Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfgndigheter m. m

1942-05-29 · 70 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 67 av 70 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:330, Med förslag till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfgndigheter m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

1

Nr 330.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring

i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfgndigheter

m. m.; given Stockholms slott den 29

maj 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.;

2) lag örn ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 330.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 330.

Förslag

till

Lag

örn ändring i Ingen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndig
heter

m. m.

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 8 §§, 13 § 1 morn., 14 § 1 mom. samt

18 och 30 §§ lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att till lagen

skall fogas ett nytt kapitel, betecknat 8 kap., av nedan angiven lydelse.

3 §.

Då koncessionsansökning inkommit, har Konungens befallningshavande

att ofördröjligen införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning

inom orten samt föranstalta, att kungörelsen varder anslagen på lämpligt

ställe i orten och delgiven industriella företag, som beröras av ansökningen.

Kungörelse, varom---frågan beroende.

Kostnaden för---sökanden förskjutas.

4 §.

Inom tre månader från den dag kungörelsen om ansökningen varit införd

i allmänna tidningarna åge den, som anser sin rätt vara av frågan beroende,

att hos Konungens befallningshavande i länet skriftligen anföra vad han till

bevarande av sin rätt aktar nödigt.

Efter utgången---sökanden beviljas.

8 §.

I koncession---skall fullgöra.

Koncessionen må ej överlåtas utan Konungens medgivande.

13 §.

1 mom. På mindre avstånd än etthundra meter från boningshus eller från

annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård

må område för arbete i dagen enligt 12 § icke anvisas utan tillstånd

av så väl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den, vilken

därtill har nyttjanderätt.

1 Äng. lagens rubrik se 1933:180.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

14 §.

1 mom. Område, som enligt 12 § av bergmästaren anvisas för arbete i dagen,

skall, med det undantag som i 2 mom. här nedan sägs, av koncessionsinnehavaren

lösas; och åge därvid vad i lagen örn expropriation stadgas motsvarande

tillämpning, dock att förhöjning av ersättningen skall ske med

hälften av det belopp som skall utgå jämlikt de i samma lag stadgade grunder.

18 §.

Tillskyndas jordägare eller annan genom arbete, som på grund av koncession

verkställes, skada eller intrång, som ej förutsetts vid inlösen enligt

14 § 1 morn., skall ersättning därför givas av den, som innehar koncessionen.

Avser ersättning, som nu sagts, gottgörelse för bestående skada eller intrång

å fastigheten, skall den nedsättas hos Konungens befallningshavande,

och gäde om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp i tillämpliga delar

vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt

eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hinder av vad

nu sagts utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse

för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

30 §.

Bergmästaren läte anslå beslut om vilostånd på lämpligt ställe i orten. 8

8 KAP.

Om alnnskifferfyndigheter.

56 §. - ,

Rättighet att för utvinnande av olja eftersöka och bearbeta alunskifferfyndighet

är beroende på koncession, som meddelas av Konungen.

Vid meddelande av koncession bestämmer Konungen, i vilken omfattning

skifferfyndigheten årligen må utnyttjas och vilka åtgärder som skola vidtagas

för att återställa marken i lämpligt skick, sedan skifferfyndigheten

eller del därav tillgodogjorts. Vid koncession skola ock fogas de föreskrifter,

som finnas påkallade för att förebygga att annat industriellt företag hindras

i sin utveckling eller som eljest finnas erforderliga ur allmän eller enskild

synpunkt.

Konungen äger tillika vid meddelande av koncession bestämma, i vilken

omfattning fyndigheten skall utnyttjas för att den rätt som grundas på

koncessionen skall äga bestånd.

57 §.

Vad i 2—5, 7—9, 11—21, 32—40, 42—44 och 48 §§ är stadgat angående

stenkolsfyndigheter skall, med de avvikelser som föranledas av bestäm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 K luigi. Maj:ts proposition nr 330.

melserna i detta kap., äga motsvarande tillämpning i fråga om alunskifferfyndigheter.

I fall, som här avses, skall utgå förhöjning å ersättning, som i 14 § 1 mom.

sägs, allenast såframt den mark, som löses, är avsedd att tagas i anspråk

på annat sätt än i 60 § sägs.

58 §.

Den, som erhållit koncession, åge uteslutande rätt att, med de villkor och

inskränkningar denna lag innehåller, inom det område, koncessionen omfattar,

för utvinnande av olja eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig

därstädes befintlig alunskifferfyndighet. Sedan område för arbete i dagen

enligt 12 § anvisats för inlösen, må alunskifferfyndigheten därinom ej heller

eljest utnyttjas av annan. Har koncessionen inskränkts till viss metod för

fyndighetens tillgodogörande, lände det till efterrättelse.

Koncessionsinnehavaren må tillgodogöra sig kalksten och andra mineraliska

ämnen, som måste brytas för tillgodogörande av skiffern eller som

eljest förekomma i sådant samband med denna att de ej kunna tillgodogöras

för sig. Bearbetas alunskifferfyndighet på annat sätt än medelst brytning,

må gas, som därvid erhålles, tillgodogöras av koncessionsinnehavaren.

Är mineralfyndighet inmutad inom det område, som omfattas av koncessionen,

vare lag som i 17 § sägs. Vad i sistnämnda paragraf stadgas om ordnande

av särskilda slag av arbeten skall med avseende a alunskifferfyndighet

gälla jämväl i annat fall än där sägs. .

59 §.

Är fyndigheten icke avsedd att bearbetas medelst brytning, vare koncessionsinnehavaren

ej pliktig att lösa område för arbete i dagen, över vilket han

icke behöver förfoga under längre tid än tre år. Skall förty inlösen ej äga

rum, gäde i stället för 12 § följande.

Område för arbetet skall av bergmästaren i orten, efter kallelse å jordägaren,

anvisas i mån som koncessionsinnehavaren behöver taga i anspråk

mark under löpande eller nästföljande kalenderår. Området skall inläggas

å koncessionskartan, varav kopia skall tillställas jordägaren i vad honom

rörer. Kostnaden för förrättningen skall gäldas av koncessionsinnehavaren;

och åligge honom att hålla erforderligt stängsel kring området. Tages anvisat

område ej i anspråk senast inom nästföljande kalenderår, vare bergmästarens

beslut förfallet.

Ersättning med anledning av arbetet utgår enligt vad i 18 § sägs.

60 §.

Jordägaren vare berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgift

med femton kronor för ar av den mark, inom vilken skiffer brutits i dagen

eller under jorden eller olja utvunnits, vare sig marken blivit inlöst eller

ej. Koncessionsinnehavaren skall inom januari månad till jordägaren er
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

5

lägga vad enligt denna paragraf tillkommer jordägaren för mark, som tagits

i anspråk under nästföregående arbetsår.

Vad i 23—25 §§ stadgas om avgift, som där sägs, skall äga motsvarande

tillämpning å avgift, som avses i första stycket.

61 §.

Koncessionsinnehavaren vare pliktig att upprätta karta över fyndighetens

bearbetning enligt de föreskrifter, som meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av bergsöverstyrelsen.

62 §.

Den som bryter mot föreskrift, som meddelats med stöd av 56 § andra

stycket, eller underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt 61 §, straffes

med dagsböter. I fråga om åtalsrätt gäde vad i 44 § stadgas.

Åsidosätter någon föreskrift, som meddelats enligt 56 § andra stycket, eller

utnyttjas ej skifferfyndighet i den omfattning, som enligt 56 § tredje stycket

är föreskriven, må koncessionen förklaras förverkad, om avvikelsen är

avsevärd.

Utom den, vars enskilda rätt är i fråga, må kronans ombudsman föra

talan om koncessionens förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Ansökan örn koncession må göras redan före lagens ikraftträdande. Har

sådan ansökan ingivits, må den som före lagens ikraftträdande börjat utvinna

olja ur fyndigheten, utan hinder av vad i lagen stadgas, fortsätta därmed

intill dess Konungens beslut meddelas.

Vad i 8 § andra stycket stadgas skall ej, utan att särskilt förbehåll skett,

gälla, där koncession meddelats före lagens ikraftträdande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas, att 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

5 §•

Inmutningspunkten må---äger företrädesrätt;

9) område, varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetande

av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen

och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,

såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband

med skiffern att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för skifferfyndigheten;

dock att hinder mot inmutning ej föreligger, om koncessionsinnehavaren

lämnat medgivande därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition m 330.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 2 morn.1 förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

24 §.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad

vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen om

flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada

eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt gruvlagen eller lagen angående

stenkolsfyndigheter m. m. avträtts till inmutare eller koncessionsinnehavare,

eller av ersättning, som enligt någondera lagen tillkommer jordägare

för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning i

egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna

i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom ändå att

försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av intecknad

fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen till

motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats

vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i inteckningsprotokollet,

som nyss sagts.

Vad sålunda —--intecknings huvudstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

1 Senaste lydelse se 1938: 316.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majits proposition nr 330.

i

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks-, handelsoch

folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,

statsrådet Westman, fråga om lagstiftning angående tillgodogörande av skifferolja.

Föredraganden anför.

I skrivelse till Konungen den 20 oktober 1941 har svenska skifferoljeaktiebolaget

hemställt om lagstiftning som skulle säkerställa möjligheten att

framställa olja ur skiffer. Med anledning därav har inom justitiedepartementet

efter verkställd utredning upprättats en promemoria angående tillgodogörande

av skifferolja jämte lagutkast i ämnet (justitiedepartementets

promemorior 1942:4). Sedan yttranden över denna promemoria inhämtats

från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar m. fl., torde detta lagstiftningsärende

nu böra upptagas till behandling.

Förslagets huvudsakliga innebörd.

I promemorian föreslås, att bestämmelser om tillgodogörande av skifferolja

införas i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m. Den föreslagna lagstiftningen innebär i huvudsak följande.

Rättighet att för utvinnande av olja eftersöka och tillgodogöra sig alunskifferfyndighet

skall vara beroende på koncession av Kungl. Maj:t. Förfarandet

vid ansökan om koncession skall vara detsamma som då koncession

sökes å stenkolsfyndighet. Härom stadgas, att ansökningen skall ingivas

till länsstyrelsen som har att kungöra ärendet. I fråga om kungörelseförfarandet

föreslås emellertid i detta sammanhang vissa ändringar. Sålunda

skall kungörande i kyrkan ej vidare äga rum. I stället stadgas, att

kungörelsen skall delgivas industriella företag som beröras av ansökningen.

Efter viss tid insänder länsstyrelsen handlingarna till Kungl. Maj:t.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 330.

9

Koncession må ej omfatta område överstigande 1,600 hektar. Vid meddelande

av koncession å alunskifferfyndighet böra enligt förslaget fogas erforderliga

föreskrifter till förhindrande att befintliga industriella företag

åsamkas olägenhet.

Den som erhållit koncession å alunskifferfyndighet skall äga uteslutanderätt

att, med de inskränkningar förslaget innehåller, inom det område, koncessionen

omfattar, eftersöka och tillgodogöra sig därstädes befintlig alunskifferfyndighet

för utvinnande av olja.

Innan arbete må utföras å området skall mark för ändamålet anvisas

av bergmästaren i orten. Förslaget har tagit i beräkning att fyndigheten kan

komma att tillgodogöras enligt endera av två huvudmetoder. Den ena förutsätter

brytning av fyndigheten; enligt den andra metoden tillgodogöres oljan

genom uppvärmning av berget. Konungen äger enligt förslaget bestämma,

vilken metod som må användas.

Skall fyndigheten tillgodogöras genom brytning, är koncessionsinnehavaren

enligt förslaget skyldig att lösa mark för arbete i dagen enligt vad som

stadgas om expropriation, därvid förhöjning å ersättningen skall utgå med 50

procent. I ersättningen inräknas ej fyndighetens värde för oljeutvinning. Är

fyndigheten icke avsedd att bearbetas genom brytning, skall koncessions

innehavaren icke vara pliktig att lösa område, över vilket han icke behöver

förfoga under längre tid än tre år. För detta fall föreslås vissa särskilda

regler för markens ianspråktagande. Område för arbetet skall av

bergmästaren efter kallelse å jordägaren anvisas i mån som koncessionsinnehavaren

behöver taga i anspråk mark under löpande eller nästföljande

kalenderår. Även för skada och intrång, som ej innefattas i ersättning vilken

utgår i samband med inlösen, skall utgå ersättning med 50 procents

förhöjning. Den föreslagna bestämmelsen om förhöjning skall gälla även i

fråga om andra fyndigheter som avses i 1886 års lag, om koncessionen meddelats

efter den nya bestämmelsens ikraftträdande.

Koncessionsinnehavaren skall vara berättigad att tillgodogöra sig mineraliska

ämnen, vilka förekomma i sådant sammanhang med skiffern att

de ej kunna tillgodogöras för sig. Innefattar koncessionen rätt att bearbeta

fyndigheten medelst brytning, må enligt förslaget kalksten av koncessionsinnehavaren

brytas, i den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga

drivande. Vad sålunda brutits må av honom behållas, såframt

det icke inom 60 dagar efter tillsägelse avhämtas av jordägaren mot erläggande

av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader. Tillgodogöres

alunskifferfyndighet på annat sätt än genom brytning, skall gas,

som därvid erhålles, få användas av koncessionsinnehavaren.

Utöver den ersättning som bestämmes vid inlösen och gottgörelse för

skada och intrång skall enligt förslaget utgå viss avgift (royalty) till jordägaren.

Denna avgift skall beräknas å värdet av skiffer samt mineraliska

ämnen som koncessionsinnehavaren brutit eller av olja och gas som han

utan brytning utvunnit. I motsats till vad som eljest gäller enligt stenkolslagen

skall avgift beräknas jämväl å sådant som utvunnits å mark vil
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

ken koncessionsinnehavaren inlöst. Vad i stenkolslagen stadgas om fördelning

av avgiften mellan samtliga jordägare inom koncessionsområdet skall

ej heller äga tillämpning. Avgiften må ej för något år sättas högre än till

1,000 kronor för varje hektar av jordägarens mark som helt eller delvis

utnyttjats under året.

Vid meddelande av koncession skall Kungl. Majit äga bestämma, i vilken

utsträckning skifferfyndigheten årligen må utnyttjas, vid äventyr att,

om koncessionsinnehavaren bryter däremot, koncessionen förverkas. Kungl.

Majit skall vidare äga stadga, att koncession, om den ej utnyttjas minst

i viss av Kungl. Majit angiven omfattning, skall vara förfallen.

Härjämte föreslås åtskilliga detaljbestämmelser. Såsom följdändring föreslås,

att i gruvlagen den 3 juni 1938 intages stadgande örn att vid inmutning

enligt gruvlagen inmutningspunkten ej må vara belägen på och ej heller

inmutat område omfatta område, varå koncession förut meddelats för eftersökande

och bearbetande av alunskiffer, såvida begärd inmutning avser mineral

som förekommer i sådant samband med skiffern att det ej kan tillgodogöras

för sig. Hinder mot inmutning föreligger dock ej, om koncessionsinnehavaren

lämnat medgivande därtill.

Slutligen föreslås en jämkning i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Beträffande den närmare motiveringen till de föreslagna bestämmelserna

tillåter jag mig hänvisa till promemorian, vilken jämte därvid fogade lagutkast

torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga

A).

Över promemorian ha efter remiss avgivits yttranden av kommerskollegium,

marinförvaltningen, statens bränslekommission, statens industrikommission,

Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelserna i Örebro, Skaraborgs,

Östergötlands och Kalmar län, ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges

industriförbund, järnkontoret, svenska skifferoljeaktiebolaget, riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Yxhults stenhuggeriaktiebolag

och tre andra företag i en gemensam skrift ävensom mellersta

Sveriges kalkbruks centralförening m. b. p. a. Kommerskollegium bär bifogat

yttranden av bergmästarna i södra och västra distrikten. Länsstyrelserna

i Östergötlands och Örebro län ha bilagt utlåtanden av länens hushållningssällskaps

förvaltningsutskott. Marinförvaltningen har ingivit yttrande av förvaltningschefen

vid flottans skifferoljeverk å Kinnekulle.

I samtliga yttranden har förordats lagstiftning i den riktning som i promemorian

angivits. De vid promemorian fogade lagutkasten ha i sin helhet

lämnats utan erinran av marinförvaltningen och förvaltningschefen vid flottans

skifferoljeverk, länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län, ingenjörsvetenskapsakademien,

Sveriges lantbruksförbund och Östergötlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott. I övriga yttranden ha framställts

yrkanden om jämkningar eller tillägg till de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande förslaget i allmänhet har Sveriges geologiska undersökning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 330.

11

uttalat, att ämbetsverket funne det mycket starkt motiverat att genom införandet

av ett koncessionsförfarande enligt de allmänna principer, som kommit

till uttryck i den remitterade promemorian, säkerställa framställningen

av olja ur alunskiffer. Med hänsyn till denna frågas brådskande natur syntes

det välbetänkt att upptaga densamma till avgörande utan att sammankoppla

den med frågan, huruvida utnyttjande av alunskiffer även under

andra former kunde böra bliva föremål för koncession, vilken sistnämnda

fråga kunde förväntas komma att visa sig mycket komplicerad.

I ett par yttranden har ifrågasatts, huruvida tillräcklig anledning funnes

att så som skett skilja mellan tillgodogörande av alunskifferfyndighet

medelst brytning och tillgodogörande utan brytning. Statens industrikommission

anför härom:

Enligt det vid promemorian fogade utkastet till lag angående ändring i

stenkolslagen ha bestämmelserna i vissa avseenden utformats olika, allteftersom

skifferfyndigheten skall bearbetas genom brytning eller på annat sätt.

Sålunda gäller enligt utkastet att, därest skifferfyndigheten icke är avsedd att

bearbetas genom brytning, koncessionsinnehavaren normalt sett icke skall,

såsom där brytning avses, vara skyldig att lösa något område för arbete i dagen.

Orsaken härtill är enligt promemorian den att, om brytning icke skall

ske, ett väsentligt mindre men än eljest tillskyndas markägaren. Kommissionen

vill med anledning härav framhålla, att olika metoder för oljeutvinning

utan brytning väl kunna tänkas. I varje fall kan den metod, varom promemorian

talar och som består däri att oljan utvinnes vid en elektrisk uppvärmning

av skifferberget, icke ännu sägas vara så utarbetad, att man med säkerhet

kan påstå, att intrånget för markägaren vid denna metod blir avsevärt

mindre än örn brytning sker. På grund av nu angivna förhållanden anser

kommissionen det tveksamt, huruvida den skillnad mellan olika metoder,

på vilken lagutkastet i förevarande hänseende bygger, lämpligen bör

upprätthållas.

Svenska skifferotjeaktiebolaget har uttalat sig i samma riktning. Bolaget

framhåller följande:

Såsom i promemorian angives kan olja ur alunskiffer utvinnas enligt olika

metoder. Där lämnade upplysningar torde böra kompletteras med att man

på grund av det djup, vari skiffern inom vissa delar av Närke och ännu

mera i Östergötland ligger, måste räkna med att underjordisk brytning i en

framtid kan komma att i avsevärd utsträckning äga runi i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som nu sker med stenkol. Jämväl andra metoder än

den av dr Ljungström föreslagna, som för övrigt icke kan sägas hava kommit

över experimentstadiet, kunna tänkas för oljans utvinnande ur skiffer in

situ. Dessutom biir nian taga hänsyn till att i en framtid ytterligare metoder

kunna tänkas.

I promemorian anföres beträffande frågan örn koncessionens innebörd, att

koncession må begränsas till viss metod för alunskifferfyndighetens tillgodogörande.

Detta torde sammanhänga med den uppfattningen, att vid utvinning

av olja utan att skiffern brytes, en väsentligt mindre skada skulle

åsamkas jordägaren än örn skiffern brötes, och detta skedde i dagbrott. Vid

brytning Ilar därför promemorian utgått från att de områden, som tagas i

anspråk för arbeten i dagen, skola inlösas, medan vid oljeutvinning utan

brytning, då området anses dels bliva mindre skadat och dels icke behöver

tagas i anspråk under så lång tid, inlösen icke skulle behöva äga runi, utan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe
ments
chefen.

gottgörelse till jordägaren få form av en ersättning för skada och intrång,

såvida icke koncessionsinnehavaren önskade lösa visst område. Då metoderna

för oljeutvinning ur skiffer utan brytning ännu icke äro fullt utexperimenterade,

är det kanske för tidigt att draga denna bestämda gräns mellan

oljeutvinning med brytning och utan brytning.

I några yttranden understrykes angelägenheten av att den föreslagna lagstiftningen

ej får inverka menligt på kalkindustrien. Sveriges lantbruksförbund

bär i detta hänseende anfört följande:

Med hänsyn till angelägenheten av att landets produktionsmöjligheter i

fråga om ersättningsbränslen i största möjliga utsträckning tillvaratagas

icke blott i nuvarande knappa försörjningsläge utan även ur allmän beredskapssynpunkt

under mera normala förhållanden, synes en lagstiftning syftande

till att trygga åtkomsten av skiffertillgången för utvinning av olja

vara motiverad. I fråga om sättet för en dylik laglig reglering delar förbundet

den i promemorian uttalade uppfattningen, att en koncessionslagstiftning

i form av tillägg till 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter

m. m. är att föredraga framför en sådan ändring av allmänna förfogandelagen,

att förvärv av alunskifferfyndigheter för oljeutvinning med stöd av

denna lag skulle möjliggöras för längre tidsperiod än som enligt lagens

nuvarande lydelse är möjlig.

Beträffande utformningen av en sålunda förordad koncessionslagstiftning

får förbundet understryka angelägenheten av att -—- såsom ett flertal

myndigheter och enskilda företag enligt promemorian anfört —- denna icke

kommer att menligt inverka på den för jordbruksnäringen och landets livsmedelsförsörjning

betydelsefulla kalkindustri, som byggts upp på grundval

av kalkstensförekomster i anslutning till oljeförande alunskiffrar. Med hänsyn

till att tillgången på dylika skifferarter synes vara betydande torde en

begränsning av koncessionsmedgivanden för oljeutvinning till områden, som

icke äro av ekonomisk betydelse för kalkproduktionen, vara genomförbar.

Därest konkurrens mellan dessa båda produktionsintressen likväl skulle

uppstå synes böra tagas i övervägande icke blott det aktuella behovet utan

jämväl de framtida konsekvenser ett hämmande av kalkproduktionen skulle

innebära för jordbrukets produktionskraft.

Det utkast till lagändringar, som fogats lill promemorian, synes på ett

tillfredsställande sätt lia beaktat dessa synpunkter.

Beträffande de erinringar som framställts mot de särskilda bestämmelserna

må här endast nämnas, att reglerna om ersättning för mark, skada

och intrång samt om avgift till jordägaren föranlett invändningar i flera

yttranden, i vilka uttalats att jordägaren blivit alltför gynnsamt ställd. I

I den remitterade promemorian förordas, att frågan örn tillgodogörande

av skifferolja regleras genom ett tillägg till 1886 års lag om stenkolsfyndigheter

m. m. Denna lag bygger på koncessionsprincipen. För rätt att eftersöka

och bearbeta alunskifferfyndighet för utvinnande av olja skall sålunda

enligt förslaget fordras koncession av Kungl. Maj:t. Då denna naturtillgång

uppenbarligen är av största betydelse för landets bränsleförsörjning,

synes det välmotiverat, att Kungl. Majit på så sätt får befogenhet att

bestämma vem som må göra den till föremål för bearbetning. Det är också

att märka, att förslaget ger Kungl. Maj:t möjlighet alt med tanke på fram
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

13

tida behov begränsa produktionen. Å andra sidan har Kungl. Majit jämväl

erhållit fria händer att såsom villkor för koncessionen stadga den minimiproduktion

som Kungl. Majit finner lämplig.

I förslaget ha i vissa hänseenden uppställts olika regler allteftersom alunskifferfyndigheten

är avsedd att tillgodogöras med eller utan brytning. Då

den i promemorian omnämnda metoden för alunskifferns tillgodogörande

utan brytning icke ännu tillämpats i affärsmässig drift, kunde det möjligen

synas för tidigt att nu meddela särskilda bestämmelser med tanke därpå.

Att nu icke taga någon hänsyn till möjligheten att denna metod kan

komma att vinna tillämpning synes emellertid olämpligt. Skulle erfarenheten

framdeles visa att de bestämmelser som meddelats med tanke på nämnda

metod ej i allo passa för denna, får en jämkning i lagstiftningen övervägas.

Mot de regler om ersättning till jordägaren och andra skadelidande som

förslaget upptager ha invändningar rests i flera yttranden. Denna fråga torde

böra regleras enligt delvis andra grunder än i promemorian. Jag återkommer

härtill i det följande.

De särskilda bestämmelserna.

Utkastet till lag: om ändring i 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m. m.

3 och 4 §§.

Beträffande förfarandet vid ansökan örn koncession gäller

nu enligt 3 § i 1886 års lag, att ansökningen skall kungöras tre gånger

i allmänna tidningarna, uppläsas i kyrkan samt anslås i sockenstugan eller

på annat lämpligt ställe i socknen ävensom, där så kan ske, införas i tidning

inom orten.

I promemorian föreslås, att då kungörelse i kyrka vore en form som numera

vore stadd på avskrivning, stadgandet därom borde utgå. Beträffande

kungörande i tidning syntes vara tillfyllest att låta införa kungörelse om

ansökningen en gång i allmänna tidningarna och i ortstidning. Kungörelsen

borde vidare liksom nu anslås på lämplig plats i orten. Härjämte föreslås,

att meddelande om ansökningen skall delgivas ettvart industriellt företag

som kan beröras därav.

I fråga om 4 § föreslås en redaktionell följdändring.

Länsstyrelsen i örebro lån har uttalat, att stadgandet i 3 § om kungörelses

delgivning med industriella företag vore för obestämt avfattat. Avsikten

kunde icke vara att delgivning skulle ske t. ex. med alla industrier som

kunde komma att beröras genom blivande konkurrens utan allenast med

sådana industrier i orten som i sin verksamhet bleve direkt berörda genom

den skifferbrytning ansökningen avsåge.

Bränslekommissionen har påpekat, att örn bestämmelsen angående kungörande

i kyrka borttoges ur 3 §, borde jämväl stadgandet i 30 § om kungörandet

i kyrkan av beslut örn vilostånd ändras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe
ments
chefen.

Den föreslagna bestämmelsen om kungörelsens delgivning med industriella

företag synes svårligen kunna bliva föremål för missförstånd. Endast sådana

företag som ha anknytning till orten och mera direkt beröras av ansökningen

åsyftas, främst kalkindustrien. Då rätten att tillgodogöra sig alunskifferfyndighet

för utvinnande av skifferolja skall vara beroende på koncession,

lärer det icke kunna bliva fråga om konkurrens med redan befintligt

företag i orten som har till uppgift att utvinna olja.

Med anledning av vad bränslekommissionen påpekat torde stadgandet i

30 §, att beslut om vilostånd skall kungöras i kyrkan, böra utbytas mot en

föreskrift örn anslag på lämpligt ställe i orten. Sådant anslag torde böra ombesörjas

av bergmästaren.

8 och 13 §§.

Efter hemställan av kommerskollegium föreslås i promemorian, att i 8 §

skall upptagas förbud mot överlåtelse av koncession utan Kungl.

Maj:ts tillstånd. Den nya bestämmelsen skall emellertid enligt de föreslagna

övergångsbestämmelserna ej tillämpas på koncession som inom lagens nuvarande

tillämpningsområde meddelats före lagändringens ikraftträdande.

Enligt 13 § 1 mom. i gällande lag må område för arbete i dagen

icke utan tillstånd av ägare och nyttjanderättshavare anvisas på mindre avstånd

än 200 meter från boningshus eller annan åbyggnad, där den är uppförd

vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Avståndet är i motsvarande

bestämmelse i 5 § gruvlagen bestämt till 100 meter. Sistnämnda avstånd föreslås

nu även för stenkolslagens del.

Beträffande sistnämnda lagrum har svenska skifferotjeaktiebolaget anmärkt,

att även efter den föreslagna ändringen relativt stora områden kunde

undandragas brytning i dagen. Tänkbart vöre att stadga förbud mot uppförande

av ny byggnad inom området för koncessionen. Detta kunde emellertid

måhända anses medföra alltför stort ingrepp i äganderätten. Det kunde

emellertid ifrågasättas att införa ett stadgande, att nya gårdar eller i varje

fall tomtplatser eller trädgårdar icke finge efter koncessionens beviljande

anläggas inom koncessionsområdet utan vederbörligt tillstånd.

A andra sidan bär riksförbundet landsbygdens folk uttalat, att den föreslagna

ändringen av det i 13 § föreskrivna avståndet från 200 till 100 meter

icke vore motiverad. Förbundet anför härom:

Gruvlagen kommer i relativt ringa utsträckning i praktisk tillämpning i de

egentliga jordbruksbygderna, och därför har denna intrångsbestämmelse hittills

ej betytt så mycket. Det blir ett annat förhållande med oljeutvinningen,

som i stor utsträckning tydligen kommer att ske i våra bättre jordbruksbygder.

Det moderna jordbruket med dess långt drivna rationalisering ställer

bl. a. krav på att gården skall ha en tillfredsställande ägofigur. Denna kan

väsentligt förstöras, om ett mera omfattande intrång med därav följande

krav på utfartsvägar kan ske omedelbart utanför ett avstånd av 100 meter

från gårdens bebyggelse. Det ursprungliga avståndet 200 meter är därför

väsentligt mera lämpligt. Skall gränsen 100 meter bibehållas, bör i så fall

föreskrift förefinnas om att försämrad ägofigur eller övrig skadegörelse be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330. 15

roende på intrångets närhet till gård skall vinna särskilt beaktande vid fastställandet

av ersättningen.

Vad i promemorian föreslagits beträffande 8 och 13 §§ synes lämpligt.

Med anledning av skifferbolagets uttalande må erinras örn alt, enligt 13 § 3

morn., vad i paragrafen är sagt om binder mot anvisande av område i dagen

icke gäller, därest hindret tillkommit efter det koncessionen meddelades.

Av 14 och 18 §§ följer, att jämväl intrång, som består däri att brukandet av

ägor försvåras, skall ersättas av koncessionsinnehavaren.

14 och 18 §§.

I fråga om ersättning till jordägaren i fall, då inlösen enligt

lagen äger rum, gäller nu enligt 14 § 1 morn., att lösen skall utgivas med

jordens fulla värde och hälften därutöver. Beträffande ersättning för undersökningsarbete

å mark, som ej löses, stadgas i 14 § 2 mom. att koncessionsinnehavaren

skall förskottsvis för varje år giva ersättning, motsvarande

dubbla beloppet av jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden,

och gottgörelse för all framtida skada. Härjämte gives i 18 § en allmän

skadeståndsregel, enligt vilken skada och intrång som tillskyndas jordägare

eller annan genom arbete, som verkställes på grund av koncession, skall

ersättas av den som innehar koncessionen. I motsats till 37 § gruvlagen

stadgar sistnämnda paragraf icke någon förhöjning av sådan ersättning.

I promemorian uttalas, att den i sistnämnda hänseende angivna olikheten

mot gruvlagen icke förefölle grundad. Då skadeståndsregeln i 18 § komme att

erhålla ökad betydelse genom att alunskifferfyndigheter lades under lagen,

syntes det påkallat att nu ändra detta stadgande till överensstämmelse med

gruvlagen. Med denna ändring vunnes större jämnhet i flera avseenden. I

främsta rummet ernåddes, att, när inlösen enligt de nya bestämmelserna överhuvud

ej behövde äga runi, skada som eljest skulle lia inkluderats i jordlösen

ändock komme att ersättas med 50 procents förhöjning. Enligt övergångsbestämmelserna

skulle dock sådan förhöjning å ersättning enligt 18 § ej utgå,

om koncessionen beviljats före den nya bestämmelsens ikraftträdande. Detta

undantag avsåge givetvis endast koncession som beviljats inom lagens nuvarande

tillämpningsområde.

I detta sammanhang beröres i promemorian frågan, hur markvärdet

samt skada och intrång skall beräknas. Alunskifferfyndighetens värde skulle

enligt vad i promemorian framhållcs icke inräknas i jordvärdet, i den mån

fyndigheten ej kunde utnyttjas utan koncession. I övrigt skulle däremot fyndigheten

tagas med vid värdeberäkningen. Så t. ex. skulle den värdestegring,

som sådan fyndighet kunde lia medfört, när den förekomme i samband med

kalk och lämpligen kunde giva bränsle för kalkbränningen, tagas i beräkning.

För att använda alunskiffer för kalkbränning skidle ju alltjämt icke

fordras koncession.

Härefter påpekas i promemorian, att om oljan utan brytning tillgodogjordes

ur en skifferfyndighet, och därstädes befintlig kalk till följd därav ej kunde

Departe
ments
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

brytas med ekonomisk fördel eller eljest minskade i värde, gottgörelse för

förlusten skulle utgå enligt 18 §. Motsvarande gällde, om värdeminskning

drabbade mark som icke direkt berördes av arbetet.

I promemorian har även uppmärksammats frågan, i vad mån inteckningshavare

och med dem jämställda intressenter vore skyddade. Enligt

14 § 1 mom. i gällande lag skall lösesumma — om överenskommelse ej kan

träffas — bestämmas av särskild nämnd i den ordning som stadgas i gällande

författning angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. I

fråga örn lösesummans utbetalande och villkoren därför skola samma författnings

bestämmelser lända till efterrättelse.

Enligt vad i promemorian uttalas kunde undantaget för det fall att överenskommelse

träffas befaras innebära risk ur inteckningshavarnas synpunkt.

Det syntes nämligen icke vara erforderligt, att inteckningshavarna medverkade

till sådan överenskommelse. I allt fall framginge ej ett sådant krav tydligt.

Detta undantag syntes därför böra upphävas och expropriationslagen städse

tillämpas. Mot den nuvarande lydelsen av 14 § kunde för övrigt anmärkas,

att den icke gåve klarhet, hur det skulle förfaras om lösen av viss mark

medförde intrång vid nyttjandet av annan mark. Att expropriationslagens

bestämmelser borde gälla i detta hänseende, förefölle tydligt. På grund av det

anförda hade hänvisningen till expropriationslagen fått ny avfattning. Någon

särskild bestämmelse örn att koncessionsinnehavaren skulle gälda kostnaden

för expropriationsförfarandet syntes med hänsyn till 67 § expropriationslagen

icke erfordras. Beträffande inteckningshavares rätt, då ersättning skulle utgå

enligt 18 §, vore det påtagligt, att även sådan ersättning Lunde uppgå till avsevärt

belopp. Det syntes lämpligt att stadga, att om ersättningen avsåge för

framtiden bestående skada eller intrång, den i regel skulle nedsättas hos länsstyrelsen

samt att den skulle fördelas och utbetalas enligt vad som stadgades

om expropriationsersättning. Vore beloppet väsentligen utan betydelse för

annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten än den som uppträdde såsom

sakägare, borde det få — av den skadeståndsskyldige eller länsstyrelsen —

utbetalas direkt till sakägaren.

Ersättningsreglerna i 14 och 18 §§ lia behandlats i flera yttranden, därvid

å ena sidan uttalats bland annat att jordägaren och andra ersättningstagare

blivit alltför gynnsamt ställda samt å andra sidan framställts yrkande örn

att ytterligare ersättning skulle utgå till jordägaren.

Svenska skifferoljeaktiebolagct har i detta hänseende anfört följande:

De områden, som vid stenkolsbrytning enligt koncessionslagen behöva

inlösas, äro relativt små och torde för det mesta innefatta erforderlig mark

för gruvschakt och därav betingade anläggningar. För den skull torde inlösen

av den mark, som koncessionsinnehavaren måste beräknas använda

mycket länge, eller så länge koncessionen varar, i och för sig vara berättigad.

I de fall, då brytning av skiffer sker underjordiskt, blir förhållandet analogt

med underjordisk stenkolsbrytning. Men då brytningen sker i dagen och

alltså går fram över relativt stora områden, betyder detta, att en ovillkorlig

lösningsplikt av dessa områden skulle giva jordägaren enligt förslaget full

ersättning för hans jordvärde med 50 %> tillägg, varefter jordägaren inom reia
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

17

tivt få år, högst 10, skulle återfå det sålunda av koncessionsinnehavaren inlösta

området till fritt förfogande. Med anledning härav torde det kunna ifrågasättas,

om vid brytning i dagen koncessionsinnehavaren skall åläggas inlösa

hela området. Om så sker, torde på nu anförda skäl under inga förhållanden

något tillägg på 50 % vara berättigat. Därjämte bör, när jordägaren så relativt

kort tid är berövad nyttjanderätten till sitt område, vid lösenbeloppets

bestämmande tagas hänsyn till det värde, området kan hava vid återlämnandet

till jordägaren. Enär ju icke detta kan fastställas, när området tages i bruk

för koncessionsinnehavarens räkning, kan i sådant fall viss del av löseskillingen

tänkas innehållen i avvaktan på avgörandet efter syn med värdering

vid markens återlämnande. Vid återfyllning genom avfallsprodukter och avbaningsjord

torde marken i varje fall erhålla visst värde.

Alternativt kan man tänka sig, att lösningsplikt stadgas allenast för sådana

områden, sorn under en längre följd av år, förslagsvis 10, undandragas jordägarens

fria disposition. För sådana områden, som koncessionsinnehavaren

behövde disponera kortare tid än 10 år, skulle ersättningen till jordägaren

i så fall regleras enligt lagutkastets 18 §, som talar örn skada och intrång,

dock utan 50 % tillägg.

Den gottgörelse, som till jordägaren skulle komma att utgå, torde vara så

rikligt tilltagen, att den lämnar mer än skälig ersättning. Dels skulle ju nämligen

jordägaren vid inlösen av marken få ersättning för densamma plus

en halv gång dess värde ur jordägaresynpunkt (varvid bör anmärkas, att

erfarenheten visar, att en expropriationsnämnds värdering i de allra flesta

fall resulterar i ett relativt högt markvärde), dels vara berättigad till ersättning

för skada och intrång, vilken ersättning likaledes skulle utgå med

50 /o över full gottgörelse, och dels slutligen erhålla en särskild avgift,

royal ty, å högst 1,000 kr per har. I många fall torde den totala gottgöreisen

till jordägaren komma att stiga till 3- eller 4-dubbla värdet ur jordägaresynpunkt

resp. taxeringsvärdet eller ännu mera. Vid brytning av stenkol

-lnSo/ ^CHe På. inlöst mark. En förhöjning av markvärdet där med

50 /o må salunda i viss man vara berättigad. Men enligt lagförslaget utgår

royal ty vid skifferbrytning även å inlöst område, vilket är en betydelsefull

olikhet mot stenkolslagen.

Bolaget hemställer, att någon förhöjning med 50 % av de i 14 och 18 SS

upptagna vardén icke skall utgå och i varje fall icke, då området inom en

tidrymd av förslagsvis 10 år återlämnas till jordägarens förfogande.

1 torde höra förutsättas, att då område lösts, och ersättning utgått enligt

detta ^refter utesluter ersättning enlig 18 § för samma område.

1 fråga om värdet på skiffern torde detta principiellt helt höra anses gottgjort

genom royaltyn och icke få inräknas i markvärdet. I annat fall torde

har uppkomma en dubbelbetalning till jordägaren.

I justitiedepartementets P. M. angives emellertid såsom undantag från

denna regel, att den värdestegring, som skifferfvndighet kan lia medfört

f-U ,''n förekommer i samband med kalk och lämpligen kan giva bränsle

tor kalkbränningen, skall tågås i beräkning. Eftersom med mycket obetydi^a

undantag all oljeforande skiffer förekommer i samband med kalk, kan

jordägaren komma att framställa den invändning, att han tänkt sig möjliglv!v''!!-

alt anva,1<la SU1 skiffer flir kalkbränning, och alt konccssionsinne■tvären

da skulle nodgas betala eli härigenom ökat pris på jordvärdet i

m osen resp. ersättning för skada och intrång. Emellertid är det ett faktum,

; t kalkbränning tor Sveriges behov endast ifrågakomma i viss begränsad

lits ira ckn mg, och undantaget Iran ovanberörda huvudregel torde diirför ut
v-mt^skdT

,n>lniM81» hS™ ll" ;''lt f";1 Cndast dar Jordägaren verkligen ant

11 1,11 kalkbränning, och dea härav eventuellt föranledda värde
Bilumg

till riksdagens protokoll 1 sinni. Kr 330. .>

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 330

stegringen alltså verkligen inträtt. Å ena sidan bör ju nämligen en jordägare,

som verkligen bedrivit kalkbränning, få ersättning för den förlust i sådant

avseende, som koncessionsinnehavaren kan tillfoga honom, men å andra

sidan bör icke blotta påståendet örn möjligheten att bedriva sådan kalkbränning

räcka för ett förhöjande av fastighetens värde. Icke heller bör påbörjande

av kalkbränning (sorn erfordrar relativt liten apparat) då den skett

omedelbart innan koncessionen sökes eller eljest i samband därmed föranleda

någon höjning av markvärdet.

Vad här ovan anförts rörande kalkbränning bör i tillämpliga delar gälla

annan användning för skiffern, som jordägaren kan vilja påstå ersättning

för, och som icke innefattas i koncessionen.

Industrikommissionen bär framhållit, att enligt dess mening skiffervärdet

borde anses gottgjort genom att 50 procents förhöjning av jordvärdet skall

utgå enligt förslaget. Kommissionen uttalar:

Enligt 32 § i 1886 års lag skall, då koncessionen upphört att gälla, den

mark, som koncessionsinnehavaren inlöst, utan ersättning hemfalla till markägaren.

Den inlösta marken hlir således aldrig koncessionsinnehavarens egendom

och i enlighet härmed stadgas i 14 § 5 morn., att lagfart icke får meddelas

för koncessionsinnehavaren. Ehuru således den rätt till marken, som

koncessionsinnehavaren erhåller, blir svagare än vid äganderättsförvärv enligtlagen

om expropriation, skall ersättning för marken enligt 14 § 1 mom.

utgå icke blott såsom enligt expropriationslagen med fulla värdet utan nied

hälften därutöver. Redan detta innebär ett mycket kraftigt tillgodoseende av

markägarens intresse. I promemorian framhålles emellertid därutöver, att

den värdestegring å marken, som en skifferfyndighet kan hava medfört, när

den förekommer i samband med kalk och lämpligen kan giva bränsle för

kalkbränningen, skall tagas i beräkning vid markens värdering. Enär skiffer

så gott som alltid förekommer tillsammans med kalk, innebär detta uttalande,

att det normala skulle bliva, att skifferfyndighetens värde inräknas i markvärdet.

Även om det otvivelaktigt i och för sig måste anses riktigt att så sker

och att hänsyn alltså skall tagas till varje slags värde, som marken har, vore

det enligt kommissionens mening önskvärt, att detta hänsynstagande finge anses

hava skett redan genom nyssnämnda generella och för markägaren fördelaktiga

50-procentiga höjning av markvärdet. Ett ytterligare inräknande av skifferfyndighetens

värde skulle icke vara berättigat och med säkerhet föranleda,

att priserna på ifrågavarande områden även vid frivilliga överlåtelser bomme

att stiga till oskäliga belopp i rak motsättning till det syfte, som ifrågavarande

lagstiftning avser att tjäna. Kommissionen får därför föreslå, att i

lagtexten eller annorledes uttryckligen klargöres att fyndighetens värde icke

pa annat sätt än genom den 50-procentiga förhöjningen skall inräknas i

markvärdet.

Kommissionen har även ansett, att royalty ej borde utgå för skifferfyndighet.

Bergmästaren i södra distriktet har vänt sig mot regeln örn förhöjning av

ersättning som avses i 18 §. Han anför härom:

Den föreslagna ändringen av 18 § i stenkolslagen finner jag vara olämplig

och obehövlig. I övergångsbestämmelsen är visserligen stadgat, att ändringen

ej skall gälla för koncession, som meddelats före lagens ikraftträdande men

detta bör kraftigare understrykas. En efter ändringens ikraftträdande''meddelad

koncession skulle komma i sämre läge än en äldre, då det gäller ersättning

för skada och intrång.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

19

Vid inträffande skada på mark så att skörden på grund av sättningar och

genom dessa förorsakad skada på dränering blir sämre, plägar alltid ersättning

som för fullgod skörd erläggas till jordägaren så länge skadan kvarstår.

Då sättningen upphört, utföres behövlig dränering av gruvägaren. Man har

svårt att tänka sig, varför jordägaren skulle vara berättigad till hälften härutöver.

Vid inträffad skada på hus plägar gruvägaren utföra genomgripande reparationer,

så snart sättning som orsakat skadan upphört. Även i detta fall

kan man svårligen tänka sig reparation nied 150 %. På grund av fyndighetens

natur inträffar det mycket oftare skador på mark och hus vid kolgruvedrift

än vid malmgruvor.

Kommerskollegium har med anledning härav uttalat, att kollegiet i de av

bergmästaren angivna exemplen från tillämpningen vid stenkolskoncessioner,

där koncessionsinnehavaren botade skadan, ansåge att förhöjning av

ersättningen utgjorde en icke motiverad tunga för verksamheten.

Å andra sidan har Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat,

att enligt utskottets mening ersättning vid inlösen borde utgå med belopp

motsvarande jordens dubbla värde. Länsstyrelsen i Örebro län har ansett

sig böra framhålla, att ersättningsregeln i 18 § givetvis måste anses innefatta

jämväl gottgörelse för skada eller obehag som uppkomme genom

giftiga eller illaluktande gaser som avleddes till luften vid oljeutvinningen.

Mellersta Sveriges kalkbruks centralförening har ansett, att i lagtexten

borde angivas att med värde å viss egendom avsåges försäljningsvärdet.

Bränslekommissionen och järnkontoret ha ansett behövligt, att förhållandet

mellan 14 och 18 §§ i lagutkastet förtydligades. Bränslekommissionen anför

härom:

o Enligt 14 § i dess nuvarande lydelse skall — med visst undantag — område,

som för arbete i dagen anvisas, lösas med belopp motsvarande jordens

falla värde och hälften därutöver. Lösesumman skall bestämmas av särskild

nämnd i den ordning expropriationslagen stadgar. Även i vissa andra avseenden

skola expropriationslagens bestämmelser lända till efterrättelse.

Jämlikt 18 § i dess nuvarande lydelse skall skada och intrång, som tillskyndas

jordägare eller annan genom arbete, som på grund av koncession

verkställes, ersättas av koncessionsinnehavaren.

Beträffande gränsdragningen mellan ersättningar enligt dessa båda paragrafer

ger 19 § ytterligare ledning genom bestämmelsen att tvist örn ersättning

enligt koncessionslagen skall, där den ej gäller jordlösen, varom i 14 §

sägs, prövas av skiljemän eller eventuellt av domstol. Avsikten är tydligen,

att ersättning för själva jorden skall bestämmas enligt 14 § av expropriationsnämnd

samt att ersättning för skada och intrång skall bestämmas enligt

18 § av skiljemän (eventuellt domstol).

Utredningsmannen föreslår nu den ändrade lydelsen av 14 §, att område,

sorn anvisas för arbete i dagen, skall — med samma undantag som för närvarande

— lösas; och skall därvid vad i expropriationslagen stadgas äga motsvarande

tillämpning, dock att förhöjning av ersättningen skall ske med hälften

av det belopp, som skall utgå jämlikt nämnda lag. 18 § föreslås på det

sätt ändrad, att jämväl ersättning för skada och intrång, som tillskyndas

genom arbete, skall ersättas med belopp motsvarande full gottgörelse och

hälften därutöver.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe
ments
chefen.

Till en början kan tvekan uppkomma, i vilken utsträckning expropriationslagens

regler skola tillämpas med hänsyn till den allmänna hänvisning

i 14 § till nämnda lag, som utredningsmannen föreslagit. Utredningsmannen

motiverar ändringen dels med behovet av det skydd för inteckningshavare,

som expropriationslagen ger, och dels med att nuvarande lydelse av 14 §

icke ger klarhet, huru skall förfaras om lösen av viss mark medför intrång

vid nyttjandet av annan mark. Det är ej fullt otvetydigt, om avsikten är att

samtliga expropriationslagens bestämmelser — utom beträffande ansökan

om expropriationstillstånd — skola bliva tillämpliga och om sålunda det fullständiga

expropriationsförfarandet (med stämning till domstol etc.) och samtliga

bestämmelser örn expropriationsersättning skola gälla i fråga örn inlösen

enligt 14 §. Örn avsikten är den nu antydda, kan ersättning för skada

och intrång komma att bestämmas såväl av expropriationsnämnden enligt

14 § som av skiljemän eller domstol enligt 18 §. Har expropriationsnämnden

bestämt viss ersättning i sådant hänseende, kunna skiljemän eller domstol

sannolikt vid senare prövning ej med ledning av expropriationsnämndens

protokoll bedöma örn just den skada, varom då är fråga, redan blivit ersatt.

Det synes därför angeläget att en klar gräns dragés upp mellan 14 och

18 §§, antingen detta skall ske genom en begränsning av expropriationsnämndens

befogenheter eller annorledes.

Enligt förslaget till ändring av 14 § skall vad i expropriationslagen är

stadgat äga motsvarande tillämpning vid inlösen av mark enligt stenkolslagen,

dock att förhöjning av ersättningen skall ske med hälften av det belopp

som skall utgå jämlikt de i expropriationslagen stadgade grunder. I

fråga om förfarandet vid ersättnings bestämmande innebär detta, att ärendet

skall anhängiggöras genom stämning till allmän domstol och i alla hänseenden

handläggas enligt vad som stadgas örn expropriation. Beträffande

det inbördes förhållandet mellan 14 och 18 §§ i förslaget är uppenbart, att

skada eller intrång som på grund av stadgandet i förstnämnda paragraf blivit

ersatt i samband med inlösen icke skall ånyo ersättas på grund av bestämmelsen

i 18 §. För att utmärka detta torde — i överensstämmelse med en

motsvarande bestämmelse i 39 § gruvlagen —- böra i 18 § angivas, att där

avses allenast skada och intrång som ej förutsetts vid inlösen enligt 14 § 1

mom.

Enligt vad i promemorian föreslås skall 50 procents förhöjning utgå jämväl

vid inlösen av mark för bearbetande av alunskifferfyndighet samt för

skada och intrång vid arbetet. Skifferbolaget har framställt erinran häremot

och därvid åberopat bland annat, att marken i regel komrne att återställas

till jordägaren inom tio år. I andra yttranden har gjorts gällande, att om

jordägaren utöver ersättning enligt 14 och 18 §§ skulle bekomma royalty

enligt vad som föreslås under 60 §, den sammanlagda gottgörelsen bleve

oskäligt hög. Kommerskollegium har i annat sammanhang framhållit, att

framställning av olja ur alunskiffer, såvitt nu är känt, icke kan betraktas

som en under normala förhållanden lönande hantering.

Frågan, hur stor gottgörelse jordägaren skäligen bör erhålla, kan helt naturligt

vara föremål för delade meningar. Reglerna kunna också tänkas utformade

enligt flera skilda alternativ. Vilken metod som än väljes för ersätt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

21

ningens bestämmande torde slutresultatet böra vara, att jordägaren erhåller

dels full ersättning för den mark han avstår samt för skada och intrång dels

ock därutöver skälig gottgörelse för själva fyndigheten.

För att nå fram till detta resultat kan man tänkas enbart stadga, att

vid inlösen av mark och bestämmande av ersättning för skada och intrång

skall utgå en avsevärd förhöjning av den ersättning som motsvarar markvärdet

samt skadan och intrånget. Man kan också tänka sig att, vid sidan

av ersättning i nämnda hänseenden enligt vanliga grunder, föreskriva utgivandet

av viss royalty. Slutligen kan man välja en kombination av dessa

båda alternativ. I promemorian har valts sistnämnda väg som ansluter sig

till vad som eljest gäller enligt stenkolslagen och vad som stadgas i gruvlagen.

Vid närmare övervägande av denna fråga torde emellertid framgå, att det

lämpligaste är att lösa spörsmålet på det sättet att vid sidan av ersättning enligt

vanliga grunder stadgas en avgäld som bestämmes på sådant sätt att den

ensam innefattar den särskilda gottgörelse som bör utgå till jordägaren.

Någon förhöjning av den ersättning som bestämmes enligt 14 § 1 mom. eller

18 § skulle vid sådant förhållande icke stadgas. Att föreskriva både förhöjning

och avgäld synes kunna bliva oskäligt betungande för koncessionsinnehavaren.

Det bör nämligen framhållas att, när det gäller bearbetande av

alunskifferfyndigheter, kan bliva fråga om att lösa stora områden för arbete

i dagen, under det att i fråga örn stenkolsgruvor och sådant gruvarbete som

avses i gruvlagen endast ett mindre område behöver lösas. I dessa senare

fall blir det alltså redan på grund av sättet för arbetets bedrivande icke fråga

om att till jordägaren utgiva dels förhöjd ersättning för ett jämförelsevis

stort område dels ock avgäld för utnyttjande av samma område. Härtill

kommer att i förslaget — enligt min mening på goda grunder — stadgats

att avgäld i fråga örn alunskifferfyndighet skall utgå jämväl för brytning

som belöper på område som blivit inlöst av koncessionsinnehavaren. Detta

innebär en avvikelse till jordägarens förmån från vad som eljest gäller enligt

stenkolslagen. Härjämte bör beaktas det av industrikommissionen särskilt

påpekade uttalandet i promemorian, att den värdestegring å marken,

som en skifferfyndighet kan ha medfört när den lämpligen kan giva bränsle

för kalkbränning, skall tagas i beräkning vid markens värdering. Kommissionen

har föreslagit, att i lagtexten eller annorledes måtte klargöras, att

fyndighetens värde icke på annat sätt än genom den föreslagna förhöjningen

finge inräknas i markvärdet, och skifferbolaget har uttalat, att skiffervärdet

borde principiellt anses helt gottgjort genom avgälden och icke finge inräknas

i markvärdet, enär i annat fall dubbelbetalning till jordägaren komme att

äga rum. För egen del ansluter jag mig till uttalandet i promemorian. Det

synes nämligen vara uteslutet att i detta hänseende stadga någon annan

värderingsgrund än som följer av allmänna regler om ersättning vid expropriation.

Vad nu sagts har avsett mark, inom vilken brytning skall äga rum eller

där olja eljest ulvinnes. I fråga örn mark som tages i anspråk på annat sätt,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 330-

t. ex. för en fabriksbyggnad, kommer någon avgäld icke att utgå. För inlösen

enligt 14 § 1 mom. av sådan mark bör regeln om förhöjning med 50 procent

bibehållas.

Då jag funnit mig böra föreslå, att i fråga om alunskifferfyndighet förhöjning

av ersättning i övrigt ej skall utgå, vill jag även erinra örn den omständigheten,

att marken i regel kan antagas komma att efter ej alltför lång

tid återställas till jordägaren.

Om förhöjning enligt vad nu sagts ej skall utgå å ersättning som enligt

18 § bestämmes i fråga örn alunskifferfyndighet, torde det ej föreligga tillräcklig

anledning att i fråga om andra fyndigheter stadga förhöjning av

ersättning som där avses. Av en återgång till gällande lags ståndpunkt i

detta hänseende skulle visserligen följa en viss inadvertens i förhållande till

14 § 1 mom. Denna får dock anses vara av ringa betydelse.

Bestämmelse, att förhöjning ej skall utgå vid inlösen av mark för bearbetande

av alunskifferfyndighet, torde böra upptagas under 57 §.

I övrigt finner jag vad som i promemorian föreslagits beträffande 14 och

18 §§ böra genomföras. Någon särskild bestämmelse, att med markvärde skall

förstås försäljningsvärdet torde icke böra upptagas.

56 och 57 §§.

Under 56 §, som inleder de bestämmelser i förslaget vilka handla enbart

om alunskifferfyndigheter, har upptagits huvudbestämmelsen om att

för rättighet att eftersöka och tillgodogöra sig alunskifferfyndighet i syfte

att utvinna olja skall krävas koncession. Koncessionskravet gäller, som

av den föreslagna lydelsen framgår, endast för utvinnande av olja. Annat

tillgodogörande av skifferfyndighet är alltså i princip fritt.

I promemorian uttalas, att koncession å ett visst område icke bör meddelas,

örn den skulle medföra att annan nyttig industri skulle förkvävas. Den

utredning som skulle föregå koncessionsbeslutet avsåge bland annat att förhindra

obefogat intrång i annans näring, varefter det ankomme på Kungl.

Maj:t att i koncessionsärendet göra denna avvägning. Därvid borde bland

annat tillses, att befintlig industri hade råmaterial för framtiden. En uttrycklig

bestämmelse om hänsynstagande till befintliga industriföretag t. ex.

anläggningar för kalkbränning syntes emellertid vara lämplig. I detta hänseende

föreslås en bestämmelse, enligt vilken vid koncession böra fogas

erforderliga föreskrifter till förhindrande att befintligt industriellt företag

åsamkas olägenhet.

I 57 § i utkastet har härefter skett hänvisning till de stadganden i 1886 års

lag, vilka handla om koncessionsförfarandet, inlösen, skada och intrång,

avgift till jordägaren, återställande av inlöst mark till jordägaren och ordningsstadganden

m. m. Därvid erinras emellertid, att vissa avvikelser föranledas

av de stadganden som i lagutkastet upptagits under 58—62 §§.

Med anledning av det föreslagna stadgandet i 56 §, att vid koncession böra

fogas erforderliga föreskrifter till förhindrande att befintligt industriellt före
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

23

tag åsamkas olägenhet, har bergmästaren i västra distriktet uttalat, att bevisligen

tillämnat nytt företag borde inrymmas i bestämmelsen. Denna borde

vidare ej få tagas till intäkt för befrielse från ersättning för skada och intrång.

Yxhults stenliuggeriaktiebolag och de tre företag som förenat sig med bolaget

ha beträffande tolkningen av nämnda stadgande för sin del anfört följande:
Det

heter i lagrummet att vid koncession erforderliga föreskrifter skola

meddelas till förhindrande att befintligt industriellt företag åsamkas olägenhet.

Denna bestämmelses verkan är helt beroende på den tolkning, som bestämmelsen

kan få i framtiden. Därest man med uttrycket ''åsamkas olägenhet’

avser allenast olägenheter vid det tillfälle då koncessionen ges eller

olägenheter i form av inkräktande på redan befintliga anläggningar, tillgodoses

icke behovet av skydd för andra industriella företag. Om koncession ges

på ett område, vars gränser gå omedelbart intill ett annat industriellt företags

gränser, kan det koncessionssökande oljebolaget möjligen, såsom förslaget

är skrivet, hävda, att någon olägenhet icke åsamkas det andra företaget.

Det ligger emellertid i sakens natur, att kalk- och skifferbrytning vid

ett industriellt företag av detta slag så småningom måste utvidga sig över

allt större områden. Hänsyn bör därför tagas även till att ett industriellt

företag icke skall möta hinder i sin framtida utveckling. Det är ju möjligt,

att detta kan inläggas i uttrycket åsamkas olägenhet. Men till undvikande

av oklarhet på denna punkt bör enligt vårt förmenande i lagtexten angivas,

att olägenheten icke endast avser de bestående förhållandena utan även de

framtida förhållandena. Ett tillägg bör därför ske efter orden åsamkas olägenhet

så att andra stycket av 56 § slutar med orden åsamkas olägenhet

eller hindras i sin utveckling.

Ett uttalande i samma riktning har gjorts av Sveriges industriförbund.

Ä andra sidan har svenska skifferoljeaktiebolaget uttalat, att stadgandet i

fråga syntes giva befintliga företag ett alltför långtgående skydd. Bolaget

anför:

Sådant stadgandet är avfattat, synes befintligt industriellt företag vara

berättigat till ovillkorligt skydd. Emellertid har i promemorian såsom motiv

för stadgandet angivits, att koncession å ett visst område uppenbarligen

icke bör meddelas, om den skulle medföra att annan nyttig industri skulle

förkvävas. Den utredning, som skall föregå koncessionsbeslutet, avser bl. a.

att förhindra obefogat intrång i annans näring, varefter det ankommer på

Kungl. Majit att i koncessionsärendet göra denna avvägning. Möjligen kan

denna bedömningsrätt anses ligga i adjektivet ''erforderliga föreskrifter’. Men

bolaget anser likväl önskvärt, att i lagtexten mera uttryckligt angives, att

Konungen äger rätt att avväga de olika intressen, som kunna förefinnas mellan

befintliga industrier och koncessionssökandens industri, exempelvis genom

insättande av orden ''åsamkas större olägenhet än skäligt eller nödigt

finnes’.

Sveriges geologiska undersökning har framhållit betydelsen av att landskapsbilden

ej förstöres. Ämbetsverket anför:

Beträffande de villkor, som kunna böra förbindas med beviljandet av

koncession för oljeutvinning ur alunskiffer, önskar undersökningen särskilt

betona följande. Koncessioner av denna art komma företrädesvis att falla

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe
ments
chefen.

inom de bördigaste delarna av respektive landskap, där bebyggelsen är

jämförelsevis tät. En ökad byggnadsverksamhet kan förväntas såsom följd

av alunskifferindustriens utveckling. Under det att stenkolsbrytning huvudsakligen

försiggår under jord, och sålunda väl kan framkalla markskador

men ej mera direkt berör förhållandena på jordytan annat än inom begränsade

områden, framgår alunskifferbrytning normalt genom dagbrott och

medför därför ett starkare ingrepp i landskapet. Det är sålunda önskvärt,

att en koncession icke får omfatta större område, än vad som kräves för

en rationell drift. Sökande synes därför böra åläggas att genom tillräckliga

utredningsarbeten i förväg instänga fyndigheten inom snävast möjliga gränser.

Det är vidare av den största vikt, att de betydande ingrepp i landskapet,

som ofrånkomligen uppstå genom industrien, i möjlig mån regleras och

gottgöras, helst i samband med en allmän regionplanering inom de aktuella

alunskifferindustriområdena.

Det i 56 § upptagna stadgandet örn meddelande av föreskrifter till förhindrande

att befintligt industriellt företag åsamkas olägenhet är icke avsett

att utesluta en prövning, huruvida icke det företag, vartill koncession

meddelas, bör äga företräde till den naturtillgång som alunskifferfyndigheten

utgör. Stadgandets lydelse torde dock böra jämkas något för att det

icke skall anses utgöra hinder däremot. Då det vidare icke bör vara uteslutet

att meddela föreskrifter till skydd för ett planerat företag, synes ordet

''befintligt’ böra utgå. Slutligen torde syftet med stadgandet tydligare

framgå, om orden ''åsamkas olägenhet’ utbytas mot ''hindras i sin utveckling''.

Att föreskrift till annat företags skydd av Kungl. Maj:t meddelas enligt nu

berörda bestämmelse utesluter icke, att företaget kan bliva berättigat till ersättning

av koncessionsinnehavaren för skada eller intrång.

Från 62 § i förslaget torde till 56 § böra flyttas stadgandet, att Kungl.

Maj:t äger bestämma, i vilken omfattning skifferfyndigheten må utnyttjas,

samt föreskriva att fyndigheten, för att koncessionen skall äga bestånd, skall

utnyttjas i viss av Kungl. Maj:t angiven omfattning. Av skäl som kommer att

angivas vid behandling av 62 § torde ändrade dylika bestämmelser böra

kunna meddelas efter det koncession lämnats. Slutligen synes Kungl. Maj:t

böra äga att meddela föreskrift om markens återställande i lämpligt skick

eller till skydd för allmänna eller enskilda intressen i övrigt.

Med anledning av vad jag i det följande kommer att föreslå beträffande

60 och 61 §§ torde i 57 § hänvisning icke böra ske till 22—25 och 41 §§.

58 och 59 §§.

Beträffande koncessionens innebörd erinras i promemorian att

med avseende å stenkolsfyndighet gäller, att den som erhållit koncession

skall äga uteslutande rätt att, med de villkor och inskränkningar lagen innehåller,

inom det område koncessionen omfattar eftersöka samt bearbeta och

tillgodogöra sig därstädes befintliga stenkolsfyndigheter ävensom de eldfasta

leror, vilka förekomma i sammanhang med sådana fyndigheter. Även

övriga på djupet anträffade mineraliska ämnen inom området för konces
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

25

siemen må brytas, i den mån sådant är erforderligt för arbetets ändamålsenliga

drivande. Beträffande dem meddelas emellertid Vissa särskilda bestämmelser.

En sådan vidsträckt rätt som först nämnts har icke med avseende å alunskiffer

ansetts böra givas den som erhållit koncession för utvinnande av olja.

Alunskiffer användes även för andra ändamål. Det syntes icke skäligt att

redan genom koncessions meddelande avstänga jordägaren eller den som

innehade jordägarens rätt från möjlighet att bryta skiffer för dylikt ändamål.

Koncessionen syntes därför i första hand icke böra innebära mera än

att koncessionsinnehavaren framför annan vore berättigad att eftersöka och

tillgodogöra sig olja ur skiffern.

Å andra sidan vore att märka, att brytning av alunskifferfyndigheter

t. ex. i samband med kalkbränning kunde tänkas medföra väsentliga olägenheter

för koncessionsinnehavaren. Det vore därför nödvändigt, att denne

på något sätt kunde förekomma att fyndigheten t. ex. avskures genom

en lokal brytning. Ett sådant skydd syntes kunna givas genom anknytning

till bestämmelserna om inlösen av mark. Koncessionsinnehavaren borde

emellertid icke först med inlösningen erhålla en mera omfattande rätt än

förut. Redan anvisandet enligt 12 § av visst område för arbete i dagen som

skulle lösas borde stärka hans ställning. I promemorian föreslås alltså, att

koncessionsinnehavaren i fall som nu avsåges, sedan område för arbete i

dagen enligt 12 § anvisats honom för inlösen, skulle äga uteslutanderätt

att, oavsett ändamålet, bryta alunskiffer inom området. Denna bestämmelse

är avsedd att gälla vare sig fyndigheten är avsedd att utnyttjas genom

brytning eller ej.

Vad härefter angår frågan örn koncessionsinnehavarens rätt till biprodukter

föreslås, att han må tillgodogöra sig mineraliska ämnen som förekomma

i sådant sammanhang med skiffern att de ej kunna tillgodogöras

för sig. I promemorian erinras härefter att, när alunskiffer tillgodogöres

genom brytning, ofta jämväl kalksten måste brytas. Kalksten förekomme

nämligen dels ovanpå alunskiffern dels ock inlagrad i denna. Den brutna

kalken skall, enligt vad i promemorian föreslås, av koncessionsinnehavaren

hembjudas jordägaren mot ersättning för brytnings- och uppfordringskostnaderna.

Löses den ej av jordägaren inom sextio dagar, skall den tillfalla

koncessionsinnehavaren. Härjämte meddelas en särbestämmelse beträffande

viss kronojord.

När olja utvinnes på elektrisk väg, erhålles enligt vad förut nämnts såsom

biprodukt gas. Denna skall enligt förslaget få användas av koncessionsinnehavaren.

Bestämmelser i nu nämnda hänseenden ha upptagits under 58 §. I denna

paragraf lia även upptagits vissa föreskrifter för det fall, att mineralfyndighet

är inmutad inom koncessionsområdet, och örn ordnande av olika

slags arbeten inom området. I

I 59 § meddelas vissa särskilda bestämmelser för det fall att fyndigheten

icke är avsedd att bearbetas genom brytning. I sådan händelse skall kon
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

cessionsinnehavaren icke vara pliktig att lösa område för arbete i dagen,

över vilket han icke behöver förfoga under längre tid än tre år. Skall enligt

vad nu sagts inlösen ej äga rum, har bergmästaren i orten att efter kallelse

å jordägaren anvisa område för arbetet i mån som koncessionsinnehavaren

behöver taga i anspråk mark under löpande eller nästföljande kalenderår.

Området skall inläggas å koncessionskartan, varav kopia skall tillställas

jordägaren i vad honom rörer. Kostnaden för förrättningen skall gäldas av

koncessionsinnehavaren som också har att hålla erforderligt stängsel kring

området. Tages anvisat område ej i anspråk senast inom nästföljande kalenderår,

skall bergmästarens beslut förfalla. Ersättning för det arbete som

utföres gå området skall utgå enligt vad i 18 § sägs, d. v. s. med 50 procents

förhöjning.

Vad först angår 58 § har svenska skifferoljeaktiebolaget uttalat, att koncession

enligt förslaget ej komme att tillerkänna koncessionsinnehavaren tillräcklig

rådighet över alunskifferfyndigheten. Bolaget anför:

För att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen skall ur koncessionsinnehavarens

synpunkt kunna realiseras, bör han tillförsäkras möjlighet att

vederbörligen tillgodogöra sig skifferfyndigheterna. Varje hinder, som i sådant

avseende uppreses, innebär ett principiellt avsteg från vad som är meningen

med koncessionen och torde därför böra i görligaste män undvikas. Hänsynstagande

till redan befintlig bebyggelse, industri m. m. är givetvis ofrånkomlig

och har i lagförslaget berörts i §§ 56 och 58. Utvidgning av pågående kalkbränning,

upptagande av nya kalkbruk inom koncessionsområdet eller på

det hela taget brytning av skiffer bör inom hela koncessionsområdet vara förbjudet

för annan än koncessionsinnehavaren, om det icke sker för sådan industri,

som enligt § 56 förklarats därtill i viss utsträckning berättigad. Detta

bör uttryckligen stadgas i § 58, som därför bör få den ändrade lydelse, en

sådan utvidgning av koncessionsinnehavarens rätt i jämförelse med den föreslagna

lagtexten erfordrar.

Kommerskollegium har berört samma fråga och därvid uttalat att någon

ändring i förslaget ej syntes erforderlig. Kollegiet har för sin del anfört

följande:

I promemorian förutsättes, att koncessionen ej skall få avstänga jordägaren

eller den, som innehar jordägarens rättigheter, från möjligheten att för annat

ändamål än utvinnande av olja i viss utsträckning bearbeta och tillgodogöra

sig inom koncessionen befintlig alunskifferfyndighet. Den olägenhet, som ett

dylikt medgivande innebär för koncessionsinnehavaren, anses kunna elimineras

därigenom, att vid anvisande av visst område för arbete i dagen enligt

lagens 12 § koncessionsinnehavaren bör genom detta anvisande erhålla uteslutande

rätt att inom det anvisade området eftersöka och bearbeta där befintlig

alunskifferfyndighet.

Där alunskiffern för oljetillverkning måste brytas, kommer detta inom vidsträckta

områden att ske i dagbrott. Koncessionsinnehavaren måste då hava

rätt att inom dessa områden bryta och tillgodogöra sig all befintlig, för oljetillverkning

lämplig skiffer. Ett inom koncessionsområdet befintligt kalkbruk

eller annan alunskifferförbrukande industri utgör då en betydande olägenhet.

Örn man utgår från, att först anvisandet av visst område för arbete i dagen

säkerställer koncessionsinnehavaren mot dylika olägenheter, synes det vara

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

27

nödvändigt, att innehavaren av koncession, där alunskiffern avses bliva

tillgodogjord genom brytning i dagbrott, omedelbart efter koncessionens meddelande

begär att få åt sig anvisat för arbete i dagen bela det område, koncessionen

omfattar. Inlösning på en gång av hela området skulle emellertid

medföra en så stor kapitalbelastning för företaget, att den knappast kan vara

ekonomiskt försvarbar, åtminstone örn koncessionsområdet är av inemot

maximistorlek. Den i 58 § medgivna förmånen för koncessionsinnehavaren,

att alunskifferfyndighet icke må av annan i något fall utnyttjas inom för

inlösen anvisat område, torde härvid vara av ganska ringa betydelse, då tiden

mellan anvisandet och erläggandet av lösen knappast kan beräknas bliva

särdeles avsevärd. Kollegium anser därför, att oljeframställningen skulle bäst

främjas, om alunskifferfyndigheten inom koncessionsområdet helt reserverades

för koncessionens innehavare.

Häremot kan givetvis icke utan fog invändas, att, om en koncession av

maximistorlek meddelas, denna kanske räcker för det därpå anlagda oljeverket

i lång tid — kanske 100 å 150 år — även vid full drift och, örn verksamheten

vid återinträdande av möjligheten till fri import av flytande

bränsle starkt inskränkes, ännu mycket längre. Under hela denna tid skulle

jordägaren vara förhindrad att på annat sätt utnyttja alunskifferfyndigheten,

måhända utan att få någon nämnvärd ersättning.

Ovissheten om i vilken omfattning verksamheten kan komma att bedrivas

under skiftande konjunkturer talar för att koncession borde göras tidsbegränsad,

för att Kungl. Majit skulle äga möjlighet att vid koncessionstidens

utgång pröva behovet av förlängd upplåtelse och dess omfattning. Samma

syfte skulle emellertid i huvudsak nås genom att koncession icke meddelades

för större område än som svarade mot oljeverkets behov under mera begränsad

tid, exempelvis 20 å 25 år. Då bestämmandet av koncessionsområdets storlek

ligger i Kungl. Maj:ts hand, kan omfattningen avpassas efter det aktuella

behovet med vederbörlig hänsyn tagen till jordägarnas intressen. Denna väg

synes kollegium vara att föredraga framför tidsbegränsad koncession. Någon

ändring i den föreslagna lagtexten skulle då icke heller vara erforderlig.

Av bergmästaren i västra distriktet har uttalats att såtillvida måste alunskifferfyndigheten

inom inlöst del av koncessionsområdet kunna nyttjas av

annan, att inmutning fortsättningsvis skulle kunna tagas å malmfyndighet,

som anstode i den underliggande berggrunden, och stenkolslagens 17 § lade

ej hinder i vägen härför. Eljest skulle markägarens möjlighet till avgäld enligt

gruvlagens 53 § berövas honom.

Beträffande frågan om rätten till kalksten som brytes i samband med skiffern

har bränslekommissionen framhållit, att förslagets terminologi vore

oriktig, enär kalksten vore att räkna till mineraliska ämnen. Kommissionen

anför:

Kalksten förekommer, såsom i promemorian anföres, dels som linser och

bankar i själva skiffern, så kallad orsten, och dels som pålagring på skiffern.

Enligt 58 § andra stycket må koncessionsinnehavaren tillgodogöra sig mineraliska

ämnen, vilka förekomma i sådant sammanhang med skiffern att de

ej kunna tillgodogöras för sig; och må, om koncessionen innefattar rätt att

bearbeta fyndigheten medelst brytning, kalksten av koncessionsinnehavaren

brytas, i den mån sådant är erforderligt för arbetets ändamålsenliga bedrivande.

Vad sålunda brutits må av honom behållas, såframt det icke av jordägaren

mot erläggande av brytnings- och uppfordringskostnadcr avhämtas

inom 00 dagar efter tillsägelse.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe
ments
chefen.

Innebörden av dessa bestämmelser torde vara, att pålagrad kalk får brytas

endast då brytningsmetoden användes, under det att kalk som är inlagrad

i skiffern får tillgodogöras vid båda metodernas användning i den mån

kalken ej kan tillgodogöras för sig. Huruvida hembudsskyldighet föreligger

såväl i fråga om pålagrad kalk som kalk, vilken är inlagrad i skiffern, är ej

fullt tydligt. Det kan likaledes vara föremål för tvekan om royalty skall beräknas

på kalken. Av utredningsmannens uttalande i promemorian synes

framgå, att avsikten är, att kalken — såväl den pålagrade som den i skiffern

inlagrade -— skall vara undantagen från royalty. I 60 § föreskrives emellertid,

att royalty skall beräknas å värdet av mineraliska ämnen, och kalk torde

vara att räkna till dylika ämnen.

I detta sammanhang bör även beaktas, att andra brytvärda stenarter än

kalksten förekomma över oljeskifferlagren, såsom glaukonitskiffer, rödsten

och trapp. Man torde vid lagstiftningen böra taga ståndpunkt till, huruvida

dessa stenarter skola likställas med kalksten.

Även svenska skifferotjeaktiebolaget har uttalat sig örn rätten till kalksten

som brytes och därvid anfört följande:

Koncessionsinnehavaren bör få tillgodogöra sig sådana mineraliska ämnen,

vilka vid brytning av skiffern medfölja antingen de kunna tillgodogöras

för sig eller icke. Den kalksten, som förekommer i skiffern i form av orsten,

ligger så insprängd i skiffern, att densamma bör utan någon särskild gottgörelse

få av koncessionsinnehavaren tillgodogöras, vilket måhända lättast

uttryckes genom tillägg i första meningen till orden ''mineraliska ämnen’,

däribland orsten.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett, att uttrycket ''mineraliska ämnen,

vilka förekomma i sådant sammanhang med skiffern att de ej kunna tillgodogöras

för sig’ vore mindre lyckligt och att det borde utbytas mot ''mineraliska

ämnen, vilka förekomma i sådant sammanhang med skiffern att de vid vanlig

brytning därav medfölja’.

Bergmästaren i västra distriktet har anmärkt, att den skifferfyndigheten

eventuellt överlagrande kalkstenen, som måste brytas, kunde bliva av sådan

storleksordning, att dess avhämtning inom 60 dagar ej kunde hinna efterkommas.

Båda parterna syntes dock på förhand lia måst träffa överenskommelse

härutinnan på grund av den betydelse för driftsresultatet, som tillgodogörandet

av stenen hade.

Med anledning av de bestämmelser som föreslagits under 59 § har svenska

skiff erot jeaktiebolaget velat påpeka, att brytning under jord icke krävde inlösen

av markytan över det ställe där brytningsgångarna ginge fram eller där

brytningen ägde rum.

Örn koncessionsområdet är stort, kan det ur allmän synpunkt vara olämpligt

att, såsom skifferbolaget ifrågasatt, redan genom meddelandet av koncessionen

hindra annan att utnyttja skifferfyndigheten för annat ändamål än

oljeutvinning. Enligt det remitterade utkastet skall koncessionen i och för sig

medföra ensamrätt för koncessionsinnehavaren allenast såvitt angår oljeutvinning,

frånsett att koncessionen dessutom i viss utsträckning innebär

hinder mot inmutning av mineralfyndighet inom koncessionsområdet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

29

Sedd ur jordägarens synpunkt sammanhänger denna fråga nära med sättet

för reglering av frågan örn royalty. Örn rovaltyn icke fördelas mellan samtliga

jordägare inom koncessionsområdet utan tillfaller den jordägare å vars

mark arbetet utförts, synes det icke rimligt att hindra andra jordägare inom

koncessionsområdet att använda skiffer å sin mark, t. ex. för kalkbränning,

förrän koncessionsinnehavaren vidtagit anstalt för att inlösa marken. Skulle

däremot royaltyn fördelas på samtliga jordägare inom koncessionsområdet,

kunde det snarare komma i fråga att uppställa sådant hinder, enär då viss

andel kunde beräknas komma att relativt snart utgå till envar jordägare.

Dessutom skulle vid detta alternativ ett sådant hinder vara påkallat för att

förebygga, att viss eller vissa jordägare samtidigt som de njöte andel i royaltyn

kunde bereda sig ekonomisk förmån genom att använda skiffer å dem

tillhörigt område. Som i det följande kommer att närmare utvecklas anser

jag, att royaltyn icke bör fördelas på samtliga jordägare inom koncessionsområdet.

Vad bränslekommissionen anfört örn att kalksten bör räknas till mineraliska

ämnen lärer vara riktigt. En ändring i förslaget torde fördenskull böra

vidtagas. Därvid torde de särskilda bestämmelserna örn hembud av kalksten

till jordägaren utan olägenhet kunna utgå. Detta synes också bäst överensstämma

med ersättningsreglerna i 14 § 1 mom. och 18 §, enär ersättning

t. ex. vid inlösen bör bestämmas så att den innefattar jämväl gottgörelse för

kalkfyndighet inom området. Samtidigt bör stadgandet om rätt för koncessionsinnehavaren

att tillgodogöra sig mineraliska ämnen jämkas så att det

tydligt omfattar jämväl kalksten som är lagrad ovanpå skiffern, örn kalksten

behöver brytas för skifferns tillgodogörande.

Beträffande frågan örn inmutning inom koncessionsområdet får jag hänvisa

till utkastet till lag örn ändring i gruvlagen.

60 §.

I 22 § av 1886 års lag meddelas bestämmelser örn jordägares rätt

till viss avgift vid stenkolsbrytning. Denna utgör en sjuttiofemtedel

av värdet av de stenkol och i sammanhang därmed förekommande eldfasta

leror vilka å koncessionsområdet vinnas och uppfordras i dagen. Jordägaren

är icke skyldig att deltaga i kostnaden för arbetet. Royaltyn beräknas å värdet

av stenkolen i uppfordrat skick. Å nämnda avgift äger dock koncessionsinnehavaren

räkna sig till godo så stor del som belöper på honom enligt 12 § anvisat

område för arbete i dagen i förhållande till hela det område koncessionen

omfattar.

I promemorian uttalas, att dessa bestämmelser icke syntes oförändrade

böra tillämpas, när skiffer tillgodogöres. Örn skiffern tillgodogöres genom

brytning, syntes bestämmelserna alltför ogynnsamma mot jordägaren, enär

brytning i allmänhet skedde allenast i dagen inom inlöst område

samt endast undantagsvis under jorden och utanför sådant område. Jordägaren

kunde därför praktiskt taget gå miste örn royalty. Beträffande tillgodogörande

utan brytning kunde däremot framhållas, att stadgandet i 22 § i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

detta fall skulle ge jordägaren rätt att bekomma en sjuttiofemtedel av värdet

av all oljan, när inlösen ej ägde rum, samtidigt som koncessionsinnehavaren

utan avdrag å royaltyn ensam finge svara för alla kostnader. Vid detta alternativ

måste regeln därför anses oskäligt gynnsam för jordägaren.

För att icke jordägaren skulle bliva alltför olika ställd vid de skilda alternativen

syntes lämpligt att stadga, att något avdrag ej vid avgiftens beräkning

skulle göras för vad som belöpte på inlöst område. Härigenom kunde jordägaren

påräkna avgift även när brytningsmetoden användes. Man frågade

sig då, huruvida han i så fall borde äga tillgodonjuta 50 procents förhöjning

å lösesumman för området enligt vad i 14 § stadgas. Då emellertid brytningsmetoden

innebure betydande skadegörelse å naturen som kunde vålla men

och otrevnad på flera sätt, syntes denna förhöjning böra kvarstå. Härnäst

mötte spörsmålet, på vilka produkter avgiften skulle beräknas. Det vore tänkbart

att alltid beräkna avgiften på kvantiteten utvunnen olja. Härigenom

skulle dock, när brytningsmetoden användes, ske ett betydande avsteg från

principen, att avgiften beräknades på de produkter som utvunnes genom

själva brytningsarbetet. Det syntes icke påkallat, att jordägaren vid nämnda

alternativ, utan deltagande i kostnaden för oljans utvinnande ur den brutna

skiffern, skulle njuta andel i den färdiga produktens värde. När oljan tillgodogjordes

utan brytning, borde däremot avgiften, i överensstämmelse med

principen i 1886 års lag, beräknas efter oljans värde å fastigheten.

Beträffande värderingen av den brutna skifferns värde å fastigheten andres

i promemorian, att det borde beräknas till den färdiga produktens värde,

minskat med de framställningskostnader som följde efter brytning och

uppfordring ur det schakt, där brytningen skett.

Vad härefter angår frågan örn avgift skall beräknas även på biprodukternas

värde har i promemorian uttalats den meningen, att frågan — frånsett

kalken — borde besvaras jakande. Å kalk, som jordägaren icke tillvaratoge,

borde avgift ej beräknas.

I promemorian erinras härefter, att vid beräkning av jordägareavgift enligt

22 § skulle all stenkol som uppfordrades å koncessionsområdet räknas som

en enhet och fördelas mellan jordägarna inom hela koncessionsområdet. Detta

sammanhängde med svårigheten att avgöra hur mycket stenkol som komme

från skilda ägoområden inom koncessionsområdet. Motsvarande svårighet

kunde näppeligen uppkomma i fråga om alunskifferfyndigheter. Lämpligt

syntes vara, att här varje fastighet behandlades för sig. Avgiften syntes böra

maximeras till 1,000 kronor för hektar. Någon begränsning till tiden syntes

icke erforderlig, då en areal av en hektar kunde antagas vara utnyttjad inom

kort tid, kanske ett år.

Bestämmelserna om jordägareavgift ha införts såsom 60 §. I denna stadgas

även att i uppgift till bergmästaren skall angivas allt varå avgift skall

beräknas. Av 22 § följer, att avgiften beräknas för kalenderår.

Mot bestämmelserna i denna paragraf ha erinringar framställts i åtskilliga

yttranden, därvid uttalats bland annat att stadgandet vore alltför gynnsamt

mot jordägaren. Kommerskollegium har anfört följande:

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

31

Del loide törst böra erinras därom, att, såvitt nu är känt, framställning av

olja ur alunskiffer icke kan betraktas som en under normala förhållanden

lönande hantering. Under tider av bristande tillförsel utifrån av flytande

bränsle måste emellertid verksamheten uppehållas för att täcka de oundgängliga

allmänna behoven, i första hand försvarsmaktens, varav följer att statsverket

blir nödsakat att bära huvudparten av kostnaderna. Under sådana förhållanden

torde det böra beaktas, att verksamheten icke betungas med omkostnader

i högre grad än som är oundgängligen nödvändigt.

Detta anser kollegium vara fallet med den bestämmelse i förslagets 60 §,

som frånkänner koncessionsinnehavaren rätt till avdrag å avgälden för inlöst

område, för vilket han dock betalat markens fulla värde och hälften därutöver

utan att hava förvärvat annat än nyttjanderätt till densamma. Innehavare

av koncession på oljeskifler skulle på detta sätt bliva relativt hårdare belastad

med avgift till jordägaren än en innehavare av koncession på stenkol, vilket,

nied hänsyn till vad nyss sagts om lönsamheten, icke kan anses rimligt.

Kollegium anser sig därför böra påyrka, att orden ''utan avdrag för vad som

må belöpa å inlöst område’ i 60 § utgå.

Stadgandet i 60 § skulle i sådant fall endast få betydelse för de fail då olja

och gas utvinnas utan brytning eller oljeförande alunskiffer tillgodogöres genom

underjordsbrytning utan att marken däröver inlöses, ett förhållande som

kan anses vara regel vid stenkolsbrytning.

Även i ett annat avseende torde man kunna ifrågasätta, om icke oljeutvinning^

belastats med för hög ersättningsskyldighet, nämligen i fråga örn avgift

enligt 60 § för olja och gas, som utvinnes utan brytning. Oljan och gasen

förefinnes nämligen icke färdigbildade i skiffern, utan det är först genom inverkan

av det tillförda värmet, som de framställas. En jämförelse med förhållandet

vid oljans destination ur bruten skiffer borde då leda till, att kostnaden

för det i borrhålen tillförda värmet finge avdragas från värdet av de

utvunna produkterna före beräknandet av avgiften till jordägare.

Bränslekommissionen, industrikommissionen och järnkontoret ha funnit

tvivelaktigt, huruvida royalty överhuvud laget bör utgå.

Bränslekommissionen anför:

I promemorian föreslås en utvidgning av principerna för beräkning av jordägarens

rätt genom att royalty skall utgå även på produkter från inlöst område.

Utredningsmannen motiverar detta med att jordägaren, om nuvarande

bestämmelser skulle tillämpas, praktiskt taget kunde gå miste örn royalty,

enär brytning i allmänhet sker allenast i dagen inom inlöst område. Utredningsmannen

ifrågasätter i detta sammanhang, huruvida det likväl är motiverat,

att jordägaren erhåller 50 procents förhöjning å lösesumman för området,

men motiverar förhöjningens kvarstående med alt brytningsmetoden

innebär betydande skadegörelse å naturen, sorn kan vålla men och otrevnad

på flera sätt. Den skadegörelse, varom här talas, torde emellertid bliva särskilt

ersatt antingen delta sker genom prövning av expropriationsnämnd eller

av skiljemän (domstol).

Jordägaren blir sålunda enligt kommissionens uppfattning väl tillgodosedd

genom de ersättningar, sorn utgå för marklösen samt för .skada och intrång.

I dessa ersättningar ingår dock ej särskild gottgörelse för de med koncessionen

avsedda nyttigheterna och royaltyn torde avse alt göra jordägaren

delaktig i de värden, dessa representera. I princip skall alltså, då man valt

koncessions!örfarandet, royalty utgå. Royaltyn förutsätter emellertid, att den

utvunna produkten efter brytningen representerar ett vissi värde, varav jordägaren

äger uppbära Vis- Skifferns värde efter brytningen är mycket svårbestämbart.

I själva verket torde det i allmänhet förhålla sig sfi, att oljeut
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

vinning ur .skiffer icke är ekonomiskt lönande utan helt motiverad ur beredskapssynpunkter.

Skiffern kan i så fall sägas icke representera något värde

i och för sig. Det är först genom uttagandet av oljan som man får fram en

produkt med verkligt ekonomiskt värde. Det är emellertid alltför ogynnsamt

för koncessionshavaren och ej i överensstämmelse med reglerna örn royalty

i allmänhet att beräkna royaityn på den färdiga produkten och sålunda på

värden, som skapats genom industriell verksamhet. Örn man anser, att man

hör åsätta den brutna skiffern visst värde — och det är givetvis tänkbart, att

oljeutvinning ur skiffern kan bliva ekonomiskt lönande även örn så ej är

förhållandet för närvarande — kan det knappast vara riktigt att tillämpa

olika värden vid olika metoder för oljeutvinningen. Ett sådant förfarande

torde framstå såsom otillfredsställande ur såväl jordägarens som koncessionsinnehavarens

synpunkt. Det kan måhända göras gällande, att ersättningsbestämmelserna

i övrigt tillgodose jordägaren bättre i det fall att området

löses än då så ej sker, men i så fall synas bestämmelserna härutinnan

böra jämkas. Kommissionen, som sålunda närmast har den uppfattningen,

att royalty ej bör utgå, kan ej finna annan praktisk och enhetlig beräkningsmetod

för en dylik årlig avgift än fixerandet av visst belopp per hektar. Vad

beträffar storleken av sådant belopp förefaller det kommissionen som om det

av utredningsmannen föreslagna maximibeloppet är för högt som en i varje

fall utgående royalty.

Därest royalty sålunda skall utgå med visst belopp per hektar hör måhända

tydligare än i den föreslagna lagtexten skett angivas, om man avser

endast den mark, varå brytning eller motsvarande arbete utförts, eller om

man avser all mark, som tagits i anspråk för den ifrågavarande verksamheten.

Industrikommissionen har för sin del uttalat följande:

Kommissionen vill bestämt hävda, att royalty ej skall utgå. Man får hålla

i minnet, att en mycket väsentlig och principiell åtskillnad råder mellan å

ena sidan den royaltybelagda utvinningen av stenkol och övriga förnödenheter

enligt de nuvarande bestämmelserna i 1886 års lag samt å andra sidan

ifrågavarande utvinning av olja ur alunskiffer. Medan, om utvinning av de

först angivna förnödenheterna bedrives, detta är att anse såsom en helt vanlig

ekonomisk verksamhet, som kommer till stånd på den grund, att företagaren

i ett givet fall finner vinstmöjligheterna tillfredsställande, är utvinningen

av skifferolja en av det rådande krisläget framtvingad verksamhet,

som icke i någon mån kan anses äga förutsättningar för att under normala

tider bliva ekonomiskt bärande. Det torde därför vara uppenbart, att sistnämnda

verksamhet allenast kommer att utövas av staten själv såsom företagare

eller i varje fall med statens ekonomiska stöd. Att under dessa förhållanden

tillerkänna royalty åt markägaren, som sålunda själv icke skulle kunna

exploatera sin fyndighet och som i form av lösen eller skadeersättning

genom den 50-procentiga förhöjningen beredes en tillfredsställande engångsgottgörelse,

kan icke vara rimligt. Kommissionen får på grund härav föreslå,

att royaltybestämmelsen med avseende å skifferolja och andra förnödenheter,

som utvinnas i samband med denna, måtte helt och hållet uteslutas. I

varje fall torde bestämmelsen icke kunna utformas på det sätt, som i lagutkastet

föreslagits. Härvidlag må till en början nämnas, att det synes oklart,

om det i lagrummet förutsatta utnyttjandet skall avse utvinning enbart eller

om också annan verksamhet, exempelvis körning över marken, skall anses

såsom ett utnyttjande av denna. Vidare är att märka, att royalty, åtminstone

vid utvinning genom brytning, i praktiken skulle bliva hart när omöjlig att

beräkna på det sätt, som föreslagits. Detta sammanhänger med det förhål
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

33

landet, att alunskiffern icke har något marknadsvärde i och för sig. Såsom

i promemorian förutsättes måste därför skifferns värde å fastigheten beräknas

till oljans värde, minskat med de framställningskostnader, som följa efter

brytning och uppfordring. Att dessa framställningskostnader emellertid

äro mycket svårbedömda och i varje fall kunna beräknas på många olika

sätt, torde vara tydligt. Troligen komma kostnaderna i fråga, med hänsyn

till oljans krisbetingade karaktär, som föranleder, att avskrivningen av anläggningskapitalet

måste ske i betydligt snabbare takt än eljest, rent av att

uppgå till så stora belopp, att någon royalty överhuvud taget icke kommer att

utgå. I det fall åter, att oljan utvinnes utan brytning, skall royaltyn beräknas

direkt på den utvunna oljans värde. Detta betyder i sin tur, att royaltyn för

dylikt fall, om den föreslagna maximeringsgränsen icke funnes, sannolikt

skulle uppgå till belopp högt över nämnda gräns. Det markägaren i övrigt

ganska ovidkommande förhållandet, att den ena eller andra metoden, brytning

eller icke brytning, kommer till användning, skulle med andra ord sannolikt

föranleda en mycket stor skillnad i royaltyavseende. Även från koncessionsinnehavarens

synpunkt måste denna skillnad förefalla oberättigad,

eftersom hans framställningskostnader i det fall, att brytning icke sker, måhända

äro väl så stora som i det motsatta fallet. Även nu angivna förhållanden

tala enligt kommissionens mening för riktigheten av den uppfattningen,

att royalty vid utvinning av skifferolja överhuvud taget icke bör utgå.

Järnkontoret har ansett, att frågan om sättet för royaltyns beräknande

borde tagas under omprövning. Möjligen kunde man tänka sig att det i lagen

fastställdes visst mindre belopp per ton bruten skiffer, därvid emellertid

för den elektriska metoden måste fastställas ett approximativt relationstal.

Även svenska skifferoljeaktiebolaget har ifrågasatt en annan beräkning

av royaltyn. Bolaget anför:

Det torde föreligga en synnerligen betydelsefull praktisk skillnad mellan

stenkolsbrytning och utvinning av olja eller gas genom borrning enligt 7

kap. i berörda lag å ena sidan och tillgodogörande av den ur skiffern utvinnbara

oljan å andra sidan. Denna skillnad torde icke böra bliva utan

inflytande på de lagbestämmelser, som reglera utvinningen av olja ur skiffer.

Vid såväl brytning av stenkol som erhållande av olja och gas genom borrning

erhåller koncessionsinnehavaren den eftersökta varan, stenkolet resp.

oljan eller gasen, genom att direkt upphämta densamma ur jordägarens

mark. Den sålunda upphämtade varan är direkt användbar för försäljning,

och värdet därav är relativt lätt att fastställa. Den till jordägaren utgående

avgiften, royaltyn, har i stenkolslagen fastställts till V75 av värdet av de

stenkol etc., vilka å området vinnas och i dagen uppfordras. Sådan avgift

utgår ej för inlöst område.

I alunskiffern däremot förekommer icke oljan såsom sådan. Först när

skiffern upphettas tillräckligt uppstår olja som produkt av viss kemisk förändring

(genom torrdestillation, s. k. pyrolys). Vid utvinning av olja ur

skiffer måste koncessionsinnehavaren antingen bryta skiffern och därefter

låta behandla densamma i för ändamålet uppförda synnerligen dyrbara

fabriksanläggningar för alt där genom pyrolys åstadkomma oljan, eller också

måste koncessionsinnehavaren, vid samtliga s. k. in situ metoder, låta

genom upphettning av skiffern under användande av vissa tekniska anordningar

och, åtminstone vid Ljungströmska metoden, betydande mängder

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 330. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

elektrisk energi, åstadkomma pyrolysen hos skiffern i dess läge i jordlagren.

Under alla omständigheter förutsätter alltså framställning av olja ur

skiffer ett med betydande kapitalutlägg och stora maskinella anordningar

förenat industriellt förfarande. Den naturtillgång, som tillhör jordägaren,

utgöres alltså icke av olja utan av skiffer.

Den skiffer, som koncessionsinnehavaren bryter eller på annat sätt förfogar

över på jordägarens mark, har i och för sig icke något handelsvärde.

Det är endast genom det arbete, koncessionsinnehavaren i sina fabriker eller

på annat sätt genom sina kapitalkrävande maskinella anordningar underkastar

skiffern, som densamma kan få betydelse såsom råvara för oljeframställningen.

Royaltyn borde principiellt beräknas på den naturtillgång, koncessionsinnehavaren

tillgodogör sig å jordägarens mark, och icke på värdet av den

slutprodukt, som genom nämnda industriella förfarande av koncessionsinnehavaren

kan erhållas. Det föreliggande lagförslaget torde medföra, att jordägaren

skulle erhålla del i den vinst, som för koncessionsinnehavaren kan

komma att uppstå genom hans industriella förfarande. Liksom royaltyn

vid stenkol, olja och gasfyndigheter i hittillsvarande lagstiftning beräknas

å nämnda tre i jorden befintliga ämnen, borde i nu ifrågasatta lagstiftning

royaltyn endast beräknas å skifferns värde.

Beräknas skiffervärdet såsom i lagförslaget efter den färdiga produktens

värde, förutsätter detta, att koncessionsinnehavarens bokföring granskas,

samt att frågan om hans omkostnader, frågan örn amorteringstid på hans

anläggningar, skälig vinstmarginal och en mängd andra dylika svårbedömliga

frågor skulle behöva lösas, för att man skall kunna få fram ’den färdiga

produktens värde’.

Bortsett från att nu icke torde finnas något marknadsvärde för olja måste

man säga sig, att även örn så vore fallet det skulle bliva mycket vanskligt

att från ett sådant oljevärde räkna sig tillbaka till ett skiffervärde, då produktionskostnaderna

innesluta så pass subjektiva faktorer som nämnda

amorteringsbelopp m. m. Skifferns värde skulle komma att utgöra en liten

differens mellan två stora i och för sig svårberäkneliga tal. Det måste

därför förutsättas, att en kalkyl av skiffervärdet kommer att bliva mycket

besvärlig att genomföra på sådant sätt, att båda parterna bliva därmed tillfreds.

Såväl principiella invändningar som stora praktiska svårigheter kunna

alltså vid all oljeberedning ur skiffer åberopas mot att göra royaltyn beroende

av den färdiga produktens d. v. s. oljans värde.

Då åter koncessionsinnehavaren utvinner olja utan brytning, skulle enligt

den föreslagna § 60 royaltyn beräknas å värdet av den utvunna oljan.

Med hänsyn till vad som förut av bolaget anförts rörande de tekniskt betydande

och kapitalkrävande åtgärder, som erfordras för att genom pyrolys

utvinna olja ur skiffer även in situ, synes det oriktigt att i detta fall knyta

royaltyn till oljevärdet.

Av anförda skäl torde royaltyn vid såväl brytnings- som in situ metoder

böra knytas vid den naturtillgång, som koncessionsinnehavaren ur jordägarens

mark upphämtar eller där eljest använder, alltså skiffern.

Men förut har påpekats, att skiffern i och för sig icke torde hava något

mera påvisbart värde. Med anledning av ovan framförda invändningar mot

och svårigheterna för att bestämma den jordägaren tillkommande royaltyn

på i lagförslaget angivet sätt, föreslår bolaget i stället följande.

I lagen skulle stadgas, att avgiften enligt § 22 i vad berör nu ifrågasatta

lagstiftning skall utgå i form av viss gottgörelse per ton av koncessionsinne
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kunell Maj:ts proposition nr 330.

35

havaren bruten eller eljest tillgodogjord skiffer, förslagsvis, enligt av bolaget

verkställda beräkningar, 3 kr. på 1,000 ton, vilken ersättning dock, till

undvikande av allt för stor börda å koncessionsinnehavaren, bör maximeras

till 10 kr pr ar genom brytning eller annat förfarande för oljeutvinning

använd mark.

Alternativt kan tänkas en viss bestämd avgift pr ytenhet, ar, som då bör

sättas till maximalt 10 kr pr ar.

Den i lagförslaget nämnda ytenheten, har, synes bolaget för stor. Dels är

här fråga om en årlig avgift, som gäller även allenast påbörjad del av denna

ytenhet, och dels kunna många jordägare tänkas inom ett relativt litet område.

Det torde då leda till ett mera rättvist resultat, örn den maximerade

årsavgiften räknas per ar mark, som helt eller delvis under året genom

brytning eller annat förfarande använts för oljeutvinning genom behandling

av skiffer.

Det torde böra påpekas, möjligen i motiven, att ar-beräkningen sker genom

sammanläggning av all areal inom viss jordägares område, som under året

utnyttjas, och därjämte bör ordet ''utnyttja’ i lagtexten förtydligas med tilllägget

''genom brytning eller annat förfarande för utvinning av olja’. I till

royalty berättigat område torde nämligen principiellt icke böra ingå för transporter

eller eljest icke för brytning eller utvinning av olja använd mark.

Vid underjordisk brytning beräknas den sammanlagda arealen för varje

jordägare, under vilkens mark brytning varje år skett.

Royaltyn torde endast böra beräknas å värdet av skiffer samt mineraliska

ämnen, som koncessionsinnehavaren brutit och tillgodogjort sig.

Sveriges industriförbund har uttalat, att bestämmelserna i 60 § borde givas

en sådan avfattning, att det belopp som jordägaren erhölle i royalty bleve

åtminstone i stort sett oberoende av vilken arbetsmetod som användes. Därest

beräkningen av royalty av praktiska skäl icke kunde ske på grundval av den

tillgodogjorda skifferns värde, vilket syntes tvivelaktigt, borde alternativt

övervägas att fixera royaltyn till ett bestämt belopp för varje ton tillgodogjord

skiffer.

I vissa andra yttranden har påkallats förtydligande av lagtexten. Riksförbundet

landsbygdens folk anför:

Ur jordägaresynpunkt uppstår tveksamhet rörande valören på dessa avgifter

i de fall, då det gäller brytning av skiffer och värdet av skiffern skall

beräknas efter värdet av den framställda oljan minus framställningskostnaderna.

Det förefaller, som örn det skulle uppstå mycket stora skiljaktigheter

i värde, beroende på örn man använder brytning eller den elektriska

metoden.

Dessa förhållanden komma av allt att döma att spela en betydelsefull

roll, när det gäller storleken av maximeringen av avgiften. Det anföres intet

skäl varför man skall frångå gruvlagens bestämmelse örn .jordägareavgiftens

maximering. Förslaget örn avgiftsbegränsning till 1,000 kronor per har

av jordägarens mark, vars utnyttjande under året påbörjats, förefaller mycket

oklart, särskilt med hänsyn till att royalty skall utgå även å inlöst mark.

Det kan då inträffa, att ett år går driften endast på inlöst mark. Hur skall

då jordägarens maximiroyalty beräknas?

I det bär förda resonemanget bar lagtextens ord ''jordägarens mark’ tolkats

såsom dennes jordinnehav, sedan inlösen skölt. Skulle mot förmodan

avses jordägarens ursprungliga innehav bör detta uttryckligen angivas i lagtexten.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

Bergmästaren i västra distriktet har ifrågasatt, huruvida icke någon del av

royaltyn borde gå till samtliga jordägare inom koncessionsområdet. Bergmästaren

anför:

Bestämmelsen örn att markägare inom koncessionsområde, som tillsvidare

ej tages i anspråk, ej skall vara berättigad erhålla någon avgäld torde komma

att föranleda anspråk på ersättning för skada och intrång därigenom att

fastigheten belastas med koncessionstvång för alunskiffer. Det synes rimligt

att övriga fastigheter inom koncessionen erhålla någon mindre del av avgälden

till fördelning efter areal för detta intrång och skulle därigenom även

avvikelsen från stenkolslagen ej bliva så hjärt.

Mellersta Sveriges kalkbruks centralförening har uttalat sig för att royalty

borde beräknas även på bruten kalksten som ej tillgodogjordes av jordägaren.

Bestämmelserna i denna paragraf i det remitterade utkastet bygga på samma

huvudprincip som stadgandet i 22 § stenkolslagen.

Mot de föreslagna bestämmelserna har emellertid erinrats, att det skulle

föreligga en principiell skillnad mellan t. ex. stenkolsbrytning å ena samt

skifferbrytning eller oljeutvinning ur skiffer å andra sidan. Denna invändning

finner jag icke grundad. Stenkolsbrytning utgör en industriell verksamhet

lika väl som oljans tillgodogörande. Den skillnad som har betydelse är av

praktisk art och sammanhänger med att vid brytningsmetodens användning

den å fastigheten utvunna produkten, d. v. s. den brutna skiffern, ej är någon

handelsvara. Mot det remitterade utkastet har i detta hänseende invänts, att

det skulle vara förenat med stora svårigheter att få fram ett värde på skiffern

genom att — såsom i promemorian uttalas — från den färdiga produktens

värde draga vissa produktionskostnader.

Det torde vara obestridligt att, om koncessionsinnehavaren ej vill utgiva

royalty enligt den föreslagna maximiregeln, royaltyns fastställande fordrar

en omständlig beräkning samt att dess storlek kan bliva väsentligt olika

allt efter den metod som kommer till användning. En enklare regel än den

i promemorian föreslagna torde kunna vinnas genom att beräkna en avgift

med visst pris per ar som för oljeutvinning utnyttjats av koncessionsinnehavaren.

Priset synes kunna fastställas till ett belopp av 15 kronor per ar. Den

angivna beräkningsgrunden är för jordägaren synnerligen lätt att kontrollera

och torde därför vara att föredraga framför visst pris per ton skiffer eller

olja. Den innebär, att jordägaren successivt får gottgörelse med visst pris

per ar allteftersom hans mark tages i anspråk. Därvid skola för varje år

sammanläggas de områden som under året tagits i anspråk och avgälden beräknas

i proportion till summan därav. Avgälden utgår utöver ersättning

som tillkommer jordägaren enligt 14 eller 18 §.

Till stöd för att generellt stadga en så jämförelsevis hög avgäld som nu föreslagits,

oaktat skiffern i regel icke har något handelsvärde, vill jag framhålla,

att enligt vad jag förut förordat någon förhöjning ej skall äga rum av ersättning

som skall utgå vid inlösen av marken eller för skada eller intrång. Såsom

jag uttalat i nämnda sammanhang synes det mig riktigt att i fråga om avgäld

för alunskifferfyndighet något avdrag icke bör göras för inlöst område.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

37

Eljest skulle jordägaren vid brytning i dagen kunna gå helt miste om avgäld.

Örn förhöjning icke skall beräknas vid inlösen, torde för övrigt de skäl som

förestavat yrkandena om dylikt avdrag ha väsentligt förlorat i styrka.

Den i 22 § av gällande lag stadgade regeln om fördelning av där föreskriven

royalty mellan samtliga jordägare inom koncessionsområdet kan medföra

ganska godtyckliga resultat. Dess rättvisa är nämligen helt beroende på sättet

för koncessionsområdets bestämmande, och den kan därjämte, tillämpad på

alunskifferfyndigheter, leda till att, om en koncession förfaller, vissa jordägare

ha all skiffer på sin mark i behåll, oaktat de under viss tid uppburit

royalty, medan andra jordägare, som ej uppburit proportionsvis mer i royalty,

ensamma fått släppa till skiffern på sin mark. Jag finner det därför riktigt, att

royaltyn enligt det remitterade lagutkastet icke skall fördelas mellan samtliga

jordägare inom koncessionsområdet utan utgå till den inom vars mark skiffern

bearbetats. Att marken blivit inlöst av koncessionsinnehavaren medför ej

att den tillhör denne, enär inlösningsförfarandet ej medför äganderätt till

marken. Den inlösta marken tillhör alltså den som äger den fastighet inom

vars ägoområde marken ligger. Att avgäld skall tillkomma fastighetsägaren

även för inlöst område som av koncessionsinnehavaren utnyttjas torde böra

utmärkas i lagtexten. Vad nyss sagts örn jordägarens rätt till avgäld gäller

även då underjordisk brytning skett. Avgäld skall alltså tillkomma även den

jordägare, under vars jord brytning sker.

Stadgandet i 60 § torde böra kompletteras med en föreskrift om tidpunkten

för avgäldens erläggande. Bestämmelse härom meddelas i det remitterade

utkastet genom hänvisning i 57 § till 22 §. Jag föreslår, att avgälden skall,

på sätt stadgas i 22 §, erläggas inom januari månad varje år. Vidare torde

här böra hänvisas till vissa stadganden i 23—25 §§ om avgäld för stenkol.

Hänvisning till dessa lagrum har i det remitterade utkastet upptagits under

57 §.

61 och 62 §§.

Enligt 61 § i det remitterade utkastet skall, örn olja utvinnes utan brytning,

borrhålskarta upprättas enligt vad som i 54 § stadgas om oljefyndighet.

I 62 § stadgas, att Kungl. Majit äger vid meddelande av koncession bestämma,

i vilken utsträckning skifferfyndigheten årligen må utnyttjas, vid

äventyr att, om koncessionsinnehavaren bryter däremot, koncessionen förverkas,

så ock föreskriva, att koncessionen, om den ej utnyttjas minst i viss

av Kungl. Majit angiven omfattning, skall vara förfallen. Vidare angives, att

utom den, vars enskilda rätt är i fråga, kronans ombudsman skall äga att

föra talan om att koncessionen skall förklaras vara förverkad eller förfallen.

Beträffande bestämmelsen i 61 § örn borrhålskarta har kommerskollegium

anfört följande:

I avseende på 61 § vill kollegium framhålla, att, örn olja utvinnes ulan

brytning av skiffer, de borrhål, som erfordras för utvinnandet, komma att

ligga varandra så nära, att den i 54 § fastställda skalan icke medger deras

utmärkande. Metoden kan för övrigt icke anses ännu hava vunnit sådan

stadga att det är lämpligt att i lagtexten fastställa hur kartan bör utföras,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

utan synes det kunna uppdragas åt kollegium att utfärda föreskrifter, hur

karta i detta fall skall utföras.

Enligt 41 § behöver karta icke upprättas om gruvan är från dagen fullt

åskådlig. Över dagbrott på alunskiffer bör dock karta finnas, för fastställande

av dels de ägoområden, inom vilka brytning under året verkställts, och

dels, för den händelse skifferbrottet sedermera kommer att fyllas med skifferkoks

eller aska, gränserna för det utbrutna området.

Sveriges geologiska undersökning har framhållit, att beträffande oljeskifferindustrien

vore en kartmässig framställning av brytning i dagbrott eller under

jord, borrningar, undersökningsarbeten, markåtervinning m. m. under alla

omständigheter önskvärd. Bergmästaren i västra distriktet har uttalat sig i

samma riktning.

Med anledning av stadgandena i 62 § har bränslekommissionen framhållit

såsom önskvärt, att örn koncessionsinnehavaren överträdde föreskrift om den

utsträckning i vilken skifferfyndighet finge utnyttjas, lindrigare påföljd än

förverkande, t. ex. bötespåföljd, bomme att stå till buds. Industri kommissionen

har uttalat, att Kungl. Majit borde äga att utöva i paragrafen angiven

befogenhet vid senare tidpunkt än då koncession meddelas. Svenska skifferoljeaktiebolaget

Ilar gjort ett uttalande av samma innehåll.

I 61 § torde endast böra stadgas att koncessionsinnehavaren skall vara

pliktig att upprätta karta över fyndighetens bearbetning enligt de föreskrifter

som meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Majits bemyndigande, av

bergsöverstyrelsen, d. v. s. kommerskollegium.

Såsom förut nämnts synes huvudstadgandet i 62 § böra flyttas till 56 §.

Med anledning av vad industrikommissionen och skifferbolaget anfört vill

jag framhålla, att Kungl. Majit i föreskrifter angående maximum och minimum

för skifferfyndighetens utnyttjande bör kunna förbehålla sig att efter

koncessions meddelande med anledning av ändrade förhållanden meddela

ändrade föreskrifter t. ex. då en stark ökning av produktionen är nödvändig.

Särskild föreskrift härom torde ej behöva införas i lagen.

Under 62 § torde böra intagas bestämmelser örn straff och örn förverkande

av koncession.

Slutbestämmelserna.

Den föreslagna lagen skall träda i kraft den 1 juli 1942. Ansökan om koncession

skall få göras redan före lagens ikraftträdande. Den som dessförinnan

börjat utvinna olja ur fyndigheten, skall utan hinder av vad i lagen

stadgas få fortsätta därmed intill dess Konungens beslut meddelas.

Vad i 8 § andra stycket föreslås örn förbud mot överlåtelse av koncession

skall ej, utan att särskilt förbehåll skett, gälla, där koncession meddelats

före lagens ikraftträdande. I fall som nu sagts skall ej heller utgå någon förhöjning

å ersättning som avses i 18 §.

Då någon förhöjning ej skall beräknas å ersättning enligt 18 §, bör sista

punkten i slutbestämmelserna utgå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 330. 39

Utkasten till lag om ändring i gruvlagen oell till lag om ändring 1 inteckningsför
ordniugen.

I promemorian föreslås, som förut nämnts, införande av bestämmelse i

gruvlagen, att inmutningspunkt ej må vara belägen å eller inmutat område

omfatta område, varå koncession meddelats för eftersökande och bearbetande

av alunskiffer, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer

i sådant samband med skiffern att det ej kan tillgodogöras för sig. Hinder

mot inmutning föreligger dock ej, om koncessionsinnehavaren lämnat

medgivande därtill.

I inteckningsförordningen föreslås införande av bestämmelse, att om på

grund av bestämmelse i stenkolslagen betalning kommer att vid fördelning

av ersättning utfalla å intecknings huvudstol, inteckningen till motsvarande

belopp är utan verkan och att vederbörlig anteckning därom skall göras av

inskrivningsdomaren.

Sveriges geologiska undersökning har förordat en jämkning av den föreslagna

lagen om ändring i gruvlagen. Undersökningen anför:

Genom den i promemorian föreslagna ändringen i gällande gruvlag komma

de komplikationer, som annars kunde befaras uppstå på grund av alunskifferns

halt av vissa inmutningsbara ämnen, att undgås för skifferoljeindustriens

vidkommande. Emellertid kan man även tänka sig fall, örn också

inga sådana av ekonomisk betydelse äro kända, då en inmutningsbar fyndighet^

med stor horisontell utsträckning förekommer under alunskiffern och

i ett sådant läge, att dess brytning skulle, genom sprickbildning, ras, el. dyl.,

kunna äventyra alunskiffer^ utnyttjande. Till undvikande av svårigheter

av denna art synes i gruvlagens 5 §, efter det nu föreslagna uttrycket ''som ej

kan tillgodogöras för sig’ böra fogas ''eller utan skada för skifferfyndigheten’.

En mera radikal utväg till undvikande av att skifferoljeindustrien bereddes

svårigheter genom inmutningar, baserade på de i regel ekonomiskt oväsentliga

förekomster av inmutningsbara mineral, som kunna förväntas inom

koncessionen, skulle vara att helt göra inmutning inom koncessionsområde

beroende av koncessionsinnehavarens medgivande. Detta synes emellertid

överflödigt, då den här föreslagna formuleringen av gruvlagens 5 § enligt

undersökningens mening är tillräcklig för ändamålet.

Undersökningen vill erinra därom, att möjligheter för intressekonflikter

genom inmutning inom alunskifferområden föreligga icke blott för skifferoljeindustriens

vidkommande, utan även för de övriga mycket betydande

industrier, som bygga på alunskiffern som råvara, såsom kalk- eller gasbetongindustrierna,

vilka icke ha det skydd, som avses att komma skifferoljeindustrien

till del genom koncessionsförfarandet och till detsamma anknutna

bestämmelser.

Vad Sveriges geologiska undersökning anfört synes böra beaktas.

Fråga om expropriation av mark för anläggningar.

Svenska skifferoljeaktiebolaget har i sitt yttrande väckt fråga örn rätt till

expropriation av mark med äganderätt för anläggning som erfordras för skifferns

bearbetning. Bolaget anför:

Enligt koncessionslagen kan icke koncessionsinnehavaren förvärva någon

del av området med äganderätt och erhålla lagfart därå. De inlösta områdena

återgå vid koncessionens upphörande till jordägaren utan ersättning (§ 32).

Departe
ments
chefen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

Detta är givetvis betingat av förhållandena vid stenkolsbrytning och utvinning

av olja resp. gas genom borrning. Men vid tillgodogörande av olja ur

skiffer ställer sig saken helt annorlunda vid alla de metoder, som för oljeutvinningen

kräva anläggning av fabriker. Dessa fabriker kräva ett högst avsevärt

anläggningskapital (bolagets anläggning betingar en kostnad av i runt

tal 25 mill. kr.). För anläggande av så dyrbara fabriker torde man böra

kräva äganderätt till den mark, där fabriken anlägges, och nödigt område

därtill, som koncessionsinnehavaren då borde få lösa enligt expropriationslagens

bestämmelser.

Detta torde jämväl vara nödigt ur den synpunkt, att, därest efter fredslut

priset på importerad olja blir så lågt, att oljetillverkningen ur skiffer i Sverige

icke blir ekonomiskt lönande, och fabrikationen för den^skull nedlägges,

man kan tänka sig, att koncessionen på grund av underlätet arbete eller

andra orsaker förfaller. I sådant fall bör givetvis icke koncessionsinnehavaren

ställas inför möjligheten att förlora det i de stora fabriksanläggningarna

nedlagda kapitalet. Ur beredskapssynpunkt bör det för staten vara angeläget

att kunna bibehålla fabriksanläggningarna färdiga att tågås i bruk, örn och

när den svenska folkhushållningen så kräver. Trygghet i sådant avseende

torde endast kunna vinnas genom full äganderätt åt koncessionsinnehavaren

till den mark, varå fabrikerna äro belägna.

Sveriges industriförbund har understrukit samma önskemål.

Vid meddelande av koncession torde Kungl. Maj:t böra beakta, att mark

varå större byggnad finnes uppförd ej bör återgå till jordägaren förrän anläggningen

kan anses definitivt övergiven. Då förslaget icke upptager något

stadgande om ovillkorlig arbetsskyldighet för koncessionsinnehavaren, kan

denna fråga regleras utan att särskild föreskrift behöver meddelas i lagen.

Tillräcklig anledning att för ändamålet införa stadgande om expropriation

av äganderätt till mark, när expropriationsrätt icke finnes enligt allmänna

expropriationslagen, synes mig icke föreligga.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.;

2) lag om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); och

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med de vid propositionen

fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 28 maj 1942.

N ärvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 22 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 8 maj 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.;

2) lag örn ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); och

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren

Gösta Walin.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 maj 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, handels- och folkhushållningsdepartementen

samt t. f. chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet

Bergquist, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman,

lagrådets den 28 maj 1942 avgivna utlåtande över de den 8 maj 1942

till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag örn ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m.;

2) lag örn ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); samt

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte, efter ett par jämkningar av redaktionell innebörd, jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

1

Bilaga A.

JUSTITIEDEPARTEMENTETS PROMEMORIOR 1942: 4.

P. M.

angående tillgodogörande av skifferolja.

I skrivelse till Konungen den 20 oktober 1941 har svenska skifferoljeaktiebolaget

hemställt om lagstiftning som skulle säkerställa möjligheten att

framställa olja ur skiffer. Bolaget anför:

Svenska skifferoljeaktiebolaget inregistrerades den 24 januari 1941 med

ett aktiekapital av 15,000,000:— kronor, vilket senare i samband med

beslut om ytterligare utbyggnad av anläggningarna utökats till 26,000,000: —

kronor. Svenska staten äger däri aktier för 25,999,400: — kronor.

Bolagets bildande beslöts av riksdagen efter Kungl. Maj:ts proposition

den 8 november 1940 (nr 63). Dess uppgift är enligt bolagsordningen att

bedriva rörelse avseende utvinning av oljor ur svenska skiffertillgångar

jämte annan därmed förenlig verksamhet av teknisk, industriell eller kommersiell

natur.

Skälen, varför bolagets tillkomst ur det allmännas synpunkt ansågs önskvärd,

finnas närmare utvecklade i Kungl. Maj:ts berörda proposition och i

där åberopade skrivelse av den 25 oktober 1940 från statens bränslekommission,

vartill hänvisas. Här må endast anföras följande ur bränslekommissionens

skrivelse: Med hänsyn till det aktuella försörjningsläget är det för närvarande

en angelägenhet av yttersta vikt att öka landets tillgångar av flytande

bränslen, och detta kan tillsvidare endast i mycket otillräcklig omfattning

ske genom import. Landets egna produktionsmöjligheter böra då

utnyttjas så snabbt och i så stor omfattning, som förhållandena tillåta.

Bolaget har ansett, att brytning av skiffer för bolagets behov i främsta

rummet bör ske, där de, såvitt känt är, oljerikaste skiffertillgångarna finnas

lättast åtkomliga, samt att bolagets fabriksanläggningar för utvinning av

olja ur skiffer böra förläggas i nära anslutning till dessa skifferfyndigheter.

Det har hittills lyckats bolaget — dock icke utan svårighet -— att genom

frivilliga uppgörelser förvärva mark för erforderliga fabriksanläggningar

ävensom för brytning av en viss mängd skiffer. Bolagets skiffertillgångar äro

emellertid av begränsad omfattning. Då dessa uttömts, blir bolaget för sin

fortsatta verksamhet beroende av möjligheten att förvärva skiffer från annat

håll.

Kan bolaget icke åtkomma denna annat än genom frivillig uppgörelse,

kan bolaget för förvärv av den för fortsatt drift erforderliga råvaran bliva

nödsakad att betala det pris, som vederbörande fastighetsägare begär, även

om det är uppenbart oskäligt. Risken för att bolaget skulle bliva tvunget att

betala överpris för råvaran är med hänsyn till den begränsade förekomsten

av för oljeutvinning lämplig skiffer betydande. Det säger sig självt att

bolagets fortsatta verksamhet härigenom skulle i hög grad äventyras med

risk att det i anläggningarna investerade kapitalet icke kan förräntas eller

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

till stor del går förlorat och att bolagets arbetare mista sin utkomst. Ett

upphörande av bolagets verksamhet skulle vara olyckligt även ur beredskapssynpunkt.

Av ovannämnda proposition framgår ock, att bolagets verksamhet

avsågs att drivas på lång sikt.

Med hänsyn härtill har bolaget funnit anledning undersöka huruvida dess

åtkomst av skiffer kan säkerställas med stöd av nu gällande lagstiftning.

Vad först angår expropriationslagen, så nämnes oljeutvinning icke bland

de i lagen särskilt angivna ändamål, för vilka annan än kronan tillhörig

fastighet må tagas i anspråk genom expropriation. Visserligen kan expropriation

ske jämväl för annat ändamål, som är jämförligt med vissa av de

angivna och som äger väsentlig betydelse för det allmänna. Oljeutvinning är

givetvis även under fredsförhållanden av väsentlig betydelse för det allmänna,

men lärer näppeligen kunna anses jämförlig med något av de

särskilt angivna ändamålen. Expropriationslagen torde därför icke kunna

användas i förevarande fall.

Gruvlagen den 3 juni 1938 har avseende endast å vissa angivna mineralfyndigheter

och kan således icke åberopas för att säkerställa bolagets behov

av skiffer.

Vad angår lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.

ha vissa av dess bestämmelser genom lagändringar 1917 och 1933 utsträckts

att gälla även rätt att bearbeta saltfyndighet samt att för utvinnande av olja

eller gas genom borrning eftersöka och bearbeta olje- eller gasfyndighet.

Lagen torde emellertid icke vara tillämplig å skifferbrytning för utvinning

av olja.

Skulle under nu rådande krisförhållanden behov uppkomma att förvärva

rätt att boda skiffer å annan tillhörig mark, kan behovet — om frivillig upplåtelse

icke kan komma till stånd — tillgodoses genom att Eders Kungl.

Majit med stöd av förfoganderättslagen förordnar att skifferförekomst ställes

till bolagets förfogande. Sådant förordnande gäller dock, enligt lagens

övergångsbestämmelser, icke för längre tid än lagen äger giltighet.

Olägenheterna av att ett med stöd av förfoganderättslagen meddelat förordnande

om upplåtelse av fastighet för skifferbrytning upphör att gälla i

och med att lagen träder ur kraft skulle i viss mån kunna undanröjas, örn

lagen ändrades så att meddelat förordnande skulle gälla även viss tid, förslagsvis

10 år, efter det lagen i övrigt förlorat giltighet.

Bolagets fortsatta verksamhet skulle emellertid icke bliva tillfyllest säkerställd

genom en sådan lagändring. Sedan lagen förlorat giltighet, kan ny

tvångsupplåtelse med stöd av densamma eller annan lag icke ske.

För att förebygga det osäkerhetsmoment, som den nuvarande lagstiftningen

innebär för bolagets fortsatta verksamhet, anser bolaget nödvändigt, att

bearbetandet av skifferförekomst för oljeutvinning göres till föremål för

laglig reglering. Härför talar även det allmännas intresse av att förekommande

fyndigheter utnyttjas. För tillgodoseende av detta intresse måste förfoganderätten

till sådan fyndighet kunna, då så erfordras, överflyttas från

jordägare till lämplig företagare. Huruvida detta bör ske genom att likställa

skifferförekomst med sådan mineralfyndighet, för vilken inmutningsrätt kan

erhållas, eller genom det koncessionssystem, stenkolslagen anvisar, saknar

bolaget anledning att närmare taga ställning till. Bolaget vill emellertid påpeka,

att inmutning enligt gruvlagen synes i förevarande fall kunna medföra

större intrång för fastighetsägaren än om koncessionsförfarande väljes.

På grund av det anförda får bolaget i underdånighet hemställa att Eders

Kungl. Majit ville föranstalta örn att bearbetande av skifferförekomst för

oljeutvinning snarast göres till föremål för laglig reglering. Skulle denna

hemställan icke vinna nådigt bifall, får bolaget underdånigt anhålla, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

3

förfoganderättslagen så ändras, att ett med stöd av densamma meddelat förordnande

örn upplåtelse av fastighet för skifferbrytning måtte gälla 10 år

efter det lagen i övrigt trätt ur kraft.

över skrivelsen ha efter remiss avgivits utlåtanden av kommerskollegium,

statens bränslekommission samt länsstyrelserna i Örebro och Skaraborgs

län. Länsstyrelserna ha vid sina utlåtanden fogat yttrande av bergmästaren

i västra distriktet, varjämte den förra länsstyrelsen ingivit yttrande

av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Skrivelser i ärendet

ha även inkommit från Yxhults stenhuggeriaktiebolag och tre andra företag

i Hällabrottet, Kumla socken, samt från aktiebolaget Kinnekulle Kalk och

aderton andra företag i Skaraborgs län och på Öland. Sveriges fastighetsägareförbund,

som erhållit tillfälle att yttra sig, har avböjt att inkomma med

yttrande.

I myndigheternas yttrande tillstyrkes lagstiftning i det syfte som angivits

i skifferbolagets framställning. Kommerskollegium anför för sin del följande:
Lösningen

av frågan torde enligt kollegii mening kunna lättast vinnas

genom att bearbetande av alunskifferfyndighet för oljeutvinning göres beroende

av koncession. Härför skulle då erfordras ett tillägg till lagen angående

stenkolsfyndigheter m. m., som kunde erhålla ett åttonde kapitel

med de särskilda regler, vilka anses böra gälla för nu ifrågavarande fyndigheter.

Härvid bör först erinras därom, att alunskiffer sedan länge använts för

andra ändamål än oljeframställning, särskilt såsom bränsle vid kalkbränning.

Då det icke torde vara erforderligt eller ens lämpligt, att sådan användning

i detta sammanhang göres beroende av koncession, bör lagen endast

gälla bearbetande av alunskifferförekomst för oljeutvinning. Flertalet av de

bestämmelser, som gälla för stenkolsfyndigheter, kunna utan vidare göras

gällande även för alunskifferfyndigheter; endast 1, 6, 45, 46 och 47 §§ torde

behöva undantagas. Vissa svårigheter kunna tänkas uppstå t. ex. vid beräknandet

enligt 22 § av avgälden till jordägare inom koncessionsområdet.

Den utvunna produkten, alunskiffern, är icke någon allmän handelsvara,

och värdet av densamma torde därför endast uppskattningsvis kunna fastställas.

Svårigheten härvidlag synes emellertid icke behöva tillmätas allt för

stor betydelse, då koncessionsinnehavaren från den fastställda bruttoavgiften

får sig till godo avräkna så stor del, som på det honom enligt 12 § anvisade

området i dagen sig belöper i förhållande till hela det område, koncessionen

omfattar, och största delen av koncessionsområdet torde behöva inlösas för

arbetets bedrivande.

Vad beträffar de företag — vid Kinne Kleva och Kvarntorp — som redan

påbörjat brytning av alunskiffer för oljeutvinning, kan man tänka sig, att

deras verksamhet fortsättes utan vidare inom dem nu tillhöriga områden, då

man bör kunna räkna med att koncession icke kommer att beviljas annan

på dessa områden, eller att lagstiftningen förklaras icke skola äga tillämpning

på dem eller ock att de få söka koncession i vanlig ordning på sina

områden. Med hänsyn till vad kollegium nedan anför angående befarad

konflikt på grund av inmutning inom området, torde man få anse, att koncession

skulle medföra största tryggheten för företagen och därför vara ali

föredraga. Såsom övergångsbestämmelse, örn sådan överhuvudtaget anses

erforderlig, kunde då stadgas, att företag, som vid lagens ikraftträdande be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

arbetar alunskifferfyndighet för oljeutvinning, må fortsätta därmed intill

dess ansökan örn koncession slutligen prövats. Dylik ansökan borde då ingivas

inom exempelvis sex månader efter lagens ikraftträdande.

Örn tillägg till stenkolslagen nu skall beslutas, vill kollegium ifrågasätta,

att ett pär mindre ändringar samtidigt göras i gällande bestämmelser.

I 13 § 1 mom. stadgas, att område för arbete i dagen icke må anvisas på

mindre avstånd än tvåhundra meter från boningshus eller från annan åbyggnad,

där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård utan

tillstånd av ägaren och nyttjanderättsinnehavaren. Genom gruvlagen den 3

juni 1938 har emellertid det område omkring boningshus etc., som är fredat

mot inmutning, minskats till att omfatta allenast 100 meter mot i gruvestadgan

den 16 maj 1884 fastställda 200 meter. Arbete på fyndighet, varå

koncession kan meddelas, torde icke kunna anses medföra större olägenhet

vid bostadens nyttjande än arbetet vid en inmutad fyndighet utan snarare

mindre, då de förra i allmänhet äro av lösare beskaffenhet än de senare.

Det i 13 § stadgade avståndet synes därför böra minskas till 100 meter.

Angående övergång av koncession till ny ägare finnes i stenkolslagen endast

föreskrivet i 39 §, att den nye ägaren skall inom trettio dagar göra anmälan

därom hos bergmästaren. Med hänsyn till den ingående prövning,

som föregår meddelande av koncession, synes det icke vara tillfredsställande,

att en koncession, sedan den väl är beviljad, kan överlåtas utan någon prövning

av den nye innehavarens kvalifikationer. Vid meddelande av koncession

å icke inmutningsbara fyndigheter brukar även Kungl. Maj:t bestämma,

att koncessionen icke må utan Kungl. Maj:ts medgivande helt eller delvis

överlåtas å annan. En liknande bestämmelse synes böra intagas i stenkolslagen

och ersätta den nuvarande föreskriften i 39 § om anmälan till

bergmästaren, vilken bleve överflödig då Kungl. Maj:ts beslut föreligger

angående överlåtelse.

Enligt gruvlagens 5 § 9) må inmutning ej omfatta område, varå koncession

förut meddelats för eftersökande och bearbetande av stenkol, såvida

begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen och ej kan utvinnas

utan stenkolens förbränning. Även för koncession å alunskifferfyndighet

för oljeutvinning kan en motsvarande inskränkning vara påkallad, då det är

känt, att molybden och vanadin förekomma i alunskiffer, även örn det ännu

icke visats, att sådan fyndighet lämpar sig för teknisk bearbetning samt förekommer

i sådan myckenhet att fyndigheten kan göras till föremål för

gruvdrift. Sannolikt skulle utvinningen av ifrågavarande mineral förutsätta

skifferns förbränning, och ett samtidigt tillgodogörande av skiffern för utvinning

av olja och av de angivna metallerna skulle i varje fall medföra

olösliga komplikationer. Kollegium anser sig därför böra föreslå sådant tilllägg

till berörda 5 § 9), att alunskiffer för oljeutvinning där jämställes med

stenkol.

Även bränslekommissionen, de hörda länsstyrelserna och bergmästaren

i västra distriktet ha ansett, att en utvidgning av tillämpningsområdet för

stenkolslagen är ett lämpligt sätt att reglera frågan.

Bergmästaren i västra distriktet har i övrigt liksom kommerskollegium

förordat, att 13 § i 1886 års lag ändras till överensstämmelse med 5 § i

gruvlagen. Han har vidare anmärkt, att i gruvlagen borde göras ett tillägg,

att inmutningsbart mineral, som ingår i fyndighet på sådant sätt att ämnet

ej kan utvinnas utan det fyndiga materialets bränning, ej må inmutas utan

Konungens tillstånd. Vidare borde iakttagas, att vid meddelande av kon
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Ma]:ts proposition nr 330.

cession undantag göres för område, där skiffer för närvarande brytes för

bränning av kalksten.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att ur

jordbrukets synpunkt för säkerställande av oljeutvinningen ur alunskiffer

ett koncessionsförfarande i enlighet med 1886 års lag vore att förorda. Förvaltningsutskottet

har i likhet med bergmästaren framhållit, att område,

där skiffer brytes för bränning av kalksten, i erforderlig utsträckning bör

undantagas från koncession.

I förenämnda skrivelse från Yxhults stenhuggeriaktiebolag med flera företag

anföres följande:

Svenska skifferoljeaktiebolaget har i skrivelse den 20 oktober 1941 hemställt,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn att bearbetande av skifferförekomst

för oljeutvinning snarast göres till föremål för laglig reglering.

I skrivelsen har bolaget framhållit, att dess framtid skulle äventyras, därest

bolaget för förvärv av den för fortsatt drift erforderliga råvaran skulle bliva

nödsakat att betala det pris, som vederbörande fastighetsägare begär, även

örn det är uppenbart oskäligt.

Vi bedriva — ett par av oss sedan 60 å 70 år tillbaka — brytning av kalk

och skiffer vid Hällabrottet i Kumla socken. Oljeskiffern användes som bränsle

i kalkugnarna. Under senare år har Yxhults stenhuggeriaktiebolag dessutom

använt skifferaskan jämte kalk för framställning av lättbetong.

Givetvis föreligger det en avsevärd risk, att områden på vilka kalk- och

oljeskifferfyndigheterna förefinnas kunna göras till föremål för spekulationsköp

och rovdrift. Vidare föreligger det naturligtvis stor risk, att möjligheterna

att utvinna olja kunna tillskapa kristidsbetonade företag, som icke

ha tillräcklig ekonomisk bärkraft. Man erinrar sig ju hur under förra världskriget

skifferbolaget vid Lanna startades men efter kort tid fick lägga ned

verksamheten, varvid stora förluster tillfogades fordringsägare och aktieägare.

Med hänsyn till de risker vilka härutinnan kunna förefinnas och på grund

av de erfarenheter, som tidigare gjorts, äro vi i likhet med svenska skifferoljeaktiebolaget

av den uppfattningen, att rätten att bryta oljeskiffer för

framställning av olja bör göras beroende av prövning av Kungl. Majit eller

annan myndighet. Då prövningen enligt vårt förmenande bör avse icke endast

sakens formella sida utan jämväl vederbörande företags lämplighet för uppgiften

och dess ekonomiska bärkraft, äro vi av den uppfattningen, att ett koncessionssystem

är den lämpligaste formen och att koncession bör meddelas

endast företag som fylla fordringarna för att på ett betryggande och lämpligt

sätt kunna ombesörja och fullfölja en drift av detta slag.

Vid frågan om koncession bör även prövas, huruvida koncessionen kommer

att inkräkta på områden vilka ligga så till, alt de utgöra naturligt ekonomiskt

utvecklingsområde för sådana företag, som redan tidigare bryta skiffer.

Härvid bör naturligtvis hänsyn tagas icke endast till oljeskiffer \itan även

till den kalkfyndighet som brukar förekomma i samband med oljeskiffern.

Samma synpunkter som här senast framhållits göra sig även gällande vid

beviljandet av koncessioner till redan bestående företag. Skulle exempelvis

svenska skifferoljeaktiebolaget erhålla koncessioner inom område, vilket ligger

naturligt till för utvecklingen av våra företags rörelse, skulle detta betyda

ett avsevärt men för vår framtida utveckling. Vi hemställa därför att vid en

lagstiftning på området ifråga bestämmelser införas örn att vid beviljande av

koncession eller brytningsrätt av annat slag hänsyn skall tågås till äldre industrier,

som sedan gammalt använda alunskiffer, så att koncessionen eller bryt
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

ningsrätten icke inverkar menligt på det äldre företagets möjligheter till utveckling.

Vid Hällabrottet, Yxhult och Mossby finnas ett flertal industrier

med stor arbetarstam. Skulle utvecklingen gå därhän att dessa industrier ledo

men genom att koncessioner beviljades, som begränsade äldre företags arbete

och utvecklingsmöjligheter och därmed deras ekonomiska bärkraft, så skulle

företagen och de hos dem anställda stora arbetarstammarna komma i ett nödläge.

Vi hemställa därför att vid en eventuell lagstiftning på området en vederbörlig

avvägning sker mellan de konkurrerande intressen, som kunna

finnas mellan olika företag. Det bör i detta fall betonas, att samtliga dessa

företags behov av alunskiffer endast är en bråkdel av den kvantitet, som

svenska skifferoljeaktiebolaget torde behöva och att synnerligen stora^ fyndigheter

finnas så belägna att de ligga naturligt till för bolaget och åt sådant

håll att vi ej kunna ha intresse av dem.

Det förtjänar även framhållas, att Yxhults stenhuggeriaktiebolag redan inköpt

en anläggning för framställning av en mindre kvantitet olja för eget behov.

Detta har skett i samförstånd med statens bränslekommission, och oljeframställningen

avses endast drivas under nuvarande krigstid.

Aktiebolaget Kinnekulle Kalk och de företag som förenat sig med bolaget

i ett gemensamt yttrande lia anfört följande:

Undertecknade kalkbruk inom Skaraborgs län och på Öland använda vid

framställning av kalk, avsedd för jordbruks- och byggnadsändamål, såsom

bränsle oljeförande alunskiffer. Då våra intressen såsom ägare av skifferfyndigheter

sålunda kunna tänkas beröras av den hemställan, som svenska

skifferoljeaktiebolaget gjort rörande laglig reglering av rätten att bearbeta

skifferförekomst för oljeutvinning, få vi efter att hava tagit del av innehållet

i nämnda hemställan och de yttranden, vilka däröver avgivits, i underdånighet

anföra följande.

Vi finna liksom sökanden, att framställning av flytande bränsle ur skifferfyndigheterna

är en angelägenhet av största betydelse för landet i sin helhet

såväl under nu rådande förhållanden som ock, ur beredskapssynpunkt,

även under normala tider. Det är sålunda icke vår avsikt att på något sätt

motsätta oss förslaget örn en laglig reglering av rätten till oljeutvinning ur

skifferfyndigheterna.

I bolagets hemställan har naturligt nog någon uppmärksamhet icke ägnats

de behov, som för oss föreligga att kunna använda våra skifferfyndigheter

såsom bränsle vid framställning av kalk. Kommerskollegium har väl berört

denna fråga men allenast ur den synpunkten, att koncessionsförfarande rörande

skifferfyndighet icke skulle ifrågakomma för kalkbränningens utan endast

för oljeutvinningens behov. Enligt vad vi erfarit har bergmästaren i västra

distriktet, vilken avgivit yttrande till länsstyrelsen i Skaraborgs län, framhållit,

att koncessionsrätt icke borde beröra kalkbrukens skifferfyndigheter.

Bergmästaren har nämligen yttrat följande: Område, där skiffer brytes för

bränning av kalksten, bör givetvis i erforderlig utsträckning undantagas från

sådant koncessionsområde, som anvisas för ifrågavarande oljeframställning.

Vi tillåta oss hänvisa till att den verksamhet, som av oss bedrives för framställning

av kalk — såväl jordbrukskalk som murbrukskalk — även den är

av största betydelse för landets näringsliv. Detta gäller såväl under nu rådande

förhållanden som ock för framtiden. Kalkbränning med användning av

alunskiffer såsom bränsle har ock av oss och våra föregångare sedan mer än

100 år tillbaka bedrivits och förtjänar sålunda väl att skyddas, då nu frågan

örn skifferfyndigheternas användning för framställning av flytande bränsle

blivit aktuell.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

7

Av särskild betydelse är vår kalkframställning därigenom, att bruken äro

självförsörjande ifråga örn bränsleåtgången. Det nödiga bränslet erhålles genom

att kalksten och skiffer i lämplig proportion blandas i kalkugnarna, varefter

bränningen sker med begagnande av skiffern såsom bränsle. Något från

utlandet importerat bränsle ifrågakommer icke, och vår verksamhet är alltså

icke betungande för landets handelsbalans.

De produkter, som framställas vid kalkbränningen, äro viktiga för såväl

svenska jordbrukets produktionskraft som för viss del av landets byggnadsverksamhet.

Vi tillåta oss erinra om att den skifferbrännande kalkindustri,

vilken är belägen inom Skaraborgs län, producerar cirka hälften av all kalk,

som i vårt land användes för jordbruksändamål.

Med åberopande av ovanstående hemställa vi, att de intressen, vilka vi företräda,

alltså rätten att fortsätta kalkbränning med användande av alunskiffer

såsom bränsle, måtte beaktas vid en blivande lagstiftnnig genom att de

skifferfyndigheter, vilka nu ägas av sådana kalkbruksföretag, som för kalkbränningen

använda alunskiffer, undantagas från en blivande lagstiftning. Då

skifferförekomsterna äro rikliga, torde dessa undantag icke i någon avsevärd

mån förringa värdet i övrigt av den föreslagna lagstiftningen.

Därest ett koncessionsförfarande kommer alt föreskrivas med avseende på

de skifferfyndigheter, vilka anses böra upplåtas för oljeframställning, torde

emellertid gällande regler i lagen angående stenkolsfyndigheter böra erhålla

sådan ändring, att full ersättning lämnas fastighetsägaren för det område,

som avses med en blivande koncession. Den skifferförande fastigheten har,

såvitt rörer kalkbruken, så gott som undantagslöst förvärvats för att exploateras

såsom fyndighet, och förvärvet har betingat de väsentligt högre priser,

som härmed följa. Därest vid beviljande av koncession allenast en del av

skifferfyndigheten skulle behöva inlösas men rätten att tillgodogöra sig fyndigheten

skulle avse densamma i sin helhet, skulle fastighetsägaren givetvis

icke beredas skälig ersättning för de kostnader, lian nedlagt dels för förvärvet

av den fastighet, varå skifferfyndigheten finnes, dels ock för övriga anläggningar

å densamma. Kommerskollegium har i sitt uttalande pekat på de svårigheter,

vilka otvivelaktigt skola uppkomma, när det gäller att fastställa

jordägarens andel i vad som utvunnits vid skifferfyndighetens bearbetning

för framställning av flytande bränsle. Utan alt taga ståndpunkt till frågan,

huruvida koncessionsförfarande eller expropriation bör ifrågakomma, hemställa

vi alltså, där skifferfyndighet, som tidigare använts för industriellt ändamål,

tages i anspråk, att ägarens hela fyndighet skall lösas av den, som

erhåller koncession. I det fall, att fyndighet, som avses med koncession,

användes för annat ändamål än oljeframställning, liksom i det fall, att meddelad

koncession under viss tid icke utnyttjas, bör anläggningen återgå till

förre ägaren, därest denne så önskar.

I de allra flesta fall torde förhandlingar mellan fastighetsägaren och den

koncessionsberättigade kunna leda till ett skäligt resultat, särskilt örn möjligheten

till tvångsinlösning föreligger såsom ett andra alternativ. I en blivande

lagstiftning synes därför böra föreskrivas, att koncessionsförfarande icke må

tillämpas, förrän förhandlingar ägt rum. Dessa förhandlingar böra, där någondera

parten så önskar, ledas av opartisk ordförande, sorn förordnas av

statlig myndighet. Det är vår uppfattning, att sådana förhandlingar i de allra

l iesta fall skola leda till resultat.

Beträffande alunskiffern i Sverige lia från Sveriges geologiska

undersökning lämnats vissa uppgifter, ur vilka här må anföras följande.

Alunskiffern har sitt namn av att den fordom användes till alunfram
-

Bihang lill riksdagens protokoll J0''i2. 1 sand. Nr 330.

I

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

ställning. Härför fordrades en bergart som höll kalihaltig lersubstans och

svavelkis för bildningen av kaliumaluminiumsulfat och vidare organisk

substans som användes som bränsle i processen. Dessa tre komponenter,

kähler, kis och organisk substans karakterisera därför alunskiffern, som är

omvandlad gyttja. Har omvandlingen ej gått så långt att en bergart, som ej

uppmjukas i vatten, hunnit bildas, talar man om alunjord, har den däremot

gått så långt att den organiska substansen helt omvandlats i grafit, talar

man om en grafitskiffer. Grafit hör till de inmutningsbara mineralen. I de

svagare omvandlade alunskiffrarna avgiver den organiska substansen olja

och brännbar gas vid upphettning. Sådana alunskiffrar äro oljeskiffrar. 1

Sverige förekomma oljeskiffrar i Närke, på Kinnekulle, i Östergötland och

på Öland, möjligen även i Siljanstrakten. Vid starkare omvandling förstöres

oljeskiffern och man får en koksad eller antracitisk alunskiffer. Sådana äro

Halle- och Hunnebergs, Billingen-Falbygdens, Skånes och Norrlands alunskiffrar.

Förutom det värde som alunskiffern har som bränsle och som delvis kan

uttagas i form av olja innehåller den vissa substanser som kunna tänkas

bliva utvunna såsom biprodukter vid bearbetning av skiffern.

Sålunda förekomma jämte kalium, aluminium och järn anmärkningsvärda

koncentrationer av vissa sällsyntare metaller av vilka vanadin och

uran-radium äro de viktigaste och mest karakteristiska. Här må även nämnas

molybden. Av dessa äro vanadin och molybden inmutningsbara enligt

nya gruvlagen, under det att uran och dess dotterelement radium fortfarande

ej kan inmutas.

Vanadin förekommer förhållandevis rikligt (flera kg per ton) i den s. k.

dictyonemaskiffern, som förekommer i Falbygdens, Östergötlands, Ölands,

Skånes och Norrlands alunskifferområden, men saknas i Närke och på

Kinnekulle. Dessutom förekommer vanadin starkt koncentrerad i s. k. vanadinkol,

som i liten skala påträffats i och närmast ovan alunskifferlagret

bl. a. på Billingen, där det varit föremål för koncessionsansökan enligt stenkolslagen.

Uran förekommer dels i själva alunskiffern till en mängd (i hittills undersökta

fall) av upp till några hundra gram per ton, dels koncentrerad i den

s. k. kolmén, små linser av kol med en eller ett par procent uran (och motsvarande

mängd radium) i askan. Uran är ej inmutningsbart.

I vissa alunskiffrar, särskilt i Skåne och Lappland, förekommer tungspat

(BaSÖ4) i form av körtlar och bankar i så stor mängd att den kan

tänkas få praktisk betydelse. Tungspat hör ej till de inmutningsbara

mineralen.

Av stor praktisk betydelse är den kalksten som oftast åtföljer alunskiffern.

Denna förekommer dels som linser och bankar i själva skiffern, s. k. orsten,

dels som pålagring på skiffern. En mycket stor del av den svenska kalkstensindustrien

är förlagd till alunskifferområdena. Detta gäller både kalkbränningen,

vilken använder orstenen eller den palagrade kalkstenen såsom rasten

och oftast även alunskiffern såsom bränsle, och cement- och byggnadsstens
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

9

fabrikationen. I de fall där alunskifferbrytningen är huvudsak, såsom vid

oljeverken eller vid eventuella metallutvinningsverk, kan kalkstenen orsaka

ökade brytningskostnader om den erhålles i oavsättbara mängder. Å andra

sidan kan skifferbrytningen leda till att kalkstenen åtkommes för billigare

pris och i högre kvalitet än vid den nuvarande brytningen.

På grund av sin näringsrikedom (kali, kalk och även fosforsyra) ger

alunskiffern i regel upphov till mycket bördig jord, varför alunskifferområdena

i regel äro tätt bebyggda med högt jordvärde.

Alunskiffer kan i Sverige tänkas förekomma i alla formationer utom de

yngsta, där de ersättas av alunjordar. I urberget och även i fjällen äro de

dock i regel omvandlade i grafitskiffrar. Betydelsefullast av de hittills undersökta

alunskifframa är utan tvivel den kambrosiluriska olenidskiffern jämte

dess fortsättning uppåt, dictyonemaskiffern, och nedåt, paradoxidesskiffern.

De viktigaste områdena för sådan skiffer äro: Närke, Östergötland, Kinnekulle,

Billingen-Falbygden, Halle- och Hunneberg, Öfand, Skåne, Fjällranden

och fjällen.

Närke. Närkes alunskiffer är i genomsnitt den oljerikaste i Sverige. Bland

de oljerika skiffrarna har den vidare det högsta värmevärdet, den största

mäktigheten, den lägsta orstensinblandningen och troligen även den högsta

uran-radiumhalten. Däremot är vanadinhalten vida lägre än i vissa andra

skiffrar och svavelhalten lägre än på Öland.

Närkes alunskiffer är fördelad på två större områden belägna längs gränsförkastningarna,

ett i sydost, som sträcker sig från trakten av Kumla till

Hjälmaren, och ett i nordväst längs foten av Kilsbergen i trakten av Fjugesta,

Lanna och Latorp. Dessutom finnas två mindre områden av någon

betydelse, ett i nordost i Stora Mellösa och ett i sydväst i trakten av Östansjö

station. Det sydöstra området är det betydelsefullaste. Här är Kvarntorps

oljeverk samt kalkbruken, stenhuggerierna och gasbetongfabriken vid Yxhult

belägna.

Alunskifferlagret ligger nära horisontellt eller stupar svagt mot söder.

Bergytan höjer sig däremot något söderut. På grund härav täckes alunskiffern

närmast gränsförkastningen i söder av ett kalkstenslager, som dock

sällan är så mäktigt att det hindrar skifferns uttagande i dagbrott. Jordbetäckningen

är tämligen varierande men i genomsnitt högst 5 m.

Skiffermäktigheten under stora orstensbanken är obetydlig och i regel

icke brytvärd. Dictyonemaskiffer saknas. Den oljerika mellersta olenidskiffern

är i väster 10 m och avtager mot öster. Den håller föga orsten. Oljehalten

är högst intill Kvarntorp med 6.7 % men sjunker mot sydväst och

österut.

Den relativt metallrika men oljefattigare övre olenidskiffern är 8 m i väster

och 6 m i öster. Oljehalten är högst i väster, nära 5 °/o, och avtager

mot öster. Åtminstone i väster finnes c:a 80 kg kolm per m2. Orstenshalten

är något högre i den övre olenidskiffern än i den mellersta.

Skifferns genomsnittliga värmevärde är något över 2,000 kcal, dess svavelhalt

6 V,—7 %. Skifferaskans vanadinhalt är c:a 800 gr/t, molybdenhalten

200 gr/t. Uranhalten är i olenidskiflerns övre del c:a 300 gr/t aska,

i den mellersta delen c:a 150 gr/t. Dessa metallsiffror äro emellertid högst

preliminära emedan intet större antal profiler undersökts. Deras storleksordning

är dock utan tvivel riktig.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Det nordvästra skifferområdet höjer sig som en platå över slätten, vars

övre och större del utgöres av ett 10—20 m mäktigt kalkstenstäcke under

det att alunskiffern endast kommer fram i den rätt branta och därför smala

sluttningen. Jordbetäckningen är i allmänhet flera meter vilket gör alunskiffern

ännu mer svåråtkomlig i dagbrott än skifferutgåendets areal angiver.

Alunskifferbrytningen (för kalkbränning) är därför nästan nedlagd inom

detta område. Vid Lanna finnas en cementfabrik och ett stenhuggeri som

bearbetar den överbggande ortocerkalkstenen.

Skifferns mäktighet emellan ortocerkalkstenen och stora orstensbanken

är något mindre än i det sydöstra området eller 10—12 meter varav 1 m

orsten. Endast närmast Kilsbergen och i sydligaste delen i Fjugestaområdel:

blir mäktigheten lika stor som i sydöstra Närke (i Edsbergs Sanna 18 m).

Den mellersta oljerika olenidskiffern är genomgående mindre mäktig än i

sydöst och i genomsnitt 2—3 m med 5.5— 6 % olja. Resten utgöres av övre

olenidskiffer med i genomsnitt knappt 4 % olja varför hela profilens genomsnittshalt

uppgår till 4 72 %>. Värmevärdet är något under 2,000 kcal.,

svavelhalten 6 72—7 °/o. Metallanalyser äro ännu ej utförda men området

hör till de kolmrikaste i Sverige.

De små skifferområdena i Stora Mellösa och vid Östansjö äro föga undersökta.

Kinnekulle. På Kinnekulle går alunskiffern ut i en mer eller mindre bred,

plan hylla runt berget, som delvis har mycket tunn jordbetäckning. Denna

hylla avslutas utåt med en rätt brant sluttning emot det lägre sandstensplanet.

Inåt är gränsen mycket skarp emot den s. k. rödstenskleven. Emellan

rödstenen (undre delen av ortocerkalken) och alunskifferlagret är ett c:a

12 m mäktigt lager av grågrön lös lerskiffer, undre didymograptusskiffern.

Man kan alltså ej enbart genom bortbrytning av ortocerkalkstenen, såsom

i sydöstra Närke, blotta alunskiffern för dagbrytning. På bergets norra sida

är jordbetäckningen ofta stor och alunskifferhyllan f. ö. smal. Dagbrytningsområdena

äro därför begränsade.

Kinnekulle har en stor kalkindustri. Anledningen till detta förhållande är

skifferlagrets rikedom på orsten av delvis hög kvalitet. Orstenshalten är

högre i det sydvästra dagbrytningsområdet än i det sydöstra. Samtidigt är

orstenens kvalitet bättre men skifferns sämre. Det sydvästra området är därför

Kinnekulles naturliga kalkbränningsområde, det sydöstra däremot det

naturliga oljeskifferområdet. De kalkbruk som nu arbeta inom det sydöstra

området måste, för att få användning för all sin samtidigt med orstenen

brutna skiffer tillsätta en icke obetydlig mängd i särskilda brott bruten rödsten,

som på grund av sin låga kalkhalt sätter ned den brända kalkens genomsnittshalt

av CaO. Inom det sydvästra området erhålles däremot tillräckligt

med orsten för att motsvara den samtidigt brutna skiffern. I samband

med oljetillverkningen skulle kinnekullekalkens kvalitet kunna höjas

högst väsentligt.

Örn metallhalterna i kinnekulleskiffern känner man ännu föga. Vanadinhalten

i oljeverkets aska är under 1 kg/t, uranhalten är lägre än i Närke.

Kolm saknas så gott som helt och hållet.

Billingen-Falbygden. Skiffern i Billingens och Falbygdens berg har delvis

avdestillerats av den mäktiga diabas som bildar bergens högsta delar

och en gång täckt hela området. Oljehalten är därför låg, men skifferns

värmevärde är i huvudsak bibehållet varför skiffern användes i stor skala

för kalkbränning. Kalken brännes dels av orsten dels av ortocerkalksten som

här i motsats till på Kinnekulle ej skiljes från alunskifferlagret av något

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

11

mäktigare mellanliggande lager oanvändbar skiffer och som därför kan brytas

i samma brott som skiffern.

Dictyonemaskiffer finnes endast på sina ställen i Falbygden. Mäktigheten

är ringa, högst någon meter.

Den övre olenidskiffern är något över 5 m i Billingen och något mindre

än 5 m i Falbygden. I Billingen finnes rikligt med kolm. Den mellersta

olenidskiffern är i allmänhet något över 2 m men växer i östra Falbygden till

över 4 m.

Den undre olenidskiffern och den användbara delen av paradoxidesskiffem

är 3—5 m.

Metallhalterna i dessa trakter ha ännu ej undersökts systematiskt.

En användning av större mängder skiffer från dessa berg för annat ändamål

än kalkbränning kan sannolikt ej ske annat än i samband med metallutvinning,

då oljehalten är för låg för att motivera oljetillverkning. Det kan

tilläggas att kalihalten synes vara högre i Billingen och Falbygden än i

andra svenska alunskiffrar.

Halle- och Hunneberg. En stor del av Halle- och Hunneberg uppbygges

av alunskiffer. Denna är genomgående koksad av den mäktiga överliggande

diabasen. Alunskiffern är därför icke oljehaltig men värmevärdet är så pass

bibehållet att skiffern kunnat användas för kalkbränning. Metallanalyser ha

hittills ej utförts. Man har dock påträffat små mängder vanadinkol och kolm.

Dagbrottstillgångar finnas ej, alla kalkbrott hava därför indrivits i berget

med yngre skifferlager eller diabas som tak.

De totala tillgångarna äro svåra att beräkna, då man ej vet hur mycket

skiffer som bortskurits av diabasen. I varje fall äro de vida mindre än Kinnekulles.

f

Östergötland. Östergötlands alunskifferområde sträcker sig emellan Motala

ström i norr och Svartån och Tåkern i söder från Boxen till Vättern.

Lagren luta in emot den norra förkastningen där de äro brant uppböjda. Utgåendet

i norr är därför ganska smalt, men i söder delvis rätt brett. Större

delen av lagret är därför täckt av ortocerkalksten och i Motalatrakten även

av yngre avlagringar, huvudsakligen skiffrar. Där nedsänkningen är som

störst uppgår övertäckningen till över 100 m. Några platåberg finnas ej och

stora delar av skifferns utgående är starkt jordtäckt. Vår kunskap om brytningsförhållandena

är ännu högst bristfällig.

I Östergötland finnes såväl dictyonemaskiffer som olenid- och paradoxidesskiffer.

Sammanlagda mäktigheten av något så när oljehaltig alunskiffer (och

orsten) är omkring 20 m.

Östergötlands alunskiffer utnyttjas i rätt begränsad omfattning för kalkbränning

och gasbetongtillverkning vid Knivinge och Borensberg.

Öland. Alunskiffer av större mäktighet förekommer endast på södra

Oland inom ett område som antagligen är ungefär en kvadratmil. Som ett

tunt lager på knappt en meter kan det dock följas ända till Horns udde 4

mil N om Borgholm.

På grund av lagrens lutning mot öster är utgåendet beläget i väster diir

skifferbrott öppnats vid Degerhamn (Ölands alunbruk) och Grönhögen. På

förra stället finnes en cementfabrik och på det senare stället en gasbetongfabrik

förutom kalkbruk.

Någon sammanhängande profil finnes ej på södra Öland, men man kan

antaga att totala skiffermäktigheten kan bli närmare 20 m ungefär lika

fördelad på dictyonema- och olenidskiffer.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Dictyonemaskiffern är fri från orsten. Dess oljehalt är c:a 3 %, värmevärdet

c:a 1,200 kcal, svavelhalten är rätt låg, c:a 3 °/o. Vanadinlialten är förmodligen

hög. Närmare bestämningar saknas dock.

Olenidskiffern är mycket rik på orsten. Kolm är ej nied säkerhet funnen.

Oljehalten uppgår till 3—3 U °/o och värmevärdet till 1,500—1,600 kcal. Svavelhalten

är den högsta i Sverige eller närmare 10 °/o. Metallhalterna äro okända.

Kalihalten är förhållandevis hög. På grund härav och troligen även på grund

av den höga svavelhalten bedrevs aluntillverkningen längre i verklig industriell

skala på Öland än vid andra alunbruk i Sverige. Man har även försökt

att utnyttja skifferns bränslevärde, järn och kali genom en masugnsanläggning.

Genom sitt läge och skifferns sammansättning synes Öland ha vissa

möjligheter för ett återupptagande av liknande industrier (kalitillverkning,

metallextraktion), varvid kanske något olja skulle kunna utvinnas. Ett

skifferkraftverk liksom på Kinnekulle och i Närke skulle också vara särskilt

välkommet i det kraftfattiga sydöstra hörnet av Sverige.

Skåne. Skånes alunskiffer avviker i många avseenden från den mellansvenska.

Först och främst avgiver den ingen olja vid torrdestillation. Dess

organiska substans befinner sig i antracitstadiet, på grund av den allmänna

genomvärmning som utgått ifrån de svärmar av diabasgångar som genomsätta

alunskifferområdena i Skåne. Vidare är skiffern vida mäktigare än i

Mellansverige (75—100 m). Den skånska skiffern är mycket fattig på orsten

men mycket rik på tungspat (5—10 ton BaSOé per m2 skiffermark).

Skifferns värmevärde är lågt, i dietyonema- och paradoxidesskiffern under

1000 kcal, i olenidskiffern något högre men i genomsnitt endast 1100,

max. 1500, kcal. Svavelhalten är i olenidskiffern knappt 6 °/o, i över- och

underliggande lager lägre.

Den skånska skifferns vanadinhall är högre än i hittills analyserade andra

svenska skiffrar. I dictyonemaskiffern som är omkring 10 m mäktig harman

funnit halter på upp till V2 %> V. I olenid- och paradoxidesskiffern synes

vanadinhalten vara omkring 1 kg/t och molybdenhalten 100—200 gr/t. Uranhalterna

ha ännu ej bestämts. Kolm har hittills ej påträffats.

Norrland. Alunskiffer finnes i Norrland dels i mera sammanhängade

områden längs fjällranden från Idre, genom Härjedalen, längs eller strax

väster örn inlandsbanan i Jämtland och Västerbottens län och vidare genom

Norrbottens län från Arjeploug till Kvickjokk, Sjöfallshagen och Torne

Träsk. Mera spridda alnnskifferområden finnas vidare inne i fjälltrakterna.

Många av dessa äro dock snarast grafitskiffrar. Alnnskiffrarna längs fjällranden

befinna sig däremot enligt prof. Holmbergs undersökningar i antracitstadiet.

Norrlands alunskiffrar hålla i likhet med de skånska ingen olja.

Deras värmevärde är också i hittills undersökta fall lågt, omkring eller under

1000 kcal. Av allt att döma kunna de endast utnyttjas för den händelse högre

metallkoncentrationer skulle anträffas. Såväl dietyonema- som olenid- och

paradoxidesskiffrar äro kända men troligen finnas även äldre och yngre alunskiffrar

i Norrland. Tungspat har påträffats på flera ställen i alunskiffern.

Utom de metaller och nyttiga mineral som förekomma direkt i alunskiffern

påträffas ibland även i lagren intill denna mineralförekomster, vilkas utnyttjande

påverkar tillgodogörandet av alunskiffern eller tvärt örn. Viktigast av

dessa äro kalkstenslagren, särskilt den överlagrande ortocerkalken. Dennas

roll beröres på flera ställen i det föregående.

Fosforitlager förekomma c:a 10 m under alunskiffern.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

13

Koncession har inom alunskiffertrakterna sökts på kol (vanadinkol ovan

alunskiffern på Billingen) samt på olja, gas och salt (delvis heliumhaltig

naturgas och upp till 10 °/o-igt saltvatten i den kambriska sandstenen under

alunskiffern på Öland). Dessa koncessioner ha dock snart övergivits.

Av icke inmutningsbara eller koncessionsberättigade mineral, som påträffats

i alunskiffertrakter är flusspat viktigast. Den är bl. a. funnen på gångar

i Skåne där dessa genomsätta kvartsiten under alunskiffern.

Olja kan som känt är utvinnas ur alunskiffer enligt olika metoder. Den

som intill senaste tid använts förutsätter brytning av skiffern. Vid denna

metod kunna eventuellt även tillgodogöras vissa mineral som förekomma i

eller i samband med alunskiffern (malm till molybden och vanadin; fosforit).

Kostnaderna för skifferns tillgodogörande äro emellertid så stora att brytningen

under normala förhållanden icke är lönande. En avsevärd nackdel med metoden

är också, att den medför en ganska betydande förstörelse av naturen.

Numera har utexperimenterats en ny metod, som icke tarvar brytning av

alunskiffern, nämligen elektrisk uppvärmning av berget. Detta nya tillvägagångssätt

kan ännu icke sägas vara färdigt för affärsmässig drift, men det

är möjligt, att här erbjuder sig ett sätt att för lägre kostnad utvinna olja

ur alunskiffer, samtidigt som varaktig förstörelse av naturen undvikes. Vid

den nya metoden erhålles såsom biprodukt endast gas.

Möjligheten att framställa olja ur skiffer är helt naturligt av största betydelse

för landet. I en inom justitiedepartementet tidigare upprättad promemoria

har ifrågasatts en ändring av allmänna förfogandelagen i syfte att

trygga möjligheten att taga mark i anspråk för ändamålet under längre tid

än nu kan ske. Även om en sådan ändring kommer till stånd kan emellertid

frågan om reglering av rätten att utvinna olja ur skiffer ej anses löst.

Allmänna förfogandelagen kan ju sättas i kraft endast under extraordinära

förhållanden, varjämte lagen saknar särskilda bestämmelser örn jordägarens

rätt. En koncessionslagstiftning på området förefaller fördenskull att vara

behövlig, därvid ett tillägg till 1886 års lag angående stenkolsfyndigheter m. m.

synes vara en lämplig form. Det är också konsekvent, att nämnda lag, som

förut reglerar tillgodogörandet av olja när den påträffas i flytande form,

kommer att på ett likartat sätt reglera tillgodogörandet av skifferolja.

Vid en lagstiftning örn tillgodogörande av alunskifferfyndigheter lärer det

vara nödvändigt att taga hänsyn till båda de huvudformer för sådan fyndighets

tillgodogörande som ovan nämnts. Därvid torde vissa särskilda regler

böra meddelas för tillgodogörande utan brytning. Det är ju tydligt, alt denna

form medför väsentligt mindre men för jordägaren. Under det att, när brytning

skall äga rum, för arbetet erforderligt område alltid torde böra lösas

enligt vad örn stenkolsfyndigheter är stadgat, synes detta i regel icke vara

behövligt, när olja kan utvinnas med den elektriska metoden. Marken behöver

då i allmänhet endast tagas i anspråk under relativt kort tid och endast

mindre intrång vållas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Under 56 § i bifogade utkast till ändring i 1886 års lag har upptagits

huvudbestämmelsen om att för rättighet att eftersöka och tillgodogöra sig

alunskifferfyndighet i syfte att utvinna olja skall krävas koncession.

Koncessionskravet gäller, som av den föreslagna lydelsen framgår, endast

»för utvinnande av olja». Annat tillgodogörande av skifferfyndighet är alltså

i princip fritt. Bestämmelsen avser att omfatta såväl brytning som tillgodogörande

på annat sätt, örn blott syftet är det nyss sagda.

Uppenbarligen bör koncession å ett visst område icke meddelas, om den

skulle medföra att annan nyttig industri skulle förkvävas. Den utredning som

skall föregå koncessionsbeslutet avser bland annat att förhindra obefogat intrång

i annans näring, varefter det ankommer på Kungl. Majit att i koncessionsärende

göra denna avvägning. Därvid bör helt naturligt bland annat

tillses, att befintlig industri har råmaterial för framtiden. En uttrycklig bestämmelse

om hänsynstagande till befintliga industriföretag, t. ex. anläggningar

för kalkbränning, torde emellertid vara lämplig.

I 57 § i utkastet har härefter skett hänvisning till åtskilliga stadganden

i 1886 års lag, i vilka dock torde böra göras vissa modifikationer. 2—5 §§

i denna lag, vilka avhandla koncessionsansökningen, dess kungörande och

invändningar däremot samt största koncessionsområdet, torde i och för sig

kunna tillämpas å koncessionsansökningar rörande alunskifferfyndigheter

lika väl som på andra koncessionsansökningar. Det synes emellertid lämpligt

att i detta sammanhang vidtaga en ändring i 3 §. Enligt denna paragraf

skall ansökningen för närvarande kungöras tre gånger i allmänna tidningarna,

uppläsas i kyrkan samt anslås i sockenstugan eller på annat lämpligt

ställe i socknen ävensom, där så kan ske, införas i tidning inom orten.

Kungörelse i kyrka är en form som numera är stadd på avskrivning, varför

stadgandet därom bör utgå (jfr 23 § gruvlagen). Beträffande kungörande

i tidning synes vara tillfyllest att låta införa kungörelse örn ansökningen en

gång i allmänna tidningarna och i ortstidning. Kungörelsen bör vidare liksom

nu anslås på lämplig plats i orten. Härjämte synes emellertid böra stadgas,

att meddelande örn ansökningen skall delgivas ettvart industriellt företag som

kan beröras därav. På så sätt vinnes större trygghet, att redan befintliga

företags intressen ej förbises. I anslutning till förstnämnda ändring i 3 § om

kungörandet i tidning bör göras en redaktionell följdändring i 4 §.

Bestämmelserna i 7—9 §§ angående konkurrens mellan flera sökande, koncessionens

innehåll och gränserna på djupet torde utan ändring kunna tilllämpas

på nu ifrågavarande ärenden. Av 62 § i utkastet följer emellertid,

att vad i 8 § stadgas om utsättande i koncessionen av årlig arbetsskyldighet

icke skall tillämpas. I stället för stadgandena örn sådan arbetsskyldighet

böra nämligen särskilda villkor meddelas i koncessionen.

Kommerskollegium har ifrågasatt, huruvida det icke borde införas ett generellt

stadgande örn förbud mot överlåtelse av koncession utan

Konungens tillstånd. Stadgande härom synes kunna i detta sammanhang in
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

15

föras såsom andra stycke i 8 §. Den nya bestämmelsen torde emellertid icke

böra tillämpas å koncession som inom lagens nuvarande tillämpningsområde

meddelats före lagändringens ikraftträdande.

Beträffande frågan örn koncessionens innebörd må till en början

framhållas att i 58 § upptagits uttrycklig föreskrift om att koncession

må begränsas till viss metod för alunskifferfyndighetens tillgodogörande. Metoden

kan ju vara av avgörande betydelse för storleken av den skada som

vållas och därmed också för frågan om koncession må beviljas.

Med avseende å stenkolsfyndighet stadgas i 10 § första stycket, att den

som erhållit koncession skall äga uteslutande rätt att, med de villkor och

inskränkningar lagen innehåller, inom det område koncessionen omfattar

eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintliga stenkolsfyndigheter

ävensom de eldfasta leror, vilka förekomma i sammanhang med

sådana fyndigheter. Även övriga på djupet anträffade mineraliska ämnen

inom området för koncessionen må, enligt andra stycket, brytas, i den mån

sådant är erforderligt för arbetets ändamålsenliga drivande. Beträffande dem

meddelas emellertid vissa särskilda bestämmelser.

En sådan vidsträckt rätt som först nämnts torde icke böra med avseende

å alunskiffer givas den som erhållit koncession för utvinnande av olja.

Alunskiffer brytes även för andra ändamål. Såsom inkomna framställningar

visa användes skiffer t. ex. som bränsle i kalkugnar, varjämte skifferaska

jämte kalk brukas för framställning av lättbetong. Det synes icke skäligt

att redan genom koncessions meddelande för annan avstänga jordägaren

eller den som innehar jordägarens rätt från möjlighet att bryta skiffer för

dylikt ändamål. Koncessionen synes därför i första hand icke böra innebära

mera än att koncessionsinnehavaren framför annan är berättigad att eftersöka

och tillgodogöra sig olja ur skiffern. Detta kan måhända anses följa

redan av 56 § i utkastet men torde lämpligen böra uttryckligen utsägas. I

enlighet härmed blir det icke tillåtet för annan än koncessionsinnehavaren

att vidtaga sådan åtgärd, och ny koncession får naturligtvis icke meddelas

till förfång för innehavaren av koncession som redan är gällande.

Å andra sidan är att märka, att brytning av alunskifferfyndigheter t. ex.

i samband med kalkbränning kan tänkas medföra väsentliga olägenheter för

koncessionsinnehavaren. Det är därför nödvändigt, att denne på något sätt

må kunna förekomma att fyndigheten t. ex. avskäres genom en lokal brytning.

Ett sådant skydd synes kunna givas genom anknytning till bestämmelserna

örn inlösen av mark. Det synes självklart, att koncessionsinnehavaren

ensam bör disponera skifferfyndighet inom inlöst område och att

fyndigheten icke där bör få brytas av annan, även om det sker för annat ändamål

än utvinnande av olja. Koncessionsinnehavaren torde emellertid icke

först med inlösningen böra erhålla en mera omfattande rätt än förut. Redan

anvisandet enligt 12 § av visst område för arbete i dagen som skall lösas

bör stärka hans ställning. Stadgande synes alltså höra införas, att koncessionsinnehavaren

i fall som nu avses, sedan område för arbete i dagen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

enligt 12 § anvisats honom för inlösen, äger uteslutande rätt att, oavsett

ändamålet, bryta alunskiffer inom området. Denna bestämmelse bör gälla,

vare sig fyndigheten är avsedd att utnyttjas genom brytning eller ej.

Vad härefter angår frågan örn koncessionsinnehavarens rätt till biprodukter

synes böra stadgas, att han må tillgodogöra sig mineraliska ämnen

som förekomma i sådant sammanhang med skiffern att de ej kunna tillgodogöras

för sig. Denna bestämmelse innebär, att i den mån koncessionsinnehavaren

är berättigad att inom koncessionsområdet bryta skiffer — i

dagen eller under jorden —- han under nämnda förutsättning må tillvarataga

jämväl dylika biprodukter. Att dessa ej »kunna» tillgodogöras för sig, skall

betyda, att ett tillgodogörande utan samband med utvinnande av olja är

ekonomiskt eller tekniskt uteslutet. Detta är t. ex. fallet med fosforit som

förekommer i samband med alunskiffer, där fosforiten över huvud med fördel

kan tillgodogöras. Eldfasta leror torde icke förekomma i sådant samband

med alunskiffer att de böra beaktas här.

Vad nu sagts örn mineraliska ämnen torde bliva analogisk tillämpligt, om

någon metall förekommer i samband med skiffer utan att ha ingått sådan

förening att den rätteligen kan kallas mineral.

När alunskiffer tillgodogöres genom brytning, måste ofta jämväl kalksten

brytas. Kalksten förekommer nämligen dels ovanpå alunskiffern dels ock

inlagrad i denna. I viss anslutning till stadgande i 10 § andra stycket rörande

mineraliska ämnen som anträffas i samband med stenkolsfyndighet synes

böra föreskrivas, att den brutna kalken skall hembjudas jordägaren mot ersättning

för brytnings- och uppfordringskostnaderna. Löses den ej av jordägaren

inom sextio dagar, torde den böra tillfalla koncessionsinnehavaren.

Liksom i 10 § andra stycket bör en särbestämmelse meddelas beträffande viss

kronojord.

När olja utvinnes på elektrisk väg, erhålles enligt vad förut nämnts såsom

biprodukt gas. Denna bör givetvis få användas av koncessionsinnehavaren.

I överensstämmelse med 10 § tredje stycket bör i detta sammanhang slutligen

stadgas, att om mineralfyndighet är inmutad inom området, vad i 17 §

stadgas skall lända till efterrättelse. Med hänsyn till de begränsningar i koncessionens

innehåll som förut förordats torde härtill böra göras det tillägget,

att vad i 17 § stadgas örn ordnande av särskilda slag av arbeten skall gälla

även i annat fall än där sägs. I

I 11—25 §§ i 1886 års lag avhandlas nedsättande av säkerhet för ersättning

i anledning av skada och intrång, anvisande av områden för arbetet,

inlösen av sådana områden o. d., konkurrens med inmutning, skadeersättning,

skiljenämnd, olovligt arbete, frånträdande av koncession och avgift

till jordägaren. Dessa bestämmelser torde med nedan angivna ändringar och

tillägg böra tillämpas jämväl på alunskifferfyndigheter.

Enligt 13 § 1 mom. må område för arbete i dagen icke utan

tillstånd av ägare och nyttjanderättshavare anvisas på mindre avstånd

än tvåhundra meter från boningshus eller annan åbyggnad, där den är upp
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

17

förd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård. Såsom kommerskollegium

anmärkt är avståndet i motsvarande bestämmelse i 5 § gruvlagen bestämt

till etthundra meter. Likformighet på denna punkt torde i detta sammanhang

böra åvägabringas.

Är alunskifferfyndigheten icke avsedd att bearbetas genom brytning, torde

särskilda bestämmelser böra meddelas om anvisande av område för arbetet.

I detta sammanhang kan erinras om stadgandet i 14 § 2 morn., att där område

som anvisats av bergmästaren är avselt endast för stenkolsfyndighets

undersökning medelst borrning, koncessionsinnehavaren icke är skyldig att

lösa området, om han icke vill förfoga däröver längre tid än tre år. Förhållandena

äro tämligen likartade, när olja skall tillgodogöras ur alunskifferfyndighet

på annat sätt än genom brytning. Det torde vara onödigt att i

sådant fall ålägga koncessionsinnehavaren att lösa området, försåvitt koncessionsinnehavaren

ej behöver förfoga över området under längre tid än

tre år. Denna tidrymd torde vara fullt tillräcklig, då vid tillgodogörande utan

brytning arbetet kan antagas ganska snabbt skrida fram över den mark, där

alunskiffern finnes.

Beträffande förfarandet vid ianspråktagandet av mark för skifferoljans

tillgodogörande på annat sätt än genom brytning torde i enlighet med det

anförda under 59 § böra stadgas, att det område, varå koncessionsinnehavaren

skall utföra arbetet, ej behöver lösas, om han icke har behov av

att disponera området längre tid än tre år. Med hänsyn till vad förut sagts

om koncessionens innebörd skall det däremot stå koncessionsinnehavaren

fritt att — örn han önstiar det — lösa området för att vinna det bättre

skydd som anvisande enligt 12 § med åtföljande inlösen medför. För det

fall att inlösen ej sker torde böra stadgas, att för arbetet erforderligt område

skall av bergmästaren, efter kallelse å jordägaren, anvisas i mån som koncessionsinnehavaren

varder i behov därav för arbete under löpande eller

nästföljande kalenderår. Det synes vara av viss vikt, att anvisandet ej sker

för långt i förväg. Därest området ej tages i anspråk senast inom nästföljande

kalenderår, torde därför bergmästarens beslut böra vara förfallet. Tages

området i anspråk i rätt tid, kommer dispositionsrätten att gälla tre år

från ianspråktagandet räknat. Det anvisade området bör inläggas å koncessionskartan

och kopia av denna bör tillställas jordägaren i vad honom rörer.

Någon rösläggning på marken synes däremot icke vara behövlig. Liksom

enligt 12 § bör kostnaden för förrättningen gäldas av koncessionsinnehavaren.

Denne bör även förklaras pliktig att hålla erforderligt stängsel medan

arbetet pågår. I

I fråga om ersättning till jordägaren i fall, då inlösen äger

rum, gäller enligt 14 § 1 mom. att lösen skall utgivas med fulla värdet

och hälften därutöver. Beträffande ersättning med anledning av undersökningsarbete

å mark, som ej löses, stadgas i 14 § 2 mom. att koncessionsinnehavaren

skall förskottsvis för varje år giva ersättning, motsvarande dubbla

beloppet av jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnadcn, och gotl
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 330-

görelse för all framtida skada. Härjämte är att märka, att i 18 § gives en

allmän skadeståndsregel, enligt vilken skada och intrång som tillskyndas

jordägare eller annan genom arbete, som på grund av koncession verkställes,

skall ersättas av den, som innehar koncessionen. I motsats till 37 § gruvlagen

stadgar sistnämnda paragraf icke någon förhöjning av sådan ersättning.

Olikheten mot gruvlagen förefaller icke grundad. Då skadeståndsregeln i

18 § kommer att erhålla ökad betydelse genom att alunskifferfyndigheter

läggas under lagen, förefaller det påkallat att nu ändra detta stadgande till

överensstämmelse med gruvlagen.

Med sistnämnda ändring vinnes större jämnhet i flera avseenden. Sålunda

uppstår t. ex. icke någon skillnad i fråga om ersättningens storlek mellan det

fall att skog »löses» i samband med marken och det fall att skada å skog

ersättes först sedan skadan inträffat. Vidare och i främsta rummet ernås,

att, när inlösen överhuvud ej behöver äga rum, skada som eljest skulle ha

inkluderats i jordlösen ändock kommer att ersättas med 50 procents förhöjning.

Det må framhållas, att när den elektriska metoden kommer till användning

och inlösen ej äger rum, de ersättningsregler som för provborrning stadgas i

14 § 2 mom. ej äro tillämpliga. I stället gäller stadgandet i 18 § enligt föreslagen

lydelse att ersättning skall utgå för skada och intrång med 50 procents

förhöjning, vartill kommer royalty enligt 60 § i utkastet. Under 59 §

har intagits en erinran om att ersättning skall utgå enligt 18 §.

Nu ifrågavarande ersättning kommer enligt utkastet att utgå i efterskott.

Stadgande om ställande av säkerhet för skada och intrång finnes emellertid

i 11 §, ehuru för begränsat belopp. Vidare bör framhållas, att royalty

skall utgå årsvis. Att föreskriva, att jämväl ersättning för skada och intrång

skall erläggas årsvis, synes kunna vålla praktiska olägenheter (jfr vad nedan

sägs om nedsättning hos länsstyrelsen). Jordägaren har dock enligt utkastet

frihet att omedelbart kräva ersättning därför, men helt naturligt kan det

vara svårt att fastställa skada och intrång innan arbetet på hans mark slutförts.

Som förut antytts torde arbetet emellertid i regel vara slutfört på kort

tid. Tiden för ianspråktagande utan lösen är ju också begränsad till högst

tre år.

I detta sammanhang bör uppmärksammas frågan, hur markvärdet

samt skada och intrång skall beräknas. Alunskifferfyndighetens värde skall

tydligen icke inräknas i jordvärdet, i den mån fyndigheten ej kan utnyttjas

utan koncession. I övrigt skall däremot fyndigheten tagas med vid värdeberäkningen.

Så t. ex. skall den värdestegring, som sådan fyndighet kan ha

medfört, när den förekommer i samband med kalk och lämpligen kan giva

bränsle för kalkbränningen, tagas i beräkning, vilket naturligtvis — utöver

vad förut föreslagits — kraftigt motverkar att kalkbränningsindustrien blir

lidande. För att använda alunskiffer för kalkbränning skall ju alltjämt icke

fordras koncession.

Om oljan utan brytning tillgodogöres ur en skifferfyndighet, och därstädes

befintlig kalk till följd därav ej kan brytas med ekonomisk fördel eller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

19

eljest minskar i värde, skall gottgörelse för förlusten utgå enligt 18 §. Motsvarande

gäller, om värdeminskning drabbar mark som icke direkt beröres

av arbetet.

En fråga som även tilldrager sig intresse är, i vad mån inteckning shavare

och med dem jämställda intressenter äro skyddade. Enligt 14 §

1 mom. skall lösesumma — om överenskommelse ej kan träffas — bestämmas

av särskild nämnd i den ordning som stadgas i gällande författning angående

jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. I fråga om lösesummans

utbetalande och villkoren därför skola samma författnings bestämmelser

lända till efterrättelse. Undantaget för det fall alt överenskommelse träffas

kan befaras innebära risk ur inteckningshavarnas synpunkt. Det synes nämligen

icke vara erforderligt att inteckningshavarna medverka till sådan överenskommelse.

I allt fall framgår ej ett sådant krav tydligt. Detta undantag

synes därför böra upphävas och expropriationslagen städse tillämpas. Härav

följer väl ej, att jordägaren icke skulle kunna ingå en vanlig överenskommelse,

men däremot kan koncessionsinnehavaren icke vinna en mot inteckningshavaren

tryggad rätt till området utan att expropriationslagens bestämmelser

iakttagas. Att märka är emellertid'', att denna lag medger överenskommelse

under vissa förutsättningar. Bestämmelserna härom böra gälla även för nu

ifrågavarande fall.

Mot den nuvarande lydelsen av 14 § kan för övrigt anmärkas, att den

icke ger klarhet, hur det skall förfaras om lösen av viss mark medför intrång

vid nyttjandet av annan mark. Att expropriationslagens bestämmelser böra

gälla i detta hänseende förefaller tydligt.

På grund av det anförda har hänvisningen till expropriationslagen fått ny

avfattning. Någon bestämmelse om att koncessionsinnehavaren skall gälda

kostnaden för expropriationsförfarandet torde med hänsyn till 67 § expropriationslagen

icke erfordras.

Vad härefter angår inteckningshavares rätt då ersättning skall utgå enligt

18 § är det påtagligt, att även sådan ersättning kan komma att uppgå till

avsevärt belopp. Det synes lämpligt att stadga, att om ersättningen avser

för framtiden bestående skada eller intrång, den i regel skall nedsättas hos

länsstyrelsen samt att den skall fördelas och utbetalas enligt vad som stadgas

om expropriationsersättning. Är beloppet väsentligen utan betydelse för annan

rättsinnehavare i avseende å fastigheten än den som uppträder såsom

sakägare, torde det böra få — av den skadeståndsskyldige eller länsstyrelsen

— utbetalas direkt till sakägaren.

En erinran örn verkan av att ersättning enligt dessa stadganden utgår till

inteckningshavare torde böra intagas i 24 § 2 mom. inteckningsförordningen. I

I 22 § av 1886 års lag meddelas bestämmelser om jordägares rätt

till viss avgift. Denna utgör en sjuttiofemtedel av värdet av de stenkol

och i sammanhang därmed förekommande eldfasta leror, vilka å koncessionsområdet

vinnas och uppfordras i dagen. Jordägaren är icke skyldig

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

att deltaga i kostnaden för arbetet. Royaltyn beräknas å värdet av stenkolen

i uppfordrat skick. Å nämnda avgift äger dock koncessionsinnehavaren räkna

sig till godo så stor del som belöper på det honom enligt 12 § anvisade området

för arbete i dagen i förhållande till hela det område koncessionen omfattar.

Dessa bestämmelser synas icke oförändrade böra tillämpas å nu ifrågavarande

fall. Vad först angår det alternativet att skiffern tillgodogöres genom

brytning synas bestämmelserna i detta fall alltför ogynnsamma mot jordägaren,

enär brytning i allmänhet sker allenast i dagen inom inlöst område samt

endast undantagsvis sker under jorden och utanför sådant område. Jordägaren

kunde därför praktiskt taget gå miste om royalty. Beträffande tillgodogörande

utan brytning må däremot framhållas, att stadgandet i 22 § i detta

fall skulle ge jordägaren rätt att bekomma en sjuttiofemtedel av värdet av

all oljan, när inlösen ej äger rum, samtidigt som koncessionsinnehavaren utan

avdrag å royaltyn ensam får svara för alla kostnader. Vid detta alternativ

måste regeln därför anses oskäligt gynnsam för jordägaren.

Hur avgiften skäligen bör bestämmas, kan naturligtvis vara föremål för

delade meningar, och någon enkel, ur alla synpunkter fullt tillfredsställande

lösning synes knappast stå att finna. För att icke jordägaren skall bliva alltför

olika ställd vid de skilda alternativen synes emellertid lämpligt att till

en början stadga, att något avdrag ej vid avgiftens beräkning skall göras för

vad som belöper på inlöst område. Härigenom kan jordägaren påräkna avgift

även när brytningsmetoden användes. Man frågar sig då, huruvida han

i så fall bör äga tillgodonjuta 50 procents förhöjning å lösesumman för området

enligt vad i 14 § stadgas. Då emellertid brytningsmetoden innebär betydande

skadegörelse å naturen som kan vålla men och otrevnad på flera

sätt, torde denna förhöjning böra kvarstå. Härnäst möter spörsmålet, på vilka

produkter avgiften skall beräknas. Det vöre tänkbart, att alltid beräkna avgiften

på kvantiteten utvunnen olja. Härigenom skulle dock, när brytningsmetoden

användes, ske ett betydande avsteg från principen, att avgiften beräknas

på de produkter som utvinnas genom själva brytningsarbetet. Det

synes icke påkallat, att jordägaren vid nämnda alternativ, utan deltagande i

kostnaden för oljans utvinnande ur den brutna skiffern, skall njuta andel

i den färdiga produktens värde. När oljan tillgodogöres utan brytning, bör

däremot avgiften, i överensstämmelse med principen i 1886 års lag, beräknas

efter oljans värde å fastigheten.

Den brutna skifferns värde å fastigheten torde böra beräknas till den färdiga

produktens värde, minskat med de framställningskostnader som följa

efter brytning och uppfordring ur det schakt, där brytningen skett.

Vad härefter angår frågan om avgift skall beräknas även på biprodukternas

värde, synas övervägande skäl tala för att den — frånsett kalken — bör

besvaras jakande. I fråga om mineraliska ämnen torde sålunda deras medräknande

vara det enda praktiskt möjliga i fall, då de förekomma i alunskiffer^

eftersom avgiften enligt vad förut sagts skall vid brytningsmetodens

användning beräknas å skifferns värde. Men även örn dessa ämnen ej

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

21

förekomma i skiffern, utan därbredvid, böra de medtagas. Å kalk, som jordägaren

icke tillvaratager, torde avgift ej böra beräknas.

Vid beräkning av jordägareavgift enligt 22 § skall all stenkol som uppfordras

å koncessionsområdet räknas som en enhet och fördelas mellan jordägarna

inom hela koncessionsområdet. Detta sammanhänger med svårigheten

att avgöra hur mycket stenkol som kommer från skilda ägoområden

inom koncessionsområdet. Motsvarande svårighet kan näppeligen uppkomma

i fråga om alunskifferfyndigheter. Protokoll lärer utan större besvär kunna

föras över vad som brytes på olika områden. Lämpligt synes vara, att här

varje fastighet behandlas för sig. Detta medför, att jordägaren får en större

avgift endast under kortare tid i stället för att han eljest skulle få ett mindre

belopp under längre tid. Man har dock på senare tid i lagstiftningen sökt

undvika att tillskapa långvariga ränterättigheter, varför denna verkan med

visst fog kan sägas innebära en fördel. Till stöd för den förordade lösningen

kan även anföras, att det torde te sig svårförståeligt att jordägaren till den

mark som utnyttjats skall behöva finna sig i en fördelning å andra fastigheter

från vilka måhända något tillgodogörande icke kan ske.

Den jordägareavgift som stadgas i 53 § gruvlagen är maximerad till 5,000

kronor per år för varje utmål under längst tjugu år. Även i fråga om alunskifferfyndighet

synes en maximering nödvändig. Förhållandena äro emellertid

alltför olikartade för att den i gruvlagen stadgade gränsen skulle kunna

tillämpas. Här erbjuder sig emellertid möjlighet till en mera rationell begränsning,

nämligen till visst belopp för varje hektar av jordägarens mark

vars utnyttjande påbörjats. Beloppet synes förslagsvis kunna bestämmas till

1,000 kronor för hektar. Någon begränsning till tiden synes icke erforderlig,

då en areal av en hektar lärer vara utnyttjad inom kort tid, kanske ett

år. Med hänsyn till att avgift — i motsats till vad eljest gäller enligt 1886

års lag — skall beräknas jämväl å inlöst område synes jordägaren, trots

att varje hektar utnyttjas under kort tid, bliva väl tillgodosedd. Bestämmelserna

örn jordägareavgift ha införts såsom 60 §. I denna stadgas även att i

uppgift till bergmästaren skall angivas allt varå avgift skall beräknas. Av

22 § följer, att avgiften beräknas för kalenderår. I

I 57 § har skett hänvisning — förutom till förutnämnda 2—5, 7—9 och

11—25 §§ — jämväl till 32—44 och 48 §§ i lagen. 32 § handlar örn återställande

av inlöst mark till jordägaren, 33—44 §§ om ordningsstadganden och

48 § örn klagan över bergmästarens beslut.

För det fall att olja utvinnes utan brytning torde — i stället för gruvkarta

enligt 41 § — böra utföras b orrli ålskarta enligt vad i 54 § sägs. Stadgande

härom har upptagits såsom 61 §.

Såsom förut nämnts torde stenkolslagens stadganden örn arbetsskyld

i g h e t icke böra tillämpas å koncessioner för utvinnande av skifferolja.

Det synes lämpligare att låta Konungen bestämma vad koncessionsinnehavaren

skall iakttaga för att ej förverka koncessionen. Föreskrift härom har intagits

under 62 §. Då möjligheten all utvinna olja är av största betydelse för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

landet, synes det även påkallat att giva Konungen rätt att begränsa

produktionen så att den tillgång skiffern utgör kan sparas till tider då

den bäst behöves. Att Konungen äger att i tider av brist på olja reglera jämväl

konsumtionen, behöver icke här utsägas. I 62 § har även upptagits en bestämmelse

om rätt att föra talan om förverkande m. m., svarande mot 31 §

andra stycket.

Såsom kommerskollegium föreslagit bör en följdändring göras i 5 § 9)

gruvlagen.

Stockholm i justitiedepartementet den 20 mars 1942.

GÖSTA WALIN.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

23

Utkast

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 16) angående stenkols
fyndiglieter

ni. m.

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 8 §§, 13 § 1 morn., 14 § 1 mom. och

18 § lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt i det följande angives samt att till lagen skall

fogas ett nytt kapitel, betecknat 8 kap., av nedan angiven lydelse.

3 §•

Då koncessionsansökning inkommit, läte Konungens befallningshavande

ofördröjligen införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning

inom orten; foge ock anstalt att kungörelsen varder anslagen på lämpligt

ställe i orten och delgiven industriella företag, som beröras av ansökningen.

Kungörelse, varom--— frågan beroende.

Kostnaden för —--sökanden förskjutas.

4 §•

Inom tre månader från den dag kungörelsen örn ansökningen varit införd

i allmänna tidningarna äge den, som anser sin rätt vara av frågan beroende,

att hos Konungens befallningshavande i länet skriftligen anföra vad han till

bevarande av sin rätt aktar nödigt.

Efter utgången---sökanden beviljas.

8 §•

I koncession---skall fullgöra.

Koncessionen må ej överlåtas utan Konungens medgivande.

13 §.

1 morn. På mindre avstånd än etthundra meter från boningshus eller

från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller

trädgård må område för arbete i dagen icke av bergmästaren anvisas

utan tillstånd av så väl ägaren lill byggnaden, tomtplatsen eller trädgården

som den, vilken därtill bar nyttjanderätt.

1 Angående lagens rubrik se 1933: 180.

Bihang til! riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 330. 5

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

14 §.

1 mom. Område, som enligt 12 § av bergmästaren anvisas för arbete i

dagen, skall, med det undantag som i 2 mom. här nedan sägs, av koncessionsinnehavaren

lösas; och äge därvid vad i lagen örn expropriation stadgas

motsvarande tillämpning, dock att förhöjning av ersättningen skall ske

med hälften av det belopp som skall utgå jämlikt de i samma lag stadgade

grunder.

18 §.

Skada och intrång, som tillskyndas jordägare eller annan genom arbete

som på gund av koncession verkställes, skall ersättas med belopp motsvarande

full gottgörelse och hälften därutöver.

Avser ersättning, som nu sagts, gottgörelse för bestående skada eller intrång

å fastigheten, skall den nedsättas hos Konungens befallningshavande,

och gäde om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp i tillämpliga delar

vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt

eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hinder av

vad nu sagts utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan betydelse

för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten.

8 KAP.

Om alunskifferfyudiglieter.

56 §.

Rättighet att för utvinnande av olja eftersöka och tillgodogöra sig alunskifferfyndighet

är beroende på koncession, som meddelas av Konungen.

Vid koncession böra fogas erforderliga föreskrifter till förhindrande att

befintligt industriellt företag åsamkas olägenhet.

57 §.

Vad här ovan i 2—5, 7—9, 11-—25, 32—44 och 48 §§ är stadgat angående

stenkolsfyndigheter skall, med de avvikelser som föranledas av 58—62 §§,

äga motsvarande tillämpning i fråga örn alunskifferfyndigheter.

58 §.

Den, som erhållit koncession, äge uteslutande rätt att, med de villkor och

inskränkningar denna lag innehåller, inom det område koncessionen omfattar

eftersöka och tillgodogöra sig därstädes befintlig alunskifferfyndighet

för utvinnande av olja. Sedan område för arbete i dagen enligt 12 § anvisats

för inlösen, må alunskifferfyndigheten därinom ej heller eljest utnyttjas av

annan. Har koncessionen inskränkts till viss metod för fyndighetens tillgodogörande,

lände det till efterrättelse.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

25

Koncessionsinnehavaren må tillgodogöra sig mineraliska ämnen, vilka

förekomma i sådant sammanhang med skiffern alt de ej kunna tillgodogöras

för sig. Innefattar koncessionen rätt att bearbeta fyndigheten medelst

brytning, må kalksten av koncessionsinnehavaren brytas, i den mån sådant

är erforderligt för arbetets ändamålsenliga drivande. Vad sålunda brutits

må av honom behållas, såframt det icke av jordägaren mot erläggande av

gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader avhämtas inom sextio

dagar efter tillsägelse. Jordägarens rätt i detta avseende utövas å kronojord,

som innehaves under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe,

av kronoåbon eller boställsinnehavare!!. Tillgodogöres alunskifferfyndighet

på annat sätt än genom brytning, må gas, som därvid erliålles,

användas av koncessionsinnehavaren.

Är mineralfyndighet inom det område, som omfattas av koncessionen, inmutad,

vare lag som i 17 § sägs. Vad i sistnämnda paragraf stadgas om ordnande

av särskilda slag av arbeten skall med avseende å alunskifferfyndighet

gälla jämväl i annat fall än där sägs.

59 §.

Är fyndigheten icke avsedd att bearbetas genom brytning, vare koncessionsinnehavaren

ej pliktig att lösa område för arbete i dagen, över vilket

han icke behöver förfoga under längre tid än tre år. Skall förty inlösen ej

äga rum, gäde i stället för 12 § följande:

Område för arbetet skall av bergmästaren i orten, efter kallelse å jordägaren,

anvisas i mån som koncessionsinnehavaren behöver taga i anspråk

mark under löpande eller nästföljande kalenderår. Området skall inläggas

å koncessionskartan, varav kopia skall tillställas jordägaren i vad honom

rörer. Kostnaden för förrättningen skall gäldas av koncessionsinnehavaren;

och åligge honom att hålla erforderligt stängsel kring området. Tages anvisat

område ej i anspråk senast inom nästföljande kalenderår, vare bergmästarens

beslut förfallet.

Ersättning med anledning av arbetet utgår enligt vad i 18 § sägs.

60 §.

Den avgift, som i 22 § sägs, skall, utan avdrag för vad som må belöpa

å inlöst område, beräknas å värdet av skiffer samt mineraliska ämnen, sorn

koncessionsinnehavaren brutit, eller av olja och gas, som han utan brytning

utvunnit, dock ej för något år högre än till ettusen kronor för varje

lieklar av jordägarens mark som helt eller delvis utnyttjats under året. Vad

i nämnda paragraf stadgas om fördelning mellan samtliga jordägare inom

koncessionsområdet skall ej äga tillämpning.

I uppgift, som avses i 42 §, skall särskilt för varje fastighet upptagas allt,

varå avgift till jordägaren skall beräknas.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

61 §.

Orri olja utvinnes utan brytning, skall borrhålskarta upprättas enligt vad

i 54 § stadgas.

62 §.

Konungen äger vid meddelande av koncession bestämma, i vilken utsträckning

skifferfyndigheten årligen må utnyttjas, vid äventyr att, om koncessionsinnehavaren

bryter däremot, koncessionen förverkas, så ock stadga,

att koncessionen, örn den ej utnyttjas minst i viss av Konungen angiven omfattning,

skall vara förfallen.

Utom den, vars enskilda rätt är i fråga, må kronans ombudsman föra talan

örn att koncessionen skall förklaras vara förverkad eller förfallen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Ansökan om koncession må göras redan före lagens ikraftträdande. Har

sådan ansökan ingivits, må den som före lagens ikraftträdande börjat utvinna

olja ur fyndigheten, utan hinder av vad i lagen stadgas, fortsätta därmed

intill dess Konungens beslut meddelas.

Vad i 8 § andra stycket stadgas skall ej, utan att särskilt förbehåll skett,

gälla, där koncession meddelats före lagens ikraftträdande. I fall som nu

sagts skall ej heller utgå någon förhöjning å ersättning som avses i 18 §.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 330.

27

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas, att 5 § gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 §.

Inmutningspunkten må---äger företrädesrätt;

9) område, varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetande

av stenkol, 6åvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen

och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,

såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband

med skiffern att det ej kan tillgodogöras för sig; dock att hinder mot inmutning

ej föreligger, om koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 330.

6

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 330.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 2 morn.1 förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

24 §.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad

vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen om flottning

i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada eller

intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt gruvlagen eller lagen angående

stenkolsfyndigheter m. m. avträtts till inmutare eller koncessionsinnehavare,

eller av ersättning, som enligt någondera lagen tillkommer jordägare

för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning i

egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna

i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egendom ändå att

försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av intecknad

fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteckningen till

motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats

vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i inteckningsprotokollet,

som nyss sagts.

Vad sålunda — — — intecknings huvudstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

1 Senaste lydelse se 1938: 316.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421605

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1942:385 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag örn ändring i lagen den 28 maj 1886 a1 i texten