Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m

204 sidor, varav 198 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 198 av 204 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:4, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Nr 4.

i

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av strafflagen m. m.; given Stockholms

slott den 19 december 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen,

2) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten,

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) om straffregister,

4) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten,

5) lag angående ändrad lydelse av 49 § lagen den 16 maj 1919 (nr 240)

om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1919 (nr 242)

med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

7) lag om ändrad lydelse av 213, 214 och 215 §§ konkurslagen den 13 maj

1921 (nr 225),

8) lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

örn ackordsförhandling utan konkurs,

9) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)

om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter,

10) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

örn viss panträtt i spannmål,

11) lag örn ändrad lydelse av 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr

117),

12) lag örn ändrad lydelse av 74 § checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

13) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182)

om vissa tvångsmedel i brottmål,

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred,

15) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 305) örn

handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning,

16) lag angående ändrad lydelse av 29 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 (nr

274) örn rätt till jakt, samt

17) lag angående ändrad lydelse av 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni

1938 (nr 318) örn avbrytande av havandeskap.

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 4.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels alf 3 kap. 9—11 §§, 10 kap. 20 §, 15 kap. 14 §,

19 kap. 4, 8 och 9 §§, 24 kap. 1—10 och 15 §§ samt 25 kap. 11 och 12 §§

strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 2 kap. 8 §, överskriften till 3

kap., 4 kap. 14 §, 5 kap. 4 och 16 §§, 6 kap. 5 §, 8 kap. 23 och 24 §§, 10 kap.

17 och 21 §§, 12 kap. 1, 4, 5, 6, 10, 11, 16 och 17 §§, 14 kap. 2, 3, 8, 10, 14,

15, 18, 19, 22, 23, 26, 27, 28, 28 a, 34 och 37 §§, 15 kap. 15 a, 16 och 18 §§,

17 kap., 18 kap. 7 och 8 §§, 19 kap. 5, 6, 20 och 21 §§, 20—23 kap. samt

24 kap. 11, 14 och 16 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer,

nämligen i 3 kap. 13 och 14 §§, i 10 kap. 18 a och 24 §§, i 11 kap. 13 a §,

i 12 kap. 3 a, 5 a, 5 b, 6 a, 21 och 22 §§, i 13 kap. 6 §, i 14 kap. 20 a och

28 b §§, i 15 kap. 8 a och 25 §§, i 18 kap. 14 a § samt i 19 kap. 20 a §, av

nedan angivna lydelse:

2 KAP.

8 §•

Böter ådömas---fem riksdaler.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,

ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 § 1938 : 251, beträffande 4 kap. 14 § 1906: 51 s. 1,

beträffande 5 kap. 4 § 1890: 33 s. 1, beträffande 5 kap. 16 § 1926 : 70, beträffande 8 kap. 23 och

24 §§ 1940: 356, beträffande 10 kap. 17 och 21 §§ 1933: 185, beträffande 12 kap 1 och 4 §§ 1937:

242, beträffande 12 kap. 5 och 10 §§ 1890: 33 s. 1, beträffande 12 kap. 11 § 1917 : 246, beträffande

12 kap. 16 och 17 §§ 1890 : 33 s. 1, beträffande 14 kap. 15 § 1931: 327, beträffande 14 kap. 19 §

1918: 459, beträffande 14 kap. 22, 23, 26 och 27 §§ 1921: 298, beträffande 14 kap. 28 § 1921:

288, beträffande 14 kap. 28 a § 1938 : 319, beträffande 14 kap. 34 § 1912: 62, beträffande 14 kap.

37 § 1937 : 242, beträffande 15 kap. 15 a och 16 §§ 1937: 242, beträffande 17 kap. 1937: 242,

beträffande 18 kap. 7 och 8 §§ 1937: 242, beträffande 19 kap. 5 och 6 §§ 1890 : 33 s. 1, beträffande

19 kap. 20 § 1902: 71 s. 8, beträffande 19 kap. 21 § 1938: 251, beträffande 20 kap. 1890:

33 s. 1, 1918: 268, 1936: 244, 1937: 242 och 1938 : 251, beträffande 21 kap. 1890: 33 s. 1, 1921:

288, 1934: 304 och 1936: 244, beträffande 22 kap. 1890 : 33 s. 1, 1915: 432, 1917: 382, 1920:

417. 1924: 330, 1926: 146, 1930: 96, 1931: 327, 1934: 163, 1936: 244 och 1937: 242, beträffande

23 kap. 1921: 229, 1936: 244 och 1937: 242 samt beträffande 24 kap. 14 § 1931: 327.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

3 KAP.

Om delaktighet 1 brott och om försök till brott m. m.

13 §.

Har någon påbörjat utförandet av visst brott, utan att detta till fullbordan

kommit, skall han, i de fall lagen utsätter, straffas för försök till brottet, såframt

fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller

sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straff för försök skall ej, utom i fall varom särskilt är stadgat, ådömas den

som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett

att brottet ej fullbordats.

Straffet för försök sättes under vad å den fullbordade gärningen följa bort;

dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt utsättas

och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff för

det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

14 §.

Straff som i lagen utsättes för det fall att någon genom brott bereder sig

vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då gärningsmannen

avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

4 KAP.

14 §.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för

brott som i 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kap. avsett brott, för

vilket särskilt stadgande finnes om förhöjt straff för det fall att brottet är

grovt, skall straffet för återfallet bestämmas enligt det stadgandet, där ej med

hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest

särskilda skäl däremot äro. Är återfallet snatteri, bodräkt, bedrägligt beteende

eller undandräkt, skall, där ej särskilda skäl äro mot förhöjt straff för

återfall, dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Lika med brott som nu sagts skall anses delaktighet i sådant brott. Utländsk

straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.

4 §•

Ej må brott, som någon begått, innan han fyllt aderton år, honom tillräknas

till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. 14 § förmäles.

16 §.

De i 14 och 15 §§ bestämda tider skola räknas i allmänhet från den dag

brottet begicks, men i de fall, sorn i 15 kap. 17, 18 eller 21 § eller i 17 kap.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

2 § sägas och ej åtalas må, innan till återgång av giftermål dömt är, från den

dag domen därom vann laga kraft och i det fall, som i 23 kap. 5 § avses,

från den dag då beslut örn egendomsavträde meddelades eller åtal eljest

tidigast kunde ske.

Åtal anses — -— — häktad blivit.

6 KAP.

5 §.

Hava flere i brott tagit sådan del, som i 3 kap. 1, 3, 4, 5, 6 eller 7 § sägs;

svare de, en för alla och alle för en, till skadestånd.

8 KAP.

23 §.

Försök till brott, varom i 6 §, 11 §, 17 § första stycket, 18 § eller 20 §

förmäles, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

24 §.

Har stämpling till högförräderi eller krigsförräderi blivit gjord, då skall,

där straff ej är förskyllt för sådant förräderi eller försök därtill, anstiftare

av stämplingen dömas till straffarbete från och med två till och med tio

år. Annan deltagare i sådan stämpling varde dömd till straffarbete från

och med ett till och med sex år.

Lika med---- sådan makt.

10 KAP.

17 §.

Tager man---till fängelse.

Befriar man —--- dagsböter, dömas.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

18 a §.

Den som, sedan brott timat, döljer den brottslige, främjar hans flykt, undanröjer

bevis örn gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar den brottsliges

befordran till ansvar, straffes med fängelse i högst sex månader eller

böter; sker det för egen vinning, må till straffarbete i högst två år dömas.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var

brottslig, vare straffet böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivföräldrar

eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej till straff fäl
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

5

las efter andra stycket; ej heller efter första stycket för den brottsliges döljande

eller för främjande av hans flykt.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter tillslutna

äro, eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt i kvarstad

eller utmätt; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

24 §.

Den som obehörigen utövar vad till allmän befattning hörer, dömes till

fängelse eller böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till

straffarbete i högst fyra år dömas.

Där någon i annat fall än i första stycket sägs obehörigen giver sig ut för

att innehava allmän befattning, dömes till böter eller fängelse. Vad nu är

sagt gälle ock, där någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att

giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas

tjänst.

11 KAP.

13 a §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen

bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som

honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är; dömes

till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker

det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör

eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som

brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård

haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

12 KAP.

1 §■

Den som---månader nedsättas.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

3 a §.

Begår någon i fråga örn handling, som utfärdas av offentlig myndighet i

främmande stat, brott som i 1, 2 eller 3 § omförmäles, dömes till straffarbete

i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj.ts proposition nr A.

4 §■

Den, som falskeligen i annan, verklig eller diktad persons namn skriver

köpebrev, testamente, kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller

kvittobrev, handelsbok eller annan enskild handling, som till bevis örn rättighet

eller befrielse från förbindelse tjänar, eller riktig sådan handling genom

tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter

eller förskaffar sig underskrift, varmed sken av gällande handling däråt

beredes; varde, där han den handling, sig eller annan till nytta eller att

därmed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete i högst fyra år eller,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex

månader.

5 §•

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrivit eller förfalskat och begagnat annan

enskild handling än de där nämnda, såsom arbetsbetyg, intyg örn fattigdom,

sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete eller fängelse i

högst sex månader. Var handlingen skriven i diktad persons namn, må till

böter dömas.

5 a §.

Den som uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara

de handlingar, varå den sig grundar, straffes högst med straffarbete

i fyra år.

5 b §.

Nekar någon emot bättre vetande sin hand och förskrivning, straffes

med böter eller fängelse.

6 §.

Brukar någon, i avsikt som förut sagd är, handling den han vet falsk

vara, straffes så, som hade han förfalskningen själv gjort.

6 a §.

Begagnar sig någon svikligen av pass, arbetsbetyg eller annat dylikt bevis,

som för annan utgivet är, dömes till fängelse eller böter. Samma lag

vare, där någon utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den för

vilken beviset är utfärdat.

10 §.

Främmande stats allmänna stämplar och märken vare, om förfalskning

eller missbruk därav sker, lika med svenska ansedda, där Konungen förordnat,

att de samma skydd njuta skola. 11

11 §•

River, flyttar---fyra år.

Samma lag---falskeligen sätter.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

16 §.

Utprånglar någon---själv gjort.

Försök till sådan utprångling straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

17 §.

Har någon blivit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen och,

ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till annan utgivit;

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringare fall må till

böter dömas.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

21 §.

Uppgiver någon i arbetsbetyg eller annan sadan enskild handling, som i

5 § nämnes, vad han vet osant vara, och därav annan vilseledas eller skadas

kan, straffes med böter.

22 §.

Den som mot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran, som

avses i 6 kap. 9 § giftermålsbalken, straffes högst med straffarbete i fyra år.

Avgiver någon emot bättre vetande falsk utsaga i sadan försäkran, som

enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder,

dömes till fängelse eller, om han av egen drift återkallar utsagan innan

vigsel sker, till böter.

13 KAP.

6 §•

Gör någon försök att genom anstiftan komma åstad brott, varom i detta

kap. sägs; varde dömd till straff, som sättes under vad han förskyllt, därest

brottet blivit fullbordat. Har han frivilligt föranlett att brottet ej kom till

uförande, vare från straff fri.

14 KAP.

2 §•

Försök till mord straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må till straffarbete

på livstid dömas.

3 §.

Var som---tio år.

Var gärningsmannen---år nedsättas.

Försök till dråp, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

8 §•

Kan ej utrönas vilken eller vilka tillfogat den döde skador, som i och för

sig eller i förening varit livsfarliga; vare straffet, där ej gärningen eljest är

med högre straff belagd, för den, som i uppsåt att döda gjort våld å den

dräpne, straffarbete i högst sex år; för den, som med berått mod, men utan

sådant uppsåt, som sagt är, deltagit i misshandeln, straffarbete i högst fyra

år; och för den, som av hastigt mod och utan uppsåt att döda varit i gärningen

delaktig, straffarbete i högst två år.

10 §.

Har någon---sex år.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Med svår —--livsfarlig sjukdom.

14 §.

Hava flere---stadgade, tillämpas.

Kan ej utrönas av vilken eller av vilka skadan blivit gjord, då skall en var,

som i misshandeln deltagit, dömas, där ej gärningen eljest är med högre straff

belagd: om skadan var av beskaffenhet, som i 10 § sägs, till straffarbete i

högst två år eller fängelse i högst sex månader, och, om skadan ringare var,

till böter eller fängelse i högst sex månader.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan

dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat livsfarligt vapen; då skall

den omständighet, om han är förfallen till straff för misshandel eller försök

därtill, vid straffets bestämmande, såsom försvårande anses; och må i fall,

som i 11 § sägs, där misshandeln skedde av hastigt mod, så ock för misshandel,

varom i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete i fyra år,

och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är, till straffarbete i högst ett

år dömas.

Är den skyldige ej förfallen till straff för misshandel eller försök därtill,

dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

18 §.

Har någon givit annan gift eller dylikt för att honom skada, och dör han

därav; straffes gärningsmannen efter 1 § såsom för mord. Kommer av den

förgiftning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till sådant arbete från och med

åtta till och med tio år. Följer av gärningen ringare eller ingen skada; då

skall till straffarbete från och med fyra till och med åtta år dömas.

Försök till brott, varom nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada, tillrett gift eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

9

dylikt, och är han ej förfallen till straff för brott, som i 1 eller 2 mom. sägs,

varde till straffarbete i högst två år dömd, där han ej, av egen drift och förr,

än brottet blev upptäckt, giftet förstört.

19 §.

Förgiftar någon, i uppsåt att skada andra till liv eller hälsa, varor, som

till salu hållas, eller vad annat som helst, så att allmän fara för människors

liv eller hälsa därav kommer; dömes till straffarbete från och med sex till

och med tio år. Får någon av den förgiftning död eller svår kroppsskada;

vare lag, som i 18 § skils. Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty

i 3 kap. stadgas.

Har någon---tio år.

20 a §.

Säljer man eller utlämnar eljest till annans begagnande veterligen förfalskade

livsmedel, och är vid den förfalskning ämne nyttjat, som för människors

liv eller hälsa farligt är; dömes till straffarbete från och med två till och med

sex år. Får någon av de livsmedel svår kroppsskada; då skall till straffarbete

från och med sex till och med tio år dömas. Ljuter någon därav döden; varde

den brottslige dömd till straffarbete på livstid eller i tio år. Bjuder man

till annan ut sådana veterligen förfalskade livsmedel, som ovan sagda äro;

varde, där de ej emottagas, ändå dömd till straffarbete i högst två år. Beträdes

handlande eller annan, vars yrke är att sälja eller bereda livsmedel, med

brott, som i denna § sägs; miste han ock den näringsrätt.

Säljer man eller utlämnar eljest till annans begagnande, eller bjuder man

till annan ut veterligen förfalskade läkemedel, de där för människors liv eller

hälsa farliga äro; vare lag som för varje fall i 1 mom. sägs.

22 §.

Har kvinna---månader, dömas.

Försök till barnamord straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

23 §.

Har kvinnan utsatt fostret eller det uppsåtligen från sig skilt och i hjälplöst

tillstånd försatt; varde hon dömd till fängelse eller till straffarbete i högst

ett år. Fick fostret svår kroppsskada, eller ljöt det döden; dömes till straffarbete

eller fängelse från och med sex månader till och med två år. Sättes

fostret ut å sådant ställe eller under .sådana omständigheter, som i 32 § sägas;

vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader, men, om barnet

fick svår kroppsskada eller död, fängelse eller straffarbete i högst ett år.

26 §.

Havande kvinna, som genom att nyttja invärtes eller utvärtes medel uppsåtligen

dödar sitt foster, straffes för fosterfördrivning med fängelse.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

27 §.

Den som, med kvinnans vilja, förövar fosterfördrivning på sätt i 26 § sägs,

dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år eller till

fängelse i minst sex månader.

Begår någon brott, som här sägs, vanemässigt eller för att därmed bereda

sig vinning; dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år.

28 §.

Har någon, utan kvinnans vilja, förövat fosterfördrivning på sätt i 26 §

sägs, dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick kvinnan

av gärningen svår kroppsskada, dömes till straffarbete på livstid eller i

tio år; fick hon därav döden, dömes gärningsmannen till straffarbete på

livstid.

28 a §.

Försök till brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, straffes efter ty i 3 kap.

stadgas. Har av försök till brott, som i 28 § omförmäles, kvinnan fått döden,

må till straffarbete på livstid dömas.

28 b §.

Att i vissa fall för handling som i 26, 27, 28 eller 28 a § sägs ej må dömas

till straff enligt nämnda lagrum, därom stadgas i särskild lag om avbrytande

av havandeskap.

34 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse varit havande, i annat fall, än i

22 § sägs, uppsåtligen dödat sitt barn, och var gärningen förövad under inflytande

av den övergivna eller nödställda belägenhet, vari hon i följd av

barnets födelse befunnit sig; då må straff efter 1 § eller 3 § 1 mom. nedsättas

till straffarbete i fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

till straffarbete i två år.

Där brottet stannat vid försök, må straff, som enligt 18 § 1 mom. å gärningen

följa bort, nedsättas till straffarbete i sex månader. Har kvinnan

under de omständigheter, som i 1 mom. sagts, utsatt barnet eller det eljest

uppsåtligen från sig skilt och såmedelst i hjälplöst tillstånd försatt, då må

jämväl straff efter 30 § eller 31 § andra punkten nedsättas under vad eljest

å gärningen följa bort, dock lägst till straffarbete i sex månader.

37 §.

Begår nian förbrytelse, som i 15 § 2 mom. avses, mot skyldeman i rätt

uppstigande led; vare straffet fängelse i högst ett år. Skedde förbrytelsen mot

annan av de personer, som i 36 § äro nämnda, varde den omständighet såsom

synnerligen försvårande ansedd.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

15 KAP.

11

8 a §.

Gör man gärning som i 6 eller 8 § avses för att själv taga sig rätt eller

eljest utan argt uppsåt, straffes högst med straffarbete i två år.

15 a §.

Har någon förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brottslig

gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon för

brott eller att om någon lämna menligt meddelande; dömes till straffarbete i

högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;

må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

16 §.

Brott, som i 12, 13, 15 eller 15 a § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,

där ej kvinnan av brottet död ljutit, eller det av henne eller hennes

målsman till sådant åtal angivet varder. Ej heller må sådant åtal anställas

sedan sex månader förflutit efter det brottet skedde, där ej laga förfall visas

eller så är, att döden genom brottet blivit kvinnan tillskyndad.

18 §.

Bortförer man kvinna, som ej fyllt femton år, med hennes vilja, men utan

samtycke av målsman, i sådant uppsåt, som i 17 § sägs; dömes till straffarbete

från och med sex månader till och med två år.

Bortföres omyndig kvinna, som fyllt femton år, med sin vilja, från fader

eller moder eller dem, som i deras ställe äro, i sådant uppsåt som nämnt är;

dömes gärningsmannen till fängelse eller böter.

25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 § 1 mom.

sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök till brott, som i 12

eller 13 § omtalas, kvinnan fått döden, må till straffarbete på livstid dömas.

Angående åtal för försök till brott, som i 12, 13, 15 eller 15 a § sagt är,

gäde vad i 16 § stadgas och beträffande åtal för försök till brott, varom förmäles

i 17 § eller 18 § 1 morn., vad i 19 § sägs.

17 KAP.

Om brott emot familj.

1 §•

Gift nian eller kvinna som ingår nytt äktenskap, straffes för tvegifte med

straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Ingår ogift äktenskap med den som är gift, dömes till straffarbete i högst

två år eller fängelse.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

2 §•

Gifter sig någon med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig sinnesförvirring

eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga, eller

ingår någon äktenskap, som på yrkande av andra maken kan för villfarelse

eller svek dömas att återgå; straffes med straffarbete i högst fyra år eller

fängelse.

Brott, som nu sagts, må ej åtalas, där ej för brottet blivit dömt till återgång

av äktenskapet.

3 §•

Bedrager man genom äktenskapslöfte, som ej fullbordas, kvinna till lägersmål;

straffes med fängelse eller böter.

Brottet må ej åtalas av annan än målsägande.

4 §•

Bereder sig någon genom antagande av falskt namn eller stånd arv eller

annan familjerättighet, dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

5 §■

Understicker eller förbyter någon barn, dömes till straffarbete i högst sex

år eller fängelse.

18 KAP.

7 §•

Övar man---på livstid.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

8 §•

Övar någon — — — sex månader.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

14 a §.

Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri

öva eller vinning sig förskaffa; straffes nied böter eller fängelse i

högst ett år.

19 KAP.

5 §•

Är, vid brott, som förut sagts, eld åsatt, men varder släckt, innan den sig

utbrett och skada gjort; då må straffet nedsättas, för det fall, som i 1 § sägs,

till straffarbete i ett år; för det fall, som i 2 § omförmäles, till straffarbete i

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 4.

13

två år; och för det fall, sora i 3 § namnes, till straffarbete i två månader

eller fängelse, där ej brottet skall straffas efter vad för 1 eller 2 § nu är

stadgat.

Har gärningsmannen, av egen drift, själv eller genom tillkallad hjälp, släckningen

åstadkommit, må straffet, efter omständigheterna, nedsättas under

vad eljest å gärningen följa bort.

6 §•

Var som uppsåtligen medelst krut eller annat sprängämne kommer förödelse

å stad å annans boning eller vistelserum, eller å hus, byggnad, fartyg,

bro eller dylikt, som annan tillhörer, straffes:

1. om det var annans boning eller vistelserum eller sådan egendom, som

i 2 § 2 morn. omförmäles, såsom för mordbrand, efter ty för varje fall i 1 §

eller 2 § 1 eller 2 mom. skils; och

2. i andra fall såsom för brott, varom i 3 § sägs, efter ty i samma § stadgat

är.

20 §.

Var, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller skadar

annans egendom, fast eller lös, evad den till enskilt eller allmänt bruk eller

gagn eller till prydnad ämnad är; straffes med böter eller fängelse i högst

sex månader. Har av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller

hälsa, eller grov skada å egendom, eller är gärningen eljest med synnerligen

försvårande omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år

dömas.

Brott, som —----än målsägande.

20 a §.

Försök till brott, som i 1, 2, 3, 6, 7, 10, 11 eller 16 §, 17 § 1 mom. eller 18 §

sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Har Konungen för viss anläggning meddelat förordnande, som i 14 § avses,

må vad nu är stadgat om försök till brott, som i 11 § sägs, ock i fråga

om dylik anläggning tillämpas.

21 §.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra

eller skada annans egendom eller med vetskap om annans uppsåt till sådant

brott för att honom därvid tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat

sprängämne; döines, där ej fall är för handen, som i 20 kap. 10 § sägs, till

straffarbete i högst två år eller fängelse. Varder medelst sprängämnet brott,

som därmed åsyftat var, begånget, eller göres försök till sådant brott i fall,

där försöket är i lagen med straff belagt, och skall ej gärningen straffas efter

6 § eller såsom försök lill brott, varom där sägs; gånge vid straffets bestämmande

som i 4 kap. stadgas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Har den---straff fri.

Sprängämnet må förklaras till kronan förverkat, evad ansvar enligt denna

lag ådömes eller ej.

20 KAP.

Om stöld och rån; så ock om egenmäktigt förfarande.

1 §■

Var som olovligen tager annans sak med uppsåt att tillägna sig den, dömes,

där tillgreppet innebär skada, för stöld till straffarbete i högst två år

eller fängelse.

2 §•

Är stöld med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till fängelse eller

böter.

3 §•

Stjäl någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar, syskon,

föräldrar och barn, adoptivföräldrar och adoptivbarn eller fosterföräldrar

och fosterbarn från varandra medan de sammanbo, dömes för bodräkt till

fängelse eller böter. Samma lag vare, där någon stjäl lösöre vari han äger

del. Medverka flera till stöld och gäller vad nu är sagt någon av dem, dömes

jämväl envar av de övriga för bodräkt, dock ej den som handlat med

uppsåt att tillägna sig det tillgripna.

4 §•

Är brott som förut i detta kapitel är sagt med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall för grov stöld dömas till straffarbete i

högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, örn det

förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig, eller gärningsmannen

varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel,

eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande

värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

5 §•

Var som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande

fara eller, sedan han begått stöld och anträffats å bar gärning, sätter

sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna,

dömes för rån till straffarbete från och med ett till och med åtta år.

Samma lag vare örn den som med sådant våld eller hot tvingar någon till

handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och

skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är.

Varder vid rån någon så våldförd att han därav får döden eller svår

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr U.

15

kroppsskada eller är rånet eljest att anse som grovt, skall gärningsmannen

dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Lika med våld å person skall anses åtgärd, varigenom någon försättes i

vanmakt eller annat sådant tillstånd.

6 §•

Var som för att själv taga sig rätt eller eljest olovligen tillgriper sak, dömes,

där ej fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, för egenmäktigt

förfarande till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon utan tillgrepp,

genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar

annans besittning av sak eller ock genom motvärn eller på annat dylikt sätt

hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga sak.

Är egenmäktigt förfarande att anse som grovt, skall till straffarbete i högst

två år eller fängelse dömas. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall

särskilt beaktas, om det förövats med våld eller hot eller innefattat tillgrepp

av annans fortskaffningsmedel som brukats vårdslöst, eljest vanvårdats eller

icke återställts.

7 §•

Vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp skall gälla jämväl där

någon från fastighet olovligen avskiljer och tager något som hör till denna.

Avhyser någon annan från fastighet eller rubbar eljest annans besittning av

fastighet, såsom genom att anbringa eller bryta stängsel, genom att bygga,

gräva, plöja, låta kreatur beta eller genom att upptaga väg, vare lag som i 6 §

sägs.

8 §■

Avleder någon olovligen elektrisk kraft, straffes för olovlig kraftavledning

högst med straffarbete i två år; är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst

fyra år.

9 §•

Försök till brott som i 1, 2, 4, 5 eller 8 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel

som är straffbart enligt 6 §.

Gör vid försök till rån gärningsmannen så grovt våld å annan, att denne

därav får döden, må till straffarbete på livstid dömas.

10 §.

Var som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest tager

befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedel, straffes

för förberedelse till stöld högst med straffarbete i två år. Den som av egen

drift förstört hjälpmedlet eller eljest gjort det obrukbart, vare från straff fri.

Hjälpmedlet må förklaras till kronan förverkat, evad ansvar enligt detta

kapitel ådömes eller ej.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

U §•

Har brott som i detta kapitel omförmäles förövats mot make eller trolovad

till gärningsmannen eller annan till brottet medverkande eller mot syskon,

skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller den som i första svågerlag

iika nära är eller mot adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar

eller fosterbarn, må, där ej fråga är örn grov stöld eller rån, allmän åklagare

väcka åtal allenast om brottet av målsägande till åtal angives eller ock landsfogden

eller, i Stockholm, förste stadsfiskal finner åtal vara ur allmän synpunkt

påkallat. Såsom medverkan anses vid tillämpning av detta stadgande

jämväl brott som i 21 kap. 6 § sägs.

21 KAP.

Om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock örn utpressning, ocker och häleri.

1 §•

Var som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet,

som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde

eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

2 §■

Är bedrägeri med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt beteende dömas

till böter eller fängelse.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning

eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant

betalning, och gör ej rätt för sig, straffes, evad han vilseleder någon

eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa, för

bedrägeri. Samma lag vare, där någon som har att betjäna allmänheten efter

viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

3 §•

Är brott som förut i detta kapitel är sagt med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall för grovt bedrägeri dömas till straffarbete

i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, örn gärningsmannen

missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling

eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig

art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §.

Var som medelst hot om brottslig gärning tvingar någon till handling eller

underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

17

tvungne eller någon i vars ställe denne är, dömes, där ej brottet är att anse

såsom rån, för utpressning till straffarbete i högst sex år eller fängelse eller,

om brottet är ringa, till böter, övar någon sådant tvång medelst hot att åtala

eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande,

vare lag samma, där tvånget är otillbörligt.

5 §•

Den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons

trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom

till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget

eller för vilken vederlag icke skall utgå, straffes för ocker högst

med straffarbete i två år; är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst

fyra år.

6 §•

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör

sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens

återställande, straffes för häleri högst med straffarbete i två år; är brottet

grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. Samma lag vare om den som

bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om den

som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott

tillkommen fordran.

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga att

brott förelåg, dömes till böter eller fängelse.

7 §•

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det

han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och

därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes

till böter eller fängelse eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två

år. För oredligt förfarande skall ock, ändå att skada ej uppkommer, dömas,

där vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet,

myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles.

8 §•

Försök till brott som i 1, 2, 3 eller 4 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas;

dock skall bestämmelsen i 3 kap. 13 § andra stycket icke gälla i fråga

om försök till utpressning.

Såsom för försök till bedrägeri straffes den som för att bedraga försäkringsgivare

eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person

eller egendom. Samma lag vare, där någon med uppsåt som nyss sagts

söker åstadkomma sådan skada. Ilar han innan skadan inträtt frivilligt avstått

från att fullfölja gärningen, vare fri från straff.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr i. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

9 §.

Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande

uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom,

dömes för svindleri till fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, där

brottet är ringa, till böter.

Där någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag

eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag,

offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider

vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt

hänseende och därigenom medföra skada, dömes såsom i första stycket

sägs. Sker det av grov oaktsamhet, straffes med fängelse eller böter.

10 §.

Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, handling

som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller ock

check utan täckning, straffes för ockerpantning högst med straffarbete i

två år.

11 §•

Vad i 20 kap. 11 § sägs om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt skall

äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält

brott än grovt bedrägeri.

Oredligt förfarande må ej åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden

eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt

påkallat.

22 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet.

1 §•

Där någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik

ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva

egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller

annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin

skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada för

den berättigade, för förskingring till fängelse eller straffarbete i högst två år.

2 §.

Är förskingring med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för undandräkt dömas till

böter eller fängelse.

3 §.

Är förskingring med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grov, skall för grov förskingring dömas till straffarbete i högst sex år.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

19

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen

missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk handling

eller vilseledande bokföring eller örn gärningen eljest varit av särskilt farlig

art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §•

Där någon, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom, som

han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen

eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd varigenom

egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt,

dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse eller, där brottet är

grovt, till straffarbete i högst två år.

Bortför den som brukar annans fastighet olovligen gödsel, stråfoder eller

dylikt eller förfogar han eljest däröver i strid med fastighetsägarens rätt,

straffes på sätt i första stycket sägs.

5 §•

Där någon, som på grund av förtroendeställning, evad det är i allmän

eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk

angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet

att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning och därigenom

skadar huvudmannen, straffes, där gärningen icke innefattar förskingring,

för trolöshet mot huvudman högst med straffarbete i två år.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen begagnat falsk handling eller

vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen

kännbar skada eller eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete

i högst sex år.

Missbrukar någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för annan, till

förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes efter ty i första

stycket är sagt, ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.

6 §•

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk av

behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller med

missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling kräver

vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter eller

fängelse eller, där brottet är grovt, till straffarbete i högst två år. Samma

lag vare, där någon fordrar betalning jämlikt handling som ej blivit utgiven

eller för gäld som redan är gulden eller ock kräver att utfå gods som

han redan bekommit eller mot krav åberopar kvitto som icke utgivits.

7 §•

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar

därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter.

Samma lag vare, där innehavare av fastighet, till skada eller olägenhet för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Majlis proposition nr 4.

ägare eller brukare som icke innehar fastigheten, bygger, gräver, plöjer,

låter kreatur beta, upptager väg eller på annat dylikt sätt olovligen brukar

fastigheten.

8 §•

Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet örn skyldighet att tillkännagiva

hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning,

dömes för fyndförseelse till böter. Underlåter man att fullgöra sådan

skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset eller förfar eljest med godset

på sätt i 4 § sägs, gäde vad där är stadgat.

9 §•

Försök till brott som i 1, 2, 3 eller 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

10 §.

Vad i 20 kap. 11 § sägs om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt skall

äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält

brott än grov förskingring.

Olovligt förfogande eller olovligt brukande må ej åtalas av allmän åklagare

med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal

vara ur allmän synpunkt påkallat.

23 KAP.

Om gäldenärsbrott.

1 §•

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder

sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller

förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs

eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefintlig

skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, varde, örn ej uppgiften rättas

innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömd

såsom i första stycket sägs. Samma lag vare, där gäldenär i samband med

annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och

därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk

för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet

med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär, som

i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, dömes

likaledes för oredlighet mot borgenärer efter ty nu är sagt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

2 §•

Är oredlighet mot borgenärer med hänsyn till omständigheterna vid brottet

att anse som grov, skall för grov oredlighet mot borgenärer dömas till straffarbete

i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gäldenären

beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande

bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

3 §.

Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel

utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på

äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan

sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov ©aktsamhet framkallar

eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till

fängelse eller straffarbete i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs

eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång,

uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift,

varde, örn ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund

för förfarandet, dömd efter ty i första stycket sägs.

4 §•

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet för

borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom avsevärt

förringar övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot borgenärer till

fängelse eller straffarbete i högst två år. Samma lag vare, där bokföringsskyldig

gäldenär, ehuru han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa

sina betalningar, förfar som nu sagts.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning

eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer efter ty

nu är sagt.

5 §.

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande

bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej

kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, straffes för bokföringsbrott

med fängelse eller straffarbete i högst två år. Är brottet ringa,

dömes till böter, dock ej under trettio dagsböter.

Bokföringsbrott må icke åtalas, där ej gäldenärcn inom fem år från det

brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt

sina betalningar.

6 §.

Försök att, såsom i t § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tillgång straffes

efter ty i 3 kap. stadgas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

7 §.

Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall

han straffas såsom vore han själv gäldenär.

Borgenär, som i fall varom i 4 § förmäles tager eller låter åt sig utlova betalning,

säkerhet eller annan förmån, straffes för medverkan till brottet

endast örn han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller

handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

24 KAP.

11 §•

Tager någon---femtio riksdaler.

Brottet må ej, där det endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas av

annan än målsägande.

14 §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap

i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom

grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stängsel

eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes till böter

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till fängelse i högst

sex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, vare straffet

böter.

Brottet må ej, där det endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas av allmän

åklagare med mindre det av målsägande angives till sådant åtal.

16 §.

Sätter i något av de fall, som i 11 eller 14 § sagda äro, förbrytare sig till

motvärn emot den, som egendomen äger, innehaver eller vårdar, eller emot

dess folk, då någon av dem vill honom från gärningen hindra, eller av honom

taga åter vad han åtkommit, eller ock fråntaga honom det, som till vedermäle

av gärningen kvarhållas må; vare lag som i 20 kap. 6 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943: och skall med avseende därå

iakttagas:

1. Genom denna lag upphäves lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

2. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

3. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt om rätt till vad

som finnes å skog eller mark; och vare sålunda icke tillåtet att där utan lov

taga vindfälle eller annat sådant, växande gräs, torv eller, av växande träd,

ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda.

Vad någon olovligen sått eller planterat å annans jord, vare förverkat till

den som jorden lagligen innehaver.

4. I stället för vad 16 § punkt 6 förordningen den 16 februari 1864 örn

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

23

nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall innehåller

om rätt att återtaga stulet gods å färsk gärning skall gälla, att varje besittningsförhållande

som någon utan rätt rubbat må å färsk gärning återställas

av den vars besittning rubbats eller som är i hans ställe.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 101—108, 115, 165 och 171 §§ strafflagen för

krigsmakten skola upphöra att gälla samt att 29 och 33 §§, 34 § 2 morn.,

94, 96, 98, 99, 100, 112, 121, 122, 135, 164, 166—170, 178, 179 och 185 §§

ävensom överskrifterna till 8 och 13 kap. samma lag1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

3 KAP.

29 §.

Officer eller underofficer som efter denna eller allmän lag dömes till

fängelse, böter eller disciplinstraff för stöld eller snatteri skall tillika, där ej

omständigheterna annat föranleda, dömas till avsättning från det ämbete

eller den tjänst han såsom krigsman innehar. Dömes ej till avsättning, må

till mistning av ämbetet eller tjänsten på viss tid dömas.

Begår krigsman---berörda anställning.

Har officer---fullo undergången.

4 KAP.

33 §.

Är någon---sig skyldig.

Ej skall---år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott,

om försök till brott, om sammanträffande av brott, örn förändring av straff,

om återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

upphäva straffbarhet, lända till efterrättelse vid tillämpning av denna lag,

likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som

däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat örn tillgodoräknande

av häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga---eller annan.

1 Senaste lydelse, se beträffande 29 § 1940 : 357, beträffande 33 § 1938: 262, beträffande 34 §

1938: 262 och 1939: 318, beträffande 166 § 1918: 269 och beträffande 185 § 1936: 329.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

34 §.

Sammanträffar brott, som finnes förskylla böter, med brott, som finnes

förskylla disciplinstraff, och ådömes ej gemensamt straff i svårare straffart,

skola böter och disciplinstraff ådömas jämte varandra; dock må disciplinstraff

ådömas såsom gemensamt straff, örn särskilda skäl därtill föranleda.

7 KAP.

94 §.

Gör någon--— disciplinstraff dömas.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kapitel avses,

gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning

emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker under tjänstgöring

eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl, inom förläggning, byggnad,

anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten eller avses

för dess behov, eller, inom förläggnings- eller stalionsort, å väg, gata eller

annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför

krigsdomstol.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl

eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område,

som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov, gör oljud eller oväsende

eller annorledes brister i anständigt uppförande eller kommer förargelse

åstad, belägges med disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under

sådana omständigheter eller å sådan plats, som förut i denna § är sagt, finnes

överlastad av starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas

med strängare straff.

Har i---mom. sägs.

8 KAP.

Om skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott.

98 §.

Begår någon brott, som i 19, 20, 21 eller 22 kap. allmänna strafflagen sägs,

beträffande egendom, som tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov,

varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad

efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i

stället må dömas till disciplinstraff. Visste den brottslige att egendomen tillhörde

krigsmakten eller var avsedd för dess behov, varde det såsom försvårande

omständighet ansett.

Efter allmän lag straffes jämväl den som, under tjänstgöring eller eljest

i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förläggning, byggnad, an
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

25

läggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten eller avses

för dess behov, begår brott som i 1 mom. sägs mot någon, som lyder under

strafflagen för krigsmakten.

99 §.

Är någon genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse vållande till

fara för eldskada eller explosiv förödelse å egendom, som tillhör krigsmakten

eller är avsedd för dess behov, dömes till fängelse eller ock till böter eller

disciplinstraff. Är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst två år.

100 §.

Den som förstör, skadar, tillägnar sig eller ock olovligen förfogar över

eller brukar åt honom till begagnande lämnad utrednings- eller beklädnadspersedel,

dömes, där brottet är ringa, för persedelförseelse till disciplinstraff

eller böter.

9 KAP.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes, om han

är officer eller underofficer, med mistning av ämbete eller tjänst å viss tid

eller avsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med fängelse i högst

sex månader. Kom därav ingen eller ringa skada, eller äro omständigheterna

eljest synnerligen mildrande, må dömas till disciplinstraff. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är insatt

i militärhäkte eller skall av krigsman eller av någon till krigsmaktens polisväsende

hörande person avföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör,

eller gör någon försök till sådant brott; vare det, vid straffets bestämmande

efter allmän lag, ansett såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen tillkommer,

dömes till fängelse, mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller

avsättning. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, skall till straffarbete

i högst fyra år dömas; äro de synnerligen mildrande, dömes till disciplinstraff.

Den skyldige vare ock underkastad ansvar efter lag för fel eller

brott, som han under sådant befäls utövande begår.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

10 KAP.

135 §.

Överlöper krigsman---på livstid.

Gör krigsman försök till sådant brott, straffes efter ty i allmän lag örn

försök till brott är stadgat, dock lägst med straffarbete i fyra år.

Sker stämpling till sådant brott, varde, där straff ej är förskyllt efter ty

ovan är sagt, anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete från och med

fyra till och med tio år och annan deltagare i stämpligen till straffarbete i

högst sex år.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld, rån och förskingring.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,

som föres till fästning, krigsfartyg, förläggning eller annan ort, där krigsfolk

är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten eller

är avsedd för dess behov, dömes efter allmän lag för grov stöld eller, där

mildrande omständigheter vid brottet det föranleda, för stöld.

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes efter allmän

lag för grov stöld eller, där mildrande omständigheter vid brottet det föranleda,

för stöld.

Lag samma —--kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och av sår eller sjukdom är urståndsatt

att sin egendom värja, dömes för grov stöld efter allmän lag.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök därtill, dömes

till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år.

Förbryter sig —--är sagt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg, förläggning

eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att

egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov; dömes till

straffarbete på livstid eller i tio år.

Försök till sådant rån straffes efter ty i allmän lag örn försök till brott är

stadgat, dock lägst med straffarbete i sex år.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

169 §.

Hava två---på livstid.

För försök till rån i detta fall må till straffarbete på livstid dömas.

170 §.

Har genom rån, stöld eller förskingring av sådan egendom, som den brottslige

veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, väsentligt

hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller

hinder för krigsföretagen vållats, och var egendomen av beskaffenhet, att den

brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var av brottet att befara; då

skall han, örn rån förövats, mista livet eller dömas till straffarbete på livstid,

men i annat fall dömas till straffarbete på livstid eller från och med

åtta till och med tio år.

15 KAP.

178 §.

Tager man---försvårande ansedd.

Förövades tillgreppet---till fängelse.

Var fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes den

brottslige till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada; varde gärningsmannen

dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år

eller på livstid. Gör någon försök till brott, varom i föregående punkt förmäles,

straffes efter ty i allmän lag örn försök till brott är stadgat, dock

lägst med straffarbete i två år.

179 §.

Den som — — — två år.

Såsom plundring---behovet härutinnan.

Gör någon försök till plundring, varom ovan är sagt, straffes efter ty

i allmän lag om försök till brott är stadgat.

Där vid — ---på livstid.

16 KAP.

185 §.

Till disciplinmål---efter 96 §;

9) deltagande i demonstrationståg efter 96 a §;

10) vållande till fara för eldskada eller explosiv förödelse efter 99 §;

11) persedelförseelse efter 100 §;

12) åtgärd av —--samma lagrum;

13) avgivande i ----efter 116 §;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

13 a) egenmäktigt tagande av befäl efter 122 §;

14) obehörigt övergivande---— efter 177 §.

--1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister

skall upphöra att gälla samt att 1 § ävensom 8 § 1 och 2 mom. samma lag1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödstraff, straffarbete eller fängelse eller med till
lämpning

av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till böter, jämlikt något av

dessa kapitel jämte 98 § strafflagen för krigsmakten till disciplinstraff eller

med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt lag

kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel till böter,

eller '' ■

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

8 §■

1 morn. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning

därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare

eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning,

eller av interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt, eller då

sådan framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militie
*

Senaste lydelse, se beträffande 1 § 1937: 174, 467 och 938, beträffande 8 § 1 mom. 1936:

248 ävensom 1937: 204 och 467 samt beträffande 8 § 2 mom. 1937: 123.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

29

ombudsman. Till annan myndighet än nu är sagt, så ock till enskild vars

rätt må vara beroende på annan upplysning ur registret än som framgår av

i 2 mom. omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas,

där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej

förekommer i straffregistret, såvitt angår annat förhållande än dom å böter

eller villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, må på begäran av denne

meddelas, där han med intyg av Konungens befallningshavande, underrätt,

häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt konsulat styrker

att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943. Därest nämnda dag lagen den

18 juni 1937 (nr 467) angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober

1900 om straffregister ännu icke trätt i kraft, skola intill dess så sker 1 §

och 8 § 1 mom. lagen om straffregister hava följande lydelse:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning

av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till böter, jämlikt något av

dessa kapitel jämte 98 § strafflagen för krigsmakten till disciplinstraff eller

med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt lag

kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel till böter,

eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning

därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare

eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller

av statens kriminaltekniska anstalt eller den i lagen örn förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare och lagen om internering av återfallsförbrytare

omförmälda nämnd, eller då sådan framställning göres av riksdagens

justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndighet än

nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan upplysning

ur registret än som framgar av i 2 mom. omförmält registerutdrag, skall

fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall därtill givit

tillstånd.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr i.

Förslag:

till

Lag

angående iindrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 3t>2) om behörighet att lito» a liikarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om

behörighet att utöva läkarkonsten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

3 §•

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till

straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a

eller 33 §, 15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen,

12 § lagen om avbrytande av havandeskap eller 8 § lagen om sterilisering

till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas

såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han

förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning

från befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda

låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör

äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio

år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit

av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legitimationen

ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att,

där dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast

för suspensionstiden.

Där läkare---utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a eller 33 §,

15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen,

12 § lagen om avbrytande av havandeskap eller 8 § lagen om sterilisering

till fängelse eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller

har innehavare av sådan läkarbefattning, alt brott i tjänsten bestraffas såsom

brott av ämbetsman, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen

1 Senaste lydelse, se 1941: 330.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

31

eller mistning därav på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända

protokoll och utslag i målet.

Har någon---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 49 § lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om

fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet.

Härigenom förordnas, att 49 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

49 §.

Med böter---anses rimligt.

Sker förseelse —--år dömas.

I fråga om förseelse, som under 3) eller 4) avses, må ovan stadgade straff

icke tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med

strängare straff.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med

vissa bestämmelser örn rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser

örn rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper skall upphöra

att gälla samt att 4 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

4 §•

Förfogar den, vilken såsom pant eller till förvaring eller till försäljning i

kommission emottagit eller i kommission inköpt fondpapper, utan laga rätt

för annans räkning än ägarens däröver, dömes, där ej gärningen är belagd

med strängare straff, för olovligt förfogande såsom i 22 kap. 4 § strafflagen

sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 213, 214 och 215 §§ konknrslagen den 13 maj 1921

(nr 225).

Härigenom förordnas, att 213, 214 och 215 §§ konkurslagen skola erhålla

följande ändrade lydelse:

213 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig särskilda

fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst ett år.

214 §.

Var som å borgenärssammanträde i fråga, som rör boets förvaltning, utövar

rösträtt för fordran med vetskap om att den, sådan den uppgivits, är

oriktig, straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

215 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om

ackordsförhandling utan konkurs.

Härigenom förordnas, att 50 § lagen den 13 maj 1921 om ackordslön

handling utan konkurs skall erhålla följande ändrade lydelse:

50 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig särskilda

fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar, straffes

med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall

erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lag

träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand

eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålunda

blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som

är ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,

gäde vad i 20 kap. 1—7 §§ strafflagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 4.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

Ull

Lag

angående ändrad lydelse ay 18 § lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om

yiss panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i

spannmål1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och fordran på grund av

skuldebrevet uppkommit, med vetskap härom uppsåtligen förstör eller i

strid mot det i 12 § stadgade förbudet bortför eller utlämnar pantförskriven

spannmål, straffes som i 22 kap. 4 § strafflagen sägs. Lag samma vare, där

någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i spannmål, vari honom veterligen

panträtt redan åt annan upplåtits.

Örn innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter

verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga

vad honom enligt 12 § andra stycket åligger eller lämnar medvetet oriktig

uppgift i sådant meddelande till registerföraren eller panthavaren, som där

sägs, straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Härigenom förordnas, att 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 skall

erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

Om ansvar för åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt denna lag stadgas

i strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse, se 1926: 76.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4. 35

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 74 § checklagen den 13 maj 1932 (nr 131).

Härigenom förordnas, att 74 § checklagen den 13 maj 1932 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

74 §.

Har någon med uppsåt till annans förfång antingen utställt check utan

täckning eller ock, före utgången av den tid, inom vilken av honom utställd

check skall uppvisas till betalning, utan skälig anledning återkallat checken

eller förfogat över täckningen, straffes med dagsböter eller fängelse i högst

ett år, där ej brottet är straffbart enligt 21 kap. strafflagen.

Har någon---månader dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182) örn vissa

tvångsmedel i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel

i brottmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1

1 §■

Påträffas föremål---i beslag.

Beslag må ej läggas å skriftligt meddelande mellan den som misstänkes för

brottet och den som vid tiden för meddelandet var hans rättegångsbiträde i

saken. Ej heller må, med mindre å brottet kan efter lag följa lägst straffarbete

i två år eller därutöver, i beslag tagas skriftligt meddelande mellan den

misstänkte och anhörig, som i 10 kap. 18 a § 3 mom. strafflagen sägs, eller

sådant meddelande mellan den misstänkte och ämbets- eller tjänsteman, läkare

eller annan, där meddelandets innehåll kan antagas åtnjuta skydd på

grund av i lag eller författning stadgad tystnadsplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall erhålla

följande ändrade lydelse:

59 §.

Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 10 § tredje stycket, galle

vad i 20 kap. 7 § strafflagen stadgas.

Där någon uppsåtligen överträder betesförbud, varom i 11 § förmäles,

eller i strid med bestämmelsen i 13 § fjärde stycket uppsåtligen nyttjar till

bete i regleringsområde ingående mark, som tillhör honom eller varå han

äger särskild betesrätt, utan att erforderlig hägnad hålles omkring marken,

straffes med dagsböter.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet

eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras

kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer

på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio

kronor.

Innefattar förseelse, som i andra stycket avses, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 305) om handläggning

inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 juni 1934 om handläggning inom

stängda dörrar av mål om utpressning skall erhålla följande ändrade lydelse:

I mål örn ansvar för gärning som avses i 21 kap. 4 § strafflagen må rätten,

därest målsäganden det begär eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna,

att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Mcij:ts proposition nr U.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 29 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. och 31 § 2 mom. lagen den 3 juni

1938 örn rätt till jakt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom

sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av

nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första

punkten av samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare---med dagsböter.

31 §.

2 morn. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn

mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller

deras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befattningshavare,

då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av

honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvarhållas

till vedermäle och pant, vare lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10, 12 oell 13 §§ lagen den 17 juni 1938

(nr 318) om avbrytande av havandeskap.

Härigenom förordnas, att 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1938 örn

avbrytande av havandeskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

10 §.

Har någon efter prövning som avses i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap

eller gjort försök därtill, och skedde åtgärden med iakttagande av de i 1 §

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

andra stycket samt 3 § givna föreskrifter, då må ej dömas till straff enligt

14 kap. 26, 27, 28 eller 28 a § strafflagen.

12 §.

Läkare, vilken mot bättre vetande antingen i utlåtande som i 4 § sägs

förklarat förutsättningarna för avbrytande av havandeskap vara förhanden

eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsaga i ärende angående

sådan åtgärd, dömes, örn han ej är förfallen till ansvar för fosterfördrivning

eller försök därtill, till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

Har läkare---sex månader.

13 §.

Avgiver någon i annat fall än ovan sägs mot bättre vetande till myndighet

eller läkare falsk utsaga i ärende angående avbrytande av havandeskap,

och är han ej förfallen till ansvar för fosterfördrivning eller försök därtill,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 maj 1941.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för försvars-, social-, finans- och jordbruksdepartementen

fråga angående ändrad lagstiftning örn förmögenhetsbrott

samt örn straff för försök till brott.

Föredraganden anför:

Kungl. Maj:t bemyndigade den 18 juni 1937 chefen för justitiedepartementet

att tillkalla sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning

rörande en reformering av lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. De i anledning

härav utsedda sakkunniga, sträffrättskommittén, som utgjordes av

presidenten B. Ekeberg, ordförande, professorn F. Wetter, hovrättsrådet E.

Bergendal och byråchefen för lagärenden I. Strahl, med hovrättsrådet N.

Beckman såsom sekreterare, avgåvo den 29 juni 1940 betänkande med förslag

till lagstiftning om förmögenhetsbrott (statens offentl. utredn. 1940: 20).

På grund av Kungl. Maj :ts beslut den 6 oktober 1938 verkställde straffrättskommittén

jämväl utredning angående ändring av strafflagen för krigsmakten

i vad den berör förmögenhetsbrotten. Betänkande med förslag i ämnet

avlämnades den 30 september 1940 (statens offentl. utredn. 1940: 25).

Utlåtanden över förstnämnda förslag ha efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,

rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen (i fråga om föreslagen

ändring i lagen om straffregister), Överståthållarämbetet, som jämväl överlämnat

yttranden av polisdomstolen, t. f. förste stadsfiskalen och kriminalpolisintendenten

i Stockholm, länsstyrelserna, av vilka länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län bifogat yttrande av poliskammaren i Göteborg, landsfogdarna,

rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Ulricehamn,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, föreningen auktoriserade

revisorer, svenska bankföreningen, Stockholms handelskammare, handelskammaren

i Göteborg, Skånes handelskammare samt svenska kriminalistföreningen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr A.

Över betänkandet rörande strafflagen för krigsmakten ha utlåtanden inhämtats

från krigshovrätten, chefen för försvarsstaben samt fångvårdsstyrelsen

(beträffande lagen örn straffregister).

Den 1 december 1937 uppdrog jag åt professorn R. Bergendal, som med

stöd av Kungl. Majrts bemyndigande den 16 december 1932 tillkallats såsom

sakkunnig inom justitiedepartementet för utredning angående partiella

reformer på strafflagstiftningens område, att verkställa utredning rörande

frågan om ändrade bestämmelser angående straffbarheten vid försök till

brott. Den sakkunnige avgav jämte hovrättsassessorn L. G. Ohlsson, som förordnats

att biträda vid utredningen, ett den 20 juni 1940 dagtecknat förslag

till ändrad lagstiftning om straff för försök till brott jämte motiv (statens

offentl. utredn. 1940: 19).

Utlåtanden över detta förslag ha efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,

hovrätterna, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, av vilka länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län bifogat yttrande av poliskammaren i Göteborg,

landsfogdarna, rådhusrätterna i Stockholm och Malmö, föreningen Sveriges

stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskal samt Sveriges advokatsamfund

ävensom, i vad förslaget avser strafflagen för krigsmakten, av krigshovrätten

och chefen för försvarsstaben.

De framlagda förslagen ha i justitiedepartementet upptagits till behandling

i ett sammanhang. Jag anhåller nu att få anmäla förslagen samt i anslutning

därtill lämna följande redogörelse.

Tidigare reformarbete.

Förmögenhetsbrotten. De delar av gällande strafflag, vilka behandla förmögenhetsbrotten,

äro i sina huvuddrag resultatet av det omfattande lagstiftningsarbete

som i mitten av förra århundradet bedrevs på straffrättens

område. Under den tid som sedan dess förflutit har behovet av nya stadganden

om förmögenhetsbrott blivit alltmera framträdande efter hand som samhällets

ekonomiska struktur förändrats. Avsikten har tidigare varit, att en revision

av dessa stadganden skulle komma till stånd i sammanhang med en

allmän strafflagsreform. Omfattande förarbeten till en sådan reform utfördes

under 1900-talets andra och tredje årtionden. Professorn Johan C. W. Thyrén

utgav på offentligt uppdrag åren 1910—1914 ett arbete om principerna för en

strafflagsreform och år 1916 ett förberedande utkast till strafflagens allmänna

del. På grundval härav utarbetade den år 1916 tillsatta strafflagskommissionen

förslag till strafflag, allmänna delen, vilket avgavs år 1923

(statens offentl. utredn. 1923: 9). Under tiden från och med år 1917 till sin

död år 1933 utgav Thyrén elva avsnitt av förberedande utkast till strafflagens

speciella del, av vilka nr III och IV behandla förmögenhetsbrott, nämligen

förskingring, hittegodsdelikt, tjuvnad, rån, utpressning, åverkan och bodräkt

samt bediugeri, ocker och trolöshet jämte vissa de sistnämnda närstående

brott såsom ägares kränkning av pant- och retentionsrätt, olovligt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4.

41

försäljande av annans sak och dubbelkrav. Ett i Thyréns plan ingående utkast

rörande konkursbrotten blev icke utfört.

År 1934 upprättades inom justitiedepartementet en promemoria angående

frågan om fortsatt arbete på en strafflagsreform. I denna uttalades, att arbetet

kunde uppdelas i — visseidigen icke all Iför många — partier, därvid

man efter band skulle skrida till framläggande av lagförslag, vilka borde

vart för sig träda i tillämpning och vilka först vid arbetets avslutning skulle

sammanföras till ett även i formellt hänseende enhetligt lagverk. Detta tillvägagångssätt

syntes, enligt vad i promemorian vidare anfördes, erbjuda beaktansvärda

fördelar, bland annat därigenom att arbetet kunde i första hand

inriktas på sådana områden där ett mera trängande reformbehov förelåge.

Ett sådant område vöre enligt en utbredd uppfattning förmögenhetsbrottens.

Det vore därför önskvärt, att arbetet för en fullständig strafflagsreform i

första hand inriktades på dessa brott.

över denna promemoria inhämtades utlåtanden från vissa myndigheter

och sammanslutningar, vilka samtliga i princip tillstyrkte genomförande av

en partiell strafllagsrevision avseende bestämmelserna örn förmögenhetsbrotten.

Vid tillsättandet av straffrättskommittén år 1937 biträdde jag i mitt

yttrande till statsrådsprotokollet åsikten, att den avsedda strafflagsrevisionen

borde genomföras successivt samt att reformarbetet främst borde inriktas

på förmögenhetsbrotten. Beträffande dessa brott anförde jag:

Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang närmare ingå på

de brister som vidlåda den svenska strafflagstiftningen i förevarande del.

Här må allenast erinras om några av de bestämmelser avseende skilda grupper

av förmögenhetsbrott, där behovet av en reformering främst gör sig gällande.

Det må sålunda nämnas att straff för tjuvnad inträder endast då det

tillgripna föremålet har s. k. marknadsvärde. Ett tillgrepp av aktie, växel,

check, sparbanksbok och liknande fordringsbevis blir därför i vissa fall icke

straffbart såsom tjuvnad. Det praktiskt betydelsefulla problemet hur det fall

straffrättsligt skall bedömas, då en syssloman obehörigen förfogar över penningar,

vilka i och med mottagandet övergått i sysslomannens ägo, är föremål

för mycket delade meningar. Vidare må framhållas att enligt den

svenska strafflagen — i motsats mot t. ex. den danska — s. k. allmänfarligt

bedrägeri t. ex. i form av oriktiga uppgifter angående bolags, föreningars

eller dylika företags ekonomiska ställning icke är straffbart redan i och

med att de oriktiga uppgifterna lämnas. Krav på en omarbetning av straffbestämmelserna

för ocker har ofta framförts, senast genom en riksdagsskrivelse

innevarande år.1 Någon straffbestämmelse för sådana vinningsbrott

som förövas medelst missbruk, utanför sysslomannaskap, av behörighet

att rättsligt förfoga över annans förmögenhet finnes ej. Ett område

inom förmögenhetsbrotten som är i stort behov av reformering är vidare

konkursbrotten. Mot de nuvarande straffbestämmelserna har anmärkts bland

annat att brottsbeskrivningarna på flera ställen förete påtagliga luckor samt

alt gränserna mellan de särskilda liandlingstyper, vilka ingå under bedrägeri,

oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer, i flera avseenden äro ovissa

eller flytande. Vidare må framhållas att olika meningar gjort sig gällande

i avseende på frågan vilket uppsåt som skall lia förelegat hos gärningsmannen

för att straff skall inträda för konkursbedrägeri. Slutligen är att märka

1 Riksdagens skrivelse 1937 nr 278.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

att man från flera håll ifrågasatt, om den nuvarande systematiseringen av

konkursbrotten är tillfredsställande, och om det icke vore lämpligare att

särskilja de materiella konkursbrotten från de rent formella bokföringsbrotten.

I sammanhang härmed har det gamla önskemålet framförts att en allmän

straffbestämmelse i fråga örn intellektuell handlingsförfalskning införes.

Frågan örn en revision av de bestämmelser i strafflagen för krigsmakten

vilka röra förmögenhetsbrott har berörts i det utlåtande rörande riktlinjer

för en revision av nämnda lag, som den 30 september 1935 av tillkallade

sakkunniga avlämnades till chefen för justitiedepartementet (justitiedepartementets

promemorior 1936: 1). I utlåtandet förordas att flertalet av nämnda

bestämmelser uteslutas ur lagen. Det torde icke vara anledning att i förevarande

sammanhang lämna någon närmare redogörelse för förslaget i denna

del. Detta förutsatte nämligen en fullständig revision av strafflagen för

krigsmakten, under det att frågan nu i huvudsak endast gäller att genomföra

de ändringar som påkallas av den ifrågasatta revisionen av allmänna strafflagens

stadganden örn förmögenhetsbrott.

Försök till brott. I Thyréns utkast till strafflagens allmänna del samt

strafflagskommissionens därpå grundade förslag avhandlas försök till brott

i ett särskilt kapitel. Strafflagskommissionens förslag har icke i sin helhet

blivit föremål för de lagstiftande myndigheternas behandling men har i vissa

delar legat till grund för senare reformarbeten. Under år 1928 lät Thyrén

såsom chef för justitiedepartementet upprätta ett på strafflagskommissionens

försökskapitel byggt förslag till införande i strafflagen av dels allmänna bestämmelser

om försökets straffbarhet, dels försöksstraff vid ett antal brott

som för närvarande icke äro straffbara på försöksstadiet. Förslaget, över vilket

lagrådet avgav yttrande, blev emellertid icke förelagt riksdagen. Frågan

om försökets straffbarhet har därefter ånyo upptagits i följd av det åt professorn

Bergendal år 1937 givna utredningsuppdraget.

Huvuddrag i kommittéförslagen.

Straffrättskommitténs förslag innefattar genomgripande förändringar inom

de delar av strafflagen, 20—24 kap., som behandla förmögenhetsbrotten. Ett

framträdande drag hos förslaget är att tyngdpunkten förskjutits från stöldbrotten

till brotten inom förmögenhetsomsättningen. Beträffande stöld och

liknande brott har den verkställda omarbetningen huvudsakligen åsyftat att

förenkla och även i viss mån att mildra de nuvarande detaljerade och delvis

stränga straffstadgandena. Medan stöld, rån och åverkan nu upptaga i det

närmaste var sitt kapitel i strafflagen, 20, 21 och 24 kap., ha dessa brott i

förslaget sammanförts till ett jämförelsevis kort kapitel, förslagets 20 kap.,

dit även från strafflagens 10 kap. överflyttats bestämmelsen örn egenmäktigt

förfarande. I fråga om brotten inom förmögenhetsomsättningen, bedrägeri

och annan oredlighet, utpressning och ocker, ävensom förskingring och trolöshet,

har kommittén däremot funnit sin uppgift vara att ersätta de nuvarande

otydliga och knapphändiga bestämmelserna med nya för att undan
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

43

röja luckor och osäkerhet om brottsbegreppens innebörd samt möjliggöra

tillräckligt allvarliga ingripanden mot företeelser av särskilt samhällsfarlig

art. Hithörande stadganden, som för närvarande rymmas inom 22 kap. strafflagen,

ha i förslaget uppdelats på två kapitel, nämligen 21 kap., som behandlar

bedrägeri och dylik oredlighet ävensom utpressning och ocker,

samt 22 kap., som behandlar förskingring och annan trolöshet. Förslagets

23 kap., som handlar om gäldenärsbrott, motsvarar i huvudsak samma kapitel

i gällande lag.

Kommittén har sålunda, genom förenkling av gällande bestämmelser rörande

stöldbrotten och genom en efter nutida samhällsförhållanden lämpad,

utförligare behandling av andra brott, sökt åstadkomma likställighet mellan

de viktigaste förmögenhetsbrotten av olika slag.

Detta syfte att genomföra likställighet mellan brotten har även kommit till

uttryck däri alt kommittén beträffande åtskilliga brottstyper föreslagit en

gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet. \id stöld finnas i gällande

lag utförliga stadganden om strängare straff för vissa grova brottsfall

samt dessutom ett särskilt ringare brott, snatteri. För bedrägeri och förskingring

saknas en sådan gradering, och straffen för grova brott äro lägre än för

motsvarande fall av stöld. Kommittén föreslår en genomgående gradering

av de viktigaste brotten, varvid stöld, bedrägeri och förskingring i stort sett

jämställas. Stöld delas i tre grader: snatteri, stöld och grov stöld. På samma

sätt delas bedrägeri i bedrägligt förfarande, bedrägeri och grovt bedrägeri

samt förskingring i undandräkt, förskingring och grov förskingring. Vid bedömande

av till vilken brottsgrad ett brott bör hänföras skall hänsyn tagas

till samtliga omständigheter vid brottet. Kommittén anger en del exempel på

omständigheter som skola beaktas. Sålunda bör bedrägeri eller förskingring

i regel bedömas som grov, om gärningsmannen begagnar falsk handling eller

vilseledande bokföring. 1 detta sammanhang må framhållas, att ämbetsmannaförskingring

icke som nu skall behandlas som ett särskilt ämbetsbrott

utan föranleda straff för vanlig förskingring, regelmässigt grov förskingring,

jämte straff för tjänstefel.

Graderingen skall ske efter omständigheterna vid brottet. Omständigheter

som röra brottslingens person komma således icke i betraktande. En sådan

omständighet, nämligen återfall i brott, har kommittén emellertid tillerkänt

i stort sett samma straffskärpande verkan som kan tillkomma omständigheterna

vid brottet. Återfallsbestämmelser finnas nu endast för stöldbrott,

vid vilka enligt strängt formella regler ådömes ett för varje ny resa skärpt

straff. Kommittén föreslår ett återfallsstadgande, enligt vilket alla förmögenhetsbrott

grunda återfall. Vad angår verkan av återfall, anser kommittén

att denna vid sådana brott, där gradindelning funnits obehövlig, kan utan

särskilt stadgande vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen; för de

i grader indelade förmögenhetsbrotten innebär det föreslagna återfallsstadgandet,

att straffet utmätes efter skalan för närmast strängare grad av

samma brott. Domstolen skall dock kunna avstå från att tillämpa den

strängare straffskalan, örn särskilda skäl däremot äro.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr A.

I fråga om brottsbeskrivningarna har kommittén i stor utsträckning förtydligat

beskrivningen av de enskilda brottsbegreppen. Den nuvarande lagen

ger beträffande flera av de viktigaste förmögenhetsbrotten ringa upplysning

om begreppens innebörd; den brottsliga gärningen beskrives med användande

av brottsbeteckningen. För stöld skall straffas »var som stjäl gods eller

penningar», för bedrägeri »var, som genom antagande av falskt namn, stånd

eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller

penningar» och för förskingring den som »förfalskar, svikligen förbyter,

försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods». Betydelsen av

orden stjäla, bedraga och förskingra får i huvudsak bestämmas efter stadgad

uppfattning inom rättstillämpningen och rättsvetenskapen. Kommittén

föreslår införande i lagen av beskrivningar som närmare angiva brottsbegreppens

innebörd. Därvid har kommittén i stort sett byggt på rättsvetenskapens

nuvarande ståndpunkt och de av Thyrén i hans utkast lämnade beskrivningarna.

Beträffande stöld har kommittén i likhet med Thyrén men i strid

mot rådande uppfattning om gällande rätt bestämt begreppet på sådant

sätt att marknadsvärde hos saken icke fordras. Härigenom botas den i direktiven

påtalade bristen, att tillgrepp av aktie eller av växel, check, sparbanksbok

eller liknande fordringsbevis i vissa fall ansetts icke kunna straffas såsom

stöld. Bedrägeribegreppet har kommittén i olikhet mot Thyrén utformat

så, att det omfattar svikligt förledande såväl till rättshandling som till

faktiskt förfogande. I fråga om förskingring skiljer sig kommitténs brottsbegrepp

från det i rättsvetenskapen brukliga och av Thyrén utformade bland

annat genom att därunder föres det i direktiven omtalade fallet, att en syssloman

obehörigen förfogar över penningar, vilka i och med mottagandet övergått

i hans ägo. Kommitténs förskingringsbestämmelse omfattar alltså även

s. k. penningförskingring, vilket torde stämma väl överens med menige mans

uppfattning om innebörden av ordet förskingring.

För att göra brottsbegreppen lättillgängliga har kommittén genomgående

sökt göra brottsbeskrivningarna kortfattade. Kommittén har i mindre utsträckning

än Thyrén anlitat själva lagtexten för lösande av gränsfall. Däremot

har kommittén sökt att genom själva uppställningen och den systematiska

grupperingen av lagstadgandena giva vägledning för bedömande av lagens

anda och mening. Bakom kapitelindelningen ligger tanken, att gärningar

som genomsnittligt begås av brottslingar av samma typ böra sammanföras.

Kommittén har därför icke, såsom Thyrén, sammanfört stöld och förskingring,

brott som båda rikta sig mot annans äganderätt. Kommitténs ståndpunkt

motiveras därmed att det för tjuven karakteristiska är, att han sätter

sig i besittning av annans egendom och alltså med handgripliga medel angriper

en främmande maktsfär, varemot förskingraren handlar inom egen

maktsfär; hans brottslighet karakteriseras i typiska fall främst därav att han

bryter ett förtroende. Kommittén har därför med stöld sammanfört rån och

andra brott som innefatta angrepp med handgripliga medel på främmande

maktsfär, med förskingring åter trolöshet mot huvudman och övriga brott

som innefatta missbruk av egen maktsfär inom sysslomannaskap och där
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

45

med likartade förhållanden. Mellan stöld- och förskingringskapitlen har placerats

ett kapitel, omfattande bedrägeri, utpressning, ocker och andra brott,

för vilka det utmärkande är att gärningsmannen angriper främmande maktsfär

icke nied handgripliga utan med psykiska medel. Vad slutligen angår kapitlet

örn gäldenärsbrott anmärker kommittén, att de i motsvarande kapitel

av gällande lag behandlade s. k. konkursbrottens systematiska ställning

är omstridd och i följd därav lagens tolkning oviss. I kommitténs förslag

bestraffas de centrala gäldenärsbrotten, oredlighet och vårdslöshet mot

borgenärer, ur den synpunkten att gäldenären undandrager borgenärerna

egendom genom att försätta sig på obestånd eller förvärra sitt obestånd;

för straffbarhet förutsättes icke att gäldenären kommit i konkurs eller inlett

offentlig ackordsförhandling. Bokföringsbrott har utskilts till en särskild

brottstyp med lägre straff och särskilda straffbarlietsbetingelser.

Ett annat led i kommitténs strävan att göra brottsbegreppen lättillgängliga

är, att så gott som varje brott erhållit sin särskilda benämning. Strafflagen

säger för närvarande icke alltid, att gärningsmannen skall dömas för visst

brott, för stöld, för rån o. s. v.; ofta heter det blott, att han skall dömas till

straff inom viss angiven strafflatitud. Enligt kommitténs uppfattning lägger

allmänheten snarast större vikt vid brottets rubricering än vid det ådömda

straffet. I betänkandet framhålles även, att betydelsen av att brottet i domen

angives till namnet blir större i den mån utvecklingen tenderar att ersätta

de till visst mått bestämda straffen med åtgärder av mera obestämt innehåll,

särskilt när enligt den nya lagstiftningen villkorlig dom kommer till

användning ulan att visst straff utsättes.

Flera av de vanligaste förmögenhetsbrotten, däribland stöld, bedrägeri och

förskingring, ha utformats såsom vinningsbrott. Detta har icke, såsom hos

Thyrén och i många utländska lagar, skett genom att i brottsbeskrivningen

inryckts fordran på vinningssyfte hos gärningsmannen. Kommittén har föredragit

den i inhemsk rätt tillämpade metoden att objektivt beskriva brottet

såsom en förmögenhetsöverföring, vilken omständighet liksom andra objektiva

rekvisit skall vara täckt av gärningsmannens uppsåt. Detta har vid förskingring

uttryckts så, att gärningen innebär vinning för gärningsmannen och

skada för den berättigade. Vid brotten bedrägeri, utpressning och viss form

av rån, vid vilka förmögenhetsöverföringen ej sker direkt genom den brottsliga

gärningen utan genom en därav föranledd åtgärd, har angivits, att skadan

skall uppkomma för den vilseledde eller tvungne eller någon i vars

ställe denne är.

De centrala förmögenhetsbrotten kompletteras av en grupp förmögenhetsbrott,

som karakteriseras därav att angrepp sker på annans förmögenhet

på liknande sätt som vid de centrala brotten utan att likväl förmögenhetsöverföring

behöver äga rum. Till denna grupp lia även hänförts gärningar,

som visserligen innebära förmögenhetsöverföring men dock böra anses mindre

straffvärda än vinningsbrotten i allmänhet. Mot stöld svarar brottet egenmäktigt

förfarande, vilket förövas på liknande sätt som stöld, genom tillgrepp

eller annan besittningsrubbning, men icke behöver innebära förmögenhets
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Majlis proposition nr -4.

överföring; någon tillgriper exempelvis en sak för att själv taga sig rätt eller

mot fullt vederlag. Egenmäktigt förfarande omfattar vissa tillgrepp, som

kommittén ansett icke böra bedömas så strängt som stöld, t. ex. tillgrepp av

en sak för tillfälligt brukande. I bedrägerikapitlet upptages ett kompletterande

brott oredligt förfarande. Till detta räknas att skada någon medelst

vilseledande men även vissa fall av vilseledande som ej medför skada, nainligen

där någon i utövning av yrke eller näring vilseleder annan angående

beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles.

På liknande sätt kompletteras förskingring av ett brott benämnt olovligt

förfogande, som bland annat avser förfogande över hittegods och gods som

köpts på avbetalning samt tvesalu.

På flera särskilda punkter innebär kommitténs förslag förenklingar, förtydliganden,

utvidgningar eller inskränkningar av det straffbara området.

De viktigaste förenklingarna i förslagets stöldkapitel äro, att de nuvarande

detaljerade bestämmelserna om successiv straffskärpning vid högre resor

av stöld borttagits i samband med införande av en allmän återfallsbestämmelse

samt att de många stadgandena om åverkansbrott i huvudsak ersatts

med regeln att vad som gäller om lös egendom även skall gälla om fastighet.

Vidare har inbrott kunnat bortfalla som särskild brottstyp, då försök

till stöld generellt straffbelagts. Vissa straffbud ha upphävts. Här må nämnas

straffen enligt 23 kap. 3 § punkt 2 för den som inom viss tid före konkurs

indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan redovisa därför

samt enligt 23 kap. 5 § för den som rymmer för gäld. Å andra sidan

har kommittén i åtskilliga hänseenden fyllt luckor i den gällande rätten. Sålunda

har det straffbara området utsträckts till nya former av ocker och

annan oredlig förvärvsverksamhet. Vad särskilt angår ocker har, såsom i

direktiven nämnts, krav ofta framförts på en omarbetning av straffbestämmelserna,

som för närvarande upptagas i en särskild lag och endast gälla

vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betalning,

s. k. kreditocker. Kommittén föreslår upptagande i strafflagen av en

straffbestämmelse, som avser ej blott kreditocker utan alla i 31 § avtalslagen

avsedda fall, då rättshandling på grund av ocker är ogiltig. I stället

för gällande bestämmelser om tjuvgömmeri och liknande fall av s. k. efterföljande

delaktighet föreslår kommittén generella bestämmelser örn ett brott,

benämnt häleri, som består i att utnyttja eller befästa en föregående brottslig

verksamhet. I direktiven har anmärkts, att någon straffbestämmelse ej

finnes för sådana vinningsbrott som förövas medelst missbruk, utanför

sysslomannaskap, av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet.

Dylika förfaranden bliva enligt kommitténs förslag straffbara såsom

»behörighetsmissbruk», ett i samband med trolöshet mot huvudman

uppställt nytt brottsbegrepp. Även i fråga om gäldenärsbrotten har det

straffbara området utvidgats på enskilda punkter. Medan gäldenär som

gynnar någon borgenär till de övrigas förfång för närvarande straffas blott

då fråga är om icke förfallen gäld, innehåller förslaget mera allmänna bestämmelser

örn den som gör sig skyldig till »mannamån mot borgenärer».

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Alaj:ts proposition nr A.

En stor ojämnhet i begränsningen av det straffbara området råder för

närvarande därför att försök icke är generellt straffbart vid andra förmögenhetsbrott

än rån och utpressning. Enligt förslaget skall försök bliva straffbart

även vid stöld, bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman

samt i vissa särskilda fall vid egenmäktigt förfarande och oredlighet mot

borgenärer.

Kommitténs försöksbestämmelser förutsätta, att allmänna stadganden

skola finnas om vad som skall förstås med försök och om straffrihet vid

tillbakaträdande från försök. Sådana stadganden upptagas i förslaget till

ändrad lagstiftning om straff för försök till brott. Sistnämnda förslag innefattar

jämväl införande av straff för försök vid vissa andra brott än förmögenhetsbrotten.

Vad förberedelse angår har i förslagets bedrägerikapitel upptagits ett särskilt

brott, benämnt svindleri, vilket motsvarar vad som i direktiven kallas

allmänfarlig! bedrägeri och omfattar sådana förberedelser till bedrägeri som

att utsprida oriktiga uppgifter avsedda att påverka priset på vara, värdepapper

eller annan egendom eller ägnade att påverka allmänhetens bedömande

av ett företag i ekonomiskt hänseende. Den av ockrare ibland använda

metoden, att för användning såsom påtryckningsmedel vid krav mottaga

handling som är falsk, utfärdad för skens skull eller eljest oriktig eller

check utan täckning, föreslås straffbelagd under namn av ockerpantning.

Den nuvarande i stöldkapitlet upptagna bestämmelsen om straff för förfärdigande

eller anskaffande av dyrk eller falsk nyckel har utsträckts att gälla

all befattning med stöldverktyg.

Förfalskningsbrotten — vilka enligt vedertagen uppfattning icke äro att

hänföra till förmögenhetsbrotlen — ha av kommittén i princip lämnats utanför

förslaget. Dock har det i direktiven angivna önskemålet, att en allmän

straffbestämmelse i fråga örn intellektuell handlingsförfalskning införes, tillgodosetts

genom en ny paragraf i 12 kap.

I viss utsträckning har kommittén måst till behandling upptaga frågor av

allmän räckvidd, bland andra frågan örn åtalsrätten. Då brottens uppdelning

i åklagar-, angivelse- och målsägandebrott för närvarande regleras

och enligt processlagberedningens förslag även framdeles skall regleras i

strafflagen, måste denna fråga behandlas i nu förevarande sammanhang.

Genom kommitténs förslag förläggas alla egentliga förmögenhetsbrott under

allmänt åtal med allenast två inskränkningar: dels må vissa brott mot närstående

åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller örn överåklagaren,

d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen, finner

det påkallat ur allmän sypunkt, dels tillätes allmänt åtal av vissa lindrigare

förmögenhetsbrott först efter sådan lämplighetsprövning från överåklagarens

sida.

De egentliga förmögenbetsbrotten behandlas i kommitténs förslag i 20 23

kap. strafflagen, vilka erhålla belt ny lydelse. 24 kap. strafflagen upphäves;

de där upptagna stadgandena av civilrättslig betydelse få sin motsvarighet

bland övergångsbestämmelserna. Med hänsyn till att stadgandena rörande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

olovlig jakt nyligen överflyttats från 24 kap. till jaktlagen, har kommittén

placerat stadgandena om olovligt fiske bland övergångsbestämmelserna i

avvaktan på en slutlig reglering vid en kommande revision av fiskelagstiftningen.

Emellertid innebär förslaget den nyheten beträffande olovligt fiske,

att fängelse i högst sex månader skall kunna ådömas vid synnerligen försvårande

omständigheter, varjämte brottet, som nu är målsägandebrott,

gjorts till angivelsebrott.

I kommittéförslaget lia åtskilliga brott, som nu behandlas i 22 kap. men

som ansetts icke ha sin rätta plats bland förmögenhetsbrotten, överförts till

andra kapitel. Bestämmelsen i 6 § om obehörig tjänsteutövning har flyttats

till 10 kap. samt 10 § om brott mot brevhemligheten till 11 kap. De stadganden

i 22 kap. som närmast ha karaktären av förfalskningsbrott, nämligen

2 § punkterna 4 och 5, 16—18 §§ samt delvis 13 §, ha flyttats till 12 kap.

Slutligen ha 3 och 4 §§ om försäljning och utlämnande av förfalskade livsoch

läkemedel flyttats till 14 kap. samt 7-—9 §§, som avse vissa kränkningar

av familjerättigheter m. m., till 17 kap., vars nuvarande rubrik »Om

äktenskapsbrott» i samband därmed ändrats till »Örn brott emot familj».

Vid överflyttningen ha en del jämkningar skett i såväl brottsbeskrivningar

som straffsatser.

Ändringarna i andra lagar än strafflagen ha i huvudsak karaktären av

följdändringar. Detta gäller även strafflagen för krigsmakten, varom kommittén

avgivit ett särskilt betänkande och vari jämväl de sakkunniga som

Behandlat försökets straffbarhet föreslagit en del ändringar.

Yttranden angående kommitté förslagen.

I alla yttranden över straffrättskommitténs förslag till ändrad lagstiftning

örn förmögenhetsbrott har detta i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Behovet av en reform av strafflagens bestämmelser om förmögenhetsbrott

har vitsordats, och från flera håll har uttalats att förslaget vore

väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Det har bland annat anförts,

att förslaget i systematiskt avseende samt i fråga örn brottsbeskrivningar

och brottsrubriceringar innehölle väsentliga förbättringar. Även kommitténs

förslag till ändring i strafflagen för krigsmakten i vad denna rör förmögenhetsbrotten

har i huvudsak vunnit gillande. Detsamma gäller det av

särskilda sakkunniga avgivna förslaget till ändrad lagstiftning om straff för

försök till brott.

Vissa erinringar mot förslagen ha framställts. Flertalet av dessa äro emellertid

av den natur, att de lämpligen böra omnämnas i det följande vid behandlingen

av de särskilda bestämmelserna i förslagen. I detta sammanhang

torde endast böra anmärkas vad i yttrandena anförts beträffande vissa

allmänna frågor.

I fråga örn de s t r a f f s k a 1 o r, som straffrättskommittén föreslagit, och

den uppdelning av de särskilda brotten i olika grader efter brottets större

"eller mindre svårhet, som kommittén genomfört särskilt vid de centrala

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

49

förmögenhetsbrotten, har i vissa yttranden framhållits, att domstolarna genom

förslagets innehåll i dessa delar erhålla vidsträckt möjlighet att behandla

varje fall efter dess egenart men att samtidigt stora krav ställas på

domstolarna. I samband med frågan, huruvida brotten böra såsom straffrättskommittén

föreslagit graderas, har i vissa yttranden uppmärksammats

den återverkan graderingen utövar på frågan örn brottspreskription.

T. f. landsfogden i Malmöhus lein har sålunda framhållit, att enligt kommitténs

förslag grov stöld icke preskriberas förrän efter tio år men enkel stöld

redan efter fem. Som bedömandet huruvida en stöld är grov i viss mån är

en omdömessak, skulle därför kunna inträffa, att fastän fem år förflutit åtal

anställdes i tro att stölden vöre grov men att den enligt domstolens bedömande

icke vore av grov beskaffenhet och därför vore preskriberad så att

den ej bort bliva föremål för åtal. Hovrätten för Övre Norrland har däremot

såsom en fördel med graderingen anfört, att denna medförde att preskriptionstiden

för ett brott bleve olika lång alltefter brottets större eller mindre

grovhet. Stockholms rådhusrätt har utgått från att sådana brott, beträffande

vilka de olika graderna enligt förslaget äro sammanförda i samma lagrum,

skola vid tillämpningen av preskriptionsbestämmelserna anses belagda

med straff, vars maximum är högsta straffet för det gröva brottsfallet, och

med hänsyftning därpå anmärkt, att preskriptionstiden för vissa brott enligt

förslaget skulle bliva alltför lång. För brott sådana som utpressning

och ocker skulle den sålunda städse bliva tio år. Svea hovrätt har ansett

tvivelaktigt, huruvida kommitténs förslag bör tolkas såsom rådhusrätten

funnit, men uttalat, att en sådan tolkning i allt fall ej skulle leda till ett

önskvärt resultat.

I fråga örn återfall har Överståthållarämbetet anfört, att det syntes

bäst överensstämma med förslaget i övrigt att bestämmelserna därom helt

utginge och åt domstolen överlämnades att inom den vanliga straffskalan

för brottet beakta återfall som en försvårande omständighet. I övrigt avse

de i denna fråga framställda erinringarna allenast den närmare utformningen

av den föreslagna återfallsbestämmelsen.

Den gruppering av förmögenhetsbrotten, som verkställts i

straffrättskommitténs förslag, har vunnit allmänt gillande. Att därigenom

de i 24 kap. strafflagen behandlade åverkansbrotten komma att upphöra att

bilda en självständig brottsgrupp och i stället inordnas bland andra förmögenhetsbrott

har uttryckligen framhållits såsom en fördel i vissa yttranden,

däribland det av Svea hovrätt avgivna.

Att straffrättskommittén i allmänhet utformat brotts beskrivningar

na mera ingående än gällande lag har i några yttranden framhållits såsom

fördelaktigt. Hovrätten för övre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar

lia sålunda framhållit såsom en särskild förtjänst hos förslaget,

att det i stor utsträckning innehåller definitioner av de behandlade brotten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att kommittén icke

använt invecklade och läroboksmässiga beskrivningar utan cn enkel och

lättbegriplig lagtext, ävensom yttrat, att fördelarna av denna lagskrivnings
Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 4. 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

metod äro påtagliga samt att kommittén i stort sett lyckats undgå faran att

göra brottsbeskrivningarna alltför vaga. I andra yttranden, bland andra

i det som Sveriges advokatsamfund avgivit, ha yppats farhågor för att det

straffbara området trots beskrivningarna på vissa punkter icke blivit tillräckligt

tydligt avgränsat. I vissa yttranden, såsom i svenska bankföreningens

och Stockholms handelskammares, har anmärkts, att brottsbeskrivningarna

stundom vore mindre lättfattliga. Svenska bankföreningen och t. f.

landsfogden i Malmöhus län ha ifrågasatt, örn icke en mera folklig och

kasuistisk avfattning vöre att föredraga. Att de särskilda brotten enligt kommitténs

förslag i regel åsatts benämningar har genomgående vunnit

gillande.

Straffrättskommitténs förslag att flertalet bland de viktigaste förmögenhetsbrotten,

däribland stöld, bedrägeri och förskingring, utformas såsom

vinningsbrott har icke mött gensaga i yttrandena. Icke heller har någon

erinran framställts mot att vinningsbrotten konstrueras på sådant sätt, att

för straffbarhet vid dessa brott fordras att en förmögenhetsöverföring sker

i och med brottet. Att det krav på vinning, som ligger i den av kommittén

föreslagna lagtexten, uttryckts såsom ett krav på att vinning skall uppstå

för gärningsmannen, har emellertid föranlett den anmärkningen, att uttryckssättet

icke vore fullt exakt. Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för

Övre Norrland ävensom Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund

ha sålunda påpekat att, såsom kommittén själv funnit, vinning för annan

än gärningsmannen under vissa förhållanden är tillräcklig för att uppfylla

förutsättningarna för straffbarhet och ha framställt såsom ett önskemål att

detta måtte komma till uttryck i lagtexten. Ett sådant förtydligande har ansetts

vara desto mera påkallat som kommittén vid angivandet av den andra

sidan av kravet på förmögenhetsöverföring, nämligen kravet på skada, flerstädes

i lagtexten uttryckligen angivit olika alternativ.

I fråga om försök råder i yttrandena enighet om att, såsom både straffrättskommittén

och de särskilda sakkunniga för försökets straffbarhet föreslagit,

försök bör straffbeläggas vid flera brott än för närvarande är fallet.

I vissa yttranden har emellertid härutinnan ifrågasatts en något vidsträcktare

tillämpning av försöksstraff.

De förändringar, som straffrättskommittén föreslagit i åtalsreglerna,

ha föranlett hovrätten för Övre Norrland att yppa betänkligheter mot att en

åtalsreform av sådan principiell innebörd genomföres beträffande förmögenhetsbrotten

men icke i fråga örn andra i strafflagen behandlade brott. Sveriges

advokatsamfund har med anledning av den vidsträckta omfattning, i

vilken brott enligt kommitténs förslag lagts under allmänt åtal, uttalat att

målsägandens intresse av att få skadan ersatt fått vika för statens krav att

alla brott skola bestraffas. Teoretiskt hade detta starka skäl för sig, men i

praktiken ledde det till resultat som icke vore önskvärda från samhällets synpunkt.

Landsfogden i Östergötlands län har förordat, att en del lindrigare

förmögenhetsbrott läggas under målsägandens uteslutande åtalsrätt, och

landsfogden i örebro län har uttalat sig för bibehållande av de nuvarande

åtalsreglerna beträffande smärre förmögenhetsbrott.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

51

J ustitiekanslersämbetet har framhållit, att det om förslaget upphöjdes till

lag borde företagas en undersökning angående lämpliga ändringar av gällande

bestämmelser örn fördelningen av åtalsskyldigheten mellan överåklagarna

och de dem underställda åklagarna. Detta har påpekats även i andra

yttranden.

Beträffande ikraftträdandet av de lagändringar straffrättskommittén

föreslagit har hovrätten för övre Norrland uttalat som ett önskemål, att

god tid måtte beredas myndigheter och andra att taga kännedom örn de nya

reglerna innan de sattes i kraft, medan föreningen Sveriges häradshövdingar

funnit det synnerligen angeläget att en reform i huvudsaklig överensstämmelse

med kommittéförslaget måtte komma till stånd snarast möjligt, då erfarenheterna

från föregående världskrig gåve anledning befara ökad brottslighet

på ifrågavarande område.

Det är naturligt att en strafflag, vilken såsom den svenska till väsentlig

del härrör från mitten av förra århundradet, i många hänseenden icke längre

motsvarar de krav som i vår tid måste ställas på en sådan lag. Den utveckling

samhällsförhållandena undergått under de senaste mansåldrarna har medfört,

att strafflagen i viktiga hänseenden ter sig föråldrad.

På förmögenhetsbrottens område är, såsom i yttrandena vitsordats, behovet

av en reform starkt kännbart. På grund av den ekonomiska utvecklingen

kräva vissa brott nu större uppmärksamhet från lagstiftarens

sida än vid strafflagens tillkomst. Det är sålunda tydligt, att bestämmelserna

angående bedrägeri, förskingring och konkursbrott erfordra en

grundlig omarbetning med hänsyn till den omfattning sådan brottslighet numera

erhållit. På hithörande områden ha ock framträtt vissa luckor i det

straffrättsliga skyddet, vilka det är angeläget att fylla. Å andra sidan torde

den behandling strafflagen ägnar tjuvnadsbroltet enligt nutida bedömande

vara onödigt invecklad och även i vissa hänseenden alltför sträng. Beträffande

förmögenhetsbrottens hela område torde för övrigt gälla, att reformer

äro påkallade för att tillgodose önskemål till vilka erfarenheterna vid

strafflagens tillämpning och förändringar i åskådningssättet givit upphov.

Det förslag till nya regler beträffande förmögenhetsbrotten, som straffrättskommittén

framlagt, innefattar en genomgripande omdaning av ett

viktigt parti av strafflagen. I sina huvuddrag bygger förslaget emellertid på

den gällande rättens grund. Det innebär ett steg i den svenska rättsutveckling

genom vilken strafflagen anpassas efter de med tiden ändrade förhållandena.

I stort sett synes förslaget väl ägnat att råda bot på de brister som

vidlåda gällande rätt. De hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia

ock undantagslöst yttrat sig i tillstyrkande riktning.

De straffskalor, som kommittén föreslagit, äro i allmänhet tämligen

vida. Såsom framhållits i yttrandena medför detta den fördelen, att domstolarna

vid straffmätningen kunna taga hänsyn till det särskilda fallets beskaffenhet

i större utsträckning än hittills kunnat ske. Att ett stort antal

brott uppdelats i grader alltefter brottets grovhet finner jag lämpligt

såsom ägnat att anpassa det straffrättsliga bedömandet och i viss ulsträck
-

Departe
ments
cliefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

ning även de särskilda brottens benämning efter den allmänna uppfattningen

inom samhället.

Den återverkan graderingen av brotten utövar på frågan, huruvida brottet

i det särskilda fallet är preskriberat, synes i stort sett vara av

godo. Genom graderingen vinnes, att preskriptionstiden för grova former av

brotten blir längre än för mindre grova. Det kan visserligen någon gång

komma att inträffa, att åtal anställes för ett brott som sedermera visar sig

vara mindre grovt än åklagaren antagit och därför är preskriberat så att

åtalet måste ogillas. Att preskriptionsfrågan ej alltid kan med säkerhet bedömas

redan på åtalsstadiet kan visserligen förefalla mindre lämpligt, men

de praktiska olägenheterna därav torde dock icke vara av den betydelse,

att anledning finnes att frångå kommitténs ur andra synpunkter ändamålsenliga

förslag om brottsgradering. Beträffande de fall, i vilka skilda grader

av ett brott upptagits i samma lagrum, har i ett yttrande — under antagande

att i sådant fall högsta straffet för de i lagrummet behandlade brottsformerna

vore det för det grövsta brottsfallet bestämda straffmaximum — anmärkts, att

preskriptionstiden för mindre grov form av brottet skulle bliva alltför lång,

nämligen lika lång som för den grövsta formen. Att detta icke skulle vara

lyckligt förefaller tydligt, men de föreslagna bestämmelserna synas icke giva

anledning till en sådan tolkning. Fastmera är varje grad av brottet att anse

som en brottstyp för sig med självständig straffskala, till skillnad från de i

strafflagen förekommande fall i vilka för samma brottstyp finnes dels en

straffskala för normala fall dels särskilt maximum eller minimum för försvårande

eller mildrande omständigheter. Att så är avsett blir tydligare om, såsom

jag förordar, straffminimum icke för något brott bestämmes lika för

enkla och för grova brottsfall. Såsom exempel på hur preskriptionsfrågan

bör bedömas må nämnas, att ett brott, för vilket högsta straffet i vanliga

fall är straffarbete i två år och endast där brottet är grovt straffarbete

i fyra år, skall anses preskriberat efter fem eller efter tio år beroende

på örn den ifrågakomna gärningen är att anse som enkelt eller såsom grovt

brott. Att ytterligare förtydliga detta, t. ex. genom att upptaga de olika graderna

av brottet i skilda stycken, synes icke erforderligt.

I fråga om återfall avser förslaget bland annat att undanröja det

ofta påtalade missförhållandet, att tjuvar genom straffskärpning, som inträder

automatiskt även vid ringa brott, ställas i en strängare behandlad

särklass i jämförelse med förövare av andra förmögenhetsbrott. Förslaget

att ersätta de särskilda återfallsbestämmelserna för tjuvnadsbrotten med ett

mera allmänt stadgande i strafflagen 4 kap. 14 § torde därför böra godtagas.

Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, låta alla bestämmelser örn återfall

utgå och alltså lämna domstolarna helt utan vägledning i denna viktiga

straffmätningsfråga synes icke gärna kunna ifrågakomma. Till den närmare

utformningen av återfallsbestämmelsen återkommer jag vid redogörelsen

för nyssnämnda lagrum.

Brottsbeskrivningarna i kommittéförslaget synas vara avfattade

på sådant sätt att de med erforderlig tydlighet avgränsa de straffbara områdena.

Särskilt beträffande de centrala brottstyperna finner jag förslaget

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

53

i detta hänseende innebära ett framsteg i förhållande till gällande rätt. Att

grupperingen av förmögenhetsbrotten skett med hänsyn till den brottslingstyp

som i genomsnitt är karakteristisk för brottet samt att henå mn

in gar i stor utsträckning åsatts de särskilda brotten finner jag, liksom

de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, vara lämpligt.

Beträffande flertalet av de viktigaste förmögenhetsbrotten, nämligen stöld,

rån, bedrägeri, utpressning, ocker och förskingring, fordras enligt förslaget

för straffbarhet viss ekonomisk effekt: gärningen skall rent objektivt sett

medföra en vinning, som skall ha sin motsvarighet i en skada för den

förfördelade. Fall där vinning saknats ha hänförts till lindrigare bestraffade

brott.

Innebörden av kravet på vinning och skada har närmare utformats sa,

att det fordras att gärningen medför en förmögenhetsöverföring. För att en

gärning skall bliva att bedöma såsom bedrägeri är det således ej tillräckligt

att därav uppkommer vinning och skada. Enligt förslaget fordras därutöver

att dispositionen innebär vinning och skada. Med detta uttryckssätt avses att

angiva, att såväl vinning som skada, d. v. s. en förmögenhetsöverföring, måste

på ett omedelbart sätt vara knuten till dispositionen. Såsom exempel på motsättningen

mellan brottslig förmögenhetsöverföring och brott som annorledes

medför vinning anför kommittén å ena sidan det fall, att en köpman genom

oriktiga uppgifter förmår någon att av honom köpa en vara till för högt

pris, och å andra sidan det fall, att en köpman förleder en konkurrent att

göra ofördelaktiga inköp från tredje man med påföljd att köpmannen får

visst övertag i konkurrensen. Genom kravet på att dispositionen skall ha

karaktär av förmögenhetsöverföring avskiljes det sistnämnda fallet fran bedrägeribrottets

område. Detta liksom övriga grövre förmögenhetsbrott synes,

såsom kommittén anmärker, erhålla fastare konturer genom att vinningskravet

på detta sätt ej anses uppfyllt när helst åtgärden medför vinning utan

endast där såväl vinningen som skadan omedelbart följer av den brottsliga

handlingen eller den därigenom framkallade dispositionen.

Frågan huruvida skaderekvisitet är uppfyllt skall enligt kommitténs mening

hänföras till tidpunkten för åtgärden, så att brottet anses fullbordat

i och med densamma, och det skall vara tillräckligt, att åtgärden innefattar

en försämring av den ifrågavarande personens förmögenhetsställning. Den

omständigheten att slutlig förlust icke inträffat kan därför icke utan vidare

fria från ansvar, ty redan en beaktansvärd fara för slutlig förlust har till

följd att förmögenhetsställningen försämras. Att utgången trots allt blir

lycklig förmår icke utplåna det förhållandet att målsägandens förmögenhet

utsatts för en risk som för en tid minskat densamma. En förmyndare

som inlåter sig på hasardspel med myndlingens medel för egen räkning skall

dömas för förskingring oavsett örn han vinner och därefter återställer beloppet.

Likaså skall en person, som skaffar sig kredit till en affärstransaktion

genom att medelst oriktiga uppgifter i väsentlig man dölja den därmed

förenade risken, dömas för bedrägeri även örn transaktionen skulle lyckas

och försträckningen därför bliva återbetald.

Kommitténs nu angivna uppfattning örn innebörden av skaderekvisitet, mot

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

vilken icke gjorts några invändningar i yttrandena, står i överensstämmelse

med avgöranden i hittillsvarande rättstillämpning och med uttalanden i den

rättsvetenskapliga litteraturen. Fullbordad stöld anses föreligga även örn det

stulna återställes till ägaren. En kassör har dömts till ansvar för förskingring,

då vid revisionen kassabehållningen visserligen stämt men det befunnits att

han tidigare haft brist i kassan (N. J. A. 1938 s. 247). En person, som under

redovisningsskyldighet mottagit penningmedel utan förpliktelse att hålla medlen

avskilda och som tillgodogjort sig medlen vid en tidpunkt då han visste

sig vara på obestånd, har dömts till ansvar för trolöshet mot huvudman oaktat

han sedermera ersatt medlen (N. J. A. 1938 s. 286). Trolöshet mot huvudman

har också ansetts förövad, då en fullmäktig slutit ett för huvudmannen ofördelaktigt

avtal, oavsett att fullmakten var återkallad och avtalet ogiltigt. Likaså

har bedrägeri ansetts begånget redan i och med att någon genom bedrägliga

uppgifter förmått annan att teckna sig som utställare och endossent på

en växel (N. J. A. 1937 s. 185). I ett annat rättsfall (N. J. A. 1933 s. 724) har

fullbordat bedrägeri ansetts föreligga, då en företagsledare vilselett långivare

angående företagets kreditvärdighet och därigenom skaffat det kredit,

som det annars icke, i allt fall ej på lika billiga villkor, skulle ha erhållit. I

sistnämnda rättsfall ansåg högsta domstolen brottet fullbordat redan i och

med kreditupptagningen, och ehuru två ledamöter (justitieråden Geijer och

Lawski) använde ett från majoritetens avvikande skrivsätt, lärer detta icke ha

inneburit att någon meningsskiljaktighet på denna punkt förelegat.

Den vinning som är karakteristisk för ifrågavarande brott tillfaller naturligen

i regel gärningsmannen, liksom skadan vanligen drabbar den mot vilken

gärningen omedelbart riktar sig, t. ex. den bedragne. I vissa fall, bland

annat vid bedrägeri, kan emellertid icke uppställas krav på identitet mellan

den bedragne och den skadelidande, och i förslaget har därför i fråga om

några brott uttryckligen angivits, att straffbarhet föreligger ehuru skadan

drabbat annan än den av gärningen omedelbart berörde, därvid dock förutsättes

visst förhållande mellan denne och den skadelidande. Såsom kommittén

i motiven uttalat kan ej heller alltid fordras att vinningen av brottet tillfaller

gärningsmannen. Likaväl som stöld föreligger då gärningsmannen omedelbart

bortskänker det tillgripna, bör detsamma gälla t. ex. då någon olovligen

tappar bensin från en bensinpump i behållaren på en väns automobil eller

då ett butiksbiträde, vare sig enligt order eller på eget initiativ, lurar på en

kund en underhaltig vara. Att i sådana fall vinning för annan är att jämställa

med vinning för gärningsmannen anser kommittén så uppenbart att

det icke synts behövligt att erinra därom i lagtexten. I likhet med flera av

dem som yttrat sig över förslaget finner jag emellertid det vara till gagn att

lagtexten innehåller en upplysning härom. Lämpligast synes vara att härom

meddela ett allmänt stadgande, vilket torde kunna intagas i en ny paragraf

i 3 kap.

Beträffande de frågor av allmän räckvidd som i övrigt behandlats i förslagen

må här endast framhållas följande.

I olikhet mot flertalet utländska strafflagar upptager den svenska lagen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

55

endast ett jämförelsevis ringa antal fall, i vilka straff för försök till

brott skall inträda. De särskilda sakkunniga, vilka verkställt utredning rörande

ändrade bestämmelser angående straffbarheten vid försök, ha liksom

även straffrättskommittén föreslagit försöksstraff vid ett antal brott som nu

ej äro straffbelagda på försöksstadiet. I de avgivna yttrandena har icke framställts

något krav på begränsning av de föreslagna bestämmelserna. Däremot

ha yrkanden framställts örn vissa ytterligare försöksstraff. Den omfattning

i vilken straff för försök föreslagits av de sakkunniga och straffrättskommittén

synes emellextid i stort sett vara väl avvägd. Endast i ett par fall

har jag ansett mig böra upptaga försöksbestämmelser, som icke föreslagits

av de sakkunniga.

Såsom de särskilda sakkunniga föreslagit torde i strafflagen böra införas

en bestämmelse, som anger vad med straffbart försök skall förstås, samt en

allmän regel om straffrihet vid tillbakaträdande på visst sätt från försök.

Till bestämmelsernas närmare utformning återkommer jag vid behandlingen

av det lagrum, 3 kap. 13 § strafflagen, i vilket bestämmelserna upptagits.

Jag får därvid även tillfälle att beröra frågan, huruvida försök till anstiftan

bör straffbeläggas.

Beträffande platsen för försöksbestämmelserna finner jag det lämpligast

att dessa, i de kapitel som erhålla helt ny avfattning och även eljest där så

utan större svårighet kan ske, sammanföras i en för hela kapitlet gemensam

paragraf.

En revision av straffbestämmelser i den utsträckning varom nu är fråga

måste givetvis återverka på spörsmålen örn konkurrens mellan olika lagrum.

I kommitténs motiv förekomma härom flera uttalanden och även i

yttrandena ha sådana frågor berörts. Vid behandlingen inom justitiedepartementet

har endast undantagsvis företagits någon prövning av konkurrensfrågor,

då dessas lösning i allmänhet synts böra överlämnas åt rättstillämpningen.

I fråga om åtal utgår straffrättskommitténs förslag från den huvudregeln,

att de i förslaget behandlade brotten skola vara underkastade allmänt

åtal. Att förmögenhetsbrotten sålunda i regel hemfalla under de allmänna

åklagarnas rätt och plikt att åtala torde stå i full överensstämmelse med vad

numera allmänt anses vara riktigt. Beträffande vissa lindrigare brott innebär

förslaget emellertid, att åtalsrätten i princip förbehålles målsäganden, dock

med rätt för åklagaren att anställa åtal under förutsättning att överåklagaren,

d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen, finner åtal

vara påkallat ur allmän synpunkt. Mot denna regel örn åtalsprövning, som

är en nyhet i förhållande till gällande rätt, har anmärkts att det vöre olämpligt

att införa en dylik principiell nyhet på ett begränsat område av strafflagen.

Att så sker är emellertid en oundviklig följd av det valda tillvägagångssättet

att genomföra strafflagsreformen i etapper. Frågan om åtalsreglerna

behandlas närmare vid de särskilda lagrummen.

Såsom i vissa yttranden anförts kan det ifrågasättas, huruvida icke förslagets

åtalsregler höra medföra ändringar i fördelningen av ärendena mel
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

lan överåklagarna och distriktsåklagarna. Denna fråga torde böra prövas

i administrativ ordning.

En reform i huvudsaklig överensstämmelse med de framlagda förslagen

synes böra genomföras. Icke minst med hänsyn till den ekonomiska kristid

som nu råder synes det önskvärt, att förmögenhetsbrotten snarast möjligt

erhålla en tidsenlig straffrättslig reglering. Vid bearbetningen inom justitiedepartementet

av de olika förslagen lia dessa undergått vissa smärre jämkningar.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslag till ändring i vissa delar av strafflagen.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må.

8 §.

Böter vilkas belopp är beroende av värdet på viss egendom, s. k. normerade

böter, stadgas för närvarande icke på andra ställen i strafflagen än i 22

kap. 19 och 20 §§, nämligen för underlåtenhet att lysa fynd eller hittegods

och för bodräkt. Straffrättskommitténs förslag upptager för motsvarande

fall dagsböter. Den allmänna bestämmelsen örn normerade böter i förevarande

lagrum har därför i enlighet med kommittéförslaget uteslutits.

3 KAP.

Om delaktighet i brott och om försök till brott m. m.

Såsom omtalats i det föregående ha de särskilda sakkunniga, som behandlat

försökets straffbarhet, föreslagit ett såsom 13 § i 3 kap.

upptaget stadgande, vari bl. a. angives under vilka förutsättningar straffbart

försök skall anses föreligga. Enligt stadgandet inträder straff för försök —

i de fall lagen utsätter — om någon påbörjat utförandet av visst brott utan

att detta kommit till fullbordan. Till denna bestämmelse, varigenom begreppet

försök i straffrättslig mening definierats, knytes såsom en ytterligare

förutsättning för straffbarhet, att fara förelegat att handlingen skulle

leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga

omständigheter varit utesluten.

Genom sistnämnda förbehåll ha de sakkunniga avsett att från det straffbara

området undantaga vissa s. k. otjänliga försök. Mot förslaget

i denna del ha vissa erinringar framställts. Göta hovrätt har anfört, att

lagtexten, tolkad efter ordalydelsen, skulle medföra icke önskvärda resultat.

Hovrätten har sålunda ansett det uppenbart, att om en ficktjuv

i avsikt att öva tillgrepp sticker handen i en annan persons ficka men denna

är tom, det ej förelegat någon fara för att handlingen skulle leda till

brottets fullbordan. Därest personen icke brukade ha penningar eller andra

värdeföremål förvarade i denna ficka, kunde ej heller, möjligen från
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

57

sett fall av försök till fickstöld i en folkhop, påstås att sådan fara varit

utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Enligt hovrättens

tolkning skulle ansvar därför ej inträda för försöket. Om den ifrågavarande

personen brukade hära penningar eller andra värdeföremål i fickan men på

grund av någon tillfällig omständighet icke gjorde det, när tillgreppsförsöket

ägde rum, kunde däremot sägas att försöket gått om intet på grund

av tillfälliga omständigheter. De nämnda fallen horde emellertid enligt

hovrättens mening behandlas lika, nämligen såsom straffbart försök. Hovrätten

hemställde därför att lagtexten måtte omarbetas. En ledamot av hovrätten

över Skäne och Blekinge samt landsfogden i Kristianstads län ha

framställt liknande erinringar och ifrågasatt, huruvida icke kravet på fara

borde borttagas. Överståthållarämbetet har anfört, att såväl farobegreppet

som uttrycket tillfälliga omständigheter kunde bliva föremål för en mångfald

olika tolkningar. Hovrätten för övre Norrland åter har yttrat, att den

föreslagna lagtexten ledde till lämpliga praktiska resultat.

Ifråga örn filib a k aträdande från försök ha de sakkunniga föreslagit

ett allmänt stadgande om straffrihet i stället för de särskilda stadganden

därom som nu finnas i det stora flertalet men icke alla av de i strafflagen förekommande

försöksbestämmelserna. Enligt det föreslagna stadgandet skall

försöksstraff icke ådömas den som av fri vilja, genom att avbryta gärningens

utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Göta hovrätt

har häremot invänt, att straffrihet ej borde medgivas i alla fall då ett tillbakaträdande

kunde anses ske av fri vilja. Då en gärningsman trädde tillbaka

från ett försök, ehuru något absolut hinder för brottets fullbordan icke

förelegat, kunde tillbakaträdandet sägas ske av fri vilja, men det vore

varken avsett eller lämpligt att i alla sådana fall medgiva straffrihet. Särskilt

olämplig vore en sådan regel vid brott med s. k. sammansatt brottsrekvisit,

såsom våldtäkt eller rån. Örn någon utövat allt det våld som erfordrades

för ett rån men därefter avstode från brottets fullbordan av den

anledningen att han misstagit sig i fråga om värdet av föremålet, skulle han

enligt gällande lag, som saknade bestämmelse om straffrihet vid tillhakaträdande

från rånförsök, bliva dömd för försöket. Enligt förslaget åter

skulle han, om han kunde anses ha av fri vilja avstått från brottets fullbordande,

väl kunna enligt tillämpligt lagrum dömas för det våld som han förövat

men ej för försök till det åsyftade brottet. Detta resultat vore olämpligt,

och hovrätten hemställde, att lagtexten måtte omarbetas, varvid den lämpligen

horde givas ett fylligare innehåll. Hovrätten för övre Norrland har,

utan att framställa något förslag, funnit det tvivelaktigt, om straffriheten

horde knytas till sådant tillbakaträdande som skedde av fri vilja. Sistnämnda

uttryck kunde nämligen möjligen, mot vad som vore önskvärt, omfatta

även tillbakaträdande på grund av att brottet upptäckts. En ledamot

av hovrätten över Skåne och Blekinge har yppat liknande betänkligheter,

och landsfogden i Gotlands län har ifrågasatt, huruvida icke straffrihet borde

uttryckligen förklaras utesluten då tillbakaträdandet föranletts av vetskap

örn att den brottsliga gärningen blivit upptäckt.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

De sakkunniga ha vidare föreslagit, att försök till anstiftan av

brott straffbelägges. Hovrätten över Skåne och Blekinge har häremot invänt:
Av

motiven framgår att de sakkunniga avsett att under detta stadgande

inbegripa saväl det fall, da någon försökt men icke lyckats att hos annan

framkalla beslut att begå ett brott, vartill försök är belagt med straff, som

det fall, då den tilltänkte gärningsmannen blivit förledd att fatta beslut om

förövande av dylikt brott, oavsett huruvida beslutet omsatts i handling eller

icke. Därest enbart individualpreventiva synpunkter anläggas, torde väl icke

ens i förstnämnda fall något vara att erinra mot straff för försök till anstiftan.

Det lärer emellertid icke vara möjligt för lagstiftaren att helt bortse

från den i samhället alljämt kvarlevande uppfattningen av straffet såsom

innebärande en reaktion mot en rättskränkning. I förslaget har även hänsyn

tagits till denna uppfattning vid t. ex. gränsdragningen mellan förberedelse

och försök samt tjänliga och otjänliga försök. Det synes emellertid kunna

ifrågasättas, huruvida icke ett konsekvent hänsynstagande härtill bör medföra

att försök till anstiftan lämnas straffritt åtminstone i sådana fall, då den

tilltänkte gärningsmannen icke kunnat förledas till beslut om brottets begående

eller beslutet därom icke omsatts i handling. Men även i de fall, då

den tilltänkte gärningsmannen vidtagit förberedelser till brottet utan att likväl

hans handlande fortskridit så långt att försökspunkten uppnåtts, får

det anses tveksamt huruvida straff för försök till anstiftan bör inträda. Det

kan onekligen förefalla egendomligt att i sistnämnda fall den som gjort försök

till anstiftan drabbas av straff under det att den tilltänkte gärningsmannen

lämnas straffri. — I detta sammanhang må framhållas att ur nu berörda

synpunkt hinder icke möter att behandla försök till anstiftan såsom

självständigt brott på sätt i viss utsträckning redan skett i 10 kap. 14 §

strafflagen.

Vidare är det uppenbart att det ofta måste vara förenat med betydande

svårigheter att förebringa utredning örn vad som verkligen förekommit mellan

den som gjort försök till anstiftan och den tilltänkte gärningsmannen

Det torde även ofta bliva vanskligt att avgöra hur långt den förres handlande

skall hava fortskridit för att försökspunkten skall anses uppnådd. Såsom i

motiven framhålles kan slutligen den tilltänkte gärningsmannens viljebeskaffenhet

vara sadan att alla påtryckningar och lockelser, varmed man söker

förmå honom att begå ett brott, från början äro utsiktslösa. I dylikt fall dilian

att anse såsom »ett otjänligt medel» och den som gjort försök till anstiftan

blir i följd härav fri från straff. Även om man utgår från att förslagets

ståndpunkt är den, att vissa grupper av samhällsmedlemmar såsom

yrkesförbrytare och förut straffade personer utan vidare skola anses såsom

»tjänliga medel», är det uppenbart att många gränsfall kunna uppkomma,

där det icke är tilltalande att domstolen skall ingå i prövning av den tilltänkte

gärningsmannens viljebeskaffenhet.

På grund av vad sålunda anförts har hovrätten ifrågasatt, huruvida icke

frågan om en generell kriminalisering av försök till anstiftan borde tills vidare

anstå i avvaktan på att strafflagens delaktighetsregler bleve föremål

för revision. Det mest kännbara behovet av straff för försök till anstiftan

avsåge anstiftan till mened, och behovet av en straffbestämmelse för detta

fall bleve tillgodosett genom den föreslagna nya 6 § i 13 kap., mot vilken

hovrätten icke hade något att erinra. Om bestämmelsen angående straff för

försök till anstiftan bibehölles, borde den i allt fall i visst avseende förtyd
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

ligas. Jämväl föreningen Sveriges stadsdomare har hemställt om förtydligande

av bestämmelsen.

Beträffande straffet för försök ha de sakkunniga föreslagit en allmän

regel av innehåll, att straffet skall sättas under vad å den fullbordade

gärningen följa bort, dock att till lägre straff än fängelse ej må dömas där

minsta straff för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

Justitiekanslcrsämbetet samt länsstyrelsen och landsfogden i örebro

län ävensom länsstyrelsen och t. f. landsfogden i Västmanlands län ha mot

maximum i denna straff skala invänt, att det ej borde såsom föreslagits sättas

närmast under maximum för det fullbordade brottet utan lika med detta.

Det kunde nämligen bero på rena tillfälligheter, som icke borde räknas gärningsmannen

till förtjänst, att ett brott stannade på försöksstadiet. Och exempelvis

ett mordförsök mot flera personer syntes kunna vara lika förtjänt av

livstids straffarbete som ett fullbordat mord. Enligt de nämnda myndigheterna

borde straffskalan för fullbordat brott i sin helhet vara tillämplig vid

försök men möjlighet finnas att nedsätta straffet under denna skala. Landsfogden

i Uppsala län har likaledes föreslagit, att försök må kunna bestraffas

lika som fullbordat brott. Överståthållarämbetet har givit uttryck åt samma

uppfattning beträffande sådana försöksbrott, vilka nu kunna bestraffas lika

strängt som örn brottet kommit till fullbordan. I fråga om minimum i den

föreslagna straffskalan har Överståthållarämbetet dragit i tvivelsmål, huruvida

det tydligt framginge av bestämmelsens avfattning att straffminimum

vore fängelse i en månad ej blott där för det fullbordade brottet i det särskilda

fallet bort dömas till straffarbete i två år eller däröver utan så snart

sådant straff enligt lag kunnat följa å brottet.

De sakkunniga ha beträffande försök till några gröva brott upptagit särskilda

högre minima i de bestämmelser i strafflagens speciella del som behandla

dessa försöksbrott. Såsom minimum har sålunda upptagits: i 8 kap.

23 § för försök till krigsförräderi två års straffarbete, i 14 kap. 2 § för

mordförsök ett års straffarbete och i samma kapitel 18 § andra stycket

för försök att skada annan medelst gift likaledes ett års straffarbete. I gällande

lag finnes för försök till krigsförräderi intet särskilt minimum, för

mordförsök är minimum i vanliga fall sex års straffarbete, dock att om av

gärningen kom ringa eller ingen skada tiden för straffarbetet må nedsätta*

till två år, samt för försök till skadande medelst gift fyra års straffarbete.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt löreslogo de sakkunniga

vidare i 15 kap. 25 § för försök till våldtäkt, varav kvinnan fått svår kroppsskada

eller ljutit döden, såsom minimistraff fyra resp. åtta års straffarbete,

i 21 kap. 1 § för försök till rån sex månaders straffarbete och i 21 kap. 2 §

för försök till kvalificerat rån två års straffarbete. I straffrättskommitténs

förslag upptogs däremot för rånförsök ej något minimistraff.

I den mån de föreslagna särskilda minima innefatta sänkning i jämförelse

med vad nu gäller, lia de i flera yttranden väckt gensaga mod yrkande att

de nuvarande minima måtte bibehållas. Bland annat lia Stockholms rådhusrätt

och föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasatt huruvida tillräckliga

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

Departe
ments
chefen.

skäl föreligga för den sänkning av straffminimum för försök till brott enligt

19 kap. 1, 2 och 7 §§, vilken blir en följd av att de allmänna försöksbestämmelserna

bliva tillämpliga beträffande dessa försöksbrott. Hovrätten

över Skåne och Blekinge åter har förordat, att sådana särskilda minima

måtte borttagas. Enligt hovrättens mening kunde nämligen, med hänsyn

till domstolarnas benägenhet att utmäta straff som ligga nära den tillämpliga

straffskalans minimum, befaras att straffet för försök, där skala med

sådant minimum gällde, i normala fall skulle komma att bestämmas så lågt

att det endast obetydligt överstege minimum. För exempelvis mordförsök

skulle sålunda straffet ofta komma att ligga endast något över ett år. Effekten

av de föreslagna särskilda minima skulle därför bliva rakt motsatt

den avsedda. Om ifrågavarande minima slopades, bleve domstolarna hänvisade

till en straffskala, vars minimum utgjordes av det i 3 kap. 13 § stadgade

allmänna minimum av en månads fängelse. Som detta uppenbarligen

icke kunde vara vägledande vid straffmätningen i normala fall, skulle straffet

i sådana fall i stället komma att bestämmas med ledning av straffskalan

för det fullbordade brottet.

I samband med de föreslagna reglerna om ansvar för försök till anstiftan

och örn straffrihet vid tillbakaträdande från försök ha de sakkunniga

föreslagit vissa ändringar i 1 §. Detta lagrum innehåller bestämmelser om

ansvar för anstiftan till brott. Sådant ansvar inträder, dels örn brottet kommit

till fullbordan, dels om det stannat vid försök och brottet är ett av de

fåtaliga brott som enligt gällande lag äro straffbelagda redan på försöksstadiet.

Örn anstiftaren så tidigt, att brottet kunnat avvärjas, gjort vad hos honom

stått för att förmå gärningsmannen att avstå från verkställigheten men

brottet ändock blir fullbordat eller försökt, må straffet nedsättas. De sakkunniga

ha föreslagit följande ändringar i dessa bestämmelser. Det fall, att

gärningsmannens brott stannade vid försök, har hänförts under den föreslagna

allmänna bestämmelsen om ansvar för försök till anstiftan av brott

i 13 §, varefter 1 § skulle komma att behandla allenast det fall att gärningsmannens

brott kommit till fullbordan. Förutsättningarna för straffnedsättning

vid tillbakaträdande från anstiftan ha vidare jämkats, så att de

närmare ansluta sig till de i 13 § upptagna förutsättningarna för strafffrihet

för tillbakaträdande från försök. Det har slutligen föreslagits, att

straffet ej må nedsättas under det för försöksstraff enligt 13 § stadgade

minimum.

I likhet med de sakkunniga anser jag det lämpligt, att i strafflagen lämnas

en allmän bestämning av de förutsättningar som i allmänhet böra vara

uppfyllda för att straffbart försök skall anses föreligga. Mot de

sakkunnigas förslag till en dylik allmän försöksbestämmelse ha erinringar

framställts huvudsakligen beträffande den kompletterande bestämning som

avser att undantaga vissa s. k. otjänliga försök från det straffbara

området. I detta hänseende må emellertid framhållas följande. Den enligt

stadgandet uppställda förutsättningen, att försöket antingen skall medföra

fara för brottets fullbordan eller ock vara ofarligt allenast på grund av till
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

61

fälliga omständigheter, innebär ett närmare utförande av den för ett naturligt

betraktelsesätt näraliggande tanken, att straff bör följa endast på sådana

försök som äro värda att tagas på allvar. Att undantaga alla sådana försök

som ej medföra fara skulle utan tvivel leda till straffrihet i alltför stor utsträckning.

Med visst fog kan nämligen sägas, att försök mot otjänligt objekt

ej innebär fara för brottets fullbordan. Ansvar bör emellertid inträda

även i vissa fall av försök mot otjänliga objekt, och avgränsningen mot det

straffria området torde lämpligen göras så, att ansvar inträder för försök,

vilka gå om intet endast på grund av omständigheter som enligt ett normalt

bedömande från gärningsmannens synpunkt äro att anse såsom tillfälliga,

medan däremot sådana försök bliva straffria, vilkas misslyckande ej är att

tillskriva slumpen utan en mera djupgående brist i brottsplanen. Genom en

sådan gränsdragning genomföres den till grund för kravet på fara liggande

tanken även beträffande försöken mot otjänliga objekt. Den som i en folkhop

sticker handen i annans ficka för att stjäla men därvid råkar rikta försöket

mot en ficka som är tom torde böra dömas till ansvar för försöket.

Från gärningsmannens synpunkt sett är det nämligen en tillfällighet att fickan

var tom. Avgörandet bör enligt den föreslagna lagtexten bliva detsamma,

om någon under andra omständigheter försöker bestjäla en person, vars vanor

han icke närmare känner, och därvid sticker handen i en ficka där den

angripne mot vanligt bruk icke plägar förvara sin plånbok. Aven i ett sådant

fall var brottsplanen i och för sig rimlig men strandade på grund av en omständighet

som var oberäknelig för gärningsmannen. Även örn ägaren av

försiktighetsskäl avsiktligt lagt plånboken i en båttre skyddad ficka, torde

resultatet bliva detsamma, ty det bör beaktas att jämväl överlagda åtgärder

från dens sida, mot vilken försöket riktats, från gärningsmannens synpunkt

kunna te sig såsom tillfälligheter. Ett fall som däremot blir straffritt är det,

då ficktjuven har satt sig före att tillgripa visst föremål och tror att någon

bär det på sig men denne alls icke har något med föremålet att skaffa.

Kritiken mot den av de sakkunniga föreslagna lagtexten synes emellertid icke

ha riktats mot fall sådana som det sistnämnda.

Såsom de sakkunniga anfört möta stora svårigheter att avfatta en lagtext

som lämnar tydlig anvisning på de för straffbarheten vid otjänliga försök

avgörande synpunkterna. Det föreslagna stadgandet avser att till vägledning

för rättstillämpningen angiva efter vilka huvudsakliga grunder bedömandet

skall ske. För detta ändamål synes stadgandet i den utformning det

erhållit vara lämpligt.

Mot avfattningen av den föreslagna bestämmelsen om straffrihet vid til 1- bakaträdande från försök har i ett par yttranden anmärkts, att

bestämmelsen skulle medgiva straffrihet i alltför vidsträckt omfattning. Med

anledning härav må följande anmärkas. Straffrihet bör inträda savål i fall

då tillbakaträdandet beror på sinnesändring hos gärningsmannen som ock i

mångå fall då det orsakats av att tillstötande omständigheter gjort brottet

mindre lockande. Ilar gärningsmannen emellertid av mer eller mindre starkt

nödtvång förmåns alt avstå från att fullfölja försöket, synes straffrihet icke

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr A.

böra inträda. Den som träder tillbaka, emedan han, med rätt eller orätt, anser

att han blivit upptäckt eller att det är omöjligt att genomföra brottet bör

sålunda icke bliva fri från straff. Straffrihet torde icke heller böra medgivas,

där motivet för tillbakaträdandet är att gärningsmannen funnit att

brottet är väsentligt svårare eller väsentligt mera riskfyllt att utföra än han

föreställt sig eller att det icke alls skulle giva honom åsyftad vinning. För att

tillmötesgå de erinringar, enligt vilka den av de sakkunniga föreslagna lagtexten

ej skulle kunna tolkas i överensstämmelse med vad nu utvecklats,

har avfattningen underkastats en mindre jämkning, i det att villkoret för att

tillbaka trädande skall medföra straffrihet angivits vara att det skett frivilligt.

Att beträffande brott med s. k. sammansatt brottsrekvisit, exempelvis

rån, tillbakaträdandet kan medföra att gärningsmannen blir straffad för

misshandel men går fri fran straff för rånförsök, synes icke innefatta någon

vägande invändning mot förslaget.

Beträffande försök till anstiftan av brott torde, såsom hovrätten

över Skåne och Blekinge anfört, övervägande skäl tala för att tills vidare låta

frågan örn straff härför anstå. Detta spörsmål torde lämpligen kunna upptagas

i samband med en revision av strafflagens delaktighetsregler. Den av de

sakkunniga föreslagna bestämmelsen om försök till anstiftan har därför fått

utgå.

Vad därefter angår straffet för försök ha erinringar framställts

mot saväl maximum som minimum i straffskalan. Det har sålunda i några

yttranden ifrågasatts, att straffskalans maximum vid försök borde sättas lika

högt som vid det fullbordade brottet och icke såsom föreslagits närmast därunder.

Därvid har i vissa yttranden anförts, att en brottslighet, som ej kommit

längre än till försök, emedan en tillfällighet omintetgjort brottsplanens

förverkligande, skulle kunna synas lika förtjänt av straff som det fullbordade

brottet. Emellertid bör det vara av betydelse för frågan om en handlings

straffvärdhet vilken effekt den haft. Den omständigheten att ett försök icke

lyckats måste regelmässigt anses ägnad att minska straffvärdheten. Det synes

därför vara riktigt, att straffet för ett försök icke skall kunna bestämmas

så högt som till högsta straffet för det fullbordade brottet. Detta överensstämmer

även med principen i gällande lag; med få undantag föreskriva

försöksbestämmelserna däri ett lindrigare straff för försöket än för det fullbordade

brottet. I fråga om straffminimum lia skilda åsikter kommit till

uttryck i yttrandena. Å ena sidan har sålunda de sakkunnigas förslag, att

det vid några försöksbestämmelser, avseende särskilt grova brott, skulle

stadgas särskilda minima av ett eller två års straffarbete, ansetts olämpligt

med hänsyn till att sådant minimum kunde verka förryckande på straffmätningen.

Å andra sidan ha önskemål framställts om införande av särskilda

minima i större utsträckning än de sakkunniga föreslagit. De framställda

erinringarna synas samtliga äga ett visst fog. Med tanke på att försöksbrott

kunna vara av högst varierande svårhetsgrad bör ett sådant straffminimum

sättas ganska lågt i förhållande till straffet för det fullbordade brottet, och

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr A.

63

onekligen kan ett dylikt minimum, mot vad som är avsett, verka neddragande

på straffmätningen i medelsvåra fall. Det synes å andra sidan i viss mån

vara olämpligt att utan vidare utesluta de särskilda minima och blott medtaga

den föreslagna allmänna bestämmelsen, att fängelse skall vara lägsta

straff för försök till sådana brott för vilka straffminimum är straffarbete i

två år eller mera. Minimum för försöksstraff vid ifrågavarande mycket grova

brott skulle då alltid bliva fängelse i en månad. Vidare måste beaktas att

minimum för försök till visst brott skulle komma att understiga lägsta straffet

för förberedelse till samma brott, där sådan är straffbar. Av nu antydda

skäl har det synts mest tillfredsställande att utesluta de vid vissa

brott föreslagna särskilda mimma och att i stället vidtaga sådan ändring i

den allmänna bestämmelsen örn försökets straffbarhet, att straffarbete i stället

för fängelse föreskrives såsom lägsta straff i sådana fall då minsta straff

för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver. Sistnämnda

regel — som innebär att straffarbete skall ådömas så snart minimum i

straffskalan för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller mera —

får betydelse vid ett ganska begränsat antal brott av synnerlig svårhetsgrad,

nämligen i huvudsak följande: i 8 kap. krigsförräderi och vissa andra brott,

i 14 kap. mord och dråp, den svåraste formen av misshandel, förgiftning

ävensom fosterfördrivning utan kvinnans vilja, i 15 kap. människorov, visst

fall av bortrövande av barn, våldtäkt och bortförande av kvinna mot hennes

vilja, i 18 kap. otukt med kvinna som ej fyllt tolv år, i 19 kap. mordbrand,

explosiv förödelse, sänkande av fartyg, förstörande av fyrar m. m.,

uppsåtligt spridande av kreaturssjuka och förgiftning av kreatursfoder samt

i 20 kap. i förslaget grovt rån. Beträffande försök till våldtäkt lia särskilda

skäl synts föreligga att härjämte bibehålla de föreslagna särskilda

minimistraffen för fall då kvinnan fått svår kroppsskada eller ljutit

döden.

I de av straffrättskommittén föreslagna försöksbestämmelserna har beträffande

straffet stadgats, att det skall sättas under vad å den fullbordade gärningen

följa bort. Med hänsyn till att ett sådant stadgande upptages i 3 kap.

13 § såsom en allmän regel gällande för samtliga försöksbrott, har det fått

utgå ur de av straffrättskommittén föreslagna försöksbestämmelserna.

Såsom framgår av det föregående har de sakkunnigas förslag att i 13 §

upptaga en bestämmelse örn straff för försök till anstiftan icke följts. Härigenom

bortfaller anledningen att nu företaga någon ändring i 1 §. Ett tilllägg

till 6 §, vilket de sakkunniga föreslagit för att den som straffas för

försök till anstiftan ej må tillika bliva straffad för stämpling, bar av samma

skäl uteslutits.

I enlighet med straffrättskommilténs förslag ha bestämmelserna i 9—11 §§

ersatts med stadganden i 10 kap. 18 a § och 21 kap. 6 §, vid vilka lagrum

innebörden av denna ändring skall beröras.

Såsom en ny 1A § har tillagts det förut berörda stadgandet att straff som

i lagen utsättes för det fall att någon bereder sig vinning eller tillägnar sig

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

något jämväl skall tillämpas, då gärningsmannen avsiktligen bereder annan

vinning eller tillägnar annan något. I anledning av detta tillägg har den av

de sakkunniga föreslagna nya lydelsen av kapitelrubriken ändrats.

4 KAP.

Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff; så ock örn återfall i brott.

14 §.

I detta lagrum meddelas för närvarande vissa allmänna föreskrifter örn

återfall i brott. Sålunda stadgas bl. a., att där lagen utsätter särskilt straff

för den som ånyo begår brott, skall detta straff ej ådömas, utan då återfall

skett sedan den brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom

ådömda straffet. Även om detta till fullo verkställts, må ej dömas till särskilt

straff för återfall, därest den straffade, sedan verkställigheten avslutades

och innan det nya brottet förövades, under en tid av tio år varken begått

gärning, som i förhållande till det förra brottet utgör återfall, eller för sådan

gärning undergått bestraffning.

Särskilt högre straff för återfall är stadgat beträffande vissa brott i 20

och 21 kap., nämligen stöld, snatteri, inbrott samt rån och försök därtill. Endast

vid dessa brott skall således enligt gällande lag tillämpas en förhöjd

straffskala för återfall och blott dessa brott äro återfallsgrundande.

Straffrättskommittén har föreslagit att i 4 kap. 14 § meddelas en för

förmögenhetsbrotten gemensam regel örn återfall, upptagande icke blott de

allmänna förutsättningarna för återfallsstraff utan även verkan av återfall.

Dock bibehålies i 5 kap. 4 § den där upptagna föreskriften, att brott

som någon begått innan han fyllt aderton år icke må tillräknas honom till

förhöjning av straff för återfall.

Enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen skola samtliga förmögenhetsbrott

vara aterfallsgrundande i förhållande till andra sådana brott.

Aven lörsöksbrott liksom delaktighet i brott skall kunna verka återfallsgrundande.

När återfall föreligger, skall straffet enligt vissa närmare angivna

regler utmätas inom en strängare straffskala, såvida ej med hänsyn

till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda

skäl däremot äro. Föreskriften är således icke tvingande. Särskilda

regler om återfallspreskription ha icke meddelats. Den nu gällande förutsättningen

för återfallsstraff, att den brottslige till fullo undergått straff för

det tidigare brottet innan det nya brottet förövades, har borttagits och ersatts

med en föreskrift att verkställighet av straff för det tidigare brottet

skall ha börjat. Utländsk straffdom och straffverkställighet må enligt förslaget

tillmätas samma verkan som svensk.

I fråga om verkan av återfall ansluter sig den föreslagna bestämmelsen

till den av kommittén genomförda uppdelningen av åtskilliga brott i olika

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

65

grader efter brottens svårhetsgrad. Dess tillämplighet begränsas sålunda

till fall då av det brott som utgör återfall finnes en svårare bestraffad grad.

Så är enligt förslaget förhållandet dels beträffande stöld, bedrägeri, förskingring,

egenmäktigt förfarande, ocker, häleri, oredligt förfarande, olovligt

förfogande, trolöshet mot huvudman, behörighetsmissbruk samt oredlighet,

vårdslöshet och mannamån mot borgenärer ävensom bokföringsbrott,

för vilka brott finnes en strängare straffskala för det fall att brottet

är grovt, dels ock beträffande de ringare brotten snatteri och bodräkt, bedrägligt

beteende, i förslaget kallat bedrägligt förfarande, samt undandräkt,

i förhållande till vilka stöld, bedrägeri och förskingring äro svårare grader.

Vid tillämpning av återfallsregeln skall straffet för dessa brott, dock utan

ändring av brottsrubriceringen, bestämmas enligt straffskalan för den svårare

brottsgraden.

Förslagets ståndpunkt i fråga om återfall har i stort sett vunnit gillande

i de avgivna yttrandena. Att återfall upptagits såsom en allenast fakultativ

straffskärpningsgrund har endast så till vida blivit föremål för erinran, som

föreningen Sveriges häradshövdingar och t. f. landsfogden i Malmöhus län

ifrågasatt, om icke spörsmålet huruvida återfallsstraff skall ådömas måhända

i alltför stor utsträckning överlämnats åt domstolens fria prövning. Hovrätten

för Övre Norrland har däremot uttalat sig för att regeln om domstolens prövning

måtte uppmjukas, så att domstolen finge större möjlighet att under

låta att skärpa straffet. Bestämmelsen örn återfallsskärpning borde sålunda

icke innehålla att sådan skärpning skulle ådömas där ej särskilda skäl talade

däremot, utan även motskäl som ej kunde betecknas såsom särskilda borde

kunna föranleda att bestämmelsen icke tillämpades; åtminstone borde detta

gälla då återfallsbrottet vore snatteri eller därmed likvärdigt brott och jämväl

det föregående brottet vore av jämförelsevis lindrig beskaffenhet. Vad

angår kretsen av brott, vilka enligt förslaget skola kunna föranleda att vid

ett senare brott återfallsskärpning inträder, har landsfogden i Kronobergs

län ifrågasatt att dit skulle hänföras även förfalskningsbrott. Beträffande

spörsmålet vid vilka brott skärpning av straffet må kunna ske på grund

av att brottet innebär återfall ha i flera yttranden uttalats önskemål om

förtydligande för att klargöra huruvida sådan skärpning kan förekomma vid

bedömande av försök och delaktighet. Föreningen Sveriges häradshövdingar

har uppmärksammat att konstruktionen av återfallsregeln medfört att rån

ej medtagits bland de brott vid vilka återfallsskärpning kan ifrågakomma.

Ehuru domstolarna säkerligen komme att inom den vanliga strafflatituden

för rån beakta ali rånaren även tidigare låtit brottslighet komma sig till

last, vore det enligt föreningen från systematisk synpunkt lyckligare om återfallsregeln

utformades så att den vore tillämplig vid rån. Sveriges advokatsamfund

har avstyrkt att såsom kommittén föreslagit utländsk dom skulle

kunna i återfallshänseende jämställas med inländsk. Med de snabba förändringar,

som straffrättssystemen för närvarande vore underkastade utomlands,

vore det att befara att en sådan regel komme att leda till ojämnheter

liihan/j lill riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 4. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Departe
ments
chefen.

vid bedömandet, varförutom den skulle ställa domstolarna inför nödvändigheten

av att, låt vara indirekt, fälla värdeomdömen om utländsk straffrättsskipning.

Den av kommittén föreslagna regeln att för straffskärpning

skall fordras, ej såsom nu att straffet för det återfallsgrundande brottet

till fullo avtjänats men väl att straffverkställigheten påbörjats, har av fångvårdsstyrelsen,

Göteborgs rådhusrätt och föreningen Sveriges stadsdomare

ansetts komma att verka orättvist i fall där straffet för det återfallsgrundande

brottet utgöres av böter. Örn den som återfaller i brott redan erlagt

någon del av böterna för det tidigare brottet, skulle han nämligen genom

den av kommittén föreslagna regeln komma i sämre ställning än

örn han helt undandragit sig att betala böterna. Den föreslagna regeln

skulle även medföra praktiska svårigheter, emedan varje första avbetalning

å böter i så fall borde upptagas i straffregistret. Enligt fångvårdsstyrelsen

vore det att föredraga att själva domen, där den stadgade bötesstraff, skulle

vara tillräcklig för att straffskärpning skulle inträda. Göteborgs rådhusrätt

och föreningen Sveriges stadsdomare ha tillika anfört att en villkorlig

dom, åtminstone örn brottet varit grovt, borde medföra straffskärpning örn

återfallsbrottet förövades efter det prövotiden gått till ända. Den som stått

under övervakning i tre år, måhända med lydnadsplikt, måste nämligen

anses ha blivit föremål för en kraftigare reaktion än den som betalat ett

mindre bötesbelopp. Överståthållarämbetet, som ifrågasatt att låta bestämmelserna

om återfall helt utgå, har anfört, att örn dessa bestämmelser bibehölles,

borde deras tillämpning göras beroende antingen av att straffet

för det föregående brottet till fullo avtjänats eller ock endast därav att

dom meddelats rörande det tidigare brottet. Att någon bestämmelse om

återfallspreskription icke upptagits i förslaget, på annat sätt än att där

stadgats att återfallsskärpning ej skall ådömas, om med hänsyn till den tid

som förflutit mellan brotten särskilda skäl däremot äro, har föranlett föreningen

Sveriges häradshövdingar, landsfogden i Kronobergs län och poliskammaren

i Göteborg att ifrågasätta om icke en bestämd preskriptionstid

vore lämpligare. Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund ha däremot

funnit det vara en fördel att någon bestämd preskriptionstid icke stadgats.

Det synes vara lämpligt, att de nuvarande reglerna om återfall avlösas av

en bestämmelse som i högre grad än gällande rätt ger möjlighet att beakta

omständigheterna i det särskilda fallet. En utvidgning av tillämplighetsområdet

för återfallsbestämmelsen i enlighet med kommittéförslaget torde likaledes

vara motiverad. Å andra sidan torde icke i detta sammanhang böra

ifrågakomma att utsträcka bestämmelsens tillämplighet till andra brott än

förmögenhetsbrotten. Frågan därom bör lämpligen upptagas vid den fortsatta

revisionen av strafflagens speciella del.

Det kunde ifrågasättas att beträffande förmögenhetsbrotten införa en allmän

regel om strängare straff vid återfall i brott, då omständigheterna därtill

föranleda. Emellertid föreligga näppeligen tillräckliga skäl att låta den

försvårande omständighet som består i att återfall föreligger möjliggöra en

skärpning av straffet utöver det maximum, vilket icke får överskridas på

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

67

grund av andra försvårande omständigheter, även om de till aldrig så stort

antal sammanträffa. Ej heller torde det vara erforderligt att införa en bestämmelse

därom att återfall skall beaktas såsom en försvårande omständighet

vid utmätande av straffet inom den vanliga straffskalan. Däremot synes

det, såsom sträffrättskommittén funnit, vara påkallat att beträffande

sådana brott som enligt kommitténs förslag skola uppdelas i grader införa en

föreskrift, enligt vilken straffet för återfall i allmänhet skall utmätas inom

straffsatsen för närmast svårare brottsgrad. Till dessa brott höra de vanligaste

förmögenhetsbrotten, stöld, bedrägeri, förskingring m. fl. och, enligt

vad jag med avvikelse från kommittéförslaget vill förorda, även rån. Bestämmelsen

blir tillämplig även i fråga örn försök till sådana brott; beträffande

delaktighet däremot har synts erforderligt att upptaga en särskild föreskrift

om tillämpning av återfallsstadgandet.

Den invändning, som i ett yttrande gjorts mot att utländsk dom och ej såsom

nu endast svensk sådan skall kunna grunda återfall, synes icke böra

föranleda ändring i förslaget. Den yppade farhågan för att frågan om återfallsskärpning

i sådana fall skulle leda till svårigheter vid bedömandet torde

vara överdriven.

I fråga om de närmare förutsättningarna för straffskärpning vid återfall

fordras enligt gällande rätt, att återfallsbrottet begåtts efter det den brottslige

till fullo undergått straff för det tidigare brottet. Till grund för denna

bestämmelse har tydligen legat det betraktelsesättet att ett återfall skulle

vittna om särskild hårdnackenhet endast om brottslingen undergått just

det straffmått som det förra brottet ansetts betinga. Detta betraktelsesätt har

kommittén förkastat. I stället har i förslaget uppställts den förutsättningen,

att återfallsbrottet förövats efter det verkställighet av straff för det tidigare

brottet börjat. Härav följer bl. a. att villkorlig dom icke kan bliva återfallsgrundande.

Denna ståndpunkt har kritiserats i två yttranden, vari framhållits

att en villkorlig dom, åtminstone örn brottet varit grovt, under vissa

förhållanden borde medföra återfallsskärpning. Till stöd härför har erinrats

att den som stått under övervakning, måhända med lydnadsplikt, måste anses

lia blivit föremål för en kraftigare reaktion än den som betalat ett mindre

bötesbelopp. Denna synpunkt erhåller ökad styrka efter ikraftträdandet av

den nya lagen örn villkorlig dom, som medför alt påföljden för en villkorligt

dömd kan bliva ännu mer jämförlig med straff än som för närvarande

är fallet. Vidare kan, på sätt anmärkts i några yttranden, erinras att

förslaget skulle verka orättvist i fråga örn bötfällda; en bötfälld som gjort

någon avbetalning på böterna skulle nämligen bliva sämre ställd än den

som icke avbetalat något. Vad nu anförts synes böra föranleda att man för

återfallsskärpning icke fordrar mera än att den brottslige förut dömts för

brott av hithörande slag, utan avseende på om han undergått eller börjat

undergå straff för brottet. Det torde icke behöva befaras att en sådan utformning

av bestämmelsen skall leda till obilliga resultat i tillämpningen.

Domstolarna äga nämligen möjlighet att underlåta att tillämpa den strängare

straffskalan så snart särskilda skäl föreligga. Skärpning kan sålunda un
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

derlåtas i det i några yttranden uppmärksammade fallet då villkorlig dom

förklaras förverkad i anledning av återfall och den brottslige alltså på en

gång skall straffas såväl för det första brottet som för återfallet.

Ett skäl att icke tillämpa återfallsskärpning kan vara, att lång tid förflutit

efter det tidigare brottet. I några yttranden har ifrågasatts, huruvida icke en

föreskrift om bestämd preskriptionstid för återfallsskärpningen borde bibehållas.

I andra yttranden har frånvaron av sådan bestämmelse ansetts vara

en fördel. Frågan, vilken inverkan tidens förlopp bör utöva på ett brotts förmåga

att verka återfallsgrundande, synes icke erhålla någon lämplig lösning

genom ett stadgande om preskriptionstid. Betydelsen av att lång tid förflutit

mellan brotten torde böra bedömas olika i olika fall, beroende bland annat

på de båda brottens beskaffenhet och inbördes samband; även tidpunkten

för tidigare dom och straffverkställighet bör tagas i betraktande. Därtill

kommer att den återfallsgrundande verkan alltefter det tiden förflyter naturligen

bör anses avtaga och alltså icke bör plötsligt upphöra efter viss tids

förlopp. Erfarenheterna av den nuvarande bestämmelsen om återfallspreskription

torde för övrigt giva vid handen, att sådana bestämmelser icke

äro av större värde men väl orsaka svårigheter vid rättstillämpningen.

På grund härav förordar jag den av kommittén föreslagna bestämmelsen

om återfall med de jämkningar som nyss angivits.

5 KAP.

Om särskilda grunder,"som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet,

16 §.

På förslag av sträffrättskommittén har i detta lagrum upptagits en bestämmelse,

enligt vilken preskriptionstiden för bokföringsbrott ej börjar

löpa förrän brottet enligt 23 kap. 5 § andra stycket i förslaget kan bliva föremål

för åtal, d. v. s. då beslut örn egendomsavträde meddelats eller gäldenären

fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Hänvisningen

till 22 kap. 8 § första stycket, som i förslaget ersatts med bestämmelse i

17 kap. 2 §, har ändrats till att avse sistnämnda lagrum.

6 KAP.

Om skadestånd.

5 §•

Såsom berörts vid 3 kap. skola bestämmelserna örn s. k. efterföljande delaktighet

i 3 kap. 9 § upphävas och hithörande gärningar i stället straffbeläggas

såsom självständiga brott enligt 10 kap. 18 a § och 21 kap. 6 § i

förslaget. Såsom en följd av denna förändring har den del av innehållet i

förevarande paragraf som hänsyftar på bestämmelserna i 3 kap. 9 § ute
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr A.

69

slutits. Gärning som faller under 10 kap. 18 a § eller 21 kap. 6 § kommer

därefter att grunda skadeståndsskyldighet, om och i den mån detta följer

av allmänna skadeståndsregler.

8 KAP.

Om förräderi och andra för rikets säkerhet menliga brott.

23 §.

Enligt den nuvarande lydelsen av detta lagrum äro vissa av de i 8 kap.

behandlade brotten straffbelagda redan på försöksstadiet, varvid särskilda

straffskalor stadgas för de olika försöksbrotten. De sakkunniga som behandlat

försökets straffbarhet ha föreslagit, att de skilda försöksbestämmelserna

i paragrafen sammanföras till en gemensam bestämmelse om straff för

försök till de ifrågavarande brotten enligt de föreslagna allmänna reglerna

i 3 kap., därvid i fråga om krigsförräderi föreslagits ett straffminimum av

två års straffarbete. Därjämte ha de sakkunniga föreslagit, att den bestämmelse

om ansvar för försök att anstifta högförräderi, som nu finnes i 24 §

andra stycket i sak oförändrad överflyttas till förevarande lagrum och där

upptages i ett första stycke. Denna ändring lia de sakkunniga motiverat därmed,

att den i 24 § andra stycket tillika förekommande bestämmelsen om

ansvar för försök att anstifta krigsförräderi enligt deras förslag skall utgå

såsom överflödig på grund av det av dem föreslagna allmänna stadgandet

i 3 kap. 13 § om ansvar för försök att anstifta brott och att vid sådant förhållande

försök att anstifta högförräderi lämpligen behandlas i förevarande

paragraf i samband med övriga försöksbestämmelser.

Av skäl som angivits vid 3 kap. har det av de sakkunniga föreslagna särskilda

straffminimum av två års straffarbete borttagits.

Som förslaget örn ett allmänt stadgande i 3 kap. angående ansvar för försök

att anstifta brott icke upptagits, finnes icke anledning att upphäva bestämmelsen

i 24 § om försök att anstifta krigsförräderi. Därmed bortfaller

grunden för den tankegång som föranlett de sakkunnigas förslag att till 23 §

flytta bestämmelsen om försök till anstiftan av högförräderi.

I övrigt har sakkunnigförslaget följts.

24 §.

Första stycket, som stadgar ansvar för stämpling till högförräderi eller till

krigsförräderi, är enligt gällande lag icke tillämpligt, där gärningen kommit

till sådant förräderi eller försök därtill. Detta sammanhänger därmed, att

tillbakaträdande från försök till högförräderi eller krigsförräderi enligt gällande

lag icke medför straffriliet. Beträffande försök till högförräderi överensstämmer

förslaget i detta hänseende med gällande lag, som behandlar

dylikt försök såsom fullbordat brott. För försök till krigsförräderi åter skall

enligt den föreslagna avfattningen av 23 § gälla den allmänna regeln örn

straflrihet vid frivilligt tillbakaträdande från försök. Emedan försök lill krigsförräderi

sålunda i vissa fall kan bliva straffritt, har i enlighet med de sak
-

Departe
ments
chefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

kunnigas förslag vidtagits sådan ändring i första stycket av förevarande paragraf,

att ansvar för stämpling till högförräderi eller krigsförräderi kommer

att inträda, där straff ej är förskyllt för högförräderi eller krigsförräderi eller

för försök därtill. Genom denna ändring kan bestämmelsen örn straff för

stämpling till krigsförräderi bliva tillämplig å den som gjort försök till krigsförräderi

men trätt tillbaka på sådant sätt att han ej kan fällas till ansvar

för försöket.

Såsom berörts vid 23 § ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar även

i 24 § andra stycket men av skäl som angivits vid 23 § har stycket ansetts

böra bibehållas i sin nuvarande lydelse.

28 §.

Emedan 3 kap. 11 § enligt förslaget skall upphävas, har den nuvarande

hänvisningen till nämnda lagrum borttagits ur förevarande paragraf. I stället

ha anhöriga, som under viss förutsättning skola vara undantagna från

ansvar enligt paragrafen, i enlighet med straffrättskommitténs förslag angivits

genom en uppräkning. Beträffande denna må hänvisas till vad som

yttras i det följande vid behandlingen av 20 kap. 3 §.

10 KAP.

Om brott emot offentlig'' myndighet.

17 §.

I förevarande paragraf, som avser befriande av fånge, häktad eller för brott

kvarhållen person, stadgas för närvarande i andra stycket straff för försök

till dylik handling, där det sker medelst våld. Ett försök att genom list eller

annorledes, utan våld, åstadkomma befriandet är däremot icke straffbart.

På förslag av de särskilda sakkunniga har försöksbestämmelsen utsträckts

lill att omfatta även sistnämnda fall. I samband därmed har paragrafens

uppställning ändrats så, att det fullbordade brottet behandlas i första och

andra styckena och försöket i tredje stycket.

18 a §.

I 3 kap. 9—11 §§ behandlas för närvarande olika fall av s. k. efterföljande

delaktighet. Den form därav, som plägar benämnas reell faution och

som består exempelvis i köp eller försäljning av genom brott åtkommet

gods eller omarbetning därav, har straffrättskommittén funnit böra behandlas

såsom ett självständigt brott och upptagas bland förmögenhetsbrotten.

Kommittén har därför föreslagit, att hithörande delar av 3 kap. 9—11 §§

jämte bestämmelserna örn det närliggande brottet tjuvgömmeri hänföras till

en ny brottstyp, benämnd häleri, vilken behandlas i 21 kap. 6 § av förslaget.

De återstående delarna av 3 kap. 9—11 §§, vilka handla om döljande av

brottsling, undanröjande av bevis om brottet och annan s. k. personlig faution,

ha i samband därmed enligt kommittéförslaget överflyttats till 10 kap.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

och inrymts i förevarande lagrum, därvid de underkastats smärre jämkningar.

Sveriges advokatsamfund har hemställt, att det under lagstiftningsarbetets

gång måtte givas uttryck för att avsikten med den förändring, som företoges

då bestämmelserna i denna paragraf sattes i stället för vissa bestämmelser

i 3 kap. 9—11 §§, icke vore att inskränka den tystnadsplikt och den

rätt att vägra upplysningar, som åvilade eller tillkomme exempelvis läkare

och advokater. Samfundet har tillika föreslagit, att de som stadigt sammanbo

med varandra måtte i lika mån som trolovade undantagas fran straffbestämmelserna

i paragrafen.

Vad advokatsamfundet anfört synes icke böra föranleda ändring i kommittéförslaget.

Det torde vara uppenbart, att förslaget icke innebär någon

förändring beträffande läkares och advokaters ställning i det av samfundet

anmärkta hänseendet

20, 21 och 24 §§.

Straffrättskommittén har föreslagit, att den nuvarande 20 § upphäves.

Detta har föranlett en obetydlig formell jämkning i 21 §.

I huvudsak ersättes enligt kommittéförslaget 20 § av bestämmelsen om

egenmäktigt förfarande i 20 kap. 6 §, vid vilket lagrum skälen för 20 §:s

upphävande och däremot framställda erinringar skola beröras. Till den del

20 § är tillämplig på obehörigt företagande av ämbets- eller tjänstehandlingar

motsvaras den enligt kommitténs förslag av första stycket i en ny

24 § i förevarande kap.

För närvarande är obehörig ämbets- eller tjänsteutövning straffbar, förutom

i vissa fall enligt 20 §, enligt nuvarande 22 kap. 6 §, vilken innehåller

bestämmelser om ansvar för den som svikligen, i uppsåt att göra skada

eller bereda sig eller annan fördel, tillvällar sig utövning av ämbete eller

tjänst samt för den som eljest obehörigen utgiver sig för ämbets- eller tjänsteman

och utövar något av vad till dennes befattning hör. Kommittén Ilar

föreslagit, att innehållet i 22 kap. 6 § överföres till första stycket i 24 § av

förevarande kapitel och att bestämmelserna därvid, i samband med att 20 §

upphäves, göras tillämpliga även på de nu under 20 § hörande fall, i vilka

gärningsmannen icke kan sägas tillvälla sig ämbets- eller tjänsteutövning eller

utgiva sig för ämbets- eller tjänsteman utan på annat sätt obehörigen utövar

verksamhet som endast tillkommer allmänt organ. Det nya lagrummets tilllämplighet

har även på det sättet utsträckts, att det avser obehörigt utövande

icke blott av ämbete eller tjänst utan av allmän befattning överhuvud.

Slutligen lia straffbestämmelserna i jämförelse med 22 kap. 6 § jämkats och

förenklats. 1 stället för straffet enligt 22 kap. 0 §, som för vanliga fall är

böter, ej under fem dagsböter, eller fängelse i högst ett år och för fall av

särskilt angiven beskaffenhet kan uppgå till straffarbete i fyra år, har sålunda

föreslagits en straffsats av fängelse eller botel'' eller vid synnerligen

försvårande omständigheter straffarbete i bligst fyra år.

Enligt gällande rätt är det icke straffbart alt giva sig ut för alt innehava

Departe
ments
chefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

Departe
ments
chefen.

allmän befattning utan att utöva något av vad till befattningen hör. Kommittén

har emellertid föreslagit, att ansvar stadgas för den som obehörigen

utgiver sig för att innehava allmän befattning eller obehörigen bär uniform

eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhör a krigsmakten eller annan

kår i det allmännas tjänst. Bestämmelsen härom har upptagits i ett

andra stycke i 24 §.

Överståthållarämbetet har föreslagit, att första styckets räckvidd ytterligare

utvidgas, sa att det drabbar även det fall att någon obehörigen utövar

befattning som avses i 10 kap. 5 § andra stycket, d. v. s. befattning vid vissa

enskilda kommunikationsinrättningar. Föreningen Sveriges stadsdomare har

hemställt, att i straffsatsen för vanliga fall böter måtte nämnas före fängelse.

Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter har i skrivelse den 8 juli

1940, utan samband med remiss av kommitténs betänkande, hemställt örn

skyndsam utredning angående införande av ansvar för obehörigt begagnande

av uniformer och tjänstedräkter.

Kommitténs förslag i nu berörda delar synes välgrundat. Det torde ej

föreligga tillräckliga skäl att, såsom Överståthållarämbetet vid 24 § första

stycket ifrågasatt, i detta sammanhang ytterligare utsträcka det straffbara

området. Det är att märka, att straffbestämmelsen i 24 § andra stycket för

den som obehörigen bär uniform eller tjänstetecken ofta torde bliva tillämplig

på fall av den art ämbetet åsyftat. Ej heller finner jag mig böra tillmötesgå

önskemålet om mildring av den i 24 § första stycket föreslagna straffsatsen.

Bestämmelserna i 24 § andra stycket äro ägnade att tillgodose det

av överbefälhavaren framställda önskemålet.

11 KAP.

Om fridsbrott.

13 a §.

Till en ny 13 a § i förevarande kapitel har på förslag av straffrättskommittén

överförts det bland förmögenhetsbrotten icke hemmahörande stadgandet

örn brott mot brevhemlighet i 22 kap. 10 § jämte åtalsbestämmelsen

därom i 22 kap. 21 §. Bestämmelsen i 24 kap. 11 §, vilken enligt kommittéförslaget

även skulle flyttas till 11 kap., har bibehållits i 24 kap.

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

På förslag av straffrättskommittén ha bestämmelserna rörande några för

närvarande i 22 kap. behandlade förfalskningsbrott överflyttats till 12 kap.

Stadgandena ha därvid i större utsträckning än kommittén föreslagit bibehållits

vid sin nuvarande avfattning. Sedan kommittén framlagt sitt förevarande

förslag, har jag nämligen den 11 oktober 1940 uppdragit åt kommittén

att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens spe
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

73

cielia del och därvid särskilt framhållit förfalskningsbrotten såsom en av

de brottsgrupper, på vilka utredningen borde inriktas. Förändringar av

mera principiell räckvidd torde böra uppskjutas till den fullständiga revision

av lagtstiftningen om förfalskningsbrotten, som sålunda snart kan förväntas

komma att ske.

Nya bestämmelser örn straff för försök till brott ha på förslag av de särskilda

sakkunniga införts i 1, 11 och 16 §§.

1 §■

Ett stadgande om straff för försök till förfalskning av här avsedda handlingar,

s. k. arkivhandlingar, har tillagts såsom ett andra stycke.

5 §•

I gällande rätt behandlas det fall att någon begagnar falsk »i diktad persons

namn» skriven enskild handling icke såsom egentlig förfalskning utan,

jämlikt 22 kap. 16 §, såsom ett särskilt brott. I enlighet med vad kommittén

förordat föreslås, att detta lagrum upphäves och brottet hänföres under

12 kap. 4 och 5 §§, vilka paragrafer avse förfalskning av enskild handling

»i annan persons namn». Att uttrycket annan persons namn bör anses omfatta

även diktat namn lärer med erforderlig tydlighet framgå av den i 12

kap. 5 § tillfogade nya punkten, vilken — såsom för närvarande 22 kap.

16 § — medgiver ådömande av böter i det fall att handlingen var skriven i

diktad persons namn. I överensstämmelse med kommittéförslaget har beskrivningen

i 5 § av de där avsedda enskilda handlingarna undergått en

formell ändring.

5 a §.

Enligt kommitténs förslag skulle i en ny paragraf med denna beteckning

upptagas ett allmänt stadgande örn förstörande eller obrukbargörande av

handlingar, som bl. a. ersatte nuvarande 22 kap. 2 § punkt 5 samt vad i 23

kap. 1 § stadgas örn straff för bokföringsskyldig gäldenär, som vid konkurs

eller offentlig ackordsförhandling befinnes ha förstört eller undanstuckit sina

böcker eller gjort dem oläsliga. Med hänsyn till den i inledningen till detta

kapitel berörda fortsatta strafflagsrevisionen har det synts lämpligt att för

närvarande här blott upptaga innehållet i 22 kap. 2 § punkt 5 i oförändrat

skick, dock med den jämkning att den nuvarande hänvisningen till att brottet

skall anses som bedrägeri ersatts med en straffskala med samma maximum

och minimum som nu stadgas för bedrägeri. Något särskilt stadgande om

förstörande av liandelsböcker torde icke nu behöva upptagas. Sa länge dylikt

stadgande saknas, kommer nämligen brottet att falla under den föreslagna

bestämmelsen örn bokföringsbrott i 23 kap. 5 §.

Då det icke synes lämpligt att brottet, såsom nu i 22 kap. 21 § stadgas,

ej får åtalas av annan än målsägande har det på förslag av kommittén i likhet

med övriga förfalskningsbrott förlagts under allmänt åtal.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

10 §.

Dä stadgandet i 22 kap. 2 § punkt 5 om förstörande eller obrukbargörande

av handling även avser allmänna handlingar, har i samband med dess

överflyttning till 12 kap. 5 a § hänvisningen i 10 §, som handlar om förfalskning

av utländsk allmän handling, utsträckts till att avse även förstörande

eller obrukbargörande av sådan handling. Därjämte har i enlighet med

kommittéförslaget paragrafens lydelse jämkats, så att den nuvarande svårtolkade

hänvisningen till 4 och 5 §§ ersatts med särskilda straffskalor.

10 a §.

I nuvarande 22 kap. 18 § stadgas bötesstraff för den som svikligen begagnar

sig av orlovssedel, pass eller annat dylikt bevis, som är utgivet för

annan. Straffrättskommittén har föreslagit, att stadgandet med vissa jämkningar

i brottsbeskrivningen och med straffsatsen skärpt till fängelse eller

böter överföres till första punkten i förevarande nybildade paragraf.

I en andra punkt har kommittén föreslagit ett stadgande örn ansvar för

den som utlämnar pass eller annat sådant bevis att brukas av annan än den

för vilken beviset är utfärdat. Överståthållarämbetet har yppat tvivel, huruvida

denna bestämmelse vore erforderlig. Den som utlämnade pass eller

annat bevis att brukas av annan än den för vilken beviset vore utfärdat,

gjorde sig nämligen enligt ämbetets mening skyldig till delaktighet i sådant

brott, som behandlades i första punkten, nämligen i brottet att bruka bevis

som är utfärdat för annan.

I brottsbeskrivningen i första punkten bar i detta sammanhang ej ansetts

böra vidtagas annan ändring än en formell jämkning av samma slag som

skett i 5 §. Den föreslagna straffskärpningen torde vara av betydelse särskilt

med hänsyn till vådan av att falska pass begagnas.

Vad angår andra punkten, innefattar givetvis utlämnande av pass eller

annat dylikt bevis till olovligt bruk delaktighet i ett efterföljande olovligt

brukande. Gärningen bör emellertid kunna bestraffas utan att det skall behöva

påvisas att olovligt brukande ägt rum. Den som yrkesmässigt tillhandahållit

pass, utställda på annan person än mottagaren, bör sålunda kunna

straffas, även om det icke kan bevisas att någon använt passen. Jämväl i

denna del synes en omedelbar lagändring påkallad.

Om de föreslagna bestämmelserna antagas, torde viss jämkning böra vidtagas

i 15 § passkungörelsen den 31 maj 1940.

10 b §.

Nuvarande 22 kap. 13 § innehåller en bestämmelse om ansvar för den

som mot bättre vetande nekar sin hand och förskrivning, d. v. s. förnekar

sin underskrift på skuldebrev eller annan dylik handling. Straffrättskommittén

har föreslagit, att denna bestämmelse flyttas till förevarande lagrum

och utvidgas till att omfatta förnekande av äktheten utav handling som

avses i 12 kap. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt, örn det föreligger

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

75

något verkligt behov av att låta bestämmelsen omfatta de nu ej straffbelagda

fallen, då någon förnekar icke sin egen underskrift utan äktheten av handling

som utfärdats av annan.

Då, såsom förut berörts, hela 12 kap. snart torde bliva underkastat en

genomgripande revision, synes det böra anstå med avgörandet av fragan, i

vilken utsträckning förnekande av en handlings äkthet bör vara straffbart.

Det nu i 22 kap. 13 § givna stadgandet i detta hänseende har därför oförändrat

överflyttats till förevarande lagrum. Den hithörande åtalsbestämmelsen

i 22 kap. 21 § har i enlighet med kommitténs förslag fått bortfalla, då

brottet bör ligga under allmänt åtal.

11 §•

På förslag av de särskilda sakkunniga har det i denna paragraf behandlade

brottet, flyttande av gränsmärke med mera, gjorts straffbart redan på

försöksstadiet.

16 §.

Beträffande förevarande paragraf, som gäller utprångling av falskt mynt

eller falsk penningsedel, ha de särskilda sakkunniga föreslagit, att den nuvarande

bestämmelsen i andra stycket om straffnedsättning, där gärningen

yppats innan skada skett, utbytes mot en bestämmelse om ansvar för försök

till utprångling. Överståthållarämbetet har häremot anmärkt, att den

föreslagna avfattningen gåve vid handen att utprångling icke vöre fullbordad

med mindre förfarandet lyckats, medan enligt vedertagen tolkning med

utprångla förstodes att någon utgåve eller sökte utgiva myntet eller sedeln.

Enligt ämbetets mening borde den hävdvunna tolkningen av uttrycket bibehållas,

varför den särskilda försöksbestämmelsen i andra stycket borde utgå.

I stället borde såsom nu finnas möjlighet till straffnedsättning, där brottet

yppats innan skada skett.

Enligt gängse språkbruk torde uttrycket utprångla icke omfatta det fall,

att någon försökt men ej lyckats utgiva mynt eller sedel till annan. Det

synes vara en fördel, att ordet användes med sin vanliga innebörd i lagtexten

och att försök att utgiva falskt mynt eller falsk sedel behandlas som

försök till brott och ej såsom fullbordat brott.

17 §.

På förslag av de särskilda sakkunniga har försöksbestämmelsen i denna

paragraf i likhet med övriga motsvarande försöksbestämmelser i förslaget

avfattats i form av en hänvisning till 3 kap.

21 §.

1 nuvarande 22 kap. 17 § stadgas ansvar för den som i orlovssedel eller

annan sådan enskild handling, som i 12 kap. 5 § nämnes, uppgiver vad han

vet osant vara och därav annan vilseledas eller skadas kan. I samma kapitel

stadgas vidare ansvar, i 8 § sista stycket för lalsk utsaga örn frihet från

Departe
ments
chefen.

Departe
ments
chefen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

Departe
ments
chefen.

äktenskapshinder och i 2 § punkt 4 för falsk försäkran av sådan beskaffenhet

som avses i 6 kap. 9 § giftermålsbalken. Enligt kommitténs förslag

skulle dessa stadganden uppgå i en allmän bestämmelse om s. k. intellektuell

handlingsförfalskning, upptagen i en ny 5 b § i 12 kap. Anledningen till

att kommittén upptagit denna fråga torde ha varit, att den omnämndes i

kommitténs ursprungliga direktiv. Sedan kommittén numera, såsom förut

nämnts, erhållit uppdrag att verkställa fortsatt revision av strafflagens speciella

del och därvid särskilt beakta förfalskningsbrotten, torde det vara

lämpligare, att frågan örn införande av en allmän bestämmelse om intellektuell

handlingsförfalskning uppskjutes till den fortsatta utredningen. I avvaktan

härpå föreslås, att de nuvarande spridda stadgandena i ämnet upptagas

i en ny sista paragraf i 12 kap. Stadgandena äro oförändrade utom

såtillvida att en formell jämkning skett av stadgandet i 22 kap. 17 § och

att bestämmelsen i 22 kap. 2 §, att brottet skall anses som bedrägeri, ersatts

med en straffskala med samma maximum och minimum som nu stadgas

för bedrägeri.

13 KAP.

Om mened.

6 §.

De särskilda sakkunniga ha föreslagit, att försök till anstiftan av mened

sträffbelägges i denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag.

Stockholms rådhusrätt har framställt en erinran mot den av de sakkunniga

föreslagna avfattningen av bestämmelserna. Att ansvar för försök till

anstiftan av mened uttryckligen säges skola inträda allenast där brottet ej

kommit till stånd skulle enligt rådhusrätten kunna tolkas så, att ett försök

till anstiftan av mened skulle gå fritt från straff, om meneden visserligen

beginges men icke vore föranledd av försökshandlingen. I sådant fall

skulle nämligen denna icke utgöra delaktighet i det fullbordade brottet och

icke heller falla under den föreslagna försöksbestämmelsen.

Jag biträder förslaget att straffbelägga försök att anstifta mened. Med

anledning av den gjorda erinran har den föreslagna avfattningen jämkats,

så att såsom förutsättning för försökets straffbarhet icke uttryckligen

uppställes att brottet ej kommit till stånd. Att straff för försök icke skall

inträda där försöket lett till fullbordat brott torde nämligen vara tydligt

utan särskild föreskrift. Av skäl som angivits vid 3 kap. har det i de sakkunnigas

förslag förekommande uttrycket »av fri vilja» utbytts mot ordet

»frivilligt».

14 KAP.

Örn mord, dråp och annan misshandel.

2 §.

På förslag av de särskilda sakkunniga har åt de nuvarande bestämmelserna

i denna paragraf örn ansvar för mordförsök liksom åt övriga motsvarande

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

77

försöksbestämmelser i förslaget givits formen av en hänvisning till 3 kap.

Av skäl som angivits vid nämnda kapitel har ett av de sakkunniga föreslaget

särskilt straffminimum av ett års straffarbete ansetts böra utgå.

3 §•

I enlighet med vad de särskilda sakkunniga föreslagit har i denna paragraf

införts en bestämmelse om ansvar för försök till dödande i hastigt mod.

Försök till dråp är för närvarande icke straffbelagt med mindre gärningen

innefattar brott av annan art, såsom fullbordad misshandel, resande av

livsfarligt vapen, sprängämnesbrott etc. Såsom i motiven till den nya bestämmelsen

anförts av de sakkunniga är det svårt att förstå varför ett försök

till dråp — t. ex. medelst strypning eller nedstörtning från en brant, knuffande

av en person från ett tåg eller framför en automobil — icke skulle

vara straffbart därest uppsåtet att döda vore fullt klart men ingen kroppsskada

inträffat. Detta förhållande har också vid åtskilliga tillfällen framhållits

såsom en brist i den gällande strafflagen.

8 §.

I denna paragraf regleras vissa bevisnings- och kausalitetsspörsmål, som

uppstå då flera deltagit i misshandel med dödlig utgång och det ej kan utrönas

vilken eller vilka tillfogat den döde i och för sig eller i förening livsfarliga

skador. För att klargöra att såväl mordförsök som dråp försök falla

utanför tillämpningsområdet för 8 §, i vilken stadgas lägre straffmaximum

än i 2 och 3 §§, har i paragrafen uttryckligen stadgats, att den icke skall

tillämpas där gärningen eljest är belagd med högre straff.

10 §.

I denna paragraf stadgas straff för den som misshandlat annan så att

denne därav fått svår kroppsskada, därest sådan skada var åsyftad. De särskilda

sakkunniga ha föreslagit att straff för försök till sådan misshandel

införes.

Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen i Gävleborgs län samt föreningen

Sveriges stcidsdomare ha ifrågasatt lämpligheten av att försöksstraff införes.

Det mötte nämligen svårigheter att fastställa, att en gärningsman som ej kommit

längre än till försök hade åsyftat att tillfoga sådan svår kroppsskada som

i paragrafen förutsattes. Göta hovrätt åter har med hänsyn till bevissvårigheterna

förordat att utsträcka straffbarheten till att omfatta även försök till

misshandel av det mindre grova slag som behandlas i 12 §.

De påpekade svårigheterna kunna väl orsaka, att försöksstraff icke kommer

till tillämpning då det är ovisst vad gärningsmannen åsyftat, men de

synas icke böra föranleda, att man avstår från att straffbelägga försök till

sådan grov misshandel som avses i 10 § i fall då den åsyftade skadan är

uppenbar. Försiktigheten synes bjuda att icke i delta sammanhang utsträcka

det straffbara området lill försök som avser mindre grov misshandel.

Departe
ments
chefen.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

14 §.

I andra stycket meddelas regler för det fall att flera deltagit i misshandel,

varav kommit skada av visst slag, och det ej kan utrönas av vilken eller vilka

skadan blivit gjord. I enlighet med de särskilda sakkunnigas förslag har i

detta lagrum liksom i 8 § införts ett tillägg av innehåll, att straffbestämmelserna

i lagrummet icke äro tillämpliga där gärningen eljest är belagd med

högre straff, nämligen såsom försök till mord, dråp eller misshandel.

15 §.

Såsom de särskilda sakkunniga föreslagit har resande av livsfarligt vapen

angivits såsom en försvårande omständighet ej blott såsom nu vid misshandel

utan, emedan försök till misshandel enligt förslaget i viss utsträckning

straffbelägges, även vid sådant försök. Där gärningsmannen ej är förfallen

till straff för misshandel eller försök därtill, skall resandet av livsfarligt

vapen bestraffas såsom ett särskilt brott. Den av de sakkunniga föreslagna

avfattningen av paragrafen har undergått viss jämkning.

18 §.

I överensstämmelse med de särskilda sakkunnigas förslag har den bestämmelse

om ansvar för förgiftningsförsök som nu finnes i första stycket

utbrutits till ett nytt andra stycke och liksom övriga motsvarande försöksbestämmelser

i förslaget erhållit formen av en hänvisning till 3 kap. Tillika

har på sätt föreslagits nuvarande andra stycket, som nu blir tredje stycket,

underkastats sådan jämkning att förberedelse till förgiftning kan föranleda

ansvar där förfarandet fortskridit till försök men försöksstraffet bortfaller på

grund av frivilligt tillbakaträdande. Ett av de sakkunniga föreslaget särskilt

minimum för försöksstraffet har av skäl som anförts vid 3 kap. uteslutits.

19 §.

På förslag av de särskilda sakkunniga har det i denna paragraf behandlade

brottet, allmänfarlig förgiftning, straffbelagts redan på försöksstadiet.

20 a §.

I enlighet med straffrättskommitténs förslag ha bestämmelserna i nuvarande

22 kap. 3 och 4 §§ örn försäljning och utlämnande av förfalskade

livs- och läkemedel överförts till förevarande lagrum.

22 och 23 §§.

Såsom de särskilda sakkunniga föreslagit har bestämmelsen örn ansvar

för försök till barnamord i nuvarande 23 § överförts till 22 § och liksom

övriga motsvarande försöksbestämmelser erhållit formen av en hänvisning

till 3 kap. Därvid har försök till barnamord gjorts straffbart ej blott som

nu, då det sker med berått mod, utan även då försöket utföres i hastigt mod.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

79

Genom ändringen kommer 23 § att handla allenast örn utsättande av foster

och därmed jämställda gärningar, vilka icke innefatta försök till barnamord.

26—28 b §§.

Försök till fosterfördrivning genom »invärtes eller utvärtes medel, som

sådan verkan hava kan» bestraffas nu såsom fullbordat brott. På sätt de

sakkunniga föreslagit har vidtagits den ändringen, att allenast den fullbordade

fosterfördrivningen behandlas såsom fullbordat brott. Försök till

fosterfördrivning åter skall bestraffas med tillämpning av de allmänna försöksbestämmelserna

i 3 kap. I brottsbeskrivningen kvarstår att åtgärden

skall bestå i nyttjande av invärtes eller utvärtes medel, men den nuvarande

begränsningen till medel, som kunna medföra fördrivning av foster, har fått

utgå med hänsyn till att allmänna regler örn otjänliga försök införts. Brottsbeteckningen

fosterfördrivning har upptagits i lagtexten. Vid den omformulering

av 26—28 §§, som föranletts av dessa ändringar, lia försöksbestämmelsema

upptagits i 28 a §, och det nuvarande innehållet i sistnämnda paragraf

har, med tillägg av en hänvisning jämväl till 28 a §, överförts till ett

nytt lagrum, betecknat såsom 28 b §.

34 §.

Med anledning av ändringarna i 3 och 18 §§ ha vissa formella jämkningar

föreslagits i denna paragraf. Sedan de av de sakkunniga föreslagna särskilda

minima för försöksstraff borttagits i 2 § och 18 § andra stycket, har en i

andra stycket av förevarande paragraf förekommande hänvisning till dessa

lagrum uteslutits.

37 §.

I enlighet med de särskilda sakkunnigas förslag har avfattningen av denna

paragraf jämkats med anledning av de föreslagna ändringarna i 15 §.

15 KAP.

Om brott emot aunaus frihet.

8 a §.

På förslag av straffrättskommittén har i denna paragraf upptagits en bestämmelse

avsedd att ersätta 10 kap. 20 § till den del sistnämnda lagrum, som

enligt förslaget skall upphävas, nu är tillämpligt på gärning som avses i 6 och

8 §§ i förevarande kapitel.

14 §.

Denna paragraf ersättes enligt förslaget av stadgande i 25 §.

15 a §.

I denna paragraf, som avser användande av våld eller hot av visst slag

såsom medel att förmå kvinna lill otukt, har pa förslag av straffrättskom
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

nättén beskrivningen av tvångsmedlet ändrats till överensstämmelse med

den föreslagna paragrafen om utpressning, 21 kap. 4 §. Den nuvarande bestämmelsen

i andra stycket om ansvar för försök har, såsom de särskilda

sakkunniga föreslagit, överförts till 25 §.

16 §.

Till följd av att 14 § upphäves har hänvisningen till denna uteslutits ur

förevarande paragraf.

18 §.

Emedan det i första punkten behandlade brottet genom ändring i 25 §

gjorts straffbart redan på försöksstadiet, har det ansetts lämpligt att skilja

de båda punkterna i förevarande paragraf från varandra genom uppdelning

av paragrafen i två stycken.

25 §.

Av de i förevarande kapitel behandlade brotten är det i 15 a § upptagna,

såsom vid nämnda paragraf berörts, enligt gällande rätt straffbart redan på

försöksstadiet, och det i 14 § upptagna, brukande av våld för att förmå

kvinna till otukt, till sin natur ett försöksbrott. De särskilda sakkunniga

ha föreslagit, att dessa försöksbestämmelser överföras till förevarande paragraf

och liksom övriga motsvarande försöksbestämmelser erhålla formen av

en hänvisning till 3 kap. De sakkunniga ha vidare föreslagit, att i paragrafen

upptagas försöksbestämmelser avseende människorov som behandlas i

5—7 §§, barnarov som behandlas i 8 §, otukt med kvinna i vanmakt, vilket

brott är straffbelagt i 15 §, och bortförande eller kvarhållande av kvinna

mot hennes vilja i uppsåt att förmå henne till giftermål eller otukt, vilket

brott behandlas i 17 §. Utöver vad de sakkunniga sålunda föreslagit har på

förslag av Svea och Göta hovrätter i förevarande paragraf införts straff för

försök att bortföra kvinna, som ej fyllt femton år, med hennes vilja men utan

samtycke av målsman i uppsåt att förmå henne till otukt, ett brott som är

straffbelagt i 18 § första punkten eller, enligt förslaget, 18 § första stycket.

Såsom de sakkunniga föreslagit har den begränsning av allmän åklagares

åtalsrätt, som i 16 § göres beträffande de i 12, 13, 15 och 15 a §§ behandlade

brotten, genom hänvisning till 16 § gjorts tillämplig även beträffande försök

till dessa brott. På hemställan av Göta hovrätt har vidare de åtalsbegränsningar,

som stadgas i 19 § beträffande de i 17 och 18 §§ upptagna brotten,

genom hänvisning till 19 § gjorts tillämpliga på försök till brott som omförmälas

i 17 § och 18 § första stycket.

17 KAP.

Om brott emot familj.

Till detta kapitel, som numera blott innehåller bestämmelser örn ansvar

för tvegifte, ha på förslag av straffrättskommittén överförts bestämmelserna

i nuvarande 22 kap. 7 §, 8 § första och andra styckena samt 9 §. I samband

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

81

därmed ha såväl stadgandena om tvegifte som de överflyttade bestämmelserna,

i enlighet med kommitténs förslag, underkastats vissa jämkningar. Stadgandena

örn tvegifte, som nu finnas i 4—6 §§, ha sålunda förenklats och

samlats i 1 §. För straffet har bestämts en enda skala, som medger lindrigare

bestraffning än de nuvarande bestämmelserna. I 2 § har upptagits det nuvarande

stadgandet i 22 kap. 8 § första stycket om ansvar för ingående av äktenskap

med den som ej äger rättslig handlingsförmåga m. m. ävensom åtalsbestämmelsen

för detta fall i 22 kap. 21 §. Bestämmelserna ha lämnats oförändrade

frånsett en mindre ändring i straffsatsen och en formell förenkling

av åtalsbestämmelsen. Till 3 § ha överförts bestämmelsen i 22 kap. 8 § andra

stycket om ansvar för bedragande till lägersmål genom äktenskapslöfte och

åtalsbestämmelsen därom i 22 kap. 21 §. Till 4 § har överflyttats bestämmelsen

örn ansvar för det nu i 22 kap. 7 § behandlade brottet att någon bereder

sig arv eller annan familjerättighet genom antagande av falskt namn

eller stånd; i samband därmed har straffsatsen jämkats. I 5 § har från 22

kap. 9 § upptagits bestämmelsen om ansvar för understickande eller förbytande

av barn, varvid straffsatsen förenklats och gjorts mindre vid. Som

kapitlet enligt förslaget erhåller i väsentliga delar nytt innehåll, har dess

överskrift ändrats.

18 KAP.

Om sedlighetsbrott.

I detta kapitel ha de särskilda sakkunniga föreslagit försöksstraff endast

beträffande sådant brott som omförmäles i 7 §, d. v. s. otukt med kvinna som

ej fyllt tolv år. I åtskilliga yttranden har emellertid påyrkats, att sedlighetsbrott

i större utsträckning måtte bliva straffbara redan på försöksstadiet. Dessa

önskemål ha biträtts i vad avser 8 §, som handlar om otukt med barn under

femton år i andra fall än dem 7 § avser. Emedan detta brott är av den

art att upprepning måste befaras, synes det angeläget att det allmänna ingriper

mot förövaren även örn gärningen stannar vid försök. Det är ock sannolikt,

att fullbordat brott av detta slag ej sällan av hänsyn till barnet förtiges

av dettas anhöriga och därigenom undgår åtal, medan sådana hänsyn icke i

lika mån göra sig gällande då fråga är om att anmäla ett försök till åtal.

I en ny 14 a § i förevarande kapitel har upptagits straffbestämmelsen i

22 kap. 15 § rörande den som far med spådom, signeri eller annan vidskepelse

att därmed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa. Denna bestämmelse var

icke medtagen i straffrättskommitténs förslag. Det slutliga avgörandet av

frågan huruvida kriminalisering bör bibehållas av sådant brott — som icke

enbart är att anse som förmögenhetsbrott — torde böra träffas i samband

med den fortsatta utredningen rörande revision av strafflagens speciella del.

19 KAP.

Örn eldskada av uppsåt eller vållande; så oek om annan skadegörelse å egendom.

Straffrättskommittén har föreslagit, att 4 och 8 §§, vilka handla örn eldsåsättande

och åstadkommande av sjöskada i sviklig avsikt, upphävas, var
Biliang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 4. 6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

Departe
ments
chefen.

efter därunder fallande gärningar bliva att bestraffa enligt andra lagrum. Om

allmänfara förelåg, blir sålunda 1, 2, 3 eller 7 § tillämplig. Förelåg åter ingen

allmänfara men kom likväl död eller svår kroppsskada av handlingen, blir

14 kap. tillämpligt. Det svikliga i förfarandet föranleder enligt förslaget ansvar

för försök till bedrägeri enligt 21 kap. 8 §, och i konkurrens därmed inträder

enligt vad nyss nämnts stundom ansvar jämväl enligt 14 eller 19 kap.

Kommittén har vidare föreslagit, att bestämmelsen i 20 § om olovligt bortledande

av elektrisk ström borttages därur och i stället i förändrat skick upptages

i 20 kap.

De särskilda sakkunniga ha föreslagit införande av försöksstraff vid följande

brott, nämligen skadegörelse som avses i 10 § å fyrar och andra för

sjöfarten viktiga tecken m. m., åtgärder enligt 11 § beträffande statens järnvägar

och andra kommunikationsmedel m. m., skadegörelse å gruva m. m.

enligt 16 §, spridande av kreaturssjuka enligt 17 § första stycket samt förgiftande

av foder m. m. under omständigheter som avses i 18 §. Dessa nya

försöksbestämmelser jämte de nu i kapitlet förekommande stadgandena om

ansvar för försök, nämligen det i 5 § upptagna stadgandet om försök till

mordbrand enligt 1—4 §§, stadgandet örn försök till sprängämnesbrott i 6 §

andra stycket samt bestämmelsen om försök till åstadkommande av skeppsbrott

i 9 §, ha sammanförts till en ny paragraf, betecknad såsom 20 a §, och

avfattad så, att de föreslagna allmänna bestämmelserna om försök i 3 kap.

bliva tillämpliga, något som bland annat medför ändringar i straffsatserna

för försöket. Sammanförandet av försöksbestämmelserna har medfört att 5 §

första stycket, 6 § andra stycket och 9 § upphävts och nuvarande 5 § andra

stycket, som kommer att utgöra hela 5 §, omredigerats. Upphävandet av 6 §

andra stycket har föranlett en redaktionell jämkning i 21 § första stycket.

De sakkunniga ha vidare föreslagit, att i den nya 20 a § såsom ett andra

stycke upptages föreskrift av innebörd att, där Konungen förordnat att enskild

järnväg eller annan kommunikationsanläggning skall äga lika skydd

som statens, försök att, på sätt i 11 § anges beträffande statens anläggningar,

skada sådan enskild anläggning skall bestraffas såsom försök till brott enligt

11 §■

Svea hovrätt har, under hänvisning till att det i 20 kap. 6 § av straffrättskommitténs

förslag upptagna brottet egenmäktigt förfarande ligger under allmänt

åtal, förordat, att det närliggande skadegörelsebrottet enligt 20 §, som

i regel ej må åtalas av annan än målsägande, likaledes göres till åklagarbrott.

De av straffrättskommittén och de särskilda sakkunniga föreslagna förändringarna

i förevarande kapitel synas motiverade. Frågan örn ändrade

åtalsbestämmelser beträffande skadegörelsebrottet torde lämpligen anstå till

den fortsatta revisionen av strafflagen.

20 KAP.

Om stöld och rån; så ock om egenmäktigt förfarande.

Detta kapitel motsvarar i stort sett 20, 21 och 24 kap. jämte 10 kap. 20 §

gällande lag. Tjuvnadsbrotten, som nu behandlas i 20 kap., lia upptagits i 1,

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

83

2 och 4 §§ under beteckningarna stöld, snatteri och grov stöld, varjämte i

3 § såsom ett särskilt privilegierat fall upptagits en såsom bodräkt betecknad

form av stöld, närmast motsvarande det brott som enligt gällande lag behandlas

i 22 kap. 20 §. Rån har överförts från 21 kap. till 5 § i förevarande

kapitel. I 6 § har upptagits en motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna

om egenmäktigt förfarande i 10 kap. 20 §, i den mån dessa ansetts böra

hänföras till förmögenhetsbrotten. I 7 § har stadgats, att de föregående paragraferna

skola vara tillämpliga jämväl på fastighetsförbållanden. Härigenom

ersättas de nuvarande bestämmelserna i 24 kap. om åverkan i den mån de

avse besittningskränkningar; andra former av åverkan skola enligt förslaget

bedömas på samma sätt som motsvarande förfaranden beträffande lös egendom,

d. v. s. enligt 22 kap. såsom förskingring eller annan trolöshet. Försök

till stöld och vissa andra brott samt förberedelse till stöld behandlas i 8 och

9 §§. I 10 § meddelas åtalsbestämmelser.

1 §•

I gällande lag behandlas stöld i första stycket av paragrafen med detta

nummer. Stöld är enligt nämnda lagrum, att någon stjäl gods eller penningar

över trettio kronor. Straffet är straffarbete i högst sex månader. Där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet dock

höjas till två år; äro omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas till

fängelse i högst sex månader. I straffrättskommitténs förslag, enligt vilket

stöldbrottet liksom ett flertal andra brott är uppdelat i grader, behandlar förevarande

paragraf den medelsvåra graden av stöld, för vilken straffet bestämts

till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Stöldbrottet har i kommittéförslaget erhållit en noggrannare bestämning

än i gällande lag: stöld föreligger då någon olovligen tager annans sak med

uppsåt att tillägna sig den, förutsatt att tillgreppet innebär skada. Medan enligt

gällande rätt endast saker med marknadsvärde anses kunna utgöra föremål

för stöld, kan enligt denna brottsbeskrivning tillgrepp av sak bedömas

såsom stöld, oavsett huruvida saken har marknadsvärde. Även exempelvis

tillgrepp av sparbanksbok kan sålunda enligt förslaget föranleda stöldansvar.

I det krav på tillägnelseuppsåt, som förslaget uppställer, ligger enligt

kommittén ett krav på att gärningsmannen handlar med uppsåt att göra

saken till sin eller alltså att bereda sig varaktig nytta av saken eller dess

värde. Enligt gällande rätt anses däremot stöld föreligga även då uppsåtet går

ut på en blott tillfällig nytta av tillgreppet, förutsatt att saken definitivt frånhändes

ägaren. I rättstillämpningen har det sålunda ansetts såsom tjuvnad,

att någon tager en velociped eller en båt för en färd och därefter överger

den. Enligt kommittén böra dylika fall icke bestraffas såsom stöld utan enligt

6 § såsom egenmäktigt förfarande.

Göta hovrätt har ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt att beteckna föremålet

för stöld såsom sak. Därmed förslodes nämligen enligt allmänt språkbruk

ej penningar. Svea hovrätt har funnit det betänkligt, om tillgrepp av

cykel i stor utsträckning skulle komma att betraktas såsom egenmäktigt för
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

Departe
ments
chefen.

farande. Visserligen kunde enligt 6 § i kommittéförslaget frihetsstraff utmätas

även för normala fall av egenmäktigt förfarande, men dels vore straffskalan

enligt nämnda paragraf för normalfall lindrigare än enligt 2 §, som

eljest torde komma att vanligen tillämpas vid tillgrepp av cykel, och dels

finge brottet, om det betecknades såsom egenmäktigt förfarande, en rubricering

som i allmänhetens ögon gåve det en väsentligt lindrigare innebörd än

stöld och snatteri. En snäv tolkning av det i brottsbeskrivningen beträffande

stöld och snatteri använda begreppet tillägna med stränga krav på bevisning

om uppsåt hos gärningsmannen att tillägna sig det tillgripna vore därför

icke önskvärd. En uppgift av gärningsmannen, att han blott haft för avsikt

att tillfälligt bruka det tillgripna, torde enligt hovrättens mening i de

flesta fall ej böra föranleda att gärningen bedömdes allenast såsom egenmäktigt

förfarande. Inom hovrätten över Skåne och Blekinge har anförts,

att åtskilligt talade för att tillgrepp av cykel liksom hittills borde bestraffas

såsom stöld även då gärningsmannen endast begagnat och därefter bortkastat

cykeln och alltså icke tillägnat sig densamma i den bemärkelsen, alt

han gjort den till sin. Ordet tillägna behövde emellertid icke tolkas på sistnämnda

sätt, varför den föreslagna avfattningen kunde lämnas oförändrad.

Sveriges advokatsamfund åter Ilar såsom en förtjänst hos förslaget särskilt

framhållit, att enligt detta för stöldansvar fordrades uppsåt hos gärningsmannen

att mera varaktigt tillägna sig det tillgripna.

För att stöld skall föreligga fordras enligt kommittéförslaget bland annat,

att någon olovligen tager annans sak med uppsåt att tillägna sig den. Genom

denna beskrivning av brottshandlingen har stöldbrottet erhållit en noggrannare

bestämning än den som för närvarande gives i 20 kap. 1 §. Beskrivningen

överensstämmer nära med den som nu förekommer bland annat i 20

kap. 2 §.

Föremålet för tillgrepp skall enligt den föreslagna avfattningen utgöras

av sak, varmed enligt vedertaget juridiskt språkbruk avses även penningar.

Någon ändring i denna avfattning, såsom i ett yttrande ifrågasatts, torde

icke vara erforderlig. För stöld förutsättes icke, såsom enligt gällande rätt,

att saken har marknadsvärde. Dock fordras alltid att tillgreppet skall innebära

skada. Såsom stöld blir följaktligen att bedöma t. ex. tillgrepp av en

sparbanksbok, varigenom en förmögenhetsöverföring sker ehuru boken i

och för sig icke har marknadsvärde. I vad sålunda föreslagits synes icke

föreligga anledning att vidtaga någon ändring.

I kravet på att gärningsmannen skall lia förövat tillgreppet med tillägnelseuppsåt

torde, såsom kommittén angivit, ligga att ett tillgrepp som blott

avsett ett mera tillfälligt nyttjande av det tillgripna icke blir att betrakta såsom

stöld. Olovligt tillgrepp skall bedömas såsom stöld örn gärningsmannen

haft uppsåt att göra saken till sin men eljest såsom egenmäktigt förfarande.

Det torde sålunda kunna antagas, att tillgrepp av cykel jämväl enligt förslagets

brottsbestämning kommer att bedömas såsom stöld även i många fall

när gärningsmannen endast tillfälligt nyttjat cykeln. Även då gärningen bedömes

såsom egenmäktigt förfarande, kan den emellertid ofta vara förtjänt

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

85

av eftertrycklig bestraffning. I kommitténs förslag till 6 § andra stycket

angående grovt egenmäktigt förfarande, där straffskalan är densamma som

i förevarande paragraf, har fördenskull vidtagits den ändringen, att tillgrepp

av fortskaffningsmedel över huvud och ej blott tillgrepp av maskindrivet

sådant nämnts såsom exempel på grovt egenmäktigt förfarande. Det torde

med hänsyn härtill icke behöva befaras att förslaget skall leda till ett alltför

lindrigt bedömande av dessa tillgreppsbrott.

2 §•

Denna paragraf, som behandlar snatteri, motsvaras i gällande lag av 1 §

andra stycket. Snatteri föreligger enligt gällande rätt, då ett tillgrepp, som

eljest vore stöld, avser egendom av värde ej överstigande trettio kronor.

Straffrättskommittén har föreslagit att den nuvarande till visst penningbelopp

hänförda värdegränsen mellan snatteri och enkel stöld borttages. I stället

skall enligt kommittéförslaget gränsen mellan dessa brott dragas så, att

till snatteri hänföras brott vilka med hänsyn till det tillgripnas värde och

övriga omständigheter vid brottet äro att anse som ringa. I samband därmed

har straffet för snatteri något jämkats; medan straffskalan enligt gällande

lag är böter eller fängelse i högst sex månader, har kommittén sålunda föreslagit

en straffskala av fängelse eller böter.

I flera yttranden har uttalats tillfredsställelse med att den nuvarande bestämda

värdegränsen mellan snatteri och stöld borttagits. Föreningen Sveriges

stadsdomare har visserligen uttryckt farhåga för att det under de första

åren efter reformens ikraftträdande skulle komma att i praxis vid behandlingen

av tillgreppsbrotten råda ett osäkerhetstillstånd beträffande rubricering

och straffmätning, men har tillagt att rättstillämpningen småningom

torde kunna regleras efter mera fasta linjer. Svea hovrätt har funnit stöldbrottets

uppdelning i grader i och för sig vara av godo men har yppat farhågor

för att en icke önskvärd förskjutning i riktning mot ökad tillämpning

av lindrigare grad skulle kunna inträda i rättspraxis. Hovrätten har

yttrat att tillgrepp av cykel, där det vore att anse som stöld, i allmänhet snarare

torde komma att bedömas enligt 2 § än enligt 1 §. Den skärpning, som

föreslagits beträffande straffet för snatteri genom att fängelse nämnts före

böter, borde dock få den verkan att frihetsstraff blev det normala vid

snatteri.

Den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan enkel stöld och

snatteri gör det möjligt att vid rättstillämpningen i större utsträckning än nu

taga hänsyn till omständigheterna i det särskilda fall som föreligger till bedömande.

Visserligen kan till en början osäkerhet uppstå i tillämpningen,

men då en ändring till ökad frihet vid bedömandet synes vara önskvärd, har

jag ej funnit anledning att frångå kommittéförslaget.

3 §.

I gällande lag behandlas det i denna paragraf upptagna brottet bodräkt

i 22 kap. 20 §, vilket lagrum är tillämpligt där äkta makar draga något

Departe
ments
chefen.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Departe■

ments
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

lönligen undan varandra eller barn undan föräldrar, adoptivföräldrar eller

fosterföräldrar eller ock stärbhusdelägare eller andra, som i samfällt bo

eller bolag äro, undan varandra. Innebörden av att gärning betraktas såsom

bodräkt är att den bedömes mildare på grund av viss samhörighet mellan

den brottslige och målsäganden. Straffrättskommittén har bibehållit bodräktsprivilegiationen

vid stöldbrottet. Såsom bodräkt har enligt kommittéförslaget

i förevarande paragraf privilegierats följande fall, nämligen att

någon stjäl lösöre vari han äger del, att någon stjäl lösöre eller penningar

från dödsbo vari han är delägare samt att makar, syskon, föräldrar och

barn, adoptivföräldrar och adoptivbarn eller fosterföräldrar och fosterbarn

stjäla lösöre eller penningar från varandra medan de sammanbo. Enligt 7 §

blir straffbestämmelsen liksom övriga stöldparagrafer tillämplig jämväl vid

tillgrepp från fastighet.

Svea hovrätt har yttrat, att stöld av värdepapper borde privilegieras i samma

utsträckning som stöld av penningar, d. v. s. i dödsbo- och familjeförhållanden.

Samma ståndpunkt har intagits av hovrätten för Övre Norrland

och Sveriges advokatsamfund. Stockholms rådhusrätt har gjort gällande att

stöld av värdepapper borde privilegieras även i samäganderättsförhållanden,

så att bodräktsprivilegiationen skulle omfatta alla slags föremål utom penningar

i samäganderättsfall. T. f. landsfogden i Malmöhus län har ansett att

stöld av penningar bör privilegieras i samma utsträckning som stöld av lösöre,

och Göta hovrätt har ifrågasatt att jämställa lösöre, penningar och värdepapper

i samtliga fall.

Vad angår kretsen av dem för vilka bodräktsprivilegiationen skall gälla

på grund av familjeförhållande, har Svea hovrätt funnit tveksamt om med

fosterföräldrar och fosterbarn skola förstås jämväl styvföräldrar och styvbarn

samt med syskon även s. k. sammanbragta barn. Enligt hovrättens

mening borde samtliga dessa och dessutom svärföräldrar, måg och svärdotter

komma i åtnjutande av privilegiationen, varför hovrätten hemställde om

förtydligande och utvidgning av bestämmelserna. Hovrätten för övre Norrland

har likaledes satt i fråga, örn icke styvföräldrar och styvbarn samt

svärföräldrar, svärson och svärdotter borde upptagas i bestämmelserna. Sveriges

advokatsamfund har ansett att även de som stadigt sammanbo med

varandra borde medtagas. Då i ett s. k. stockholmsäktenskap tillgrepp mellan

föräldrarna och barnen eller mellan barnen inbördes enligt förslaget behandlades

som bodräkt, borde nämligen enligt samfundets mening också tillgrepp

mannen och kvinnan emellan vara privilegierat.

I huvudsak ansluter jag mig till kommitténs förslag beträffande denna paragraf.

Då det i vissa fall skulle förefalla konstlat att göra skillnad mellan

penningar och värdepapper, torde emellertid bodräksprivilegiationen i dödsbo-

och familjeförhållanden böra utsträckas till värdepapper. I fråga om

samäganderättsförhållanden synes det däremot icke vara tillrådligt att utsträcka

privilegiationen till penningar och värdepapper. För att tydligare

utmärka denna skiljaktighet har bestämmelsen om samäganderättsfallet placerats

sist. Vad angar önskemålen örn upptagande av styvföräldrar och styv
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

barn i kretsen av de privilegierade, må erinras att styvbarn i många fall tilllika

äro att anse som fosterbarn, och det synes vara motiverat att bodräktsprivilegiationen

omfattar dessa fall men ej de övriga. Att med syskon ej förstås

sammanbragta barn torde vara tydligt. Tillräckliga skäl synas icke föreligga

att medtaga dessa eller att utsträcka privilegiationen till svärföräldrar

samt måg och svärdotter eller dem som utan äktenskap sammanbo med varandra.

4 §•

Gällande lag upptager i 4 § ett antal specialfall av stöld med en strängare

straffskala än den vanliga, i det att straffet i regel utgör straffarbete i högst

fyra år. Straffrättskommittén har föreslagit att uppräkningen av kvalificerade

fall av stölder ersättes med en allmän bestämmelse. Enligt denna skall, då

brott som förut i kapitlet är sagt, d. v. s. stöld eller bodräkt, med hänsyn till

omständigheterna vid brottet är att anse som grovt, för grov stöld dömas till

straffarbete i högst sex år. Till denna allmänna bestämmelse har kommittén

fogat ett andra stycke med vissa exempel på omständigheter som böra beaktas

vid bedömande huruvida ett brott är grovt, nämligen att brottet förövats

medelst inbrott eller avsett sak som någon burit på sig, att gärningsmannen

varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel

eller att gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde

eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Det i första stycket förekommande uttrycket »brott som förut i detta kap.

är sagt» har Göta hovrätt, med hänsyn till att 2 § avser brott som är att

anse som ringa, velat utbyta mot »brott som i 1 och 3 §§ av detta kapitel

är sagt». Beträffande det i andra stycket nämnda fallet att gärningsmannen

varit försedd med vapen har Överståthållarämbetet påyrkat en avfattning som

bättre skulle klargöra att stölden borde anses som grov endast om gärningsmannen

medfört vapnet för stöldens förövande.

Den föreslagna bestämmelsen om grov stöld synes utgöra en lämplig ersättning

för de nuvarande, ur flera synpunkter otillfredsställande stadgandena

om särskilda fall av kvalificerad stöld. Erinringar ha i yttrandena

framställts allenast mot avfattningen. Den i första stycket förekommande

hänvisningen, som Göta hovrätt funnit formellt mindre tillfredsställande,

kan icke gärna missförstås och är ägnad att understryka att stöld som avser

ringa värde kan vara att bedöma som grov med hänsyn till omständigheterna

vid brottet. Då de i andra stycket angivna omständigheterna blott äro

exempel, torde någon närmare förklaring i lagtexten icke vara erforderlig i

de hänseenden Överståthållarämbetet angivit.

5 §■

Denna paragraf, som behandlar rån, motsvarar hela 21 kap. i gällande lag

med undantag dock för 10 §, som avser utpressning och i förslaget har sin

motsvarighet i 21 kap.

Beträffande råntvånget har straffrättskommittén med en jämkning i för
-

Deparle
ments
chefen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

tydligande syfte bibehållit gällande lags uttryckssätt. Tvånget beskrives i

första stycket såsom våld å person eller hot som innebär trängande fara. Lika

med våld skall emellertid enligt tredje stycket i förslaget anses åtgärd var.

igenom någon försättes i vanmakt eller annat sådant tillstånd. De brott medelst

råntvång, vilka straffbeläggas såsom rån, äro enligt kommittéförslaget,

liksom enligt gällande lag, först och främst stöld samt motvärn mot den som

vill återtaga stulet gods.

som likna utpressning utom så till vida att råntvång kommer till användning.’

I gällande lags rånbestämmelser nämnes av sådana fall allenast avtvingande

av skuldebrev, kvitto eller annan dylik handling. Kommittén har föreslagit

en utvidgning till varje framtvingande medelst råntvång av handling eller underlåtenhet

som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den

tvungne eller någon i vars ställe denne är.

Straffet förmån är nu för vanliga fall straffarbete från och med två till

och med åtta år med möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter

nedsätta det till ett års straffarbete. För vissa särskilt angivna grövre fall

stadgas straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år;

kom svår kroppsskada av gärningen, användes pinliga medel eller var gärningen

sjöröveri, är straffet straffarbete på livstid eller i tio år och, där

någon blivit så våldförd att han därav ljutit döden, straffarbete på livstid.

Kommittén har föreslagit att straffet för vanliga fall bestämmes till straffarbete

från och med ett till och med åtta år men, där någon blivit så våldförd

att han därav fått döden eller svår kroppsskada, till straffarbete på

livstid eller från och med sex till och med tio år.

Fångvårdsstyrelsen har erinrat örn att ungdomsfängelse icke må användas

där enligt lag å brottet lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver

och att de fall av rån, för vilka gällande lag stadgar en strängare straffskala

än den vanliga därför äro undantagna från tillämpning av ungdomsfängelselagen.

Fångvårdsstyrelsen har framhållit att i den mån de kvalificerade

fallen minskats enligt kommittéförslaget ungdomsfängelselagen erhåller

ökad tillämplighet. Svea hovrätt har dragit i tvivelsmål om i straffskalan

för rånmord borde ingå så lågt minimum som straffarbete i sex år.

Kommitténs förslag att sammanföra och förenkla de nuvarande vidlyftiga

bestämmelserna om rån synes motiverat. Enär även rån som icke lett till

döden eller svar kroppsskada torde kunna vara av så grov beskaffenhet att

den föreslagna strängare straffskalan bör komma till användning, har emellertid

denna gjorts tillämplig även i det fall att rånet eljest är att anse såsom

grovt. Härigenom vinnes också att en förhöjd straffskala kan på grund

av bestämmelsen i 4 kap. 14 § i förslaget bliva tillämplig vid återfall. Att såsom

ifrågasatts i ett yttrande stadga ett högre minimum än sex års straffarbete

för det fall att rånet medfört döden synes icke tillrådligt med hänsyn till

att den dödliga utgången understundom kan vara att tillskriva olyckliga omständigheter.

6 §.

Enligt 10 kap. 20 § i gällande lag skall den, som griper Konungens befallningshavande

i ämbetet i ty att han pantar något till sig eller egenmäktigt

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

89

skiljer annan vid det han innehar eller eljest själv tager sig rätt, straffas med

böter eller fängelse i högst sex månader. Denna bestämmelse anses tillämplig

ej blott på fall av olaga självtäkt utan även på allehanda egenmäktiga förfaranden

av annan art. Under lagrummet anses falla varje tillgrepp eller

annan besittningskränkning för vilka annat tillämpligt lagrum icke finnes.

Straffrättskommittén har, såsom nämnts vid 10 kap., föreslagit att 10 kap.

20 § skall ersättas med bestämmelser i andra lagrum. I den mån de enligt

10 kap. 20 § bestraffade gärningarna ansetts vara att hänföra till förmögenhetsbrotten,

har lagrummet enligt kommittéförslaget sin motsvarighet i förevarande

paragraf, där brottet betecknats som egenmäktigt förfarande. Var

som, för att själv taga sig rätt eller eljest utan att göra sig skyldig till något

av de i de föregående paragraferna i kapitlet behandlade brotten, olovligen

tillgriper sak skall sålunda enligt kommittéförslaget straffas för egenmäktigt

förfarande. Med sådant tillgrepp har jämställts anbringande och brytande av

lås samt annat olovligt rubbande av besittningsförhållande till sak. Såsom

egenmäktigt förfarande har vidare straffbelagts det fall att någon genom

motvärn eller på annat dylikt sätt hindrar annan i utövning av rätt att kvarhåila

eller återtaga sak. En motsvarighet till sistnämnda fall finnes enligt

gällande lag beträffande den självtäktsrätt som enligt 31 § jaktlagen och 24

kap. 16 § strafflagen är medgiven mot olaga jakt, olaga fiske och andra

rubbningar av besittningsförhållande till fast egendom.

Straffet för egenmäktigt förfarande skall i normala fall vara böter eller

fängelse. För de fall då egenmäktigt förfarande är att anse som grovt utsätter

förslaget i andra stycket straffarbete i högst två år eller fängelse. Såsom

exempel på omständigheter, som skola beaktas vid bedömande huruvida ett

egenmäktigt förfarande är grovt, har i lagtexten upptagits att gärningen förövats

med våld eller hot eller, där den avsett maskindrivet fortskaffningsmedel,

att detta brukats vårdslöst eller icke återställts.

Göta hovrätt har anmärkt att kommittén såsom egenmäktigt förfarande

sammanfört alltför olikartade gärningar. Enligt hovrättens mening borde

fall, i vilka den brottslige med förbigående av laga myndighet själv toge sig

rätt, hänföras till brott mot offentlig myndighet och liksom hittills ha sin

plats i 10 kap. 20 §, som kunde bibehållas ehuru med förändrad lydelse.

Motvärn eller resande av annat hinder mot utövning av rätt att kvarhålla

eller återtaga sak borde måhända även behandlas i annat sammanhang,

övriga besittningskränkningar borde enligt hovrättens åsikt upptagas i förevarande

paragraf; såsom brottsbenämning föresloge hovrätten olovligt besittningstagande

eller olovligt tagande. Länsstyrelsen i Jönköpings län har

ansett det i någon mån tvivelaktigt örn det vore nödvändigt och lämpligt att

i den omfattning kommittén föreslagit straffbelägga hinder mot utövning av

laga självtäkt och liknande rätt; kravet på att jordägares och hyresvärds retentionsrätt

skulle åtnjuta straffskydd torde enligt länsstyrelsens mening icke

vara särskilt starkt. Göta hovrätt åter har på denna punkt funnit förslaget

välgrundat. Beträffande avfattningen av paragrafen har Överståthållarämbetet

anmärkt alt uttrycket »fortskaffningsmedel, örn detta brukas vårds
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

Departe
ments
chefen.

löst» vöre tvetydigt, emedan ordet vårdslöst kunde hänföra sig såväl till gärningsmannens

bristande omvårdnad om fortskaffningsmedlet som ock till

det sätt varpå han framfört detta.

Kommitténs förslag att i ett lagrum gemensamt behandla alla besittningskränkningar

av ifrågavarande slag, vare sig gärningsmannen har någon rätt

till saken eller icke, synes ändamålsenligt. En uppdelning av fallen på olika

kapitel och paragrafer skulle bereda tillämpningen onödiga svårigheter;

de fall i vilka någon egenmäktigt själv tager sig rätt stå i praktiken ofta nära

dem där någon tager det vartill han väl vet sig icke vara berättigad. Det synes

även motiverat att samma lagrum också avser den som sätter sig till motvärn

mot självtäkt då sådan är tillåten eller mot utövning av rätt att kvarhålla

sak, s. k. retentionsrätt. I vissa avseenden går denna bestämmelse utöver det

för närvarande straffbara området, men några befogade invändningar mot

denna utvidgning torde knappast kunna göras. Vad särskilt angår straffskyddet

för jordägares och hyresvärds retentionsrätt lärer det utgöra ett naturligt

komplement till de lagstadganden som medgiva sådan rätt; i praktiken

torde straffbestämmelsen bliva av ringa betydelse, men frågan synes icke

böra förbigås i en modern strafflag.

De brott som avses i paragrafen och vilka, såsom kommittén föreslagit,

torde kunna benämnas egenmäktigt förfarande, synas i brottsbeskrivningen

ha erhållit en tillfredsställande avgränsning mot det straffria området. I avfattningen

av första stycket har vidtagits en mindre jämkning för att göra

det otvivelaktigt att bestämmelserna örn straff för motvärn omfatta även

motvärn mot självtäkt som närmast består i ett fråntagande, exempelvis

jakträttsinnehavares åtgärd att fråntaga tjuvskytt som anträffas på bar gärning

hans jaktredskap och hundar. I andra stycket har ett av kommitténs

exempel på fall, i vilka det bör ifrågakomma att anse brottet grovt, något

vidgats, nämligen exemplet att gärningen avsett maskindrivet fortskaffningsmedel

och detta brukats vårdslöst eller icke återställts. Såsom anförts vid

1 § har det nämligen, med tanke särskilt på cyklar, funnits önskvärt, att utsträcka

detta exempel till fortskaffningsmedel över huvud. Därjämte har den

tvetydighet som, på sätt anmärkts i ett .yttrande, vidlåder uttrycket »brukas

vårdslöst» undanröjts genom att det ersatts med ordet vanvårdas. Slutligen

bör nämnas att en i förslaget upptagen bestämmelse örn olovlig kraftavledning

överflyttats till 7 §.

7 §•

Tillgrepp och andra besittningsrubbningar avseende fastighet falla enligt

gällande rätt under ansvarsbestämmelser som äro givna i skilda sammanhang.

Intrång i besittningen till fastighet utan tillgrepp av någon beståndsdel

därav bedömes såsom annat besittningsintrång enligt 10 kap. 20 § eller ock

enligt 24 kap. 1 §, i vilket lagrum finnes en särskild bestämmelse örn ansvar

för intaga å annans jord. Beträffande tillgrepp av fastighets beståndsdelar

gälla ett flertal bestämmelser. Ha de varit föremål för mänskligt arbete i form

av produktion, bearbetande eller hopsamlande, blir gärningen regelmässigt

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

91

att anse såsom stöld eller snatteri enligt 20 kap. 1 §. Tillgrepp av rena naturalster,

som ej varit föremål för sådant arbete, skall jämlikt 20 kap. 2 § bedömas

såsom stöld, där fråga är örn växande träd eller vissa delar därav

och värdet går över trettio kronor. Går värdet ej över nämnda belopp eller

avser tillgreppet växande gräs eller torv, blir gärningen jämlikt 24 kap. 3 §

att bedöma som åverkan. Tillgrepp av vindfälle eller annat sådant, varmed

avses vissa men ej alla övriga naturalster av ekonomisk betydelse, bestraffas

enligt 24 kap. 4 §. Tillgrepp av andra naturalster än de nu nämnda är strafffritt.

För det fall, att delägare eller brukare säljer bort något av vad i 24 kap.

3 eller 4 § omtalas, gälla särskilda i 24 kap. 6 och 7 §§ givna regler.

Enligt straffrättskommitténs åsikt bör, såsom förut omnämnts, 24 kap.

upphävas och brottsliga åtgärder med avseende å fastighet bedömas såsom

motsvarande gärningar beträffande lös egendom. Därav följer att det nuvarande

särskiljandet av kulturprodukter och naturalster bortfaller. I förevarande

paragraf har kommittén i enlighet med sin ståndpunkt upptagit en

uttrycklig bestämmelse av innehåll, att vad förut i kapitlet stadgats angående

tillgrepp jämväl skall gälla där någon från fastighet olovligen avskiljer

och tager något som hör till denna. Beträffande besittningsintrång har hänvisats

till 6 § genom en såsom en andra punkt upptagen bestämmelse, avseende

det fall att någon avhyser annan från fastighet eller eljest rubbar

besittningsförhållande till fastigheten, såsom genom att anbringa eller bryta

stängsel eller genom att bygga, gräva, plöja, låta kreatur beta, upptaga väg

eller göra annan åverkan.

Förslaget innebär icke någon ändring i fråga om jordäganderättens omfattning.

Enligt kommitténs mening bör strafflagen icke angiva vilka naturalster

det är tillåtet eller icke tillåtet att taga. De föreslagna straffbestämmelserna

utgå alltså ifrån att sådana naturalster som äro jordägaren förbehållna

äro likställda med andra föremål för tillgrepp samt att det ankommer på

privaträttens regler att avgöra vilka naturalster som äro av dylik beskaffenhet.

För att utmärka att någon ändring i gällande rätt icke i detta hänseende

åsyftas har ett stadgande upptagits i övergångsbestämmelserna.

Göta hovrätt har anmärkt att lagrummet syntes vara så avfattat att det mot

vad som vore avsett drabbade den som utan ägarens lov och alltså i viss

mening olovligen toge skogsbär, svamp eller dylikt. Inom hovrätten över

Skåne och Blekinge har anförts att exemplet beträffande kreaturs betande

gåve anledning till erinran, emedan gärningsmannens avsikt ofta icke vore

att rubba markägarens besittning utan att olovligen tillägna sig annans gröda

eller bete. Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit att sådant brukande

av befintlig väg, som vore ägnat att åstadkomma avsevärd slitning på vägbanan,

enligt kommitténs motiv skulle vara straffbelagt enligt paragrafen.

Avfattningen av denna vore dock sådan, att brukande av väg svårligen kunde

intolkas under densamma. Med hänsyn till sin praktiska betydelse förtjänade

dock detta slag av gärningar en uttrycklig reglering i lagtexten.

I 6 § har kommittén såsom egenmäktigt förfarande upptagit jämväl olovligt

avledande av elektrisk ström eller annan för bruk bunden kraft. Göta

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

Departe
ments
chefen.

hovrätt Ilar anfört att olovligt avledande av elektrisk ström i överensstämmelse

med gällande lag borde behandlas som stöld om tillägnelseuppsåt föreligger

men eljest som skadegörelse, och länsstyrelsen i Kalmar län har funnit

förslaget innefatta en opåkallad lindring av det straffrättsliga bedömandet

genom att brottet för alla fall hänförts till egenmäktigt förfarande.

Kommittéförslaget torde innebära en ändamålsenlig förenkling av reglerna

örn brott beträffande fastighet.

Hänvisningen till stadgandena örn stöld innebär att, under de i nämnda

stadganden upptagna förutsättningarna, stöld föreligger då någon olovligen

avskiljer och tager något från en fastighet. I regel blir det sålunda att bedöma

såsom stöld eller snatteri, da någon utan fastighetsägarens lov avverkar träd,

tager grenar o. s. v. I fråga om skogsbär, svamp och dylikt, som det för närvarande

icke är straffbelagt att taga, avses icke någon ändring i vad nu gäller.

Ett stadgande härom har införts i en till förslaget hörande övergångsbestämmelse.

De av kommittén givna exemplen på rubbande av besittningsförhållande

till fastighet synas i stort sett lämpliga. Uttrycket »upptaga väg» har emellertid

utbytts mot »anlägga väg» för att understryka att i denna paragraf

blott är fråga om verkligt besittningsintrång. Rörande olovligt tagande av

väg, vilket icke har sådan karaktär, torde få hänvisas till vad som härom

kommer att anföras vid redogörelsen för 24 kap. I fråga om exemplet »att

låta kreatur beta» har i ett yttrande anmärkts att gärningen ofta borde bedömas

såsom stöld. Det synes emellertid vara mest överensstämmande med

den allmänna rättsuppfattningen att dylika fall straffrättsligt behandlas

bland besittningskränkningarna. Ordet åverkan har uteslutits ur exemplifieringen

med hänsyn till att det gemenligen brukas för att beteckna skadegörelse.

En jämkning har vidtagits i hänvisningen i början av paragrafen, så att

den, såsom uppenbarligen varit kommitténs mening, även kommer att avse

efterföljande lagrum i kapitlet.

Olovligt avledande av elektrisk ström och dylikt behandlas i kommittéförslaget

i 6 § såsom egenmäktigt förfarande. Att detta brott behandlas i etl

sammanhang och icke såsom nu fördelas på stöld och skadegörelse synes i

och för sig vara ändamålsenligt. Med hänsyn till brottets natur torde det

emellertid böra åsättas en särskild benämning, olovlig kraftavledning. Brottet

kan då icke lämpligen behandlas i 6 §, men som gärningen kan sägas

ha karaktären av ett olovligt begagnande av en anläggning, torde straffbestämmelsen

kunna upptagas i 7 § som ett andra stycke. Den normala straffskalan

torde böra sträcka sig upp till straffarbete i två år, vilket innebär en

skärpning i förhållande till kommittéförslaget. För grova fall torde böra

gälla ett maximum av fyra års straffarbete.

8 §•

Av de i kapitlet behandlade brotten är enligt gällande rätt endast rån

straffbart på försöksstadiet, varjämte försök till inbrottsstöld är straffbart

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

93

så till vida som inbrott är upptaget såsom ett särskilt brott. Straffrättskommittén

har i förevarande paragraf föreslagit ett stadgande, enligt vilket försöksstraff

införes beträffande alla former av stöld utom bodräkt samt för

egenmäktigt brukande av maskindrivet fortskaffningsmedel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt huruvida icke straffskyddet

för egendom bleve försvagat genom att enligt kommittéförslaget inbrott

icke skall bibehållas såsom en självständig brottstyp.

Det förhållandet att försök till stöld för närvarande icke är straffbart, annat

än i vissa undantagsfall, måste anses vara en lucka i lagstiftningen som

det är angeläget att fylla. I fråga om vissa stöldformer, t. ex. fickstölder, är

möjligheten att uppdaga tjuven vanligen ringa därest brottet fullbordats, medan

det oftare är möjligt att gripa den som påträffas på bar gärning vid försök

att stjäla. På liknande sätt förhåller det sig beträffande vissa arter av

egenmäktigt förfarande, exempelvis s. k. billån.

I straffbestämmelsen för försök till stöld har kommittén medtagit alla

stöldformer utom bodräkt, d. v. s. enkel stöld, snatteri och grov stöld. Det

synes visserligen kunna vara tveksamt huruvida försök till snatteri bör

straffbeläggas. Ett tillräckligt skäl för att så bör ske synes dock vara att det

eljest, med hänsyn till sättet för gränsdragningen mellan snatteri och stöld,

skulle uppstå svårigheter att bedöma huruvida ett tjuvnadsförsök vore straffbart

eller icke. I ett yttrande har anmärkning riktats mot att i förslaget ej

bibehållits det nuvarande straffet för inbrott. Inbrott i uppsåt att omedelbart

föröva stöld blir emellerid straffbart såsom försök till stöld, och inbrott som

blott innefattar förberedelse till stöld kan efter omständigheterna bestraffas

såsom egenmäktigt förfarande, skadegörelse eller hemfridsbrott. Det synes

därför icke vara erforderligt att bibehålla inbrott såsom en särskild brottstyp.

Beträffande egenmäktigt förfarande innebär kommittéförslaget att försök

blir straffbart endast om det avser maskindrivet fortskaffningsmedel. Det

synes dock vara en brist att exempelvis försök till egenmäktigt förfarande

genom tillgrepp av cykel ej skulle kunna medföra straff. Försöksbestämmelsen

synes därför böra utsträckas att avse tillgrepp av fortskaffningsmedel

över huvud.

I övrigt har i paragrafen ej vidtagits annan ändring än att även försök

till olovlig kraftavledning enligt 7 § andra stycket inbegripits under straffbestämmelsen.

De i 7 § första stycket avsedda brotten beträffande fast

egendom komma på grund av där gjord hänvisning att bliva straffbara på

försöksstadiet i samma omfattning som motsvarande brott i fråga om lösa

saker.

9 §•

I 20 kap. 13 § gällande lag stadgas ansvar för den som i uppsåt att föröva

inbrott förfärdigar eller förskaffar sig dyrk eller falsk nyckel eller som, med

vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigar eller anskaffar

slikt verktyg. Straffrättskommittén har föreslagit att i förevarande

paragraf upplages en motsvarighet till dessa bestämmelser och att det straffbara

området därvid utvidgas så att bestämmelserna komma att avse ej blott

Departe
ments
chefen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Departe
ments
chefen.

dyrk och falsk nyckel utan även sprängämne och annat hjälpmedel samt icke

blott förfärdigande och anskaffande utan varje befattning med sådant hjälpmedel.

Straffet, som för närvarande är böter eller fängelse i sex månader,

har enligt kommittéförslaget skärpts genom att maximum bestämts till

straffarbete i två år. Därjämte har kommittén föreslagit att hjälpmedel för

stöld må förklaras förverkat. Den som av egen drift förstört hjälpmedlet eller

eljest gjort det obrukbart skall vara fri från straff.

Sveriges advokatsamfund har invänt att domstolarna ej borde generellt

äga att förklara stöldverktyg förverkat oavsett vem det tillhör. Samfundet

ville icke förneka att en regel örn förverkande av stöldverktyg kunde vara

på sin plats, men en sådan regel borde icke lämna domstolarna helt utan

ledning, då de hade att avgöra dessa frågor. Svea hovrätt har framhållit att

förverkandebestämmelsen uppenbarligen borde vara tillämplig även då brottet

fortskridit till försök eller fullbordat brott och att förverkandepåföljden

därför ej borde i lagtexten anknytas till bestämmelsen om ansvar för förberedelse

till stöld.

Befattning med stöldverktyg och andra hjälpmedel för tjuvnadsbrott synes

böra straffbeläggas i den omfattning kommittén föreslagit.

Vid den fortsatta strafflagsrevisionen torde en allmän reglering av frågan

örn förverkande av brottsverktyg komma att ske. I avvaktan härpå synes

den nu föreslagna, praktiskt betydelsefulla bestämmelsen beträffande hjälpmedel

för stöld kunna godtagas.

En omgruppering och jämkning av bestämmelserna har vidtagits för att

utmärka att förverkandebestämmelsen är tillämplig oavsett huru långt det

brottsliga förfarandet har fortskridit.

10 §.

Straffrättskommittén har föreslagit att genom bestämmelser i denna paragraf

införes en begränsning av allmän åklagares åtalsbefogenhet beträffande

samtliga i detta kapitel behandlade brott utom grov stöld och rån.

Begränsningen avser det fall, att brottet förövats mot någon av de i paragrafen

angivna närmare anhöriga till gärningsmannen eller annan till brottet

medverkande, och består däri att allmän åklagare ej må väcka åtal för

brottet annat än om målsäganden angivit brottet till åtal eller ock landsfogden

eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän

synpunkt påkallat.

Länsstyrelsen och landsfogden i Älvsborgs lån samt landsfogdarna i Hallands

och Skaraborgs län ha ifrågasatt om icke samma åtalsbegränsning

borde gälla även beträffande grov stöld och rån. Det skulle eljest kunna inträffa

att en distriktsåklagare under felaktigt antagande att visst mot en

anhörig förövat brott vöre grov stöld eller rån anställde åtal för brottet utan

angivelse av målsägande eller tillstånd av överåklagaren, ehuru sådant åtal

enligt den föreslagna regeln icke finge väckas och åtalet därför icke kunde

bifallas. Överståthållarämbetet har funnit bestämmelsernas avfattning mindre

tydlig; det däri nyttjade uttrycket medverkande vöre icke klart. Lånsstg
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr U. 95

relserna i Östergötlands och Kronobergs län åter ha uttryckligen förordat

bestämmelserna.

I likhet med kommittén anser jag alt skälig hänsyn till målsäganden bör

föranleda att allmän åklagares åtalsbefogenhet vid vissa brott begränsas, där

gärningen är förövad mot någon nära anhörig. Att låta begränsningen omfatta

även de grövsta brotten skulle emellertid vara att fästa allt för stor vikt

vid målsägandens intressen. Med hänsyn härtill torde kommitténs förslag att

begränsa åtalsrätten vid alla brott mot 20 kap. utom grov stöld och rån vara

väl avvägt. De olägenheter som kunna uppstå av att sistnämnda brott undantagas

synas icke böra föranleda att åtalsregeln utsträckes till dem. Visserligen

kan det inträffa att ett åtal, som anställts av en distriktsåklagare utan

medverkan av målsägande eller överåklagare, måste på grund av åtalsbegränsningen

avvisas, ehuru domstolen finner att den tilltalade begått den

ifrågakomna gärningen, såsom då åtalet anställts för grov stöld men domstolen

finner att gärningen bör bedömas såsom enkel stöld. Sådana fall torde

dock bliva sällsynta. Innan åtal anställes t. ex. för grov stöld från en

nära anförvant, kommer nämligen åklagaren säkerligen, såvida det ej är

uppenbart att stölden är grov, att inhämta medgivande därtill av målsäganden

eller överåklagaren. Har han uraktlåtit detta, äger han möjlighet därtill

under målets gång. Huru än åtalsreglerna utformas, måste det för övrigt

kunna inträffa att det understundom väckes åtal, som enligt vad det

sedermera visar sig icke borde ha kommit till stånd.

Mot bestämmelsernas närmare avfattning synas icke några befogade invändningar

kunna framställas, en mindre jämkning däri har dock vidtagits.

Att uttrycket medverkande omfattar såväl gärningsmän som delaktiga torde

vara otvivelaktigt. Beträffande det sätt på vilket kretsen av anhöriga angivits

och vissa däremot framställda erinringar må hänvisas till vad som anförts

vid 3 §.

21 KAP.

Om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock om utpressning och ocker.

Bedrägeribrottet har uppdelats i tre grader, vilka var för sig behandlas i

1—3 §§, motsvarande de båda första paragraferna i gällande lags 22 kap.

Därefter följer i 4 § utpressning, som nu är behandlat i 21 kap. 10 §. I 5 §

behandlas ocker, som enligt gällande rätt är straffbelagt i lagen den 14 juni

1901 angående ocker. I 6 § upptages såsom ett i viss mån nytt brott häleri,

vilket i gällande lag har sin motsvarighet i bestämmelserna i 3 kap. 9 och

10 §§ om s. k. reell faution samt i 20 kap. 12 § och 21 kap. 9 §. Gärningar,

som skilja sig från bedrägeri därigenom att de ej innebära vinning för gärningsmannen

utan allenast medföra skada för den vilseledde eller någon i

vars ställe denne är, ävensom vissa liknande fall, i vilka ej heller skada kan

påvisas, behandlas i 7 § under beteckningen oredligt förfarande. I 8 § straffbelägges

försök till vissa i det föregående behandlade brott och i 9 § under

beteckningen svindleri vissa slag av förberedelse till bedrägeri. En ny brotts
-

Departe
menta
chefen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition rir A.

typ, kallad ockerpantning, behandlas i 10 §. I 11 § slutligen givas vissa åtalsbestämmelser.

1 §•

Enligt den nuvarande allmänna bestämmelsen om bedrägeri i 22 kap. 1 §

består nämnda brott i att någon genom antagande av falskt namn, stånd

eller yrke eller genom annat svikligt förfarande bedrager sig till gods eller

penningar eller tillskyndar annan förlust därav. Straffet är fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till fyra år; äro de synnerligen

mildrande, må straffet bestämmas till böter. Enligt förslaget föreligger

bedrägeri då någon medelst vilseledande bestämmer annan till handling eller

underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den

vilseledde eller någon, i vars ställe denne är. Straffet för den medelsvåra grad

av bedrägeri, som behandlas i förevarande paragraf, är straffarbete i högst

två år eller fängelse.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat önskemål om sådan

jämkning av lagtexten, att av densamma tydligt skulle framgå att bedrägeri

kunde förövas även genom en underlåtenhetshandling. Jämväl landsfogden

i Orebro län har uttryckt önskan att lagtexten måtte förtydligas i detta hänseende;

det kunde eljest befaras att rättstillämpningen genom ordet vilseledande

kunde föranledas att draga gränsen kring det straffbara området

alltför snävt. Svenska bankföreningen har hemställt örn överarbetning av

brottsbeskrivningen bland annat med anledning av att kommittén, såsom

franninge av dess motiv, ansett att vissa fall, i vilka en villfarelse utnyttjades,

borde bedömas som bedrägeri, ehuru detta ej direkt angåves i lagtexten.

Sveriges advokatsamfund har funnit det vara tvivelaktigt, huruvida

den föreslagna brottsbeskrivningen överensstämde med gällande rätt, men

har tillagt, att örn förslaget innebure en utvidgning av det straffbara området,

denna i allt fall enligt samfundets erfarenhet vore välgrundad. Hovrätten

för Övre Norrland har anmärkt, att bedrägerihandlingen icke borde

betecknas såsom ett bestämmande eftersom det för att fullbordat bedrägeri

skulle föreligga icke vore tillräckligt att den vilseledde beslutat sig för den

ifrågavarande åtgärden, utan det därutöver måste krävas att han verkställt

denna. Hovrätten ansåge att bedrägerihandlingen bättre kunde beskrivas

med ordet förmår. Enligt Stockholms rådhusrätt vore det ej överensstämmande

med gängse språkbruk att i detta sammanhang tala om ett bestämmande.

Svenska bankföreningen har ansett, att om bestämmandet såsom

enligt gällande lag angåves skola ske genom svikligt förfarande, därav på ett

för allmänheten tydligare sätt än genom det föreslagna uttrycket »medelst

vilseledande» skulle framgå att bedrägerihandlingen skulle företagas mot

bättre vetande eller med andra ord att gärningsmannen skulle göra sig skyldig

till svek. Sveriges advokatsamfund, som icke haft något att erinra mot

den föreslagna avfattningen, har ansett, att en ofrånkomlig följd av denna

borde vara att 30 § avtalslagen, vilken tolkats alltför snävt, underkastades

omarbetning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

97

Beträffande grunderna för utformningen av bedrägeribrottet i förslaget

kan i huvudsak hänvisas till den föregående framställningen. Uppenbarligen

är det önskvärt att brottsbeskrivningen göres klarare än för närvarande.

Därmed är icke sagt att det vore lämpligt att söka i lagtexten lösa varje fråga

som varit eller kan tänkas bliva föremål för tvekan. Vad angår det i yttrandena

berörda spörsmålet i vad mån bedrägeri kan ske genom underlåtenhet

från den brottsliges sida, är det, såsom kommittén framhållit, en oskriven

regel av allmän räckvidd, att brottsbeskrivningar, avfattade med tanke på

positivt handlande, även äro tillämpliga på likvärdiga underlåtenhetshandlingar.

Att ingå på frågan genom uttrycklig bestämmelse synes icke vara mera

påkallat vid bedrägeri än vid andra brott. Ej heller torde i lagtexten behöva

angivas att bedrägeri under vissa speciella betingelser kan anses föreligga

då någon utnyttjat en villfarelse som den bedragne redan förut hyst.

I och för sig kunde det ligga nära till hands att ansluta den straffrättsliga

beskrivningen på bedrägeri till den beskrivning som i 30 § avtalslagen lämnas

på svek såsom ogiltighetsgrund vid rättshandlingar. Att efter mönster av

nämnda lagrum beskriva bedrägerihandlingen såsom ett framkallande genom

svikligt förledande synes emellertid icke lämpligt på grund av den

oklarhet som kommit att vidlåda ordet svikligt, vilket ibland ansetts innefatta

ett krav på avsikt, d. v. s. direkt och ej blott ett eventuellt uppsåt. Ett

sådant krav bör emellertid icke lämpligen uppställas i fråga om bedrägeribrottet.

Detta ställningstagande bör givetvis återverka på tolkningen av 30 §

avtalslagen, och olikheten mellan lagrummen torde därför icke bliva av

praktisk betydelse. Den föreslagna formuleringen, enligt vilken bedrägeri

består i att någon »bestämmer» annan till handling eller underlåtenhet, synes,

såsom framhållits i några yttranden, av olika skäl mindre tillfredsställande.

Med vanligt språkbruk torde det bättre överensstämma att här använda

ordet »förmår», som förordats i ett yttrande.

2 §■

Straffrättskommiltén har föreslagit, att i denna paragraf upptages en lindrigare

straffbestämmelse för sådana fall av bedrägeri som med hänsyn till

skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet äro att anse som

ringa. Sådant brott benämnes enligt kommittéförslaget bedrägligt förfarande.

Straffet är böter eller fängelse. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén

upptagit bestämmelser örn ansvar i vissa fall som icke alltid rymmas

under begreppet bedrägeri sådant detta bestämts i 1 §. Ansvar har salunda

i första punkten stadgats för den som utan att göra rätt för sig begagnar

sig av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt

som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning. I andra

punkten har upptagits en ansvarsbestämmelse för det fall att någon, som har

att betjäna allmänheten efter viss taxa, tager betalning utöver taxan utan alt

påvisa avvikelsen. Dessa gärningar torde för närvarande anses utgöra bedrägeri

örn de innefatta ett vilseledande, men eljest vara straffria. Enligt

linning till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 4. ~

Departementschef

en.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Departementschef

en.

denna uppfattning är således den som åker tåg utan att ha löst biljett förfallen

till ansvar endast om han blivit sedd av konduktören och föranlett

denne att tro att han betalat. Enligt kommittéförslaget åter drabbas han av

ansvar enligt andra stycket i förevarande paragraf vare sig han vilselett konduktören

eller icke. I fråga örn straffet hänvisas i andra stycket till första

stycket samt, om brottet ej är att anse som ringa, till bedrägeribestämmelsen.

Göta hovrätt har ansett uttrycket bedrägligt förfarande vara liktydigt med

bedrägeri och därför funnit detsamma mindre lämpligt såsom benämning på

brott som avses i förevarande paragraf. Beteckningarna mindre bedrägeri

eller oredligt förfarande vore att föredraga. Sveriges advokatsamfund har

ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna i andra stycket erhållit alltför stor

räckvidd genom att där icke upptagits någon fordran på vilseledande.

Mot bestämmelsen i första stycket om den lindrigaste graden av bedrägeri

synas några erinringar ej vara att göra. I fråga om benämningen har »bedrägligt

beteende» ansetts vara att föredraga framför »bedrägligt förfarande».

En lucka i gällande rätt synes bliva på ett lyckligt sätt avlägsnad genom

att enligt andra stycket den som åker tåg eller intager förtäring på restaurang

utan att göra rätt för sig eller gör sig skyldig till därmed jämförlig handling

förklaras förfallen till ansvar, oavsett huruvida han vilselett någon. Det

måste emellertid, såsom bestämmelsens lydelse ger vid handen, fasthållas

att endast sådana fall omfattas av stadgandet, i vilka en prestation tillhandahålles

under förutsättning av kontant betalning, och att det som ligger gärningsmannen

till last är att han uppsåtligen tillgodogör sig prestationen utan

att uppfylla denna förutsättning. Bestämmelsen är naturligen icke avsedd

att drabba den som underlåter att erlägga en avgift, därest denna icke avkrävts

honom och han ej heller med hänsyn till omständigheterna kan anses

skyldig att själv taga initiativ till betalning. Stadgandet om ansvar för

lagande av betalning utöver taxa är till sin räckvidd begränsad till sådana

fall i vilka det skulle varit av betydelse att gärningsmannen påvisat avvikelsen

från taxan. Även beträffande andra stycket är jag med hänsyn till det nu

sagda beredd att biträda kommittéförslaget.

3 §•

Paragrafen, som behandlar grovt bedrägeri, har i sak oförändrad upptagits

från kommittéförslaget.

4 §•

Det i denna paragraf behandlade brottet, utpressning, är enligt gällande

lag straffbelagt i 21 kap. 10 §, vilket lagrum infördes år 1934. I fråga om

tvångsmedlet skilja de nuvarande utpressningsbestämmelserna mellan tre

fall. Straffbar utpressning kan sålunda enligt gällande lag utövas medelst

bot om brottslig gärning, hot att åtala eller angiva någon för brott och hot

att om någon lämna meddelande som är menligt för hans ära, goda namn

och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst. Straffrättskommittén

har i sitt förslag bibehållit dessa tre fall men utsträckt det sist nämnda

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4.

99

till att omfatta hot över huvud att om någon lämna menligt meddelande. En

begränsning av det straffbara området göres i gällande lag genom att för

straffbarhet fordras att gärningsmannen handlar sig eller annan till orättmätig

vinning. Detta krav har av kommittén borttagits, men i stället fordras

att tvånget skall vara otillbörligt. Straffet är enligt gällande lag fängelse eller

straffarbete i högst fyra år med möjlighet att vid synnerligen försvårande

omständigheter höja tiden för straffarbetet till sex år och att vid synnerligen

mildrande omständigheter döma till böter. Enligt kommittéförslaget är straffet

straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm har ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna

om utpressning på grund av brottets släktskap med rån borde

överföras till 20 kap. Kriminalpolisintendenten har vidare, liksom även

landsfogden i Örebro län, funnit tvivelaktigt huruvida brottsbeskrivningens

krav på tvångets otillbörlighet kunde tjäna som tillräcklig vägledning för

rättstillämpningen. Jämväl svenska bankföreningen har anmärkt att frågan

om en åtgärds otillbörlighet ofta kunde vara så tveksam och beroende

av det subjektiva omdömet att brottsbeskrivningen genom denna frågas

upptagande erhållit ett väl starkt inslag av ovisshet. Med anledning av ett

uttalande i kommitténs motiv att, även om tvånget måste anses otillbörligt,

ansvar likväl icke inträder om det är en laglig fordran som gärningsmannen

indriver, har föreningen framhållit att även i dylika fall tvångets otillbörlighet

kunde vara sådant att kriminellt ansvar borde anses påkallat. Hovrätten

för Övre Norrland har hemställt om upptagande av böter i straffskalan,

då under brottsbeskrivningen inginge och borde ingå fall som vore

av den lindriga beskaffenhet att de förskyllde endast böter.

Att utpressningsbestämmelsen erhåller sin plats i bedrägerikapitlet i stället

för i rånkapitlet överensstämmer med den av kommittén genomförda

principen att sammanställa förmögenhetsbrotten med hänsyn till brottslingarnas

genomsnittliga psykologiska typ och sättet för brottens förövande.

Utpressaren företer såsom brottslings typ otvivelaktigt större frändskap med

bedragare och ockrare än med rånare, och utpressning tillgår, såsom kommittén

framhållit, i regel på ett sätt som gör det naturligt att sidoordna brottet

med bedrägeri och ocker.

I sak torde den föreslagna brottsbeskrivningen icke innefatta någon större

avvikelse från gällande lag. En viss utvidgning har dock skett genom den

nämnda ändringen i beskrivningen av den typ av tvångsmedel i utpressningssyfte,

som består i hot att lämna meddelande om någon för en person

menlig omständighet. Det torde kunna förutsättas att det föreslagna

uttrycket »menligt meddelande» kommer att i tillämpningen givas en tämligen

restriktiv tolkning och således icke uppfattas såsom avseende varje

på ett eller annat sätt ofördelaktigt meddelande om den som utsättes för

hotet.

Utpressning är liksom bedrägeri ett vinningsbrott, och den av brottshandiingen

framkallade dispositionen skall följaktligen innebära vinning och

skada. Denna förutsättning har i kommittéförslaget uttryckts på samma sätt

Departe
ments
chefen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr h.

100

som beträffande bedrägeribrottet, vilket otvivelaktigt utgör en fördel. I stället

för att såsom gällande lag uppställa ett uttryckligt krav på att vinningen

skall vara orättmätig, har kommittén — med motivering att det nuvarande

stadgandet erbjöde vissa svårigheter för tolkningen — föreslagit att såsom

förutsättning för straffbarhet skall fordras att det använda tvångsmedlet är

otillbörligt. Även denna avfattning kan väl, såsom i ett par yttranden erinrats,

i vissa fall medföra ovisshet i tillämpningen. Den förutsätter nämligen

en prövning i det särskilda fallet huruvida tvånget är att anse såsom

otillbörligt med hänsyn till det ändamål för vilket det begagnats. Emellertid

torde det ligga i sakens natur att frågan huruvida straffbar utpressning föreligger

i viss mån göres beroende av en avvägning mellan mål och medel.

Någon ändring i förslaget på denna punkt synes icke vara påkallad.

Det i ett yttrande berörda fallet att en laglig fordran indrives medelst tvång

kan icke bedömas såsom utpressning. Detta följer av att utpressning behandlas

som vinningsbrott och innebär icke någon ändring i gällande rätts ståndpunkt.

Beträffande fall av nämnda slag kunna efter omständigheterna straffbestämmelserna

i 15 kap. bliva tillämpliga.

Beträffande straffskalan har kommittén föreslagit borttagande av möjligheten

att vid synnerligen mildrande omständigheter döma till böter. Tillräckliga

skäl synas emellertid icke föreligga att i denna fråga avvika från den

ståndpunkt som intogs vid tillkomsten år 1934 av den nuvarande straffbestämmelsen

mot utpressning. Den föreslagna straffskalan har därför jämkats

genom ett tillägg, enligt vilket straffet är böter då brottet är ringa.

5 §•

Paragrafen avser att ersätta ansvarsbestämmelsen angående ocker i den

särskilda lagen därom av den 14 juni 1901. I denna lag straffbelägges såsom

ocker, att någon vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd

med gälds betalning begagnar sig av annans trångmål, oförstånd eller lättsinne

till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner,

vilka märkligen överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra

skälig ränta. Straffet för detta s. k. kreditocker är fängelse eller böter;

där omständigheterna äro synnerligen försvårande, må dock dömas till straffarbete

i högst två år.

Såsom tidigare omnämnts har riksdagen i skrivelse den 8 maj 1937 (nr

278) anhållit om utredning angående åvägabringande av effektivare lagstiftning

mot ocker. Straffrättskommittén har efter mönster av avtalslagens

31 §, vilken handlar örn ocker såsom grund för rättshandlings ogiltighet,

föreslagit att beskrivningen av ockersituationen göres mera omfattande, så

att jämväl begagnande av annans beroende ställning kan utgöra straffbart

ocker samt att det straffbara områdets begränsning till kreditocker borttages.

Kommittén har däremot icke upptagit vissa tidigare framställda förslag att

minska kravet på bevisning eller att låta ansvar för ocker inträda även om

gärningsmannen ej insett utan allenast bort inse att den andres handlande

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

101

föranleddes av en ockersituation. I fråga om straffet har kommittén föreslagit

en skärpning, i det att straffmaximum höjts till straffarbete i två år

eller, där brottet är grovt, fyra år.

Sveriges advokatsamfund har uttryckt en förhoppning, att det straffrättsliga

ockerbegreppets utsträckande till överensstämmelse med det privaträttsliga

icke måtte föranleda domstolarna till alltför stor stränghet vid bevisprövningen

då tillämpning av 31 § avtalslagen ifrågasattes. Kriminalpol isintendenten

i Stockholm har förordat ytterligare utvidgning av det straffbara

området, så att straff skulle drabba även den som väl ej insett men

bort inse att den andres handlande föranleddes av en ockersituation. Kriminalpolisintendenten

har vidare framhållit, att kommittén icke löst frågan

om de vid ocker föreliggande bevissvårigheterna, samt hänvisat till vissa av

kommittén omnämnda förslag att omkasta bevisbördan beträffande ockrarens

kännedom om den andres läge. Ett genomförande av sistnämnda förslag

har åter Sveriges advokatsamfund ansett icke kunna på allvar ifrågasättas.

Det synes önskvärt att, såsom kommittén föreslagit, förutsättningarna för

straffbarhet på grund av ocker vidgas genom att de angivas på väsentligen

samma sätt som förutsättningarna för rättshandlings ogiltighet enligt 31 §

avtalslagen. Det torde icke behöva befaras att detta skall medföra skärpta

krav på bevisningen vid tillämpning av sistnämnda lagrum. I tveksamma fall

kan för övrigt 33 § avtalslagen, mot vilken ingen ansvarsbestämmelse svarar,

vinna tillämpning. Att ytterligare utvidga det straffbara området eller

att införa bevispresumtion mot den tilltalade torde icke vara tillrådligt. I

10 § har emellertid, i enlighet med kommitténs förslag, upptagits en straffbestämmelse,

som torde bliva av värde i åtskilliga fall där ocker sannolikt

föreligger men gärningsmannen endast kan överbevisas om visst annat otillbörligt

förfarande.

Då lägre straff än straffarbete ej synes böra ifrågakomma vid grovt ocker,

har en jämkning vidtagits i den föreslagna straffsatsen för sadant fall.

6 §•

Strafflagen innehåller i 3 kap. bestämmelser örn straff för den som efter

det brott timat går den brottslige tillhanda. I 3 kap. 9 § stadgas sålunda

straff för den som, med vetskap örn brottet, gjort sig skyldig till sådan s. k.

efterföljande delaktighet, faution, och i 3 kap. 10 § gives motsvarande straffbestämmelse

för den, som väl ej ägt vetskap örn brottet men haft skäl till

misstanke därom. Såsom exempel pa sträf!belagda förfaranden nämnas i

förstnämnda lagrum dels åtgärder avseende att förebygga att den brottslige

blir straffad, s. k. personlig faulion, t. ex. att hjälpa honom att fly, dels

också följande åtgärder, nämligen att mottaga, dölja, köpa eller föryttra

gods som är åtkommet genom brottet eller att besörja omarbetning eller förändring

därav, s. k. reell faulion. Beträffande den som med vetskap örn den

olovliga åtkomsten förfarit på nu angivet sätt med stulet eller rånat gods

Departe
ments
chefen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

skola emellertid enligt 20 kap. 12 § och 21 kap. 9 § bestämmelserna i stöldkapitlet

tillämpas. En särbestämmelse gives vidare i lagen angående ocker

den 14 juni 1901, varest straff finnes stadgat för den som, där han förvärvat

fordran den han visste vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker

eller till annan överlåter större del av fordringen än efter lag skall utgå, s. k.

efterocker.

Straffrättskommittén har, såsom förut nämnts, föreslagit att 3 kap. 9 och

10 §§ upphävas. I förevarande lagrum har kommittén inrymt bestämmelser

motsvarande vad 3 kap. 9 och 10 §§ innehålla örn reell faution ävensom

motsvarigheter till 20 kap. 12 § och 21 kap. 9 § samt det nyss nämnda stadgandet

i lagen angående ocker. Bestämmelserna lia en något vidare innebörd

än de hittillsvarande stadgandena. I första stycket har uppsåtligt brott straffbelagts

under benämningen häleri. Enligt första punkten inträder straff för

den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör

sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens återställande.

I andra punkten utsträckes straffbestämmelsen till den som eljest

bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock den som

genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen

fordran till större del än efter lag skall utgå. Straffet i dessa fall

skall vara högst straffarbete i två år eller, då brottet är grovt, fyra år. I

andra stycket har behandlats det fall att gärningsmannen icke insåg men

hade skälig anledning antaga att brott förelåg. I sådant fall inträder ansvar

endast där gärningen sker i utövning av yrke eller näring, och straffet är

böter eller fängelse.

Göta hovrätt har funnit brottsbeteckningen häleri mindre tillfredsställande

och har ifrågasatt om icke brottet hellre borde benämnas olovlig befattning

med brottsgods. Svea hovrätt och hovrätten över Skäne och Blekinge

lia däremot förklarat sig icke lia något att erinra mot den föreslagna benämningen.

Hovrätten för Övre Norrland har erinrat att under häleri inbegrepes

brott av synnerligen olika svårhetsgrad. Hovrätten funne därför de skäl,

som anförts till förmån för uppdelning av stöld och vissa andra brott i skilda

grader med olika brottsbeteckningar, tala för att även häleri uppdelades,

lämpligen i två grader som möjligen kunde benämnas, den lindrigare olovligt

tillhandagående och den svårare häleri. I fråga om brottsbeskrivningen

lia Svea och Göta hovrätter förordat att ordet eljest, som enligt kommitténs

förslag förekommer i första stycket andra punkten, måtte borttagas, emedan

första punkten i stycket i motsats till den andra icke förutsatte att vinning

uppkommit. Överståthållarämbetet har mot avfattningen av sistnämnda

punkt anmärkt att av uttrycket »hävda fordran» ej klart framginge att, såsom

kommitténs mening varit, det för straffbarhet förutsattes att kravet

framställdes med visst eftertryck, så att det vore ägnat ingiva gäldenären

känslan av att han vore utsatt för press.

Enligt vissa yttranden borde ansvar för oaktsam gärning stadgas utan den

i andra stycket angivna begränsningen till utövning av yrke eller näring. Sålunda

har Göta hovrätt yttrat att det enligt dess erfarenhet ofta förekomme

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

103

att personer vore tjuvgömmare eller eljest toge brottslig befattning med tjuvgods

utan att de handlade i utövning av yrke eller näring. Den föreslagna begränsningen

skulle leda till att dessa personer bleve straffria, där de ej kunde

överbevisas om uppsåtlig! brott. Landsfogden i Örebro län har ansett

begränsningen betänklig med hänsyn till svårigheten att bevisa ond tro vid

köp av tjuvgods, särskilt då en okänd uppgåves som säljare, och rådhusrätten

i Malmö har anfört att den omständigheten att tjuvgods köptes, oavsett

om det skedde i utövning av yrke, i hög grad befrämjade tjuvnad samt

att det säkerligen stundom kunde bliva vanskligt att avgöra örn köp skett

i utövning av yrke.

I förhållande till gällande rätt torde förslagets bestämmelser i förevarande

paragraf i huvudsak blott innebära två ändringar av det straffbara området.

Den ena innefattas i stadgandet i första stycket andra punkten, särskilt i vad

därigenom införes en allmän straffbestämmelse för den som bereder sig otillbörlig

vinning av annans brottsliga förvärv. Mot denna bestämmelse, som på

sätt kommittén anmärkt kan erhålla tillämpning i fråga örn allehanda slag av

brott, synes någon erinran ej vara att göra. Den andra ändringen består däri

att ansvar för oaktsam gärning av hithörande slag endast skall inträda då

den sker i utövning av näring eller yrke. Såsom i några yttranden anmärkts

skulle denna begränsning av det straffbara området vara ägnad att medföra

vissa olägenheter, och med hänsyn till erfarenheterna av gällande lags tillämpning

synes förslaget på denna punkt icke vara tillräckligt motiverat.

Såsom en sammanfattande beteckning på de uppsåtliga gärningarna har

kommittén föreslagit »häleri». Denna benämning, som är den i Danmark och

Norge brukade och som är en form av ett tidigare även i Sverige använt ord,

torde kunna godtagas. I paragrafens avfattning har, såsom i två yttranden

förordats, skett den jämkningen att ordet »eljest» i första stycket andra punkten

uteslutits. I övrigt har vad i yttrandena anmärkts icke ansetts böra föranleda

ändring i den föreslagna lydelsen. Av samma skäl som i fråga örn

grovt ocker bar straffskalan för grovt häleri ändrats, så att lindrigare straff

än straffarbete icke kan ådömas.

7 §•

Såsom vid 1 § berörts skall enligt den nu gällande allmänna bedrägeribestämmelsen

i 22 kap. 1 § ansvar för bedrägeri drabba den som genom svikligt

förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller tillskyndar annan förlust

därav. Det åtminstone efter orden under paragrafen inrymda fall, att det

svikliga förfarandet icke medför vinning för gärningsmannen utan endast

skada för annan, har straffrättskommittén icke hänfört till bedrägeri utan

upptagit i första punkten av förevarande paragraf med brotlsbenämningen

oredligt förfarande. Från bedrägeribrottet skiljer sig sålunda oredligt förtärande

därigenom att för straffbarhet icke kräves någon förmögenhetsöverföring.

I andra punkten har kommittén såsom oredligt förfarande behandlat

vissa fall, då ej heller skada kan påvisas. Denna punkt är emellertid begränsad

till vilseledande som sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaf
-

Departe
ments
chefen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Departe
ments
chefen.

fenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles. Närmaste

motsvarigheten i gällande lag till detta stadgande är bestämmelsen i

22 kap. 13 § andra stycket om ansvar för den som säljer ont för gott, mängl

för omängt eller det varuti han vet fel vara utan att sådant uppenbara.

Straffet är enligt sistnämnda lagrum böter eller fängelse. Enligt kommittéförslagets

förevarande paragraf är det böter eller fängelse eller, om brottet är

grovt, straffarbete i högst två år.

De erinringar som framställts beträffande förevarande paragraf röra andra

punkten. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt, om anledning förelåge att

införa en allmän regel sådan som den i denna punkt föreslagna. Motsvarande

bestämmelser i gällande rätt torde ha förlorat mycket av sin praktiska betydelse,

till en del säkerligen beroende därpå att de viktigaste hithörande fallen

reglerats genom särskild lagstiftning, exempelvis lagen örn illojal konkurrens.

Stockholms handelskammare har påkallat en överarbetning av stadgandet med

syfte att från straffbarhet utmönstra relativt harmlösa förfaranden, som näppeligen

i och för sig kunde anses påkalla straffreaktion.

Straffbestämmelserna i förevarande paragraf angående oredligt förfarande

synas utgöra en med hänsyn till bedrägeribrottets utformning erforderlig

komplettering av straffskyddet mot bedrägeri och liknande förfaranden. Mot

innehållet i paragrafen har jag ej något att erinra. Vad särskilt angår andra

punkten, som berörts i vissa yttranden, må anmärkas att vid skilda tillfällen

påpekats behovet av straffskydd mot oredligt förfarande i utövning av yrke

eller näring och att vissa straffbestämmelser i denna riktning redan finnas,

t. ex. i lagen angående illojal konkurrens. Dessa bestämmelser äro emellertid

av speciell natur och ett allmänt straffstadgande synes vara behövligt. Beträffande

Stockholms handelskammares yttrande bör påpekas, att enligt 11 §

i förslaget oredligt förfarande må i princip endast åtalas av målsägande;

allmän åklagare får tala därå blott om överåklagare funnit åtal vara påkallat

ur allmän synpunkt.

8 §.

Av de i förevarande kapitel behandlade brotten är enligt gällande lag endast

utpressning straffbelagt på försöksstadiet. Såsom fullbordat brott behandlas

emellertid i 22 kap. 2 § punkt 6 och 22 kap. 5 § vissa gärningar som till sin

natur kunna vara försök till bedrägeri. Straffrättskommittén har föreslagit,

att genom bestämmelser i första stycket av förevarande paragraf ej blott utpressningsförsök

utan även försök till bedrägeri straffbelägges. I andra stycket

har kommittén upptagit en bestämmelse, enligt vilken den som för att bedraga

försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt-uppsåt skadar eller söker

skada sig eller annan till person eller egendom skall straffas för försök till

bedrägeri. Till följd av att denna bestämmelse införts skola, såsom vid 19 kap.

berörts, 4 och 8 §§ i nuvarande 19 kap. upphävas.

Beträffande andra stycket har Svea hovrätt ifrågasatt, om det subjektiva

rekvisitet vore tillräckligt tydligt angivet genom att det enligt lagrummet

krävdes att försöket skedde för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med

bedrägligt uppsåt, ett uttryckssätt som kunde fattas såsom innebärande krav

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

105

på direkt uppsåt. Vidare har hovrätten framkastat frågan, hura bestämmelsen

örn strafallet vid tillbakaträdande från försök bör bedömas vid detta

brott.

Bedrägeribrotten torde utgöra ett av de brottsområden där den hittillsvarande

bristen på straff för försök gjort sig mest kännbart; ej sällan ha för

rättskänslan stötande fall inträffat då väl planerade bedrägeribrott måst

lämnas ostraffade endast till följd därav att gärningen uppdagats innan gärningsmannen

hunnit taga del sista steget till brottets fullbordan. Någon tveksamhet

synes därför icke böra råda inför kommitténs förslag att införa försöksstralf

beträffande bedrägeribrotten.

Straffbestämmelsen i andra stycket avser förberedelse till bedrägeri. Förberedelsen

straffas här såsom ett särskilt brott vilket är fullbordat i och med

att person eller egendom skadas. Fullföljer gärningsmannen sitt uppsåt genom

att begå bedrägeri eller försök därtill inträder straff blott för sådant

brott och ej tillika för förberedelsen. Straffet för denna avser således den

som, vare sig frivilligt eller av tvång, icke fullföljer sitt uppsåt. Något utrymme

finnes följaktligen icke för tillämpning av bestämmelsen i 3 kap.

13 § om straffrihet vid tillbakaträdande från försök. När det i andra stycket

säges att gärningsmannen skall straffas »för försök till bedrägeri» innebär

denna hänvisning endast alt straffskalan är densamma för förberedelsen

och för sådant försök. För att tydligare utmärka denna innebörd har hänvisningen

något jämkats. Jämte fullbordad förberedelse avser emellertid

andra stycket även den som söker skada person eller egendom, d. v. s. försök

till förberedelse. Vid detta brott medför frivilligt tillbakaträdande straffrihet

på samma sätt som vid andra försöksbrott i egentlig mening.

I fråga om andra styckets avfattning i övrigt synes något förtydligande icke

vara erforderligt. Endast såsom exempel nämnes däri att gärningen sker »för

att bedraga försäkringsgivare» och det synes därför icke med fog kunna

göras gällande att gärningen skulle bliva straffri därest blott eventuellt uppsåt

i dylik riktning förefinnes hos gärningsmannen.

9 §•

Straffrättskommittén har i denna paragraf upptagit bestämmelser om ansvar

för vad kommittén kallat svindleri. En motsvarighet till dessa bestämmelser

finnes i gällande rätt i 49 § lagen den 16 maj 1919 örn fondkommissionsrörelse

och fondbörsverksamhet, vari stadgas böter eller under vissa

omständigheter fängelse i högst ett år för den som i syfte att inverka på

allmänhetens eller ett flertal personers uppfattning örn fondpappers värde

eller fondmarknadens läge över huvud utsprider rykte som han vet vara

osant. En annan hithörande bestämmelse finnes i 132 § aktiebolagslagen,

varest böter eller fängelse stadgas för vissa fall då stiftare, styrelseledamöter,

likvidatorer eller andra lämna oriktiga uppgifter i vissa handlingar, såsom

stiftelscurkund, registreringsanmälan och skriftlig handling som framlägges

på bolagsstämma. Även i vissa andra lagar, såsom i lagen om ekonomiska

föreningar, finnas liknande bestämmelser. Kommittén har i första

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ioel

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

.stycket av förevarande paragraf föreslagit en bestämmelse om straff för den

som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider oriktig eller vilseledande

uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom.

I andra stycket bar stadgats straff för oriktiga eller vilseledande uppgifter

av vissa till aktiebolag eller annat företag knutna personer, varvid något

liknande krav beträffande syftet med uppgiften icke uppställts men i stället

tordrats att uppgiften skall vara ägnad att påverka bedömandet av företaget

i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Straffet är enligt

båda styckena fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, där

brottet är ringa, böter. För handling som avses i andra stycket och som sker

av grov vårdslöshet, skall straffet vara fängelse eller böter.

Göta hovrätt, som funnit kriminaliseringen av de i denna paragraf angivna

förfarandena i stort sett synnerligen välgrundad, har ifrågasatt, örn

icke räckvidden av första stycket borde begränsas så att det bomme att gälla

allenast uppgifter beträffande varor, värdepapper och dylikt. Fastigheter och

rättigheter, vilka icke vöre föremål för någon prissättning i allmänna marknaden,

borde nämligen måhända undantagas.

Beträffande andra stycket har svenska bankföreningen befarat, att stadgandet

skulle komma att drabba även det lojala samlandet av dolda reserver

inom ett affärsföretag. Det syntes föreningen vara av största vikt att bestämmelsen

bleve omarbetad, så alt det bleve fullt klart att genom densamma icke

skulle läggas hinder i vägen för företagens strävan att konsolidera sin ställning.

En framkomlig väg för sådan omarbetning vöre måhända att beträffande

uppgift, som vore ägnad att framställa företagets ställning såsom

sämre än den verkliga, för straffbarhet kräva skadeuppsåt, medan ett förgyllande

av ställningen alltjämt såsom föreslagits skulle bestraffas oavsett

uppsåtet. Jämväl Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg

och Skånes handelskammare ha hemställt om en avfattning, som klart

angåve att det lojala samlandet av dolda reserver icke drabbades av ansvar.

Stockholms handelskammare har även begärt förtydligande för att klargöra,

att ett förgyllande av ställningen med avseende på värderingen av tillgångarna

understundom borde gå fritt från ansvar. Det kunde nämligen vara befogat

och påkallat att under en svårartad lågkonjunktur tillämpa värderingsgrunder,

som med hänsyn enbart till dagsläget kunde betecknas såsom alltför

optimistiska. Sveriges advokatsamfund har anfört att ett offentliggörande,

som skedde endast genom att på sätt lag föreskreve ingiva ett företags balansräkning

till myndighet, knappast kunde jämställas med annat spridande

av oriktiga uppgifter, helst som en balansräkning i och för sig vore föga

ägnad att tjäna till ledning vid bedömandet av ett företags ekonomiska ställning.

Det vore för övrigt ovisst i vilken utsträckning de särskilda styrelseledamöterna

bleve ansvariga för åtgärder som vidtoges å företagets vägnar.

Enligt samfundets mening hade kommittén ej anfört övertygande skäl för

att det vore önskvärt att låta straff inträda oberoende av om särskild avsikt

att begå brott förelegat och även vid grov vårdslöshet. Slutligen efterlyste

samfundet en noggrann uppdragning av gränsen mellan straffbara och

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts proposition nr 4.

107

slraffria handlingar jämte ett uttalande att någon uppmjukning av bevisreglerna

ej avsåges. På sålunda anförda skäl hemställde samfundet, att frågan

om svindleriets bestraffning gjordes till föremål för grundligare överväganden,

i vilka även representanter för näringslivet borde få deltaga.

Landsfogden i Örebro län åter har ifrågasatt, örn icke gränsen för det straffbara

området blivit dragen alltför snävt. Det förtjänade att övervägas, örn

icke ansvar enligt paragrafen borde kunna ifrågakomma även i vissa fall

då någon vilseledande uppgift icke lämnats, såsom då en delägare i ett aktiebolag,

vilken visste att bolagets aktier inom kort skulle komma att stiga,

ostentativt sålde sina aktier på fondbörsen för att trycka ned kursen och

därefter hemligen åter förvärva aktier i företaget.

Den i ett yttrande ifrågasatta begränsningen av det enligt första stycket

straffbara området synes mig icke motiverad.

I några yttranden ha uttalats farhågor att stadgandena i andra stycket

skulle kunna drabba även det lojala samlandet av dolda reserver inom ett företag.

Härtill vill jag anmärka, att såväl gällande aktiebolagslag som även

det av lagberedningen framlagda förslaget till ny lag om aktiebolag saknar uttryckligt

förbud mot undervärdering. Enligt gällande rätt liksom enligt nämnda

förslag kunna sålunda dolda reserver bildas genom upptagande av tillgångar

till undervärde i den mån ej förfarandet på grund av sin omfattning

eller beskaffenhet måste anses strida mot allmänna bokföringsgrunder och

god köpmannased. Att dolda reserver kunna finnas är en följd av värderingsreglerna.

Och den som tar del av årsredovisningen måste räkna med möjligheten

av dolda reserver.

Det torde därför vara uppenbart, att stadgandena i andra stycket icke äro

avsedda att drabba ett inom angivna gränser företaget uppläggande av dylika

reserver. För att emellertid undanröja de yppade farhågorna i dessa hänseenden

har i den av kommittén föreslagna avfattningen av andra stycket

företagits den ändring att orden »oriktig eller» uteslutits. Härav torde med

full tydlighet framgå att oriktighet hos lämnad uppgift ej i och för sig är

tillräcklig för att ansvar skall inträda utan att härför kräves att uppgiften är

ägnad att vilseleda. Efter denna ändring torde det alltså ej behöva befaras,

att sådana avvikelser i ett företags redovisning, som stå i överensstämmelse

med rådande lojalt affärsbruk, skola anses straffbara enligt lagrummet.

Då ordet »oriktig» i första stycket icke synes lia någon självständig innebörd,

har detta stycke på motsvarande sätt ändrats.

De erinringar som i övrigt framställts mot de föreslagna bestämmelserna

synas icke vägande. Bestämmelserna torde vara ägnade att på ett betydelsefullt

område skapa skydd för allmänheten mot vilseledande uppgifter i

ekonomiska angelägenheter. Att ansvar för brottet ej kan ifrågakomma utan

fullständig bevisning är uppenbart.

I sista punkten har av formella skäl — i konsekvens med vad som skett i

andra lagrum — ordet vårdslöshet utbytts mot oaktsamhet.

Depante

menis - chefen.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr A.

10 §.

I denna paragraf har straffrättskommittén såsom en nyhet i svensk rätt

föreslagit straff för den som, för användning såsom påtryckningsmedel vid

krav, uppsåtligen mottager handling som är falsk, upprättad för skens skull

eller eljest oriktig eller ock check utan täckning. Brottet har benämnts ockerpantning.

Straffet är högst straffarbete i två år.

Stockholms rådhusrätt har föreslagit, att uttrycket »för användning såsom

påtryckningsmedel» utbytes mot orden »med uppsåt att begagna sig

därav såsom påtryckningsmedel».

Såsom nämnts vid 5 § tord*» bestämmelsen i förevarande paragraf kunna

vara av värde för bekämpandet av ocker i vissa fall där det visar sig omöjligt

att förebringa tillräcklig bevisning örn att sådant brott förövats. Det lär

nämligen ibland förekomma att ockrare av låntagare mottager handling,

som är försedd med förfalskade namn eller eljest är felaktig, för att kunna

hota honom med att avslöja förfalskningen eller felet därest han icke fogar

sig efter ockrarens krav. Stadgandet lärer vara tillämpligt, då gärningsmannen

mottager handlingen med uppsåt att, därest det behöves, använda felaktigheten

däri såsom medel till att förmå gäldenären att betala.

11 §•

Straffrättskommittén har föreslagit, att genom bestämmelser i denna paragraf

införas vissa begränsningar i allmän åklagares åtalsbefogenhet beträffande

brott som behandlas i förevarande kapitel. I första stycket har sålunda

beträffande alla i kapitlet upptagna brott utom grovt bedrägeri införts

en regel av samma innehåll som den i 20 kap. 10 § föreslagna, nämligen att

brott mot vissa anhöriga ej må åtalas av allmän åklagare med mindre målsägande

angivit brottet till åtal eller ock landsfogden eller, i Stockholm, förste

stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. I andra stycket

har beträffande det i 7 § behandlade brottet oredligt förfarande stadgats,

att det — oavsett huruvida det förövats mot närstående — ej må åtalas av

allmän åklagare med mindre landsfogden eller förste stadsfiskalen finner

åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Det må här anmärkas att denna

regel skall enligt 22 kap. 10 § i förslaget gälla jämväl beträffande de i 22

kap. 4 och 7 §§ behandlade brotten olovligt förfogande och olovligt brukande.

Vid 20 kap. 3 och 10 §§ har redogjorts för vissa i yttrandena framställda

erinringar, vilka gälla även innehållet i första stycket av förevarande paragraf.

I fråga om överåklagares lämplighetsprövning enligt andra stycket har

justitiekansler sämbetet, utan att vilja ifrågasätta någon ändring i förslaget,

framhållit att regeln därom komme att nödga överåklagarna att taga befattning

med brott, vilka icke i och för sig vore av den beskaffenhet att deras beivrande

skulle behöva ankomma på dessa åklagare, samt att av överåklagarna

åtskilliga redan hade en betungande arbetsbörda. Länsstyrelsen och

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr \.

109

landsfogden i Västernorrlands län samt t. f. förste stadsfiskalen och kriminalpolisintendenten

i Stockholm ha anmärkt, att överåklagarnas arbetsbörda

enligt kommitténs förslag skulle bliva alltför stor. De ha därför ifrågasatt

örn icke prövningen kunde anförtros åt distriktsåklagarna. Jämväl

länsstgreisen i Uppsala län har framhållit att förslaget skulle medföra ökad

arbetsbörda för överåklagarna. Enligt länsstyrelsens mening vore det icke

tillrådligt att belasta överåklagarna med andra grupper av åtalsfrågor än

dem vilka tagits i beräkning vid åklagarorganisationens upprättande. Allra

minst borde en sådan utvidgning ske vid en tidpunkt då läget ställde särskilt

stora anspråk på landsfogdarnas polisverksamhet. En sådan utvidgning av

överåklagarnas uppgifter som den kommittén föreslagit torde för övrigt, örn

den genomfördes, icke kunna stanna vid de av kommittén behandlade brotten

utan böra få en mera allmän räckvidd, och förslaget skulle därför komma

att medföra en icke oväsentlig ändring i de regler processlagberedningen

föreslagit. Länsstyrelsen avstyrkte av dessa skäl den föreslagna lämplighetsprövningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge åter har funnit förslaget i

förevarande del välgrundat och yttrat, att det icke föregrepe den allmänna

reform av åtalsreglerna som vore av behovet påkallad, även om enahanda

regel om lämplighetsprövning kunde i princip förtjäna efterföljd jämväl

beträffande andra grupper av brott än förmögenhetsbrotten. Länsstyrelsen

i Östergötlands län har i stort sett likaledes gillat förslaget i denna del. Göta

hovrätt har ansett, att flera brott än de tre som kommittén avsett med sitt

förslag borde vara underkastade prövning av överåklagare med avseende å

lämpligheten av åtal och såsom exempel härpå anfört brottet svindleri, men

tillagt, att frågan örn utvidgning av lämplighetsprövningen utöver vad kommittén

föreslagit med fördel kunde tagas under övervägande i samband med

revision av landsfogdeinstruktionen. Jämväl kriminalpolisintendenten i

Stockholm har uttalat sig för vidsträcktare tillämpning av regeln om lämplighetsprövning.

Beträffande första stycket må hänvisas till vad som anförts vid 20 kap.

10 §.

Den i andra stycket föreslagna regeln angående åtalsrätten vid oredligt förfarande

har berörts vid behandlingen av huvudgrunderna i förslaget. Starka

skäl synas tala för att vid vissa lindrigare förmögenhetsbrott införa en

åtalsregel av ifrågavarande innehåll. Enligt kommitténs förslag skall regeln

gälla, utom i fråga örn oredligt förfarande, även beträffande de i 22

kap. upptagna brotten olovligt förfogande och olovligt brukande. Jag ansluter

mig till förslaget i denna del. Ifrågasättas kunde väl att giva regeln

en något vidsträcktare tillämpning, men med hänsyn bl. a. till de

yppade farhågorna för att överåklagarna skulle bliva alltför betungade

av dessa i viss mån nya arbetsuppgifter synes härvidlag försiktighet böra

iakttagas. Beträffande dessa farhågor må emellertid erinras att regelns

innebörd blott är att det, med bibehållande i princip av målsägandens åtalsrätt,

tillätes allmän åklagare att väcka åtal i sådana fall där det finnes påkallat

ur allmän synpunkt. Prövningen härav torde i allmänhet bliva skäligen

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

enkel, och med den begränsning som i förslaget göres i fråga örn åtalsregclns

användning torde antalet fall då prövning skall ske icke bliva alltför stort.

22 KAP.

Om förskingring oell annan trolöshet.

Detta kapitel motsvarar närmast senare delen av 22 kap. i gällande lag.

Förskingring, som nu behandlas i 11 §, inleder kapitlet. I likhet med stöld

och bedrägeri i 20 och 21 kap. har även detta brott uppdelats i grader allt

efter brottets grovhet. Den medelsvåra graden av förskingring behandlas i

1 §, fall då brottet är ringa i 2 § och grova fall av förskingring i 3 §. Vissa

former av det nuvarande förskingringsbrottet ha utbrutits ur detta till ett

särskilt brott, benämnt olovligt förfogande, vilket behandlas i 4 §. I 5 § har

upptagits det nu i 14 § behandlade brottet trolöshet mot huvudman. Under

brottsbeteckningen behörighetsmissbruk har i 6 § straffbelagts missbruk,

i andra fall än de förut i kapitlet avsedda, av behörighet att i annans ställe

företaga rättshandling ävensom vissa liknande gärningar, däribland dubbelkrav

och andra nu i 13 § första stycket behandlade brott. Nästa paragraf,

7 §, handlar om olovligt brukande av annans egendom som man har

i besittning och motsvarar i gällande lag 12 § första stycket och vissa bestämmelser

i 24 kap. I 8 § stadgas straff för s. k. fyndförseelse, d. v. s. underlåtenhet

att tillkännagiva fynd eller hittegods, något som för närvarande

behandlas i 19 §. Försök till vissa i kapitlet behandlade brott äro straffbelagda

i 9 §, och 10 § innehåller åtalsbestämmelser. 1

1 §•

Förskingring, varom förevarande paragraf handlar, är enligt gällande lag

straffbelagd i 22 kap. 11 §. Enligt denna skall den som förfalskar, svikligen

förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods.

det han har i besittning, straffas högst med straffarbete i två år. Där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas

till fyra år.

Beskrivningen av förskingring i gällande lag ger vid handen, att endast

sak som tillhör annan kan vara föremål för förskingring. Denna ståndpunkt

upprätthålles i rättstillämpningen även beträffande penningar. Den som

mottagit penningmedel att omhänderhavas för annans räkning och tillgodogjort

sig medlen anses icke ha gjort sig förfallen till förskingringsansvar,

om icke medlen då han tillgodogjorde sig dem vörö i den berättigades ägo.

Åtgärder, som vidiagas sedan den berättigades äganderätt till medlen gått

förlorad genom att dessa sammanblandats med mottagarens egna så att den

berättigade blott har kvar en fordringsrätt till visst belopp, ådraga därför

icke mottagaren ansvar för förskingring. Förskingringsansvar för sammanblandning

av anförtrodda medel med egna kan endast inträda, då det rätts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

lil

ligen ålegat mottagaren att hålla medlen avskilda. Icke heller ett omedelbart

tillgodogörande av penningar utan föregående sammanblandning med

egna medel torde anses såsom förskingring, såvida icke gärningsmannen

haft skyldighet att hålla medlen avskilda. I stället kan ansvar för trolöshet

mot huvudman ifrågakomma under förutsättning, att medelsförvaltaren intagit

ställning av syssloman. Enligt straffrättskommitténs åsikt företer det

straffrättsliga skyddet på denna punkt en lucka, som kommittén ansett sig

böra fylla.

I andra hänseenden har kommittén ansett, att förskingringsbegreppet enligt

gällande rätt är alltför omfattande. Genom att det beträffande föremålet

för förskingring endast fordras, att gärningen avser annans sak i

gärningsmannens besittning, inrymmas under förskingringsbegreppet förfaranden,

som kommittén funnit mycket artskilda. Med förskingring av

gods, som anförtrotts gärningsmannen, har nämligen jämställts tillägnande

av sådant, som gärningsmannen reellt sett besitter för egen räkning, så att

egendomen, örn rättsförhållandet utvecklar sig normalt, slutligen skall behållas

av honom. Olägenhet härav har enligt kommittén i synnerhet framträtt

i de talrikt förekommande fall, då ansvar för förskingring ådömts på

grund av obehörigt förfogande över egendom som gärningsmannen köpt på

avbetalning eller eljest under äganderättsförbehåll för säljaren. Mot gällande

lags förskingringsbegrepp har kommittén vidare anmärkt, att enligt detsamma

icke uppställes något krav på vinning. Även gärning som blott medför

skada, exempelvis att någon bortkastar anförtrodd sak, bedömes sålunda

enligt gällande rätt såsom förskingring. Kriminalpolitiskt sett är emellertid

en sådan gärning enligt kommitténs åsikt av helt annan karaktär än en

förskingring, som innebär såväl vinning som skada, d. v. s. innebär förmögenhetsöverföring.

Kommittén har, för alt råda bot på de brister som enligt dess mening vidlåda

gällande lags förskingringsbegrepp, utformat brottet efter nya riktlinjer.

Det utmärkande för förskingringsbrottet har kommittén därvid sett,

icke såsom gällande lag i att gärningsmannen frånhänder annan äganderätten

tili en sak som han har om händer, utan däri att han bryter mot det

förtroende som visats honom genom att han fått egendomen i besittning

för annan. Med denna utformning av förskingringsbegreppet blir det naturligt

att därunder inrymma även den s. k. penningförskingringen. Att någon

som mottagit penningmedel med skyldighet att omhänderhava dem för den

berättigades räkning förfar så att denne ej kan återfå beloppet, kan sålunda

bliva all bedöma såsom förskingring, oavsett huruvida han varit skyldig

att hålla medlen avskilda från sina egna så att den berättigades äganderätt

till medlen bibehålies. Enligt kommitténs mening bör förskingringsansvar

kunna ifrågakomma i ett sådant fall, örn gärningsmannens förpliktelse

mot den berättigade är på det sättet strängare än en gäldenärs förpliktelse

i ett vanligt skuldförhållande, att gärningsmannen mottagit penningarna

med redovisningsskyldighet, vilket innebär att han skall avgiva

räkenskap för medlen och icke äger förfoga däröver för egen räkning. För
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

skingringshandlingen kommer i dylikt fall att bestå däri att gärningsmannen

åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet

att redovisa för egendomen.

Då förskingringsbrottet i den nu nämnda utformningen icke behöver avse

viss sak, bör brottet enligt kommitténs mening icke såsom enligt gällande

rätt vara begränsat till förfaranden beträffande lös sak. Även förfaranden

med avseende å fast egendom skola alltså omfattas av straffbestämmelsen.

Såsom förskingring böra på grund därav exempelvis vissa av de förfaranden

bedömas, vilka för närvarande bestraffas såsom åverkan enligt 24 kap. 7 §.

I andra hänseenden innebär förslaget en begränsning av det nuvarande

förskingringsbegreppet. Av förskingringens karaktär att vara ett förtroendebrott

bör nämligen enligt kommittén följa, att allenast den kan drabbas av

forskingringsansvar som förvärvat besittningen till egendom genom att

denna, på grund av avtal, tjänsteförhållande eller dylikt, anförtrotts Konon!

att besittas för annans räkning. Den som hittat eller på grund av

misstag kommit i besittning av sak bör sålunda enligt kommittén icke kunna

straffas för förskingring. Icke heller all besittning, som förvärvats genom

en rättshandling, skall vara tillräcklig: för att besittaren skall kunna

straffas såsom förskingrare fordras att han fått saken i besittning för annan

och icke i realiteten för egen räkning. Olovligt förfogande över gods,

som köpts på avbetalning eller eljest under äganderättsförbehåll, blir således

icke att bedöma såsom förskingring. I kravet på att besittningen skall

ha anförtrotts gärningsmannen bör enligt kommittén vidare inläggas, afl

en akt av förtroende skall ligga till grund för själva uppkomsten av besittningen.

Den som sålt en sak men behållit den i sin besittning och därefter

säljer den till annan bör sålunda icke behandlas såsom förskingrare.

Kommittén har vidare föreslagit, att förskingring liksom de flesta övriga

centrala förmögenhetsbrotten skall utformas såsom ett vinningsbrott. Fall, i

vilka någon förmögenhetsöverföring icke äger rum utan där förfarandet endast

medför skada, skola sålunda utsöndras från förskingringsbegreppet.

I enlighet med de riktlinjer för vilka nu redogjorts har kommittén föreslagit,

att i förevarande paragraf upptages en brottsbeskrivning, enligt vilken

för förskingringsansvar förutsättes, att någon på grund av avtal, allmän eller

enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med

skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna, att han genom att

tillägna sig egendomen eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga

för att kunna fullgöra sin skyldighet samt att gärningen innebär vinning för

honom och skada för den berättigade. Straffet har föreslagits till fängelse

eller straffarbete i högst två år; ringa och grova fall av förskingring skola

emellertid bedömas enligt 2 och 3 §§. Gärningar, som rymmas under gällande

lags förskingringsbegrepp men som falla utanför det av kommittén

utformade, ha av kommittén upptagits i 4 § såsom en särskild brottstyp, olovligt

förfogande.

Kommitténs förslag, att förskingring skall anses föreligga ej blott då någon

tillägnar sig anförtrodd egendom utan även då en redovisningsskyldig

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr J.

åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin redovisningsskyldighet,

har i allmänhet rönt bifall eller lämnats utan erinran. Inom Sveriges

advokatsamfund har emellertid framförts den tanken, att det skulle

vara möjligt att anknyta straffbarheten för förskingring av penningar till

det förhållandet att någon åsidosatte en i avtal eller lag närmare angiven

skyldighet att hålla för andras räkning mottagna penningar avskilda. I allt

fall har det synts samfundet nödvändigt att genom privaträttslig lagstiftning

klarlägga, vilka möjligheter som stöde en redovisningsskyldig till buds

att avskilja penningmedel på sådant sätt att han icke utsatte sig för risken

att, örn han komme på obestånd, bliva fälld till ansvar för förskingring.

Svenska bankföreningen, som funnit kommitténs utformning av förskingringsbegreppet

riktig och av förhållandena påkallad, har såsom en brist i

vårt rättssystem framhållit, att utvägarna att med privaträttsligt bindande

verkan åstadkomma ett skydd för innehavda främmande medel genom deras

avskiljande vore otillräckliga. Föreningen har därför hemställt örn utredning

av frågan om regler för avskiljande med rättslig verkan av medel,

mottagna med redovisningskyldighet. Jämväl Stockholms handelskammare,

handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare ha understrukit

önskvärdheten av att frågan örn möjligheterna att med sakrättslig verkan

avskilja anförtrodda medel bragtes till en lösning. Hovrätten för Övre Norrland,

som tillstyrkt penningförskingringens sammanförande med övrig förskingring,

har emellertid framhållit, att egentlig förskingring knappast

kunde tänkas annat än såsom ett positivt förfogande över förskingringsobjektet,

varemot det som vid penningförskingring Indes gärningsmannen

till last kunde vara underlåten kontroll vid en serie mindre förfoganden över

egen kassa. Hovrätten har därför ifrågasatt, huruvida icke penningförskingringens

säregna karaktär av ett stundom ringare brott kunde tillgodoses på

något sätt utöver vad kommittén föreslagit. Göta hovrätt har hemställt, att i

uttrycket »genom att tillägna sig egendomen eller annorledes» ordet »annorledes»

till förekommande av en alltför extensiv rättstillämpning måtte utbytas

mot »genom att vidtaga därmed jämförlig åtgärd». Föreningen auktoriserade

revisorer har ifrågasatt, huruvida bärande skäl förelåge alt överföra

köpares olovliga förfogande över avbetalningsgods från förskingring,

dit det nu räknades, till en lindrigare brottstyp. Svenska bankföreningen, som

instämt i kommitténs förslag att behandla fallet som olovligt förfogande,

har tillrått, att 1 § utformades tydligare i detta avseende; då säljaren förbehållit

sig äganderätten, kunde det nämligen synas tvivelaktigt, örn icke

köparen, såsom förutsattes för ansvar enligt 1 §, innehade godset »för annan»,

och det torde icke erbjuda svårigheter för en säljare att genom en för

ändamålet särskilt lämpad redaktion av avbetalningskontraktet göra det ännu

mera tvivelaktigt, huruvida icke köparen besutte egendomen på sätt i

1 § angåves.

I överensstämmelse med den nästan enhälliga meningen i yttrandena finner

jag den ombildning av förskingringsbegreppet, som kommittén föreslagit,

vara ändamålsenlig. En väsentlig fördel med förslaget synes vara,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. J sami. Nr 4. H

Departe

menta
chefen.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

att straffbar förskingring av penningmedel kommer att föreligga, oavsett

huruvida gärningsmannen varit skyldig att hålla medlen avskilda. I rättstillämpningen

har denna förutsättning för förskingringsansvar berett svårigheter

och visat sig ägnad att leda till otillfredsställande resultat. Anmärkas

må att i sådana fall, där skyldighet att hålla medel avskilda otvetydigt

framgår av lagbestämmelse, avtal eller annat, sammanblandningen som sådan

enligt förslaget kan bliva straffbar enligt bestämmelsen örn olovligt förfogande

i 4 §.

I anledning av behandlingen enligt förslaget av penningförskingring har

i flera yttranden framhållits önskemålet att tillräckliga och lämpliga möjligheter

beredas penningförvaltare att hålla anförtrodda medel avskilda.

Eftersom penningförskingring även enligt gällande rätt är straffbar i den

mån bestämmelserna om trolöshet mot huvudman äro tillämpliga, tillskapas

dock ej genom penningförskingringens sammanförande med övrig förskingring

något nytt behov av möjlighet att med rättslig verkan avskilja

medel som omhänderhavas för annans räkning. Hithörande frågor, vilka

icke äro av straffrättslig utan av privaträttslig natur, torde därför ej behöva

lösas i detta sammanhang; de äro emellertid föremål för utredning inom

justitiedepartementet.

De önskemål, som i vissa yttranden framställts beträffande den närmare

utformningen av paragrafen, ha icke ansetts böra föranleda någon ändring

i förslaget. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, för vissa fall utbryta penningförskingring

till mildare behandling än annan förskingring synes sålunda

icke motiverat, då möjlighet att bedöma gärningen enligt 2 § står öppen

för lindriga fall och brottet i normalfall väl torde förtjäna eftertrycklig

reaktion. Med hänsyn till de många olika sätt på vilka förskingring kan

förövas torde den närmare bestämning av själva förskingringshandlingen

som ifrågasatts i ett annat yttrande icke lämpligen kunna ske.

Jämväl i fråga om gränsdragningen mellan 1 och 4 §§ synes kommitténs

förslag böra godtagas. Vad särskilt angår behandlingen av köpares olovliga

förfogande över avbetalningsgods, torde det vara en fördel att sådan gärning

ej längre bedömes såsom förskingring. Att gärningen skall hänföras under

4 § lärer med tillräcklig tydlighet framgå av en jämförelse mellan 1 och

4 §§■

2 §•

Straffrättskommittén har i denna paragraf under beteckningen undandräkt

behandlat sådana fall av förskingring, i vilka brottet med hänsyn till

det förskingrades värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse

som ringa. Straffet är böter eller fängelse.

Göta hovrätt har mot brottsbeteckningen anmärkt, att ordet undandräkt

ej förde tanken på förskingring, samt därför i stället föreslagit att kalla

brottet »mindre förskingring» eller något liknande. Svea hovrätt har däremot

uttryckt sitt gillande av beteckningen undandräkt. Hovrätten för övre

Norrland, vilken, såsom vid 1 § omtalats, ansett vissa fall av penningför
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

115

skingring förtjäna en mildare bedömning, har såsom ett sätt att förverkliga

detta önskemål ifrågasatt, att det förskingrades värde icke skulle anföras

såsom en omständighet av betydelse för prövningen huruvida brottet är

ringa.

Liksom stöld och bedrägeri omspänner även förskingringsbrottet fall av

mycket skiftande svårhetsgrad, och det synes vara en tillfredsställande anordning

att de lindrigare fallen behandlas för sig och åsättas en särskild

benämning. Att i större utsträckning än förslaget föranleder hänföra penningförskingring

till förevarande lagrum synes dock av skäl som angivits vid

1 § icke tillrådligt. Vad brottsbeteckningen angår synes undandräkt utgöra

en lämpligare benämning än övriga som kunna ifrågakomma.

3 §•

I denna paragraf har straffrättskommittén föreslagit bestämmelser för det

fall att förskingring med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att

anse som grov. Straffet är straffarbete i högst sex år. Såsom exempel på

omständigheter, som särskilt skola beaktas vid bedömande huruvida brottet

är grovt, har i andra stycket nämnts, att gärningsmannen missbrukat

ansvarsfull tjänsteställning eller begagnat falsk handling eller vilseledande

bokföring, eller att gärningen eljest är av särskilt farlig art, avsett betydande

värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Förskingring av ämbets-

eller tjänsteman i ansvarsfull ställning bör, enligt vad kommittén

framhållit i motiven, regelmässigt bedömas såsom grov. Enligt motiven

skall därjämte, vare sig förskingringen anses grov eller icke, inträda ansvar

enligt 25 kap. 16 §, som avser uppsåtlig! brott av ämbets- eller tjänsteman

i tjänsten och för sådant fall stadgar avsättning eller i vissa fall böter eller

mistning av ämbetet på viss tid. Samma kapitels 11 och 12 §§, vilka innehålla

särskilda bestämmelser örn förskingring av ämbets- eller tjänsteman,

skola enligt kommittéförslaget upphävas.

Göta hovrätt har hemställt örn något uttryck i lagtexten för den i kommitténs

motiv uttalade uppfattningen, att av domstol förordnade förmyndare

och boutredningsmän samt advokater vid förvaltning av klienters medel

i allmänhet borde anses lika ansvariga som tjänstemän i ansvarsfull

ställning. Stockholms rådhusrätt har föreslagit, att ordet tjänsteställning

utbytes mot ställning. Hovrätten för Övre Norrland har beträffande förskingring,

som förövas av ämbets- eller tjänsteman i tjänsten, anfört att,

emedan hänsyn enligt förevarande paragraf skall tagas till gärningsmannens

tjänsteställning vid bestraffandet av förskingringen, något ytterligare

verkligt straff för brottet icke borde ådömas och alltså, mot vad kommittén

avsett, 25 kap. 16 § icke komma till tillämpning. Örn sistnämnda lagrum

tillämpades jämte förevarande paragraf, skulle nämligen gärningsmannens

ställning föranleda bestraffning i dubbel måtto, nämligen dels genom allmänt

straff enligt förevarande paragraf och dels genom det i 25 kap. 16 §

stadgade särskilda ämbetsmannastraffet, i regel avsättning eller suspension.

Däremot borde den brottslige i enlighet med bestämmelsen i 2 kap.

Departe
ments
chefen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Departemen

tackefen.

18 § såsom en särskild påföljd i vissa fall kunna dömas sin befattning förlustig

för alltid eller på viss tid.

Straffrättskommitténs förslag — som åsyftar att åstadkomma likställighet

mellan de viktigaste förmögenhetsbrotten — innebär att straffskalan för grov

förskingring bringas i jämnhöjd med de föreslagna straffen för grov stöld

och grovt bedrägeri. Med hänsyn till den samhällsfara som de grova förskingringarna

utgöra torde detta förslag vara välgrundat, och någon erinran

synes ej vara att göra mot de upptagna exemplen på fall då förskingring

kan böra anses vara av grov beskaffenhet.

Enligt förslaget skola vidare de särskilda straffbestämmelserna i 25 kap.

11 och 12 §§ örn förskingring av tjänsteman upphävas. Sådan förskingring

blir enligt förslaget i regel att bedöma såsom grov förskingring enligt förevarande

paragraf. Straffskalan för frihetsstraffet undergår härvid några

ändringar, som för vissa fall innebära en skärpning, för andra fall en mindre

lindring av de nuvarande straffsatserna. Vidare bör erinras örn den skärpning

i förhållande till gällande rätt som uppstår genom bortfallandet av den

nuvarande bestämmelsen i 25 kap. 11 §, att tjänsteman som genast ersätter

det förskingrade eller ställer tillräcklig säkerhet därför blott dömes till avsättning.

Vid vanlig förskingring finnes icke någon motsvarighet till denna

bestämmelse som utgör en kvarleva från en äldre tid då förskingring var

ett målsägandebrott. Att denna ur kriminalpolitisk synpunkt omotiverade

skiljaktighet mellan ämbetsförskingring och annan förskingring enligt förslaget

försvinner torde icke böra föranleda någon erinran.

Jämte frihetsstraff skall enligt 25 kap. 11 och 12 §§ även följa avsättning.

I detta hänseende innebär förslaget, enligt uttalande i kommitténs motiv, att

förutom tillämplig paragraf i förevarande kapitel, d. v. s. i regel 3 §, även

skall tillämpas 25 kap. 16 §. Enligt detta lagrum skall ämbetsman som uppsåtligen

begår förbrytelse i sitt ämbete dömas till avsättning; böter eller

suspension må ådömas endast om skadan var ringa eller ingen och brottet

skett av förhastande. En tillämpning på sätt kommittén angivit av 25 kap.

16 § föranleder således i regel att en förskingrande tjänsteman avsättes jämte

det han dömes till frihetsstraff enligt 22 kap. I ett yttrande har emellertid

gjorts gällande att 25 kap. 16 § icke borde komma till användning, enär

den brottslige därigenom skulle straffas i dubbel måtto för samma sak. Den

lagtolkning på vilken denna mening bygger synes dock icke riktig. Anmärkas

må härvid att det redan nu förekommer fall då 25 kap. 16 § skall tillämpas

vid sidan av ett lagrum som innehåller skärpt straff för den händelse

brottet begåtts av tjänsteman (22 kap. 5 §) eller som upptager en straffbestämmelse

som i allmänhet blott kan vinna tillämpning på tjänsteman (t. ex.

15 kap. 10 §). Den berörda anmärkningen lärer med hänsyn till vad nu sagts

icke böra föranleda någon ändring i förslaget. Ej heller i övrigt synes skäl

till avvikelse från förslaget i denna del föreligga.

I paragrafens avfattning har, i anledning av hemställan i två yttranden,

vidtagits den jämkningen att ordet tjänsteställning utbytts mot ställning.

*

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

4 §•

J överensstämmelse med straffrättskommitténs förslag ha i förevarande

paragraf upptagits bestämmelser rörande ett brott med benämningen olovligt

förfogande.

Enligt första punkten föreligger olovligt förfogande där någon, utan att

göra sig skyldig till förskingring, beträffande egendom som han har i sin

besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad

eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd, varigenom egendomen

frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt. Bestämmelsen

avser bl. a. vissa gärningar vilka hittills bedömts såsom förskingring

— t. ex. förskingring av egendom som köpts på avbetalning eller eljest

under äganderättsförbehåll — men vilka såsom mindre straffvärda uteslutits

från förslagets förskingringsbegrepp. Vidare skall tvesalu, vilket hittills varit

straffbart enligt en särskild bestämmelse, enligt förslaget bedömas såsom

olovligt förfogande, i den mån det icke innefattar bedrägeri. Slutligen må

såsom ett tredje exempel på olovbgt förfogande nämnas olovligt tillägnande

av hittegods, vilket brott hittills varit att bedöma antingen såsom förskingring

eller enligt de särskilda stadgandena örn underlåten lysning. Med avseende

på fall, då gärningsmannen redan vid besittningstagandet av t. ex. hittegods

har tillägnelseuppsåt, har i andra punkten upptagits ett stadgande, enligt vilket

— förutsatt att gärningen ej faller under annan straffbestämmelse —

olovligt förfogande jämväl föreligger där någon genom att taga sak i besittning

frånhänder annan saken eller säkerhetsrätt till denna.

Straffet för olovligt förfogande är böter eller fängelse eller, örn brottet är

grovt, straffarbete i högst två år.

5 §•

Det i förevarande paragraf upptagna brottet, trolöshet mot huvudman,

behandlas enligt gällande lag i 14 §, i vilken stadgas straff dels för fullmäktig

som i sak den honom betrodd är svikligen går huvudmannens motpart

till handa, vare sig med skrifts uppsättande eller med råd eller skäl, eller

eljest till huvudmannens skada främjar sin eller annans nytta, dels ock för

syssloman som vid annat uppdrags utförande begår trolöshet mot huvudman.

Straffet är högst straffarbete i två år; äro omständigheterna synnerligen försvårande

må tiden för straffarbetet höjas till fyra år. Till dessa bestämmelser

finnes fogat ett stadgande, enligt vilket den som i sviklig avsikt förleder

annan till oskälig rättegång skall straffas med böter. Straffrättskommitlén

har föreslagit, att brottet trolöshet mot huvudman i främsta rummet utformas

såsom ett förmögenhetsbrott. I första stycket bar därför givits en brottsbeskrivning,

enligt vilken gärningen skall avse ekonomisk angelägenhet och

medföra skada för huvudmannen. På samma sätt som i fråga om förskingring

har under räckvidden för detta förtroendebrott ansetts böra ingå även

ämbets- och tjänstemäns handlingar. En ämbetsman, som begår en i paragrafen

straffbelagd handling, skall enligt motiven drabbas av ansvar såväl

enligt förevarande paragraf som enligt 25 kap. I enlighet härmed avser be
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Departe
ments
chefen.

stämmelsen den som på grund av förtroendeställning, evad det är i allmän

eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk

angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav. Själva gärningen

har angivits bestå i missbruk av behörighet alt företräda huvudmannen eller

eljest av den förtroendeställning som innehas av gärningsmannen. Innefattar

gärningen förskingring, är emellertid paragrafen icke tillämplig. Straffet

är högst straffarbete i två år men, örn brottet är att anse såsom grovt,

straffarbete i högst sex år. I ett andra stycke har kommittén tillagt en bestämmelse

av innehåll, att örn den som fått att sköta rättslig angelägenhet

för annan till förfång för huvudmannen missbrukar sin förtroendeställning,

han skall dömas efter ty i första stycket sägs, ändå att angelägenheten ej är

av ekonomisk art. Det nuvarande stadgandet om förledande till oskälig rättegång

skulle enligt kommitténs förslag upptagas i en övergångsbestämmelse.

Göta hovrätt har anfört, att det i brottsbeskrivningen använda ordet förtroendeställning

enligt allmänt språkbruk tydde på allmänt förtroende eller

ansvarsfull ställning. Uttryckssättet borde enligt hovrättens mening ändras

för att utmärka, att vad som åsyftades vore ett förtroendeförhållande mellan

en syssloman och hans huvudman. Sveriges advokatsamfund har uttryckt

önskemål, att gränsen måtte dragas skarpare mellan icke straffbar missköt - sel av uppdrag eller tjänst och vad kommittén kallade missbruk av förtroendeställning

men som samfundet hellre skulle vilja beteckna såsom svikande

av förtroende. Med hänsyn till själva brottsbenämningamas betydelse vore

det enligt samfundets mening av vikt att tillse, att till det i allmänhetens

ögon nesliga brottet trolöshet mot huvudman icke fördes sådana fall, där gärningsmannen

av lättja, liknöjdhet eller liknande orsak vanskött ett uppdrag,

utan blott sådana, där han på ohederligt sätt svikit den tillit som utgjorde

grundvalen för uppdraget eller tjänsten. Det syntes till och med kunna ifrågasättas,

örn icke för straffbar trolöshet mot huvudman borde uppställas

fordran på att handlingen skulle medföra någon ekonomisk fördel för gärningsmannen

eller annan, exempelvis i form av muta, även örn handlingen

icke behövde innebära vinning och skada. Hovrätten för Övre Norrland har

beträffande förevarande paragraf framställt en erinran av samma innebörd

som vid 3 §.

Av lagtexten torde med erforderlig tydlighet framgå, att för straffbarhet

förutsättes såväl ett förtroendeförhållande mellan gärningsmannen och huvudmannen

som ett verkligt missbruk av den förtroendeställning gärningsmannen

sålunda intager. De framställda erinringarna i nämnda avseenden

synas därför ej böra föranleda någon ändring av förslaget. Beträffande den

erinran som hovrätten för övre Norrland framställt må hänvisas till det vid

3 § anförda.

Vad angår det nuvarande stadgandet om bötesstraff för den som förleder

annan till oskälig rättegång, synes detta såsom saknande praktisk betydelse

kunna upphävas.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

119

6 §•

I denna paragraf ha på förslag av straffrättskommittén såsom en nyhet i

svensk rätt upptagits bestämmelser för vissa fall, i vilka någon, utan att intaga

en förtroendeställning av den art som avses i 5 §, missbrukar förfogandemöjlighet

som tillkommer honom. De fall som avses äro: att någon genom

missbruk av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar

denne, såsom då någon, som sålt en fastighet, låter inteckna denna innan

köparen sökt lagfart eller då en fullmaktshavare, som icke intager den i 5 §

avsedda förtroendeställningen, utan lov begagnar fullmakten till att sluta ett

för fullmaktens utfärdare ofördelaktigt avtal, att någon med missbruk av

behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling kräver vad annan

tillkommer, exempelvis då innehavaren av ett skuldebrev kräver gäldenären

ehuru han tidigare överlåtit fordringen till annan, att någon fordrar

betalning jämlikt handling, som ej blivit utgiven utan på annat sätt, t. ex.

av misstag, kommit i hans besittning, samt att någon fordrar betalning för

gäld, som redan är gulden, eller kräver att utfå gods, som han redan bekommit,

eller mot krav åberopar kvitto, som icke utgivits. Brottet har benämnts

behörighetsmissbruk och straffet är böter eller fängelse eller, där brottet är

grovt, straffarbete i högst två år.

7 §■

I 22 kap. 12 § första stycket stadgas för närvarande bötesstraff för den

som utan lov brukar eller låter bruka annans tillhörighet som han har i sin

besittning. I andra stycket av samma paragraf stadgas straff för den som

utan lov täger och brukar vad annan tillhör. Beträdande olovligt brukande

av fastighet finnas flera straffstadganden i nuvarande 24 kap., såsom i 1 §

för den som olovligen bygger, gräver, plöjer, sår eller planterar å annans

jord och i 8 § för den som olovligen släpper kreatur på annans ägor eller

missbrukar betesrätt å samfälld mark. Bestämmelserna om fast egendom

äro tillämpliga, oavsett örn gärningsmannen har egendomen i besittning. Enligt

förslaget skola de brott som innefatta olovligt besittningstagande hänföras

till egenmäktigt förfarande. För sådant fall blir alltså 20 kap. (5 §

tillämplig, där fråga är örn fastighet jämte 7 § i samma kapitel. I förevarande

paragraf åter har upptagits en bestämmelse om bötesstraff för den,

som olovligen brukar annans sak som han har i besittning och därigenom

vållar skada eller olägenhet. Detsamma skall enligt andra punkten gälla, där

innehavare av fastighet, till skada eller olägenhet för ägare eller brukare som

icke innehar fastigheten, olovligen bygger, gräver, plöjer, låter kreatur beta,

upptager väg eller på annat dylikt sätt brukar fastigheten.

För att vinna överensstämmelse nied 20 kap. 7 §, beträffande vilken föreslagits

att uttrycket »upptaga väg» utbytes mot »anlägga väg», har i förevarande

paragraf vidtagits enahanda jämkning. I övrigt biträder jag kommitténs

förslag beträffande denna paragraf.

Departementschefen.

s. 120 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

8 §•

Enligt 22 kap. 19 § första stycket i gällande lag skall underlåtenhet att så

lysa fynd eller hittegods som i lag är stadgat medföra böter till högst dubbla

värdet av det hittade. På förslag av straffrättskommittén har detta stadgande

ersatts med en bestämmelse i förevarande paragraf av innehåll, att den, som

ej fullgör vad i lag är föreskrivet örn skyldighet att tillkännagiva sak som

han hittat eller av misstag eller tillfällighet fått i besittning, skall dömas för

fyndförseelse till böter. Tillägnar någon sig sådan sak som tillhör annan,

skall han emellertid enligt 4 § i stället straffas för olovligt förfogande. En

erinran härom har upptagits i andra punkten.

9 §.

För närvarande bestraffas ej försök till brott som behandlas i detta kapitel

i vidare mån än att nekande till pantsatt, lånat, legt, inlagt eller hittat

gods enligt 22 kap. 13 § första-stycket är straffbart, oavsett örn nekandet i

det enskilda fallet kan anses innebära fullbordad förskingring. Straffrättskommittén

har föreslagit, att i denna paragraf stadgas straff för försök till

enkel förskingring, grov förskingring och trolöshet mot huvudman. Föreningen

Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt

att sålunda begränsa straffbarheten för förskingringsförsök till grova och

medelsvåra fall.

Ehuru behovet av straff för försök till brott synes vara mindre framträdande

i fråga om de i förevarande kapitel behandlade brott än beträffande

stöld- och bedrägeribrotten, torde dock övervägande skäl tala för att

straffbelägga även försök till förskingring och trolöshet mot huvudman. Beträffande

förskingring har kommittén begränsat straffbestämmelsen för försök

till medelsvåra och grova fall. Motsvarande bestämmelser rörande stöld

och bedrägeri avse däremot även den lindrigaste brottsgraden snatteri och

bedrägligt beteende. Till stöd härför har kommittén bl. a. åberopat svårigheten

att avgöra till vilken grad det fullbordade brottet skulle blivit att hänföra.

Detta skäl synes äga betydelse även när försök till förskingring göres

straffbart. Tillräcklig anledning synes därför icke föreligga att från straffbarhet

utesluta försök till undandräkt, och den föreslagna straffbestämmelse]?

har ändrats i enlighet härmed. Genom ändringen vinnes också en i och

för sig eftersträvansvärd likhet mellan behandlingen av de centrala förmögenhetsbrotten.

10 §.

I denna paragraf har straffrättskommittén föreslagit vissa begränsningar

i allmän åklagares befogenhet att anställa åtal. Beträffande alla i kapitlet

behandlade brott utom grov förskingring skall sålunda enligt första stycket

gälla den även i 20 kap. 10 § och 21 kap. 11 § upptagna regeln, att om brottet

riktar sig mot vissa anhöriga, allmän åklagare icke skall äga väcka åtal med

mindre målsägande angivit brottet till åtal eller överåklagare finner åtal vara

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

ur allmän synpunkt påkallat. I andra stycket har stadgats, att åtal för olovligt

förfogande eller olovligt brukande icke ma anställas av allmän åklagare

utan enahanda lämplighetsprövning av överåklagare. Enligt gällande rätt

må olovligt förfogande beträffande gods som köpts på avbetalning ej åtalas

av annan än målsäganden, och likaså äro olovligt brukande av lös egendom,

som gärningsmannen har i sin besittning, samt de i 24 kap. upptagna fallen

av olovligt brukande av fastighet målsägandebrott.

Vid 20 kap. 10 § och 21 kap. 11 § har redogjorts för vissa i yttrandena

framställda erinringar, vilka gälla även förevarande paragraf. Vad särskilt

angår olovligt förfogande beträffande avbetalningsgods ha länsstyrelserna

i Uppsala och Värmlands län samt t. f. förste stadsf iskalen och kriminalpolisintendenten

i Stockholm ävensom landsfogdarna i Östergötlands, Kronobergs,

Värmlands och Örebro samt t. f. landsfogdarna i Malmöhus och Västmanlands

län uttalat såsom sin mening, att detta brott liksom hittills borde få

åtalas allenast av målsäganden, och länsstyrelsen i Östergötlands län har förordat

omprövning av denna fråga. I yttrandena har framhållits, att brottet

så sent som genom en lagändring år 1934 gjorts till malsägandebrott pa

grund av önskan att åtal genom allmän åklagare icke måtte kunna utnyttjas

av avbetalningssäljarna såsom påtryckningsmedel för att förmå köparna

att betala. Om såsom kommittén föreslagit avbetalningssäljarna efter överåklagares

prövning i vissa fall skulle kunna få allmänt atal till stand, vore

det att befara, att överåklagarna betungades med ett stort antal angivelser

för hithörande brott med påföljd att överåklagarna nödgades i stor utsträckning

verkställa utredningar av sådana fall för att utröna om förutsättningarna

för åtal förelåge. Hovrätten över Skåne och Blekinge åter har funnit,

att den föreslagna åtalsregeln beträffande avbetalningsköp stöde i god överensstämmelse

med förslagets, av hovrätten biträdda, principer rörande överåklagares

medverkan. Hovrätten för övre Norrland har ifragasatt, huruvida

icke regeln om lämplighetsprövning av överåklagaren borde utsträckas

till att gälla även behörighetsmissbruk.

I fråga om åtalsbegränsningen vid brott mot anhöriga hänvisas till vad

som anförts vid 20 kap. 10 §.

Den föreslagna regeln i andra stycket örn åtalsrätten vid olovligt förfogande

och olovligt brukande motsvaras av en enahanda bestämmelse i 21 kap. 11 § rörande

oredligt förfarande. I samband med behandlingen av sistnämnda lagrum

har jag givit min anslutning till förslaget i dessa delar, därvid berörts saväl de i

yttrandena uttalade farhågorna med avseende å överåklagarnas arbetsbörda

som önskemålen örn en vidsträcktare tillämpning av åtalsregeln. Beträffande

olovligt förfogande över avbetalningsgods må tilläggas, att när motsvarande

brott enligt gällande lag år 1934 gjordes till målsägandebrott, detta utgjorde den

enda möjlighet som då förefanns att, utan införande av en principiell nyhet,

undanröja olägenheterna av åklagarnas dittillsvarande skyldighet att åtala

dessa brott, vilka olägenheter visat sig diiri att åtalsskyldighctcn av säljarna

användes som påtryckningsmedel för erhållande av betalning. Vad angår

den nu föreslagna nya åtalsregeln synes det ej behöva befaras att någon lik -

Departe
ments
chefen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

nande olägenhet skall uppkomma därigenom att överåklagarna erhålla rätt

att låta anställa åtal då sådant finnes påkallat ur allmän synpunkt.

23 KAP.

Om gäldenärsbrott.

Förevarande kapitel motsvarar i gällande lag väsentligen 23 kap. med

rubriken: Om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär. Huvudparten av de

brottsliga gärningarna, de s. k. konkursbrotten, är där ordnad i tre grupper,

betecknade såsom bedrägeri, oredlighet och uppenbar vårdslöshet mot borgenärer.

En genomgående förutsättning för straffbarheten av dessa brott är

att gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling.

Såsom bedrägeri mot borgenärer straffbeläggas i 23 kap. 1 § gällande lag

dels vissa gärningar genom vilka gäldenär medelst skenavtal eller annorledes

svikligen undanhåller boet egendom, dels uppgivande av falsk skuld i hemligt

samförstånd med någon föregiven borgenär, dels ock falsk bokföring och

liknande förfaranden beträffande handelsböcker. Straffet är straffarbete från

och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,

må strafftiden nedsättas till sex månader. I samband härmed må nämnas

straffbestämmelsen i nuvarande 22 kap. 2 § punkt 3, enligt vilken straff för

bedrägeri inträder om någon under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal

avhänder sig egendom för att förekomma utmätning eller eljest hindra

annan att göra sin rätt till egendomen gällande.

I 23 kap. 2 § upptagas såsom oredlighet mot borgenärer vissa fall, i vilka

gäldenär utan sviklig avsikt att bereda sig fördel sålt, förstört eller annorledes

förskingrat egendom, ävensom vissa avhändelser genom gåva eller liknande

åtgärd. För oredlighet skall dömas till straffarbete i högst två år eller

fängelse.

Slutligen behandlas i 3 § såsom uppenbar vårdslöshet mot borgenärer gärningar

av i huvudsak följande art: 1. slöseri, spel, lättsinnigt ingående av

ansvarsförbindelser och liknande förfaranden; 2. bristande redovisning för

tillgång som gäldenären förskaffat sig under den närmaste tiden före konkurs;

3. oordentlig bokföring; samt 4. försäljning av egendom till uppenbart

underpris, gynnande av någon borgenär till de övrigas förfång och fortsättande

av rörelse under upptagande av ny kredit. Straffet för vårdslöshet mot

borgenärer är fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,

straffarbete i högst två år. För bokföringsbrott må i vissa fall dömas till

böter, dock ej under trettio dagsböter.

I 4 § stadgas, att ansvar för konkursbrott skall drabba styrelseledamot eller

annan som är satt att leda bolags eller förenings angelägenheter, om han i

denna egenskap gör sig skyldig till brott som avses i kapitlet. Enligt 6 § skall

den, som gjort sig skyldig till ansvar enligt 3 §, vara fri från ansvar, örn han

visar att borgenärerna blivit till fullo förnöjda. I 7 § slutligen stadgas, att

brott som behandlas i 3 § skall vara angivelsebrott.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

123

Straffrättskommittén laar föreslagit att konkurs eller offentlig ackordsförliandling

ej längre skall upptagas såsom förutsättning för ansvar vid ifrågavarande

brott. 1 stället har kommittén i allmänhet uppställt obestånd såsom

förutsättning för straffbarhet. Sålunda har kommittén tor de viktigaste brotten

föreslagit det allmänna kravet att den brottsliga gärningen skall vara sådan

att gäldenären därigenom försatt sig på obestånd eller förvärrat sitt obestånd.

Genom denna bestämning har — på ett sätt liknande det som använts

beträffande huvudparten av de i förslagets 20—22 kap. upptagna brotten —

för gäldenärsbrotten införts kravet på att handlingen skall vara till skada,

som i detta fall drabbar borgenärerna, varmed förstås de borgenärer som gäldenären

hade då handlingen förövades. Enligt förslaget är brottet fullbordat

i och med att gäldenären vidtagit en åtgärd av nyss angiven beskaffenhet.

Att de dåvarande borgenärerna sedermera erhållit full betalning skall således

icke fritaga gäldenären från ansvar, och i överensstämmelse härmed

innehåller förslaget icke någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen

i 23 kap. 6 §.

De centrala brotten behandlas i 1—3 §§ i förslaget under beteckningarna

oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer. Det förra brottet avser gärningar

av osedvanlig beskaffenhet, genom vilka egendom undandrages borgenärerna,

och upptages i 1 och 2 §§, av vilka 2 § gäller för grova fall. Såsom

vårdslöshet mot borgenärer straffbelägges i 3 § att gäldenär genom slöseri

eller andra liknande förfaranden uppsåtligen eller av vårdslöshet framkallar

eller förvärrar sitt obestånd eller vid exekutiv förrättning av grov vårdslöshet

lämnar oriktig uppgift om tillgångar, skulder o. dyl. I 4 § straffbelägges

under benämningen mannamån mot borgenärer sådant gynnande av borgenär

varom för närvarande stadgas i 23 kap. 3 § punkt 4 jämte vissa andra

likartade fall. Härtill ansluter sig en bestämmelse i 7 § andra stycket angående

straffet för borgenär som medverkar till dylikt brott. Bokföringsbrotten

behandlas i 5 §. I motsats till förhållandet beträffande övriga gäldenärsbrott

uppställes här en särskild förutsättning för åtal, nämligen att gäldenären

kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.

I 6 § stadgas straff för försök till vissa brott mot 1 §, och slutligen

innehåller 7 § första stycket ett allmänt stadgande örn straffbestämmelsernas

tillämplighet på den som är i gäldenärs ställe, avsett att ersätta de nuvarande

föreskrifterna i 4 §. Någon bestämmelse örn vem åtalsrätten tillkommer innehåller

förslaget icke, varav följer att samtliga brott skola vara underkastade

allmänt åtal.

I några yttranden ha yppats betänkligheter mot förslaget att, utom beträffande

bokföringsbrott, borttaga den för närvarande i fråga om alla brott i

23 kap. för straffbarhet uppställda förutsättningen, alt gäldenären kommit

i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförliandling utan konkurs. Sveriges

advokatsamfund och t. f. landsfogden i Stockholms län lia sålunda befarat,

att örn konkurs eller ackordsförliandling ej längre förutsattes, borgenärer

skulle bliva benägna att utnyttja möjligheten att göra polisanmälan för

gäldenärshrott till att söka framtvinga betalning. I praktiken skulle för öv
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

rigt enligt samfundet obestånd hos gäldenären nästan aldrig kunna konstateras,

med mindre han bleve försatt i konkurs. Justitiekanslersämbetet, som

icke från principiell synpunkt funnit något att erinra mot förslaget, har

framhållit att detta kunde medföra ökat arbete för polis- och åklagarmyndigheterna

och att dessa komme att ställas inför ganska grannlaga uppgifter

när polisundersökning påkallades av missnöjda borgenärer. Föreningen

auktoriserade revisorer, som med hänsyn bland annat till rent affärsmoraliska

synpunkter ansåge förslaget i princip icke oriktigt, har ifrågasatt den

praktiska betydelsen av detsamma. Föreningen betvivlade, att åklagarmyndigheterna

hade tillräckliga möjligheter att avgöra om gäldenärsbrott förelåge.

En borgenär, som ägde en klar och förfallen fordran och önskade att

gäldenären bleve åtalad för gäldenärsbrott, skulle sannolikt även framdeles

i de flesta fall begära honom i konkurs. Det vore likväl en förtjänst hos förslaget,

att det öppnade möjlighet till straffrättsligt ingripande mot en gäldenär

även i sådana fall där borgenärerna, emedan han saknade tillgångar, avlidne

sig från att försätta honom i konkurs. Stockholms rådhusrätt har såsom

praktiska fördelar med den nuvarande ordningen framhävt, att ali gäldenärsbrottslighet

nästan undantagslöst kunde avgöras i ett sammanhang, nämligen

vid konkursutredningen, samt att rörelseidkare icke behövde tillhandahålla

sin bokföring förrän rörelsen praktiskt taget vore slut; en utan samband

med konkurs företagen polisutredning angående gäldenärsbrott torde

ofta nödvändiggöra beslag på gäldenärens handelsböcker, vilket uppenbarligen

kunde vålla besvär och uppehåll i rörelsen. Av olika skäl kunde det

emellertid måhända antagas, att antalet av de gäldenärer vilka komme att

drabbas av straff, som de skulle undgått med tillämpning av den gamla principen,

ej bleve särskilt stort. Rådhusrätten tillstyrkte förslaget, främst med

hänsyn till att blotta tillvaron av straffbestämmelser, tillämpliga utan samband

med konkurs, förmodligen skulle få en värdefull generalpreventiv verkan,

särskilt i fråga örn sådana gäldenärer som hittills tillåtit sig allehanda

underslev mot borgenärerna i förhoppning att kunna genom ett privat ackord

undgå efterräkningar. — I flera yttranden har förslaget förbehållslöst gillats.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda framhållit, att genom detsamma

skulle undvikas sådana skenkonkurser som nu stundom tillkomme

på ansökan av borgenär uteslutande för att möjliggöra åtal för konkursförbrytelse,

och svenska bankföreningen har funnit goda skäl tala för att en

gäldenär, som grovt åsidosatt den hänsyn han borde visa sina borgenärer,

kunde fällas till ansvar härför, även om någon exekutiv förrättning ej kommit

till stånd. Länsstyrelsen och landsfogden i Västernorrlands län ha betecknat

den föreslagna förändringen såsom nödvändig för att tillgodose lagstiftningens

effektivitet.

Kommitténs förslag att lägga samtliga gäldenärsbrott under allmänt åtal

har föranlett erinringar i några yttranden. T. /. landsfogden i Stockholms

län har beträffande de nuvarande angivelsebrotten i 23 kap. 3 § ifrågasatt,

huruvida en sådan förändring vore välbetänkt. Den kunde nämligen befaras

leda till att snart sagt varje konkurs komme att föranleda polisutredning.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

125

T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har, utan att göra något yrkande, anfört

att förändringen skulle komma att särskilt i de större städerna högst

väsentligt öka åklagarnas arbetsuppgifter. Stockholms rådhusrätt har pa

liknande sätt framhållit, att förändringen måste få till följd en betydande

arbetsökning för såväl åklagare som domstolar, särskilt i de större städerna.

Rådhusrätten har tillika anfört, att möjligheten att upptäcka gäldenärsbrott

vore sämre vid de s. k. fattigkonkursema än vid övriga konkurser, emedan

i de förra icke såsom i de senare gäldenärens förmögenhetsförhållanden underkastades

en ingående granskning av konkursförvaltningen. För att även

sådana konkursgäldenärer vilka saknade tillgångar måtte bliva föremål för

kontroll, förordade rådhusrätten alt det allmänna ställde medel till förfogande

för granskning av fattigkonkursema. Såväl rådhusrätten som föreningen

Sveriges stadsdomare har ifrågasatt att låta åtal för några gäldenärsbrott

bero på prövning av överåklagare.

Skånes handelskammare har yttrat sig till förmån för regeln enligt nuvarande

6 §, att en gäldenär, som gjort sig skyldig till vårdslöshet mot sina

borgenärer, ändock skall gå fri från straff örn han förnöjer dem. Svenska

bankföreningen har ansett det böra i lagtexten förtydligas, att framkallande

av obestånd genom någon i kapitlet angiven handling icke ådrager ansvar,

med mindre den är till men för borgenär som gäldenären hade vid tiden

för handlingen.

Göta hovrätt har anmärkt, att det i kapitelrubriken använda uttrycket

gäldenärsbrott så till vida avveke från övriga i strafflagen brukade sammansättningar

med ordet brott, som första ledet i uttrycket hänförde sig till gärningsmannen,

under det att i de övriga sammansättningarna första ledet avsåge

den brottsliga handlingen eller brottsobjektet. För att undvika denna

avvikelse från vad eljest brukades syntes kapitlet kunna kallas »Om brott

av gäldenär», liksom 25 kap. hade rubriken »Om brott av ämbetsmän».

Den nuvarande lagstiftningen om brott av gäldenär lider av betydande

brister. Innebörden av de olika lagrummen är i flera hänseenden oklar, och

förhållandet mellan dessa brott samt bedrägeri- och förskingringsbrotten är

alltjämt i viss mån osäkert. I dessa hänseenden synas de föreslagna bestämmelserna

innebära en påtaglig förbättring. I stort sett har jag ej heller något

att erinra mot de särskilda stadgandena i kommittéförslaget.

I yttrandena har stor uppmärksamhet ägnats förslaget att, med undantag

endast för bokföringsbrottcn, borttaga den nuvarande förutsättningen för ansvar,

att gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling.

Förslaget bar härvid i de flesta fall mötts med gillande, och

onekligen tala goda skäl för den av kommittén intagna ståndpunkten. Såsom

kommittén anmärkt medföra de gällande stadgandena vissa olägenheter.

En gäldenär går fri från ansvar, om borgenärerna, kanske just på

grund av gäldenärens otillbörliga förfarande, anse det utsiktslöst att fa någon

betalning och fördenskull underlåta alt försätta honom i konkurs; men borgenärerna

kunna å andra sidan få åtal till stånd genom att inleda en i andra

avseenden ändamålslös konkurs, en skenkonkurs. Den nuvarande förutsätt
-

Departe
ments
chefen.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

ningen för ansvar synes sålunda irrationell och bör fördenskull lämpligen

upphävas.

På sätt framhållits i flera yttranden torde förslagets genomförande icke

föranleda någon nämnvärd ökning av antalet fall då åklagarmakten kan

eller bör ingripa. Det synes ej heller föreligga skäl att antaga att ändringen

skall medföra större möjligheter för en borgenär att framtvinga betalning

genom hot örn angivelse än genom hot om konkursansökan.

Enligt kommitténs förslag skola samtliga gäldenärsbrott vara underkastade

allmänt atal. I fråga om vissa brott innebär detta en ändring i förhållande

till nuvarande lag, som för åtal av vårdslöshet mot borgenärer fordrar

angivelse av målsägande. Mot denna förändring synas några allvarliga

betänkligheter knappast kunna resas. Det förhållandet att t. ex. bokföringsbrotten

härigenom falla under allmänt åtal betyder naturligen icke —

lika litet som hittills vid de konkursbrott som legat under allmänt åtal —

att polis- och åklagarmyndigheter skulle behöva företaga undersökning i

fråga om varje bokföringspliktig gäldenär som kommit på obestånd. De

farhågor som uttalats i detta hänseende synas icke vara befogade. Tillräckliga

skäl torde ej föreligga att, såsom ifrågasatts i två yttranden, låta åtal

för några gäldenärsbrott bero på prövning av överåklagare. Ej heller finner

jag anledning att tillmötesgå det i ett yttrande framförda önskemålet om

bibehållande av den nuvarande regeln att en gäldenär, som gjort sig skyldig

till vårdslöshet mot borgenärer, skall gå fri från straff därest han visar att

borgenärerna blivit förnöjda. Varken i fråga om bedrägeri eller förskingring

eller något annat förmögenhetsbrott finnes enligt förslaget någon motsvarande

regel, och det synes icke föreligga bärande skäl att intaga en annan

ståndpunkt beträffande gäldenärsbrott.

I ett yttrande har påkallats ett förtydligande av lagtexten till utmärkande

av att en gärning av ifrågavarande slag icke föranleder ansvar med mindre

den är till men för dem som voro borgenärer vid tiden för gärningen. Denna

innebörd av förslaget synes emellertid tillräckligt tydligt framgå av att gärningsmannen

benämnes gäldenär.

Beteckningen gäldenärsbrott synes vara lämplig såsom gemensam benämning

pa de ifrågavarande brotten. Den föreslagna kapitelrubriken har därför

bibehållits. 1

1 §•

Paragrafen behandlar oredlighet mot borgenärer. Enligt första stycket i

kommitténs förslag föreligger sådant brott, när gäldenär genom gåva eller annan

till sin följd liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och

därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrrar sitt obestånd. Andra stycket

avser oriktiga uppgifter av gäldenär och vissa liknande förfaranden. Straff

för oredlighet inträder enligt dessa bestämmelser dels — vid konkurs, offentlig

ackordsförhandling eller utmätningsed — för gäldenär som förtiger tillgång!

uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift under

förutsättning att ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

127

till grund för förfarandet, dels ock — i samband med annan exekutiv förrättning

— för gäldenär som åberopar oriktig handling eller skenavtal och

därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk

för att bereda borgenär betalning eller säkerhet. Slutligen stadgas i

tredje stycket straff för det fall att gäldenär, då konkurs är förestående, ur

riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen

eller ock i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen

tillgång. Straffet föreslås vara straffarbete i högst två år eller fängelse;

för gröva fall gives en strängare straffskala i 2 §. Motsvarande bestämmelser

i gällande lag återfinnas, såsom förut nämnts, i 23 kap. 1 och 2 §§ jämte

22 kap. 2 § punkt 3.

Svenska bankföreningen har föreslagit, att vid beskrivningen i första stycket

av åtgärd som skall vara likställd med gåva det ej såsom enligt straffrättskommitténs

förslag skulle ankomma på om åtgärden till sin följd vore

lika med gåva utan i stället på syftet med åtgärden. Göta hovrätt har framhållit,

att oriktig uppgift vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan

konkurs eller i förteckning till utmätningsed upptagits i andra stycket första

punkten såsom fallande under 1 §, ehuru avsett vore att sådan uppgift, om

den såsom vanligen skedde beedigades, skulle bedömas enligt 2 § såsom grov

oredlighet mot borgenärer. Enligt hovrättens mening borde detta föranleda

ändrad lydelse av andra stycket första punkten.

Med anledning av anmärkningen mot första stycket har beskrivningen på

åtgärder som skola vara likställda med gåva ändrats så, att det ej såsom

enligt kommittéförslaget kommer an på huruvida följden av åtgärden är

lika med gåva utan på åtgärdens beskaffenhet i det hela. Beträffande oriktig

uppgift i konkursbouppteckning eller förteckning till utmätningsed lärer, såsom

Göta hovrätt erinrat, gärningen, om uppgiften beedigas, i regel böra

bedömas enligt 2 § såsom grov oredlighet mot borgenärer. Emellertid synes

det icke böra vara helt uteslutet att undantagsvis tillämpa 1 § i dylika fall.

Någon ändring av brottsbeskrivningen i 1 § torde därför icke böra ske.

2 §•

Om det i 1 § behandlade brottet är grovt, skall gäldenären enligt straffrättskommitténs

förslag dömas enligt förevarande paragraf för grov oredlighet

mot borgenärer till straffarbete i högst sex år. Såsom exempel på omständigheter,

som särskilt böra beaktas vid bedömande huruvida oredligheten är

grov, bär kommittén upptagit, att gäldenären beedigat oriktig uppgift eller

begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller att brottet varit

av betydande omfattning. Enligt vad kommittén uttalat i sina motiv bör

straffet i fall då gäldenären beedigat en oriktig uppgift icke såsom nu utmätas

med tillämpning av såväl 23 som 13 kap. I stället skall ansvar ådömas

allenast för oredlighet mot borgenärer men detta brott bedömas såsom grovt

med hänsyn till att gäldenären begått mened. Därvid bör dock enligt kommittén

även 13 kap. 1 § citeras, emedan straffet ej får understiga minsta

Departe
ments
chefen.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Departe
ments
chefen.

straffet för mened, vilket är straffarbete i ett år eller vid synnerligen mildrande

omständigheter straffarbete i sex månader.

Mot förevarande paragraf synes någon erinran ej vara att göra. Den föreslagna

straffsatsen motsvarar den som upptagits för grov stöld, grovt bedrägeri

och grov förskingring. Vad angår det fall då jämte grov oredlighet

mot borgenärer även föreligger mened torde icke blott, såsom kommittén i

motiven anfört, 13 kap. 1 § böra åberopas utan i domen även angivas, att

denna avser både grov oredlighet och mened.

3 §•

I denna paragraf har straffrättskommittén, under beteckningen vårdslöshet

mot borgenärer, behandlat en grupp av gärningar, som i förhållande

till de i 1 § upptagna innefatta ett mindre grovt åsidosättande av borgenärernas

intressen. Härvid avses icke blott, såsom i 1 §, gärningar varigenom

gäldenären uppsåtligen skadar sina borgenärer utan även åtgärder genom

vilka gäldenären av vårdslöshet åsidosätter sina borgenärers intressen. Enligt

första stycket, som i gällande lag närmast motsvaras av 23 kap. 3 §

punkterna 1 och 4, straffas gäldenär som uppsåtligen eller av vårdslöshet

framkallar eller förvärrar sitt obestånd genom att föra ett slösaktigt levnadssätt,

fortsätta rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande

nytta för rörelsen, inlåta sig på äventyrligt företag eller lättsinnig

ansvarsförbindelse eller genom att vidtaga annan sådan åtgärd. Andra stycket

avser gäldenär som av grov vårdslöshet vid konkurs, offentlig ackordsförhandling

eller utmätningsed lämnar sådana oriktiga uppgifter som i

uppsåtliga fall bestraffas enligt 1 § andra stycket i förslaget. Brottet benämnes

i förslaget vårdslöshet mot borgenärer. Straffet föreslås till fängelse

eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst två år.

Inom hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållits, att beteckningen

vårdslöshet mot borgenärer i viss mån vore oegentlig då brottet jämväl kunde

begås uppsåtligen. Vidare har inom hovrätten hemställts, att antingen det

straffbara området måtte begränsas, så att ej andra fall av vårdslöshet bleve

straffbelagda än där uppenbar eller grov vårdslöshet förelåge, eller ock

böter upptagas i straffskalan. Svenska bankföreningen har förordat, att paragrafen

begränsas till vårdslöshetsfall genom att till oredlighet efter 1 §

hänföres jämväl de i 3 § första stycket omförmälda gärningarna, då de vidtagits

uppsåtligen. Det har synts föreningen svårt att finna någon principiell

skillnad mellan den som uppsåtligen framkallar sitt obestånd genom

gåva och den som gör det genom lättsinnig ansvarsförbindelse. Göta hovrätt

har ansett den missuppfattningen lätt kunna uppkomma, att gäldenär

som vidtagit någon i 3 § angiven åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av

vårdslöshet framkallat eller förvärrat obestånd, kunde dömas för vårdslöshet

mot borgenärer även om förutsättningarna för tillämplighet av 1 §

förelåge. Till undvikande av sådan missuppfattning har det synts hovrätten

lämpligt, att orden »uppsåtligen eller av vårdslöshet» i 3 § första

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

stycket utginge. Även justitiekanslersämbetet har befarat tolkningssvårigheter

på grund av att uppsåtlig! framkallande av obestånd behandlas såväl

i 1 § som i 3 §. Sveriges advokatsamfund har funnit bestämmelserna

brista i precision och klarhet. Denna anmärkning har samiundet liktat

framför allt mot den enligt dess åsikt alltför allmänt hållna bestämmelsen

örn ansvar för gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda

medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Samfundet fruktade, att

denna bestämmelse skulle få till följd att nationalekonomiskt och socialt

önskvärda företagsrekonstruktioner försvårades eller utebleve och alt det

onödigtvis framkallades konkurs, som vore den ekonomiskt sett sämsta avvecklingsformen.

I synnerhet vore det betänkligt, att för straffbarhet icke

fordrades uppsåt att framkalla eller förvärra obestånd utan allenast vårdslöshet

i detta hänseende. Det borde beaktas att, sedan väl obestånd inträtt,

ej blott borgenärerna och åklagaren utan även domstolarna vore benägna

att skärpa sitt omdöme och anse handlingar, mot vilkas ändamålsenlighet

de före obeståndet icke skulle haft något att invända, för utslag av brottsligt

lättsinne. Svenska bankföreningen har mot ett uttalande i kommitténs

motiv anfört, att av den föreslagna lagtexten ej framginge att bestämmelsen

avsåge blott det fall att kredit upptagits med rörelsen som bas samt att en

dylik begränsning av bestämmelsens räckvidd ej heller vore sakligt motiverad.

T. f. landsfogden i Västmanlands län har föreslagit ett ytterligare

straffstadgande, avseende det fall att en gäldenär fortsätter sin rörelse och

därunder upptager ny kredit, ehuru han kommit på sådant obestånd att

han bör inse att han ej kan göra rätt för sig.

Ehuru bestämmelserna i förevarande paragraf i viss utsträckning drabba

även förfaranden genom vilka en gäldenär uppsåtligen försätter sig pa obestånd

eller förvärrar tidigare iråkat obestånd, synes den vedertagna brottsbeteckningen

vårdslöshet mot borgenärer kunna bibehållas såsom träffande

för de flesta fall som rymmas under paragrafen. I brottsbeskrivningen har

emellertid, i överensstämmelse med språkbruket i den förra året antagna

lydelsen av 8 kap., ordet vårdslöshet utbytts mot oaktsamhet.

För att avvärja de, särskilt av advokatsamfundet uttalade farhagorna för

att bestämmelserna i första stycket skulle bliva tillämpade i fall, där gäldenärens

förfarande med hänsyn till omständigheterna är ursäktligt, har det

ansetts lämpligt att skärpa kravet på oaktsamhet i första stycket till grov

oaktsamhet. Därmed uppnås även överensstämmelse beträffande oaktsamlietens

grad med bestämmelsen i andra stycket.

Den gräns, som kommittén avsett att draga mellan 1 § första stycket och

3 § första stycket synes vara sakligt grundad. Det torde sålunda vara

motiverat, att till 1 § hänföra allenast vissa grövx-e fall av uppsåtlig! försättande

på obestånd eller uppsåtlig! förvärrande av obestånd, nämligen de

fall, i vilka gäldenären åstadkommer nämnda effekt genom sådana åtgärder

som att förstöra eller bortgiva sin egendom, örn en gäldenär åter såsom

led i sin hushållning eller sin affärsrörelse vidtager en åtgärd vilken varken

kan betecknas såsom benefik eller såsom ett förstörande, synes han icke

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 4. 9

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

böra straffas för så grovt brott som 1 § avser, även om han skulle ha klart

för sig att han därigenom kommer på obestånd eller förvärrar sitt obestånd.

Än mera gäller detta för den händelse gäldenären blott haft eventuellt

uppsåt att framkalla obestånd, d. v. s. om han blott insett möjligheten

av nämnda effekt men det tillika måste antagas att han skulle vidtagit

åtgärden även om han vetat att den skulle haft obeståndet till följd.

Den skillnad som består mellan 1 och 3 §§ synes också genom de olika

brottsbeskrivningarna ha kommit till så tydligt uttryck att tvekan endast

undantagsvis kan behöva förekomma.

Det av svenska bankföreningen påpekade uttalandet i kommitténs motiv

innebär icke något annat än att gäldenären t. ex. utnyttjat den möjlighet att

erhålla kredit som han har därför att han driver en rörelse. Att, såsom i ett

yttrande ifrågasatts, införa en ytterligare straffbestämmelse för det fall, att

gäldenär, oaktat han bör inse att han är på obestånd, upptager ny kredit,

synes icke lämpligt; ett sådant förfarande kan under vissa omständigheter

medföra ansvar för bedrägeri.

I samband med att kravet på oaktsamhet skärpts ha de av kommittén

föreslagna båda straffsatserna sammanslagits till en.

4 §•

För mannamån mot borgenärer skall enligt första stycket i förevarande paragraf

i förslaget straffas gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar

eller ställer säkerhet för borgenärs fordran och därigenom avsevärt förringar

övriga borgenärers rätt. I fråga om bokföringsskyldiga inträder straffbarhet

för sådan handling i något vidsträcktare omfattning, nämligen så snart han

enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina betalningar. Enligt

andra stycket gäller straffbestämmelsen även gäldenär som för att främja

ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån. Straffet

>kall vara fängelse eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst två år.

Straffbestämmelsen i första stycket motsvax-as i gällande lag av ett stadgande

i 23 kap. 3 § punkt 4 som dock har mindre räckvidd. Gärning som

avses i andra stycket är för närvarande straffri i den mån ej ansvar för

bedrägeri kan inträda; enligt 166 § konkurslagen och 32 § lagen om ackordsförhandling

utan konkurs föreligger emellertid hinder mot att ackord fastställes

av rätten bland annat då gäldenär eller annan med hans vetskap hemligen

gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på ackordsfrågans avgörande.

Borgenär, som medverkar till brott av ifrågavarande slag, skall enligt förslaget

i princip vara straffbar, dock med vissa i 7 § andra stycket angivna betydelsefulla

inskränkningar.

Den i fråga om gärning av icke bokföringsskyldig gäldenär i första stycket

uppställda förutsättning för ansvar, som ligger i kravet på att konkurs skall

vara förestående, har föranlett svenska bankföreningen att uttala farhågor för

att ansvar skulle komma att drabba även lojal skuldbetalning. Föreningen

ifrågasatte, om ej förutsättningen hellre bort utformas i anslutning till gäl
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

131

lande lags krav att gäldenären skall ha kommit på sådant obestånd att han

bort inse att han ej kan göra rätt för sig. Sveriges advokatsamfund har begärt

omarbetning i förtydligande syfte såväl av förutsättningen om förestående

konkurs som av den beträffande bokföringsskyldig gäldenär uppställda förutsättningen,

att han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina

betalningar. Enligt samfundet kunde förtydligandet exempelvis ske genom att

i stället fordrades, att gäldenären kommit i konkurs eller fått eller erbjudit

ackord. Svea hovrätt har ifrågasatt ett tillägg till den av kommittén föreslagna

lagtexten av innehåll, att ansvar enligt lagrummet skulle inträda även då en

gäldenär vidtoge en med betalning eller ställande av säkerhet likartad åtgärd,

t. ex. överenskomme med den, av vilken han köpt varor på kredit, om återgång

av köpet.

Beträffande andra stycket har Svea hovrätt, under antagande att med ackord

avsåges såväl privat som offentligt ackord, funnit det önskvärt att ett uttryckligt

uttalande därom gjorts åtminstone i motiven. Göta hovrätt har ifrågasatt,

huruvida icke böter borde kunna ådömas i sådana fall där övriga borgenärers

rätt icke avsevärt förringats och omständigheterna i övrigt vore

synnerligen mildrande.

För straffbarhet fordras enligt första stycket i förevarande paragraf att

gäldenären inser eller räknar med att konkurs är förestående eller, om han

är köpman, att han bör inställa betalningarna. Genom kravet på uppsåt samt

bestämmelsen, att gärningen skall avsevärt förringa övriga borgenärers rätt,

torde lia uteslutits att lojal skuldbetalning skulle anses straffbar. Det synes

ej heller möjligt att tydligare angiva förutsättningarna för straffbarhet utan

att dessa skärpas på ett sätt som icke kan anses ändamålsenligt med hänsyn

till behovet att skapa skydd mot illojala förfaranden av ifrågavarande art. Att,

såsom advokatsamfundet antytt, fordra att konkurs verkligen kommit till

stånd eller gäldenären fått eller erbjudit ackord, skulle bland annat medföra

att ansvar icke inträder i fall gäldenären t. ex. medelst hjälp av anhöriga

eller på grund av en tillfällig omständighet i sista stund lyckats ordna sina

affärer. Såsom tidigare erinrats böra emellertid sådana händelser icke få verka

till frihet från ansvar.

I anledning av Svea hovrätts erinran beträffande första stycket har med

betalning av fordran eller ställande av säkerhet jämställts annan åtgärd av

liknande slag. I andra stycket avses, såsom hovrätten antagit, såväl privat som

offentligt ackord, vilket torde framgå därav att det eljest i kapitlet uttryckligen

utsäges när endast offentligt ackord avses. Tillräckliga skäl att införa

böter i straffsatsen för brott enligt andra stycket lia icke ansetts föreligga.

5 §•

Straffbestämmelser avseende oriktig bokföring finnas, såsom vid kapitelrubriken

berörts, enligt gällande lag i 23 kap. 1 och 3 §§. Förutsättning

för straffbarhet är enligt båda dessa lagrum, att gäldenären varit bokföringsskyldig

samt att lian kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig

Departementschefen

.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

ackordsförliandling utan konkurs. Straffbestämmelsen i 1 § avser gäldenär,

som finnes ha övat bedrägeri mot sina borgenärer genom alt han fört falska

böcker eller svikligen förändrat sina böcker eller uppsåtligen förstört eller

undanstuckit dem eller gjort dem oläsliga. Enligt 3 § straffas gäldenär, som

prövas ha visat uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom att

han icke ordentligen fullgjort sin bokföringsskyldighet. Enligt den av straffrättskommittén

föreslagna lydelsen av förevarande paragraf skall ansvar

för bokföringsbrott drabba gäldenär, som uppsåtligen eller av vårdslöshet

åsidosätter honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen

och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av

bokföringen. Straffet har för normalfall bestämts till fängelse. Om gäldenären

uppsåtligen lämnat vilseledande uppgift i väsentligt avseende eller

brottet eljest är att anse som grovt, skall emellertid enligt förslaget dömas

till straffarbete i högst två år. Kommittén har vidare, i viss likhet

med gällande rätt, föreslagit, att bokföringsbrott icke må åtalas, där ej gäldenären

kommit i konkurs eller fått till stånd eller erbjudit ackord eller inställt

sina betalningar. I 5 kap. 16 § har upptagits ett stadgande om att

tiden för åtalspreskription vid detta brott skall räknas från den tidpunkt,

då beslut om egendomsavträde meddelas eller åtal eljest tidigast kan ske.

För att hindra att åtal anställes alltför lång tid efter det brottet förövades

har tillika i förevarande paragraf stadgats, att bokföringsbrott ej må åtalas

där ej denna tidpunkt infaller inom fem år från det brottet förövades.

Föreningen auktoriserade revisorer har erinrat, att emedan enligt denna

paragraf endast sådana bokföringsfel vore straffbelagda, som orsakade att

ställningen och rörelsens gång ej kunde i huvudsak bedömas med ledning

av bokföringen, smärre överträdelser av bokföringslagens föreskrifter bleve

straffria. Ordningsföreskifterna i bokföringslagen vore dock av största betydelse

för att materialet för bedömning av rörelsens utveckling och ställningen

måtte bliva säkert. Det kunde befaras, att den bokföringsskyldige

skulle bliva mindre noga med sin bokföring örn han visste att överträdelser

av bokföringslagen kunde beivras i mindre utsträckning än nu. I samband

med vad föreningen sålunda anfört har föreningen ifrågasatt, huruvida

icke orden »i huvudsak» borde utgå ur brottsbeskrivningen. Stockholms

rådhusrätt har såsom sin erfarenhet framhållit, att det vore mycket

svårt, ofta ogörligt, att bevisa att en föreliggande bokföring icke motsvarade

verkligheten men i allmänhet lätt att styrka att en bokföring skett allenast

periodiskt och att talrika detaljfel förekomme däri. Då omständigheter av

sistnämnda slag utgjorde en ganska säker presumtion för att bokföringen

vore i stort sett otillförlitlig, borde en dylik bristfällig bokföring enligt rådhusrättens

mening vara kriminaliserad. Svenska bankföreningen och Skånes

handelskammare åter ha funnit lagtexten tillfredsställande utformad

men ha, med anledning av ett uttalande i kommitténs motiv att ansvar kunde

inträda örn sanningen väl kunde utrönas av böckerna men först efter

mödosam forskning, anfört betänkligheter mot att utkräva ansvar i fall där

bokföringen, ehuru bristfällig, dock vore sanningsenlig. Hovrätten för Övre

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Norrland har gjort gällande, att förslagets ståndpunkt att från ansvar undantaga

obetydliga oriktigheter i bokföringen ävensom tekniska ofullkomligheter

och andra oordentligheter, vilka ej inverkade pa bedömandet, icke

innefattade någon väsentlig nyhet utan att en riktig tillämpning av gällande

lag ledde till liknande resultat. Ej heller Sveriges advokatsamfund har haft

något att invända mot den föreslagna brottsbeskrivningen i ifrågavarande

avseende. Samfundet har emellertid anmärkt, att vissa uttalanden i kommitténs

motiv, särskilt rörande värdering av tillgångarna, måste anses i sak

oriktiga och mindre väl överensstämmande med lagtextens avfattning. Mot

vad i motiven anfördes hävdade samfundet, att fel med avseende på värdering

av tillgångarna aldrig kunde och icke heller borde kunna drabbas

av ansvar enligt förevarande lagrum. Ett sådant fel kunde nämligen icke

sägas försvåra möjligheterna att med ledning av böckerna i huvudsak bedöma

ställningen och rörelsens gång. Om böckerna lämnade upplysning

om övriga data, såsom lagrets storlek och sammansättning med mera, vore

det ur utredningssynpunkt likgiltigt, huru gäldenären för sin del värdesatt

tillgångarna. De straffbud, som kunde behövas för ifrågavarande slags oriktigheter

och annat åsidosättande av ordningsföreskrifterna i bokföringslagen,

borde enligt samfundets mening införas i sistnämnda lag. Föreningen

auktoriserade revisorer har däremot gjort gällande, att uttalandet i motiven

i alltför stor utsträckning undantoge oriktigheter beträffande värderingen

från ansvar. Föreningen kunde sålunda ej ansluta sig till kommitténs uppfattning,

att ett fel med avseende på värderingen i allmänhet ej hindrade

ett bedömande med ledning av böckerna. Kommittén hade också enligt föreningens

åsikt överdrivit svårigheterna att i ett bokslut åstadkomma en

korrekt värdering. Inom sund bokföringspraxis hade nämligen numera så

distinkta och generellt gällande värderingsregler hunnit utveckla sig, att

tveksamhet angående den riktiga värderingen endast undantagsvis behövde

förekomma.

Beträffande straffsatsen ha hovrätten för övre Norrland, föreningen auktoriserade

revisorer, svenska bankföreningen och handelskammaren i Göteborg

ansett den nuvarande möjligheten att i lindriga fall ådöma böter böra

bibehållas.

Mot förslaget att såsom förutsättning för åtal uppställa att gäldenären

kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar

bär kriminalpolisintendenten i Stockholm invänt, att det vore stötande för

rättskänslan att något lagligt ingripande mot oriktig bokföring icke kunde

ske under annan förusättning än den nu nämnda.

Enligt ordalagen i den allmänna straffbestämmelsen rörande bokföringsbrott

i 23 kap. 3 § gällande lag straffbeläggas sådana brott i synnerligen vidsträckt

omfattning. I rättstillämpningen synes emellertid bestämmelsen ha

erhållit en restriktiv tolkning så att obetydliga felaktigheter i bokföringen

icke ansetts medföra ansvar. Denna ståndpunkt synes vara riktig. Såsom

konkursbrott eller gäldenärsbrott böra uppenbarligen icke behandlas sådana

fel eller ofullkomligheter i bokföringen som närmast lia karaktären av för
-

Departe
ments
chefen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Departe
ments
chefen.

seelser mot den ordning som finnes stadgad för bokföringen. Därest bestämmelser

erfordras örn påföljd av dylika förseelser, ha dessa icke sin

plats i strafflagen och frågan om införandet av sådana föreskrifter torde icke

böra upptagas i detta sammanhang. Med hänsyn till vad nu sagts ansluter

jag mig till kommitténs förslag att såsom bokföringsbrott endast upptaga

sådana oriktigheter i bokföringen som medföra att ställningen och rörelsens

gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen.

Med anledning av Stockholms rådhusrätts yttrande må emellertid framhållas,

att förekomsten av en mängd smärre fel, även om vart och ett för sig

icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar, uppenbarligen kan så förringa

bokföringens värde att förutsättningarna för straff föreligga. Ej heller den

omständigheten att det verkliga förhållandet kan uppenbaras synes i och för

sig medföra straffrihet. Såsom brottsbeskrivningen giver vid handen måste

fordras att ställningen och rörelsens gång skall i huvudsak kunna bedömas

av själva bokföringen utan att därför skall behövas en mödosam forskning.

Vad angår värdeuppgifter i bokföringen kan ansvar ofta vara uteslutet med

hänsyn till att en oriktig uppgift är föranledd av ett bristfälligt omdöme örn

värdet. I den mån däremot enligt förefintliga bestämmelser bokföringsvärdet

är beroende av någon känd faktor, t. ex. anskaffningspriset, kan naturligen

ansvarsskyldighet anses föreligga.

Ehuru, såsom framgår av vad nyss sagts, ansvar för bokföringsbrott icke

bör inträda vid blotta ordningsförseelser, synas likväl tillräckliga skäl icke

föreligga att borttaga den nuvarande möjligheten att döma till böter i fall

där brottet är ringa. I samband med den jämkning, som sålunda vidtagits

i kommittéförslaget, ha de av kommittén föreslagna straffskalorna sammanslagits

till en. Liksom i 3 § har ordet »vårdslöshet» utbytts mot »oaktsamhet».

Försiktigheten synes bjuda att, såsom kommittén föreslagit, åtalsrätten

begränsas till fall då gäldenärens obestånd är uppenbart därigenom att han

kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.

Liksom i 4 § förstås med ackord i förevarande sammanhang såväl privat

som offentligt ackord.

6 §•

Straffrättskommittén har föreslagit att i denna paragraf stadga straff för

försök till brott som behandlas i 1 § tredje stycket.

Den föreslagna straffbestämmelsen avser dels försök att, då konkurs är

förestående, ur riket bortföra tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla

den undan konkursen dels ock försök att i konkurs undandraga eller undanhålla

konkursförvaltningen tillgång. I fråga om brott av sistnämnda slag

synes emellertid något egentligt behov av försöksstraff icke göra sig gällande.

Paragrafen har för den skull begränsats till att omfatta allenast försök till

bortförande av tillgång ur riket.

7 §■

I de brottsbeskrivningar, som lämnas i de särskilda paragraferna i detta

kapitel, har gärningsmannen genomgående angivits vara en gäldenär. För att

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

135

brott enligt kapitlet skall föreligga kräves därför, att ett gäldenärsförhållande

består. För straffbarhet kan emellertid icke alltid fordras, att gärningen

förövas av gäldenären själv. Enligt 23 kap. 4 § i gällande lag skall styrelseledamot

eller annan, som är satt att leda bolags eller förenings angelägenheter

och som förbryter sig mot dess borgenärer, straffas som vore han gäldenär.

Enligt vad straffrättskommittén i sitt betänkande uttalat bör emellertid

motsvarande gälla även i vissa fall, där gäldenären ej är ett bolag eller

en förening utan en fysisk person, exempelvis då en hos gäldenär anställd

bokförare gäldenären ovetande för oriktiga böcker utan att gäldenären kan

göras ansvarig för försummad tillsyn. Kommittén har därför föreslagit, att

stadgandet i nuvarande 4 § ersättes med en allmän bestämmelse i förevarande

paragrafs första stycke, att den som är i gäldenärs ställe skall straffas

såsom vöre han själv gäldenär i fråga om gärningar som avses i 23 kap.

Enligt kommitténs mening skola reglerna örn delaktighetsansvar i 3 kap.

vara att tillämpa vid gäldenärsbrotten liksom vid de flesta andra brott, bör

visst fall har kommittén emellertid ansett påkallat att genom en uttrycklig

bestämmelse göra undantag härifrån. Det enligt förslaget i 4 § behandlade

brottet mannamån mot borgenärer förutsätter normalt, att borgenär medverkar

genom att mottaga eller låta åt sig utlova betalning eller säkerhet.

Det skulle emellertid enligt kommitténs åsikt vara att gå för långt att av en

borgenär kräva lika stor hänsyn till medborgenärernas intressen som av gäldenären

i hans förhållande till borgenärerna. Det har därför i andra stycket

av förevarande paragraf stadgats, att borgenär som tager eller låter åt sig

utlova betalning, säkerhet eller annan förmån skall straffas endast om han

brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlar i hemligt

samförstånd med gäldenären.

Bestämmelsen i första stycket har av svenska bankföreningen förklarats

givetvis vara riktig men så kortfattad, att frågor med stor praktisk betydelse

överlämnades åt praxis. Föreningen beklagade, att kommittén icke lämnat

något nytt bidrag till lösningen av frågan om styrelsens i bolag eller förening

eller dess ledamöters ansvarighet för bokföringens behöriga fullgörande.

Paragrafen har oförändrad upptagits från kommittéförslaget. Frågan vem

som inom bolag och föreningar har att bära ansvaret för t. ex. oriktig bokföring

kan icke lämpligen regleras i strafflagen utan bör erhålla sin lösning

i bolags- och föreningslagstiftningen. Bestämmelser härom ha också upptagits

i lagberedningens nyligen avlämnade förslag till lag om aktiebolag.

24 KAP.

Om åverkan, sif ock om olovligt jagande eller fiskande.

Straffrättskommittén har, såsom tidigare omnämnts, föreslagit att det nuvarande

24 kap. upphäves och att de däri upptagna brotten behandlas i andra

sammanhang. I fråga örn flertalet av dessa brott innebar förslaget att de inordnades

bland de vanliga förmögenhetsbrotten i förslagets 20—22 kap.,

Departementschefen

.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr A.

Departe
ments
chefen
-

och beträffande övriga brott föreslogs en överflyttning av straffbestämmelserna.

Sålunda skulle 9 § flyttas till lagen örn ägofred samt 11 §, i den mån

den ej ersattes av ett stadgande i 20 kap. i kommittéförslaget, upptagas i

11 kap. Vidare skulle stadgandena i 14 och 16 §§, i vad de rörde olovligt

fiske, i avbidan på en kommande revision av fiskelagstiftningen tills vidare

upptagas bland övergångsbestämmelserna till förevarande lag. De i “15 §

givna åtalsbestämmelserna sammanfördes, i den mån de skulle fortbestå,

med de olika straffbestämmelserna.

Såsom förut omtalats har straffrättskommittén erhållit uppdrag att verkställa

utredning rörande fortsatt revision av strafflagens speciella del. Med

hänsyn härtill synes det mest tillfredsställande att i 24 kap. bibehålla de

straffbestämmelser med därtill hörande åtalsföreskrifter, vilka icke ersättas

genom stadganden i de föreslagna nya 20—22 kap. I enlighet härmed föreslås,

att 24 kap. skall upphävas endast såvitt angår andra lagrum än 11, 14

och 16 §§ jämte tillhörande åtalsbestämmelser. Vad angår 9 §, som stadgar

bötesstraff för den som genom försummelse eller på annat sätt vållar att

kreatur olovligen inkommer på annans ägor, torde det vara lämpligt att, såsom

kommittén föreslagit, överflytta den till lagen om ägofred.

11 §•

Innehållet i 11 §, som handlar örn tagande av olovlig väg eller gångstig

över annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna

skadas, skulle enligt vad straffrättskommittén avsett uppdelas på två andra

kapitel. I många fall skulle sålunda gärning, som nu faller under nämnda

paragraf, enligt kommitténs mening i stället med tillämpning av 20 kap. 6

och 7 §§ i förslaget bestraffas såsom egenmäktigt förfarande. I den mån ett

förfarande som nu faller under 24 kap. 11 § icke vore ägnat att medföra

skada, innefattade det enligt kommitténs mening icke något verkligt besittningsintrång

och vore snarare ett frids- än ett förmögenhetsbrott. Kommittén

föreslog därför, att i 11 kap., vilket handlar örn fridsbrott, såsom en

ny paragraf med beteckningen 12 a § upptoges en motsvarighet till nuvarande

24 kap. 11 §, avsedd för gärningar som icke rymmas under 20 kap.,

emedan de icke äro ägnade att medföra skada. Från 24 kap. 11 § skilde sig

den av kommitén föreslagna paragrafen därutinnan att den avsåg tomt,

åker, äng och plantering men däremot icke andra ägor.

Svea hovrätt har ifrågasatt, om icke kommitténs förslag, mot vad som

vore avsett, innebure en utvidgning av det straffbara området. Enligt en

tolkning av 24 kap. 11 §, vilken framlagts av den s. k. fritidsutredningen,

medförde olovligt beträdande av åker och äng icke straff enligt paragrafen,

där det uppenbarligen ej funnes någon fara för skada genom beträdandet

(statens offentl. utredn. 1940: 12 sid. 80 och 268). Hovrätten ifrågasatte

därför, om ej innebörden av 24 kap. 11 § borde ytterligare övervägas innan

en paragraf sådan som den föreslagna 12 a § infördes i kapitlet om fridsbrott.

Måhända kunde stadgandet tills vidare upptagas bland övergångsbestämmelserna.

Överståthållarämbetet har likaledes yppat tvivel, huruvida

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl Maj:ts proposition nr 4.

de föreslagna bestämmelserna övei-ensstämde med gällande rätt. Enligt ämbetets

mening borde tagande av olovlig väg över annans åker vara straffbelagt

endast under förutsättning att skada kunde komma därav. Landssekreteraren

i Skaraborgs län har i en vid länsstyrelsens utlåtande fogad reservation

yttrat, att ägarens berättigade intresse av skydd beträffande åker och

äng vore fullt tillgodosett, örn han skyddades mot fara för att skada kunde

uppkomma på marken eller vad därå växte.

Om och i vad mån förevarande paragraf omfattar fall, i vilka ingen skada

kan uppkomma, är föremål för olika meningar. Det torde icke vara erforderligt

eller lämpligt att nu taga ställning till denna fråga. Straffbestämmelsen

i förevarande paragraf har därför bibehållits oförändrad. I överensstämmelse

därmed ha bestämmelserna örn egenmäktigt förfarande, såsom

förut angivits, gjorts tillämpliga allenast i sådana fall, då tagande av väg

innebär en mera utpräglad besittningskränkning. Till paragrafen har fogats

en åtalsbestämmelse av samma innebörd som den nu enligt 15 § gällande.

14 §.

Straffet för olovligt fiske, som nu är dagsböter, har på förslag av straffrättskommittén

skärpts genom stadgande att, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader må ådömas. Därjämte

har till paragrafen fogats en åtalsbestämmelse. I enlighet med kommitténs

förslag stadgas däri, att brott mot 14 § — som för närvarande, där det endast

förnärmar enskild persons rätt, ej må åtalas av annan än målsägande

— även i dylika fall må åtalas av allmän åklagare därest målsäganden

angivit det till åtal. I övrigt överensstämmer paragrafen med gällande lag.

16 §.

Förevarande paragraf i gällande lag innehåller en straffbestämmelse för

den som i samband med brott mot stadganden i 24 kap. sätter sig till motvärn.

Sådan gärning faller enligt förslaget under straffbestämmelserna i 20

kap. 6 § om egenmäktigt förfarande. En erinran om vad sålunda skall gälla

har intagits i förevarande paragraf såvitt angår brott mot de i 24 kap. bibehållna

11 och 14 §§.

25 KAP.

Om brott av ämbetsmän.

Enligt förslaget skola 11 och 12 §§ i förevarande kapitel, vilka avse förskingringsbrott

av ämbetsmän, upphöra att gälla. Frågan härom har berörts

i det föregående i samband med behandlingen av 22 kap. 3 § i förslaget,

vartill här må hänvisas.

ÖTergäng^bestäminelserna.

Såsom tid för ikraftträdandet har föreslagits den 1 januari 1943.

Under punkt 3 i straffrättskommitténs förslag hade upptagits en motsvarighet

till den nuvarande straffbestämmelsen i 22 kap. 14 § sista stycket

Departe
ments
chefen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr A.

om svikligt förledande till oskälig rättegång. Detta stadgande har, såsom

vid 22 kap. 5 § anmärkts, uteslutits ur förslaget. De under punkt 4 i kommittéförslaget

upptagna bestämmelserna rörande olovligt fiske m. m. ha, såsom

omnämnts vid 24 kap., fått kvarstå i nämnda kapitel.

Under punkt 3 ha i stället upptagits bestämmelser svarande mot punkt 5

i kommittéförslaget. Syftet med bestämmelserna är, såsom angivits vid 20

kap. 7 §, att klargöra att de nya, i 20 kap. upptagna bestämmelserna om tillgrepp

av naturalster från fastighet icke innebära någon rubbning av de civilrättsliga

regler som i detta hänseende för närvarande gälla. Därjämte innehåller

punkten en från nuvarande 24 kap. 1 § hämtad föreskrift om att vad

någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige innehavare.

En omformulering av bestämmelserna har företagits, därvid de

närmare anslutits till de hittillsvarande stadgandena i 24 kap.

I punkt 4 upptages det av straffrättskommittén under punkt 6 föreslagna

allmänna stadgandet om rätt att å färsk gärning återställa ett rubbat besittningsförhållande.

Bestämmelsen ersätter det nuvarande stadgandet i 16 §

punkt 6 promulgationslagen till strafflagen örn rätt till självtäkt, där stulet

gods å färsk gärning finnes.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

I strafflagen för krigsmakten ha, såsom nämnts vid redogörelsen för huvuddragen

i kommittéförslagen, ändringar föreslagits både av straffrättskommittén

och av de särskilda sakkunniga, som behandlat försökets straffbarhet.

Ändringarna utgöra i stort sett endast följdändringar.

Enligt kommitténs förslag skola, i huvudsaklig överensstämmelse med vad

nu gäller, förmögenhetsbrott bedömas efter strafflagen för krigsmakten dels

örn de rikta sig mot krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom,

dels ock om egendomen tillhör någon som lyder under strafflagen för

krigsmakten och brottet sker »under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd

under militärbefäl eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg,

luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov».

Straffen skola, till den del ej krigsartiklarna äga tillämpning, i stort sett

bliva desamma som efter allmänna strafflagen, dock med möjlighet att använda

disciplinstraff i stället för böter. Beträffande vad kommittén kallat

persedelförseelse, d. v. s. att någon förstör, skadar, tillägnar sig eller ock

olovligen förfogar över eller brukar åt honom till begagnande lämnad utrednings-

eller beklädnadspersedel och brottet är ringa, upptager förslaget

en särskild mildare bestämmelse, som möjliggör målets behandling som

disciplinmål.

I fråga om straff för försök till brott innebär de sakkunnigas förslag införande

av försöksstraff i ett fåtal lagrum i förevarande lag.

I sitt yttrande över kommitténs förslag har krigshovrätten framhållit vikten

för krigsdomstolarna och för dem som lyda under krigslagarna att å dem

tillämpliga bestämmelser finnas sammanförda i strafflagen för krigsmakten.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr k.

139

Under hänvisning till att lagen borde göras till föremål för fullständig omarbetning

ifrågasatte krigshovrätten lämpligheten av att utan nödtvång utbryta

en del därav till särskild behandling. Förutsatt att en partiell reform

ansåges böra ske, ansåge krigshovrätten emellertid förslaget i och för sig

väl ägnat att i huvudsak läggas till grund för en blivande lagstiftning. Ställföreträdande

chefen för försvarsstaben har funnit förslaget innefatta en lycklig

lösning av frågan örn en reformering av strafflagen för krigsmakten på

förmögenhetsbrottens område. Kommittén hade föreslagit en välbehövlig förenkling

och en ur allmänna synpunkter önskvärd närmare anslutning lill

allmänna strafflagen utan att likväl hänsynen till de för krigsmakten speciella

förhållandena åsidosattes.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i kommitténs förslag har krigshovrätten

anmärkt, att tillgrepp under förhållanden som omförmäldes i nuvarande

104 §, d. v. s. att någon stjäl från annan vilken är förlagd med

honom i samma kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe

eller tjänstgör å samma fartyg, måste anses såsom begånget under försvårande

omständigheter, vilket borde uttryckligen utsägas i förslagets 98 §.

Vidare har krigshovrätten ifrågasatt, huruvida icke olovligt brukande av

gods som gärningsmannen har i sin besittning borde kunna medföra strängare

straff än, såsom i 100 § föreslagits, disciplinstraff eller böter. Att, såsom

kommittén föreslagit, mildra straffsatsen i 165 § har synts krigshovrätten

omotiverat. Ställföreträdande chefen för försvarsstaben har ifrågasatt en

ändring i den av kommittéförslaget icke berörda 29 §, enligt vilket lagrum

officer eller underofficer, som dömes till fängelse eller böter för stöld eller

snatteri, tillika skall, där ej omständigheterna annat föranleda, dömas till

avsättning eller suspension. Genom den föreslagna avfattningen av 98 § öppnades

nämligen möjlighet att döma till disciplinstraff för snatteri, och om

29 § bibehölles oförändrad, skulle därför officer eller underofficer, som

gjorde sig skyldig till snatteri, icke såsom nu under alla förhållanden kunna

avsättas eller suspenderas.

De i betänkandet örn försök till brott föreslagna ändringarna i strafflagen

för krigsmakten ha icke föranlett några erinringar.

Den omständigheten att strafflagen för krigsmakten i sin helhet är i behov

av reformering synes icke böra lägga hinder i vägen för den i och för sig

önskvärda partiella reform som nu är föreslagen. Mot de föreslagna ändringarna

synes i stort sett någon erinran ej vara att göra. På några punkter

har emellertid, såsom omtalas i det följande, jämkningar vidtagits. I detta

sammanhang må påpekas, att i straffbestämmelserna för försök till brott

bibehållits de av de sakkunniga föreslagna stadgandena örn särskilda straffminima,

vilka finnas redan i gällande rätt. Någon omprövning på denna

punkt av de nuvarande bestämmelserna har ej ansetts påkallad.

I anledning av uttalanden i krigshovrättens yttrande må anmärkas följande.

Den i nuvarande 104 § angivna omständigheten, att stöld sker från

någon inom samma förläggning eller å samma fartyg, synes icke vara av

Departe
ments
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

sådan försvårande beskaffenhet att ett särskilt stadgande därom erfordras.

Begränsningen av de lokala områden, för vilka straffskärpningen skulle gälla,

skulle för övrigt ej sällan te sig godtycklig. Vad angår det i 100 § upptagna

brottet olovligt brukande av vad man har i besittning märkes, att sådant

brott enligt allmänna strafflagen, såväl i dess nuvarande som i dess föreslagna

lydelse, icke kan medföra strängare straff än böter. Tillräckliga skäl

synas icke föreligga att sådant brott i strafflagen för krigsmakten belägges

med fängelse eller straffarbete. Den i 165 § upptagna straffsatsen beträffande

den som stjäl egendom, som han är satt att vakta eller bevaka, innebär

blott en mindre sänkning av minimum och maximum för straffarbetsstraffet.

Mot denna ändring, som motiveras av önskemålet att ansluta straffsatsen

till den som enligt förslaget skall gälla för grov stöld, synas några

befogade erinringar ej vara att göra.

Det av ställföreträdande chefen för försvarsstaben uttalade önskemålet om

ändring i 29 § har beaktats genom stadgande att även disciplinstraff, som

ådömes för stöld eller snatteri, kan föranleda avsättning från ämbete eller

tjänst eller mistning därav på viss tid.

Enär i förslaget icke upptagits straffrättskommitténs förslag till en ny

5 b § i 12 kap. allmänna strafflagen eller de särskilda sakkunnigas förslag

om straff för försök till anstiftan av brott, ha därmed sammanhängande ändringar

i 116 och 71 §§ förevarande lag fått utgå. Därjämte har straffsatsen

i 99 § för vållande av fara för eldskada eller explosiv förödelse ansetts böra

ändras så, att straffarbete må ådömas endast örn brottet är grovt.

;Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen om straffregister.

Straffrättskommittén har föreslagit vissa ändringar i 1 § lagen om straffregister,

nämligen dels, i betänkandet med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott,

att i straffregistret skola upptagas ej blott som nu böter för

snatteri utan samtliga med tillämpning av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen

ådömda böter, dels ock, i betänkandet med förslag till ändring av strafflagen

för krigsmakten, att i straffregistret ytterligare skola upptagas jämlikt

något av dessa kapitel jämte 98 § strafflagen för krigsmakten ådömda disciplinstraff.

Fångvårdsstyrelsen har föreslagit, att vid utfärdande av bevis som

omförmäles i 8 § 2 mom. lagen örn straffregister hänsyn icke måtte tagas till

dom å böter samt ej heller till villkorlig dom, örn den villkorligt dömde inom

viss tid från domens meddelande, förslagsvis tio år, icke dömts för brott varom

uppgift skall lämnas till straffregistret. Vidare har styrelsen föreslagit,

att fall där böter ådömts måtte uteslutas ur meddelanden till statistiska centralbyrån

enligt 8 § 3 mom. lagen örn straffregister.

Statens kriminaltekniska anstalt har i skrivelse till Konungen den 11 januari

1940 utan samband med remissen av betänkandena framhållit, att anstalten

för fyllande av sitt uppdrag måste kunna rekvirera utdrag ur straffregistret

men att sådant utdrag enligt 8 § 1 mom. lagen om straffregister endast

kunde meddelas domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller annan häkt
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

141

ningsmyndighet. Anstalten bär därför hemställt om sådan ändring i eller

tillägg till nämnda lag, att anstalten skulle bliva berättigad att efter vederbörlig

rekvisition erhålla utdrag av straffregistret. Fångvårdsstyrelsen häri

inhämtat yttrande över framställningen förklarat sig icke ha något att erinra

mot bifall till denna.

Till följd av de föreslagna ändringarna i återfallsbestämmelserna i 4 kap.

strafflagen synes, såsom kommittén föreslagit, en sådan utvidgning av uppräkningen

i 1 § lagen örn straffregister böra ske, att böter och disciplinstraff

för förmögenhetsbrott upptagas i registret. Vad fångvårdsstyrelsen hemställt

rörande 8 § 2 mom. lagen om straffregister synes i detta sammanhang böra

föranleda den ändringen, att dom å böter icke medtages i där avsedda straffregisterutdrag.

Styrelsens förslag örn förändring i detta avseende beträffande

villkorlig dom torde böra övervägas i annat sammanhang. Att ur meddelanden

till statistiska centralbyrån enligt 8 § 3 mom. lagen om straffregister

utesluta fall där böter ådömts torde icke vara tillräckligt motiverat.

Vidtages, såsom här förordats, sådan ändring av 4 kap. 14 § strafflagen,

att för återfallsstraff icke förutsättes verkställighet av tidigare ådömt straff,

kan 6 § lagen om straffregister utgå.

Såsom statens kriminaltekniska anstalt hemställt, torde anstalten böra nämnas

bland de myndigheter, som enligt 8 § 1 mom. lagen om straffregister äro

berättigade att erhålla utdrag av registret.

Övriga lagförslag.

De föreslagna ändringarna i allmänna strafflagen och i strafflagen för

krigsmakten ha föranlett straffrättskommittén och de särskilda sakkunniga,

som behandlat försökets straffbarhet, att föreslå vissa ändringar i ett antal

andra lagar. Beträffande lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva

läkarkonsten ha de sakkunniga sålunda, såsom en följd av att försöksstraff

införts vid vissa i 14, 15 och 18 kap. strafflagen behandlade brott, föreslagit,

att genom ändring i 3 § stadgas att förlust av behörighet att utöva

läkarkonsten må kunna inträda då legitimerad läkare dömts till fängelse för

sådant försöksbrott. I 5 § samma lag har föreslagits en ändring, genom vilken

domstol får skyldighet att till medicinalstyrelsen insända protokoll och

utslag i mål varigenom läkare dömts till fängelse för något av dessa brott.

Beträffande lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser örn rätt att förfoga

över annan tillhöriga fondpapper har straffrättskommittén föreslagit,

alt den nuvarande straffbestämmelsen i denna lag ersättes med en hänvisning

till den föreslagna bestämmelsen om ansvar för olovligt förfogande i 22

kap. 4 § strafflagen. Likaså har kommittén föreslagit, alt de nuvarande bestämmelserna

örn ansvar för hemligt avtal med gäldenären uteslutas ur konkurslagen

och lagen den 13 maj 1921 örn ackordsförhandling utan konkurs

såsom överflödiga efter tillkomsten av den föreslagna bestämmelsen om ansvar

för mannamån mot borgenärer i 23 kap. 4 § andra stycket strafflagen.

I samband därmed lia ifrågavarande lagrum i konkurslagen och lagen örn

Departe
ments
chefen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Departe
ments
chefen.

ackordsförhandling underkastats formella jämkningar för att bringa dem i

överensstämmelse med nu gällande böteslagstiftning. Enligt kommitténs förslag

har vidare en i 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter förekommande

hänvisning till 24 kap. 6 § strafflagen ändrats till att avse 20 kap. 1—7 §§

strafflagen. Då enligt förslaget ej erfordras någon bestämmelse om att ifrågavarande

brott skola ligga under allmänt åtal, har den särskilda bestämmelsen

därom i bysamfällighetslagen borttagits. I 18 § första stycket lagen den

20 juni 1924 örn viss panträtt i spannmål har enligt kommitténs förslag bestämmelsen

örn ansvar för förstörande, bortförande och vissa andra åtgärder

beträffande spannmålen ersatts med en hänvisning till den föreslagna bestämmelsen

om ansvar för olovligt förfogande i 22 kap. 4 § strafflagen. I

18 § andra stycket har vidtagits en formell jämkning för att bringa lagrummet

i överensstämmelse med böteslagstiftningen. Kommittén bär vidare föreslagit,

att i den bestämmelse i 74 § checklagen den 13 maj 1932, som utesluter

straff enligt checklagen för gärning som är straffbar enligt nuvarande

22 kap. 1 § strafflagen, hänvisningen till sistnämnda lagrum utbytes mot

en hänvisning till 21 kap. strafflagen. Enligt kommitténs förslag överföres

den nuvarande bestämmelsen i 24 kap. 9 § strafflagen om ansvar för den,

som vållar att kreatur olovligen inkommer på annans ägor, till 59 § lagen

den 2 juni 1933 örn ägofred. Till vinnande av överensstämmelse med de

nya reglerna om sammanträffande av brott har därvid hänvisningen till

4 kap. 1 § strafflagen ändrats till att avse 4 kap. samma lag. Kommittén har

föreslagit, att den i 29 § 2 mom. lagen den 3 juli 1938 örn rätt till jakt förekommande

hänvisningen till nuvarande 24 kap. 6 § strafflagen, vilket lagrum

enligt förslaget skall upphävas, ersättes med ett direkt angivande av den nu

enligt sistnämnda lagrum gällande straffsatsen, dagsböter. Straffbestämmelsen

i 31 § 2 mom. jaktlagen bär ersatts med en erinran om att det där avsedda

fallet, nämligen det att en olovligt jagande sätter sig till motvärn mot

laga självtäkt, jämlikt den föreslagna lydelsen av 20 kap. 6 § strafflagen skall

bedömas såsom egenmäktigt förfarande. I lagen den 11 juni 1938 örn avbrytande

av havandeskap ha de sakkunniga, som behandlat försökets straffbarhet,

föreslagit vissa ändringar för att förebygga, att denna lags tillämpningsområde

inskränkes genom de föreslagna ändringarna i strafflagens bestämmelser

om fosterfördrivning och försök därtill.

De sålunda föreslagna författningsändringarna ha i förslaget upptagits i

väsentligen oförändrat skick. Dock ha beträffande lagen om behörighet att

utöva läkarkonsten iakttagits de ändringar däri vilka skett genom lagen den

30 maj 1941, som träder i kraft den 1 juli 1941, varjämte vidtagits vissa

jämkningar, sammanhängande med en ändring i förslaget till 3 kap. 13 §

strafflagen.

Utöver vad straffrättskommittén och de särskilda sakkunniga föreslagit

ha ändringar funnits erforderliga i vissa lagar. I 49 § lagen den 16 maj 1919

örn fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet stadgas nu under 3)

straff för den, som i syfte att inverka på allmänhetens eller ett flertal per
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

143

soners uppfattning om fondpappers värde eller om fondmarknadens läge

över huvud utsprider rykte, som han vet vara osant, ingår skenavtal eller

annorledes förfar svikligen. Emedan sådant förfarande ofta kan bliva att

bestraffa såsom svindleri enligt 21 kap. 9 § strafflagen i detta lagrums föreslagna

lydelse, har genom ett tillägg i slutet av 49 § stadgats, att paragrafen

icke må tillämpas där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas

med strängare straff. Bokföringslagen den 31 maj 1929 innehåller i 15 § en

hänvisning till 23 kap. strafflagen för det fall, att bokföringsskyldig, som

kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs,

befinnes icke hava fullgjort sina skyldigheter enligt bokföringslagen.

Denna hänvisning har ansetts böra erhålla något ändrad avfattning på grund

av att bokföringsbrott enligt 23 kap. 5 § strafflagen i den föreslagna lydelsen

kan straffas även i vissa andra fall. I 1 § lagen den 12 maj 1933 örn vissa

tvångsmedel i brottmål har i en hänvisning 3 kap. 11 § strafflagen utbytts

mot 10 kap. 18 a § 3 mom. samma lag. I lagen den 15 juni 1934 örn handläggning

inom stängda dörrar av mål örn utpressning har i en hänvisning till

utpressningsparagrafen dennas beteckning ändrats till överensstämmelse med

förslaget.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen,

2) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten,

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) örn straffregister,

4) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten,

5) lag angående ändrad lydelse av 49 § lagen den 16 maj 1919 (nr 240)

örn fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1919 (nr 242)

med vissa bestämmelser örn rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

7) lag örn ändrad lydelse av 213, 214 och 215 §§ konkurslagen den 13 maj

1921 (nr 225),

8) lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

örn ackordsförhandling utan konkurs,

9) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)

örn förvaltning av bysamfälliglieter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter,

10) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

örn viss panträtt i spannmål,

11) lag örn ändrad lydelse av 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr

117),

12) lag örn ändrad lydelse av 74 § checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

13) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182)

örn vissa tvångsmedel i brottmål,

opaginerad Kontrollera mot PDF

144: Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred,

15) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 305) om

handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning,

16) lag angående ändrad lydelse av 29 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 (nr

274) örn rätt till jakt, samt

17) lag angående ändrad lydelse av 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni

1938 (nr 318) örn avbrytande av havandeskap.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i

§ 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

. ! i..

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

145

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. 9—11 §§, 10 kap. 20 §, 15 kap. 14 §,

19 kap. 4, 8 och 9 §§, 24 kap. 1—10 och 15 §§ samt 25 kap. 11 och 12 §§

strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 2 kap. 8 §, överskriften till 3

kap., 4 kap. 14 §, 5 kap. 16 §, 6 kap. 5 §, 8 kap. 23, 24 och 28 §§, 10 kap.

17 och 21 §§, 12 kap. 1, 5, 10, 11, 16 och 17 §§, 14 kap. 2, 3, 8, 10, 14,

15, 18, 19, 22, 23, 26, 27, 28, 28 a, 34 och 37 §§, 15 kap. 15 a, 16 och 18 §§,

17 kap., 18 kap. 7 och 8 §§, 19 kap, 5, 6, 20 och 21 §§, 20—23 kap. samt

24 kap. 11, 14 och 16 §§ strafflagen1 skola erhålla den ändrade lydelse

nedan angives, dels ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer,

nämligen i 3 kap. 13 och 14 §§, i 10 kap. 18 a och 24 §§, i 11 kap. 13 a §,

i 12 kap, 5 a, 10 a, 10 b och 21 §§, i 13 kap. 6 §, i 14 kap. 20 a och 28 b §§,

i 15 kap. 8 a och 25 §§, i 18 kap. 14 a § samt i 19 kap. 20 a §, av nedan

angivna lydelse:

2 KAP.

8 §•

Böter ådömas---—■ fem riksdaler.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,

ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 § 1938: 251, beträffande 4 kap. 14 § 1906: 51 s. 1,

beträffande 5 kap. 16 § 1926: 70, beträffande 8 kap. 23, 24 och 28 §§ 1! 40: 356, beträffande

10 kap. 17 och 21 §§ 1933: 185, beträffande 12 kap. 1 § 1937: 242, beträffande 12 kap. 5 och

10 §§ 1890: 33 s. 1, beträffande 12 kap. 11 § 1917: 246, beträffande 12 kap. 16 och 17 §§ 1890:

33 s. 1, beträffande 14 kap. 15 § 1931: 327, beträffande 14 kap. 19 § 1918: 459, beträffande

14 kap. 22, 23, 26 och 27 §§ 1921: 298, beträffande 14 kap. 28 § 1921: 288, beträffande 14 kap.

28 a § 1938: 319, beträffande 14 kap. 34 § 1912: 62, beträffande 14 kap. 37 § 1937: v42, beträffande

15 kap. 15 a och 16 §§ 1937: 242, belräffande 17 kap. 1937: 242, beträffande 18 kap. 7

och 8 §§ 1937: 242, beträffande 19 kap. 5 och 6 §§ 1890: 33 s. 1, beträffande 19 kap. 20 § 1902:

71 s. 8, beträffande 19 kap. 21 § 1938: 251, beträffande 20 kap. 1890: 33 s. 1, 1918: 268. 1936:

244, 1937: 242 och 1938: 251, beträffande 21 kap. 1890: 33 s. 1, 1921: 288, 1934: 304 och 1936:

244, beträffande 22 kap. 1890: 13 s. 1, 1915: 432, 1917: 382, 1920: 417, 1924: 330, 1926: 146,

1930: 96, 1931: 327, 1934: 163. 1936: 244 och 1937: 242, beträffande 23 kap. 1921: 229, 1936: 244

och 1937: 242 samt beträffande 24 kap. 14 § 1931: 327.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr i.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

3 KAP.

Om delaktighet i brott och om försök till brott m. m.

13 §.

Har någon påbörjat utförandet av visst brott, utan att detta till fullbordan

kommit, skall han, i de fall lagen utsätter, straffas för försök till brottet, såframt

fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller

sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,

föranlett att brottet ej fullbordats, skall ej till straff för försök dömas.

Straffet för försök sättes under vad å den fullbordade gärningen följa bort,

dock att till lägre straff än straffarbete ej må dömas, där minsta straff för

det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.

14 §.

Straff som i lagen utsättes för det fall att någon genom brott bereder sig

vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då gärningsmannen

avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

4 KAP.

14 §.

Begår någon, efter det han blivit dömd för brott som i 20, 21, 22 eller 23

kap. sägs, sådant i dessa kap. avsett brott, för vilket särskilt stadgande

finnes om förhöjt straff för det fall att brottet är grovt, skall straffet för

återfallet bestämmas enligt det stadgandet, där ej med hänsyn till brottens

beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl

däremot äro. Är återfallet snatteri, bodräkt, bedrägligt beteende eller undandräkt,

skall, där ej särskilda skäl äro mot förhöjt straff för återfall, dömas

till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Lika med brott som nu sagts skall anses delaktighet i sådant brott. Utländsk

straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.

16 §.

De i 14 och 15 §§ bestämda tider skola räknas i allmänhet från den dag

brottet begicks, men i de fall, som i 15 kap. 17, 18 eller 21 § eller i 17 kap.

2 § sägas och ej åtalas må, innan till återgång av giftermål dömt är, från den

dag domen därom vann laga kraft och i det fall, som i 23 kap. 5 § avses,

från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest

tidigast kunde ske.

Åtal anses---häktad blivit.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

147

6 KAP.

5 §■

Hava flere i brott tagit sådan del, som i 3 kap. 1, 3, 4, 5, 6 eller 7 § sägs;

svare de, en för alla och alle för en, till skadestånd.

8 KAP.

23 §.

Försök till brott, varom i 6 §, 11 §, 17 § första stycket, 18 § eller 20 §

förmäles, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

24 §.

Har stämpling till högförräderi eller krigsförräderi blivit gjord, då skall,

där straff ej är förskyllt för sådant förräderi eller försök därtill, anstiftare av

stämplingen dömas till straffarbete från och med två till och med tio år.

Annan deltagare i sådan stämpling varde dömd till straffarbete från och med

ett till och med sex år.

Lika med---sådan makt.

28 §.

Var som vet sådant brott, varom i någon av 1, 2, 6—14 eller 17—20 §§

sägs, å färde vara och det ej i tid upptäcker, dömes till fängelse eller till

straffarbete i högst fyra år; om å brottet efter lag kan följa böter, må ock

för underlåtenhet att det upptäcka till böter dömas. Har han ej de skäl,

varmed han tilltror sig kunna den brottslige till gärningen binda; uppenbare

då, utan att nämna personen, de omständigheter som honom kunniga äro,

eller straffes som nyss är sagt.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivföräldrar

eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej till straff fällas

efter denna paragraf, där brottets upptäckande icke utan angivelse till

åtal kunnat ske.

10 KAP.

17 §.

Tager man---till fängelse.

Befriar man —--dagsböter, dömas.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

18 a §.

Den som, sedan brott timat, döljer den brottslige, främjar hans flykt, undanröjer

bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar den brotts
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

liges befordran till ansvar, straffes nied fängelse i högst sex månader eller

böter; sker det för egen vinning, må till straffarbete i högst två år dömas.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var

brottslig, vare straffet böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivföräldrar

eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej till straff fällas

efter andra stycket; ej heller efter första stycket för den brottsliges döljande

eller för främjande av hans flykt.

21 §.

Bryter man offentlig myndighets insegel, varmed saker eller skrifter tillslutna

äro, eller rubbar man lös egendom, som är tagen i beslag, satt i kvarstad

eller utmätt; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader.

24 §.

Den som obehörigen utövar vad till allmän befattning hörer, dömes till

fängelse eller böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till

straffarbete i högst fyra år dömas.

Där någon i annat fall än i första stycket sägs obehörigen giver sig ut för

att innehava allmän befattning, dömes till böter eller fängelse. Vad nu är

sagt gäde ock, där någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att

giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas

tjänst.

11 KAP.

13 a §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen

bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som

honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är; dömes

till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker

det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör

eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som

brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård

haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

12 KAP.

1 §•

Den som---månader nedsättas.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

5 §.

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrivit eller förfalskat och begagnat annan

enskild handling än de där nämnda, såsom arbetsbetyg, intyg om fattigdom,

sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete eller fängelse i högst sex

månader. Var handlingen skriven i diktad persons namn, må till böter dömas.

5 a §.

Den som uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara

de handlingar, varå den sig grundar, straffes högst med straffarbete i

fyra år.

10 §.

Begår någon i fråga örn handling, som utfärdas av offentlig myndighet

i främmande stat, brott som i 1, 2, 3, 5 a eller 6 § omförmäles, dömes till

straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader. Var handlingen

av mindre vikt och begagnades den i avsikt som i 3 § sägs, må till

böter dömas.

Sådan stats----njuta skola.

10 a §.

Begagnar sig någon svikligen av pass, arbetsbetyg eller annat dybkt bevis,

som för annan utgivet är, dömes till fängelse eller böter. Samma lag vare,

där någon utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den för vilken

beviset är utfärdat.

10 b §.

Nekar någon emot bättre vetande sin hand och förskrivning, straffes med

böter eller fängelse.

11 §■

River, flyttar —--fyra år.

Samma lag---falskeligen sätter.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

16 §.

Utprånglar någon ---själv gjort.

Försök till sådan utprångling straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

17 §.

Har någon blivit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen och,

ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel till annan utgivit;

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringare fall må till

böter dömas.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

21 §.

Uppgiver någon i arbetsbetyg eller annan sådan enskild handling, som i

5 § nämnes, vad han vet osant vara, och därav annan vilseledas eller skadas

kan, straffes med böter.

Avgiver någon emot bättre vetande falsk utsaga i sådan försäkran, som

enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder,

dömes till fängelse eller, om han av egen drift återkallar utsagan innan

vigsel sker, till böter.

Den som mot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran, som

avses i 6 kap. 9 § giftermålsbalken, straffes högst med straffarbete i fyra år.

13 KAP.

6 §.

Gör någon försök att genom anstiftan komma åstad brott, varom i detta

kap. sägs; varde dömd till straff, som sättes under vad han förskyllt, därest

brottet blivit fullbordat. Har han frivilligt föranlett att brottet ej kom till

utförande, vare från straff fri.

14 KAP.

2 §•

Försök till mord straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

3 §.

Var som---tio år.

Var gärningsmannen---år nedsättas.

Försök till dråp, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

8 §.

Kan ej utrönas vilken eller vilka tillfogat den döde skador, som i och för

sig eller i förening varit livsfarliga; vare straffet, där ej gärningen eljest är

med högre straff belagd, för den, som i uppsåt att döda gjort våld å den

dräpne, straffarbete i högst sex år; för den, som med berått mod, men utan

sådant uppsåt, som sagt är, deltagit i misshandeln, straffarbete i högst fyra

år; och för den, som av hastigt mod och utan uppsåt att döda varit i gärningen

delaktig, straffarbete i högst två år.

10 §.

Har någon--— sex år.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Med svår---livsfarlig sjukdom.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

151

14 §.

Hava flere--— stadgade, tillämpas.

Kan ej utrönas av vilken eller av vilka skadan blivit gjord, då skall en var,

som i misshandeln deltagit, dömas, där ej gärningen eljest är med högre straff

belagd, om skadan var av beskaffenhet, som i 10 § sägs, till straffarbete i

högst två år eller fängelse i högst sex månader, och, om skadan ringare var,

till böter eller fängelse i högst sex månader.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan

dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat livsfarligt vapen; då skall

den omständighet, örn han är förfallen till straff för misshandel eller försök

därtill, vid straffets bestämmande, såsom försvårande anses; och må i fall,

som i 11 § sägs, där misshandeln skedde av hastigt mod, så ock för misshandel,

varom i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete i fyra år,

och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är, till straffarbete i högst ett

år dömas.

Är den skyldige ej förfallen till straff för misshandel eller försök därtill,

dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

18 §.

Har någon givit annan gift eller dylikt för att honom skada, och dör han

därav; straffes gärningsmannen efter 1 § såsom för mord. Kommer av den

förgiftning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till sådant arbete från och med

åtta till och med tio år. Följer av gärningen ringare eller ingen skada; då

skall till straffarbete från och med fyra till och med åtta år dömas.

Försök till brott, varom nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada, tillrett gift eller

dylikt, och är han ej förfallen till straff för brott, som i 1 eller 2 mom. sägs,

varde till straffarbete i högst två år dömd, där han ej, av egen drift och förr,

än brottet blev upptäckt, giftet förstört.

19 §.

Förgiftar någon, i uppsåt att skada andra till liv eller hälsa, varor, som

till salu hållas, eller vad annat som helst, så att allmän fara för människors

liv eller hälsa därav kommer; dömes till straffarbete från och med sex till

och med tio år. Får någon av den förgiftning död eller svår kroppsskada;

vare lag, som i 18 § skils. Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty

i 3 kap. stadgas.

Har någon — -—■ — tio år.

20 a §.

Säljer man eller utlämnar eljest till annans begagnande veterligen förfalskade

livsmedel, och är vid den förfalskning ämne nyttjat, som för människors

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

liv eller hälsa farligt är; dömes till straffarbete från och med två till och med

sex år. Får någon av de livsmedel svår kroppsskada; då skall till straffarbete

från och med sex till och med tio år dömas. Ljuter någon därav döden; varde

den brottslige dömd till straffarbete på livstid eller i tio år. Bjuder man

till annan ut sådana veterligen förfalskade livsmedel, som ovan sagda äro;

varde, där de ej emottagas, ändå dömd till straffarbete i högst två år. Beträdes

handlande eller annan, vars yrke är att sälja eller bereda livsmedel,

med brott, som i denna § sägs; miste han ock den näringsrätt.

Säljer man eller utlämnar eljest till annans begagnande, eller bjuder man

till annan ut veterligen förfalskade läkemedel, de där för människors liv eller

hälsa farliga äro; vare lag som för varje fall i 1 mom. sägs.

22 §.

Har kvinna---månader, dömas.

Försök till barnamord straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

23 §.

Har kvinnan utsatt fostret eller det uppsåtligen från sig skilt och i hjälplöst

tillstånd försatt; varde hon dömd till fängelse eller till straffarbete i högst

ett år. Fick fostret svår kroppsskada, eller ljöt det döden; dömes till straffarbete

eller fängelse från och med sex månader till och med två år. Sättes

fostret ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter, som i 32 § sägas;

vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader, men, om barnet

fick svår kroppsskada eller död, fängelse eller straffarbete i högst ett år.

26 §.

Havande kvinna, som genom att nyttja invärtes eller utvärtes medel uppsåtligen

dödar sitt foster, straffes, för fosterfördrivning, med fängelse.

27 §.

Den som, med kvinnans vilja, förövar fosterfördrivning på sätt i 26 § sägs,

dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år eller till

fängelse i minst sex månader.

Begår någon brott, som här sägs, vanemässigt eller för att därmed bereda

sig vinning; dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år.

28 §.

Har någon, utan kvinnans vilja, förövat fosterfördrivning på sätt i 26 §

sägs, dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick kvinnan

av gärningen svår kroppsskada, dömes till straffarbete på livstid eller i

tio år; fick hon därav döden, dömes gärningsmannen till straffarbete på

livstid.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr

28 a §.

Försök till brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, straffes efter ty i 3 kap.

stadgas.

28 b §.

Att i vissa fall för handling som i 26, 27, 28 eller 28 a § sägs ej må dömas

till straff enligt nämnda lagrum, därom stadgas i särskild lag om avbrytande

av havandeskap.

34 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse varit havande, i annat fall, än i

22 § sägs, uppsåtligen dödat sitt barn, och var gärningen förövad under inflytande

av den övergivna eller nödställda belägenhet, vari hon i följd av

barnets födelse befunnit sig; då må straff efter 1 § eller 3 § 1 mom. nedsättas

till straffarbete i fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

till straffarbete i två år.

Där brottet stannat vid försök, må straff, som enligt 18 § 1 mom. å gärningen

följa bort, nedsättas till straffarbete i sex månader. Har kvinnan

under de omständigheter, som i 1 mom. sagts, utsatt barnet eller det eljest

uppsåtligen från sig skilt och såmedelst i hjälplöst tillstånd försatt, då må

jämväl straff efter 30 § eller 31 § andra punkten nedsättas under vad eljest

å gärningen följa bort, dock lägst till straffarbete i sex månader.

37 §.

Begår man förbrytelse, som i 15 § 2 mom. avses, mot skyldeman i rätt

uppstigande led; vare straffet fängelse i högst ett år. Skedde förbrytelsen mot

annan av de personer, som i 36 § äro nämnda, varde den omständighet såsom

synnerligen försvårande ansedd.

15 KAP.

8 a §.

Gör man gärning som i 6 eller 8 § avses för att själv taga sig rätt eller

eljest utan argt uppsåt, straffes högst med straffarbete i två år.

15 a §.

Har någon förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brottslig

gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon för

brott eller att om någon lämna menligt meddelande; dömes till straffarbete i

högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;

må tiden för straffarbetet till sex år höjas.

16 §.

Brott, som i 12, 13, 15 eller 15 a § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,

där ej kvinnan av brottet död ljutit, eller det av henne eller hennes

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

malsman till sådant åtal angivet varder. Ej heller må sådant åtal anställas

sedan sex månader förflutit efter det brottet skedde, där ej laga förfall visas

eller så är, att döden genom brottet blivit kvinnan tillskyndad.

18 §.

Bortförer man kvinna, som ej fyllt femton år, med hennes vilja, men utan

samtycke av målsman, i sådant uppsåt, som i 17 § sägs; dömes till straffarbete

från och med sex månader till och med två år.

Bortföres omyndig kvinna, som fyllt femton år, med sin vilja, från fader

eller moder eller dem, som i deras ställe äro, i sådant uppsåt som nämnt är;

dömes gärningsmannen till fängelse eller böter.

25 §.

Försök till brott, som i 5, 6, 7, 8, 12, 13, 15, 15 a eller 17 § eller 18 § 1 mom.

sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök till brott, som i 12

eller 13 § omtalas, kvinnan fått svår kroppsskada, då skall till straffarbete

från och med fyra till och med tio år dömas; ljöt hon därav döden, dömes

till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

Angående åtal för försök till brott, som i 12, 13, 15 eller 15 a § sagt är,

gälle vad i 16 § stadgas och beträffande åtal för försök till brott, varom förmäles

i 17 § eller 18 § 1 morn., vad i 19 § sägs.

17 KAP.

Om brott emot familj.

1 §•

Gift man eller kvinna som ingår nytt äktenskap, straffes för tvegifte med

straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Till samma straff dömes ogift, som

ingår äktenskap med den som är gift.

2 §■

Gifter sig någon med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig sinnesförvirring

eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga, eller

ingår någon äktenskap, som på yrkande av andra maken kan för villfarelse

eller svek dömas att återgå; straffes med straffarbete i högst fyra år eller

fängelse.

Brott, som nu sagts, må ej åtalas, där ej för brottet blivit dömt till återgång

av äktenskapet.

3 §■

Bedrager man genom äktenskapslöfte, som ej fullbordas, kvinna till lägersmål;

straffes med fängelse eller böter.

Brottet må ej åtalas av annan än målsägande.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

155

4 §•

Bereder sig någon genom antagande av falskt namn eller stånd arv eller

annan familjerättighet, dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

5 §•

Understicker eller förbyter någon barn, dömes till straffarbete i högst

sex år.

18 KAP.

7 §•

övar man---på livstid.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

8 §.

övar någon---sex månader.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

14 a §.

Får någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri

öva eller vinning sig förskaffa; straffes med böter eller fängelse i

högst ett år.

19 KAP.

5 §•

Är, vid brott, som förut sagts, eld åsatt, men varder släckt, innan den sig

utbrett och skada gjort; då må straffet nedsättas, för det fall, som i 1 § sägs,

till straffarbete i ett år; för det fall, som i 2 § omförmäles, till straffarbete i

två år; och för det fall, som i 3 § nämnes, till straffarbete i två månader

eller fängelse, där ej brottet skall straffas efter vad för 1 och 2 §§ nu är

stadgat.

Har gärningsmannen, av egen drift, själv eller genom tillkallad hjälp, släckningen

åstadkommit, må straffet, efter omständigheterna, nedsättas under

vad eljest å gärningen följa bort.

6 §•

Var som uppsåtligen medelst krut eller annat sprängämne kommer förödelse

å stad å annans boning eller vistelserum, eller å hus, byggnad, fartyg,

bro eller dylikt, som annan tillhörer, straffes:

1. om det var annans boning eller vistelserum eller sådan egendom, som

i 2 § 2 mom. omförmäles, såsom för mordbrand, efter ty för varje fall i 1 §

eller 2 § 1 eller 2 mom. skils; och

2. i andra fall såsom för brott, varom i 3 § sägs, efter ty i samma § stadgat

är.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr i.

20 §.

Var, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller skadar

annans egendom, fast eller lös, evad den till enskilt eller allmänt bruk eller

gagn eller till prydnad ämnad är; straffes med böter eller fängelse i högst

sex månader. Har av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller

hälsa, eller grov skada å egendom, eller är gärningen eljest med synnerligen

försvårande omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år

dömas.

Brott, som--- -— än målsägande.

20 a §.

Försök till brott, som i 1, 2, 3, 6, 7, 10, 11 eller 16 §, 17 § 1 mom. eller 18 §

sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Har Konungen för viss anläggning meddelat förordnande, som i 14 § avses,

må vad nu är stadgat örn försök till brott, som i 11 § sägs, ock i fråga

örn dylik anläggning tillämpas.

21 §.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra

eller skada annans egendom eller med vetskap örn annans uppsåt till sådant

brott för att honom därvid tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat

sprängämne; varde dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse. Varder

medelst sprängämnet brott, som därmed åsyftat var, begånget, eller göres

försök till sådant brott i fall, där försöket är i lagen med straff belagt, och

skall ej gärningen straffas efter 6 § eller såsom försök till brott, varom där

sägs; gånge vid straffets bestämmande som i 4 kap. stadgas.

Har den---straff fri.

20 KAP.

Om stöld och rån; så oek om egenmäktigt förfarande.

1 §•

Var som olovligen tager annans sak med uppsåt att tillägna sig den, dömes,

där tillgreppet innebär skada, för stöld till .straffarbete i högst två år

eller fängelse.

2 §•

Är stöld med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till fängelse eller

böter.

3 §.

Stjäl någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar, syskon,

föräldrar och barn, adoptivföräldrar och adoptivbarn eller fosterföräldrar

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

157

och fosterbarn från varandra medan de sammanbo, dömes för bodräkt till

fängelse eller böter. Samma lag vare, där någon stjäl lösöre vari han äger

del. Medverka flera till stöld och gäller vad nu är sagt någon av dem, dömes

jämväl envar av de övriga för bodräkt, dock ej den som handlat med

uppsåt att tillägna sig det tillgripna.

4 §•

Är brott som förut i detta kapitel är sagt med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall för grov stöld dömas till straffarbete i

högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, örn det

förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon burit på sig, eller gärningsmannen

varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel,

eller örn gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande

värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

5 §•

Var som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande

fara eller, sedan han begått stöld och anträffats å bar gärning, sätter

sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna,

dömes för rån till straffarbete från och med ett till och med åtta år.

Samma lag vare örn den som med sådant våld eller hot tvingar någon till

handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och

skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är.

Varder vid rån någon så våldförd att han därav far döden eller svar

kroppsskada eller är rånet eljest att anse såsom grovt, skall gärningsmannen

dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Lika med våld å person skall anses åtgärd, varigenom någon försättes i

vanmakt eller annat sådant tillstånd.

6 §.

Var som, för att själv taga sig rätt eller eljest utan att fall är för handen

som förut i detta kapitel är sagt, olovligen tillgriper sak, dömes för egenmäktigt

förfarande till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon utan tillgrepp,

genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar

besittningsförhållande till sak eller ock genom motvärn eller på annat dylikt

sätt hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga sak.

Är egenmäktigt förfarande att anse som grovt, skall till straffarbete i högst

två år eller fängelse dömas. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall

särskilt beaktas, örn det förövats med våld eller hot eller innefattat tillgrepp

av fortskaffningsmedel som vanvårdats eller icke återställts.

7 §•

Vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp skall gälla jämväl där

någon från fastighet olovligen avskiljer och tager något som hör till denna.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Avhyser någon annan från fastighet eller rubbar eljest besittningsförhållande

till fastigheten, såsom genom att anbringa eller bryta stängsel, genom

att bygga, gräva, plöja, låta kreatur beta eller genom att anlägga väg, vare

lag som i 6 § sägs.

Avleder någon olovligen elektrisk eller annan för bruk bunden kraft,

straffes för olovlig kräfta vledning högst med straffarbete i två år; är brottet

grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år.

8 §•

Försök till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 7 § andra stycket sägs straffes

efter ty i 3 kap. stadgas. Samma lag vare beträffande försök till sådant

tillgrepp av fortskaffningsmedel som är straffbart enligt 6 §.

9 §•

Var som för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest tager

befattning med dyrk, falsk nyckel, sprängämne eller annat hjälpmedel, straffes

för förberedelse till stöld högst med straffarbete i två år. Den som av

egen drift förstört hjälpmedlet eller eljest gjort det obrukbart, vare från

straff fri.

Hjälpmedlet må förklaras till kronan förverkat, evad ansvar enligt detta

kapitel ådömes eller ej.

10 §.

Har brott som i detta kapitel omförmäles förövats mot make eller trolovad

till gärningsmannen eller annan till brottet medverkande eller mot syskon,

skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller den som i första svågerlag

lika nära är eller mot adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar

eller fosterbarn, må, där ej fråga är om grov stöld eller rån, allmän åklagare

väcka åtal allenast om brottet av målsägande till åtal angives eller ock landsfogden

eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt

påkallat. Såsom medverkan anses vid tillämpning av detta stadgande

jämväl brott som i 21 kap. 6 § sägs.

21 KAP.

Om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock om utpressning och ocker.

1 §•

Var som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet,

som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde

eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

2 §.

Är bedrägeri med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt beteende dömas

till böter eller fängelse.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 4.

159

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning

eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant

betalning, och gör ej rätt för sig, straffes, evad han vilseleder någon

eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa,

för bedrägeri. Samma lag vare, där någon som har att betjäna allmänheten

efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

3 §■

Är brott som förut i detta kapitel är sagt med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall för grovt bedrägeri dömas till straffarbete

i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen

missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling

eller vilseledande bokföring eller örn gärningen eljest varit av särskilt farlig

art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §•

Var som medelst hot om brottslig gärning tvingar någon till handling eller

underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den

tvungne eller någon i vars ställe denne är, dömes, där ej brottet är att anse

såsom rån, för utpressning till straffarbete i högst sex år eller fängelse eller,

om brottet är ringa, till böter. Övar någon sådant tvång medelst hot att

åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande,

vare lag samma, där tvånget är otillbörligt.

5 §•

Den som vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons

trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning i förhållande till honom

till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget

eller för vilken vederlag icke skall utgå, straffes för ocker högst

med straffarbete i två år; är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst

fyra år.

6 §•

Den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör

sig saken eller eljest därmed täger befattning ägnad att försvåra sakens

återställande, straffes för häleri högst med straffarbete i två år; är brottet

grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år. Samma lag vare om den

som bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock om

den som genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom

brott tillkommen fordran till större del än efter lag skall utgå.

Örn gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga att

brott förelåg, dömes till böter eller fängelse.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

7 §•

Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, medelst vilseledande

förmår någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den

vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande

till böter eller fängelse eller, örn brottet är grovt, till straffarbete i högst två

år. Ändå att skada ej uppkommer, vare lag samma, där vilseledandet sker

i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet, myckenhet eller ursprung

av vad mot vederlag tillhandahålles.

8 §.

Försök till brott som i 1, 2, 3 eller 4 § sägs straffes efter ty i 3 kap.

stadgas.

Såsom för försök till bedrägeri straffes den som för att bedraga försäkringsgivare

eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar eller söker skada sig eller annan

till person eller egendom.

9 §.

Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande

uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom,

dömes för svindleri till fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, där

brottet är ringa, till böter.

Där någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag

eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom örn ett företag,

offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider

vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt

hänseende och därigenom medföra skada, dömes såsom i första stycket

sägs. Sker det av grov oaktsamhet, straffes med fängelse eller böter.

10 §.

Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, handling

som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller ock

check utan täckning, straffes för ockerpantning högst med straffarbete i

tva ar. 11

11 §•

Vad i 20 kap. 10 § sägs örn inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt skall

äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält

brott än grovt bedrägeri.

Oredligt förfarande må ej åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden

eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt

påkallat.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

161

22 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet.

1 §•

Där någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik

ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva

egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller

annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin

skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada för

den berättigade, för förskingring till fängelse eller straffarbete i högst två år.

2 §•

Är förskingring med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för undandräkt dömas till

böter eller fängelse.

3 §•

Är förskingring med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grov, skall för grov förskingring dömas till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen

missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk handling

eller vilseledande bokföring eller örn gärningen eljest varit av särskilt farlig

art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §•

Där någon, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom, som

han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen

eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd varigenom

egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt,

dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse eller, där brottet är

grovt, till straffarbete i högst två år. Samma lag vare, där någon i annat

fall än förut i denna lag är sagt genom att taga sak i besittning frånhänder

annan saken eller säkerhetsrätt till denna.

5 §•

Där någon, som på grund av förtroendeställning, evad det är i allmän

eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk

angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet

att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning och därigenom

skadar huvudmannen, straffes, där gärningen icke innefattar förskingring,

för trolöshet mot huvudman högst med straffarbete i två år.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen begagnat falsk handling eller

Bihang till riksdagens protokoll 1962. Isand. Nr 6. It

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen

kännbar skada eller eljest att anse såsom grovt, vare straffet straffarbete

i högst sex år.

Missbrukar någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för annan, till

förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes efter ty i första

stycket är sagt, ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.

6 §■

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk av

behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller med

missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling kräver

vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter eller

fängelse eller, där brottet är grovt, till straffarbete i högst två år. Samma

lag vare, där någon fordrar betalning jämlikt handling som ej blivit utgiven

eller för gäld som redan är gulden eller ock kräver att utfå gods som

han redan bekommit eller mot krav åberopar kvitto som icke utgivits.

7 §•

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar

därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter.

Samma lag vare, där innehavare av fastighet, till skada eller olägenhet för

ägare eller brukare som icke innehar fastigheten, olovligen bygger, gräver,

plöjer, låter kreatur beta, anlägger väg eller på annat dylikt sätt brukar

fastigheten.

8 §•

Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva

hittegods, annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning

eller fynd vartill ägare ej finnes, dömes för fyndförseelse till böter. Tillägnar

man sig godset, gäller, där det tillhör annan, vad i 4 § sägs.

9 §•

Försök till brott som i 1, 2, 3 eller 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

10 §.

Vad i 20 kap. 10 § sägs om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt skall

äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält

brott än grov förskingring.

Olovligt förfogande eller olovligt brukande må ej åtalas av allmän åklagare

med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner

åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr

163

23 KAP.

Om gäldenärsbrott.

1 §•

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder

sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd

eller förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs

eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefintlig

skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, varde, om ej uppgiften rättas

innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömd

såsom i första stycket sägs. Samma lag vare, där gäldenär i samband med

annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och

därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk

för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet

med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär, som

i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, dömes

likaledes för oredlighet mot borgenärer efter ty nu är sagt.

2 §•

Är oredlighet mot borgenärer med hänsyn till omständigheterna vid brottet

att anse som grov, skall för grov oredlighet mot borgenärer dömas till straffarbete

i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gäldenären

beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande

bokföring eller örn brottet varit av betydande omfattning.

3 §•

Gäldenär, som för ett slösaktigt levnadssätt eller fortsätter rörelse under

förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller

inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager

annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

framkallar eller förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer

till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan konkurs

eller i förteckning till utmätningsed av grov oaktsamhet förtiger tillgång,

uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift,

varde, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund

för förfarandet, dömd efter ty i första .stycket sägs.

4 §•

Gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet för

borgenärs fordran eller vidtager annan sådan åtgärd och därigenom avsevärt

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

förringar övriga borgenärers rätt, dömes för mannamån mot borgenärer till

fängelse eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år. Samma lag

vare, där bokföringsskyldig gäldenär, ehuru han enligt god köpmanssed uppenbarligen

bort inställa sina betalningar, förfar som nu sagts.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning

eller annan förmån, dömes ock för mannamån mot borgenärer efter ty

nu är sagt.

5 §•

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande

bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej

kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, straffes för bokföringsbrott

med fängelse eller straffarbete i högst två år. Är brottet ringa,

dömes till böter, dock ej under trettio dagsböter.

Bokföringsbrott må icke åtalas, där ej gäldenären inom fem år från det

brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt

sina betalningar.

6 §•

Försök att, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tillgång straffes

efter ty i 3 kap. stadgas.

7 §•

Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall

han straffas såsom vore han själv gäldenär.

Borgenär, som i fall varom i 4 § förmäles tager eller låter åt sig utlova betalning,

säkerhet eller annan förmån, straffes för medverkan till brottet

endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte örn förmån eller

handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

24 KAP.

H §•

Tager någon---femtio riksdaler.

Brottet må ej, där det endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas av

annan än målsägande.

14 §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap

i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom

grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stängsel

eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes till böter

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till fängelse i högst

sex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, vare straffet

böter.

Brottet må ej, där det endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas av allmän

åklagare med mindre det av målsägande angives till sådant åtal.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

16 §.

Sätter i något av de fall, som i 11 eller 14 § sagda äro, förbrytare sig till

motvärn emot den, som egendomen äger, innehaver eller vårdar, eller emot

dess folk, då någon av dem vill honom från gärningen hindra, eller av honom

taga åter vad han åtkommit, eller ock fråntaga honom det, som till vedermäle

av gärningen kvarhållas må; vare lag som i 20 kap. 6 § sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943; och skall med avseende dära

iakttagas:

1. Genom denna lag upphäves lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

2. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

3. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt örn rätt till vad

som finnes å skog eller mark; och vare sålunda icke tillåtet att där utan lov

taga vindfälle eller annat sådant, växande gräs, torv eller, av växande träd,

ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda.

Vad någon olovligen sått eller planterat å annans jord, vare förverkat till

den som jorden lagligen innehaver.

4. I stället för vad 16 § punkt 6 förordningen den 16 februari 1864 om

nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall innehåller

om rätt att återtaga stulet gods å färsk gärning skall gälla, att varje besittningsförhållande

som någon utan rätt rubbat må å färsk gärning återställas

av den vars besittning rubbats eller som är i hans ställe.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 101—108, 115 och 171 §§ strafflagen för krigsmakten

skola upphöra att gälla samt att 29 och 33 §§, 34 § 2 morn., 94, 96,

98, 99, 100, 112, 121, 122, 135, 164—170, 178, 179 och 185 §§* ävensom överskrifterna

till 8 och 13 kap. samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

29 §.

Officer eller underofficer som efter denna eller allmän lag dömes till

fängelse, böter eller disciplinstraff för stöld eller snatteri skall tillika, där ej

1 Senaste lydelse, se beträffande 29 § 1940: 357, beträffande 33 § 1938: 262, beträffande 34 §

1938: 262 och 1939: 318, beträffande 166 § 1918: 269 och beträffande 185 § 1936: 329.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

omständigheterna annat föranleda, dömas till avsättning från det ämbete

eller den tjänst han såsom krigsman innehar. Dömes ej till avsättning, må

till mistning av ämbetet eller tjänsten på viss tid dömas.

Begår krigsman---berörda anställning.

Har officer---fullo undergången.

33 §.

Är någon--— sig skyldig.

Ej skall---år dömas.

I övrigt skall vad i allmän lag finnes stadgat örn delaktighet i brott och

örn försök till brott, örn sammanträffande av brott, om förändring av straff,

örn återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

upphäva straffbarhet, lända till efterrättelse vid tillämpning av denna lag,

likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som

däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande

av häktningstid äga motsvarande tillämpning i disciplinmål.

I fråga---eller annan.

34 §.

Sammanträffar brott, som finnes förskylla böter, med brott, som finnes

förskylla disciplinstraff, och ådömes ej gemensamt straff i svårare straffart,

skola böter och disciplinstraff ådömas jämte varandra; dock må disciplinstraff

ådömas såsom gemensamt straff, örn särskilda skäl därtill föranleda.

94 §.

Gör någon--— disciplinstraff dömas.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kapitel avses,

gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning

emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker under tjänstgöring

eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl, inom förläggning, byggnad,

anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten eller avses

för dess behov, eller, inom förläggnings- eller stationsort, å väg, gata eller

annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför

krigsdomstol.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl

eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område,

som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov, gör oljud eller oväsende

eller annorledes brister i anständigt uppförande eller kommer förargelse

åstad, belägges med disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under

sådana omständigheter eller å sådan plats, som förut i denna § är sagt, finnes

överlastad av starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör beläggas

med strängare straff.

Har i---mom. sägs.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

167

8 kap.

Om skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott.

98 §.

Begår någon brott, som i 19, 20, 21 eller 22 kap. allmänna strafflagen sägs,

beträffande egendom, som tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov,

varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad

efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i

stället må dömas till disciplinstraff. Visste den brottslige att egendomen tillhörde

krigsmakten eller var avsedd för dess behov, varde det såsom försvårande

omständighet ansett.

Efter allmän lag straffes jämväl den som, under tjänstgöring eller eljest

i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning,

fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten eller avses

för dess behov, begår brott som i 1 mom. sägs mot någon, som lyder under

strafflagen för krigsmakten.

99 §.

Är någon genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse vållande till

fara för eldskada eller explosiv förödelse å egendom, som tillhör krigsmakten

eller är avsedd för dess behov, dömes till fängelse eller ock till böter eller

disciplinstraff. Är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst två år.

100 §.

Den som förstör, skadar, tillägnar sig eller ock olovligen förfogar över

eller brukar åt honom till begagnande lämnad utrednings- eller beklädnadspersedel,

dömes, där brottet är ringa, för persedelförseelse till disciplinstraff

eller böter.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes, om han

är officer eller underofficer, med mistning av ämbete eller tjänst å viss tid

eller avsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med fängelse i högst

sex månader. Kom därav ingen eller ringa skada, eller äro omständigheterna

eljest synnerligen mildrande, må dömas till disciplinstraff. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som är insatt

i militärhäkte eller skall av krigsman eller av någon till krigsmaktens polisväsende

hörande person avföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör,

eller gör någon försök till sådant brott; vare det, vid straffets bestämmande

efter allmän lag, ansett såsom försvårande omständighet.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

122 §.

Den, som egenmäktigt täger sig befäl, där det honom ej lagligen tillkommer,

dömes till fängelse, mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller

avsättning. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, skall till straffarbete

i högst fyra år dömas; äro de synnerligen mildrande, dömes till disciplinstraff.

Den skyldige vare ock underkastad ansvar efter lag för fel eller

brott, som han under sådant befäls utövande begär.

135 §.

Överlöper krigsman---på livstid.

Gör krigsman försök till sådant brott, straffes efter ty i allmän lag om

försök till brott är stadgat, dock lägst med straffarbete i fyra år.

Sker stämpling till sådant brott, varde, där straff ej är förskyllt efter ty

ovan är sagt, anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete från och med

fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen till straffarbete i

högst sex år.

13 kap.

Om skadegörelse, stöld, rån och förskingring.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,

som föres till fästning, krigsfartyg, förläggning eller annan ort, där krigsfolk

är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten eller

är avsedd för dess behov, dömes efter allmän lag för grov stöld eller, där

mildrande omständigheter vid brottet det föranleda, för stöld.

165 §.

Stjäl någon egendom, som han är satt att vakta eller bevaka, dömes för

grov stöld efter allmän lag.

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes efter allmän

lag för grov stöld eller, där mildrande omständigheter vid brottet det föranleda,

för stöld.

Lag samma---kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och av sår eller sjukdom är urståndsatt

att sin egendom värja, dömes för grov stöld efter allmän lag.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök därtill, dömes

till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år.

Förbryter sig---är sagt.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr k.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg, förläggning

eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att

egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov; dömes till

straffarbete på livstid eller i tio år.

Försök till sådant rån straffes efter ty i allmän lag örn försök till brott är

stadgat, dock lägst med straffarbete i sex år.

169 §.

Hava två---på livstid.

För försök till rån i detta fall må straffet förhöjas till straffarbete på

livstid.

170 §.

Har genom rån, stöld eller förskingring av sådan egendom, som den brottslige

veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, väsentligt

hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller

hinder för krigsföretagen vållats, och var egendomen av beskaffenhet, att den

brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var av brottet att befara; då

skall han, om rån förövats, mista livet eller dömas till straffarbete på livstid,

men i annat fall dömas till straffarbete på livstid eller från och med

åtta till och med tio år.

178 §.

Tager man---försvårande ansedd.

Förövades tillgreppet----till fängelse.

Var fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara; dömes den

brottslige till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår eller skada; varde gärningsmannen

dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år

eller på livstid. Gör någon försök till brott, varom i föregående punkt förmäles,

straffes efter ty i allmän lag örn försök till brott är stadgat, dock

lägst med straffarbete i två år.

179 §.

Den som —--två år.

Såsom plundring---behovet härutinnan.

Gör någon försök till plundring, varom ovan är sagt, straffes efter ty

i allmän lag om försök till brott är stadgat.

Där vid---på livstid.

185 §.

Till disciplinmål---efter 96 §;

9) deltagande i demonstrationståg efter 96 a §;

10) vållande till fara för eldskada eller explosiv förödelse efter 99 §;

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

11) persedelförseelse efter 100 §;

12) åtgärd av---samma lagrum;

13) avgivande i---efter 116 §;

13 a) egenmäktigt tagande av befäl efter 122 §;

14) obehörigt övergivande---efter 177 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (ur 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister

skall upphöra att gälla samt att 1 § ävensom 8 § 1 och 2 mom. samma lag1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning

av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till böter, jämlikt något av

dessa kapitel jämte 98 § strafflagen för krigsmakten till disciplinstraff eller

med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt lag

kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel till böter,

eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning

därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare

eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna örn häktning,

eller av intemeringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt, eller då

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 § 1937: 174, 467 och 938, beträffande 8 § 1 moni. 1936:

248 ävensom 1937: 204 och 467 samt beträffande 8 § 2 mom. 1937: 123. i

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 4.

171

sådan framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman.

Till annan myndighet än nu är sagt, så ock till enskild vars

rätt må vara beroende på annan upplysning ur registret än som framgår av

i 2 mom. omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas,

där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej

förekommer i straffregistret, såvitt angår annat förhållande än dom å böter

eller villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter, må på begäran av denne

meddelas, där han med intyg av Konungens befallningshavande, underrätt,

häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt konsulat, styrker

att hans rätt kan vara beroende av sådant bevis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943. Därest nämnda dag lagen den

18 juni 1937 (nr 467) angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober

1900 om straffregister ännu icke trätt i kraft, skola intill dess så sker 1 §

och 8 § 1 mom. lagen örn straffregister hava följande lydelse:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tilllämpning

av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till böter, jämlikt något av

dessa kapitel jämte 98 § strafflagen för krigsmakten till disciplinstraff eller

med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt lag

kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel till böter,

eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

8 §■

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning

därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare

eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller

av statens kriminaltekniska anstalt eller den i lagen om förvaring av förminskat

tillräkneliga förbrytare och lagen örn internering av återfallsförbrytare

omförmälda nämnd, eller då sådan framställning göres av riksdagens

justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndighet än

nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan upplysning

ur registret än som framgår av i 2 mom. omförmält registerutdrag, skall

fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall därtill givit

tillstånd.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om

behörighet att utöva läkarkonsten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

3 §•

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till

straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a

eller 33 §, 15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen,

12 § lagen om avbrytande av havandeskap eller 8 § lagen örn sterilisering

till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas

såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott,

som han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning

från befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålunda

låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör

äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio

år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit

av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legitimationen

ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att,

där dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast

för suspensionstiden.

Där läkare---utöva läkarkonsten.

5 §■

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a eller 33 §,

15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8a eller 9 § strafflagen,

12 § lagen om avbrytande av havandeskap eller 8 § lagen om sterilisering

till fängelse eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller

har innehavare av sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom

brott av ämbetsman, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen

eller mistning därav på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända

protokoll och utslag i målet.

Har någon---hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse, se 1941: 330.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

173

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 49 § lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om

fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet.

Härigenom förordnas, att 49 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelsc

och fondbörsverksamhet skall erhålla följande ändrade lydelse:

49 §.

Med böter---anses rimligt.

Sker förseelse---år dömas.

I fråga om förseelse, som under 3) eller 4) avses, må ovan stadgade straff

icke tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med

strängare straff.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med

vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser

örn rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper skall upphöra

att gälla samt att 4 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

4 §■

Förfogar den, vilken såsom pant eller lill förvaring eller till försäljning i

kommission emottagit eller i kommission inköpt fondpapper, utan laga rätt

för annans räkning än ägarens däröver, dömes, där ej gärningen är belagd

med strängare straff, för olovligt förfogande såsom i 22 kap. 4 § strafflagen

sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 213, 214 och 215 §§ konkurslagen den 13 maj 1921

(nr 225).

Härigenom förordnas, att 213, 214 och 215 §§ konkurslagen skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

213 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig särskilda

fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar, straffes med

dagsböter eller fängelse i högst ett år.

214 §.

Var som å borgenärssammanträde i fråga, som rör boets förvaltning, utövar

rösträtt för fordran med vetskap örn att den, sådan den uppgivits, är

oriktig, straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

215 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) örn

ackordsförhandling utan konkurs.

Härigenom förordnas, att 50 § lagen den 13 maj 1921 om ackordsför

handling utan konkurs skall erhålla följande ändrade lydelse:

50 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig särskilda

fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar, straffes

med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

175

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av

bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall

erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lag

träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand

eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålunda

blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som

är ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,

gäde vad i 20 kap. 1—7 §§ strafflagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

F örslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn

viss panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i

spannmål1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och fordran på grund av

skuldebrevet uppkommit, med vetskap härom uppsåtligen förstör eller i

strid mot det i 12 § stadgade förbudet bortför eller utlämnar pantförskriven

spannmål, straffes som i 22 kap. 4 § strafflagen sägs. Lag samma vare, där

någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i spannmål, vari honom veterligen

panträtt redan åt annan upplåtits.

1 Senaste lydelse, se 1926: 76.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

Om innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter

verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga

vad honom enligt 12 § andra stycket åligger eller lämnar medvetet oriktig

uppgift i sådant meddelande till registerföraren eller panthavaren, som där

sägs, straffes med dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Härigenom förordnas, att 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 skall

erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

Om ansvar för åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt denna lag stadgas

i strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 74 § checklagen den 13 maj 1932 (nr 131).

Härigenom förordnas, att 74 § checklagen den 13 maj 1932 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

74 §.

Har någon med uppsåt till annans förfång antingen utställt check utan

täckning eller ock, före utgången av den tid, inom vilken av honom utställd

check skall uppvisas till betalning, utan skälig anledning återkallat

checken eller förfogat över täckningen, straffes med dagsböter eller fängelse

i högst ett år, där ej brottet är straffbart enligt 21 kap. strafflagen.

Har någon---månader dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182) om vissa

tvångsmedel i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel

i brottmål skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Påträffas föremål---i beslag.

Beslag må ej läggas å skriftligt meddelande mellan den som misstänkes för

brottet och den som vid tiden för meddelandet var hans rättegångsbiträde i

saken. Ej heller må, med mindre å brottet kan efter lag följa lägst straffarbete

i två år eller därutöver, i beslag tagas skriftligt meddelande mellan den misstänkte

och anhörig, som i 10 kap. 18a § 3 mom. strafflagen sägs, eller sådant

meddelande mellan den misstänkte och ämbets- eller tjänsteman, läkare

eller annan, där meddelandets innehåll kan antagas åtnjuta skydd på

grund av i lag eller författning stadgad tystnadsplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall erhålla

följande ändrade lydelse:

59 §.

Bryter någon — — — med dagsböter.

Lag samma---omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet

eller vållar någon genom försummelse i den vård örn egna eller andras

kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer

på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio

kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 4.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 305) örn handläggning

inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 juni 1934 om handläggning inom

stängda dörrar av mål örn utpressning skall erhålla följande ändrade lydelse:

I mål om ansvar för gärning som avses i 21 kap. 4 § strafflagen må rätten,

därest målsäganden det begär eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna,

att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 29 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

örn rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. och 31 § 2 mom. lagen den 3 juni

1938 om rätt till jakt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom

sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av

nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första

punkten av samma paragraf, straffes med dagsböter.

överträder ägare---med dagsböter.

31 §.

2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn

mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller

deras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befattningshavare,

då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av

honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvarhållas

till vedermäle och pant, vare lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

179

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1938

(nr 318) om avbrytande av havandeskap.

Härigenom förordnas, att 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1938 om

avbrytande av havandeskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

10 §.

Har någon efter prövning som avses i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap

eller gjort försök därtill, och skedde åtgärden med iakttagande av de i 1 §

andra stycket samt 3 § givna föreskrifter, då må ej dömas till straff enligt

14 kap. 26, 27, 28 eller 28 a ^strafflagen.

12 §.

Läkare, vilken mot bättre vetande antingen i utlåtande som i 4 § sägs

förklarat förutsättningarna för avbrytande av havandeskap vara för handen

eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsaga i ärende angående

sådan åtgärd, dömes, örn han ej är förfallen till ansvar för fosterfördrivning

eller försök därtill, till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

Har läkare---sex månader.

13 §.

Avgiver någon i annat fall än ovan sägs mot bättre vetande till myndighet

eller läkare falsk utsaga i ärende angående avbrytande av havandeskap,

och är han ej förfallen till ansvar för fosterfördrivning eller försök därtill,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kx-aft den 1 januari 1943.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag au protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 november

194-1.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitieråd^ Sterzel.

Enligt lagrådet den 8 augusti 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 30 maj 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen,

2) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten,

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) örn straffregister,

4) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten,

5) lag angående ändrad lydelse av 49 § lagen den 16 maj 1919 (nr 240)

örn fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1919 (nr 242)

med vissa bestämmelser örn rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

7) lag örn ändrad lydelse av 213, 214 och 215 §§ konkurslagen den 13 maj

1921 (nr 225),

8) lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

örn ackordsförhandling utan konkurs,

9) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)

örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter,

10) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

örn viss panträtt i spannmål,

11) lag örn ändrad lydelse av 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr

117),

12) lag örn ändrad lydelse av 74 § checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

13) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182)

örn vissa tvångsmedel i brottmål,

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Mctj:ts proposition nr 4.

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred,

15) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 305) om

handläggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning,

16) lag angående ändrad lydelse av 29 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 (nr

274) örn rätt till jakt, samt

17) lag angående ändrad lydelse av 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni

1938 (nr 318) örn avbrytande av havandeskap.

Förslagen finnas bilagda detta protokoll.

De under 1)— 3) samt 5)—16) upptagna förslagen hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet N. Beckman, dock att de delar av förslagen under 1)

och 2), vilka röra ändrad lagstiftning örn straff för försök till brott, blivit,

utom såvitt angår 20—23 kap. strafflagen, föredragna av byråchefen för lagärenden

i justitiedepartementet revisionssekreteraren Ivar Strahl, som även

föredragit förslagen under 4) och 17).

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda

ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

Lagrådet:

Föreliggande förslag till ny lagstiftning om förmögenhetsbrott är ett led i

en successiv omarbetning av strafflagen i dess helhet. Tidigare hava genomförts

åtskilliga partiella strafflagsreformer huvudsakligen inom straffrättens

allmänna del. Avsikten är att bedriva det fortsatta reformarbetet sålunda,

att arbetet uppdelas i vissa partier, därvid efter hand färdigställda lagförslag

skola vart för sig träda i tillämpning; vid arbetets avslutning skola de

olika lagpartiema sammanföras till ett även i formellt hänseende enhetligt

lagverk. Även om härigenom under arbetets fortgång vissa ojämnheter särskilt

ur systematisk synpunkt icke kunna undgås, medför dock denna arbetsmetod

i andra hänseenden påtagliga fördelar. Främst må framhållas att revisionen

av sådana delar av strafflagen, där reformbehovet är mest kännbart,

kan ske utan den tidsutdräkt som ett samtidigt lösande av alla till

straffrätten hörande aktuella lagstiftningsfrågor självfallet skulle medföra.

Det är naturligt att man vid omarbetning av strafflagens speciella del i

första hand uppmärksammat förmögenhetsbrotten. Den ekonomiska utvecklingen

och den förändring, som samhällsförhållandena undergått sedan

strafflagens tillkomst, hava medfört att brottstyperna inom hithörande område

tarva översyn. Det är en allmänt omfattad mening att lagstiftningen härutinnan

är behäftad med allvarliga brister. Såsom departementschefen framhållit

torde beträffande förmögenhetsbrottens hela område gälla, att reformer

äro påkallade för att tillgodose önskemål, till vilka erfarenheterna vid strafflagens

tillämpning och förändringar i åskådningssättet givit upphov. Den

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

verkställda överarbetningen har medfört åtskilliga förskjutningar inom det

straffbara området men även utvidgningar och inskränkningar i gränserna

för detta. I sina huvuddrag bygger emellertid förslaget på den gällande rättens

grund.

Vid brottsbeskrivningamas avfattning har den principen följts att i lagtexten

upptaga mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de

till varje brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen; åt rättsskipningen

har överlämnats att tolkningsvis avgöra de mindre ofta förekommande

gränsfallen. Till ledning härvid hava i motiven genom exempel och

på annat sätt behandlats speciella frågor rörande gränserna för brottsbegreppen.

Denna metod har medfört att vissa lagbud kunna te sig något abstrakta.

Det oaktat torde de allmänt hållna brottsbeskrivningarna sådana de

utformats i förslaget vara att föredraga framför en mera detaljrik lagtext.

Det är nämligen, såsom kommittén ock framhållit, ej möjligt att i lagtexten

giva en fullständig lösning av alla tänkbara fall, och det bör ej väcka betänkligheter

att överlämna lösningen av uppkommande oförutsedda frågor

at rättsskipningen, då kommitténs motiv härvid utgöra en värdefull ledning.

När förtrogenhet med den nya lagstiftningen vunnits, torde ock svårigheter

till följd av ovan antydda förhållanden icke komma att alltför ofta uppstå.

Åtskilliga i gällande lagstiftning förekommande brottstyper hava i förslaget

sammanförts till större brottsbegrepp med vidare straffskalor. Så har till

exempel skett med åverkansbrotten. Till vissa av dem får lagrådet anledning

att återkomma. Ett annat exempel på dylikt sammanförande lämna bestämmelserna

i 20 kap 6 §. Såsom egenmäktigt förfarande rubriceras nämligen

ej blott de former av besittningskränkningar, som nu anses straffbara enligt

10 kap. 20 § strafflagen, utan även åtskilliga andra brottsliga gärningar, vilka

för närvarande icke äro att bedöma såsom egenmäktigt förfarande. Till brottstypen

hava ock hänförts vissa i gällande lag ej straffbelagda handlingar. Under

stadgandet hava därför kommit att falla såväl mera bagatellartade förseelser

som jämförelsevis svåra former av brottslighet. En mindre önskvärd

följd av detta sammanförande har blivit att vissa fall av motvärn kunna bestraffas

efter en straffskala, vari även böter ingå, under det att för närvarande

lägsta straffet för samma brott är fängelse. Jämväl i andra fall har den

tillämpade systematiken medfört att jämlikt förslaget brott komma att hänföras

under lindrigare straffbestämmelser än enligt gällande lag utan att i

och för sig anledning därtill kan anses föreligga. Sålunda bliva, såsom ock

antytts i kommitténs betänkande sid. 174, vissa förfaranden, vilka nu med

rätta bedömas såsom förskingring, enligt förslaget av rent tekniska skäl hänförda

till den lindrigare brottstypen olovligt förfogande uti 22 kap. 4 §.

Genom de straffskalor, som upptagits i förslaget, och den i vissa fall genomförda

uppdelningen av de särskilda brotten i olika grader allt efter brottets

större eller mindre svårhet erhålla domstolarna vidgad möjlighet att utmäta

ett för varje fall lämpat straff. Å andra sidan komma, såsom framhållits

i vissa av de avgivna yttrandena, ökade krav att ställas på domsto
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

183

larna. Man torde för närvarande kunna rikta den anmärkningen mot särskilt

underdomstolarna att straffen i regel utmätas alltför nära minimigränsen.

Ett bibehållande av denna praxis skulle med de nu föreslagna straffsatserna

medföra att vissa fall av brottslighet bleve lindrigare bestraffade än enligt

gällande lag utan att detta vöre åsyftat. Härigenom bleve verkningarna av

den nya lagstiftningen delvis förfelade. Man torde emellertid kunna förvänta,

att domstolarna komma till insikt örn att i de föreslagna straffsatserna, som

ofta omfatta brott av mycket olika svårhetsgrad, de lägsta straffen äro avsedda

endast för brott av verkligt lindrig art. Det lärer ock kunna antagas

att, där felbedömning i förevarande hänseende ägt rum, åklagarmyndigheten

underställer straffmätningen prövning av överrätt, eventuellt av den

högsta instansen. En annan olägenhet, som följer av de vida straffskalorna,

är att man kan befara en viss ojämnhet i rättstillämpningen, särskilt under

den första tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Genom överdomstolarnas

avgöranden torde dock tämligen snart praxis härutinnan komma

att stadga sig.

Av övriga frågor av större räckvidd, som behandlas i förslaget, ma här endast

nämnas frågan om straffbarheten vid försök till brott. Generella regler

härom hava upptagits i 3 kap. 13 §. Det ligger i sakens natur att sådana

regler endast i stora huvuddrag kunna angiva de linjer, efter vilka de ofta

tveksamma frågorna inom detta område böra lösas. Även örn reglerna därföi

kunna te sig något abstrakta, äro de dock för rättsskipningen av betydelse

såsom uttryck för lagstiftningens allmänna ståndpunkt i ämnet.

Lagrådet vill till sist göra det uttalandet, att förslaget måste anses innefatta

en väl avvägd och såväl sakligt som formellt skickligt genomförd reglering

av föreliggande spörsmål. I fråga om vissa detaljer finner dock lagrådet

jämkningar i förslaget vara erforderliga.

3 kap. 13 §.

Lagrådet:

Enligt tredje stycket skall straffet för försök sättas under vad å den fullbordade

gärningen bort följa. Att sålunda straffet i princip bör vara lägre,

om den för brottet karakteristiska effekten uteblivit, synes väl överensstämma

med svensk rättsuppfattning. \ id grundsatsens utformning i lagtexten

kräva emellertid de fall uppmärksamhet, där den brottsliga gärningen väl

icke medfört den för det fullbordade brottet erforderliga effekten men en

annan, särskilt svår, effekt. I gällande rätt beaktas understundom en sådan

effekt på det sätt, att en strängare straffskala skall tillämpas än för det

enkla försöket. 1 särskilt svåra fall, framför allt när försöket medför dödlig

utgång, kan härvid straffarbete på livstid ifrågakomma; i vissa fall kan för

sådan händelse icke ens dömas lill lägre straff. Exempel på dylika stadganden

erbjuda 14 kap. 28 §, 15 kap. 14 § samt 21 kap. 8 § strafllagen. Det

remitterade förslaget inlager i dessa hänseenden i princip samma ståndpunkt

sorn gällande rätt, men straffarbete på livstid angives såsom straffmaximum

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

för försöksbrott endast i fråga om våldtäktsförsök (15 kap. 25 §), däremot

icke beträffande försök till fosterfördrivning eller rånförsök med dödlig utgång

(14 kap. 28 a § och 20 kap. 8 §). Den strafflindring som sålunda skulle

uppkomma finner lagrådet sakna fog.

Enligt gällande rätt kan vid försök till fosterfördrivning eller till rån

straffarbete på livstid ådömas, även om gärningen blott medfört svår kroppsskada.

Mot förslagets ståndpunkt i denna del, som innebär borttagande av

nämnda straffmaximum, saknas anledning till erinran.

Straffarbete på livstid bör även framdeles kunna ådömas för mordförsök

(14 kap. 2 §). Sådant straff kan vara befogat särskilt i det fall att försöket

medfört livsfara för ett flertal personer. I detta sammanhang bör även beaktas

att varken enligt förslaget eller enligt gällande rätt livstids straffarbete

ingår i latituderna för försök till mordbrand och övriga i 19 kap. strafflagen

behandlade allmänfarliga brott. En sträng straffbestämmelse i fråga örn

mordförsök innebär därför ett välbehövligt komplement till bestämmelserna

i 19 kap. Även eljest kan ett mordförsök ådagalägga en brottslig vilja av så

farligt slag att ådömande av straffarbete på livstid ej bör vara uteslutet.

De här ifrågasatta ändringarna i förslaget äro av den natur att de lämpligen

böra få sin plats i de kapitel av strafflagens speciella del, till vilka de

hänföra sig. Härtill får lagrådet senare återkomma. I 3 kap. 13 § torde någon

erinran örn dessa avvikelser från den där angivna allmänna regeln icke behöva

göras.

3 kap. 14 §.

Lagrådet:

Det remitterade förslaget innehåller i denna paragraf en bestämmelse, enligt

vilken straff som i lagen utsättes för det fall att någon genom brott bereder

sig vinning eller tillägnar sig något jämväl skall tillämpas, då gärningsmannen

avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.

En sådan bestämmelse skulle hava ett visst berättigande i en strafflag som

inrymmer en särskild avdelning för begreppsbestämningar och liknande för

flera brottstyper gemensamma bestämmelser. I den svenska strafflagens allmänna

del, sådan denna är utformad, ter sig bestämmelsen däremot främmande,

vare sig den, såsom enligt förslaget, infogas i 3 kap., med vars stadganden

örn delaktighet och försök den endast har föga gemensamt, eller

den skulle fa sin plats i något annat av lagens 1—6 kap. En annan utväg

vöre att överflytta bestämmelsen till de kapitel, som behandla de särskilda

brotten. Fråga är emellertid huruvida det verkligen kan anses nödigt att

belasta lagtexten med bestämmelser av angivna innebörd.

Kommittén har givit uttryck åt den uppfattningen att de regler, som nu

upptagits i 14 §, äro så naturliga att de även utan uttrycklig bestämmelse

bliva att tillämpa, oaktat i de särskilda brottsbeskrivningarna endast talas

om att någon tillägnar eller vill tillägna »sig» en sak respektive att ett brott

innebär vinning »för gärningsmannen». Denna uppfattning torde vara befogad.

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

185

Särskilt påtagligt synes detta vara beträffande tillägnelsebegreppet. Den

som tillgriper en sak för att giva den åt en annan åsyftar i själva verket att

på ett så typiskt sätt utöva en ägares funktioner, att det för ett naturligt

betraktelsesätt måste vara likgiltigt, huruvida han säges vilja tillägna sig

eller tillägna annan saken. Huru ringa vikt man enligt gällande rätt tillmäter

detta spörsmål framgår bland annat därav att uppsåtet vid stöld enligt

20 kap. 2 § och vid åverkan enligt 24 kap. 3 § beskrives såsom uppsåt att

tillägna sig eller annan, medan uppsåtet vid det stöldliknande förfarandet i

22 kap. 2 § 6. helt kort betecknas såsom uppsåt att tillägna sig.

Mera invecklad ter sig frågan, när det gäller att i lagen närmare bestämma

den för vinningsbrotten karakteristiska förmögenhetsöverföringen. Spörsmålet

framträder klarast vid bedrägeribegreppet. I gällande rätt beskrives detta

i korthet så, att någon bedrager sig lill gods eller penningar eller förlust därav

annan tillskyndar. Då lagen, åtminstone efter orden, likställer det fall

att brottet resulterar i vinning för bedragaren och det att brottet blott medför

skada för den bedragne, är det utan intresse att även ett tredje fall kan

tänkas, nämligen det att vinning omedelbart tillföres en tredje man. Detta

mellanfall kräver däremot beaktande enligt förslaget, som skiljer mellan

egentligt bedrägeri — kännetecknat därav att brottet innebär vinning för

gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne

är (21 kap. 1 §) ■— och oredligt förfarande vilket, med visst undantag, kännetecknas

av att skada tillskyndas den vilseledde eller någon i vars ställe

denne är (21 kap. 7 §). Tvekan synes ej rimligen kunna råda om att ett

sådant fall som exempelvis det, att en styrelseledamot i ett bolag svikligen

förleder annan att sluta ett förlustbringande avtal med bolaget, skall bedömas

enligt 1 §, oaktat vinsten tillföres bolaget och ej styrelseledamoten personligen.

Lika klart är emellertid att förslagets brottsbeskrivning i 1 § dock

innefattar ett begränsningsmoment, vilket utesluter sådana fall där, såsom

kommittén uttrycker sig, den vinning som uppkommer för annan än gärningsmannen

för denne framstår såsom en ovidkommande biomständighet.

Den gränsdragning mellan olika fall som sålunda blir nödvändig underlättas

genom den föreslagna regeln i 3 kap. 14 § men torde även utan en

sådan bestämmelse låta sig genomföra utan större svåiägheter. I gällande

rätt bär denna fråga icke närmare beaktats. Å ena sidan finnas sådana bestämmelser

sorn den i 21 kap. 10 § örn utpressning och den i 22 kap. 14 § örn

trolöshet mot huvudman, där vinning för annan — utan differentiering —

likställes med vinning för gärningsmannen. Å andra sidan har man en sådan

bestämmelse som den i 25 kap. 5 § om bestickning, vilken efter orden endast

avser förmåner för ämbetsmannen själv men säkerligen skall tillämpas

även för det fall att de omedelbart tillföras en ämbetsmannen närstående

person.

Under hänvisning till vad ovan anförts vill lagrådet hemställa, alt bestämmelsen

måtte få helt utgå ur förslaget. 1 samband härmed bör kapitelrubriken

jämkas.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

4 kap. 14 §.

Lagrådet:

Såsom allmän förutsättning för återfallsstraff stadgas i paragrafen, att

det senare brottet förövats efter det den tilltalade blivit dömd för tidigare

brott. Motsvarande uttryck i 4 kap. 9 och 10 §§ strafflagen enligt dessa lagrums

förutvarande lydelse har, enligt en åtminstone på senare tid stadig

praxis, tolkats så, att den föregående domen icke behöver hava vunnit laga

kraft; se till exempel N. J. A. 1934 sid. 454, 1935 sid. 399 och 1937 sid. 449.

Det synes ock ligga i sakens natur, att återfallsverkan snarare bör anknytas

till själva den fällande domen än till den omständigheten att domen vunnit

laga kraft (jfr emellertid N. J. A. 1928 sid. 210). Däremot kan uppenbarligen

i regel icke dömas till återfallsstraff förrän lagakraftägande straffdom rörande

det tidigare brottet föreligger.

Att tillägga straffdomen återfallsverkan synes lagrådet vara välgrundat

jämväl vad angår den villkorliga domen, som i förevarande hänseende får

anses vara fullt likställd med en vanlig straffdom. Om anståndet med straffet

förklaras förverkat, kan detta visserligen, såsom departementschefen

framhållit, utgöra ett sådant särskilt skäl, som i paragrafen avses, att underlåta

tillämpning av återfallsstraff, men fall kunna ock tänkas förekomma,

då vid sidan av anståndsförverkande återfallsskärpning är påkallad.

Äro med avseende å ett brott förutsättningarna för ådömande av återfallsstraff

för handen, kommer tydligen brottet, ehuru rubriceringen bestämmes

efter dess svårhetsgrad i och för sig, att vara underkastat den längre preskriptionstid,

som kan vara betingad av den å fallet tillämpliga, strängare

straffskalan.

Då de särskilda föreskrifterna om förhöjning av straff för återfall i brott

enligt förslaget skola ersättas med den allmänna bestämmelsen därom i förevarande

paragraf, torde stadgandet i 5 kap. 4 § strafflagen böra erhålla en i

enlighet därmed jämkad avfattning.

12 kap. 5 §.

Lagrådet:

I gällande lag behandlas det fall att någon begagnar falsk i diktad persons

namn skriven enskild handling icke bland förfalskningsbrotten i 12 kap.

utan är upptaget såsom ett särskilt brott i 22 kap. 16 §. Förfalskning av

enskild handling i annan persons namn faller under bestämmelserna i 12

kap. 4 och 5 §§. I det remitterade förslaget föreslås att 22 kap. 16 § upphäves

och att där avsett brott hänföres under nyssnämnda paragrafer i 12

kap. Detta har icke kommit till synes i lagtexten på annat sätt än genom

den tillagda slutbestämmelsen i 5 §, enligt vilken böter må ådömas i det fall

att handlingen är skriven i diktad persons namn. Däremot har i förslaget

12 kap. 4 § lämnats utan ändring, då uttrycket annan persons namn avses

skola omfatta jämväl diktad persons namn.

Mot upptagandet av det i 22 kap. 16 § angivna brottet bland förfalsknings
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

187

brotten lärer intet vara att erinra. Däremot kan ifrågasättas, huruvida den

utvidgning av tillämpningsområdet för 12 kap. 4 §, som nu föreslås, kommit

till uttryck med erforderlig tydlighet blott genom den nya bestämmelsen

i 5 §. Lagrådet vill därför hemställa, att i förtydligande syfte någon jämkning

i lydelsen av 4 § måtte vidtagas.

12 kap. 10 §.

Lagrådet:

Genom införandet av böter i paragrafens straffskala skulle förfalskning

av handling, som utfärdas av offentlig myndighet i främmande stat, kunna

bestraffas lindrigare än förfalskning av enskild handling. Då en dylik strafflindring

icke synes vara befogad, hemställer lagrådet, att andra punkten i

paragrafens första stycke måtte utgå.

Böter böra emellertid fortfarande ingå i straffskalan såvitt angår förstörande

av handling, varom här är fråga. För vinnande av detta syftemål torde

stadgandet i första stycket lämpligen kunna erhålla sin plats omedelbart

efter 3 § (under beteckningen 3 a §). Straffbestämmelsen i den föreslagna

5 a § bleve då — liksom efter någon jämkning även föreskriften i 6 § — utan

vidare tillämplig beträffande handlingar, som utfärdats av offentlig myndighet

i främmande stat, och hänvisningen till brottsbeskrivningarna i 5 a och

6 §§ skulle följaktligen bortfalla. Jämväl det kvarvarande andra stycket i

10 § finge i sådant fall underkastas en mindre formell jämkning.

12 kap. 10 a §.

Lagrådet:

Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida böter böra ingå i straffskalan för

svikligt användande av pass, som utställts för annan person. Då emellertid

pass får anses vara en av de viktigaste handlingar, som avses i paragrafen,

är det att förvänta att straffet för dylikt brott, även örn förmildrande omständigheter

föreligga, i regel bestämmes till fängelse och att bötesstraffet

kommer till användning huvudsakligen vid svikligt begagnande av mindre

viktiga handlingar.

Förevarande stadgande torde lämpligen böra införas efter 6 § såsom 6 a §.

12 kap. 10 b §.

Lagrådet:

Nekande till hand och förskrivning är ett brott, som icke kan hänföras till

förfalskningsbrotten i detta ords vanliga mening. Med hänsyn till den indelningsgrund

beträffande förmögenhetsbrotten, som tillämpats i förslaget, möter

det emellertid svårigheter att bereda ifrågavarande straffstadgande plats

bland oredlighetsbrotten i 21 eller 22 kap. Varest stadgandet vid det fortsatta

arbetet med strafflagens reformering slutligen kommer att placeras är ovisst.

Under sådana förhållanden torde det vara försvarligt att åminstone tills vidare

låta det inflyta i 12 kap., där det har vissa beröringspunkter med den

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Alaj:ts proposition nr 4.

i förslaget under 5 a § upptagna straffbestämmelsen. Lagrådet föreslår, att

stadgandet införes närmast efter sistnämnda paragraf med beteckningen

5 b §.

12 kap. 21 §. ,

Lagrådet:

I paragrafen behandlas vissa fall av s. k. intellektuell handlingsförfalskning,

vilka redan enligt gällande rätt äro belagda med straff. Andra och tredje

styckena beröra båda äktenskapsrättens område och innehålla vida strängare

straffskalor än första stycket, som endast upptager bötesstraff. Det synes

därför lämpligt att låta andra och tredje styckena bilda en särskild paragraf

med omkastad ordning dem emellan, så att det svårare brottet omnämnes

först.

13 kap. 6 §.

Lagrådet:

Den föreslagna straffbestämmelsen för försök till anstiftan av mened torde

komma att inverka på bedömandet av anstiftares ansvar för det fall att

gärningsmannen återkallat sin falska utsaga på sätt i 13 kap. 3 § sägs. Enligt

hittillsvarande praxis (se N. J. A. 1878 sid. 328, 1895 sid. 300 och 1905

sid. 235) har i dylikt fall -— ehuru ej utan meningsskiljaktigheter — jämväl

anstiftaren fått åtnjuta den strafflindring, som stadgas i nämnda lagrum.

Det vöre emellertid föga rimligt att en handling, som åsyftar anstiftande av

mened, skulle bedömas strängare då något menedsbrott ej alls kommit till

stånd än för den händelse att falsk utsaga på ed avgivits men utan anstiftarens

föranledande återkallats. Om förslaget i förevarande avseende upphöjes

till lag — varemot lagrådet icke har något att erinra — torde därför en anstiftare

icke böra komma i åtnjutande av strafflindring enligt 13 kap. 3 §

med mindre han själv av fri vilja påverkat gärningsmannen att återkalla utsagan.

14 kap. 2 och 28 a §§.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad ovan anförts under 3 kap. 13 § får lagrådet hemställa,

dels att till 2 § göres ett tillägg av innebörd att straffet må förhöjas

till straffarbete på livstid och dels att 28 a § kompletteras med en bestämmelse

att, örn av försök till brott, som i 28 § omförmäles, kvinnan fått döden,

straffet må förhöjas till straffarbete på livstid.

15 kap. 25 §.

Lagrådet:

I det remitterade förslaget stadgas att, därest av försök till brott, som omtalas

i 12 eller 13 §, kvinnan fått svår kroppsskada, skall till straffarbete

från och med fyra till och med tio år dömas, samt att, om hon därav ljutit

döden, straffet skall vara straffarbete på livstid eller från och med åtta till

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr U.

189

och med tio år. Att straffarbete på livstid må kunna ådömas för det fall att

våldtäktsförsök medför dödlig utgång för kvinnan finner lagrådet, såsom

redan i det föregående anförts, vara välgrundat. Då emellertid förslaget i

övrigt — frånsett bestämmelsen i 3 kap. 13 § sista stycket — icke upptager

särskilda minimistraff för försök till brott, som avses i allmänna strafflagen,

synas sådana minimistraff icke heller i förevarande fall böra bibehållas.

Lagrådet hemställer därför, att andra punkten av första stycket ersättes med

ett stadgande av det innehåll att, örn av försök till brott, som i 12 eller 13 §

omförmäles, kvinnan fått döden, straffet må förhöjas till straffarbete på

livstid.

17 kap. 1 §.

Lagrådet:

I de fall, då brott som avses i paragrafen står i samband med underlåtenhet

att förskaffa sig kännedom om huruvida ett tidigare äktenskap upphört,

åvilar ansvaret därför på ett helt annat sätt den gifte än den, med vilken han

ingår nytt äktenskap. Ingående av tvegifte innefattar ock ett trohetsbrott mot

den giftes make och är ofta nog förenat med ett vilseledande av den andra

kontrahenten. Det torde fördenskull vara befogat att bibehålla olika straffskalor

för gift och ogift person. Något skäl att höja straffmaximum för den

ogifte synes ej heller föreligga. På grund härav hemställer lagrådet, att andra

punkten i paragrafen överföres till nytt stycke och erhåller den lydelsen att,

om ogift ingår äktenskap med den som är gift, dömes till straffarbete i högst

två år eller fängelse.

17 kap. 5 §.

Lagrådet:

Brott som här avses äro i allmänhet av svår beskaffenhet. Det kan dock

i fråga om understickande av barn tänkas förekomma fall, där varken vinning

eller skada åsyftas utan brottet förestavas av sådana personliga skäl

som låta detsamma framstå såsom jämförelsevis lindrigt. Lagrådet vill därför

ifrågasätta, huruvida icke fängelse bör bibehållas i straffskalan.

19 kap. 21 §.

Lagrådet:

Såsom exempel på straffbar förberedelse till stöld anföres i förslagets 20

kap. 9 § att någon för användning vid stöld förfärdigar, anskaffar eller eljest

tager befattning med sprängämne. Dylik förberedelse omfattas jämväl av

ordalagen i strafflagens 19 kap. 21 §, som avser, bland annat, det fall att någon

i uppsåt att förstöra eller skada annans egendom tillverkat, anskaffat eller

förvarat sprängämne. Ehuru den föreslagna straffskalan i 20 kap. 9 § är

mildare — uppenbarligen av den anledningen alt den ej blott avser sprängämnen

utan även hjälpmedel av mindre farligt slag — torde meningen vara

att, i den mån förberedelsen avser inbrottsstöld, endast detta lagrum skall

tillämpas. En erinran härom torde lämpligen böra göras i 19 kap. 21 §, ex
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Mcij:ts proposition nr 4.

empelvis i den formen att första punkten förklaras tillämplig allenast där

ej fall är för handen som i 20 kap. 9 § sägs. Härigenom blir även klarlagt

att ej heller den i andra punkten givna föreskriften om tillämpning av bestämmelserna

i 4 kap. skall gälla, därest inbrottsstöld förövats med för ändamålet

anskaffat sprängämne. Ett dylikt brott blir att bedöma enligt 20 kap.

4 § utan att tillika 9 § skall åberopas.

I förslagets 20 kap. 9 § har upptagits en bestämmelse örn förverkande avsprängämne

eller annat hjälpmedel varmed någon tagit befattning för användning

vid stöld. Även örn det i detta sammanhang icke låter sig göra att

meddela allmänna bestämmelser örn förverkande, synas i allt fall de i 19 kap.

21 § behandlade svåra brotten stå så nära det i förslagets 20 kap. 9 § upptagna,

att ett utsträckande av den föreslagna förverkanderegeln till 19 kap.

21 § är på sin plats. Lagrådet hemställer därför, att till sistnämnda lagrum

måtte fogas ett nytt stycke av innebörd att sprängämnet må förklaras till

kronan förverkat, evad ansvar enligt strafflagen ådömes eller ej.

20 kap. 1 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall olovligt tillgrepp bedömas såsom stöld om gärningsmannen

haft uppsåt att göra saken till sin men eljest såsom egenmäktigt

förfarande. Kommittén har uttalat att tillägnelseuppsåt ej kan anses föreligga,

om gärningsmannen tager en sak blott för att tillfälligt nyttja den, samt

vidare framhållit, att genom den av kommittén föreslagna avgränsningen av

stöldbegreppet tillgrepp av cykel i stor utsträckning liksom tillgrepp av bil

bomme att betraktas såsom egenmäktigt förfarande, oavsett att en cykel, som

tagits ur ägarens besittning och därefter övergivits, ofta måste anses definitivt

förlorad för ägaren. Emellertid torde, såsom departementschefen erinrat,

i många fall omständigheterna vara sådana, att ett tillfälligt nyttjande av en

cykel bör bestraffas såsom stöld och icke såsom egenmäktigt förfarande.

Detsamma torde icke sällan äga tillämplighet jämväl i fråga örn de s. k. billånen.

Om fordonet förstörts eller eljest gått förlorat eller dess återställande

till ägaren varit förenat med betydande svårigheter, lärer det, om tillgreppet

skett med åtminstone eventuellt uppsåt att för alltid avhända ägaren bilen,

saknas giltigt skäl att icke betrakta tillgreppet såsom stöld, låt vara att gärningsmannen

icke tillägnat sig fordonet i den bemärkelsen, att han upptagit

det bland sina ägodelar eller på annat sätt tillgodogjort sig dess värde.

20 kap. 6 §.

Lagrådet:

Under egenmäktigt förfarande enligt denna paragraf hänföras till en början

uti första punkten andra olovliga tillgrepp än sådana då »fall är för handen

som förut i detta kapitel är sagt». Enligt andra punkten skola såsom egenmäktigt

förfarande bedömas vissa besittningskränkningar av annat slag. För

att tydligare utmärka att jämväl i fråga örn dem skola uteslutas förfaranden,

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

191

som äro att hänföra till någon av de tidigare i kapitlet beskrivna brottstyperna,

torde en mindre omredigering av första punkten böra vidtagas.

Den i andra punkten använda beteckningen »besittningsförhållande till

sak» synes mindre väl vald. Ett lämpligare uttryck torde vara »annans besittning

av sak».

De föreslagna bestämmelserna örn egenmäktigt förfarande avses skola helt

ersätta stadgandet i 22 kap. 12 § andra stycket, som handlar örn fall, då

någon olovligen tager och brukar annans sak. Sådant olovligt brukande avbilar,

cyklar och andra fortskaffningsmedel skall alltså, i den mån gärningen

ej är att hänföra till stöld, bestraffas såsom egenmäktigt förfarande. Enligt

stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf skall vid bedömande

huruvida egenmäktigt förfarande är att anse såsom grovt särskilt beaktas,

bland annat, örn brottet innefattat tillgrepp av fortskaffningsmedel, som

vanvårdats eller icke återställts. Motsvarande bestämmelse i kommitteförslaget,

vilken blott har avseende å maskindrivet fortskaffningsmedel, nämner

såsom exempel på kvalifikationsgrund att fortskaffningsmedel brukats vårdslöst

eller icke återställts. Med hänsyn till att dylik brottslighet numera är

ofta förekommande, torde det vara lämpligt att i lagtexten angiva även det

vårdslösa brukandet såsom en omständighet av beskaffenhet att böra särskilt

beaktas vid bedömande av brottets svårhetsgrad. Lagrådet hemställer

därför, att såsom exempel på fall, i vilka det bör ifrågakomma att anse

brottet grovt, måtte upptagas att brottet innefattat tillgrepp av annans fortskaffningsmedel,

som brukats vårdslöst, eljest vanvårdats eller icke återställts.

20 kap. 7 §.

Lagrådet:

Såsom exempel på rubbande av annans besittning av fastighet anföres i

kommittéförslaget upptagande av väg. Detta uttryck har i remitterade förslaget

utbytts mot anläggande av väg för att understryka att i denna paragraf

blott är fråga om verkligt besiltningsintrång. Denna synpunkt kommer

emellertid till uttryck redan därigenom att enligt paragrafen ansvar endast

kan ådömas för sådant besittningsintrang som kan kännetecknas såsom ett

rubbande av besittningen. Då vidare anläggande av väg närmast leder tanken

på egentliga vägbyggnadsföretag, men en verklig besittningsrubbning

exempelvis kan ske enbart därigenom att någon genom körslor upptager väg

genom annans skogsmark, hemställer lagrådet, att paragrafen i denna del

måtte återföras till den ursprungliga avfattningen. I samband därmed torde

jämväl 22 kap. 7 § böra jämkas.

Uttrycket besittningsförhållandc torde i förevarande paragraf, i likhet med

vad som föreslagits beträffande 6 §, böra utbytas mot det därmed liktydiga

ordet besittning.

De i gällande rätt på 19 och 20 kap. strafflagen fördelade bestämmelserna

om olovligt avledande av elektrisk kraft hava i förslaget sammanförts till

cn gemensam bestämmelse örn olovlig kraftavlcdning, omfattande saväl brott

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

av rent skadegörande karaktär som brott, vilka innebära förmögenhetsöverföring.

Mot denna anordning har lagrådet intet att erinra. Däremot vill lagrådet

ifrågasätta, huruvida det är påkallat att i detta sammanhang med

elektricitet likställa annan för bruk bunden kraft. Något större behov av att

giva denna specialbestämmelse sådant omfång synes knappast förefinnas,

och betydande tolkningssvårigheter äro att befara, när det gäller att närmare

klarlägga själva brottsbegreppet och dess avgränsning mot närliggande brottstyper.

Lagrådet hemställer därför, att bestämmelsen inskränkes att avse endast

olovligt avledande av elektrisk kraft. I betraktande av brottets säregna

beskaffenhet vill lagrådet tillika förorda, att straffbestämmelsen överföres till

en särskild paragraf, som lämpligen kan erhålla sin plats närmast efter 7 §.

20 kap. 8 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad ovan anförts under 3 kap. 13 § får lagrådet

hemställa, att till förslagets 8 § göres ett tillägg av innebörd att, om vid försök

till rån gärningsmannen gör så grovt våld å annan, att denne därav får

döden, straffet må förhöjas till straffarbete på livstid.

21 kap.

Lagrådet:

Rubriken torde böra fullständigas så att jämväl häleri däri omnämnes.

21 kap. 6 §.

Lagrådet:

I första stycket stadgas, bland annat, straff för den som genom krav, överlåtelse

eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott tillkommen fordran till

större del än efter lag skall utgå. De sista orden innebära i det sammanhang,

vari de förekomma, en viss oegentlighet. Det torde ock utan särskilt förtydligande

vara klart, att under uttrycket »genom brott tillkommen fordran»

icke kan inbegripas vad som enligt civilrättsliga regler lagligen kan utsökas.

Lagrådet hemställer därför, att orden »till större del än efter lag skall utgå»

måtte ur det föreslagna stadgandet uteslutas.

21 kap. 7 §.

Lagrådet:

Bedrägeribrottet kännetecknas i 1 § såsom ett vinningsbrott: genom vilseledandet

skall en förmögenhetsöverföring hava åstadkommits. Brister kravet

på förmögenhetsöverföring, kan däremot enligt förevarande paragraf straff

ådömas för oredligt förfarande, förutsatt att vilseledandet utmynnat i en

förmögenhetsskada eller skett i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet,

myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles.

Begränsningen av det tekniska bedrägeribegreppet till sviklig förmögenhetsöverföring

är otvivelaktigt välbetänkt. Av denna begränsning följer även ett

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

193

behov av att såsom komplement till bedrägeribrottet uppställa en brottstyp

av lindrigare slag. Sålunda kan man ej gärna, enbart av den anledningen

att den för bedrägeribrottet karakteristiska vinningen saknas, låta straffrihet

inträda exempelvis om någon genom oriktiga uppgifter om ett bolags

ställning förleder en aktieägare att till underpris släppa ut sina aktier i marknaden

eller om någon förleder annan till förlustbringande affärer genom att

bibringa honom en falsk föreställning om marknadsläget. Bortsett från dylika

utpräglat rättsstridiga fall kan emellertid gränsdragningen mot det strafffria

området understundom erbjuda svårigheter. En i viss mån restriktiv

rättstillämpning synes här vara på sin plats. Antydan härom kan lämpligen

göras därigenom att det moment av oredlighet, som givit brottet dess namn,

särskilt framhålles i själva brottsbeskrivningen, exempelvis i den formen

att i första punkten straff stadgas för den som förfar oredligt i det han handlar

på där i övrigt angivet sätt. I samband därmed bör en jämkning ske

jämväl i andra punkten, till vilken brottsbenämningen kan överflyttas.

21 kap. 8 §.

Lagrådet:

Bland de brott, som skola bestraffas å försöksstadiet, har upptagits utpressning.

Härutinnan överensstämmer förslaget med gällande lag. Denna innehåller

emellertid inga bestämmelser om särskild verkan av tillbakaträdande

från försök till utpressning. Uti 3 kap. 13 § andra stycket av förslaget har

upptagits ett allmänt stadgande örn tillbakaträdande av innehåll att den som

frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett

att brottet ej fullbordats, ej skall till straff för försök dömas. Detta stadgande

blir genom hänvisningen i förevarande paragraf tillämpligt jämväl å försök

till utpressning. Förslagets ståndpunkt i denna del är ägnat att väcka

betänkligheter. Hotet såsom sådant är, om det ej kan bestraffas såsom utpressningsförsök,

i betydande utsträckning straffritt. Hedan genom att ett

utpressningsförsök kommit till stånd kan emellertid mången gång så stort

psykiskt lidande hava tillskyndats den förfördelade, att gärningsmannen icke

bör kunna helt fria sig från ansvar genom att avstå från att fullfölja gärningen.

Skälig hänsyn till avståendet kan tagas vid straffets utmätande. Lagrådet

hemställer därför, att i första stycket av denna paragraf införes en bestämmelse,

varigenom omförmälda stadgande i 3 kap. 13 § undantages från

att gälla i fråga om försök till utpressning.

Straffbestämmelsen i andra stycket avser förberedelse till bedrägeri och

i första hand det fall, att någon för att bedraga försäkringsgivare eller eljest

med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom. Förberedelsen

straffas här såsom ett särskilt brott, vilket är fullbordat i och med

att person eller egendom skadas. På sätt departementschefen framhållit finnes

det i fråga örn detta brott icke utrymme för tillämpning av nyssberörda

bestämmelse i 3 kap. 13 § örn straffrihet vid tillbakaträdande. Jämte fullbordad

förberedelse avser emellertid andra stycket även det fall, att någon

med uppsåt, som i lagrummet sägs, söker skada person eller egendom. De
Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 4. 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

partementschefen har yttrat att frivilligt tillbakaträdande från gärningens

fullföljande i delta fall medför straffrihet på samma sätt som vid försöksbrott

i egentlig mening. Då emellertid jämväl denna gärning enligt förslaget

skall anses och bestraffas såsom ett särskilt brott, torde det erfordras en uttrycklig

föreskrift örn verkan av tillbakaträdandet. Lagrådet hemställer därför,

att stadgandet måtte kompletteras med en bestämmelse av innehåll att,

om gärningsmannen innan skadan inträtt frivilligt avstatt från att fullfölja

gärningen, lian skall vara fri från ansvar. 1 sammanhang härmed torde en

omredigering av förevarande stycke böra vidtagas.

22 kap. 4 §.

Lagrådet:

1 överensstämmelse med den gällande rättens förskingringsstadgande i 22

kap. 11 § strafflagen upptager förslaget i 4 § första punkten bland kännetecknen

på olovligt förfogande att fråga skall vara om egendom som man har

i besittning. Härmed likställes emellertid i andra punkten att någon i annat

fall än förut i lagförslaget är sagt genom att taga sak i besittning frånhänder

annan saken eller säkerbetsrätt till denna. I den mån redan själva besittningstagande!

innebär ett tillägnande eller vad därmed är likställt skall

alltså — oavsett huru gärningsmannen därefter förfar med godset — ansvar

kunna ådömas för olovligt förfogande, förutsatt att icke besittningstagandet

är alt betrakta såsom stöld eller annat i förslaget särskilt beskrivet brott.

Innebörden av regeln i andra punkten är tämligen svårfattlig och bestämmelsens

praktiska betydelse torde vara ringa. Bland de läll som bär åsyftas

anlöres i betänkandet främst omhändertagande av hittegods med uppsåt att

behålla det för egen räkning. Bestämmelsen medför alltså att vissa fall, som

efter orden ingå under den mildare 8 §, i stället skola bestraffas enligt 4 §.

Oavsett huruvida tillägnelseuppsåt visas hava förelegat redan vid besittningstagandet

torde emellertid ansvar enligt 4 § kunna ådömas, därest upphittaren

med sådant uppsåt åsidosait stadgad skyldighet att tillkännagiva fyndet.

Den som omhändertagit hittegods behöver nämligen, örn lian vill själv behålla

saken, icke nödvändigt företaga positiva åtgärder för att göra den oåtkomlig

för ägaren, utan ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten kan för ändamålet

vara tillfyllest. Förutsatt att tillägnelseuppsåtet i det särskilda fallet

kan anses styrkt bör därlör binder icke möta alt tillämpa 4 §, oaktat uppsåtet

icke tagit sig uttryck i positiva tillägnelsehandlingar såsom till exempel ett

undändöljande av saken eller ett förnekande av innehavet. Att sålunda ett

stadgande vilket närmast är avfattat med tanke på positiva handlingar bibau

tillämpa även på vissa underlåtenhetshandlingar är icke något för olovligt

förfogande säreget. Godtages den ovan utvecklade uppfattningen, synes lämpligen

bestämmelsen i 8 § andra punkten böra förtydligas. Härtill får lagrådet

senare återkomma.

Övriga av kommittén åberopade exempel på en tillämpning av 4 § andra

Punkten avse lall där en person av annan mottager något med insikt örn att

denne lämnar honom det av misstag. Sålunda skulle bland annat den, som

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

195

har ett visst belopp att fordra men av misstag får elt större belopp, göra sig

skyldig till olovligt förfogande genom att i ond tro mottaga pengarna. I de

flesta fall torde emellertid här föreligga bedrägeri, även örn mottagaren icke

uttryckligen lämnat vilseledande uppgifter; redan genom att visa sig villig

att mottaga beloppet bestyrker han nämligen i regel sin gäldenär i den falska

föreställningen att vad denne erbjuder motsvarar den verkliga skulden, och

härigenom förleder han gäldenären till den oriktiga utbetalningen.

Med hänsyn till den ringa praktiska betydelsen av regeln i 4 § andra punkten

synes denna kunna utgå ur förslaget.

Förevarande paragraf ger även anledning att ingå på vissa frågor, vilka

sammanhänga med det föreslagna upphävandet av stadgandet i 24 kap. 7 §

strafflagen om ansvar för brukare av annans mark som överträder sin nyttjanderätt.

Med stöd av detta lagrum kan straff ådömas brukaren bland annat

om han från fastigheten olovligen bortför gödsel, stråfoder, husbehovsvirke

eller annat som han äger tillgodogöra sig allenast för fastighetens behov. Det

för brottet väsentliga är att själva jordäganderätten kränkes därigenom att

produkter av ifrågavarande slag undandragas fastigheten. Huruvida äganderätten

till produkterna skall anses tillkomma jordägaren eller brukaren är i

detta sammanhang likgiltigt. Enligt förslaget bliva fall av denna typ närmast

att hänföra under 22 kap. 4 §. Denna förutsätter emellertid att det olovliga

förfogandet skall avse egendom, vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen

eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan. Vem äganderätten

till sådana produkter som nyss nämnts skall anses tillkomma är dock ingalunda

alltid lätt att avgöra; klart är i varje fall att den icke undantagslöst

tillkommer fastighetens ägare. Det kan icke anses tillfredsställande att man,

för att kunna beivra ett för närvarande klart straffbart fall, måste göra den

konstruktionen att ägande- eller säkerhetsrätt dock måste anses vara fastighetsägaren

tillförsäkrad. I förevarande paragraf torde därför böra uttryckligen

fastslås, att brukare av annans fastighet, som olovligen bortför gödsel,

stråfoder eller dylikt eller eljest däröver förfogar i strid med fastighetsägarens

rätt, skall straffas för olovligt förfogande. Med ett bortförande — exempelvis

för försäljning eller för användning på annan fastighet — kommer härigenom

att likställas föryttrande, även om det föryttrade ännu ej bortförts, liksom ock

förstörande (jfr i sistnämnda avseende N. J. A. 1893 sid. 338). Bestämmelsen

kan lämpligen upptagas i ett nytt andra stycke.

Den som är delägare i samfälld mark kan i fråga örn förfoganderätten över

vad han utfått från samfälligheten vara underkastad begränsningar likartade

med deni som gälla för en brukare av annans mark. Säljer exempelvis delägaren

olovligen husbehovsvirke som lian uttagit å samfälligheten, kan ansvar

för närvarande ådömas honom enligt 24 kap. (i § strafflagen (jfr N. J. A.

1907 sid. 281). Tillräckliga skill torde emellertid icke föreligga att låta förslagets

22 kap. 4 § omfatta även dylika lall. övriga delägares intressen måste

nämligen anses skäligen tillgodosedda därigenom att, lör den händelse själva

avverkningen är olovlig, ansvar ådömes enligt 20 kap. Den omständigheten

att virke, som uppgives hava avverkats för tillgodoseende av en fastighets

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

husbehov, i stället försålts skall ofta utgöra ett starkt indicium för att själva

avverkningen olovligen skett för avsalu (jfr till exempel N. J. A. 1907 sid. 65).

Under hänvisning till vad i det föregående anförts får lagrådet hemställa,

dels att bestämmelsen i 22 kap. 4 § andra punkten måtte få utgå ur förslaget,

dels att till paragrafen måtte fogas ett nytt stycke av den innebörd som ovan

angivits.

22 kap. 7 §.

Lagrådet:

Beträffande en mindre jämkning, som torde böra företagas i avfattningen

av denna paragraf, får lagrådet hänvisa till sitt yttrande under 20 kap. 7 §.

22 kap. 8 §.

Lagrådet:

I paragrafens första punkt stadgas straff för den som åsidosätter föreskriven

skyldighet att tillkännagiva hittegods, annans sak som han av misstag eller

tillfällighet fått i besittning eller fynd vartill ägare ej finnes.

Inskränker sig upphittaren icke till att åsidosätta sin uppgiftsskyldighet

utan tillgodogör eller avhänder han sig saken, skola olika regler tillämpas

allteftersom saken är föremål för annans äganderätt eller ej. I förra fallet tilllämpas

enligt andra punkten den strängare bestämmelsen i 4 §; i det senare

åter stannar det vid en tillämpning av 8 §. Av betänkandet framgår, att kommittén

tänkt sig att i detta sammanhang bestämmelsen i fornminnesförordningen

den 29 november 1867 § 8 mom. 3 örn straff för den som undandöljer,

nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar fornfynd skulle

ersättas med en hänvisning till 8 § i förslagets 22 kap.

I anslutning till vad som anförts under 4 § vill lagrådet förorda, att avfattningen

av 8 § andra punkten måtte underkastas en jämkning av innebörd

att, om någon underlåter att tillkännagiva hittegods eller annat i paragrafen

angivet gods med uppsåt att tillägna sig det eller eljest förfar med godset på

sätt i 4 § sägs, skall, där godset tillhör annan, gälla vad i 4 § är stadgat.

Såväl enligt bestämmelsen i fornminnesförordningen som enligt stadgandet

i 22 kap. 19 § strafflagen örn försummelse att lysa fynd är straffet böter

bestämda efter godsets värde. I förslaget åter hava de normerade böterna

utbytts mot dagsböter. Lagrådet har i princip intet att erinra mot att dagsbotssystemet

tillämpas även på förevarande område. Emellertid är det påtagligt

att en sådan lagändring, örn dagsböter upptagas såsom enda straffart,

ofta nog skulle innebära en omotiverad strafflindring för de fyndförseelser

som avse stora värden. Även bortsett från sättet för bötesberäkningen synes

emellertid en straffram som endast omfattar böter vara för snäv för de svåraste

fallen. Detta gäller särskilt i fråga om fornfynd som ju icke äro

föremål för det kraftigare straffskyddet i 4 §. De betydande framför allt

kulturella värden som här stå på spel kunna icke anses tillräckligt skyddade

genom en bötesbestämmelse.

På nu anförda skäl hemställer lagrådet, att straffet i 8 § bestämmes till

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

böter eller fängelse. Tillika hemställes, att andra punkten måtte omarbetas

på sätt ovan föreslagits.

23 kap. 3 §.

Lagrådet:

Såsom vårdslöshet mot borgenärer betecknas i paragrafen bland annat

det fall att gäldenär fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel

utan motsvarande nytta för rörelsen. Härmed torde i främsta rummet åsyftas

gäldenär som, oaktat han insett eller bort inse att han är på obestånd,

med eller utan ny kreditupptagning fortsätter sin rörelse på sådant sätt att

borgenärernas möjlighet att erhålla betalning avsevärt förminskas. Under

bestämmelsen måste till en början inbegripas sådana redan i och för sig

anmärkningsvärda åtgärder som till exempel att gäldenären förskaffar sig

penningmedel genom att försälja egendom till uppenbart underpris. Men

även sådana utgifter för rörelsen eller för gäldenären personligen, som, örn

rörelsen varit bärkraftig, hade varit normala, kunna komma i betraktande

under de för paragrafen i dess helhet gemensamma förutsättningarna att utgifterna

förvärrat eller rent av framkallat obeståndet och att uppsåt eller

grov oaktsamhet härutinnan kan läggas gäldenären till last. Den omständigheten

att lagstiftningen, på goda grunder, gynnar vissa slag av placeringar

genom bestämmelser om utmätningsfrihet torde icke i och för sig utgöra

hinder att ådöma straff, där sådana bestämmelser utnyttjas till klart illojala

transaktioner. Såsom exempel må anföras att en insolvent affärsman använder

en del av sitt förlagskapital till att mot engångspremie inköpa en

utmätningsfri livränta. I sådana fall kan visserligen, såsom ock framgar av

betänkandet, 1 § icke tillämpas. Däremot är förfarandet straffbart enligt 3 §.

Transaktioner av denna karaktär böra uppenbarligen kunna bestraffas, även

om de företagas utan samband med fortsättandet av en rörelse. Ansvar torde

då kunna ådömas med stöd av den till de särskilt beskrivna formerna

av vårdslöshet anknutna allmänna klausulen »eller vidtager annan sådan

åtgärd».

Då fortsättande av rörelse under de i paragrafen angivna förhållandena

torde vara det vanligaste fallet av vårdslöshet mot borgenärer och till arten

skiljer sig från andra i paragrafen omnämnda fall, synes det icke böra inskjutas

bland de övriga utan lämpligen kunna erhålla sin plats först i paragrafen.

I sammanhang härmed bör paragrafens avfattning jämväl i övrigt

något jämkas.

23 kap. 4 §.

Lagrådet:

Uti kommiltéförslaget är straffet såväl för vårdslöshet mot borgenärer

enligt 3 § som för mannamån mot borgenärer enligt 4 § fängelse eller, om

brottet är grovt, straffarbete i högst två år. I 3 § av det remitterade förslaget

har i samband med att kravet på oaktsamhet skärpts den särskilda latituden

för det fall att brottet är grovt borttagits och de båda straffsatserna samman
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Mcij:ts proposition nr 4.

slagits till en. Någon motsvarande ändring har icke vidtagits i 4 §. Mot sammanslagningen

av straffsatserna i 3 § synes intet vara att erinra. Då emellertid

nu ifrågavarande två brottstyper äro närbesläktade och av samma svårhetsgrad,

torde det saknas skäl att i förevarande hänseende behandla dem

olika. Lagrådet hemställer därför, att jämväl i 4 § måtte upptagas en strafflatitud,

innehållande fängelse eller straffarbete i högst två år.

23 kap. 5 §.

Justitieråden Forssman, Bellinder och Sterzel:

Enligt det föreslagna stadgandet är åsidosättande av bokföringsskyldighet

straffbart endast under förutsättning att det medför att ställningen och rörelsens

gång icke kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Då

således mera obetydliga oriktigheter och oordentligheter i bokföringen Icke

skola föranleda ansvar, synas skäl knappast föreligga att i straffskalan bibehålla

böter. Det är med avseende å förevarande brott även av vikt att straffhotet

ej försvagas genom möjligheten till bötesstraff. Det hemställes därför,

att andra punkten i paragrafens första stycke måtte utgå.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

98 §.

Lagrådet:

De föreslagna ändringarna i 8 kap. innebära framför allt en välbehövlig

begränsning och förenkling av de militära specialbestämmelserna om förmögenhetsbrott.

Beaktas bör i detta sammanhang att upphävandet av en för

militärpersoner meddelad specialbestämmelse icke alltid medför att brottet

blir att bedöma allenast enligt de för alla och envar meddelade stadgandena

i allmänna strafflagen. Innefattar brottet tillika kränkning av en särskild

tjänsteplikt, inträder brottskonkurrens mellan allmänna strafflagen och någon

av bestämmelserna i 129 eller 130 § strafflagen för krigsmakten, likasom

inom civila tjänsteförhållanden konkurrens kan inträda med bestämmelserna

om straff för tjänstefel i 25 kap. 16 eller 17 § allmänna strafflagen. Sålunda

torde upphävandet av särbestämmelsen örn olovligt brukande i 100 § strafflagen

för krigsmakten icke medföra att bestämmelsen — i den mån ej persedelförseelse

enligt den nya 100 § föreligger — ersättes med enbart 22 kap.

7 § allmänna strafflagen i dess föreslagna lydelse. Var egendomen gärningsmannen

anförtrodd i tjänsten, skall nämligen vid straffets utmätande även

hänsyn tagas till 129 eller 130 § strafflagen för krigsmakten. Har gärningsmannen

genom en besittningskränkning berett sig tillfälle att olovligen bruka

saken, skall enligt förslaget ansvar ådömas, icke jämlikt 22 kap. 7 § allmänna

strafflagen utan med stöd av 20 kap. 6 §.

Beträffande vissa särskilda spörsmål som sammanhänga med upphävandet

av 106 § strafflagen för krigsmakten får lagrådet hänvisa till vad nedan

anföres under 165 §.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i.

99 §.

199

Lagrådet:

Inom krigsväsendets område kan vårdslöst förfarande med eld och i avseende

å explosiva varor medföra särskilt allvarliga följder. Paragrafen omfattar

även fall, då skada verkligen uppkommit. Med hänsyn härtill torde

disciplinstraff eller böter icke böra ifrågakomma annat än då förseelsen är

ringa och därav kommit ingen eller ringa skada, varjämte straffarbete hör

ingå i den normala straffskalan. Lagrådet hemställer därför, att stadgandet

måtte avfattas i enlighet med kommitténs förslag.

165 §.

Lagrådet:

Stöld av egendom som man satts att bevaka utgör för närvarande en särskild

brottstyp, vilken, allt eftersom brottet förövats under vanliga fredsförhållanden

eller å tid då krigsartiklarna äga tillämpning, skall bestraffas enligt

106 eller 165 §. I förslaget har förstnämnda lagrum såsom umbärligt uteslutits,

varemot 165 § bibehållits i den ändrade formen att gärningsmannen

skall dömas för grov stöld enligt allmän lag. Då sådant tillgrepp som avses i

165 § alltid tillika innefattar en förbrytelse i tjänsten, torde lagrummet även

i dess föreslagna lydelse uttömmande reglera den föreliggande brottsligheten

i dess helhet. Huru motsvarande fall skall bedömas, då krigsartiklarna ej

äro tillämpliga, är oklart. De under 98 § angivna, i övrigt allmänt vedertagna

synpunkterna leda till att både 20 kap. allmänna strafflagen och 129 eller

130 § strafflagen för krigsmakten skola tillämpas. En jämförelse med 165 §

åter är ägnad att härutinnan väcka tvekan, helst en tillämpning av de nyssnämnda

synpunkterna i de svåraste fallen kan leda till ett högre straffmaximum

än det enligt 165 § tillämpliga. Det måste ock framstå såsom föga tillfredsställande

att på i övrigt lika fall använda en helt olika lagteknik allt

eftersom krigsartiklarna trätt i kraft eller ej.

Något verkligt behov av en specialbestämmelse för de i 165 § åsyftade fallen

synes knappast föreligga. Även utan uttrycklig bestämmelse torde det nämligen

stå klart att själva tillgreppet, örn det förövats under en så kritisk tid

och i övrigt så betänkliga förhållanden som 165 § förutsätter, så gott som

alltid måste bedömas såsom grov stöld. Att brottet, örn 165 § upphäves, dessutom

blir att bestraffa såsom förbrytelse i tjänsten måste anses rimligt och

överensstämmer med vad eljest gäller då ett tillgrepp tillika innefattar ett

tjänstefel. Jfr för civila förhållanden till exempel N. J. A. 1918 sid. 334 och

1919 sid. 532.

Lagrådet hemställer därför, att 165 § måtte upphävas.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen om ägofred.

Lagrådet:

Såsom departementschefen framhållit i propositionen rörande lagen om

ägofred skulle uppsåtlig överträdelse av stadgandet i 10 § tredje stycket, om

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

särskild straffbestämmelse ej införts i lagen, hava varit underkastad straff

enligt 24 kap. 8 § strafflagen. Det ansågs emellertid lämpligt att i förevarande

paragraf sammanföra föreskrifter om ansvar för dylikt missbruk av betesrätt

såväl då det varit uppsåtlig! som när det skett av vållande, varvid

straffen bestämts i överensstämmelse med 24 kap. 8 och 9 §§ strafflagen.

Enligt det nu remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen

skulle uppsåtlig överträdelse av här avsedda stadgande falla under 20

kap. 7 § strafflagen, vilket lagrum är strängare än första stycket i förevarande

paragraf. I anledning härav hemställer lagrådet, att den särskilda

straffbestämmelsen för uppsåtlig överträdelse av stadgandet ersättes med hänvisning

till 20 kap. 7 § strafflagen. I sammanhang härmed torde föreskriften

örn ansvar för brott mot betesförbud enligt 11 § lämpligen böra överföras till

andra stycket av paragrafen.

Iakttages vad lagrådet sålunda föreslagit, kommer endast andra stycket

att avse förseelse, som tillika kan innefatta förbrytelse mot allmänna strafflagen,

varför i sådan händelse fjärde stycket bör undergå någon jämkning.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

201

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 19 december 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för försvars-, social-, finans- och jordbruksdepartementen

lagrådets den 5 november 1941 avgivna utlåtande över

de till lagrådet den 30 maj 1941 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen,

2) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten,

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) om straffregister,

4) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september

1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten,

5) lag angående ändrad lydelse av 49 § lagen den 16 maj 1919 (nr 240)

om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 16 maj 1919 (nr 242)

med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,

7) lag om ändrad lydelse av 213, 214 och 215 §§ konkurslagen den 13

maj 1921 (nr 225),

8) lag angående ändrad lydelse av 50 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

om ackordsförhandling utan konkurs,

9) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)

om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter,

10) lag angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 20 juni 1924 (nr 298)

örn viss panträtt i spannmål,

11) lag örn ändrad lydelse av 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr

117),

12) lag om ändrad lydelse av 74 § checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),

13) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182)

örn vissa tvångsmedel i brottmål,

Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 1 sami. Nr 4.

14

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

14) lag angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägofred,

15) lag angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 305) om

handläggning inom stängda dörrar av mål om utpressning,

16) lag angående ändrad lydelse av 29 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938

(nr 274) om rätt till jakt, samt

17) lag angående ändrad lydelse av 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni

1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Lagrådet bär i huvudsak lämnat förslagen utan erinran.

De jämkningar i fråga om särskilda stadganden som lagrådet funnit erforderliga

ha i allmänhet vidtagits. Beträffande skälen för och innebörden

av dessa jämkningar hänvisar jag till lagrådets utlåtande.

På några punkter har jag emellertid icke ansett mig böra vidtaga de ändringar

varom lagrådet hemställt. Härom och beträffande lagrådets utlåtande

i övrigt får jag anföra följande.

Det remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen

innehåller i 3 kap. 14 § en bestämmelse, enligt vilken straff som i lagen

utsättes för det fall att någon genom brott bereder sig vinning eller tillägnar

sig något jämväl skall tillämpas, då gärningsmannen avsiktligen bereder

annan vinning eller tillägnar annan något. I straffrättskommitténs förslag

hade någon motsvarande bestämmelse icke upptagits. Att i de avsedda

fallen vinning för annan är att jämställa med vinning för gärningsmannen

ansåg kommittén nämligen så uppenbart, att det icke syntes kommittén behövligt

att erinra därom i lagtexten. Till denna uppfattning har lagrådet anslutit

sig och har hemställt att bestämmelsen måtte uteslutas. Lagrådet har

emellertid icke velat bestrida att, såsom jag anförde till statsrådsprotokollet

vid remissen till lagrådet, det är till gagn att lagtexten innehåller en upplysning

om vad sålunda skall gälla. Tvärtom har lagrådet uttalat att en

sådan bestämmelse skulle ha ett visst berättigande i en strafflag som inrymde

en särskild avdelning för begreppsbestämningar och liknande för

flera brottstyper gemensamma bestämmelser, ehuru den enligt lagrådets

mening tedde sig främmande i den nuvarande strafflagens allmänna del.

Lagrådet har även vitsordat att genom bestämmelsen underlättas den gränsdragning

som ibland blir nödvändig mellan fall då vinning för annan är

att likställa med vinning för gärningsmannen och fall då så icke är förhållandet.

Utan den vägledning som gives genom ifrågavarande bestämmelse

måste denna gränsdragning stundom bliva vansklig. Jag har därför icke

ansett tillräckliga skäl föreligga att utesluta bestämmelsen i fråga.

Enligt 4 kap. 14 § i strafflagsförslaget skall i fråga örn vissa förmögenhetsbrott

förhöjt straff för återfall i regel ådömas då någon begår nytt brott

efter det han blivit dömd för ett tidigare brott. Lagrådet, som funnit det

välgrundat att sålunda tillägga straffdomen återfallsverkan, har i detta sammanhang

uttalat sig örn tillämpningen av bestämmelsen då det nya brottet

förövats innan laga kraft ägande dom föreligger rörande det första brottet.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr i.

203

Efter erinran om vissa rättsfall, berörande tolkningen av nu upphävda stadganden

om sammanträffande av brott, har lagrådet anmärkt att det syntes ligga i

sakens natur, att återfallsverkan snarare borde anknytas till själva den fällande

domen än till den omständigheten att domen vunnit laga kraft. Emellertid

har lagrådet jämväl erinrat om ett rättsfall, som har avseende å tilllämpningen

av förhöjt straff för återfall i brott mot förordningen angående

tillverkning och beskattning av brännvin. I detta mål fann Högsta domstolen

enhälligt att återfallsstraff icke skulle ådömas för ett brott, som blivit begånget

innan laga kraft ägande utslag förelåg angående ett tidigare begånget

brott. Den motsatta ståndpunkt, som lagrådet nu förordat, synes också vara förenad

med vissa olägenheter. Sålunda märkes att, såsom lagrådet påpekat, dom

över det nya brottet icke kan meddelas förr än det första målet avgjorts genom

utslag som vunnit laga kraft i vad avser den tilltalades ansvarsskyldighet;

skulle nämligen den tilltalade frias från ansvar i det första målet, föreligger

icke återfall. En annan olägenhet är att tolkningssvårigheter uppkomma

när det första målet i olika instanser erhåller olika utgång, vare sig i fråga örn

den tilltalades brottslighet eller beträffande straffet. När frågan är om det

åtalade förfarandet överhuvud är straffbart, talar ibland även sakens natur

emot att förhöjt straff tillämpas beträffande ett brott som begåtts innan

denna fråga slutgiltigt bedömts i det första målet. Med hänsyn till nu nämnda

förhållanden har det synts lämpligast att i lagtexten uttryckligen angiva att

bestämmelsen blir tillämplig endast om det nya brottet förövats sedan den

brottslige dömts genom laga kraftvunnet utslag.

I samband med behandlingen av den föreslagna straffbestämmelsen i 13

kap. 6 § för försök till anstiftan av mened har lagrådet uttalat sig örn bedömandet

av anstiftarens ansvar för det fall att gärningsmannen återkallat

sin falska utsaga på sätt i 13 kap. 3 § sägs. Lagrådet har anfört, att efter den

föreslagna bestämmelsens genomförande en anstiftare icke torde böra komma

i åtnjutande av strafflindring enligt 13 kap. 3 § med mindre han själv

av fri vilja påverkat gärningsmannen att återkalla utsagan. Jag delar lagrådets

uppfattning härutinnan.

Beträffande fyndförseelse har lagrådet hemställt att straffet, som enligt

22 kap. 8 § i det remitterade förslaget utgöres av böter, bestämmes till böter

eller fängelse. Härvid har lagrådet särskilt framhållit att fornfynd icke äro

föremål för det kraftigare straffskyddet i 22 kap. 4 § och att de betydande

framför allt kulturella värden som här stå på spel icke'' kunna anses tillräckligt

skyddade genom en bötesbestämmelse. Sedan lagrådets utlåtande avgavs

har frågan om straffbestämmelserna rörande fornfynd varit föremål för överväganden

i annat sammanhang. Vid remiss till lagrådet den 12 december

1941 av förslag till lag örn fornminnen uttalade jag härom, alt det befunnits

lämpligast att i detta förslag införa särskilda straffbestämmelser. Därvid

har lagrådets ifrågavarande hemställan beaktats genom att straffet för förseelse

med avseende å fornfynd föreslagits till fängelse i högst sex månader,

därest omständigheterna äro synnerligen försvårande. Då straffbestämmelsen

i 22 kap. 8 § i enlighet med vad sålunda anförts icke skall avse forn
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

fynd, ha orden »fynd vartill ägare ej finnes» uteslutits. Tillräckliga skäl att

för de fall, som efter nämnda begränsning skola bestraffas enligt 22 kap. 8 §,

införa fängelse i straffsatsen torde icke föreligga. Straffsatsen i paragrafen

har följaktligen bibehållits oförändrad.

Vad tre av lagrådets ledamöter vid 23 kap. 5 § i strafflagsförslaget anfört

om borttagande av böter ur straffsatsen för bokföringsbrott har jag icke ansett

böra föranleda någon ändring i förslaget. Möjligheten att döma till böter

föreligger enligt förslaget endast då brottet är ringa och synes böra bibehållas

med hänsyn till att fall kunna förekomma som äro synnerligen ömmande.

Ej heller bär jag funnit den jämkning böra vidtagas, som lagrådet förordat

beträffande straffskalan i 99 § förslaget till lag om ändring i vissa delar

av strafflagen för krigsmakten. Ehuru bestämmelsen, såsom lagrådet anfört,

omfattar även fall då skada verkligen uppkommit, synes straffskalan i

främsta rummet böra anpassas efter svårhetsgraden av de brott varå lagrummet

uttryckligen tager sikte, d. v. s. vållande av fara för eldskada eller explosiv

förödelse. Det synes därför lämpligast att såsom normal straffsats upptaga

fängelse eller lindrigare straff och endast för grova fall stadga straffarbete.

Utöver de jämkningar, som framgå av det nu sagda, ha i förslagen vidtagits

smärre ändringar av formell art. Bland annat har i den föreslagna bestämmelsen

i 3 kap. 13 § strafflagen angående straff för försök till brott införts

erinran att särskilda föreskrifter i vissa avseenden finnas i lagens speciella

del. Ur strafflagsförslaget har 8 kap. 28 § uteslutits, enär förslag till

ny lydelse av detta lagrum kommer att upptagas i en särskild proposition om

ändring i vissa delar av nämnda kapitel.

Föredraganden hemställer, att de ifrågavarande lagförslagen, efter ändringar

i anmärkta hänseenden, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

410114

Doktrin (7)

  1. Elisabeth Ahlinder, Förutsägbart om förutsebarhet, SvJT 2025 s. 705, på s. 724 · Fritt tillgänglig
  2. Gustaf Almkvist, Straffbara åtgärder vid obestånd, SvJT 2024 s. 10, på s. 12 · Fritt tillgänglig
  3. Förhållandet mellan 10 kap. 1 § brottsbalken och lagen om redovisningsmedel, SvJT 1988 s. 509, på s. 519, 531 · Fritt tillgänglig
  4. Två rättsfall angående otjänlighetsproblematiken vid försök till brott, SvJT 1986 s. 366, på s. 373 · Fritt tillgänglig
  5. Madeleine Löfmarck, Gäldenärsbrott, SvJT 1981 s. 286, på s. 287 · Fritt tillgänglig
  6. Madeleine Löfmarck, Gäldenärsbrott, SvJT 1981 s. 81, på s. 91 · Fritt tillgänglig
  7. Den straffrättsliga rubriceringen av »billån»., SvJT 1950 s. 982, på s. 983 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

16 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1942:191 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock i ämnet väc s. 9 i texten
  2. 1LU 1942:38 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m.. dels ock i ä s. 12 i texten
  3. 1LU 1942:30 Första lagutskottets memorial Nr 30 s. 1 i texten
  4. 1LU 1942:31 Första lagutskottets memorial Nr 31 a1 i texten
  5. 1LU 1942:18 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (11)

11 kopplingar i 8 dokument.

  1. JT 2023/24 s. 695 s. 711 · s. 712 · s. 722 i texten · dokumentnivå
  2. SvJT 1988 s. 509 Förhållandet mellan 10 kap. 1 § brottsbalken och lagen om redovisningsmedel s. 519 · s. 531 i texten
  3. SvJT 2025 s. 705 Elisabeth Ahlinder, Förutsägbart om förutsebarhet s. 724 i texten
  4. SvJT 2024 s. 10 Gustaf Almkvist, Straffbara åtgärder vid obestånd s. 12 i texten
  5. SvJT 1986 s. 366 Två rättsfall angående otjänlighetsproblematiken vid försök till brott s. 373 i texten

Visa alla 8