Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om preskription av rått till medel som innestå hos offentlig myndighet

1942-02-06 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:37, Med förslag till lag om preskription av rått till medel som innestå hos offentlig myndighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

1

Nr 37.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

preskription av rått till medel som innestå hos offentlig

myndighet; given Stockholm slott den 6 februari

1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om preskription av rätt till medel som

innestå hos offentlig myndighet.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 37.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

Förslag

till

Lag

örn preskription av rätt till medel som innestå lios offentlig myndighet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §-

Hava medel, i annat fall än som avses i lagen örn gälds betalning genom

penningars nedsättande i allmänt förvar, enligt lag eller författning inbetalts

till offentlig myndighet för att utgivas till den som finnes berättigad därtill,

och äro medlen, då tjugu år förflutit från inbetalningen, fortfarande innestående,

utan att rätten att utbekomma dem är beroende av framtida händelse,

åge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, örn

anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt till medlen är beroende

på prövning och han anmäler sig inom natt och år. Vad nu sagts om den

som inbetalt medel till offentlig myndighet skall, där medel uttagits genom

exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt rum.

Den, som vill lyfta nedsatt fullföljdsavgift, vare pliktig att anmäla sig inom

tjuguett år från det nedsättningen skett.

2 §•

Göres ej anmälan, som i 1 § sägs, tillfalla medlen kronan.

3 §•

Har i lag meddelats bestämmelse, som avviker från vad ovan stadgas, skall

den lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942; dock vare ej den, för vars räkning

visst belopp inbetalts, eller den, som inbetalt beloppet, på grund av vad

i lagen stadgas förlustig sin rätt, örn han före den 1 juli 1944 anmäler sig

för lyftning av medlen.

Genom denna lag upphäves vad i kungl, brev den 10 augusti 1763 till övre

borgrätten och kungl, brev den 8 oktober 1828 till statskontoret stadgas örn

nedsatta medel.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om lagstiftning

angående preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet.

Föredraganden anför:

I skrivelse till Konungen den 14 juni 1940 (nr 388) har riksdagen hemställt,

att nu gällande bestämmelser rörande utbetalning av överåriga depositioner

i allmänt förvar måtte ersättas med tidsenliga föreskrifter och att

därvid en skälig begränsning borde ske av den tidsperiod, under vilken staten

skulle vara ansvarig för de deponerade beloppen.

Gällande bestämmelser.

I 20 § pr esk riptionsför ordningen den 4 mars 1862 stadgas,

att förordningens bestämmelser icke skola äga tillämpning å, bland annat,

medel som blivit insatta i rikets ständers bank eller riksgäldskontor eller

under annan allmän vård. Angående dylika medel skall i stället lända till

efterrättelse vad därom särskilt är stadgat. Lagen om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar

den 24 mars 1927 innehåller i 7 § stadgande, att örn belopp som nedsatts

enligt lagens bestämmelser fortfarande innestår, då tjugu år förflutit från

det nedsättning skett, och anledning ej finnes till antagande, att fråga örn rätt

till beloppet är beroende på prövning, beloppet må av gäldenären lyftas, om

han anmäler sig därtill inom natt och år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller

beloppet kronan. I kungl, brev till övre borg rätten den 10

augusti 1763 förklaras, att deponerade medel icke komma under någon

preskription, såvida de ej bestå av annat än enskilda personers medel som

för oslitna tvisters skull kommit att stå under allmänt förvar, och kunna efter

längre eller kortare tid återtagas sedan tvistemålen upphört. Enligt kung 1.

brev till statskontoret den 8 oktober 1828 skola för enskildas räkning

hos länsstyrelserna gjorda depositioner, som blivit tio år gamla, upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

sägas till återlyftning genom kungörelse i Post- och inrikes tidningar samt

från predikstolarna i länet. I kungörelsen skall vederbörande uppfordras att

inom natt och år ifrån kungörelsens datum anmäla sig hos länsstyrelsen samt

förete de utfärdade depositionsbevisen och styrka sin äganderätt till de nedsatta

medlen. Efter fordringsanspråkens prövning och godkännande utbetalas

beloppen av länsstyrelsen. Depositioner, som icke inom den i kungörelsen

föreskrivna tid återlyfts av vederbörande, skola enligt sagda kungl,

brev insändas till statskontoret. Rättsägare, som av gällande orsaker överskridit

den utsatta terminen, har enligt brevet att anmäla sig hos statskontoret

och behörigen styrka sin rätt till de depositionsmedel, han önskar återfå.

Numera insändas deponerade medel, som icke inom föreskriven tid lyfts, i

regel ej till statskontoret, utan omföras i länsräkenskaperna till riksslatstiteln

»A. IV Diverse inkomster» under beteckningen »Överåriga depositioner».

Från denna titel sker utbetalning, när vederbörande sedan gör framställning

örn beloppets utfående.

Bestämmelser, att medel, som tillkomma enskild part, skola i avbidan på

lyftning stå i allmän vård, förekomma flerstädes i lagstiftningen. Vissa lagar

innehålla stadgande örn preskription av rätten till de nedsatta medlen. I 57 §

lagen om expropriation föreskrives t. ex. för visst fall att, om

anspråk på expropriationsersättning ej göres inom tio år från sammanträde

för expropriationsersättnings fördelning, ersättningen må lyftas av den

exproprierande, såframt denne anmäler sig för sådant ändamål hos Konungens

befallningshavande under elfte året efter sammanträdet, och att,

där sådan anmälan ej sker, beloppet skall tillfalla kronan. En liknande bestämmelse

gives i 43 § gruvlagen. I andra lagar saknas sådana bestämmelser.

Detta är fallet i fråga om medel som enligt bestämmelserna angående

exekutionsmedel i 158, 159 och 166 §§ utsökningslagen nedsatts i

riksbanken. Enligt 13 § kungörelsen den 14 december 1917 örn landsfiskals och

stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m. skall insättning hos riksbanken ske,

för överståthållarämbetets räkning å dess giroräkning och för länsstyrelses räkning

å statsverkets giroräkning. Enligt 9 kap. 54 § vattenlagen skola

ersättningar, som där avses, i regel nedsättas hos länsstyrelsen. I 3 kap. 22 §

lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas, att hyresgäst

i vissa fall må nedsätta hyran hos överexekutor. Vidare må erinras

om stadgandet i 183 § sjölagen, enligt vilket, där flera behöriga innehavare

av bodmeribrev anmäla sig, betalning icke må erläggas till någon

av dem utan beloppet i stället skall överlämnas till god man eller nedsättas

i allmänt förvar. Enligt 184 § skall bodmeriskuldens belopp likaledes nedsättas

i allmänt förvar, om bodmeribrevet icke uppvisas å förfallodogen. I 55 §

lagen om ägofred stadgas, att örn ägare till intaget hemdjur bjuder

lösen för djuret men intagaren ej vill utlämna det, ägaren må nedsätta lösenbeloppet

eller ställa pant eller borgen därför hos utmätningsmannen i orten

eller annan i orten boende pålitlig person. Enligt den förut gällande gruvstadgan

skulle försvarsavgift inbetalas till länsstyrelsen, som på anmälan

skulle tillhandahålla jordägaren honom tillkommande andel.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

5

Jämlikt 30 kap. 19 § rättegångsbalken är den, som vill fullfölja

talan mot hovrätts beslut, pliktig att med vissa undantag hos länsstyrelsen

nedsätta fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, och enahanda belopp till

säkerhet för den kostnadsersättning, som kan komma att tillerkännas motpart.

Beträffande fullföljdsavgift stadgas i 43 § samma kapitel, att då

Konungen gör ändring i där angivna beslut, tillika skall enligt vad närmare

är stadgat förordnas, att part äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift. Gives

ej sådant förordnande, tillfaller avgiften kronan. Även beträffande kostnadsersättning

skall Konungen förordna, om och i vad mån belopp, som part

nedsatt, må av honom eller motparten lyftas. Den som vill lyfta fullföljdsavgift

eller kostnadsersättning skall anmäla sig hos länsstyrelsen.

Begäran om utredning.

I sin den 15 december 1939 avgivna berättelse angående granskning av

statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning

för tiden den 1 juli 1938—30 juni 1939 m. m. ha riksdagens revisorer beträffande

depositionsförfarandet anfört följande:

Depositioner hos länsstyrelserna verkställdes alltjämt i ej obetydlig omfattning.

Under de fem budgetåren 1934/35—1938/39 hade sålunda till »Överåriga

depositioner» omförts sammanlagt 360,627 kr. 12 öre. Revisorerna hade vid

granskning av de under senare år verkställda utbetalningarna av överåriga

depositioner uppmärksammat åtskilliga fall, då synnerligen lång tid förflutit

mellan depositionens nedsättande och lyftandet av densamma. Sålunda hade

redan 1935 års revisorer i sin berättelse framhållit, att de vid granskning av

räkenskaperna från överståthållarämbetets kansli uppmärksammat, att under

tiden november 1934—februari 1935 till en person utbetalats depositioner,

avseende fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar som nedsatts i samband

med talans fullföljande hos Kungl. Maj:t, i 28 olika fall till ett sammanlagt

belopp av 4,050 kr. Förordnande om rätt att lyfta beloppen hade meddelats

under 1919 i tre fall, under 1920 i ett fall, under 1921 i sex fall, under 1922 i

ett fall och under år 1923 i ett fall. Vidare hade revisorerna vid den fortsatta

granskningen iakttagit, att för vissa gruvor de jordägarna jämlikt 41 § i gruvestadgan

den 16 maj 1884 tillkommande andelar av gruvförsvarsavgifter för

vissa år under tiden 1899—1905 nedsatts hos länsstyrelsen i Kopparbergs län

med tillhopa 496 kr. 49 öre. För samma gruvor nedsattes de jordägarna tillkommande

andelarna av sådana avgifter för vissa år under tiden 1906—1921

hos länsstyrelsen med sammanlagt 977 kr. 4 öre. De nedsatta avgifterna omfördes

såsom överåriga depositioner vid särskilda tillfällen under åren 1911—

1933 i landskontorets räkenskaper till riksstat ts titeln »Diverse inkomster». Vederbörande

jordägare anliöllo under hösten 1934 med företeende av vederbörliga

behörighetshandlingar örn utbekommande av de nedsatta beloppen. Trots

att i ansökningshandlingarna ingen som helst förklaring lämnades till att vederbörande

försl 35 år efter den tidigast skedda depositionen gjorde sin rätt

gällande, utbetalades beloppen till sökandena.

Revisorerna lia funnit det otillfredsställande att enskilda personer utan varje

tidsbegränsning kunna utfå deponerade belopp. Enligt revisorernas mening

vore det visserligen tveksamt, örn rättsägares anspråk på att utfå i allmän vård

deponerade penningar borde vara underkastat de regler som gälla örn preskription

av fordringar i allmänhet, men hänsynen till den enskildes intressen kunde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

icke rimligen kräva, att staten skulle åtaga sig en till obegränsad tid utsträckt

förvaringsskyldighet. Reglerna på förevarande område borde ersättas med

mera tidsenliga föreskrifter med en skälig begränsning av den tidsperiod,

under vilken staten skulle vara ansvarig för de nedsatta beloppen.

Över revisorernas förslag avgåvos på sin tid yttranden av statskontoret och

riksräkenskapsverket. Statskontoret framhöll, att för vissa speciella fall föreskrifter

meddelats i det av revisorerna angivna syftet. Genom 7 § lagen den

24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt

förvar och 43 § gruvlagen den 3 juni 1938 hade för vissa särskilda fall stadgats,

att i allmänt förvar nedsatta penningbelopp efter viss tid, 21 respektive

11 år, skulle tillfalla kronan. Statskontoret ansåge i likhet med revisorerna

önskvärt, att de av revisorerna berörda reglerna om medel i allmänt förvar

ersattes med tidsenliga föreskrifter. Dessa borde enligt statskontorets mening

lämpligen utformas i nära anslutning till de i 1927 års lag meddelade bestämmelserna.

Riksräkenskapsverket uttalade, att den av revisorerna väckta frågan

vore av praktisk betydelse i främsta rummet ur bokföringssynpunkt. En önskvärd

förenkling skulle vinnas genom förkortning av den tid, under vilken

depositioner skulle med utförlig specifikation balanseras i länsstyrelsernas räkenskaper.

När man hade anledning räkna med att rättsägaren icke komme

att göra sin rätt gällande, kunde medel av ifrågavarande slag omedelbart eller

efter kortare tid, förslagsvis ett år, bokföras å inkomsttiteln »A IV:5 Övriga

diverse inkomster». För underlättande av beloppets identifiering i händelse

av sedermera framställt krav kunde länsstyrelsen föra en löpande förteckning.

Riksräkenskapsverket tillstyrkte, att nuvarande bestämmelser omarbetades i

syfte att ernå ett mindre tids- och arbetskrävande redovisningssystem.

Riksdagen framhöll i sin förenämnda skrivelse till Konungen den 14 juni

1940, att den funne statskontorets förslag, enligt vilket bestämmelserna borde

utformas i nära anslutning till lagen om gälds betalning genom penningars

nedsättande i allmänt förvar, förtjäna beaktande.

Promemoria.

Inom justitiedepartementet har i november 1941 upprättats en promemoria

i ämnet.

I promemorian anföres, att det icke vore rimligt att det allmänna i obegränsad

tid skulle ansvara för medel som nedsatts hos eller eljest inbetalts till offentlig

myndighet. Specifikationer och kvitton på verkställda utbetalningar

borde efter hand kunna förstöras, så att de ej alltför länge måste belasta

räkenskaperna. I promemorian erinras, att bestämmelser om nedsättning av

medel meddelats inom vitt skilda lagstiftningsområden. Bestämmelserna vore

också av olika karaktär inbördes. I vissa fall skedde nedsättning för att offentlig

myndighet skulle svara för att medlen komme rätt person till handa. I

andra fall verkställdes nedsättning allenast till fullgörande av vissa i lag

föreskrivna prestanda. En särställning intoge bestämmelserna i utsökningslagen

om nedsättning *hos riksbanken. I de fall som där avsåges vore det

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

7

exekutionsförrättaren och icke den enskilde som nedsatte medlen. Den åtgärd

som här motsvarade nedsättningen i andra fall vore medlens inbetalning till

exekutionsförrättaren.

En lagstiftning i ämnet borde, enligt vad i promemorian uttalas, utformas

i anslutning till förenämnda föreskrifter i 1927 års lag om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Enligt 7 § i denna lag gällde,

att då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, gäldenären finge lyfta beloppet,

om det ej funnes anledning till antagande att fråga om rätt till beloppet

vore beroende på prövning och han anmälde sig inom natt och år. Gjordes ej

sådan anmälan, tillfölle beloppet kronan. Samma bestämmelser syntes böra

gälla, när medel, i annat fall än som avsåges i 1927 års lag, nedsatts hos eller

eljest inbetalats till offentlig myndighet för att utgivas till den som funnes

berättigad därtill. Ett särskilt stadgande syntes emellertid vara erforderligt beträffande

deposition av fullföljdsavgift. För dessa fall borde utsägas, att den

som nedsatt beloppet och berättigats att återbekomma det finge anmäla sig

för lyftning inom tjuguett år från det nedsättningen skett. Örn i lag meddelats

särskild bestämmelse angående preskription av rätt till deponerade medel -—

såsom i lagen örn expropriation och i gruvlagen för vissa där angivna fall —

borde den lända till efterrättelse.

Beträffande ikraftträdandet har i promemorian föreslagits, att de nya bestämmelserna

skulle gälla från och nied den 1 juli 1942. Om medlen inbetalts

tidigare, borde dock i varje fall möjlighet att lyfta beloppet stå öppen under

viss tid, förslagsvis till den 1 juli 1944. För att ej i onödan komplicera övergångsstadgandet

syntes en gemensam tidpunkt kunna stadgas för den rättsägare

för vilken nedsättning skett och för den som nedsatt eller eljest inbetalt

beloppet. Detta innebure, bland annat, att om den sistnämnde anmälde sig

före nämnda dag, myndigheten, därest annan kunde tänkas göra anspråk å

beloppet, måste avvakta samma dag för att konstatera att ej någon som hade

bättre rätt anmälde sig.

Vid promemorian fanns fogat ett i enlighet med det anförda upprättat

förslag till lag om medel som innestå hos offentlig myndighet.

Yttranden över promemorian.

Över promemorian jämte lagförslaget ha efter remiss yttranden avgivits av

statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i

Stockholms län.

Statskontoret, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län ha

lämnat förslaget utan erinran.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke föreskrift

borde meddelas örn skyldighet alt underrätta vederbörande rättsägare örn

vad han hade att iakttaga för att utbekomma deponerade medel. Ämbetsverket

har i detta hänseende anfört följande:

Det av riksdagens revisorer påtalade missförhållandet, att i allmän vård

deponerade penningar i många fall ej blivit inom tid, då sådant skäligen bort

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 37.

Departementschef

en.

ske, av vederbörande rättsägare lyftade, måste enligt riksräkenskapsverkets

mening betraktas icke blott från synpunkten av försummelse från rättsägarens

sida att göra sitt anspråk gällande utan även från synpunkten av vederbörande

myndighets underlåtenhet att i fall, då sådant kunnat ske, lämna

borgenär eller gäldenär underrättelse eller påminnelse om att deponerat

belopp funnits att utfå.

Det torde vara anledning att i nyssnämnda hänseende göra åtskillnad mellan

nu ifrågavarande slag av depositioner, vilka äro betingade av i lag eller

författning meddelade föreskrifter, och sådana frivilliga depositioner, som avses

i lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande

i allmänt förvar. Gäldenär, som anlitar den i nämnda lag lämnade

möjligheten till nedsättning av penningar, torde få anses äga kännedom om

lagens föreskrifter om såväl möjligheten att förbehålla sig rätt att återtaga det

nedsatta beloppet som risken att beloppet i händelse av uteblivet anspråk på

detsamma kan tillfalla kronan. Det kail således icke anses obilligt, om han

på grund av underlåtenhet att vidtaga i lagen angivna föreskrifter för tillvaratagandet

av sin rätt går miste örn densamma. Som gäldenären enligt lagens

3 § har att underrätta borgenären om skedd nedsättning och som borgenär

sålunda icke utan egen försummelse att i rätt tid lyfta nedsatt belopp går

miste om sin rätt emot gäldenären i vad gäller det nedsatta beloppet, kan

bestämmelse örn att beloppet efter tjugu år tillfaller kronan ej heller medföra

obillig verkan för borgenären.

När däremot är fråga om sådana depositioner av obligatorisk karaktär, som

avses i nu föreliggande lagförslag — vilket uppenbarligen åsyftar icke blott

depositioner, som redan äro i lag eller författning föreskrivna, utan har allmän

räckvidd även nied avseende å framdeles tillkommande bestämmelser av

samma slag — synes det ej berättigat att utan vidare utgå från att varje borgenär

eller gäldenär mäste äga närmare kännedom om vad som är att iakttaga

för tillvaratagandet av hans rätt. Vid sådant förhållande synes det obilligt,

att vederbörande utan att hava blivit uppmärksammad härå går förlustig

sin rätt till belopet. I synnerhet synes detta gälla, då den ursprungliga rättsägaren

avlidit och hans stärbhusdelägare inträtt i hans ställe utan att måhända

äga kännedom örn del rättsförhållande, som föranlett depositionen.

Riksräkenskapsverket vill på grund av vad ovan anförts ifrågasätta, om ej

skyldighet bör införas för den myndighet, hos vilken depositionen gjorts, att

inom tillräcklig tid före inträdandet av i lagen avsedd rättsförlust företaga

åtgärd för vederbörande rättsägares underrättande, och i samband därmed

örn ej rättsförlustens inträdande bör göras beroende av att dylik åtgärd bevisligen

företagits, där så utan större svårighet varit möjligt. Skulle rättsägare

ej vara känd, synes kungörelseförfarandet böra förekomma, därest det innestående

beloppet mera avsevärt överstiger kungörelsekostnaderna, vilka i varje

fall böra bestridas från detta belopp. Då det måste anses som en fördel för

staten, att förvaltningsbestyret med deponerade medel i varje fall begränsas

till kortaste möjliga tid, synes det ur statens synpunkt angeläget, att myndighet,

hos vilken deposition ägt rum, icke utan vidare låter depositionsförhållandet

bestå till framemot 20-årsgränsen utan, så snart anledningen till depositionen

bortfallit, på eget initiativ undersöker möjligheten av beloppets utbetalande

till vederbörande. Skulle särskilda tillämpningsföreskrifter till den

föreslagna lagen komma att utfärdas, synas dessa böra innehålla ett stadgande

med nu nämnda syfte.

Det remitterade förslaget synes innefatta en lämplig reglering av frågan

om preskription av rätt till medel, som nedsatts hos eller eljest inbetalts

till offentlig myndighet i andra fall än som avses i 1927 års lag om gälds be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

9

fällring genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Förslaget torde dock

böra begränsas till medel som nedsatts på grund av eller eljest med stöd av

stadgande i lag eller författning. 1 detta sammanhang må anmärkas, att med

offentlig myndighet ej förstås allenast statlig myndighet.

Nedsatt belopp skall enligt förslaget i regel lyftas av den därtill berättigade

inom tjugu år, varefter den som inbetalt beloppet äger att återlyfta det inom

natt och år. Utöver de i förslaget upptagna villkoren för återlyftning torde

böra angivas, att därför förutsättes, att den för vars räkning nedsättning

skett ej för lyftning är beroende av särskilt villkor som ännu ej inträffat.

Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke för vissa fall en kortare

preskriptionstid än tjugu år borde föreskrivas. Fördelen av en enhetlig

regel synes dock vara övervägande, och förslaget ansluter till vad som

stadgas i 1927 års lag. Vad särskilt angår nedsatt fullföljdsavgift synes den

för detta fall föreslagna preskriptionstiden av tjuguett år vara lämplig med

hänsyn till att klagandens rätt att återlyfta rättegångskostnadsersättning, som

han samtidigt må ha nedsatt, enligt huvudregeln i förslaget utgår i och med

utgången av det tjuguförsta året från nedsättningen.

Det må framhållas, att när medel, som inbetalas till offentlig myndighet,

av denna insättas i bank, tiden skall räknas från den dag då medlen inbetaltes

till myndigheten och icke från dagen för bankinsättningen. Vad nu

sagts gäller även det fall, att medel vid utmätning eller annan exekutionsförrättning

inflyta till exekutionsförrättaren och sedermera insättas i bank.

Med avseende å exekutiv förrättning torde i övrigt uttryckligen böra angivas,

att vad i förslaget sägs om den som inbetalt medel till offentlig myndighet

skall gälla den hos vilken förrättningen ägt rum. Såvitt angår fast egendom

som sålts å exekutiv auktion bör härmed förstås den som var ägare till fastigheten,

då den såldes.

Med rätt att lyfta det nedsatta beloppet bör även följa rätt att lyfta

ränta som må ha upplupit därå.

Något stadgande örn skyldighet att underrätta enskild rättsägare örn vad

han har att iakttaga torde icke böra införas i nu ifrågavarande lag. Vederbörande

myndighet lärer i regel — i synnerhet sedan någon tid förflutit —

icke ha sig bekant vem som kan vara berättigad att lyfta beloppet. Föreskrift

om att den för vars räkning beloppet nedsatts skall underrättas örn

själva nedsättningen bör åter, när så erfordras, meddelas i de författningar

där nedsättningen är reglerad. Bestämmelser därom lia också meddelats för

vissa fall.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig

myndighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 37.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majtts proposition nr 37.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

1 Denna bilaga, som frånsett viss jämkning av redaktionell natur är lika lydande med

det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 37.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 februari

1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 26 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 23 januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om preskription av rätt till medel som innestå

hos offentlig myndighet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren

Gösta Walin.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Majlis proposition nr 37.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 februari 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

PeHRSSON-BRAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, SKÖLD, ERIKSSON, BERGQUIST,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 4 februari

1942 avgivna utlåtande över det den 23 januari 1942 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos

offentlig myndighet, därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av

lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter viss redaktionell jämkning jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

420171

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1942:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet. s. 1 i texten