Med förslag till lag om preskription av rått till medel som innestå hos offentlig myndighet
1942-02-06 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1942:37, Med förslag till lag om preskription av rått till medel som innestå hos offentlig myndighet
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
1
Nr 37.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
preskription av rått till medel som innestå hos offentlig
myndighet; given Stockholm slott den 6 februari
1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om preskription av rätt till medel som
innestå hos offentlig myndighet.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 37.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Förslag
till
Lag
örn preskription av rätt till medel som innestå lios offentlig myndighet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §-
Hava medel, i annat fall än som avses i lagen örn gälds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar, enligt lag eller författning inbetalts
till offentlig myndighet för att utgivas till den som finnes berättigad därtill,
och äro medlen, då tjugu år förflutit från inbetalningen, fortfarande innestående,
utan att rätten att utbekomma dem är beroende av framtida händelse,
åge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, örn
anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt till medlen är beroende
på prövning och han anmäler sig inom natt och år. Vad nu sagts om den
som inbetalt medel till offentlig myndighet skall, där medel uttagits genom
exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt rum.
Den, som vill lyfta nedsatt fullföljdsavgift, vare pliktig att anmäla sig inom
tjuguett år från det nedsättningen skett.
2 §•
Göres ej anmälan, som i 1 § sägs, tillfalla medlen kronan.
3 §•
Har i lag meddelats bestämmelse, som avviker från vad ovan stadgas, skall
den lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942; dock vare ej den, för vars räkning
visst belopp inbetalts, eller den, som inbetalt beloppet, på grund av vad
i lagen stadgas förlustig sin rätt, örn han före den 1 juli 1944 anmäler sig
för lyftning av medlen.
Genom denna lag upphäves vad i kungl, brev den 10 augusti 1763 till övre
borgrätten och kungl, brev den 8 oktober 1828 till statskontoret stadgas örn
nedsatta medel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om lagstiftning
angående preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet.
Föredraganden anför:
I skrivelse till Konungen den 14 juni 1940 (nr 388) har riksdagen hemställt,
att nu gällande bestämmelser rörande utbetalning av överåriga depositioner
i allmänt förvar måtte ersättas med tidsenliga föreskrifter och att
därvid en skälig begränsning borde ske av den tidsperiod, under vilken staten
skulle vara ansvarig för de deponerade beloppen.
Gällande bestämmelser.
I 20 § pr esk riptionsför ordningen den 4 mars 1862 stadgas,
att förordningens bestämmelser icke skola äga tillämpning å, bland annat,
medel som blivit insatta i rikets ständers bank eller riksgäldskontor eller
under annan allmän vård. Angående dylika medel skall i stället lända till
efterrättelse vad därom särskilt är stadgat. Lagen om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar
den 24 mars 1927 innehåller i 7 § stadgande, att örn belopp som nedsatts
enligt lagens bestämmelser fortfarande innestår, då tjugu år förflutit från
det nedsättning skett, och anledning ej finnes till antagande, att fråga örn rätt
till beloppet är beroende på prövning, beloppet må av gäldenären lyftas, om
han anmäler sig därtill inom natt och år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller
beloppet kronan. I kungl, brev till övre borg rätten den 10
augusti 1763 förklaras, att deponerade medel icke komma under någon
preskription, såvida de ej bestå av annat än enskilda personers medel som
för oslitna tvisters skull kommit att stå under allmänt förvar, och kunna efter
längre eller kortare tid återtagas sedan tvistemålen upphört. Enligt kung 1.
brev till statskontoret den 8 oktober 1828 skola för enskildas räkning
hos länsstyrelserna gjorda depositioner, som blivit tio år gamla, upp
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
sägas till återlyftning genom kungörelse i Post- och inrikes tidningar samt
från predikstolarna i länet. I kungörelsen skall vederbörande uppfordras att
inom natt och år ifrån kungörelsens datum anmäla sig hos länsstyrelsen samt
förete de utfärdade depositionsbevisen och styrka sin äganderätt till de nedsatta
medlen. Efter fordringsanspråkens prövning och godkännande utbetalas
beloppen av länsstyrelsen. Depositioner, som icke inom den i kungörelsen
föreskrivna tid återlyfts av vederbörande, skola enligt sagda kungl,
brev insändas till statskontoret. Rättsägare, som av gällande orsaker överskridit
den utsatta terminen, har enligt brevet att anmäla sig hos statskontoret
och behörigen styrka sin rätt till de depositionsmedel, han önskar återfå.
Numera insändas deponerade medel, som icke inom föreskriven tid lyfts, i
regel ej till statskontoret, utan omföras i länsräkenskaperna till riksslatstiteln
»A. IV Diverse inkomster» under beteckningen »Överåriga depositioner».
Från denna titel sker utbetalning, när vederbörande sedan gör framställning
örn beloppets utfående.
Bestämmelser, att medel, som tillkomma enskild part, skola i avbidan på
lyftning stå i allmän vård, förekomma flerstädes i lagstiftningen. Vissa lagar
innehålla stadgande örn preskription av rätten till de nedsatta medlen. I 57 §
lagen om expropriation föreskrives t. ex. för visst fall att, om
anspråk på expropriationsersättning ej göres inom tio år från sammanträde
för expropriationsersättnings fördelning, ersättningen må lyftas av den
exproprierande, såframt denne anmäler sig för sådant ändamål hos Konungens
befallningshavande under elfte året efter sammanträdet, och att,
där sådan anmälan ej sker, beloppet skall tillfalla kronan. En liknande bestämmelse
gives i 43 § gruvlagen. I andra lagar saknas sådana bestämmelser.
Detta är fallet i fråga om medel som enligt bestämmelserna angående
exekutionsmedel i 158, 159 och 166 §§ utsökningslagen nedsatts i
riksbanken. Enligt 13 § kungörelsen den 14 december 1917 örn landsfiskals och
stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m. skall insättning hos riksbanken ske,
för överståthållarämbetets räkning å dess giroräkning och för länsstyrelses räkning
å statsverkets giroräkning. Enligt 9 kap. 54 § vattenlagen skola
ersättningar, som där avses, i regel nedsättas hos länsstyrelsen. I 3 kap. 22 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas, att hyresgäst
i vissa fall må nedsätta hyran hos överexekutor. Vidare må erinras
om stadgandet i 183 § sjölagen, enligt vilket, där flera behöriga innehavare
av bodmeribrev anmäla sig, betalning icke må erläggas till någon
av dem utan beloppet i stället skall överlämnas till god man eller nedsättas
i allmänt förvar. Enligt 184 § skall bodmeriskuldens belopp likaledes nedsättas
i allmänt förvar, om bodmeribrevet icke uppvisas å förfallodogen. I 55 §
lagen om ägofred stadgas, att örn ägare till intaget hemdjur bjuder
lösen för djuret men intagaren ej vill utlämna det, ägaren må nedsätta lösenbeloppet
eller ställa pant eller borgen därför hos utmätningsmannen i orten
eller annan i orten boende pålitlig person. Enligt den förut gällande gruvstadgan
skulle försvarsavgift inbetalas till länsstyrelsen, som på anmälan
skulle tillhandahålla jordägaren honom tillkommande andel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
5
Jämlikt 30 kap. 19 § rättegångsbalken är den, som vill fullfölja
talan mot hovrätts beslut, pliktig att med vissa undantag hos länsstyrelsen
nedsätta fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, och enahanda belopp till
säkerhet för den kostnadsersättning, som kan komma att tillerkännas motpart.
Beträffande fullföljdsavgift stadgas i 43 § samma kapitel, att då
Konungen gör ändring i där angivna beslut, tillika skall enligt vad närmare
är stadgat förordnas, att part äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift. Gives
ej sådant förordnande, tillfaller avgiften kronan. Även beträffande kostnadsersättning
skall Konungen förordna, om och i vad mån belopp, som part
nedsatt, må av honom eller motparten lyftas. Den som vill lyfta fullföljdsavgift
eller kostnadsersättning skall anmäla sig hos länsstyrelsen.
Begäran om utredning.
I sin den 15 december 1939 avgivna berättelse angående granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden den 1 juli 1938—30 juni 1939 m. m. ha riksdagens revisorer beträffande
depositionsförfarandet anfört följande:
Depositioner hos länsstyrelserna verkställdes alltjämt i ej obetydlig omfattning.
Under de fem budgetåren 1934/35—1938/39 hade sålunda till »Överåriga
depositioner» omförts sammanlagt 360,627 kr. 12 öre. Revisorerna hade vid
granskning av de under senare år verkställda utbetalningarna av överåriga
depositioner uppmärksammat åtskilliga fall, då synnerligen lång tid förflutit
mellan depositionens nedsättande och lyftandet av densamma. Sålunda hade
redan 1935 års revisorer i sin berättelse framhållit, att de vid granskning av
räkenskaperna från överståthållarämbetets kansli uppmärksammat, att under
tiden november 1934—februari 1935 till en person utbetalats depositioner,
avseende fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar som nedsatts i samband
med talans fullföljande hos Kungl. Maj:t, i 28 olika fall till ett sammanlagt
belopp av 4,050 kr. Förordnande om rätt att lyfta beloppen hade meddelats
under 1919 i tre fall, under 1920 i ett fall, under 1921 i sex fall, under 1922 i
ett fall och under år 1923 i ett fall. Vidare hade revisorerna vid den fortsatta
granskningen iakttagit, att för vissa gruvor de jordägarna jämlikt 41 § i gruvestadgan
den 16 maj 1884 tillkommande andelar av gruvförsvarsavgifter för
vissa år under tiden 1899—1905 nedsatts hos länsstyrelsen i Kopparbergs län
med tillhopa 496 kr. 49 öre. För samma gruvor nedsattes de jordägarna tillkommande
andelarna av sådana avgifter för vissa år under tiden 1906—1921
hos länsstyrelsen med sammanlagt 977 kr. 4 öre. De nedsatta avgifterna omfördes
såsom överåriga depositioner vid särskilda tillfällen under åren 1911—
1933 i landskontorets räkenskaper till riksstat ts titeln »Diverse inkomster». Vederbörande
jordägare anliöllo under hösten 1934 med företeende av vederbörliga
behörighetshandlingar örn utbekommande av de nedsatta beloppen. Trots
att i ansökningshandlingarna ingen som helst förklaring lämnades till att vederbörande
försl 35 år efter den tidigast skedda depositionen gjorde sin rätt
gällande, utbetalades beloppen till sökandena.
Revisorerna lia funnit det otillfredsställande att enskilda personer utan varje
tidsbegränsning kunna utfå deponerade belopp. Enligt revisorernas mening
vore det visserligen tveksamt, örn rättsägares anspråk på att utfå i allmän vård
deponerade penningar borde vara underkastat de regler som gälla örn preskription
av fordringar i allmänhet, men hänsynen till den enskildes intressen kunde
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
icke rimligen kräva, att staten skulle åtaga sig en till obegränsad tid utsträckt
förvaringsskyldighet. Reglerna på förevarande område borde ersättas med
mera tidsenliga föreskrifter med en skälig begränsning av den tidsperiod,
under vilken staten skulle vara ansvarig för de nedsatta beloppen.
Över revisorernas förslag avgåvos på sin tid yttranden av statskontoret och
riksräkenskapsverket. Statskontoret framhöll, att för vissa speciella fall föreskrifter
meddelats i det av revisorerna angivna syftet. Genom 7 § lagen den
24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt
förvar och 43 § gruvlagen den 3 juni 1938 hade för vissa särskilda fall stadgats,
att i allmänt förvar nedsatta penningbelopp efter viss tid, 21 respektive
11 år, skulle tillfalla kronan. Statskontoret ansåge i likhet med revisorerna
önskvärt, att de av revisorerna berörda reglerna om medel i allmänt förvar
ersattes med tidsenliga föreskrifter. Dessa borde enligt statskontorets mening
lämpligen utformas i nära anslutning till de i 1927 års lag meddelade bestämmelserna.
Riksräkenskapsverket uttalade, att den av revisorerna väckta frågan
vore av praktisk betydelse i främsta rummet ur bokföringssynpunkt. En önskvärd
förenkling skulle vinnas genom förkortning av den tid, under vilken
depositioner skulle med utförlig specifikation balanseras i länsstyrelsernas räkenskaper.
När man hade anledning räkna med att rättsägaren icke komme
att göra sin rätt gällande, kunde medel av ifrågavarande slag omedelbart eller
efter kortare tid, förslagsvis ett år, bokföras å inkomsttiteln »A IV:5 Övriga
diverse inkomster». För underlättande av beloppets identifiering i händelse
av sedermera framställt krav kunde länsstyrelsen föra en löpande förteckning.
Riksräkenskapsverket tillstyrkte, att nuvarande bestämmelser omarbetades i
syfte att ernå ett mindre tids- och arbetskrävande redovisningssystem.
Riksdagen framhöll i sin förenämnda skrivelse till Konungen den 14 juni
1940, att den funne statskontorets förslag, enligt vilket bestämmelserna borde
utformas i nära anslutning till lagen om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar, förtjäna beaktande.
Promemoria.
Inom justitiedepartementet har i november 1941 upprättats en promemoria
i ämnet.
I promemorian anföres, att det icke vore rimligt att det allmänna i obegränsad
tid skulle ansvara för medel som nedsatts hos eller eljest inbetalts till offentlig
myndighet. Specifikationer och kvitton på verkställda utbetalningar
borde efter hand kunna förstöras, så att de ej alltför länge måste belasta
räkenskaperna. I promemorian erinras, att bestämmelser om nedsättning av
medel meddelats inom vitt skilda lagstiftningsområden. Bestämmelserna vore
också av olika karaktär inbördes. I vissa fall skedde nedsättning för att offentlig
myndighet skulle svara för att medlen komme rätt person till handa. I
andra fall verkställdes nedsättning allenast till fullgörande av vissa i lag
föreskrivna prestanda. En särställning intoge bestämmelserna i utsökningslagen
om nedsättning *hos riksbanken. I de fall som där avsåges vore det
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
7
exekutionsförrättaren och icke den enskilde som nedsatte medlen. Den åtgärd
som här motsvarade nedsättningen i andra fall vore medlens inbetalning till
exekutionsförrättaren.
En lagstiftning i ämnet borde, enligt vad i promemorian uttalas, utformas
i anslutning till förenämnda föreskrifter i 1927 års lag om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Enligt 7 § i denna lag gällde,
att då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, gäldenären finge lyfta beloppet,
om det ej funnes anledning till antagande att fråga om rätt till beloppet
vore beroende på prövning och han anmälde sig inom natt och år. Gjordes ej
sådan anmälan, tillfölle beloppet kronan. Samma bestämmelser syntes böra
gälla, när medel, i annat fall än som avsåges i 1927 års lag, nedsatts hos eller
eljest inbetalats till offentlig myndighet för att utgivas till den som funnes
berättigad därtill. Ett särskilt stadgande syntes emellertid vara erforderligt beträffande
deposition av fullföljdsavgift. För dessa fall borde utsägas, att den
som nedsatt beloppet och berättigats att återbekomma det finge anmäla sig
för lyftning inom tjuguett år från det nedsättningen skett. Örn i lag meddelats
särskild bestämmelse angående preskription av rätt till deponerade medel -—
såsom i lagen örn expropriation och i gruvlagen för vissa där angivna fall —
borde den lända till efterrättelse.
Beträffande ikraftträdandet har i promemorian föreslagits, att de nya bestämmelserna
skulle gälla från och nied den 1 juli 1942. Om medlen inbetalts
tidigare, borde dock i varje fall möjlighet att lyfta beloppet stå öppen under
viss tid, förslagsvis till den 1 juli 1944. För att ej i onödan komplicera övergångsstadgandet
syntes en gemensam tidpunkt kunna stadgas för den rättsägare
för vilken nedsättning skett och för den som nedsatt eller eljest inbetalt
beloppet. Detta innebure, bland annat, att om den sistnämnde anmälde sig
före nämnda dag, myndigheten, därest annan kunde tänkas göra anspråk å
beloppet, måste avvakta samma dag för att konstatera att ej någon som hade
bättre rätt anmälde sig.
Vid promemorian fanns fogat ett i enlighet med det anförda upprättat
förslag till lag om medel som innestå hos offentlig myndighet.
Yttranden över promemorian.
Över promemorian jämte lagförslaget ha efter remiss yttranden avgivits av
statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län.
Statskontoret, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län ha
lämnat förslaget utan erinran.
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke föreskrift
borde meddelas örn skyldighet alt underrätta vederbörande rättsägare örn
vad han hade att iakttaga för att utbekomma deponerade medel. Ämbetsverket
har i detta hänseende anfört följande:
Det av riksdagens revisorer påtalade missförhållandet, att i allmän vård
deponerade penningar i många fall ej blivit inom tid, då sådant skäligen bort
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Departementschef
en.
ske, av vederbörande rättsägare lyftade, måste enligt riksräkenskapsverkets
mening betraktas icke blott från synpunkten av försummelse från rättsägarens
sida att göra sitt anspråk gällande utan även från synpunkten av vederbörande
myndighets underlåtenhet att i fall, då sådant kunnat ske, lämna
borgenär eller gäldenär underrättelse eller påminnelse om att deponerat
belopp funnits att utfå.
Det torde vara anledning att i nyssnämnda hänseende göra åtskillnad mellan
nu ifrågavarande slag av depositioner, vilka äro betingade av i lag eller
författning meddelade föreskrifter, och sådana frivilliga depositioner, som avses
i lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande
i allmänt förvar. Gäldenär, som anlitar den i nämnda lag lämnade
möjligheten till nedsättning av penningar, torde få anses äga kännedom om
lagens föreskrifter om såväl möjligheten att förbehålla sig rätt att återtaga det
nedsatta beloppet som risken att beloppet i händelse av uteblivet anspråk på
detsamma kan tillfalla kronan. Det kail således icke anses obilligt, om han
på grund av underlåtenhet att vidtaga i lagen angivna föreskrifter för tillvaratagandet
av sin rätt går miste örn densamma. Som gäldenären enligt lagens
3 § har att underrätta borgenären om skedd nedsättning och som borgenär
sålunda icke utan egen försummelse att i rätt tid lyfta nedsatt belopp går
miste om sin rätt emot gäldenären i vad gäller det nedsatta beloppet, kan
bestämmelse örn att beloppet efter tjugu år tillfaller kronan ej heller medföra
obillig verkan för borgenären.
När däremot är fråga om sådana depositioner av obligatorisk karaktär, som
avses i nu föreliggande lagförslag — vilket uppenbarligen åsyftar icke blott
depositioner, som redan äro i lag eller författning föreskrivna, utan har allmän
räckvidd även nied avseende å framdeles tillkommande bestämmelser av
samma slag — synes det ej berättigat att utan vidare utgå från att varje borgenär
eller gäldenär mäste äga närmare kännedom om vad som är att iakttaga
för tillvaratagandet av hans rätt. Vid sådant förhållande synes det obilligt,
att vederbörande utan att hava blivit uppmärksammad härå går förlustig
sin rätt till belopet. I synnerhet synes detta gälla, då den ursprungliga rättsägaren
avlidit och hans stärbhusdelägare inträtt i hans ställe utan att måhända
äga kännedom örn del rättsförhållande, som föranlett depositionen.
Riksräkenskapsverket vill på grund av vad ovan anförts ifrågasätta, om ej
skyldighet bör införas för den myndighet, hos vilken depositionen gjorts, att
inom tillräcklig tid före inträdandet av i lagen avsedd rättsförlust företaga
åtgärd för vederbörande rättsägares underrättande, och i samband därmed
örn ej rättsförlustens inträdande bör göras beroende av att dylik åtgärd bevisligen
företagits, där så utan större svårighet varit möjligt. Skulle rättsägare
ej vara känd, synes kungörelseförfarandet böra förekomma, därest det innestående
beloppet mera avsevärt överstiger kungörelsekostnaderna, vilka i varje
fall böra bestridas från detta belopp. Då det måste anses som en fördel för
staten, att förvaltningsbestyret med deponerade medel i varje fall begränsas
till kortaste möjliga tid, synes det ur statens synpunkt angeläget, att myndighet,
hos vilken deposition ägt rum, icke utan vidare låter depositionsförhållandet
bestå till framemot 20-årsgränsen utan, så snart anledningen till depositionen
bortfallit, på eget initiativ undersöker möjligheten av beloppets utbetalande
till vederbörande. Skulle särskilda tillämpningsföreskrifter till den
föreslagna lagen komma att utfärdas, synas dessa böra innehålla ett stadgande
med nu nämnda syfte.
Det remitterade förslaget synes innefatta en lämplig reglering av frågan
om preskription av rätt till medel, som nedsatts hos eller eljest inbetalts
till offentlig myndighet i andra fall än som avses i 1927 års lag om gälds be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
9
fällring genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Förslaget torde dock
böra begränsas till medel som nedsatts på grund av eller eljest med stöd av
stadgande i lag eller författning. 1 detta sammanhang må anmärkas, att med
offentlig myndighet ej förstås allenast statlig myndighet.
Nedsatt belopp skall enligt förslaget i regel lyftas av den därtill berättigade
inom tjugu år, varefter den som inbetalt beloppet äger att återlyfta det inom
natt och år. Utöver de i förslaget upptagna villkoren för återlyftning torde
böra angivas, att därför förutsättes, att den för vars räkning nedsättning
skett ej för lyftning är beroende av särskilt villkor som ännu ej inträffat.
Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke för vissa fall en kortare
preskriptionstid än tjugu år borde föreskrivas. Fördelen av en enhetlig
regel synes dock vara övervägande, och förslaget ansluter till vad som
stadgas i 1927 års lag. Vad särskilt angår nedsatt fullföljdsavgift synes den
för detta fall föreslagna preskriptionstiden av tjuguett år vara lämplig med
hänsyn till att klagandens rätt att återlyfta rättegångskostnadsersättning, som
han samtidigt må ha nedsatt, enligt huvudregeln i förslaget utgår i och med
utgången av det tjuguförsta året från nedsättningen.
Det må framhållas, att när medel, som inbetalas till offentlig myndighet,
av denna insättas i bank, tiden skall räknas från den dag då medlen inbetaltes
till myndigheten och icke från dagen för bankinsättningen. Vad nu
sagts gäller även det fall, att medel vid utmätning eller annan exekutionsförrättning
inflyta till exekutionsförrättaren och sedermera insättas i bank.
Med avseende å exekutiv förrättning torde i övrigt uttryckligen böra angivas,
att vad i förslaget sägs om den som inbetalt medel till offentlig myndighet
skall gälla den hos vilken förrättningen ägt rum. Såvitt angår fast egendom
som sålts å exekutiv auktion bör härmed förstås den som var ägare till fastigheten,
då den såldes.
Med rätt att lyfta det nedsatta beloppet bör även följa rätt att lyfta
ränta som må ha upplupit därå.
Något stadgande örn skyldighet att underrätta enskild rättsägare örn vad
han har att iakttaga torde icke böra införas i nu ifrågavarande lag. Vederbörande
myndighet lärer i regel — i synnerhet sedan någon tid förflutit —
icke ha sig bekant vem som kan vara berättigad att lyfta beloppet. Föreskrift
om att den för vars räkning beloppet nedsatts skall underrättas örn
själva nedsättningen bör åter, när så erfordras, meddelas i de författningar
där nedsättningen är reglerad. Bestämmelser därom lia också meddelats för
vissa fall.
I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig
myndighet.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 37.
10
Kungl. Majtts proposition nr 37.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.
1 Denna bilaga, som frånsett viss jämkning av redaktionell natur är lika lydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 februari
1942.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 26 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 23 januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om preskription av rätt till medel som innestå
hos offentlig myndighet.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren
Gösta Walin.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
12
Kungl. Majlis proposition nr 37.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 6 februari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
PeHRSSON-BRAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, SKÖLD, ERIKSSON, BERGQUIST,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 4 februari
1942 avgivna utlåtande över det den 23 januari 1942 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos
offentlig myndighet, därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av
lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter viss redaktionell jämkning jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Thore Wisén.
Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
420171
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- 1LU 1942:33 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet. s. 1 i texten