Sök i Ratio Lex

Med förslag till prisregleringslag, m. ni

1942-05-29 · 50 sidor, varav 49 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 49 av 50 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:337, Med förslag till prisregleringslag, m. ni

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

1

Nr 337.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till prisregleringslag,

m. ni., given Stockholms slott den 29 maj

1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till prisregleringslag,

dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet

meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami.

Nr 337.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Förslag

till

Prisregleringslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §■

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är

samlad, förordna, att vad i 2—10 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må

förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.

Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar

från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid

upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

Örn prisreglering.

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan

yrkesmässigt utför tjänst, bestående i förfärdigande av viss förnödenhet eller

verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete

eller annat därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet eller verkställande

av transport,

1) skall vara skyldig att ofördröjligen anmäla det pris, som av honom tilllämpas

för förnödenheten eller tjänsten den dag föreskrift örn sådan anmälningsskyldighet

meddelas;

2) skall vara skyldig att, varje gång höjning av priset vidtages, ofördröjligen

anmäla prishöjningen;

3) icke må utan tillstånd höja priset förrän en vecka förflutit från det

han inkommit med anmälan om den tillärnade prishöjningen och skälen

därtill.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

3

Har anmälan om tillämad prishöjning inkommit i fall som i första stycket

under 3) avses må, då särskilda skäl därtill äro, myndighet som Konungen

bestämmer utsträcka den tid, under vilken säljaren eller företagaren icke

må utan tillstånd höja priset, till högst en månad från det anmälan inkom.

Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma dels till

vilken myndighet anmälan enligt nämnda stycke skall göras, dels ock på

vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd varom i första stycket

under 3) förmäles.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst

pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig försäljning

av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av tjänst som i 2 § avses.

Normalpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller företagaren

erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt normalpriset äger bestämma på

vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

4 §•

Har någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande

högsta pris, till vilket viss förnödenhet må av honom försäljas eller tjänst

som i 2 § avses utföras, må priset icke överskridas med mindre myndigheten

givit tillstånd därtill.

5 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss

förnödenhet eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utföra tjänst av

i 2 § angivet slag skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet

eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej särskilda

förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja

förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbinder sig

att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna lag uppställts

för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa eller

sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket

under 2) avses, må meddelas endast då särskilda skäl därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel

med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden

inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga

förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet

eller å tjänst av sådant slag, som i 2 § angives, äger Konungen meddela

föreskrift örn begränsning på annat sätt än förut i denna paragraf är

sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten eller såsom

företagare åt annan yrkesmässigt utföra tjänsten.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

6 §•

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet eller utförande av tjänst, som

i 2 § avses, taga eller träffa avtal örn vederlag, som han insett eller bort kunna

inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt.

Ej heller må någon utbjuda förnödenheten till avyttring mot vederlag, som

i första stycket sägs, eller erbjuda sig att utföra tjänsten mot sådant vederlag.

7 §•

Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke överskridas,

må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets

anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande

fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst

tages i anspråk.

Om uppgiftsskyldighet.

8 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,

som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare

åt annan yrkesmässigt utför tjänst av i 2 § angivet slag, att på anfordran

av den myndighet, som meddelat föreskriften, eller annan myndighet, som

därvid bestämts,

1) lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av den tillämpade

prissättningens skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen

;

2) för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser förete handelsböcker

och affärshandlingar för myndigheten.

Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom

i följd därav åligger, äger myndighet som meddelat föreskriften förelägga

honom vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna örn uttagande

av sådant vite.

9 §■

Det åligger envar att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

eller annan myndighet som Konungen bestämmer, lämna uppgift, huruvida

och i vilken myckenhet han innehar viss förnödenhet av vikt för befolkningen

eller produktionen.

Vägrar någon att lämna begärd uppgift eller finnes skälig anledning misstänka,

att han söker vilseleda myndighet i fråga om sitt innehav av förnödenheten,

må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,

varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och

affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående undersökning

eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning må

äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan

äga tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

5

Särskilda bestämmelser.

10 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande detaljhandel meddela

särskilda bestämmelser angående skyldighet för handlande att å försäljningsstället

hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet samt angående

skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter vikt eller efter mått,

så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka oskälig

prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av

förnödenhet.

Vad i första stycket är stadgat beträffande detaljhandel skall i tillämpliga

delar gälla även i fråga om utförande av tjänst som i 2 § avses.

Ansvarsbestämmelser m. m.

11 §•

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet med

hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt, med fängelse eller

straffarbete i högst två år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits

jämlikt 2 § första stycket 1) eller 2), eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten

lämnat medvetet oriktig uppgift eller som, med vetskap örn att

beträffande förnödenhet eller tjänst meddelats föreskrift enligt 2 § första stycket

3) eller beslut enligt 2 § andra stycket, i strid mot föreskriften eller beslutet

försålt eller saluhållit förnödenheten till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte

för densamma betalat eller förklarat sig villig att betala sådant

pris eller för utförande av tjänsten uppburit eller krävt förhöjt pris;

2) den som, med vetskap om att normalpris gäller å viss förnödenhet eller

å tjänst som i 2 § avses, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten

för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat eller förklarat

sig villig att betala högre pris eller för utförande av tjänsten uppburit

eller krävt högre belopp;

3) den som, efter avgivande av sådan utfästelse beträffande förnödenhet

eller tjänst som i 4 § sägs, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten

för högre pris än det utfästa eller för utförande av tjänsten uppburit eller

krävt sådant pris eller som, med vetskap om utfästelsen, i återförsäljningssyfte

för förnödenheten betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris

än det utfästa;

4) den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angående

rätten att köpa viss förnödenhet, eller örn villkor, som i anledning av denna

lag uppställts för rätten att köpa förnödenheten, köpt eller förklarat sig villig

alt köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller villkoret;

5) den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angå
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

ende rätten att sälja viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan utföra

tjänst av i 2 § angivet slag, eller om villkor, som i anledning av denna lag

uppställts för rätten att sälja förnödenheten eller utföra tjänsten, försålt

eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte köpt eller förklarat sig villig att

köpa förnödenheten eller utfört eller erbjudit sig att utföra tjänsten i strid

mot föreskriften eller villkoret;

6) den som brutit mot bestämmelserna i 6 §;

7) den som brutit mot det i 7 § stadgade förbudet;

8) den som vid lämnande av uppgift, som i 8 eller 9 § avses, eller i samband

med undersökning eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf,

sökt vilseleda myndighet.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen

avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande storlek.

Lika med den, som försålt eller saluhållit förnödenhet till för högt pris

eller som för utförande av tjänst uppburit eller krävt för högt belopp eller

som för köp av förnödenhet betalat eller förklarat sig villig att betala för

högt pris, skall anses den, som för förnödenheten eller tjänsten uppburit,

krävt, betalat eller förklarat sig villig att betala i annat än penningar utgående

vederlag till värde uppenbarligen överstigande det tillåtna priset.

Lika med förvärv i återförsäljningssyfte skall anses förvärv i syfte att använda

förnödenheten för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor

till avsalu.

Ej må köpare i andra fall än förut angivits dömas för delaktighet i av

säljare begånget brott som i första stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,

där ej köparen med sådan vetskap, varom i nämnda lagrum är sagt, uppsåtligen

förlett säljaren till brottet. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning beträffande den, som erlagt eller förbundit sig att erlägga

betalning för tjänst som i första stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,

så ock i fråga örn säljares delaktighet i sådant av köpare begånget brott

som i första stycket under 4) avses.

Fälles någon till straff enligt första eller tredje stycket, skall domstolen

tillika förplikta honom att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller

värdet av förnödenhet som undanhållits; dock att, i den mån särskilda förhållanden

därtill föranleda, nedsättning må ske av det värde som skall utgivas.

12 §.

Åsidosätter någon bestämmelse, som meddelats jämlikt 10 §, straffes med

böter från och med två till och med trehundra kronor.

13 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan

eller uppgift eller vid granskning av liandelsböcker eller affärshandlingar

eller vid undersökning, som i 9 § sägs, må ej yppas i vidare mån än

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

7

som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamål.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

14 §.

Brott, varom i 11 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan

eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott, varom i 13 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

15 §.

Åtal för brott, varom i 11 § sägs, väckes vid den rätt där den tilltalade

skall svara i tvistemål i allmänhet.

Åtal för förseelse, som avses i 12 §, anhängiggöres vid polisdomstol, där

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes,

vid allmän domstol.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas

utgiva enligt 11 § sista stycket tillfalla kronan.

17 §.

Över myndighets beslut jämlikt 3 § första stycket må, där Konungen så

förordnat, klagan icke föras.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat jämlikt

3 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 8 § första stycket eller 10 §

skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda

kan varda förordnat.

18 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tiillämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942 samt gäller till och med den 30

juni 1943.

Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.

Föreskrift eller beslut jämlikt 2, 3, 5, 8, 9 eller 10 § eller utfästelse jämlikt

4 § skall ej gälla längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

Föreskrift jämlikt 3 § eller utfästelse jämlikt 4 § eller sådant villkor beträffande

högsta pris, som i anledning av denna lag uppställts i samband med

meddelande av föreskrift enligt 5 §, skall icke äga tillämpning i fråga örn

avtal örn köp eller utförande av tjänst, som slutits innan föreskriften trädde

i kraft eller utfästelsen eller villkoret blev gällande, såvida i avtalet vederlaget

blivit till beloppet bestämt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

I 13 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande

överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn

annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas

giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i

övrigt upphört att gälla.

Föreskrift eller beslut, som meddelats jämlikt 2, 3, 4, 8, 9 eller 11 § prisregleringslagen

den 13 juni 1941, eller utfästelse, varom i 7 § samma lag

förmärs, skall gälla såsom om föreskriften eller beslutet meddelats eller utfästelsen

avgivits jämlikt motsvarande stadgande i denna lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 maj

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter.

Den nu gällande prisregleringslagen utfärdades den 13 juni 1941 (nr 370).

Lagen trädde i kraft den 16 juni 1941 och gäller till och med den 30 juni

1942. För att lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning erfordras

särskilt förordnande därom. Sådant förordnande må meddelas vid krig eller

krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Kungl. Majit med riksdagens

samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande

må meddelas av Kungl. Majit. Genom kungörelse den 13 juni 1941

(nr 372) meddelade Kungl. Majit med riksdagens samtycke förordnande,

varom nyss är sagt, att gälla från och med den 16 juni 1941 tills vidare.

Förordnandet är alltjämt gällande.

Beträffande prisregleringslagens innehåll må följande här nämnas. Enligt

2 § äger Kungl. Majit eller myndighet, som Kungl. Majit bestämmer, att beträffande

viss förnödenhet föreskriva anmälningsplikt rörande priser eller

temporärt förbud mot prishöjning utan tillstånd. Kungl. Majit eller myndighet,

som Kungl. Majit bestämmer, äger vidare enligt 3 § fastställa normalpriser

å förnödenheter och transporter, varjämte Kungl. Majit enligt 5 § äger

fastställa maximipris å viktigare förnödenheter ävensom å transporter. Enligt

4 § första stycket äger Kungl. Majit föreskriva, att rätt att yrkesmässigt

köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast den som är medlem

av viss sammanslutning (tvångskartellering) eller som före viss dag

yrkesmässigt köpt eller sålt förnödenheten i fråga (nyetableringsspärr).

Meddelas föreskrift örn tvångskartellering skall enligt 4 § andra stycket, där

ej särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att köpa eller sälja förnödenheten

medgivas jämväl den, som förbinder sig att ställa sig till efterrättelse

de villkor som i anledning av lagen uppställts för medlem av sammanslutningen

beträffande rätten ali köpa eller sälja förnödenheten. Före
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

skrift angående nyetableringsspärr må, enligt 4 § sista stycket, meddelas

endast då särskilda skäl därtill äro. Vidare har i 6 § upptagits ett allmänt

förbud mot prisocker. I 7 § föreskrives, att örn för förnödenhet gäller

visst pris, som enligt lagen ej må överskridas eller må överskridas endast

efter tillstånd, eller örn någon till myndighet gjort särskild utfästelse

beträffande högsta pris, till vilket förnödenhet må av honom säljas, såsom

villkor för förnödenhetens försäljning ej må — i vidare mån än som överensstämmer

med offentlig myndighets anordning — fordras att jämväl annan

förnödenhet inköpes. Vidare stadgas i 8 § rätt för myndighet, som Kungl.

Majit bestämmer, att föreskriva skyldighet för den, som yrkesmässigt köper

eller säljer viss förnödenhet eller som driver transportrörelse, att lämna vissa

uppgifter samt att förete handelsböcker och affärshandlingar; underlåter

någon att fullgöra vad honom sålunda åligger, äger länsstyrelsen förelägga

vite och i förekommande fall förordna om vitets uttagande. I 9 § upptagas

vissa ytterligare bestämmelser om uppgiftsplikt, varjämte i 10 § stadgas

rätt för länsstyrelse i vissa fall att förordna om tvångsförsäljning av maximiprissntt

förnödenhet. Enligt 11 § äger myndighet, som Kungl. Majit bestämmer,

att beträffande detaljhandel med förnödenhet meddela ordningsföreskrifter,

som må vara ägnade att motverka oskälig prisstegring eller att

ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenheten. Slutligen

hava i 12 och följande paragrafer upptagits vissa ansvarsbestämmelser m. m.

Nämnas må, att enligt 12 § sista stycket domstolen äger, efter ty skäligt finnes,

förplikta den dömde att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag

eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

Statens priskontrollnämnd har i särskilda, av lagutkast åtföljda skrivelser

den 24 oktober 1941 och den 7 februari 1942 framlagt förslag till vissa ändringar

i prisregleringslagen, vilka förslag närmare motiverats i två vid skrivelserna

fogade promemorior.

I skrivelsen den 24 oktober 1941 föreslår priskontrollnämnden, att även

andra tjänster än transporttjänster skola föras in under prisregleringslagen,

att bestämmelser införas i syfte att möjliggöra förhindrande av onödig mellanhandel,

att i en särskild paragraf införes stadgande om förbud mot överträdelse

av till myndighet gjord utfästelse angående högsta pris, samt att

den i 8 § stadgade rätten för länsstyrelse att förelägga vite överflyttas å den

myndighet, som enligt samma paragraf äger meddela föreskrift om uppgiftsskyldighet

m. m. I skrivelsen den 7 februari 1942 föreslår priskontrollnämnden

vidare, att meddelade prisföreskrifter skola i viss utsträckning äga retroaktiv

verkan, samt att bestämmelserna om ersättningsskyldighet för den,

som fälles till ansvar enligt prisregleringslagen, måtte skärpas.

Efter särskilda remisser hava utlåtanden över priskontrollnämndens skrivelser

avgivits av kommerskollegium (efter hörande av Stockholms handelskammare,

handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare), socialstyrelsen,

statens industrikommission, statens livsmedelskommission och

statens bränslekommission, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges indi!-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

11

striförbund, Sveriges hantverksorganisation, landsorganisationen i Sverige,

Sveriges köpmannaförbund, kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund

och Sveriges lantbruksförbund, dock att kooperativa förbundet inkommit

med utlåtande endast över den tidigare av priskontrollnämndens båda skrivelser.

Prisregleringslagens giltighetstid utlöper den 30 juni detta år. Då en lag- Dep(^^nU''

stiftning av förevarande slag uppenbarligen alltjämt är behövlig, bör giltighetstiden

förlängas, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.

I samband med förlängningen av prisregleringslagens giltighetstid torde

böra till behandling upptagas de av priskontrollnämnden väckta frågorna

örn ändringar i lagen. Jag kommer att i det följande upptaga de framlagda

ändringsförslagen till behandling vart för sig, dock att frågan örn ändrade

bestämmelser rörande vitesföreläggande behandlas tillsammans med frågan

om skärpning av reglerna angående ersättningsskyldighet. I samband med

sistnämnda fråga kommer jag vidare att behandla fråga om skärpning av

straffet för överträdelser av prisregleringslagen m. m., varjämte jag i samband

med frågan om åtgärder till förhindrande av onödig mellanhandel upptager

till behandling frågan huruvida maximipriset bör bibehållas som särskild

prisform.

Vid anmälan tidigare denna dag av förslag till proposition angående fortsatt

befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar

med guld har jag, i anslutning till en skrivelse från bankofullmäktige

den 21 april 1942, behandlat de problem som det ekonomiska läget synes

mig ställa för penning- och prispolitiken. Särskilt har jag därvid uppehållit

mig vid frågan örn de riktlinjer som prispolitiken för närvarande bör följa.

Jag saknar därför anledning att i detta sammanhang gå in på den statliga

priskontrollens uppgifter i rådande läge.

Tillämpning av prisregleringslagen i fråga om andra tjänster

än transporttjänster.

Prisregleringslagen gäller, såsom förut nämnts, endast i fråga örn förnödenheter

samt transporter. Priskontrollnämnden har föreslagit, att lagen

måtte göras tillämplig jämväl i fråga örn andra tjänster än transporttjänster.

Priskontrollnämnden anför härom.

Prisregleringslagen gäller beträffande förnödenheter och transporter. Begreppet

förnödenhet har icke i lagen definierats, men därunder torde icke

kunna föras tjänster såsom Utförande av ändrings-, förbättrings-, underhålls-,

rengörings- eller reparationsarbete. Det är således endast transporttjänster,

som för närvarande träffas av lagens bestämmelser.

Det förhållandet, att en icke oväsentlig grupp lämnats utanför lagens tilllämpningsområde,

har visat sig medföra allvarliga brister. Anmälningar ha

sålunda inkommit till priskontrollnämnden beträffande påstådda oskäliga

prissättningar av tjänster (andra än transporter), och oaktat ersättningarna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 337.

i flera fall synts för höga, har nämnden icke kunnat ingripa på ett effektivt

sätt för att stävja uppkommande prisstegringstendenser. Väl har nämnden

kunnat hos vederbörande begära rättelse på frivillighetens väg, men något

tvångsmedel har ej stått nämnden till buds därest vederbörande tredskats.

Nämnden har ej ens kunnat tvinga in sådana uppgifter, varom sägs i 8 §

prisregleringslagen.

En lagändring, varigenom även andra tjänster än transporter kunna bliva

föremål för prisreglering och prisövervakning, synes därför nämnden välbehövlig.

Går man till de övriga nordiska prisregleringslagarna, finner man,

att dessa medtagit, förutom förnödenheter eller varor, jämväl tjänster. De

av Prisdirektoratet i Norge den 14 december 1940 fastställda »Alminnelige

prisforskrifter» definiera det mot tjänster svarande begreppet »ytelser» med

»ytelser av alle slag som det tas vederlag for» (15 § 4). Föreskrifterna gälla

dock ej »arbeid i andres tjeneste». Den danska lagen den 30 maj 1940 »om

Priser m. v.» rör sig med begreppet »Tjeneste- og Transportydelser» och gör

likaledes undantag för »Lon- og Arbejdsforhold» (1 §). Den finska lagen den

12 juni 1941 »örn reglering av prisen» stadgar i 1 §: »Ingen må — — -— taga

eller fordra transport-, bruks-, tjänste- eller annan avgift, som med hänsyn

till omständigheterna är oskälig.» Genom användandet av begreppet »avgift»

får väl den finska lagen anses hava stadgat enahanda undantag som de norska

och danska lagarna.

I likhet med de norska, danska och finska lagarna bör ej heller vår lag

avse löneförhållande mellan arbetstagare och arbetsgivare. I det av nämnden

utarbetade lagutkastet har nämnden i ett nytt sista stycke av 2 § upptagit en

bestämmelse härom. At det i stadgandet använda begreppet »arbetstagare

torde givas sedvanlig tolkning. Därmed förstås sålunda den, som är anställd

i allmän eller enskild tjänst.

Samtidigt som begreppet »tjänst» — som i sig även innefattar transporter

— definierats, bar i det av nämnden upprättade lagförslaget även medtagits

en begreppsbestämning av »förnödenhet», i sak motsvarande den finska

lagens.

Tjänster hava i lagförslaget sidoordnats med förnödenheter i 2—5 §§, 5 a §,

6 § första stycket samt 7 och 8 §§, varjämte 11 § i tillämpliga delar föreslagits

skola gälla jämväl beträffande tillhandahållande av tjänst. Straffbestämmelserna

i 12 § hava undergått en mot nämnda ändringar svarande omredigering.

Det av priskontrollnämnden föreslagna tillägget till 2 § är av följande

lydelse:

»Med förnödenhet avses i denna lag allt slags lösöre, dock ej penningar

eller andra betalningsmedel. Med tjänst förstås i denna lag alla slag av arbetsprestationer,

dock att vad i lagen stadgas icke skall gälla beträffande

löneförhållande mellan arbetstagare och arbetsgivare.»

Priskontrollnämndens förslag om utvidgning av lagen till att gälla även

andra tjänster än transporttjänster har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i samtliga remissyttranden utom i det av handelskammaren

i Göteborg avgivna. I ett flertal yttranden har emellertid ifrågasatts en begränsning

av den omfattning, i vilken tjänster borde föras in under lagen.

Kommerskollegium har sålunda anfört.

Kollegium ställer sig tveksamt till ett lagstadgande av den generella karaktär,

som priskontrollnämnden föreslagit. Priskontrollen på ifrågavarande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

13

område synes i varje fall för närvarande böra begränsas till tjänster av

mindre komplicerad art såsom i motiveringen till nämndens förslag angivna

ändrings-, förbättrings-, underhålls-, rengörings- eller reparationsarbeten,

vartill jämväl exempelvis vissa monteringsarbeten torde vara att hänföra.

På grund av kvalitativa differenser erbjuder det stora svårigheter att finna

enhetliga normer för bedömning av prissättningen å tjänster. Då det gäller

hantverks- och liknande arbeten, torde dessa svårigheter i flertalet fall dock

vara överkomliga. Alt finna enhetliga grunder för reglering av exempelvis

läkares och advokaters arvoden synes däremot utomordentligt svårt. Kollegium

kan ej finna, att något behov av statligt ingripande på sistnämnda område

för närvarande föreligger.

I huvudsak samma synpunkter som de av kommerskollegium framlagda

hava anförts av Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Stockholms

handelskammare och Skånes handelskammare.

Livsmedelskommissionen anför i huvudsak följande.

På livsmedelskommissionens verksamhetsområde har ett visst behov av en

utvidgning av lagen visat sig föreligga i fråga om vissa slag av underhållsoch

reparationsarbeten på jordbruksmaskiner och andra arbetsredskap inom

jordbruket. Då en sådan utvidgning, som nu nämnts, därjämte torde vara

ägnad att underlätta priskontrollnämndens strävanden på andra områden,

vill livsmedelskommissionen i princip tillstyrka priskontrollnämndens förslag

i denna del. Dock synes det livsmedelskommissionen tveksamt, huruvida utvidgningen

bör erhålla sådan omfattning som priskontrollnämnden föreslagit.

Enligt det vid priskontrollnämndens skrivelse fogade författningsutkastet

skall prisregleringslagen bli tillämplig å allt tillhandahållande av tjänst, och

med tjänst skall härvid enligt särskild definition förstås alla slag av arbetsprestationer.

Undantag göres dock i förslaget för löneförhållande mellan arbetstagare

och arbetsgivare. Enligt förslaget skulle sålunda prisregleringslagen

bl. a. bli tillämplig å alla slag av ackordsarbeten, arbetsbeting och entreprenadverksamhet,

exempelvis å ett entreprenadkontrakt angående uppförande

eller reparation av en byggnad, samt å avtal om utförande på ackord eller

entreprenad av täckdikning, vägomläggningar, torrläggningar o. dyl., ävensom

å sådan verksamhet, som utövas inom de fria yrkena, exempelvis å tandläkare-

och advokatverksamhet, verkställande av utredningar, andra specialuppdrag

av olika slag etc. Det torde dock kunna starkt ifrågasättas, om en

så vittgående utvidgning — för vilken någon motivering ej heller anförts —

kan anses lämplig och örn det ej skulle vara tillräckligt att göra prisregleringslagen

tillämplig å vissa angivna slag av tjänster, i fråga örn vilka verkligt

behov av att kunna tillämpa prisregleringslagen visat sig föreligga eller

kan förväntas komma att uppstå. Då priskontrollnämndens framställning

icke innehåller några uppgifter härom, kan kommissionen emellertid icke

framlägga något positivt förslag i detta hänseende. Kommissionen anser sig

dock böra ifrågasätta, om cj lagens tillämpningsområde skulle kunna begränsas

till fabriks- eller hantverksmässiga arbetsprestationer. Undantag

synes vidare böra göras för sådana ackordsarbeten, som äro reglerade genom

kollektivavtal.

Livsmedelskommissionen har i sitt yttrande vidare hemställt att, då i ett

flertal krislagar begreppet »förnödenhet» använts utan att i lagtexten givits

någon definition därav, priskontrollnämndens förslag örn upptagande i prisregleringslagen

av en definition av begreppet i fråga måtte lämnas utan bi
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Mcij:ts proposition nr 337.

fall; eljest kunde tvekan uppstå om begreppet skulle anses hava samma innebörd

i de andra lagarna.

I det av Sveriges köpmannaförbund avgivna yttrandet anföres.

Förbundet vill ifrågasätta, om icke syftemålet med utvidgningen närmare

kunde uppnås om lagen utsträcktes till att omfatta tjänster, vilka stå i samband

med förnödenhet. Så som den föreslagna lagtexten nu är utformad,

kommer ett antagande av densamma att medföra att även tjänster utanför

vad som närmast åsyftats komma att falla under lagen.

I detta sammanhang vill förbundet fästa uppmärksamheten på att löneförhållandet

mellan arbetstagare och arbetsgivare helt lämnats utanför lagens

bestämmelser. Förbundet vill icke påyrka någon ändring häri, men kan icke

underlåta att framhålla, att ett fixerande av priset för en förnödenhet eller

för en tjänst också innebär ett fixerande av ersättningen för den arbetsprestation,

som ligger bakom tillverkningen, försäljningen eller tjänsten. För näringsidkare

och företagare kan sålunda arbetslön enligt lagen bestämmas.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig vilja tillstyrka varje effektivisering

av priskontrollen, som utan avsevärda rubbningar för näringslivet

vore ägnad att främja prisstabiliteten; det vore dock nödvändigt att

priskontrollen ej tilliimpades så strängt, att produktion av viktiga förnödenheter

överhuvud ej komme till stånd. Föreningen har vidare anfört.

För företag, som utföra reparationer, installationer och transporter, vilka

tjänster i främsta rummet torde komma att underkastas priskontroll enligt

lagförslaget, utgör arbetslönen en väsentlig del av omkostnaderna Det synes

därför ofrånkomligt, att de företag, som lämna tjänsterna, må kunna åberopa

inträffade lönestegringar såsom fullgott skäl för prishöjningar. Det synes

också bliva nödvändigt att medgiva förhöjning å priset för tjänster, som utförts

å sådan tid, att särskild övertidsersättning eller skiftersättning måst utgivas

av arbetsgivaren.

Handelskammaren i Göteborg, vilken såsom förut nämnts icke ansett sig

kunna tillstyrka förslaget, har anfört.

Handelskammaren vill ej ifrågasätta, att ej vissa olägenheter kunnat uppkomma

därigenom att tjänster med undantag av transporttjänster lämnats

utanför det av lagen reglerade området. Emellertid uppkomma säkerligen ur

kontrollsynpunkt stora svårigheter vid ett genomförande av en effektiv prisövervakning

beträffande de tjänster, som nu föreslås skola inbegripas under

prisregleringslagen. Såsom i motiven uttalats gäller det här en mängd arbetsprestationer

av synnerligen varierande slag. Vid reparationsarbeten kunna

t. ex. inom bilbranschen förekomma fall där bedömandet av prisernas skälighet

blir ytterligt vanskligt. Om en effektiv kontroll här skall införas

måste den medföra icke oväsentliga kostnader och mycket besvär för såväl

den övervakande myndigheten som den som utför arbetsprestationen.

Med hänsyn till de nu påtalade svårigheterna hade det varit önskvärt, att

i motiveringen för förslaget jämväl framlagts några konkreta exempel på

sådana fall, då priskontrollnämnden funnit oskäliga priser föreligga men ej

kunnat erhålla rättelse genom hänvändelse till vederbörande. Det område,

som genom nämndens förslag skulle bliva föremål för prisreglering, omfattar,

så vitt handelskammaren kan finna, ej blott i motiven omtalade ändrings-,

förbättrings- och reparationsarbeten o. s. v., utan ''även sådana arbetsprestationer,

som utföras utav t. ex. läkare och advokater samt revisorer.

Örn den förordade bestämmelsen närmast kommit till för att råda bot på

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

15

vissa missförhållanden inom hantverkets område, något som motivens utformning

giver anledning att förmoda, hade det enligt handelskammarens uppfattning

varit önskvärt, att bestämmelsens räckvidd kunnat begränsas till

detta område. Med det mycket vidsträckta område det föreslagna stadgandet

nu omfattar, måste, såsom förut påpekats, särskilda svårigheter uppstå vid dess

tillämpning. Handelskammaren finner de nu berörda svårigheterna utgöra

ett så allvarligt skäl emot priskontrollnämndens förslag i vad det avser prisreglering

av tjänster, att handelskammaren, som icke äger möjlighet att

överblicka de av nämnden helt allmänt åberopade missförhållandena, för

närvarande icke anser sig kunna tillstyrka en lagändring i enlighet med

nämndens förslag.

En utvidgning av priskontrollen till att avse även andra tjänster än träns- Departementsporttjänster

torde av flera skäl vara önskvärd. Det må sålunda framhållas, chefenatt

en genomförd prisövervakning beträffande varor såsom supplement kräver

en viss prisövervakning jämväl i fråga om tjänster, i det att ett pristilllägg

å varan eljest kan i åtskilliga fall uttagas i form av ökad ersättning för

ändrings- eller monteringsarbete eller annat av säljaren utfört arbete å varan.

Emellertid är det tydligt, att en priskontroll å tjänster icke skulle vara

av betydelse enbart såsom supplement till priskontrollen å varor, utan att den

ifrågasatta utvidgningen även skulle tjäna ett mera självständigt intresse.

Med hänsyn till det inflytande, som prissättningen å tjänster utövar på den

allmänna prisutvecklingen, är det av vikt att den statliga priskontrollen kan

ingripa beträffande tjänster, oavsett om de äro kombinerade med försäljning

av viss vara eller icke. Skall den statliga priskontrollen kunna fylla

sin uppgift att upprätthålla en i görligaste mån stabil prisnivå, måste kontrollen

omspänna största möjliga område.

Även om det med hänsyn till vad jag nyss anfört skulle varit önskvärt,

att den statliga priskontrollen fått avse tjänster överhuvud taget, är det emellertid

ofrånkomligt alt begränsningar göras. Sålunda bör, av skäl som jag

icke torde behöva närmare utveckla, priskontrollen icke avse arbetsgivares

och arbetstagares inbördes löneförhållanden ulan begränsas till tjänster, som

företagare utför åt annan. Vidare torde den faktiska beskaffenheten av vissa

tjänster böra föranleda, att tjänsterna icke läggas under priskontroll. Jag

syftar därvid i första hand på de s. k. fria yrkena, där enhetliga regleringar

icke kunna genomföras. Icke heller torde det låta sig göra att efter ensartade

grunder reglera prissättningen för sådana tjänster, som avse utförande av

anläggnings- eller ombyggnadsarbeten eller andra därmed jämförliga arbeten

å fast egendom. I vart fall torde försiktigheten bjuda, att priskontrollen

icke för närvarande utsträckes till sådana områden som nyss nämnts, utan

att man först avvaktar erfarenheterna av en mera begränsad priskontroll å

tjänster. Jag förordar därför, att lagen nu göres tillämplig — förutom i

fråga örn transporttjänster — endast beträffande sådana tjänster som avse

förfärdigande av förnödenhet eller utförande av ändrings-, förbättrings-, underhålls-

eller rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å förnödenhet.

Det bör emellertid framhållas, att även nied den sålunda föreslagna

inskränkningen lagen kommer att omfatta en del tjänster, där en till
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

lämpning av lagen kan erbjuda betydande svårigheter. Då fråga uppkommer

om meddelande av föreskrift enligt lagen, måste därför med hänsyn

till förhållandena inom den ifrågakomna branschen prövas, huruvida sådan

föreskrift lämpligen bör meddelas eller icke.

I anledning av vad svenska arbetsgivareföreningen anfört angående rätt

för företagare att åberopa inträffade lönestegringar såsom skäl för prisförhöjningar

får jag erinra, att prissättningen måste ske under hänsynstagande

till alla erforderliga kostnader för företagaren, varför en ökning av den faktiska

lönekostnaden i de av föreningen avsedda fallen måste medföra en

omprövning av prisföreskrifterna.

I nu gällande prisregleringslag hava transporttjänster likställts med förnödenheter

endast såvitt angår dels fastställande av normal- och maximipriser,

dels ock uppgiftsskyldighet m. m. jämlikt 8 §. Det torde emellertid

vara lämpligt att tjänster sidoordnas med förnödenheter jämväl såvitt angår

övriga bestämmelser i lagen, dock självfallet endast i den mån bestämmelserna

äro av den art att de kunna vinna tillämpning i fråga örn tjänster.

Det torde icke finnas anledning att, på sätt priskontrollnämnden föreslagit,

nu införa någon definition av det redan förut i lagen använda begreppet

»förnödenhet».

Förhindrande av onödig mellanhandel samt fråga örn bibehållande

av maximipriset som särskild prisform.

Priskontrollnämnden har, såsom inledningsvis anmärkts, föreslagit att prisregleringslagen

måtte kompletteras med vissa bestämmelser, avsedda att förhindra

onödig mellanhandel. Priskontrollnämnden anför härom.

Bland de krisföreteelser, som för närvarande särskilt påkalla uppmärksamhet,

befinner sig en spekulationsbetonad inriktning av mellanhandeln

med prisstegring som följd. Den ger sig tillkänna såväl därigenom att en

avsevärd del av den för marknaden tillgängliga kvantiteten av en förnödenhet

uppsamlas av en eller flera uppköpare i avsikt att höja marknadspriset

till en nivå, som ej står i skäligt förhållande till den verkliga tillgången på

förnödenheten, som genom den s. k. kedjehandeln. Särskilt den sistnämnda

har på sista tiden gjort sig tydligt märkbar på ett sätt, som nämnden icke

för ett halvår sedan kunde förutse. Nämnden har sålunda erhållit kännedom

om ett antal transaktioner av en art, som icke kan tjäna något samhällsekonomiskt

nyttigt syfte. Som belysande exempel må nämnas, att ett parti

importerad borsyra passerat fyra mellanhänder mellan importören och förbrukaren,

varvid importörens ursprungliga försäljningspris av 2 kronor 40

öre per kg successivt höjts upp till 3 kronor 40 öre per kg. I ett annat fall

gick ett parti harts genom ännu flera led, varigenom importörens ursprungliga

försäljningspris av 27.6 öre per kg steg till 1 krona per kg.

Nämnden har sökt komma till rätta med denna kedjehandel genom hänvändelser

till företag inom de branscher, där den främst synes florera. Nämnden

har därvid kunnat samarbeta med olika näringsorganisationer. Denna

verksamhet torde icke ha varit utan betydelse; fullt tillfredsställande resultat

har emellertid icke kunnat nås i avsaknad av medel att förebygga uppkomst

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 337.

17

av kedjehandel. I prisregleringslagen ingående bestämmelser, som skulle

kunna användas härför, äro icke alltid tillfyllest. Vid tillämpningen av 4 §:ns

bestämmelser örn organisationstvång kunna sålunda svårigheter uppstå vid

utformningen av prisöverenskommelsen med vederbörande sammanslutning.

Möjligheten att stadga nyetableringslörbud är även strängt begränsad. Bestämmelserna

i 10 § om disponerande över förnödenhet, för vilken maximipris

gäller, torde för närvarande heller icke erbjuda de möjligheter, som

.skulle vara önskvärda; något maximipris i lagens mening har hittills icke

fastställts och torde icke annat än i undantagsfall komma att tillgripas. Oklart

synes även vara, huruvida föreskrifter, ägnade att hindra kedjehandel, kunna

utfärdas med stöd av 11 §. Verksamma medel mot kedjehandel erhållas

därför teir närvarande endast i den mån handeln med ifrågavarande förnödenheter

underkastas reglering. En sådan åtgärd torde dock knappast kunna

motiveras enbart ur denna synpunkt.

De områden, inom vilka tendenser till utpräglad kedjehandel under det

senaste halvåret framför allt försports, t. ex. inom kemikaliehandeln, omfatta

ett mycket stort antal produkter, som var för sig kunna vara av ringa

betydelse. En genomförd handelsreglering synes för dessa produkter i regel

icke lämplig eller möjlig. Uppkomsten av en utbredd kedjehandel på dessa

områden kombinerad med osund och sjiekulationsbetonad prisbildning, kan

emellertid få i hög grad ogynnsamma verkningar på den allmänna prisutvecklingen

i landet. Det synes därför nämnden vara av vikt, att prisregleringslagen

kompletteras på sådant sätt, att även utan handelsreglering viss

kontroll över onödig mellanhandel ernås.

Vid utformningen av de bestämmelser, som enligt nämndens mening äro

erforderliga på ifrågavarande område, torde vägledning kunna hämtas från

motsvarande lagstiftning i detta ämne under och närmast efter föregående

världskrig samt från de övriga nordiska prisregleringslagarna. . Med förstnämnda

lagstiftning åsyftar nämnden lagen den 19 juni 1917 (nr 338) med

vissa bestämmelser mot oskäliga pris under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden och lagen den 28 februari 1921 (nr 55) med vissa bestämmelser

mot oskäliga pris, vilken senare lag från och med den 1 mars

1921 ersatte 1917 års lag och som gällde t. o. m. den 31 maj 1923. 4 § i

1917 års och 3 § i 1921 års lagar stadgade förbud mot sådan mellanhandel,

som medförde uppenbar fara för oskälig stegring av priset vid förnödenhetens

övergång till förbrukaren, och inbegrep därvid uppköp i återförsäljningssyfte

såväl ulan som i samband med kedjehandel. Som förutsättning

för straff vid överträdelse av bestämmelsen uppställdes, att köparen insett

eller bort kunna inse faran för den oskäliga prisstegringen. Säljare, som engagerat

sig i dylik mellanhandel, hemföll dänynot ej under straff.

Den norska prisregleringslagen stadgar i 3 § förbud mot »unodvendig

mellomhandel sorn virker til prisfordyring» och mot »oppkjop av varor i det

nyemed». »Unodvendig er en mellomhandel når vedkommende mellomledd

icke har vand sedvanlig i vedkommende erverv for krigen.» I paragrafen

stadgas även förbud att »selge lil personer eller selskaper som driver eller

akter å drive slik mellomhandel».

1 den danska prisregleringslagen har ministern för handel, industri och

sjöfart bemyndigats alt förbjuda bl. a. »unodvendig Mellemhandel» (1 §).

Med stöd av detta bemyndigande bar ministern den 11 juni 1940 utfärdat

en »Bekendtgorelse örn Varesalg». Kungörelsens 1 § söker bekämpa kedjebandeln.

»Mellemhandel lid över, hvad der er saalvanligt inden for den

paagaddende Blanche, (''Kajdehandel’), er förbud!, medmindre den sker uden

Avance.» Av särskilt intresse är, all myndigheterna kunna bestämma hur

många gånger omsättning av en vara får ske inom vederbörande bransch. I

fälläng till riksdagens protokoll /.9i2. I sami. Nr 337. ^

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

en av priskontrollrådet i maj 1941 utsänd »Vejledning til Prisutvalgene»

(»Prisudvalg» = lokal prismyndighet) kommenteras ifrågavarande bestämmelse.

Det upplyses där bl. a., att någon bestämmelse om antalet omsättningsled

inom viss bransch dittills ej meddelats.

Den finska prisregleringslagen stadgar förbud mot att »för försäljning eller

förmedling köpa eller annars anskaffa förnödenheter för oskäligt pris, genom

att uppträda som onödig mellanhand eller annars under sådana omständigheter,

att detta förfarande, ensamt eller delvis, är ägnat att föranleda

oskälig prisförhöjning då förnödenheterna övergå till förbrukaren eller att

höja prisnivån för nödenheten».

Enligt nämndens förmenande torde de erforderliga bestämmelserna i ifrågavarande

ämne böra utformas i nära anslutning till föreskrifterna i 4 §

i 1917 års och 3 § i 1921 års lagar; dock bör det såsom i norsk rätt jämväl

vara förbjudet att sälja till en prisfördyrande mellanhand. Nämnden har

däremot ej ansett sig böra för närvarande efter mönster från dansk rätt föreslå

en lagbestämmelse som ger möjlighet att lämna föreskrifter angående

antalet omsättningsled inom viss bransch. Den vidare utvecklingen på prisregleringens

område torde utvisa om en sådan bestämmelse blir nödvändig.

Priskontrollnämnden har inhämtat vissa upplysningar rörande verkningarna

av de i Finland gällande bestämmelserna örn förbud mot kedjehandel.

Härom anföres i en vid priskontrollnämndens skrivelse den 24 oktober 1941

i avskrift fogad promemoria från finska folkförsörjningsministeriet av den

6 oktober samma år, att ministeriet veterligen icke något mål varit före, i

vilket yrkats straff för idkande av kedjehandel, att på grund av vunna erfarenheter

de ifrågavarande bestämmelserna ansåges nödvändiga, men att uppnåendet

av ett positivt resultat i mål rörande kedjehandel av praktiska skäl

komme att ställa sig svårt.

De av priskontrollnämnden föreslagna bestämmelserna om förbud mot

kedjehandel hava i det av nämnden upprättade lagförslaget upptagits under

6 §. Bestämmelserna äro av följande lydelse:

»Ej heller må någon såsom mellanhand förvärva förnödenhet under sådana

omständigheter, att han insett eller bort kunna inse, att åtgärden, ensam

eller i förening nied dylikt förfarande av andra, medför uppenbar fara

för oskälig stegring av priset vid förnödenhetens övergång till förbrukaren.

Överlåtelse av förnödenhet till den, som driver eller ämnar driva sådan pris
fördyrande

mellanhandel, vare jämväl förbjuden.»

#

I remissyttrandena har behovet av åtgärder i syfte att förhindra

kedjehandel i allmänhet vitsordats. Likaså hava de av priskontrollnämnden

föreslagna lagbestämmelserna till förhindrande av dylik handel i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I åtskilliga av yttrandena hava emellertid

samtidigt uttalats tvivel örn lagstiftningens effektivitet.

Kommerskollegium anför sålunda.

Kollegium finner det uppenbart, att kedjehandeln ur prisbildningens synpunkt

utgör ett allvarligt ont och tillstyrker en lagstiftning gentemot densamma

i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda förslaget. Emellertid

vill kollegium, i likhet med vad handelskamrarna i Göteborg och Malmö

gjort i sina yttranden till kollegium, framhålla, att möjligheterna alt

genom lagbestämmelser hindra ifrågavarande slag av handel måste anses

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

tämligen begränsade. Erfarenheterna i vårt land från förra världskriget torde

bekräfta detta. En anledning till att det erbjuder stora svårigheter att komma

till rätta med kedjehandeln torde vara, att densamma är särskilt ägnad att

undandraga sig kontroll. En annan omständighet av viss betydelse är att

även i fall, där kedjehandel kan påvisas och klarläggas av den statliga kontrollmyndigheten,

den enskilda transaktionen ofta förblir oantastlig. Kollegium

vill i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att även andra

möjligheter för tillgodoseende av det angivna syftet måtte undersökas. Sålunda

kan erinras örn att statens handelskommission vid utfärdande av transporttillstånd

för import västerifrån, särskilt av kemikalier, ofta uppställer

villkor rörande varornas vidareförsäljning. Genom anlitande av denna utväg

torde icke önskvärd kedjehandel kunna förhindras beträffande denna import.

Motsvarande villkor torde kunna uppställas vid import från annat håll,

i den mån varorna äro underkastade importförbud. En möjlighet finnes således

att genom utvidgning av importförbudet nå åsyftat resultat på nyss

angivet sätt.

Handelskammaren i Göteborg har i denna del yttrat.

Ehuru handelskammaren till fullo inser vådan av den spekulationsbetonade

mellanhandel, som priskontrollnämnden här sökt möjligheter att förhindra,

anser sig handelskammaren icke kunna underlåta att rikta vissa invändningar

mot de bestämmelser, som nämnden i sådant syfte föreslagit. De

av nämnden åberopade exemplen avse fall inom kemikaliebranschen. Inom

denna bransch torde särskilt ofta förekomma en av krigsförhållandena orsakad

knapphet på vissa varor, vilken givetvis lämnar utrymme åt en osund

spekulation. Emellertid torde ej heller sällan förekomma, att en grossist inom

branschen överlåter varor, på vilka brist råder, till en annan grossist för att

denne skall bliva i stånd att förse sina kunder med den vara örn vilken det

är fråga. Att dylika överlåtelser kunna verka prisfördyrande är uppenbart,

men å andia sidan bör framhållas, att det i sådana fall knappast kan anses

vara tiaga om någon illojal spekulation. Ytterst ligger det i allmänhetens

intresse att samtliga^återförsäljare även under nuvarande förhållanden kunna

tillhandahålla ett sa rikligt varusortiment som möjligt. Den nu föreslagna

regeln skulle så gott som omöjliggöra försäljning av den art som här omtalats.

Med hänsyn härtill vill handelskammaren ifrågasätta, huruvida icke

den föreslagna bestämmelsen kunde givas en sådan formulering, att de nu

berörda transaktionerna icke drabbades av förbud.

Handelskammaren har med tillfredsställelse iakttagit, att priskontrollnämnden

i sitt förslag icke upptagit någon lagbestämmelse som ger möjlighet

att lämna föreskrifter angående antalet omsättningsled inom viss bransch

I motiven göres emellertid ett uttalande, som visar att priskontrollnämnden

icke står främmande för tanken på införandet av en dylik bestämmelse.

Handelskammaren anser sig därför redan nu bestämt böra avstyrka en .sådan

åtgärd. Enligt handelskammarens uppfattning skulle nämligen en begränsning

av antalet omsättningsled inom vilken bransch som helst medföra

sa olyckliga konsekvenser för den lojala handeln, att de fördelar som eventuellt

kunde vinnas genom begränsningen icke skulle uppvägas härav Enligt

handelskammarens uppfattning bör därför i fortsättningen andra utvägar

till stävjande av den illojala mellanhandel!! sökas.

Med den formulering förslagets bestämmelser mot kedjehandel erhållit

torde det bliva mycket svårt att i de praktiska fallen åstadkomma ett positivt

resultat. Särskilt torde bevisningen rörande det brottsliga uppsåtet hos

vederbörande i förekommande fall bliva svår alt prestera.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Socialstyrelsen har funnit det tacknämligt om priskontrollnämnden kunde

lyckas i sin strävan att förhindra den spekulationsbetonade kedjehandeln; de

befogenheter, som nämnden önskade erhålla för detta arbete, borde därför

lämnas även örn man kunde känna tvekan, huruvida nämnden likväl komme

att lyckas annat än i undantagsfall.

Livsmedelskommissionen har anfört, alt något behov av åtgärder av här

avsedd art hittills knappast visat sig föreligga beträffande varor, som folie

inom kommissionens verksamhetsområde. Sådana varor vore i allmänhet av

den art, att kedjehandel därmed kunde förhindras genom handelsreglering

eller genom fastställande av normalpriser eller genom en kombination av dessa

båda metoder. Kommissionen funne det likväl i och för sig önskvärt, att

statsmakterna finge möjlighet att förhindra prisfördyrande kedjehandel. Med

hänsyn särskilt till bestämmelsernas abstrakta innehåll och avsaknaden av

s. k. motivering till ledning för domstolarnas bedömande syntes icke sannolikt,

att någon domstol annat än i synnerligen flagranta fall skulle finna förutsättningarna

för en fällande dom uppfyllda. Därest man ansåge sig böra

utfärda bestämmelser mot prisfördyrande kedjehandel, vilket kommissionen

i och för sig kunde finna lämpligt, syntes det därför önskvärt, att bestämmelserna

gåves en så konkret utformning som möjligt. Viss vägledning kunde i

detta hänseende hämtas från den norska prisregleringslagen, där lagtexten direkt

syftade till att förhindra uppkomsten av »onödiga» mellanled i handeln,

varmed förstodes sådana mellanled som icke varit sedvanliga före kriget i den

bransch, varom fråga vore. Även det danska systemet, som innefattade möjlighet

att begränsa antalet mellanled, syntes kunna komma under övervägande.

Jämväl Sveriges lantbruksförbund har ansett det böra övervägas, huruvida

icke i prisregleringslagen borde, efter danskt mönster, införas bestämmelse!

angående antalet omsättningsled.

Sveriges köpmannaförbund anför i denna del.

I priskontrollnämndens promemoria framhålles, att vissa olägenheter kunna

väntas till följd av s. k. kedjehandel. Förbundet har gjort samma erfarenhet

och vill därför understryka vikten av, att bestämmelser uttardas, vilka

kunna användas för att komma till rätta med denna som regel föga onskvarda

form av handel. Den föreslagna bestämmelsen synes emellertid pa en

gång både för vid och för vag. Den lämnar med andra ord å ena sidan stora

befogenheter för den tillämpande myndigheten, som kunna riskeras komma

till användning även vid de fall av kedjehandel, vilka under varubrist kunna

vara ofrånkomliga för att en rättvis fördelning skall kunna ske av disponibla

varulager. Å andra sidan bli bevissvårigheterna enligt paragrafens utformning

synnerligen stora, även där det av omständigheterna framgår att ett ingripande

borde komma till stånd. En klar åtskillnad borde därför göras mellan foretag,

vilka tidigare salufört ifrågavarande varor, och sådana företag vilka sedan

krigsutbrottet upptagit sådan försäljning. Denna åtskillnad borde malinda

i någon form komma till uttryck i lagtexten.

Även Sveriges grossistförbund har understrukit, att kedjehandeln i vissa

fall kan vara kommersiellt berättigad. Förbundet anför härom.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

21

Särskilt inom vissa branscher, exempelvis kemikaliebranschen, lia de största

svårigheterna för priskontrollens upprätthållande berott av en kris- och

spekulationsbetonad mellanhandel. Möjligheterna att förhindra och begränsa

denna hava icke heller varit tillräckliga. Detta har bland annat medfört, att

de lojalt arbetande företagen inom respektive branscher — dessbättre utgöra

dessa det stora flertalet — irriterats av förekomsten av viss okontrollerad

prisbildning inom branschens verksamhetsområde.

Svårigheterna att komma till rätta med dessa missförhållanden hava delvis

sin orsak däri, att det ofta är svårt att avgöra, när mellanhandel varit berättigad

eller direkt krisartad och spekulationsbetonad. Beaktas bör nämligen,

att även under normala förhållanden ett visst varuutbyte inom samma led av

produktionen, respektive distributionen försiggår. Denna mellanhandel är

kommersiellt berättigad och kan icke heller undvaras i nuvarande läge. Snarare

kan sägas, all till följd av krisen en viss utveckling av denna mellanhandel

är både rimlig och nyttig. Man måste nämligen betänka, att mellanhandeln,

när den är berättigad, åsyftar en utjämning av tillgängliga varuförnödenheter

mellan olika produktions- och distributionsföretag, en utjämning,

som även nu är berättigad och som till följd av den ökade varubristen kan

kräva en viss utvidgning.

Detta motsäger icke de av priskontrollnämnden anförda synpunkterna,

som träffa den del av mellanhandel!! som är direkt skadlig och som därför

ur av priskontrollnämnden anförda synpunkter måste motarbetas. I den mån

som det av priskontrollnämnden föreslagna tillägget till prisregleringslagen

kan bidraga härtill, är detta därför förmånligt.

Priskontrollnämndens förslag till lagstiftning rörande kedjehandel har avstyrkts

i de av Sveriges industriförbund och kooperativa förbundet avgivna

yttrandena.

Industriförbundet anför till utveckling av sin ståndpunkt.

Mot de föreslagna straffbestämmelserna måste den erinran göras, att de på

grund av den ytterligt svävande brottsbeskrivningen icke på ett nöjaktigt sätt

angiva vad som är tillåtet och otillåtet och sålunda icke innefatta den vägledning

för vare sig medborgarna eller de rättstillämpande myndigheterna,

som skäligen måste krävas av en straffbestämmelse, enligt vilken t. o. m. frihetsstraff

kan ådömas. Vidare vill det förefalla, som om priskontrollnämnden

i någon mån underskattat de även av nämnden antydda möjligheter att komma

tillrätta med kedjehandeln, som prisregleringslagen, särskilt dess bestämmelser

örn s. k. organisationstvång, redan erbjuder. Enligt vad förbundet försport

har sistnämnda utväg på sistone i vissa fall anlitats med framgång.

Därtill kommer det redan etablerade, av nämnden jämväl omnämnda samarbetet

med olika näringsorganisationer i spekulationsförebyggande syfte, ett

samarbete som torde kunna örn så erfordras ytterligare utbyggas. Vad importvaror

angår — vilka nämnden i förslagets motivering särskilt uppmärksammat

— torde gällande import- och andra restriktioner i fråga örn utrikeshandeln

ofta bereda myndigheterna eller berörda näringsorganisationer tillfälle

alt föreskriva sådana villkor i fråga örn förfoganderätten över varan, att risken

för kedjehandel med densamma avsevärt minskas. Slutligen må anmärkas,

att såvitt förbundet har sig bekant motsvarande straffbestämmelser under

förra världskriget icke kommu lill användning i nämnvärd utsträckning.

Med hänsyn lill det nu anförda torde något trängande behov av straffbestämmelser

mot kedjehandel icke kunna anses f. n. föreligga, och förbundet

får därför under avstyrkande av dylika bestämmelser föreslå, all ytterligare

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Departements
chefen.

erfarenheter avvaktas rörande redan förefintliga möjligheter att bekämpa

kedjehandeln, innan nya lagstiftningsåtgärder däremot eventuellt vidtagas.

Kooperativa förbundet anför, att förbundet vid genomgång av de motiv,

som priskontrollnämnden åberopat för den föreslagna utvidgningen av lagstiftningen,

icke kunnat finna de åberopade skälen så bärande att en till sina

konsekvenser så oberäknelig bestämmelse som den ifrågavarande borde ingå

i den reviderade prisregleringslagen. Förbundet funne de av priskontrollnämnden

utarbetade bestämmelserna synnerligen betänkliga ur den lojalt arbetande

handelns och affärsverksamhetens synpunkt. Det torde vara svårt att med

de föreslagna bestämmelserna ens vid den mest omsorgsfulla och försiktiga

lagtillämpning undvika, att hinder restes för en ur samhällssynpunkt nyttig

och fullt korrekt mellanhandel. Förbundet funne sig icke kunna tillstyrka, att

en lagstiftning identisk med det utarbetade förslaget genomfördes. Förbundet

hemställde därför, att en överarbetning företoges i syfte att möjliggöra en säkrare

distinktion mellan illojal och normal mellanhandel. För den händelse en

sådan överarbetning befunnes ge ett ur skilda synpunkter acceptabelt resultat,

ville förbundet ifrågasätta huruvida icke föreskrifterna i 4 § gällande

prisregleringslag kunde undvaras.

■ I rådande läge är det av vikt, att onödig, prisfördyrande mellanhandel såvitt

möjligt förhindras. Emellertid finner jag det synnerligen tveksamt örn

den föreslagna lagstiftningen härvidlag kan medföra positivt resultat. Lagbestämmelser

med så obestämt innehåll som de föreslagna lämna icke sådan

vägledning åt allmänheten, att bestämmelserna kunna få någon egentlig

betydelse i regleringshänseende. Detta torde även bekräftas av erfarenheterna

från förra världskriget. Å andra sidan bör beaktas, att den föreslagna lagstiftningen

kan medföra vissa svårigheter för den lojalt arbetande handeln.

Såsom bl. a. Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund framhållit,

kan nämligen en mellanhandel inom samma led av distributionen i en

del fall vara kommersiellt berättigad. Den föreslagna bestämmelsen skulle

emellertid i viss mån kunna vara till hinder även för dylik fullt korrekt mellanhandel.

Vidare må understrykas den allmänna känsla av osäkerhet angående

vad som är tillåtet eller icke tillåtet, som skulle bliva följden av den

föreslagna lagstiftningen.

Med hänsyn till det anförda finner jag det önskvärt, att man anlitar andra

vägar för att komma till rätta med de av priskontrollnämnden påtalade missförhållandena.

Härvid erbjuda sig i första hand de av nämnden själv anvisade

utvägarna, nämligen dels organiserande av marknaden genom meddelande

av föreskrift enligt 4 § prisregleringslagen (tvångskartellering respektive

nyetableringsspärr) dels ock utvidgat samarbete med respektive näringsorganisationer;

att möjligheterna i sistnämnda hänseende äro betydligt större

nu än under förra världskriget är uppenbart. Ytterligare må nämnas att —

såsom bl. a. kommerskollegium framhållit — icke önskvärd mellanhandel

med importvaror i viss utsträckning torde kunna förhindras genom upp
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

23

ställande av lämpliga försäljningsbestämmelser såsom villkor för import.

Även bör framhållas, att på sätt livsmedelskommissionen anfört kedjehandel

i viss utsträckning kan förhindras genom handelsreglering eller genom

fastställande av normalpriser eller genom en kombination av nämnda metoder.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om att kemikaliehandeln, där

enligt vad priskontrollnämnden uppgivit tendenser till kedjehandel särskilt

försports, numera blivit föremål för reglering enligt bestämmelserna i 4 §

prisregleringslagen (SFS 1942: 69).

Erfarenheterna under den förflutna tiden torde likväl hava givit vid handen,

att de enligt gällande lag förefintliga möjligheterna icke under alla förhållanden

äro tillräckliga, när det gäller att hindra uppkomsten av en onödig,

prisfördyrande mellanhandel. Härvid bör särskilt uppmärksammas att

— enligt vad som uttalades under förarbetena till 1939 års prisregleringslag

— sådan sammanslutning, varom i 4 § under 1) i nu gällande lag förmäles,

i princip skall vara skyldig att till medlem antaga envar, som förbinder sig

att ställa sig till efterrättelse de av den statliga kontrollmyndigheten för sammanslutningen

meddelade föreskrifterna. Vidare bör beaktas att, likaledes

enligt vad under förarbetena uttalades, en sådan nyetableringsspärr, som

avses i 4 § under 2), icke är avsedd att upprätthållas längre än som är nödvändigt

för marknadens sanering exempelvis genom kollektiv överenskommelse

med en inom branschen bildad sammanslutning. Nyetableringsspärren

är sålunda tänkt som en preliminär åtgärd, medan den definitiva regleringen

avses skola komma till stånd genom en tvångskartellering. Med hänsyn

härtill och då de ifrågavarande sammanslutningarna skola vara av öppen

karaktär finnes för närvarande icke någon möjlighet att från rätten att

driva handel utesluta någon, som förklarar sig villig följa de för vederbörande

sammanslutning gällande föreskrifterna. Härav följer i sin tur att det knappast

är möjligt att förhindra, att antalet näringsidkare inom visst led av

omsättningen onormalt ökas genom tillkomsten av nya företag, vilka icke

äro erforderliga för varudistributionen utan tillkommit uteslutande för att

— med för den slutlige köparen prisfördyrande verkan — utnyttja situationen

i vinstsyfte.

Till belysande av det nyss sagda må anföras ett konkret exempel. Handeln

med bränntorv skedde före kriget i stor utsträckning direkt från tillverkare

till förbrukare. Genom kungörelse den 27 februari detta år (SFS

1942:90) fastställde Kungl. Maj:t normalpriser å bränntorv, gällande vid

försäljning av tillverkaren eller för hans räkning. Då fråga senare uppkom

örn statlig reglering av handeln med bränntorv, gjorde bränslekommissionen

gällande, att det vore nödvändigt att förbehålla rätten att yrkesmässigt köpa

och sälja torv åt dem som av myndighet auktoriserats att driva dylik handel.

Kommissionen motiverade sin mening med att direktförsäljningama av torv

— även inom sådana delar av landet där denna försäljningsform vore naturlig

och tidigare tillämpats — minskade i omfång, under det att den yrkesmässiga

handeln, för vilken visst högre normalpris fastställts, svällde ut i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

motsvarande grad med påföljd att förbrukarna fingo betala ett onödigt högt

pris för varan. Då mellanhandel med torv i begränsad omfattning vore både

berättigad och nödvändig samt en organisation av marknaden förty icke

kunde genomföras efter den linjen att mellanhandel helt förbjödes, borde

man enligt kommissionens mening genom ett auktorisationsförfarande slå

ut sådana nytillkomna, prisfördyrande företag, som icke fyllde någon ur

samhällelig synpunkt nyttig funktion. —- Det föreslagna auktorisationsförfarandet

blev emellertid, såsom saknande stöd i prisregleringslagen, icke

genomfört.

Det anförda framhäver betydelsen för den statliga priskontrollen av att

äga tillgång till bestämmelser, med stöd av vilka ett auktorisationsförfarande

skulle kunna genomföras. Tillskapandet av dylika bestämmelser skulle emellertid

innebära ett djupgående ingrepp i näringsfriheten. Det är därför också

klart att, därest bestämmelser av angiven innebörd meddelades, den ifrågavarande

befogenheten icke borde få tagas i anspråk i andra fall än då så vore

erforderligt för att komma till rätta med allvarliga, med krisläget sammanhängande

missförhållanden. Befogenheten att föreskriva auktorisationstvång

skulle sålunda icke få utnyttjas med mindre övriga av prisregleringslagen

anvisade utvägar framstode såsom otillräckliga. Då syftet med ett auktorisationsförfarande

skulle vara att förhindra onödig, fördyrande mellanhandel

eller annan krisföreteelse av beskaffenhet att föranleda onödig prisfördyring,

borde tydligen auktorisation principiellt ges åt alla företagare, som tidigare

varit verksamma inom branschen, samt därutöver åt sådana nytillkomna

företagare vilka med hänsyn till förhållandena inom branschen kunde anses

fylla en nyttig uppgift.

Av de skäl som i det föregående angivits och med de inskränkningar i fråga

om rätten att utnyttja den ifrågavarande befogenheten, som följa av det nyss

anförda, tillstyrker jag, att prisregleringslagen kompletteras med bestämmelser,

som giva Kungl. Majit rätt att föreskriva auktorisation såsom förutsättning

för rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet eller,

tillhandahålla tjänst av sådant slag, varå prisregleringslagen, enligt vad jag

förut anfört, avses skola vara tillämplig. Det föreslagna stadgandet torde

lämpligen kunna upptagas i samma paragraf som bestämmelserna örn tvångskartellering

och nyetableringsspärr. Såsom förutsättning för begagnande av

den föreslagna befogenheten torde böra angivas, att detta finnes erforderligt

för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel eller eljest för att undanröja

missförhållanden inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av rådande

krisförhållanden och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet

eller tjänst. Stadgandet torde i övrigt lämpligen böra innehålla, att Kungl.

Majit under nyss angivna förutsättningar äger meddela föreskrifter örn

begränsning — på annat sätt än förut i paragrafen är sagt — av rätten att

yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenhet eller tillhandahålla tjänst, varom

fråga är.

I samband med det spörsmål om utökning av regleringsformerna, som i

det föregående behandlats, torde jag jämväl få upptaga till behandling frå
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

25

gan huruvida maximipriset bör bibehållas såsom särskild prisform. Under

förarbetena till den nu gällande prisregleringslagen ifrågasattes från vissa

håll, huruvida icke en sammansmältning borde komma till stånd mellan det

gamla maximipriset och det genom den nu gällande prisregleringslagen införda

nya normalpriset. Med hänsyn till att de båda prisformerna ansåges

kunna fylla i viss mån skilda uppgifter och att anledning i vart fall saknades

att frånhända sig dé anpassningsmöjligheter, som ett bibehållande av båda

prisformerna erbjöd, bibehölls emellertid maximipriset. Erfarenheterna under

den tid, prisregleringslagen därefter varit i tillämpning, torde emellertid hava

visat, att efter tillskapandet av det nya normalprisbegreppet maximipriset

icke längre har någon funktion att fylla. Med hänsyn härtill och då man icke

bör i lagen bibehålla ett stadgande, som icke kan väntas bliva tillämpat,

tillstyrker jag att maximiprisbestämmelsen utgår ur lagen. En följd härav

blir att jämväl stadgandet i nuvarande 10 § örn rätt för länsstyrelse i vissa

fall att förordna om tvångsförsäljning av maximiprissatt vara bör utgå.

Förbud mot överträdelse av till myndighet gjord utfästelse

angående högsta pris.

I 7 § gällande prisregleringslag stadgas att, därest för förnödenhet gäller

visst pris, som enligt lagen icke må överskridas eller må överskridas endast

efter tillstånd, eller därest någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse

beträffande högsta pris, till vilket förnödenhet må av honom försäljas,

såsom villkor för förnödenhetens försäljning icke må — i vidare mån

än som överensstämmer med offentlig myndighets anordning — fordras att

jämväl annan förnödenhet inköpes. Vidare stadgas i 12 § straff ej mindre

för den, som brutit mot det i 7 § stadgade förbudet, än även för den som

handlat i strid mot sådan av honom avgiven utfästelse som i 7 § avses.

I priskontrollnåmndens skrivelse anföres angående ifrågavarande stadganden.

I 7 § prisregleringslagen omförmälas särskilda utfästelser att hålla vissa

högsta priser. De ha i paragrafen sidoordnats med normalpris och maximipris

i samband med ett stadgande, som avser att förhindra kringgående av

meddelade prisbestämmelser. I övrigt omnämnas sådana utfästelser ej i

lagens icke straffrättsliga del. överträdelse av desamma är kriminaliserad i

12 § första stycket 7).

Ifrågavarande utfästelser, som bygga på prisöverenskommelser mellan statlig

myndighet och enskilda, användas i stor utsträckning för att binda fabrikant-

och grossistpriser. I samband med en bindning av detaljistpriser genom

normalpris är en kombination med dylika utfästelser beträffande förstnämnda

priser en smidig form för prisreglering av samtliga distributionsled. Utfästelserna

lia sålunda fått en betydelse, som ställer dem i klass med normalpris

och som enligt nämndens mening icke längre motiverar den undanskymda

plats, som de fått i 7 tj. Sammankopplingen med en särskild straffbestämmelse

för den, som handlat i strid mot dylik utfästelse, torde jämväl fordra

ett särskilt stadgande rörande dessa högsta priser.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Priskontrollnämnden har i anslutning till det anförda föreslagit, att såsom

en särskild paragraf, betecknad 5 a §, måtte upptagas ett stadgande av följande

lydelse:

»Ilar någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande

högsta pris, till vilket förnödenhet må av honom försäljas eller tjänst utföras,

må sagda pris ej överskridas, med mindre myndigheten givit tillstånd

därtill.»

I ett par av remissyttrandena framföras vissa erinringar i anledning

av priskontrollnämndens ifrågavarande förslag.

Sveriges köpmannaförbund anför sålunda bland annat.

Det torde icke kunna bestridas, att utfästelserna äro en synnerligen smidig

form för prisreglering. Fråga är blott, örn icke denna form, som från början

intagit en med rätta undanskymd plats, kan tendera till en sådan användning,

att prisregleringens innebörd blir en helt annan än den från början

avsedda. Från att hava varit en enhetlig och för alla lika reglering blir den

åtminstone delvis en serie ojämnt verkande överenskommelser, där staten

som den betydligt starkare parten har stora möjligheter att framtvinga utfästelser,

vilkas innebörd och konekvenser icke alltid stå klart för den som

gör utfästelsen. När utfästelsen emellertid en gång är gjord, kan den icke

utan myndighetens tillstånd tagas tillbaka. Ett handlande i strid mot utfästelsen

medför straffansvar. Erfarenheten har redan visat att starka påtryckningar

förekommit från priskontrollnämndens sida gentemot näringsidkare

för att dessa skola acceptera av nämnden framlagda villkor.

Om utfästelseformen överhuvud skall användas för att åstadkomma prisreglering

synas betryggande garantier åtminstone böra givas både för att

utfästelsen icke avfordras vederbörande näringsidkare annat än efter beslut

inom exempelvis priskontrollnämnden in pleno och för att den, som mer

eller mindre frivilligt lämnar utfästelsen, på förhand underrättas om att en

gång given utfästelse icke utan tillstånd kan återtagas, liksom att handlande

i strid mot utfästelse medför straff. Vidare bör utfästelse icke gälla med obegränsad

giltighetstid, utan möjlighet till uppsägning bör finnas. I annat fall

komma verkningarna av denna straffrättsliga nyhet att bliva föga önskvärda.

Straffet kommer nämligen då av den, som utsättes därför, icke att

uppfattas som en följd av dennes oriktiga handlingssätt utan som ett övergrepp.

Detta kan i sin tur medföra, att straffet motverkar sitt ändamål och

även leda till en under nu rådande förhållanden särskilt betänklig uppluckring

av rättsmedvetandet.

Man kan möjligen överväga, huruvida icke straffbestämmelsen borde ersättas

med föreskrift örn vite, som kunde bestämmas av myndigheten inom

angivna gränser. Det för varje gång ifrågakommande vitet skulle, innan utfästelsen

gives, meddelas den, som uppmanas att avgiva utfästelsen.

I motiveringen för dessa utfästelsers kriminalisering anföres också, att

dylika utfästelser skola kunna användas för att binda fabrikant- och grossistpriser

i samband med en bindning av detaljistpriset genom normalpris. Förbundet

vill emellertid bestämt motsätta sig, att olika former användas för

att binda priset för en och samma vara inom olika distributionsled. Fastställes

normalpris vid försäljning från detaljist till förbrukare bör också normalpris

fastställas vid försäljning från exempelvis partihandlare till detaljist.

Sveriges industriförbund har framhållit, att prisöverenskommelser kunna

ingås mellan statlig myndighet och enskilda företag utan att företagen av
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

27

giva särskilda utfästelser att hålla vissa högsta priser. Det kunde därför

ifrågasättas om icke i lagtexten borde klargöras, att dylika rena överenskommelsepriser

icke vore av samma karaktär som utfästelseprisema, vilket

bland annat innebure att de finge överskridas utan därtill lämnat tillstånd.

Sveriges grossistförbund har framhållit, att de enskilda företagarna vid

prisöverenskommelser ofta företrädas av sina organisationer. Vid den praktiska

tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen måste därför beaktas

nödvändigheten av sådana åtgärder, att organisationernas medlemmar

bleve klart underkunniga om utfästelsernas innebörd i det enskilda fallet,

samt att även utanför organisationerna stående företag på samma sätt bundes.

I övrigt hava några erinringar mot priskontrollnämndens förslag i denna

del icke framställts.

Den av priskontrollnämnden föreslagna nya paragrafen innebär icke nå-Departements - gon saklig ändring i förhållande till nu gällande, efter mönster av 1918 års Stefen.

maximiprislag avfattade bestämmelser i ämnet. Med hänsyn till den betydelse

för priskontrollen utfästelsepriserna numera erhållit synes det emellertid

lämpligt att bestämmelserna härom, på sätt nämnden föreslagit, upptagas

i en särskild paragraf.

Sveriges köpmannaförbund har i sitt remissyttrande riktat vissa anmärkningar

mot utfästelsepriset såsom sådant. I anledning av vad förbundet anfört

vill jag framhålla, att något hinder icke torde föreligga att reglera priset

å viss vara efter olika metoder för skilda led av omsättningen. I varje

särskilt fall bör den regleringsform användas, som med hänsyn till förhållandena

är mest lämplig. Även förbundet synes medgiva, att utfästelsepriset

är den i vissa fall smidigaste formen för bindning av priserna. Jag vill vidare

understryka, att utfästelsepriset under alla förhållanden måste anses

såsom ett mindre ingrepp än åsättandet av normalpris. Ytterligare må tillläggas,

i anledning av vad förbundet anfört angående lämpligheten av att

näringsidkaren på förhand underrättas om att utfästelsen icke kan återtagas

och att överträdelse av utfästelsen är straffbelagt, att enligt 5 § tillämpningskungörelsen

till prisregleringslagen (SFS 1941: 656) i utfästelsen särskilt

skall angivas, att utfästelsen avgivits jämlikt 7 § prisregleringslagen och under

straffansvar som i nämnda lag sägs.

I anledning av vad under remissförfarandet vidare förekommit vill jag endast

erinra, att enligt gällande prisregleringslag en näringsidkare icke lärer

kunna straffas för överträdelse av utfästelsepris med mindre utfästelsen avgivits

av näringsidkaren själv.

Samma regler, som enligt 12 § näst sista stycket i 1941 års prisregleringslag

gälla i fråga örn ansvar för delaktighet i brott mot meddelade normalprisbestämmelser,

torde böra gälla även i fråga örn delaktighet i brott mot prisutfästelser.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Fråga örn retroaktiv verkan av meddelade prisföreskrifter.

Priskontrollnämnden anför beträffande det nu förevarande spörsmålet.

Vid tillämpningen av de hittills fastställda normalpriserna bär tveksamhet

försports från allmänhetens sida örn vilka avtal, som träffas av prisbestämmelserna.

Med anledning härav hava livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden

gemensamt utfärdat ett meddelande i ämnet, intaget i kommissionens

cirkulär nr 457/1941. Sedan det i meddelandet först fastslagits,

att fastställande av normalpris å viss vara innebär, att de meddelade normalprisbestämmelserna

skola iakttagas vid alla försäljningsavtal, som ingås efter

tidpunkten för bestämmelsernas ikraftträdande, heter det vidare: »Har däremot

före nämnda tidpunkt avtal ingåtts örn försäljning till visst angivet pris

av visst bestämt parti eller av viss i avtalet bestämd myckenhet av varan i

fråga, äga normalprisbestämmelserna icke tillämpning. T sådant fall, som

sist nämnts, får alltså säljaren uppbära betalning efter det i avtalet angivna

priset, även om leverans av det försålda partiet eller den försålda myckenheten

sker först efter det normalprisbestämmelserna trätt i kraft och det i

avtalet angivna priset överstiger normalpriset.»

I meddelandet behandlas av äldre avtal allenast sådana, som äro fullt bestämda

såväl med avseende å kvantitet som i fråga örn pris. Fråga uppstår

då, hur saken ställer sig beträffande sådana äldre avtal, som icke äro på dylikt

sätt fullt bestämda, utan som exempelvis avse försäljning av »hela produktionen»

av viss förnödenhet eller dylikt för leverans å tidpunkt, som inträffar

efter prisbestämmelsernas ikraftträdande. Ett lika svar för alla fall

torde icke kunna givas. Är kvantiteten helt obestämd, och kan tolkningen av

avtalet samt omständigheterna vid dess ingående icke giva tillräckliga fingervisningar

örn kvantitetens storlek, torde normalprisbestämmelserna — varmed

i det följande likställes maximiprisbestämmelser — vara tillämpliga. Är

kvantiteten däremot fullt bestämd, men har prisfrågan lämnats öppen (5 §

lagen örn köp och byte av lös egendom), lärer väl normalpriset komma att

betraktas som gällande pris. Huruvida det sist sagda gäller, därför att normalprisbestämmelserna

äga tillämpning eller emedan normalpriset får anses

såsom skäligt pris enligt nyssnämnda lagrum, torde kunna lämnas därhän.

Gränsfall kunna givetvis även förekomma, som bereda svårigheter vid lösning

av det här behandlade spörsmålet.

Fråga är nu örn det finnes tillräckliga skäl för att olikställa avtal, som ingåtts

före prisbestämmelsernas ikraftträdande och som åsyfta leverans först

därefter, och avtal, som slutits efter nämnda tidpunkt. Nämnden förmenar,

att så icke är förhållandet. Den stöder sig därvid främst på det faktum, att

det förekommit fall, där försäljning av viss förnödenhet uppenbarligen kommit

till stånd på en tidigare tidpunkt just för att söka undvika tillämpningen

av ett blivande normalpris. För att stävja tendenser i sådan riktning synes

det nämnden erforderligt att göra undantag från den ur allmänna rättsgrundsatser

härledda regeln, att ett fastställt normalpris endast äger tillämpning å

avtal, som ingås efter prisbestämmelsernas ikraftträdande, och föreskriva, att

örn avtal träffats därförut, bestämmelserna likväl skola tillämpas, därest leverans

sker först efter sistnämnda tidpunkt. Vad här sagts gäller givetvis

även örn utförande av tjänst.

Vid utformningen av en föreskrift av nyss angiven innebörd har nämnden

funnit en jämförelsebestämmelse i dansk rätt, nämligen i en kungörelse den

20 december 1940 örn maximipriser å gagnvirke av barrträd m. m. Kungörelsens

2 § lyder: »De fastsatte Maksimalpriser gadder for alle Gavntra?-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

29

effekter af Naaletrse, der leveres eller ndbringes fra Skove og Planlager m. m.

efter denne Bekendtgorelses Ikrafttrreden, uanset om der för de paagaeldende

Effekter forinden Bekendtgorelsens Ikrafttraeden maatte vaere aftalt eller betalt

liojere Priser end de nu fastsatte Maksimalpriser.»

Den danska bestämmelsen är ju mycket långtgående och bör enligt nämndens

förmenande ej helt accepteras. I den av nämnden föreslagna bestämmelsen

göres sålunda med hänsyn till bl. a. straffbestämmelsernas utformning

undantag för det fall, att betalningen — varmed avses full betalning — erlagts

före prisbestämmelsernas ikraftträdande. Enahanda bör enligt nämndens

mening förhållandet vara, örn betalningen visserligen erlagts först därefter,

men den rätteligen skolat erläggas före nämnda tidpunkt.

Nämnden förutsätter såsom uppenbart, att prisbestämmelserna icke böra

äga tillämpning, örn köparen eller den åt vilken tjänsten skall utföras genom

något sitt åtgörande föranlett, att leveransen eller tjänsten, som rätteligen

skulle hava utförts före prisbestämmelsernas ikraftträdande, ej kunnat fullgöras

i rätt tid. Vidare bör det anmärkas, att därest det är fråga örn delleveranser

eller en tjänst, som skall utföras under en längre tidsperiod, prisbestämmelserna

endast skola gälla beträffande sådan leverans eller tjänst, som

utföres efter prisbestämmelsemas ikraftträdande.

De civilrättsliga konsekvenserna av en lagstiftning efter ovannämnda riktlinjer

torde här böra något beröras. Har leveransen ännu ej utförts, och påfordrar

köparen efter prisbestämmelsernas ikraftträdande fullgörande av

avtalet men mot normalpris (maximipris) i stället för det överenskomna

högre priset, lärer säljaren äga rätt att häva avtalet i likhet med vid annan

köparemora (28 § köpelagen). Någon skadeståndsskyldighet torde för sådant

fall ej åvila köparen (30 § köpelagen). Enahanda bör förhållandet vara med

avseende å tjänst. Har däremot förnödenheten redan kommit i köparens besittning,

lärer säljaren, därest köparen påfordrar tillämpning av normalpriset

(maximipriset), icke kunna häva avtalet, såframt han ej gjort förbehåll därom

(28 g köpelagen).

Priskontrollnämnden har i anslutning till vad nämnden sålunda anfört

föreslagit, att i 3 g prisregleringslagen måtte intagas ett stadgande av följande

lydelse:

»Har avtal örn försäljning av förnödenhet eller utförande av tjänst, för

vilken normalpris fastställts, träffats innan bestämmelserna därom trätt i

kraft, skola nämnda bestämmelser ändock äga tillämpning, där i anledning

av avtalet förnödenheten avlämnas eller tjänsten utföres efter bestämmelsernas

ikraftträdande, dock att vad nu sagts icke skall gälla, där betalningen

för förnödenheten eller tjänsten erlagts eller skolat erläggas före sistnämnda

tidpunkt.»

1 remissyttrandena hava delade meningar kommit till uttryck angående

lämpligheten av de av priskontrollnämnden föreslagna bestämmelserna.

Priskontrollnämndens förslag har sålunda i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av socialstyrelsen, industri-, livsmedels- och bränslekommissionerna,

landsorganisationen i Sverige och Sveriges lantbruksförbund.

Kommerskollegium har förklarat, att kollegium icke ansåge sig kunna

i princip avstyrka förslaget, övriga hörda organisationer och sammanslutningar

hava däremot avstyrkt detsamma.

Livsmedelskommissionen motiverar sin tillstyrkan av förslaget på följande

sätt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

I likhet med priskontrollnämnden anser livsmedelskommissionen det förenat

med åtskilliga olägenheter att, såsom för närvarande är fallet, meddelade

normalprisbestämmelser icke skola äga tillämpning å andra avtal än

sådana, som ingåtts efter normalprisbestämmelsernas utfärdande. Livsmedelskommissionen

vill i detta sammanhang särskilt peka på den olikhet, som

härvidlag föreligger mellan normalpriser (vad i det följande sägs örn normalpriser

äger även tillämpning å maximipriser), å ena, samt beslagspriser, å

andra sidan. Då beslag lägges å en vara, stadgas regelmässigt, att beslaget

skall vara hävt dels i den mån vederbörande centrala kristidsmyndighet

lämnar tillstånd till försäljning av varan och denna säljes i den ordning och

på de villkor, som myndigheten bestämmer, dels i den mån den centrala

kristidsmyndigheten lämnar varans innehavare tillstånd att på annat sätt än

genom försäljning förfoga över varan och innehavaren ställer sig till efterrättelse

för sådant tillstånd meddelade villkor. Enligt dessa bestämmelser

äger den centrala kristidsmyndigheten såsom villkor för överlåtelse eller

fullgörande av leveranser föreskriva, att visst högsta pris ej må överskridas.

Av livsmedelskommissionen med stöd härav meddelade prisbestämmelser

ha ägt tillämpning även i det fall, att säljaren tidigare avtalat om leverans

av varan till högre pris än det av kristidsmyndigheten fastställda. Genom att

normalprisbestämmelserna — i motsats till beslagspriserna — icke gällt tidigare

ingångna kontrakt, har emellertid en viss osäkerhet visat sig uppstå

hos handeln rörande innebörden av meddelade prisbestämmelser. I detta

sammanhang torde böra erinras örn att departementschefen i propositionen

nr 217/1941 med förslag till prisregleringslagen anfört alt, såvitt anginge

under beslag liggande varor, erforderliga prisföreskrifter borde meddelas med

stöd av förfogandelagen och erhålla karaktären av villkor för tillstånd att

förfoga över den beslagtagna varan. Bland annat med hänsyn till nu nämnda

förhållanden har livsmedelskommissionen ansett det önskvärt, att även normalprisbestämmelser

i princip skola vara tillämpliga å alla leveranser, som

ske efter bestämmelsernas ikraftträdande, oberoende av huruvida leveransavtalet

ingåtts före eller efter sagda tidpunkt. Såsom ett ytterligare skäl för

en dylik utvidgning av normalprisbestämmelsernas tillämplighetsområde kan

framhållas, att det under nuvarande förhållanden är lätt för en säljare och

en köpare att kringgå utfärdade normalprisbestämmelser genom att uppge,

att avtal örn leverans till högre pris träffats före normalprisbestämmelsernas

utfärdande. Då regeln, att normalprishestämmelser ej skola beröra tidigare

ingångna avtal, ej kan anses hava avseende allenast å skriftliga avtal, kan

det i praktiken ofta visa sig omöjligt att inotbevisa ett dylikt påstående.

Sveriges lantbruksförbund, som enligt vad förut nämnts funnit förslaget

böra i princip godtagas, har likväl givit uttryck åt vissa betänkligheter. Förbundet

anför.

Förbundet vill icke underlåta framhålla, att införandet av lagbestämmelser

av nu föreslagen beskaffenhet, vilka medföra att äldre leveransavtal icke

få fullföljas på överenskomna villkor, ger anledning till vissa betänkligheter.

Bestämmelserna torde sålunda i åtskilliga fall kunna medföra svåra konsekvenser

för säljaren exempelvis om han genom igångsättande av en produktion

och anskaffande av produktionsförnödenheter för fullgörande av

kontrakterade leveranser redan ådragit sig väsentliga kostnader och genom

normalprisbestämmelse betages möjlighet att utfå ett av produktionskostnaderna

motiverat och förut avtalat försäljningspris. Särskild hänsyn synes

i förekommande fall böra tagas till dylika omständigheter, därest den föreslagna

lagändringen genomföres.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

31

Kommerskollegium anför för sin del.

Det är en i det svenska rättslivet av ålder vedertagen regel, att en civillagstiftning

icke skall få äga återverkande kraft. Det måste för rättssäkerheten

vara i hög grad betänkligt, i händelse genom en lagstiftning, som tillkommit

efter ett avtals slutande, ändring kan äga rum i avtalet.

Å andra sidan är det givet, att under extraordinära förhållanden sådana

som de nuvarande det kan finnas situationer, i vilka ett avsteg får göras från

eljest iakttagna rättsnormer. Kollegium är för egen del icke i tillfälle att

bedöma i vad mån erfarenheten från prisregleringslagens tillkomst har

givit vid handen, att köpmännen illojalt skulle ha satt väntade prisregleringsåtgärder

ur kraft genom att träffa förhandsuppgörelser, som icke fallit

under lagens bestämmelser. Att döma av de till kollegium avgivna yttrandena

från liandelskamrarna torde åtminstone för dessa organisationer några

sådana olägenheter icke vara kända, men kollegium tager för givet, att från

priskontrollnämndens sida åtgärder för en ändring i lagstiftningen icke skulle

ha vidtagits, därest icke praktiska olägenheter i berörda hänseende skulle

gjort sig gällande. Det är givet, att det system, som för närvarande råder,

där prisregleringen icke ingriper på äldre avtal, måste komma att verka i

hög grad irriterande för prisregleringen och hindra dess fulla effektivitet.

Från sådana parter i produktions- eller omsättningsprocessen, som ha inköpt

varor efter kontrakt, för vilka normalpriset icke gäller, kommer den

invändningen att riktas emot fastställande av ett visst normalpris, att de äro

bundna vid de köpekontrakt till högre pris, som tidigare uppgjorts, och att

därigenom hinder för dem uppstår att å andra sidan sälja efter sådant normalpris,

som eljest kunde vara skäligt.

Betänkligheterna från kollegii sida mot att ge prisregleringsbestämmelserna

en retroaktiv verkan gäller icke så mycket själva normalprisets tillämpning

på ett tidigare slutet avtal. Det måste ju betänkas, att normalpriset tillkommit

till skydd för köparen och att visserligen säljaren icke sättes i tillfälle

att utfå det pris, som han i avtalet utverkat åt sig, men att man å andra

sidan dock har anledning att räkna med att vid normalprisets bestämmande

hänsyn har tagits till de tillverkningskostnader, som säljaren har. Det finnes

därför anledning att antaga, att normalpriset i flertalet fall kan anses vara

skäligt, även där leverans skall ske på grund av äldre kontrakt.

De anförda förhållandena göra, att kollegium icke anser sig kunna i princip

avstyrka den av priskontrollnämnden begärda ordningen med normalprisets

retroaktiva verkan. Emellertid vill kollegium ifrågasätta, att man i

så måtto lindrar följderna av att normalpriset tillämpas på äldre kontrakt,

att man i dessa fall icke ådömer straff utan låter påföljden stanna vid att

säljaren får avstå ifrån det överpris över normalpriset, som han uppburit

eller betingat sig. Det måste nämligen anses för mindre tilltalande, att en

säljare, som slutit ett tidigare avtal, skulle göra sig skyldig till en straffbar

gärning, i händelse han efter normalprisets fastställande måhända i okunnighet

örn att della pris skall tillämpas även å redan avslutade kontrakt och

alltså i sådant hänseende i god tro uppbär den betalning, sorn han betingat

sig.

Ur de yttranden, i vilka förslaget avstyrkts, må följande återgivas.

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes

handelskammare hava framhållit, att en lagstiftning sådan som den föreslagna

skulle bryta den helgd, som enligt rådande rättsuppfattning borde tillkomma

redan ingångna avtal. Den föreslagna lagändringen borde därför icke

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

komma till stånd med mindre missförhållandena på området vore synnerligen

allvarliga. De av priskontrollnämnden befarade tendenserna syntes

emellertid knappast hava gjort sig gällande i sådan utsträckning, att lagändringen

kunde anses motiverad. Vidare borde framhållas den allmänna

osäkerhet, som i rådande läge präglade näringslivet och som torde ytterligare

ökas genom den tilltänkta lagstiftningen, vilket i sin tur kunde befaras medföra

en hämmande inverkan på företagsamheten. Särskilt torde uppmärksammas,

att lagändringen skulle komma att drabba ej blott sådana illojala

avtal, som förslaget avsåge att förhindra, utan även många lojala försälj - ningskontrakt. Därest ett stadgande i ämnet ansåges nödvändigt, borde övervägas

örn det icke kunde begränsas till att omfatta endast sådana avtal, som

priskontrollnämnden funne uppenbarligen hava slutits i syfte att kringgå

utfärdade normalprisbestämmelser.

I det av Sveriges industriförbund avgivna yttrandet anföres.

Förslaget innebär ett avsteg från den allmänt erkända rättsgrundsatsen,

att innehållet i ett ingånget avtal icke må rubbas genom senare beslutade

bestämmelser. Ett dylikt avsteg synes icke utan verkligt tvingande skäl böra

göras; och sådana skäl ha enligt förbundets mening icke förebragts. Till stöd

för förslaget hänvisar priskontrollnämnden till att »det förekommit fall, där

försäljning av viss förnödenhet uppenbarligen kommit till stånd på en tidigare

tidpunkt just för att söka undvika tillämpningen av blivande normalpris».

Enligt vad förbundet försport torde emellertid dylika tendenser knappast

lia visat sig i någon nämnvärd omfattning. Härtill kommer att det ofta

torde vara synnerligen vanskligt att avgöra, huruvida en försäljning verkligen

åsyftat ett kringgående av blivande normälpris eller är en fullt lojal transaktion.

Förslaget torde vidare vara uttryck för den uppfattningen, att det är rättvist

att olika försäljningsavtal rörande ett och samma varuslag, vilka tillkommit

på olika tidpunkter, underkastas samma bestämmelser i fråga örn

priset. Många sådana avtal ingås emellertid för lång tid framåt, och under

denna tid kunna givetvis de faktorer som bestämma den sålda varans pris

förändras i för säljaren gynnsam riktning. Den som sålt varan före normalprisets

ikraftträdande kan lia nödgats basera sitt försäljningspris på en kostnadsfaktor

— t. ex. ett råvarupris — som sedan sjunker och därmed gör

varan billigare att framställa än förut. Det vore orättvist att jämställa en

sådan säljare med en annan, som därför att han säljer senare kommer i

åtnjutande av den billigare produktionskostnaden. Icke heller ur köparens

synpunkt kan rättvisan anses kräva ett enhetligt pris i olika försäljningsavtal.

Den köpare, som utfäst ett högre pris än det sedermera fastställda

normalpriset, kan ju lia betingat sig ett sådant återförsäljningspris för varan

resp. en därav framställd vara, att han gör en lika stor avans som den köpare,

vilken kommer i åtnjutande av normalpriset. Effekten av de föreslagna

bestämmelserna blir då den, att den förre köparen gör en obehörig vinst på

säljarens bekostnad.

I den mån syftet med de föreslagna bestämmelserna tilläventyrs är befogat,

torde detsamma i icke obetydlig utsträckning kunna vinnas utan lagändring.

För den händelse ett avtalat pris med hänsyn till föreliggande omständigheter

— hit torde få räknas storleken av fastställt normalpris resp. maximipris

-— är uppenbart oskäligt, kan säljaren redan enligt gällande lag drabbas

av straffpåföljd. Dessutom uppges det inom vissa branscher vara ganska

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

33

vanligt, att köparen genom särskild klausul i avtalet gör förbehåll om justering

av priset, därest detta framdeles kommer att sjunka.

Under hänvisning till vad ovan anförts får förbundet avstyrka att förslagets

nu ifrågavarande bestämmelser upphöjas till lag.

Därest emellertid lagstiftning i ämnet anses erforderlig, torde den i varje

fall icke böra gå längre än att jämkning av avtalat pris medgives där omständigheterna

i det särskilda fallet därtill föranleda. I samband med eventuell

lagstiftning böra de civilrättsliga befogenheter som tillkomma säljaren

i ingångna avtal närmare klarläggas.

I vad förbundet sålunda anfört har svenska arbetsgivareföreningen instämt.

Sveriges köpmannaförbund har i sitt yttrande, i vilket Sveriges hantverksorganisation

instämt, anfört att förbundet icke hade sig bekant, att avtal

ingåtts i avsikt att undvika en väntad prisreglering. En bestämmelse sådan

som den föreslagna skulle vara ägnad att öka osäkerheten inom affärslivet

och hindra slutande av sedvanliga avtal, uppgörande av produktionsplaner

m. m. och osäkerheten skulle bliva än mera kännbar i den mån prisbestämmelserna

utsträcktes till att omfatta nya varor och branscher.

Liknande synpunkter hava framförts av Sveriges grossistförbund. Förbundet

har även uttalat, att det vore möjligt att, åtminstone i vissa fall, motverka

eventuellt förekommande tendenser att genom skenavtal undgå normalprisbestämmelser

genom att fastställa normalpriser även för den fortsatta

försäljning av varan respektive halvfabrikatet, som kunde behöva äga rum;

därigenom kunde syftet med den ifrågasatta lagändringen åtminstone delvis

och i de fnest påtagliga fallen uppnås.

Onekligen kan det vara förenat med vissa olägenheter att meddelade pris-Departement»- bestämmelser icke äga tillämpning å sådana avtal, som ingåtts före bestäm- chefenmelsernas

utfärdande. Dessa olägenheter, vilkas betydelse dock icke bör överskattas,

få vägas mot de nackdelar som äro förenade med den motsatta

principen d. v. s. att prisbestämmelserna skulle gälla även i fråga om redan

ingångna men ännu icke fullgjorda avtal. Härvid är till en början att märka

— vilket även under remissförfarandet understrukits — att en dylik retroaktiv

tillämpning av bestämmelserna skulle innebära ett avsteg från allmänt

tillämpade rättsgrundsatser. Vidare må framhållas, att den föreslagna retroaktiva

lagtillämpningen skulle drabba ej blott sådana avtal, som må hava

tillkommit i syfte att kringgå en förväntad prisreglering, utan även lojala försäljningsavtal

i den mån dessa innehölle prisbestämmelser avvikande från

de genom prisregleringen fastställda. Med hänsyn härtill synes mig priskontrollnämndens

förslag icke böra bifallas med mindre olägenheterna av det

nuvarande systemet äro starkt framträdande. Vad i ärendet förekommit synes

knappast giva belägg för alt så skulle vara fallet. Jag finner mig därför

icke kunna förorda en regel, enligt vilken meddelade prisbestämmelser principiellt

skulle äga tillbakaverkande kraft. Ej heller finner jag mig böra

biträda det i ett par remissyttranden framkomna förslaget, att meddelade

prisbestämmelser skulle äga retroaktiv verkan, då omständigheterna i det

särskilda fallet därtill föranledde. En dylik bestämmelse synes vara alltför

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 337.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

godtycklig till sina verkningar bl. a. med hänsyn till svårigheterna att avgöra

om visst avtal tillkommit i syfte alt kringgå en förväntad prisreglering

eller icke.

Till undanröjande av tvekan angående lagstiftningens innebörd i nu förevarande

avseende synes det lämpligt, att i övergångsbestämmelserna till lagen

upptages en bestämmelse att meddelad prisföreskrift eller avgiven prisutfästelse

icke äger tillämpning i fråga örn sådant dessförinnan ingånget avtal

om köp eller örn utförande av tjänst, i vilket vederlaget blivit till beloppet

bestämt.

Ändrade bestämmelser angående vitesföreläggande m. m.

I fråga om rätten att förelägga vitén stadgas i 8 § prisregleringslagen,

att — därest någon försummar att efter anfordran av vederbörande

myndighet lämna uppgifter, varom i paragrafen förmäles, eller i kontrollsyfte

förete handelsböcker och affärshandlingar —- länsstyrelsen äger

förelägga den försumlige vite samt i förekommande fall förordna om vitets

uttagande. ''

Priskontrollnämnden har föreslagit sådan ändring av de ifrågavarande bestämmelserna,

att rätten att förelägga vite överflyttades å den myndighet,

som meddelat föreskrift om uppgiftsplikt respektive om skyldighet att förete

handelsböcker och affärshandlingar. Nämnden anför härom.

Otvivelaktigt är, att det nu tillämpade systemet måste medföra tidsutdräkt,

då det gäller att av en tredskande näringsidkare införskaffa uppgifter och

handlingar. Enligt nämndens mening skulle det vara lämpligare, om rätten

att meddela vitesföreläggande läge hos den myndighet, som utfärdat föreskriften

örn uppgifts- och editionsplikten. En sådan anordning har träffats

i ett flertal författningar angående handels- och förbrukningsregleringar under

åren 1940 och 1941. Centrala kristidsmyndigheter, såsom livsmedelskommissionen,

bränslekommissionen och industrikommissionen hava genom de åsyftade

författningarna bemyndigats att meddela vitesföreläggande vid vägran

att till myndigheten insända uppgifter eller förete handlingar. Rätten att fälla

till utgivande av vite har däremot tillagts länsstyrelse.

Efter mönster av ovannämnda författningar har nämnden i 8 § andra

stycket i det av nämnden utarbetade lagutkastet upptagit en bestämmelse,

som ger den myndighet, som meddelat föreskrift enligt första stycket, rätt

att meddela vitesföreläggande. Med sagda myndighet avses — vilket väl

näppeligen kan bliva föremål för tvivelsmål — endast den myndighet, som

erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillämpa föreskrifterna i lagrummet.

Länsstyrelse skall som förut ensam kunna fälla till utgivande av förelagt

vite.

Mot den av priskontrollnämnden sålunda föreslagna författningsändringen

hava erinringar framställts endast av Skånes handelskammare, som anser

att rätten att meddela vitesförelägganden till förekommande av rättsosäkerhet

bör bibehållas hos länsstyrelserna.

Föreskrifter om ersättningsskyldighet för den, som fälles

till ansvar enligt prisregleringslagen, meddelas i 12 §

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

35

sista stycket. Enligt nämnda lagrum gäller att, då någon fälles till ansvar,

domstolen äger efter ty skäligt finnes förplikta honom att utgiva värdet av

taget eller betingat vederlag eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

Priskontrollnåmnden anför angående berörda stadgande.

I fall då fällande utslag meddelats för brott mot bestämmelserna örn normalpris

eller ockerpris har det visat sig, att domstolarna ej i något fall förpliktat

den felande att tillika gälda värdet av taget eller betingat vederlag.

Det i dagsböter utmätta straffet har ofta varit så lågt, att den felande trots

allt gjort vinst på transaktionen. Då en dylik utveckling kan medföra våda

för upprätthållandet av respekten för prisbestämmelserna, föreslår nämnden

obligatorisk ersättningsskyldighet som huvudregel. Därvid torde domstolarna

böra hava fria händer vid bestämmandet av ersättningens belopp.

Detta bör dock ej sättas lägre än det tagna överpriset. Skulle i något fall

ådömande av ersättningsskyldighet synas uppenbart obilligt, t. ex. om säljaren

levererat förnödenheten men i följd av köparens insolvens ej har någon

utsikt att få betalt av denne, skall domstolen dock kunna underlåta att utdöma

ersättning.

I enlighet med vad priskontrollnämnden sålunda anfört har i det av nämnden

upprättade lagutkastet 12 § sista stycket givits följande lydelse:

»Fälles någon till straff enligt första eller andra stycket, skall domstolen,

där särskilda skäl ej till annat föranleda, förplikta honom att helt eller delvis

utgiva värdet av taget eller betingat vederlag eller värdet av förnödenhet,

som undanhållits.»

I flertalet remissyttranden bär den föreslagna skärpningen tillstyrkts eller

lämnats utan erinran. I ett par av yttrandena har emellertid gjorts gällande,

att de föreslagna bestämmelserna vore onödigt stränga. Sålunda har

Sveriges industriförbund — i vars uttalande svenska arbetsgivareföreningen

instämt — anfört att det syntes bättre förenligt med lagens syfte att förverkandet

begränsades till att avse endast det tagna eller betingade överpriset.

Eli liknande ståndpunkt intages av Sveriges köpmannaförbund. I förbundets

yttrande — i vilket Sveriges hantverksorganisation förklarat sig instämma

— anföres sålunda.

Förbundet bar intet att erinra mot att den som fälles för brott mot prisbestämmelserna

tillika blir förpliktad att regelmässigt gälda värdet av taget

överpris. Därigenom skulle man undgå olägenheten av alt det i dagsböter

utmätta straffet stundom varit så lågt, att den felande trots åtalet gjort vinst

på transaktionen. Förbundet instämmer i att ett dylikt förhållande medför

våda för upprätthållandet av respekten för prisbestämmelserna och att det

därför är önskvärt, att rättelse sker. Att en dylik respekt upprätthålles är

icke minst av intresse för den detaljhandelskår, som förbundet representerar.

Förbundet kan emellertid icke finna, att denna nämndens motivering

skall kunna motivera att den felande skall kunna förpliktas att gälda värdet

av bela det tagna eller betingade vederlaget. Detta kan leda till konsekvenser,

som äro stötande för rättsmedvetandet. Visserligen lia domstolarna enligt

den föreslagna lagtexten möjlighet till viss särskild prövning men detta

torde icke kunna hindra för den enskilde näringsidkaren obilliga följder.

Örn exempelvis ett normalpris på en vara av högt pris överskrides med en

obetydlighet, måhända av oförstånd eller bristande kännedom, synes det

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

icke vara befogat, att den felande förutom bötesstraffet tillika kan förpliktas

att utgiva värdet av hela det tagna vederlaget. En dylik bestämmelse kan

i så fall innebära, att en ny form av straff vid sidan av den ordinarie straffmätningen

tillkommer, vilket icke kan vara rimligt.

Än mer tveksam ter sig den föreslagna bestämmelsen, örn vederlaget enbart

betingats och sålunda icke erlagts. Alt i så fall möjlighet skapas till

att hela det betingade vederlaget utdömes vid sidan av straffet synes uppenbart

obilligt. Graden och arten av den felandes överträdelse synes på vanligt

sätt i stället böra beaktas vid straffmätningen.

Livsmedelskommissionen har däremot funnit de av priskontrollnämnden

föreslagna bestämmelserna böra ändras i skärpande riktning. Kommissionen

anför härom.

Livsmedelskommissionen delar priskontrollnämndens uppfattning om önskvärdheten

av skärpning av stadgandet örn särskilda påföljder för brott mot

meddelade prisbestämmelser. Kommissionen vill emellertid ifrågasätta, huruvida

man icke härvidlag bör gå ännu något längre än som enligt promemorian

och författningsutkastet synes vara avsett. Den, som sålt vara till

överpris, torde sålunda, om bestämmelserna om påföljd skola få någon

verklig effekt, regelmässigt böra förklaras skyldig att utgiva värdet av hela

det tagna vederlaget. Livsmedelskommissionen vill i detta sammanhang

framhålla önskvärdheten av att bestämmelserna om påföljder för överträdelser

av ransonerings- och prisbestämmelserna så nära som möjligt ansluta sig

till varandra. Vad förstnämnda bestämmelser angår, har livsmedelskommissionen

i skrivelse av den 17 oktober 1941 till Kungl. Majit föreslagit att,

då någon fälles till ansvar för överträdelse av gällande ransoneringsbestämmelser,

domstolen, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skall

förklara gods eller penningar, som den tilltalade i samband med överträdelsen

mottagit, eller varuförråd, som han genom överträdelsen undanhållit eller

olovligen använt, förverkade eller, om egendom som sålunda skolat förklaras

förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta den dömde att utgiva dess värde.

I analogi härmed bör enligt livsmedelskommissionens uppfattning bestämmelserna

om påföljd i prisregleringslagen erhålla ungefärligen den formuleringen,

att domstolen, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

skall förplikta den dömde att utgiva värdet av taget eller betingat vederlag

eller värdet av förnödenhet, som undanhållits.

Landsorganisationen i Sverige har funnit den föreslagna undantagsbestämmelsen

med avseende å de fall, då »särskilda skäl» föreligga, alltför allmänt

och obestämt formulerad.

Livsmedelskommissionen har vidare uttalat sig angående vissa ändringar

av prisregleringslagens bestämmelser om

straff och åtalsrätt. Kommissionen har sålunda ifrågasatt, om ej

en avsevärd skärpning borde vidtagas av lagens straffbestämmelser. Vidare

har kommissionen anfört.

Vad angår straffbestämmelserna vill livsmedelskommissionen i övrigt påpeka,

alt, i likhet med vad som skett i kungörelsen den 5 december 1941 angående

straff i vissa fall för olovligt förvärv av ransonerad vara, med förvärv

i återförsäljningssyfte torde böra jämställas förvärv, som sker i syfte

att använda den förvärvade varan för yrkesmässig tillverkning eller beredning

av varor till avsalu.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

37

I 15 § första stycket prisregleringslagen stadgas att åtal för sådant brott,

varom i 12 § samma lag sägs, i regel får ske endast efter anmälan eller medgivande

från myndighet, som Konungen bestämmer. Undantag från denna

regel har gjorts endast för överträdelser av bestämmelser örn maximipris, vilka

överträdelser ligga under allmänt åtal. Enligt 8 § kungörelsen den 19

juni 1941 (nr 656) med närmare bestämmelser angående tillämpning av prisregleringslagen

ankommer det, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar,

på priskontrollnämnden att pröva, huruvida åtal bör ske för brott, som

i 15 § första stycket prisregleringslagen avses, ävensom att i förekommande

fall anmäla den felande till åtal eller lämna medgivande till åtals anställande.

Priskontrollnämnden har dock att vid behandling av dylikt ärende

samråda med den centrala kristidsmyndighet, som har att handlägga frågor

rörande landets försörjning med den ifrågakomna varan.

Enligt kommissionens uppfattning innebär nu angivna förfarande, då fråga

är om överträdelse av normalprisbestämmelser, på det hela taget en onödig

omgång. I de allra flesta fall torde det nämligen här vara fråga örn klara

överträdelser. Kommissionen vill därför ifrågasätta om ej, för att förenkla

och påskynda förfarandet vid beivrandet av överträdelser av normalprisbestämmelserna,

dylika överträdelser böra läggas under allmänt åtal.

Förslaget om överflyttande av rätten att förelägga vite från länsstyrelserna Departementitill

den eller de myndigheter, som enligt Kungl. Maj:ts bestämmande äga chefenmeddela

föreskrifter jämlikt 8 §, har icke blivit föremål för erinringar under

remissförfarandet i vidare mån än att Skånes handelskammare uttalat sig för

bibehållande av den nu gällande ordningen. Då den föreslagna överflyttningen

torde medföra vissa praktiska fördelar, tillstyrker jag ändringsförslaget.

Priskontrollnämnden har föreslagit sådan ändring av gällande regler angående

ersättningsskyldighet vid överträdelser av prisregleringslagen, att domstol

skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, förplikta den dömde att

helt eller delvis utgiva värdet av taget eller betingat vederlag eller värdet av

förnödenhet, som undanhållits. Förslaget har i flertalet remissyttranden tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Livsmedelskommissionen har emellertid för

sin del ansett, att förverkandepåföljden alltid borde avse hela vederlaget, dock

att ej heller enligt kommissionens förslag påföljden skulle tillämpas i den

mån särskilda skäl talade däremot. För egen del är jag närmast böjd för att

instämma i livsmedelskommissionens uttalande att, därest förverkandepåföljden

skall få någon verklig effekt, påföljden bör avse hela vederlaget; det

synes mig nämligen uppenbart att de allmänpreventiva verkningarna av en

förverkandebestämmelse, som i praktiken kunde komma att innebära att regelmässigt

endast överpriset indroges till kronan, icke kunna bliva särskilt

betydande. Därtill kommer att, örn livsmedelskommissionens förslag godtages,

en i och lör sig önskvärd överensstämmelse vinnes med de förverkanderegler,

som gälla med avseende å olaglig överlåtelse av ransonerad vara. Enligt 2 §

kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1032) angående särskilda påföljder

vid olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor m. m„ sådant nämnda författningsrum

lyder enligt kungörelse den 19 juli 1941 (SFS 1941:671), skall

nämligen domstolen, där ej särskilda förhållanden lill annat föranleda, tillika

förplikta den för ransoncringsbrolt dömde att utgiva ersättning för (hela)

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

värdet av vad som olovligen överlåtits. Med hänsyn till det nu anförda tillstyrker

jag, att i prisregleringslagen upptages bestämmelse örn att domstolen

skall, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förplikta den dömde

att till kronan utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av

förnödenhet, som undanhållits. Vid bedömande av om sådana särskilda förhållanden

föreligga, som böra föranleda att påföljden icke ådömes, torde

domstolen äga att taga hänsyn till ej blott de omständigheter, under vilka

brottet begåtts, utan även storleken av det belopp som vid tillämpning av

förverkandepåföljden skulle utdömas; skulle detta belopp vara så stort, att

påföljden skulle te sig orimligt sträng i förhållande till vad den brottslige låtit

komma sig till last, torde domstolen sålunda vara oförhindrad att underlåta

att ådöma påföljden.

Prisregleringslagens straffskala inrymmer för närvarande dagsböter samt,

vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse intill denna straffarts

normala maximum, två år. Livsmedelskommissionen har i sitt remissyttrande

ifrågasatt örn ej en avsevärd skärpning av straffbestämmelserna borde vidtagas.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om den skärpning av straffen

för överträdelser av ransoneringsförfattningarna, som föreslagits i proposition

nr 172 till innevarande riksdag; enligt nämnda förslag skall överträdelse

av ransoneringsförfattning, om brottet med hänsyn till omständigheterna är

att anse såsom grovt, bestraffas med fängelse eller straffarbete i högst två år.

Då jämväl brott mot prisregleringslagen kunna vara av grov beskaffenhet

och utgöra en allvarlig fara för upprätthållandet av statsmakternas prispolitik,

torde prisregleringslagens straffskala lämpligen böra ändras till överensstämmelse

med vad som sålunda föreslagits skola gälla med avseende

å ransoneringsbrotten. Såsom exempel på omständigheter, som i allmänhet

låta brottet framstå såsom grovt, torde böra upptagas, att gärningen avsett

förnödenhet av betydande myckenhet eller tjänster i större omfattning.

Det torde böra framhållas att, därest brottet visserligen avsett förnödenhet av

betydande myckenhet men priset likväl överskridits med endast ett obetydligt

belopp, domstolen har full frihet att tillämpa den lägre straffskalan. Därest

den av mig nu förordade strängare straffskalan införes för grövre fall av

överträdelser, torde skalan för övriga fall —- i likhet med vad som gäller beträffande

överträdelser av ransoneringsförfattningarna —- lämpligen kunna

inrymma dagsböter samt fängelse i högst sex månader.

I likhet med vad som gäller i fråga örn ransoneringsbrotten (SFS 1941: 902)

torde jämväl i fråga om brott mot prisregleringslagen böra gälla, att med

förvärv i återförsäljningssyfte jämställes sådant förvärv, som sker i syfte att

använda förnödenheten för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor

till avsalu.

Livsmedelskommissionen har slutligen ifrågasatt om icke överträdelser av

meddelade normalprisbestämmelser borde ligga under allmänt åtal. Tillräckliga

skäl torde emellertid icke föreligga att frångå den hittills tillämpade

principen örn rätt och skyldighet för det priskontrollerande organet att pröva,

huruvida i förekommande fall åtal skall anställas eller icke.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

39

Enligt 11 § gällande prisregleringslag äger myndighet, som Kungl. Majit

bestämmer, beträffande detaljhandel meddela särskilda bestämmelser angående,

bland annat, skyldighet för handlande att i eller vid försäljningslokalen

hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet. Då stadgandet

bör gälla även i fråga om sådan handlande, som bedriver sin försäljning

annorledes än i butik, torde orden »i eller vid försäljningslokalen» böra utbytas

mot orden »å försäljningsstället».

Hemställan.

De av mig i det föregående föreslagna ändringarna och tilläggen till prisregleringslagen

äro av den omfattningen, att helt ny lag i ämnet synes böra

utfärdas. Den nya lagen bör träda i kraft den 1 juli 1942, då giltighetstiden

för den nu gällande lagen utlöper. Den nya lagen bör, såsom jag redan inledningsvis

anmärkt, för närvarande givas giltighet endast till och med den 30

juni 1943.

I enlighet med de synpunkter jag i det föregående framlagt har utarbetats

förslag till prisreglering slag.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det

upprättade förslaget, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan .

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Bilaga.

Förslag

till

Prisregleringslag.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §■

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är

samlad, förordna, att vad i 2—10 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må

förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar.

Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar

från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid

upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

Om prisreglering.

2 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att

den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare åt annan

utför tjänst, bestående i förfärdigande av viss förnödenhet eller verkställande

av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete eller annat

därmed jämförligt arbete å viss förnödenhet eller verkställande av transport,

1) skall vara skyldig att ofördröjligen anmäla det pris, som av honom tilllämpas

för förnödenheten eller tjänsten den dag föreskrift om sådan anmälningsskyldighet

meddelas;

2) skall vara skyldig att, varje gång höjning av priset vidtages, ofördröjligen

anmäla prishöjningen;

3) icke må utan tillstånd höja priset förrän en vecka förflutit från det

han inkommit med anmälan örn den tillärnade prishöjningen och skälen

därtill.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

41

Har anmälan om tillärnad prishöjning inkommit i fall som i första stycket

under 3) avses må, då särskilda skäl därtill äro, myndighet som Konungen

bestämmer utsträcka den tid, under vilken säljaren eller företagaren icke

må utan tillstånd höja priset, till högst en månad från det anmälan inkom.

Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma dels till

vilken myndighet anmälan enligt nämnda stycke skall göras, dels ock på

vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd varom i första stycket

under 3) förmäles.

3 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst

pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig försäljning

av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av tjänst som i 2 § avses.

Normalpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller företagaren

erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt normalpriset äger bestämma på

vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

4 §•

Har någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande

högsta pris, till vilket viss förnödenhet må av honom försäljas eller tjänst

som i 2 § avses utföras, må priset icke överskridas med mindre myndigheten

givit tillstånd därtill.

5 §.

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss

förnödenhet eller såsom företagare åt annan utföra tjänst av i 2 § angivet

slag skall tillkomma endast

1) den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet

eller såsom företagare åt annan utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift, som i första stycket under l) avses, skall, där ej särskilda

förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja

förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som förbinder sig

att ställa sig till efterrättelse de villkor som i anledning av denna lag uppställts

för medlem av sammanslutningen beträffande rätten att köpa eller

sälja förnödenheten eller utföra tjänsten. Föreskrift, som i första stycket

under 2) avses, må meddelas endast då särskilda skäl därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel

med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden

inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga

förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet

eller å tjänst av sådant slag, som i 2 § angives, äger Konungen meddela

föreskrift örn begränsning på annat sätt än förut i denna paragraf är

sagt av rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten eller såsom

företagare åt annan utföra tjänsten.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

6 §.

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet eller utförande av tjänst, som

1 2 § avses, taga eller träffa avtal om vederlag, som han insett eller bort kunna

inse vara med hänsyn till föreliggande omständigheter uppenbart oskäligt.

Ej heller må någon utbjuda förnödenheten till avyttring mot vederlag, som

i första stycket sägs, eller erbjuda sig att utföra tjänsten mot sådant vederlag.

7 §•

Gäller för förnödenhet eller tjänst visst pris, som enligt denna lag ej må

överskridas eller må överskridas endast efter tillstånd, må ej, i vidare mån än

som överensstämmer med offentlig myndighets anordning, såsom villkor för

förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande fordras, att jämväl annan

förnödenhet inköpes eller annan tjänst tages i anspråk.

Om uppgiftsskyldighet.

8 §•

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,

som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller såsom företagare

åt annan utför tjänst av i 2 § angivet slag, att på anfordran av den myndighet,

som meddelat föreskriften, eller annan myndighet, som därvid bestämts,

1) lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av den tillämpade

prissättningens skälighet eller för bedömning av den allmänna prisutvecklingen;
2)

för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser förete handelsböcker

och affärshandlingar för myndigheten.

Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom

i följd därav åligger, äger myndighet som meddelat föreskriften förelägga

honom vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna örn uttagande

av sådant vite.

9 §•

Det åligger envar att, vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

eller annan myndighet som Konungen bestämmer, lämna uppgift, huruvida

och i vilken myckenhet han innehar viss förnödenhet av vikt för befolkningen

eller produktionen.

Vägrar någon att lämna begärd uppgift eller finnes skälig anledning misstänka,

att han söker vilseleda myndighet i fråga om sitt innehav av förnödenheten,

må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägenhet,

varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och

affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående undersökning

eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning må

äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående husrannsakan

äga tillämpning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 337.

43

Särskilda bestämmelser.

10 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande detaljhandel meddela

särskilda bestämmelser angående skyldighet för handlande att å försäljningsstället

hava anslag med prisuppgifter av viss beskaffenhet samt

angående skyldighet att sälja visst slags förnödenhet efter vikt eller efter

mått, så ock annan dylik bestämmelse, som må vara ägnad att motverka

oskälig prisstegring eller att ordna tillförsel, saluhållande eller förbrukning

av förnödenhet.

Vad i första stycket är stadgat beträffande detaljhandel skall i tillämpliga

delar gälla även i fråga om utförande av tjänst som i 2 § avses.

Ansvarsbestämmelser m. m.

11 §•

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet med

hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt, med fängelse eller straffarbete

i högst två år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits

jämlikt 2 § första stycket 1) eller 2), eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten

lämnat medvetet oriktig uppgift eller som, med vetskap om att

beträffande förnödenhet eller tjänst meddelats föreskrift enligt 2 § första stycket

3) eller beslut enligt 2 § andra stycket, i strid mot föreskriften eller beslutet

försålt eller saluhållit förnödenheten till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte

för densamma betalat eller förklarat sig villig att betala sådant

pris eller för utförande av tjänsten uppburit eller krävt förhöjt pris;

2) den som, med vetskap örn att normalpris gäller å viss förnödenhet eller

å tjänst som i 2 § avses, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten

för högre pris eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat eller förklarat

sig villig att betala högre pris eller för utförande av tjänsten uppburit eller

krävt högre belopp;

3) den som, efter avgivande av sådan utfästelse beträffande förnödenhet

eller tjänst som i 4 § sägs, utan tillstånd'' försålt eller saluhållit förnödenheten

för högre pris än det utfästa eller för utförande av tjänsten uppburit eller

krävt sådant pris eller som, med vetskap örn utfästelsen, i återförsäljningssyfte

för förnödenheten betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris

än det utfästa;

4) den som med vetskap om föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angående

rätten ali yrkesmässigt köpa viss förnödenhet, eller örn villkor, som i anledning

av denna lag uppställts för rätten att köpa förnödenheten, köpt eller

förklarat sig villig att köpa förnödenheten i strid mot föreskriften eller villkoret;
5)

den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angå
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

ende rätten att yrkesmässigt sälja viss förnödenhet eller såsom företagare

åt annan utföra tjänst av i 2 § angivet slag, eller om villkor, som i anledning

av denna lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten eller utföra tjänsten,

försålt eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte köpt eller förklarat sig

villig att köpa förnödenheten eller utfört eller erbjudit sig att utföra tjänsten

i strid mot föreskriften eller villkoret;

6) den som brutit mot bestämmelserna i 6 §;

7) den som brutit mot det i 7 § stadgade förbudet;

8) den som vid lämnande av uppgift, som i 8 eller 9 § avses, eller i samband''

med undersökning eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf,

sökt vilseleda myndighet.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen

avsett förnödenhet av betydande myckenhet eller tjänster i större

omfattning.

Lika med den, som försålt eller saluhållit förnödenhet till för högt pris

eller som för utförande av tjänst uppburit eller krävt för högt belopp eller

som för köp av förnödenhet betalat eller förklarat sig villig att betala för

högt pris, skall anses den, som för förnödenheten eller tjänsten uppburit,

krävt, betalat eller förklarat sig villig att betala i annat än penningar utgående

vederlag till värde uppenbarligen överstigande det tillåtna priset.

Lika med förvärv i återförsäljningssyfte skall anses förvärv i syfte att använda

förnödenheten för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor

till avsalu.

Ej må köpare i andra fall än förut angivits dömas för delaktighet i av

säljare begånget brott som i första stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,

där ej köparen med sådan vetskap, varom i nämnda lagrum är sagt, uppsåtligen

förlett säljaren till brottet. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning beträffande den, som erlagt eller förbundit sig att

erlägga betalning för tjänst som i första stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,

så ock i fråga örn säljares delaktighet i sådant av köpare begånget brott

som i första stycket under 4) avses.

Fälles någon till straff enligt första eller tredje stycket skall domstolen,

där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förplikta honom att utgiva

värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet, som

undanhållits.

12 §.

Åsidosätter någon bestämmelse, som meddelats jämlikt 10 §, straffes med

böter från och med två till och med trehundra kronor.

13 §.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna lag inhämtats genom anmälan

eller uppgift eller vid granskning av handelsböcker eller affärshandlingar

eller vid undersökning, som i 9 § sägs, må ej yppas i vidare mån än

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

45

som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda ändamål.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

14 §.

Brott, varom i 11 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan

eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott, varom i 13 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angivelse

av målsäganden.

15 §.

Åtal för brott, varom i 11 § sägs, väckes vid den rätt där den tilltalade

skall svara i tvistemål i allmänhet.

Åtal för förseelse, som avses i 12 §, anhängiggöres vid polisdomstol, där

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes,

vid allmän domstol.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, ävensom vad någon förpliktas

utgiva enligt 11 § sista stycket tillfalla kronan.

17 §.

över myndighets beslut jämlikt 3 § första stycket må, där Konungen så

. förordnat, klagan icke föras.

Beslut, som myndighet i annat fall än i första stycket avses meddelat jämlikt

3 §, så ock myndighets beslut jämlikt 2 §, 8 § första stycket eller 10 §

skall utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda

kan varda förordnat.

18 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tilllämpning

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942 samt gäller till och med den 30

juni 1943.

Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.

Föreskrift eller beslut jämlikt 2, 3, 5, 8, 9 eller 10 § eller utfästelse jämlikt

4 § skall ej gälla längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

Föreskrift jämlikt 3 § eller utfästelse jämlikt 4 § eller sådant villkor beträffande

högsta pris, som i anledning av denna lag uppställts i samband med

meddelande av föreskrift enligt 5 §, skall icke äga tillämpning i fråga om

avtal om köp eller utförande av tjänst, som slutils innan föreskriften trädde

i kraft eller utfästelsen eller villkoret blev gällande, såvida i avtalet vederlaget

blivit till beloppet bestämt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

I 13 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande

överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om

annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas

giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i

övrigt upphört att gälla.

Föreskrift eller beslut, som meddelats jämlikt 2, 3, 4, 8, 9 eller 11 § prisregleringslagen

den 13 juni 1941, eller utfästelse, varom i 7 § samma lag

förmärs, skall gälla såsom om föreskriften eller beslutet meddelats eller utfästelsen

avgivits jämlikt motsvarande stadgande i denna lag.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 337.

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 maj

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 20 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 8 maj 1942,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

prisregleringslag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

t. f. chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Rolf

Dahlgren.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Stadgandet i 7 § har avseende dels å pris, som enligt bestämmelserna i

2—4 §§ ej må överskridas utan tillstånd av myndighet, dels ock å pris, som

på grund av föreskrift, varom förmäles i 5 §, antingen icke alls får överskridas

eller ock må överskridas blott efter därtill av myndighet lämnat tillstånd.

Då det torde vara uppenbart att med stadgandet åsyftas det pris å förnödenhet

eller tjänst, som vid tiden för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande

ej får överskridas, är den omständigheten huruvida myndighet må

kunna lämna tillstånd till prisets överskridande eller icke utan betydelse i

detta sammanhang. Lagrådet hemställer därför, att vad stadgandet härom

innehåller får utgå och att paragrafen måtte erhålla den avfattning att, om

enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke får överskridas,

må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig myndighets anordning,

såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller tjänstens utförande

fordras, att jämväl annan förnödenhet inköpes eller annan tjänst tages i

anspråk.

Enligt förslagets 11 § bestraffas brott som där omförmäles med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader eller, örn brottet med hänsyn till omständigheterna

är att anse såsom grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år;

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kunni. Maj.ts proposition nr 337.

och skall vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt beaktas, om

gärningen avsett förnödenhet av betydande myckenhet eller tjänster i större

omfattning. Sistnämnda bestämmelse torde framför allt åsyfta sådana fall då

gärningen består i att någon säljer eller saluhåller förnödenhet till högre

pris än lagen medgiver eller för utförande av tjänst uppbär eller kräver högre

vederlag än tillåtet. Det väsentligen straffvärda momentet i dylik gärning är

gärningsmannens syfte att förskaffa sig otillbörlig vinst. Av enahanda betydelse

som den sålda eller saluhållna förnödenhetens myckenhet eller tjänsternas

omfattning får därför vid bedömande av brottets svårhetsgrad anses vara

prisets eller vederlagets storlek i förhållande till det tillåtna. Sålunda kan

försäljning av en mindre mängd av en förnödenhet till pris, som i hög grad

överskrider det tillåtna, vara lika straffvärd som försäljning av en större

myckenhet till ett i mindre mån förhöjt pris. För att ett brott av ifrågavarande

beskaffenhet skall kunna betraktas såsom grovt torde dock städse fordras

att den vinst gärningsmannen velat otillbörligen förskaffa sig är av betydenhet.

Lagrådet hemställer därför, att åt andra stycket i förevarande paragraf

gives den lydelsen att vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande

storlek.

Sista stycket i 11 § innehåller bestämmelse att, om någon fälles till straff

enligt första eller tredje stycket, domstolen skall, där ej särskilda förhållanden

till annat föranleda, förplikta honom att utgiva värdet av taget eller avtalat

vederlag eller värdet av förnödenhet som undanhållits. Enligt förslaget skulle

domstolen alltså icke hava möjlighet att förplikta gärningsmannen att utgiva

allenast en del av vederlaget. Fall kunna dock tänkas, där väl de särskilda

förhållandena icke äro av den art, att de motivera påföljdens bortfallande i

dess helhet, men dess bibehållande i full utsträckning skulle te sig opåkallat

strängt. Det kan under sådana omständigheter befaras att domstolarna alltför

ofta skulle visa sig benägna att anse undantagsfallet föreligga. Förhållandena

på detta område äro ej fullt analoga med dem då fråga är om överlåtelse av

ransonerad vara. Där är som regel överlåtelsen i dess helhet olaglig. Här åter

är överlåtelsen i och för sig laglig; straffbar blir den endast i den mån priset

överskrider det tillåtna. Lagrådet förordar, att ifrågavarande stycke av 11 §

erhåller den innebörden att, örn någon fälles till straff jämlikt första eller

tredje stycket, domstolen tillika skall förplikta honom att utgiva värdet av

taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet som undanhållits,

men att, i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda, nedsättning må

ske av det värde som skall utgivas.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj:ts proposition nr 337.

49

■ralö/nr.b'' eui v

JlB .flOStUjMi.vf '':

,y«!t)bx5 noi> vi:

iilian''

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 29 maj

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 26 maj 1942

avgivna utlåtande över det den 8 maj 1942 till lagrådet remitterade förslaget

till prisreglering slag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

I enlighet med vad lagrådet hemställt torde 7 § böra erhålla en något

ändrad avfattning. På av lagrådet anförda skäl torde vidare i 11 § andra

stycket — i stället för de i det remitterade förslaget angivna exemplen på

omständigheter, som i allmänhet låta brottet framstå såsom grovt — såsom

sådant exempel böra upptagas att gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig

vinst av betydande storlek. Även sista stycket i 11 § torde böra ändras

på sätt lagrådet förordat. Slutligen torde vissa redaktionella jämkningar böra

göras i lagförslaget.

Enligt 1 § äger Kungl. Maj-.t under tid, då riksdagen är samlad, endast med

riksdagens samtycke meddela i paragrafen avsett förordnande. Riksdagens

samtycke till sådant förordnande torde böra inhämtas samtidigt med att lagförslaget

förelägges riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag

dels att det i enlighet med vad förut anförts ändrade lagförslaget

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen samtycka

till att Kungl. Maj:t efter utfärdande av lag i ämnet meddelar

sådant förordnande, som avses i 1 §, att gälla tills vidare.

Bihang tilt riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 337.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 337.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Renlund.

t

lif

fri

427914. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:391 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om viss panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga bes s. 11 i texten
  2. 1LU 1942:56 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till prisregleringslag, m. m. dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten