olika yrkanden angående det invånarantal i

ett samhälle, som bör bestämmas såsom gräns för lagens obligatoriska tilllämpning.

Efter övervägande av denna fråga har jag funnit mig böra föreslå,

att gränsen sättes vid ett invånarantal av 2,000. Till stöd härför vill jag

särskilt framhålla önskemålet från det allmännas sida att kunna kontrollera

en så viktig prisfråga som hyrans storlek i vidsträckt omfattning.

Uttrycket ’ort med sammanträngd befolkning’ torde böra utbytas mot

tättbebyggd ort’. Beträffande innebörden av sistnämnda uttryck vill jag framhålla,

att därunder kan hänföras även del av en landskommun, t. ex., ett

större brukssamhälle, som ej är egen kommun eller municipalbildning. Om

i något fall förordnande meddelas, att lagen skall gälla allenast viss del av

en kommun, bör Kungl. Majit givetvis noggrant bestämma området i fråga.

Kostnaderna för hyresregleringen kommer enligt allmänna regler att falla

på kommunen i dess helhet.

Redan i samband med lagens utfärdande torde böra övervägas bl. a.,

huruvida förordnande enligt 1 § bör av Kungl. Majit meddelas i fråga om

förorter till större städer. Med hänsyn särskilt till förorterna torde det vara

lämpligt att sådant förordnande må kunna meddelas även utan framställning

från kommunen i fråga. Där initiativ till förordnande om lagens tilllämpning

undantagsvis tages av annan än den kommunala beslutande myndigheten,

böra kommunens organ givetvis erhålla tillfälle att yttra sig.

2 §•

Byggnadslånebyrån har förutsatt, att regleringen även skulle omfatta sådan

bostadsupplåtelse, som utövades av bostadsrättsföreningar och där hyran

utginge i form av föreningsavgifter. Därest möjlighet härtill icke

gåves, skulle en betydande kategori människor utlämnas åt godtycke. Byrån

tänkte härvid icke på de egentliga kooperativa bostadsrättsföreningarna,

som kunde anses väl tillvarataga medlemmarnas intressen, utan på bostadsrättsföreningar

i enskild regi, vilka i många fall icke fyllde annan

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

63

funktion än att vara en riskfri forin av fastighetsförvaltning, vari osunda

spekulativa tendenser lätt kunde vinna insteg.

Byggnadslånebyråns ordförande, byråchefen Kurt Bergström, har förordat,

att hyresregleringen enligt denna paragraf skulle omfatta samtliga lägenheter,

som till någon del uthyrdes till bostad.

Civila byggnadsutredningen har framhållit, att från lagstiftningens tilllämpning

uttryckligen borde undantagas sådana statens fastigheter, beträffande

vilka i avlöningsreglementen särskilda regler meddelats för slitande

av tvist om hyresbeloppets storlek.

Även militära byggnadsutredningen har framställt detta yrkande och har

därvid anfört följande:

Utredningen vill erinra om, att ersättningen för till statlig befattningshavare

upplåten tjänstebostad skall bestämmas efter överenskommelse mellan

befattningshavaren och vederbörande myndighet, samt att, om överenskommelse

rörande ersättningens storlek icke kan träffas mellan parterna,

frågan skall hänskjutås • till statens bostadsnämnd. För de till statliga befattningshavare

upplåtna tjänstebostäderna finnes alltså redan ett organ,

som övervakar hyressättningen. För undvikande av ett föga rationellt dubbelarbete

och för att i någon mån avlasta de blivande hyresnämndernas arbetsbörda

får utredningen därför förorda, att till statliga befattningshavare

upplåtna tjänstebostäder undantagas från hyresregleringen. Sådana stat eller

kommun tillhöriga bostadslägenheter, som icke äro att hänföra till tjänstebostäder

av nu angivet slag, böra däremot bliva underkastade hyresreglering

enligt den föreslagna lagen.

Även byggnadsstyrelsen har ansett önskvärt, att tjänstebostäder uttryckligen

undantagas från lagens tillämpning.

Länsstyrelserna i Kalmar och Göteborgs och Bohus län ha påpekat, att

lägenheter, vilka uthyrdes endast såsom sommarbostäder, folie under regleringen.

Något behov av att sommarbostäder i badortssamhällen, där hyresreglering

för det vanliga bostadsbeståndet skulle tillämpas, folie under

regleringen, syntes emellertid icke föreligga.

Enligt länsstyrelsen i Uppsala län vore den i paragrafen intagna tidsbestämmelsen

svår att tillämpa, då ett hus kunde vara delvis uthyrt före den

1 januari 1942. Drätselkammaren i Linköping har ifrågasatt, huruvida ombyggda

och tillbyggda hus enligt förslaget skulle jämställas med nya hus

eller ej.

Även fastighetsägareförbundet har framställt vissa anmärkningar mot utformningen

av denna paragraf. Förbundet har sålunda anfört:

Enligt 2 § skola från den egentliga hyresregleringen undantagas dels bostadslägenheter

i hus, som färdigställts senare än den 1 januari 1942, dels

ock lägenheter söm uthyras i möblerat skick.

Beträffande den förstnämnda kategorien synes det, att uttrycket ''hus som

färdigställts’ ger anledning till tvekan. Man frågar sig exempelvis, huruvida

därunder är hänförligt det fall, att en genomgripande modernisering av

eli äldre hus utföres eller att större lägenheter uppdelas till mindre. Örn vidare,

för alt taga elt annat exempel, eli äldre hus blivit påbyggt med en våning,

frågar man sig, huruvida därigenom huset färdigställts eller huruvida

blod den nya våningen färdigställts samt, i senare fallet, huruvida regie
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majlis proposition nr 301.

Departements
chefen.

ringsbestämmelserna överhuvud skola tillämpas i huset eller tillämpas blott

för den äldre delen av huset. Det rationellaste synes vara att icke anknyta lagens

tillämpning till husets färdigställande utan till lägenhetens färdigställande.

Vad beträffar de möblerade lägenheterna, så inses lätt svårigheterna att

genomföra en reglering för dessa, icke minst därför att tvekan alltid kan

råda örn hur stor del av hyran som avser själva lokalen och hur stor del som

avser möblerna och den därmed icke sällan kombinerade förtäringen. Att

hyresprisbildningen lämnas fri för hotell och pensionat ter sig därför naturligt

på samma sätt som avtalsfriheten angående hyrans storlek principiellt

anses böra upprätthållas för alla affärslokaler. Saken har emellertid en annan

och socialt än mer betydelsefull sida.

Under nuvarande förhållanden är det självfallet av nöden att så rationellt

som möjligt utnyttja det befintliga bostadsbeståndet. Det är emellertid socialt

otillfredsställande, att detta liksom under förra kriget skall ske genom

att hyresgästerna uppträda i skepnad av hyresvärdar och i denna sin ställning,

till skillnad från de verkliga hyresvärdarna, få privilegiet att principiellt

betinga sig vilka hyror som helst. Örn en hyresreglering ur samhällelig synpunkt

anses påkallad på bostadsmarknaden, så bör regleringen i princip omfatta

alla som ställa bostäder till marknadens förfogande. Om man därvid,

i likhet med förslaget, icke anser sig kunna göra någon åtskillnad mellan

dem som driva sådan verksamhet yrkesmässigt och dem som allenast begagna

den tillfälliga konjunkturen på bostadsmarknaden för att skaffa sig en

extrainkomst på sina förhyrda lägenheter, så måste behovet av bostadsbeståndets

ändamålsenliga fördelning beaktas i annat sammanhang, nämligen

vid bedömande av frågan om rätt för hyresvärden att genom uppsägning

bringa hyresavtalet till definitivt upphörande.

Uthyrning av lägenheter för drivande av hotell- eller pensionatrörelse synes

erbjuda ytterligare ett exempel på att 2 § icke i allo kan sägas ha dragit

en klar gräns mellan lägenheter, som äro underkastade hyresreglering, och

övriga lägenheter. Uthyrningen sker i sådana fall väsentligen för bostadsändamål

men för ett kommersiellt sådant. Den uthyrda lägenheten bör sålunda

vara att betrakta såsom en affärslokal och följaktligen vara undandragen

reglering. Detta framgår emellertid icke klart av den föreslagna texten. Ett

uttryckligt stadgande bör därför införas av innehåll att regleringsbestämmelserna

icke skola gälla, där lägenheten uthyres för bedrivande av hotell- eller

pensionatrörelse.

Enligt vad jag förut framhållit torde under den snävare hyresregleringen

böra inbegripas jämväl bostadslägenheter i nya hus och flertalet affärslägenheter.

Jag har därvid även nämnt, att till särskild undersökning upptagits

frågan örn kontroll över upplåtelse och överlåtelse av bostadsrättslägenheter.

Avtal, varigenom bostadsrättshavare uthyr lägenheten till annan,

faller under den nu föreslagna lagen.

Till bostadslägenheter hänföras sådana, som helt eller till väsentlig del

äro avsedda till bostad. Därmed åsyftas icke lägenhet, som uthyres till

hotell- eller pensionatrörelse.

Enligt promemorian skola möblerade lägenheter undantagas från den

snävare regleringen. I yttrandena har förslaget härom allmänt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Det torde också knappast vara möjligt att på

sådant sätt reglera hyran för möblerade lägenheter, som ofta uthyras genom

kortfristiga avtal. De falla emellertid under 6 § i förslaget, som ger möjlighet

att nedsätta alltför höga hyror.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 301.

65

Något undantag för sommarbostäder torde icke vara behövligt. De uthyras

i allmänhet i möblerat skick och utgöras sannolikt i övrigt oftast av stugor

eller villor, vilka icke äro belägna inom sådana samhällen som avses

i förslaget.

Bostäder, som upplåtas på grund av allmän tjänst, torde böra uttryckligen

undantagas från lagstiftningen. Beträffande annan upplåtelse av rätt till bostad

i förening med anställning torde vara tydligt, att åtminstone så snart ersättning

för bostaden är bestämd t. ex. till visst penningbelopp nu ifrågavarande

lag bör vara tillämplig. För övriga fall torde vara svårt att giva någon

generell regel. Nyssnämnda stadgande om tjänstebostäder torde böra

upptagas såsom 26 §.

I fråga om affärslägenheter skall den snävare hyresregleringen tillämpas,

såframt ej hyran för lägenheten den 1 januari 1942 var fastställd att utgå

med växlande belopp för skilda tider.

Med affärslägenheter jämställas andra lägenheter, som ej äro att hänföra

till bostadslägenheter. Med hänsyn till önskemålet om en allmän priskontroll

i syfte att motverka inflation är det till fördel, ju större tillämpning den snävare

hyresregleringen får.

Genom det föreslagna stadgandet ha uteslutits sådana fall, då hyran den

1 januari 1942 var bestämd att utgå efter hyresgästens omsättning i hans

affärsrörelse. Den snävare hyresregleringen skall icke heller tillämpas, örn

hyran fastställts enligt en stigande skala. I sådana fall är hyresavtalet ofta

tämligen långfristigt, och det kan ej vara lämpligt att schematiskt ingripa

med ett prisstopp i ett hyresförhållande, som reglerats på lång sikt. Möjlighet

att nedsätta oskäliga hyror finnes emellertid enligt 6 §.

3—5 §§.

Definierandet av grundhyran har i promemorian skett genom anknytning

till de vid senaste årsskiftet gällande hyreskontrakten. Med grundhyra

skall alltså förstås den hyra, som lägenheten betingade den 1 januari

1942, även örn däri ingår den normala ersättningen för värme och varmvatten.

Socialstyrelsen har förklarat, att denna terminologi icke vore lämplig. Enligt

styrelsens mening skulle bestämda fördelar vara förenade med att som

grundhyra beteckna den överenskomna hyran i ett hyreskontrakt av exklusivetyp

och den del av den överenskomna hyran, som ej vore bränsleandel,

i ett kontrakt av inklusivetyp. Någon saklig skillnad vid tillämpningen av lagen

uppstode icke härigenom. Spörsmålet vore rent terminologiskt. Styrelsen

förmenade emellertid, att man underlättade tillämpningen av lagen, om

man med ett enkelt och enhetligt uttryck — grundhyra — kunde beteckna

den hyra, som icke innefattade ersättning för uppvärmning och varmvatten

och som skulle under angivna förhållanden kunna, efter medgivande av Kungl.

Maj :t, förhöjas med vissa procenttal. Även ur bostadsstatistisk synpunkt vore

det lämpligt att få en entydig definition. Vid bifall till styrelsens förslag i den
Dihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301.

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

na del torde begreppet grundhyra även böra införas för andra lägenheter än

bostadslägenheter.

Inom socialstyrelsen var byråchefen Bertil Nyström av skiljaktig mening i

denna punkt. Han anförde, att enligt hans mening tillräckliga skäl icke anförts

för att frångå den i promemorian föreslagna definitionen på grundhyra.

Även civila byggnadsutredningen och militära byggnadsutredningen ha ansett,

att grundhyran borde renodlas att avse kostnaden för bostaden utan

uppvärmning.

Hälsingborgs allmänna fastighetsägareförening har uttalat, att hyresläget

i staden på grund av överproduktion av bostäder vore så onormalt lågt, att

hyran den 1 januari 1942 icke vore lämplig utgångspunkt för grundhyran.

Föreningen har hemställt, att möjlighet bereddes till rättelse i dylika fall.

Vad härefter angår förutsättningarna för höjning av en lägenhets

grundhyra har socialstyrelsen anfört, att därest en genomgripande

reparation skulle få föranleda sådan höjning — vilket styrelsen avstyrkt

såsom tidigare angivits — borde även en reparation, som skett på

hösten 1941, alltså före den för grundhyrans fixering föreslagna dagen, få

tagas i betraktande. Örn hyran för en lägenhet företedde en mera märkbar

skillnad mot hyran för motsvarande lägenheter i samma fastighet, borde

grundhyran för förstnämnda lägenhet få höjas, även örn den icke legat på en

avsevärt lägre nivå än de hyror, med vilka den jämfördes. Sistnämnda förutsättning

syntes däremot i enlighet med vad som föreslagits i promemorian

böra stadgas, då det gällde höjning av hyran för en lägenhet i jämförelse med

lägenheter i andra fastigheter.

Av militära byggnadsutredningen har föreslagits, att vid angivandet av

grunderna för hyreshöjning ordet ''förbättringsarbete’ skulle ersättas med uttrycket

''ombyggnads- eller ändringsarbeten’, varigenom förutsattes, att en

sådan ändring av lägenheten ägt rum, som gåve densamma ett högre uthyrningsvärde.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har begärt förtydligande

på denna punkt. Enligt vad Stockholms handelskammare anfört vore

det för jämkning av grundhyran uppställda kravet på en avsevärd avvikelse

från hyresnivån alltför strängt och borde därför uppmjukas. Därjämte

vore det önskvärt, att förutsättningarna för grundhyrans justering kunde i

lagtexten närmare preciseras, desto hellre som de ömtåliga avväganden, varom

här vore fråga, vore avsedda att ankomma icke på domstol utan på lokala

nämnder, vilkas avgöranden vore utan appell. Med anledning av förslaget,

att grundhyran skulle kunna höjas, där skäl av synnerlig vikt förelåge,

har hyresgästernas riksförbund i avsikt att förhindra en tänkbar överbelastning

av hyresnämndernas arbetsbörda ifrågasatt, om icke de omständigheter,

som härvid avsåges, borde inryckas i lagtexten och orden ''skäl av synnerlig

vikt’ uteslutas. I allt fall ville förbundet hemställa, att motiven till det blivande

lagförslaget starkt framhölle ifrågavaVande bestämmelses begränsade

användningsområde. Gävle fastighetsägareförening har förklarat, att frivillig

överenskommelse om hyreshöjning med anledning av förbättringar alltid

borde godkännas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

G7

Fastighetsägareförbundet har framställt flera anmärkningar mot de nu

ifrågavarande bestämmelserna:

Vad först beträffar grundhyrans höjning så är förslaget därutinnan utformat

på sådant sätt, att det näppeligen kan anses ägnat att objektivt skapa

rättvisa. För höjning godtagas enligt förslaget endast sådana skäl, som äro ’av

synnerlig vikt’. I konsekvens härmed angives i exemplifieringen, att grundhyran

skall vara ''avsevärt’ lägre än hyran för jämförliga lägenheter eller att

lägenhetens värde efter den 1 januari ''avsevärt’ ökats genom förbättringsarbete.

Den reella innebörden av stadganden med dylikt innehåll är att hyresvärden

är skyldig finna sig i en orättvis hyresprissättning ända till dess att

orättvisan blir avsevärd och av synnerlig vikt.

Även om det i det särskilda fallet kan vara svårt att bedöma precis vilket

hyresbelopp, som är det skäliga, så bör detta icke föranleda att lagen intalen

ståndpunkt, som innebär att hyresvärden icke har rätt att vederfaras rättvisa,

förrän orättvisan blir avsevärd. Höjning av grundhyran bör med andra

ord få äga rum, så snart grundhyran är lägre än hyran för jämförliga lägenheter

eller så snart lägenhetens värde ökats genom förbättringsarbete eller så

snart annat skäl av objektivt godtagbar natur föreligger.

Såsom förslaget utformats kan man dessvärre förutsätta, att det alltid kommer

att vara förenat med betydande svårigheter att ernå en höjning av grundhyran.

Och detta även i fall, där det måste anses överensstämma med billighet

och rättvisa att en höjning kommer till stånd. Såsom ett exempel ur praktiken

kan åberopas det fallet, att i ett helt samhälle på grund av bvggnadskrascher,

stagnation i näringslivet eller andra abnorma förhållanden och

därmed följande onormalt lägenhetsöverskott hyrorna sjunkit till en låg nivå,

som på intet vis motsvarar lägenheternas verkliga hyresvärde. Det synes

tveksamt, huruvida det i ett sådant fall skall anses för höjning föreligga skäl

av synnerlig vikt i förslagets mening.

Å andra sidan kan det väl tänkas, att grundhyran för jämförliga lägenheter

i visst fall understiger grundhyran för viss annan lägenhet utan att

detta bör medföra någon sänkning. Till belysande härav må följande framhållas.

Inom ett samhälle har måhända för en viss kategori av fastigheter

hyresnivån blivit nedpressad, till exempel genom en kollektiv aktion från de

organiserade hyresgästernas sida. En del fastighetsägare inom det område,

som berörts av nämnda aktion, hava emellertid genom någon tillfällighet

icke drabbats av en dylik nedpressning. Likväl kanske hyresnivån i dessa senare

fastigheter icke ligger högre än som är normalt beträffande likartade

fastigheter inom samhället i övrigt. Det vore uppenbarligen orimligt, örn i ett

sådant tall den nedpressade hyresnivån i kringliggande fastigheter skulle vara

normerande vid grundhyrans fastställande. Praktiska exempel på nu anförda

förhållanden förekomma i stor utsträckning i Göteborg, där i vissa

stadsdelar hyresnivån i flertalet fastigheter blivit abnormt nedpressad, medan

en del fastigheter undgått sådan hyrcsnedpressning.

I fråga örn å lägenhet företaget förbättringsarbete innebär förslaget, att

dylikt arbete icke skall få åberopas såsom skäl för höjning av grundhyran,

såvida icke arbetet företagits efter den 1 januari 1942. Delta kommer att leda

till synnerligen otillfredsställande resultat. En mycket stor del av lägenhetsbeståndet

har utan tvivel undergått förbättringar, ulan alt detta ens kunnat

föranleda, höjning av den hyra, som utgick vid ingången av år 1942. Man behöver

i sådant hänseende blott erinra örn alla de kontrakt, som på grund av

underhiten uppsägning förlängdes på våren eller sommaren 1941, men där

förbättringar i större eller mindre omfattning företogos, sedan förlängning

kommit till stånd. Det vöre högeligen orättvist, örn icke dylika förbättringsarbeten

skulle få föranleda en skälig höjning av grundhyran. Liknande är

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

fallet vid de långtidskontrakt, som utlöpa efter den t januari 1942 och där

hyresvärden under hyrestiden företagit kanske mycket kostsamma förbättringsarbeten

i medvetande om att hyresgästen önskar kontraktets förlängning

och i förlitande på att kunna företaga en med hänsyn till förbättringarna

skälig justering av hyran.

Dessa exempel peka på att hyresnämnden bör vara berättigad att taga hänsyn

jämväl till förbättringsarbeten, som utförts före den 1 januari 1942.

Lagen bör vidare, för att taga ytterligare ett par exempel, ha sådan smidighet,

att en utjämning alltid kan företagas av olika hyror för likvärdiga

lägenheter i samma fastighet samt att förekommande uthyrning till inneboende

må få utgöra skäl för en högre hyra än som eljest skulle utgå för lägenheten.

Förbundet vill i förevarande sammanhang framställa ett tolkningsspörsmål.

Regeln i 5 § är, att den av Konungen medgivna höjningen skall beräknas

på grundhyran. Då ''grundhyran’ emellertid är ett juridiskt tekniskt

begrepp, fixerat till den hyra, som lägenheten betingade den 1 januari

1942, kan tvekan råda, huruvida den av Konungen generellt medgivna hyreshöjningen

får ställas i relation allenast till hyran den 1 januari 1942 eller

huruvida den får beräknas på det högre belopp, till vilket hyran på grund

av bestämmelserna i 3 § tredje stycket kan ha blivit höjd. Det sista torde

vara meningen men bör tydliggöras.

Överståthållarämbetet har ansett ett förtydligande av vissa bestämmelser

önskvärt. Härom har ämbetet anfört:

Enligt bestämmelse under 3 § 2 st. skall med grundhyra förstås hyran den

1 januari 1942 för en omöblerad bostadslägenhet i en senast nämnda dag

färdigställd byggnad. I följande stycke angivas förutsättningarna för sänkning

och för höjning av grundhyran. Huruvida sådan åtgärd avses möjlig oberoende

av träffat hyresavtal uttalas ej. Av värde vid tillämpningen av den

tillärnade författningen skulle det emellertid vara, örn ett klarläggande därutinnan

skedde. Ämbetet vill för sin del hava uttalat, att åtminstone höjning

av hyran ej bör kunna ske oberoende av träffad överenskommelse.

Även en sänkning av en avtalad hyra kan vara ägnad att väcka betänksamhet.

En sänkning liksom en höjning av en avtalad hyra synes ej böra få tilllämpas

för annan hyra, än den som förfaller till betalning efter beslut i

ämnet. Bestämmelse härom synes böra inflyta i lagen.

I fråga örn ersättningen för värme och varmvatten

har fastighetsägareförbundet yttrat:

I ofta förekommande fall har man haft anledning konstatera det otillfredsställande

i att under nuvarande förhållanden icke kunna med bestämdhet

avgöra, huruvida de hyresgäster äro skyldiga att utgiva bränslekostnadstillägg,

som inneha lägenheter på grund av långtidskontrakt —

oftast slutna före krigsutbrottet — och där ersättningen för tillhandahållande

av värme och varmvatten är inbegripen i hyran utan uttrycklig skyldighet

för hyresgästen att vid stigande bränslepriser utgiva något tillägg för de

sålunda ökade kostnaderna. Visserligen innehåller 43 § nya hyreslagen

ett stadgande av innehåll, att hyresvillkor, vilkas tillämpning skulle strida

mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara otillbörlig, kunna åsidosättas

eller jämkas. Men saken kräver då ett bedömande med hänsyn till

en mängd olika omständigheter i det särskilda fallet; värre är kanske att,

om icke överenskommelse kan träffas, hyresvärden är ställd inför en långvarig

och till utgången alltid oviss prövning vid domstol.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits hemställes om stadgande, att

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

69

hyresvärden jämväl för här avsett fall skall äga betinga sig ersättning enligt

de av Konungen fastställda allmänna beräkningsgrunderna. Icke heller i dylikt

fall bör hyresnämndens medgivande erfordras.

Ytterligare ett spörsmål av utomordentligt stor betydelse som pockar på

lösning är hyresgästens rätt till skälig nedsättning i hyran i anledning av att

till följd av förbud att tillhandahålla varmvatten hyresgästen icke får åtnjuta

den förmån han betingat sig. Med hänsyn icke minst till den ståndpunkt

i denna sak, som hyresgästföreningarna på vissa platser intagit, kan

det befaras, att massor av tvister även i fortsättningen komma att uppstå, där

varken hyresvärd eller hyresgäst har några fasta riktlinjer att följa. Den

enda rationella lösningen av frågan är under nuvarande onormala förhållanden

att hyresgästen icke skall äga rätt till gottgörelse i vidare mån än hyresvärden

till äventyrs skulle göra en vinst på den minskade åtgången av bränsle.

Överståthållarämbetet bär anfört:

Örn Konungen fastställer grunder för beräkning av ersättning för lägenhetens

uppvärmning och förseende med varmvatten utöver tillåtna grundhyran,

skall det enligt 4 § 2 st. ankomma på hyresnämnden att utan hinder

av vad som avtalats förordna om tillämpning av grunderna. Huruvida

nämndens åtgärd skall vara beroende av framställning från fall till fall

framgår icke. En prövning i sådan ordning, d. v. s. efter särskild framställning

från varje rättsägare för sig, skulle givetvis vara ägnad att medföra

en på många håll enorm arbetsbelastning för hyresnämnderna. Praktiska

skäl tala förty för att hyresnämnden tillägges befogenhet att förordna om

generell tillämpning av de av Kungl. Majit fastställda grunderna för samtliga

lägenheter, som äro i orten underkastade grundhyrebestämmelserna.

Lagstadgandet bör emellertid vara klargörande i förevarande avseende.

Beträffande föreskrifterna om generell höjning av grundhyran

har hyresgästernas riksförbund anfört:

Enligt uttalande i motiven bör det i regel icke anses obefogat av hyresvärden

att vidtaga en uppsägning, som blott avser att höja hyran till den tillåtna

grundhyrans belopp, örn det gäller en lägenhet som är underkastad denna

form av hyresreglering. Tyvärr saknas uttalande om under vilka förhållanden

en dylik uppsägning undantagsvis skulle kunna undanröjas. Denna fråga

torde vara en av kärnpunkterna i den bebådade lagstiftningen. Av dennas

lösning beror enligt förbundets mening, huruvida lagstiftningen skall betyda

en rent automatisk höjning av den allmänna hyresnivån, låt vara under

Konungens kontroll, eller icke. Förbundet är medvetet om att en alltför omfattande

individuell prövning av hyrespriserna skulle möta betydande administrativa

olägenheter. Å andra sidan kan det enligt förbundets mening icke

anses tillfredsställande, att man måste låta sig nöja med ett schematiskt

avgörande även i sådana fall, där detta uppenbarligen slår fel. Man kan

dock, utan att öppna slussarna för en omfattande individuell prövning, genom

ett tillägg till 7 § i utkastet undanröja, de väsentligaste nackdelarna av

det föreslagna systemet.

Även Sveriges köpmannaförbund har förutsatt, att individuell prövning

skulle kunna ske inom den av Kungl. Majit medgivna höjningen.

Det är av största betydelse ur praktisk .synpunkt, att den nya lagstiftningen Departement»- anknyter till det bestånd av hyreskontrakt, som finnes vid lagens ikraftträ- cftelendande.

Detta innebär icke, att avtalad hyra alltid skall gälla. 1 samband med

övergångsbestämmelserna till förslaget återkommer jag lill frågan örn för
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

slagets inverkan på redan ingångna avtal. För att icke onödig oro skall vållas,

är det emellertid nödvändigt att icke framtvinga obehövliga ändringar i avtalsvillkor,

med vilka kontrahenterna funnit sig till rätta. Den tidpunkt — den

1 januari 1942 — som enligt förslaget är avgörande för den tillåtna grundhyrans

storlek för övervägande antalet lägenheter, har valts ur denna synpunkt.

Någon anledning att i orter, där hyresnivån på grund av bättre bostadstillgång

eller eljest icke är fullt så hög som i andra delar av vårt land, stadga en

annan utgångspunkt för bestämmandet av grundhyran än förslaget upptager

synes icke föreligga.

Den tillåtna grundhyran kommer i den praktiska tillämpningen att i regel

motsvara vad parterna i sitt hyresavtal betecknat såsom ''hyra’, även om

denna hyra innefattar den normala ersättningen för värme och varmvatten.

Vissa fördelar skulle utan tvivel vinnas genom att i enlighet med socialstyrelsens

förslag använda uttrycket grundhyra såsom beteckning för ett

mera renodlat begrepp och låta det avse allenast den del av den avtalade

hyran, som icke avser ersättning för värme och varmvatten. Enligt min

mening skulle införande av ett dylikt teoretiskt begrepp i lagstiftningen kunna

medföra förvirring och missförstånd samt därigenom försvåra övergången

till hyresreglering. Då det s. k. exklusivesystemet, enligt vilket den avtalade

hyran ej innefattar ersättning för värme och varmvatten, ostridigt är förenat

med avsevärda nackdelar under normala förhållanden och måhända icke

heller har bestämt företräde i nuvarande läge, synes det icke önskvärt att

genom ändrad terminologi uppmuntra till större användning av nämnda system.

För övrigt är att märka, att delade meningar kunna råda örn vilka poster

som böra inräknas i ersättning för värme och varmvatten.

I promemorian förutsättes, att den tillåtna grundhyran för viss lägenhet

skall kunna höjas av särskild anledning. Det är tydligen förenat med

stora svårigheter att mera detaljerat precisera förutsättningarna för ett medgivande

därtill. I förslaget nämnes först, att hyran för lägenheten den 1 januari

1942 var avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter. Det ligger i

sakens natur, att prissättningen på lägenheter är tämligen ojämn. Lägenheterna

äro mera sällan varandra helt lika och även två lägenheter av exakt

samma typ äro av andra skäl mera sällan helt likvärdiga. Härtill kommer,

att hyrornas storlek städse inom vissa gränser varierat allt efter den tidpunkt,

då hyresgästen tillträdde lägenheten. Det är därför förenat med avsevärda

svårigheter att exakt bestämma, vilken hyresnivå som i orten bör

anses gälla som normal för viss lägenhet. Av detta skäl finner jag det välgrundat.

att hyresnämnd skall äga att ändra den tillåtna grundhyran allenast

vid avsevärd avvikelse från den allmänna hyresnivån. En viss försiktighet

på denna punkt är även påkallad med hänsyn till hyresnämndernas

arbetsbörda. Örn hyresnämnderna överbelastas, kommer det att äventyra ett

tillfredsställande resultat av hyresregleringen.

Har hyresnivån inom ett samhälle för en större grupp av lägenheter bestämts

genom kollektiva åtgärder, bör det icke komma i fråga att höja grund
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

71

hyran för en lägenhet inom denna grupp enbart därför att hyresnivån för

andra lägenheter är högre. Lägenheten bör i sådant fall jämföras med lägenheter,

som berörts av den kollektiva prisbildningen, bland annat därför att all

anledning föreligger till antagande, att prisbildningen skulle fortgått på samma

sätt om krisen ej inträtt. Omvänt bör ett hyrespris, som bestämts på

vanligt sätt, icke jämföras med de hyror, som bestämts genom kollektiv

prisbildning.

Om hyrorna äro något olika bestämda i ett och samma hus, torde detta i

allmänhet bero på — förutom lägenheternas olika beskaffenhet — att hyresgästerna

innehaft lägenheterna olika lång tid. Det torde icke föreligga tillräcklig

anledning att medgiva individuell höjning av de lägre hyrorna i huset

under andra förutsättningar än eljest. Jag vill emellertid erinra att, i den

mån allmän höjning av hyresnivån kommer att medgivas, en viss utjämning

kan komma till stånd genom att undantag göres för de fall, då hyran

redan blivit höjd på senare tid.

Individuell höjning av grundhyran skall enligt det remitterade förslaget kunna

äga rum även då lägenhetens värde avsevärt ökats genom förbättringsarbete.

Såsom jag förut framhållit bör vid prövning av fråga om generell höjning

enligt 5 § någon skillnad icke göras mellan olika slag av reparationskostnader.

Reparationer böra icke få föranleda sådan individuell höjning av

grundhyran, som avses i 3 §. Uttrycket ''förbättringsarbete’ i denna paragraf

har därför utbytts mot ''ombyggnads- eller ändringsarbete’. Vad i ett

yttrande anförts om att frivillig överenskommelse angående höjning av

hyran på grund av förbättringsarbete alltid bör godkännas, kan jag icke

biträda. Hyresgästen lärer ofta känna sig tvungen att ingå en sådan överenskommelse,

utan att objektivt giltiga skäl till hyreshöjning föreligga.

I det remitterade förslaget stadgas, att höjning på grund av förbättringsarbete

må äga ruin allenast örn arbetet utförts efter den 1 januari 1942. Om

förutsättningarna i övrigt skärpas på denna punkt, så att det skall vara

fråga om ombyggnads- eller ändringsarbete, synes man kunna tillmötesgå

det av fastighetsägareförbundet framförda önskemålet, att jämväl arbete

som utförts före den 1 januari 1942 må tillgodoräknas hyresvärden, där det

medfört att hyresvärdet avsevärt ökats. Jämförelsen bör då ske med det värde

som lägenheten representerade, då den hyra som gällde den 1 januari 1942

bestämdes.

Förslaget medger slutligen individuell höjning av den tillåtna grundhyran,

om skäl av synnerlig vikt föreligger. I stället för denna bestämmelse torde

böra stadgas, att det skall föreligga skäl, som till sin betydelse är jämförligt

med något av förut angivna förhållanden. Beträffande innebörden härav

må hänvisas till vad som tidigare anförts.

Betingade lägenheten den 1 januari 1942 en hyra, som i avsevärd mån översteg

hyran för därmed jämförliga lägenheter, äger nämnden enligt förslaget

nedsätta hyran till skäligt belopp.

För höjning av den tillåtna grundhyran bör förutsättas framställning av

hyresvärden, flir sänkning framställning av hyresgäst eller liyressökande.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majis proposition nr 301.

Såsom Överståthållarämbetet antagit medför hyresnämnds beslut om höjning

av den tillåtna grundhyran icke, att hyresvärden äger tillämpa höjningen

å gällande avtal. För att den högre hyran skall utgå förutsättes, att hyresgästen

utfäster sig att betala det högre beloppet. Har hyresgästen redan

före lagens ikraftträdande utfäst sig att betala högre hyra än den grundhyra,

som är tillåten enligt huvudstadgandet, kommer emellertid en höjning av

grundhyran att automatiskt medföra en motsvarande höjning av den hyra,

som hyresgästen har att erlägga, nämligen intill det belopp han förut avtalat

med hyresvärden.

Nedsätter hyresnämnden den tillåtna grundhvran, medför detta enligt förslaget,

att hyresvärden vid straffansvar icke må uppbära hyra, som överstiger

den nedsatta grundhyran, även örn gällande avtal stadgar högre hyra.

Dessa slutsatser böra för tydlighetens skull utsägas i lagtexten. Det torde

även vara lämpligt att i lagen uttryckligen angiva, att hyresnämndens beslut

ej har retroaktiv verkan. En gemensam bestämmelse, som framhäver detta

för samtliga fall, har upptagits under 20 §.

Enligt det remitterade förslaget skall hyresnämnd jämväl äga att föreskriva

tillämpning av bränsleklausul, som fastställts av Kungl. Maj:t. Såsom jag

förut anfört torde parterna böra erhålla viss frihet att efter eget bedömande

avtala örn bränsleklausulens utformning. Av vikt är emellertid, att hyresvärdarna

icke ensidigt få bestämma, vilken klausul som skall tillämpas. I detta

syfte torde böra stadgas, att hyresnämnden må fastställa de grunder för beräkning

av ersättning för värme och varmvatten, som nämnden finner skäliga.

Denna befogenhet måste tillkomma nämnden utan hinder av att annan

klausul avtalats. Däremot bör nämnden ej med bindande verkan för gällande

avtal äga att föreskriva användning av bränsleklausul, när hyresavtalet överhuvud

taget icke innehåller någon sådan klausul. Det synes icke lämpligt att

i denna ordning bereda hyresvärden ökad gottgörelse. Frågan, om hyresvärden

kan begära ersättning för ökade bränslekostnader, t. ex. när avtalet ingåtts

för lång tid, bör prövas av domstol enligt allmänna hyreslagen. Detsamma

gäller frågan om hyresgästens rätt till nedsättning i hyran m. m. med

anledning av uteblivet varmvatten o. dyl. Dessa frågor kunna äga sådant

samband med hyresvillkoren i övrigt, att de icke böra lösryckas till särskild

behandling.

En viktig fråga är, örn hyresnämnden bör äga att på eget initiativ föreskriva

tillämpning av ändrade grunder för värme och varmvattenersättningen,

t. ex. för en större grupp lägenheter. Detta torde vara nödvändigt bland

annat därför att inom ett och samma hus böra tillämpas samma principer

för ersättningens bestämmande. Om en eller flera hyresgäster i huset begära

nämndens ingripande, måste det därför kunna utsträckas till övriga hyresgäster

därstädes. Av praktiska skäl kan det för övrigt bliva nödvändigt, att

nämnden efter förhandling med partsorganisationer meddelar mer eller mindre

generella beslut. Av de föreslagna bestämmelserna örn förfarandet inför

nämnden framgår, att nämnden i så fall skall ha lämnat även de enskilda

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

parterna tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter.

Kungl. Majit bör äga att fastställa en eller flera bränsleklausuler att tilllämpas

av nämnden vid prövning som här nämnts. Denna befogenhet skall

Kungl. Majit kunna delegera till statens hyresråd.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 5 § om allmänt medgivande till höjning

av hyresnivån är det behövligt att veta, hur stor del av hyran enligt

inklusivekontrakt som utgör ersättning för värme och varmvatten. Befogenhet

att fastställa storleken av denna del skall tillkomma hyresnämnden.

Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, hyresrådet skall emellertid

även i detta hänseende äga att fastställa grunder, som nämnden därefter

har att tillämpa.

Av de uppgifter från hyresgästernas riksförbund, som jag inledningsvis

återgivit, synes framgå, att för många fastigheter någon hyreshöjning icke

är påkallad. Örn hyreshöjning enligt 5 § efter närmare utredning likväl finnes

böra medgivas, bör undantag kunna ske, i den mån hyreshöjning förut

ägt rum efter stormaktskrigets utbrott. Denna princip torde kunna anses beaktad,

om jämförelsen förklaras skola ske med den hyra för lägenheten, som

gällde den 1 januari 1940.

Har hyresnämnd enligt 3 § höjt eller nedsatt den tillåtna grundhyran, skall

procentuell höjning som medgives enligt 5 § uppenbarligen beräknas på den

av nämnden bestämda grundhyran eller, örn däri ingår ersättning för värme

och varmvatten, på återstoden.

6 §.

Med anledning av förslaget örn nedsättning av oskäligt höga hyror för de

lägenheter, som icke underkastats den snävare regleringen, har länsstyrelsen

i Hallands län yttrat, att nedsättningen icke borde få gå utöver vad som gällde

den 1 januari 1942, eller den tidpunkt, som beträffande bostadslägenheterna

valts för fixerandet av grundhyran. Med den föreslagna formuleringen

av förevarande paragraf torde bestämmelsen möjligen kunna begagnas för

att ernå nedsättning under denna, en gång frivilligt överenskomna nivå, vilket

vöre uppenbart orimligt. Det kunde ifrågasättas, om icke en komplettering

av stadgandet i denna riktning vore behövlig.

Byggnadslånebyråns ordförande, byråchefen Kurt Bergström, har föreslagit,

att hyresnämndens befogenhet att nedsätta hyran i lagtexten skulle begränsas

att avse en fixerad tidrymd, förslagsvis högst ett år för varje gång.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett att, i överensstämmelse med vad

i 3 § tredje stycket stadgas för där avsedda fall, såsom förutsättning för

reglering av hyra för lägenhet som i 6 § sägs bör gälla, att hyran är avsevärt

högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda. Fastighetsägareförbundet

har framhållit, att hyresnämnds ingripande borde få

ske endast efter framställning från hyresgästens sida.

Överståthållarämbetet har begärt ett klargörande av frågan, huruvida

nämndens beslut skulle kunna verka retroaktivt.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Departements- För andra lägenheter än dem som skola vara underkastade den snävare

chefen. regierjngen har upptagits ett stadgande om hyresnedsättning av huvudsakligen

samma innebörd som 6 § i det remitterade förslaget. Såsom villkor för

nedsättning har angivits, att hyran skall vara avsevärt högre än lägenhetens

beskaffenhet och övriga omständigheter föranleda. Då hyresnämnden enligt

22 § skall äga att upptaga ärende till förnyad prövning, örn väsentligt ändrade

förhållanden inträtt, torde det vara överflödigt att i lagen begränsa giltighetstiden

för nämndens beslut i de fall, som här avses, även om sådana

beslut i regel böra meddelas för ett år. Av övergångsbestämmelserna, punkt

7, framgår vidare, att nämndens beslut ej gäller längre än hyresregleringslagen

är gällande.

Då ett skäligt hyresbelopp blivit fastställt av hyresnämnden, bör detta

därefter stundom kunna gälla såsom grundhyra. Som andra stycke i paragrafen

har därför upptagits en föreskrift om att nämnden skall kunna förordna

härom.

Hyresnämnden synes böra äga ingripa allenast på framställning av hyresgästen.

Att hyresnämndens beslut ej verkar retroaktivt framgår av 20 §.

Däremot ingriper beslutet i gällande avtal.

7 och 8 §§.

1 flera yttranden har påyrkats förlängning av de tider, inom vilka hyresgäst

skulle göra framställning om ogiltigförklaring av uppsägning eller förlängning

av hyresavtal utan uppsägningsklausul. Sålunda ha länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län samt hyresmedlingsnämnden i Göteborg

föreslagit en tidsfrist på 10 dagar samt länsstyrelsen i Kalmar län, hyresgästernas

riksförbund och Sveriges köpmannaförbund en frist på 14 dagar.

Tvångsförlängning av hyresavtal utan uppsägningsklausul borde enligt magistraten

i Karlstad ej få tillämpas på alltför kortfristiga avtal. Vidare borde

stadgas, att hyresgästen viss tid före hyrestidens utgång skulle giva hyresvärden

meddelande, att han önskade behålla lägenheten.

Hyresgästernas riksförbund har påyrkat, att hyresvärden borde ha att taga

initiativet till hyresförhållandets upphörande. Förbundet anför:

Beträffande proceduren vid tvångsförlängning innebär utkastet — i motsats

till motsvarande bestämmelser i samband med hyresregleringen under föregående

världskrig — att initiativet till ingripande från hyresnämndens sida

städse skall tagas av hyresgästen. Någon närmare motivering till denna avvikelse

lämnas icke. Såvitt förbundet kunnat finna böra de under den förra

hyresregleringen vunna erfarenheterna ingalunda föranleda en dylik omläggning

av proceduren. I stället för tvångsförlängning av hyresavtal bör med

andra ord råda uppsägningsförbud.

Överståthållarämbetet har framhållit, att det föreslagna stadgandet om

tvångsförlängning av hyresavtal utan uppsägningsklausul borde kompletteras

med en bestämmelse örn den tid, då hyresgästen skulle hava att senast

tillkännagiva önskan om förlängning av avtalet.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

75

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund har gjort

följande uttalande med avseende å bestämmelsernas tillämpning i bostadsrättsfastigheter:
Det

synes riksförbundet rimligt att den planerade lagstiftningen icke får

lägga hinder i vägen för att bostadsrätten i en fastighet får försäljas och av

den nye köparen nyttjas, även om ifrågavarande bostadsrätt under någon tid

skulle lia varit uthyrd till annan person. Dessa bostadsrättshavare äro i regel

människor i små ekonomiska omständigheter fullt jämförbara nied vanliga

hyresgäster, och det sparkapital de investerat i föreningen är i regel hela

deras kapitaltillgång. Den tilltänkta lagstiftningen bör därför icke förhindra

dessa människor från att förfoga över sitt i bostadsrätten nedlagda kapital,

då ett sådant förfogande icke kan medföra någon förhöjning av den allmänna

hyresnivån.

En annan synpunkt som riksförbundet i detta sammanhang icke kan underlåta

att framhålla är följande.

Hösten 1939 förbereddes av bl. a. riksförbundet färdigställandet av ett betydande

antal lägenheter i kooperativa föreningar. Dessa lägenheter blevo i

regel färdiga till den 1 oktober 1940. Under sista halvåret före nämnda tidpunkt

visade det sig emellertid vara praktiskt taget omöjligt försälja bostadsrätterna

i dessa fastigheter. Riksförbundet och dess underorganisationer sågo

sig därför nödsakade att uthyra lägenheterna i dessa nybyggda fastigheter

och i många fall måste detta ske till hyror, som betyrdligt understego de avgifter

som upptagits i den ekonomiska planen. Samtliga hyresgäster i dessa

uthyrda lägenheter ha i början av innevarande år uppsagts och på några få

undantag när äro lägenheterna nu försålda per den lista instundande oktober.

Insatser och årsavgifter äro i enlighet med den ursprungligen uppgjorda

ekonomiska planen. Med avseende på dessa lägenheter synes det därför vara

ej blott önskvärt utan även nödvändigt att — oavsett det tidigare nu uppsagda

hyresförhållandet — dispositionen av dessa bostadsrätter må tillkomma

köparna. För riksförbundet är detta en sak av stor betydelse, enär riksförbundet,

så länge bostadsrätterna icke blivit sålda, har motsvarande kapital

bundet i resp. föreningar. Denna bindning av kapitalet minskar riksförbundets

tillgång på finansieringskapital och begränsar sålunda den produktion

av nya bostäder, som det är riksförbundets uppgift att bedriva. Den förändrade

nyttjanderätten till dessa lägenheter medför ej heller någon förhöjning

av hyresläget. I tider som dessa, då alla goda krafter måste tagas i anspråk

för att förhindra bostadsnöd, anser riksförbundet här ovan anförda synpunkter

vara värda allt beaktande. Riksförbundet inser väl att dessa spörsmål,

hur betydelsefulla de än äro för riksförbundet och dess underorganisationer,

ingalunda äro av den storleksordning att de kunna föranleda särskilda föreskrifter

i den planerade lagstiftningen. Det är emellertid angeläget att i motiveringen

klart framhålla, att uppsägning av hyresgäster i bostadskooperativa

föreningar, där uppsägningen är motiverad utan att bostadsrätten till den uthyrda

lägenheten byter ägare, icke är stridande mot god sed och ej heller

kan anses vara obillig mot hyresgästen.

Såsom villkor för ogiltigförklaring av uppsägning från hyresvärdens Dep^^e^nt3''

sida stadgas i 7 § av det remitterade förslaget, bland annat, att uppsägningen

skall strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig mot

hyresgästen. Det är tydligen ett önskemål, att hyresgästen ej skall behöva

flytta av anledning, som han ej bort taga i beräkning vid hyresavtalets ingående.

Genom det föreslagna stadgandet får en skötsam hyresgäst, örn bo
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj-.ts proposition nr 301.

statsbrist råder i orten, anses skyddad i viss utsträckning även mot

uppsägning av orsak, som eljest bort anses fullt legitim. Hyresvärden måste

i ett dylikt läge kunna åberopa alldeles särskilt starka skäl för att vilja disponera

lägenheten. Tydligt är, att vid denna ömtåliga prövning hänsyn bör

tagas till sådana omständigheter som att hyresvärden ämnar använda lägenheten

för ändamål, som är angeläget ur allmän synpunkt. Däremot kan

det ej generellt godtagas, att hyresvärden ämnar använda lägenheten

för eget bruk eller för någon närstående. Om lägenheten utbjudits på

den allmänna hyresmarknaden, bör den enskilda hyresgästen ej helt plötsligt

försättas i svårigheter, därför att hyresvärden kommit på andra tankar.

I vissa fall torde det stå klart för hyresgästen, att lägenheten uthyrts

allenast mera tillfälligt, t. ex. då en bostadsrättshavare icke lyckats att överlåta

sin bostadsrätt. Hänsyn måste här tagas till det även ur allmän synpunkt

betydelsefulla intresset, att bostadsrättsföreningarnas ekonomi icke bringas i

oordning. Å andra sidan får även i detta fall beaktas en mer eller mindre utpräglad

bostadsbrist i orten, så att hyresgästen icke oförberett ställes utan

bostad. Sker uppsägning för att möjliggöra ombyggnad eller nybyggnad, bör

särskilt beaktas, om antalet lägenheter kommer att ökas genom åtgärden.

För att undvika den missuppfattningen, att hänsyn uteslutande skall tagas

till hyresgästens intressen, torde en redaktionell jämkning av det förut återgivna

stadgandet i det remitterade förslaget böra vidtagas.

Om den tid, inom vilken framställning om tillämpning av stadgandet skall

göras till nämnden, utsträckes till fjorton dagar från uppsägningen, torde det

icke behöva medföra olägenhet, att det är hyresgästen som skall påkalla hyresnämndens

prövning.

Såsom jag förut berört bör hyresnämnden ha befogenhet ej allenast att

förklara uppsägning ogiltig utan även att förlänga hyresavtalet på de ändrade

villkor som finnas befogade. Hyresvärden har t. ex. begärt en förhöjning av

hyran, som faller inom den tillåtna grundhyran eller, om någon grundhyra ej

gäller för lägenheten, befinnes skälig. Ett annat sådant fall föreligger, då en

uppsägning endast avser att reglera frågor om värme- och varmvattenersättning.

För att i dylika fall möjliggöra en förlängning av hyresförhållandet,

även då parterna icke kunnat enas vid förhandlingar inför nämnden, har alltså

i 7 § upptagits ett stadgande, som ger nämnden befogenhet att förlänga

hyresförhållandet. Förutsättning för ett förordnande härom måste vara, att

hyresgästen samtycker därtill. Av den föreslagna lydelsen framgår, att hyresnämnden

ej äger sätta hyran lägre än till det belopp, som hyresvärden enligt

förut angivna bestämmelser äger att betinga sig. Enligt övergångsbestämmelserna,

punkt 7, kan hyresnämnden ej förlänga hyresförhållandet för

längre tid än hyresregleringslagen är gällande.

I 8 § ha vidtagits sådana ändringar, som påkallats av den ändrade lydelsen

av 7 §. Såsom förutsättning för tillämpning av stadgandet har upptagits,

att hyresgästen i skälig tid skall giva hyresvärden tillkänna, att han önskar

behålla lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut. Paragrafen gäller

allenast de fall, då avtalet är slutet för bestämd tid utan förbehåll om upp
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

77

sägning. Att begränsa lagrummets tillämpning till sådana fall, då hyresavtalet

ingåtts för längre tid, synes icke rådligt. Vid mera svårartad bostadsbrist

kunde hyresvärdarna då finna med sin fördel förenligt att ingå

hyresavtal för allenast helt korta tidsperioder.

Bestämmelserna i 7 och 8 §§ skola ej äga tillämpning på bostadslägenhet,

som är uthyrd i möblerat skick.

9 §•

Länsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt, att örn en lägenhet, som den 1

januari 1942 i omöblerat skick uthyrdes till bostad, efter sagda dag men före

hyresregleringslagens ikraftträdande uthyrdes i möblerat skick eller för väsentligen

annat ändamål än förut, sistnämnda hyresförhållande icke finge

bestå med mindre hyresnämnden lämnade tillstånd därtill. Även om vissa

skäl kunde tala för meddelande av en bestämmelse i angivna riktning, förefölle

det dock tveksamt, örn det vore rimligt att låta den omfatta även det

fall att hyresgästen på grund av ett behörigen träffat hyresavtal redan före

lagens ikraftträdande eller till och med före dess utfärdande inflyttat i lägenheten.

Av magistraten i Karlstad har uttalats, att förbud borde meddelas även mot

att använda lägenheten för annat ändamål än förut.

Byggnadsstyrelsen har påpekat, att styrelsen i likhet med andra statliga

organ — icke minst under nuvarande förhållanden — vore nödsakad att för

kontorsändamål föreslå förhyrning av lägenheter, som tidigare använts för

bostadsändamål. Betydande formella svårigheter kunde uppstå genom att

dylika förhyrningar bleve beroende av vederbörande hyresnämnds tillstånd,

varför det torde kunna ifrågasättas, huruvida det icke borde ankomma på

Kungl. Maj:t att i samband med beslut rörande sådana förhyrningar medgiva

undantag från ifrågavarande bestämmelse.

Länsstyrelsen i Kalmar lån har ansett önskvärt, att förbud mot rivning av

bostadshus meddelas.

I denna paragraf har upptagits stadgande, att lägenhet, som den 1 ja- Departementsnuari

1942 var helt eller till väsentlig del avsedd till bostad eller därefter cAe/enfärdigställts

för sådant ändamål, ej utan hyresnämndens tillstånd må uthyras

för väsentligen annat ändamål.

Att utvidga stadgandet till att innefatta förhud mot att använda lägenhet

för annat ändamål än förut, utan att det har samband med uthyrning, synes

icke rimligt. Förbud mot rivning av bostadshus, som ofta sker för uppförande

av nybyggnad med flera lägenheter än förut, synes icke vara påkallat.

Det torde få anses principiellt mindre tilltalande att såsom byggnadsstyrelsen

ifrågasatt undantaga vissa lägenheter, som förvaltas av statligt

organ, från stadgandets tillämpning.

I det remitterade förslaget upptogs även förbud mot att utan hyresnämndens

tillstånd uthyra förut omöblerade bostadslägenheter i möblerat

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Majlis proposition nr 301.

skick. Avsikten härmed var att förhindra ett kringgående av den snävare

hyresregleringen. Emellertid synes ett sådant generellt förbud med därtill

hörande straffbestämmelse innebära en alltför långtgående åtgärd. Syftet

torde i erforderlig utsträckning kunna vinnas, om hyresnämnden erhåller

bemyndigande att i mån av behov utfärda förbud mot uthyrning i möblerat

skick, antingen i särskilda fall eller för kommunen i dess helhet.

10 §.

Förslaget om inrättande av kommunal bostadsförmedling har tillstyrkts

bland annat av socialstyrelsen, som icke heller haft någon invändning att

göra mot förslaget om förbud för privata förmedlare att betinga sig eller mottaga

gottgörelse av hyressökande för anvisning å bostadslägenhet.

Till utveckling av sin ståndpunkt anför styrelsen:

I samband med hyresregleringen under förra kriget gjordes ett försök att

genomföra kommunal bostadsförmedling. Detta slog emellertid icke väl ut.

Man torde emellertid hava rätt att utgå från att en offentlig förmedlingsverksamhet

på hyresmarknaden nu har helt andra förutsättningar att ernå förtroende

från såväl fastighetsägarnas som de hyressökandes sida. Allmänheten

har under den gångna tiden hunnit nied förtroende vänja sig vid den offentliga

arbetsförmedlingens arbete, och anledning saknas att förmoda att icke

samma förtroende skulle vinnas för en av det allmänna anordnad förmedlingsverksamhet

även på hyresmarknaden. Styrelsen antar i stället, att den

kommunala bostadsförmedlingen skulle bliva så effektiv, att något större

utrymme icke skulle finnas för de privata bostadsförmedlingarnas del under

den tid hyresregleringen blir gällande. Dessa förmedlingar syssla emellertid

i mycket stor utsträckning därjämte med fastighetsförsäljning. I den mån

någon arbetslöshet emellertid skulle uppkomma för personer, som äro anställda

vid en privat förmedlingsbyrå, bör det vara det kommunala förmedlingsorganet

eller eventuellt hyresnämnden angeläget att så vitt möjligt till

sig knyta denna utbildade arbetskraft.

Alternativet till den i promemorian föreslagna anordningen skulle vara, att

de privata bostadsförmedlingarna underkastades koncessionstvång med socialstyrelsen

som tillståndsbeviljande myndighet, därvid styrelsen även skulle

ha att fastställa de taxor, som finge tillämpas av vederbörande förmedling.

Ett sådant system bleve mycket tungarbetat, och styrelsen har därför icke ansett

sig böra förorda detsamma.

Ordföranden i byggnadslånebyrån, byråchefen Kurt Bergström, har anfört:

I promemorian har föreslagits, att kommunal bostadsförmedling skall införas

i varje ort, där lagen äger tillämpning, alltså i orter med minst 5,000

invånare och i samtliga än mindre orter, där Kungl. Maj:t förordnar om lagens

tillämpning. Samtidigt förbjudes enskild bostadsförmedling mot avgift.

Erinras må, att man i den tidigare hyresregleringslagstiftningen också sökte

genomföra kommunal bostadsförmedling, ehuru man då stannade vid orter

på minst 15,000 invånare. Även i dessa större orter, där förutsättningarna

givetvis äro de bästa för dylik verksamhet, misslyckades anordningen helt

och hållet, utom i en enda stad, nämligen Malmö, där man emellertid redan

sedan tiden före världskriget — utan särskilda lagbud — genomfört en kommunal

bostadsförmedling.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

79

Svenska stadsförbundet har förklarat sig icke vilja motsätta sig kommunal

bostadsförmedling, i varje fall icke i de större samhällena, men de kommunala

organen borde tillerkännas inflytande på anordnandet av verksamheten.

Även stadskollegiet i Stockholm har tillstyrkt förslaget. I tider av bostadsbrist

och då offentlig hyresreglering vore gällande, vöre enligt kollegiets mening

kommunal bostadsförmedling nödvändig för att den bostadssökande allmänhetens

intressen skulle kunna tillgodoses och för att det allmänna skulle få

erforderlig överblick över de på bostadsmarknaden ofta hastigt växlande förhållandena.

Däremot har länsstyrelsen i Östergötlands län ställt sig tveksam till förslaget

om kommunal bostadsförmedling. Detta förslag innebure nämligen

givetvis ett betydande intrång i den enskilda företagsamheten och näringsfriheten.

Andra åtgärder än att kommunalisera hyresförmedlingen syntes otvivelaktigt

stå till buds för att förhindra de enskilda förmedlingsföretagen att

förskaffa sig oskälig vinst på den hyressökande allmänhetens bekostnad.

Därest emellertid kommunen ansåges böra bedriva dylik verksamhet, syntes

enligt länsstyrelsens mening hinder icke föreligga mot att vederbörande kommunala

myndighet uppdroge åt vissa funktionärer att handhava hyresförmedlingen,

blott densamma stöde under ledning och kontroll av sagda myndighet.

Endast i undantagsfall kunde nämligen en kommunal myndighet hava tillfälle

att själv handhava sådan verksamhet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att tillräcklig möjlighet att följa

hyresmarknadens utveckling kunde vinnas genom den uppgiftsplikt, som

enligt förslaget skulle åläggas hyresvärdarna.

Drätselkammaren i Linköping har funnit farhågorna i fråga om bostadsförmedling

överdrivna och avstyrker bestämmelserna därom. Drätselkammaren

anför:

De farhågor, som utredningsmannen här uttryckt, äro enligt drätselkammarens

mening överdrivna. Erfarenheten här i Linköping synes vara, att

hyresbyråerna i mycket stor utsträckning mista sin betydelse i tider av bostadsbrist.

Nybyggda lägenheter uthyras direkt av byggmästaren och övriga

ledigblivna lägenheter annonseras ut eller besättas av släktingar och bekanta

till hyresvärden eller den avflyttande eller genom dessas förmedling. Hyresförmedlingarnas

uthyrning inskränker sig i huvudsak till möblerade lägenheter.

Att hyresbyråerna betinga sig oskälig ersättning för anskaffning av bostad'',

synes vara sällsynt här i staden. I allt fall lärer utgifterna för en kommunal

bostadsförmedling icke alls giva däremot svarande fördelar. Det torde bli

mycket få lägenheter, som komma att ställas till den tilltänkta kommunala

bostadsförmedlingens förfogande för uthyrning. Drätselkammaren förmenar

därför att bestämmelserna om kommunal bostadsförmedling böra utgå.

Av fastighetsägareförbundet har framhållits, att fastighetsägaren icke borde

berövas möjligheten alt själv avgöra frågan vilka hyresspekulanter som

vore önskvärda hyresgäster. Förbundet har också uttalat, att det saknades

anledning att utvidga kommunens verksamhet till att avse även bostadsförmedling.

Handelskammaren i Göteborg har uttalat, alt stadgandet komme att bliva

ödesdigert för de enskilda förmedlingsfirmorna:

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Enligt handelskammarens förmenande bör syftet kunna uppnås utan vidtagande

av sådana åtgärder att även lojala enskilda utövare av bostadsförmedlingsverksamhet

hindras i sin näring eller kanske rent av tvingas att

upphöra därmed, särskilt som den ifrågasatta anordningen ju är avsedd att

endast bliva provisorisk. En lösning av problemet, varigenom dylika mindre

önskvärda följder i viss mån kunna undvikas, synes vara att även de kommunala

bostadsförmedlingarna uttaga en mot kostnaderna svarande förmedlingsavgift.

Jämväl med hänsyn till kommunernas nuvarande ekonomiska

läge synes nämnda anordning vara förtjänt av beaktande, vartill kommer att

kommunerna måste beräknas få icke obetydliga utgifter för hyresnämndernas

verksamhet i övrigt.

Ett flertal hgresförmedlingsföretag ha hemställt örn ändring i denna paragraf

och därvid framhållit, att deras verksamhet måste upphöra, örn förslaget

antoges, samt att hyresspekulanter hade behov av att vända sig till dem. En

reglering av taxan syntes dem vara tillräcklig.

Befolkningsutredningen har framhållit, att de viktigaste möjligheterna att

vid allmän bostadsbrist tillgodose familjebildningens och de bestående barnfamiljernas

intressen hänförde sig till bostadsförmedlingen. Utredningen

ville understryka vikten av att en effektivt och socialt arbetande bostadsförmedling

bomme till stånd. Det syntes utredningen nödvändigt, att vid en

eventuell skärpning av bostadsbristen en avvägning gjordes av behoven hos

olika kategorier av bostadssökande.

Härom anför utredningen:

En ransonering av de upptagna bostadsutrymmena torde kunna ifrågasättas

endast i yttersta nödfall. Men åtgärder, som kunna sägas innebära en ransonering

av lediga lägenheter, disponibla genom nyproduktion eller hushållsupplösning

och avflytlning, kunna försvaras, då påtagliga svårigheter framträda

för befolkningskategorier, vilkas bostadsförsörjning är socialt och befolkningspolitiskt

angelägen. Att härvid de barnfostrande familjerna samt de

nygrundade äktenskapen böra ha företräde framför icke-familjebildande kategorier

av bostadssökande, synes utredningen självklart. En ökning av inneboendesystemet

är visserligen alltid en olägenhet men är i nuvarande situation

möjligen ofrånkomlig. En sådan utveckling är i vart fall en långt mindre

olägenhet än husvillhet för familjer.

Åtgärder av här antydd art böra givetvis inte genomföras, därest icke ett

påtagligt behov därav föreligger. Bostadsmarknadslägets utveckling under

de närmaste åren är ännu oviss, men risken för en allvarlig ytterligare försämring

motiverar att beredskapsåtgärder vidtagas och lämpligen på sådant

sätt, att de vid inträdande behov kunna successivt sättas i kraft. Som en första

åtgärd, som med sin föga ingripande art torde kunna genomföras omedelbart

i samband med hyresregleringen och inrättandet av kommunal bostadsförmedling,

kan tänkas föreskriften, att bostadsförmedling skall giva företräde

åt dem som skola bilda familj samt familj med flera barn vid anvisning

av anmäld hyresledig lägenhet. Vid skärpt bostadsbrist torde dock en

sådan företrädesrätt till anvisning bli skäligen verkningslös, när stark konkurrens

örn lägenheterna råder. Som beredskap för en dylik situation synes

det därför lämpligt att lagen ger möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om

en mera bindande reglering, innebärande förbud för hyresvärd att uthyra

ledig lägenhet till annan än hyressökande, som anvisats av bostadsförmedlingen.

I praktiken torde en dylik åtgärd lämpligen i regel böra utformas så
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

81

lunda, att anvisning lämnas icke på en enda hyressökande, utan på en större

eller mindre grupp av sökande, som tillhöra de familjekategorier, vilka böra

givas företräde, varigenom hyresvärdens möjlighet till egen prövning av de

hyressökande icke beskäres alltför hårt. Möjlighet för hyresvärden att, om

särskilda skäl föreligga, kunna erhålla dispens från bostadsförmedlings anvisning

bör även hållas öppen. Sådan dispens bör lämpligen meddelas av

hyresnämnden.

Även hyresgästernas riksförbund har ifrågasatt, huruvida icke bostadsförmedlingsorganet

borde äga att anvisa familjer med barn lediganmälda lägenheter.

I flera yttranden ha uttalats farhågor för att förslaget om införande av kommunal

bostadsförmedling skulle bliva ödesdigert för de enskilda bostadsförmedlarna

eller åsamka kommunerna kännbara kostnader utan motsvarande

nytta.

Farhågan, att den kommunala bostadsförmedlingen kan bliva tämligen ineffektiv

synes särskilt för de mindre samhällenas del icke vara ogrundad.

Även om förhållandena under en tid med bostadsbrist kunna innebära vissa

frestelser för dem som syssla med bostadsförmedling att i viss mån utnyttja

de hyressökandes nödläge, synes erfarenheten icke ha givit vid handen, att

missbruk i någon mera betydande omfattning förekommit. Då jag ej är

övertygad, att det nu är nödvändigt att införa obligatorisk kommunal

bostadsförmedling i alla de samhällen, där lagen skall gälla, vill jag föreslå,

att paragrafen inskränkes till ett bemyndigande för Kungl. Majit att

förordna om anordnande av kommunal bostadsförmedling i de samhällen,

där behov härav föreligger. Denna bostadsförmedling bör vara avgiftsfri.

Med anledning av vad befolkningsutredningen anfört vill jag understryka,

att den kommunala bostadsförmedlingen bör bedrivas så, att företräde i möjligaste

mån lämnas familjer med barn och dem som ämna ingå äktenskap.

Erforderliga föreskrifter härom torde lämpligen böra intagas i de kommunala

instruktionerna för förmedlingsorganen. För närvarande synes det ej

nödvändigt att införa längre gående åtgärder för att tillgodose familjernas

intressen vid förmedlingen. Denna fråga bör emellertid följas med synnerlig

uppmärksamhet.

11 §•

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt lämpligheten av det föreslagna

förbudet mot att betinga sig eller mottaga gottgörelse av hyressökande för

anvisning å bostadslägenhet. Härom anför länsstyrelsen följande:

Förbudet drabbar även de privata förmedlingsföretagen, och i motiven har

sagts att de skulle kunna begagna den hyressökande allmänhetens nödläge

till att betinga sig oskäliga förmåner. Länsstyrelsen ifrågasätter huruvida införande

av ett dylikt förbud är nödvändigt och lämpligt. Det synes som om

syftet att förekomma otillbörlig uppskörtning av hyressökande skulle kunna

nås, om det stadgades att ingen finge betinga sig eller mottaga högre gottgörelse

av hyressökande än den, som utkrävdes av hyresvärden. I motiven

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301. 6

Departements
chefen.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majis proposition nr 301.

Departements
chefen.

säges: ’Då bostadsbrist råder, synes det överhuvud taget icke vara önskvärt att

de hyressökande belastas med kostnader för förmedlingen, om det icke är

fråga om affärslägenheter eller dylikt.’ Gentemot denna tanke må å andra

sidan påpekas att, då bostadsbrist råder, det är svårt för en hyressökande att

få bostad och att det ifrågasatta förbudet mot uttagande från honom av gottgörelse

ytterligare försvårar läget för honom. Om förbudet modifierades på

sätt länsstyrelsen här föreslagit, skulle därigenom också möjligheten att

lämna kommun dispens från skyldigheten att anordna en måhända dyrbar

arbetsförmedling bli större, enär en väsentlig förutsättning för sådan dispens

väl skulle vara att privat bostadsförmedling, fungerande på sedvanligt sätt,

funnes i kommunen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län har påpekat, vilket hinder ett sådant

förbud skulle utgöra för den lovliga näring, som hyresförmedlingen dock utgjorde

och av vilken åtskilliga personer hade sin bärgning. Rörande förslaget

att förbjuda hyresgäst att betinga sig eller mottaga gottgörelse för överlåtelse

av sin lägenhet har länsstyrelsen uttalat, att bestämmelsen härom

kunde kringgås därigenom att gottgörelsen betingades åt en annan person,

t. ex. en anförvant till hyresgästen.

Beträffande sistnämnda bestämmelse har länsstyrelsen i Uppsala lån ifrågasatt,

huruvida icke vid vissa tillfällen en gottgörelse för överlåtelsen kunde

vara fullt berättigad. Om exempelvis A, som vöre beroende av att bo inom

ett visst område i en stad, övertalade B, som bodde inom detta område, men

lika gärna kunde bo på annan plats, att avstå sin våning till A, kunde det

icke anses oriktigt, att B betingade sig gottgörelse för samtliga med hans flyttning

förenade kostnader.

Styrelsen för kooperativa förbundet, som tillstyrkt detta förbud, har därom

anfört följande:

Styrelsen har med särskild tillfredsställelse noterat stadgandet, att hyresgäst,

som överlåter sin hyresrätt, ej må för överlåtelsen betinga sig eller mottaga

gottgörelse utöver vad som motsvarar av honom erlagd hyra för tiden,

efter det han avträder lägenheten. Då det ju var på nämnda område, som de

grövsta missbruken framträdde under föregående världskrig, och eftersom

den dåvarande hyresregleringens effektivitet i viss grad nedsattes genom sådana

transaktioner hyresgäster emellan, vill styrelsen uttala den förhoppningen,

att nu anförda bestämmelser även i praktiken skola visa sig effektiva. En

omfattande och intensiv upplysningsverksamhet särskilt om denna punkt i

den tillärnade lagstiftningen synes böra bedrivas bland den stora allmänheten,

utan vars intresserade medverkan för att beivra överträdelser av lagen

i detta avseende några garantier knappast kunna skapas mot ett upprepande

av missbruken under föregående världskrig. Styrelsen utgår givetvis från att

i kommentarerna till denna paragraf bör tydligt anges, att normala överlåtelser

av t. ex. korkmattor, kylskåp och andra inredningsdetaljer, avpassade för

bostaden i fråga, få äga rum under förutsättning, att köparen icke förpliktigas

att betala högre pris än vad som motsvarar återanskaffningsvärdet.

I denna paragraf i förslaget har gjorts den modifikationen, att vid yrkesmässig

bostadsförmedling gottgörelse må utgå enligt grunder, som bestämmas

av hyresnämnden. Härigenom synas de enskilda bostadsförmedlarna

komma under tillräcklig kontroll.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 301.

83

Med anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län anfört må framhållas,

att förbudet mot att betinga sig gottgörelse bör anses omfatta även sådana

fall, då gottgörelsen skall lämnas till annan person.

12 §.

Socialstyrelsen, som icke haft något att erinra mot det tillämnade åläggandet

för hyresvärdarna att avgiva uppgifter örn hyresledigheter och hyresavtal,

har påpekat, att dessa uppgifter icke blott borde utnyttjas av vederbörande

kommunala organ utan även göras till föremål för statistisk bearbetning inom

socialstyrelsen och tjäna till stöd för dess kontrollerande verksamhet.

13—17 §§.

Inrättandet av lokala hyresnämnder för lagstiftningens handhavande har

icke mött någon gensaga i yttrandena.

En möjlighet att införa en särskild organisation i större kommuner har förordats

av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Enligt länsstyrelsens mening

kunde förhållandena vara sådana, att det ur arbets- och kostnadssynpunkt

vore mera ändamålsenligt att i en större kommun uppdela nämnden

på flera avdelningar under enhetlig ledning i stället för att inrätta flera

nämnder. Svenska stadsförbundet har framhållit, att kommunerna borde

få inflytande på organisationen av nämnderna t. ex. i fråga örn uppdelning å

flera nämnder inom kommunen.

Beträffande hyresnämndernas sammansättning har hyresgästernas riksförbund

framställt följande erinran:

I fråga om de föreslagna reglerna om hyresnämnds sammansättning och

val vill förbundet framhålla, att den tvingande regeln om nämndens sammansättning

vid behandling av ärende rörande lägenhet, som helt eller till

väsentlig del brukas för handel etc., synes kunna föranleda vissa besvärligheter

för nämnderna. Den torde ej heller vara av behovet påkallad. Man torde

kunna vinna samma syfte om en av suppleanterna för hyresgästparten i

nämnden är affärsman samt denne inkallas, där så finnes lämpligt.

Arbetsgivareföreningen, Skaraborgs låns drätselkammarförbund och Växjö

stads fastighetsågareförening ha förordat, att antalet ledamöter i nämnden

utökades från tre till fem.

I yttrandena från Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i örebro lån och

fastighetsägareförbundet har påyrkats, att nämndens ordförande icke borde

utses av socialstyrelsen utan av länsstyrelsen. Jämväl svenska stadsförbundet

har ifrågasatt lämpligheten av att socialstyrelsen utser ordföranden. Fastighetsägareförbundet

har även ansett, att ledamöterna skulle utses av länsstyrelsen,

och denna åsikt har delats av Stockholms handelskammare.

Beträffande valet av ledamöter bär länsstyrelsen i Jönköpings lån anfört:

Ledamöterna skola väljas av kommunens beslutande myndighet liksom

fallet var under föregående hyresreglering. Länsstyrelsen kan dock ej underlåta

att påpeka det i viss mån betänkliga däri, att ledamöter i en nämnd,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

som enligt förslaget närmast skall vara en skiljedomstol, gentemot vars avgörande

på materiella skäl någon talan icke skall kunna förås, utses på detta

sätt. Någon säker garanti finnes ju ej för att t. ex. till fastighetsägarnas representant

i nämnden utses en person, som i själva verket företräder hyresgästernas

intressen. Hade fastighetsägare och hyresgäster mera allmänt varit

organiserade, hade det varit lämpligt att kommunens beslutande myndighet

varit bunden vid förslag, som uppgjorts av respektive organisationer.

Liknande synpunkter ha gjorts gällande av länsstyrelsen i Älvsborgs län,

som understrukit vikten av att kommunernas beslutande myndigheter vid

utseendet av ledamöter beakta även den reella innebörden av kompetensbestämmelserna.

Fastighetsägareförbundet och hyresgästernas riksförbund ha framhållit,

att partsorganisationerna på hyresområdet borde få inkomma med förslag

på lämpliga personer vid utseendet av ledamöter i nämnden.

I denna fråga har fastighetsägareförbundet vidare anfört:

Vad beträffar kvalifikationerna för den nämndledamot, som skall anses

företräda hyresgästintresset, föreskrives dels att han icke får äga eller förvalta

till uthyrning avsedd fastighet, dels ock att han skall ha kännedom om de

mindre bemedlades bostadsförhållanden. Det må vara tvivel underkastat

huruvida det verkligen kan vara något gagn med att en person, som skall

sitta till doms i hyresförhållanden, principiellt skall vara förbjuden att grunda

sin erfarenhet på ägande eller förvaltning av hyresfastigheter. Därmed

må dock förhålla sig hur som helst; betänkligare synes vara att såsom kvalifikation

i övrigt skall vara tillfyllest att han har kännedom om de mindre

bemedlades bostadsförhållanden. Även de mera bemedlade hyresgästerna ha

ett lojalt anspråk på att deras hyresfrågor bli bedömda på ett insiktsfullt

sätt.

Därjämte har förbundet uttalat följande:

Örn hyresnämnden skall fungera jämväl såsom medlingsnämnd, skulle det

kunna befaras, att gränsen lätt utsuddas mellan sådana förslag till lösning av

tvisten, som det enligt medlingslagen åligger medlingsnämnd att framlägga,

samt sådana för parterna bindande avgöranden, som det åligger hyresnämnd

att träffa. Med hänsyn till att medlingsnämnden har alldeles speciella uppgifter,

som icke sammanfalla med hyresnämndens egentliga verksamhet,

och då medlingsnämnden till skillnad från hyresnämnden är en institution

av permanent karaktär, synes det icke böra komma ifråga att, såsom föreslås,

dess verksamhet skall upphöra blott av den anledningen att hyresnämnd

blivit tillsatt.

I fråga örn kostnaderna för hyresnämndens verksamhet har svenska stadsförbundet

förutsatt, att kommunerna få rätt att själva bestämma i kostnadsfrågor,

därvid förbundet även understrukit ett tidigare framställt yrkande

om ersättning åt kommunerna för portokostnader i krisförvaltningsfrågor.

Stadskollegiet i Göteborg och Skaraborgs låns drätselkammar förbund ha

ansett, att kommunerna borde erhålla statsbidrag för kostnadernas gäldande.

Länsstyrelsen i Stockholms lån har framhållit, att bestämmelse saknas örn

förfarandet i händelse kommunen icke beviljar skälig ersättning åt hyresnämnds

ordförande och ledamöter. Magistraten i Karlstad har ansett, att

arvodet för ordföranden bör bestämmas av socialstyrelsen eller länsstyrelsen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis proposition nr 301.

85

Överståthållarämbetet har förordat en komplettering av stadgandet i fråga

om sättet för utseende av befattningshavare. Ämbetet anför:

I lagförslaget uttalas icke, huru befattningshavare hos hyresnämnd skola

utses. Under § 19 st. 2 föreskrives allenast, att ''kommunen skall anvisa erforderliga

medel till bestridande av löner åt nämndens befattningshavare och

övriga kostnader för nämndens verksamhet’. Stadgandet synes böra lämpligen

kompletteras med en hänvisande bestämmelse, som svarar mot t. ex. innehållet

under § 13 st. 1 i lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd

den 6 juni 1924, eller att i fråga om granskning av nämndens räkenskaper

och förvaltning skall gälla vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Socialstyrelsen har tillstyrkt förslaget, att styrelsen skulle vara tillsynsmyndighet

för hyresnämnderna. Det vore enligt styrelsens uppfattning riktigt att

centralisera tillsynen över nämnderna. Alternativet härtill skulle vara, att tillsynen

förlädes till länsstyrelserna. En fördel med ett sådant system skulle

ligga däri, att länsstyrelserna hade god kännedom om de lokala förhållandena.

Emellertid vore det icke gärna möjligt att få en enhetlig tillämpning

inom de många hyresnämnderna, örn man splittrade tillsynsverksamheten.

Även socialstyrelsen ansåge det därför vara lämpligast, att man beträdde

den väg, som förslaget utstakat.

Beträffande socialstyrelsens tillämnade verksamhet såsom tillsynsmyndighet

anför styrelsen:

Om styrelsen blir besvärsinstans, innebär tillsynsuppdraget i och för sig

inga svårigheter. Bland de arbetsuppgifter, som då skulle åvila socialstyrelsen

som tillsynsmyndighet, skulle vara att fastställa formulär, infordra och

granska enkla, undan för undan efter behovet modifierade månadsrapporter,

bedriva inspektionsverksamhet genom täta resor samt anordna konferenser

för ordförandena i hyresnämnderna.

Svårare blir det att bedöma, hur verksamheten skall läggas, om styrelsen

icke blir besvärsmyndighet utan endast får uppdraget att vara tillsynsmyndighet.

De nyss angivna verksamhetsuppgifterna föreligga även i detta fall.

Emellertid är det icke gärna möjligt att stanna därvid, om man skall få fram

en enhetlig tillämpning av lagstiftningen. Det torde bliva nödvändigt för styrelsen

att taga del av nämndernas beslut eller att åtminstone taga rikliga

stickprov därå. Vidare torde styrelsen, sedan verksamheten bedrivits under

några månader, från ordförandena i hyresnämnderna böra infordra skriftlig

redogörelse för de principer, som nämnderna tillämpa i skilda avseenden.

Med ledning härav och med stöd av vad i övrigt framkommit under verksamheten

torde, efter bemyndigande av Konungen, råd och anvisningar böra utfärdas

av socialstyrelsen. Säkerligen erfordras en omfattande inspektionsverksamhet

hos nämnderna. Det måste nämligen betecknas såsom olämpligt, örn

tillsynsuppdraget skulle bedrivas så, att man avvaktar, att missnöje med

nämndernas praxis uppstår i skilda avseenden. Socialstyrelsen bör såsom tillsynsmyndighet

ej vara en symptombotande myndighet utan en ledande myndighet,

som förebygger att verksamheten i något avseende kommer på avvägar.

Hyresgästernas riksförbund har föreslagit inrättande av ett centralt hyresråd

bestående av representanter för fastighetsägare- och hyresgästorganisationer,

med vilket råd socialstyrelsen skulle äga samråda. Förmodligen skulle

ett dylikt samråd komma att äga ruin även utan en dylik nyskapelse, men

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

enligt förbundets mening talade åtskilliga skäl, icke minst folkpsykologiska,

för etablerandet av fastare former för förbindelsen mellan styrelsen och partorganisationerna.

Departement#• De föreskrifter, som upptagits under 13—15 §§ i det remitterade förslaget

c*e/e». rörande hyresnämnden och dess sammansättning, synas lämpliga. Ordförande

i hyresnämnden torde böra utses av Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl.

Maj:t bestämmer. Föreskriften i 19 § om kostnaderna för hyresnämndens

verksamhet har upptagits såsom 16 §. Då ett särskilt organ, statens hyresråd,

skall inrättas för prövning av besvär över hyresnämndernas beslut, torde

även den allmänna tillsynen över hyresnämndernas verksamhet böra uppdragas

åt hyresrådet. Stadgande härom har upptagits såsom 17 §.

Beträffande granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning har jag

ansett mig böra föreslå införandet av en bestämmelse i 16 §, att därom skall

gälla vad kommunallagarna stadga. I 16 § har tillika upptagits ett stadgande

om förfarandet mot kommun, som icke ställer erforderliga medel till förfogande.

18—22 §§.

Beträffande förfarandet inför hyresnämnd har fastighetsägareförbundet

förordat, att i lagen införes en bestämmelse av innebörd att hyresnämnden i

förekommande fall och speciellt i frågor av principiell betydelse borde inhämta

yttrande av partsorganisationerna på hyresområdet.

I fråga om rättstillämpningen vid hyresnämnderna har förbundet anfört

följande:

I förslaget har icke särskilt beaktats faran av att skiljaktigheter i tillämpningen

kan komma att uppstå inom olika hyresnämnder. Denna olägenhet

torde dock kunna undvikas genom sammankomster med ordförandena och

ledamöterna i nämnderna ungefärligen motsvarande de överläggningar som

äga rum enligt 75 § taxeringsförordningen. Om dylika överläggningar komma

till stånd och örn socialstyrelsen blir i tillfälle att effektivt utöva den föreslagna

översynen över hyresnämnderna, anser sig förbundet kunna avstå från

att föreslå en eljest påkallad rätt att anföra besvär över hyresnämnds beslut.

Intresset av slutliga avgöranden inom en någorlunda kort tidrymd har i övrigt

varit för förbundet avgörande i detta hänseende.

I förslaget stadgas, att nämnden äger upptaga ett avgjort ärende till ny

prövning, då väsentligt ändrade förhållanden inträtt. Detta skulle innebära,

att nämnden jämväl på eget initiativ skulle kunna upptaga till prövning

exempelvis frågan örn höjning av grundhyran i visst fall. Förbundet anser

det emellertid olämpligt, att ny prövning skall kunna äga rum utan att part

gjort framställning därom. Lagrummet bör följaktligen utmärka, att nämnden

äger ånyo upptaga ärendet allenast på hemställan av hyresvärd eller hyresgäst.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Älvsborgs, Kronobergs

och örebro län samt drätselkammaren i Karlskoga ha påyrkat, att

nämndens rätt att besiktiga lägenheter och taga del av handlingar borde kompletteras

med en befogenhet för nämnden att förelägga vite.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

87

I fråga om hyresnämndens ställning och besvär över dess beslut har länsstyrelsen

i örebro län yttrat:

Mot organisationen av hyresnämnderna måste länsstyrelsen anmäla allvarliga

betänkligheter.

I motiven säges, att hyresnämnden bör ha sådan karaktär, som utmärker

en fast skiljedomstol. Detta blir emellertid icke förhållandet. Såsom förslaget

utformats får den en alltför svag ställning. Väl kan dess beslut ej överklagas

på materiell grund, men då den skall stå under tillsyn av socialstyrelsen, är

det att befara, att med nämndens beslut missnöjd part hos socialstyrelsen

hemställer om åtgärd för rättelse. Detta kan, såsom lagen skrivits, leda till

att socialstyrelsen anmodar nämnden att själv upptaga ärendet till förnyad

prövning. Socialstyrelsen blir på detta sätt en andra instans på en omväg.

Tillsyn över en domstol bör ej tillkomma ett centralt verk. Annan tillsyn

över en domstol än den som tillkommer justitieombudsmannen och justitiekanslern

bör ej komma ifråga.

Länsstyrelsen kan icke underlåta framhålla att man synes ha förbisett den

väsentliga skillnad som föreligger mellan exempelvis en mödrahjälpsnämnds

verksamhet avseende fördelning av statliga bidrag, där tillsyn genom ett

centralt verk är helt i sin ordning, och en skiljedomstols verksamhet, som avser

att slita tvister mellan enskilda parter om privatekonomiska förhållanden.

Vågar man ej överlåta åt en skiljedomstol att slutligt avgöra en tvist, måste

man taga den konsekvensen därav att inrätta en andra instans med dömande

kompetens. Den nu valda vägen är ett betänkligt avsteg från hittillsvarande

praxis ifråga om domstols organisation.

Länsstyrelsen anser för sin del, att hyresnämndens beslut bör kunna överklagas

icke allenast på formella skäl utan även om som skäl för klagan kan

åberopas att nämndens beslut är påtagligt oriktigt på grund av att nämnden

gjort sig skyldig till uppenbart förbiseende, att part lämnat oriktig uppgift

eller åberopat skriftlig handling, som varit falsk, eller på grund av annan

med dessa jämförlig anledning.

I båda fallen bör klagan föras hos vederbörande underrätt, som vid bifall

till klagan har att återförvisa ärendet till nämnden för ny prövning.

Skulle, sedan nämnd meddelat beslut, väsentligt förändrade förhållanden

inträtt, bör likaledes underrätten kunna på klagan återförvisa ärendet till

nämnden för ny prövning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att besvärsrätt

borde finnas för part, som icke blivit vederbörligen kallad.

Även länsstyrelsen i Kalmar län har förordat en något utvidgad besvärsrätt.

Länsstyrelsen yttrar:

Det torde få anses skäligt att hyresnämnds beslut få överklagas, förutom i

de i förslaget omförmälda fall, jämväl då nämndens beslut fattats efter det

part blivit kallad till sammanträde inför nämnden men icke inställt sig och

ärendet avgjorts utan hinder av hans utevaro, under förutsättning nämligen

att parten kan visa, att han icke erhållit del av kallelsen.

Beslut, som av länsstyrelsen efter besvär meddelas, kunna innefatta antingen

ogillande av besvären eller undanröjande av hyresnämndens beslut. I

senare fallet erfordras tydligen ny prövning av nämnden. Detta synes böra

komma till uttryck i lagtexten genom en bestämmelse, att ärendet i så fall

återförvisas till nämnden för ny behandling.

Socialstyrelsen har förordat en allmän rätt att överklaga hyresnämndens

beslut. Som skäl härför har styrelsen framhållit, alt en hyresnämnd mera

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

vöre att betrakta såsom ett vanligt samhälleligt beslutande organ än som en

skiljedomstol. Med detta betraktelsesätt bleve det mera överensstämmande

med svensk offentlig rätt att medgiva besvärsrätt över nämndernas beslut.

Man borde icke underskatta betydelsen av att en enskild medborgare kände

sig äga rättssäkerhet på ett för hans ekonomi så avgörande område som det

förevarande. Särskilt denna synpunkt ansåge styrelsen vara avgörande vid

bedömandet av frågan om besvärsrätten. Någon svårighet att få en lämplig

överinstans förelåge näppeligen. Socialstyrelsen utginge nämligen från att styrelsen

skulle bliva besvärsinstans, örn besvärsrätt infördes. En sådan uppgift

skulle gå mycket väl ihop med uppdraget till socialstyrelsen att vara

tillsynsmyndighet. I själva verket läge ytterligare ett mycket starkt skäl för

att besvärsrätt skulle medgivas däri, att det näppeligen bleve möjligt för socialstyrelsen

att få verklig enhetlighet i tillämpningen av lagstiftningen, om

styrelsen ej också bleve besvärsinstans. Ett besvärsförfarande hos en central

instans torde icke i avsevärd grad behöva fördröja ärendenas avgörande. Om

det skulle införas en sådan rätt att på materiella grunder fullfölja ärenden hos

socialstyrelsen, borde även de besvär, som avsåge fel av formell beskaffenhet

i hyresnämndsbeslut, anföras hos styrelsen. Dess beslut borde givetvis ej

få överklagas.

Vidare anför styrelsen:

Även örn man icke skulle införa en allmän besvärsrätt över hyresnämndernas

beslut, skulle man likväl kunna tänka sig en besvärsrätt i vissa fall, nämligen

då flera hyresnämnder inrättats i samma stad. Onekligen är det av särskild

betydelse att vinna enhetlighet i tillämpningen hos dessa nämnder. Man

skulle då kunna tänka sig att inrätta en överordnad hyresnämnd som besvärsinstans

i sådan stad. Styrelsen är emellertid ej beredd att nu förorda en

dylik anordning men har likväl velat föra fram tanken. Åtminstone till en

början torde man böra söka sig fram efter andra linjer. Styrelsen vill erinra

om en anordning från tillämpningen av hyresregleringen i samband med

förra världskriget. De sju hyresnämnderna i Stockholm enade sig då om ett

centralt kansli under ledning av en byråchef, vilken jämväl var ordförande i

en av nämnderna. Goda erfarenheter föreligga från denna administrativa anordning.

Den skulle otvivelaktigt underlätta socialstyrelsens arbete med att

skapa enhetlighet på orten. En överordnad hyresnämnd torde alltså näppeligen

behöva införas annat än om antalet hyresnämnder på en ort blir större

än vad man nu kan förutse.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat:

Enligt lagförslaget skola hyresnämnderna stå under tillsyn av socialstyrelsen.

Vid sådant förhållande ifrågasätter länsstyrelsen, huruvida icke, då besvär

över hyresnämnds beslut överhuvud må förekomma, dessa böra anföras

hos och prövas av socialstyrelsen och icke vederbörande länsstyrelse, oavsett

att besvären endast äro av mera formell art. Någon tidsutdräkt skulle härigenom

näppeligen behöva befaras, men en viss enhetlighet väl kunna ernås.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:

Enligt förslaget kunna i vissa fall besvär hos länsstyrelsen anföras inom

trettio dagar från den dag, klaganden erhöll del av beslutet. Någon bestämmelse

att besluten skola delgivas parterna finnes emellertid icke. Förslaget

upptager endast en bestämmelse, att skriftligt besked om nämndens beslut

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från därom framställd

begäran. Det synes önskvärt med en föreskrift, att nämndens beslut skall inom

en vecka från beslutets dag delgivas parterna, förslagsvis genom rekommenderad

försändelse med mottagningsbevis.

Enligt hyresgästernas riksförbund borde ett besked örn nämndens beslut

tillställas part, som ej varit tillstädes, inom en vecka.

Rörande den föreslagna rätten för nämnden att själv ändra ett felaktigt

avgjort ärende har länsstyrelsen i Jönköpings lån anfört:

I fråga örn reglerna för förfarandet har länsstyrelsen uppmärksammat bestämmelsen,

att nämnden, där, på grund av dess förbiseende, parts felaktiga

uppgift eller annan anledning, meddelats beslut, som är påtagligt oriktigt,

skall förordna om rättelse. Denna bestämmelse synes möjliggöra för nämnden

att när som helst utan framställning av part besluta om sådan ändring. Enligt

länsstyrelsens mening bör en bestämmelse örn sadan vidsträckt rätt för

nämnden, vilken lätt kan leda till godtycke och vars berättigande med avseende

härå därför starkt kan ifrågasättas, hava karaktären av en undantagsbestämmelse.

I varje fall bör den ej ges en sa vidsträckt avfattning som den

föreslagna.

Såsom framhållits i promemorian är det tveksamt, huruvida man bör Departemenisinföra

en rätt att av materiella skäl överklaga hyresnämndens beslut. Nämnden

måste ju i många fall döma på grundval av den intima kännedom,

som nämnden kan skaffa sig örn förhållandena i orten. En överinstans skulle

icke ha samma material till sitl förfogande. För att den föreslagna regleringen

skall fungera tillfredsställande är det vidare nödvändigt, att erforderliga

beslut kunna meddelas snabbt och med omedelbar verkan.

Å andra sidan är det angeläget, att frågor av principiell vikt kunna bliva

föremål för prövning av ett centralt organ. Det är även önskvärt, att möjlighet

finnes att påverka hyresnämndernas tillämpning av lagen i enhetlig

riktning. Att låta hyresnämnderna i det stora antal orter, som omfattas

av hyresregleringen, slutligt avgöra alla ärenden är ägnat att framkalla betänkligheter.

Av dessa skäl har jag, såsom förut nämnts, ansett mig böra

föreslå, att ett särskilt centralt organ — statens hyresråd — inrättas för

att pröva besvär över hyresnämndernas beslut.

Besvärstiden torde böra begränsas till fjorton dagar fran den dag, då

klaganden erhöll del av beslutet. Det synes vara nödvändigt, att hyresnämndens

beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär,

såvida ej hyresrådet annorlunda förordnar. Mot hyresrådets beslut i dessa

ärenden bör talan icke få fullföljas.

Bestämmelserna örn förfarandet inför hyresnämnden och örn besvär samt

verkan av nämndens beslut lia upptagits såsom 18—22 §§. I fråga örn förfarandet

har därvid i 18 § införts ett stadgande örn rätt för hyresnämnd att

förelägga vite, örn så erfordras för att få tillträde till lägenhet eller erhålla

del av hyreshandlingar. I övrigt torde åtskilliga detaljbestämmelser rörande

förfarandet böra meddelas i tillämpningsföreskrifter till lagen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Mattts proposition nr 301.

Departements
chefen.

23—25 §§.

Sveriges fastighetsägareförbund har ansett det orimligt att straff stadgas

för hyresvärd som träffat avtal om högre hyra än som föranledes av regleringsbestämmelserna.

Förbundet anför vidare:

För att bedöma det föreslagna straffbudets räckvidd är det bland annat

nödvändigt, att innebörden av begreppet ''betingar sig’ närmare fixeras. Det

har redan visat sig, att den farhågan är spridd, att under nämnda begrepp

skall kunna hänföras även det förhållandet att hyresvärden vid förhandlingar

om avtal eller avtalsförlängningar säger sig önska en högre hyra än den medgivna

eller fastställda grundhyran. Om hyresvärden i hyresgästens närvaro

uttalar, att han måste ha en högre hyra för att överhuvud kunna gå med på

en förlängning, så har han, enligt detta betraktelsesätt, ''betingat sig’ en olovlig

hyra och därmed skapat ett kanske kärkommet tillfälle för hyresgästen

att såsom målsägande angiva saken hos allmänne åklagaren.

Det är nödvändigt att fixera begreppet ''betinga sig’ till något bestämt konkret

förfarande. I sådant hänseende synes det förbundet, som i princip avstyrker

kriminaliseringen, att den fordran bör upprätthållas, att betingandet

skall ha tagit sig uttryck i ett avtal örn uthyrning, och detta avtal bör ha

förlänats skxiftlig form.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län borde straffansvar lämpligen

förutsätta medvetet brytande mot lagen. Huruvida fängelse skulle behöva

ingå i straffsatserna syntes länsstyrelsen tveksamt. Hyresmedlingsnämnden

i Göteborg har framfört liknade synpunkter.

Med anledning av vad fastighetsägareförbundet anfört torde gränsen för

straffbarhet i de fall, som avses i 3 § första stycket och 11 §, böra angivas

sålunda, att avtal skall ha träffats örn otillåten hyra eller annan förbjuden

gottgörelse, där ej sådan hyra eller gottgörelse mottagits.

Någon mildring av de föreslagna straffbestämmelserna synes icke påkallad.

Övergångsbestämmelserna.

I flera yttranden har framhållits nödvändigheten av att särskilda bestämmelser

infördes för att reglera sådana uppsägningar, som skett före den

nya lagstiftningens ikraftträdande men avsåge tiden därefter. Sålunda har

byggnadslånebyrån föreslagit, att hyresnämnd skulle äga pröva dylika uppsägningar

efter samma regler, som skulle gälla för motsvarande prövning enligt

den nya lagen.

Militära byggnadsutredningen har ifrågasatt, örn icke genom övergångsbestämmelse

till lagen hyresgäst borde garanteras rätt att trots tidigare uppsägning

behålla lägenheten efter den 1 oktober 1942 till hyra, som kunde bliva

fastställd av hyresnämnd.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:

Enligt 7 § i förslaget skall framställning örn hyresreglering ske inom en

vecka från uppsägningen. Särskilt med hänsyn tagen därtill att uppsägning

av nu gällande hyresavtal, som utlöpa den 1 nästkommande oktober, i mycket

stor omfattning redan lärer hava verkställts av hyresvärdarna, förutsät
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

91

ter länsstyrelsen att, då de föreslagna övergångsbestämmelserna icke innehålla

någon föreskrift angående den tidpunkt, från vilken den i nyssnämnda paragraf

angivna underställelsetiden skall räknas efter det lagen utfärdats, blivande

tillämpningsföreskrifter komma att därom meddela besked.

Fastighetsägareförbundet har ansett, att övergångsbestämmelserna kunde

giva anledning till tvekan. Förbundet anför:

Då det i andra stycket sägs att regleringsbestämmelserna icke skola gälla

i fråga om hyra eller annan ersättning som avser tiden före den 1 oktober

1942, så synes innebörden därav vara, att avtal, som träffats före lagens

ikraftträdande, skola, om de avse tiden från och med den 1 oktober 1942,

kunna bli föremål för reglering. Att hyresvärden sålunda betingar sig en

högre hyra än den som utgick den 1 .januari 1942 kan emellertid, enligt vad

förbundet förutsätter, icke föranleda straff enligt förslaget. Den föreslagna

straffbestämmelsen avser ju nämligen allenast den som bryter mot regleringsbestämmelsen,

vilket ju måste syfta på något som äger rum efter lagens ikraftträdande.

Att straffbestämmelsen skulle ges tillbakaverkande kraft vågar

förbundet betrakta såsom något, det där icke kan komma ifråga. Önskemål

örn ett klargörande härutinnan ha emellertid framställts.

Den tvekan angående förslagets rätta innebörd, som sålunda kommit till

uttryck, synes ha erhållit näring därav, att det ansetts påkallat att särskilt

bestämma, att stadgandena i 11 § ej skola äga tillämpning, där anvisningen

å lägenhet eller överlåtelsen av hyresrätt skett före lagens ikraftträdande.

Det vill emellertid synas, att bestämmelserna i 11 § lika litet som straffbestämmelserna

kunna avse förfaranden i tiden före lagens ikraftträdande. Då man

emellertid särskilt undantagit från tillämpning stadgandena i 11 § men icke

förfarit på enahanda sätt i fråga om straffbestämmelserna, har e contrario

den slutsatsen dragits, att straffbestämmelserna äro avsedda att även drabba

förfaranden före lagens ikraftträdande.

Ytterligare ett annat tolkningsspörsmål, som uppkommit och som till undvikande

av tvekan synes böra i något sammanhang klargöras, är huruvida

uppsägning av hyresavtal, som verkställts före lagens ikraftträdande, kan förklaras

ogiltig enligt 7 § i förslaget. Härvid bör framhållas, att om meningen

är att lagen skall tillämpas även på dylika uppsägningar, så kan den i 7 §

utsatta fristen av en vecka, inom vilken hyresgästen har att hos hyresnämnden

göra framställning om uppsägnings ogiltigförklarande, icke räknas från

uppsägningen utan måste räknas från någon senare tidpunkt. Motsvarande

förhållande är att beakta i fråga om sådan framställning om hyresavtalets

förlängning som omhandlas i 8 §. I fråga om sistnämnda lagrum^ betraktar

förbundet det såsom klart, att lagrummet icke är tillämpligt, då fråga är om

hyrestid som utgått före lagens ikraftträdande, och detta även om hyresgästen

i sådant fall givit tillkänna, att han önskar behålla lägenheten. Föreligger

emellertid här ett missförstånd från förbundets sida, är det av nöden, att

jämväl detta klarlägges.

Den föreslagna lagen bör träda i kraft så snart som möjligt. Det är emellertid

icke avsett, att huvudbestämmelserna om begränsning av den tillåtna

hyran skola tillämpas å hyra, som belöper på tiden före den 1 oktober 1942.

För tiden dessförinnan skall alltså städse avtalad hyra utgå, där hyresgästen

ej till äventyrs är berättigad till nedsättning enligt den allmänna hyreslagen.

Det bör framhållas, att hyresregleringen skall bli tillämplig på hyra, som

belöper på tiden från och med den 1 oktober 1942, även örn hyresavtalet in
-

Departements
chefen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

gåtts före hyresregleringslagens ikraftträdande. Om t. ex. hyran för en viss

lägenhet den 1 januari 1942 var 2,500 kronor och hyresvärden den 15 mars

i år med hyresgästen träffat avtal om att hyran från och med den 1 oktober

1942 skall vara 2,700 kronor, kommer likväl beloppet 2,500 kronor att

gälla såsom den tillåtna grundhyran. Hyresvärden må sålunda icke mottaga

större hyrespost än som svarar mot den förutvarande hyran, dock med förbehåll

att, om generell hyreshöjning med viss procent medgives eller nämnden

höjer grundhyran, hyresvärden äger uppbära det högre belopp som därav

föranledes. Detta gäller, även om hyresvärden efter lagens ikraftträdande

förskottsvis uppbär hyran före den 1 oktober 1942.

Har hyresavtal utan förändring förlängts för nästa hyresår, är hyresvärden

icke berättigad att uppbära högre hyra än den avtalade, även om förhöjning

av den tillåtna grundhyran medgivits.

Har hyresavtal om lägenheten ännu ej ingåtts, när hyresregleringslagen

träder i kraft, straffas hyresvärden, om han därefter för tiden från och med

den 1 oktober 1942 betingar sig eller mottager högre hyra än den tillåtna,

även om det sker före den 1 oktober 1942.

Genom lag den 21 mars 1942 om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter

stadgades, att örn hyresvärd, utan att hyresgästen förverkat

sin hyresrätt, uppsagt hyresavtalet till upphörande den 1 oktober 1942, hyresvärden

likväl icke skulle vara berättigad att före den 1 juli 1942, eller den

tidigare dag Kungl. Maj:t bestämde, sluta avtal om uthyrning av lägenheten

till annan hyresgäst. Örn avtal slutits i strid mot detta förbud, är det ogiltigt.

Lagen gäller dock allenast lägenhet, som helt eller till väsentlig del är uthyrd

till bostad.

Det förutsattes, att i samband med upphävandet av detta uthyrningsförbud

särskilda bestämmelser skulle meddelas, som möjliggjorde för hyresgäst

att under vissa förutsättningar få bo kvar, även om han blivit uppsagd

av hyresvärden. Stadgande härom har intagits i övergångsbestämmelserna

till nu föreliggande förslag. Enligt detta stadgande bli föreskrifterna i

7 § tillämpliga, även om uppsägning skett före hyresregleringslagens ikraftträdande.

Framställning om rätt att behålla lägenheten skall göras inom

fjorton dagar från lagens ikraftträdande. Då hyresnämnderna ej kunna

vara organiserade förrän efter viss Sid men ordförande kunna antagas bliva

utsedda med det snaraste, böra dylika framställningar tills vidare prövas av

ordföranden i den blivande hyresnämnden. Av vikt är att avgörandet sker med

största skyndsamhet. Vid prövningen skall iakttagas vad i 7 § stadgas med

följande inskränkning. Det kan ha inträffat, att giltigt hyresavtal redan slutits

med annan hyresgäst. I sådana fall bör det äldre hyresförhållandet icke

kunna förlängas. Örn nytt hyresavtal slutits i strid mot det i den tillfälliga

lagen stadgade förbudet eller avtalet eljest är ogiltigt, utgör detsamma ej

hinder mot förlängning av det ännu bestående hyresförhållandet.

Det bör framhållas, att tillämpningen av 7 § ej inskränkts till bostadslägenheter.

Den är såtillvida mera omfattande än den tillfälliga lagen. Å andra

sidan gällde den tillfälliga lagen hela riket, medan hyresregleringslagen är

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

begränsad till samhällen med minst 2,000 invånare och andra orter, för vilka

Kungl Majit kan komma att meddela förordnande.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att lagrådets

utlåtande över förenämnda inom justitiedepartementet upprättade

förslag till lag om hyresreglering m. m., av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. May.ts proposition nr 301.

Förslag

till

Lag

om hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning i varje stad, köping eller

municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst 2,000 invånare, samt,

där Konungen så förordnar, jämväl i annan tättbebyggd ort.

Vad nedan i denna lag stadgas om kommun skall äga motsvarande tilllämpning

å municipalsamhälle.

Örn reglering av hyran.

2 §•

För lägenhet, som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad och ej

uthyres i möblerat skick, regleras hyran enligt bestämmelserna i 3—5 §§.

Samma lag vare beträffande lägenhet, som huvudsakligen är avsedd för

annat ändamål, såframt ej hyraTi för lägenheten den 1 januari 1942 var

fastställd att utgå med växlande belopp för skilda tider.

3 §•

Hyresvärden må icke mottaga eller träffa avtal om högre hyra än som motsvarar

den för lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad

nedan sägs. Såsom grundhyra anses det hyresbelopp, som lägenheten betingade

den 1 januari 1942. Var lägenheten då ej uthyrd, fastställes grundhyran

av den i 13 § omförmälda hyresnämnden efter hyresläget vid nämnda tid.

För lägenhet i hus eller del av hus, som färdigställts senare än den 1 januari

1942, fastställer nämnden grundhyran till det belopp, som med hänsyn

till byggnadskostnadema och övriga omständigheter finnes skäligt.

Var hyran för viss lägenhet den 1 januari 1942 avsevärt lägre än hyran

för jämförliga lägenheter eller har lägenhetens värde avsevärt ökats genom

ombyggnads- eller ändringsarbete eller föreligger för visst fall annat skäl

av därmed jämförlig betydelse, äger nämnden på framställning av hyres
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

95

värden höja grundhyran till det belopp, som därav föranledes. Betingade

lägenheten den 1 januari 1942 en hyra, som i avsevärd män översteg hyran

för därmed jämförliga lägenheter, äger nämnden på framställning av hyresgästen

eller hyressökande nedsätta grundhyran till skäligt belopp.

Höjning av grundhyran medför ej ändring av gällande hyresavtal. Nedsättes

grundhyran, skall nedsättningen lända till efterrättelse, oavsett vad

parterna avtalat.

4§.

Utöver grundhyran må hyresvärden träffa avtal om skälig ersättning för

lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten eller, om gottgörelse

därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad, som för sådant ändamål

åsamkas hyresvärden.

Hyresnämnden äger, utan hinder av att andra grunder avtalats för beräkning

av ersättning som i första stycket sägs, förordna, att de grunder, som

finnas skäliga, skola tillämpas. Nämnden må ock bestämma, hur stor del

av hyra, som skäligen skall anses belöpa på dylik ersättning.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens hyresråd äger

meddela föreskrifter att av nämnden tillämpas vid prövning som i andra

stycket sägs.

5 §■

Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning

i viss kommun, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

statens hyresråd medgiva, att avtal må för tid, som angives i beslutet,

träffas om hyreshöjning utöver grundhyran intill viss procent av denna

eller, örn däri ingår ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende

med varmvatten, av återstående del av grundhyran.

Vid meddelande av beslut, som i första stycket avses, må fastställas särskilda

procenttal för olika slag av lägenheter så ock stadgas undantag från

rätten till hyreshöjning, i den mån hyran förut höjts utöver det belopp lägenheten

betingade den 1 januari 1940.

6 §•

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd

mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga

omständigheter föranleda, äger hyresnämnden på framställning av

hyresgästen nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt. I fråga örn ersättning

för lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten skall

vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande av beslut örn nedsättning av hyran enligt första stycket

äger nämnden föreskriva, att hyresbelopp, som nämnden fastställer, skall

utgöra grundhyra för lägenheten samt att lägenheten skall vara underkastad

bestämmelserna i 3—5 §§

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Om förlängning av hyresavtal.

7 §.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal om

lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat skick, äger hyresnämnden

på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, örn den

finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Hyresnämnden

må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet

mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga

sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från

uppsägningen.

8 §.

Är hyresavtal om lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat skick,

slutet för bestämd tid utan förbehåll örn uppsägning och har hyresgästen

i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla lägenheten

efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden, där hyresvärden

vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av hyresgästen förordna

därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens vägran

finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. I

fråga om hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 § stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar från

det hyresvärden delgav hyresgästen sitt beslut att vägra förlängning av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning.

9 §.

Lägenhet, som helt eller till väsentlig del var avsedd till bostad den 1 januari

1942 eller därefter färdigställts för sådant ändamål, må ej utan hyresnämndens

tillstånd uthyras för väsentligen annat ändamål.

Hyresnämnden äger meddela förbud mot att lägenhet, som helt eller till

väsentlig del är avsedd till bostad, utan nämndens tillstånd uthyres i möblerat

skick.

Om bostadsförmedling m. m.

10 §.

Konungen äger förordna, att i kommun, där denna lag äger tillämpning,

avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas på kommunens bekostnad.

11 §.

Ej må någon mottaga eller träffa avtal om gottgörelse av hyressökande för

anvisning å lägenhet, som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad och

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

97

som är belägen i kommun, där denna lag äger tillämpning. Vid yrkesmässig

bostadsförmedling må dock sådan gottgörelse utgå enligt grunder, som bestämmas

av hyresnämnden.

Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt till lägenhet varom i första stycket

sägs, må ej mottaga eller träffa avtal om gottgörelse för överlåtelsen utöver

vad som motsvarar av honom erlagd hyra för tiden efter det han avträder

lägenheten.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla ändå att gottgörelsen givits annan

beteckning.

12 §.

Konungen äger meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter

rörande hyresledighet och hyresavtal.

Om hyresnämnd.

13 §.

För prövning av ärenden enligt denna lag skall i varje kommun, där lagen

äger tillämpning, utses en hyresnämnd. Denna skall ock tjänstgöra såsom

sådan medlingsnämnd, som avses i lagen den 22 juni 1939 örn medling i hyrestvister.

Konungen äger förordna, att kommun skall uppdelas i två eller flera hyresdistrikt

med särskild nämnd i varje distrikt för de uppgifter, vilka ankomma

på hyresnämnd och medlingsnämnd.

14 §.

Hyresnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter.

Ordförande förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer.

Finnes lämplig lagfaren person, skall sådan förordnas.

Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten

skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som

ej må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre

bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,

som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad, skall sistnämnde ledamot

ersättas av ledamot, som driver förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet

och ej äger eller förvaltar till uthyrning avsedd fastighet.

För ordföranden och var ledamot i nämnden utses minst en suppleant. I

fråga örn suppleant skall gälla vad ovan sagts om ordförande eller ledamot,

som suppleanten skall ersätta.

Förordnande såsom ordförande, ledamot eller suppleant skall gälla för

viss tid eller tills vidare.

15 §.

Ordförande, ledamot eller suppleant i hyresnämnd må ej den vara som

icke uppnått tjugofem års ålder, ej heller den som icke råder över sig och

sitt gods. Den som blivit vald till ledamot eller suppleant i nämnden må

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 301.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

kunna avsäga sig uppdraget, om han icke är boende inom kommunen, om

han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra

uppdraget, örn han tjänstgjort såsom ledamot i nämnden under två år samt

om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande

myndigheten godkännes.

16 §.

Ordförande och ledamöter i hyresnämnd skola åtnjuta skäliga arvoden av

kommunen.

Kommunen skall anvisa erforderliga medel till bestridande av löner åt

befattningshavare hos nämnden och övriga kostnader för nämndens verksamhet.

I fråga om granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning

gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.

Beträffande kommunens förpliktelser enligt första och andra styckena

skall tillämpas vad som föreskrivits om bestridandet av kostnaderna för kristidsnämnds

verksamhet.

17 §.

Hyresnämnderna skola stå under tillsyn av statens hyresråd.

Om förfarandet inför nämnden m. m.

18 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och

hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid

sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av

ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,

om den finnes icke förtjäna avseende. Har kallelse till sammanträde avsänts

till part genom rekommenderat brev, må ärendet avgöras utan hinder av

hans utevaro.

Nämnden äger giva hyresvärd, hyresgäst eller hyressökande, som beröres

av ärende enligt denna lag, föreläggande vid vite att inställa sig inför nämnden.

Nämnden eller av nämnden anlitat ombud äger besiktiga lägenhet, som är

uthyrd eller avsedd att uthyras, samt taga del av hyreskontrakt och andra

handlingar, som röra hyresförhållande beträffande sådan lägenhet. Nämnden

äger ock för dylikt ändamål förelägga vite.

19 §.

Såsom hyresnämndens beslut gäller den mening varom flertalet i nämnden

enar sig eller, örn alla tre äro av olika mening, den som ordföranden omfattar.

Beträffande jäv mot nämndens ordförande och ledamöter skall i tillämpliga

delar gälla vad om domarejäv är stadgat.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

99

Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Skriftligt besked örn

nämndens beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från

därom framställd begäran.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra besvär

hos statens hyresråd inom fjorton dagar från den dag, då klaganden

erhöll del av beslutet.

Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, utan hinder

av anförda besvär lända till efterrättelse från beslutets dag eller den senare

dag, som nämnden bestämmer.

21 §.

Mot hyresrådets beslut med anledning av anförda besvär må talan ej föras.

22 §.

Finner hyresnämnden, att beslut, som nämnden meddelat, blivit påtagligt

oriktigt till följd av nämndens förbiseende, parts felaktiga uppgift eller

annan anledning, skall nämnden förordna örn rättelse.

Då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, äger nämnden upptaga avgjort

ärende till ny prövning.

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

Den som bryter mot vad i 3 § första stycket, 9 § första stycket eller 11 §

sägs eller mot förbud, som meddelats med stöd av 9 § andra stycket, straffes

med dagsböter eller fängelse.

24 §.

Den som mottagit högre hyra än som är medgiven enligt denna lag eller

annan otillåten ersättning eller gottgörelse, varom i denna lag sägs, vare

pliktig att återgälda vad han sålunda olovligen uppburit.

25 §.

Vad nämndens ordförande, ledamöter, befattningshavare eller ombud iakttagit

vid besiktning av lägenhet eller inhämtat vid granskning av handling

enligt 18 § sista stycket eller eljest erfarit vid behandling av ärende enligt

denna lag, må icke yppas i vidare mån än som erfordras tor nämndens verksamhet.

Den som bryter häremot straffes med dagsböter eller fängelse, där

ej brottet är att anse såsom tjänstefel.

Brott som i första stycket sägs må, där det ej innefattar tjänstefel, av allmän

åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj-.ts proposition nr 301.

Sars kilda bestämmelser.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,

som är förenad med allmän tjänst.

27 §.

Med hyra likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som måste antagas

utgöra vederlag för upplåtelse av lägenhet till nyttjande, ändå att gottgörelsen

givits annan beteckning.

28 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning, som erfordras för

utövningen av hyresnämnds befogenhet enligt denna lag.

29 §.

Vitesföreläggande som i 18 § andra eller tredje stycket sägs skall, utan

kostnad för parterna, genom polismyndighets försorg delgivas på sätt örn

stämning är stadgat.

Talan om utdömande av försuttet vite anhängiggöres av allmän åklagare

hos allmän domstol i orten.

30 §.

Böter och vitén tillfalla kronan.

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av statens hyresråd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Med avseende å lagens ikraftträdande och giltighet skall vidare gälla:

1. Vad i 2—6 §§ stadgas skall ej äga tillämpning i fråga örn hyra eller

annan ersättning, som avser tiden före den 1 oktober 1942.

2. Har hyresvärden, utan att hyresrätten är förverkad, före denna lags

ikraftträdande uppsagt hyresavtal örn lägenhet, som ej är uthyrd i möblerat

skick, till upphörande den 1 oktober 1942, må framställning som i 7 § sägs

göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande. Har lägenhet

före lagens ikraftträdande uthyrts till annan och är avtalet ej ogiltigt enligt

lagen den 21 mars 1942 om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter

eller av annan grund, skall dock vad i 7 § stadgas ej äga tillämpning.

Intill dess beslut örn val av ledamöter i hyresnämnd är gällande, må

framställning som nu sagts prövas av ordföranden.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

101

3. Stadgandena i 11 § skola ej äga tillämpning, där anvisning å lägenhet

eller överlåtelse av hyresrätt skett före lagens ikraftträdande.

4. Lagen skall äga tillämpning jämväl å hyresavtal, som ingåtts före lagens

ikraftträdande. Vad i 23 och 24 §§ stadgas om straff och återbäringsskyldighet

skall dock i sådant fall gälla allenast, där hyresvärden efter lagens

ikraftträdande mottager hyra för tid efter den 30 september 1942, som överstiger

den tillåtna grundhyran, eller annan otillåten gottgörelse.

5. Har i kommun tillsatts medlingsnämnd jämlikt lagen den 22 juni 1939

örn medling i hyrestvister, skall dess verksamhet upphöra, då hyresnämnd

för kommunen blivit tillsatt enligt denna lag.

6. Där Konungen efter lagens ikraftträdande meddelar förordnande, att bestämmelserna

i lagen skola äga tillämpning i viss ort, äger Konungen föreskriva,

att de tidpunkter, som angivas i 2, 3 och 9 §§ samt under 1—4 här

ovan, skola med avseende å orten ersättas med de senare tidpunkter, som

Konungen bestämmer.

7. Denna lag äger giltighet till och med den 30 september 1943. Föreskrift

eller beslut, som meddelats med stöd av lagen, äger ej tillämpning längre än

denna är gällande. På överträdelse, som begåtts under lagens giltighetstid,

samt brott mot den tystnadsplikt, som föreskrives i 25 §, skall vad i lagen

stadgas även därefter tillämpas.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Bilaga A.

Utkast

till

lag om hyresreglering m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Bestämmelserna i denna lag skola äga tillämpning i stad, köping eller municipalsamhälle,

som vid 1942 års ingång hade minst 5,000 invånare, samt,

där Konungen så förordnar, jämväl i annan ort med sammanträngd befolkning.

Vad nedan i denna lag stadgas örn kommun skall äga motsvarande tillämpning

å municipalsamhälle.

Om reglering av hyran för vissa bostadslägenheter.

2 §•

För lägenhet, som helt eller till väsentlig del uthyres till bostad, regleras

hyran enligt bestämmelserna i 3—5 §§. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där

lägenheten uthyres i möblerat skick, eller där lägenheten är inrymd i hus,

som färdigställts senare än den 1 januari 1942.

3 §.

Hyresvärden må icke betinga sig eller mottaga högre hyra än som motsvarar

den för lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad

nedan sägs.

Med grundhyra förstås den hyra, som lägenheten betingade den 1 januari

1942. Var lägenheten då ej uthyrd, fastställes grundhyran av den i 13 § omförmälda

hyresnämnden efter hyresläget vid nämnda tid.

Betingade lägenheten den 1 januari 1942 en hyra, som i avsevärd mån översteg

hyran för därmed jämförliga lägenheter, äger nämnden nedsätta grundhyran

till skäligt belopp. Var hyran för lägenheten nämnda dag avsevärt

lägre än hyran för jämförliga lägenheter eller har lägenhetens värde därefter

avsevärt ökats genom förbättringsarbete eller föreligger för visst fall annat

skäl av synnerlig vikt, äger nämnden höja grundhyran till det belopp som

därav föranledes.

4 §.

Utöver den tillåtna grundhyran må hyresvärden betinga sig och mottaga

ersättning för lägenhetens uppvärmning och förseende med varmvatten eller,

örn gottgörelse därför ingår i grundhyran, skälig ersättning för ökad kostnad,

som för sådant ändamål åsamkas hyresvärden.

Konungen äger fastställa grunder för beräkning av ersättning som i första

stycket sägs och för bestämmande av huru stor del av hyresbelopp, som skäligen

skall anses belöpa på sådan ersättning. Hava dylika grunder fastställts,

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

äger nämnden utan hinder av vad som avtalats förordna om deras tillämpning.

5 §.

Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning

i viss kommun, äger Konungen medgiva hyreshöjning i kommunen för

tid, som angives i beslutet, intill viss procent, beräknad på grundhyran eller,

om däri ingår ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med

varmvatten, på återstående del av grundhyran. Därvid må särskilda procenttal

fastställas för olika slag av lägenheter.

Om reglering av hyran för övriga lägenheter.

6 §.

Är lägenhet, som icke är underkastad hyresreglering jämlikt 2 §, uthyrd

mot en hyra, som uppenbarligen är högre än lägenhetens beskaffenhet och

övriga omständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran till

skäligt belopp.

I fråga örn ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med

varmvatten skall vad i 4 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Om förlängning av hyresavtal.

7 §•

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal örn

lägenhet, som ej är uthyrd i möblerat skick, äger hyresnämnden på framställning

av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den finnes strida

mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig mot hyresgästen.

Framställning härom skall göras inom en vecka från uppsägningen.

8 §•

Är hyresavtal om sådan lägenhet som i 7 § sägs slutet för viss tid utan

förbehåll örn uppsägning och har hyresgästen givit hyresvärden tillkänna, att

han önskar behålla lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger

hyresnämnden, där hyresvärden vägrar att förlänga hyresavtalet, oaktat hyresrätten

ej är förverkad, och hans vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden

eller eljest vara obillig mot hyresgästen, på framställning av

denne förlänga hyresavtalet på de villkor, som finnas skäliga. Framställning

som nu sagts skall göras inom en vecka från det hyresvärden delgav hyresgästen

sitt beslut att vägra förlängning av avtalet.

Örn förbud mot viss uthyrning.

9 §•

Lägenhet, som den 1 januari 1942 uppfyllde de i 2 § angivna förutsättningarna

för hyresreglering, må icke utan hyresnämndens tillstånd uthyras i

möblerat skick eller för väsentligen annat ändamål än förut.

Örn bostadsförmedling m. m.

10 §.

I kommun, där denna lag äger tillämpning, skall anordnas avgiftsfri bostadsförmedling

under ledning av hyresnämnd eller annan kommunal myndighet.

Kostnaderna härför skola bestridas av kommunen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

På framställning av kommunen äger Konungen medgiva undantag från

skyldigheten att anordna bostadsförmedling.

11 §•

Ej må någon betinga sig eller mottaga gottgörelse av hyressökande för anvisning

å lägenhet, som helt eller till väsentlig del är avsedd till bostad och

som är belägen i kommun, där denna lag äger tillämpning.

Hyresgäst, som överlåter sin hyresrätt till dylik lägenhet, må ej för överlåtelsen

betinga sig eller mottaga gottgörelse utöver vad som motsvarar av

honom erlagd hyra för tiden efter det han avträder lägenheten.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla ändå att gottgörelsen givits annan

beteckning.

12 §.

Konungen meddelar föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter rörande

hyresledighet och hyresavtal.

Om hyresnämnd.

13 §.

För prövning av ärenden enlig denna lag skall i varje kommun, där lagen

äger tillämpning, utses en hyresnämnd. Denna skall ock tjänstgöra såsom

sådan medlingsnämnd, som avses i lagen den 22 juni 1939 örn medling i

hyrestvister.

Konungen äger förordna, att kommun skall uppdelas i två eller flera hyresdistrikt

med särskild nämnd i varje distrikt för de uppgifter, vilka ankomma

på hyresnämnd och medlingsnämnd.

14 §.

Hyresnämnd utgöres av ordförande och två ledamöter.

Ordförande förordnas av socialstyrelsen. Finnes lämplig lagfaren person,

skall sådan förordnas.

Ledamöter utses av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten

skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej må

äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom örn de mindre bemedlades

bostadsförhållanden. I ärende rörande lägenhet, som helt eller till väsentlig

del brukas för handel, hantverk, industriell rörelse eller annan förvärvsverksamhet,

skall sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver

förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning

avsedd fastighet.

För ordföranden och var ledamot i nämnden utses minst en suppleant. I

fråga om suppleant skall gälla vad ovan sagts örn ordförande eller ledamot,

som suppleanten skall ersätta.

Förordnande såsom ordförande, ledamot eller suppleant skall gälla för viss

tid, högst två år, eller tills vidare.

15 §.

Ordförande, ledamot eller suppleant i hyresnämnd må ej den vara som

icke uppnått tjugufem års ålder, ej heller den som icke råder över sig och sitt

gods. Den som blivit vald till ledamot eller suppleant i nämnden må kunna

avsäga sig uppdraget, örn han icke är boende inom kommunen, om han är

ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget,

om han tjänstgjort såsom ledamot i nämnden under två år samt om han

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 301.

105

uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder som av den väljande

myndigheten godkännes.

Om förfarandet inför nämnden m. m.

16 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och hyresgäst

eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid

sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Har kallelse till

sammanträde avsänts till sådan part genom rekommenderat brev, må ärendet

avgöras utan hinder av hans utevaro.

Nämnden äger giva hyresvärd, hyresgäst eller hyressökande, som beröres

av ärende enligt denna lag, föreläggande vid vite att inställa sig inför nämnden.

Nämnden eller av nämnden anlitat ombud äger besiktiga lägenhet, som är

uthyrd eller avsedd att uthyras, samt taga del av hyreskontrakt och andra

handlingar, som röra hyresförhållande beträffande sådan lägenhet.

17 §.

Hyresnämnd må endast när den är fulltalig handlägga ärende enligt denna

lag. Såsom nämndens beslut gäller den mening varom flertalet i nämnden

enar sig eller, om alla tre äro av olika mening, den som ordföranden omfattar.

Beträffande jäv mot nämndens ordförande och ledamöter skall i tillämpliga

delar gälla vad om domjarejäv är stadgat.

Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Skriftligt besked om

nämndens beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från

därom framställd begäran.

18 §.

Har ledamot av hyresnämnd, som deltagit i ärendes avgörande, varit jävig

eller eljest obehörig, eller har i avseende å ärendes behandling förelupit

annat fel, som med sannolikhet kan antagas hava inverkat på utgången, äger

länsstyrelsen på besvär av part undanröja nämndens beslut. Besvär skola

anföras inom trettio dagar från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Nämndens beslut skall utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse,

intill dess länsstyrelsen annorlunda förordnar. Mot länsstyrelsens beslut må

talan ej föras. I andra fall än här sagts må nämndens beslut icke överklagas.

Finner nämnden, att på grund av dess förbiseende, parts felaktiga uppgift

eller annan anledning meddelats beslut, som är påtagligt oriktigt, skall nämnden

förordna örn rättelse.

Då väsentligt ändrade förhållanden inträtt, äger nämnden upptaga ett avgjort

ärende till ny prövning.

19 §.

Ordförande och ledamöter i hyresnämnd skola åtnjuta skäliga arvoden av

kommunen. *

Kommunen skall anvisa erforderliga medel till bestridande av löner åt

nämndens befattningshavare och övriga kostnader för nämndens verksamhet.

20 §.

Hyresnämnderna skola stå under tillsyn av socialstyrelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 301.

8

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 301.

Ansvarsbestämmelser m. m.

21 §.

Den som bryter mot vad i 3 § första stycket eller i 9 eller 11 § sägs, straffes

med dagsböter eller fängelse.

22 §.

Den som mottagit högre hyra än som är medgiven enligt denna lag eller

annan otillåten ersättning eller gottgörelse, varom i denna lag sägs, vare

pliktig att återgälda vad han sålunda olovligen uppburit.

23 §.

Vad nämndens ledamöter, befattningshavare eller ombud iakttagit vid besiktning

av lägenhet eller inhämtat vid granskning av handling enligt 16 §

sista stycket eller eljest erfarit vid behandling av ärende enligt denna lag, må

icke yppas i vidare mån än som erfordras iför nämndens verksamhet. Den

som bryter häremot straffes med dagsböter eller fängelse, där ej brottet är

att anse såsom tjänstefel.

Brott som i första stycket sägs må, där det ej innefattar tjänstefel, av

allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse av målsäganden.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Med hyra likställes i denna lag varje annan gottgörelse, som måste antagas

utgöra vederlag för upplåtelse av lägenhet till nyttjande, ändå att gottgörelsen

givits annan beteckning.

25 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning, som erfordras för

utövningen av hyresnämnds befogenhet enligt denna lag.

26 §.

Vitesföreläggande som i 16 § andra stycket sägs skall, utan kostnad för

parterna, genom polismyndighetens försorg delgivas på sätt om stämning är

stadgat.

Talan örn utdömande av försuttet vite anhängiggöres av allmän åklagare

hos allmän dostol i orten.

27 §.

Böter och vitén tillfalla kronan.

28 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av socialstyrelsen.

s

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 2—6 §§ stadgas skall dock ej gälla i fråga örn hyra eller annan ersättning,

som avser tiden före den 1 oktober 1942.

Stadgandena i 11 § skola ej äga tillämpning, där anvisning å lägenhet eller

överlåtelse av hyresrätt skett före lagens ikraftträdande.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

107

Har i kommun tillsatts medlingsnämnd jämlikt lagen den 22 juni 1939

om medling i hyrestvister, skall dess verksamhet upphöra, då hyresnämnd

för kommunen blivit tillsatt enligt denna lag.

Där Konungen efter lagens ikraftträdande meddelar förordnande, att bestämmelserna

i lagen skola äga tillämpning i viss ort, äger Konungen föreskriva,

att de tidpunkter, som angivas i 2, 3 och 9 §§ samt i andra och tredje

styckena här ovan skola med avseende å orten ersättas med de senare tidpunkter,

som Konungen bestämmer.

Denna lag äger giltighet till och med den 30 september 1943. Föreskrifter,

som meddelats med stöd av lagen, äga ej tillämpning längre än denna är gällande.

På överträdelse, som begåtts under lagens giltighetstid, samt brott mot

den tystnadsplikt, som föreskrives i 23 §, skall vad i lagen stadgas även därefter

tillämpas.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 maj

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 18 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 30 april 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om hyresreglering m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn H. Zetterberg.

Förslaget föranledde allenast följande yttrande av lagrådet.

Jämlikt andra stycket av 6 § äger hyresnämnd att vid meddelande av beslut

om nedsättning av hyra för lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad

hyresreglering, tillika föreskriva, att bestämmelserna i 3 —5 §§ därefter skola

tillämpas i fråga om lägenheten och att det av hyresnämnden fastställda

hyresbeloppet skall utgöra grundhyra. Har emellertid med stöd av 5 § lämnats

tillstånd till viss procentuell höjning av grundhyroma inom kommunen,

måste detta uppenbarligen beaktas vid meddelande av nedsättningsbeslutet

enligt förevarande paragraf. I sådant fall bör vid bestämmande av

grundhyran för lägenheten motsvarande avräkning ske å det fastställda hyresbeloppet.

Lagrådet hemställer därför, att ifrågavarande stadgande erhåller

den lydelsen, att vid meddelande av beslut om nedsättning av hyran enligt

första stycket nämnden äger föreskriva, att lägenheten skall vara underkastad

bestämmelserna i 3—5 §§; samt att därvid såsom lägenhetens grundhyra

skall gälla det belopp, till vilket hyran blivit nedsatt, eller, om beslut

enligt 5 § meddelats, det lägre belopp, som nämnden med hänsyn därtill

fastställer.

Det föreslagna stadgandet i 11 § första stycket första punkten gäller enligt

sin ordalydelse lägenhet, som är belägen i kommun, där lagen äger tilllämpning.

Uppenbart är emellertid att, örn lagen blott är tillämplig å viss

ort i kommunen, med stadgandet icke åsyftas i kommunen befintlig lägenhet

utom sagda ort. För att detta må tydligt framgå av lagtexten torde stadgandet

böra något jämkas.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 301.

109

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 21 maj 1942

avgivna utlåtande över det den 30 april 1942 till lagrådet remitterade förslaget

till lag örn hyresreglering m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

I enlighet med vad lagrådet hemställt torde ett tillägg böra göras till 6 §

i det remitterade lagförslaget samt en jämkning vidtagas i 11 §. Därjämte

torde vissa redaktionella jämkningar böra göras i lagförslaget.

Härefter hemställer föredraganden, att det i enlighet med vad sålunda anförts

ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Eliaeson.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 301.

9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 2LU 1942:46 Andra lagutskottets memorial Nr 46 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1942:373 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hyresreglering m. ?n., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag a1 i texten
  3. 2LU 1942:42 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hyresreglering m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ko s. 1 i texten