Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skgldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m
10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:354, Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skgldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m
Dokumentets text
Kungl. Majlis proposition nr 354.
1
Nr 354.
Kungl. Majits proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skgldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms slott
den 29 maj 1952.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagdå utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
maj 1952.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:
1 skrivelse den 21 april 1942 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att
riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1942 till och med den
30 juni 1943 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret
ha, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.
I en .särskild till nämnda framställning anknuten skrivelse lia bankofullmäktige
vidare behandlat frågan örn riktlinjerna för den statliga
penningpolitiken. Härvid erinra fullmäktige till en början
örn sin skrivelse den 21 november 1941, vari framhölls, att kreditmarknaBihang
till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 354.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
dens utveckling under de närmast föregående månaderna hade visat hän på
vissa risker i dåvarande situation. Efter att lia konstaterat, att en del av de
åtgärder, vilka då föreslogos i syfte att uppsuga de överskottsmedel som
funnos på penningmarknaden och motverka tillförseln till marknaden av
ytterligare medel, numera genomförts eller vore föremål för utredning, anföra
fullmäktige:
Läget på penning- och kreditmarknaden har under de senaste månaderna
trots betalningarna på försvarslånet icke undergått någon mera avsevärd
förändring; utvecklingstendenserna äro i stort sett desamma som när fullmäktige
i nyssnämnda skrivelse angåvo sin ståndpunkt. På varumarknaden
har ytterligare prisstegringar av i vissa fall avsevärd omfattning inträffat.
I den mån dessa varit av säsongmässig natur, vilket i viss utsträckning
torde ha varit fallet, är det angeläget alt en av ändrade säsongförhållanden
betingad sänkning får göra sig gällande. Den inriktning av den allmänna
ekonomiska politiken, som fullmäktige i skrivelsen förordade, torde fortfarande
böra bibehållas, och strävandena att bekämpa prisstegringstendenserna
med all kraft fullföljas.
Fullmäktige upptaga därefter till behandling frågan örn den allmänna
pris- och lönepolitiken. Fullmäktige ville ånyo betona angelägenheten
av att en restriktiv pris- och lönepolitik fördes. Särskilt borde de i
fullmäktiges yttrande den 11 april 1942 om. skatteberedningens förslag till
krigskonjunkturskalt för år 1942 framförda betänkligheterna ur penningpolitiska
synpunkter mot kompensationsförfarandets utsträckning till nya områden
beaktas. Fullmäktige, som vore väl medvetna om de svårigheter, som
mötte på ifrågavarande område, ville understryka, att en fortskridande prisstegring
i rådande försörjningsläge blir en oundviklig följd örn ytterligare
anspråk från producenter eller konsumenter på dyrtidskompensation tillmötesgås.
Mot bakgrunden av de erfarenheter, som vunnits under de senaste måna
derna, ha fullmäktige funnit anledning att särskilt uppmärksamma vikten
av effektiva åtgärder för att främja det enskilda sparandet. Beträffande
motiven för ett ökat sparande anföra tullmäktige:
En intensifierad sparverksamhet är önskvärd icke blott, såsom huvudsakligen
betonats i samband med försvarslånekampanjerna, för att tillföra
staten medel till bestridande av de extraordinära utgifterna. Oberoende av
de krav på ökat sparande, som den statsfinansiella situationen ställer, giver
hänsynen till den penningpolitiska och allmänt ekonomiska utvecklingen
anledning att starkt betona angelägenheten av att åtgärder för att främja
sparandet vidtagas.
Förhållandet mellan de totala inkomsterna inom landet och de tor konsumtion
tillgängliga varorna har hittills utvecklats och kan sä länge kriget
varar förutsättas komma att utvecklas på ett ogynnsamt sätt. A ena sidan visar
den totala inkomstsumman, bland annat genom dyrtidskompensationer
och genom de stegrade statliga utbetalningarna, en tendens att okas, även örn
läget för vissa befolkningsgrupper försämrats. Å andra sidan blir varutillgången
knappare till följd av den fortsatta avspärrningen från stora utländska
marknader samt förbrukningen av reservlager. De svårigheter att hålla
den allmänna prisstegringen tillbaka, som härigenom uppstå, kunna i stor
utsträckning mildras om allmänheten genom ett ökat frivilligt sparande av
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
står från att använda en del av sina inkomster till att efterfråga konsumtionsvaror.
Även för att motverka de ogynnsamma verkningarna av det ianspråktagande
av kapitalmedel från statens sida, som utbyggandet av försvaret nödvändiggjort,
är ett ökat sparande önskvärt. Produktionen för fyllandet av försvarets
behov har i stor utsträckning trätt i stället för den framställning av
kapitalvaror, som är nödvändig för vidmakthållandet och utbyggandet av
landets utrustning med produktionsmedel. För att vid sidan av försvarsproduktionen
bereda erforderlig plats åt bostadsbyggandet och den investeringsverksamhet,
vilken är en förutsättning för att en försämring av landets
produktionsresurser på längre sikt skall kunna undvikas, kräves, örn mera
vittgående tvångsåtgärder ej skola behöva tillgripas, ett mera omfattande,
enskilt sparande.
Vad angår riktlinjer för ett intensifierat arbete för ökad sparverksamhet
uttala fullmäktige, efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret och
efter att ha konstaterat att intresse för ett realiserande av de av fullmäktige
framlagda förslagen förefinnes hos affärsbanker, sparbanker, postsparbanken
samt vissa andra penninginstitut:
För att åstadkomma den ökning av sparandet, som sålunda i nuvarande
situation ter sig som ytterst angelägen, är det enligt fullmäktiges mening erforderligt,
att affärsbanker, sparbanker, postsparbanken och övriga penninginstitut
stimuleras till att i stegrad grad arbeta för ett ökat sparande. Fullmäktige
anse att den propaganda, som från penninginstitutens sida bör bedrivas,
närmast bör inriktas på att förmå den enskilde till att genom ökat
sparande nå vissa konkreta, för honom aktuella sparmål samtidigt som den
klargör, att det nya sparandet kommer det allmänna tillgodo och är ett bidrag
till finansieringen av bl. a. försvarsutgifterna eller nyttiggöres i det
svenska näringslivet och alltså är av betydelse för utvecklingen av vårt försörjningsläge
på sätt fullmäktige ovan antytt.
Med den uppläggning och utformning av sparpropagandan, som här föreslagits,
förefaller det naturligt att de sparformer, som kunna komma ifråga,
nära anknytas till de redan existerande. De vanliga sparräkningarna torde
— vid sidan av de redan inarbetade sparobligationerna — sålunda vara den
mest ändamålsenliga sparformen, varvid dock en viss bindning av insättningarna
är önskvärd. För att markera detta sparandes samband med tillgodoseendet
av de statliga medelsbehoven bör vidare övervägas, huruvida
de insatta beloppen icke kunde föras över särskilda konton för att på ett
direkt och för allmänheten lättförståeligt sätt ställas till statens förfogande.
Såsom lämpliga sparmål torde allmänt sett kunna angivas bosättning samt
anskaffande av egna bein eller andra bostäder. Uppmaningen att spara
medel erforderliga för yrkesutbildning och yrkesutrustning bör kunna påräkna
intresse. I anslutning till skatteförmedlingsverksamheten bör möjlighet
kunna öppnas för avsättningar till kommande skatter. Även sparande
för ålderdomsförsörjning samt i syfte att bereda trygghet mot sjukdom och
för efterlevande torde kunna komma ifråga i detta sammanhang. För att
uppmuntra dylikt sparande kunna övervägas vissa former för begränsade
statliga bidrag, exempelvis bosättnings- eller bostadsbidrag, som komplement
lill den egna sparinsatsen. Fin på detta sätt anordnad sparpropaganda
skulle enligt fullmäktiges mening vara av värde också därigenom att den i
anknytning lill de skilda individernas egna intressen skulle föranleda dem
lill ökad förtänksamhet vid handhavandet av sina privatekonomiska angelägenheter.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 364.
Det kan enligt fullmäktiges mening även tänkas ändamålsenligt att i sparpropagandan
antyda omfattningen av det individuella sparande, som man anser
önskvärt att åstadkomma. Härvid kan exempelvis framhållas, att de
ökade inkomster, som på grund av kristiden kommit olika grupper lill del, i
stor utsträckning böra sparas i stället för att användas för (ten löpande konsumtionen.
Vidare kan övervägas, huruvida icke en uppmaning att spara en
viss procentuell del av inkomsten, såsom i vissa fall skedde i samband med
agitationen för tecknandet på det första försvarslånet, kunde vara lämpligt.
En dylik propaganda torde dock böra uppläggas med en viss försiktighet
med tanke på de befolkningsgrupper, särskilt barnrika familjer, som i nu
varande läge icke äro i stånd att göra några nämnvärda sparinsatser.
1 skrivelsen den 21 sistlidne november uttalade fullmäktige angående
ränteläget, att man under då rådande förhållanden icke borde räkna
med en fortsatt sänkning av räntorna. Å andra sidan ansågo fullmäktige
icke att en räntestegring skulle ha en sådan verkan att den kunde anses vara
penningpolitiskt motiverad. Beträffande denna fråga framhålla fullmäktige
i sin nu avgivna skrivelse, att den åsyftade räntestabiliseringen hade avsett
att giva en fast utgångspunkt för en mera restriktiv politik på penning- och
kapitalmarknaderna. Ränteutvecklingen hade blivit den av statsmakterna
eftersträvade. Enligt fullmäktiges åsikt vore det olämpligt att nu genomföra
en räntereduktion för obligationerna ned till en ny, lägre nivå, vilket icke
borde hindra att mindre, av marknadsläget motiverade fluktuationer omkring
det nuvarande ränteläget tillätes.
Statens priskontrollnämnd, som anmodats avge utlåtande över fullmäkti
ges skrivelse angående penningpolitiken, i vad avser frågan örn prispolitikens
utformning, har till en början lämnat en jämförande redogörelse för
prisutvecklingen under innevarande och föregående år och i sam
band därmed uttalat sig örn den sannolika prisutvecklingen under den när
mäste tiden:
Prisutvecklingen under den hittills gångna delen av innevarande år synes
ha utmärkts av en prisstegring, som varit något starkare än den under de
tre sista kvartalen under 1941. Uppgången i kommerskollegii partiprisindex
mellan december 1941 och mars 1942 motsvarar en .stegring av ungefär 0.9
procent per månad. Till jämförelse må här nämnas, att uppgången under
tiden mars—december 1941 utgjorde blott omkring 0.6 procent per månad.
Då den genomsnittliga stegringen sedan krigsutbrottet utgör omkring 2 procent
per månad och tiden närmast efter årsskiftet normalt brukar förete
något större variationer i priserna än andra delar av året, är utvecklingen
under början av innevarande år icke alltför oroande. Prisstegringen är sålunda
väsentligt mindre än de båda närmast föregående åren. Kommerskol
legii partiprisindex har under första kvartalet de tre senaste åren utvisat
följande utveckling:
Indextal (1936 = 100) Procentuell
Dec. Mars stegring
1939/40 ...................... 132 140 6.1
1940/41 .............. 160 169 5.6
1941/42....................... 179 184 2.8
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 354
För riksbankens konsumtionsprisindex är utvecklingen följande:
Indextal
(Aug.
1939 = 10)
Procentuell
Dec.
April
stegring
1939/40..........
.......... 105.8
111.5
5.4
1940/41..........
.......... 122.7
131.4
7.1
1941 42..........
......... 138.3
142.4
3.0
Socialstyrelsens levnadskostnadsindex visar en liknande utveckling:
Indextal
(1935=100)
Procentuell
1 jan.
1 april
stegring
1940 ............
........ 114
119
4.8
1941 ............
........ 130
140
6.9
1942 ............
........ 145
151
3.9
Uppgången i socialstyrelsens levnadskostnadsindex är till en del förorsa
kad av ökade skatter. Icke mindre än halva stegringen under första kvartalet
1941 sammanhänger härmed, främst beroende på den allmänna omsättningsskatt,
som infördes vid ingången av 1941. Denna påverkar även resul
tatet av riksbankens konsumtionsprisberäkningar. Uppgången av socialstyrelsens
levnadskostnadsindex under första kvartalet 1942 påverkas av omräkningen
av skatteposten. Inom priskontrollnämnden ha vissa beräkningar
företagits rörande skatternas inverkan på socialstyrelsens levnadskostnadsberäkningar.
Frånräknas den del av uppgången, som sammanhänger med
nya eller ökade direkta och indirekta skatter, erhållas följande tal för den
procentuella stegringen.
Procentuell levnadskostnadsstegring
under första
kvartalet exkl. skatter
1940 ............................. 3.9
1941 3.5
1942 2.3
Även örn sålunda prisstegringen under början av innevarande år i och för
sig icke skulle behöva vara oroande, synes prispolitiken dock nu böra ägnas
ökad uppmärksamhet. I den senaste tidens prisstegringstendenser ha nämligen
vissa orsaksfaktorer börjat spela en större roll än tidigare, vilket medför
att man detta år sannolikt icke kan räkna med en sådan avsaktning i
prisuppgången under fortsättningen av året, som ägde rum under 1941.
Lönestegringen kommer detta år med all sannolikhet att bli starkare än
under fjolåret. Under 1941 uppgick de totala indextilläggen enligt ramavtalet
lill 6.4 procent på 1938 års lönenivå (tillägg av 2.4 procent från den 1 februari
och ytterligare 4 procent från den 1 juli). Under innevarande år ha indextillägg
örn tillsammans 6.5 procent redan erhållits (tillägg av 4 procent från
den 1 februari och ytterligare 2.5 procent från den 1 maj) och möjlighet
föreligger till ytterligare tillägg av 1.5 procent från den 1 augusti. På åtskilliga
områden lia lönehöjningar genomförts utöver den kompensation för dyrtiden,
som avtalet mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer medfört.
Den alltmer kännbara knappheten på arbetskraft föranleder på olika områden
av näringslivet en stark tendens till lönestegring.
De ökade penninginkomsterna för såväl löntagare sorn vissa andra grupper
i samhället under en tid, då knappheten på varor skärpes, ha vidgat
klyftan mellan köpkraft och varutillgång. Det kan knappast undvikas att den
tilltagande spänningen härvidlag verkar prisuppdrivande på sådana områden,
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 364.
däx priserna äro icke alls eller mindre effektivt kontrollerade. Svårigheter på
grund härav uppkomma framför allt i sådana fall, då bristande kontroll
över tillgängs- och kostnadsfaktorerna omöjliggör en effektiv prisreglering.
I detta sammanhang bör även framhållas, att handelsutbytet med andra
länder i vissa fall synes lia en tendens att driva upp såväl import- som exportpriserna.
Export av varor, på vilka tillgången inom landet är knapp,
medför givetvis ökade svårigheter att till rimliga priser tillfredsställa den
inhemska marknadens behov. Kreditgivning i samband med exporten skärper
ytterligare spänningen mellan köpkraft och varutillgång inom landet.
Inom nämndens verksamhetsområde föreligger för närvarande eller kan
under deri närmaste framtiden förväntas uppkomma krav på prisstegringar
från viktiga delar av näringslivet, inom vilka betydande kostnadsökningar
framträtt. Den allvarliga skärpning i försörjningsläget, som framträtt i jämförelse
med föregående år och som kommit till uttryck i väsentligt minskad
produktion och omsättning inom stora områden av näringslivet, har vidare
medfört en sådan försämring, att därav krav på kompensation genom höjda
priser synas vilja framkomma. Dessa krav kunna givetvis icke^ tillfredsställas
utan att detta får konsekvenser för den allmänna prisutvecklingen.
Mot bakgrunden av föregående översikt betonar priskontrollnämnden i
likhet med bankofullmäktige nödvändigheten av energiska åtgärder till
skydd för penningvärdet. Beträffande de åtgärder, som i detta
avseende kunna bli nödvändiga, anför nämnden till en början:
En av förutsättningarna för en framgångsrik kamp mot en fortsatt penningvärdeförsämring
är att penninginkomsternas ökning avstannar. I den
man en sadan begränsning av inkomstutvecklingen icke kan genomföras,
framstar det som utomordentligt viktigt att de ökade penninginkomsterna
såvitt möjligt hindras fran att medföra ökade utgifter. Ett ökat sparande är
ur denna synpunkt av behovet pakallat. Fråga är emellertid, örn det frivilliga
sparandet — även örn det uppmuntras genom en energisk kampanj efter de i
fullmäktiges framställning angivna riktlinjerna — kan förväntas medföra
tillfredsställande resultat. Såvitt nämnden kan se, torde även andra åtgärder
bli nödvändiga för att begränsa överskottsköpkraften. Ett nedbringande av
de statliga budgetunderskotten genom en sträng sparsamhet ifråga örn statens
utgifter jämte en skärpt beskattning synes nämnden böra vara ett led i en
sådan köpkraftsbegränsande politik. Åtgärder innebärande obligatoriskt sparande
torde därvid även förtjäna övervägas. En skärpning av den direkta
priskontrollen når enligt nämndens mening sitt mål, endast örn prispolitiken
kompletteras med direkta åtgärder, som syfta till att hindra inkomsterna
och konsumtionsutgifterna att stiga. En hårdare priskontroll utan komplettering
av köpkraftsbegränsande åtgärder kan förväntas medföra .större konsumtion
inom ännu fria sektorer och därmed en än starkare press på landets
tillgångar. Man riskerar därvid en snabbare förbrukning av varulagren och
en ökad konkurrens örn arbetskraft och andra knappa produktionsfaktorer.
Priskontrollnämnden uttalar sig därefter örn den av bankofullmäktige
berörda skärpningen av den nuvarande prispolitiken och
yttrar därvid:
När nämnden här nedan behandlar den direkta priskontrollens möjligheter
att hejda en fortsatt prisstegring, vill nämnden, som dock icke vill taga
ställning till frågan, om och i vilken utsträckning dessa möjligheter böra
utnyttjas, understryka, att en skärpt prispolitik bör komma i fråga endast i
kombination med en därtill svarande penning-, finans-, löne- och jordbruks
-
Kunni. Maj:ts proposition nr 354.
7
politik. Skärpningen skulle bestå däri, att den centrala prismyndigheten i
väsentligt ökad utsträckning avvisar framkommande prishöjningskrav. En
sådan politik skulle innebära, att i regel endast mera betydande kostnadsökningar,
som stå i samband med ändrad produktionsteknik eller dylikt,
accepteras som motiv för prishöjning. En förutsättning för att ett prisstopp
av denna art skall kunna tillämpas är givetvis att uppgången i löner, råvaruoch
bränslepriser samtidigt hejdas. En skärpning av prispolitiken i övrigt
torde även böra inbegripa priserna vid export och import. Man måste vidare
förutsätta, att denna hårdare prispolitik genomföres på ett så likartat sätt som
möjligt gentemot samtliga näringsgrenar (industri, handel, jordbruk o. s. v.).
För att garantera en sådan likartad behandling av prisfrågorna böra dessa
handläggas av en och samma instans. En väsentlig utvidgning av området
för priskontrollen blir dessutom nödvändig.
Därjämte bör nämnas, att vissa möjligheter synas föreligga att upptaga
prissättningen inom sådana områden till omprövning, där företagen i allmänhet
för 1941 redovisat vinstökning resp. särskilt gynnsamt vinstläge.
Nämnden företager för närvarande en utredning rörande vinstresultaten för
representativa företag inom flertalet branscher av industri och handel. I detta
sammanhang kan framhållas, att nämnden redan nu i betydande utsträckning
tar hänsyn till företagens förmåga att bära en beskärning av vinstmarginalen.
Uppmärksammas bör också, att en väsentlig skärpning i den nu
förda prispoliliken kan komma att tvinga mindre effektiva företag till rationaliseringar
eller nedläggning.
Vid anmälan av inkomstberäkningen i årets statsverksproposition erinrade
jag om att prisutvecklingen under 1941 på viktiga punkter stabiliserats. Den
starka uppgång i levnadskostnadsindex som framträdde under första kvartalet
1942 kallar fram frågan, örn en ändring inträtt i de förhållanden, som
bestämma prisutvecklingen. Såsom priskontrollnämnden i sitt nyss återgivna
yttrande över bankofullmäktiges skrivelse angående penningpolitiken påve
säl, var visserligen prisstegringen under detta kvartal, om man bortser från
skatterna, mindre än under motsvarande tid år 1941. Men priskontrollnämnden
framhåller samtidigt, alt man enligt dess mening icke kan räkna med en
sådan avsaktning i prisuppgången under fortsättningen av detta år, som ägde
rum under 1941. Anledning föreligger .sålunda utan tvivel till farhågor för
den kommande prisutvecklingen. 1 statsverkspropositionen ansåg jag mig såsom
en gynnsam omständighet kunna nämna, att de kostnadsstegringar som
inträtt vid import respektive vid övergång till inhemska ersättningsvaror i hu
vudsak tagits ut i produktprisutvecklingen samt att en fortsatt höjning av de
viktigare införselpriserna knappast vore att befara under den närmaste tiden.
Däremot framhöll jag, alt ökad köpkraft kunde komma alt ge upphov till en
fortsatt prisstegring. Denna risk understrykes i bankofullmäktiges nyssnämnda
skrivelse, där fullmäktige bland annat uttala, alt en fortskridande prisstegring
i rådande försörjningsläge icke kan undvikas, örn ytterligare anspråk
på dyrtidskompensation från producenter eller konsumenter tillmötesgås.
Priskontrollnämnden hänvisar också lill stöd för sitt omdöme om den anlagliga
prisutvecklingen närmast lill de ökade penninginkomsterna för såväl
löntagare som vissa andra grupper i samhället. Nämnden erinrar emellertid
även örn lönernas betydelse som kostnadsfaktor, örn vissa tendenser till en
Departements
chefen.
8
Kunyl. Maj.ts proposition nr 354.
höjning av priserna i handelsutbytet med andra länder och örn de kompensationskrav
som framträda, när produktion och omsättning inom stora områden
av näringslivet till följd av skärpningen i försörjningsläget gå tillbaka.
Vid diskussionen av de möjligheter som stå till buds, när det gäller att
bekämpa en fortsatt prisstegring, har man att skilja mellan åtgärder, som
avse en neutralisering av den ökade köpkraften, och direkta ingripanden i
prisbildningen på olika förnödenheter och tjänster.
I statsverkspropositionen hade jag anledning att beröra sambandet mellan
statsutgifternas finansiering och åtgärder för att suga upp den fria köpkraften
genom ökat sparande. Jag framhöll sålunda, att vid den statliga
upplåningen borde tillses, att underlag erhölles för fortsatt stimulans till
ökat sparande samt att för en bredare allmänhet bekväma och ständigt tillgängliga
former för placering av sparmedel i krediter till staten utformades.
Samma synpunkter lia nu ytterligare utvecklats av bankofullmäktige som
ansett, att de erfarenheter som vunnits under de sista månaderna giva anledning
att särskilt uppmärksamma vikten av ett ökat enskilt sparande. I
syfte att nå en intensifiering av sparverksamheten böra enligt fullmäktiges
mening affärsbanker, sparbanker, postsparbanken och övriga penninginstitutioner
stimuleras att i stegrad grad arbeta för ett ökat sparande. Därvid
bör propagandan inriktas på vissa för den enskilde aktuella sparmål samtidigt
som den klargör, att det nya sparandet kommer det allmänna tillgodo
och är ett bidrag till finansieringen av bland annat försvarsutgifterna eller
också nyttiggöres i det svenska näringslivet och alltså är av betydelse för
vårt försörjningsläge. Sparverksamheten bör anknytas till redan hävdvunna
sparformer, eventuellt utbyggda på ett sådant sätt, att det direkt framgår,
att sparmedlen komma staten till godo. Fullmäktige, som utformat sitt förslag
i samråd med riksgäldsfullmäktige, konstatera, att intresse för en intensifierad
sparverksamhet efter av fullmäktige skisserade linjer finnes hos de
enskilda institutionerna.
Priskontrollnämnden har i anledning av fullmäktiges förslag uttalat sin
tvekan om tillräckligheten av den neutralisering av köpkraft som kan nås
genom enskilt sparande. Nämnden erinrar örn vikten av att det statliga budgetunderskottet
nedbringas samt uttalar, att den, örn det frivilliga sparandet
icke skulle förslå, funnit åtgärder innebärande obligatoriskt sparande förtjänta
av övervägande.
Den tveksamhet örn möjligheten att genom frivilligt sparande nå en mera
avsevärd neutralisering av fri köpkraft, åt vilken priskontrollnämnden givit
uttryck, är naturlig. Det är icke därför mindre motiverat att, såsom fullmäktige
i riksbanken förordat, intensifiera sparverksamheten för att söka vinna
vad som är möjligt på denna väg. Jag delar fullmäktiges mening, att en sådan
intensifiering förutsätter, att den enskildes eget intresse för sparandet
skjutes i förgrunden samt att sparpropagandan anknytes till inarbetade sparformer
och till en väsentlig del överlåtes åt de olika kreditinstitutionerna. Det
synes mig lyckligt örn det i anslutning till vad fullmäktige anföra ytterligare
Kungl. Maj:ts proposition nr 354.
9
klargöres, att varje nysparande i rådande läge är av värde och att ingen konkurrens
råder mellan statens behov av sparmedel och kreditinstitutionernas
strävan efter ökade insättningar på sparräkningar. Örn riksgäldskontoret i
samarbete med riksbanken lyckas att med kreditinstitutionernas hjälp organisera
och leda en kontinuerlig inlåning med god sparfrämjande verkan, vore
ett viktigt penningpolitiskt önskemål tillgodosett.
Den ekonomiska politiken under kriget har konsekvent inriktats både på
att suga upp fri köpkraft, på att genom priskontrollerande åtgärder förhindra,
att spänningen på marknaden utlöser omfattande knapphetsprisstegringar,
och på att förebygga uppkomsten av ökade inkomster. Mot bakgrunden
av den bedömning av föreliggande risker som jag förut återgivit
ha fullmäktige i riksbanken nu icke endast förordat en intensifierad sparverksamhet
utan även krävt en skärpt löne- och prispolitik. I sitt yttrande
över fullmäktiges skrivelse har priskontrollnämnden diskuterat innebörden
i detta yrkande. En skärpning av prispolitiken skulle betyda, att framdeles
endast mera betydande kostnadsökningar, som stå i samband med ändrad
produktionsteknik eller dylikt, skulle accepteras som motiv för prishöjning.
En förutsättning för att en sådan politik skulle kunna tillämpas, vore enligt
nämndens mening att uppgången i löner samt råvaru- och bränslepriser samtidigt
hejdades. Man måste vidare förutsätta, att den hårdare prispolitiken
genomfördes på ett så likartat sätt som möjligt mot samtliga näringsgrenar.
Slutligen framhåller nämnden, att skärpningen av priskontrollen kan komma
att tvinga mindre effektiva företag till rationalisering eller nedläggning.
Bankofullmäktiges och priskonlrollnämndens uttalanden rikta uppmärksamheten
på det betydelsefulla val inför vilket den ekonomiska politiken i
nuvarande skede av utvecklingen är ställd. I och med att risken för en fortsatt
prisstegring icke längre i främsta rummet är knuten till höjda importkostnader
utan företrädesvis betingas av omfånget hos den tillgängliga köpkraften
vid ytterligare minskad varutillgång och av den köpkraftsökning som
blir följden av försök att kompensera prishöjningarna, uppställer sig frågan,
örn man skall bryta tendenserna till ytterligare kompensation och därmed
skapa underlag för en prisstabilisering eller om man skall acceptera en fortsatt
växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott.
Med målet för vår penningpolitik — att skydda penningvärdet mot en försämring
genom ökning av penninginkomsterna — är tydligen oförenligt att
acceptera en okontrollerad växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott.
En oavbrutet fortgående prisstegring, även om den kunde
hindras att förlöpa i snabbare takt än under det sistförflutna året, måste
framkalla allvarliga betänkligheter. Men risken föreligger uppenbart, att takten
skulle påskyndas, örn uppfattningen vinner insteg att en dylik prisstegring
är att förutse och av de valutavårdande instanserna uppfattas såsom
ofrånkomlig. Lockelsen att föregripa utvecklingsresultatet blir allt starkare,
och inom de grupper där återhållsamhet i kraven på kompensation iakttagits
på grund av övertygelsen, att en sänkning av slandarden måste följa av
fiihang till riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 354. 2
10
Kungl. Majlis proposition nr 354.
ett försämrat försörjningsläge för hela folket, skulle inställningen med all
säkerhet bii en annan, om det med fog kunde sägas, att den fortsatta ökningen
av levnadskostnaderna väsentligen blivit av inflationistisk karaktär.
Det erbjuder utan tvivel stora svårigheter av olika slag att konsekvent
genomföra en politik efter mera restriktiva linjer, alltså utan ytterligare kompensation
men med spärr mot nya produktprishöjningar eventuellt genom
en eller annan art av s. k. prisstopp. Det är för övrigt icke troligt, att en
fixering av nuvarande läge för varje enskilt varupris eller varje inkomst
skulle vara det mest ändamålsenliga eller önskvärda. Syftet att i genomsnitt
hålla levnadskostnaderna väsentligen oförändrade är förenligt med jämkningar
i olika riktningar. Men även i denna modifierade form blir politiken
föremål för delade meningar om hur långt man kan gå, eftersom konflikt
råder mellan det allmänna intresset av skydd för penningvärdet och de enskilda
intressen som för stunden pressas vid en skärpning av löne- och prispolitiken.
Den enda möjligheten till en lösning av konflikten i överensstämmelse
med de riktlinjer, som hittills ställts upp för vår prispolitik, ligger i
insikten örn att tillfälliga uppoffringar av de enskilda gruppernas önskemål
äro nödvändiga och i övertygelsen örn att den allmänna politiken inriktas
därefter. Man måste uttala en förväntan om att tillräckligt stöd skall vinnas
för den skärpning av pris- och lönepolitiken, som nu kan visa sig nödvändig
för att den eftersträvade prisstabiliteten skall kunna ernås.
I anledning av bankofullmäktiges förslag örn fortsatt befrielse för riksbanken
från sedelinlösningsskyldigheten bör sedvanlig framställning i ämnet nu
göras till. riksdagen.
Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva
att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1942
till och med den 30 juni 1943 vara fritagen från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,
örn förhållandena därtill giva anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens, sedlar.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ut protokollet:
Gösta Renlund.
428000. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1942.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 1LU 1942:56 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till prisregleringslag, m. m. dels ock en i ämnet väckt motion. s. 3 i texten