Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m

1942-05-22 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:303, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

1

Nr 303.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m.; given

Stockholms slolt den 22 maj 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen och lag angående fortsatt

giltighet av utlänningslagen, dels ock inhämta riksdagens yttrande över bifogade

förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 8

juni 1917 (nr 474) angående hotell- och pensionatrörelse.

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 303.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av utlänningslagen.

Härigenom förordnas, att 8, 24, 30, 41, 43, 44, 46, 47 och 51 §§ lagen

den 11 juni 1937 (nr 344) om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag)

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §■

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende---meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må förbindas med de

förbehåll, som med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhängande

omständigheter finnas påkallade. Beslut örn uppehållstillstånd må tilllika

innehålla föreskrift, att utlänningen senast vid tiden för uppehållstillståndets

utgång skall utresa ur riket (utresebeslut).

Bevis örn uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

24 §.

Avvisad person---orsaker flytt.

Kan avvisning ej verkställas genast, må, intill dess sådant kan ske, polismyndigheten

taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt; och

skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen. I tvivelaktiga

fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall länsstyrelsen

likaledes ofördröjligen underrättas därom, och har länsstyrelsen att,

där så finnes erforderligt, överlämna frågan om beslutets verkställande till

socialstyrelsens avgörande.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör---orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, länsstyrelsen

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under

uppsikt. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande,

skall länsstyrelsen överlämna frågan örn beslutets verkställande till

socialstyrelsens avgörande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303. 3

41 §.

Där någon förhjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift

som i denna lag eller med stöd därav blivit i författning eller eljest meddelad,

straffes med dagsböter.

43 §.

Begår någon förseelse, varom i 39 § första stycket eller 41 § sägs, i avsikt

att bereda utlänningen möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro omständigheterna

försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader.

44 §.

Förseelse varom---allmän åklagare.

Åtal för---allmän domstol.

Åtal jämlikt 40, 42 eller 43 § anhängiggöres vid allmän domstol.

46 §.

Innan socialstyrelsen meddelar utrese-, avvisnings- eller förpassningsbesiut

eller ock beslut i ärende, som avser arbetstillstånd för ett större antal utlänningar

eller som kan antagas vara av synnerlig betydelse utöver det föreliggande

fallet, skall yttrande inhämtas från en nämnd bestående av tre ledamöter

(utlänningsnämnden).

Beträffande utlänning, för vilken utresebeslut gäller, må förpassningsbesiut

meddelas utan nämndens hörande. Utan hinder av vad i första stycket stadgas

må vidare, där ärendet är av synnerligen brådskande natur, socialstyrelsen

i ärendet meddela beslut utan att yttrande inhämtats från nämnden; dock

skall beslutet snarast möjligt anmälas för nämnden.

Socialstyrelsen må — — — nämndens yttrande.

Ledamöterna av---stadgade behörighetsvillkoren.

I socialstyrelsens---dess ledamot.

47 §.

över socialstyrelsens avvisnings- eller förpassningsbesiut, så ock över styrelsens

beslut i ärende angående uppehålls- eller arbetstillstånd, som tillika

innehåller utrese- eller förpassningsbesiut, må klagan föras, där antingen

utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande mening eller

ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats från nämnden. Vad sålunda

stadgats skall dock ej gälla förpassningsbesiut varom i 46 § andra

stycket första punkten sägs.

Klagan föres---till justitiedepartementet.

Besvär må---nyss stadgats.

51 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg eller luftfartyg ankommit till

riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort

inse att utlänningen kunde komina att härifrån avvisas, är befälhavaren, om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

sådan åtgärd vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra

honom till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse

icke äger rum, med mindre fartyget eller luftfartyget omedelbart eller inom

närmaste tiden återvänder till nämnda land.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av utlänningslagen.

Härigenom förordnas, att lagen den 11 juni 1937 (nr 344) örn utlännings

rätt att här i riket vistas (utlänningslag), vilken gäller till och med den 31

december 1942, skall — i den lydelse lagen äger sistnämnda dag — äga fortsatt

giltighet till och med den 31 december 1945; dock att från och med den

1 januari 1943 andra stycket av slutbestämmelserna i lagen skall upphöra

att gälla samt tredje stycket av samma bestämmelser hava följande ändrade

lydelse.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 31

december 1945, dock ej längre än för högst två år efter sistnämnda dag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

5

Förslag

till

kungörelse

om ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående

hotell- och pensionatrörelse.

Härigenom förordnas, att § 43 stadgan den 8 juni 1917 angående hotelloch

pensionatrörelse skall upphöra att gälla samt att §§ 41, 42 och 44 berörda

stadga1 skola erhålla följande ändrade lydelse.

§ 41.

Uraktlåter innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat att

beträffande utlänning fullgöra sådan anmälningsskyldighet som i §§ 35 och

36 sägs, straffes med dagsböter.

Begår innehavaren eller föreståndaren förseelse som i första stycket sägs i

avsikt att bereda utlänning möjlighet att obehörigen vistas i riket och äro

omständigheterna försvårande, vare straffet fängelse i högst sex månader.

Uraktlåter innehavaren eller föreståndaren eljest att fullgöra skyldighet,

som enligt avdelning III i denna stadga åligger honom, straffes med böter

från och med fem till och med trehundra kronor.

§ 42.

Lämnar någon vid fullgörande av anmälningsskyldighet, varom i avdelning

III i denna stadga sägs, mot bättre vetande oriktig uppgift, straffes,

där ej jämlikt allmän lag eller särskild författning eljest ansvar därå följer,

med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse i

högst sex månader.

§ 44.

Förseelse, som här ovan omförmäles, åtalas av allmän åklagare.

Åtal jämlikt § 41 andra stycket eller § 42 anhängiggöres vid allmän domstol.

Åtal för förseelse, varom eljest i denna stadga är fråga, anhängiggöres

vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare

eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1942.

1 Senaste lydelse, se beträffande §§ 41 och 42 1932: 177.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 24 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna

för social- och kommunikationsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Westman, fråga örn vissa ändringar i utlänningslagen

samt fortsatt tillämpning av samma lag m. m. samt anför:

Lagen den 11 juni 1937 (nr 344) örn utlännings rätt att här i riket vistas

trädde i kraft den 1 januari 1938 och gäller till och med den 31 december

1942. Med stöd av lagen ha tillämpningsbestämmelser meddelats genom kungörelsen

den 26 november 1937 (nr 912) med föreskrifter i anledning av utlänningslagen,

vilken kungörelse likaledes gäller till och med den 31 december

1942. Under åren 1939—1942 ha vidare med stöd av lagen utfärdats

ett flertal bestämmelser i syfte att skärpa utlänningskontrollen. De viktigaste

av dessa återfinnas i kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa

särskilda föreskrifter örn tillsyn över utlänningar.

Med anledning av att utlänningslagens giltighetstid utlöper med utgången

av år 1942 har jag i skrivelse den 19 september 1941 anmodat socialstyrelsen,

chefen för försvarsstaben ävensom samtliga länsstyrelser att avgiva

yttrande, huruvida med hänsyn till erfarenheterna under lagstiftningens giltighetstid

ändringar erfordrades i utlänningslagen eller författningar som äga

samband därmed.

Sedan de infordrade yttrandena inkommit, anhåller jag att få anmäla detta

ärende.

Gällande rätt.

Enligt utlänningslagen och 1937 års utlänningskungörelse har handläggningen

av ärenden rörande utlänningar, som här vistas, från och med år 1938

i huvudsak centraliserats till socialstyrelsen, där för sådant ändamål inrättats

en särskild utlänningsbyrå. Ärenden rörande inresevisering handläggas emellertid

av utrikesdepartementet samt beskickningar och konsulat. Vid utlänningskontrollen

biträda polismyndigheterna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

7

Några ändringar i utlänningslagen ha icke vidtagits. Däremot ha en del av

dess bestämmelser helt eller delvis satts ur tillämpning genom kungörelser,

som under de senaste åren av Kungl. Majit utfärdats med stöd av 54 § utlänningslagen,

bl. a. genom kungörelsen den 1 september 1939. Enligt nämnda

lagrum äger Kungl. Majit att i händelse av krig eller fara för krig eller där

sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter

prövas erforderligt, meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga

med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller

att vistas å viss ort inom riket.

Därjämte har allmänt viseringstvång införts med stöd av 1 § utlänningslagen,

vari stadgas, att utlänning som ankommer till riket skall vara försedd

med pass eller annan legitimationshandling som enligt Kungl. Majits förordnande

må gälla såsom pass samt att i de fall Kungl. Majit bestämmer

handlingen skall vara viserad för inresa i och vistelse i riket.

För utlännings avlägsnande ur riket stadgar utlänningslagen tre former:

avvisning, förpassning och utvisning. Avvisning innebär, att utlänning avlägsnas

vid gränsen eller i varje fall omedelbart efter det han inkommit på

svenskt område. Befogenhet att avvisa utlänning tillkommer polismyndighet,

varmed i detta sammanhang i allmänhet förstås vederbörande polischef. Om

polismyndighet finner anledning till avvisning föreligga men utlänningen påstår

att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit

därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot

att bliva återsänd till förstnämnda land, skall polismyndigheten enligt 20 §

hänskjuta frågan om avvisning till socialstyrelsens avgörande. Sådant hänskjutande

skall dock ej ske örn det med skäl kan antagas att påståendet är

oriktigt. Den andra formen för utlännings avlägsnande ur riket, förpassning,

är avsedd för sådana fall då utlänning inkommit i riket men hans avlägsnande

icke kräver någon mera ingående undersökning av de föreliggande

omständigheterna, t. ex. örn han saknar pass eller uppehållstillstånd. Den

är att betrakta såsom en mera summarisk form av utvisning och skall, när

anledning därtill föreligger, innehålla förbud för utlänningen att återvända

till riket utan att han i förväg erhållit uppehållstillstånd. Beslut om förpassning

meddelas av socialstyrelsen. Styrelsens beslut om avslag å ansökan om

uppehållstillstånd skall enligt 25 § alltid innehålla föreläggande för utlänningen

att ofördröjligen eller inom viss tid avresa från riket vid äventyr av

förpassning. Utvisning användes företrädesvis mot lösdrivare och för brott

straffade personer samt beslutas av länsstyrelse med besvärsrätt till högsta

domstolen. Där utvisning är påkallad av hänsyn till rikets säkerhet eller

eljest i statens intresse, kan emellertid Kungl. Majit enligt 37 § direkt besluta

om utvisning. Den som utvisats får enligt 42 § vid äventyr av fängelsestraff

icke återvända till riket utan Kungl. Majits tillstånd.

Till trygghet för de politiska flyktingarna har i lagen föreskrivits, att

utlänning som avlägsnas ur riket icke må befordras till land varifrån han

av politiska orsaker flytt eller till land varest han kan antagas icke åtnjuta

trygghet mot att bliva återsänd lill förstnämnda land.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

I vissa hithörande ärenden skall socialstyrelsen enligt 46 § inhämta yttrande

av en nämnd (utlänningsnämnden), nämligen i ärende som avser avvisning

eller förpassning eller ock arbetstillstånd för ett större antal utlänningar

ävensom i ärende som kan antagas vara av synnerlig betydelse utöver

det föreliggande fallet. Om ärendet är av synnerligen brådskande natur, må

dock socialstyrelsen i ärendet meddela beslut utan att yttrande inhämtats

från nämnden. Styrelsen äger, om den anser erforderligt, även i andra ärenden

inhämta nämndens yttrande. Nämnden äger icke rätt att deltaga i styrelsens

beslut, men nämndens yttrande är i stället avgörande för frågan örn besvär

få föras över besluten hos Kungl. Maj:t. Sådan klagorätt är nämligen

enligt 47 § tillåten över styrelsens avvisnings- eller förpassningsbeslut samt

i samband därmed meddelade beslut örn avslag å ansökningar om uppehållseller

arbetstillstånd, därest antingen nämnden eller någon dess ledamot i sitt

yttrande yppat avvikande mening mot socialstyrelsens beslut eller ock beslutet

meddelats utan att yttrande inhämtats från nämnden. Styrelsen kan,

örn den finner särskilda skäl därtill föreligga, enligt 48 § överlämna ärende

till Kungl. Maj:ts avgörande. Sådant överlämnande skall enligt samma lagrum

alltid ske, såframt nämnden hemställt därom i sitt yttrande. Med anledning

av krigsförhållandena ha emellertid bestämmelserna om skyldighet för socialstyrelsen

att inhämta utlänningsnämndens yttrande innan styrelsen meddelar

avvisningsbeslut och om klagan över sådant beslut satts ur tillämpning. Avvisnings-

och förpassningsgrunderna ha även skärpts.

Utlänningslagen innehåller därjämte bestämmelser om att utlänning i vissa

fall må tagas i förvar eller ställas under uppsikt ävensom bestämmelser om

straff för överträdelse av lagen eller med stöd därav utfärdade författningar

m. m.

Enligt 13 § i 1937 års utlänningskungörelse ankommer det på vederbörande

tjänsteman i utrikesdepartementet eller vid beskickning eller konsulat att

meddela visering för inresa i riket och första uppehåll härstädes i samband

med inresan (inresevisering). Visering åt den som vistas i riket för fortsatt

uppehåll härstädes (uppehållsvisering) meddelas av socialstyrelsen. Visering

meddelas med eller utan rätt att taga arbete. Utlänningslagens regler örn

uppehålls- och arbetstillstånd äro normgivande för reglerna om uppehållsvisering.

Enligt stadgande i 23 § av kungörelsen skall nämligen vad enligt

utlänningslagen eller kungörelsen gäller om uppehålls- och arbetstillstånd äga

motsvarande tillämpning med avseende å uppehållsvisering.

I 1937 års kungörelse föreskrives en vidsträckt anmälningsskyldighet rörande

utlänningar från enskild bostadsupplåtares och arbetsgivares sida. Beträffande

hotell och pensionat finnas bestämmelser om sådan anmälningsskyldighet

i hotell- och pensionatstadgan den 8 juni 1917. Vidare innehåller 1937

års kungörelse bl. a. bestämmelser om pass och andra legitimationshandlingar.

De lättnader i fråga om skyldighet att inneha sådan handling, som

enligt kungörelsen skulle gälla särskilt för medborgare i de övriga nordiska

länderna, ha emellertid efter krigsutbrottet i stor utsträckning satts ur tilllämpning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

9

Genom kungörelsen den 1 september 1939 har införts möjlighet att omhändertaga

utlänning i förläggning. Härom stadgas i berörda kungörelse,

11 §, att där beslut örn avvisning, förpassning eller utvisning ej kunnat verkställas

eller eljest särskild anledning föreligger, utlänning må omhändertagas

i förläggning; innan sådant beslut meddelas, skall i regel utlänningsnämnden

höras. Inom socialdepartementet har nyligen av särskilda sakkunniga

upprättats förslag till nya bestämmelser om behandlingen av sålunda

omhändertagna utlänningar.

I 1939 års kungörelse upptagas även de förut nämnda utvidgade grunderna

för avvisning och förpassning. Sålunda kan enligt 5 § i denna kungörelse

utlänning avvisas, där skälig anledning finnes antaga, att han lämnat

sitt hemland för att icke återvända dit eller det med hänsyn till rikets säkerhet

eller eljest i statens intresse icke kan anses önskvärt att han inkommer

i riket. Enligt 7 § må förpassning av utlänning ske, där det med hänsyn till

rikets säkerhet eller eljest i statens intresse icke kan anses önskvärt att han

vistas i riket.

Beträffande övriga under de senaste åren vidtagna åtgärder på utlänningslagstiftningens

område må nämnas, att genom särskilda kungörelser utlännings

rätt att vistas inom vissa områden av riket väsentligt beskurits och att

gränskontrollen skärpts. I händelse ett ytterligare skärpt läge skulle inträda

eller landet råka i krig är avsett att utlänningars och särskilt fientligt lands

medborgares rörelsefrihet än mer skall begränsas.

Slutligen må här anmärkas att genom lag den 17 juni 1938 (nr 322)

angående vissa förmåner åt statslösa möjlighet beretts att låta statslösa personer

komma i åtnjutande av sådana sociala förmåner som eljest endast i

händelse av ömsesidighet tillkomma utländska medborgare här i riket. Med

hänsyn till tidsläget har emellertid denna lagstiftning ej ansetts böra sättas

i tillämpning.

Utlänningrar i Sverige m. in.

Antalet utlänningar i Sverige beräknades i början av år 1937 utgöra högst

20,000. I februari 1939 verkställdes en särskild utlänningsräkning, varvid

antalet — nu med inräknande av även turister och andra tillfälliga besökande

— uppskattades till omkring 24,000. Den 1 oktober 1940 beräknades

antalet till mellan 24,000 och 25,000. Antalet flyktingar uppskattades i november

1938 till mellan 2,700 och 3,200, i januari 1939 till mellan 3,900 och

4,400, i juli 1939 till mellan 4,300 och 4,800 samt den 1 januari 1940 till

omkring 4,200.

Enligt den i sociala meddelanden intagna redogörelsen för utlänningar i

Sverige den 1 januari 1942 utgjorde antalet utlänningar med av socialstyrelsen

beviljat vistelsetillstånd 18,020, därav 9,585 män och 8,435 kvinnor. Av

dessa innehade 11,642 personer arbetstillstånd. Därjämte funnos 1,807 utlänningar,

som erhållit inresevisering av utrikesdepartementet; i 102 fall avsåg

sådan visering även tillstånd till arbetsanställning. Totala antalet utlänningar

med vistelsetillstånd uppgick sålunda till 19,827. I denna senare sum
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

ma äro ej inräknade finska barn under 16 år, vilka äro befriade från visering,

samt omkring 1,300 utlänningar med uppehållsböcker, vilka icke behöva

särskilt vistelsetillstånd. Hela antalet utlänningar i riket beräknades

till omkring 30,000. Enligt socialstyrelsens beräkningar funnos i riket vid

nämnda tidpunkt 3,533 politiska flyktingar, varunder inbegrepos dels flyktingar,

som varit aktivt politiskt verksamma i sitt hemland, dels rasflyktingar.

Räknade man till politiska flyktingar även sådana utlänningar, som

av mera allmänna politiska skäl lämnat sitt hemland, t. ex. norrmännen,

uppgick siffran till minst 7,000. Av de 3,533 egentliga flyktingarna hade

2,004 arbetstillstånd. Av norrmännen arbetade omkring 2,000 i skogs- och

jordbruksarbete.

Antalet i förläggning omhändertagna utlänningar utgjorde omkring årsskiftet

1941—1942 81. Av dessa hade 33 omhändertagits för att de bedrivit eller

misstänkts bedriva för rikets säkerhet farlig verksamhet, 35 hade omhändertagits

i avbidan på lämplig placering och 13 utgjorde observationsfall.

Antalet utlänningar i riket har sedermera stigit genom att omkring 17,000

finska barn nu vistas här.

I detta sammanhang må även lämnas följande upplysningar rörande utlänningsnämndens

verksamhet.

Under år 1941 underställdes 368 ärenden utlänningsnämndens prövning.

Härav gällde 157 förpassning, 16 återbrytande av förpassningsbeslut och 180

omhändertagande i särskilt anordnad förläggning. Beträffande de 157 förpassningsärendena

blev utgången, att i 139 fall förpassningsbeslut utan och

i 9 fall förpassningsbeslut med besvärshänvisning meddelades; i övriga 9 fall

meddelade socialstyrelsen uppehållsrätt åt utlänningen. Ärendena om omhändertagande

avsågo i 61 fall förlängd vistelse i förläggning (årlig omprövning),

i 88 fall omhändertagande efter nämndens hörande och i 31 fall underställande

sedan socialstyrelsen redan meddelat omhändertagandebeslut.

Härvid har i sammanlagt 4 fall skiljaktig mening yppats mellan styrelsen

och nämnden.

Framställda förslag till ändringar i utlänningslagen.

I skrivelsen den 19 september 1941 till myndigheterna med begäran om

yttrande huruvida ändringar erfordrades i utlänningslagstiftningen framhöll

jag, att rådände förhållanden syntes utgöra skäl mot att för närvarande

företaga en mera genomgripande lagrevision, som avsåge att åstadkomma

en utlänningslagstiftning av varaktig karaktär, men att det syntes vara önskvärt,

att vid en förlängning av utlänningslagen de jämkningar företogos,

som vore påkallade.

I flera yttranden ha dessa synpunkter understrukits.

Socialstyrelsen har anfört:

Den nu gällande utlänningslagen har hittills fungerat under en tid, som i

avseende på utlänningskontrollen ställt mycket stora krav med snabba och i

vissa avseenden genomgripande situationsväxlingar. Redan vid lagens tillkomst

rådde en utpräglad'' politisk oro i världen, vilken satte betydande spår

i fråga örn invandringen till vårt land. Vårt lands förbindelser med utlandet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

11

lia försvårats och i vissa fall praktiskt taget spärrats. Allt detta har verkat

därhän, att utlänningskontrollen i snabb följd konfronterats nied nya eller

avsevärt förändrade problem. Enligt 54 § utlänningslagen äger Kungl. Maj:t

i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller

eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt meddela de

särskilda bestämmelser, som må finnas nödiga med avseende å utlännings

rätt att inkomma i eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom

riket. Denna paragraf giver utomordentliga befogenheter, intill snart sagt

gränsen för ett suspenderande av lagens övriga bestämmelser. Dessa befogenheter

måste emellertid anses nödvändiga, om sådana situationer skola kunna

mötas, när rikets direkta intressen måste givas ett klart företräde framför

de synpunkter, som bestämma det huvudsakliga innehållet i en invandringslag.

Det har ock varit nödvändigt att i betydande utsträckning betjäna sig av

utlänningslagens 54 §. På grund av ovan relaterade omständigheter erbjuder

det stora svårigheter att med stöd av gjorda erfarenheter bilda sig en uppfattning,

huruvida och i vad mån en prolongation av 1937 års utlänningslag

bör förbindas med jämkningar av bestämmelserna i vissa avseenden. Ingen

utlänningslag, som utgör mera än en ren ramförfattning, torde kunna uppbyggas

så, att bestämmelserna passa för varje tänkbar situation. Såsom situationerna

växlat under den nu gällande lagens tillämpningstid föreligger

fara, att slutsatser dragas, vilka icke äga den grad av allmängiltighet, som

bör vara avgörande för en lagändring. Enligt socialstyrelsens mening bör

därför stor återhållsamhet göra sig gällande i fråga om jämkningar såväl i

lagen som i kungörelsen den 26 november 1937 med föreskrifter i anledning

av utlänningslagen. Beträffande de bestämmelser, som utfärdats med stöd av

54 § utlänningslagen, gäller åter, att dessa icke böra fastlåsas. Lättnader eller

skärpningar kunna påkallas tid efter annan. Men just denna omständighet

talar för, att även dessa bestämmelser böra lämnas orubbade i förevarande

sammanhang, där ej synnerliga skäl till ändring föreligga eller ock rent praktiska

syften kunna nås genom en justering av närmast redaktionell natur.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det icke torde vara möjligt

att under nu rådande förhållanden verkställa en revision av utlänningslagstiftningen

med hänsyn till de befolkningspolitiska och arbetsmarknadssynpunkter,

som i huvudsak läge till grund för 1939 års riksdagsskrivelse. Granskningen

torde få inskränka sig till sådana jämkningar, som påkallades av

nuvarande läge, framför allt för att göra kontrollen tillräckligt effektiv. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län har icke funnit anledning till någon generell vare

sig skärpning eller uppmjukning av bestämmelserna på detta område, där

det väsentligen ändå komme an på deras diskretionära tillämpning. Länsstyrelsen

i Värmlands län har funnit gällande bestämmelser örn utlännings vistelse

i samt inresa i och utresa ur riket i stort sett fylla sina uppgifter. Då

det vore synnerligen vanskligt att nu revidera lagstiftningen med hänsyn

såväl till rådande förhållanden som därtill, att lagstiftningen så nyss trätt

i kraft att dess tillämpning först nu började bli utformad, har länsstyrelsen

ej funnit sig för närvarande böra påyrka några jämkningar i lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ej heller ansett lämpligt att under nu

rådande förhållanden vidtoges någon genomgripande revision av utlänningslagstiftningen

avsedd att få varaktig karaktär. De nu gällande bestämmelserna

hade i stort sett haft goda verkningar även örn i enstaka detaljer kompletteringar

kunde befinnas erforderliga. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har väl

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 303.

funnit, att den nuvarande splittringen av utlänningsärendena på flera myndigheter

icke vore till båtnad och mången gång medförde tidsutdräkt men

har ansett det icke kunna komma i fråga att i detta sammanhang upptaga

frågan örn en revision av utlänningslagstiftningen i denna del. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län har med stöd av hittills gjorda erfarenheter funnit, att lagstiftningen

på hithörande område, med hänsyn tagen till vad rikets säkerhet,

allmän ordning och säkerhet samt utlänningarnas berättigade intressen krävde,

finge anses i stöld sett väl avpassad.

Chefen för försvarsstaben har däremot påyrkat en mera genomgripande

omorganisation av utlänningskontrollen och härom anfört:

Enligt gällande bestämmelser är utrikesdepartementet beslutande myndighet

beträffande utlänningars resor till och genom landet. Den centrala kontrollen

över utlänningar, som vistas i Sverige, tillkommer socialstyrelsen. Såsom

kontrollerande myndighet står socialstyrelsen i direkt förbindelse med

de lokala polismyndigheterna, vilka äro skyldiga att till socialstyrelsen insända

vissa uppgifter angående utlänningarna. Även passkontrollörerna äro i vissa

hänseenden underordnade socialstyrelsen.

Det nära samband, som på detta område föreligger mellan utrikesdepartementets

och socialstyrelsens verksamhet, gör det önskvärt, att verksamheten

ställes under en gemensam ledning. Örn utrikesdepartementets passbyrå och

socialstyrelsens utlänningsbyrå sammanfördes till en institution under gemensam

ledning, skulle detta ur försvarsväsendets synpunkt innebära en rationellare

ordning, ägnad att befordra kontrollen över utlänningarna. Denna

institution bör inordnas under en högre central polismyndighet som ansvarar

för den allmänna övervakningen inom riket och till vilken de lokala polismyndigheterna

stå i ett mera organiskt samband än med socialstyrelsen. En

utlänningskontroll ligger tämligen på sidan av socialstyrelsens egentliga arbetsuppgifter.

Fastmer torde kunna sägas att en sådan uppgift, därest man

lägger huvudvikten på kontroll och övervakning, vilket i nuvarande läge är

naturligt, i viss mån står i ett motsatsförhållande till den sociala verksamhet,

som väl får anses vara en av socialstyrelsens huvuduppgifter. Under i utrikespolitiskt

hänseende normala förhållanden torde icke lika starka invändningar

kunna riktas mot att socialstyrelsen utgör den centrala myndigheten för utlänningskontrollen.

Under rådande förhållanden, då utlänningsproblemet har

fått en helt annan och icke minst för riksförsvaret betydligt ökad betydelse,

synes socialstyrelsen icke längre böra besluta i utlänningsärenden. Dock

böra med hänsyn till socialstyrelsens övriga uppgifter ärenden angående arbetsviseringar

för utlänningar fortfarande handläggas inom styrelsen.

I övrigt framställas i yttrandena ändringsförslag endast beträffande två

spörsmål av större räckvidd. Dessa avse förpassningsbestämmelserna och ansvar

sreglerna.

Beträffande förpassningsbestämmelserna ha påyrkats vissa

jämkningar i förfarandet i avsikt att lämna socialstyrelsen större frihet.

Socialstyrelsen har anfört:

Enligt gällande bestämmelser äger socialstyrelsen icke meddela förpassningsbeslut

med mindre utlänningsnämndens yttrande inhämtats i ärendet.

Ett undantag finnes, nämligen beträffande ärende av synnerligen brådskande

natur. Emellertid äger i detta fall utlänningen alltid anföra besvär över beslutet.

Enär beslut örn förpassning icke går i verkställighet så länge besvär

kunna anföras eller dessa ej äro prövade, är ett beslut med besvärshänvisning

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

13

emellertid snarast ägnat att fördröja vad som i brådskande fall eftersträvas,

nämligen utlänningens snara avlägsnande från riket. Denna undantagsbestämmelse

har därför visat sig i stort sett sakna praktisk betydelse och kan

sålunda i sammanhanget lämnas därhän. Utlänningsnämndens befattning med

förpassningsärendena har visat sig vara en allmänt sett värdefull anordning.

Den inger utlänningarna och deras ombud en fullt berättigad känsla av att deras

fall grundligt övcrväges ur olika synpunkter. Den innebär för styrelsen av

detta skäl ett starkt stöd och skänker samtidigt även styrelsen en trygghetskänsla.

Anordningen bör därför icke i princip rubbas. Emellertid kan icke bortses

från att förpassningsinstitutet, sådant det nu är utformat, i viss utsträckning

utgör ett hinder för styrelsen att lämna sådana auktoritativa besked, som i

vissa fall påkallas, eller att handla med den snabbhet, som omständigheterna

då och då fordra. Enligt styrelsens mening böra bestämmelserna därför kompletteras

i två avseenden.

Det första gäller fall, då alla indikationer tala för meddelande »på stående

fot» av ett förpassningsbeslut. Här kan vara fråga om att ett tillfälle att ur

riket avlägsna en icke önskvärd utlänning försittes — för att icke återkomma

inom närmare eller kanske ens överskådlig tid — därest ej beslut genast meddelas.

Såsom exempel kan nämnas, att utlänningen innehar en till annat land

gällande visering, vilken just håller på att förfalla, eller att en båtlägenhet

till utlänningens avlägsna hemland för tillfället är förhanden och erbjuder

den enda möjligheten för hans avlägsnande härifrån. Hithörande fall äro

ingalunda ovanliga under nuvarande krigsförhållanden. Beträffande särskilt

så kallade statslösa förekomma de emellertid även annars. Men det kan även

vara fråga om en åtgärd, som starkt påkallas ur synpunkten av de villkor,

under vilka en utlänning beviljats inresevisering. Det har ej sällan förekommit,

att en utlänning, som beviljats inresevisering för att i enlighet med egna

uppgifter kunna för visst ändamål vistas härstädes någon vecka eller för att

allenast direkt genomresa riket, efter hitkomsten söker uppehålls visering. I

vissa fall låter sig detta väl förklara och försvara. I andra åter är det uppenbart,

att utlänningen från början haft för avsikt att kvarstanna härstädes

en kortare eller längre tid utöver den uppgivna. Även detta må kunna tolereras

vid speciella förhållanden, men i allmänhet torde ett snabbt förpassningsbeslut

vara på sin plats.

Det är icke ovanligt, att en utlänning ganska väl vet eller ock gör sig underkunnig

örn hur det svenska förpassningsinstitutet i praktiken fungerar. Han

vet sålunda ofta, att han utan större risk kan avbryta en genomresa av riket

för att vistas här en tid. Det lönar sig i regel icke för socialstyrelsen att åvägabringa

ett förpassningsbeslut i anledning av en ansökan örn en eller annan

veckas uppeliållsvisering. Innan beslutet är fattat och delgivet honom, har

han vanligen vunnit sitt syfte med ansökningen. Den utlänning, som erhållit

visering för icke blott direkt genomresa, kan förfara på samma sätt, det

vill säga ingiva en ansökan örn uppeliållsvisering, och med utsikter alt vinna

än mera. Det förefaller honom — på goda skäl — icke antagligt, att socialstyrelsen

skall överhuvud taget sätta förpassningsinstitutet i funktion beträffande

honom, därest han med angivande av mellankommande hinder för

omedelbar avresa härifrån söker någon veckas uppeliållsvisering. Erhåller

han en sådan visering, såsom han förmodar, kan det vara frestande att försöka

saken omigen. Det torde vara uppenbart, att för sådana fall, som

här relaterats, det är ett behov att socialstyrelsen tillerkännes rätt att

med förbigående av utlänningsnämnden fatta förpassningsbeslut, vilka icke

må överklagas. En dylik rätt bör dock begränsas lill de fall, där utlänningen

hitkommit med stöd av inresevisering i och flir genomresa eller kortare uppehåll

samt vistats här i riket högst tre manader och vidare icke kan antagas

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

vara politisk flykting. Med dylika förbehåll lärer denna rätt icke träda de

synpunkter för nära, vilka dikterat förpassningsinstitutets nuvarande utformning.

Även i ett annat avseende förtjänar en jämkning att övervägas beträffande

förpassningsinstitutet. Fall förekomma ej sällan, då styrelsen finner omständigheterna

tala för att tillgripa ett förpassningsbeslut endast örn så finnes

ofrånkomligt, och detta trots att utlänningens avlägsnande härifrån är klart

motiverat. Förhållandet är nämligen, att såväl utlänningarna som utländska

myndigheter ofta uppfatta ett förpassningsbeslut såsom liktydigt med ett

utvisningsbeslut. I sådana fall då ett avslag på en ansökan örn förlängd uppehållsrätt

härstädes icke kan återföras på något, som kan läggas utlänningen

till last, utan beror på rent invandringspolitiska överväganden, anses därför

det automatiskt åtföljande förpassningsförordnandet vanligen innebära en

slags oberättigad diskriminering av utlänningen. Denna syn på saken är förklarlig

och icke utan betydelse för vårt lands anseende utomlands.

Styrelsen har därför i avsevärd omfattning ansett sig böra i vissa fall i

stället för att meddela avslag å ansökan örn uppehållsrätt bifalla ansökningen

i vad avser en kortare tids uppehåll härstädes och samtidigt tillkännagiva,

att den sålunda medgivna tiden borde anses såsom sluttermin för

vistelse i Sverige. Förfarandet har bland annat den fördelen, att det i många

fall leder till att utlänningen utvecklar skälen för fortsatt vistelse härstädes.

Härvid kunna synpunkter framkomma, som måste godtagas. En förlängning

av uppehållsrätten kan då beviljas utan att den situationen uppstår,

att ett förpassningsbeslut måste återbrytas. Men erfarenheten har till fullo

visat, att beslutet örn sluttermin måste äga en klart auktoritativ innebörd,

därest det mera allmänt skall kunna uppfylla sitt syfte att föranleda antingen

utlänningens avresa eller ock framläggandet av slutpåminnelser. Ur

denna synpunkt vore det av betydelse att utlänningsnämnden i de fall. då styrelsen

så funne påkallat, biträdde beslut örn sluttermin. En sådan anordning,

som väl skulle kunna införas utan ändring av gällande bestämmelser, bleve

emellertid tyngande och otymplig, därest den icke förbundes med rätt för

socialstyrelsen att sedermera fatta förpassningsbeslut utan nämndens hörande

i de hithörande fall, då utlänningen, utan att ha kunnat förebringa

något väsentligt nytt i ärendet, kvarbleve här i riket utöver den sålunda

medgivna uppehållstiden. Styrelsen vill förorda en författningsändring av

denna innebörd.

Chefen för försvarsstaben har ansett, att socialstyrelsen borde äga besluta

örn förpassning utan hörande av utlänningsnämnden samt att beslutet icke

borde få överklagas. Till stöd härför har anförts att genom bestämmelserna

örn nämndens hörande och om klagorätt förpassningsbeslutets verkställande

avsevärt droge ut på tiden och utlänningen bereddes tid för fortsatt

vistelse i riket.

I flera yttranden ha framställts krav på skärpning av an sv ars regler

na. Bland de häröver gjorda uttalandena må följande här återgivas.

Socialstyrelsen: De i lagen innehållna ansvarsbestämmelserna torde böra

i visst avseende skärpas. Ej sällan ha fall iakttagits då sådan bostadsanmälan,

varom sägs i 41 § kungörelsen den 26 november 1937, underlåtits i uppenbart

syfte att bistå utlänning att undgå myndigheternas uppmärksamhet.

I dylika fall bör enligt styrelsens uppfattning bostadsupplåtaren kunna

ådömas fängelsestraff, en straffsats, som icke är upptagen i 39 § utlänningslagen.

Beträffande 41 § utlänningslagen torde även böra övervägas att tillfoga

alternativet fängelsestraff.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

15

Chefen för försvarsstaben: Straffpåföljd för uraktlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet

utgör f. n. endast böter. Saknar utlänning legitimationshandling

eller kvarstannar han efter viseringstidens utgång, äger socialstyrelsen

förordna om ofördröjlig eller till viss tidpunkt fastställd avresa ur

riket, som vid underlåtenhet kan följas av förpassningsbeslut. Brott i övrigt

mot givna bestämmelser enligt utlänningslagen eller med stöd av denna

utfärdade författningar m. m. kan vid försvårande omständigheter bestraffas

med fängelse i högst sex månader. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida

icke dessa ansvarsbestämmelser äro för lindriga. Utlänningskontrollen

är av den största betydelse för rikets säkerhet. För upprätthållande av

en effektiv kontroll kräves, att givna bestämmelser noggrant efterföljas.

Detta kan endast ske, därest straffsatserna så tilltagas, att de verka avskräckande

på den som bryter mot utfärdade bestämmelser. Urbota straff

synes därför i större utsträckning än nu böra ingå i strafflatituden. Det

torde även kunna ifrågasättas, huruvida icke vid uraktlåten bostadsanmälan

även utlänningen, därest han medverkat till förseelsen, bör ställas till ansvar

och kunna ådömas straff härför.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligt 41 § utlänningslagen straffas den

som förhjälper utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar legitimationshandling.

Dylik hjälp kan hava bestått i exempelvis anskaffande

av transportmedel, penningar, klädespersedlar eller falsk handling, lämnande

av anvisningar eller döljande å transportmedel eller — ifråga om

befattningshavare vid gränsen — underlåtenhet att hindra inresan. Utlänningslagen

eller med stöd därav utfärdade författningar innehålla icke någon

motsvarande allmän straffbestämmelse för lämnande av sådan hjälp

åt utlänning som sätter honom i stånd att kvarstanna i riket utan tillstånd.

Däremot äro bestämmelser meddelade för särskilda fall, nämligen ifråga

om underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet och anställande i arbete

utan tillstånd samt lämnande av oriktiga uppgifter vid fullgörande av

anmälningsskyldighet eller i ansökningsärende. Vidare uppkommer ekonomisk

förpliktelse i vissa fall. Det får betecknas som en brist, att straff följer

allenast i angivna specialfall. Enär anmälningsskyldighet åvilar (förutom

arbetsgivare) endast den som upplåter bostad eller för övernattning tillhandahåller

annat utrymme, kan den som förser utlänning med föda, kläder

o. dyl. icke åtkommas. Det torde nämligen vara tvivel underkastat huruvida

strafflagens bestämmelser om delaktighet äro tillämpliga i dylika fall.

Länsstyrelsen har visserligen inhämtat, att en underrätt vid utdömande av

straff enligt utlänningslagen för lämnande av oriktiga uppgifter vid anmälan

jämväl åberopat 3 kap. 1 § i strafflagen, men länsstyrelsen är icke

övertygad örn att förfaringssättet är allmänt praktiserat. Under nuvarande

förhållanden synes den påtalade bristen i lagstiftningen kunna få allvarliga

följder.

Polismästaren i Stockholm har i utlåtande som åberopats av Överståthållarämbetet

yttrat följande:

Det har vid upprepade tillfällen under de senaste två krigsåren visat sig

att utlänningar inkommit hit och vistats här utan att föreskriven anmälningsskyldighet

fullgjorts, varigenom polismyndigheten saknat kännedom

om utlänningarnas visielseort. Flera av dessa utlänningar ha varit kända

för att bedriva brottslig verksamhet eller eljest en verksamhet, som stått i

strid med statens intressen. Det finnes skill antaga att även för närvarande

sådana utlänningar till följd av underlåten anmälningsskyldighet illegalt

vistas här i landet. De straff, som i 39 och 41 utlänningslagen och 41 §

hotell- och pensionatstadgan stadgas för den som underlåter fullgöra stad
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

gad anmälningsskyldighet eller förhjälper utlänning att utan vederbörlig

legitimationshandling inkomma i riket, äro för ringa för att i önskad utsträckning

avskräcka från att tillmötesgå därav beroende utlännings begäran

örn hjälp för illegal vistelse i landet. Bostadsupplåtare eller arbetsgivare,

som uraktlåter fullgöra anmälningsskyldighet beträffande utlänning, som

själv eller genom annan uttryckt önskan att vara okänd, för att polismyndigheten

därigenom icke skall få kännedom om utlänningen, bör underkastas

frihetsstraff. Motsvarande straffskärpning bör även göras i 41 § utlänningslagen.

För att straffskärpningen skall få avsedd verkan bör vid dess

ikraftträdande möjlighet lämnas för bostadsupplåtare och arbetsgivare att

inom viss kortare tid fullgöra tidigare uraktlåten anmälningsskyldighet vid

äventyr, att de vid fortsatt uraktlåtenhet drabbas av det strängare straffet.

Landsfogden i Örebro län, vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i länet,

har anfört, att föreskrifterna örn bostadsupplåtares och arbetsgivares anmälningsskyldighet

rörande utlänning åsidosattes i ganska stor utsträckning

och att skärpta straffbestämmelser för uraktlåtenhet att fullgöra stadgad anmälningsplikt

torde vara ett ofrånkomligt krav.

Till vissa andra i yttrandena gjorda anmärkningar mot stadgandena i utlänningslagen

återkommer jag vid behandlingen av de särskilda bestämmelserna

i förslaget.

I yttrandena ha därjämte framställts åtskilliga anmärkningar eller önskemål,

som beröra de med stöd av utlänningslagen i administrativ ordning

utfärdade föreskrifterna. Bland annat ha dessa erinringar gällt gränskontrollen

vid riksgränsen mot Finland och Norge. I detta hänseende ha genom

gränskontrollkungörelsen den 13 februari 1942 utfärdats skärpta bestämmelser.

I övrigt komma dessa spörsmål att upptagas i samband med frågan

om förlängning av 1937 års utlänningskungörelse.

Departementschefen.

Den efter tillkomsten av 1937 års utlänningslag inträdda skärpningen av

det internationella läget har naturligen i hög grad satt sin prägel på utlänningskontrollen

och därmed sammanhängande förhållanden. Med stöd av de

fullmakter som lämnats i utlänningslagen har Kungl. Maj:t efter krigsutbrottet

i administrativ ordning utfärdat åtskilliga bestämmelser, vilka — utan

att väsentligen rubba de principer varå gällande utlänningslagstiftning bygger

— möjliggjort en anpassning av utlänningskontrollen efter tidslägets

krav. De år 1937 införda bestämmelserna ha i stort sett visat sig väl avvägda

och tack vare den möjlighet till hänsynstagande till skiftande förhållanden,

som lagstiftningen medger, ha några ändringar i utlänningslagen ej tidigare

visat sig erforderliga.

I detta sammanhang må erinras, att 1939 års riksdag i skrivelse till Kungl.

Majit anhållit örn utredning angående de ändrade anordningar för utlänningsärendenas

behandling och utlänningskontrollen samt de ändringar i utlänningslagen,

som gjorda erfarenheter under lagens tillämpning visat vara

påkallade. För verkställande av denna utredning tillkallades i juni 1939 särskilda

sakkunniga. Deras arbete har emellertid vilat sedan slutet av år 1940.

I organisatoriskt hänseende innebar 1937 års lagstiftning, att handlägg
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

17

ningen av utlänningsärendena i huvudsak centraliserades till socialstyrelsen,

där en särskild utlänningsbyrå för ändamålet inrättats. Denna organisation

har visserligen tillkommit under särskilt beaktande av utlänningsfrågornas

betydelse för arbetsmarknaden och av befolkningspolitiska skäl. Emellertid

har den visat sig i stort sett möjliggöra en tillfredsställande kontroll över utlänningarna.

Det torde ej nu böra komma ifråga att, såsom chefen för försvarsstaben

yrkat, vidtaga en så ingripande organisationsförändring som att

överflytta utlänningskontrollen till polismyndighet eller särskild myndighet.

Vissa rationaliseringsåtgärder i fråga örn ärendenas handläggning inom socialstyrelsen

ha emellertid nyligen vidtagits.

Liksom hittills böra av krisläget påkallade skärpningar i utlänningskontrollen

vidtagas genom Kungl. Maj:ts försorg enligt de i utlänningslagen

meddelade fullmakterna. Utlänningslagen bör bibehållas såsom den grundval

till vilken återgång kan ske när mera normala tider en gång inträda. Det må

anmärkas, att detta system tillämpas även i andra länder, t. ex. i Schweiz.

Endast de jämkningar i lagen, som äga sitt berättigande jämväl sedan krisläget

upphört, böra nu göras. Lagen synes böra erhålla förlängd giltighet, förslagsvis

under tre år, eller således till och med den 31 december 1945.

I de inkomna yttrandena ha såsom tidigaré nämnts framställts vissa erinringar

mot de nuvarande förpassnings- och ansvarsbestämmelserna i utlänningslagen.

Beträffande förpassning stadgas i 25 § första stycket, att förpassningsbeslut,

som meddelas av socialstyrelsen, skall innehålla förordnande, att utlänningen

ofördröjligen eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr

att han, därest han ej avreser, skall förpassas ur riket. I 25 § andra stycket

stadgas, att av socialstyrelsen meddelat beslut, varigenom utlännings ansökan

om rätt att vistas här i riket avslagits, tillika skall, där utlänningen befinner

sig här i riket, innehålla förpassningsbeslut. Innan socialstyrelsen meddelar

förpassningsbeslut, skall enligt 46 § yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

Där ärendet är av synnerligen brådskande natur, må dock beslutet

meddelas utan att sådant yttrande inhämtats, men beslutet skall då snarast

möjligt anmälas för nämnden. Över förpassningsbeslut samt över beslut i

ärende angående uppehålls- eller arbetstillstånd, som tillika innehåller förpassningsbeslut,

må enligt 47 § klagan föras hos Kungl. Majit, därest antingen

utlänningsnämnden eller någon dess ledamot mot beslutet yppat avvikande

mening eller ock beslutet meddelats utan att yttrande inhämtats från nämnden.

På grund av stadgande i 23 § av 1937 års utlänningskungörelse skall vad

sålunda gäller beträffande uppehållstillstånd äga motsvarande tillämpning å

uppehållsvisering.

Såsom i vissa yttranden framhållits synes det stundom föreligga behov att

kunna meddela förpassningsbeslut utan den omgång som ligger i utlänningsnämndens

medverkan. Med hänsyn till den garanti för en behörig prövning

av ärendena som nämndens medverkan utgör, möter det emellertid vissa betänkligheter

att rubba det nuvarande systemet med hörande av nämnden och

den därav beroende besvärsrätten.

Diliang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 303. ‘3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Mot de nuvarande bestämmelserna torde vidare kunna anmärkas, att regeln

örn att avslag å ansökan örn vistelsetillstånd alltid skall förenas med förpassningsbeslut

ibland verkat stötande. En fri prövningsrätt i detta hänseende

synes dock mindre lämplig, eftersom meddelandet av förpassningsbeslut i

så fall otvivelaktigt skulle innebära en prickning av den som drabbades därav.

De angivna ändringsbehoven synas emellertid kunna tillgodoses genom att

socialstyrelsen beredes möjlighet att förse uppehållstillstånd och uppehållsvisering

med föreskrift att utlänningen senast vid tiden för tillståndets utgång

skall utresa ur riket. Sådan föreskrift, som förslagsvis kan benämnas utresebeslut,

bör ha den verkan att, örn utlänningen icke avreser i rätt tid, förpassningsbeslut

skall kunna meddelas av socialstyrelsen utan nämndens hörande

och utan klagorätt för utlänningen. I stället böra bestämmelserna om nämndens

hörande och om besvärsrätten göras tillämpliga å utresebeslutet.

Vad angår innehållet i utlänningslagens straffbestämmelser må

följande här nämnas.

I 39 § stadgas, att den som uraktlåter att fullgöra anmälningsskyldighet,

som är stadgad i utlänningslagen eller i författning som med stöd därav

utfärdats, skall straffas med dagsböter, överträder utlänning vad i lagen

är stadgat om skyldighet att hava arbetstillstånd, straffas han likaledes

med dagsböter, och till enahanda straff är den förfallen som anställer utlänning

i sin tjänst utan att denne har arbetstillstånd, där sådant erfordras.

Enligt 40 § skall utlänning, som i annat avseende än varom i 25 och 39 §§

är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i lagen stadgas eller

med stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller söker hindra

verkställighet av beslut angående hans avvisning, förpassning eller utvisning,

straffas med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande,

med fängelse i högst sex månader. Samma straff drabbar den som mot

bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i lagen eller i författning

som med stöd därav utfärdats. Anmärkas må att i 25 §, som upptager

bestämmelser om förpassning, såsom förpassningsgrunder angivas

bl. a. de fall att utlänning saknar behörig legitimationshandling, viserad

där så erfordras, eller kvarbliver efter utgången av den tid under vilken

han äger rätt att vistas härstädes utan att ha sökt förlängning av rätten

att vistas i landet. Att dessa fall undantagits från straff motiverades (se

prop. 1927 nr 198 sid. 59) med att det i förevarande fall läge i sakens natur,

att i regel intet stöde att vinna genom ådömande av straff. Därest t. ex. en utlänning

icke kunde erhålla pass eller hans ansökan örn visering eller

uppehållstillstånd avslagits, ansågs det meningslöst att av honom utkräva

straffansvar för hans underlåtenhet att avresa. I 41 § stadgas, att den som

förhjälper utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar legitimationshandling,

viserad där så erfordras, skall straffas med dagsböter. Slutligen

föreskrives i 42 §, att om utlänning som blivit härifrån utvisad återvänt utan

att han därtill erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd, där sådant erfordras, han skall

straffas med fängelse i högst sex månader.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

19

I de med stöd av utlänningslagen i administrativ väg utfärdade bestämmelserna

örn utlänningskontrollen finnas i regel inga straffbestämmelser. Ett

undantag utgör kungörelsen den 12 januari 1939 angående särskilda villkor

för utlännings vistelse inom skyddsområde för fästning eller motsvarande

försvarsanläggning samt för utlännings tillträde till etablissement vid försvarsväsendet

m. m. I denna kungörelse finnas särskilda straffbestämmelser,

bl. a. stadgas där straff, dagsböter eller där omständigheterna äro försvårande

fängelse i högst sex månader, för den som förhjälper utlänning att obehörigen

inkomma i eller vistas inom befästningsområde m. m.

Enligt 1937 års utlänningskungörelse stadgas en vidsträckt anmälningsskyldighet

rörande utlänningar för bostadsupplåtare eller arbetsgivare. Förseelser

häremot bestraffas enligt de nämnda bestämmelserna i utlänningslagen.

Motsvarande anmälningsskyldighet är, såvitt angår utlänningars vistelse

å hotell eller pensionat, föreskriven i avdelning III av stadgan den 8 juni

1917 angående hotell- och pensionatrörelse. De härtill knutna straffbestämmelserna,

som dock även avse svenska resande, avvika något från motsvarande

stadganden i utlänningslagen. I § 41 föreskrives sålunda, att innehavare

av eller föreståndare för hotell eller pensionat, vilken uraktlåter att

fullgöra skyldighet, som enligt avdelning III i stadgan åligger honom, skall

straffas med 5—300 kronors böter. Enligt § 42 av stadgan skall resande, som

vid meddelande av uppgift, varom i avdelning III sägs, mot bättre vetande

lämnar oriktig sådan uppgift, där ej jämlikt allmän lag eller särskild författning

eljest ansvar därå följer, straffas med dagsböter. Vidare finnas i stadgan

bestämmelser enligt vilka innehavare av eller föreståndare för hotell

eller pensionat, där rörelsen drives på grund av särskilt tillstånd, må, om

han upprepade gånger dömts till ansvar för förseelse mot de i stadgan meddelade

bestämmelserna, av länsstyrelsen kunna skiljas från rörelsens fortsatta

utövande.

Den omfattning, vari utlänningslagens straffbestämmelser tillämpats framgår

av följande tabell.

År Antal sakfällda Böter ^ mål" 2—6 r

1938 ........................ 1,104 1,094 5 5

1939 ........................ 1,673 1,658 9 6

1940 ........................ 1,185 1,178 5 2

Domstolarna synas i regel för underlåten anmälningsskyldighet utdöma

2—5 dagsböter. Nyligen dömdes emellertid av Stockholms rådhusrätt ett

par personer som inhyst utlänningar, vilka idkat mot landet skadlig verksamhet,

för sådan förseelse till 40 dagsböter.

Vad i yttrandena anförts beträffande straffbestämmelserna i utlänningslagen

torde ådagalägga behovet att företaga vissa straffskärpningar. Uppenbart

synes emellertid vara, att den förseelse som består i underlåtenhet att

anmäla utlännings vistelse i regel är av ringa beskaffenhet. Förseelsen beror

ej sällan på bristande kännedom örn gällande bestämmelser eller på förbiseende

och är ofta att betrakta som en ren ordningsförseelse. Att gene
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

rellt införa fängelsestraff i straffskalan för sådana förseelser torde därför

vara att gå för långt. Understundom kan emellertid en förseelse av detta

slag vara så allvarlig att bötesstraff icke är tillfyllest. Så torde ofta vara händelsen,

om förseelsen skett i syfte att bereda utlänningen möjlighet att obehörigen

vistas i riket. Örn i dylikt fall omständigheterna äro försvårande,

synes förseelsen böra kunna bestraffas med fängelse i högst sex månader.

Ett stadgande härom föreslås intaget i 43 § utlänningslagen. I denna paragraf

nu intagna bestämmelser om upprepade brott böra nämligen utgå med

hänsyn till den nya lagstiftningen om sammanträffande av brott.

Stadgandet i 41 § utlänningslagen om dagsböter för den som förhjälper utlänning

att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar behörig legitimationshandling,

synes likaledes vara alltför lindrigt. Den föreslagna skärpta straffbestämmelsen

i 43 § torde därför böra gälla även i fråga örn brott mot 41 §.

I samband härmed synes 41 § böra utvidgas så att den kommer att omfatta

alla fall, då någon förhjälper utlänning att inkomma i riket i strid mot föreskrift

som i utlänningslagen eller med stöd därav blivit i författning eller

eljest meddelad.

I övrigt torde de framställda yrkandena om utvidgning av straffbestämmelserna

i utlänningslagen icke böra föranleda någon åtgärd i detta sammanhang.

I anslutning till de nu föreslagna ändringarna i utlänningslagen böra motsvarande

straffskärpningar vidtagas i hotell- och pensionatstadgan. Denna

stadga har utfärdats efter riksdagens hörande, och även ändringsförslaget

bör därför underställas riksdagen.

De föreslagna ändringarna torde böra träda i kraft utan dröjsmål, förslagsvis

den 1 juli 1942.

Jag övergår nu till de särskilda bestämmelserna i förslagen.

Förslaget till lag om ändring 1 vissa delar av utlänningslagen.

8 §.

I denna paragraf har intagits den förut omnämnda bestämmelsen om utresebeslut

i samband med uppehållstillstånd. På grund av stadgande i 23 §

i 1937 års utlänningskungörelse blir bestämmelsen tillämplig även i fråga örn

uppehållsvisering.

24 §.

I fråga örn utlännings avvisning från riket stadgas i 24 § andra stycket

första punkten, att om avvisning ej kan verkställas genast, må, intill dess

sådant kan ske, polismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa honom

under uppsikt; polismyndigheten skall därom ofördröjligen underrätta

länsstyrelsen. I sista punkten stadgas, att i tvivelaktiga fall eller där svårighet

möter för beslutets verkställande, skall underrättelse därom likaledes

ofördröjligen meddelas länsstyrelsen, som har att, där så finnes erforder
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

ligt, överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande. En motsvarande bestämmelse

finnes i tredje stycket sista punkten av 30 §, som handlar om

verkställighet av förpassning.

Socialstyrelsen har meddelat, att sista punkten i 24 § andra stycket ofta

givit anledning till missuppfattning, i det att lokala myndigheter ansett stadgandet

innebära att socialstyrelsen äger besluta rörande utlännings hållande

i förvar.

I anledning härav har i stadgandet gjorts den jämkningen att uttrycket

»överlämna ärendet» utbytts mot uttrycket »överlämna frågan örn beslutets

verkställande».

30 §.

Sista punkten i paragrafens andra stycke har med anledning av erinran

från socialstyrelsen underkastats samma jämkning som 24 § andra stycket

sista punkten.

Med anledning av att i vissa yttranden bestämmelserna om förpassning

tolkats så, att utlänning, som hålles i förvar, först måste försättas på fri fot

och beredas tillfälle att frivilligt avresa, må här påpekas, att en sådan tolkning

ej varit avsedd. I motiven (se prop. 1937 nr 269 sid. 52) uttalas, att

socialstyrelsen bör ha möjlighet att i särskilda fall, såsom da utlänningen är

tagen i förvar, bestämma att avresan skall ske ofördröjligen. I sådant fall bör

utlänningen genom polismyndighetens försorg kunna direkt från förvaringslokalen

föras ur riket.

41 och 43 §§.

För dessa ändringar, som röra straffbestämmelserna, har redogörelse lämnats

i den allmänna motiveringen.

44 §.

Ändringen innebär att brott mot 43 §, där fängelse förekommer i straffskalan,

skall åtalas vid allmän domstol.

46 och 47 §§.

Häri ha vidtagits vissa ändringar, som sammanhänga med de föreslagna

reglerna om utlänningsnämndens hörande över utresebeslut, om klagorätt

över sådant beslut samt om möjlighet att när utresebeslut gäller meddela förpassningsbeslut

utan klagorätt.

Bestämmelserna i dessa paragrafer örn skyldighet för socialstyrelsen att inhämta

utlänningsnämndens yttrande, innan styrelsen meddelar avvisningsbeslut,

och örn klagan över sådant beslut ha såsom förut nämnts genom kungörelsen

den 1 september 1939 med vissa särskilda föreskrifter örn tillsyn över

utlänningar förklarats skola icke äga tillämpning. Dessa föreskrifter mäste

dock anses vara av tillfällig beskaffenhet. Bestämmelserna örn avvisning i 46

och 47 §§ böra därför bibehållas oförändrade.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

51 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn skyldighet för befälhavare

å fartyg att från riket återföra avvisad utlänning, som ankommit med

fartyget, ha ansetts böra erhålla motsvarande tillämpning å luftfartyg.

Förslaget till lag angående fortsatt giltighet av utlänningslagen.

I den allmänna motiveringen har jag uttalat, att tiden för utlänningslagens

giltighet bör förlängas till och med den 31 december 1945.1 lagförslaget härom

har även upptagits förslag örn vissa ändringar i lagens slutbestämmelser.

Enligt de under åren 1918—1927 gällande bestämmelserna angående övervakning

av utlänningarna i riket skulle viseringspliktig utlänning, som ville

uppehålla sig här, vara försedd med viserat pass eller, om han ej kunde förskaffa

sig dylikt, med s. k. uppehållsbok innefattande tillstånd att vistas i riket.

Uppehållsbok utfärdades av polismyndigheten, i regel utan någon grundligare

förprövning, och gällde i allmänhet tills vidare. Innehavare av gällande

uppehållsbok fritogs vid 1927 års utlänningslags tillkomst från skyldighet

att söka uppehållstillstånd. Denna undantagsbestämmelse har bibehållits i

slutbestämmelserna till 1937 års lag. Däri stadgas i andra stycket, att uppehallsbok

och arbetstillstånd som meddelats med stöd av före den 1 januari

1928 gällande författning skola vara gällande under den tid för vilken de utfärdats.

Därjämte stadgas att om utlänning hit inkommit före utgången av

februari månad 1927 och enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes

icke erfordrades visering eller uppehållsbok, skall vad i lagen stadgas

om skyldighet att vara försedd med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i

fråga örn sådan utlänning. Slutligen föreskrives i samma stycke att utlänning,

som den 1 januari 1928 innehade arbetsanställning utan att enligt

äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordrades, skall anses hava

erhållit arbetstillstånd gällande tills vidare.

Enligt socialstyrelsens beräkning finnas i riket omkring 1,300 personer, som

inneha uppehållsbok.

Socialstyrelsen har hemställt, att systemet med uppehållsbok skall borttagas

med en tidsfrist på ett år samt härom anfört:

Det har i olika sammanhang visat sig, att innehavarna av uppehållsbok bilda

ett för utlänningskontrollen svåråtkomligt klientel. Uppehållsboken betraktas

synbarligen gärna av innehavaren såsom ett slags fribrev beträffande alla föreskrifter

rörande utlänningar. Ett indragande av uppehållsböckerna kan icke

anses vara en oskälig åtgärd. Erfarenheten har visat, att innehavare av uppehållsbok

ej sällan kan erhålla hemlandspass, örn han bemödar sig därom. Vidare

torde kunna sägas, att särskild hänsyn ej påkallas i de säkerligen

många fall, då innehavare av uppehållsbok ägt alla förutsättningar för att genom

ansökan förvärva svenskt medborgarskap men avstått från denna möjlighet.

Slutligen må framhållas, att i den mån utlänningar, som i ett par decennier

vistats här i riket, icke kunnat eller önskat inpassa sig i svenska förhållanden,

anledning ej sällan föreligger att ha dem inordnade under den

relativt skarpare kontroll, som följer av innehav av hemlandspass eller främlingspass.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

23

Med anledning av socialstyrelsens yrkande torde undantagsbestämmelserna

i andra stycket av övergångsbestämmelserna för innehavare av uppehållsbok

böra upphävas. Dessa utlänningar skola sålunda lösa främlingspass, örn de ej

kunna erhålla hemlandspass från det egna landet, övriga undantagsstadganden

i nämnda stycke sakna numera praktisk betydelse och kunna även upphävas.

I överensstämmelse med yrkande av socialstyrelsen torde vidare tredje stycket

av slutbestämmelserna böra erhålla ny lydelse, innebärande att uppehållsoch

arbetstillstånd få meddelas för en tid av högst två år efter den 31 december

1945. Detta stadgande bör få tillämpning även på uppehålls- och arbetsvisering.

De nämnda undantagsstadgandena i andra stycket torde böra upphöra att

gälla från och med den 1 januari 1943, då även den nya lydelsen av tredje

stycket bör träda i kraft.

Förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917

angående hotell- och pensionatrörelse.

Såsom i den allmänna motiveringen anförts böra straffbestämmelserna i hotell-

och pensionatstadgan för underlåten eller oriktig anmälan av resande

bringas i överensstämmelse med de föreslagna straffbestämmelserna i utlänningslagen.

I enlighet härmed föreslås vissa ändringar i § 41, som stadgar

straff för innehavare av eller föreståndare för hotell eller pensionat, vilken

uraktlåter att fullgöra skyldighet att föra förteckning över eller anmäla resande.

Förslaget innebär att straffet för underlåten anmälningsskyldighet beträffande

utlänning skall utgöras av dagsböter i stället för böter å 5—300

kronor omedelbart i penningar samt att för fall, då någon begår sådan förseelse

i avsikt att bereda utlänning möjlighet att obehörigen vistas i riket samt

omständigheterna äro försvårande, straffet skall vara fängelse i högst sex

månader.

I § 42 hotell- och pensionatstadgan stadgas straff för resande som mot bättre

vetande lämnar oriktiga uppgifter vid fullgörande av anmälningsskyldighet.

Straffet är dagsböter. I överensstämmelse med stadgandet i 40 § utlänningslagen

föreslås, att denna straffbestämmelse skall avse var och en som vid

fullgörande av anmälningsskyldighet enligt stadgan mot bättre vetande lämnar

oriktig uppgift och att där omständigheterna äro försvårande skall kunna

dömas till fängelse i högst sex månader.

Liksom i utlänningslagen finnes i § 43 hotell- och pensionatstadgan en bestämmelse

örn straff för upprepade förseelser mot stadgan. Denna bestämmelse

bör, liksom motsvarande bestämmelse i utlänningslagen, med hänsyn

till den nya lagstiftningen om sammanträffande av brott upphävas.

I § 44 ha gjorts vissa ändringar i forumreglerna, föranledda av att fängelse

införts i straffskalorna.

Departe
ments
chefen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

I enlighet med vad i det föregående angivits ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen, lag angående

fortsatt giltighet av utlänningslagen samt kungörelse om ändring i vissa

delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr 47i) angående hotell- och pensionatrörelse,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till lag

örn ändring i vissa delar av utlänningslagen samt lag angående fortsatt giltighet

av samma lag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

T. Eliesson.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade förslagen, har här

uteslutits.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 maj

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 16 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementetsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 24 april 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen och till

lag angående fortsatt giltighet av utlänningslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

häradshövdingen O. Thulin.

Lagrådet yttrade:

Uti 43 § förslaget till ändring i vissa delar av utlänningslagen har upptagits

ett stadgande av innehåll att, örn någon begår förseelse, varom i 39 §

första stycket eller 41 § sägs, i avsikt att bereda utlänningen möjlighet att

obehörigen vistas i riket och omständigheterna äro försvårande, straffet skall

vara fängelse i högst sex månader. Det synes som örn vid brott av denna

art fängelse bör vara normalstraff och ej blott tillämpas vid försvårande

omständigheter; endast för de lindriga fallen av brottslighet bör bötesstraff

ifrågakomma. Lagrådet hemställer därför, att straffet för de i paragrafen angivna

brotten sättes till fängelse i högst sex månader eller dagsböter. Härigenom

skulle ock vinnas, att frågan huruvida åtal för dessa förfaranden

skall anhängiggöras vid allmän domstol icke bleve såsom enligt förslaget beroende

av förhandenvaron av försvårande omständigheter, något som ofta

kan vara vanskligt att bedöma på det stadium då åtal beslutes.

Det fall att någon bryter mot 40 § andra stycket i avsikt att bereda utlänning

möjlighet att obehörigen vistas här i riket synes i straffhänseende

böra likställas med motsvarande förfarande enligt 39 § första stycket. Ett

bifall till lagrådets nyss gjorda hemställan torde därför böra föranleda, att

i 43 § intages hänvisning jämväl till 40 § andra stycket.

Förslagen i övrigt lämnar lagrådet utan erinran.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 303.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 303.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen

för socialdepartementet och t. f. chefen för kommunikationsdepartementet,

statsrådet Rosander, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Westman, lagrådets den 18 maj 1942 avgivna utlåtande över de den 24 april

1942 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen

och lag angående fortsatt giltighet av utlänningslagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Lagrådets erinran mot den föreslagna straffbestämmelsen i 43 § utlänningslagen

avser det förhållandet, att fängelsestraff enligt förslaget skall inträda

allenast vid försvårande omständigheter. Enligt lagrådets mening bör fängelse

vara normalstraff vid lagöverträdelser av ifrågavarande art, då syftet varit

att bereda utlänning möjlighet att obehörigen vistas i riket. Om än vissa skäl

för en dylik ytterligare straffskärpning otvivelaktigt föreligga, anser jag dock

icke nödvändigt att förorda en ändring av det remitterade förslaget på denna

punkt. Under normala tidsförhållanden torde en sådan förseelse som uraktlåtenhet

att göra föreskriven anmälan beträffande utlänning icke som regel

böra förskylla fängelsestraff, även om avsikten varit den nyss angivna. Sådana

brott böra emellertid i nuvarande läge bedömas strängare, och med den

avfattning straffstadgandet erhållit i det remitterade förslaget synes även

finnas möjlighet att utmäta ett efter omständigheterna lämpligt straff.

För det fall som avses i 40 § andra stycket utlänningslagen, nämligen att

någon mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet

eller eljest i ansökningsärende, varom är stadgat i utlänningslagen

eller i författning som med stöd därav utfärdats, stadgas redan i gällande

lag fängelsestraff vid försvårande omständigheter. Med hänsyn härtill och till

vad jag nyss anfört rörande den föreslagna straffbestämmelsen i 43 § finner

jag mig icke heller beträffande sådant ''brott böra biträda lagrådets hemställan.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 303.

I det förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni

1917 angående hotell- och pensionatrörelse, vilket fogats vid statsrådsprotokollet

för den 24 april 1942, synes på grund av vad jag förut anfört rörande

straffbestämmelserna i utlänningslagen någon ändring icke böra vidtagas.

Såsom jag framhöll vid förslagets framläggande bör riksdagen beredas tillfälle

att $rttra sig däröver.

Föredraganden hemställer härefter, dels att ifrågavarande förslag till lag

om ändring i vissa delar av utlänningslagen och till lag angående fortsatt

giltighet av utlänningslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande, dels ock att riksdagens yttrande

måtte inhämtas över det av föredraganden omförmälda förslaget till kungörelse

örn ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) angående

hotell- och pensionatrörelse.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Eliceson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:477 Skrivelse till Korning en i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1942:60 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen m. m. s. 1 i texten
  3. BevU 1942:43 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 191k a3 i texten