Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m

1942-05-22 · 36 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 34 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:304, Med förslag till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

1

Nr 304.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m.;

given Stockholms slott den 22 maj 1912.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas

kansli samt lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 17 juni

1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 301.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Förslag

till

Lag

om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Det åligger tingslag att bekosta erforderliga lokaler för domsagas kansli

jämte möbler och andra dylika inventarier ävensom uppvärmning, belysning

och städning av lokalerna. I kansliet eller i anslutning därtill skola finnas

anordningar för brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och värdehandlingar.

övriga kostnader för domsagas kansli, såsom för skrivmaskiner, skrivmaterialier

och andra dylika förbrukningsartiklar, inbindning av domböcker

och protokoll samt telefon, bestridas av statsverket.

2 §•

Består domsaga av två eller flera tingslag, skola, där ej särskilda skäl till

annat föranleda, de kostnader som avses i 1 § första stycket gäldas av tingslagen

gemensamt.

Kostnaderna skola mellan tingslagen fördelas efter de grunder varom tingslagen

överenskomna. Kan överenskommelse icke träffas, äger Konungen meddela

bestämmelser örn fördelningen.

3 §•

Åsidosätter tingslag sina skyldigheter enligt denna lag, skall länsstyrelsen

hos tingslaget göra framställning om rättelse. Vidtages ej erforderlig åtgärd,

må länsstyrelsen på tingslagets bekostnad låta verkställa vad som försummats.

4 §•

över länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna lag må klagan förås

hos Konungen i justitiedepartementet i den ordning, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

3

5 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Konungen äger på ansökan bevilja tingslag anstånd med fullgörandet av

den i 1 § avsedda skyldigheten att anordna brandsäker förvaring av fastighetsböcker,

arkivalier och värdehandlingar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 304.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263)

om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 om stads och

landsbygds förenande i judiciellt avseende skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

3 §.

Innan förordnande meddelas enligt 2 §, skall fullständig utredning företagas

angående åtgärdens verkningar med avseende å rättsvården samt stadens

förvaltning och ekonomi. Utredningen skall särskilt avse:

1. huruvida ändring —--bör ordnas,

7. huruvida och i vad mån ersättning bör utgå till tingslag för andel i

befintligt tingshus eller annan tingslagets egendom,

8. vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga

till hållande av tingshus och genom inrättande av nya tjänster vid stadens

förvaltning, samt

9. i vilken omfattning staden nödgas avstå från inkomst eller rättighet.

Om utrednings — — — av Konungen.

över utredningen---till Konungen.

5 §•

Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga

bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i

förhållande till staten och tingslaget ävensom i övrigt meddelas de särskilda

föreskrifter, till vilka stadens förening med domsaga må föranleda.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1942.

Har före lagens ikraftträdande meddelats förordnande om rådhusrätts upphörande

och har frågan huruvida och i vad mån staden skall utgiva ersättning

till tingslag för andel i befintligt tingshus eller annan egendom icke genom

avtal eller eljest reglerats, må Konungen därom meddela erforderliga

bestämmelser, därest ansökan göres inom sex månader från lagens ikraftträdande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med chefen för finansdepartementet, fråga angående bestridande

av kostnaderna för domsagas kansli m. m.

Föredraganden anför:

Tingshusbyggnadsskyldigheten och därmed sammanhängande frågor innefatta

åtskilliga svårlösta spörsmål av ekonomisk och organisatorisk art.

Sedan särskilda sakkunniga år 1936 avgivit förslag till lagstiftning härom

och yttranden inhämtats över förslaget, äro dessa frågor föremål för fortsatt

utredning inom justitiedepartementet. Hänsyn måste härvid uppenbarligen

tagas till det förslag till rättegångsbalk, som för närvarande är underställt

riksdagen.

Ett par med tingshusbyggnadsskyldigheten sammanhängande frågor tarva

emellertid redan nu sin lösning. På sätt jag förut i dag anfört vid anmälan av

fråga rörande omorganisation av domsagoförvaltningen m. m. måste sålunda

i samband med regleringen av häradshövdingarnas löner bestämmas huru

kostnaderna för domsagas kansli skola bestridas. Vidare har behov visat sig

föreligga att reglera frågan om skyldighet för stad att vid förening i judiciellt

hänseende med domsaga erlägga ersättning till tingslag för andel i befintligt

tingshus och annan tingslagets egendom.

I anledning härav har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria

med förslag till lagbestämmelser örn bestridande av kostnaderna för domsagas

kansli samt till vissa ändringar i lagen om stads och landsbygds förenande

i judiciellt avseende. Yttranden över denna promemoria ha, efter

remiss, inkommit från hovrätterna, samtliga länsstyrelser, föreningen Sveriges

häradshövdingar, svenska stadsförbundets styrelse och svenska landskommunernas

förbund. Några länsstyrelser ha bifogat yttranden från de tingshusbyggnadsskyldiga

i vissa domsagor m. fl.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Förslaget till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli.

Nuvarande förhållanden oell förut framlagda lagförslag.

Beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten oeji därmed sammanhängande

förhållanden finnas för närvarande endast ofullständiga bestämmelser, meddelade

i skilda sammanhang. Enligt 26 kap. 4 § byggningabalken skall varje

härad bygga och underhålla ''tingsbyggning’, vilken skall innehålla ’en stuva

så stor, som tarvas, och två kamrar’, samt vid vart tingsställe finnas ett

fängelse, ’där missgärningsmän må i förvar hållas’. I 2 kap. 7 § rättegångsbalken

stadgas, att å varje tingsställe skall finnas en ''häradskista’ för förvaring

av ''häradets insegel, riksdags beslut, allmänna stadgar, och de handlingar,

som häradet angå’ ävensom ''häradets lott i sakören’. I kostnaderna

för uppförande och underhåll av tingshus och häradsfängelse skola jämlikt

lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad

och underhåll av tingshus och häradsfängelse deltaga alla de, vilka inom

tingslaget erlägga kommunalutskylder, efter de grunder som för sådana utskylders

utgörande i allmänhet äro stadgade. Vidare må nämnas, att enligt

lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning

av vissa mål och ärenden skall i tingslag, där Konungen med hänsyn till ortsförhållandena

så prövar nödigt, häradsrätten under eller mellan de lagtima

tingen hålla särskilda sammanträden med s. k. tremansnämnd för handläggning

av vissa mål och ärenden. Dessa särskilda sammanträden skola hållas å

den ort och å de tider Konungen bestämmer. Meddelas förordnande, att sammanträden

skola hållas å annan ort än tingsstället, ankommer det enligt 7 §

nämnda lag på Konungen att bestämma, huruvida utgifterna för sammanträdeslokalen

och övriga med dess upplåtande sammanhängande kostnader

skola gäldas av en eller flera kommuner inom tingslaget eller av tingslaget

i dess helhet samt, där flera tingslag eller kommuner skola deltaga i kostnaderna,

efter vilka grunder dessa skola fördelas dem emellan.

Tingshusbyggnadsskyldigheten är att anse som ett allmänt besvär, vilket

åvilar tingslagets menighet, de tingshusbyggnadsskyldiga. Enligt 6 § 11 punkten

i landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 tillkommer det länsstyrelsen

att pröva och avgöra frågor om åliggande att på landet anskaffa

och underhålla allmänna byggnader med tillhörande inventarier. Det har

emellertid sedan länge ansetts, att de tingshusbyggnadsskyldiga äga en självständig

beslutanderätt i frågor som röra tingshusbyggnadsskyldigheten, och

länsstyrelsens uppgift är följaktligen i dylika frågor begränsad till att efter

besvär pröva de tingshusbyggnadsskyldigas beslut och att meddela eller

vägra fastställelse därå. Lagbestämmelser saknas rörande de former i vilka

de tingshusbyggnadsskyldiga skola handlägga sina angelägenheter. Beslutanderätten

utövas i allmänhet genom å kommunalstämma valda ombud för

de i tingslaget ingående kommunerna. Med dessa ombud hålles i regel stämma

en gång om året inför domhavanden eller häradsrätten. I flertalet tingslag

finnes såsom verkställande och förvaltande organ en av de tingshusbygg
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

nadsskyldiga utsedd tingshusstyrelse, vald av de tingshusbyggnadsskyldiga

på stämma eller bestående av ombud för kommunerna. Det må här nämnas,

att besvär över länsstyrelses beslut i ärende som rör tingshusbyggnadsskyldigheten

handläggas av regeringsrätten.

I fråga örn domsagas kansli stadgas i 15 § domsagostadgan den 26 maj

1933, att det åligger häradshövding att å plats som av Kungl. Majit bestämmes

hålla kansli tillgängligt för allmänheten under viss av häradshövdingen

bestämd tid, minst fyra timmar varje helgfri dag. Enligt 1 kap. 3 § förslaget

till rättegångsbalk skall för domsaga finnas kansli, som hålles öppet

för allmänheten på bestämda tider. I förslaget behandlas emellertid icke frågorna

om tingshusbyggnadsskyldigheten eller skyldigheten att bekosta domarkansli.

Genom avgöranden av Kungl. Majit har fastslagits, att tingslagen äro pliktiga

att, där så erfordras, på tingsstället låta anordna och inreda kanslilokaler.

Däremot har, enligt vad som framgår av ett antal utslag av regeringsrätten

på besvär över länsstyrelses beslut, tingslag icke mot sitt bestridande

ansetts kunna åläggas att bekosta eller utgiva bidrag till kansli å

annan ort än tingsställe.

Där kansliet är förlagt till tingsställe, vilket är fallet i 95 domsagor, tillhandahålla

tingslagen kanslilokaler i tingshuset eller på annat ställe jämte

uppvärmning och belysning. Även i de 21 domsagor som ha kansliet förlagt

till annan ort än tingsställe tillhandahålla tingslagen i regel kanslilokaler eller

utgiva kontanta bidrag till häradshövdingen för förhyrande av sådana lokaler.

Beträffande en domsaga bidrager den stad där kansliet är beläget med

1,500 kronor om året till hyran för kanslilokalerna. I ett par domsagor få häradshövdingarna

vidkännas utgifter för städning av kanslilokalerna. I några

av de fall då kontanta bidrag för förhyrande av kanslilokal utgå förslå dessa

icke helt att täcka kanslikostnaderna. Endast i tre domsagor bestridas kostnaderna

för kanslilokalerna till mera väsentlig del — mellan 1,100 och 1,500

kronor under år 1941 — av häradshövdingen. Dessa äro Orust och Tjörns

domsaga (Stenungsund), Vartofta och Frökinds domsaga (Falköping) samt

Nordals, Sundals och Valbo domsaga (Vänersborg). Där häradshövdingen

sålunda bidragit till kostnaderna för kanslilokalerna, har han emellertid helt

eller delvis erhållit gottgörelse härför genom partiell löneförbättring.

På grund av det förut omnämnda stadgandet i 2 kap. 7 § rättegångsbalken

äro tingslagen pliktiga att i tingshus eller i anslutning därtill anordna häradsarkiv.

Däremot har skyldighet icke ansetts föreligga att anordna brandfritt

arkiv i eller i anslutning till kanslilokaler som äro förlagda annorstädes än i

tingshus. I de flesta fall har emellertid arkiv inretts även där kanslilokalerna

äro belägna å ort där tingshus ej finnes. Arkivförhållandena äro genomgående

bättre ordnade i domsagor med kansli å tingsställe än i domsagor med

kansliet förlagt till annan ort, där man för kansliets inrymmande merendels

varit hänvisad till förhyrda lokaler, ofta privatvåningar, och där det vanligen

icke varit möjligt att anordna brandsäkra arkivlokaler, framför allt icke

sådana av erforderlig storlek. Brandfritt arkiv saknas i kanslilokalerna i ett

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 304-

tiotal domsagor. I så gott som samtliga dessa domsagor torde dock å kansliet

som ersättning för särskilt arkivrum finnas kassaskåp eller brandfritt skåp

för förvaring av ingivna värdehandlingar och i några fall jämväl av äldre

fastighetsböcker och protokoll. I en del domsagor anses arkivlokalerna vidare

för små för förvaring av de nya fastighetsböckerna. Det arbete som

under senaste år pågått med förbättring eller utvidgning av arkivlokalerna

har nu försvårats på grund av tidsläget.

Beträffande kanslilokalernas storlek och inredning äro förhållandena synnerligen

växlande. Medan särskilt i nybyggda tingshus finnas stora och ändamålsenliga

lokaler, äro lokalerna på andra håll små och obekväma.

Telefoner i kanslilokalerna tillhandahållas av tingslagen i det övervägande

antalet domsagor, i ett stort antal bekosta tingslagen även avgiftsbelagda

tjänstesamtal. Därjämte bekosta tingslagen regelmässigt inbindning av domböcker

och protokoll. Dessa kostnader för telefon och inbindning torde i en

medelstor domsaga belöpa sig till minst 500 kronor örn året. Kostnaderna

för skrivmaskiner samt skrivmaterialier och dylika förbrukningsartiklar gäldas

av häradshövdingen med inflytande sportler. Dock förekommer i några

domsagor att tingslagen bidraga därtill, särskilt genom anskaffande av för

uppläggandet av nya fastighetsböcker lämpade skrivmaskiner. Möbler och

annan inredning torde i regel tillhandahållas av tingslagen. I en del domsagor

bekosta tingslagen Nytt juridiskt arkiv och viss annan litteratur.

I de fall då domsaga består av två eller flera tingslag råder i viss mån olika

praxis i fråga örn tingslagens deltagande i kostnaderna för kansliet. Vanligen

fördelas kostnaderna mellan tingslagen efter antalet skattekronor. Är kansliet

inrymt i tingshus, pläga utgifterna bestridas av det tingslag som äger tingshuset,

men i de flesta fall utgår efter överenskommelse större eller mindre

bidrag från det eller de övriga tingslagen.

Frågan i vad mån tingshusbyggnadsskyldigheten borde omfatta jämväl

skyldighet att hålla erforderliga kanslilokaler har varit under övervägande

vid de utredningar, som verkställts angående lönereglering för häradshövdingarna

och övriga befattningshavare i domsagorna. I ett år 1921 avgivet betänkande

föreslogo 1920 års sakkunniga för utredning av frågan om avskaffande

av sportelsystemet såsom avlöningsform för domare m. m. att för de

tingshusbyggnadsskyldiga borde stadgas en allmän skyldighet att tillhandahålla

kanslilokal. I denna skyldighet borde anses inbegripet tillhandahållandet

av erforderliga kansliinventarier ävensom bekostandet av kanslilokalemas

städning, uppvärmning och belysning. De sakkunniga, vilka år 1923 avgåvo

betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna

m. m. (statens offentl. utredn. 1923: 27), föreslogo, att genom lag måtte stadgas

skyldighet för de tingshusbyggnadsskyldiga att antingen tillhandahålla

häradshövdingen fri kanslilokal jämte nödiga inventarier samt bekosta lokalens

uppvärmning, belysning och städning eller ock till häradshövdingen utgiva

ersättning för ifrågavarande kostnaders bestridande. I denna skyldighet

borde även inrymmas åliggande att bekosta telefon i kanslilokalen. Det borde

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

9

tillhöra länsstyrelsen att tillse, att de tingshusbyggnadsskyldigas åliggande i

fråga om kanslilokal vederbörligen fullgjordes samt att bestämma ersättning

till häradshövding som själv tillhandahölle kanslilokal.

Frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten upptogs jämväl av de sakkunniga,

vilka år 1927 tillkallades för utredning angående ordnande av vissa

ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta

rättegångsreformen (ekonomisakkunniga). I sitt år 1928 avgivna betänkande

(statens offentl. utredn. 1928: 20) förordade de sakkunniga, att vad

1923 års löneregleringssakkunniga föreslagit i fråga örn tingshusbyggnadsskyldigas

åliggande att hålla kanslilokal skulle komma till genomförande.

På de håll där häradshövdingen helt och hållet eller till viss del ägde inventarierna

borde vid ikraftträdandet av de nya föreskrifterna örn tingshusbyggnadsskyldigheten

tingslaget lösa inventarierna till sig, därest överenskommelse

därom kunde träffas, samt i annat fall inköpa erforderliga inventarier.

I ett hänseende gingo ekonomisakkunniga längre än 1923 års sakkunniga, i

det att de föreslogo, att med hänsyn till att gränsen mellan vad som kunde

anses hänförligt till inventarier och till skrivmaterialier vore synnerligen

svävande, tingslaget lämpligen skulle bekosta jämväl skrivmaterialierna, liksom

dessa i allmänhet vid stadsdomstolarna bekostades av städerna. Slutligen

framhöllo ekonomisakkunniga vikten av att i domsaga bestående av flera

tingslag kostnaderna för kanslihållningen rättvist fördelas mellan tingslagen.

Den ofullständiga regleringen av skyldigheten att hålla arkiv samt de befintliga

arkivlokalernas ofta bristfälliga beskaffenhet har vid olika tillfällen

varit föremål för uppmärksamhet. Det må här blott anmärkas, att 1932

års riksdag i samband med prövningen av förslaget till lag örn uppläggande

av nya fastighetsböcker för landet i skrivelse till Kungl. Majit (nr 206), anhöll,

att Kungl. Majit måtte verkställa utredning huruvida för tingslag borde

stadgas skyldighet att hålla kanslilokal, som möjliggjorde brandsäker förvaring

av fastighetsböcker och arkivalier, ävensom för riksdagen framlägga

de förslag vartill utredningen kunde giva anledning.

År 1936 tillkallades inom justitiedepartementet särskilda sakkunniga för

att verkställa utredning angående revision av gällande bestämmelser örn

tingshusbyggnadsskyldigheten. I avgivet betänkande (statens offentl. utredn.

1936: 37) framlade de sakkunniga förslag till två lagar, den ena örn tingshusbyggnadsskyldighet

samt den andra om tingshusbyggnadsdistrikt. Enligt dessa

lagförslag skulle tingslagen organiseras såsom kommunala organ med full

självstyrelse. Beslutanderätten skulle tillkomma särskilda tingshusfullmäktige,

medan förvaltning och verkställighet skulle tillkomma en tingshusstyrelse.

Närmare bestämmelser meddelades örn skyldighet att bygga och underhålla

tingshus, om tingshusens beskaffenhet o. s. v. Beträffande domsagas

kansli föreslogs, att skyldighet skulle åligga vederbörande tingliusbyggnadsdistrikt

alt anskaffa och underhålla arbetsrum för häradshövdingen samt för

rättsbildade och icke rättsbildade biträden ävensom arkiv, som möjliggjorde

brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och av den rättssökande

allmänheten inlämnade handlingar. Det skulle även åligga distriktet att be
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

kosta inbindning av domböcker och protokoll, att anskaffa rotlar och diarier,

vilka icke tillhandahölles av statsverket, att förse lokalerna med möbler

och övriga inventarier, att bekosta toalettanordningar ävensom uppvärmning,

belysning, städning och renhållning samt att bekosta erforderligt antal telefonförbindelser.

De sakkunniga föreslogo vidare stadganden enligt vilka, örn skyldigheten

att hålla domarkansli åvilade flera tingshusbyggnadsdistrikt gemensamt, beslutanderätten

i dithörande frågor skulle utövas av tingshusfullmäktige i det

distrikt länsstyrelsen bestämde. Även förvaltning och verkställighet skulle

tillkomma tingshusstyrelsen i samma distrikt. I sådant fall skulle tingshusstyrelsen

i det distrikt vars fullmäktige utövade beslutanderätten påföra övriga

distrikt vad på dem enligt nämnda fullmäktiges beslut belöpte av utgifterna

för kansliet. Åtnöjdes ej distrikt med beslutet, skulle frågan hänskjutas

till länsstyrelsens avgörande, över länsstyrelsens beslut skulle tingshusbyggnadsdistrikt

få föra klagan hos Konungen. I motiveringen till dessa

bestämmelser anförde de sakkunniga bl. a. följande:

Att då domarkansli är gemensamt för flera tingshusbyggnadsdistrikt, låta

dithörande frågor avgöras av tingshusfullmäktige i samtliga distrikten vid

gemensamma sammanträden möter avsevärda svårigheter. Det torde bland

annat vara vanskligt att avgöra, efter vilka grunder rösträtten vid dylika

gemensamma sammanträden borde beräknas och huru revisionen av tingshusbyggnadsdistriktens

gemensamma räkenskaper skulle anordnas. Det har därför

ansetts lämpligare att överlämna det omedelbara omhänderhavandet av

skyldigheten åt allenast ett av distrikten. Slutligen kan anmärkas, att det här

i allmänhet är fråga om årligen återkommande utgifter till icke alltför betydande

belopp. Den föreslagna ordningen överensstämmer jämväl med den

praxis, som för närvarande råder i domsagor, bestående av mera än ett tingslag.

Som regel torde uppdraget att omhänderhava angelägenheterna beträffande

gemensamt kansli komma att givas åt det distrikt, i vars tingshus

kansliet är inrett. -— -—- — Att uppställa en enhetlig regel för kostnadernas

fördelning har icke ansetts lämpligt. Även om antalet skattekronor i de olika

tingshusbyggnadsdistrikten bör vara den huvudsakliga fördelningsgrunden,

kunna även andra omständigheter vara av betydelse vid frågans avgörande.

Sålunda bör, då kansliet är inrymt i tingshuset för ett av domsagans tingslag,

det tingshusbyggnadsdistrikt detta tingslag utgör betala förhållandevis

mera av kostnaderna för kansliet, eftersom distriktet är befriat från vissa

utgifter — såsom att å tingshuset hålla särskilda arbets- och sovrum för

häradshövding och biträden — vilka det tillkommit distriktet att bestrida,

därest kansliet varit förlagt annorstädes. Enklast torde vara att tingshusbyggnadsdistrikten

överenskomma, att bidragsskyldigheten skall fullgöras

genom erläggande av antingen ett på förhand bestämt årligt belopp eller en

viss kvotdel av de årliga utgifterna.

över 1936 års betänkande avgåvos yttranden av ett stort antal myndigheter

och sammanslutningar. Någon erinran mot de föreslagna bestämmelserna

örn domarkansli framställdes ej i dessa yttranden. Dock yrkades från

ett pär håll att hela kostnaden för tingshus och domarkansli skulle övertagas

av statsverket. De föreslagna bestämmelserna om fördelningen av kostnaderna

för domarkansli mellan flera tingslag föranledde gensagor i åtskilliga ytt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

11

randen. I ett par yttranden påyrkades, att i den mån de frågor som uppkomme,

då flera tingslag gemensamt skulle bekosta domarkansli, icke kunde

avgöras genom frivilliga överenskommelser mellan tingslagen, frågorna

skulle regleras efter mönster av vad som gäller om kommunalförbund. I

andra yttranden framhölls, att den föreslagna anordningen strede mot principerna

för den kommunala självstyrelsen. En länsstyrelse ifrågasatte gemensamma

sammanträden mellan tingslagen eller rätt att hänskjuta frågorna

till länsstyrelsens avgörande.

I sitt betänkande med förslag till omorganisation av domsagoförvaltningen

samt lönereglering för domsagopersonalen (statens offentl. utredn. 1939:29)

har 1937 års domsagoutredning berört hithörande spörsmål samt härom

anfört:

Frågan om en revision av bestämmelserna om tingshusbyggnadsskyldigheten

vore fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vid sadant förhållande

kunde domsagoutredningen — som själv icke hade att taga ståndpunkt

till frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten borde kvarbliva hos de

lokala menigheterna — icke vid sina beräkningar utgå från någon väsentlig

ändring i nu rådande förhållanden. Utredningen förutsatte fördenskull, att

tillsvidare tingshusbyggnadsskyldigheten kvarbleve hos tingslagen i den omfattning,

som föreslagits i 1936 års sakkunnigbetänkande, med de av domsagoutredningen

ifrågasatta modifikationerna. Tingslagen förutsattes i enlighet

härmed skola dels hålla lokaler för häradsrättens sammanträden

jämte häradsfängelse ävensom kansli- och arkivlokaler, allt med möbler och

inventarier, inbegripet erforderliga kassaskåp men icke skriv- och räknemaskiner

eller andra kontorsapparater, dels bekosta städning, renhållning,

uppvärmning och belysning beträffande samtliga lokaler, dels ock avlöna

vaktmästare. Alla andra förvaltningskostnader förutsattes däremot övertagna

av statsverket. De förvaltningskostnader — utöver avlöningar -— för vilka

statsverket skulle svara omfattade sålunda kostnaderna för all skrivmateriel,

skrivmaskiner, räknemaskiner, diktafonanläggningar och andra kontorsapparater,

fastighetsböcker, rohar, diarier, kontorsböcker och dylikt, inbindning

av protokoll och handlingar ävensom telefon. De sakkunniga anmärkte,

att fastighetsböcker redan bekostades av statsverket och att härför utginge

särskilt anslag. Utöver vad nu angivits borde statsverket även bekosta

erforderligt antal exemplar av den vanliga lageditionen samt av statskalendern,

Nytt juridiskt arkiv och annan löpande litteratur, som funnes nödig.

Riksdagstryck, kommittébetänkanden och dylikt borde i erforderlig omfattning

tillställas domsagokanslierna kostnadsfritt.

I de yttranden som avgivits över domsagoutredningens betänkande av hovrätterna,

häradshövdingar m. fl. lia uttalandena i denna del icke mött några

gensagor. Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett den gjorda uppdelningen

av förvaltningsutgifterna mellan statsverket och tingslagen vara

praktiskt lämplig. Nedre justitierevisionen har ifrågasatt örn icke tingshusbyggnadsskyldigheten

borde slopas och statsverket övertaga kostnaden för

denna. Skulle den bibehållas, borde i lagstiftningsväg kungöras såväl örn
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

fattningen av denna skyldighet som det sätt varpå kontroll skulle utövas

över att skyldigheten ordentligt fullgjordes.

Promemorian.

I promemorian förklarades att det — då häradshövdingarnas sportler indroges

och häradshövdingarna i samband därmed måste befrias från alla

utgifter för domarkansliet — vore nödvändigt, att en klar gräns uppdroges

mellan statens och tingslagens ekonomiska skyldigheter i fråga örn domarkansliet.

Enligt promemorian borde man härvid beträffande tingslagens åligganden,

såsom även 1937 års domsagoutredning förutsatt, i huvudsak utgå

från de förhållanden som för närvarande regelmässigt vore rådande. Det

borde sålunda åligga tingslag att bekosta erforderliga lokaler för domarkansliet,

vare sig detta vore förlagt till tingsstället eller til] annan ort.

I fråga om den närmare innebörden av denna skyldighet anfördes i promemorian,

att det icke syntes vara lämpligt —- i vart fall icke i nuvarande tidsläge

— att meddela enhetliga föreskrifter örn storleken eller eljest om beskaffenheten

av kanslilokalema. Ehuru det uppenbarligen vore av stor betydelse

att anordningar vidtoges för i möjligaste mån brandsäker förvaring

inom eller i anslutning till kansliet av fastighetsböcker, värdehandlingar

o. dyl, syntes det sålunda under rådande förhållanden icke böra stadgas ovillkorlig

skyldighet för tingslag att annorstädes än i tingshus låta inreda brandfritt

arkiv. På vissa håll skulle en sådan skyldighet för närvarande svårligen

kunna fullgöras. Däremot torde i skyldigheten att hålla kansli under alla förhallanden

få anses ingå skyldighet att för brandsäker förvaring av värdehandlingar

m. m. bekosta mindre dyrbara eller utrymmeskrävande anordningar,

såsom kassaskåp eller andra brandfria skåp. Uppenbarligen borde

sådana anordningar vidtagas, att fastighetsböckema under luftskyddstillstånd

kunna vid behov snabbt föras i säkerhet.

I överensstämmelse med vad nyss sagts uttalades i promemorian, att inredning

och möblering samt uppvärmning, belysning och städning av kanslilokalerna

borde bekostas av tingslagen. Under inredning eller möblering inbegrepes

exempelvis hyllor, mattor, gardiner, anslagstavla för kungörelser, dörrskyltar

och dylikt. I dessa hänseenden skulle någon avvikelse icke ske från

den ordning som så gott som överallt för närvarande tillämpades.

I enlighet med domsagoutredningens betänkande föreslogs i promemorian,

att övriga kostnader för domarkansli skulle bestridas med statsmedel. Detta

innebure, att å statsverket överfördes de häradshövdingen för närvarande åvilande

utgifterna för skrivmateriel, skrivmaskiner och andra kontorsutensilier

samt för de fastighetsböcker, rotlar, diarier och dylikt, vilka icke redan tillhandahölles

av statsverket. Likaså skulle härigenom statsverket komma att

övertaga kostnaderna för inbindning av domböcker och protokoll samt för

telefon, vilka kostnader numera såsom nämnts i allmänhet bestredes av tingslagen.

Även lag- och författningseditioner, prejudikatsamlingar, kommittébetänkanden

och andra för domsagoarbetet erforderliga publikationer borde

tillhandahållas av statsverket i nödig omfattning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

13

I 1 § av det vid promemorian fogade lagförslaget stadgades i enlighet med

det anförda, att det ålåge tingslag att bekosta erforderliga lokaler för domsagas

kansli jämte möbler och andra dylika inventarier ävensom uppvärmning,

belysning och städning av lokalerna, samt att övriga kostnader för domsagas

kansli, såsom för skrivmaskiner, skrivmaterialier och andra dylika

förbrukningsartiklar, inbindning av domböckér och protokoll samt telefon,

bestredes av statsverket.

Det anmärktes i promemorian att den sålunda föreslagna fördelningen av

kostnaderna för domarkansli mellan statsverket och tingslagen för de flesta

tingslag syntes medföra vissa lättnader i förhållande till nuvarande ordning.

I 2 § i förslaget upptogos, för det fall att domsaga omfattade flera tingslag,

regler örn fördelning av kostnaderna för domarkansliet mellan tingslagen.

Enligt dessa bestämmelser skulle, där ej särskilda skäl till annat föranledde,

de kostnader som enligt 1 § åvilade tingslag gäldas av tingslagen gemensamt.

Mellan tingslagen skulle kostnaderna fördelas efter de grunder varom tingslagen

överenskomme. Kunde sådan överenskommelse icke träffas, skulle

ärendets avgörande ankomma på länsstyrelsen.

Beträffande dessa regler anfördes i promemorian att, såsom förut omtalats,

en i viss mån olika praxis rådde i fråga om kostnadernas fördelning mellan

tingslagen. Ofta fördelades kostnaderna mellan tingslagen efter antalet

skattekronor. Vore kansliet inrymt i tingshus, plägade utgifterna bestridas av

det tingslag som ägde tingshuset, men i de flesta fall utginge efter överenskommelse

större eller mindre bidrag från det eller de övriga tingslagen. Det

torde få förutsättas att liksom hittills i allmänhet överenskommelse härom

komme att träffas mellan tingslagen. Förhållandena vore så växlande och så

skilda synpunkter kunde läggas på hithörande spörsmål, att några allmänna

föreskrifter icke lämpligen borde meddelas beträffande frågan huruvida eller

efter vilka grunder ersättning skulle utgå eller denna fördelas mellan tingslagen.

Särskild hänsyn måste naturligen tagas till den nuvarande ordningen för

kostnadernas bestridande. Hänsyn borde även tagas till en sådan omständighet

som att i anledning av indelningsändring kansliet förflyttats från tingslagets

tingsställe till annan ort. I enstaka fall torde liksom nu ej kunna påfordras,

att något bidrag alls utginge från visst tingslag, t. ex. om detta vore

mycket avlägset beläget från kansliorten.

Enligt 3 § i förslaget skulle, om tingslag uppenbarligen åsidosatte sina skyldigheter

enligt lagen, länsstyrelsen hos tingslaget göra framställning örn rättelse.

Vidtoges ej i anledning därav erforderlig åtgärd, ägde länsstyrelsen därom

förordna.

Klagan över länsstyrelsens beslut i frågor som avsåges i lagen skulle enligt

förslagets 4 § få föras hos Kungl. Majit i justitiedepartementet i den

ordning, -sorn för (iverklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut är bestämd.

Enligt 5 § i förslaget skulle närmare bestämmelser angående lagens till - lämpning meddelas av Kungl. Majit.

I promemorian uttalades att den nya lagen borde äga tillämpning från

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

och med den dag då den nya löneregleringen för häradshövdingar beräknades

träda i kraft, och i enlighet härmed föreslogs den 1 juli 1943 såsom

dag för ikraftträdandet. I anslutning härtill anmärktes i promemorian, att

det torde kunna förutsättas, att tingslagen i god tid före ikraftträdandet

fattade de beslut och vidtoge de anordningar rörande domarkanslierna som

föranleddes av de nya bestämmelserna.

Yttrandena.

Förslaget har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga

avgivna yttranden utom ett. Undantaget utgör yttrandet av länsstyrelsen i

Kristianstads län som med anledning av erinringar, vilka omtalas i fortsättningen,

funnit sig icke kunna tillstyrka förslaget.

Grunderna för den föreslagna fördelningen av kostnaderna

mellan tingslagen och statsverket ha i allmänhet ej mött gensaga. Dock

har länsstyrelsen i Norrbottens län ansett det kunna ifrågasättas, huruvida

icke staten borde övertaga samtliga kostnader för domarkansliet. Detta

spörsmål syntes emellertid böra lösas i samband med den icke ännu slutligt

utredda frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten. Det torde därför enligt

länsstyrelsens mening i avbidan på den slutliga prövningen av sistnämnda

fråga vara lämpligt, att staten tills vidare åtoge sig endast de kostnader för

domarkansli, som icke avsåge kanslilokalerna jämte möbler, och andra dylika

inventarier eller lokalernas uppvärmning, belysning eller städning. Vidare

bär drätselkammaren i Filipstad i ett av länsstyrelsen i Värmlands län

insänt yttrande förklarat, att statsverket borde övertaga jämväl kostnaderna

för uppvärmning, belysning och städning av kanslilokalerna.

I samband härmed må nämnas, att hovrätten över Skåne och Blekinge

uttalat angelägenheten därav, att den nu av den förestående löneregleringen

för häradshövdingarna nödvändiggjorda behandlingen av frågan om bestridande

av kostnaderna för domsagas kansli icke finge verka till uppskjutande

av den fullständiga lösningen av hela problemet om tingshusbyggnadsskyldigheten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat, att det varit

önskligt, att sistnämnda fråga i hela dess vidd kunnat på en gång upptagas

till slutligt avgörande.

I flera yttranden ha framställts erinringar mot de bestämmelser i förslaget,

som angiva den närmare innebörden av tingslagens och statsverkets

skyldigheter.

Vad angår tingslagens förpliktelser har i vissa yttranden understrukits

lämpligheten av att förslaget ej innehölle detaljerade bestämmelser

om kanslilokalerna utan endast den allmänna föreskriften att tingslag

skulle bekosta erforderliga lokaler. I samband härmed har emellertid såsom

otillfredsställande framhållits att i förslaget ej stadgats skyldighet för

tingslag att bekosta brandfritt arkiv i samband med domarkansliet. Sistnämnda

fråga har upptagits i ett flertal yttranden, i vilka uttalats önskemål

om meddelandet av en bestämmelse därom.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

15

Svea hovrätt har erinrat, att 1936 års sakkunnigförslag innehållit tämligen

detaljerade bestämmelser angående omfattningen av skyldigheten att

bekosta tingshus och domarkansli samt att hovrätten i utlåtande över detta

förslag uttryckt den förhoppningen, att föreskrifterna i fråga icke skulle

komma att minska benägenheten att tillgodose vissa betydelsefulla ändamål,

vilka ej omfattades av vad som föreslagits beträffande normalfallen.

I anslutning härtill har hovrätten nu funnit det lämpligare, att enhetliga

föreskrifter om storleken eller eljest örn beskaffenheten av kanslilokalerna

icke meddelades. Genom en sådan anordning möjliggjordes en smidigare

anpassning. Emellertid ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke tingslag

under alla förhållanden borde vara skyldigt att låta inreda brandfritt arkiv.

Tidsläget nödvändiggjorde visserligen den största sparsamhet med allmänna

medel. Å andra sidan framstode dock, ej minst på grund av tidsläget, behovet

av ett effektivt brandskydd såsom mer trängande än någonsin. Hänsyn

borde även tagas till de högst betydande kostnader, som nedlagts å de nya

fastighetsböckerna. I detta sammanhang ville hovrätten erinra om den

framställning angående bevarande av fastighetsböckernas innehåll genom

fotografering, som den 28 juli 1941 gjordes av hovrättens president och sedermera

tillstyrkts i yttranden av övriga hovrätter. Den i nämnda framställning

förordade åtgärden bleve tydligen särskilt angelägen, om skyldigheten

att tillhandahålla brandfritt arkiv ställdes på framtiden.

Göta hovrätt har hemställt att bestämmelsen i 1 § erhölle sådan avfattning,

att däri komme till tydligt uttryck förpliktelsen för tingslag att anordna

brandsäker förvaring för fastighetsböcker, arkivalier och värdehandlingar.

I detta hänseende har hovrätten anfört:

I 1936 års förslag upptogs en föreskrift härom. Enligt denna skulle kansliet,

där icke förhållandena till annat föranledde, innehålla arkiv, som

möjliggjorde brandsäker förvaring av fastighetsböcker, arkivalier och av

den rättssökande allmänheten inlämnade handlingar. Ur rättssäkerhetens

synpunkt är det mycket betydelsefullt, att kansliet blir tillfredsställande inrett

i detta avseende. I den mån lagen reglerar innehållet av de tingshusbyggnadsskyldiges

förpliktelser, bör därför av densamma tydligt framgå,

att en förpliktelse i detta hänseende föreligger. Med hänsyn till de skiftande

förhållandena i de olika domsagorna kan visserligen förpliktelsen ej

för alla domsagor fastslås i den omfattning, som ur säkerhetssynpunkt vore

mest önskvärd, eller ens göras ovillkorlig, men att förpliktelsen finnes och

att endast särskilda omständigheter, t. ex. i fråga örn platsen för kansliet,

kunna föranleda undantag från densamma bör enligt hovrättens uppfattning

framgå av lagen.

Upptagandet av skyldighet för tingslag att hålla brandfritt arkiv har även

ifrågasatts av hovrätten över Skåne och Blekinge, som tillägger att i de fall,

då skyldigheten lämpligen icke kunde komma till fullgörande, det borde ankomma

å Kungl. Majit att efter ansökan medgiva anstånd med åliggandet.

Hemställan av denna innebörd har även framställts av hovrätten för övre

Norrland sorn, efter att lia återgivit promemorians innehåll i fråga härom,

anfört:

Med hänsyn till den synnerliga vikten av ett såvitt möjligt fullgott arkivskydd

är det beklagligt, örn förhållandena ej skulle tillåta ali man nu införde

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

ett lagstadgande därom, att tingslags skyldighet att hålla kansli innefattar

skyldighet att i anslutning till själva kansliet inrätta brandfritt arkiv. De anspråk

man enligt den återgivna motiveringen bör ha å tingslaget i nu ifrågavarande

avseende äro, redan de, så pass stora, att det förefaller ej vara alltför

djärvt att taga steget fullt ut på nämnt sätt. Det ifrågasatta lagstadgandet

bör emellertid, eftersom så synes nödvändigt, modifieras genom ett tillägg,

varigenom tingslag skulle på framställning kunna med hänsyn till särskilda

förhållanden av Kungl. Majit beredas nödig lättnad i skyldigheten att inrätta

arkiv. Med dylika regler skulle garanti vinnas för att på detta viktiga område

så mycket som möjligt bleve åstadkommet.

Bland de skäl, som föranlett länsstyrelsen i Kristianstads län att icke tillstyrka

förslaget, har även anförts, att detta icke innehölle någon rättslig reglering

av frågan örn brandsäker förvaring av fastighetsböcker m. m. där

dessa förvarades annorstädes än i tingshus. Detta vore enligt länsstyrelsens

mening högst betänkligt. Även örn för närvarande svårigheter mötte att inreda

tillfredsställande arkivlokaler, syntes det dock böra övervägas, huruvida

icke de tingshusbyggnadsskyldige borde åläggas att inom en lämpligt

avvägd övergångsperiod ställa brandsäkert arkiv till förfogande. Länsstyrelsen

har ytterligare anfört:

Med hänsyn till den otillfredsställande beskaffenheten — särskilt ur brandskyddssynpunkt

— av östra Göinge, Villands samt Gärds och Albo domsagors

till staden Kristianstad förlagda kanslier anbefallde Kungl. Majit genom

beslut den 14 februari 1941 länsstyrelsen att med de tingshusbyggnadsskyldige

i nämnda domsagor till behandling upptaga frågan om åtgärder

för åstadkommande av i anmärkta hänseenden tillfredsställande dylika

lokaler. Vid berörda sammanträde uttalades från flera håll nödvändigheten

av att brandsäkra arkiv anskaffades till de olika kanslilokalema men

några åtgärder hava såvitt länsstyrelsen har sig bekant icke därefter vidtagits

av vederbörande tingshusbyggnadsskyldige, varför brandskyddet för dessa

domsagors arkivalier fortfarande är att betrakta som otillfredsställande.

Det är uppenbart att så länge uttryckliga bestämmelser saknas örn vem som

bär det ekonomiska ansvaret för brandskyddet inom domarkanslien, man

icke kan vänta sig att denna fråga skall ernå en tillfredsställande lösning på

frivillighetens väg i alla de säkerligen ej sällan förekommande fall, där en

betryggande förvaring av arkivhandlingar nu icke förekommer.

Även svenska stadsförbundets styrelse har mot förslaget erinrat att fordran

på brandfritt arkiv syntes böra uppställas.

I flera yttranden har berörts frågan om skyldighet för tingslaget att bekosta

nödig vakthållning. En bestämmelse härom har påyrkats av Svea och

Göta hovrätter, av vilka den senare anfört:

I 1936 års förslag upptages avlönande av vaktmästare såsom en förpliktelse

åliggande i domsagan ingående tingshusbyggnadsdistrikt. Även enligt

det av 1937 års domsagontredning avgivna betänkandet förutsättes, att avlönande

av vaktmästare skall åvila vederbörande tingslag. I förevarande lagförslag

är kostnaden för vaktmästare ej upptagen på annat sätt än att enligt

1 § första stycket tingslaget skall bekosta uppvärmning och städning av

lokalerna. I en tingshusvaktmästares åligganden ingå emellertid — förutom

eldning och städning samt tjänstgöring vid tingssammanträdena — även

en del göromål, som sammanhänga med kansliarbetet, såsom hämtning och

avlämnande av postförsändelser samt uträttande av diverse ärenden. Bestäm
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 304.

17

melserna i 1 §, tolkade efter ordalagen, kunna giva anledning till den uppfattningen,

att avlöning till vaktmästare i den mån den utgör ersättning för

sistnämnda bestyr skulle åvila statsverket, vilket emellertid icke torde vara

avsett. Hovrätten hemställer, att stadgandet omredigeras, så att därav tydligt

framgår, att avlönande av vaktmästare, där sådan finnes, helt skall åvila

vederbörande tingslag.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har uttalat att till förebyggande av

framtida tvistigheter rörande avlöning åt erforderlig vaktmästare borde åtminstone

i motiven inflyta ett bestämt uttalande angående tingslagens skyldighet

i detta hänseende. Hovrätten för övre Norrland har yttrat att, såvitt

anginge behovet av vaktmästarhjälp för kanslibestyren, syntes enligt förslaget

tingslaget och statsverket bliva skyldiga tillgodose behovet till särskilda

andelar, allteftersom vaktmästarhjälpen avsåge uppvärmning, belysning och

städning av kanslilokalerna eller biträde med det löpande kansliarbetet. Föreningen

Sveriges häradshövdingar har anfört:

I flertalet domsagor i riket finnes för närvarande tingsvaktmästare anställd,

vars avlöning bestrides av tingshusbyggnadsskyldige och som har till åliggande

—- förutom att ombesörja eldning och städning samt utöva tillsyn över

häradets tingshus — att under rättens sammanträden biträda vid ordningens

upprätthållande, att efter ordförandens anvisningar utropa målen, att gå

domstolspersonalen tillhanda i tjänsteärenden, att lämna rättssökande allmänhet

och åhörare erforderliga upplysningar, att mottaga och vidarebefordra

ankommande försändelser och telefonbud o. s. v. Mellan tingssammanträdena

ankommer på tingsvaktmästaren att ombesörja uppsättande av

kungörelser och anslag å rättens dörr, nedtaga anslag, som ej vidare erfordras,

ombesörja hämtning av arkivhandlingar från tingshusarkivet och, där

kansliet är beläget å annan ort, översända desamma till kansliet m. m. dylikt.

I de fall, där kanslilokalerna äro förlagda vid tingsstället, tjänstgör vaktmästaren

jämväl som postbud för domarkansliet. Örn denna oumbärliga

tjänsteman innehåller förslaget intet. Föreningen hemställer, att i lagen om

bestridande av kostnaderna för domsagas kansli stadgas skyldighet för

tingslag att anställa och avlöna vaktmästare med skyldighet att tillhandagå

domaren vid tingen och att på hans uppdrag å tingsstället utföra budbäring

och liknande ärenden i tjänsten.

I fråga örn statsverkets skyldigheter har i flera yttranden framhållits

önskvärdheten av uttrycklig föreskrift örn skyldigheten för statsverket

att bekosta erforderlig litteratur. Erinringar i denna riktning ha gjorts

av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstyrelsen i Östergötlands

län. Föreningen Sveriges häradshövdingar bär härom anfört:

I den uppräkning, varigenom i 1 § exemplifierats de kostnader, sorn .skulle

bestridas av statsverket, har icke medtagits de i promemorian omförmälda

kostnaderna för anskaffande av nödig litteratur, såsom »lag- och författningseditioner,

prejudikatsamlingar, kommittébetänkanden och andra för

domsagoarbetet erforderliga publikationer». Med hänsyn till den betydelse

tillgången till sådan litteratur har för domsagoarbetets behöriga skötsel, synes

även denna kostnad böra vid exemplifiering omnämnas. Då härigenom

lagtexten emellertid .skulle onödigt betungas, anser föreningen rikligare att

icke någon uppräkning av kostnaderna sker och att följaktligen i 1 § andra

stycket allenast stadgas, att »övriga kostnader för domsagas kansli bestridas

av statsverket».

bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 304. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

I anledning av den föreslagna bestämmelsen i 2 §, att i domsaga som bestode

av flera tingslag kostnaderna för domarkansliet skulle fördelas mellan

tingslagen efter de grunder varom de överenskomme, har länsstyrelsen i

Västmanlands län anfört:

I fråga örn fördelning av kostnaderna för domarkansliet i sådana fall, där

domsaga omfattar flera tingslag, torde, med hänsyn till de olika förhållanden,

som kunna tänkas bliva avgörande för en sådan fördelning, några generella

regler härutinnan icke vara möjliga att uppställa. Dock synes det

vara på sin plats, att bestämmelser utfärdas om skyldighet för vederbörande

att härom träffa avgörande och om de maktmedel, som böra tillförsäkras

det allmänna att framtvinga sådant avgörande. Mot de i sådant syfte nu

föreslagna lagbestämmelserna har länsstyrelsen ingen annan erinran att

göra än att, med hänsyn till det redan nu mycket vanliga sättet att fördela

dessa kostnader efter antalet skattekronor, 2 § första stycket i lagförslaget

gives den innebörden att, därest ej annan grund av tingslagen överenskommes,

fördelningen skall ske efter antalet skattekronor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har funnit det önskvärt att allmänna

riktlinjer till ledning för den länsstyrelserna enligt 2 § åliggande prövningen

angåves i de närmare bestämmelser angående lagens tillämpning, som enligt

5 § vore avsedda att utfärdas av Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har riktat erinran mot föreskriften att, i

händelse tingslagen ej kunde överenskomma om kostnadsfördelningen, ärendets

avgörande skulle ankomma på länsstyrelsen. Det förefölle vida lämpligare

att avgörandet centraliserades hos Kungl. Majit. Härigenom ernåddes

enhetlighet i bedömandet, vilket säkerligen icke kunde bliva fallet, därest

samtliga länsstyrelser skulle besluta.

I fråga örn de i 3 § upptagna bestämmelserna för det fall att tingslag

uppenbarligen åsidosatte sina skyldigheter enligt lagen, har i några yttranden

hemställts att närmare bestämmelser meddelades om huru länsstyrelsen

skulle förfara därest tingslaget icke åtlydde länsstyrelsens förordnande.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ifrågasatt, örn det icke för att giva nödig

effektivitet åt länsstyrelsens förordnande vore lämpligt att i 3 § införa en

bestämmelse, motsvarande den som funnes i 14 § lagen örn polisväsendet

i riket, om rätt för länsstyrelsen att förelägga och utdöma lämpligt vite.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har beträffande vitesföreläggande framhållit

att frågan därom torde böra giva anledning till närmare övervägande

med hänsyn till det stora antalet i tingslaget ingående kommuner. Enligt

länsstyrelsens mening torde det förhålla sig så, att vitesföreläggande icke

kunde tillgripas med hänsyn till svårigheterna att utkräva vitet. Härjämte

har länsstyrelsen framställt frågan, huruvida länsstyrelsen kunde på tingslagets

bekostnad låta verkställa försummade arbeten. Jämväl länsstyrelsen

i Malmöhus län har funnit det knappast lämpligt att använda vitesföreläggande

samt härom anfört:

Endast ett synnerligen stort vitesbelopp skulle kunna, sett från ekonomisk

synpunkt, leda till målet, och proceduren med uttagande av vite genom

dess uttaxering på tingshusbyggnadsskvldige i den ordning, som stadgas

i Kungl, förordningen den 30 juni 1933 örn debitering och uppbörd av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

19

tingshusmedel, verkar mindre tilltalande. Länsstyrelsen anser att det skulle

vara bättre, om i författningen klart utsädes att länsstyrelsen i händelse

av tredska skulle ombesörja vidtagande av åtgärderna och uttaxerande av

kostnaderna. Tingshusbyggnadsskyldige erhölle då av författningen tydligt

besked örn de åtgärder, som kunde väntas bliva vidtagna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten för övre Norrland ha

hemställt att ordet »uppenbarligen» måtte utgå ur 3 §, därvid sistnämnda

hovrätt yttrat att, örn tingslag på ett fullt påvisbart sätt åsidosatte sina förpliktelser,

detta syntes böra vara tillräcklig anledning till ingripande av

länsstyrelsen, även om pliktförsummelsen icke kunde anses framträda på

ett uppenbart sätt.

Med avseende å 2 och 3 §§ i förslaget har vidare länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län anfört att bestämmelserna däri vore så avfattade, att de gåve

intryck av att länsstyrelsen skulle hava att ex officio följa tingslagens åtgöranden,

med andra ord äga skyldighet ingripa även utan inkomna anmälningar

eller framställningar från tingslag eller häradshövding. Då en

dylik övervakning från länsstyrelsens sida icke kunde anses lämplig och väl

icke heller vore avsedd, borde bestämmelser örn initiativet i de i 2 och 3 §§

berörda fallen intagas antingen direkt i dessa paragrafer eller i de tillämpningsbestämmelser,

som enligt 5 § vore avsedda att meddelas av Kungl.

Maj:t.

Ändringar i lagen om stads och landsbygds förenande i judiciellt

avseende.

Tidigare utredningar.

I samband med frågan om stads förening med domsaga i judiciellt avseende

ha uppkommit vissa spörsmål rörande tingslagens egendom. Dessa lia

bl. a. gällt skyldighet för stad att utgiva ersättning till tingslag för andel i

redan befintligt tingshus eller annan tingslagets egendom.

Några bestämmelser till ledning för avgörandet av dylika frågor finnas ej

i lagen den 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

I 1 § av denna lag stadgas, att Konungen, på framställning av stadsfullmäktige

eller eljest med deras samtycke, äger förordna att rådhusrätt i

stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga.

Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot

eller jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara

lagfaren, må enligt 2 § Konungen, när borgmästartjänsten är ledig, även

utan stadsfullmäktiges samtycke meddela förordnande som nyss nämnts, under

förutsättning bland. annat att ändringen icke medför ökad ekonomisk

börda eller annan avsevärd olägenhet för staden. I 3 § stadgas, att innan

förordnande meddelas enligt 2 § fullständig utredning skall företagas angående

åtgärdens verkningar med avseende å rättsvården samt stadens förvaltning

och ekonomi, varvid särskilt skall utredas vilka utgifter kunna

uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Utredningen skall verkställas av länsstyrelsen, som, där det finnes erforderligt,

äger förordna utredningsman till sitt biträde. Särskild utredningsman

har regelmässigt brukat utses i dessa ärenden. Vid förordnande örn rådhusrätts

upphörande skola enligt 5 § meddelas erforderliga bestämmelser med

avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten ävensom

de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening med domsaga må

föranleda.

I den proposition (nr 206) som ligger till grund för 1932 års lag anförde

chefen för justitiedepartementet bland annat, att vid den utredning som

skulle föregå förordnandet om rådhusrätts indragning borde särskilt beaktas

de utgifter som kunde bliva erforderliga för staden, därest denna

bleve nödsakad att taga del i kostnaderna för byggande och underhåll av

tingshus. Första lagutskottet upprepade detta uttalande i sitt av riksdagen

godkända utlåtande över propositionen.

Vid utredningar som verkställts örn stads läggande under landsrätt har

i regel fråga uppkommit örn skyldighet för staden att erlägga lösen för

andel i tingshus eller andra för rättsvården avsedda tillgångar i det tingslag

med vilket staden skolat förenas. Det förekommer emellertid även exempel

på att sådan inlösningsskyldighet icke blivit från tingslagets sida ifrågasatt.

Någon gång ha de tingshusbyggnadsskyldiga yrkat, att staden skulle

ersätta tingslaget kostnaderna för viss ombyggnad av kansli- och arkivlokaler,

vilken föranletts av sammanslagningen. I de flesta fall synas utredningsmännen

hava utgått från att skyldighet för staden att lösa in sig i tingslagets

behållna förmögenhet skulle föreligga. Vid försök att beräkna lösenbeloppets

storlek ha utredningsmännen i allmänhet utgått från att det skall

bestämmas med ledning av förhållandet mellan skattekronornas antal i staden

och tingslaget. I vissa fall har dock en för staden fördelaktigare fördelningsgrund

förordats.

Av de städer med egen jurisdiktion, som hittills i judiciellt hänseende

förenats med domsaga, ha Eksjö, Gränna, Kungälv, Lysekil och Örnsköldsvik

icke erlagt lösenbelopp eller annan ersättning av nu ifrågavarande slag. I

Skövde och Östhammar byggdes i samband med regleringen ett nytt tingshus,

vartill respektive städer bidrogo med vissa andelar. Beträffande Arboga

framställdes krav på ersättning från ett av domsagans tingslag, men dessa

krav avvisades av staden och någon överenskommelse har ej träffats. Städerna

Hedemora och Säter ha erlagt vissa belopp till utvidgning av arkivutrymmena

i tingshuset. Städerna Falkenberg, Kungsbacka, Marstrand, Skänninge

och Öregrund ha erlagt vissa belopp såsom lösen för tingslagens egendom.

Det må här anmärkas, att beträffande ekonomiska frågor som uppkomma

vid kommunal indelriingsändring särskilda bestämmelser givas i lagen den

13 juni 1919 om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning. De av en indelningsändring berörda kommunernas inbördes

ekonomiska förhållanden skola enligt lagens 4 § ordnas genom uppgörelse,

som fastställes av Konungen i sammanhang med förordnande örn

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

21

ändringen; dock må uppgörelse i visst avseende kunna, där Konungen så

bestämmer, senare verkställas i den ordning och enligt de grunder som i

förordnandet angivas. I 5 § meddelas särskilda bestämmelser hur det vid

en indelningsändring skall gå med rätten till mark som är utlagd till allmänna

vägar, gator och torg. Därefter föreskrives i 6 § att andra kommunala

tillgångar ävensom kommunala förbindelser må, där kommunen genom

indelningsändringen delas, antingen tilläggas endera av de ändrade

eller nybildade kommunerna eller mellan dem fördelas, efter ty skäligt prövas

med hänsyn till förhållandet i beskattningsföremål eller invånarantal

mellan de områden, i vilka den äldre kommunen delats, eller lill annat

förhållande, som må anses bestämmande för vartdera områdets andel i den

äldre kommunens tillgångar och förbindelser. Där särskilda omständigheter

därtill föranleda, må vid uppgörelse träffas bestämmelse, varigenom

kommunal tillgång eller förbindelse tillägges allenast del av ändrad eller

nybildad kommun. Har vid fördelning av tillgångar eller förbindelser endera

av de ändrade eller nybildade kommunerna övertagit större andel av tillgångarna

eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt

skäligen må anses belöpa å densamma, bör enligt 8 § utjämning ske genom

ersättning i penningar. Där ej annat föranledes av stadgandet i 5 § eller

blivit vid uppgörelse som i 6 § sägs bestämt, gäller enligt 10 §: att då kommuns

område ökas kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser

tillkomma den ökade kommunen; att då kommuns område minskas

kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomma

den minskade kommunen; samt att då kommun införlivas med annan kommun

eller ingår i nybildad kommun kommunens tillgångar och ansvarigheten

för dess förbindelser tillkomma den ökade eller nybildade kommunen.

Med kommun förstås i 1919 års lag landskommun, köping med egen kommunalförvaltning

samt stad.

Hithörande frågor lia upptagits till behandling vid 1936 års utredning om

tingshusbyggnadsskyldigheten. Det av de sakkunniga framlagda förslaget till

lag örn tingshusbyggnadsskyldighet innehåller sålunda en föreskrift av innebörd,

att örn vid förändring av häradsrätts domsområde uppgörelse mellan

de tingshusbvggnadsdistrikt eller särskilda kommuner, som beröras av förändringen,

icke kan träffas angående lösen av andel i redan befintligt tingshus

eller i annan tingshusbyggnadsdistrikt tillhörig egendom, frågan skall

hänskjutas till Konungens avgörande. I motiveringen anfördes därom, att i

samband med stads förenande med domsaga i judiciellt hänseende fråga kunde

uppkomma angående eventuell inlösningsskyldighet från stadens sida i

tingshus eller tingshusfond, som ägdes av det tingshusbyggnadsdistrikt, vari

staden skulle uppgå. Då stadgandet i 5 § lagen den 17 juni 1932 örn stads och

landsbygds förenande i judiciellt hänseende icke torde ha avseende å dylika

ekonomiska frågor, hade det ansetts nödigt alt införa särskild bestämmelse i

ämnet. Fråga örn inlösningsskyldighet kunde även uppkomma vid sammanslagning

av tingslag eller delar av tingslag. Hithörande frågor vore av den

beskaffenhet, att de borde omedelbart avgöras av Kungl. Majit.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj-.ts proposition nr 3dl.

I yttrande över de sakkunnigas förslag i denna del anförde svenska stadsförbundet

bl. a., att då avgörandet icke skulle behöva föreligga innan beslutet

om landsrättsförläggningen avgjorts, förslaget icke lämnade någon garanti för

tingshusbesvärets behöriga beaktande, när det gällde bedömandet av landsrättsförläggningens

ekonomiska innebörd. Vidare anmärktes att regler saknades

för de uppkommande tvistefrågornas lösning.

Frågan har sedermera upptagits av 1940 års lagtima riksdag, som i skrivelse

till Kungl. Majit (nr 317) begärt utredning av frågan om det ekonomiska

mellanhavandet mellan stad som förenades med tingslag och de tingshusbyggnadsskyldiga

i tingslaget.

Skrivelsen var föranledd av motioner, i vilka bl. a. anfördes, att mot en

skyldighet för staden att utge ersättning till tingslaget för andel i tingshus

m. m. talade det faktum, att övriga tingshusbyggnadsskyldiga en dylik ersättning

förutan inhöstade enbart fördelar av att stadens skatteunderlag tillkommit,

varigenom ofta en betydande nedsättning av utdebiteringen av tingshusmedel

möjliggjordes. En jämförelse med en vanlig kommunal indelningsändring

gåve samma resultat. När en landskommun inkorporerades med en

stad och sålunda utbrötes ur ett tingshusbyggnadsdistrikt, behövde den på

grund av stadgande i 10 § indelningslagen icke erlägga någon ersättning för

att dess invånare utan vidare bleve delaktiga i t. ex. stadens rådhus, och detta

fastän landskommunen icke tillförde staden några tillgångar från tingshusbyggnadsdistriktet.

När en stad förenades med domsaga, borde huvudregeln

vara, att varken staden eller dess invånare eller övriga tingshusbyggnadsskyldiga

skulle behöva erlägga någon ersättning därför att stadens invånare bleve

tingshusbyggnadsskyldiga och därmed delaktiga i övriga tingshusbyggnadsskyldigas

behållna tillgångar. Det vore likväl tänkbart, att undantag från huvudregeln

i vissa fall kunde behöva göras. Så t. ex. kunde det vara skäligt,

att tingshusbyggnadsskyldiga, som i avvaktan på att stad skulle förenas med

domsagan uppskjutit sedvanlig amortering av skulder, utdebiterat oskäligt

låga belopp och därigenom ådragit sig skulder e. d., ålades utge ersättning

till staden. Under här antydda förutsättningar torde det kunna uppdragas åt

Kungl. Majit att fatta beslut rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan

stad som förenades nied domsaga och domsagans tingshusbyggnadsskyldiga.

över motionerna inhämtade första lagutskottet utlåtande från Svea hovrätt

samt styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund.

Svea hovrätt tillstyrkte att i lag föreskreves, att inlösningsfrågan skulle regleras

genom Kungl. Majits beslut och anförde bland annat:

Så föga utvecklade som reglerna i detta ämne överhuvud vore, kunde det

knappast väcka förvåning, att bestämmelser saknades angående verkningarna

av ändringarna i denna art av kommunal indelning. Ehuru 1919 års lag örn

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning ej hade avseende på dessa

fall, läge det nära till hands att här tillämpa lagens i 10 § uttalade ledande

principer: att då kommuns område ökades, kommunens tillgångar och ansvarigheten

för dess förbindelser tillkomme den ökade kommunen; att då kom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

23

muns område minskades, kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess

förbindelser tillkomme den minskade kommunen; samt att, då kommun införlivades

med annan kommun eller inginge i nybildad kommun, kommunens

tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomme den ökade eller

nybildade kommunen. Såvitt anginge stads förenande med tingslag, skulle

detta innebära, att staden bleve utan lösen delaktig i tingshus och övriga tillgångar,

men också medansvarig för tingslagets förbindelser; utskylderna skulle

efter föreningen drabba alla kommunalskattepliktiga i det utvidgade tingslaget

efter samma grund. En sådan ordning kunde också i det enskilda fallet

framstå såsom naturlig och billig. I ett betydelsefullt hänseende skilde sig

emellertid den indelningsändring varom här vore fråga från normalfallen. Då

en primärkommun förenades med en annan, förde båda regelmässigt med sig

ett överskott av tillgångar. Vid inkorporering av ett mindre område kunde väl

händelsen vara en annan, men då förhölle det sig i stället så, att vad som

vunnes genom delaktigheten i den kommuns tillgångar, med vilken området

inkorporerades, hade sin motsvarighet i vad som förlorades genom utbrytningen

ur det tidigare sammanhanget. På motsvarande sätt förhölle det sig i regel

också, då två tingslag förenades till ett eller då en del av ett tingslag överflyttades

till ett annat eller inkorporerades med en stad som hade egen jurisdiktion;

de sammanslagna tingslagen tillförde i regel den nya enheten var sitt tingshus,

låt vara att oftast blott det ena skulle användas för rättsskipningen, och det

inkorporerade området förlorade sin delaktighet i en byggnad och finge i

stället del i en annan. Då en stad förenades med ett tingslag, komme däremot

rådhuset ej att tillhöra det utvidgade tingslaget, utan rådhusrättens lokaler

frigjordes i regel för andra uppgifter, vilket kunde innebära en icke

obetydlig fördel för staden.

Förutom i det fall att stadens förenande med tingslaget föranledde ett behov

av ny- eller tillbyggnad av tingshus, kunde en från den ledande grundsatsen

i 1919 års lag avvikande reglering vara påkallad exempelvis därav,

att tingslaget samlat en nybyggnadsfond, i vilken staden ej skäligen borde

bliva delaktig. Såsom motionärerna framhållit vöre det å andra sidan tänkbart,

att tingslagets byggnadsskyldiga i avvaktan på föreningen uppskjutit

sedvanlig amortering av skulder, utdebiterat alltför låga belopp och därigenom

ådragit sig skulder och att på den grund staden kunde hava skäligt anspråk

på kompensation. Något sådant fall hade hovrätten sig emellertid ej

bekant.

Örn en förening komme till stånd utan att frågor av denna art vunnit sin

lösning, torde en sådan knappast stå att vinna genom en vädjan till domstol.

Frånsett spörsmålet vilken rättsgrund skulle kunna anföras till stöd

för en talan örn utjämning, torde hinder ur processuell synpunkt möta mot

en rättegång mellan de båda intressentgrupper, om vilka här vöre fråga, sedan

vardera gruppen förlorat egen organisation genom att uppgå i det nybildade

tingslaget. Kunde ej godvillig uppgörelse träffas, torde sålunda följden

bliva att någon utjämning ej komme till -stånd.

Hovrätten funne det vara önskligt att nu berörda frågor löstes genom ut
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 304.

tryckliga lagbestämmelser. Spörsmål om inlösen väcktes snart sagt i varje

ärende beträffande stads förenande med domsaga och hade sålunda stor

praktisk betydelse.

Hovrätten hyste tvivel beträffande lämpligheten att i lag fixera allmänna

riktlinjer för prövningen av frågor om inlösen i tingslagets egendom och

om indelningsändringens ekonomiska verkningar i det hela. Så växlande som

förhållandena bär kunde vara, skulle sådana bestämmelser knappast erbjuda

någon verklig vägledning, men väl kunde de lägga ur skilda synpunkter besvärande

band på Kungl. Maj:ts prövning och avgörande. Något behov av

regler härutinnan syntes icke vara ådagalagt.

Svenska stadsförbundets styrelse tillstyrkte bifall till motionerna och underströk

särskilt, att i regel varken staden eller dess invånare eller övriga

tingshusbyggnadsskvldiga borde behöva erlägga någon ersättning därför att

stadens invånare bleve tingshusbyggnadsskyldiga och därmed delaktiga i övriga

tingshusbyggnadsskyldigas behållna tillgångar. Styrelsen för svenska

landskommunernas förbund tillstyrkte en utredning under åberopande att

åtgärder borde vidtagas till förekommande av nu rådande osäkerhet på området.

I det utlåtande av första lagutskottet (nr 41) som åberopades i riksdagens

skrivelse anfördes bl. a. följande:

Enligt gällande lag skulle, innan förordnande meddelades om stads förening

med domsaga utan att samtycke från stadens sida förelåge, fullständig

utredning ha verkställts, bland annat angående åtgärdens verkningar

med avseende å stadens ekonomi. Denna utredning skulle, enligt uttryckligt

lagstadgande, särskilt avse bland annat vilka utgifter som kunde uppstå för

staden genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus. Detta uttryck

torde syfta på de framtida årliga utgifter för rättsvården som kunde komma

att falla på det tingslag, med vilket staden införlivades, eller på staden själv,

om den skulle bilda eget tingslag. Vid utredningarna hade regelmässigt jämväl

uppkommit ett annat spörsmål av ekonomisk natur som hänförde sig

till förhållandet mellan staden och vederbörande tingslag, nämligen huruvida

staden vore skyldig att till tingslaget utgiva ersättning med ett engångsbelopp

för att vinna delaktighet i tingshus eller andra tingslagets tillgångar. Säkra

hållpunkter saknades för avgörande av frågan huruvida sådan skyldighet i

princip kunde anses föreligga. Till stöd för ståndpunkten att staden utan

erläggande av något engångsbelopp ägde vinna delaktighet i tingslagets tillgångar

kunde åberopas den huvudregel, som funnes fastslagen *i 10 § lagen

örn ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, att då kommun införlivades

med annan kommun eller inginge i nybildad kommun, kommunens

tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser tillkomme den ökade eller

nybildade kommunen. Enligt det lagförslag som framlagts av sakkunniga

angående revision av bestämmelserna örn tingshusbyggnadsskyldigheten skulle

emellertid, därest vid förändring av häradsrätts domsområde uppgörelse icke

kunde träffas angående lösen av andel i tingshus eller annan egendom, frågan

hänskjutas till Konungens avgörande. Denna bestämmelse syntes snarast

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

vara byggd på den uppfattningen, att skyldighet förelåge för staden att

lösa in sig. Vid en närmare utredning av nyssnämnda principfråga komme

det sannolikt att visa sig, att någon allmängiltig regel icke kunde uppställas,

utan torde avgörandet få träffas med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt fall. Sådana särskilda omständigheter kunde vara, att tingslaget samlat

nybyggnadsfond eller med tanke på en kommande sammanslagning nedlagt

kostnader på kansli- och arkivlokalernas utökning, eller ock i avvaktan

på beslut örn införlivning använt upplånade medel för ändamål som bort

täckas genom utdebitering. Den nu rådande oklarheten i principfrågan försvårade

givetvis möjligheterna till en frivillig uppgörelse mellan de berörda

intressentgruppema. Därest enighet mellan dessa skulle råda därom, att en

engångsersättning skulle erläggas, visade sig nya svårigheter när det gällde

att finna en norm för bestämmande av ersättningens storlek. Vid den utredning

som städse föreginge en judiciell förändring av ifrågavarande slag vore

det en uppgift för utredningsmannen att vid sin undersökning av de ekonomiska

verkningarna av en ifrågasatt sammanslagning söka komma fram till

en lösning. Vanligen hade han därvid till grund för sina beräkningar lagt det

antagandet, att inlösningsskyldighet förelåge för staden. Vid bedömandet av

frågan vilka ekonomiska bördor införlivning kunde medföra för staden hade

han icke någon fast grund i denna del utan måste röra sig med osäkra faktorer.

Att märka vore att det härvidlag kunde gälla belopp av den storleksordning

att de kunde äga avgörande inflytande på ärendets slutliga prövning.

I vissa fall träffades uppgörelse mellan intressenterna på grundvalen av den

förebragta utredningen. Där så ej skedde kunde, sedan Konungen meddelat

beslut örn stadens förenande med tingslaget, osäkerhet rörande det ekonomiska

mellanhavandet kvarstå och vålla stridigheter. Konungen plägade nämligen

icke i sitt beslut meddela föreskrifter angående ekonomiska spörsmål av

denna art. Huru den erforderliga regleringen vid bristande enighet skulle åvägabringas

under nu gällande ordning hade varit föremål för delade meningar.

Enligt utskottets uppfattning förelåge ett klart behov av lagbestämmelser på

förevarande område och utskottet tillstyrkte för den skull utredning i saken.

Utskottet funne ej anledning att nu taga ståndpunkt i frågan om det närmare

innehållet i dessa bestämmelser. Av vad utskottet redan anfört torde

emellertid framgå lämpligheten av att det ekonomiska mellanhavandet mellan

staden och domsagan reglerades i samband med beslutet om stadens införlivning

med domsagan.

Promemorian.

Beträffande spörsmålet örn skyldighet för stad att vid förening i judiciellt

avseende med domsaga erlägga ersättning till tingslag för andel i befintligt

tingshus och annan tingslagets egendom uttalades i promemorian, att erfarenheten

visat att frånvaron av bestämmelser härom vållat vissa svårigheter. I

de flesta fall då förening av stad med domsaga ägt rum hade krav framställts

från tingslag örn ersättning av staden i nämnda hänseende. Frågan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

hade regelmässigt upptagits till behandling vid den utredning rörande de

ekonomiska verkningarna för staden, som föregått förordnandet om förläggande

av staden under landsrätt. Uppgörelse hade träffats i alla fall utom ett,

delvis efter olika grunder. I flera fall hade tingslagen avstått från ersättning.

Det syntes lämpligt att hithörande frågor reglerades i samband med beslutet

om stadens införlivande med domsagan. Beträffande det sätt på vilket

frågor av denna art borde lösas torde enligt promemorian de synpunkter böra

godkännas, som Svea hovrätt framfört i sitt yttrande till 1940 års lagtima riksdag.

Då tingslag icke bleve delaktigt i någon stadens egendom, torde 1919 års

lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

icke vara ägnad att tjäna till ledning. Några allmängiltiga regler i ämnet

syntes med hänsyn till de skiftande förhållandena icke kunna uppställas,

utan avgörandet borde träffas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall. Det måste därvid mer eller mindre bliva fråga om en skälighetsbedömning.

Hänsyn borde tagas exempelvis till om staden hade fullt lämpliga

domstolslokaler i rådhuset samt till de förmåner tingslaget i ekonomiskt

hänseende komme att åtnjuta genom att tingshuset för framtiden underhölles

jämväl av stadens tingshusbyggnadsskyldiga. Det syntes ej lämpligt att

låta dessa frågor prövas av domstol, utan prövningen borde i stället, på sätt

även 1936 års utredning om tingshusbyggnadsskyldigheten föreslagit, överlämnas

till Kungl. Maj:t. En garanti mot att städerna härigenom komme att

bliva oskäligt betungade läge däri, att enligt 1932 års lag om stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende landsrättsförläggning icke kunde ske

utan samtycke av stadsfullmäktige, därest åtgärden medförde ökad ekonomisk

börda eller annan avsevärd olägenhet för staden.

Bestämmelser i nu angivet syfte föreslogos skola införas i 1932 års lag. I

3 § skulle enligt förslaget under punkt 8 stadgas, att utredningen rörande

kostnaderna för landsrättsförläggningen även skulle omfatta, huruvida och

i vad mån staden skulle utgiva ersättning till tingslag för andel i befintligt

tingshus eller annan tingslagets egendom. I 5 § föreskrevs, att vid Kungl.

Maj:ts förordnande om rådhusrätts upphörande tillika skulle meddelas erforderliga

bestämmelser rörande frågan huruvida och i vad mån dylik ersättning

skulle utgå. I promemorian anmärktes, att det vöre uppenbart, att om

stad och tingslag träffat överenskommelse i sådan fråga, denna borde fastställas

av Kungl. Majit.

Med hänsyn till att i ett fall, då förordnande örn rådhusrätts upphörande

redan meddelats, frågan huruvida och i vad mån ersättning av nämnda slag

skulle utgå icke genom avtal eller eljest reglerats, föreslogs en övergångsbestämmelse

av innehåll att erforderliga bestämmelser härom finge meddelas

av Kungl. Majit, därest ansökan gjordes hos Kungl. Majit inom sex månader

efter den nya lagens ikraftträdande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Yttrandena.

Med endast få undantag har förevarande förslag i yttrandena lämnats helt

utan erinran. Göta hovrätt har vitsordat, att frånvaron av varje lagbestämmelse

beträffande frågan huruvida och i vad mån stad, som i judiciellt avseende

förenas med domsaga, skulle utgiva ersättning för andel i befintligt

tingshus eller annan tingslagets egendom, i flera fall förorsakat olägenheter.

Dessa olägenheter skulle i viss mån undanröjas genom de i lagförslaget upptagna

stadgandena. Även enligt hovrättens uppfattning vore det icke möjligt

att i lag uttömmande angiva de grunder, efter vilka dessa frågor borde

bedömas. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligast, att de reglerades

på det sätt, som i promemorian föresloges; och hovrätten finge därför tillstyrka

de föreslagna ändringarna i 1932 års lag.

Rörande behovet av bestämmelser i ämnet har vidare länsstyrelsen i Västmanlands

län anfört:

Länsstyrelsen hade egen erfarenhet av, vilka svårigheter som uppstått genom

avsaknaden av bestämmelser i ämnet, enär den i promemorian omförmälda

frågans upptagande vid 1940 års lagtima riksdag föranletts av ett

aktuellt fall i länet. I detta fall har vederbörande tingshusstyrelse hos länsstyrelsen

yrkat åläggande för den landsrättsförlagda staden att till de tingshusbyggnadsskyldige

utgiva visst engångsbelopp för inträde i tingshuset, vartill

skulle komma skyldighet för staden att för framtiden deltaga i de årliga

kostnaderna för tingshuset. I frånvaron av någon laglig grund, varå ett sådant

åläggande skolat grundas, har framställningen av länsstyrelsen avslagits,

men är frågan fortfarande på grund av besvär föremål för Kungl. Maj:ts

avgörande. Vid detta ärendes behandling har länsstyrelsen fått klart belägg

för de svårigheter, som kunna uppstå för en stad, som får å sig riktat krav

örn utgivande av lösen för andel i tingshus först sedan beslutet med däri inbegripna

ekonomiska villkor om landsrättsförläggningen meddelats. Med

hänsyn till önskvärdheten av, att hithörande frågor regleras i samband med

beslutet om stadens införlivande med domsagan, torde därför nu föreliggande

förslag till lagbestämmelser vara välmotiverat, varför länsstyrelsen vill för

sin del tillstyrka detsamma.

Svea hovrätt har framhållit att förslaget stöde i principiell överensstämmelse

med de synpunkter, hovrätten framfört i sitt förut omtalade yttrande

till första lagutskottet vid 1940 års lagtima riksdag. Härtill har hovrätten knutit

en erinran mot bestämmelserna i 3 § 8. i förslaget, enligt vilken utredningen

vid stads förläggande under landsrätt skulle avse, huruvida och i vad mån ersättning

skulle utgå till tingslaget för andel i dess egendom. Hovrätten har

anmärkt, att i bestämmelsen möjligen borde uppmärksammas även sådant

i nämnda yttrande diskuterat fall, då med hänsyn till det sätt, varpå de

tingshusbyggnadsskyldiga kunde ha handhaft tingslagets angelägenheter, en

kompensation till stadens förmån undantagsvis vore påkallad.

I några yttranden har frågan om skyldigheten för stad att i åsyftade fall

utgiva ersättning upptagits till utförligare behandling. Hovrätten över Skåne

och Blekinge har uttalat, alt någon principiell skyldighet för stad att lösa

sig in i tingslags egendom icke förelåge, och har därför förordat, att 3 § 8. er
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

holle den lydelse, att utredningen skulle avse »huruvida och i vad man på

grund av särskilda omständigheter ersättning bör utgå till tingslag för andel

i befintligt tingshus eller annan tingslagets egendom». Hovrätten har anfört:

I första lagutskottets utlåtande 1940 förutsattes att en närmare utredning

skulle komma till stånd rörande frågan, huruvida i princip kan anses föreligga

skyldighet för stad som förenas med tingslag att lösa in sig i tingslagets

tingshus och övriga egendom. Utskottet omnämnde att det lagförslag som

framlagts av sakkunniga angående revision av bestämmelserna örn tingshusbyggnadsskyldigheten

snarast syntes bygga på den uppfattning, att en dylik

skyldighet förelåge, och att vid de utredningar som städse löreginge en judiciell

förändring av ifrågavarande slag utredningsmännen vanligen till grund

för sina beräkningar lagt det antagandet, att staden vöre inlösningsskyldig.

I remitterade promemorian har icke någon utredning i nämnda principfråga

förebragts utöver de yttranden som voro fogade vid utskottets utlåtande.

Det upplyses blott att uppgörelse träffats i alla utom ett läll, efter delvis

olika grunder, och att i flera fäll tingslagen avstått från ersättning.

Hovrätten har endast haft att handlägga några få ärenden angående förening

i judiciellt hänseende av stad och tingslag. Ett av dessa, vilket alltjämt

är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, var särskilt belysande för frågan om

betydelsen av en eventuell inlösningsskyldighet. I detta fall skulle, därest en

principiell sådan skyldighet för staden förelegat, med hänsyn till storleken av

det belopp det bär gällde, en sammanslagning av staden och tingslaget hava

medfört ökad ekonomisk börda för staden i förhållande till kostnaderna för

bibehållande av egen jurisdiktion, medan sammanslagningen ej skulle hava

medfört dylik olägenhet, om staden ej varit inlösningsskyldig. A andra sidan

skulle den ifrågasatta sammanslagningen icke i någon mån hava medfört

ökad ekonomisk börda för tingslaget. Tvärtom skulle detta efter en sammanslagning

hava kommit att åtnjuta förmånen av alt för framtiden jämväl de

tingshusbyggnadsskyldige i staden konnne att deltaga i underhållet av tingshuset

ävensom i amortering och räntebetalning a skuld, sorn kunde åvila

tingslagets tingshusbyggnadsskyldige. Några billighetsskäl syntes icke föreligga

att tillerkänna tingslagets tingshusbyggnadsskyldige ersättning från stadens

sida. Avgörande var alltså huruvida de hade ett rättsligen grundat anspråk

på sådan ersättning. Under åberopande bl. a. av den av 1940 års riksdag

begärda utredningen i ämnet anhöll hovrätten i utlåtande den 4 november

1941 att tills vidare måtte anstå med beslut i fråga örn den judiciella

föreningen av staden och tingslaget. Om denna hemställan ej bifölies förordade

hovrätten att principiellt beslut fattades örn stadens förenande med

tingslaget. Denna senare hemställan utgick ifrån att någon inlösningsskyldighet

för staden ej vore för handen.

Redan den omständigheten att Kungl. Majit enligt lag äger besluta örn en

förening i judiciellt hänseende av en stad med ett tingslag ulan att såsom

villkor härlör uppställts att staden och tingslaget blivit överens i ersättningsfrågan,

talar för att rättslig grund saknas för elt dylikt ersättningsanspråk

från tingslagets sida. Det förhållandet att skattebetalarna i en sådan samfällighet

som ett tingslag medverkat till åstadkommandet av ett tingshus synes

icke heller i och för sig utgöra tillräcklig grund för att de utan vidare

skulle erhålla ett ersättningsanspråk gentemot nya skattskyldiga, som tillkomma

genom samfällighetens utvidgning. Vid inkorporering av en landskommun

med en stad torde det icke ifrågakomma att landskommunen får

lösa in sig i stadens rådhus. Analogier kunna däremot säkerligen hämtas från

tidigare regleringar genom sammanslagning av flera tingslag till ett, men hovrätten

har icke haft tillfälle att verkställa efterforskningar härutinnan.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

29

Särskilt vid sammanslagning av olika tingslag, av vilka det ena löst sin tingshusbyggnadsfråga

medan det andra försummat sin, måste en viss ekonomisk

utjämning mellan de olika tingslagen mer än en gång hava funnits påkallad.

På samma sätt kunna otvivelaktigt i särskilda fall omständigheterna vara sådana,

att det framstår som rimligt att i samband med stads och tingslags judiciella

förenande en dylik ekonomisk utjämning mellan de tidigare kommunala

enheterna kommer till stånd. Hovrätten har därför intet att erinra

mot uttalandet i promemorian att, utan uppställande av några allmängiltiga

regler i ämnet, avgörandet bör träffas med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt fall. Hovrätten vill blott hava understrukit att till grund för detta

avgörande icke bör läggas någon principiell skyldighet för staden att lösa sig

in i tingslagets egendom. I motsats till vad som uttalats i promemorian finner

hovrätten fastmera, att de regler som finnas i 9 och 10 §§ lagen om ordning

och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning är o —

ehuru icke tillämpliga -— dock väl ägnade att tjäna till ledning vid ställningstagandet

till de ersättningsanspråk som kunna framkomma. Synnerlig vikt

bör också fästas vid det allmännas intresse av att främja sammanslagningar

av småstäder och angränsande tingslag, varav följer att dylika sammanslagningar

böra på allt sätt underlättas. Med hänsyn till vad nu anförts synes det

hovrätten uppenbart, att prövningen av ersättningsfrågan icke bör hänskjutas

till domstol utan, såsom i promemorian föreslås, bör överlämnas till Kungl.

Majit. Någon särskild garanti mot att städerna härigenom komma att bliva

oskäligt betungade torde ej vara erforderlig.

Magistraten i Filipstad har i ett av länsstyrelsen i Värmlands län insänt yttrande

ifrågasatt sådan ändring i förslaget, att däri direkt uttalades den huvudregel

som skulle gälla, nämligen att varken staden eller dess invånare eller

andra tingshusbyggadsskyldiga skulle behöva erlägga någon ersättning för

att stadens invånare bleve tingshusbyggnadsskvldiga. Härvid skulle stadgas

rätt för Kungl. Majit att göra avvikelse från huvudregeln då omständigheterna

därtill kunde giva anledning.

I ett av länsstyrelsen i Gävleborgs län insänt yttrande av borgmästaren i

Söderhamn har denne hemställt, att 3 § 8. borde givas en sådan utformning,

att den i första hand hänvisade länsstyrelsen och utredningsmannen till försök

att ena parterna om en överenskommelse, som Kungl. Majit sedermera

endast skulle lia att fastställa. Därest sådan överenskommelse icke kunde

träffas men krav på ersättning förelåge, borde utredningen avse, huruvida

omständigheterna föranledde till att ersättning borde utgå och i vad mån den

borde utgå. Till stöd för denna hemställan, som tillstyrkts av länsstyrelsen,

har i yttrandet erinrats, att förslagets utformning vore ägnad att i .särskild

grad stimulera de tingshusbyggnadsskyldigas intresse av att ersättning skulle

utgå. Av utredningen syntes emellertid framgå, att ersättningsfrågan hittills

praktiskt taget regelmässigt lösts genom överenskommelser, vilka likaledes

så gott som undantagslöst innefattat, att ersättning icke skulle utgå. En

sådan lösning syntes också, därest särskilda omständigheter icke borde föranleda

annat, vara den rimligaste.

Svenska stadsförbundets styrelse har inledningsvis anfört:

Frågan örn landsrättsförlagd stads ersättningsskyldighet till tingslag vöre

ett spörsmål, som styrelsen vid olika tillfällen hatt anledning taga ställning

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

till- Redan i silf yttrande över förslaget till 1932 års lag om stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende framhöll styrelsen, att en fullt klart utformad

lagstiftning örn tingshusbyggnadsskyldigheten borde föregå den då

ifrågavarande lagen. Också i sitt yttrande över 1936 års förslag till lag örn

tingshusbyggnadsskyldighet framhöll styrelsen, att de ekonomiska konsekvenserna

av en landsrättsförläggning kunde bedömas först sedan i det aktuella

fallet frågan örn stadens skyldigheter gent emot tingslaget vore fullt fixerade.

Det då föreliggande förslaget, som för övrigt i sin helhet avstyrktes av styrelsen,

skulle icke möjliggöra ett sådant bedömande. De i promemorian omnämnda

motionerna vid 1940 års riksdag gåvo däremot uttryck för synpunkter

på ärendet, som nära överensstämde med dem, som framförts av styrelsen

och i förbundets tidskrift (se t. ex. årg. 1935 sid. 357) och motionerna tillstyrktes

också av styrelsen.

Det är därför med tillfredsställelse styrelsen nu finner, att denna för ett

stort antal städer betydelsefulla fråga, tio år efter tillkomsten av 1932 års lag,

synes komma att bli föremål för statsmakternas slutliga ståndpunktstagande.

Den redogörelse, promemorian ger för de redan föreliggande fallen, visar att

behov av mera utformade föreskrifter föreligger.

Styrelsen har härefter framhållit, att mellan dess uppfattning och promemorian

förelåge full överensstämmelse i två huvudpunkter, nämligen dels

därom att, i fall ersättning skulle utgå till tingslaget, denna måste vara fixerad

i samband med beslutet om den egna jurisdiktionens upphörande, och

dels därom att avgörandet med hänsyn till de skiftande förutsättningarna

måste förbehållas Kungl. Maj:t.

Däremot har styrelsen förklarat sig icke kulma biträda de anvisningar, som

gåves i promemorian om sättet för hithörande frågas bedömande. Erfarenheten

från de ärenden som hittills förekommit styrkte icke promemorians uttalande

angående den garanti mot oskäligt betungande, som skulle följa av bestämmelserna

i 1932 års lag. Styrelsen har därför påyrkat, att i lagen infördes

en huvudregel, enligt vilken ersättning icke skulle erläggas. Till stöd härför

har styrelsen framhållit:

I promemorian anföres i anslutning till ett yttrande av Svea hovrätt, att

indelningslagen av 1919 icke är ägnad att tjäna till ledning vid lösningen av

detta problem. Man skulle sålunda icke enligt 10 § i denna lag få utgå ifrån

att stadens invånare utan vidare bli delaktiga i tingslagets tillgångar och

skulder. Hovrätten har framhållit, att en vanlig inkorporering skiljer sig

från en landsrättsförläggning i ett betydelsefullt hänseende. Örn den inkorporerade

delen icke medfört någon egendom eller andra tillgångar i den

nya gemenskapen, motsvaras dess vunna delaktighet i tillgångar nämligen

av en förlorad andel i tillgångar, medan den landsrättsförlagda staden icke

behöver avstå från rådhusrättens lokaler, fast den blir delaktig i tingshus

m. m.

Detta resonemang, som alltså helt ser frågan ur den införlivade delens

synpunkt, förtjänar emellertid att något granskas. Först bör mot detsamma

erinras, att hovrätten torde ha väsentligt överskattat den fördel staden har

av att kunna disponera rådhusrättens lokaler för annat ändamål. Hittills

verkställda utredningar örn städers förening med domsaga visa också, att

städerna i ytterst ringa utsträckning fått något utrymme i rådhuset över för

andra ändamål, sedan kommunalborgmästarens behov tillgodosetls. Då denne

skall ersätta magistraten, måste tydligen hans lokalbehov frånräknas, innan

det kan bli tal örn någon vinst för staden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 304.

31

Denna i regel ytterst obetydliga fördel, som staden bär av att kunna disponera

rådhusrättens lokaler för andra ändamål, skulle alltså motivera, att

principerna i 10 § indelningslagen icke skulle få utan vidare tillämpas och

att staden skulle kunna riskera att få erlägga lösen för att dess invånare

hli tingshusbyggnadsskyldiga. Mot detta resonemang måste städerna inlägga

en bestämd gensaga.

Vid inkorporeringar med städer är det ofta så att städerna förorsakas

extra kostnader för de inkorporerade områdena, vilka områden alltså draga

fördel av inkorporeringen. Denna omständighet föranleder emellertid icke

något avsteg från reglerna i 10 § indelningslagen. En landsrättsförläggning

lär tvärtemot nyssnämnda fall utan undantag erbjuda den inkorporerande

enbart fördelar genom att stadens skattekraft tillföres tingslaget. De tingshusbyggnadsskvldige

behöva icke därför lämna någon ersättning till den inkorporerade,

även örn denne drabbas av olägenheter genom indelningsändringen.

Om nu inte bara den inkorporerande utan även den inkorporerade

skulle få fördel av åtgärden, vill man att den senare — men ej den förre

-— skall betala härför och — bäst av allt — han skall t. o. m. betala till

den förre, vars vinst på så sätt blir ännu större.

Det anförda synes ge vid handen att stadens fördel såsom motivering

för inlösen i tingshusgemenskapen knappast är ett hållbart argument. Då ej

heller något annat hållbart argument synes ha framförts, synes man här

böra godtaga indelningslagens huvudregel. Emellertid är det möjligt att fall

kunna framkomma, där en lösen likväl kan framstå som befogad, och då,

som i 1940 års motioner anförts, det kan tänkas att de tingshusbyggnadsskyldiga

under vissa förutsättningar böra utge ersättning till staden, torde

man böra hålla öppen möjligheten till undantag från den angivna principen.

I undantagsfall böra visserligen ersättningar kunna förekomma — för

den ena parten såväl som för den andra. Men i likhet med motionärerna

vid 1940 års riksdag anser styrelsen det böra i lagen inskrivas såsom en

huvudregel, att ingendera parten skall erlägga ersättning.

Ur mera formella synpunkter må framhållas, att i promemorians lagförslag

på flera punkter talas örn stadens rättigheter och skyldigheter men att

det väl icke är meningen, att staden skall bli delägare i tingshuset m. m.

Det är icke staden utan dess invånare, tingshusbyggnadsskyldigheten kommer

att åvila.

Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen, avseende fall då förordnande

redan meddelats örn rådhusrätts upphörande men ersättningsfrågan

icke reglerats, har hovrätten över Skåne och Blekinge anfört:

Enligt uppgift i promemorian har hittills uppgörelse mellan vederbörande

stad och tingslag träffats i alla fall utom ett. För detta enda fall synes den

föreslagna övergångsbestämmelsen vara avsedd. Redan med hänsyn till bestämmelsens

begränsade tillämpningsområde ifrågasätter hovrätten dess

lämplighet. Härtill kommer att sedan av Kungl. Maj:t meddelat förordnande

örn rådhusrätts upphörande trätt i tillämpning, de härmed sammanhängande

frågorna rörande förhållandet mellan det nya tingslagets tingshusbyggnadsskyldiga

inbördes torde få anses definitivt lösta, så att de ej vidare kunna

upptagas till ny prövning i vare sig judiciell eller administrativ ordning. Anser

man sålunda alt staden och det förutvarande tingslaget efter sammanslagningen

ej kunna vid domstol föra talan mot varandra såsom skilda intressentgrupper

i det nybildade tingslaget, torde icke heller lämpligen rätt

böra tillerkännas dem att göra ersättningsanspråk gällande mot varandra

hos Kungl. Majit, sedan det förutvarande tingslaget upphört alt beslå såsom

självständigt rättssubjekt Hovrätten får därför hemställa att ifrågavarande

övergångsbestämmelse måtte utgå.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majlis proposition nr 304.

Departementschefen.

På sätt jag förut nämnt står det nu föreliggande spörsmålet angående bestridande

av kostnaderna för domsagas kansli i samband med förslaget om domsagoförvaltningens

omorganisation och reglering av häradshövdingarnas löner.

Detta senare förslag avser bland annat, att häradshövdingarnas sportler

skola indragas och att häradshövdingarna i stället skola befrias från utgifter

för kanslierna. Förslaget nödvändiggör därför, att bestämmelser meddelas om

huru kanslikostnaderna skola bestridas.

Den promemoria med förslag till lagstiftning i ämnet, som utarbetats inom

justititedepartementet, innebär att kostnaderna skola fördelas mellan de

tingshusbyggnadsskyldiga och statsverket, därvid å de förra komma att vila

de kostnader som ha närmast samband med tillhandahållande av lokaler med

inredning. Såvitt angår tingslagens förpliktelser torde detta i stort sett nära

överensstämma med nu rådande förhållanden.

I de avgivna yttrandena har förslaget vunnit en så gott som enhällig anslutning,

och även jag tillstyrker att förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Beträffande några särskilda frågor ha i yttrandena framställts vissa erinringar.

Sålunda har från flera håll uttalats önskemål, att i lagen uttryckligen

skulle angivas att bland tingslagens förpliktelser ingår skyldighet att bekosta

anordning för brandsäker förvaring av fastighetsböcker, värdehandlingar

m. m.

Av vad jag förut sagt framgår, att en föreskrift redan finnes, på grund av

vilken tingslag är pliktigt alt anordna arkiv i tingshus eller i anslutning därtill.

Beträffande domarkanslier, som äro belägna annorstädes än å tingsställe,

finnes för närvarande ej någon bestämmelse i detta hänseende. Enligt uttalande

i promemorian torde i skyldigheten att hålla kansli ingå skyldighet att

bekosta kassaskåp eller andra brandfria skåp för förvaring av värdehandlingar

m. m. I fråga om fastighetsböcker anföres i promemorian, att sådana

anordningar borde vidtagas att böckerna under luftskyddstillstånd vid behov

snabbt kunde föras i säkerhet. Däremot borde under rådande förhållanden

icke stadgas ovillkorlig skyldighet för tingslagen att annorstädes än i tingshus

låta inreda brandfritt arkiv; en sådan skyldighet skulle på vissa håll för

närvarande svårligen kunna fullgöras.

Med hänsyn till den stora betydelsen av att erhålla så tillfredsställande anordningar

för brandskydd som möjligt synes i anslutning till de därom framställda

önskemålen en uttrycklig bestämmelse böra meddelas örn skyldighet

för tingslag att anordna brandsäker förvaring av såväl värdehandlingar som

arkivalier och fastighetsböcker. En bestämmelse av denna innebörd har intagits

i 1 § av förslaget. Såsom i vissa yttranden förordats synes emellertid

Kungl. Maj:t böra under en övergångstid äga befogenhet att på ansökan bevilja

tingslag anstånd med fullgörandet av ifrågavarande skyldighet. Föreskrift

härom har därför knutits till lagförslaget. Vid prövning av fråga om anstånd

bör hänsyn särskilt tagas till huruvida det är lämpligt att anordningar

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 304.

33

för brandskydd vidtagas annorledes än i samband med nybyggnad eller väsentlig

ombyggnad. Beaktas bör givetvis även tingslagets ekonomiska förhållanden,

liksom tillgången på byggnadsmaterial.

Vad i yttrandena anförts rörande bekostande av vaktmästarhjälp finner jag

ej böra föranleda någon ändring i förslaget.

Den i yttrandena jämväl upptagna frågan om tillhandahållande av lagböcker,

prejudikatsamlingar och andra dylika för kansliarbetet erforderliga

publikationer har behandlats i samband med förslaget rörande domsagoförvaltningens

organisation därvid medel för ändamålet beräknats. Någon uttrycklig

bestämmelse härom synes icke erforderlig i förevarande lag.

Beträffande de i 2 § av förslaget upptagna föreskrifterna örn kostnadsfördelningen

i fall då domsaga består av flera tingslag har i två yttranden uttalats

önskemål om närmare bestämmelser, huru länsstyrelsen skall fördela

kostnaderna därest tingslagen ej bliva ense. Såsom förut omtalats sker fördelningen

för närvarande vanligen efter antalet skattekronor. Detta synes också

böra förbliva den sedvanliga fördelningsgrunden. På sätt anmärkts i 1936

års sakkunnigbetänkande kunna emellertid understundom även andra omständigheter

vara av betydelse. Med hänsyn härtill synes det icke vara lämpligt

att i lagtexten uppställa regler för kostnadsfördelningen. Av sådan anledning

har emellertid beslutanderätten ansetts böra ankomma å Kungl. Maj :t i

stället för länsstyrelserna.

Bestämmelserna i 3 § om länsstyrelsens ingripande för det fall att tingslag

uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter ha, i anledning av erinringar i

yttrandena, ansetts böra undergå vissa jämkningar. Ordet uppenbarligen har

sålunda fått utgå, och vidare har ett förtydligande skett av stadgandet att

länsstyrelsen äger förordna örn vidtagandet av erforderlig åtgärd, örn rättelse

ej sker. I detta hänseende har föreskrivits att länsstyrelsen må på tingslagets

bekostnad låta verkställa vad som försummats. Att länsstyrelsen varken

enligt ifrågavarande paragraf eller 2 § kan vara pliktig att utöva någon

fortlöpande tillsyn över tingslagens åtgöranden torde vara uppenbart.

Den nu föreslagna lagen om bestridande av kostnaderna för domsagas

kansli bör träda i kraft samtidigt med den nya organisationen av domsagoförvaltningen,

eller således den 1 juli 1943. Såsom i promemorian anmärkts

torde det kunna förutsättas, att tingslagen i god tid före ikraftträdandet fatta

de beslut och vidtaga de anordningar rörande domarkanslierna som föranledas

av de nya stadgandena.

Vad härefter angår förslaget angående ändringar i lagen örn stads och

landsbygds förenande i judiciellt avseende, har även detta förslag vunnit

gillande i flertalet yttranden. Med anledning av att de föreslagna bestämmelserna

endast avse huruvida tingslag skall erhålla ersättning av staden har

Svea hovrätt erinrat, att undantagsvis fall kunde tänkas förekomma då en

kompensation till stadens förmån vore påkallad. I några yttranden, däribland

det som avgivits av svenska stadsförbundets styrelse, har hemställts alt i

lagen måtte givas uttryck åt den huvudregel som enligt ifrågavarande yttranden

borde gälla, eller att stad som förenas med domsaga icke skall vara skyl
Biliang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sond. Nr 304. •''

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

dig utgiva ersättning till tingslag för andel i befintligt tingshus eller annan

tingslagets egendom.

Det synes icke vara lämpligt att i lagen uppställa någon huvudregel för lösningen

av de angivna ersättningsfrågorna. Såsom torde framgå av den lämnade

redogörelsen kunna förhållandena vara mycket skiftande, och många

omständigheter av olika slag kunna inverka på bedömandet. Av denna anledning

har prövningen ansetts böra ankomma på Kungl. Maj:t, och det torde

även framstå såsom mest tillfredsställande att Kungl. Majit härvid skall äga

fritt avgöra ärendena efter vad som i det särskilda fallet finnes överensstämma

med rättvisa och billighet. Kungl. Majits rätt att bestämma angående ersättningsfrågorna

uttalas i förslagets 5 §, enligt vilken erforderliga bestämmelser

skola meddelas rörande frågan huruvida och i vad mån staden skall utgiva

ersättning till tingslag för andel i befintligt tingshus eller annan tingslagets

egendom. Med hänsyn lill de nämnda erinringarna i yttrandena har det

funnits lämpligast att giva stadgandet en allmännare avfattning. Föremålet

för Kungl. Majits prövningsrätt har angivits skola vara stadens rättigheter

och skyldigheter i förhållande till domsagans tingslag. Någon motsvarande

ändring har ej ansetts påkallad beträffande 3 §, vari allenast angives vad utredningen

särskilt skall avse. Den föreslagna nya bestämmelsen i 3 § har intagits

under punkt 7 i stället för punkt 8.

Den i förslaget intagna övergångsbestämmelsen för fall då förordnande redan

meddelats om rådhusrätts upphörande har bibehållits. Då någon laglig

möjlighet för närvarande icke torde föreligga att slita i sådant sammanhang

uppkommen tvist om ersättning åt tingslaget, synes det vara erforderligt att

Kungl. Majit tillerkännes rätt att bestämma härom.

Ikraftträdandet av ändringarna i lagen om stads och landsbygds förenande

i judiciellt avseende har synts böra bestämmas till den 1 augusti 1942.

I enlighet med vad sålunda anförts ha upprättats förslag till

lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli; och

lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263)

örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

uteslutits.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

35

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 maj

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 18 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 8 maj 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli

och lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr

263) örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Förslagen, sorn* finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Nils

Regner.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Majlis proposition nr 304.

Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 21 maj

1942 avgivna utlåtande över de den 8 i samma månad till lagrådet remitterade

förslagen till

lag örn bestridande av kostnaderna för domsagas kansli; och

lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr 263)

örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T. Eliaeson.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.-

421606

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.