Sök i Ratio Lex

Med förslag till rättegångsbalk

535 sidor, varav 522 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 522 av 535 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1942:5, Med förslag till rättegångsbalk

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

1

Nr 5.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till rättegångsbalk;

given Stockholms slott den 28 november

19H1.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till rättegångsbalk.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Rättegångsbalk.

Härigenom förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall hava

följande lydelse:

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Om domstolsväsendet.

1 KAP.

Örn. allmän underrätt.

1 §•

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt

samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest

synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag

är häradsrättens domkrets.

Om indelning i tingslag förordnar Konungen.

2 §.

Allmän underrätt är första domstol, örn ej annat är stadgat.

3 §•

Domsaga förestås av häradshövding.

I domsaga skall, örn göromålen kräva det, finnas en eller flera biträdande

domare. Häradshövding och biträdande domare skola vara lagfarna.

För domsaga skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda

tider.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock

domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3

handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn, å stället, så ock

i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

5 §.

I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,

bestämmer Konungen deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Rör mål allenast ansvar för

brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och förekommer i målet ej anledning,

att målsägande finnes, eller hålles syn å stället utom huvudförhandling,

vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom är företrädd

inom nämnden.

6 §.

För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara tingsställe.

7 §.

I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen å bestämda

tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden

under häradsrättens ferier hållas varje vecka, örn ej annat föranledes av arbetet

i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Äro i tingslag flera

tingsställen, fördelas tingen mellan dem.

För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i nämnden,

skola, örn det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter. Ting må hållas

å annan ort än den, där tingsställe är.

Örn tingsordning förordnar Konungen.

8 §.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, åge häradshövdingen

för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt sammanträde samt

bestämma tid och ställe för sammanträdet.

9 §.

För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla sammanträde

så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och ställe för

sammanträde.

10 §.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän

samt, örn göromålen kräva det, en eller flera assessorer. De skola vara lagfarna.

Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.

Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda

tider.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 5.

11 §,

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare. Ej må flera än fyra

lagfarna domare sitta i rätten. Rådhusrätt vare dock domför med en lagfaren

domare vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid

huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Rör

mål ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall

vid huvudförhandling eller syn å stället nämnd hava säte i rätten; finnes,

sedan nämnd deltagit, målet ej vara av beskaffenhet, som nu nämnts, vare

rätten dock domför med nämnd.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom,

vare domför med en lagfaren domare, örn målet rör allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning,

att målsägande finnes.

12 §.

I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som Konungen

bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio.

Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen.

13 §.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna

rättegångs dagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet

kräves.

Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, örn särskilda

skäl äro därtill, hållas å annan ort.

14 §.

•- t , -- . '' f r .

Örn särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål

gälle vad därom är stadgat.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex timmar.

Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver

ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt

antal helgfria dagar i följd.

Örn den ordning, i vilken målen skola företagas, och örn uppropslista förordnar

Konungen.

16 §.

För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller

arinan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas

häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera dom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj.ts proposition nr 5.

5

sagor eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägenhet eller

eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdomare att före

åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande häktning.

17 §.

Närmare bestämmelser örn underrätts organisation och verksamhet samt domsagas

förvaltning meddelas av Konungen.

2 KAP.

Om hovrätt.

1 §•

Hovrätt är överrätt i mål, som fullföljas från allmän underrätt. Den äger

tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.

2 §•

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar eller

enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan ämbets-

eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning

skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest stadgat, att mål skall upptagas omedelbart

av hovrätt, vare det gällande.

3 §•

I hovrätt skola finnas president samt hovrättsråd och assessorer. De skola

vara lagfarna.

Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar. Avdelning skall bestå

av minst fyra hovrättsråd, av dem en ordförande och en vice ordförande, samt

en eller flera assessorer. Presidenten må vara ordförande å avdelning.

Vid hovrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda

tider.

4 §■

Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls

beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid

denna.

5 §•

Hovrätt skall sammanträda å ort, där den har sitt säte. Sammanträde må ock,

örn särskilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

Sammanträde skall hållas så ofta det för arbetet kräves.

Hovrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom, skall

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

årligen å bestämda tider hålla hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller

vissa orter inom domkretsen för huvudförhandling i mål från den delen av

domkretsen.

6 §.

Örn antalet hovrätter och deras domkretsar är särskilt stadgat.

7 §•

Närmare bestämmelser örn hovrätts organisation och verksamhet meddelas

av Konungen.

3 KAP.

Om högsta domstolen.

1 §•

Konungens domsrätt utövas, på sätt regeringsformen stadgar, av högsta

domstolen.

2 §■

Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst fall må föras mot beslut av advokatsamfundets

styrelse, stadgas i 8 kap. 8 §.

3 §•

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar

eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare eller annan

ämbetsman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall

väckas i högsta domstolen.

4 §•

Högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.

Finner någon av högsta domstolens avdelningar vid överläggning till dom

eller beslut den å avdelningen rådande meningen avvika från rättsgrundsats

eller lagtolkning, som förut varit antagen av högsta domstolen, må avdelningen

förordna, att målet i hela dess vidd eller, örn det prövas kunna ske, allenast viss

i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet.

Hava i särskilda, för avdelningen kända domar eller beslut mot varandra

stridande åsikter i fråga örn viss rättsgrundsats eller lagtolkning å olika tider

gjort sig gällande inom högsta domstolen, åge vad nu är föreskrivet tillämpning

allenast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika

från dom eller beslut, som senast meddelats.

Vad nu är stadgat avser ej mål, som angår häktad eller eljest enligt särskild

föreskrift fordrar skyndsamt avgörande, örn målet förekommer å sådan tid,

att det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess

helhet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7

5 §.

Då inål avgöres av högsta domstolen i dess helhet, böra, om laga hinder ej

möter, alla justitieråden deltaga i avgörandet.

6 §.

I behandling av fråga rörande tillstånd, att talan må komma under högsta

domstolens prövning, skola tre ledamöter deltaga.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls

beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.

7 §.

Förekomma skiljaktiga meningar, huruvida tillstånd, som sägs i 6 §, skall

meddelas, vare tillstånd beviljat, örn två ledamöter äro ense därom eller i fall,

som avses i 54 kap. 10 § 2, någon ledamot finner tillstånd böra meddelas.

8 §•

I nedre justitierevisionen skola för måls beredande till behandling i högsta

domstolen finnas revisionssekreterare. Revisionssekreterare skall vara lagfaren.

Vid nedre justitierevisionen skall ock för högsta domstolen finnas kansli, som

hålles öppet för allmänheten å bestämda tider.

Närmare bestämmelser örn nedre justitierevisionens organisation och verksamhet

meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om domare.

1 §•

Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år

samt hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Ej må den utöva domarämbete, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Örn kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar

Konungen.

2 §•

President i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borgmästare och rådman utnämnas

av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen.

Örn val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.

3 §•

Assessor i hovrätt förordnas av Konungen.

Biträdande domare i domsaga förordnas av Konungen för viss tid. Finnes

behovet av biträdande domare stadigvarande, må innehavare av befattningen

utnämnas av Konungen.

Om tillsättning av assessor i rådhusrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i

hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

5 §.

Nämndeman utses genom val.

Vid val av nämndemän för tingslag utgör varje kommun en valkrets. Understiger

antalet nämndemän kommunernas antal, skola angränsande kommuner

på lämpligt sätt förenas till valkretsar. Två eller flera kommuner må ock eljest

sammanföras till gemensam valkrets, örn det finnes erforderligt för att skilda

orter eller delar av tingslaget skola bliva behörigen företrädda inom nämnden.

Stad må ej med annan kommun förenas till en valkrets. Antalet nämndemän

fördelas mellan valkretsarna i förhållande till deras folkmängd; varje valkrets

skall dock utse minst en nämndeman. Indelning i valkretsar och antalet nämndemän

för varje valkrets bestämmas av rätten.

Vid val av nämndemän för stad med rådhusrätt bildar staden en valkrets.

Val förrättas på landet å kommunalstämma eller, örn kommunalfullmäktige

finnas och kommunen utgör egen valkrets, av dem. Äro flera kommuner förenade

till en valkrets, förrättas valet å gemensam kommunalstämma; rätten

bestämme, å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. I stad förrättas valet

av stadsfullmäktige eller, örn sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

Då nämndeman skall väljas, ankomme i domsaga på häradshövdingen och i

stad med rådshusrätt på rätten att göra anmälan därom till den som har att

föranstalta om valet.

6 §•

Valbar till nämndeman är man eller kvinna, som inom valkretsen äger rösträtt

å kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige och där har sitt hemvist

samt fyllt tjugufem år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol,

åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras

talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt

sextio ar eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare

ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

7 §•

Klagan över nämndemansval skall föras hos rätten. Föres klagan, lände valet

dock till efterrättelse, örn ej rätten förordnar annat. Rätten pröve, ehuru klagan

ej föres, den valdes behörighet.

8 §•

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämndeman

giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämndeman, som

fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar,

vare uppdraget förfallet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Nämndeman, som entledigats eller eljest avgått, vare, örn han alltjämt är

valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit

till rätten, att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt

behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

10 §.

Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens

sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, åge

rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till

nämndeman för domkretsen.

11 §.

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla

domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och

Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,

svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor

och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som

saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges,

eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten

inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig

domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i religiöst

hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran

på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första

stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

12 §.

De som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller

äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller

äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller

som stå i adoptivförhållande till varandra, må ej samtidigt sitta som domare

i rätten.

13 §.

Domare vare jävig att handlägga mål:

1. örn han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång

kan vänta synnerlig nytta eller skada;

2. örn han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller

nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i den släktskap,

att den ene är avkomling till den andres syskon eller att de äro syskon
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

barn, eller i det svågerlag, att deri ene är eller varit gift med den andres

syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den

andre härstammar, eller örn han står i adoptivförhållande till part;

3. örn han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta

synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;

4. örn han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller

god man för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen

för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,

som är part, eller, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet

är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den

angelägenhet målet rör;

5. örn han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har

del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i

förhållande, som avses i 4j

6. örn han är parts vederdeloman, dock ej örn parten sökt sak med honom

för att göra honom jävig;

7. örn han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,

som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit

befattning därmed;

8. örn han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part

eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

9. örn eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet

till hans opartiskhet i målet.

14 §.

,Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom,

vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då

han första gången för talan i målet, sedan hail erhöll kännedom örn att domaren

sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, örn den omständighet,

varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom.

Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen förfallen.

Fråga örn jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med

mindre jävet i den högre rätten göres av part, som enligt vad i andra stycket

stadgats är berättigad därtill, eller talan föres mot beslut, varigenom jävet ogillats.

Ej må fråga örn jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.

15 §.

Sedan fråga örn jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast sådan

åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar

avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vidtagas,

ehuru han förklarats jävig.

Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan, särskilt

beslut däröver.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan

honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i

rätten.

5 KAP.

Om offentlighet och ordning vid domstol.

1 §•

Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas, att vid förhandling skall förekomma något, som är stötande

för anständigheten och sedligheten, eller att till följd av offentligheten

något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt

för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas

inom stängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, örn anledning

förekommer, att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skalle

röjås.

I mål örn ansvar för utpressning må rätten, örn målsäganden begär det eller

rätten eljest finner det lämpligt,^ förordna, att förhandling skall hållas inom

stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum

vid domstol, skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller

rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda

dörrar.

År eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda

dörrar, vare det gällande.

2 §.

Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande finner skäl

därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas ej fyllt aderton år.

3 §.

Vid förhandling inom stängda dörrar må efter rättens medgivande tjänsteman

vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara

närvarande. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan

att närvara vid sådan förhandling.

4 §.

Rätten äge förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda

dörrar icke får uppenbaras.

5 §.

överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, örn rätten

ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ina, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som Ilar

att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva

även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. Har förhandling hållits

inom stängda dörrar, må ock dom eller beslut avkunnas inom stängda

dörrar.

6 §.

Är part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej mäktig svenska

språket, ma tolk anlitas att biträda rätten. Är den som skall höras döv

eller stum och kan ej förhöret lämpligen ske medelst skriftligen avfattade

frågor eller svar, må ock tolk anlitas.

Finnes vid rätten allmän tolk för det språk, varom är fråga, skall han anlitas.

I annat fall förordne rätten lämplig person att i målet biträda som

tolk; rätten äge ock hos länsstyrelsen påkalla biträde för tolks erhållande.

Ej ma den anlitas som tolk, vilken till saken eller till någondera parten står

i sadant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Örn anställande av allmän tolk förordnar Konungen.

»

7 §•

Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som

tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra

det uppdrag, som lämnats honom.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad om

vittnesed är stadgat.

8 §.

Till allmän tolk utgår ersättning enligt vad därom är särskilt stadgat. Annan

tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad

och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål, vari åklagare för

talan, skall ersättningen gäldas av statsverket.

9 §.

Pa rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden

och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den

som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande

av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi tagas i

rättssalen.

Tränger sig någon, som utvisats, in i rättssalen eller åtlyder någon eljest

ej tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, äge rätten förordna,

att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där, så länge

sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

13

6 KAP.

Om domstols protokoll.

1 8.

Protokoll skall föras för varje mål särskilt.

över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänsteman

vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling eller vid måls

avgörande, vare förande av protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning,

som ej sker i samband med förhandling, erfordras ej heller protokoll.

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,

och har den tilltalade erkänt gärningen, må i sådant mål i stället för protokoll

föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen.

2 §•

Protokollet skall föras av befattningshavare vid rätten eller lagfaren ledamot

av rätten samt undertecknas av honom. Ordföranden äge, då omständigheterna

föranleda därtill, själv föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare, vilken till saken eller till någondera

parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses

förringad. Protokollförare skall hava avlagt domared.

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt tid och ställe för sammanträdet;

2. rättens ledamöter, tolk, om sådan anlitas, samt protokollföraren;

3. parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud eller biträden

och i brottmål den tilltalades försvarare;

4. rättegångsfullmakt, som givits muntligen inför rätten;

5. kort beteckning av saken;

6. då förhandling hålles inom stängda dörrar, anledningen därtill;

7. rättens beslut, som ej uppsättes särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten; nämndemans

skiljaktiga mening antecknas, allenast örn i häradsrätt nämnden ensam bestämt

utgången. •

4 §.

Protokollet vid muntlig förberedelse skall innehålla:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden

av motpartens yrkanden;

2. kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopa jämte motpartens

yttrande däröver;

3. uppgift å de bevis parterna vilja åberopa och vad de vilja styrka med

varje särskilt bevis så ock å de skriftliga handlingar och föremål, vilka företes

som bevis; samt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4. vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen.

Har vad enligt första stycket skall antecknas i protokollet upptagits i inlaga

eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet, skall i protokollet

allenast hänvisning ske.

Vad i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla beträffande

protokoll vid annan förhandling, dock ej huvudförhandling.

5 §.

Protokollet vid huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens

gång samt upptaga:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden

av motpartens yrkanden;

2. yrkanden av andra än parter samt huruvida parterna medgiva eller bestrida

dessa yrkanden; samt

3. vilka vittnen eller sakkunniga höras och vilka bevis i övrigt förebringas.

Har vad enligt första stycket 1 eller 2 skall antecknas i protokollet upptagits

i inlaga eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet,

skall i protokollet allenast hänvisning ske.

6 §.

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran

eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den

omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten

vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas utsaga

eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas

bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare sådan anteckning

nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

7 §.

Vad i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling må ej antecknas

i protokollet, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Ej må i protokollet

upptagas parts utveckling av talan i rättsligt hänseende.

8§. ''

Protokollet över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig

avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra

anteckning därom.

Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, skall

den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen

samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet. Erinran,

som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej

ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall

uppteckningen biläggas handlingarna.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15

9 §.

Rätten åge förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig

skall i stället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenograf!

eller på fonetisk väg.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken till saken

eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet

därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 och 8 §§ är stadgat örn tolk

äge motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta kapitel äge motsvarande tillämpning

beträffande utsaga, som upptagits genom stenograf!.

Vad enligt denna paragraf upptagits skall, så snart ske kan, återgivas i

vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Närmare föreskrifter örn upptagande av utsaga enligt denna paragraf meddelas

av Konungen.

10 §.

Parternas inlagor och andra handlingar i målet samt rättens protokoll skola

jämte avskrift av domen och sådant beslut, som uppsättes särskilt, sammanföras

till en akt. I akten skola ock genom anteckning å inlaga eller på annat

sätt upptagas kallelser, förelägganden eller andra beslut, som ej intagits i protokoll.

Örn rätt för part eller annan att åtel få handling, som hör till akten, förordnar

Konungen.

11 §•

Vid rätten skall över alla mål föras dagbok, utvisande tiden, då varje mål

inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande samt, då

talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder, som

vidtagits.

12 §.

Vad i detta kapitel stadgas örn protokoll, akt och dagbok i mål skall i tilllämpliga

delar gälla även beträffande ärende.

13 §.

Närmare föreskrifter om protokoll och aktbildning samt örn dagbok och andra

förteckningar meddelas av Konungen.

7 KAP.

Om åklagare och polismyndighet.

1§.

Allmänna åklagare äro:

1. justitiekanslern;

2. landsfogdar; samt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3. distriktsåklagare.

Hos allmän åklagare må finnas biträdande åklagare.

Instruktioner för åklagarna utfärdas av Konungen.

2 §.

Justitiekanslern är under Konungen högste åklagare och har i denna egenskap

ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.

Under justitiekanslern hava landsfogdarna, envar inom sitt verksamhetsområde,

ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.

3 §.

Örn utnämning av justitiekansler stadgas i regeringsformen. Landsfogde

utnämnes av Konungen. Om tillsättning av andra åklagare meddelas föreskrifter

i de för dem gällande instruktionerna.

4§.

Allmän åklagare vare

vid underrätt landsfogde eller distriktsåklagare;

vid hovrätt justitiekanslern i mål, som enligt 2 kap. 2 § första stycket

upptages omedelbart av hovrätten, och i annat mål landsfogde eller distriktsåklagare;

samt

vid högsta domstolen justitiekanslern.

Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må åklagartalan

där, efter justitiekanslerns förordnande, föras av lägre åklagare.

Närmare bestämmelser örn fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna

meddelas i de för dem gällande instruktionerna.

5 §.

Justitiekanslern så ock landsfogde må övertaga uppgift, som tillkommer

lägre åklagare. Justitiekanslern åge även förordna extra åklagare att föra

talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts allenast av enskild

part, vid högsta domstolen.

Biträdande åklagare må i den omfattning, som bestämmes i instruktion, utföra

uppgift, som tillkommer åklagare, hos vilken han är anställd. Väckande

eller fullföljande av åtal i högsta domstolen må dock ej beslutas av annan än

justitiekanslern.

6 §.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som

skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning

eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit å

tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan uppskjutas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunal. Maj.ts proposition nr 5.

17

Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot justitiekanslern

prövas av honom.

7 §.

Vad i detta kapitel är stadgat örn landsfogde skall i fråga om Stockholm avse

förste stadsfiskalen.

8 §.

Örn särskilda åklagare galle vad örn dem är stadgat.

Ej må annan särskild åklagare än riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman

besluta, att åtal skall väckas eller fullföljas i högsta domstolen.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna balk, förutom åklagare, som har befattning

med polisväsendet, i stad, där polismästare finnes, polismästaren och

befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för honom

gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i annan

stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som närmast

under polischefen har inseende över polisväsendet.

Vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare åge motsvarande tillämpning beträffande

polismyndighet.

8 KAP.

Om advokater.

1 §•

För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för samfundet

fastställas av Konungen.

Advokat är den som är ledamot av samfundet.

2 §.

Till ledamot av advokatsamfundet må antagas allenast den som är svensk

medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugufem år samt avlagt för

behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och förvärvat sådan

praktisk utbildning, som föreskrives i samfundets stadgar. Han skall hava

gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva advokatverksamhet.

Ej må den antagas till ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Lagfaren domare i eller befattningshavare vid allmän domstol eller allmän

åklagare eller utmätningsman må ej antagas till ledamot; ej heller den som

eljest är anställd i statens eller kommuns tjänst eller hos annan enskild än advokat,

med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

3 §.

Ansökan örn inträde i advokatsamfundet prövas av dess styrelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra

honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke bedrivas under form av aktiebolag eller i

bolag med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver

undantag.

Det åligger advokat att hålla penningmedel och andra tillgångar, som tillhöra

hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.

5 §.

Advokat vare skyldig att, örn offentlig försvarare för misstänkt eller biträde

åt part, som åtnjuter fri rättegång, ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid

domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, mottaga förordnande som

försvarare eller biträde.

6 §.

Tillsyn över advokatväsendet utövas av advokatsamfundets styrelse; den

har att tillse, att advokat såväl vid utförande av talan inför domstol som i

sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvila honom. Advokat vare skyldig

att lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras för denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter

sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

7 §.

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar

oredligt, skall av advokatsamfundets styrelse uteslutas ur samfundet. Äro

omständigheterna mildrande, äge styrelsen i stället tilldela honom varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, äge

styrelsen meddela honom varning eller erinran. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må styrelsen utesluta honom ur samfundet
Upphör

advokat att vara svensk medborgare eller flyttar han ur riket eller

intrader beträffande advokat sådan omständighet, att han enligt 2 § andra

eller tredje stycket icke må antagas till ledamot av samfundet, vare han skyldig

att genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen örn hans uteslutning.

Styrelsen äge förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet,

genast skall gå i verkställighet.

8 §.

Har advokatsamfundets styrelse avslagit någons ansökan om inträde i samfundet

eller uteslutit någon därur, må han föra talan mot beslutet. Mot styrelsens

beslut i fråga, som avses i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.

Talan skall föras genom besvär till högsta domstolen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

19

9 KAP.

Om straff och vite.

1 §•

Part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål,

straffes med dagsböter.

2 §.

Föres av part mot bättre vetande talan mot dom eller beslut, dömes han till

dagsböter; är det överrätts dom eller beslut, vare straffet lägst tjugufem dagsböter.

3 §.

Söker part i tvistemål eller målsägande i brottmål genom påståenden eller

invändningar, som äro uppenbart ogrundade, eller genom innehållande av bevis

eller annan otillbörlig åtgärd förhala rättegången, straffes han med dagsböter.

Vad nu sagts örn part gälle ock intervenient, även örn han ej äger ställning av

part.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdare

så ock ombud eller biträde.

5 §.

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller tager fotografi

i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till

ordningens upprätthållande, eller som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift

uttalar sig otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet,

straffes med böter.

6 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller undersökningsledarens

förordnande icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

7 §.

Rätten äge, örn part eller annan finnes vid förhandling böra komma tillstädes

eller infinna sig personligen, förelägga vite; är särskild föreskrift örn

föreläggande meddelad, vare den gällande.

8 §.

Då enligt denna balk vite förelägges part eller annan, bestämme rätten vitet

till belopp, som med hänsyn till bans ekonomiska förhållanden och omständigheterna

i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite

må ej bestämmas under fem kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts

och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas till högre belopp, dock

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgivas den som föreläggandet

avser.

Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt. Ej heller må vite föreläggas

kronan.

Finnes, då fråga uppkommer örn utdömande av vite, ändamålet med vitet

hava förfallit, må vitet ej utdömas.

9 §.

År i denna balk straff utsatt i böter, dock ej dagsböter, vare lägsta bötesstraff

fem kronor och högsta trehundra kronor. Böter och vitén, som ådömas

enligt denna balk, tillfalla kronan.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om rättegången i allmänhet.

I. Om rättegången i tvistemål.

10 KAP.

Om laga domstol.

1 §•

Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden

har sitt hemvist.

Är svaranden mantalsskriven å ort inom riket, anses den orten som hans

hemvist.

För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning

galle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om säte för

styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Lag

samma vare i fråga om kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet.

Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.

Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han

uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket

eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft

hemvist eller uppehållit sig.

2 §.

Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att bevaka

talan i målet, har sitt säte.

3 §.

Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalningsskyldighet

sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egendom.

må han sökas där egendomen finnes.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

21

Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende

utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där handlingen

är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. År pant

ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är.

4 §.

Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller

eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks

eller gälden uppkom.

5 §.

Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan

dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart

på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.

6 §.

Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han

mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för

sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga örn

gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad

eller dylikt.

7 §.

Tvist på grund av förmyndares eller god mans förvaltning må väckas vid

den rätt, där förmynderskapet eller godmanskapet är eller senast varit inskrivet,

eller ock vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, må tvist på grund

av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

8 §.

Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort,

där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller uppkom

skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.

9 §.

Tvist örn arv eller testamente eller örn bodelning mellan arvingar och efterlevande

make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål

i allmänhet.

Tvist om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad, äktenskaps

återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall upptagas av den rätt,

där mannen skall svara i tvistemål i allmänhet, eller, örn mannen ej är skyldig

att i sådant mål svara vid svensk domstol, där hustrun svarar i sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna paragraf, ej behörig domstol enligt vad

nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

10 §.

Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, örn rätt till servitut

eller annan särskild rätt till egendomen eller örn besittning av egendomen

skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samma vare,

örn tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra

något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nyttjanderätt eller

annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är örn arrende, hyra, hävd,

byggnads underhåll, nybyggnad eller annat dylikt.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter

under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vilken

huvuddelen ligger.

11 §•

Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:

1. tvist örn köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på

grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;

2. talan mot ägare av fast egendom örn skyldighet att personligen svara för

gäld, för vilken egendomen utgör pant, örn betalning samtidigt sökes ur egendomen;
3.

tvist örn skada eller annat intrång å fast egendom;

4. talan örn ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller

5. talan örn ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egendom.

12 §.

Som fast egendom anses även byggnad å annans grund samt gruva och för

gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning.

13 §.

Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera

ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas

vid den rätt, som först dömt i målet.

14 §.

Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av dem enligt

vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, örn det sker samtidigt

och kåremålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan, att

endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väckas

vid den rätt, där någon av dem har att svara.

Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.

Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som upptagit

huvudmålet.

15 §.

Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande,

som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

23

16 §.

Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller framtida tvist,

härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid viss domstol eller att

för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, lände det till efterrättelse,

örn ej annat är stadgat.

17 §.

Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att upptaga.

1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild

domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän;
2.

tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författning

är ensam behörig att upptaga sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av rådhusrätt eller i dess ställe

viss häradsrätt, om tvisten väckes vid annan domstol;

4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upptagas av

domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol;

5. äktenskapsmålj

6. tvist, som angår utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling

och enligt lag skall upptagas av rätten i den ort, där egendomen finnes;

eller

7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av domstol.

Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid domstol

av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven;

vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.

Yrkande örn kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt

första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran.

18 §.

År rätten av annan grund än i 17 § sägs obehörig att upptaga tvist, som

där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, örn ej svaranden

i rätt tid gjort invändning örn domstolens behörighet eller uteblivit från första

inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med

svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaromål,

skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga domstolens

behörighet, tagas för god, örn svaranden erhållit del därav och anledning ej

förekommer, att den är oriktig.

19 §.

Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej upptagas

av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som

är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan

myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt

eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 g.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig

att upptaga mai, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av

part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,

äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan

av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

21 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn laga domstol,

vare de gällande.

11 KAP.

Om part och ställföreträdare.

1 §•

Envar kan vara part i rättegång.

Rader ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten rättshandling, som

han ej själv äger inga, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Örn

talan på grund av skadegörande handling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap.

1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning.

2 §.

Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,

som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rättegang.

Lag samma vare i fråga örn kronan samt kommun, vägdistrikt eller

annan sådan menighet.

För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens ställföreträdare.

3 §.

Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan,

äge dock föra talan här i riket, örn han enligt svensk lag är behörig därtill.

4 8.

Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som

part eller ställföreträdare för part är behörig, må ej fordras, med mindre särskild

anledning förekommer därtill.

5 §.

Part skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen, örn

hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling

i hovrätt eller högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

25

personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt

skall part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan

antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu

nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderligt.

Vad nu sagts örn parts skyldighet att infinna sig personligen gälle och

parts ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vilken

eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han

dock skyldig att infinna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig

för utredningen.

År part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele

rätten förordnande därom.

12 KAP.

Om rättegångsombud.

1 §•

Parts talan må föras genom ombud.

Örn skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §.

2 §.

Såsom ombud må ej brukas annan än advokat eller den som rätten eljest

med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finner lämplig.

Ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket.

Ej må den vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §.

Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol

eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med mindre Konungen

för visst mål giver lov därtill.

Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan.

4 §.

Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i

sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas som ombud i

målet. Ej heller må någon brukas som ombud, örn han tagit befattning med saken

som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för motparten.

5 §.

Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest

olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet. Är ombudet advokat,

skall rätten tillika hos advokatsamfundets styrelse göra anmälan angående örn*-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

budets förhållande; rätten må ock förordna, att i avbidan på beslut i anledning

av anmälan han icke må brukas som ombud vid den rätten. Är ombudet ej advokat,

åge rätten förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare

att brukas som ombud vid den rätten.

6 §.

Avvisas ombud, skall rätten, örn ej parten är tillstädes och själv vill föra

sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Underlåter

parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som

utebliven.

7 §.

Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom överlåtet

anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att han skall

kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för sig ställa ombud.

Underlåter han det, skall han anses som utebliven.

8 §.

Vill part föra talan genom ombud, skall han giva ombudet fullmakt muntligen

inför rätten eller ock skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt

undertecknad av parten.

9 §.

Skriftlig fullmakt skall företes i huvudskrift, när ombudet första gången

vid rätten för talan i målet.

Är, då fullmakt skall forstes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva ombudet

tid att förete den; vad nu sagts gälle ej i fråga örn vade- eller missnöjesanmälan.

Finnes uppskov olägligt, må rätten fortsätta med handläggningen

av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas fullmakt,

skall behörigheten anses innefatta vad ombudet tidigare åtgjort i rättegången.

Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må

rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande.

Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.

10 §.

Har innehållet i skriftlig fullmakt överbringats genom telegraf eller telefon

enligt vad därom är föreskrivet, vare uppteckning därav gällande som

fullmakt; fullmakten skall dock, örn rätten finner det erforderligt, företes i

huvudskrift för rätten vid påföljd att uppteckningen eljest anses ogill som

fullmakt. *

Närmare föreskrifter örn överbringande av fullmakt genom telegraf eller

telefon givas av Konungen.

11 §.

Såsom fullmakt för kronan eller kommun, vägdistrikt eller annan sådan

menighet eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

27

eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För bolag,

förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning må styrkt

utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som fullmakt.

12 §.

Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas till innehavaren.

Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part meddela

fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, skall det

angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt gälle allenast i det mål, vari den

givits.

13 §.

Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov därtill.

Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet bemyndigats,

överlåta åt annan att föra partens talan, örn ombudet givit lov

därtill.

14 §.

Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående

saken

1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även örn åtgärden ankommer å annan

myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande

för parten att infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva

svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens

yrkande;

5. ingå förlikning;

6. söka verkställighet av rättens dom; samt

7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ej må på grund av fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, ombudet

väcka talan eller mottaga stämning angående sak, varom förlikning ej är tilllåten.

Avser fullmakt allenast viss domstol, åge ombudet vid den domstolen samma

behörighet, som sägs i första stycket; ombudet äge ock anmäla missnöje eller

vad mot beslut eller dom, som meddelas av domstolen.

Gäller fullmakt allenast särskilt rättegångstillfälle, äge ombudet vid det

rättegångstillfället samma behörighet, som sägs i första stycket 2—5; ombudet

åge ock anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas.

15 §.

I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt angår

ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, att

ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära par
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

ten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; Ilar annan inskränkning skett,

vare den utan verkan.

Har inskränkning, som är tillåten, icke skett i fullmakten, vare den ej gällande

mot rätten och motparten, innan den bragts till deras kännedom muntligen

inför rätten eller ock skriftligen.

16 §.

År rättegångs fullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten förelägga

parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten icke gälla.

17 §.

Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare utan verkan

mot parten, örn han genast gör gensaga däremot.

18 §.

Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.

Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av fullmakten

bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utförande

av sin talan.

Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande, innan

den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skriftligen.

19 §.

Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke

därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer därtill,

om rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare.

Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behörighet,

vare fullmakten dock gällande.

20 §.

Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behörighet därtill

och vare, örn han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att

rättegångshandling, som han företagit, blivit av parten godkänd eller ändock

är gällande mot parten, skyldig att ersätta motparten eller annan den kostnad,

som i rättegången uppstått genom att vad han företagit ej är bindande för parten.

Örn skyldighet att ersätta annan skada åge vad örn fullmakt i allmänhet

är stadgat motsvarande tillämpning.

21 §.

Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan, gälle i

tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd.

22 §.

Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Örn rättegångsbiträde

gälle vad i 2—5 §§ stadgats. Rättegångshandling, som biträde i partens när
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 29

varö företagit, skall anses av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga

däremot.

23 §.

Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest handhava

annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig att

föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad örn ställföreträdare

är stadgat.

24 §.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn behörighet att

föra annans talan, vare den gällande.

13 KAP.

Om föremål för talan och talans väckande.

1 §•

Talan örn åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas till prövning,

ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet avgöres, örn

1. fråga är örn tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av

redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan lämnat

vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är förfallen;

2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse, varom

talan väckts i målet, ej fullgöres;

3. fråga är örn ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran eller örn

annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen:

4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild anledning

förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan fullgörelse:

eller

5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.

2 §.

Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består,

må upptagas till prövning, örn ovisshet råder örn rättsförhållandet och

denna länder käranden till förfång.

Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är

stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan örn fastställelse

därav upptagas.

Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, vare

det gällande.

3 §.

Väckt talan må icke ändras. Käranden åge dock

1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då

blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, varom talan väckts;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket; samt

3. kräva ränta eller annan tillägesförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen,

så ock eljest framställa nytt yrkande, såvitt det stöder sig på väsentligen

samma grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits till huvudförhandling,

och kan yrkandet ej utan olägenhet prövas i målet, må det avvisas.

Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak inskränker

sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till

stöd för sin talan.

4 §.

Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat.

Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför rätten

eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.

Talan skall anses väckt, då ansökan örn stämning inkom till rätten, eller, om

stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.

5 §.

Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är

saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, örn svaranden yrkar det,

målet dock prövas.

Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden, sedan

dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen utan

verkan.

6 §.

Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma

parter, upptagas till prövning.

7 §.

Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämningövertaga

kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde i rättegången

är; örn överlåtarens skyldighet att svara för rättegångskostnad gälle vad i

18 kap. 10 § stadgas.

Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i svarandens

ställe inträda i målet, örn käranden samtycker därtill.

Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vilken

överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda

som part i rättegången.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

31

14 KAP.

Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång.

1 §•

Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de handläggas

i en rättegång, örn de stödja sig på väsentligen samma grund.

2 §.

Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller flera kärande

mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en rättegång, örn de

stödja sig på väsentligen samma grund.

3 §.

Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående

samma sak eller sak, som har gemenskap med denna, eller rörande

fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, och sker det före huvudförhandlingen,

skola målen handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda

förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.

4 §.

Vill någon, som ej är part i rättegången, till gemensam handläggning väcka

talan mot båda parterna eller endera om det, varom tvistas, och sker det före

huvudförhandlingen, skola målen handläggas i en rättegång.

5 §.

Vill part, örn han tappar saken, mot tredje man framställa återgångskrav

eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt, åge han, innan målet företages

till huvudförhandling, till gemensam handläggning med det målet väcka sin

talan mot tredje man. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn tredje

man i anledning av den utgång saken kan få mellan parterna vill mot någon av

dem eller båda väcka talan angående sådant anspråk.

Örn väckande av talan mot tredje man i samband med klander av fång till

fast egendom är särskilt stadgat.

6 §.

Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu sagts handläggas

i en rättegång, örn det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill,

må de åter särskiljas.

7 §.

Ej må i fall, som avses i 1—6 §§, mål förenas, med mindre målen väckts vid

samma domstol och denna är behörig samt för målen samma rättegångsform

är tillämplig.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

8 §.

Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande till

motparten att anse som självständig part.

Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken,

skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till förmån för de övriga,

även örn den strider mot deras handlingar.

9 §•

Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar

han sannolika skäl för sitt påstående, åge han som interveniént å endera sidan

deltaga i rättegången.

10 §.

Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos rätten göra

ansökan därom, över ansökan skola parterna höras, örn skäl äro därtill, må

förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten meddele, så snart

ske kan, beslut över ansökan.

11 §.

Intervenient åge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han

må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot

partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.

Är pa grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och

mot intervenienten, som örn den meddelats i rättegång, däri han varit part, åge

han dock ställning av part i rättegången.

12 §.

Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången, åge han

kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.

Den, för vilken rättegång kungjorts, åge i sin ordning kungöra den för annan,

som han menar kunna inträda i rättegången.

Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt stadgat.

13 §.

Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inlagan

skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden för åtgärden

angivas.

15 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning.

1 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl

för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten genom att avvika eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

33

genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att gälda

vad genom domen kan antagas komma att åläggas honom, må kvarstad läggas

å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden, eller ock, örn

det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller skingras.

Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör motparten.

Kvarstad eller skingringsförbud må även läggas å egendom, till vilken

part i rättegång påstått bättre rätt, örn han visat sannolika skäl för sin talan

och det skäligen kan befaras, att motparten undanskaffar, förstör eller väsentligt

försämrar egendomen.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man,

må denne förbjudas att utgiva egendomen.

2 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl

för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten begiver sig från riket

utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld, må förbud

meddelas honom att avresa från orten, med mindre han ställer pant eller borgen

för skulden. Reseförbud vare ej gällande utöver tre månader efter delgivningen.

Har meddelat reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest

upphört att gälla, må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid.

I beslut örn reseförbud skall angivas den ort, där den, mot vilken förbudet

gäller, skall uppehålla sig, samt erinras örn påföljden för överträdelse av förbudet.

överträdes reseförbud, äge rätten på yrkande av parten förordna, att

motparten skall återhämtas och under den tid förbudet gäller hållas i häkte.

3 §.

Har part i rättegång visat sannolika skäl för sin talan och kan skäligen

befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller

underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar

domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten,

må vid vite förbud eller annat föreläggande meddelas motparten eller förordnas

örn egendoms förvaltning av god man eller örn annan åtgärd, som finnes erforderlig

för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande,

som nu sagts, må ock meddelas, örn det i annat fall är för parten av synnerlig

vikt och det ej länder motparten till väsentligt förfång.

4 §.

Finnes i rättegång örn bättre rätt till egendom part hava egenmäktigt skilt

motparten från egendomen eller eljest själv tagit sig rätt, må förordnas, att besittning

eller annat förhållande, som rubbats, genast skall återställas.

5 §.

Beslut örn åtgärd, som avses i detta kapitel, meddelas av den rätt, där rättegången

är.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 5.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

Fråga om sådan åtgärd må upptagas allenast på yrkande av part.

Yrkande må ej bifallas, med mindre tillfälle lämnats motparten att yttra

sig däröver. Är fara i dröjsmål, må dock rätten omedelbart bevilja åtgärden

att gälla, till dess annorlunda förordnas.

Åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 §, må ej beviljas, med mindre part, som

begärt åtgärden, hos rätten ställer pant eller borgen för skada, som kan tillskyndas

motparten. Finnes parten ur stånd att ställa sådan säkerhet och har

han visat synnerliga skäl för sin talan, må rätten befria honom därifrån. Från

ställande av säkerhet vare kronan fri. Om pant och borgen galle vad i utsökningslagen

är stadgat.

6 §.

Återkallas eller förfaller talan, för vars säkerställande åtgärd enligt 1, 2 eller

3 § meddelats, eller har, då talan avser fordran, ställts pant eller borgen eller

förekomma eljest ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten omedelbart

hävas. Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå.

Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts.

Rätten äge, när skäl äro därtill, på yrkande av part förordna, att åtgärd enligt

4 § skall gå åter.

7 §•

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår

av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele

ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen

genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, äge rätten på

yrkande av part, som begärt åtgärden, förordna god man att förvalta egendomen;

parten åligge att till bestridande av nödig kostnad för egendomens

förvaltning erlägga förskott med belopp, som bestämmes av rätten.

I övrigt galle om verkställande av åtgärd, som avses i detta kapitel, vad i

utsökningslagen är stadgat.

16 KAP.

Om omröstning.

1 §-

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning

ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt skall den yngste i rätten först

yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet

beretts av viss ledamot, säge han först sin mening. i

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

35

2 §.

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild omröstning

ske. över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock röstas särskilt.

Ar beträffande samma käromål fråga örn flera omständigheter, som var för

sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaffenhet

påkallar det, uppställas till särskild omröstning, örn rättegångskostnad

skall röstas särskilt.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat,

vare han skyldig att deltaga i senare omröstning.

3 §.

Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden

ense örn skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst

sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt gälle den mening, som omfattats

av mer än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften

av rösterna och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.

örn omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

4 §.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt eller överrätt flera än två meningar, utan

att någon enligt 3 § skall gälla, och är fråga om penningar eller annat, som

utgör viss myckenhet, skola rösterna för den större myckenheten sammanläggas

med rösterna för närmast mindre och, om det erfordras, sammanläggningen

fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; i annat

fall gälle den mening, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, om

för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste

bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,

skall röstas därom.

6 §.

Är i tvistemål fråga även om ansvar, utdömande av vite, reseförbud eller

någons hållande i häkte, gälle örn omröstning därutinnan vad i 29 kap. är

stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar

nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

17 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas

genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer

saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är

slutligt beslut.

2 §.

Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid

förhandlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit

hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas

å vad därvid förekommit.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna

innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat.

År saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet,

som icke av part åberopats till grund för hans talan.

4 §.

Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas

över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats,

över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas allenast

i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må särskild dom

givas över det som medgivits.

5 §.

Handläggas i en rättegång talan örn fastställelse, huruvida visst rättsförhållande

består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må

särskild dom givas över fastställelsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan

av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom

givas över den talan.

Åro i mål, vari talan föres örn fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra

som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt,

att dessa frågor avgöras var för sig, må på kärandens begäran särskild

dom givas över skyldigheten att fullgöra.

Då särskild dom enligt denna paragraf givits, äge rätten förordna, att målet

i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.

6 §.

Förlikas parterna örn det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster

förlikningen, skall det ske genom dom.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

37

7 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden;

3. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de

grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse

för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom eller söka återvinning, skall i domen

givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som tilllika

skall meddelas i hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

8 §.

Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens

medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts

dom, må utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas

av Konungen.

9 §■

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,

framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag

överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras

på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller

avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt

hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter

förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall

den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att

den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse

givas örn tiden och sättet för domens meddelande.

Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål

avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning

hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet

skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse

örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna

och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet

jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

10 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som

deltagit i avgörandet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,

för varje år sammanföras till en dombok.

11 §•

Dom åge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts

den sak, varom talan väckts.

Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som

åberopats till kvittning.

Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.

Örn särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.

12 §.

Vad i 2 och 9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning i fråga

örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 7 och 10 §§ tilllämpas,

örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband

med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,

skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om

underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

13 §.

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl, varå

beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla missnöje,

skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,

give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos

rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,

skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give rätten till

känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54

kap. 14 §.

■14 §.

Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan

hinder av att den icke äger laga kraft.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast

gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat

ombud eller biträde eller ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient

deltaga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde,

vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, eller förordnat

om någons hällande i häkte eller örn kvarstad, skingringsförbud eller

annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller bestämt, att förmån

av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde utsett annan, än part

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

39

föreslagit. Rätten åge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande

meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla

föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må verkställas utan

hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger

laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

15 §.

Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till

följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar

oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig, beslut

örn rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då

beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, om det kan ske, å utskrift av domen

eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

18 KAP.

Örn rättegångskostnad.

1 §•

Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn

ej annat är stadgat.

2 §.

Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes

än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

3 §.

Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit

anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom

försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad

eller ock, örn omständigheterna föranleda därtill, vardera parten

bära sin kostnad.

Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd

för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom, må

förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.

4 §.

Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera

parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller

ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten

därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa

betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, örn parts yrkande bifalles

allenast till en del.

5 §.

Avvisas parts talan, anses parten som tappande.

Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall

han ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn ej särskilda omständigheter

föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, örn ej annat avtalats.

6 §.

Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som

rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller

bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse

föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han

skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall

bäras.

7 §•

Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad

och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller

biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet

eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, åge rätten,

även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta

kostnaden.

8 §.

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens

förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde,

såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens

rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning

av rättegången.

9 §•

Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en för alla

och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår

allenast någon av parterna, eller ock part orsakat kostnad genom vårdslöshet

eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock denna kostnad gäldas av den

parten ensam.

År någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för

båda och båda för en.

10 §.

Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han och

käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad, som uppkommit

före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter, svare han

ensam.

Den som inträtt i svarandens ställe svane ensam för rättegångskostnaden.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §•

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,

åge rätten, på yrkande av någon av dem, med hänsyn till omständigheterna

pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller örn någon av

dem skall vidkännas hela kostnaden.

12 §.

I fråga örn skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av part i

rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till ersättning för

sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part äga motsvarande tillämpning;

dock svare intervenienten allenast för den särskilda kostnad, som

orsakats av interventionen. Ej må den part, å vilkens sida intervenienten deltagit,

förpliktas att ersätta kostnad, som nu nämnts.

13 §.

Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå

av allmänna medel eller utgivas av parterna en för båda och båda för en, gälle

i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad vad i detta kapitel stadgas

örn rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må

förordnas, att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Har av allmänna

medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden

återgäldas av parten.

Örn återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av

att part åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

14 §.

Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen

avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden

består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit

vid samma rätt; dock må part, även örn yrkande ej framställts, erhålla ersättning

för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden

så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning

för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp

angivas.

15 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad

i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes.

Örn kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,

åge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande

tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan örn kostnaden i den högre rätten prövas i

samband med målet efter dess återupptagande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

II. Om rättegången i brottmål.

19 KAP.

Örn. laga domstol.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott anses

förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, örn brottet

fullbordades å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under

skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg

under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte

med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig,

behörig.

Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av rätten

i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den ort, där den

misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig.

2 §.

Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under

resa inom eller utom riket, upptages, örn ej Konungen för visst fall förordnar

annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller

av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.

3 §.

Åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, örn det sker samtidigt,

väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika

tider, ma vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen, åtal

väckas även mot den eller de övriga.

Åtal för delaktighet i brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot

gärningsmannen.

4 §•

Talan örn ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må

väckas vid den rätt, där brottet åtalats.

5 §.

över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.

Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma

rätt döma däröver, örn det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra

omständigheter finnes lämpligt.

6 §.

Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den

rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, örn denna med hänsyn

till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ts proposition nr 5.

43

7 §•

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol

behörig, äge den förra domstolen, örn synnerliga skäl äro därtill, på framställning

av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den senare domstolen.

Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gällande, till

dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

8 §.

Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock i avbidan

på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke utan fara kan

uppskjutas.

9 §•

Är i lag eller författning föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av

högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt

1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet

upptagas av annan domstol. Skall fråga örn ansvar upptagas av annan myndighet

än domstol eller av särskild domstol, äge vad i detta kapitel stadgas ej

tillämpning.

Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss domstol,

vare utan verkan.

10 §.

Har lägre rätt upptagit mål, må fråga örn rättens behörighet ej upptagas

av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som

är berättigad därtill, eller ock målet skall upptagas av annan myndighet än

domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller av annan

allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.

11 §•

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig

att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av

part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,

äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan av

part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

12 §.

Vad i detta kapitel stadgas äge motsvarande tillämpning i fråga örn domstols

befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 KAP.

Om rätt till åtal och om målsägande.

1 §•

Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för

brottet väckts. Rätten åge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse

i rättegången.

2 §.

Allmän åklagare åge tala å brott, som hör under allmänt åtal, örn ej annat

är stadgat.

Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under allmänt

åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

3 §.

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna

därifrån.

År för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet

eller angivelse av målsägande, vare det gällande.

4 §.

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal,

må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt

åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt

åtal äga rum mot dem alla.

5 §.

Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet.

Har angivelse skett hos myndighet å annan ort än den, där åtal för brottet

må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.

6 §•

Allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte

är skyldig till brottet. Kan den misstänkte på grund av otillräknelighet

ej fällas till ansvar för gärningen, må åtal dock äga rum.

Att strafföreläggande må i visst fall träda i stället för åtal, stadgas i 48

kap.

7 §•

Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:

1. örn å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart,

att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 40

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat

brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott,

och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med

hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den återkallas.

Närmare föreskrifter örn eftergift av atal meddelas av Konungen.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn eftergift av åtal,

vare den gällande.

8 §.

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med

mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i

högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den som angivits eller åtalats

för brott väcka talan örn ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal.

9 §.

Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte

är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet;

han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad,

som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap örn nedläggandet,

övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter väcka atal för brottet;

örn den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats örn rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga

eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gälle icke i fråga om ämbetsbrott,

för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt.

11 §•

Äro i fråga örn samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller åtal

av en målsägande även för de övriga.

12 §.

Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva

brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal,

må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet allenast efter

angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats,

innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för brottet ej därefter äga

rum.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kunql. Maj.ts proposition nr 5.

13 §.

Har någon genom brott blivit dödad, åge hans efterlevande make, bröstarvinge,

fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande

till honom samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad

eller lidit skada, åge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva

brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, örn icke av omständigheterna

framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

14 §.

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller

rättshandling, som han ej själv äger ingå, åge hans ställföreträdare angiva

brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, åge den som

har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå; har den omyndige

fyllt aderton år, åge han ock själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap.

2 5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål åge motsvarande

tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Örn rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan och har han icke biträtt

åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren, åge han rätt till ersättning och

förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16 §.

Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan enskild

än målsägande, skall han i fråga örn rätt att angiva brottet eller tala

därå samt åtal, som väckes av honom, anses som målsägande.

21 KAP.

Om den misstänkte och hans försvar.

1 §•

Den misstänkte åge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om

det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra

den som har vardnaden örn honom; denne åge ock föra talan för den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, åge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader,

moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till honom föra

talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §•

Den misstänkte skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen

i mål örn allmänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa, så ock i annat

mål, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid

huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, örn

han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekommer

till ådömande av sådant straff, så ock eljest, örn hans närvaro finnes erforderlig

för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den

misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig

för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen

vid muntlig förberedelse, örn det kan antagas, att förberedelsen därigenom

främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna

sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig.

Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, meddele rätten förordnande

därom.

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan

föras genom ombud. Örn ombud gälle vad i 12 kap. är stadgat.

3 §.

Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av

försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte. År den misstänkte under aderton år eller

sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom.

Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.

Om försvarare åge vad i 12 kap. 2—5 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare

och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke

kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för honom.

Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, örn han begär

det, offentlig försvarare förordnas.

4 §.

Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, åge

den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan utgått,

förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.

Fråga örn förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställning

därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.

b §•

Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.

Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten brukas som rättegångsombud.

Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som är bellö
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rig därtill, skall han förordnas, om ej hans anlitande skalle medföra avsevärt

ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

6 §.

Förordnande av offentlig försvarare må av rätten återkallas, örn giltigt skäl

därtill förekommer. Utser den misstänkte själv annan försvarare, skall förordnandet

återkallas, om ej därav skulle uppstå synnerlig olägenhet.

Offentlig försvarare må ej utan rättens medgivande sätta annan i sitt ställe.

7 §.

Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och

i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte

förbereda försvaret.

8 §.

Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten

göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av

den misstänktes rätt, så ock, örn målet fullföljes, biträda honom i högre rätt.

9 §.

Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sammanträffa

med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den anhållne

eller häktade; annan än advokat dock endast örn undersöknings!edaren

eller åklagaren medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för

utredningen eller för ordningen eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare så ock av den misstänkte utsedd försvarare, som uppgivits

för rätten, skola kallas till huvudförhandling eller annat rättens sammanträde

för förhandling.

10 §.

Offentlig försvarare äge av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersättning

för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ej må offentlig försvarare av den misstänkte förbehålla sig ytterligare ersättning;

har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

22 KAP.

Om enskilt anspråk i anledning av brott.

1 §•

Talan mot den misstänkte eller annan örn enskilt anspråk i anledning av

brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket i samband

med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

49

2 §.

Grundas enskilt anspråk å brott, som bör under allmänt åtal, vare åklagaren

på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och

utföra även målsägandens talan, örn det kan ske utan olägenhet och hans

anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att anspråket upptages i samband

med åtalet, åligge honom att till undersökningsledaren eller åklagaren

anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter, varå det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,

att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, örn det kan ske, i god tid

före åtalet underrätta målsäganden därom.

3 §.

Föres i särskilt mål vid rätten talan örn enskilt anspråk i anledning av brott,

åge rätten, örn det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptagas till behandling

i samband med åtalet.

4 §.

Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för talan,

eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka talan,

som avses i 14 kap. 5 §, åge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande

tillämpning.

5 §.

Har talan örn enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med

åtalet, äge rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt

mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

6 §.

Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlorat sin

rätt att tala å brottet, förordne rätten, örn part yrkar det, att talan örn det

enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade

ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses

förfallen.

Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan motparten

ingått i svaromål, skall, örn denne yrkar det, talan dock prövas. Framställes

ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

7 §.

Föres talan örn enskilt anspråk på grund av brott i samband med åtalet och

finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i

målet.

8 §.

Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre

åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

23 KAP.

Om förundersökning.

1 §•

Förundersökning skall inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest

anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse

ej skett, förundersökning inledas, örn angivelse icke kan utan fara avvaktas;

målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han

ej då brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.

2 §•

Tinder förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas

för brottet och örn tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet

så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

3 §.

Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen

inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes

påkallat, övertaga ledningen av undersökningen.

Åklagaren åge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela anvisningar

rörande undersökningens hedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, åge han vid undersökningens verkställande

anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att

vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, örn dess beskaffenhet

tillåter det.

4 §.

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den

misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom heaktas och bevis,

som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att

ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva.

Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.

5 §•

Skall enligt 21 kap. 3 § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligge

undersökningsledaren att göra anmälan därom hos rätten.

6 §■

Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna

lämna upplysning av betydelse för utredningen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7 §•

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen

och överstiger ej våglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret,

och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig,

femton kilometer, må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd av

femton kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,

om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen

kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse

skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats,

som bestämts för förhöret.

8 §•

På tillsägelse av polisman vare den som är tillstädes å plats, där brott förövas,

skyldig att medfölja till förhör, som hålles omedelbart därefter. Vägrar

han utan giltig orsak, må han av polismannen medtagas till förhöret.

9 §•

Ej vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna för

förhör längre än sex timmar. Einnes det vara av synnerlig vikt, att den som

kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, vare han dock

skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,

utgått, åge han omedelbart avlägsna sig; utan synnerliga skäl må ej fordras,

att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

10 §.

Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt

vittne närvara.

Undersökningsledaren har att bestämma, huruvida annan än vittne må övervara

förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes

begäran, åge han och hans försvarare att närvara. Även vid annat

förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara tillstädes.

Är den som höres under femton år, bör, örn det kan ske utan men för utredningen,

den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren åge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke

får uppenbaras.

11 §•

Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, må han i

den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som

höres. Utan undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som är närvarande

vid förhör, därunder meddela sig med den hörde.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

12 §.

Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss

riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar örn

särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta

nödig vila.

13 §.

Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet, som är av

vikt för utredningen, och är han, örn åtal väckes, skyldig att i målet vittna därom,

eller finnes eljest för utredningen erforderligt, att någon, som är skyldig

att vittna i målet, redan under förundersökningen höres som vittne, må på undersökningsledarens

begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.

Örn förhöret gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning utom huvudförhandling

är stadgat.

14 §.

Undersökningsledaren äge inhämta yttrande av sakkunnig. Finnes redan

under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren

framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande,

att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besiktning.

15 §.

Ar fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen, därförinnan

går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, må på yrkande av undersökningsledaren

eller den misstänkte rätten genast upptaga beviset. Örn beviset

gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom huvudförhandling,

är stadgat.

16 §.

Örn användande av tvångsmedel under förundersökningen gälle vad i 24—

28 kap. stadgas.

17 §.

Erfordras under förundersökningen förhör eller annan åtgärd å ort utom

undersökningsledarens tjänstgöringsområde, äge han anlita biträde av polismyndighet

å den ort, där åtgärden skall vidtagas.

18 §.

Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstänkes

för brottet, skall han, då han höres, underrättas örn misstanken. Så snart det

kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas honom och hans försvarare

att taga kännedom örn vad vid undersökningen förekommit samt att

angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta nödigt.

Ej må åtal beslutas, innan tillfälle därtill beretts dem.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

53

Begär den misstänkte, att förkor skall hållas med någon eller att annan utredning

skall förebringas, skall begäran efterkommas, örn det kan antagas, att

åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås framställningen,

skola skälen därför angivas.

19 §.

Har undersökningsledaren, ehuru han slutfört den utredning han anser erforderlig,

ej bifallit begäran, som avses i 18 § andra stycket, eller förmenar den

misstänkte, att annan brist i utredningen föreligger, må han göra anmälan därom

hos rätten.

Då anmälan inkommit till rätten, skall den, så snart ske kan, upptaga anmälan

till prövning. När skäl äro därtill, må rätten hålla förhör med den

misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad.

20 §.

Då förundersökningen avslutas, skall undersökningsledaren meddela beslut,

huruvida åtal skall väckas.

21 §■

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av

betydelse för utredningen.

Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret avslutas,

utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen

samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet.

Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen

ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet,

skall uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över

det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, åge den misstänkte eller hans försvarare på begäran

erhålla avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.

22 §.

Förundersökning enligt detta kapitel vare, örn tillräckliga skäl för åtal ändock

föreligga, ej erforderlig beträffande brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 § första eller

andra stycket. Ej heller vare förundersökning erforderlig i mål, som skall

upptagas omedelbart av högre rätt, med mindre anledning förekommer till

ådömande av frihetsstraff eller avsättning.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan att förundersökning enligt

detta kapitel ägt rum.

23 §.

Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig, gälle därom i

tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kunell. Maj.ts proposition nr 5.

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet samt örn protokoll

och anteckningar vid förundersökning meddelas av Konungen.

24 KAP.

Om häktning och anhållande.

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa,

må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes

förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker

eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande

av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning

förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Har den misstänkte

stadigt hemvist inom riket och kan å brottet icke följa svårare straff

än fängelse, må fara, att han avviker, ej anses föreligga, med mindre han gjort

förberedelse eller försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall

häktning ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Pinnes uppenbart, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter

eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

2 §.

Den som på sannolika skäl misstänkes för brott må, oberoende av brottets

beskaffenhet, häktas, örn han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn

och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så

ock örn han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han

genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.

3 §•

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas

medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas,

att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas. Kvinna,

som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning

kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas,

med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill

den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häktning

ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

4 §.

Beslut örn häktning meddelas av rätten.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

5 §.

Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens beslut

därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det

finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages

i förvar.

Beslut örn anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

6 §.

Har den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest ej tillstädes,

då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom

göras hos anhållningsmyndigheten.

Avviker den som misstänkes för brott och förekomma skäl till hans anhållande,

må han av anhållningsmyndigheten efterlysas.

7 §•

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan

fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå frihetsstraff kan följa, å bar gärning eller

flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst

för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten;

den har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, örn

den gripne skall anhållas eller frigivas.

8 §•

Den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, sa snart ske kan,

för förhör inställas för anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken

uppdragits att hålla förhöret.

9 §•

Då någon anhålles, skall han erhålla besked örn det brott misstanken avser.

Den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola ock, så snart det kan

ske utan men för utredningen, underrättas örn anhållandet. Sådan underrättelse

må dock ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

10 §.

Förekomma ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart

frigivas.

11 §.

Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkastas

annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållan
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majlis proposition nr 5.

det, ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring

eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

12 §.

Anhållningsmyndigheten skall, örn ej den anhållne frigives, sist dagen

efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller då den anhållne enligt

8 § inställdes till förhör, till rätten avlåta framställning örn hans häktande.

Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig, må

med framställningen anstå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist

å femte dagen efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller den anhållne

inställdes för förhör. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne

omedelbart frigivas.

I samband med framställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar

över vad dittills förekommit under förundersökningen; med rättens

medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kort tid. Påkallas förhör med

annan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.

13 §.

Då framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och,

örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i

häktningsfragan. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan

framställningen inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra

äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

14 §.

_ Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, örn

ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall angiva de omständigheter, varå yrkandet

grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig.

Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest

anföra må utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

15 §.

Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan

avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och

utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall, örn ej rätten bestämmer annat, anhållandet

fortfara.

16 §.

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i

häktningsfrågan. Beslut örn häktning skall innehålla uppgift å det brott

misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen.

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedelbart skall

frigivas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

57

17 §.

Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande

av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på

yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Då fråga örn häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum

inför rätten. Örn sådan förhandling gälie i tillämpliga delar vad i 14—16 §§

är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer

anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro

ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till

förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall,

så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

18 §.

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller enligt 17 § av någon,

som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan örn häktningsbesluts verkställande

inkommer, skall, örn ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken

åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen

erforderligt.

överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte

är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum

ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt tillse, att

utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till

utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhandling

inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma

längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom

göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

19 §.

Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller till rätten inkommit

framställning örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl

för häktning, förordne rätten omedelbart, att den häktade skall frigivas.

20 §.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn häktning, äge denna

utan förhandling besluta däröver; är den misstänkte anhållen, skall beslut meddelas

sist å fjärde dagen efter det framställning örn hans häktande inkom

till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan.

Örn sådan förhandling galle vad i 14—17 §§ är stadgat.

21 §.

Dömes den häktade för brottet, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna

grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft.

Är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Avsåg åtalet brott, varå frihetsstraff kan följa, må rätten, ehuru den misstänkte

ej dömes för brottet, förordna, att den som är häktad skall i häkte avbida,

att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till åtalets fullföljande synnerliga

skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess frågan därom prövats

av högre rätt.

22 §.

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes

det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning angående det brott,

som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras

å annan plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren rätten

förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren

eller åklagaren åge ock besluta, att den häktade, sedan han överförts

till allmänt häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats

utom häktet.

23 §.

Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anledning

av misstanke för brott hållas i förvar, även om han samtycker därtill.

Örn skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för förhör

stadgas i 23 kap.

24 §.

Örn förvaring av anhållen eller häktad så ock örn ersättning av allmänna

medel åt oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

25 KAP.

Om reseförbud.

1 §■

År någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och kan

med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan

omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager

sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej anledning att anhålla eller

häkta honom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att

utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet

må ock förbud, som nu sagts, meddelas, örn skäligen kan befaras,

att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring

eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägande,

som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom.

2 §•

Med reseförbud må förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider

vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polis
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

myndighet i orten så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande.

3 §.

Keseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

Fråga örn reseförbud må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes

häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet åge rätten även på

yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning

må undersökningsledaren eller åklagaren ej meddela reseförbud eller hos rätten

yrka sådant förbud, med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten äge

allenast på yrkande upptaga fråga örn sådant förbud.

Väckes vid rätten fråga örn reseförbud, skall, sa snart ske kan, förhandling

därom äga rum inför rätten. Örn sadan förhandling gälle i tillämpliga

delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart

meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.

''4§.

Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser

samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig, och vad han i

övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras örn påföljden för överträdelse

av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

5 §.

Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äge den misstänkte begära rättens

prövning av förbudet. Då begäran inkommit, skall rätten, sa snart ske

kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling,

som avses i 3 §. Utsättes huvudförhandling att hallas inom en vecka,

sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling

böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

6 §■

Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, örn ej

åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna

må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat

fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning

därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

7 §•

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning

örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för

reseförbud, skall det omedelbart hävas.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Om hävande av reseförbud förordnar rätten eller, om förbudet ej meddelats

eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat örn häktning åge motsvarande tillämpning beträffande

reseförbud.

8 §.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn reseförbud, åge denna

utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den

hallas, sa snart ske kan. Örn sådan förhandling galle i tillämpliga delar vad i

24 kap. 17 § är stadgat.

9 §.

överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skall den

misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, örn det ej är uppenbart, att skäl

därtill ej förekomma.

26 KAP.

Om kvarstad, och skingringsförbud.

1 §•

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan skäligen befaras, att han

genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes

undandrager sig att gälda böter, värdet av förverkad egendom eller annan

ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande,

som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, må

kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden,

eller ock, örn det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller

skingras. Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör den

misstänkte.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man, må

denne förbjudas att utgiva egendomen.

2 §.

Beslut örn kvarstad eller skingringsförbud meddelas av rätten.

Fråga örn kvarstad eller skingringsförbud må upptagas på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av

målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning

må undersökningsledaren eller åklagaren ej yrka kvarstad eller skingringsförbud,

med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten åge allenast på yrkande

förordna därom.

Väckes fråga örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, så snart ske kan,

förhandling därom äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling galle i till
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

61

lämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten

omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas.

3 §.

I avbidan på rättens beslut örn kvarstad eller skingringsförbud må undersökningsledaren

eller åklagaren taga lös egendom i förvar.

Är fara i dröjsmål, må åtgärd, som nu sagts, vidtagas även av polisman;

anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos undersökningsledaren eller

åklagaren, som har att omedelbart pröva, örn egendomen skall kvarbliva i förvar.

4 §•

Har undersökningsledaren eller åklagaren tagit lös egendom i förvar eller

beslutat, att sådan egendom skall kvarbliva i förvar, skall han, så snart ske

kan, och sist å femte dagen därefter till rätten avlåta framställning örn kvarstad

eller skingringsförbud. Göres ej framställning, som nu sagts, skall egendomen

omedelbart återställas.

Då framställning inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, örn synnerligt

hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses

i 2 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan framställningen

inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum,

med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Beslutas kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej rätten bestämmer annat,

egendomen kvarbliva i myndighetens vård, till dess beslutet verkställts.

5 §.

Då rätten förordnar örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej åtal

redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må

ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom

göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

6 §•

Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning

örn förlängning av tiden eller har för skulden ställts pant eller borgen

eller förekomma eljest ej längre skäl för kvarstad eller skingringsförbud, skall

åtgärden av rätten omedelbart hävas.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten

åge ock i samband med domen förordna örn åtgärd, som nu sagts.

7 §.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud åge motsvarande tillämpning

beträffande kvarstad och skingringsförbud.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 §.

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår

av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele

ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen

genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, åge rätten förordna

god man att förvalta egendomen. Avser åtgärden målsägandens anspråk

på skadestånd eller annan ersättning, åligge målsäganden att till bestridande

av nödig kostnad för egendomens förvaltning erlägga förskott med belopp,

som bestämmes av rätten; i annat fall skall sådan kostnad utgå av allmänna

medel.

I övrigt gälle örn verkställande av kvarstad och skingringsförbud vad i utsökningslagen

är stadgat; vad där är föreskrivet om pant eller borgen skall

dock ej äga tillämpning.

27 KAP.

Om beslag.

1 §•

Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning örn brott

eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må

tagas i beslag.

Vad i detta kapitel stadgas örn föremål gälle ock, i den mån ej annat är

föreskrivet, örn skriftlig handling.

2 §.

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara

sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras

som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån

för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är örn

brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, hos den misstänkte

eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å

skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller

mellan sådana närstående inbördes.

3 §.

Brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafverkets

vård, må tagas i beslag, allenast örn å brottet kan följa straffarbete samt

försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.

4 §.

Den som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häktning,

husrannsakan eller kroppsvisitation må lägga beslag å föremål, som

därvid påträffas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Föremål, som eljest påträffas, må efter beslut av undersökningsledaren eller

åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut

åtgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga om försändelse i post- eller

telegrafverkets vård.

Yerkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har

denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som

har att omedelbart pröva, örn beslaget skall bestå.

5 §.

Rätten må förordna örn beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest

är tillgängligt för beslag.

Fråga örn beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av målsäganden

så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga örn beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom

äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad

i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna

örn beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

6 §.

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av

beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten,

så snart ske kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter

hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas

inom en vecka, sedan begäran framställdes, må dock, örn ej rätten finner särskild

förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

7 §.

Då rätten förordnar örn beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om

ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas.

Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I

annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning

därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

8 §.

Har ej inom tid, som avses i 7-§, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning

om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för

beslag, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av beslag förordnar rätten eller, örn beslaget ej meddelats eller

fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn beslag fortfarande skall bestå. Rätten

äge ock i samband med domen förordna örn beslag.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till

post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna,

att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess frågan örn beslag

blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren.

Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den

dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förordnandet skall

intagas underrättelse, att meddelande örn åtgärden icke må utan tillstånd av

undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller

annan.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall föreståndaren

utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet; denne har att

omedelbart pröva, örn beslag skall äga rum.

10 §.

Beslagtaget föremål skall omhändertagas av den som verkställt beslaget

eller sättas i förvar under försegling; örn det kan ske utan fara och eljest

finnes lämpligt, må dock föremålet kvarlämnas i innehavarens besittning.

Kvarlämnas föremål i innehavarens besittning, skall förbud meddelas honom

att sälja eller skingra föremålet och, om det finnes erforderligt, detta genom

anslag eller på annat sätt så utmärkas, att det är uppenbart, att det tagits i

beslag. Föremålet må av innehavaren nyttjas, örn ej förbud däremot finnes

böra meddelas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl. vårdas, och noggrann tillsyn skall

hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker

därmed.

11 §•

Är den, från vilken beslag sker, ej närvarande vid beslaget, skall han utan

dröjsmål underrättas därom och huru förfarits med det beslagtagna. - Har försändelse

hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt tagits

i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren

underrätta^ och, om avsändaren är känd, även denne.

12 §.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,

som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan

sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren,

dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet

eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska

handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen,

skall den av honom förseglas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

65

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet

i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan

men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av

handlingen ofördröjligen tillställas honom.

13 §.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad

därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis örn beslaget, innehållande

även uppgift å det brott misstanken avser.

U §.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud äge motsvarande tillämpning

beträffande beslag.

15 §.

För säkerställande av utredning örn brott må byggnad eller rum tillstängas,

tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst

föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

örn åtgärd, som nu nämnts, gäll* i tillämpliga delar vad i detta kapitel är

stadgat örn beslag.

16 §.

Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen,

att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till

och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas

komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras

avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag,

då tillståndet delgavs telef oganstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge

vad i 12 § första stycket stadgats örn undersökning och granskning av enskild

handling motsvarande tillämpning. I den mån uppteckningen innehåller något,

som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart

förstöras.

17 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare

de gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

28 KAP.

Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

1 §•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må

i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersökande

av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet,

som kan äga betydelse för utredning örn brottet.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan

dock företagas, allenast örn brottet förövats hos honom eller den misstänkte

gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom

rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan

utredning örn brottet vinnas.

Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans

samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

2 §•

För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas

till förhör eller till inställelse vid rätten må husrannsakan företagas hos

honom, så ock hos annan, örn synnerlig anledning förekommer, att den sökte

uppehåller sig där. *

3 §.

I lägenhet, som är tillgänglig för allmänheten eller plägar utgöra tillhåll

för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar

uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål, som sägs i 1 eller 2 §,

husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses.

4 §.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren

eller rätten. Kan husrannsakan antagas bliva av stor omfattning eller

medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, örn

ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utai^ rättens förordnande.

Fråga örn husrannsakan må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av

målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

5 §•

Utan förordnande, som sägs i 4 §, må polisman företaga husrannsakan, om

åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas

eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa

beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då

fara är i dröjsmål.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

67

6 §.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som

är oundgängligen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställe må, örn det erfordras, öppnas med våld. Har så

skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio

eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 §•

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat

trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt biträde

av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, örn han ej är tillstädes, hans

hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så

ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles.

Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne

närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas

om den vidtagna åtgärden.

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för

att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden

eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom

örn förhållande, som därvid yppas.

8 §•

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,

som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev

eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första

stycket sägs.

9 §•

över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen

och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis därom,

innehållande även uppgift å dpt brott misstanken avser.

10 §.

För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklagaren

så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även

örn det icke är tillgängligt för allmänheten.

11 §•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må

kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat

beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för

utredning örn brottet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må kroppsvisitation

dock företagas, allenast örn synnerlig anledning förekommer, att därigenom

föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning

örn brottet vinnas.

12 §.

Å den som skäligen kan misstänkas för brott, varå frihetsstraff kan följa,

må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas.

Vid kroppsbesiktning må, örn det erfordras, blodprov tagas så ock annan

undersökning, som kan ske utan nämnvärt men, utföras.

13 §.

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga delar

vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat örn husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må åtgärd,

som nu sagts, beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus

och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möjligt

ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov

må ej tagas eller annan mera ingående undersökning utföras av annan än

läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning å kvinna må ej verkställas eller bevittnas

av annan än kvinna eller läkare.

14 §.

Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas;

han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan,

örn det erfordras för vinnande av utredning örn brott, varå frihetsstraff kan

följa.

Närmare bestämmelser örn åtgärd, som här avses, meddelas av Konungen.

15 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn husrannsakan,

kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.

29 KAP.

Om omröstning.

1 §•

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall

omröstning ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.

I rådhusrätt skola i mål, vari nämnd deltager, först de lagfarna ledamöterna

säga sin mening och därefter nämndens mening inhämtas.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

69

Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt skall

den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava

säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

2 §.

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Är fråga örn ansvar för flera brott, skall, örn det erfordras, först i fråga örn

varje brott omröstning ske, huruvida den tilltalade är skyldig till brottet, och

därefter straff eller annan påföljd bestämmas. Uppkommer fråga, huruvida

ett eller flera brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar örn

villkorligt anstånd med straffets ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd skall

ådömas, skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje påföljd, för

vilken någon sålunda röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd, skall särskild

omröstning ske örn straffet. Vad nu sagts örn skyddsåtgärd gälle ock fråga,

huruvida den tilltalade på grund av otillräknelighet är fri från straff.

Uppkommer fråga örn villkorligt anstånd med straffs verkställande, skall,

sedan straffet bestämts, särskild omröstning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat,

vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid omröstning angående

ådömande av annat straff än ungdomsfängelse skall dock den som tidigare

röstat för den tilltalades frikännande på annan grund än att den tilltalade

varit otillräknelig anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.

3 §.

Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden

ense om skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst

sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt i mål, vari nämnd deltager, gälle nämndens

mening, örn alla i nämnden äro ense örn skälen och slutet; i annat fall gälle

de lagfarna ledamöternas mening.

Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt gälle

den mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon

mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den

meningen; vid särskild omröstning, huruvida den misstänkte på grund av otillräknelighet

är fri från straff eller örn villkorligt anstånd med straffets ådömande

eller huruvida ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

eller annan skyddsåtgärd skall ådömas, så ock eljest, då ej någon mening

kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av

rösterna och bland dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4 §•

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter eller i överrätt

flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster,

som äro ogynnsammast för den tilltalade, sammanläggas med de för honom

därnäst minst förmånliga och, örn det erfordras, sammanläggningen fortsättas

efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening

anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken rösterna

äro flera än för annan, eller, örn för flera meningar rösterna äro lika

många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av

dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,

skall röstas därom.

6 §.

Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången och ej avser ansvar

eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 § eller örn rättegångskostnad

gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning eller åtgärd,

som avses i 25—28 kap., åge dock vad i detta kapitel föreskrives örn omröstning

i fråga örn ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan örn

enskilt anspråk, vare rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen

av det enskilda anspråket. Då i rådhusrätt nämnd har säte i rätten,

gälle även vid tillämpning av reglerna i 16 kap. vad i 3 § andra stycket i detta

kapitel är stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar

nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

30 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande

träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom

skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts

särskilt, är slutligt beslut.

2 §.

Dom skall, örn huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingen

förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela

huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas

å vad därvid förekommit.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna

innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan örn ansvar i behörig

ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas.

Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning

eller tillämpligt lagrum.

4 §•

Handläggas i en rättegång åtal mot flera tilltalade, må dom givas beträffande

någon av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats.

5 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare;
3.

parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse

för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom, skall i domen givas till känna, vad

han därvid har att iakttaga. Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i

hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

6 §•

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än

böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må domen utfärdas i förenklad

form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas

i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

7 §•

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,

framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag

överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes

rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må

rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt hinder

möter, skriftligen avfattas och meddelas, da den tilltalade är häktad, inom

en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande.

Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas senast inom två veckor. Ävkunnas

ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rät
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens

kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas örn tiden och sättet

för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning

hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet

skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse

örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna

och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet

jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

8 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som

deltagit i avgörandet.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,

för varje år sammanföras till en dombok.

9 §•

Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade

för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.

Örn förändring och förening av straff så ock om särskilda rättsmedel gälle

vad därom är stadgat.

10 §•

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning i fråga

örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§

tillämpas, örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i

samband med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,

skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga.

Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas

i 54 kap. 14 §.

11 §•

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl,

varå beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla missnöje,

skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,

give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos

rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,

skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give

rätten till känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54

kap. 14 §.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

73

12 §.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast

gå i verkställighet. Yad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat

ombud, biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott

till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,

eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller bestämt,

att förmån av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde eller försvarare utsett

annan, än part föreslagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom

föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller

att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må

verkställas utan binder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger

laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

13 §.

Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till

följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar

oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig,

beslut örn rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då

beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, örn det kan ske, å utskrift av domen

eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

31 KAP.

Om rättegångskostnad.

1 §•

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till

statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till

vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller

i rättegången samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets

kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig

för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller

för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den

tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Står kostnadens

belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor,

må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

Förklaras den tilltalade på grund av otillräknelighet fri från straff, vare

han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, örn och i den mån det med hänsyn

till omständigheterna finnes skäligt.

2 §■

Har åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller förekommer eljest, då

den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna i målet synnerlig an
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ledning därtill, åge rätten av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för

hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning

under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och för

utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit

påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.

Avvisas eller avskrives åtal, åge den tilltalade, örn skäl äro därtill, erhålla

ersättning för kostnad, som nu sagts.

3 §.

Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att ersätta

statsverket kostnad, som avses i 1 §, så ock till statsverket återgälda vad enligt

2 § tillerkänts den tilltalade.

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må

i den omfattning, som finnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.

4 §.

Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från

rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående

eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes

genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller

eljest vållat kostnad för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad,

huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, örn åklagaren, målsäganden eller

offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för

statsverket eller den tilltalade.

5 §•

Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad

och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde

eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra

stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan

kostnad, äge rätten, även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom

att jämte parten ersätta kostnaden.

6 §.

Dömas för samma brott flera såsom gärningsmän eller delaktiga eller skola

flera målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta rättegångskostnad,

svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför

sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat

kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna

kostnad gäldas av honom ensam.

År någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de ,en för

båda och båda för en.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

75

7 §.

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,

åge rätten på yrkande av någon av deni med hänsyn till omständigheterna pröva,

huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vidkännas

hela kostnaden.

8 §.

Vad i 2—7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller åtal eljest

ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad

under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas

statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan skäl eller eljest synnerlig

anledning förekommer därtill.

Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,

gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1—7 §§ är stadgat.

9 §.

Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rättegångskostnad,

eller vill den tilltalade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han,

innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari

kostnaden består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad,

som uppkommit vid samma rätt; dock må den tilltalade, även örn yrkande ej

framställts, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall

utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller

den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock självmant.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden.

Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva

ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas

vägnar fråga örn återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan därom göras

hos rätten.

Om återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av

att den tilltalade åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

10 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad

i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts

dom skall anses som fällande, allenast om lägre rätts dom ändras till men för

den tilltalade eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre

rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att i högre rätt talan utan skäl

fullföljts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,

äge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande

tillämpning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i elen högre rätten prövas i

samband med målet efter dess återupptagande.

11 §•

Örn rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, galle i tilllämpliga

delar vad i 18 kap. är stadgat.

I fråga örn skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt

åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsägande^

ersätta rättegångskostnad och örn hans rätt till ersättning för sådan kostnad

gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

12 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn kostnad I

rättegång, vare de gällande.

III. Gemensamma bestämmelser.

32 KAP.

Om frister och laga förfall.

1 §•

Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest

fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill.

2 §•

Då kallelse till förhandling eller annat rättens beslut skall delgivas genom

parts, försorg, förelägge rätten parten viss tid, inom vilken delgivning sist

skall hava skett och bevis därom skall hava inkommit till rätten.

Avser delgivningen stämning eller vade-, besvärs- eller revisionsinlaga och

har ej, då rätten företager målet, till denna inkommit bevis, att delgivning

skett inom föreskriven tid och på sätt i 33 kap. stadgas, samt ej heller motparten

inställt sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring, vare partens

talan förfallen; underrättelse härom skall intagas i rättens föreläggande.

Inkommer i annat fall än nu sagts ej inom föreskriven tid bevis örn delgivning,

äge rätten förordna örn ny delgivning.

3 §.

Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten

eller eljest fullgöra något i rättegången, ej hava erhållit skäligt rådrum

därtill eller förekomma eljest skäl till förlängning av tid, som ‘rätten föreskrivit,

utsätte rätten ny tid.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

77

4 §•

Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet omständighet

föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens hållande eller för

dess genomförande i erforderlig omfattning, äge rätten bestämma ny tid för förhandlingen.

Har part erhållit kännedom örn omständighet, som nu sagts, eller finner någon,

som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att han

är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom

hos rätten.

5 §.

Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål för annan

rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres, eller möter mot

handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge rätten förordna, att

målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.

6 §.

Underlåter den som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller

eljest fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och förekommer

anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda till

påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången.

7 §.

Är i denna balk föreskrivet, att den som vill fullfölja talan skall inom viss

tid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-, besvärs- eller revisionsinlaga

eller vidtaga annan åtgärd för talans fullföljande, och visas före utgången

av den tiden laga förfall, utsätte den rätt, där åtgärden skall vidtagas,

ny tid.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga örn ansökan örn återvinning

eller återupptagande.

8 §.

Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom

eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra

giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten

vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid

ställas.

33 KÄP.

Om inlaga i rättegång och om delgivning.

1 §•

Ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift

å domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin egen och, om den är

honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga omständigheter, som

äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden vidtalat ombud

att företräda honom, skola ombudets namn och postadress uppgivas. I skriftligt

svaromål skall svaranden även uppgiva sin postadress och de övriga

omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom, samt, örn han

vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och postadress.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan

dröjsmål anmäla det till rätten.

2 §.

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge

parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske

genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare

parten ''skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som nu

sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.

3 §.

Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas

med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses

ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkommen,

då den avlämnats till rätten eller dess kansli.

4 §.

Delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg. Begär part att få

ombesörja delgivning, må det anförtros honom, örn rätten finner det kunna ske

utan olägenhet. Delgivning av tredskodom skall ske genom rättens försorg,

allenast örn parten begär det.

Har åklagare själv utfärdat stämning, skall delgivning därav ske genom

hans försorg. Åklagare åge ock ombesörja delgivning av kallelse eller föreläggande,

som utfärdats av honom.

Under förundersökning i brottmål ombesörjes delgivning av kallelse eller beslut

av den som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet.

5 §•

Delgivning genom rättens försorg skall inom riket ske genom posten, örn ej

rätten finner den böra verkställas på annat sätt.

Närmare bestämmelser örn delgivning genom posten meddelas av Konungen.

6 §•

Delgivning skall, örn ej annat stadgas, verkställas genom att handlingen i

huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning.

Vägrar han att mottaga handlingen, anses delgivning dock hava verkställts.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

79

Om överbringande av meddelande, som skall delgivas, genom telegraf eller

telefon givas föreskrifter av Konungen.

Är vid handling, som skall delgivas, fogad karta, ritning eller annan bilaga

av vidlyftig beskaffenhet, åge rätten föreskriva, att bilagan i stället för att

överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse därom

skall fogas vid handlingen.

7 §.

Ej må delgivning ske där gudstjänst pågår eller sammankomst för gemensam

andaktsövning eljest äger rum.

8 §.

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas

han ej där, må handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han

tillhör eller, örn sådan ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma

hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över

huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och

träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock handlingen å kontoret överlämnas

till där anställt biträde.

Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med

posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

9 §.

Finnes för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan

inrättning, med vilken delgivning skall ske, kontor, där förvaltningen föres

och någon, som för samfundet eller inrättningen äger mottaga delgivning, vanligen

har sitt arbete, och träffas ej sådan person under vanlig arbetstid å kontoret,

må handlingen å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Meddelande

örn att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med posten sändas

till samfundet eller inrättningen under dess vanliga adress.

Lag samma vare, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet, med

vilken delgivning skall ske, har kontor, där förvaltningen föres, och någon,

som för menigheten äger mottaga delgivning, ej under vanlig arbetstid träffas

å kontoret.

Har samfund, inrättning eller menighet kontor, som nu sagts, må med den

som sökes delgivning ej ske enligt 8 §.

10 §.

Delgivning enligt 8 eller 9 § skall anses hava skett, då vad i nämnda paragrafer

föreskrivits blivit fullgjort.

Den, till vilken handling enligt sagda paragrafer överlämnats, svare för att

den, så snart ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens överlämnande

skall han erinras därom.

Ej må handlingen överlämnas till någon, som i målet är motpart till den,

med vilken delgivning skall ske.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §•

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller

vistas han å ort utom riket, må delgivningen verkställas enligt lagen å den

orten.

Skall part själv ombesörja delgivning å utrikes ort, åge han i utrikesdepartementet

påkalla biträde därmed.

12 §.

Har den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt hemvist

och kail ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, förordne

rätten, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess

kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, örn det kan

antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning.

Har delgivning med part i nu föreskriven ordning ägt rum, erfordras ej i

samma mål vid ny delgivning enligt denna paragraf med den parten, att meddelande

införes i tidning.

Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn den sökte har känt hemvist

inom riket och han eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må överlämnas,

ej träffas, samt upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte uppehåller sig.

. Delgivning skall anses hava skett, då vad ovan föreskrivits blivit fullgjort.

13 §.

Vad i 8 §, 11 § första stycket eller 12 § är stadgat gälle ej delgivning av

stämning i brottmål. Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga

rum enligt 8 § eller 12 § andra stycket, med mindre anledning förekommer, att

den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

14 §.

Har handling, />om skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses

delgivning hava skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt än ovan

stadgats.

15 §.

Meddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid rättens förhandling,

anses delgivning därav hava skett med dem som närvarit vid förhandlingen;

dock åligge rätten att på begäran genast tillhandahålla utskrift

av tillkännagivandet.

16 §.

Åro delägarna i byalag flera än tio, må delgivning med byalaget ske genom

att styrkt avskrift av handlingen överlämnas till en av delägarna att vara tillgänglig

för dem alla samt handlingen därefter, med underrättelse vilken av

delägarna bekommit avskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å

en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

81

Tillhör gruva flera gemensamt, må delgivning med delägarna i mål angående

gruvan ske genom att handlingen överlämnas till gruvföreståndaren; han

svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å stämma eller i styrkt

avskrift överlämnas till varje delägare.

I mål angående gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd, må

delgivning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till sysslomannen;

han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å sammanträde

med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av dem.

17 §.

Delgivning med dödsbo eller konkursbo eller med bolag, förening eller annat

samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning skall ske med någon, som äger

företräda boet, samfundet eller inrättningen. Äro flera gemensamt behöriga

därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare i dödsbo dock endast

örn han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare i dödsbo, åligge honom

att utan dröjsmål underrätta övriga delägare örn delgivningen.

Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äge mottaga delgivning, ehuru boet ej

står under delägarnas förvaltning; han svare för att handlingen utan dröjsmål

överlämnas till någon, som äger företräda boet.

År ej någon behörig att företräda samfund, med vilket delgivning skall ske,

men finnes någon, som äger sammankalla dem, vilka hava att besluta i samfundets

angelägenheter, skall delgivning ske med honom.

18 §.

Delgivning med kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet skall ske

med den, på vilken det ankommer att sammankalla dem som hava att för menigheten

besluta rörande talans utförande; med landsting må delgivning ock ske

genom att handlingen överlämnas till länsstyrelsen.

19 §.

Delgivning med kronan skall ske genom att handlingen överlämnas till

länsstyrelsen i det län, där domstolen är, eller ock, örn kronans talan i målet

skall bevakas av annan myndighet, till denna.

Med härad eller tingslag skall delgivning ske genom att handlingen uppläses

i kyrkorna i de församlingar, som höra till häradet eller tingslaget, samt

anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

20 §.

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som äger

för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning anmälan

avser delgivning ske med ombudet.

Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist inom

riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må endast

{lilläng lill riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 5.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets postadress

uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,

äge vad i 11 och 12 §§ är stadgat icke tillämpning å delgivning med denne,

med mindre delgivning med ombudet enligt 6 eller 8 § ej kan ske.

21 §.

Har part hos rätten uppgivit ombud i målet, bör delgivning, som ombudet

äger behörighet att mottaga, ske med ombudet.

22 §.

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,

som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,

då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan

därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom ske

genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste kända

adress.

23 §.

Har delgivning ej skett på sätt i detta kapitel sägs, äge rätten förordna örn

ny delgivning. Vill part göra erinran därom, att delgivning med honom ej

skett på behörigt sätt, skall han framställa erinran därom, så snart ske kan.

Att, då delgivning skall ske genom parts försorg, partens talan i visst fall

är förfallen, stadgas i 32 kap. 2 §.

24 §.

Underrätt förordna erforderligt antal stämningsman att, då de därför anlitas,

verkställa delgivning. Förordnande meddelas för visst kalenderår eller del

därav och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Stämningsman skall,

då han första gången förordnas, inför rätten avlägga ed, att han redligt och

utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden, som anförtros honom.

Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro förordnade till stämningsman skall finnas anslagen

å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

25 §.

Intyg av stämningsman galle som fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd,

som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som meddelats

av nämndeman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller

notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd

tjänsteman eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans

uppdrag, så ock intyg, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser

utfärdats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av

delgivning med honom gälle ock stim fullt bevis örn delgivningen.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

83

Intyg, att delgivning skett å utrikes ort, skall, om intygsgivarens behörighet

styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman,

gälla som fullt bevis, att delgivning verkställts så, som intyget innehåller.

26 §.

Kostnad för delgivning genom rättens försorg skall i underrätt utgivas av

den part, som väckt talan; är det åklagaren, skall kostnaden gäldas av statsverket.

Avser delgivningen särskild åtgärd, som påkallats av motparten,

skall dock kostnaden utgivas av honom. Föres i brottmål talan av målsäganden

jämte åklagaren, vare målsäganden skyldig att utgiva sådan kostnad, om

delgivningen föranledes av särskild åtgärd, som påkallats av honom. Skall

kostnad för bevisning, varom rätten självmant föranstaltat, utgå av allmänna

medel, skall kostnad för delgivning, som föranledes därav, gäldas av statsverket.

Kostnad för delgivning av rättens beslut örn måls återupptagande efter återförvisning

eller av annan sådan anledning skall utgå av allmänna medel; i

brottmål, vari åklagare för talan, skall kostnaden gäldas av statsverket.

Part, som har att utgiva kostnad för delgivning, vare skyldig att erlägga

förskott med belopp, som bestämmes av rätten. Underlåter den part, som

väckt talan, att erlägga förskott och betalas det ej av motparten, vare partens

talan förfallen. Är det motparten, som underlåter att erlägga förskott, vare

frågan örn delgivning förfallen.

Bestämmelserna i första och andra styckena äge motsvarande tillämpning

i fråga örn kostnad för delgivning i högre rätt; vad där föreskrivits om part,

6om väckt talan, skall avse den som i högre rätt fullföljt talan. Har talan

fullföljts av den tilltalade och är han häktad, skall dock kostnad, som eljest

skulle åligga honom, gäldas av statsverket.

Part, som i utrikesdepartementet påkallar biträde med delgivning utom riket,

vare skyldig att förskjuta för ändamålet erforderlig kostnad.

Närmare bestämmelser om delgivningskostnad och förskott meddelas av Konungen.

27 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn delgivning,

vare de gällande.

34 KAP.

Om rättegångshinder.

1 §•

Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så snart

anledning förekommer därtill.

Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, örn ej annat är stadgat.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

.ViU part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att upptaga målet,

skall lian framställa invändningen, då lian första gången skall vid rätten

föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen,

skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Underlåter

part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans

rätt därtill förfallen.

3 §.

Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten, så snart

ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning örn annat rättegångshinder,

give rätten särskilt beslut däröver, örn dess beskaffenhet fordrar det.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om bevisning.

35 KAP.

Om bevisning i allmänhet.

1 §•

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra,

vad i målet är bevisat.

Vad örn verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.

2 §.

För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.

Ej heller erfordras bevis örn vad lag stadgar. Skall främmande lag lända

till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, åge dock rätten anmana

part att förebringa bevisning därom.

3 §.

Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att förlikning

därom är tillåten, skall vad parten erkänt gällä mot honom. Återkallar

parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras

för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma

erkännandet.

År saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till

omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

85

4 §•

Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra

något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga,

pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis

må tillkomma partens förhållande. ■

5 §.

År fråga örn uppskattning av inträffad skada och kan full bevisning därom

icke alls eller allenast med svårighet föras, åge rätten uppskatta skadan till

skäligt belopp.

6 §.

Det ankommer på parterna att sörja för bevisningen. Rätten åge ock, örn

det finnes erforderligt, självmant föranstalta örn bevisning. År saken sådan,

att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör

under allmänt åtal, må dock rätten ej utan framställning av part höra vittne,

som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande örn företeende

av skriftligt bevis.

7 §.

Finner rätten, att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i målet

eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bliva utan verkan,

må bevisningen ej tillåtas. Rätten åge ock avvisa erbjudet bevis, om bevisningen

finnes med avsevärt ringare besvär eller kostnad kunna förås på

annat sätt.

8 §•

. * ,

Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, örn ej, enligt

vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles

ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling,

må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.

9 §•

Då bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skola parterna kallas. År

i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erforderlig,

förordne rätten örn hans inställande. Uteblir part, må beviset dock

upptagas.

10 §.

Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk domstol, skall

rätten hos denna domstol göra framställning därom och därvid kort redogöra

för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas därmed.

Vid framställningen skall rätten, örn det finnes lämpligt och hinder ej

möter, foga akten i målet. , t;

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §.

Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och ställe för

bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet, som örn rättegången

fördes där.

Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen översända

eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den rätt, där rättegången

föres.

12 §.

Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.

13 §.

Bevis, som upptagits utom huvudförhandlingen, skall upptagas även vid

denna, örn sadant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför

ej längre föreligger.

Har i mal, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne eller sakkunnig

eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras

ej, att beviset upptages ånyo, med mindre högre rätt finner det vara av betydelse

för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna

betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast

örn synnerliga skäl äro därtill.

Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och

andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Ej må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd

eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i anledning

av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest

utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller

rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas.

36 KAP.

Om vittne.

1 §•

Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock

målsäganden icke vittna, även örn han ej för talan.

2 §•

Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared, om han

vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det, må han höras

som vittne.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

87

3 §.

Den som med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller

nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag,

att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som står i

adoptivförhållande till part vare ej skyldig att avlägga vittnesmål.

Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu sagts, åge

han ej på grund därav undandraga sig att vittna.

4§.

Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, pröve rätten

med hänsyn till omständigheterna, örn han må höras som vittne.

5 §.

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta

offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som

vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga

tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden höras angående

något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband

därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens

förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne örn vad

för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att

det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare

skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år.

Örn tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.

6 §.

Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle

röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §, förövat brottslig

eller vanärande handling. Vittne må även vägra att avgiva utsaga, varigenom

yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer, att

vittnet höres därom.

7 §-

Är den som skall höras som vittne tillstädes vid rätten, vare han skyldig

att genast avlägga vittnesmål. I annat fall skall vittne skriftligen kallas.

I vittneskallelse skall intagas uppgift örn parterna och målet samt tid och

ställe för inställelsen ävensom i korthet angivas, vad vittnesförhöret gäller.

Tillika skall erinras örn innehållet i 20, 23 och 25 §§.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

8 §.

Rätten må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han infinner

sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret

gäller genom att granska för vittnet tillgängliga räkenskapsböcker, anteckningar

eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, örn sådant

kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.

9 §.

Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen

i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.

Åro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas utsagor

otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att vittnena höras

mot varandra, må det ske.

10 §.

Innan vittnesmål avlägges, skall rätten höra vittnet örn hans fullständiga

namn, ålder, yrke och hemvist så ock söka utröna, örn vittnet till part eller till

saken står i något förhållande, som kan vara av vikt för bedömandet av tilltron

till vittnets berättelse, eller örn eljest omständighet av betydelse i detta

hänseende förekommer.

Star vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erinras

örn att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.

11 §.

Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet med handen på den heliga

skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller

förändra.»

Säger sig vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet

mot att avlägga vittnesed, må rätten, örn betänkligheten kan antagas

vara allvarligt grundad, medgiva vittnet att i stället avgiva denna försäkran

:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela

sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk troslära, skall vittnet i stället för ed

avlägga försäkran.

12 §.

Eftergiva båda parterna ed eller försäkran och är saken sådan, att förlikning

därom är tillåten, må vittne höras utan ed eller försäkran.

13 §.

Ed eller försäkran må ej avläggas av

1. den som är under femton år;

2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller

försäkran; eller

3. den som dömts för mened eller står under åtal för sådant brott.

Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade

närstående, som avses i 3 §.

14 §.

Innan vittne höres, erinre rätten vittnet örn hans sanningsplikt så ock, då

ed eller försäkran avlagts, örn vikten därav. När skäl äro därtill, skall vittnet

tillika erinras örn innehållet i 5 och 6 §§.

15 §.

Ed eller försäkran skall avläggas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed eller försäkran;

vittnet skall av rätten erinras örn att denna ed eller försäkran alltjämt är bindande

för honom.

16 §.

Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse må ej

åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd

för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört

inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall,

än då vittnets utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då

vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig.

17 §•

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna;

härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter

av motparten.

Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan

denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör,

örn det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom

om det, varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande

inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda

därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som

äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

18 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro av rädsla eller annan orsak

ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i hans berättelse genom

att falla, vittnet i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må

vara tillstädes under förhöret.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas; parten åge

därefter ställa frågor till vittnet.

19 §.

År vittne av sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ur stånd att

infinna sig vid huvudförhandlingen eller finnes vittnes inställelse medföra oskälig

kostnad eller synnerlig olägenhet, må förhör med vittnet enligt rättens beslut

äga rum utom huvudförhandlingen. Kan vittne på grund av sjukdom

ej infinna sig, skall vittnet höras där vittnet vistas.

20 §.

Uteblir vittne, som kallats, dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till

annan dag, må vittnet vid vite föreläggas att den dagen komma tillstädes.

Uteblir vittnet ånyo, dömes vittnet till utgivande av vite eller, örn vite ej förelagts,

till böter.

Vittne, som ej är tillstädes, då målet företages till handläggning, må efter

rättens beslut hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och

meddelas ej vitesföreläggande, äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas

till senare rättegångstillfälle. Då vittnet hämtats till rätten, skola böter eller

vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället ej ådömas.

21 §.

Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva

vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §,

förelägga rätten vittnet vid vite och, örn vittnet ej låter sig rätta därav, vid

äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som nu

sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall

längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte,

skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.

22 §.

I fråga om vittne, som avses i 13 § första stycket 1 eller 2, skola reglerna

i 20 och 21 §§ ej tillämpas; sådant vittne må dock hämtas till rätten.

Avstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer eljest

frågan därom att förfalla, må ej därefter enligt 20 eller 21 § straff ådömas

vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.

23 §.

Gör vittne sig skyldigt till försummelse eller tredska, som avses i 20 eller

21 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, äge rätten, även örn yrkande

därom ej framställts, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skälig,

ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten

sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av vittnet

utbekomma vad vittnet förpliktats utgiva.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

91

Vad nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta parts kostnad åge motsvarande

tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

24 §.

Vittne äge rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle

samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av parten.

Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att förlikning

därom är tillåten, eller är fråga örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt

åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I

annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Örn bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, gälle

vad därom är stadgat.

25 §.

Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning för kostnader

till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 §

har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att pa begäran

erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets hörande,

örn uppskov med målet därigenom skulle vållas.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

37 KAP.

Om förhör med part under sanningsförsäkran.

1 §•

I tvistemål må för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga rum

med ena parten eller med båda.

Part må påkalla förhör under sanningsförsäkran såväl med sig själv som

med motparten.

2 §.

Den som enligt 36 kap. 13 § första stycket icke må avlägga vittnesed må

ej höras under sanningsförsäkran.

3 §•

Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela

sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom örn vikten därav.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4 §. ‘

Möter synnerligt hinder mot parts inställelse vid huvudförhandlingen, må

förhör med honom enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandlingen.

Kan part på grund av sjukdom ej infinna sig, må han höras där han vistas.

5 §.

Beträffande förhör med part under sanningsförsäkran skall i övrigt vad i 36

kap. 5 och 6 §§, 7 § första stycket samt 15—18 §§ är stadgat om vittnesförhör

äga motsvarande tillämpning.

38 KAP.

Om skriftligt bevis.

1 §•

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan

handling må företes i styrkt avskrift, örn det finnes tillfyllest eller huvudskriften

ej är att tillgå.

Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller

är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för

handlingen förete styrkt utdrag därav.

2 §.

Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis,

vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål

den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som

avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt

meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana

närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap.

5 §, må ej förete skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara sådant,

att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part,

till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete

handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig

äge motsvarande tillämpning i fråga örn innehavare av skriftlig handling, örn

dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.

Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller

annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med

mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

3 §.

År innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan

honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

93

annaa taga del därav, vare det gällande även i fråga om handlingens företeende

i rättegång.

4§.

År någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, åge rätten förelägga

honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den

som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan må förhör hållas med

honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så ock annan bevisning förebringas.

5 §.

Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift örn var och

huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete handlingen må genom

vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten äge ock, om det finnes

lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens

försorg.

6 §.

Möter synnerligt hinder mot upptagande av bevis genom skriftlig handling

vid huvudförhandlingen, må enligt rättens beslut beviset upptagas utom huvudförhandlingen.

7 §.

Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten tillhandahållit

skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad

rätten prövar skäligt.

Ersättning skall, örn handlingens företeende påkallats av enskild part, utgivas

av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

8 §.

Örn tillhandahållande av allmän handling, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet,

gälle vad därom är stadgat. Hava eljest avvikande bestämmelser

meddelats örn skyldighet att förete skriftlig handling, vare de gällande.

39 KAP.

Om syn.

1 §•

För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas

till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten hålla syn å stället.

Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning förekommer

därtill.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2 §.

År med hänsyn till föremålets beskaffenhet eller av annan anledning av

synnerlig vikt, att syn hålles före huvudförhandlingen, eller kan syn eljest

ej lämpligen hållas vid huvudförhandlingen, må den enligt rättens beslut äga

rum utom huvudförhandlingen.

3 §•

Vid syn må, ehuru den äger rum utom huvudförhandlingen, även annat

bevis upptagas, om det finnes erforderligt, för att syftet med synen skall vinnas.

4 §•

Kostnaden för syn skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,

eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas

av parterna en för båda och båda för en eller, örn synens hållande påkallats

blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall kostnaden utgå

av allmänna medel.

Part, som enligt vad nu nämnts har att utgiva kostnaden för syn, vare skyldig

att erlägga förskott å ersättningen med belopp, som bestämmes av rätten.

5§.

Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan

antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för

syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den

som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet

i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig åge motsvarande tilllämpning

i fråga örn rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla

föremål för syn. Örn skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle

vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3—8 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande

föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

40 KAP.

Om sakkunnig.

1 §•

Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,

nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet

eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande

i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet

i ämnet kända personer att avgiva yttrande.

2 §.

Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i

sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

95

3 §.

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig i frågan.

Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, örn han finnes lämplig och

hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom utse annan.

4 §.

Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som sakkunnig

eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig

att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må han

ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande. Sakkunnig vare dock

ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning förekommer,

att han yttrar sig därom.

5 §.

Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av betydelse

för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part eller annan böra

höras eller annan utredning böra förebringas inför rätten, må rätten förordna

därom. Örn upptagande av bevis gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning

utom huvudförhandling är stadgat.

Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan

flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna, att den

sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning må yrkeshemlighet

ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma därtill.

Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är skyldig

att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den sakkunnige.

6 §.

Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som verkställes

av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den sakkunniges försorg

kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans utevaro ej utgöra

hinder för förrättningens företagande.

över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid förrättningen

närvarit och vad därvid förekommit.

7 §•

örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå

med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är vedertaget.

Annan sakkunnig skall, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt utlåtande.

Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet skall

avgivas.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna

omdömet är grundat.

Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för parterna.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 §.

Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen, örn part

yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten

eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi

eller annat offentligt samfund, må den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande,

ej höras muntligen, med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt;

örn flera deltagit i utlåtandets avgivande, må endast en företrädare för varje

mening inkallas.

9 §.

Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, med

handen på den heliga skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans

heliga ord, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag,

som lämnats mig.»

Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden därefter

jämkas.

Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom örn edens vikt.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad örn

vittnesed är stadgat.

10 §.

Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens

tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa

frågor till den sakkunnige.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro

förvirrande eller eljest otillbörliga.

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, örn rätten finner det

lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

11 §•

Vad i 36 kap. 7 § första stycket, 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§

är stadgat örn vittne skall äga motsvarande tillämpning beträffande sakkunnig.

12 §. •

Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig ursäkt att

inom förelagd- tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten förelägga honom

vid vite att avgiva utlåtande.

13 §.

Uteblir sakkunnig, som kallats till iörhör, dömes han till böter. Uppskjutes

malet till annan dag, ma den sakkunnige vid vite föreläggas att den dagen komma

tillstädes.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

14 §.

Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att

avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra

sin skyldighet.

15 §.

Återkallas sakkunnigs uppdrag eller förfaller eljest frågan om hans anlitande,

må ej därefter enligt 12, 13 eller 14 § straff ådömas den sakkunnige

eller tvångsmedel användas mot honom.

16 §.

Gör sakkunnig sig skyldig till försummelse eller tredska, som avses i 12, 13

eller 14 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, åge rätten, även örn

yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkunnige att i den omfattning,

som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats

att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge

han av den sakkunnige utbekomma vad denne förpliktats utgiva.

Vad nu stadgats örn sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande

tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

17 §.

Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt

att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån särskild

föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt till ersättning

för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete

och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,

eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas av

parterna en för båda och båda för en eller, örn sakkunnigs anlitande påkallats

blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall ersättningen utgå

av allmänna medel.

18 §.

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten

prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 § har att utgiva

ersättning till den sakkunnige.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

19 §.

Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten, gälle

om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är stadgat.

Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad örn vittne är

föreskrivet; dock må, örn rätten finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt

eller delvis uppläsas.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Majlis proposition nr 5.

20 §.

År i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs hörande i visst

fall, vare den gällande.

41 KAP.

Om bevisning till framtida säkerhet.

1 §•

År fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons

rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras,

och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet bevis genom vittne, sakkunnig

eller syn eller skriftligt bevis upptagas vid underrätt. Ej må dock

enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte att vinna utredning örn brott.

2 §.

Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra ansökan

därom bos rätten.

I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med

beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till stöd för

dess upptagande, samt, örn det kan ske, den, vilkens rätt eljest kan bero därav.

3 §.

Örn bevisning till framtida säkerhet äge vad örn bevisupptagning i rättegång

utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan, utom sökandens,

annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock ej kallelse

å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att inställa

sig som vittne eller sakkunnig vid annan underrätt än den, under vilken

han har sitt hemvist.

4 §.

Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall gäldas av

sökanden.

Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter kallelse närvarit

vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för nödiga kostnader

till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

99

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Om rättegången i underrätt.

I. Om rättegången i tvistemål.

42 KAP.

Om stämning och förberedelse.

1 §•

Vill någon erhålla stämning å annan, skall han hos rätten göra skriftlig

ansökan därom.

2 §.

I stämningsansökan skall käranden uppgiva:

1. de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda efter sitt sammanhang

och, när så lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda

punkter;

2. det yrkande käranden framställer;

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna framgår

av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga

bevis, som innehavas av honom.

)

3 §.

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig,

skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen.

4 §.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består

bristen däri, att ansökan ej innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter,

varå käranden grundar sin talan, ej äro tydligt angivna, eller är

bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång,

skall ansökan avvisas.

Lag samma vare, om rätten finner uppenbart, att målet på grund av rättegångshinder

icke kan upptagas till prövning.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å

käromålet.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar

delgivas svaranden.

6 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen

kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehållande:

1. de invändningar örn rättegångshinder, som svaranden vill göra;

2. bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande;

3. örn kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttrande rörande

de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angivande av de omständigheter

svaranden vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga

bevis, som innehavas av honom.

8 §.

Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter

de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De

skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa

och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan

företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig att på framställning

av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen

behandlas var för sig.

9 §•

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig

förberedelse, örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet

eljest finnes lämpligare.

10 §.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så

snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kallelse

och svaranden i stämningen.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att

komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom.

Skall part infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att

komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han

infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall föreläggas

vite.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §•

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga

eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,

som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första inställelsen

äge svaranden som svaromål åberopa av honom ingiven skrift. Finnes

vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten genom

frågor till svaranden söka avhjälpa bristen.

12 §.

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det

ej ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av

rätten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas.

Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom

särskild kallelse. Örn föreläggande för part galle vad i 10 § andra och tredje

styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å

honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

13 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,

äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge

vad i 10 och 12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet

behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där

sägs, part föreläggas vite.

14 §.

Vid skriftlig förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att till

rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall det

med därvid fogade handlingar delgivas käranden. Finnes ytterligare skriftväxling

erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter svaranden att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla

parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen

skall fortsättas genom muntlig förhandling.

15 §.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna

och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

16 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

17 §.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, bör rätten, om det finnes

lämpligt, under förberedelsen söka förlika parterna. Finnes särskild medling

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

böra ske, må parterna föreläggas att inställa sig till förlikningssammanträde

inför medlare, som förordnas av rätten.

18 §.

Under förberedelsen må meddelas tredskodom så ock, örn saken är sådan, att

förlikning därom är tillåten, dom i anledning av talan örn anspråk, som

medgivits eller eftergivits. Förlikning må ock stadfästas av rätten.

19 §.

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,

att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,

föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd

vidtages, skall beslut därom meddelas under förberedelsen.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom

meddelas under förberedelsen.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,

göra framställning därom hos rätten.

20 §.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjligt

givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling

av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling

utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, örn hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 §

och tillika parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar, hållas i omedelbart

samband med förberedelsen.

21 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild

kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje

styckena samt 13 § sägs.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

22 §.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke uppgivit under

förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse

örn beviset och vad han vill styrka därmed.

43 KAP.

Om huvudförhandling.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter

för målets företagande till slutlig handläggning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kunni Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast genom

ombud;

2. örn vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

3. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten

finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;

eller

4. örn hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens

slut, må huvudförhandling hållas.

3 §.

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 §, må likväl förhandlingen

påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 § andra stycket kan vid

senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tillika uppdelning

av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra part, vittne eller sakkunnig,

som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan oskälig

kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.

Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat bevis

upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis, som sålunda

upptages, gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom

huvudförhandlingen, är stadgat.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,

samt äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var

för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat

som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och

erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda

uttalanden.

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skriftlig

inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur

skrift.

6 §.

Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i

målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara

framställda frågor.

Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller förekommer

eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att förklara

sig däröver.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7 §.

Vid förhandlingen skall käranden framställa sitt yrkande och svaranden

angiva, huruvida han medgiver eller bestrider det. Parterna skola vidare var

i sin ordning utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört.

Då omständigheterna föranleda därtill, må vid förhandlingens början rätten

kort redogöra för tvisteläget.

Vad part anfört under förberedelsen må icke uppläsas i annat fall, än då

hans utsaga vid förhandlingen avviker från den tidigare utsagan eller han

underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

Äger förhandling rum, ehuru ena parten icke är tillstädes, skall genom rättens

försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han

anfört.

8 §.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.

Skall part höras under sanningsförsäkran, bör förhöret, örn ej särskilda skäl

föranleda annat, äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständighet,

varom parten skall höras.

9 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande

av sin talan akta nödigt.

10 §.

Ändrar part uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången, eller gör

han tillägg därtill eller åberopar han omständighet eller bevis, som ej uppgivits

före huvudförhandlingens början, må vad parten sålunda andrager av

rätten lämnas utan avseende, örn det kan antagas, att partens förfarande skett

för att förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otillbörligt

syfte.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet

är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handläggningens

början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits örn nytt

viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.

Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart

lämpligen kan ske.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,

övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.

I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller

genom särskild kallelse. Örn föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 §

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

105

andra och tredje styckena samt 13 § sägs; utsattes mål till fortsatt huvudförhandling,

må i stället för föreläggande enligt 10 § andra stycket part föreläggas

att komma tillstädes vid påföljd att eljest tredskodom må meddelas

mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

12 §.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, för att

målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall ånyo

äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det

förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.

Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas

ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför

ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom

protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

44 KAP.

Om parts utevaro.

1 §•

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet

avskrivas.

2 §.

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, ena parten

från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats

honom att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas

mot honom, skall, örn den tillstädeskomne parten yrkar det, sådan dom meddelas.

Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas.

Är det svaranden, som uteblir, må dock på yrkande av käranden målet utsättas

till fortsatt muntlig förberedelse. Kommer svaranden ej heller då tillstädes,

gälle vad i första stycket stadgas.

3 §.-

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, käranden

från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats

honom att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller,

skall målet avskrivas.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, åge rätten i stället för att

förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart

eller till senare dag.

4 §.

Örn parts utevaro från rättegångstillfälle för huvudförhandling galle vad

i 1 §, 2 § första stycket och 3 § sägs.

Har föreläggande meddelats part att komma tillstädes vid påföljd att eljest

tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av

hans utevaro, och meddelas ej tredskodom, åge rätten på yrkande av den tillstädeskomne

parten företaga målet till förhandling. Framställes ej sådant

yrkande, skall målet avskrivas.

5 §•

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom

vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom

ej är tillåten, åge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han

skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

6 §•

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning

ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan

hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

7 §•

Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling

av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

8 §.

Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt detta

ej medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet

är grundat.

Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna

i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och

den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen

ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår,

att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.

Domen skall betecknas som tredskodom.

9 §.

Part, mot vilken tredskodom givits, äge hos den rätt, där talan väckts, söka

återvinning inom en månad från den dag, då domen delgavs honom. Sökes ej

återvinning, skall domen stå fast i vad den gått honom emot.

Ansökan örn återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom givits un
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

107

der förberedelsen, bör skriften innehålla allt vad från sökandens sida erfordras

för förberedelsens fullföljande.

10 §.

Upptages ansökan om återvinning, skall målet, i den mån återvinning sökts,

ånyo företagas i det skick, vari det förelåg före det sammanträde, då parten

uteblev.

Uteblir parten ånyo och meddelas tredskodom mot honom, vare hans rätt till

återvinning förfallen.

II. Om rättegången i brottmål.

45 KAP.

Örn. väckande av allmänt åtal.

1 §•

Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn

stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes

lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.

Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, örn åklagaren

utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade.

Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan

står under åtal.

2 §.

Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.

Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för

brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet

och andra omständigheter finner det lämpligt.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan stämning,

vare det gällande.

3 §.

Väckas samtidigt åtal mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att

hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må flera åtal handläggas i en rättegång, örn

det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna

är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.

4 §.

I stämningsansökan skall åklagaren uppgiva:

1. den tilltalade;

2. målsäganden, örn sådan finnes;

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande

och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,

samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

4. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt

bevis; samt

5. de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, örn ej denna

framgår av vad eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. väcka talan

om enskilt anspråk på grund av brottet, skall han i ansökan uppgiva anspråket

och de omständigheter, varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och

vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren.

5 §.

Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren åge dock mot samme tilltalade

utvidga åtalet att avse annan gärning, örn rätten med hänsyn till utredningen

och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot

den tilltalade väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, örn rätten

med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning

inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgivits

eller ny omständighet till stöd för åtalet.

6 §.

Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för brott eller

enligt 5 § utvidga åtalet eller vill han eller målsäganden enligt sistnämnda

paragraf väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, må det ske

muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del

därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför

rätten.

7 §.

Har förundersökning i målet ägt rum, skall åklagaren, då åtalet väckes

eller så snart sire kan därefter, tillställa rätten utskrift av protokoll eller anteckningar

från förundersökningen så ock skriftliga handlingar och föremål,

som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

8 §.

Stämningsansökan skall avvisas, örn rätten finner uppenbart, att den som

väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder

icke kan upptagas till prövning.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

109

9 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara

å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan ock därvid fogade handlingar

delgivas den tilltalade.

10 §.

I stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att muntligen eller

skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen

och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Örn inkommen uppgift

skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.

Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet antagas,

att uppgift örn bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stämningen

kalla den tilltalade till huvudförhandling.

11 §•

Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett

sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning

ej ägt rum, sådan böra företagas, åge rätten meddela åklagaren föreläggande

därom.

12 §.

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,

att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,

föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd

vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom

utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,

göra framställning därom hos rätten.

13 §.

Finnes för prövning av fråga, som avses i 11 eller 12 §, part eller annan

böra höras, förordne rätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande

av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

14 §.

Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behandling

av rättegångsfråga eller del av saken, som ma avgöras särskilt, ma huvudförhandling

utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom

en vecka från den dag, då åtalet väcktes, örn ej till följd av åtgärd, som avses

i 11 eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans

häktande.

15 §.

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet

eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning

av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna

sig personligen, förelägga rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom

särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vite. Förekommer

anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må

förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande av tilltalad, som

är anhållen eller häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

16 §.

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas örn

stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss,

av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de

bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med

varje särskilt bevis. Finner åklagaren på grund av den tilltalades erkännande

eller annan omständighet uppenbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade

uppgivas och att ej heller annan förberedande åtgärd erfordras, må dock åklagaren

omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga

de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren

åge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.

Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas

rätten.

17 §.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut uppgivit,

skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse örn beviset

och vad han vill styrka därmed.

46 KAP.

Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter

för målets företagande till slutlig handläggning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2 §.

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om åklagaren icke är tillstädes;

2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att

infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant

fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;

3. örn, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är närvarande

och försvarare icke omedelbart utses;

4. örn målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är

tillstädes;

5. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och

motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;

eller

6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens

slut, må huvudförhandling hållas.

3 §•

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 § första stycket 4—6, må

likväl förhandlingen påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 §

andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling,

och tillika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet

för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra målsägande, vittne eller

sakkunnig, som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan

oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.

Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat

bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis,

som sålunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages

utom huvudförhandlingen, är stadgat.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,

samt åge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var

för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat

som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar

skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda

uttalanden.

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skriftlig

inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur

skrift.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

6 §.

Viel förhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande och den tilltalade

uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter,

varå det grundas. Sedan höres målsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och

därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens

tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter

må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning

av vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet

icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från

den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Äger huvudförhandling rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke

är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna

framläggas vad han anfört.

7 §.

Förekommer anledning, att i parts närvaro annan part av rädsla eller annan

orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättelse

genom att falla parten i talet eller annorledes, åge rätten förordna, att parten

ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts örn part galle ock målsägande,

även örn han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter förekallats, skall han

erhålla kännedom örn vad i hans frånvaro förekommit.

8 §.

Sedan målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

9 §•

Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma, eller

förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utredning förebringas

rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans levnadsomständigheter

och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av

betydelse.

10 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande

av sin talan akta nödigt.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet

är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas, med

mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handlägg
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 5.

113

ningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt

bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.

Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske. År den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas

inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då

han häktats därefter, från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda

omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen

för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,

övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas. I

annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller

genom särskild kallelse. Örn föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 § sägs.

12 §.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten förordna

örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall

kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11—13 §§ är stadgat.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det

förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.

Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas

ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför

ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom

protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Underlåter målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att

infinna sig personligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, åge rätten

i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten

antingen omedelbart eller till senare dag.

15 §.

Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller

kommer han tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att infinna

sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han

skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, örn saken finnes kunna

nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit

tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes sa
Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den

tilltalade uteblivit, även örn kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

16 §.

År, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke tillstädes,

förordne rätten, om det kan ske, någon, som är vid rätten närvarande och är

behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den tilltalade.

47 KAP.

Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari sådant åtal föres.

1 §•

Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn

stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan

inkom till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka talan

om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal, må det ske utan stämning muntligen

inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall

erhålla del därav.

2 §.

I stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:

1. den tilltalade;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande

och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,

samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa, samt de omständigheter,

varå anspråket grundas;

4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt

5. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna framgår

av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal, med mindre åklagaren

beslutat att ej åtala, skall vid ansökan fogas intyg, att sådant beslut meddelats.

Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift

foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

3 §.

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig

eller har sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts, skall

rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består

bristen däri, att den brottsliga gärningen ej är tydligt angiven, eller ar

bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång i

ansvarsfrågan, eller bar sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts,

skall ansökan avvisas.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara

å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar

delgivas den tilltalade.

6 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen

kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen bör den tilltalade angiva, huruvida han erkänner eller

förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter, varå åtalet grundats,

och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter

var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra

sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett,

uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt

bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen

behandlas var för sig.

8 §.

Eörberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig förberedelse,

om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest

finnes lämpligare.

9 §.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så

snart ske kan. Är den tilltalade häktad, skall första inställelse äga rum inom

en vecka från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter

längre uppskov är nödvändigt. Till första inställelsen skola parterna

kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han eljest

förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen,

förelägge rätten tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Örn inställande av tilltalad, som är

häktad, förordne rätten.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

10 §.

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga

eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,

som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första inställelsen

äge den tilltalade som svaromål åberopa av honom ingiven skrift.

Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten

genom frågor till den tilltalade söka avhjälpa bristen.

11 §.

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det ej

ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av rätten.

Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Är den

tilltalade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från dagen

för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter,

från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter

längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parterna kallas

omedelbart eller genom särskild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena sägs;

finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan

sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

12 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,

äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge

vad i 9 och 11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet behandling

av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där

sägs, målsäganden föreläggas vite.

13 §.

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet

avskrivas.

14 §.

Uteblir målsäganden från sammanträde för muntlig förberedelse och har

föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att han eljest

förlorar sin rätt att tala å brottet, skall, örn den tilltalade yrkar det, förklaring

härom givas; göres ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Uteblir den tilltalade och har vite förelagts honom, äge rätten i stället för

att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen orne-- delbart eller till senare dag.

15 §.

Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då föreläggande

meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge rätten i

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

117

stället för att förelägga nytt vite förordna, att lian skall hämtas till rätten

antingen omedelbart eller till senare dag.

16 §.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning

ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder av att parten

kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

17 §.

Utebliva under förberedelsen båda parterna eller endera från särskilt sammanträde

för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder

därav.

18 §.

Då rätten enligt 14 § förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt att tala

å brottet, äge han hos rätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den

dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt till

målets återupptagande förfallen.

19 §.

Vid skriftlig förberedelse skall den tilltalade i stämningen föreläggas att

till rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall

det med därvid fogade handlingar delgivas målsäganden. Finnes ytterligare

skriftväxling erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter den tilltalade att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla

parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen

skall fortsättas genom muntlig förhandling.

20 §.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser örn skriftväxling mellan parterna

och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

21 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

22 §.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjligt

givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling

av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling

utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka

från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från

dagen för hans häktande.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

23 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild

kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena samt

12 § sägs. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant

föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande

av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat,

24 :§.

Om enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 5,

6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, åge bestämmelserna

i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:
1.

Om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part

gälle vad i 23 § i detta kapitel är stadgat.

2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfälle för huvudförhandling,

skall målet avskrivas. Örn påföljd för målsägande, som uteblir eller underlåter

att infinna sig personligen, så ock örn måls återupptagande skola bestämmelserna

i 14—16 och 18 §§ i detta kapitel äga motsvarande tillämpning. Utebliva

båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av

rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten i stället

för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 §, förordna, att förberedelse skall ånyo

äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

48 KAP.

Om strafföreläggande.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej

dagsböter eller normerade böter, åge åklagaren, i stället för att väcka åtal, till

godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla.

Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd,

skall ock den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande. År

fråga om flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt

för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas, örn den misstänkte är under aderton år

eller örn andel i böterna skall tillfalla åklagaren och ej heller örn anledning

förekommer, att målsägande finnes.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

Strafföreläggande skall avfattas skriftligen. I föreläggandet skall åklagaren

uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande

och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,

samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga; samt

3. det straff och den påföljd, som föreläggas den misstänkte.

Föreläggandet skall vara undertecknat av åklagaren.

3 §.

Godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen å föreläggandet

och skall innehålla, att den misstänkte erkänner gärningen och att han underkastar

sig det straff och den påföljd, som förelagts honom.

Godkännes ej föreläggandet omedelbart, skall det delgivas den misstänkte

på sätt om stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande, att han har

att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor, från dagen för delgivningen

till åklagaren återställa föreläggandet försett med godkännande vid

påföljd att åtal eljest må äga rum.

4 §.

Godkänner den misstänkte strafföreläggande, som avser böter till högre

belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet underställas prövning av den

rätt, som är behörig att upptaga åtal för brottet. Åklagaren har att ofördröjligen

till rätten överlämna föreläggandet jämte utskrift av protokoll eller anteckningar

från förundersökningen, örn sådan ägt rum, samt övriga handlingar

i ärendet.

Finnes för prövning av föreläggandet den misstänkte eller annan böra höras,

åge rätten förordna därom på sätt den finner lämpligt.

överensstämmer föreläggandet med lag och är det förelagda straffet ej uppenbart

för högt eller för lågt, skall rätten fastställa föreläggandet; är straffet

uppenbart för högt, må det nedsättas. I annat fall skall föreläggandet undanröjas.

Mot rättens beslut må talan ej föras.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse

ej erfordras, godkänts av den misstänkte, gälle som dom, vilken vunnit laga

kraft.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

FEMTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i hovrätt.

49 KAP. ’

Om fullföljd av talan mot underrätts dom och beslut.

1 §•

Talan mot underrätts dom skall föras genom vad.

Den, mot vilken tredskodom givits, åge ej fullfölja talan mot domen; örn

hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten,

utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;

utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande

utfästelse gjorts av motparten.

2 §■

Talan mot underrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas

i samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till

prövning, skall dock talan mot beslutet föras genom vad.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom

slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

3 §.

Har underrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mot domare eller invändning

örn rättegångshinder och skall ej enligt 7 § därvid förbliva, åligge

part, som vill föra talan mot beslutet, att, örn det meddelats vid sammanträde

för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll

del därav, anmäla missnöje; försummas det, åge parten ej vidare rätt till talan.

Anmäles missnöje, bestämme rätten med hänsyn till omständigheterna, örn

talan skall föras särskilt eller allenast i samband med talan mot dom eller

slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

4 §.

Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt, örn rätten
1.

avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången;
3.

förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla

föremål för syn eller besiktning;

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kimot- Majlis proposition nr 5.

121

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar

för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part

eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare,

vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan

handräckning eller i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—

28 kap.; eller

7. avslagit begäran örn fri rättegång eller förordnat, att sådan förmån skall

upphöra, eller avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant

uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i

1, 2, 3 eller 7, åligge den som vill föra talan att, örn beslutet meddelats vid

sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag,

då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare

rätt till talan. Rätten pröve genast, örn anmälan rätteligen gjorts.

5 §.

Har underrätt i samband med dom eller slutligt beslut meddelat beslut i

fråga, som avses i 4 §, och rör frågan ombud, biträde, försvarare, vittne, sakkunnig

eller annan, som ej är part eller intervenient, skall mot beslutet föras

särskild talan genom besvär. Vad nu sagts gälle ock, örn underrätt i samband

med dom eller slutligt beslut meddelat beslut örn skyldighet för åklagare att

ersätta rättegångskostnad.

Då eljest i samband med dom eller slutligt beslut meddelats beslut i fråga,

som avses i 4 §, eller beslut örn skyldighet för part eller intervenient eller statsverket

att ersätta rättegångskostnad, skall talan mot beslutet föras i samma

ordning som talan mot domen eller det slutliga beslutet.

6 §.

Menar part, att genom underrätts beslut målet onödigt uppehålles, äge han

mot beslutet föra särskild talan genom besvär.

7 §•

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot

av nämnd eller bifallit begäran örn fri rättegång, skall vid underrättens beslut

förbliva.

8 §.

Är i detta kapitel eller eljest i lag ej annat stadgat, må mot underrätts beslut

talan föras allenast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut.

Till bemötande av motpartens ändringsyrkande må part, ehuru han ej fullföljt

talan mot dom eller slutligt beslut, påkalla prövning av beslut, mot vilket

särskild talan ej må föras.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Skall ej särskild talan föras mot beslut, varigenom rätten förelagt vite eller

annan påföljd, äge den, som är missnöjd med beslutet, i samband med särskild

talan mot beslut, varigenom föreläggandet tillämpats, påkalla prövning av

dess giltighet.

9 §.

över underrätts beslut, varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller vadeeller

besvärstalan avvisats, må klagan föras genom besvär. Ej må i annat

fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest fullföljts på föreskrivet

sätt eller inom rätt tid, komma under hovrättens bedömande.

10 §.

Vad underrätt föreskrivit örn sättet för fullföljd av talan skall lända till

efterrättelse.

11 §.

Har part, som enligt 3 § anmält missnöje med underrätts beslut under rättegången,

hänvisats att föra särskild talan mot beslutet, skall målet vila i avbidan

på utgången av partens klagan. Finner rätten förberedelsen i målet böra

fortsättas, må dock rätten förordna därom.

Anmäles missnöje enligt 4 §, äge rätten, örn särskilda skäl föranleda därtill,

förordna, att målet skall vila i avbidan på utgången av den missnöjdes klagan.

Ej må i annat fall än nu sagts klagan över underrätts beslut under rättegången

föranleda uppehåll med målets behandling.

50 KAP.

Om vad i tvistemål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i tvistemål, skall han inom en vecka

från den dag, då domen gavs, hos underrätten anmäla vad. Rätten pröve genast,

örn anmälan rätteligen gjorts.

Part, som anmält vad, skall inom tre veckor från den dag, då domen gavs,

fullfölja vadet genom att till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2 §.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,

ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;

dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då tiden för fullföljd av

vadet utgick, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare vadetalan

förfallen.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

123

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall

den av underrätten avvisas.

4 §.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens

domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden

yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall

i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,

att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras

inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan

jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att

motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans

ombud.

5 §.

Äwisas ej vadetalan. skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna

tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade

handlingar samt akten.

Framställes i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom

begäran om kvarstad eller skingringsförbud eller om hävande av sådan

åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder av att den icke

äger laga kraft, skall insändandet ske genast; till dess den i 2 § angivna

tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå vid underrätten.

6 §.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan

av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §•

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,

skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller

bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt angivna,

eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund

för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas

vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med

skriftligt genmäle.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan

handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart

bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har under?

rätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas

utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart förordna,

att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

9 §•

Genmälet skall, örn ej vadekärandens yrkande medgives, innehålla yttrande

rörande de av honom anförda grunderna för vadetalan och angivande av de

omständigheter vadesvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i

huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest, att

vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför

rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i genmälet jämte

skälen därtill. I genmälet skall svaranden ock angiva, om han vill, att motparten

skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten

förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser

om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall

yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast örn

särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt

bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages

utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages,

skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,

göra framställning därom hos hovrätten.

12 §.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten

därom på sätt den finner lämpligt.

13 §.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må

avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är

berett till huvudförhandling.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

125

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Vadekäranden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans

vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge hovrätten

tillika vite. Yadesvaranden skall, om han är skyldig att infinna sig

personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för målets handläggning

eller utredning, föreläggas vite; förelägges ej vite, skall svaranden

erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.

Parterna skola underrättas örn beslutet. Örn kallande av

vittne eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling åge i övrigt vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§ är

stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

16 §.

Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,

uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket

yrkande han framställer. Vadesvaranden skall angiva, huruvida han medgiver

eller bestrider yrkandet.

Därefter skola, örn ej hovrätten finner annan ordning lämpligare, först vadekäranden

och sedan vadesvaranden utveckla sin talan. Part skall yttra sig

över vad motparten anfört. Äger förhandling rum, ehuru svaranden icke är tillstädes,

skall genom hovrättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna

framläggas vad han anfört.

Vad tillstädeskommen part anfört under skriftväxlingen eller eljest vid

målets beredande må ej uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhandlingen

avviker från den tidigare utsagan eller han underlåter att yttra sig

eller eljest särskilda skäl äro därtill.

17 §.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas. Ägei

huvudförhandling rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall den av

honom vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det erfordras, framläggas

genom hovrättens försorg.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom

protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis

rörande samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande

samma omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande

av sin talan akta nödigt.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

19 §.

Uteblir vadekäranden från rättegångstillfälle för Huvudförhandling, vare

hans vadetalan förfallen.

Uteblir vadesvaranden och har vite förelagts honom, åge hovrätten, då saken

är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, i stället för att förelägga nytt

vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till

senare dag. i:

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid

vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom ej är

tillåten, åge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han

skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning

ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt

sig allenast genom ombud eller uteblivit.

20 §.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge

han hos hovrätten göra ansökan om målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från

den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till

målets återupptagande förfallen.

21 §.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn vadetalan

medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,

och uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till femhundra

kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt

sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad

eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Mål, vari fråga är örn allenast rättstillämpningen, må på båda parternas

begäran avgöras utan huvudförhandling, örn hovrätten finner uppenbart, att

sådan ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

22 §.

Da hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,

örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling

skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne

eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

127

syn å stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den

bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske, med mindre beviset

upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga

skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Har, då tredskodom givits, den som yrkat sådan dom vädjat mot domen

och upptages av motparten gjord ansökan örn återvinning, skall målet av hovrätten

visas åter till underrätten att handläggas i samband med återvinningsmålet.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.

Vadekäranden åge ej ändra sin talan att avse annan del av underrättens

dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller

bevis, som ej tidigare förebragts, örn han kunnat åberopa omständigheten eller

beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt

syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande

örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

26 §.

''Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla,

som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, åge hovrätten,

örn skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör

rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med

hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall

hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

28 §.

Åberopas annat fel i rättegången, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrätten

undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas hava inverket

på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

29 §.

Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att underrätten

varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall

hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Om befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa måiet

till annan underrätt stadgas i 10 kap. 20 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från

underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas

till underrätten.

51 KAP.

Om vad i brottmål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i brottmål, skall han inom tre veckor

från den dag, då domen gavs, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2 §.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,

ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;

dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då vadetiden utgick,

till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare

vadetalan förfallen.

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,

skall den av underrätten avvisas.

4 §.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens

domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden

yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall

i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,

att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall

hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan

skall käranden ock angiva, örn han vill, att målsägande eller den tilltalade

skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

År den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Yadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans

ombud.

5 §.

Avvisas ej vadetalan, skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna

tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade

handlingar samt akten.

Är den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart går i

verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller framställes

i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom begäran

örn den tilltalades häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap.,

eller örn hävande av sådan åtgärd, skall insändandet ske genast; till dess den

i 2 § angivna tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå

vid underrätten.

6 §.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan

av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,

skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller

bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt angivna,

eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund

för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas

vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med

skriftligt genmäle.

Har underrätten avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller

förordnat örn hävande av sådan åtgärd, åge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden

att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,

som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet

av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud,

må hovrätten ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

9 §.

Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av vadekäranden anförda grunderna

för vadetalan och angivande av de omständigheter vadesvaranden vill

anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall

i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas,

skall han angiva det i genmälet jämte skälen därtill. I genmälet skall svaranden

ock angiva, om han vill, att målsägande eller den tilltalade skall infinna

sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud

eller, då den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten

förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser

örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall

yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om

särskilda skäl äro därtill.

11 §.

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt

bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages

utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut

därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,

göra framställning därom hos hovrätten.

Finnes i mål örn allmänt åtal förundersökningen böra fullständigas eller,

örn förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge hovrätten meddela

åklagaren föreläggande därom.

12 §.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten

därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen

eller häktad, förordne hovrätten.

13 §.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må

avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är

berett till huvudförhandling.

År den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor

efter utgången av den i 2 § angivna tiden, om ej till följd av åtgärd, som avses

i 11 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade

häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas

från dagen för hans häktande.

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Enskild vadekärande skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att

hans vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

131

hovrätten tillika vite. Enskild vadesvarande skall, om han är skyldig att in,

finna sig personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för

målets handläggning eller utredning, föreläggas vite; är det den tilltalade och

förekommer anledning, att han ej skulle iakttaga sådant föreläggande, åge

hovrätten förordna, att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande

eller förordnande, som nu sagts, skall svaranden erinras örn att målet må avgöras

utan hinder av hans utevaro. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen

eller häktad, förordne hovrätten.

Skall i mål örn allmänt åtal målsägande höras i anledning av åklagarens

talan, skall han vid vite kallas att vid huvudförhandlingen infinna sig personligen.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.

Parterna skola underrättas om beslutet. Örn kallande av vittne

eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling äge i övrigt vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§

är stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna

örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall

kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 10—12 §§ i detta kapitel

stadgas.

16 §.

Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,

uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket

yrkande han framställer. Tillfälle skall lämnas vadesvaranden att yttra sig

över yrkandet.

Åklagaren eller målsäganden, då talan föres allenast av denne, skall därefter

utveckla åtalet, i den mån det erfordras för prövning av vadetalan. Har talan

fullföljts av den tilltalade, må dock, örn hovrätten finner det lämpligare, först

den tilltalade och därefter åklagaren eller målsäganden utveckla sin talan.

Part skall erhålla tillfälle att bemöta vad motparten anfört. Äger huvudförhandling

rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall genom hovrättens

försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning

av vad han anfört inför underrätten eller inför åklagare eller polismyndighet

icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från den

tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

17 §.

Sedan parternas talan framlagts, skall bevisningen förebringas. Den vid

underrätten förebragta bevisningen skall genom hovrättens försorg, i den mån

det är av betydelse för målet i hovrätten, framläggas sådan den föreligger i

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

protokoll och andra handlingar; finner hovrätten det lämpligare och samtycka

parterna därtill, må dock bevisningen förebringas av parterna.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom

protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis rörande

samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande samma

omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande

av sin talan akta nödigt.

19 §.

Uteblir enskild vadekärande från rättegångstillfälle för huvudförhandling,

vare hans vadetalan förfallen.

Uteblir enskild vadesvarande och har vite förelagts honom, äge hovrätten i

stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten

antingen omedelbart eller till senare dag.

Kommer enskild part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats

honom vid vite att infinna sig personligen, äge hovrätten i stället för att förelägga

nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart

eller till senare dag.

Underlåter i mål örn allmänt åtal målsägande, som skall höras i anledning av

åklagarens talan, att infinna sig personligen, gälle därom vad i tredje stycket

är stadgat.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning

ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt

sig allenast genom ombud eller uteblivit.

20 §.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge han

hos hovrätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från

den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till

målets återupptagande förfallen.

21 §.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn talan

av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres

av den tilltalade, biträtts av motparten.

Har den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter

eller fällts till vite och förekommer ej anledning till ådömande av svårare

straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;

föres tillika talan örn annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre

talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5. 133

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

22 §.

Då hovrätten beslutat, att inål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,

örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling

skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne

eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn å stället hållits och heror avgörandet

även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens

dom i denna del ej ske annat än till den tilltalades förmån, med mindre beviset

upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga

skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.

Åklagare, som i hovrätten fört talan mot den tilltalade, äge till hans förmån

ändra sin talan.

Vadekäranden äge ej ändra sin vadetalan att gälla annan gärning än den

som avses i vadeinlagan.

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare

föres till hans förmån, ändra underrättens dom till men för den tilltalade.

Har den tilltalade av underrätten dömts för brottet, äge hovrätten dock döma

till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller

annan skyddsåtgärd eller förordna örn villkorligt anstånd med straffs ådömande

eller, då underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller

meddelat förordnande, som nu sagts, döma till annan påföljd. Är hovrätten

beträffande den tilltalades tillräknelighet av annan mening än underrätten, äge

hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.

26 §.

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla,

som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om

skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör

rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med

hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall

hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

28 §.

Finner hovrätten annat fel i rättegången hava förekommit, än som avses i 26

eller 27 §, må hovrätten undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas

hava inverkat på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas

i hovrätten.

29 §.

Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att underrätten

varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall

hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.

Örn befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa

målet till annan underrätt stadgas i 19 kap. 11 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från

underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas

till underrätten.

31 §.

Har talan mot underrätts dom fullföljts allenast såvitt angår annat än ansvar,

skall målet i hovrätten behandlas som tvistemål.

52 KAP.

Om besvär.

1 §•

Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor

från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga;

har beslut under rättegången meddelats annnorledes än vid sammanträde

för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden

erhöll del av beslutet. Klagan över beslut örn någons häktande eller

kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, vare ej inskränkt

till viss tid.

Örn skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller

4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.

2 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,

skall den av underrätten avvisas.

3 §•

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

135

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall

i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller

hans ombud.

4 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall underrätten utan dröjsmål till hovrätten insända

besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller

styrkt avskrift av akten, såvitt angår den fullföljda frågan.

5 §.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 2 § sägs, må

talan av hovrätten omedelbart avvisas.

6 §.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofullständig,

skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller

bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt

angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund

för rättegång i hovrätten, skall besvärstalan avvisas.

7 §.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid

fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att

inkomma med skriftlig förklaring.

Ej må, med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig, ändring göras

i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt.

Har underrätten i tvistemål avslagit yrkande örn kvarstad, skingringsförbud

eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller

i brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat

örn hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden

att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,

som nu sagts, eller förordnat, att beslut må verkställas utan hinder av att det

icke äger laga kraft, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för

verkställighet ej må äga rum. Är fråga örn häktning eller reseförbud, må hovrätten

ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

8 §.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda grunderna

för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill

anföra.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vill förklarande!! åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller

hans ombud eller, då i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

9 §.

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,

äge hovrätten förordna därom. Hovrätten åge tillika meddela närmare bestämmelser

örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part

skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast

örn särskilda skäl äro därtill.

10 §.

Finnes för utredningen erforderligt, att part eller annan höres muntligen i

hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande

av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

11 §•

Sedan erforderliga åtgärder vidtagits, skall målet så snart ske kan av hovrätten

företagas till avgörande.

12 §.

Innan hovrättens slutliga beslut meddelats, må besvärstalan återkallas.

13 §.

Sedan hovrättens slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från underrätten

mottagna akten jämte avskrift av beslutet översändas till underrätten.

53 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av hovrätt.

1 §•

I tvistemål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången

vid underrätt är i 42—44 kap. stadgat motsvarande tillämpning.

2 §•

I brottmål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången

vid underrätt är i 45—47 kap. stadgat motsvarande tillämpning;

i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:

1. Hovrätten äge ej uppdraga åt åklagaren att utfärda stämning.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

137

2. Hovrätten åge för målets beredande i stämningen förelägga den tilltalade

att till hovrätten inkomma med skriftligt genmäle. Genmälet skall med

därvid fogade handlingar delgivas åklagaren. Finnes för målets beredande

ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Rätten

äge tillika meddela närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även

föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

3. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 §, 46 kap. 11 § och

47 kap. 22 § är föreskriven för hållande av huvudförhandling i mål, vari den

tilltalade är anhållen eller häktad, -skall gälla en tid av två veckor.

4. Förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än böter, äge

hovrätten företaga målet till avgörande utan huvudförhandling; därom gälle

vad i 51 kap. 22 § stadgats.

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i högsta domstolen.

54 KAP.

Om fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslut.

1 §•

Talan mot hovrätts dom skall föras genom ansökan örn revision.

Den, mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; örn

hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §

och 53 kap. 1 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tilllåten,

utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;

utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande

utfästelse gjorts av motparten.

2 §•

Talan mot hovrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas i

samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till prövning,

skall dock talan mot beslutet föras genom ansökan örn revision.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom

slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

3 §.

Vad i 49 kap. 3—5, 7 och 11 §§ är stadgat i fråga örn talan mot underrätts

beslut äge motsvarande tillämpning beträffande talan mot hovrätts beslut,

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

som ej är slutligt, i där uppkommen eller dit fullföljd fråga, som avses i

nämnda lagrum.

4 §.

Beträffande hovrätts beslut i annat fall än nu sagts gälle vad i 49 kap. 8 §

är stadgat.

5 §■

Då hovrätt ogillat yrkande örn häktning eller reseförbud eller frigivit häktad

eller hävt reseförbud, må talan mot beslutet ej föras annorledes än i samband

med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

6 §.

över beslut, varigenom hovrätt visat mål åter till underrätt, må ej klagas;

innefattar hovrättens prövning avgörande av fråga, som inverkar på målets

utgång, åge dock part utan hinder av vad nu sagts fullfölja talan däremot.

7 §•

Har hovrätt funnit underrätten behörig att upptaga mål, må talan däremot

ej föras, med mindre invändningen mot underrättens behörighet grundas å omständighet,

som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta.

8 §.

Ej må talan föras mot hovrätts beslut angående jäv mot domare i underrätt

eller i dit fullföljd fråga, som avses i 49 kap. 4 § första stycket 7 eller 6 §.

9 §.

Talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts

vid underrätt, må ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre

högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill.

Vad nu sagts gälle ej talan, som i mål örn allmänt åtal föres av justitiekanslern

eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

10 §.

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1. örn för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,

att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning

eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. örn med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till sådan

prövning.

11 §.

Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas i anledning av

talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom saken till viss

del ej upptagits till prövning och mot vilket talan fullföljes i samband med

talan mot domen.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

139

Meddelas prövningstillstånd, galle det domen eller det slutliga beslutet i

dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes

i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet.

12 §.

Ej må i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas

i penningar, prövningstillstånd enligt 10 § 2 meddelas part, örn värdet av

vad han tappat i hovrätten uppenbart icke uppgår till ettusenfemhundra kronor.

Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas till

rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd enligt

10 § 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå

straffarbete eller avsättning kan följa, eller tilltalad eller honom närstående,

som sägs i 21 kap. 1 §, med mindre talan avser sådant brott eller ock annat

brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av otillräknelighet eller

erhållit anstånd med straffs ådömande eller för brottet dömts till förvaring

i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse, fängelse,

mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter

omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld

till vite omedelbart i penningar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts

ny minsta tid för förvaring eller internering.

13 §.

Fores i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut,

som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom

eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket

gäller även beslutet, åge vad i 9—12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning;

i anledning av talan mot beslut örn rättegångskostnad må dock prövningstillstånd

enligt 10 § 2 ej meddelas.

14 §.

Då hovrätt meddelar beslut, varemot talan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må

föras, skall hovrätten i beslutet giva det till känna.

Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens

prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give

hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det till känna.

Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till utgången

i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet

skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten örn innehållet i 11 § andra

stycket.

15 §.

Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig,

äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Mnj:ts proposition nr 5.

prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna

i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras

i samband med frågan, örn prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande

av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas

ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma under

högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt föreskrivit örn sättet för

fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

16 §.

över hovrätts beslut, varigenom missnöjesanmälan eller revisions- eller besvärstalan

mot hovrätts dom eller beslut avvisats, må klagan föras genom besvär.

Ej må i annat fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest

fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, komma under högsta

domstolens bedömande.

17 §.

Den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut skall i hovrätten

nedsätta fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, samt lika stort belopp till

säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen kan komma att tillerkänna

motparten. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt

belopp, som nu sagts, galle det ock för de övriga. Äro i målet flera motparter

till den som fullföljer talan, vare han dock ej skyldig att nedsätta mera än

nu sagts.

Från nedsättningsskyldighet vare kronan fri så ock i brottmål åklagare samt

tilltalad, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i allmän

uppfostringsanstalt eller i anstalt för undergående av ungdomsfängelse

eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar. Annan tilltalad, som för

talan i fråga örn honom ådömt ansvar, vare fri från nedsättande av fullföljdsavgift.

Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning erfordras icke, då

enskild motpart ej finnes.

18 §.

Nedsätter den som vill fullfölja talan föreskrivet belopp till säkerhet för

motpartens kostnadsersättning men förmår han på grund av fattigdom ej tillika

nedsätta fullföljdsavgift, åge han utan hinder därav fullfölja talan, örn han

med intyg av behörig myndighet styrker, att han icke äger tillgång till gäldande

av ytterligare etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle

sakna nödtorftigt uppehälle. Kan han icke gälda ens det belopp, som skall

nedsättas till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ock utan hinder därav

fullfölja talan, örn han med intyg, som nu sagts, styrker, att han icke äger

tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav

skulle sakna nödtorftigt uppehälle.

Närmare föreskrifter om vilken myndighet äger utfärda sådant intyg och

örn intygs innehåll meddelas av Konungen.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

141

19 §.

Bifalles parts ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar, förordne högsta

domstolen tillika, att parten äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift.

Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften statsverket.

Menar part, som nedsatt fullföljdsavgift, att sådan rätteligen ej skolat gäldas

av honom, åge han, till dess målet avgjorts, hos högsta domstolen yrka att

återfå avgiften.

I dom eller slutligt beslut förordne högsta domstolen, om och i vad mån

belopp, som part nedsatt till säkerhet för kostnadsersättning, må lyftas av honom

eller motparten.

55 KAP.

Om revision.

1 §•

Vill part söka revision av hovrätts dom, skall han inom fyra veckor från den

dag, då domen gavs, till hovrätten inkomma med revisionsinlaga.

2 §.

Revisionskäranden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta

stadgad fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens

kostnadsersättning; nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp

till säkerhet för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid

inkomma med sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har käranden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom men

är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägge hovrätten

honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, om sådant icke är

för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts, ånyo

företages, revisionstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det ock gillt.

3 §.

Finnes revisionstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt

lid, skall den av hovrätten avvisas.

4§.

I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens

domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden

yrkar.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §

1, bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar

till stöd därför.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall

käranden uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar

käranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas

vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall käranden ock angiva, örn han

vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna

sig personligen vid huvudförhanding i högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller

hans ombud.

5 §.

Avvisas ej revisionstalan, skall hovrätten efter revisionstidens utgång utan

dröjsmål till högsta domstolen insända revisionsinlagan med därvid fogade

handlingar samt underrättens och hovrättens akter i målet.

År i brottmål den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart

går i verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse

eller framställes i revisionsinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning,

såsom i tvistemål begäran örn kvarstad eller skingringsförbud eller om hävande

av sådan åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder

av att den icke äger laga kraft, eller i brottmål begäran om den tilltalades

häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller örn hävande av sådan

åtgärd, skall insändandet ske genast.

6 §•

Föreligger mot revisionstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må

talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,

skall högsta domstolen förelägga revisionskäranden att avhjälpa

bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller

bestämt yrkande eller att grunderna för revisionstalan ej äro tydligt

angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund

för rättegång i högsta domstolen, skall revisionstalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar

delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma

med skriftligt genmäle.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

UZ

Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud

eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller i

brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat

om hävande av åtgärd, som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart bevilja

åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd,

som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att

den icke äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge högsta

domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej

må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må högsta domstolen

utan motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.

9 §.

Genmälet skall, örn ej i tvistemål revisionskärandens yrkande medgives, innehålla

yttrande rörande de av honom anförda grunderna för revisionstalan

och angivande av de omständigheter revisionssvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall svaranden

uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar

svaranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas

vid genmälet. I genmälet skall svaranden ock angiva, örn han vill, att motparten

eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig

personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud

eller, då i brottmål den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas revisionskäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge högsta

domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela närmare

bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende

part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en

skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Erfordras prövningstillstånd, bestämme högsta domstolen, sedan skriftväxlingen

avslutats, om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl äro därtill, må

frågan upptagas, ehuru skriftväxling ej ägt rum. Innan prövningstillstånd

meddelats, må fråga, som avses i 8 § andra stycket, ej upptagas.

12 §.

Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande,

örn målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan

medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades

förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i

dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

13 §.

Part må ej i tvistemål i högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa omständighet

eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt,

att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt

eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Framställes först i högsta

domstolen yrkande örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan

prövas i målet.

14 §.

Har vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omständighet vittne eller

sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å

stället hållits och beror avgörandet även i högsta domstolen av tilltron till

den bevisningen, må i denna del ändring i hovrättens dom i tvistemål eller i

brottmål annat än till den tilltalades förmån ej ske, med mindre hovrätten,

ehuru beviset ej upptagits vid huvudförhandling i hovrätten, därutinnan gjort

ändring i underrättens dom eller ock synnerliga skäl föreligga, att bevisets

värde är annat, än hovrätten antagit.

15 §.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50

kap. 11—20 §§, 22 §, 24 § och 25 § första och andra styckena samt i brottmål

51 kap. 11—20, 22, 24, 25 och 31 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vad i 50 kap. 26—29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26—29 §§ rörande

brottmål är för hovrätt stadgat örn undanröjande av underrätts dom och örn

återförvisning skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning

i fråga örn lägre rätts dom.

16 §.

Sedan högsta domstolens dom eller slutliga beslut givits, skola de från hovrätten

mottagna akterna jämte avskrifter av domen eller beslutet översändas,

hovrättsakten till hovrätten och underrättsakten till underrätten.

56 KAP.

Om besvär.

1 §•

Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor

från den dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkomma med besvärsinlaga;

har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

145

för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden

erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande

i häkte vare ej inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, som avses

i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i 54 kap. 3 §.

2 §.

Klaganden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta stadgad

fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning;

nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp till säkerhet

för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid inkomma med

sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har klaganden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom

men är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägga hovrätten

honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, örn sådant

icke är för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts,

ånyo företages, besvärstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det

ock gillt.

3 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,

skall den av hovrätten avvisas.

4 §.

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Anser klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §

1, bör han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar

till stöd därför.

Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans

ombud.

5 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall hovrätten utan dröjsmål till högsta domstolen

insända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller

styrkt avskrift av underrättens och hovrättens akter i målet, såvitt angår den

fullföljda frågan.

6 §.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må

talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 5.

10

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7 §.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,

skall högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller

bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt angivna,

eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund

för rättegång i högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.

8 8.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid

fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom

att inkomma med skriftlig förklaring.

9 §.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda

gran derna för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden

vill anföra.

Vill förklaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen

uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis

skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller

hans ombud eller, da i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

10 §.

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,

äge högsta domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela

närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva,

i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med

mer än en skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Erfordras prövningstillstånd och har motparten hörts över besvären, bestämme

högsta domstolen, sedan skriftväxlingen avslutats, om sådant tillstånd

skall meddelas. När skäl äro därtill, må frågan upptagas, ehuru skriftväxling

ej ägt rum.

12 §.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skall i övrigt vad i 52 kap. 10—

12 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Sedan högsta domstolens slutliga beslut meddelats, skola de från hovrätten

mottagna akterna jämte avskrifter av beslutet översändas, hovrättsakten till

hovrätten och underrätts akten till underrätten.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

147

14 §.

Vad i detta kapitel är stadgat åge motsvarande tillämpning i fråga örn besvär

mot beslut av advokatsamfundets styrelse; i dylikt mål gälle dock följande

avvikelser:

1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han

erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Bestämmelserna

i 2 § äge ej tillämpning.

2. Örn ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan föres

av justitiekanslern, även motparten höras muntligen i högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring

och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

57 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen.

1 §•

I mål, som skall upptagas omedelbart av högsta domstolen, äge vad i 53

kap. är stadgat motsvarande tillämpning.

SJUNDE AVDELNINGEN.

Om särskilda rättsmedel.

58 KAP.

Örn resning och återställande av försutten tid.

1 §•

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna

resning beviljas:

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller

ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande,

som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. örn skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om

part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit

falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat

på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och

dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider

mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre

parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom

fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han

eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade

resning beviljas:

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller

ombud, ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig

till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om

vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan

kan antagas hava inverkat på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och

dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts

eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats

eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga

skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket

han dömts, prövas ånyo; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider

mot lag.

3 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade resning

beviljas:

1. örn sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat och detta kan

antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts

under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. om å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som

ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava

lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt

strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre

parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom

fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han

eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4 §.

Vill någon söka resning, skall han hos högsta domstolen göra skriftlig ansökan

därom.

Ansökan örn resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §

första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

149

göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå

ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,

må tiden räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i tvistemål

på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall sökas inom

sex månader, sedan domen vann laga kraft.

5 §.

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt

bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §

första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten

eller beviset ej åberopats i rättegången.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

'' ti

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga bevis

sökanden åberopar.

6 §.

Avvisas ej resningsansökan, skall ansökan med därvid fogade handlingar

delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig

förklaring. Finnes ansökan ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

Vad i 56 kap. 9, 10 och 12 §§ är stadgat örn besvär i högsta domstolen äge

motsvarande tillämpning beträffande resningsansökan.

Högsta domstolen äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda

föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §.

Beviljas resning, förordne högsta domstolen, att målet skall ånyo upptagas

av den rätt, som sist dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning beviljas

i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes

uppenbar, omedelbart ändra domen.

Uteblir sökanden, då målet ånyo företages till förhandling, vare resningen

förfallen; uteblir motparten, må målet avgöras utan hinder därav. I kallelse

skall intagas erinran därom. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga örn åklagare.

8 §.

Avvisas eller avslås resningsansökan, äge högsta domstolen ålägga sökanden

att ersätta motparten eller, örn åklagaren är motpart, statsverket kostnaden å

resningsärendet; har resning sökts av åklagaren, må kostnaden utgå av allmänna

medel. Bifalles ansökan, skall frågan örn kostnaden prövas i samband

med målet efter dess återupptagande.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande resning i

denna del av målet vad om resning i tvistemål är stadgat; beviljas resning i ansvarsfrågan,

må dock utan hinder av vad sålunda är föreskrivet resning

samtidigt beviljas även i målet i övrigt.

10 §.

Vad i 1—9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande

rättens beslut.

11 §•

Har någon försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut

eller för ansökan örn återvinning eller återupptagande och förelåg för hans underlåtenhet

laga förfall, som han icke kunde i rätt tid anmäla, må på ansökan

av honom den försuttna tiden återställas.

12 §.

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,

sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år, sedan tiden utgick, hos högsta

domstolen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, äge vad i 5, 6 och 8 §§ är stadgat motsvarande

tillämpning.

59 KAP.

Örn besvär över domvilla.

1 §•

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen

rör, på grund av domvilla undanröjas:

1. örn målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid

fullföljd högre rätt haft att självmant beakta:

2. örn rätten ej varit domför;

3. örn domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller

fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider

förfång;

4. örn domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken

dömts; eller

5. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas

hava inverkat på målets utgång.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2 §.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall lian till den rätt, där talan mot

domen skolat fullföljas, eller, örn fullföljd ej kunnat äga rum, till högsta domstolen

inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras, örn de grundas å omständighet, som avses i 1 § 1, 2 eller

5, inom sex månader, sedan domen vann laga kraft, och, om besvären grundas å

omständighet, som avses i 1 § 3, inom sex månader, sedan klaganden erhöll

kännedom om domen. Erhöll han kännedom om domen, innan den vann laga

kraft, skall tiden räknas från den dag, då domen vann laga kraft.

3 §.

Örn besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sådant

ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning;

beträffande besvär, som skola upptagas omedelbart av högsta domstolen,

gälle dock ej bestämmelserna örn nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till

säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningstillstånd.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskrives,

vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig

eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny

handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

Om ersättning för kostnad gälle vad örn rättegångskostnad är stadgat.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning beträffande

rättens beslut.

5 §•

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej

erfordras, godkänts av den misstänkte, skall på besvär av den som föreläggandet

avser undanröjas:

1. örn godkännandet icke kan anses sorn en giltig viljeförklaring;

2. örn vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör

anses ogiltigt; eller

3. örn föreläggandet eljest ej överensstämmer med lag.

6 §.

Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hovrätt, där,

örn åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas, inkomma med

besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet

företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill,

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förordna, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet

av föreläggandet ej må äga rum. Örn besvär, som nu sagts, äge i övrigt vad i

52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens beslut må talan

ej föras.

Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

153

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 juni 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Engberg, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler processlagberedningens

betänkande den 29 november 1938 med förslag till rättegångsbalk

samt anför:

»Frågan om en reform av vårt rättegångsväsende har varit föremål för

ett ingående och omfattande utredningsarbete. Sedan processkommissionen

år 1926 framlagt sitt betänkande rörande rättegångsväsendets ombildning

och, förutom andra, lagrådet avgivit utlåtande över betänkandet, såvitt anginge

dess huvudgrunder, har i anledning av Kungl. Majlis proposition den

6 februari 1931, nr 80, riksdagen avgivit yttrande rörande huvudgrunderna

för en rättegångsreform. I överensstämmelse med de direktiv, som meddelats,

har beredningen utarbetat sitt förslag i nära anslutning till de av riksdagen

godkända riktlinjerna för reformen. Förslaget åsyftar i enlighet härmed

främst att ernå ett bättre förfarande, karakteriserat av ökad muntlighet,

koncentration och omedelbarhet samt fri bevisprövning. Ändringar i organisatoriskt

hänseende lia däremot föreslagits endast i den man sådana ansetts

betingade av det nya förfarandet.

Förslaget har nyligen varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges

domareförbund anordnat möte. Huvudpunkterna i förslaget ha därefter ingående

diskuterats vid av mig under innevarande vecka anordnade sammanträden,

till vilka inbjudits, förutom processlagberedningens och lagrådets

ledamöter, ett flertal företrädare för skilda delar av rättegångsväsendet samt

ett antal ledamöter av riksdagen. Av de sålunda hållna överläggningarna har

framgått, att förslagets huvudgrunder vunnit gillande. I fråga örn vissa

delar lia emellertid olika meningar gjort sig gällande. I sådant hänseende

må särskilt följande omnämnas.

I anledning av bestämmelserna i förslaget, att nämnd skall ha säte i rådhusrätt

vid avgörande av grövre brottmål, har från några håll ifrågasatts,

huruvida den av beredningen föreslagna sammansättningen av rådhusrätten

med tre lagfarna ledamöter och nämnd vore lämplig. För den händelse

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nämnd ansåges böra ha säte i rådhusrätt, har framförts till övervägande,

huruvida förutsättningarna för nämndens deltagande borde angivas på det

sätt som skett i förslaget.

Meningsskiljaktighet har vidare yppats huruvida, såsom processlagberedningen

föreslagit, möjlighet borde beredas att under vissa förutsättningar få

tvistemål avgjorda av hovrätt såsom första och enda instans. Från vissa

håll har man förordat förslagets bestämmelser i denna del under instämmande

i dess syfte att skapa möjlighet till anlitande av domstolsförfarande

även i sådana fall, där framför allt ett skyndsamt avgörande är av nöden

och fördenskull parterna hittills plägat föredraga att låta tvisten slitas av

skiljemän. Farhågor ha emellertid uttalats, särskilt från underrätternas sida,

att ett dylikt eninstansförfarande skulle komma att anlitas i så stor omfattning,

att underrätternas ställning därigenom skulle försvagas. Det har

även framhållits, att på denna väg vissa slag av mål kunde komma att helt

undandragas högsta domstolens prövning.

I fråga om förhållandet mellan förberedelse, respektive förundersökning,

och huvudförhandling stadgar förslaget, att dom skall grundas å vad som

förekommit vid huvudförhandlingen. Under det att man från vissa håll

starkt understrukit den principiella betydelsen av vad sålunda föreslagits

har från andra håll invänts, att under vissa omständigheter material, som

framkommit vid måls beredande, borde, även om det ej uttryckligen framförts

vid huvudförhandlingen, kunna läggas till grund för domen. Den

tanken har också framkastats, att därest vid huvudförhandlingen skulle ha

förbigåtts någon omständighet av betydelse för. målets utgång, en komplettering

av processmaterialet borde på möjligast enkla sätt kunna ske utan

att ny huvudförhandling hölles. Även i övrigt ha i fråga om förslagets

regler rörande muntligheten och koncentrationen i rättegången framställts

önskemål om jämkningar. Förslagets bestämmelser om protokollföringen

ha från vissa håll förordats medan man från andra håll i dem önskat vissa

jämkningar ur praktisk synpunkt.

Vad angår förfarandet i brottmål ha, närmast från åklagarhåll, uttalats

farhågor för att förslaget icke medgåve tillräckliga möjligheter för en effektiv

utredning. Den meningen har också under överläggningarna kommit

till uttryck, att häktningsrätt alltjämt borde tillkomma även åklagare

och ej, såsom enligt förslaget, enbart rätten.

Till det föreliggande förslaget, som är av stor omfattning och utgör resultatet

av ett mångårigt utredningsarbete, torde lagrådet nu böra taga

ståndpunkt. Lagrådet kommer tydligen vid sin granskning att, under beaktande

av bestämmelsernas inbördes sammanhang, taga ställning till de

erinringar, som framförts mot vissa delar av förslaget.

I anledning av förslaget ha till justitiedepartementet inkommit vissa framställningar;

ytterligare en del framställningar väntas inkomma under den

närmaste tiden. Förutom processlagberedningens förslag torde jämväl dessa

framställningar böra överlämnas till lagrådet för att tagas under över

vägande vid förslagets granskning.»

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

155

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

av processlagberedningen utarbetade förslag till rättegångsbalk måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag

av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 november

19i0.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 1 september 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 9 juni 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till rättegångsbalk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten i processlagberedningen revisionssekreteraren Tore Strandberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Arbetet på en allmän reform av vårt rättegångsväsen har med längre och

kortare avbrott pågått i etthundratrettio år. Under sitt nuvarande skede, som

daterar sig från processkommissionens tillsättande år 1911, har arbetet bedrivits

efter ett av statsmakterna fastställt program, vilket väsentligen avviker

från den hos oss eljest brukliga ordningen. Sålunda upprättades till

en början endast förslag till principer för rättegångsreformen. Detta förslag

gjordes till föremål för ett omfattande remissförfarande, varvid även lagrådets

yttrande inhämtades. Kungl. Maj :t föreläde därefter riksdagen genom

proposition år 1931 de grunder, på vilka Kungl. Majit ansåg lagstiftningen

böra byggas, och riksdagen uttalade sig om dessa. Riksdagen godkände i

allt väsentligt de framlagda principerna. Först därefter vidtog arbetet med

lagtextens författande. Processlagberedningen, som fått sig detta arbete anförtrott,

har följt de antagna grundlinjerna.

Processlagberedningens förslag har i oförändrat skick remitterats till lagrådet.

Såsom i remissprotokollet framhålles, hade förslaget dessförinnan

varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges domareförbund anordnat

möte, varjämte huvudpunkterna i förslaget ingående diskuterats vid sam
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

157

manträden, som anordnats av chefen för justitiedepartementet. Fullständiga

diskussionsprotokoll från mötet och sammanträdena hava tillhandahållits

lagrådet. Lagrådet har jämväl tagit del av yttranden över förslaget, vilka inkommit

från Föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för Föreningen

Sveriges stadsdomare. Därutöver hava från myndigheter, sammanslutningar

och enskilda inkommit en del framställningar, som gjorts tillgängliga

för lagrådet.

Vid sin granskning av lagförslaget har lagrådet uppenbarligen haft att

taga hänsyn till den säregna ordning, i vilken förslaget tillkommit. I 1931

års proposition och i riksdagens med anledning därav avlåtna skrivelse

uttalades väl, att i riksdagens yttrande icke finge inläggas den innebörden,

att riksdagen tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål, som vöre förknippade

med denna lagstiftningsfråga, och det framhölls, att vid det ytterligare

inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt,

kunde framkomma nya synpunkter, som påkallade beaktande. Det är emellertid

naturligt att den grundval för reformen, som tillkommit efter så ingående

överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej bör rubbas utan

synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämma också i det

väsentliga med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även

vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning

kan lagrådet obetingat ansluta sig såväl till uppfattningen att en allmän

rättegångsreform är av behovet påkallad och bör utan dröjsmål komma till

stånd som till de principer, vilka uppbära det föreliggande förslaget. Det

sätt, varpå processlagberedningen i lagtext utformat de uppdragna grundlinjerna

och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som under

det föregående arbetet lämnats åsido, förtjänar det högsta erkännande. De

erinringar lagrådet framställer röra endast frågor av jämförelsevis underordnad

betydelse.

I motsats till vad som eljest är brukligt åtföljes förslaget icke av något

förslag till promulgationslag, och förslag till de ändringar i olika författningar,

som föranledas av den nya rättegångsbalken, föreligger ej heller. Denna

uppdelning av materialet, som med hänsyn till reformarbetets omfattning

varit nödvändig, har såtillvida inverkat på lagrådets granskning att det för

lagrådet ej alltid varit möjligt att bedöma, huruvida de bestämmelser, som

vid det fortsatta arbetet visa sig erforderliga, böra få sin plats i rättegångsbalken

eller i andra lagar. Ett hithörande fall kommer att beröras vid behandlingen

av 3 kap. Ett annat fall utgör spörsmålet örn verkan av parts

konkurs å rättegång som, då beslutet om egendomsavträde meddelas, pågår

angående egendom som hör till konkursboet. Vid den nu gällande konkurslagens

tillkomst torde hava förutsatts, att detta spörsmål skulle upptagas i

samband med arbetet på rättegångsreformen. Förslaget innehåller inga bestämmelser

i ämnet, men det lärer vara avsett att frågan skall behandlas vid

det fortsatta arbetet. Därvid kan det emellertid, liksom i ytterligare andra

fall, visa sig nödvändigt att göra ändringar i rättegångsbalken.

Beträffande den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet förordar

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

beredningen, att statsmakterna, innan förslag till övergångsbestämmelser föreligger,

taga ståndpunkt till frågan örn rättegångsväsendets gestaltning.

Lagrådet kan för sin del till fullo instämma häri och vill starkt framhålla

angelägenheten av att den nya rättegångsbalken utan uppskov kommer till

stånd. Detta är önskvärt såväl för att arbetet på övergångsbestämmelser och

följdändringar skall kunna bedrivas planmässigt som för alt domare, åklagare

och advokater ävensom de studerande vid universiteten må få tid att

före ikraftträdandet tillägna sig de nya rättsreglerna.

Innan lagrådet uttalar sig om de särskilda paragraferna i det föreliggande

förslaget, vill lagrådet upptaga några spörsmål av mera allmän innebörd.

Med införande av en ny rättegångsordning äro uppenbarligen förknippade

åtskilliga frågor av organisatorisk och administrativ natur. I processlagberedningens

motiv framhålles, att det ur flera synpunkter skulle vara olämpligt,

att frågor av detta slag upptoges till fullständig behandling i rättegångsbalken.

Beredningen har utgått från att allenast de grundläggande bestämmelserna

på detta område böra hava sin plats i rättegångsbalken, medan till

särskild reglering hänvisats det närmare ordnandet av domstolarnas och

åklagarväsendets inre organisation och verksamhet. Beredningen har sålunda

icke behandlat frågorna om avlöningsförhållandena för domare och annan

domstolspersonal, sportelväsendets avskaffande, skyldighet för part att erlägga

särskild rältegångsavgift o. s. v. Mot denna beredningens allmänna

ståndpunkt kan någon erinran icke göras. Med hänsyn till att det utgör en

nödvändig förutsättning för ett lyckosamt resultat av processreformen, att

domstols- och åklagarväsendet är organiserat på ett sådant sätt, att domare

och åklagare kunna fylla de nya uppgifter, som läggas på dem, anser sig

lagrådet emellertid icke kunna underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen

att denna förutsättning lätt kan komma att brista, såvida icke vissa

organisationsändringar vidtagas i fråga om domsagoarbetet och åklagarverk

samheten.

I förut omförmälda år 1928 avgivna yttrande av lagrådet erinrades om

att betydande anspråk måste ställas på de personliga kvalifikationerna hos

den som efter genomförande av rättegångsreformen blir satt att i mera invecklade

mål leda förhandlingarna och överläggningen till dom. Lagrådet

framhöll bland annat, att den som skulle kunna på ett tillfredsställande sätt

motsvara dessa fordringar borde besitta icke blott lyckliga naturgåvor och

loda kunskaper, utan även en genom riklig övning och omfattande erfarenlet

utbildad färdighet och slutligen hava tillfälle att med odelad kraft ägna

jg åt uppgiften. Vad lagrådet i detta sammanhang uttalade får icke lämnas

ur sikte under det förestående arbetet med domstolsorganisationens anpassning

efter det nya systemet. För att göra det möjligt att till domare förvärva

jurister, som äga den bästa utbildningen för facket och vilkas personliga

kvalifikationer väl fylla måttet, måste tillses, icke blott att arbetsförhållandena

bliva ordnade på ett tillfredsställande sätt utan även att löneförmånerna

så utmätas att de fördelar i ekonomiskt avseende, som advokatbanan

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

159

eller annan enskild verksamhet kan erbjuda en dugande jurist, icke göra sig

gällande med samma styrka som för närvarande är fallet. I detta samman

hang må framhållas vikten av att åtgärder så långt sig göra låter vidtagas

för att underlätta ett yrkesutbyte mellan advokatkåren och domarkåren.

Under nu rådande ordning hava de svårigheter, som möta härutinnan, framträtt

som en kännbar brist i vårt rättsväsen, bland annat då det gällt att

söka förverkliga önskemålet att såsom ledamöter i högsta domstolen upptaga

framstående advokater.

Vad särskilt beträffar arbetsförhållandena vid underrätterna på landet har

processlagberedningen givit uttryck åt den uppfattningen att processreformen

icke kommer att medföra någon mera väsentlig förändring. En motsatt

uppfattning har emellertid hävdats i uttalanden från häradshövdingarnas

sida. Därvid har särskilt gjorts gällande, att arbetsbördan i domsagorna

kommer att väsentligt ökas och att därför en förstärkning av arbetskrafterna

är oundgängligen nödvändig. Till en del kan antagligen denna meningsskiljaktighet

förklaras därav att redan för närvarande arbetet i många domsagor

är så ordnat att häradshövdingens arbetskraft utnyttjas till bristningsgränsen.

Härför måste rådas bot. Det bör åtminstone såsom regel ankomma

på annan, av staten avlönad, befattningshavare än häradshövdingen att på

eget ansvar sköta expeditionsgöromålen och vidtaga andra åtgärder som icke

höra till de egentliga domaruppgifterna. Införes i enlighet med vad processlagberedningen

förordat en sådan ordning, torde åtskilliga av de anmärkningar

som riktats mot förslaget mista sin udd. Såsom exempel kan nämnas

kritiken mot bestämmelsen i 33 kap. 4 § att delgivning i rättegång skall ske

genom rättens försorg samt påpekandena att den arbetstid, som kommer att

åtgå för häradshövdingens deltagande i rättsförhandlingar, i framtiden

måste betydligt överstiga den tid, som för närvarande användes för sådant

ändamål. Då lagrådet vid sin granskning av förslaget ansett sig kunna i här

avsedda delar lämna det utan erinran, har lagrådet inskränkt sig till att pröva

lämpligheten av den föreslagna anordningen i och för sig samt utgått från,

såsom en självklar sak, att statsmakterna måste tillse, att de organ, som skola

handhava de nya uppgifterna, inrättas på sådant sätt, att de bliva väl skickade

härför.

Såsom processlagberedningen framhållit ställa de uppgifter, som vid ett

muntligt koncentrerat rättegångsförfarande av ackusatorisk typ tillkomma

åklagarna, stora anspråk på deras insikter, omdöme och skicklighet. Deras

uppgifter bliva ock av större omfattning. Av utomordentlig vikt är att det vid

reformens genomförande tillses, att åklagarna kunna fylla de ökade krav

sorn sålunda måste uppställas för att en tillfredsställande tillämpning av de

nya huvudprinciperna skall kunna nås.

AU den nuvarande distriktsåklagarorganisationen på landet är otillfredsställande

lärer icke behöva närmare utvecklas. Frågan har vid skilda tillfällen

varit föremål för utredning men ännu ej vunnit sin slutliga lösning. Vid

utarbetandet av det senaste förslaget i ämnet, lill vars grunder statsmak
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

terna i år tagit ställning, har valts den vägen att inom ramen för landsfiskalsorganisationen

tillgodose olika intressen. Med denna utgångspunkt har

utredningen lett fram till en organisation av väsentligen samma grundtyp

som den vi nu äga, med befattningshavare vilka inom förhållandevis små

distrikt skola handhava flera olikartade uppgifter. Det kan näppeligen undvikas

att en dylik sammankoppling av skiftande göromål medför, att den

ena eller andra verksamhetsgrenen eftersättes. Sålunda får icke påräknas

att befattningshavarna i allmänhet skola äga fallenhet för samtliga dem åliggande

uppgifter, då dessa kräva olika kvalifikationer. Vid en dylik splittring

av befattningshavarens tid och intresse må det vara förklarligt, örn just

åklagarverksamheten får till viss grad träda tillbaka till förmån för mera

tidsbundna och på grund av sin natur noga övervakade uppgifter. Och i små

distrikt är målfrekvensen — bortsett från vissa stående typer av företrädesvis

bagatellmål — ej tillräcklig för att giva åklagarna den rutin som det

nya rättegångsförfarandet i vida högre grad än det nuvarande kommer att

kräva av dem. Organisationen lider av svagheter av samma art som den nuvarande,

låt vara i mindre grad. Ehuru nyordningen innebär, att distriktsåklagarna

i gemen skola få en bättre utbildning, och jämväl har andra obestridliga

förtjänster ur åklagarsynpunkt, måste det befaras, att den nya landsfiskalsorganisationen,

under förutsättning att distriktsåkiagarna skola utöva

åklagarfunktionen i ungefärligen samma omfattning som nu, icke kan fylla

måttet i ett modernt rättegångsväsen. Om emellertid, av hänsyn till annat än

själva åklagaruppgiften, distriktsåklagarnas verksamhet kommer att ordnas

efter de riktlinjer som nu antagits, bör man taga i beräkning att det kan visa

sig nödvändigt att till landsfogdarna överföra en icke oväsentlig del av de

åklagaruppgifter som nu normalt ankomma på distriktsåkiagarna.

Efter omändringen av landsfogdetjänsterna måste landsfogdeorganisationen

anses väl ägnad för de uppgifter som den föreslagna nya rättegångsordningen

lägger på dessa åklagare. En ökning av arbetskrafterna torde

emellertid visa sig påkallad. Alldeles ofrånkomlig blir en sådan, om landsfogdarna,

såsom nyss berörts, skulle komma att få övertaga en del av

distriktsåklagarnas uppgifter.

Icke minst för justitiekanslersämbetet kommer den nya rättegångsordningen

att medföra en ökad arbetsbelastning. Processlagberedningen förutsätter

också att de arbetskrafter, som stå till justitiekanslerns förfogande,

måste förstärkas. Vad angår justitiekanslern personligen må uppmärksammas,

att hos ämbetet sammanförts ett flertal uppgifter av skilda slag och att

justitiekanslern ensam har att besluta i alla ärenden. Särskilt för verksamheten

som chef för åklagarna i riket och som övervakande myndighet är

det olägligt att justitiekanslerns tid splittras på många uppgifter och att han

tynges av ett omfattande detaljarbete. Justitiekanslern måste beredas tillfälle

att personligen på ett effektivt sätt utöva ledningen av åklagarverksamheten.

Han måste för ändamålet äga översikt över det hela samt kunna anslå erforderlig

tid för undersökningar på eget initiativ och följa lagstiftning, doktrin

och praxis. Osäkert är om det, sedan nyorganisationen av åklagarväsen
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

161

det slutligt genomförts och en ny rättegångsordning trätt i tillämpning, är

möjligt att tillgodose dessa synpunkter enbart genom att biträdande personal

ställes till kanslerns förfogande. Även andra vägar synas böra undersökas.

En lösning är att från ämbetets verksamhetsområde utmönstras vissa

göromål, därvid i första hand, såsom den praktiskt betydelsefullaste, bör

komma i åtanke ämbetets funktion som remissinstans åt Kungl. Maj:t i

ärenden, vilka ej röra åklagarväsendet, jämte vad i övrigt hänför sig till

kanslerns ställning som kronjurist. En annan linje är att justitiekanslerns

beslutanderätt i viss utsträckning delegeras till honom underlydande ämbetsman.

I anslutning till vad nu uttalats vill lagrådet rörande åklagarna till sist

understryka angelägenheten av att behövliga åtgärder i tid förberedas, så

att icke till de svårigheter, som åklagarna under övergångstiden få att bekämpa

innan de hunnit göra sig förtrogna med det i grunden omlagda rättegångsförfarandet,

också sällar sig den att åklagarmyndigheterna stå organisatoriskt

mindre väl rustade för de nya uppgifterna.

I närmaste samband med frågan örn åklagarorganisationen står spörsmålet

i vilken utsträckning åklagare må kunna eftergiva åtal eller genom straffföreläggande

bestämma straff. Åklagarna få här helt nya uppgifter. Dessa

komma att huvudsakligen åvila distriktsåklagarna. Rätt att eftergiva åtal eller

meddela strafföreläggande har i förslaget tilldelats åklagarna i mycket begränsad

omfattning. Beträffande strafföreläggande torde detta i viss mån bero

därpå att många av de myndigheter och sammanslutningar, som hördes

över processkommissionens betänkande, ställde sig avvisande till institutet.

Ehuru de farhågor, som framfördes i yttrandena, torde vara överdrivna,

förefaller det — trots de beaktansvärda fördelar varmed institutet, på sätt

i processlagberedningens motiv framhålles, är förenat -—- välmotiverat att,

såsom i förslaget skett, gå fram med försiktighet vid institutets införande i

svensk rätt. Sedan erfarenhet örn dess verkningar vunnits även i vårt land,

torde böra övervägas, huruvida man ej skall gå vidare på den beträdda

vägen. Det är ej heller uteslutet, att det i framtiden skall visa sig görligt att

något öka åklagares rätt att eftergiva åtal, särskilt beträffande unga lagöverträdare.

Förslaget berör polisens verksamhet allenast såvitt den avser efterforskning

rörande begångna brott. Emellertid har polisen och i synnerhet kriminalpolisen

i fråga om brott även en annan viktig uppgift, nämligen att vara

verksam till förekommande av brott. Denna uppgift, som i Danmark (Lov

örn Rettens Pleje § 112^ uttryckligen omnämnts i processlagen, har i svensk

lagstiftning — frånsett aen tidsbegränsade lagen den 9 januari 1940 örn vissa

tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. — icke kommit till uttryck i vidare

mån än att den i 2 § lagen om polisväsendet i riket upptagna definitionen

på polisverksamhet avfattats så, att den inbegriper även verksamhet till

förekommande av brott. Den av chefen för socialdepartementet den 12 december

1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal angiver i en
Bihang

till riksdagens protokoll 19A2. 1 sami. Nr 5. 11

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

lighet härmed i 3 §, att polisman är pliktig att söka förekomma sådan överträdelse

av lag eller allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer på åklagarmyndighet,

samt att även i vissa andra fall ingripa till avvärjande av angrepp

å person eller egendom. Det får icke förbises, att även för sådan förebyggande

verksamhet polisen kan hava behov av tvångsmedel, som icke kunna

tillgripas utan uttryckligt stöd i lag. Detta behov, som endast tillfälligtvis

och i begränsad omfattning fylles genom 1940 års lag, synes i längden ej

kunna lämnas obeaktat av lagstiftningen, övervägande skäl kunna väl tala

för att icke låta reglerna i ämnet inflyta i själva rättegångsbalken, men då

den lagstiftning, som erfordras, innefattar ett viktigt komplement till processlagstiftningen

och bör utarbetas i överensstämmelse med de principer, som

kommit till uttryck i förevarande förslag, synes det önskligt att frågan om

en sådan lagstiftning upptages till behandling i samband med det fortsatta

arbetet på processreformen.

Justitieråden Lawski och von Steyern:

I fråga om underrätternas organisation har förslaget i stort sett bibehållit

gällande regler. Den viktigaste avvikelsen därifrån avser rådhusrätternas

sammansättning vid behandling av brottmål. Härutinnan innehåller förslaget,

att vid huvudförhandling eller syn å stället i mål rörande ansvar för

brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, nämnd skall hava

säte i rätten. I dylika grövre brottmål skall alltså rådhusrätten bestå av tre

eller fyra lagfarna domare och sju till nio nämndemän. Rör mål allenast

ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och är brottet

sådant, att målsägande ej finnes, kan efter förordnande av Kungl. Maj :t rådhusrätt

vara domför med allenast en lagfaren domare. I övriga brottmål består

rådhusrätten av tre eller fyra lagfarna domare. Till jämförelse erinras

om att häradsrätt vid behandling av brottmål skall bestå av lagfaren ordförande

jämte sju till nio nämndemän; i nyssberörda enklare mål behöva dock

endast tre nämndemän tjänstgöra.

Spörsmålet örn lekmän överhuvud taget böra hava säte i rådhusrätt har

under lagstiftningsarbetets gång varit föremål för delade meningar. Vi äro

ense med beredningen om att nämnds medverkan är önskvärd. Däremot äro

enligt vår mening reglerna om nämnd vid rådhusrätt i vissa viktiga detaljer

icke tillfredsställande. En sådan detalj är frågan huruvida, då nämnd skall

tjänstgöra, rådhusrätten i övrigt skall bestå av samtliga de lagfarna ledamöterna

eller endast en av dem. Även i denna fråga hava meningarna gått isär

under lagstiftningsarbetets senare skede. Processkommissionen, som i tvistemål

förordade, att underdomstol (lagmansrätt) i tingslag, som omfattade

allenast stad, skulle bestå av endast en domare, föreslog för brottmålens del,

att lagmansrätten i dylikt tingslag skulle på alldeles samma sätt som lagmansrätt

på landet bestå av en lagfaren domare jämte nämnd. I sitt år 1928

avgivna utlåtande över kommissionens betänkande uttalade lagrådet, som

beträffande stadsdomstolarna i tvistemål rekommenderade ett juristkollegium

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kimot. Majlis proposition nr 5.

163

av t r e domare, att i grövre brottmål stadsdomstolarna borde bestå av e n

lagfaren domare jämte nämnd. I 1931 års proposition förordades enahanda

regler som i förevarande förslag, medan kamrarna stannade i olika beslut.

Första kammaren avstyrkte nämnd i stad, andra kammaren förordade nämnd

men lämnade öppet huruvida, då nämnd tjänstgjorde, rådhusrätten skulle

hava en eller flera lagfarna ledamöter.

Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes det — med hänsyn till

att en viss enhetlighet i fråga örn domstolstyperna i och för sig måste anses

önskvärd — ligga närmast till hands att, då rådhusrätterna i vissa brottmål

förses med nämnd efter mönster av häradsrätterna, även i övrigt låta rådhusrätt

med nämnd bliva organiserad på samma sätt som häradsrätt. Av

häradsrätternas organisation har man i vårt land de bästa erfarenheter, medan

en brottmålsdomstol, bestående av ett juristkollegium jämte nämnd, är

en hos oss oprövad organisation. Såsom skäl för den föreslagna olikheten

mellan härads- och rådhusrätt har åberopats att, örn man läte rådhusrätten

bestå av nämnd jämte ordföranden som den enda lagfarna ledamoten, detta

skulle innebära ett av omständigheterna ej påkallat försvagande av det lagfarna

elementet i domstolen. Häremot kan emellertid anföras, att brottmålen

såsom regel äro betydligt enklare än tvistemålen och att i dem de juridiska

spörsmålen sällan äro av mera komplicerad art. Vidare bör beaktas, att en

avlastning av rådhusrättsledamöternas arbetsbörda genom att två, eventuellt

tre av dem befrias från skyldigheten att sitta med vid handläggningen av

grövre brottmål mångenstädes kan bliva behövlig, örn en ökning av rådmännens

antal skall kunna undvikas. Endast örn man vore nödsakad att antaga,

att stadsdomarna under den nya organisationen i allmänhet skulle komma

att bliva mindre kvalificerade än de jurister som skola tjänstgöra såsom

ordförande i häradsrätterna, har man anledning att kräva ett flertal lagfarna

domare i rådhusrätt med nämnd. En sådan farhåga lärer emellertid till

stor del vara utesluten därigenom att enligt förslaget Kungl. Maj:t tillerkänts

inflytande även på tillsättandet av rådmansbefattningarna. Erfarenheten

har för övrigt visat, att de större städerna äro intresserade av att

försäkra sig om högt kvalificerade jurister för sina domstolar, särskilt för

borgmästarbefattningarna. Med hänsyn härtill och då det synes lämpligt, att

borgmästarna, respektive avdelningsordförandena i de största städerna såsom

regel utöva ordförandeskapet vid handläggningen av de grövre brottmålen,

torde en ordning med endast en fackdomare i dessa mål icke innebära

någon försämring av rådhusrätterna. Till sist må understrykas, att den av

processlagberedningen föreslagna organisationen i viss mån är ägnad att försvaga

lekmännens .ställning. Redan därigenom att lekmännen ställas inför

ett i allmänhet enhälligt domarkollegium torde deras möjligheter att göra sig

gällande bliva mindre än i häradsrätterna. Och då de lagfarna ledamöterna

icke äro ense, är det risk för att lekmännen skola inrikta sig endast på de

spörsmål, beträffande vilka juristerna råkat i delo, och icke tillräckligt uppmärksamma

andra, kanske viktigare frågor.

På nu angivna skäl förordas, att rådhusrätterna vid huvudförhandling och

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

syn å stället i grövre brottmål skola bestå av en lagfaren ordförande med

nämnd.

Göres en dylik ändring i rådhusrätts sammansättning, torde därav bli en

konsekvens, att ej heller mindre grova brottmål — här frånses mål vari på

grund av Kungl. Maj:ts förordnande rådhusrätt skall vara domför med en

lagfaren domare — böra handläggas av ett juristkollegium. För dessa mål

synes lämpligt, att rådhusrätt blir domför med en lagfaren ledamot och tre

nämndemän. Härigenom skulle en ytterligare lindring av stadsdomarnas arbetsbörda

vinnas. Viktigare är, att med en sådan ordning nämndemännen

skulle kunna mera regelbundet deltaga i rådhusrätternas arbete utan att därigenom

någon särskilt stor ökning av deras antal blir nödvändig. Enligt vår

mening har nämligen med rätta anmärkts att, med den föreslagna organisationen,

nämndemännen -— möjligen med undantag för storstäderna — komma

att tjänstgöra så sällan, att de icke tillnärmelsevis på samma sätt som

häradsrätternas nämndemän bliva förtrogna med domstolsarbetet. En på

lagrådets begäran upprättad, vid dess utlåtande såsom bilaga fogad statistik

rörande brottmålen i 30 städer, varest rådhusrätt förutsättes skola bibehållas,

bestyrker riktigheten av nämnda anmärkning. Enligt denna statistik

utgjorde i 18 städer under vartdera av åren 1937 och 1938 antalet mål angående

brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, lägst 4 och

högst 31, medan övriga mål om ansvar för brott, varå urbota bestraffning

kan följa, växlade mellan 13 och 77. Antalet mål, vari endast böter kunnat

ådömas, är givetvis betydande, men därutinnan är statistiken icke vägledande,

emedan dels ett stort antal av dessa mål komma att bortfalla genom

de nya reglerna om strafföreläggande, dels vissa av dem kunna förväntas

bliva avgjorda av rådhusrätt såsom enmansdomstol. Mot vad nu föreslagits

kan erinras, att rådhusrätt med tre nämndemän skulle få större kompetens

än ting med tremansnämnd. Vid en sådan invändning bör ej fästas större

avseende, då förslaget över huvud ej eftersträvar fullständig likformighet

mellan domstolsorganisationen på landet och i städerna.

Vid en ändring av rådhusrätternas sammansättning i enlighet med vad här

föreslagits bör givetvis omröstning till dom i rådhusrätt med nämnd regleras

på samma sätt som i häradsrätt.

En ingalunda betydelselös detalj i fråga om nämnd vid rådhusrätt är

spörsmålet, vilka mål som böra handläggas med den i förslaget förutsatta

nämnden. Från vissa håll har påyrkats, att nämndens kompetens skall begränsas

mera än som skett i förslaget. Mot en sådan ändring kan, därest förslaget

i övrigt bibehålies oförändrat, med allt skäl göras gällande, att nämnden

i åtskilliga städer då skulle bli så litet anlitad att nämndemännen bleve

så gott som främmande för domstolsarbetet. Större anledning finnes att under

nyssnämnda förutsättning göra en ändring i motsatt riktning. Härom

hänvisas till de förut refererade statistiska uppgifterna angående antalet

grövre brottmål i vissa städer. Av nämnda statistik synes också framgå, att

den i förslaget förutsatta nämndens kompetens utan olägenhet kan ökas till

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

165

att omfatta alla brott, varå straffarbete kan följa. Härigenom skulle antalet

nämndmål åren 1937 och 1938 hava ökats i Stockholm och Göteborg med

mindre än 10 %, medan i övriga städer ökningen väl procentuellt blivit

större, men örn man ser till de absoluta talen ändock blivit ganska obetydlig;

i de först berörda 18 städerna skulle ökningen — med två undantag vilka

båda avse blott ett av de år statistiken omfattar — ej ens hava uppgått till

10 mål om året.

Regleras frågan om nämnd i rådhusrätt i enlighet med vad av oss förordats,

har uppenbarligen den nu behandlade gränsdragningen mindre betydelse.

övervägande skäl tala dock för att även vid en sådan reglering kräves

stor nämnd, då domen kan gå ut på straffarbete.

Det bör påpekas, att örn lagstiftningen rörande förmögenhetsbrotten reformeras

i enlighet med det av straffrättskommittén nyligen framlagda förslaget

i ämnet, någon ökning av de brott, som kunna förskylla straffarbete

i två år eller därutöver, torde komma att inträda.

1 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Såsom i processlagberedningens motiv framhålles, är det för rättsskipningen

av stor vikt, att domsagoarbetet ordnas på sådant sätt, att häradshövdingens

arbetskraft i första hand kommer till användning för de egentliga domaruppgifterna.

Han bör därför befrias från expeditionsgöromål och andra

bestyr, som äro av mera underordnad betydelse. Huru detta arbete skall fördelas

mellan olika befattningshavare och vilka benämningar dessa skola bära

synes icke lämpligen böra bliva föremål för reglering i lag, åtminstone icke på

nuvarande stadium, då frågan örn domstolsorganisationen på landet är upptagen

till förnyad utredning. Därtill kommer, att förhållandena i de olika

domsagorna äro så skiftande, att en jämförelsevis stor rörelsefrihet torde böra

tillkomma Kungl. Majit vid behandlingen av hithörande administrativa frågor.

Lagrådet hemställer därför, att i andra stycket av förevarande paragraf

endast uttalas, att i domsaga skall, om göromålen kräva det, finnas en eller

flera biträdande domare. Vinner denna hemställan beaktande, bör 4 kap. 3 §

andra stycket innehålla, att biträdande domare i domsaga förordnas av

Konungen för viss tid samt att, där behovet av biträdande domare finnes

stadigvarande, sådan domare utnämnes av Konungen.

5 §•

Lagrådet:

Enligt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning

av vissa mål och ärenden kunna häradsrätterna å sammanträden

med tremansnämnd upptaga, bland annat, mål angående ansvar för förseelse,

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

som i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter, högst

femhundra kronor, såvida målet ej är av beskaffenhet att talan däri kan

föras av målsägande.

Innebörden av sistnämnda undantag är ej alldeles otvetydig. Å ena sidan

kan göras gällande, att alla mål rörande sådana brottskategorier, vid vilka

målsägande är tänkbar, äro uteslutna från behandling med tremansnämnd,

även om det är uppenbart att i det förevarande fallet målsägande ej finnes. Å

andra sidan kan hävdas, att undantaget gäller allenast sådana mål, i vilka

det av utredningen framgår att målsägande finnes. Sannolikt är den senare

tolkningen den i praxis vanliga.

Det remitterade förslaget har i förevarande hänseende erhållit en från

1918 års lag något avvikande lydelse, som emellertid även den lämnar rum

för olika tolkningar. Såsom förutsättning för att häradsrätt skall vara domför

med tre i nämnden angives, att brottet är sådant, att målsägande ej finnes.

Såvitt av motiven framgår har någon ändring i sak av vad nu gäller

icke avsetts. Den ändrade lydelsen torde hava ansetts påkallad av att målsägandens

åtalsrätt enligt förslaget skall vara subsidiär i förhållande till åklagarens.

Den otydlighet, som vidlåder det föreslagna stadgandet, bör undanröjas.

Därvid torde företräde böra tillerkännas den ståndpunkt, som låter omständigheterna

i det särskilda fallet vara avgörande. Det väsentliga syftet med

undantaget, nämligen att från handläggning med tremansnämnd utesluta

mål däri målsägande kan antagas komma att framställa ersättningsanspråk,

blir därigenom tillgodosett, utan att tremansnämndens kompetens kan anses

bliva alltför omfattande. Mot den nu förordade gränsdragningen skulle kunna

invändas, att om — sedan ett mål utsatts till handläggning med tre i nämnden

— en målsägande ger sig tillkänna, det blir nödvändigt att avbryta handläggningen

och utsätta den till annat sammanträde. Sådana fall torde emellertid

komma att bliva så sällsynta, att de kunna lämnas ur räkningen. Därest

efter brottmålets avgörande en målsägande framträder och vill i särskild

rättegång väcka ersättningstalan, står möjlighet därtill honom öppen. I denna

rättegång är den med tremansnämnd i brottmålet meddelade domen enligt

förslaget icke bindande. Men den omständigheten att målsägande ger sig tillkänna

medför med den nu förordade lösningen ej att brottmålsdomen kan

angripas genom domvillobesvär på grund av bristande domförhet hos rätten.

Lagrådet hemställer, att åt ifrågavarande stadgande, såvitt nu är i fråga,

gives det innehållet, att häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden, då

mål rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,

och anledning saknas till antagande att målsägande finnes. Att tillägga tremansnämnden

kompetens i de fall, då målsägande finnes men förklarat sig

ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlikning örn sitt ersättningsanspråk,

synes knappast lämpligt.

Iakttages denna hemställan, böra liknande ändringar göras i 1 kap. 11 g

andra stycket och 48 kap. 1 § andra stycket.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15 §.

Lagrådet:

Det i första stycket upptagna förbudet mot att till samma rättegångsdag

utsätta flera mål än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av

sex timmar är otvivelaktigt välgrundat. Emellertid kan det sättas i fråga om

förbudet bör vara alldeles oeftergivligt. Undantagsvis, såsom då målen äro

av mycket enkel beskaffenhet eller för nämndens ledamöter eller ett flertal

av dem föreligger betydande svårighet att tjänstgöra ännu en dag, synes det

böra vara tillåtet att till behandling på samma dag utsätta flera mål än som

följer av den angivna regeln, särskilt örn det icke är fråga om annat än ett

mindre väsentligt överskridande av den bestämda tiden.

Lagrådet hemställer därför om sådan ändring i första punkten, att vad där

stadgas blir gällande, därest ej synnerliga skäl föranleda annat.

2 KAP.

2 §•

Justitieråden Eklund och Lawski:

Vid instansordningens utformning har processlagberedningen ansett sig

böra föreslå, alt ett nytt förfarande med allenast en instans anordnas för att

tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. Någon

närmare utredning huruvida eller i vad mån behov av en sådan anordning

är för handen förebringas icke. Beredningen nöjer sig med att konstatera,

att enligt beredningens åsikt starka skäl tala för att åt parterna lämnas tillfälle

att anlita ett eninstansförfarande vid sidan av skiljemannaförfarandet.

Att det nya förfarandet bör förläggas till hovrätt motiveras allenast med

hänsyn till domstolens sammansättning.

Den föreslagna anordningen synes icke vara ägnad att i någon större utsträckning

tillgodose de önskemål som man inom affärslivet söker förverkliga

genom att hänskjuta tvister till avgörande av skiljemän. Härutinnan må

till en början erinras om att de i kontraktsformulär för vissa branscher ofta

förekommande klausuler, enligt vilka ett fast skiljedomsinstitut skall utse

skiljemännen, ej sällan tillkommit huvudsakligen av det skälet att det ansetts

önskvärt att tvister rörande kontraktens tolkning och tillämpning avgöras

av en domstol, inom vilken såväl juridisk som teknisk sakkunskap är

representerad utan att parterna kunna inverka på domstolens sammansättning.

En sådan domstol kan icke ersättas av en hovrättsdivision. För att fylla

dess plats kräves en specialdomstol så inrättad som t. ex. So- og Handelsretten

i Köpenhamn. Lika litet kan ett förfarande med hovrätt såsom enda

instans träda i stället för den utväg som under den av världskriget framkallade

kristiden i vissa fall anlitades för att snabbt erhålla ett auktoritativt avgörande

av en då uppkommen ny rättsfråga, där utgången var av prejudicerande

betydelse för ett flertal liknande fall, nämligen att utse ledamöter av

högsta domstolen till skiljemän. En hovrättsdom i en sådan fråga får icke

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

något egentligt värde såsom prejudikat, så länge det i ett annat likartat fall

står part öppet att draga samma fråga under högsta domstolens prövning.

Ytterligare en anledning för kontrahenter i ett avtal, vilka önska säkerställa

ett snabbt slut på uppkommande tvister, att, även efter genomförandet av en

sådan anordning som här föreslås, använda skiljedomsklausul är att söka

däri att en överenskommelse om hovrätt såsom enda instans enligt förslaget

kan träffas först sedan tvist redan uppkommit.

För att vinna syftet att, utan att skäliga krav på säkerheten eftersättas,

tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden synes den

närmast till hans liggande utvägen vara att reglera skiljemannaförfarandet

på sådant sätt att största möjliga garantier för avgörandets tillförlitlighet

skapas och att med hänsyn härtill icke upprätthålla förbud för domare i någon

instans att åtaga sig skiljemannauppdrag under förutsättning att han

icke utses av den ena parten. Den närmare kontakt, som domare vid fullgörandet

av skiljemannauppdrag kan erhålla med det praktiska rättslivet,

måste vara till gagn för såväl domstolarna som rättsutvecklingen på handelsrättens

område. Härvid förutsättes, att anledning saknas att söka avskaffa

skiljedomsförfarandet; ligger en sådan tanke bakom förslaget hade den bort

klart uttalas och motiveras.

Mot nämnda förfarande kan väl anmärkas att det måste bliva dyrare än

en rättegång i en enda instans, framför allt örn någon särskild rättegångsavgift

icke skall utgå. Det kan emellertid å andra sidan ifrågasättas, om det är

försvarligt att för sådana stora invecklade mål, för vilka eninstansförfarandet

närmast är avsett, skapa en ordning, som möjliggör en billigare rättegång

än den som står andra rättssökande till buds. För att undgå en påtaglig

orättvisa synes det i varje fall vara nödvändigt att såsom villkor för

rätten att anlita eninstansförfarandet uppställa att en viss icke alltför obetydlig

rättegångsavgift erlägges. Sker det, skulle emellertid det föreslagna

förfarandet näppeligen komma att anlitas i stället för skiljemannaförfarandet.

Även om för närvarande ett visst behov av en sådan anordning som den

föreslagna kan antagas vara för handen, måste likväl detta behov åtminstone

i någon mån minskas i och med att den nya rättegångsbalken träder i kraft.

Det synes vittna om väl stor pessimism att redan på förhand utgå från att

även efter genomförandet av de moderna grundsatser, på vilka förslaget är

byggt, den normala rättegångsordningen icke kommer att fungera på ett tillfredsställande

sätt. Rent psykologiskt sett måste redan förefintligheten av

den såsom ett privilegium för vissa grupper av rättssökande upptagna bestämmelsen

verka i viss mån försvagande på underrätternas ställning. Detta

kommer åter i strid med en av grundtankarna för reformen, nämligen att

genom muntlighet, koncentration och omedelbarhet skapa större garantier

för att redan i första instans träffas ett riktigt avgörande, så att fullföljd av

talan — som i framtiden kommer att vara förenad med betydligt högre kostnader

än för närvarande — blir onödig. Anordningen kan också, i direkt

strid mot syftet med reformen, komma att verka i den riktningen, att underrätterna

betraktas såsom ett slags bagatelldomstolar. För att möjliggöra

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

169

ett särskilt snabbt avgörande i sådana fall där detta är av synnerlig vikt

erbjuder sig den utvägen att tillerkänna rättsverkan åt en utfästelse att ej

fullfölja talan i tvistemål vari förlikning är tillåten. Skulle det sedermera,

efter det att viss erfarenhet vunnits örn verkningarna av rättegångsreformen,

visa sig att det finnes en mera allmän önskan om införande av ett förfarande

med hovrätt såsom första och enda instans, kan frågan upptagas till

förnyat övervägande.

Om vad nu anförts är riktigt, skulle fog kunna finnas för antagande att

den föreslagna anordningen icke kommer att tagas i bruk i någon större utsträckning

och att alltså uttalade farhågor för mindre önskvärda verkningar

av densama borde vara överdrivna. Någon säker slutsats i den riktningen

kan emellertid icke dragas. Intet hindrar att av en eller annan anledning

vissa grupper eller typer av mål — däribland sådana för vilka anordningen

ej är avsedd t. ex. mål av enkel beskaffenhet, i vilka parterna eljest skulle

nöjt sig med underrättens dom — komma att hänskjutas till hovrätt såsom

enda instans. En sådan utveckling skulle emellertid icke vara lycklig. Enhetligheten

i rättsskipningen, som det ankommer på högsta domstolen att

genom sin verksamhet upprätthålla, skulle kunna på ett visst rättsområde

sättas i fara. Det är icke något tillfredsställande resultat att, om en och

samma rättsfråga förelegat till bedömande inom två hovrätter eller på skilda

avdelningar inom en hovrätt och målen fått olika utgång, någon möjlighet

icke förefinnes att fastställa vilken mening skall vara gällande, förrän möjligen

ett liknande fall kommer under högsta domstolens prövning. Icke heller

skulle det vara till gagn för rättsskipningen, om, såsom det kan befaras,

flertalet av de stora handelsmålen koncentrerades till några av hovrätterna

— sannolikt Svea hovrätt, hovrätten för västra Sverige och hovrätten över

Skåne och Blekinge — så att domstolarna i övrigt, däribland alltså även

högsta instansen, skulle i endast ringa utsträckning få taga befattning med

dylika mål.

Slutligen må framhållas, alt i fråga om vissa bestämmelser i förslaget gäller,

att de vid tillämpning å det föreslagna förfarandet leda till resultat, som

icke kunna anses vara helt tillfredsställande. Det kan sålunda ifrågasättas,

om det är riktigt att meddela förbud för tredje man att fullfölja talan mot

hovrättens beslut i fråga, som angår t. ex. skyldighet för honom att förete

skriftlig handling eller ersättning till vittne eller sakkunnig. Tredje mannen

har, såsom processlagberedningen själv framhåller, icke förbundit sig att låta

vid hovrättens prövning bero, och hans ställning är densamma, då han indrages

i rättegången i hovrätten, vare sig målet väckts i hovrätten eller fullföljts

dit. Att bereda tredje man möjlighet alt i dylika fall överklaga hovrättens

beslut skulle å andra sidan otvivelaktigt medföra vissa olägenheter.

Vad angår fullföljd av talan från paris sida lider regeln i 54 kap. 9 § dessutom

av en viss oklarhet. Enligt ordalagen är fullföljdsrätt utesluten endast

i sådana mål som på grund av parternas överenskommelse upptagits

omedelbart av hovrätten. Det lärer emellertid vara avsett, att detsamma skall

gälla i mål som avvisas av hovrätten t. ex. på den grund alt det icke

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kalml. Majlis proposition nr 5.

styrkes, att en giltig överenskommelse föreligger, eller därför att hovrätten

vid en prövning ex officio finner att tvisteföremålets värde icke överstiger

3,000 kronor eller att tvisten är sådan som avses i 10 kap. 17 § första stycket.

Örn denna lösning är riktig kan emellertid vara föremål för tvekan. I

varje fall torde det, såsom ett flertal rättsfall i fråga om skiljedomstols behörighet

utvisa, icke kunna undgås att i tvivelaktiga gränsfall frågan örn hovrättens

avvisningsbeslut äger bindande kraft eller icke dragés under annan

domstols prövning. Anmärkningsvärt är vidare att, ehuru hovrätten har alt

upptaga mål som här avses såsom första instans, part icke har skyldighet

att i samma utsträckning som vid underrätten iakttaga personlig inställelse.

Såsom en brist måste också betraktas, att bestämmelserna i 14 kap. 1—6 §§

om förening av mål i allmänhet icke kunna komma till användning i fall

som här avses.

Under åberopande av vad här blivit anfört hemställes, att bestämmelsen

1 2 kap. 2 § första stycket 2 måtte utgå.

4 §.

Justitierddet von Steyern och regeringsrådet Hjärne:

Såsom av 1 kap. 11 § framgår, skall rådhusrätt vara domför med en ledamot

vid förberedelsen i tvistemål och brottmål. Bestämmelsen innebär att

det överlämnas åt varje rådhusrätt att avgöra, huruvida en eller flera domare

skola deltaga på detta skede av rättegången. Enligt 3 kap. 6 § skall

beträffande rättegången i högsta domstolen Kungl. Majit bestämma, i vilken

omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av

nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna. Det skall alltså stå Kungl.

Majit fritt att förordna att förberedande åtgärder anförtros åt den revisionssekreterare,

som skall föredraga målet inför fullföljdsavdelningen. I anmärkningsvärd

motsats till dessa bestämmelser står regeln i förevarande

paragraf, enligt vilken förberedelsen i hovrätt skall handläggas av fullsutten

rätt d. v. s. fyra eller fem ledamöter; endast i fråga om ett fåtal, övervägande

expeditionella åtgärder är en ledamot behörig. Dessa åtgärder äro av

sådan art, att de förutsättas kunna efter Kungl. Majlis bestämmande överlämnas

åt en tjänsteman vid hovrätten.

Ett visst fog för att uppställa strängare krav på domförhet i hovrätt än i

underrätt kan hämtas därav att möjligheten att genom fullföljd av talan

vinna rättelse i begångna misstag är mera begränsad. Av egentlig betydelse

är detla motiv endast beträffande ringare mål och mål, som jämlikt 2 kap.

2 § första stycket 2 prorogeras till hovrätt. Mot detla skäl böra emellertid

vägas de betydande praktiska olägenheter, som måste bliva en följd av en

tvingande föreskrift om att samtliga dömande ledamöter skola deltaga i förberedelsen.

Främst kommer därvid i betraktande att vissa av de frågor, som

möta under förberedelsen i hovrätt, kräva ett grundligt inträngande i målet,

däri inbegripet det i underrättsprotokollen återgivna bevismaterialet. Detta

är nödvändigt bland annat då det skall avgöras, örn underrättsbevisningen

skall förebringas på nytt i hovrätten (35 kap. 13 §). Liknande fall kunna

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

171

uppkomma, då det gäller alt avgöra om yttrande från sakkunnig skall inhämtas

(50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §) eller om målet kan företagas utan

huvudförhandling (50 kap. 21 § och 51 kap. 21 §). Men om vid huvudförhandlingen

samtliga domare på förhand äga en ingående kännedom örn processmaterialet,

är det fara värt, att domarnas ävensom parternas och ombudens

intresse för förhandlingen slappas och att förfarandets tyngdpunkt

kommer att glida över till det skriftliga materialet. Åtskilliga av de åtgärder,

som komma i fråga vid förberedelsen, utöver de i förevarande paragraf angivna,

äro vidare av den art, att de liksom i rådhusrätt utan betänklighet

kunna anförtros åt en ledamot ensam. Såsom exempel må anföras föreläggande

för part att inbetala förskott å delgivningskostnad (33 kap. 26 §), beslut

om företeende av skriftligt bevis eller föremål eller om bevisupptagning

utom huvudförhandlingen (50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §), föreläggande

för vittne att granska räkenskaper etc. (36 kap. 8 §), beslut örn förskott till

vittne eller sakkunnig (36 kap. 25 § och 40 kap. 18 §) samt, i samråd med

ordföranden, beslut om utsättande av tid för huvudförhandling (50 kap. 13 §

och 51 kap. 13 §) och — därest lagrådets hemställan på denna punkt beaktas

— om den ordning i vilken parterna skola vid huvudförhandlingen utveckla

sin talan (50 kap. 16 § och 51 kap. 16 §). Att i dessa och andra liknande

fall, som hava sin motsvarighet i underrätts- och högsta domstolsprocessen,

obetingat fordra att minst fyra hovrättsledamöter skola deltaga, måste

leda till ett tidskrävande arbete och en onödigt dyrbar organisation.

Lämpligast synes vara att hovrätterna — såväl i fullföljda som i omedelbart

upptagna mål — i likhet med rådhusrätterna få frihet att utbilda den praxis,

som kan finnas mest ändamålsenlig.

På grund av vad nu anförts förordas, att i förevarande paragrafs första

stycke stadgas, att hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en

ledamot. En sådan regel innebär tydligen icke behörighet för en ensam ledamot

att meddela slutligt beslut, vare sig beslutet gäller avvisande av en i

själva saken fullföljd talan eller avgörande av en särskilt fullföljd rättegångsfråga.

Undantag från regeln bör emellertid uppställas så till vida, att endast

fullsutten rätt må meddela beslut i fråga örn häktning och reseförbud. Då

någon utvidgning av den i andra stycket avsedda kompetensen för hovrätts

tjänsteman ej bör komma i fråga, erfordras vid bifall till denna hemställan

en redaktionell jämkning av detta stycke.

Justitieråden Eklund och Lawski:

I likhet med justitierådet von Steyern och regeringsrådet Hjärne finna vi,

att bestämmelserna om hovrätts domförhet vid måls förberedande kunna

— även örn det bitr vara möjligt att genomföra en faktisk arbetsfördelning

—- leda till en onödig arbetsbelastning för hovrättsledamöterna, med påföljd

att organisationen blir dyrbarare än som är av nöden. Enligt vår mening

kan man emellertid icke uppdraga beslutanderätt åt enskild ledamot i så

stor utsträckning som nämnda lagrådsledamöter förordat. En exakt gränsdragning

är svår att göra innan erfarenhet vunnits, vartill kommer att sär
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skilda förhållanden kunna betinga, att en generellt fastslagen reglering icke

är önskvärd. Den lämpligaste utvägen synes därför vara att tillerkänna

Kungl. Majit rätt att i hovrätternas arbetsordningar bestämma, ej blott i vilken

utsträckning — bortsett från beslut i fråga om häktning och reseförbud

— hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en ledamot utan

även i vilken omfattning åtgärd, som avser måls beredande, må vidtagas

av tjänsteman vid hovrätt. Därvid förutsättes, dels att det kommer att lämnas

hovrätt öppet att i vissa frågor själv träffa det avgörande som betingas

av omständigheterna i det särskilda fallet, dels att hovrättstjänstemans kompetens

kommer att bestämmas i överensstämmelse med förslaget.

Vi hemställa örn en ändring av förslaget i enlighet med vad här anförts.

6 §.

Justitierådman Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:

Då Värmlands län i förslaget hänförts till hovrätten för Västra Sverige,

må erinras örn att efter tillkomsten av processlagberedningens betänkande

statsmakterna beslutat att en så benämnd hovrätt skall inrättas, omfattande

Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län men icke Värmlands

län. Därefter hava icke veterligen tillkommit några omständigheter som

bragt frågan om Värmlands län i ett ändrat läge.

3 KAP.

Lagrådet:

Medan beträffande de två lägre instanserna alla organisatoriska föreskrifter,

som ansetts böra erhålla lags karaktär, upptagits i förslaget, har vad

angår högsta domstolen förutsatts, att vissa dylika föreskrifter skola meddelas

i särskild lag, vartill förslag ännu ej utarbetats. Härigenom skulle bland

annat väl underdomstolarnas men ej högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar

bliva fastslagen i rättegångsbalken. Att en bestämmelse härom

saknas är så mycket mindre tillfredsställande, som i 4 § av detta kapitel förutsättes

ett stadgande om dylik tjänstgöring. Då det icke synes vara avsett

att ett sådant skall inflyta i regeringsformen, bör lämpligen i kapitlet intagas

en bestämmelse att högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.

Därest den fortsatta utredningen skulle giva vid handen att i högsta

domstolen böra finnas president samt särskilt utsedda ordförande och vice

ordförande på avdelningarna, böra på sätt som skett i fråga örn hovrätterna

bestämmelser även härom införas i rättegångsbalken. Huruvida i övrigt den

fördelning av materialet mellan rättegångsbalken och den särskilda lagen,

som förslaget innebär, är lämplig, kan ännu ej bedömas, och lagrådet måste

därför lämna frågan härom öppen.

4 §•

Lagrådet:

Då i paragrafens sista stycke såsom hinder för vissa brådskande måls hänskjutande

till högsta domstolen i dess helhet upptagits, att målen förekomma

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

173

å tid, då alla avdelningarna ej äro samlade, innebär detta enligt lagrådets mening

en icke påkallad avvikelse från gällande bestämmelser, vilka möjliggöra

måls hänskjutande till plenum jämväl under den del av september, då endast

två avdelningar tjänstgöra, liksom i det undantagsfall att mål företages under

jul- eller påskledighet. Det hemställes därför, att såsom hinder för hänskjutande

till plenum måtte angivas, att målet förekommer å sådan tid, att

det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess

helhet.

6 §.

Lagrådet:

I befogenheten att verkställa tillståndsprövning måste anses inrymd jämväl

en rätt att vidtaga för denna prövning nödvändiga förberedande åtgärder

och att behandla frågor som eljest äga direkt samband med densamma. Utan

uttryckligt stadgande bör alltså hit höra att besluta i fall som, avses i 55 kap.

10 § och 56 kap. 10 § eller — jämlikt hänvisningen i 55 kap. 16 § — i 50

kap. 11 § och 51 kap. 11 §, ävensom att avgöra fråga örn rättegångskostnad

i det fall, att sådan fråga uppkommer i samband med att prövningstillstånd

vägras. Att, därest nuvarande bestämmelser om fri rättegång lämnas i huvudsak

oförändrade, prövning av fråga örn fri rättegång i högsta domstolen

må ske av tre ledamöter, synes uppenbart. Genom att i allmänhet icke hel

avdelning av domstolen behöver anlitas för nämnda avgöranden vinnes en

önskvärd arbetsbesparing. En ytterligare sådan skulle kunna erhållas, om

jämväl nådeärenden kunde handläggas i denna ordning. Frågan härom synes

böra tagas under övervägande i samband med utarbetandet av de förslag

till ändringar i regeringsformen, som föranledas av processreformen.

Andra stycket i förevarande paragraf innebär, att Kungl. Majit skall kunna

liksom nu genom instruktion för nedre justitierevisionen bestämma om

de åtgärder, som för målets beredande må vidtagas av revisionen eller

tjänsteman vid denna. Med den nya rättegångsordningen skulle emellertid

instruktionen i denna del, i motsats till vad som nu är fallet, komma att

beröra processuellt betydelsefulla frågor av den art, att de beträffande de

lägre instanserna ansetts böra regleras i lag. I och för sig är intet att anmärka

mot den smidiga reglering, förevarande stadgande innebär, men en

sådan reglering bör, då det gäller högsta domstolen, icke ske i administrativ

ordning. Med hänsyn härtill och då ändringar i föreskrifterna sannolikt

komma att visa sig erforderliga ganska ofta, åtminstone till en början, hemställes,

att högsta domstolen själv får meddela bestämmelser i ifrågavarande

avseende.

8 §•

Lagrådet:

Med den föreslagna ordningen för målens behandling i högsta instans kommer

det stora flertalet av dem att av revisionssekreterare föredragas för till
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ståndsprövning, och ett mycket stort antal av målen lära därvid bliva slutligt

avgjorda. Föredragningen kommer utan tvivel att liksom nu bliva mycket

krävande — lämpligen bör föredraganden jämväl avgiva betänkande —

och någon sänkning av de krav, som nu måste ställas å revisionssekreterarna,

kan ej gärna komma i fråga. Med hänsyn härtill torde revisionssekreterarna

böra bibehålla sin nuvarande ställning samt alltjämt bliva utnämnda

eller förordnade av Kungl. Maj:t. De torde ock böra omnämnas i 4 kap,

2 §, varav i sin tur följer, att i förevarande paragraf bör angivas, att i nedre

justitierevisionen revisionssekreterare skola finnas.

4 KAP.

14 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i denna paragraf skall part, som vill göra jäv mot

domare, framställa invändningen »så snart ske kan», sedan han erhöll kännedom

om att domaren sitter i rätten eller eljest täger befattning med målet

eller, örn den omständighet varå jävet grundas då ej var känd för parten,

sedan han erhöll sådan kännedom. Med denna bestämmelse har icke avsetts

någon ändring i nu gällande regler. Jäv skall således icke i något fall

behöva anmälas vid annat tillfälle än då förhandling i målet förekommer

eller i samband med att talan eljest föres däri, och örn parten — med eller

utan laga förfall — uteblivit från rätten, skall detta ej medföra att han förlorar

sin rätt att framställa jävsinvändningen. Stadgandets åsyftade innebörd

i dessa hänseenden kommer tydligare fram om det utsäges, att parten

skall framställa invändningen då han första gången för talan i målet efter

det han erhöll kännedom varom ovan nämnts.

I 34 kap. 3 § föreskrives att om part i rätt tid gjort invändning därom att

rätten icke är behörig att upptaga målet, rätten skall så snart ske kan giva

särskilt beslut däröver. En motsvarande regel bör gälla för det fall, att jävsinvändning

framställts i rätt tid, och synes lämpligen kunna upptagas såsom

en sista paragraf i 4 kap.

5 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt 12 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal

konkurrens må, då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande

eller yppande av yrkeshemlighet eller örn missbrukande av förebild, som avses

i 3 § andra stycket samma lag, på begäran av den, vilkens rätt förmenas

hava blivit kränkt genom den åtalade handlingen, domstolen, därest målets

offentliga handläggning prövas kunna för honom medföra ytterligare skada

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

175

i samma hänseende, förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Och enligt 9 § lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska

företag och sammanslutningar äger domstol, vid vilken förekommer

mål örn ansvar för förseelse mot lagens föreskrifter, att, därest målets

offentliga handläggning finnes kunna för någon medföra skada genom yppande

av affärs- eller driftförhållande, på begäran av denne förordna, att

målet skall handläggas inom stängda dörrar. Även i andra mål än nu sagts

kan emellertid offentlig handläggning tänkas medföra skada därigenom att

yrkeshemlighet blir yppad. I förslaget har endast så till vida tagits hänsyn

härtill att i 39 kap. 1 § föreskrivits att vid syn yrkeshemlighet ej får röjas,

med mindre synnerlig anledning förekommer därtill. Framhållas må ock,

att i norsk rätt (lov om domstolene § 128 och lov örn rettergangsmaaten

for tvistemaal § 209) finnas allmänna bestämmelser som äro ägnade att i

större utsträckning än enligt förslaget kan ske förebygga att yrkeshemlighet

röjes i samband med rättegång.

Med hänvisning till det anförda hemställer lagrådet, att andra stycket av

förevarande paragraf utvidgas till att omfatta jämväl fall då det kan antagas,

att till följd av offentligheten yrkeshemlighet kan uppenbaras.

5 §.

Lagrådet:

Såsom i motiven framhålles, förekommer för närvarande att överläggning

till beslut av enkel beskaffenhet hålles i närvaro av parter, vittnen och allmänheten.

I sådana fall äger överläggningen väl icke rum inom lykta dörrar,

men den brukar föras lågmält i syfte att vad som yttras ej skall uppfattas

av andi-a än rättens ledamöter och tjänstemän. Verklig offentlig överläggning

förekommer ej i nuvarande xättegångsförfarande och synes ej böra införas.

Detta lärer ej heller vara avsett med det föreslagna stadgandet. För

att vad som åsyftas skall komma till tydligare uttryck synes emellertid en

jämkning av ordalagen vara önskvärd.

8 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad i lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande

vid domstol förutsättes utgår förslaget från att allmän tolk finnes vid vissa

domstolar. En erinran örn att anställande av sådan tolk beror av Kungl.

Maj:ts förordnande har upptagits i 6 § sista stycket av detta kapitel. Uppenbart

är att de avlöningsförmåner, som skola vara förenade med en anställning

såsom allmän tolk, komma att av statsmakterna bestämmas i vedertagen

oi-dning. Anledning synes därför icke föreligga att, på sätt i förevarande

paragraf skett, upptaga en bestämmelse örn att till allmän tolk utgår ersättning

enligt vad därom är särskilt stadgat. Ät paragrafen kan lämpligen givas

det innehållet att till den som särskilt förordnas att biträda såsom tolk

utgår av allmänna medel arvode samt gottgöi-else för kostnad och tidsspillan

efter vad lätten prövar skäligt ävensom att i brottmål, vari åklagare för talan,

ersättningen skall stanna å statsverket.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

6 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Under punkt 2 torde böra omnämnas även tolk, om sådan anlitas.

6 §•

Lagrådet:

Det i andra stycket medgivna undantaget från regeln att i protokoll skall

antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller

målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, samt vad rätten

iakttager vid syn å stället synes hava fått en något för vidsträckt omfattning,

då det gjorts tillämpligt på varje slag av förhandling i hovrätt eller högsta

domstolen, vid vilken sådant bevis upptages. Även i dessa båda instanser

bör tydligen protokollering ske, då beviset upptages före huvudförhandlingen

eller i besvärsmål vid annan förhandling än sådan, som omedelbart föregår

måls avgörande (se 52 kap. 10 och 11 §§ samt 56 kap. 12 §). Protokollet

erfordras i dessa fall för att göra beviset tillgängligt vid målets prövning i

samma instans.

Lagrådet hemställer följaktligen, att i andra stycket av förevarande paragraf

stadgas, att vid huvudförhandling eller vid annan förhandling, som

omedelbart föregår måls avgörande i hovrätt eller högsta domstolen, det ej

skall vara nödigt att i protokollet antecknas utsaga eller iakttagelse, varom

sägs i första stycket, med mindre, såvitt hovrätt angår, anteckning därav kan

antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.

8 §•

Lagrådet:

Regeln att protokollet skall under förhandlingen omedelbart avfattas i slutlig

form innebär att protokollet uppsättes under förhandlingens gång och

samtidigt med att denna fortskrider. Vad sålunda antecknas utgör det slutliga

protokollet och får alltså icke bliva föremål för någon ytterligare bearbetning.

Någon modifikation i denna regel synes önskvärd. Synegång på

marken måste ibland ske under sådana förhållanden att det blir svårt att

därunder föra anteckningar ägnade att utgöra slutligt protokoll. För syftet

med bestämmelsen bör det vara tillräckligt att efter synegången, dock innan

förhandlingen avslutats, protokollet uppsättes med stöd av minnesanteckningar.

Ett annat fall må nämnas. Då vidlyftig bevisning skall upptagas, kan

understundom den anordningen visa sig lämplig att protokollförLren under

själva bevisupptagningen i snabbhetens intresse använder memorialformen

för sina anteckningar och, efter det annan protokollförare avlöst honom,

omedelbart dikterar ned ett slutligt protokoll som före förhandlingens slut

överlämnas till rättens ordförande. Nu angivna synpunkter bliva tillgodosedda,

om i första styckets första punkt angives att protokollet över förhandling

skall före förhandlingens slut avfattas i slutlig form.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

177

I det sist angivna fallet erbjuder sig tillika för den som avger utsaga en

möjlighet att på ett mera betryggande sätt än protokollets uppläsning kontrollera

huru utsagan avfattats; han kan ostört granska utskriften medan

förhandlingen fortsätter och innan denna slutat anmäla örn han har något

att erinra mot avfattningen. Förhandlingen vinner också i friskhet och tid

sparas, om sålunda en ofta tröttsam uppläsning undvikes. Lagrådet förordar

sådan ändring av ordalagen i andra stycket att det blir tillåtet att giva den

hörde del av utsagans avfattning på annat sätt än genom uppläsning.

11 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall vid rätten över alla mål föras dagbok, utvisande bl. a.

tiden då varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets

avgörande samt, då talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit,

och de åtgärder som vidtagits. Mot förslagets innehåll i denna del finnes

intet att erinra. Däremot synes det icke vara påkallat att på sätt förslaget

innebär för varje mål kräva att anteckningarna i dagboken skola återgivas

å akten. En sådan dubbelföring tordje ej sällan vara överflödig. Frågan i vilken

omfattning akten bör förses med anteckningar om vad i målet förekommit

synes vara av sådan beskaffenhet att den lämpligen bör hänföras tili

de ämnen, örn vilka Kungl. Majit jämlikt 13 § i detta kapitel har att meddela

erforderliga föreskrifter. Det hemställes därför att vad 11 § innehåller

om anteckningar å akten måtte utgå.

7 KAP.

9 §•

Lagrådet:

I 7 kap. 6 § uppställt hinder mot att taga befattning med förundersökning

i brottmål bör självfallet gälla även polismyndighet. Då frågan örn sådan

myndighets medverkan vid förundersökning enligt förslaget regleras i

rättegångsbalken, synes även jävsbestämmelsen böra där få sin plats, förslagsvis

såsom ett andra stycke i förevarande paragraf eller under en efterföljande

paragraf, samt innehålla att vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare

skall äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet.

8 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Nu gällande stadgar för Sveriges Advokatsamfund innebära, att det tillkommer

samfundets styrelse att pröva huruvida den, mot vars ekonomi

anmärkningar framkommit, må vara ledamot av samfundet. I förslaget har

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kline/!. Majlis proposition nr 5.

samma ståndpunkt kommit till uttryck med den avvikelsen, att enligt andra

stycket i förevarande paragraf den, som varit i konkurstillstånd och ej visat,

att han är fri från borgenärernas krav, icke under några förhållanden får

tillhöra det allmänna advokatsamfundet. Något behov av en sådan skärpning

förefinnes näppeligen, eftersom det icke kan befaras, att en diskretionär

prövningsrätt, motsvarande den som nu tillkommer styrelsen för Sveriges

Advokatsamfund, icke skulle komma att utövas med erforderlig stränghet.

Tillika må framhållas att enligt förslaget styrelsen har prövningsrätt i

alldeles likartade fall, såsom i fråga om den, som fått till stånd ackordsförhandling

utan konkurs eller förhandling om underhandsackord. Lagrådet

hemställer därför, att berörda bestämmelse måtte få utgå.

Med hänsyn till advokatens ställning av fri yrkesutövare och hans uppgift

att stå den rättssökande allmänheten till tjänst har i förevarande paragraf

såsom allmän regel uppställts att till ledamot av advokatsamfundet ej

må antagas den som är anställd i tjänst hos staten, kommun eller annan

enskild än advokat. Uttrycket advokat lärer i detta sammanhang vara liktydigt

med den som bedriver verksamhet såsom advokat. Utövas sådan

verksamhet under form av bolag, föreligger alltså icke något hinder för den

som är anställd i bolagets tjänst att antagas till ledamot av samfundet.

Från den nu angivna regeln äger samfundets styrelse medgiva undantag.

Lagtexten innehåller icke någon antydan beträffande de grunder efter vilka

frågor om medgivande av undantag skola prövas och avgöras. I processlagberedningens

motiv framhålles, att huvudsynpunkten bör vara örn anställningen

kan antagas menligt inverka på den anställdes självständighet

såsom advokat och att detta i allmänhet ej torde kunna anses vara förhållandet

i fråga om anställning å rättshjälpsanstalt eller i fall då anställningen

icke innebär den huvudsakliga verksamheten utan endast till en

mindre del upptager den anställdes arbetskraft.

Då advokatsamfundets styrelse avslagit ansökan om inträde i samfundet

eller uteslutit någon därur, kan enligt förslaget omprövning av styrelsens

beslut påkallas på vilken grund beslutet än vilar. Likaså äger justitiekanslern

föra talan mot ett styrelsens beslut, som innebär att advokat icke skall

uteslutas ur samfundet. Härvid bör dock uppmärksammas att den dispensprövning,

varom nämnes i 2 § tredje stycket och 4 § andra stycket, helt lagts

i styrelsens händer; det lärer icke vara avsett att denna skälighetsbedömning

skall kunna bliva föremål för högsta domstolens granskning. Om i det

särskilda fallet styrelsens beslut att förvägra inträde eller utesluta någon ur

samfundet grundats därå att dispens ansetts erforderlig men icke böra beviljas,

kan den med beslutet missnöjde icke få beslutet rubbat med mindre

han visar, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att sådana förhållanden

förelegat att dispens över huvud icke erfordrats. Likaså kan ett beslut,

varigenom dispens beviljats, ej på talan av justitiekanslern ändras på

den grund att tillräckliga skäl för dispens ej förelegat.

Uppenbarligen kan det mången gång vara svårt att avgöra om en verk
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

179

samhet för annans räkning är att beteckna såsom tjänst eller alltså om den

är av sådan art, att en advokat icke får utöva densamma utan medgivande

av samfundets styrelse. Det är naturligt att advokat, som önskar åtaga sig

en ny arbetsuppgift, i dylika tveksamma gränsfall underställer frågan styrelsens

prövning, även om han själv anser sig av lagen oförhindrad att utan

tillstånd utöva den nya verksamheten. Om nu styrelsen vid sin prövning

kommer till motsatt uppfattning och tillika beslutar att vägra dispens, kan

advokaten enligt förslaget icke få den underställda frågan omprövad av

högsta domstolen annat än om han genom att trotsa styrelsens beslut nödgar

denna att utesluta honom ur samfundet. Det kunde ifrågasättas om icke

till undvikande av en dylik för advokatens yrkesverksamhet äventyrlig omgång

möjlighet borde beredas honom att föra saken till högsta domstolen på

ett tidigare stadium, genom besvär över styrelsens beslut i den underställda

frågan. Sannolikt skulle emellertid den tänkta klagorätten icke bliva av större

betydelse. Det kan nämligen med skäl antagas, att i omnämnda tveksamma

fall den nya arbetsuppgiften i allmänhet är av den art att styrelsen, om

den finner tjänst föreligga, saknar anledning att vägra dispens. Och där så

undantagsvis blir fallet lärer advokaten vara oförhindrad att i vanlig ordning

vid allmän domstol väcka talan rörande beslutet under åberopande att

styrelsen överskridit sin befogenhet. Med hänsyn till vad nu anförts synas

tillräckliga skäl ej föreligga att införa en klagorätt utöver den i 8 § medgivna.

Ehuru förslagets innebörd i de avseenden som här berörts icke kommit till

otvetydigt uttryck i lagtexten, anser sig lagrådet likväl icke böra hemställa

om mera uttömmande regler härutinnan. Lagrådet utgår härvid från att

Kungl. Majit kommer att tillse att, i den mån det finnes erforderligt, bestämmelser,

kompletterande lagtexten, inflyta i stadgarna för samfundet.

9 KAP.

8 §.

Lagrådet:

I motiven under denna paragraf uttalas att beträffande vite i rättegång

syntes, i likhet med vad nu i praxis torde iakttagas, böra gälla att föreläggande

för juridiska personer skall avse de fysiska personer, som äro att anse

såsom ställföreträdare eller, därest omständigheterna sådant föranleda, någon

av dem. Enligt lagrådets mening är det emellertid mest förenligt med

vitets karaktär av tvångsmedel att rätten får fritt bestämma örn föreläggandet

skall riktas omedelbart mot den juridiska personen eller mot dess ställföreträdare

eller mot båda. Valet mellan dessa vägar bör få bero på vad

som bäst lämpar sig med hänsyn främst till intresset att snabbt ernå önskad

effekt. Härvid bör bland annat uppmärksammas att, örn föreläggandet riktas

mot den juridiska personen, dennas ofta starkare ekonomiska ställning

kail beaktas vid bestämmandet av vitets storlek och att olägenheter, för
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

knippade med personväxling bland ställföreträdare, undvikas. Däremot får

naturligtvis den allmänna regeln, att utdömt vite kan vid bristande tillgång

övergå till frihetsstraff, icke någon tillämpning under angivna förutsättning.

Nämnda straffrättsliga drag hos vitet är dock icke något konstitutivt

hos detta tvångsmedel. Det saknar ju också helt betydelse där vitesbeloppet

kan uttagas, och endast i sådana fall kan överhuvud bliva tal om att

vända sig direkt mot den juridiska personen. Då åt bestämmelserna örn vite

givits en avfattning som icke hindrar en tillämpning i överensstämmelse med

den ståndpunkt lagrådet här intagit, föranleda desamma icke någon erinran.

10 KAP.

3 och 4 §§.

Lagrådet:

Ehuru det lärer vara åsyftat att bestämmelserna i dessa paragrafer skola

vara tillämpliga även å juridiska personer, har detta icke kommit till klart

uttryck vid lagtextens utformning. Ett förtydligande härutinnan synes därför

vara önskvärt.

8 §•

Lagrådet:

Den i förevarande paragraf upptagna forumbestämmelsen avser endast talan

mot den som utfört den skadegörande handlingen. Såsom av motiveringen

framgår, kan mot annan än den skadevållande talan i saken väckas vid

domstolen i gärningsorten endast om talan samtidigt föres mot den skadevållande.

Enligt 10 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i

följd av automobiltrafik och 7 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet

för skada i följd av luftfart kan däremot tvist örn skyldighet att ersätta uppkommen

skada, även om talan riktas uteslutande mot annan än den som

företagit den skadegörande handlingen, upptagas av allmän underrätt i den

ort där olycksfallet inträffat. Starka skäl tala för att uppställa en motsvarande

forumregel i andra likartade fall, t. ex. då ersättningsanspråk jämlikt

lagen den 12 mars 1886 riktas mot järnvägs innehavare. Någon anledning

synes ej föreligga att stanna vid de fall, då tredje mans ansvarighet inträder

omedelbart på grund av lag. Även då hans ersättningsskyldighet beror

t. ex. på en tagen försäkring, bör talan mot honom kunna instämmas till

gärningsortens forum. Vad här förordats torde enklast kunna vinnas på det

sätt att i anslutning till terminologien i 22 kap. 4 § i lagtexten angives, att

varje ersättningsanspråk i anledning av skadegörande handling kan väckas

vid rätten i den ort där handlingen företogs.

Då det i vissa fall kan vara föremål för tvekan inom vilken domstols domvärjo

en skadegörande handling skall anses hava företagits, synes det vara

lämpligt att, i likhet med vad i 19 kap. 1 § första stycket föreslås, medgiva

valrätt mellan domstolen i den ort där själva handlandet ägt rum och domstolen

i den ort där den omedelbara effekten av handlandet uppkommit.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

13 §.

181

Lagrådet:

För det fall att två eller flera äro skyldiga att solidariskt utgiva ersättning

för rättegångskostnad föreslås i 18 kap. 11 § och 31 kap. 7 §, att rätten skall

äga befogenhet att bestämma, hur kostnaden skall av dem slutligen bäras.

Därest frågan om ersättningsskyldighetens fördelning icke prövas i samband

med avgörandet av det mål, vari kostnaden uppstått, kan särskild rättegång

föras därom. De skäl som föranleda, att en specialregel gives om forum

för tvister angående ombudsarvode eller annat dylikt anspråk på grund av

rättegång, kunna ock åberopas till stöd för att samma forumregel bör gälla i

mål örn fördelning av rättegångskostnad. Lagrådet hemställer därför, att tilllämplighetsområdet

för 10 kap. 13 § utvidgas i enlighet med vad nu sagts.

14 §•

Lagrådet:

Ehuru förslagets allmänna ståndpunkt i fråga om kvittning torde få anses

vara, att yrkande örn kvittning ej är en talan — från regeln i 13 kap.

4 § att talan skall väckas genom stämning har sålunda ej upptagits något

undantag för kvittningsyrkande — utan ett försvarsmedel, innehåller sista

stycket av förevarande paragraf en regel om forum för kvittningsyrkande,

och i kapitlets följande paragrafer behandlas sådant yrkande såsom en talan.

Tydligast framgår detta av 17 § andra stycket.

Den i 14 § sista stycket upptagna forumregeln är särskilt av intresse, såvitt

därigenom avses yrkande om kvittning med fordran, för vilken ett s. k.

absolut forum skall gälla. Den föreslagna bestämmelsen synes, bortsett

från ett speciellt fall som tillsvidare lämnas därhän, härutinnan innebära,

att kvittningsyrkandet får framställas dels vid den domstol som är absolut

forum dels ock vid en domstol som är överinstans i förhållande till denna.

Då emellertid förslagets nyssnämnda systematik medför att 17 § första stycket

är tillämpligt även på kvittningsyrkanden och sistnämnda stycke alltså

gör inskränkning även i regeln om kvittning i 14 §, lärer följden bliva att,

oaktat vad i 14 § sista stycket föreslås, kvittningsyrkande på grund av en

till ett absolut forum hörande fordran ej kan framställas annat än vid detta

forum och således ej i en överinstans till denna domstol. Detta resultat synes

också sakligt motiverat, enär den synpunkt som ligger till grund för att

lagen gör vissa fora till absoluta ej kan anses tillgodosedd, örn yrkande finge

framställas omedelbart i överinstans.

För det ovan åsyftade specialfallet, vilket är av utomordentligt ringa praktisk

vikt, skulle emellertid 14 § sista stycket hava betydelse, emedan det

innebär en längre gående inskränkning i kvittningsrätten än den 17 § uppställer.

Sistnämnda paragraf utgör nämligen ej hinder för att örn hovrätt är

absolut forum för en motfordran, denna åberopas till kvittning, då målet

efter fullföljd kommer till hovrätten. Men då hovrätten ej ägt döma över

gen k äro m al angående en sådan fordran, kan enligt 14 § sista stycket

kvittning ej yrkas i hovrätten. Huruvida ett sådant resultat är önskvärt sy
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nes diskutabelt; i varje fall bör denna ståndpunkt ej vidhållas, om den lagger

hinder i vägen för en förenkling av förslagets bestämmelser i förevarande

ämne.

Utan annan saklig ändring än den sist berörda synes en sådan förenkling

kunna ernås, om man avstår från att i detta kapitel behandla kvittning

som en talan och inskränker sig till ett stadgande av innebörd att tvist i anledning

av yrkande om kvittning ej må upptagas av domstol, som enligt

17 § första stycket ej ägt upptaga talan om utdömande av den till kvittning

åberopade fordringen. Sista stycket i 14 § skulle då utgå. Första stycket

i 17 §, vari någon ändring ej erfordras på grund av vad nu anförts,

komme ej att gälla kvittningsyrkande, vilket särskilt med avseende å punkt

7 vore en fördel. I andra stycket av 17 § skulle föreskriften att fråga om

kvittning må upptagas i högre rätt utgå; detta kan ske utan olägenhet, då

tillräckligt tydliga bestämmelser härom finnas i 50 kap. 25 § och 55 kap.

14 §. Slutligen borde såsom ett sista stycke i 17 § införas den föreslagna nya

bestämmelsen örn kvittning.

17 §.

Lagrådet:

För närvarande gälla särbestämmelser, enligt vilka Svea hovrätt är ensam

behörig att upptaga vissa tvistemål. Oberoende av om dessa bestämmelser

komma att bibehållas kan man förutse, att denna hovrätt även efter processreformens

genomförande kommer att utgöra specialforum för vissa slag av

tvistemål. Bland annat må uppmärksammas, att då enskilt anspråk på grund

av tjänstefel utan samband med åtal göres gällande mot ämbetsman för vilken

Svea hovrätt är särskilt angivet tjänsteforum, såsom vattenrättsdomare med

flera, mål härom enligt förslaget är att behandla såsom tvistemål. De fall då

sålunda viss överrätt är enligt lag ensam behörig att upptaga tvisten synas i

det hänseende varom 17 § handlar böra jämställas med sådana, i vilka viss

underrätt är ensam behörig. Enklast sker detta genom att i första stycket 2

av förevarande paragraf »underrätt» utbytes mot »domstol».

Angående innebörden av punkt 3 i 17 § första stycket uttalas i motiven att

häradsrätt, beträffande vilken förordnande meddelats enligt lagen den 4 juni

1937 örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, torde utan uttryckligt

stadgande böra i det avseende, varom här vore fråga, anses likställd med

rådhusrätt. Vad sålunda åsyftas skulle tydligare framgå av lagtexten, örn

punkt 3 angives avse det fall att tvist, som enligt lag må upptagas allenast

av rådhusrätt eller vissa häradsrätter, väckes vid annan domstol.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen att på grund av vad i detta

kapitel stadgas talan ej må väckas vid domstol av annan ordning än den

som för tvistens upptagande är i lag föreskriven har betydelse med avseende

å 13, 14 och 16 §§. Såvitt 13 § angår innebär detta att en tvist angående

ombudsarvode eller dylikt, som hänför sig till ett av hovrätt eller högsta

domstolen omedelbart upptaget mål, ej må väckas i dessa domstolar. Följden

härav kan bliva att tvisten icke kan komma under bedömande av någon

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

183

domstol som handlagt målet. För att undvika ett sådant resultat synes 13 §

böra undantagas från hänvisningen i 17 § andra stycket.

20 §.

Lagrådet:

Enligt motiven skall första stycket tolkas så, att hovrätt i anledning av

klagan över beslut, varigenom underrätt avgjort frågan om sin behörighet,

äger att förvisa målet till den underrätt, som är behörig, därest något avgörande

örn denna underrätts kompetens ej förut skett eller allenast underrätten

själv förklarat sig obehörig genom beslut, som vunnit laga kraft. Har åter

högre rätt genom beslut som äger laga kraft förklarat sistnämnda underrätt

obehörig, skall detta beslut respekteras av hovrätten, och för att vinna rättelse

måste parten antingen fullfölja talan till högsta domstolen, som då äger att

utan avseende å föreliggande lagakraftägande beslut förvisa målet till rätt

domstol, eller låta hovrättens beslut vinna laga kraft och därpå enligt paragrafens

andra stycke påkalla hänvisning hos högsta domstolen.

Att sålunda vid hovrätts prövning ett lagakraftägande beslut av överinstans

skall vara för hovrätten mera bindande än sådant beslut, meddelat av underrätt,

kan näppeligen utläsas av lagtexten. Lagrådet hemställer förty, att i

första stycket upptages föreskrift om att hovrätt ej må meddela där avsedd

hänvisning, om den rätt, som finnes behörig, av hovrätt eller högsta domstolen

förklarats obehörig.

11 KAP.

Lagrådet:

Förslaget lärer utgå ifrån att vad som stadgas om part i regel skall

gälla om ställföreträdare. I enlighet härmed kan exempelvis ställföreträdaren,

ensam eller jämte parten, höras under sanningsförsäkran, ehuru

37 kap. icke innehåller något därom. I vissa fall skola enligt särskilda bestämmelser

andra regler gälla. Sålunda skola enligt 5 § i detta kapitel,

om för part finnas flera ställföreträdare, icke samtliga i fråga om plikten

att iakttaga personlig inställelse utan vidare likställas med part. Ett liknande

fall återfinnes i 36 kap. 3 §. I andra fall kan av visst stadgande indirekt

slutas, att ställföreträdare skall behandlas på annat sätt än part. Då sålunda

i 18 kap. 7 § bestämmes, att parts ställföreträdare kan förpliktas att

ersätta motpart viss rättegångskostnad, följer därav, att ställföreträdare i allmänhet

icke är personligen ansvarig för rättegångskostnad. Av det sagda

framgår, att då i 11 kap. 5 § stadgas, att föreskrifterna om parts skyldighet

att infinna sig personligen också gälla ställföreträdaren, detta icke får betraktas

såsom en undantagsregel.

I klarhetens intresse synes förslagets allmänna ståndpunkt rörande ställföreträdares

ställning böra komma till uttryck i lagtexten. I enlighet härmed

förordas, att efter 4 § i kapitlet upptages en föreskrift om att vad i lagen

finnes stadgat örn part skall gälla även parts ställföreträdare, där ej an
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nät uttryckligen angivits eller eljest är uppenbart. Iakttages detta, föranledes

därav en ändring i 5 § andra stycket i detta kapitel, varjämte kapitlets

rubrik torde böra avfattas så, att det framgår att kapitlet handlar jämväl örn

ställföreträdare.

4 §.

Lagrådet:

I syfte att exemplifiera tillämpningen av denna paragraf anför processlagberedningen

i sina motiv, att av ombud, som uppträder för ett aktiebolag, ej

bör krävas bevis, att bolaget är registrerat och att den som utfärdat fullmakten

är därtill behörig i sådana fall då fråga är örn ett för rätten känt bolag och

om en känd firmatecknare för detta. Med exemplet torde vara avsett att

utmärka att enligt beredningens mening redan den omständigheten att ett

särskilt bildat rättssubjekt är helt okänt för rätten kan utgöra tillräckligt

skäl att kräva fullständiga legitimationshandlingar. Detta synes ock vara riktigt.

En sådan åtgärd kan alltså vara befogad utan att, såsom det heter i

lagtexten, »anledning förekommer att brist är för handen». Ett lämpligare

uttryck för den tanke som ligger till grund för förslaget i denna del synes

kunna vinnas genom att den sats, där de citerade orden influtit, utbytes mot

satsen: med mindre särskild anledning förekommer.

5 §•

Lagrådet:

I det nuvarande tvistemålsförfarandet utnyttjas endast i ringa omfattning

parternas personliga hörande inför rätta såsom medel till målens utredning.

Häri ligger otvivelaktigt en av de största svagheterna i vår civilprocess;

dess botande måste betraktas som en av reformens huvuduppgifter.

Ehuru det enligt förslaget är tillåtet att bevisfrågorna upptagas till prövning

i samtliga instanser, är det naturligt att möjligheten att förebringa ny

utredning i högsta domstolen måste bliva starkt begränsad (jfr 55 kap.

14 §); hovrättsförfarandet erbjuder, praktiskt taget, det sista tillfället att

avhjälpa brister i utredningen. Från denna utgångspunkt måste frågan om

skyldighet för part att infinna sig personligen bedömas. Sker så, lär det

svårligen kunna bestridas att det är av stor vikt att parterna, därest de äga

kunskap om de för målets prövning relevanta sakförhållandena, äro personligen

tillgängliga ej blott i underrätten utan jämväl i hovrätten.

Den beträffande underrättsförfarandet föreslagna bestämmelsen att part

skall infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, om hans närvaro ej

kan antagas sakna betydelse för utredningen, är ur den ovan angivna synpunkten

fullt tillfredsställande. Enligt uttalande i motiven (sid. 519—20)

synes det vara avsett att samma grunder skola följas även i vadeförfarandet.

Förevarande paragraf innehåller emellertid att part skall vara skyldig

att infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt — liksom

i högsta domstolen — endast om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

Denna regel överensstämmer i sak med vad för närvarande be
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

185

träffande underrättsförfarandet stadgas i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, ett

stadgande som ju i praxis visat sig mycket ineffektivt.

Då det sålunda föreslagits att det strängare utkrävandet av parternas

skyldighet att infinna sig personligen skulle begränsas till underrätten, synes

ej hava tillräckligt beaktats den betydelsefulla uppgift, som i det nya

förfarandet skall tillkomma även hovrätten med avseende å målens utredning.

Sakligt sett tala starka skäl för att gränsen dragés ej mellan underrätt

å ena sidan och de högre instanserna å den andra utan mellan underrätt

och hovrätt å ena sidan och högsta domstolen å den andra. När enligt

förslaget inställelseplikten inskränkes redan i hovrätten, anföres såsom

skäl härför främst att parts personliga närvaro i hovrätten vållar honom

vida större kostnader och besvär än vid underrätten. Detta är i många

ehuru långt ifrån alla fall riktigt, men lärer ej kunna undgås, om man vill

bereda hovrätten erforderlig utredningsmöjlighet. Hovrätternas uppdelning

och anordningen med hovrättsting äro för övrigt ägnade att minska olägenheterna.

För att lindra inställelsekostnaderna för fattiga parter synes vidare

— jfr riksdagens skrivelse år 1937 nr 192 och beredningens motiv sid.

362 — böra övervägas att, såsom redan gäller beträffande tilltalad i brottmål,

låta förmånen av fri rättegång omfatta även kostnad för parts personliga

inställelse i hovrätt. Såsom ännu ett skäl för förslagets ståndpunkt

anföres att man torde kunna utgå från att parts personliga kännedom om

omständigheterna i målet blivit utnyttjad redan i underrätt och att jämväl

överrätterna kunna draga visst gagn därav. Därvid är dock att märka, att

parts utsaga, där den ej avgivits under sanningsförsäkran, enligt 6 kap.

7 § ej må antecknas i underrättens protokoll med mindre särskilda skäl

föranleda därtill. Och även om utsagan antecknats, är en föredragning av

protokollet ej av samma värde för hovrätten som den omedelbara tillgången

till parten. Slutligen anföres till stöd för förslaget, att målet i regel bör

i överrätten vara i det skick att domstolen av handlingarna bör kunna utröna,

om parts personliga närvaro är av nöden. Även om detta mången

gång låter sig göra, skall det säkerligen ofta visa sig, att huvudförhandlingens

förlopp icke kan på förhand beräknas och att underlåtenhet att inkalla

part kommer att leda till att viktiga omständigheter bliva ouppklarade.

En annan sak är att den begränsning av själva tvisten, som ofta inträder

vid fullföljd till högre rätt, kan göra det möjligt att avstå från parts

hörande.

Den ståndpunkt förslaget intager i denna fråga innebär alt part jämlikt

35 kap. 13 § har större möjlighet att i hovrätten framkalla nytt förhör med

vittne än med motparten, ett förhållande som knappast kan anses följdriktigt.

Särskilt anmärkningsvärt synes det vara att den mindre stränga

inställelseplikten skall gälla även i de mål, som hovrätten jämlikt 2 kap. 2 §

har att upptaga såsom första och enda instans.

På grund av vad nu anförts hemställer lagrådet, alt den för parts skyldighet

att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt föreslagna

regeln göres tillämplig även på huvudförhandling i hovrätt. Örn så
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kunql. Majlis proposition nr 5.

lunda underrätt och hovrätt bliva principiellt likställda i förevarande hänseende,

kan dock förväntas att hovrätt i det fylligare material för bedömningen,

som står den till buds, oftare kan finna stöd för ett antagande att

partens personliga närvaro saknar betydelse för utredningen.

Beträffande paragrafens avfattning Synes det riktigare, att bestämmelserna

få karaktären icke endats av normer för parts skyldighet att infinna

sig utan även av regler för när domstol har att inkalla part personligen. Därigenom

skulle tydligare framgå, att det är på domstolen det ankommer att

pröva huruvida omständigheter som grunda inställelseplikt äro för handen.

Vad i sista punkten av första stycket stadgas torde såsom självklart kunna

utgå.

12 KAP.

5 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall rätten, såframt ombud visar oredlighet, oskicklighet

eller oförstånd eller eljest finnes olämplig, avvisa honom såsom ombud

i målet. Är ombudet icke advokat, kan rätten i samband med avvisningsbeslutet

för viss tid eller tills vidare förklara honom obehörig att brukas

såsom ombud vid den rätten. När åter en advokat avvisats såsom ombud,

ankommer det på advokatsamfundets styrelse, hos vilken rätten skall

göra anmälan angående ombudets förhållande, att vidtaga de åtgärder som

enligt 8 kap. 7 § må finnas påkallade. Starka skäl tala för att advokaten,

i avbidan på att styrelsen fattar beslut i anledning av anmälningen, må kunna

förklaras obehörig att uppträda såsom ombud inför den rätt som avvisat

honom. Särskilt gäller detta i sådana fall då advokaten uppsåtligen förfarit

oredligt och på den grund måste bliva utesluten ur samfundet. Lagrådet

hemställer om ändring av förslaget i angiven riktning.

11 §•

Lagrådet:

Det i andra punkten beträffande enskilda juridiska personer uppställda

kravet att protokollsuldrag skall vara styrkt av den som fört protokollet

kan i vissa fall, såsom då protokollföraren avlidit eller flyttat till annan

ort, vålla hinder eller omgång. Då protokollföraren utsetts till ombud, vilket

ej torde vara ovanligt, är det mindre lämpligt att han skall styrka utdragets

riktighet. Det hemställes förty, att någon särskild form för bestyrkandet

icke stadgas.

12 §.

Justitierådet Lawski:

I svensk praxis har, om ock utan uttryckligt stöd i lag, åtminstone sedan

1790-talet använts fullmakter ställda till innehavaren. I förslaget förbjudes

dylik fullmakt, framför allt av det skälet att den lätt kan missbrukas

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

187

genom att den kommer i händerna på någon, som parten ej önskar hava

såsom ombud. Därjämte göres gällande, att även med hänsyn till fullmaktens

återkallande fullmakt för innehavaren kan medföra olägenheter.

Därest man verkligen genom att förbjuda innehavarefullmakter skulle

kunna vinna garanti för att part aldrig företrädes av annan än av honom

själv godkänt ombud, skulle däri otvivelaktigt legat ett starkt skäl för det

föreslagna förbudet. Någon sådan garanti föreligger emellertid alls icke.

Även en till viss person ställd fullmakt, som ger ombudet substitutionsrätt,

innebär samma risk som innehavarefullmakter för att ett av parten ej önskat

ombud kommer att företräda honom. Jag frånser den möjligheten, att

en innehavarefullmakt obehörigen frånhänts rättsinnehavaren och därefter

användes av en alldeles ovidkommande person. En dylik möjlighet saknar

praktisk betydelse redan på den grund att den obehörige innehavaren

ej kan begära något arvode. Icke heller lärer man behöva i praktiken räkna

med det fall, att någon som av misstag fått fullmakten i sina händer,

»i god tro» uppträder såsom ombud. Medan sålunda någon praktisk fördel

ej vinnes genom innehavarefullmaktens avskaffande, skulle därav föranledas

vissa praktiska olägenheter. Då part i brådskande fall vill insända

en fullmakt till en advokatbyrå kan det inträffa, att den advokat, på

vilken han vill ställa fullmakten, är bortrest. Parten riskerar, örn innehavarefullmakten

ej duger, ett måhända onödigt uppskov. Möjligen kan

parten genom att lämna platsen för ombudets namn tom i en fullmakt på

en omväg vinna den fördel, som är förenad med innehavarefullmakter, men

ett dylikt kringgående kan ju ej gärna anses önskvärt. Det bör i detta sammanhang

påpekas att med hänsyn till att innehavarefullmakter äro mycket

vanliga det trots ett förbud, örn förslaget i denna del lagfästes, säkerligen

skall dröja ganska lång tid innan allmänheten kommer att iakttaga förbudet.

Uppskov komma alltså att i ej obetydlig utsträckning föranledas av

detsamma.

Vad till sist beträffar svårigheten att återkalla innehavarefullmakter synes

betydelsen därav ej böra överdrivas. Det står ju alltid part öppet att låta

återkalla fullmakten inför rätten i motpartens närvaro, även om fullmakten

ej återställes till parten.

På grund av det anförda hemställer jag, att paragrafen måtte ändras i enlighet

med vad sålunda anförts.

15 och 16 §§.

Lagrådet:

Det torde saknas anledning att förbjuda andra inskränkningar i ombuds

behörighet än sådana som äro olägliga ur processuell synpunkt. Föreskrift

av part att ombudet ej må uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad

kan ej hänföras till dessa men har likväl ej i förevarande

paragraf upptagits bland tillåtna inskränkningar. Visserligen kan enligt förslaget

från ombudets behörighet undantagas befogenheten att söka verkställighet

av rättens dom, och örn så sker, kan ombudet, såsom i motiven på
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

pekas, ej ens begära verkställighet i fråga om rättegångskostnad. Däremot

skulle parten ej kunna hindra att ombudet med för parten bindande verkan

uppbär rättegångskostnad, som motparten frivilligt betalar. Särskilt i den

mån kostnadsersättningen gäller tid innan ombudet anlitats, synes förbudet

mot att i omförmälda avseende inskränka fullmakten icke motiverat. Lagrådet

hemställer om sådan ändring av 15 § att inskränkning i ombuds behörighet

må ske jämväl såvitt angår rätten att uppbära parten tillerkänd

ersättning för rättegångskostnad.

I överensstämmelse med vad som torde kunna betraktas såsom gällande

rätt uppställer förslaget den regeln, att om en fullmakt innehåller en icke

tillåten inskränkning i ombudets befogenhet, ombudet skall anses sakna behörighet

att företräda parten. I förslaget stadgas därför, att parten i detta

fall skall erhålla föreläggande att avhjälpa felet.

Såsom beredningen påpekat, föreligga här för lagstiftaren två möjligheter,

antingen att inskränkningen betraktas såsom betydelselös eller att fullmakten

anses ogiltig. Då beredningen föredragit det senare alternativet, åberopas

i första hand såsom skäl, att det synes oegentlig! att lagen medger ombud

en behörighet, som parten icke avsett att förläna honom; därjämte

anmäldes, att svårighet kan uppstå att skilja en fullmakt med långt gående

inskränkningar från en fullmakt att vidtaga särskild åtgärd i rättegången.

Av dessa skäl är det förra uppenbarligen av rent teoretisk art. Har part

i okunnighet om lagens stadganden gjort en otillåten inskränkning i fullmakten,

är det mycket litet sannolikt, att han vill anlita det av honom valda

ombudet endast om han får göra inskränkningen i fullmakten. Praktiskt

sett kommer han därför att alltid frånfalla inskränkningen, och den föreslagna

bestämmelsen skulle därför endast bereda honom ett onödigt besvär.

Och har parten åter i syfte att vinna uppskov medvetet gjort en olaglig inskränkning,

bör lagen ej medverka till att han lyckas i sitt uppsåt. Den

svårighet, som beröres i det senare av beredningens skäl, kan näppeligen

betraktas såsom avgörande. Å andra sidan skulle, på sätt beredningen själv

antytt, vissa praktiska fördelar vinnas genom att laga verkan frånkännes

inskränkningen. Framför allt blir det då möjligt att utan uppskov fortsätta

handläggningen och avgöra målet. Vidare undkommer man den inkonsekvens,

som med förslaget skulle uppstå emellan behandlingen av sådana otilllåtna

inskränkningar, som endast hava karaktären av instruktioner, och behandlingen

av sådana, som verkligen avse att gentemot rätten och motparten

inskränka fullmaktens omfång. En viss tvekan kan också, om förslaget

godtages, uppstå om verkan av att en instruktion av nyss nämnd art kommer

till rättens eller motpartens kännedom. Att 11 § i lagen om avtal och

andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ej är direkt tillämplig

på rättegångsfullmakt, är otvivelaktigt. I vad mån en analogisk tillämpning

därav är tillåten, så att en inskränkning skulle gälla mot rätten och motparten,

örn de insett eller bort inse, att ombudet överskridit sin befogenhet, är måhända

ej alldeles klart.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

189

I moderna processordningar har det nu behandlade spörsmålet i allmänhet

lösts så, att otillåten inskränkning förklarats vara utan verkan (se tyska

civilprocesslagen § 83, österrikiska civilprocesslagen § 32 och norska civilprocesslagen

§ 48).

Med hänsyn till det anförda föreligga enligt lagrådets mening övervägande

skäl för att låta även den svenska processlagstiftningen ansluta sig till sistnämnda

mening. Det hemställes därför, att i 15 § efter första punkten intages

föreskrift om att annan än där angiven inskränkning är utan verkan

och att vad 16 § innehåller om verkan av icke tillåten inskränkning måtte

utgå.

22 §.

Lagrådet:

Av den här givna föreskriften att om rättegångsbiträde skall gälla vad i

2—5 §§ i kapitlet stadgas måste den slutsatsen dragas, att övriga bestämmelser

i kapitlet sakna tillämpning. Detta lärer också vara riktigt, dock

med den modifikationen att grunderna för 17 § uppenbarligen måste tilllämpas.

Enligt beredningens mening är man berättigad att antaga att om

biträde i parts närvaro företar en rättegångshandling utan att parten framställer

någon erinran däremot, handlingen är att betrakta såsom godkänd av

parten och således är för honom bindande. Då det synes tvivelaktigt, örn

en sådan presumtion under alla förhållanden är möjlig utan uttryckligt

stadgande, hemställes att — i överensstämmelse med vad som skett i tyska

(§ 90) och norska (§ 51) civilprocesslagarna — i paragrafen upptages föreskrift,

att rättegångshandling, som företagits av parts rättegångsbiträde,

skall anses vara av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot.

13 KAP.

1 §•

Lagrådet:

För att talan om periodiskt återkommande prestationer skall kunna upptagas,

kräves enligt förslaget — förutom att tiden för fullgörande av någon

av dem inträtt — tillika, alt prestationsskyldigheten icke beror av redan

lämnat eller framtida vederlag. Att för alla fall uppställa ett ovillkorligt

krav på vederlagsfrihet är emellertid näppeligen påkallat. Hinder synes

sålunda icke böra möta för domstol t. ex. att på grund av avtal örn olycksfallsförsäkring

utdöma en livränta till den som efter olycksfall blivit invalid

eller att bifalla mot en arbetsgivare förd talan på fullgörelse av framtida

pensionsförmåner åt någon som efter slutad anställning äger rätt till pension.

En fullgörelsetalan som avser utgivande av livränta eller pension torde

ehuru vederlag utgått böra likställas med de fall som särskilt nämnts i motiven

till förevarande paragraf, nämligen fullgörelse av underhållsskyldighet

av familjerättslig natur eller på grund av olycksfall. Framhållas må

ock, att bestämmelsen i 13 § lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Majda proposition nr 5.

motorfordon uppenbarligen bygger på den förutsättningen att anstalt, som

mot vederlag meddelat sådan försäkring, kan förpliktas att i form av livränta

utgiva ersättning till den som skadats i följd av trafik med motorfordon.

Det hemställes om en jämkning i enlighet med vad här sagts.

14 KAP.

7 §■

Lagrådet:

För tillämpning av de i 1—6 §§ i detta kapitel givna reglerna örn förening

av tvistemål torde det av praktiska skäl vara nödvändigt att uppställa såsom

förutsättning icke blott att — såsom det i lagtexten heter — samma domstol

är behörig utan även att målen väckts vid samma domstol. Att åt bestämmelsen

i förevarande paragraf skall givas en sådan tolkning lärer jämväl

vara avsett. I syfte att undanröja varje möjlighet till tvivel örn den rätta

tolkningen hemställer lagrådet örn ett förtydligande av lagtexten.

15 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Om överexekutor ställer under skingringsförbud lös egendom, som befinner

sig i tredje mans besittning, kan tillika enligt 180 § utsökningslagen

förbud meddelas denne att utgiva egendomen. När enligt förslaget skingringsförbud

utfärdas av rätten, bör det ock ankomma på rätten att meddela

beslut rörande sådant kompletterande förbud att utgiva egendomen varom

nu nämnts. Uttryckligt stadgande härom bör inflyta i förslaget, lämpligen

såsom ett tredje stycke i denna paragraf.

2 §.

Lagrådet:

Det är icke utslutet att, sedan reseförbud upphört att gälla, nya omständigheter

inträffa som giva fog för att sådant förbud ånyo meddelas, såsom

exempelvis då ställd säkerhet visat sig sakna värde. Av lagtexten framgår

icke fullt klart, om det är avsett att reseförbud skall kunna sålunda meddelas

mer än en gång i samma mål och huru för sådant fall den stadgade

tidsbegränsningen för reseförbud skall förstås. Lämpligen bör i sistnämnda

hänseende gälla att reseförbud icke får i samma mål räcka under längre tid

än sammanlagt tre månader. Lagrådet hemställer örn en förtydligande

jämkning av första stycket andra punkten i förevarande paragraf, förslagsvis

så att där utsäges, att reseförbud skall gälla från den dag det delgavs

motparten och att reseförbud, ändå att flera beslut därom meddelats i målet,

ej må sammanlagt gälla mer än tre månader.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 191

7 §■

Lagrådet:

Icke förfallen del av arrende, hyra eller ränta av fast egendom torde

såsom endast en åtföljd till egendomen icke kunna göras till föremål för

kvarstad utan stöd av uttrycklig bestämmelse. I utsökningslagen har detta

fall också särskilt redovisats med angivande av den speciella form kvarstaden

här måste få: överexekutor tillsätter en syssloman att uppbära medlen och

låter kungöra den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än

denne. Örn man vill giva även domstol befogenhet att meddela sådan kvarstad

— och det finnes ju icke någon anledning att i avseende å vad som

må läggas under kvarstad göra skillnad mellan rätten och överexekutor —

bör således uttrycklig bestämmelse härom lämnas. Det synes vara avsett

att, örn rätten beslutar kvarstad som nu nämnts, förordnandet av syssloman

skulle såsom en verkställighet av kvarstadsbeslutet tillkomma överexekutor

på grund av den hänvisning till utsökningslagen som i 7 § lämnas. Enligt

lagrådets uppfattning är det emellertid här icke fråga om en verkställighet

i egentlig mening. Såsom ovan antytts får kvarstadsbeslutet i detta speciella

fall sitt uttryck just i att syssloman förordnas; det ena kan ej skiljas

från det andra.

I enlighet med vad nu anförts hemställer lagrådet, att beträffande rättens

befogenhet i förevarande hänseende upptages en bestämmelse motsvarande

stadgandet i 184 § första punkten utsökningslagen.

Är synnerlig fara att fast egendom, som av överexekutor satts under skingringsförbud,

genom vanvård eller annorledes i större mån försämras, äger

enligt 181 § utsökningslagen överexekutor förordna syssloman att omhändertaga

och förvalta egendomen, om borgenären begär det och lämnar

förskott till bestridande av nödig kostnad för egendomens förvaltning. En

motsvarande befogenhet har icke enligt förslaget tillagts rätten; överexekutor

skulle, även när skingringsförbud meddelats av rätten, med stöd av 7 § hava

att vid behov förordna syssloman att förvalta egendomen. Icke heller i detta

fall innebär emellertid förordnandet enbart en verkställighetsåtgärd. Naturligast

synes vara att betrakta det som en utbyggnad på skingringsförbudet

till ytterligare säkerställande av den med handräckningen åsyftade effekten,

och det kan då ifrågasättas huruvida icke en uttrycklig bestämmelse erfordras,

örn man vill giva överexekutor en befogenhet att sålunda komplettera en

av rätten beslutad handräckning. Lagrådet håller emellertid före att, om

rätten meddelar skingringsförbud, det lämpligen också hör tillkomma rätten

att förordna syssloman. Allrahelst när behov samtidigt yppas att meddela

skingringsförbud och att tillsätta syssloman, skulle det medföra en

mindre tilltalande omgång om prövningen av de båda med varandra nära

förbundna frågorna lades hos skilda myndigheter. Det hemställes förty, att

en bestämmelse upptages varigenom åt rätten lämnas en befogenhet motsvarande

den som enligt vad ovan angivits tillkommer överexekutor.

De båda stadganden varom lagrådet nu hemställt torde kunna intagas i

7 §•

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

16 KAP.

2 §•

Justitierådet von Steyern:

Såsom i motiven anföres tillämpas för närvarande vid omröstning till dom

den enkla regeln att, sedan eventuellt föreliggande rättegångsfrågor avgjorts,

en enda votering äger rum, därvid varje ledamot avger ett votum innehållande

de skäl på vilka han grundar sin mening och utmynnande i det

slut målet enligt hans tanke bör få. Örn därvid visar sig att pluralitet föreligger

för en viss utgång, blir denna gällande som domslut, även om de

ledamöter, som bilda pluraliteten, stödja sig på olika grunder. Samma metod

tillämpas enligt den norska civilprocesslagen § 139. Enligt vad som

uttalats inom den danska rättsvetenskapen1 är detsamma förhållandet även

i Danmark (jfr Lov om Rettens Pleje § 216).

Enligt det remitterade förslaget däremot må, då beträffande samma käromål

är fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar

betydelse för rättegången (s. k. omedelbart relevanta rättsfakta), dessa omständigheter

efter sakens beskaffenhet uppställas till särskilda omröstningar,

därvid ledamot, som överröstats i en votering, har att deltaga i den eller de

följande. Målet avgöres därefter på grundval av det resultat, som framgått

av omröstningarna om de omedelbart relevanta rättsfakta. Eventuellt kan

därvid ytterligare omröstning erfordras t. ex. i fråga om storleken av det

belopp, som skall utdömas.

En sådan metod kan tydligen leda till att målet får en annan utgång än

som skulle blivit fallet med nuvarande förfaringssätt. Dock torde detta

endast undantagsvis bliva händelsen. Däremot kan det förutses att särskilda

omröstningar komma att erfordras i ett betydande antal mål; bland

annat de talrikt förekommande skadeståndsmålen torde giva anledning därtill.

I detta sammanhang må erinras att det — trots lagtextens avfattning —

ej kan vara avsett att domstolarna skulle äga fri valrätt mellan de båda metoderna;

meningen är tydligen att särskilda omröstningar skola äga rum,

så snart den i paragrafen angivna förutsättningen är för handen.

Ur logisk synpunkt torde den föreslagna omröstningsmetoden vara överlägsen

den nuvarande; det är onekligen mindre följdriktigt att sammanräkna

vota, som stödja sig på helt olika grunder. Men det nya förfaringssättet

är förenat med så avsevärda praktiska olämpor, att det kan sättas i fråga

om dessa icke väga tyngre än fördelen av att i det fåtal mål, där utgången

bleve en annan, erhålla ett domslut, som är logiskt oangripligt. Att proceduren

är mera omständlig, är väl i och för sig ej skäl nog att avvisa förslaget.

Men föga tilltalande är det, att en domare, som överröstats i en votering

rörande själva saken, måste deltaga i den eller de följande och därigenom

medverka till att målet får en enligt hans uppfattning oriktig utgång.

1 Munch-Petersen: Den danske Retspleje 2 uppl. I sid. 293.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

193

Förhållandet kan ej jämställas med det, som föreligger då en i en rättegångsfråga

överröstad domare bär att ingå i prövning av själva målet. Vidare

kan befaras att svårigheter ej sällan skola uppkomma vid metodens tilllämpning.

Stundom är det vanskligt att avgöra vilka omständigheter som

äro omedelbart och vilka medelbart relevanta; endast de förra få göras till

föremål för särskilda omröstningar. Ej alltid är det givet huru de särskilda

omständigheterna böra närmare bestämmas och avgränsas fran varandra.

Ofta möter ej svårighet att finna en logisk ordningsföljd, efter vilken de

olika fakta böra uppställas till omröstning; i andra fall kan detta ej ske,

och domen kan då bliva olika alltefter den ordning som väljes. Sådana

spörsmål, som de nu antydda, möta ej med nuvarande omröstningssätt.

Även örn man får hoppas, att efter förslagets genomförande voteringar om

voteringssättet ej skola bliva vanliga, lär det ej kunna undgås att åtskillig

tid kommer att spillas på diskussioner i dessa skäligen ofruktbara ämnen.

För att uppskov vid målens avgörande skall undgås, måste varje ledamot

vara på förhand beredd att, alltefter den utgång olika tänkbara omröstningar

kunna få, avgiva vota rörande alla i målet föreliggande frågor. Härigenom

förorsakas ett arbete, som mången gång blir till ingen nytta. En

betänklig svaghet hos den föreslagna ordningen är ock, att den är ägnad

att framhäva de särskilda tvistepunkterna på bekostnad av översikt och

sammanhang.

Uppenbarligen måste i förevarande hänseende ett och samma förfarande

tillämpas i alla domstolar, som bestå av flera ledamöter. Den föreslagna

metoden tar sikte på förhållandena inom ett kollegium av jurister. I en

domstol, där nämnd har säte, synes den på grund av sin tekniskt komplicerade

natur avgjort olämplig.

Vid övervägande av dessa omständigheter finner jag den föreslagna bestämmelsen

icke kunna förordas, i varje fall icke såsom en allmängiltig regel.

En möjlighet torde emellertid föreligga att giva bestämmelsen en mera

begränsad räckvidd. Detta skulle kunna ske genom att låta förfarandet få

tillämpning endast på vissa grupper av frågor, som ehuru de hos oss bruka

hänföras till realitetsspörsmålen, dock stå rättegångsfrågorna nära. Hit

höra spörsmål huruvida part genom preskription eller eljest förlorat sin

rätt till talan och huruvida part är rätt kärande eller svarande i målet. Då

det nuvarande omröstningssättet någon gång leder till otillfredsställande

resultat, torde det oftast bero på att dylika spörsmål, vilka för tanken framstå

som preliminära, indragas i den huvudsakliga voteringen. Då de nu

antydda frågorna utan svårighet kunna särskiljas från övriga materiella

frågor, bortfaller en del av de anförda betänkligheterna, om stadgandet begränsas

till att gälla endast dem.

På grund av vad nu anförts hemställer jag, att tredje punkten i andra

stycket utgår eller ersättes med ett stadgande, att särskild omröstning skall

hållas angående fråga huruvida part förlorat sin rätt till talan eller huruvida

part är rätt kärande eller svarande.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3 §•

Lagrådet:

För att nämndens mening skall gälla mot ordförandens torde enligt gällande

rätt ej vara tillräckligt att nämndemännen ena sig om ett annat domslut

än ordförandens. Därjämte fordras att nämndens ledamöter grunda sitt

domslut på samma skäl. Även förslagets ståndpunkt torde få anses vara,

att samtliga nämndemän eller den föreskrivna pluraliteten inom nämnden

måste ena sig örn både skäl och slut, för att nämndens mening skall gälla

gentemot ordförandens. Detta framgår ej klart av första styckets lydelse;

det i lagtexten använda uttrycket »mening» brukas i andra stycket och i 4 §

närmast såsom beteckning för endast domslutet. Lagtexten i första stycket

bör därför förtydligas.

, 6 §.

Lagrådet:

Enligt motiven skola reglerna för omröstning i brottmål gälla, även då

fråga är om att utdöma vite. För att undvika missuppfattning härom torde

vad sålunda är avsett böra uttryckligen stadgas. I tvistemål kan i vissa fall

bliva fråga örn att part eller annan skall tagas i häkte (5 kap. 9 §, 15 kap. 2 §

och 36 kap. 21 §). Även vid omröstning i sådan fråga liksom i fråga om någons

kvarhållande i häkte lära brottmålsreglema böra gälla. Detsamma synes

böra vara fallet, då rätten jämlikt 15 kap. 2 eller 6 § har att besluta i fråga

om reseförbud. Vid omröstning örn andra, mindre ingripande handräckningsåtgärder,

såsom kvarstad, skingringsförbud, åtgärd som omförmäles i

15 kap. 3 eller 4 § eller hämtning, synas reglerna för omröstning i tvistemål

kunna utan betänklighet användas.

Lagrådet hemställer om jämkning av paragrafen i enlighet med vad nu

anförts.

17 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Såsom exempel på fall då rättegångshinder föreligger, vilket rätten självmant

bör beakta, har i motiven till förevarande paragraf nämnts 9 § lagen

den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.

En sådan tolkning av nämnda lagrum och likartade preskriptionsregler, vilka

innefatta förlust av talerätt, torde icke kunna upprätthållas, åtminstone icke

sedan högsta domstolen numera (se N. J. A. avd. I 1939 sid. 662) förklarat

att tillämpningen av den i exemplet angivna preskriptionsbestämmelsen är

beroende av invändning från gäldenärens sida.

5 §•

Justitierådet von Steyern:

Vare sig det föreslagna stadgandet i 16 kap. 2 § andra stycket tredje punkten

behålles oförändrat eller, på sätt jag hemställt, utgår eller begränsas, be
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

195

står den möjligheten att ett mål kan få olika utgång allteftersom mellandom

enligt andra stycket i förevarande paragraf gives eller ej. Att så kan bliva

fallet om ändring ej göres i 16 kap. 2 § beror på att vad enligt sistnämnda

lagrum skall bliva föremål för särskilda omröstningar är varje s. k. omedelbart

relevant rättsfaktum, under det att mellandomen gäller den generella

frågan huruvida fullgörelseskyldighet föreligger eller ej. För att undanröja

denna möjlighet till olika utgång kunde tänkas en föreskrift att även vid enhetlig

dom särskild omröstning alltid skulle hållas beträffande frågan om

skyldighet att fullgöra, så snart olika meningar yppas därom. Då sådana

meningsskiljaktigheter äro utomordentligt vanliga bland annat i det stora

antalet skadeståndsmål, skulle emellertid en sådan föreskrift i hög grad

tynga förfarandet och kan därför ej förordas.

Den nu berörda möjligheten av olika utgång vid enhetligt avgörande och

mellandom torde ej vara av större betydelse. Det kan nämligen antagas, att

mellandom endast i ett ringa antal fall kommer att visa sig ändamålsenlig.

Möjligheten innebär, att den slutliga domen kan bliva ofördelaktigare för

svaranden örn mellandom gives än eljest skulle blivit fallet. Vid sådant förhållande

torde i andra stycket böra stadgas, att sådan dom, som där avses,

ej må givas mot svarandens bestridande.

7 §•

Lagrådet:

Under 3 i första stycket föreskrives, att domen skall angiva parternas yrkanden

och invändningar samt de omständigheter, varå de grundats, jämte

motpartens yttrande däröver. Det praktiska syftet med en sådan föreskrift

torde vara, att av domen bör framgå vad som därigenom blivit prövat och

avgjort. För att tillgodose detta syfte är en så utförlig redogörelse, som i

punkten kräves, i allmänhet ej erforderlig. Tillräckligt är, att domen angiver

parternas yrkanden i sak och vad som erfordras för att individualisera dessa,

det vill i regel säga de omständigheter, varå yrkandena grundas. Till sådana

yrkanden hänföras då tydligen jämväl t. ex. kvittningsyrkanden. Däremot erfordras

ur den angivna synpunkten icke, att yrkanden av processuell art eller

invändningar eller vad som yttras i anledning av yrkanden eller invändningar

redovisas i domen. Om sådant skall upptagas i domen och på vilken

plats det då lämpligen bör ske, kan överlåtas åt domstolen att avgöra.

Vad nu förordats skulle medföra en ej oväsentlig lättnad vid domens avfattande

särskilt för underrätterna. Lagrådet hemställer om jämkning i enlighet

med vad nu anförts.

9 §•

Lagrådet:

Möter i tvistemål synnerligt hinder mot doms meddelande inom tid, som

fastställes i denna paragraf, kan rätten låta med domen anstå så länge som

påkallas av hindret. Varje gång denna möjlighet till anstånd begagnas, skall

anmälan därom med uppgift örn anledningen till uppskovet göras av underrätt

till hovrätten och av hovrätt till Kungl. Maj:t. Liknande föreskrifter örn

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kline)!. Maj:ts proposition nr 5.

anmälningsskyldighet återfinnas i motsvarande bestämmelse för brottmål

(30 kap. 7 §) och därjämte i 42 kap. 20 §, 45 kap. 14 §, 47 kap. 22 §, 50 kap.

13 och 22 §§, 51 kap. 13 och 22 §§ samt 53 kap. 1 och 22 §§ för sådana fall

då huvudförhandling utsättes att hållas efter utgången av viss i dessa paragrafer

angiven tidrymd.

För införande av anmälningsskyldighet i den form som sålunda föreslås

synas tillräckligt bärande skäl icke kunna åberopas. Det kan icke vara avsett,

att varje inkommen anmälan skall föranleda undersökning rörande behovet

av anstånd i det särskilda fallet, utan syftet med anordningen måste

vara att material skall samlas för att möjliggöra ett ingripande, så snart anledning

finnes att antaga att vid någon domstol tillämpas ett uppskovssystem

som står i strid mot grunderna för den nya rättegångsordningen. Sådana fall

som anmärkts i motiven till 42 kap. 20 § — nämligen då underrätt på grund

av anhopning av göromål tvingas att uppskjuta åtgärder som eljest kunnat företagas

inom behörig tid — komma säkerligen utan uttrycklig föreskrift att

bringas till hovrättens kännedom i syfte att hovrätten måtte genom förstärkning

av underrättens arbetskrafter eller annan åtgärd medverka till att arbetet

vid underrätten kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. över befarade missbruk

av den rörelsefrihet, som på detta område lämnas domstolarna, torde

tillräckligt effektiv kontroll kunna vinnas genom enklare anordningar än de

här föreslagna, vilka bland några av dem som yttrat sig över förslaget uppfattats

såsom ett oberättigat misstroende mot domarkårens goda vilja att tilllämpa

det nya processförfarandet i den rätta andan. En utväg som därvid

erbjuder sig synes vara att låta rätten i en särskild liggare över mål, i vilka

uppskov ägt rum, anteckna anledningen till uppskovet. Härutinnan erforderliga

föreskrifter synas emellertid icke vara av den natur att de böra få sin

plats i rättegångsbalken.

Numera lära i allmänhet domstolarnas sammanträdeslokaler och deras

kanslier vara inrymda i samma byggnad. Så är förhållandet i fråga om

rådhusrätterna, hovrätterna och ett stort antal häradsrätter. Åtskilliga häradsrätter

hava emellertid tingsställe och kansli på olika orter, och nedre

justitierevisionen, som utgör kansli för högsta domstolen, är förlagd till annan

byggnad än den, där högsta domstolen sammanträder. Även efter det

rättegångsreformen trätt i kraft, torde åtskilliga domstolar komma att hava

sammanträdeslokal på annan ort än kansliet. Detta kommer alltid att bliva

fallet, om vid sammanslagning av tingslag anordningen med flera tingsställen

(1 kap. 6 §) tillämpas. De i 17 kap. 9 §, 30 kap. 7 § samt 33 kap.

12 och 19 §§ föreslagna stadgandena örn anslag å rättens dörr innebära,

att i dylika fall det meddelande eller den handling, varom fråga är, kommer

att finnas å tingsstället men ej å kansliet. Det vill synas som om det skulle

vara bättre sörjt för att meddelandet eller handlingen blir känd för vederbörande,

örn anslaget i stället skedde å kansliets dörr. Att föreskriva anslag

på båda ställena torde vara onödigt. Bestämmelsen i 33 kap. 24 § andra

stycket, som innebär att förteckning å stämningsman skall icke blott vara

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

197

tillgänglig å kansliet utan även anslås på tingsstället eller, om flera sådana

finnas, på ett vart av dem, bör däremot behållas oförändrad.

14 §.

Lagrådet:

Av de beslut under rättegången, mot vilka talan skall förås särskilt, skola

enligt förevarande paragraf vissa uppräknade genast gå i verkställighet.

Lämpligen bör till denna grupp av beslut ytterligare hänföras beslut, varigenom

rätten förordnat, att beviljad förmån av fri rättegång skall upphöra,

eller till biträde förordnat annan än part föreslagit. Det hemställes, att ett

tillägg härom göres i andra punkten av paragrafens andra stycke. Motsvarande

tillägg bör göras i 30 kap. 12 §.

15 §.

Lagrådet:

1 rättssäkerhetens intresse synes såväl här som i 30 kap. 13 § böra föreskrivas,

att rättelse av dom eller beslut såvitt möjligt skall antecknas jämväl

å utgivna utskrifter.

19 KAP.

1 §

Lagrådet:

Då vad i sista stycket stadgas torde kunna anses innefattat i första styckets

tredje punkt och således är överflödigt, bör sista stycket utgå.

9 och 10 §§.

Lagrådet:

Hänvisningarna till 1 § torde böra ändras till att gälla 1 eller 2 §. Exempel

på en i lag given forumregel, som avviker från 2 §, utgör 328 § sjölagen, såvitt

fråga är om brott som begåtts ombord på svenskt fartyg i utländsk hamn. 11

11 §•

Lagrådet:

Samma ändring som av lagrådet föreslagits i 10 kap. 20 § torde böra vidtagas

i förevarande paragraf.

20 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Befogenhet att i högre rätt fullfölja talan till den misstänktes förmån bör

uppenbarligen tillkomma icke blott allmän åklagare utan även särskild åklagare

såsom t. ex. riksdagens justitieombudsman och riksdagens militieombudsman.

För att detta skall komma till tydligt uttryck i lagtexten synes

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

andra punkten i första stycket av denna paragraf lämpligen kunna upptagas

såsom ett tredje stycke, därvid ordet »Han» bör ersättas med »Åklagare».

6 §•

Lagrådet:

Enligt vad av motiven framgår skall allmänt åtal jämlikt förevarande paragraf

äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är straffskyldig

för gärningen. Mot den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke bör

dömas till ansvar, förutsättes alltså åtal icke skola väckas. Tydligt torde

visserligen vara, att åklagaren kan underlåta att vidtaga åtgärd endast om

det är ställt utom varje tvivel, att frihet från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

föreligger. Eljest måste förundersökning eller åtal fullföljas åtminstone

till dess det genom sådan undersökning, som avses i 6 kap. sinnessjuklagen,

blivit klarlagt, att straff icke kan komma i fråga. Men även med beaktande

härav synes inskränkningen i åtalsplikten beträffande sinnessjuk hava blivit

för omfattande. Understundom kan det nämligen vara av behovet påkallat,

att det blir fastslaget, örn en sinnessjuk har begått ett visst brott eller icke. Är

det uppenbart att den, som misstänkes för brott mot annans personliga säkerhet,

är sinnessjuk men icke ådagalagt att han begått brottet, ehuru tillräckliga

skäl till åtal föreligga, skulle sålunda den sinnessjuke rörande utskrivning

från sinnessjukhus enligt 20 § sinnessjuklagen, därest förslaget antages,

bliva underkastad lindrigare regler örn han ej förklarats hava begått brottet

än örn det skett. I andra fall kan det vara av vikt att åtal sker för att befria

en oskyldig från oberättigade misstankar. Med den avfattning, förevarande

paragraf erhållit, torde man knappast kunna räkna med att åklagarna skola,

fastän åtalsplikt ej föreligger, anse sig berättigade att åtala i de fall som här

avses. Det torde därför böra uttryckligen föreskrivas att, där den misstänkte

på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kan fällas till ansvar, åtal må äga

rum, om tillräckliga skäl föreligga att han begått gärningen och åtal av särskild

anledning finnes påkallat.

8 §•

Justitieråden Eklund och Lawski:

Åklagare är på grund av sin tjänsteplikt skyldig att med tillbörlig skyndsamhet

bedriva förberedande undersökning och väcka åtal. Målsägande är

däremot för brotts angivande eller åtals väckande ej underkastad annan

tidsbegränsning än den som följer av strafflagens bestämmelser om åtalspreskription.

För att tillgodose såväl det allmännas intresse av att ej genom

onödig tidsutdräkt processmaterialet försämras eller straffets verkställighet

uppskjutes som ock den misstänktes anspråk att inom skälig tid få

visshet huruvida målsäganden ämnar göra sak av brottet, föreslog processkommissionen,

att korta preklusionstider skulle stadgas för målsägandens

initiativ till brotts beivrande. Dessa preklusionstider skulle vara tre till

antalet och gälla dels angivelse av brott, som åklagare endast efter angivelse

må åtala, dels väckande av åtal för brott, som endast målsäganden äger

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj:ts proposition nr 5.

199

beivra, dels ock väckande av åtal, då åklagare beslutat att ej åtala. Preklusionstiderna

föreslogos till sex månader och skulle löpa i de båda förra

fallen från det målsäganden fick kännedom om brottet och gärningsmannen

och i det tredje fallet från det han fick kännedom om åklagarens beslut.

Av de sålunda föreslagna stadgandena har processlagberedningen endast

upptagit det, som avsåg väckande av subsidiärt målsägandeåtal. Att stanna

härvid är tydligen av jämförelsevis ringa värde för genomförande av det

ovan angivna syftet. Örn på grund av svårigheten att konstatera när malsäganden

fått kännedom om brottet och brottslingen eller av annan orsak

de andra båda preklusionsreglerna anses icke böra införas, torde tillräckliga

skäl knappast föreligga att stadga en tidsbegränsning endast för det

subsidiära målsägandeåtalet. Endast i undantagsfall kan det tänkas bliva

av någon egentlig betydelse för den, som misstänkes för ett brott, att för angivares

åtalsrätt finnes stadgad en särskild preklusionstid, räknad från det

angivaren erhållit del av åklagarens beslut att åtal ej skall äga rum. Så

länge den för brottet gällande preskriptionstiden löper, måste den misstänkte

räkna med möjligheten att åklagaren kommer att intaga en annan ståndpunkt.

Och en målsägande, som av en eller annan anledning vill utnyttja

hela preskriptionstiden, har ju endast att dröja tillräckligt länge med sin

angivelse. Å andra sidan måste den föreslagna anordningen i praktiken medföra

besvär och kostnader som icke stå i rimlig proportion till nyttan. En

följd av bestämmelsen måste nämligen bliva att det kommer att åligga åklagare

att i varje fall då en angivelse ej leder till atal icke blott anskaffa bevis

om att angivaren fått del av åklagarens beslut i anledning av angivelsen

utan även att bevara detta bevismaterial till dess preskriptionstiden för det

angivna brottet utgår. Slutligen må framhallas att, i den mån det ma asyftas

att genom stadgandet förhindra dröjsmål med angivelse, värdet härav ej är

stort; utvecklingen har redan lett därtill, att målsäganden såsom regel ej vill

påtaga sig kostnaden för en rättegång och därför skyndar sig att överlämna

åtalsfrågan åt åklagaren.

Då i 8 § såsom förutsättning för målsägandes subsidiära åtalsrätt fordias

att han skall hava angivit brottet, torde detta delvis sammanhänga med den

föreslagna preklusionsfristen, i det att åklagaren ansetts sakna anledning

att delge sitt beslut med annan målsägande än den som till honom gjort

angivelse. Bortfaller preklusionsregeln, synes kravet på angivelse knappast

motiverat.

I anledning av vad nu anförts hemställes, alt i första stycket av 8 § allenast

stadgas, att målsägande ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt

åtal, med mindre åklagaren beslutat, att sådant åtal ej skall äga rum.

14 §.

Lagrådet:

De skäl lagrådet vid 11 kap. 5 8 i fråga örn tvistemål anfört för en utvidgning

av parts skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling

i hovrätt äga giltighet även beträffande målsägande i brottmål. Iaktta
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ges lagrådets hemställan vid nämnda paragraf, ernås genom hänvisningen

i förevarande lagrum den erforderliga ändringen såvitt rörer målsägande.

Därest, på sätt lagrådet förordat, 11 kap. 5 § jämkas så, att lagrummet

kommer att reglera jämväl när rätten har att ålägga part personlig inställelse,

lärer av 45 kap. 15 och IG §§ utan vidare framgå att samma normer skola

iakttagas av åklagaren då han har att utfärda kallelser till huvudförhandling.

En jämkning av första stycket sista punkten blir erforderlig, örn vad lagrådet

hemställt under rubriken till 11 kap. iakttages.

21 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad som förordats vid 11 kap. 5 § för tvistemålens

del och vid 20 kap. 14 § beträffande målsägande torde såsom allmän

regel för den tilltalades inställelse vid huvudförhandling i hovrätt böra gälla

att han skall vara personligen tillstädes, om hans närvaro ej kan antagas

sakna betydelse för utredningen. Med en sådan regel skulle väl föreskriften

om obligatorisk personlig inställelse, då underrätten dömt till straffarbete

eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, få mindre betydelse,

men den torde dock böra bibehållas.

Liksom erinrats angående 11 kap. 5 § bör jämväl av förevarande paragraf

framgå, att rätten har att meddela beslut örn den tilltalades inkallande till

personlig inställelse.

4 §•

Lagrådet:

Behörighet att förordna offentlig försvarare för någon, mot vilken åtal

väckts, skall uppenbarligen tillkomma den domstol, vid vilken målet handlägges.

Uppkommer fråga om sådant förordnande, sedan domstolen meddelat

dom eller slutligt beslut i målet men innan tid för fullföljd av talan

genom anslutningsvad, revisionsansökan eller besvär gått till ända, synes det

vara lämpligare att frågan upptages av den domstol, som meddelat domen

eller beslutet, än av den, hos vilken fullföljd av talan i målet kan äga rum.

För att säkerställa att en sådan ordning kommer att tillämpas synes det

vara erforderligt, att en uttrycklig föreskrift i ämnet upptages i lagen.

8 §•

Lagrådet:

Försvarare, som utses av den misstänkte, har enligt förslaget väsentligen

samma ställning som ett rättegångsbiträde i tvistemål. I enlighet härmed

har också i 3 § givits samma regel om sådan försvarare, som i 12 kap.

22 § meddelats örn rättegångsbiträde. Offentlig försvarare har en likartad

ställning.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

201

Vid 12 kap. 22 § har lagrådet hemställt om upptagande av föreskrift

att rättegångshandling, som företagits av parts rättegångsbiträde, skall anses

vara av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot. I

ansvarsfrågan lärer en dylik regel icke utan vidare kunna tillämpas å försvarare.

Denne synes nämligen åtminstone i viss utsträckning böra även

mot den misstänkte företräda hans intressen, medan å andra sidan åt ett

av försvararen i ansvarsfrågan gjort medgivande icke torde kunna tillerkännas

samma verkan som om det gjorts av den misstänkte, även örn denne

icke gjort gensaga däremot. I fråga om enskilt anspråk bör däremot den

av lagrådet beträffande rättegångsbiträde förordade regeln bliva tillämplig,

och detta torde utan särskilt stadgande bliva fallet, om lagrådets nyssberörda

hemställan iakttages.

22 KAP.

1, 3 och 4 §§.

Lagrådet:

För tvistemålens del upptager förslaget i 14 kap. 1 och 2 §§ den regeln,

att örn någon samtidigt väcker flera käromål mot samma svarande eller om

samtidigt en kärande väcker käromål mot flera svarande eller flera kärande

mot en eller flera svarande, målen skola handläggas i en rättegång, såframt

de stödja sig på väsentligen samma grund. Därutöver föreslås i 14

kap. 6 § att mål mellan samma eller olika parter även i annat fall m å

handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen. Sistnämnda

stadgande åsyftar, såsom i motiven framhålles, bland annat de fall då käromål,

som stödja sig på väsentligen samma grund, ej väckas samtidigt eller

då käromålen icke stödja sig på väsentligen samma grund men dock å likartade

grunder. Tillämpningen av 6 § ankommer på rätten, som oberoende

av parts yrkande kan förfara efter ty finnes lämpligt. En allmän förutsättning

för kumulation är enligt 7 §, att samma domstol är behörig för målen

och samma rättegångsform tillämplig. Såsom lagrådet vid sistnämnda paragraf

yttrat, torde jämväl förutsättas, att målen äro anhängiga vid samma

domstol.

I 22 kap. 1, 3 och 4 §§ regleras frågan om kumulation av talan om ansvar

och örn enskilt anspråk i anledning av brott. Av dessa stadgande!! hava

1 och 3 §§ avseende på det vanligaste fallet eller att målsäganden gör gällande

enskilt anspråk mot den tilltalade; i 4 § första stycket åter regleras

det fallet att målsäganden framställer sådant anspråk mot annan än den

tilltalade. Målsägandens talan om enskilt anspråk mot den tilltalade på

grund av brott må enligt 1 § föras i samband med åtal för brottet, och

enligt 3 § äger rätten, örn sådan talan föres i särskilt mål, förordna att

talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet. Förutsättning

för sådant förordnande är att målsäganden begär målens sammanslagning

och att rätten finner åtgärden lämplig. Enligt 4 § första stycket må, örn

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

målsägande]! vill mot annan än den tilltalade framställa anspråk på skadestånd

eller annat dylikt i anledning av brottet, talan handläggas i samband

med åtalet. Av den föreslagna lagtexten framgår ej tydligt, huruvida

stadgandet är avsett att vara ett parallellstadgande endast till 1 § eller jämväl

till 3 §. Är det senare åsyftat, lämnar avfattningen rum för tvekan huruvida

även i detta fall, likasom i 3 §, för sammanslagning av målen fordras

yrkande av målsäganden och att rätten finner åtgärden lämplig. Stadgandet

torde härutöver innefatta en forumregel, varigenom skulle beredas

tillfälle att vid brottmåisforum mot annan än den tilltalade framställa anspråk

i anledning av brottet.

Vad först angår kumulation av ansvar stalan och målsägandens enskilda

anspråk mot den tilltalade, är intet att erinra mot det i 1 § upptagna huvudstadgandet.

Likaledes torde förslagets ståndpunkt vara riktig då i 3 §

för sammanförande av en ansvarstalan och ett såsom särskilt mål väckt

enskilt anspråk ej uppställas lika tvingande föreskrifter som de, vilka enligt

14 kap. 1 och 2 §§ skola gälla för förening av tvistemål som stödja sig

på väsentligen samma grund. Den omständigheten att principiellt olika

processformer äro tillämpliga ävensom de praktiska olägenheter som kunna

föranledas av ett sammanförande utgöra hinder härför. Med hänsyn till

dels att mål om enskilt anspråk på grund av brott i och för sig skola hänföras

till tvistemål och dels att målsäganden ansetts kunna hava intresse av att

hindra en tillämpning av 29 kap. 6 § andra punkten har i förslaget ansetts

nödigt att göra den civila talans införlivande i brottmålet beroende av att

målsäganden framställer yrkande därom. Ett sådant betraktelsesätt saknar

förvisso ej berättigande, men hänsyn bör ock tagas till att såväl den tilltalade

som rätten kan hava ett välgrundat intresse av att dubbla rättegångar

undvikas. En ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synes stå att vinna,

om rätten oberoende av parts yrkande erhåller befogenhet att förordna örn

målens förening, när skäl därtill äro. Givet är att rätten därvid har att fästa

tillbörligt avseende vid parternas önskningar. Vad nu förordas står i överensstämmelse

med regeln i 14 kap. 6 § om fakultativ förening av tvistemål och

med vad som enligt 22 kap. 5 § skall gälla för särskiljande av ansvarstalan

och talan om enskilt anspråk.

Vad därefter angår det i 4 § första stycket behandlade fallet, eller att

målsäganden vill mot annan än den tilltalade framställa anspråk på skadestånd

eller annat dylikt i anledning av brott, torde samma regler böra

gälla som nyss förordats beträffande målsägandens enskilda anspråk mot

den tilltalade. Det förhållandet att en målsägande grundar sin talan icke

uteslutande på brottet utan även på någon annan omständighet t. ex. att

tredje mannen i egenskap av försäkringsgivare är ersättningsskyldig, bör

— såsom förslaget i 4 § första stycket ock innebär — icke utgöra hinder

mot kumulation.

Skola, såsom nu förordats, samma regler gälla för all kumulation av

ansvarstalan och målsägandens enskilda anspråk, oberoende av örn anspråket

riktas mot den tilltalade eller annan, kan detta enklast ernås genom

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kunpl. Maj:ts proposition nr 5.

203

att 4 § första stycket utgår samt 1 § första punkten och 3 § få en lydelse

som kommer även målsägandens talan mot tredje man att innefattas i

dessa båda stadganden. Vad som i den föreslagna lagtexten utgör hinder

häremot är uttrycket »på grund av brott». Då detta uttryck enligt förslagets

terminologi lärer innebära ett krav på att anspråket skall grunda

sig uteslutande på brottet, bör det ersättas med den i 4 § första stycket

såsom mera omfattande använda termen »i anledning av brott». En sådan

ändring skulle ock stå i samklang med lagrådets hemställan vid 10

kap. 8 §. I vad 4 § första stycket innefattar en forumregel torde denna

genom den föreslagna ändringen bliva obehövlig. Även 1 § innefattar nämligen

enahanda forumbestämmelse, och denna bleve genom ändringen tilllämplig

på målsägandens anspråk, jämväl såvitt det riktas mot tredje man.

Iakttages lagrådets vid 10 kap. 8 § gjorda hemställan, blir behovet av en

forumbestämmelse för det i 3 § avsedda fallet ock vederbörligen tillgodosett.

23 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Det ligger i sakens natur, att ju mera kvalificerad den polismyndighet är,

som handhar förundersökningen, desto mindre anledning föreligger det såsom

regel för åklagaren att övertaga ledningen av denna innan ännu någon

bestämd person framstår såsom med skäl misstänkt. Särskilt med hänsyn

till att förundersökningsarbetet i allmänhet ledes av väl kvalificerade polismän

i de städer, där åklagare- och polismyndighet ej äro förenade i en hand,

lär det endast i undantagsfall visa sig påkallat att åklagaren ingriper redan

på detta tidiga stadium. Det synes därför böra utmärkas, att åklagarens

skyldighet härtill inträder blott örn det av särskilda skäl finnes påkallat.

9 §•

Lagrådet:

I fråga om skyldigheten att kvarstanna för förhör synes i lagen böra, såsom

en grundregel, i första hand utsägas att ingen, som ej är anhållen eller

häktad, skall vara skyldig att kvarstanna längre än som är för ändamålet

oundgängligen erforderligt. Om man till säkerhet mot missbruk från myndighetens

sida vill komplettera denna allmänna regel med detaljföreskrifter,

böra dessa göras mindre stela än de förslaget innehåller. Särskilt må erinras,

hurusom bestämmelsen att inställelse till nytt förhör ej får påfordras

förrän efter viss tid kan, då den göres undantagslös, bliva till icke obetydligt

men för utredningen. Den kunde tillika alstra benägenhet hos förhörsledaren

att utnyttja den i första stycket av 9 § medgivna tiden i vidare mån

än eljest varit påkallat. Den enskildes intresse torde bliva tillbörligen beaktat,

örn det stadgas att skyldighet att kvarstanna ej må i något fall påkallas

för längre tid i följd än tolv timmar och att, därest med någon er
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

fordras nytt förhör, det ej må utan tvingande skäl påfordras att han infinner

sig tidigare än tolv timmar efter det föregående förhör med honom

avslutats.

12 §.

Justitieråden Eklund och Lawski samt regeringsrådet Hjärne:

Bland exemplen på otillåtna förhörsmetoder hava i denna paragraf nämnts

»snärjande frågor» och »löften eller förespeglingar örn särskilda förmåner».

Innebörden av dessa uttryck är icke fullt klar. Enligt vanligt språkbruk

kunna därunder falla även åtgärder, vilka icke äro att anse såsom otillbörliga.

Med hänsyn härtill hemställes, att de citerade orden måtte utgå ur lagtexten.

14 §.

Lagrådet:

Gällande regler om undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet förutsätta,

att domstolen ej kan förordna om sådan undersökning med mindre

den anser att den tilltalade begått brottet. Endast under denna förutsättning

är det försvarligt att väsentligt förlänga häktningstiden för att få en undersökning

verkställd eller att förordna att icke häktad tilltalad skall för undersökning

intagas å sinnessjukhus. Därvid är även att beakta, att tvångsundersökning

å fängelses sinnessjukavdelning eller å sinnessjukhus för den

tilltalade kan innebära ett svårare lidande än ett frihetsstraff.

Förslagets ståndpunkt i ifrågavarande avseende är ej alldeles klar. I motiven

uttalas, att undersökningen såvitt möjligt bör vara verkställd före huvudförhandlingen

och att det i regel torde vara lämpligast, att den sker redan

under förundersökningen. Detta uttalande kan lätt tydas så, att man velat

avvika från gällande rätts ståndpunkt, men behöver ej innebära mer än

att i alla fall, i vilka det är klart att den misstänkte förövat gärningen —

och det torde vara flertalet — undersökningen bör ske före huvudförhandlingen.

I brist på ett uttryckligt uttalande örn att förslaget vill bryta med gällande

rätt anser sig lagrådet berättigat att antaga, att ej heller förslaget medger

undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet, örn ej övertygande bevisning

förebragts om att han begått gärningen. Vid sådant förhållande kan

lagrådet på denna punkt lämna förslaget utan anmärkning.

19 §.

Lagrådet:

I tvistemål och i brottmål, vari enskilt åtal föres, beredes målet till huvudförhandlingen

omedelbart under rättens ledning. Så sker väl ej i mål

vari allmän åklagare för talan, men rätten har dock även i dessa mål att,

sedan åtal väckts, kontrollera huruvida det förebragta materialet är sådant

att målet kan vid huvudförhandlingen bliva slutfört i ett sammanhang samt

vid behov förelägga åklagaren att fullständiga förundersökningen eller besluta

att yttrande av sakkunnig skall inhämtas eller annan förberedande

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

205

åtgärd vidtagas (se 45 kap. 11 och 12 §§). Ett naturligt komplement till

denna rättens förgranskning är den rätten enligt förevarande paragraf

anförtrodda uppgiften att, innan åtal väckts, upptaga och pröva

anmälan från den misstänkte därom att undersökningsledaren ej

bifallit begäran om förhör med viss person eller att utredningen eljest ej blivit

tillfredsställande. Genom att rätten ingriper redan på detta tidiga stadium

kan den utredning, som må finnas erforderlig, icke blott komma en blivande

huvudförhandling till godo utan även, och i första hand, få betydelse

för åtalsprövningen. Däremot synes den föreslagna anordningen med

anmälan hos rätten icke ändamålsenlig, när klagomålen ej avse förmenta

brister i utredningen utan den misstänkte gör gällande att annat fel förekommit

vid förundersökningen, exempelvis att olämplig förhörsmetod använts.

I sådana fall bör frågan lämpligen behandlas i den ordning som

eljest tillämpas beträffande anmälan om tjänstefel; den misstänkte får vända

sig till överordnad åklagare, som utreder fallet och vidtager den åtgärd,

vartill utredningen ger anledning. I enlighet med vad nu anförts hemställer

lagrådet, att i första stycket av 19 § orden »att eljest vid förundersökningen

ej rätteligen förfarits» måtte utbytas mot »alt utredningen eljest ej blivit tillfredsställande

vid förundersökningen» eller något liknande.

21 §.

Lagrådet:

Särskilt med hänsyn till att förhör icke sällan hålles under mindre gynnsamma

förhållanden bör det vara tillåtet att vid själva förhöret göra behövliga

anteckningar i konceptform för att sedermera — med uteslutande

av sådant som visar sig sakna betydelse för utredningen — utan omformning

av återgivna utsagor renskriva anteckningarna och i förekommande fall

sammanställa dem med andra förhörsanteckningar till ett sammanhängande

protokoll. Något annat lärer ej heller vara åsyftat. Men då avfattningen av

andra stycket i förevarande paragraf kan giva anledning till det missförståndet

att ett i alla avseenden färdigställt protokoll skall åstadkommas redan

vid förhöret, synes styckets formulering böra något jämkas. Det kan

exempelvis stadgas, att utsaga av misstänkt eller annan skall, sedan den

upptecknats, genast uppläsas, att den hörde skall tillfrågas, om han har något

att erinra mot avfattningen, att erinran, som ej föranleder ändring, skall

antecknas och att uppteckningen ej må därefter ändras.

Såframt vad lagrådet anfört i fråga om 6 kap. 8 § andra stycket föranleder

ändring av vad där stadgas, torde motsvarande ändring böra ske här.

24 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Stadgandet i sista stycket avses skola tillämpas endast då det finnes uppenbart

att den misstänkte ej kommer att dömas till annat än böter eller mist
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

ning av befattning. Under ordalagen kommer emellertid jämväl det fall,

att av omständigheterna uppenbart framgår att viss påföljd kommer att

ådömas i stället för straff. Ett förtydligande torde böra ske.

3 §.

Justitieråden Eklund, Lawski och von Steyern:

Att starka humanitära skäl tala för att minderåriga i regel icke böra utsättas

för den påfrestning, som en häktning kan innebära, synes ej kunna förnekas.

Men enligt vår mening föra dessa skäl icke så långt att, såsom här

föreslagits, häktning av misstänkt under aderton år alltid bör ersättas med

övervakning, om det är möjligt. 1 fråga örn exempelvis den som redan undergått

frihetsstraff torde ej sällan en så mild behandling icke vara på sin

plats. Vi hemställa därför att även beträffande misstänkt som är under

aderton år häktning skall ersättas med övervakning endast örn den förra

åtgärden kan antagas medföra allvarligt men för den misstänkte.

9 §•

Lagrådet:

Den generella avfattningen av paragrafens andra och tredje punkter, vilkas

innehåll helt överensstämmer med nu gällande lag, medför, att även örn

den anhållne är minderårig underrättelse om anhållandet icke må utan hans

medgivande lämnas hans föräldrar eller annan, som har vårdnaden om

honom. Då en sådan konsekvens av föreskrifterna icke synes lämplig och

jämväl i vissa andra fall, t. ex. då den anhållne blivit såsom saknad efterlyst,

underrättelse om anhållandet synes böra lämnas även om den anhållne

ej medgiver det, hemställes om sådan ändring av paragrafen, att underrättelse

örn anhållande må lämnas den anhållnes husfolk och närmaste anhöriga

utan hans medgivande, där synnerliga skäl därtill äro.

11 §.

Lagrådet:

Såsom av 24 § framgår är det avsett att i en särskild lag sammanföra bestämmelser,

vilka röra förvaring av anhållen eller häktad. Då föreskriften i

11 § är av sådan innebörd synes den lämpligen böra infogas i denna särskilda

lag. Det hemställes förty, att paragrafen måtte utgå.

12 §.

Lagrådet:

För att rätten skall få tillfälle att före häktningsförhandlingen taga del av

utredningsmaterialet har i andra stycket av denna paragraf stadgats, att vid

häktningsframställningen skall fogas protokoll eller anteckningar över vad

dittills förekommit under förundersökningen. I den mån protokoll ej hunnit

färdigställas då framställningen avlåtes och kopia av förda anteckningar ej

finnes, kan det vara till olägenhet att åklagaren skall nödgas lämna ifrån

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

207

sig dessa anteckningar. De kunna omedelbart behövas för den fortsatta utredningen,

och protokollet i de delar anteckningarna avse kan ej uppsättas

förrän dessa återlämnats. Det får helt naturligt icke förekomma att för undvikande

av nämnda olägenheter den i första stycket medgivna fristen utnyttjas

efter det tillräcklig utredning vunnits för prövning av häktningsfrågan.

Det synes därför önskvärt att åklagaren må kunna få ett kortare

anstånd (t. ex. på en dag) med att tillhandahålla utredningsmaterialet, så

att han får möjlighet att tillställa rätten protokoll i stället för konceptanteckningar.

För rättens vidkommande lärer ett sådant anstånd icke medföra

svårigheter, om det ej göres längre än att materialet ändock blir tillgängligt

för granskning före häktningsförhandlingen. Det kan för övrigt befaras,

att anteckningarna understundom komma att vara i sådant skick att rätten

ej får mycken nytta av dem; rättens uppgift underlättas då genom ett anstånd.

Med hänsyn till vad nu anförts hemställer lagrådet om sådan jämkning

av stadgandet i andra stycket, att rätten må medgiva anstånd med utredningsmaterialets

tillhandahållande. Frågan om anstånd bör i de flesta fall

kunna ordnas telefonledes.

13 §.

Lagrådet:

Det i andra punkten föreslagna stadgandet torde innebära, att särskild

förhandling i häktningsfrågan icke behöver äga rum, örn huvudförhandling

utsättes att hållas inom en vecka efter det framställning om häktning inkom

till rätten. Huruvida åtal redan väckts eller väckes samtidigt nied

eller efter framställningen, bör vara utan betydelse. Vad här åsyftas torde

komma till riktigare uttryck, örn i punkten endast stadgas, att därest huvudförhandling

skall hållas inom en vecka efter det framställningen inkom,

erfordras ej särskild förhandling i häktningsfrågan. Liknande jämkning

bör vidtagas i 25 kap. 5 §, 26 kap. 4 § och 27 kap. 6 §.

14 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf får häktningsförhandling ej företagas

i den anhållnes frånvaro. Örn han på grund av sjukdom eller annat

hinder ej kan vara tillstädes, måste alltså med häktningsfrågans behandling

anstå tills hindret upphört. Har den anhållne drabbats av långvarig sjukdom,

kan han sålunda få finna sig i att siria anhållen under avsevärd tid,

oaktat han, örn han anser att häktningsskäl saknas, har ett berättigat intresse

att få frågan härom prövad utan dröjsmål. Och örn hindret utgöres

av sinnessjukdom och undersökning bör ske, föreligger åtminstone med nu

gällande regler örn undersökning av tilltalad ett allmänt intresse av att häktning,

örn skäl därtill föreligga, kan omedelbart äga rum. I fråga örn den

som tagits i förvar är det nämligen nödvändigt, att reglerna örn undersökning

av häktad bliva tillämpliga.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Har hinder, som här avses, uppställ sedan förhandlingen i häktningsfrågan

jämlikt 15 § uppskjutits, torde det ej vara möjligt att, om den anhållne

ej begär längre uppskov än fyra dagar, förena innehållet i 15 § första stycket

med vad i 14 § första stycket föreskrives.

På grund av del anförda hemställes om sådan ändring i sistnämnda stycke,

att förhandling i häktningsfrågan må kunna ske i den anhållnes frånvaro,

om hinder för hans inställande vid rätten föreligger. Det är uppenbarligen i

sådana fall av särskild vikt att den anhållnes intresse bevakas av försvarare.

Vad här förordats föranleder jämkning även av 18 § första stycket.

22 §.

Lagrådet:

Enligt gällande lag hava domstolarna icke att taga befattning med frågor

rörande häktads förvaring. Jämlikt förslaget däremot ankommer det på

rätten att förordna örn anstånd med att till allmänt häkte överföra den som

häktats. Sedan häktad överförts till allmänt häkte, kan han för förhör eller

annan åtgärd inställas å plats utom häktet; befogenhet att besluta härom

skall tillkomma, jämte rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Som

skäl för att nyssnämnda anstånd skall beslutas av rätten åberopas att enligt

förslaget endast rätten skall äga förordna om häktning. Något sakligt

bärande skäl synes detta dock icke vara, och det har, såsom ovan angivits,

ej ansetts hindra att den häktade kan uttagas ur allmänt häkte på beslut av

undersökningsledaren eller åklagaren. Med hänsyn härtill och då det är angeläget

att domstolarna ej mer än som är nödvändigt belastas med nya uppgifter,

anser sig lagrådet böra avstyrka förslaget att rätten skall taga befattning

med här avsedda frågor. Beaktas vad sålunda uttalats, torde denna

paragraf likasom 11 § böra utgå.

26 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Paragrafen torde böra kompletteras med ett stadgande motsvarande det,

som lagrådet förordat under 15 kap. 1 §.

8 §-

Lagrådet:

Liksom i 15 kap. 7 § torde jämväl i förevarande paragraf böra upptagas

bestämmelse, varigenom åt rätten lämnas en befogenhet motsvarande den

som enligt 181 § andra punkten och 184 § första punkten utsökningslagen

tillkommer överexekutor. Det bör härvid uppmärksammas att kostnad, som

uppkommer för sysslomans förvaltning av fast egendom, bör utgå av allmänna

medel, när ej förordnandet av syssloman begärts av enskild part.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

209

27 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Enligt det föreslagna stadgandet i andra punkten må, då fråga ej är om

de grövsta brotten, hos den misstänkte eller någon honom närstående icke

läggas beslag å skriftligt meddelande mellan dem. Såsom av motiven framgår

torde härmed, liksom enligt motsvarande stadgande i 1933 års tvångsmedelslag,

avses endast meddelande mellan den misstänkte och någon av

hans anhöriga men ej meddelande mellan de anhöriga inbördes. Såsom

jämväl framgår av lagtexten och motiven, innebär förslaget vidare i förhållande

till gällande rätt en utvidgning av beslagsrätten, i det att beslag

skulle vara tillåtet om meddelandet anträffas hos annan än avsändaren eller

mottagaren.

Då 1933 års lag förbjuder beslag av meddelande mellan den misstänkte

och hans närmaste, i vems hand meddelandet än må befinna sig, har förbudet

fått en alltför vidsträckt omfattning. Att skydda meddelandet endast

då det finnes hos avsändaren eller mottagaren synes åter vara att gå

väl långt i den motsatta riktningen. De humanitära skäl, som ligga till

grund för stadgandet, torde påkalla att förbudet skall gälla, så snart meddelandet

befinner sig hos den misstänkte eller någon av de honom närstående

personer, som angivas i paragrafen.

Det synes vidare önskvärt att mot beslag fredas ej endast meddelande

mellan den misstänkte och hans närmaste utan ock meddelande mellan de

senare inbördes, såvitt det befinner sig inom den ifrågavarande kretsen. Att

i denna utsträckning tillgodose de humanitära synpunkterna torde ej innefatta

någon fara för straffrättsskipningens effektivitet.

Intet är att erinra mot att de nu förordade reglerna lida undantag, då fråga

är om grövre brott.

De nu framförda synpunkterna gälla även 38 kap. 2 §.

9 §.

Lagrådet:

Med försändelse, som inkommer till postanstalt, lärer här avses icke blott

— såsom i 12 § av detta kapitel — brev, postanvisning eller annan handling

utan även t. ex. paket som befordras med posten. De skäl, som tala för att

rätten skall kunna förordna örn kvarhållande av en försändelse av sistnämnda

slag, kunna ock åberopas till stöd för att försändelse, som avlämnas

för befordran med järnväg, buss, fartyg eller annat transportmedel, bör

efter förordnande av rätten få kvarhållas, till dess uppkommen fråga örn

beslag av försändelsen eller någon del därav blivit avgjord. Framhållas må

ock, att i 2 § lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller

krigsfara m. m. någon åtskillnad i detta avseende icke gjorts mellan olika

befordringsanstalter. På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

att åt stadgandet i första punkten av förevarande paragraf gives en sådan

omfattning att det kommer att gälla, när anledning är, att post-, telegraf-,

järnvägs- eller annan försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till

befordringsanstalt.

16 §.

Lagrådet:

För att det tvångsmedel som här behandlas skall i tillämpningen medföra

åsyftad nytta torde det vara erforderligt att, på sätt skett i 3 § lagen den 14

oktober 1939 örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses

i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m., möjlighet öppnas för undersökningsledaren

eller åklagaren att från telefonanstalt erhålla uppgift å telefonsamtal,

utväxlade eller beställda mellan apparat, som kan antagas hava begagnats

eller komma att begagnas av den misstänkte, och annan apparat. Rätten

bör därför kunna lämna tillstånd till att sådan uppgift inhämtas under

utredningen.

Enligt lagrådets mening är det även lämpligt att — i anslutning till innehållet

i nämnda lagrum — i tredje stycket av förevarande paragraf uttala, att

sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller

eljest därvid höres, skall •—-1, ex. för tolkning av chiffermeddelanden —- kunna,

efter anvisningar av myndighet som i samma stycke avses, granska uppteckning

av telefonsamtal.

29 KAP.

2 §.

Justitieråden Eklund och Lawski samt regeringsrådet Hjärne:

I tvistemål skall enligt förslaget särskild omröstning kunna äga rum i

vida större utsträckning än enligt gällande rätt. I fråga örn brottmålen åter

— i vilka visserligen meningsskiljaktigheter, som kunna föranleda behov av

särskilda omröstningar, äro sällsynta — har ökad möjlighet till dylik omröstning

föreslagits allenast i ett fåtal fall; i huvudsak har nuvarande ordning

bibehållits. Förslaget förutsätter sålunda som regel, att i kollegial

domstol liksom nu endast en omröstning skall äga rum i brottmål. Örn vid

omröstningen någon röstar för viss skyddsåtgärd, skall emellertid frågan om

denna skyddsåtgärd upptagas till särskild omröstning; beslutas ej då skydds

åtgärd, har ledamot, som vid den första omröstningen uttalade sig därför,

att utsätta straff.

En följd av de föreslagna reglerna är att, örn de olika domstolsledamötema

för viss brottslig gärning döma till olika straff och tillika hänföra gärningen

under olika lagrum, det votum, vars straffmätning jämlikt de i 3

och 4 §§ upptagna reglerna skall följas, blir bestämmande jämväl för rubriceringen

av brottet. Därest av fem ledamöter två döma för bedrägeri till

åtta månaders straffarbete, två döma för samma brott till sex månaders

fängelse, samt den femte betraktar brottet såsom trolöshet mot huvudman

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

211

och bestämmer straffet till sex månaders straffarbete, lärer domen skola

avfattas enligt sisnämnda ledamots mening. Att sålunda i detta fall den tilltalade

— i likhet med vad som nu gäller — skall kunna dömas för trolöshet

mot huvudman, ehuru fyra av de fem domarna ansett honom skyldig till

bedrägeri, synes icke tillfredsställande. Det kan ej heller anses välmotiverat

att. då domarna hava delade meningar om brottets rubricering och straffet

alltså skall bestämmas genom sammanläggning av röster enligt 4 §, straffen

i de olika vota bliva utmätta med tillämpning av olika straffskalor.

Om av tre domare en dömer den tilltalade jämlikt 14 kap. 12 och 15 §§

strafflagen för misshandel med livsfarligt vapen till sex månaders straffarbete,

en, som anser det använda tillhygget icke vara livsfarligt, dömer den

tilltalade jämlikt 14 kap. 12 § strafflagen till åtta månaders straffarbete

och den tredje jämlikt 14 kap. 13 och 15 §§ strafflagen dömer för lindrig

misshandel med livsfarligt vapen till fem månaders straffarbete, synes i domen,

som skall avfattas efter den förste domarens mening, de övrigas bedömande

av omständigheterna icke hava tillfullo beaktats, emedan de måst

utmäta straffet inom en väsentligt lägre straffskala än den, som enligt domen

blir tillämpad. Det principiellt riktiga synes vara, att straffmätningen äger

rum först sedan det blivit klart, för vilket brott straff skall ådömas. Detta

är också vad som skall ske enligt förslaget i det fall, att fråga är om ansvar

för flera brott och domarna i skuldfrågan icke äro ense beträffande alla

brotten. Örn, i enlighet med vad här utvecklats, efter danskt och norskt

mönster omröstning, där det erfordras, anställes beträffande frågan, om den

tilltalade förövat gärningen och till vilket brott den är att hänföra, vinnes

också den fördelen, att ledamot, som vill döma till straff men överröstas av

ledamöter som anse skyddsåtgärd lämpligast -— frånsett vissa undantagsfall

— icke behöver tillkännagiva sin åsikt rörande det straff, han velat utmäta.

Det torde knappast behöva påpekas, att det avgörande, som vinnes genom

nämnda omröstning, måste innefatta jämväl avgörande av förekommande

spörsmål rörande nöd, nödvärn och straffmyndighet.

Då här förordats, att omröstningen skall gälla, icke frågan om den tilltalades

skuld utan frågan örn han förövat visst brott, är anledning därtill

att, i fall fråga uppkommer om tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen, särskild

omröstning bör äga rum jämväl rörande denna fråga. Med förslaget

lärer åsyftas, att de domare, som vid en omröstning på olika grunder

stannat i den mening, att straff eller skyddsåtgärd ej bör ådömas, skola

anses vara ense om att frikänna den tilltalade. Örn av fyra domare två

döma till straff, en förklarar den tilltalade straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen

och en frikänner på grund av bristande bevisning, skall den tilltalade

frikännas och motiveringen för frikännandet bestämmas med ledning av

det votum för frikännande, sorn är det lindrigaste. Det torde få antagas,

att domen skall gå ut på frikännande på grund av bristande bevisning, till

och med örn den som röstat för frikännandet i själva verket anser, att den

tilltalade är av sinnesbeskaffenhet, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen.

Det kan vara tvivelaktigt, örn omröstningsregeln i 3 § leder till detta re
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sultat, eftersom det icke torde vara alldeles klart, att en sinnessjukförklaring

— åtminstone örn den tilltalade förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus

— verkligen är att jämställa med ett frikännande. Men ej blott

redaktionellt utan även sakligt synes förslaget knappast tillfredsställande.

Den mening, som går ut på en straffriförklaring av den tilltalade och därigenom

på en kanske flerårig tvångsinternering å sinnessjukhus, kan näppeligen

anses behörigen beaktad vid röstberäkningen; i själva verket ligger i

de flesta fall en straffriförklaring närmare en straffdom än ett fullständigt

frikännande. Och örn majoriteten stannar för att döma till straff, är presumtionen

att den, som röstat för straffriförklaring, skall anses hava biträtt

den för den tilltalade lindrigaste meningen, knappast motiverad. Skulle

slutligen, såsom torde vara avsett, regeln i 6 § örn att rättens avgörande i

ansvarsfrågan är bindande vid prövning av enskilt anspråk, i nyssnämnda

exempel leda till det resultatet, att även ett sådant anspråk skulle ogillas

fastän utav tre av de fyra domarnas vota skadeståndsskyldighet bör följa,

blir omröstningsmetoden än mera otillfredsställande. Det torde böra erinras

örn, att den nu föreslagna anordningen är sakligt berättigad även på

den grund, att en straffriförklaring i fall, då den tilltalade funnits vara

i behov av vård å sinnessjukhus, i realiteten innebär, att den tilltalade underkastas

en skyddsåtgärd. I detta sammanhang bör framhållas, att tillräckliga

skäl icke synas föreligga för att anordna särskild omröstning beträffande

frågan om den tilltalade bör komma i åtnjutande av strafflindring

jämlikt 5 kap. 6 § strafflagen, lika litet som angående frågan, huruvida en

allmän straffskärpnings- eller strafflindringsgrund föreligger.

I ytterligare två fall, som icke beröras i förslaget, synes särskild omröstning

vara påkallad. Att sådan bör äga rum vid villkorligt anstånd med

straffets ådömande enligt den efter förslagets framläggande tillkomna lagen

den 22 juni 1939 om villkorlig dom, är uppenbart. Men vidare synes det

motiverat att utbryta frågan om åtalspreskription till särskild omröstning.

En sådan utbrytning är önskvärd redan med hänsyn till det förut berörda

stadgandet i 6 §. Ett godtagande av denna mening innebär såtillvida en försämring

i den tilltalades ställning såväl i förhållande till gällande rätt som

gentemot förslaget, att frikännande vota icke få sammanräknas med vota,

som gå ut på preskription. Med hänsyn till preskriptionsfrågans rent formella

karaktär synes emellertid den olikhet, som i förslaget härutinnan göres mellan

tvistemål och brottmål, icke böra bibehållas. Den tilltalade kan näppeligen

fordra, att den, som funnit preskription föreligga, men överröstats

därutinnan, skall anses vilja det oaktat frikänna honom, liksom den i denna

fråga överröstade domaren icke kan sägas hava anledning att undandraga

sig att deltaga i en eventuell straffmätning.

Vad här förordats innebär, att om — sedan genom särskild omröstning

blivit avgjord, alt en straffbelagd handling av visst slag förövats av den tilltalade

— mer än en ytterligare omröstning är påkallad, de särskilda omröstningarna,

i den mån så erfordras, böra behandla frågorna om preskription,

sträf frihet på grund av 5 kap. 5 § strafflagen, villkorligt anstånd med

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

213

straffs ådömande, ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd, straffmätning samt

villkorligt anstånd med ådömt straff i nu nämnd ordning.

I praktiken blir omröstningen naturligtvis icke så vidlyftig som nyss angivits;

det är otänkbart att hela detta schema kan komma att rullas upp i ett

och samma mål.

Ett spörsmål, som icke berörts i förslaget, är det som avser domens avfattande

i fall då straff och påföljder av olika slag kunna ifrågakomma på

en gång och majoriteten i de olika avseendena ej sammanfaller, t. ex. då

fråga är om frihetsstraff samt avsättning eller suspension enligt 2 kap. 18 §

strafflagen. Ej heller beröres det fall då vid ådömande av dagsböter olika

meningar förekomma örn såväl dagsböternas antal som deras belopp. Dessa

spörsmål torde hittills icke hava kommit till avgörande i något rättsfall.

Det mest tillfredsställande synes här vara, att särskild sammanräkning av

de olika meningarna sker beträffande varje ifrågasatt straff eller påföljd

respektive beträffande dagsbotsantalet och dagsbotsbeloppet. Om denna mening

ej anses utan vidare klar, är ett uttryckligt stadgande härom önsklägt.

Justitierädet von Steyern:

Jag finner de föreslagna bestämmelserna angående omröstning till dom i

brottmål i det väsentliga lämpligt avvägda. Självfallet fordras en jämkning

till följd av det efter förslagets framläggande med vår rätt införlivade institutet

villkorligt anstånd med straffs ådömande; denna jämkning bör ske på

sätt lagrådets övriga ledamöter förordat. Att vid behov särskild omröstning

skall ske om straffriförklaring enligt 5 kap. 5 § strafflagen, bör måhända jämväl

stadgas.

Då jag icke vill förorda en ytterligare uppdelning av processmaterialet vid

omröstning till dom, grundar sig min mening på väsentligen samma synpunkter,

som jag framhållit vid 16 kap. 2 §, d. v. s. att en långt driven uppdelning

leder till att sammanhang och översikt komma till korta och medför

en omständlighet och tunga i domstolarnas arbetssätt, som ej motsvaras av

nämnvärda reella fördelar. Det nuvarande omröstningssättet har icke, vare

sig i tvistemål eiler i brottmål, veterligen lett till någon avsevärd olägenhet;

det nya förfarandet innefattar intet, som påkallar ett annat omröstningssätt.

Jag finner det i och för sig riktigt, att vota, som gå ut på preskription, sammanläggas

med vota för frikännande på grund av brist på bevis. Det är sant,

att regeln i 29 kap. 6 § i sådana fall kan leda till förfång för målsägande^

enskilda anspråk. Då på grund av förundersökningsmaterialet eller huvudförhandlingen

kan antagas att röstsplittring i dylika frågor skall uppkomma,

bör ett otillfredsställande resultat undvikas genom att det enskilda anspråket

avskiljes till särskild behandling (22 kap. 5 §).

Jag instämmer i vad övriga ledamöter av lagrådet uttalat beträffande röstberäkning

i vissa fall, då straff och påföljder av olika slag sammanträffa

och då fråga är om dagsböter.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3 §■

Lagrådet:

Under diskussionen om processlagberedningens förslag hava från olika håll

anmärkningar framställts mot det föreslagna stadgandet om omröstning i

rådhusrätt med nämnd. Bakom anmärkningarna torde framför allt ligga en

önskan att i enkelhetens intresse en enhetlig omröstningsregel måtte genomföras.

Denna tanke har också kommit till uttryck i den kritik, som i lagrådets

förut berörda år 1928 avgivna utlåtande riktades mot den regel,

vilken enligt processkommissionens betänkande skulle gälla vid omröstning

i hovrättsnämnd och vilken i princip överensstämmer med den nu ifrågavarande.

I lagrådets utlåtande underströks också att denna omröstningsregel

ej vore sakligt tillfredsställande. Till belysande av den senare anmärkningen

framhölls, att det icke syntes betryggande mot olyckliga misstag, att en

friande majoritet av fackdomare överröstades av en fällande kollega i förening

med viss pluralitet i nämnden.

I vad sålunda anmärkts kan lagrådet även i sin nuvarande sammansättning

instämma. Tilläggas må, att den föreslagna omröstningsregeln blir

särskilt svår att försvara i det fall, att fyra lagfarna domare sitta i rätten

och av dessa tre äro ense. Men även då det gäller att överrösta en majoritet

av två lagfarna domare synes man kunna kräva, att nämnden är enhällig.

Med åberopande av det anförda hemställer lagrådet — under förutsättning

att föreskrifterna om rådhusrätts sammansättning, då nämnd har säte i rätten,

ej ändras på sätt två av lagrådets ledamöter förordat -— om sådan ändring

i paragrafens andra stycke att i rådhusrätt nämndens mening skall gälla

endast om alla i nämnden äro ense.

Vid tillämpning av lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom kan det i en

kollegial domstol i vissa fall bliva omöjligt att, med hjälp av regeln att den

lindrigaste meningen skall gälla, skilja mellan meningar, som erhållit lika

röstetal. Om sålunda meningsskiljaktighet uppstått huruvida den villkorligt

dömde skall förpliktas att ställa sig till efterrättelse särskilda föreskrifter av

det ena eller det andra slaget, kan det ofta ej sägas, att någon viss mening är

den för den tilltalade lindrigaste. I andra fall åter, t. ex. om meningsskiljaktigheten

avser, i vilken utsträckning prövotiden skall förlängas, möter icke någon

svårighet att tillämpa nyssnämnda regel.

Då det generellt torde böra gälla, att i fall sådana som det förstnämnda

systemet med utslagsröst skall användas, hemställer lagrådet, att föreskrift

måtte upptagas om att, därest för flera meningar avgivits lika många röster

och ej någon av dem kan anses lindrigare än den eller de andra, den mening

skall gälla, som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av

dessa meningar. En liknande ändring synes vara erforderlig i 4 §.

Under åberopande av vad lagrådet anfört vid 16 kap. 3 § första stycket

hemställes, att motsvarande jämkning vidtages i förevarande paragraf.

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7 §•

Justitieråden Eklund och Lawski:

Att nämndemän, som mot de lagfarna domarnas majoritet bestämt rättens

avgörande, icke skola ansvara för avgörandet, synes icke tillfredsställande.

Iakttages den hemställan, som av lagrådet gjorts angående omröstning i

rådhusrätt med nämnd, och blir i följd härav nämndens möjlighet att påverka

utgången icke beroende av om nämnden instämmer med en lagfaren

ledamot i rådhusrätten eller icke, föreligger enligt vår mening än mindre

skäl att icke låta nämnden bliva ansvarig för sitt beslut. Vi hemställa därför

örn erforderlig ändring i paragrafen i enlighet med vad nu anförts.

31 KAP.

1 §■

Lagrådet:

I första stycket andra punkten talas om »den tilltalade, hans ombud, biträde

eller av honom utsedd försvarare». Då den som av den tilltalade anlitats

att biträda honom vid förberedande och utförande av hans talan i

förslaget benämnes försvarare, bör ordet biträde utgå.

32 KAP.

7 §■

Lagrådet:

Om under nu gällande ordning part rätteligen ingivit missnöjesanmälan,

revisionsinlaga eller besvär men uraktlåtit att i samband därmed vidtaga

annan åtgärd, vars underlåtenhet medför talans förlust, samt parten före

utgången av den för åtgärdens vidtagande stadgade tiden visar laga förfall,

skall enligt 30 kap. 24, 30 eller 39 § rättegångsbalken ny tid utsättas. Att

detsamma, som lärer vara avsett, skall gälla enligt förevarande paragraf,

synes ej med tillräcklig tydlighet framgå av lagtexten. Lagrådet hemställer

därför, att en uttrycklig bestämmelse i ämnet upptages i paragrafen.

33 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Förslaget lärer, vad angår här avsedda inlagor eller andra handlingar som

inkomma från svaranden, skola så förstås, att svaranden alltid är skyldig

att tillhandahålla två exemplar av sådan handling men alt, örn ytterligare

erforderliga avskrifter felas, kostnaden tor dessa skall, därest ej 26 § första

stycket andra punkten är tillämplig, jämlikt samma paragraf utgå av det

förskott som ställts av käranden. Den olikhet, som sålunda skulle råda mel
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Ian den första avskriften och andra sådana, kan knappast utläsas ur lagtexten;

vad 2 § innehåller om att svaranden skall tillhandahålla erforderliga

avskrifter passar ej heller väl ihop med att kostnad för felande avskrift

kan tagas av kärandens förskott. Enligt lagrådets mening böra samtliga avskrifter

behandlas på enahanda sätt, och med hänsyn till att kostnaden för

avskrift, som göres i samband med utskrift av originalet, är väsentligt lägre

än kostnaden för särskild utskrift av avskriften, böra avskrifter av handlingar,

som inkomma från svaranden, i första hand bekostas av honom.

Vill man nå detta resultat, måste emellertid tillses att 26 § icke blir tilllämplig

å ifrågavarande avskrifter.

Därest i enlighet med det sagda till paragrafen fogas bestämmelse att, om

part ej tillhandahåller avskrift som där sägs, rätten skall på partens bekostnad

besörja handlingens avskrivande, blir därav en följd, att något förskott

för denna kostnad ej blir stadgat; någon fara för att kostnaden ej

skall bliva ersatt, synes dock ej föreligga.

4 §•

Lagrådet:

I processlagberedningens motiv uttalas, att de i denna och nästföljande

paragraf givna bestämmelserna om delgivning i rättegång böra tillämpas

även beträffande delgivning av meddelad tredskodom. Emellertid är det ej

sällan överflödigt att tredskodom delgives den, mot vilken domen givits,

Rätten bör därför ej självmant vidtaga några åtgärder för verkställande av

sådan delgivning utan avvakta att framställning därom göres från den vinnande

partens sida. Och för sådana fall då delgivning erfordras synes det

icke heller vara av behovet påkallat att part, som önskar själv ombesörja åtgärden,

skall inhämta tillstånd därtill hos rätten. Lagrådet hemställer om

jämkning av lagtexten i enlighet med vad nu sagts.

6 §•

Lagrådet:

I förevarande paragraf likasom i 8—13 §§ användas omväxlande uttrycken

»den, med vilken delgivning skall ske», samt »den som sökes» eller

»den sökte». Innebörden av sistnämnda båda termer är enligt förslaget tydlig;

de användas för att beteckna den fysiska person, eventuellt en representant

för en juridisk person, till vilken delgivningshandlingen skall överlämnas.

Det förstnämnda uttrycket åter kan enligt förslaget avse dels den fysiska

eller juridiska person, mot vilken delgivningen är riktad, dels ock,

om denne är en juridisk person, hans ställföreträdare. Av avfattningen eller

sammanhanget framgår mer eller mindre tydligt om alla eller endast någon

eller några av dessa kategorier åsyftas. Sålunda är i 6 § uppenbarligen endast

fråga om fysiska personer, inklusive ställföreträdare för juridiska personer.

Av en jämförelse mellan 8 och 9 §§ framgår att i den förra paragrafen

uttrycket bör tolkas på samma sätt. 9 § gäller enligt sin uttryckliga

lydelse endast juridiska personer. I 10 § tredje stycket åsyftas med ut
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kiinr/l. Maj:ts proposition nr 5.

217

trycket en fysisk eller juridisk person men ej en representant för en juridisk

person. I 11 § torde av sakliga skäl uttrycket böra fattas i sin ovan angivna

vidsträcktaste betydelse. Däremot lära i 12 § endast fysiska personer,

inklusive ställföreträdare för juridiska personer, rymmas inom termen.

Enligt lagrådets mening är det önskvärt att ernå mera stadga i den arn

vända terminologien. Åtskilligt skulle vara vunnet örn »den, som sökes för

delgivning» eller liknande uttryck kommer till användning i alla de fall,

då med förslaget avses endast fysiska personer, som i denna egenskap eller

såsom ställföreträdare för juridisk person hava att emottaga delgivning.

Härav skulle föranledas jämkningar i 6, 8 och 12 §§.

11 §■

Lagrådet:

I första punkten av denna paragraf torde såväl ett förtydligande som en

saklig jämkning böra ske. Sålunda bör, då uttrycket »vistas» knappast kan

användas om juridiska personer, tydligare angivas, att bestämmelsen har

avseende även å utländsk juridisk person. Vidare bör punkten vara tilllämplig

ej endast då det är känt att den, med vilken delgivning skall ske,

vistas å viss utrikes ort utan även då hans vistelseort är okänd men han

har känt hemvist utom riket. Då enligt 12 § delgivning genom kungörelse

ej står till buds i sistnämnda fall, skulle, om den förordade jämkningen ej

göres, det stundom bliva omöjligt att verkställa delgivning.

Bestämmelsen i andra punkten bör, till tydligare utmärkande att den icke

gäller blott när delgivning med stöd av första punkten sker enligt utländsk

lag, upptagas såsom ett särskilt stycke och angivas gälla när part själv skall

ombesörja delgivning å ort utom riket.

13 §.

Lagrådet:

Då i denna paragraf utsäges att vad i 11 § stadgas ej skall gälla delgivning

av stämning i brottmål, har uppenbarligen ej åsyftats andra punkten

i 11 §. Om denna punkt, i enlighet med vad lagrådet förordat, upptages såsom

ett särskilt stycke, kan bestämmelsen i 13 § första punkten angivas

avse 8 §, 11 § första stycket och 12 §.

17 §.

Lagrådet:

Andra punkten i första stycket innehåller bland annat att, när dödsbo

står under delägarnas förvaltning, delgivning kan ske med en av dem under

förutsättning att han sitter i boet. I sådana fall lärer det åligga den med vilken

delgivningen sker att utan dröjsmål därom underrätta de övriga. En

erinran om förefintligheten av en sådan skyldighet synes lämpligen kunna

upptagas i lagtexten.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

20 §.

Lagrådet:

Skyldighet att föra register över anmälningar varom här är fråga — något

som icke kan anses utan vidare åvila advokatsamfundets styrelse — ligger

i viss mån vid sidan av de uppgifter som böra ankomma å samfundet. Med

hänsyn härtill och då det torde vara lämpligt att anmälningarna mottagas

och registreras av någon som handlar under tjänstemannaansvar, böra anmälningarna

enligt lagrådets mening göras hos en central statsmyndighet.

Såsom ett lämpligt organ härför föreslås nedre justitierevisionen.

24 §.

Lagrådet:

I samband därmed att bestämmelserna i förordningen den 10 augusti 1877

angående stämningsmän enligt lagen den 10 juli 1899 överfördes till 11 kap.

37 och 38 §§ rättegångsbalken blev stämningsmännens behörighet utvidgad

så, att den kom att omfatta jämväl delgivning av handlingar utom rättegång.

Då det icke lärer vara avsett att på denna punkt genomföra någon ändring i

gällande rätt, synes det vara lämpligt att låta orden »i rättegång» utgå ur

den här i första punkten föreslagna lagtexten.

25 §.

Justitierådet Lawski:

Stadgandet ill kap. 38 § rättegångsbalken, att intyg av ojävig stämningsman

gäller såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget

innehåller, står i god överensstämmelse med vår härskande legala bevisrätt,

och någon tvekan kan ej råda därom, att detta såsom »fullt» angivna bevis

i likhet med varje annat sådant kan kullkastas genom vederbörlig bevisning i

motsatt riktning. I ett system med fri bevisprövning passar däremot ett

stadgande sådant som det nu berörda mindre väl. Av ordalagen i förevarande

paragraf kan man sålunda lätt frestas till det oriktiga antagandet, att

intyg eller erkännande, som där sägs, utgör bevis, som icke får motbevisas.

Till undvikande av en dylik missuppfattning synes paragrafen böra omarbetas

så att därav framgår, att vad nu avsett intyg eller erkännande innehåller

skall tagas för gott, om det ej visas, att intyget eller erkännandet är

oriktigt.

34 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det synes önskvärt, att av lagtexten framgår att med termen rättegångshinder

avses hinder för målets upptagande till prövning. Önskemålet synes

enklast kunna tillgodoses på det sätt att avfattningen av första stycket i förevarande

paragraf jämkas så att där uttalas, att fråga om hinder för målets

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

219

upptagande skall av rätten företagas så snart anledning förekommer därtill.

Att dessa ordalag omfatta även ett rättegångshinder, som består däri att målet

rör en redan avgjord sak (res judicata), synes icke kunna bliva föremål

för tvekan.

35 KAP.

1§.

Lagrådet:

Såsom en inledning till avdelningen örn bevisning ges i denna paragraf uttryck

åt den grundläggande principen örn fri bevisprövning. Av ett stadgande

härom bör framgå, att någon begränsning ej uppställes i fråga om arten

av det material eller de kunskapskällor som få användas för sanningens utletande.

Däremot är här ej platsen för bestämmelser huru bevismaterialet

skall hava bragts till rättens kännedom för att få beaktas. Denna fråga behandlas

i 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §, där det fastslås att rättens avgörande

får grundas endast å vad i målet förekommit och, örn huvudförhandling ägt

rum, ej å annat än vad som förekommit vid denna. Med den formulering nu

förevarande paragraf erhållit kan det synas som om där ånyo — ehuru det

uppenbarligen ej avsetts -— uttalades en regel i sistnämnda hänseende, delvis

avvikande från vad i nyssberörda paragrafer föreslagits. En jämkning av

ordalagen torde böra ske. Om det angives, att rätten skall efter fri och samvetsgrann

prövning avgöra vad i målet är bevisat, blir tillika en annan sida

av den fria bevisprövningen — att rätten vid värderingen av den föreliggande

bevisningen icke är bunden av legala regler — tydligare framhävd än i

förslaget.

13 §.

Lagrådet:

Bevis som upptages utom huvudförhandling skall enligt 35 kap. 13 § upptagas

även vid denna, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet

och hinder därför ej längre föreligger. Denna regel är tillämplig även i

det fall, att huvudförhandling inställts men rätten jämlikt 43 kap. 3 § andra

stycket eller 46 kap. 3 § andra stycket å den för huvudförhandlingen bestämda

dagen låter höra part, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes och

kan antagas icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kunna infinna

sig vid senare rättegångstillfälle. Därest åter bevis jämlikt 43 kap. 3 §

första stycket eller 46 kap. 3 § första stycket eller eljest upptagits vid huvudförhandling,

gäller, örn ny huvudförhandling äger rum, enligt 43 kap. 13 §

och 46 kap. 13 § en i viss mån omkastad regel, i det att beviset skall ånyo

upptagas, örn ej sådant upptagande finnes sakna betydelse i målet eller medföra

oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Anledningen till att en strängare

princip kommit till tillämpning i det senare fallet är uppenbarligen, att

man velat i görligaste mån förhindra, atl ny huvudförhandling äger rum.

Emellertid synes detta skäl icke motivera en olika behandling av de båda

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

fallen. Det hemställes därför, att de regleras på enahanda sätt. Därvid torde

anledning saknas att kräva mer än att nytt upptagande finnes vara av betydelse

i målet och icke medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Genom

att orden »hinder därför ej längre föreligger» utbytas mot uttrycket

»icke medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet» vinnes också bättre

överensstämmelse med såväl vad i 36 kap. 19 § stadgas om upptagande av

vittnesmål utom huvudförhandling som vad 43 kap. 3 § andra stycket och

46 kap. 3 § andra stycket innehålla om upptagandet av där avsedda bevis,

då huvudförhandling inställts.

14 §.

Lagrådet:

I denna paragraf gives uttryck åt grundsatsen att den, som har att lämna

upplysning rörande omständighet av betydelse i rättegången, skall höras

personligen inför rätten. Syftet med bestämmelsen är framför allt att förhindra,

att i stället för hans muntliga utsaga skall kunna såsom bevis gälla

en av honom själv eller annan utom rätta gjord skriftlig uppteckning av vad

han har sig bekant. Vad sålunda åsyftas skulle enligt lagrådets mening komma

bättre till uttryck genom en regel av innehåll av skriftlig utsaga, som

avgivits i anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning

av utsaga, som någon av sådan anledning avgivit inför åklagare

eller polismyndighet eller eljest utom rätta, ej må åberopas som bevis,

med mindre det är särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omständigheter

finner, att det må tillåtas. Användes ett sådant uttryckssätt,

framgår omedelbart av texten att den icke omfattar sedvanliga prästbevis

och intyg av stämningsman — exempel som i motiven anföras till stöd för

behovet av undantagsregeln i andra stycket. Vad åter angår läkarintyg,

som jämväl upptagits bland exemplen på undantag, torde i vissa fall bevisvärde

böra kunna tillerkännas sådant intyg, även om utfärdaren icke — såsom

för tillämpning av andra stycket förutsättes — handlat på grund av

allmän tjänst eller allmänt uppdrag. Bedömandet av frågan i vilken utsträckning

läkarattester och därmed likartade intyg böra få åberopas såsom

bevis synes lämpligen kunna ske med ledning av föreskriften att en

sådan ordning är tillåten örn det är särskilt medgivet eller örn rätten på

grund av särskilda omständigheter finner fog därför. Andra stycket bör

förty utgå.

36 KAP.

1 §•

Justitieråden Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:

Huruvida målsägande kan höras såsom vittne eller ej besvaras icke i gällande

lag genom något särskilt härom givet stadgande. Att vittnesmål ej

kan avläggas av en målsägande som är part i målet betraktas såsom själv
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

221

fallet. I övrigt är frågans besvarande beroende av huruvida målsäganden

drabbas av något av vittnesjäven. I allmänhet utgöra jäven för angivare

och för den, som har i saken del, eller ettdera av dessa jäv hinder mot att

målsäganden höres såsom vittne. Men örn intet jäv möter, exempelvis örn en

målsägande som ej angivit brottet avstått från anspråk på skadestånd, kan

vittnesförhör på ed i vanlig ordning äga rum (jfr N.J.A. avd. I 1928 sid.

195). De nyssnämnda jäven lida dessutom intrång genom stadgandet i 17

kap. 11 § rättegångsbalken, enligt vilket lagrum vakter och de, som Konungens

befallningshavandes bud och ärende gå, må själva edligen vittna

örn det som dem i ty fall händer så ock om det de uträttat. Med stöd av

detta stadgande höras i stor utsträckning polismän såsom vittnen i brottmål,

oaktat de vid det tillfälle, varom de vittna, blivit våldförda eller missfirmade

av den tilltalade och förty äro målsägande.

I främmande länder höres målsäganden allmänt såsom vittne. Ofta, såsom

i Norge och Danmark, sker så även när han uppträder som part i målet.

Förslaget avviker i motsatt riktning från vår gällande rätt genom att

uppställa ett undantagslöst förbud mot att målsäganden höres såsom vittne.

Denna ståndpunkt motiveras med att målsäganden framstår som den tilltalades

naturliga motpart och att det därför skulle vara att giva målsäganden

en alltför gynnad ställning, om han finge avgiva sin berättelse under

den garanti för trovärdighet, som följer med vittnesmålet. Detta betraktelsesätt

saknar ej berättigande. Å andra sidan kan den tilltalade hava ett befogat

anspråk att målsäganden skall underkastas de tvångsmedel för framkallande

av en sanningsenlig utsaga som eden och menedsansvaret utgöra.

Åt en sådan uppfattning giver förslaget i annat sammanhang uttryck, då i

37 kap. 1 § föreskrives att part i tvistemål kan påkalla förhör under sanningsförsäkran

med sin motpart. I samma riktning verkar det allmänna

rättsskipningsintresset, som kräver att varje bevismedel tillföres domstolarna

i så tillförlitlig form som omständigheterna medgiva.

Vägas dessa synpunkter mot varandra och beaktas vederbörligen den

åskådning i denna fråga, som torde råda i vårt land, synes en lämplig lösning

kunna vinnas, om man i nära anslutning till gällande rätt väljer en

medelväg mellan de båda ytterligheter som representeras av de främmande

lagarna å ena sidan och förslaget å den andra. Vår gällande rätt kan sägas

innebära att målsäganden i allmänhet ej får höras på ed men att undantag

göres för sådana fall, då det kan antagas att hans intresse i målets utgång

ej är starkt framträdande. Målsäganden bör i enlighet härmed kunna höras

som vittne på ed, då han på grund av förlikning, avstående eller eljest saknar

rätt att föra talan örn ansvar eller enskilt anspråk mot den tilltalade

och ej angivit brottet till åtal. Ett särskilt stadgande motsvarande 17 kap.

11 § rättegångsbalken torde ej erfordras; enligt gällande bestämmelser äro

polismän berättigade till ersättning för skada i tjänsten å person och kläder

och torde därför kunna antagas i allmänhet komma att avstå från anspråk

mot den tilltalade.

Huruvida en målsägande, som ej är part, i de fall då han enligt vad nu

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

förordats ej skulle få höras på ed, bör såsom förslaget innebär höras i särskild

ordning och enligt särskilda bestämmelser eller ock betraktas som

vittne är huvudsakligen en lämplighetsfråga. Någon principiell skillnad föreligger

ej mellan en sådan målsägandes berättelse och en utsaga av ett vittne,

som enligt 14 § höres utan ed. De föreslagna reglerna örn vittnesbeviset äro

samtliga väl avpassade även för målsägandens hörande, under det att förslagets

bestämmelser om målsägande, som ej är part, i vissa fall leda till

mindre tillfredsställande resultat. Sålunda synes det oegentligt att, ehuru

en sådan målsägandes utsaga jämlikt 6 kap. 6 § skall upptecknas, protokollet

ej, på sätt i 35 kap. 13 § föreslås om vittnesberättelse^ får användas vid

fullföljd till högre rätt. Ej heller kan det anses motiverat att högre rätt skall

äga större frihet att avvika från underrättens bevisbedömning i fråga örn

målsägandens i protokoll upptagna utsaga än beträffande vittnesberättelser

(jfr 51 kap. 23 § och 55 kap. 15 §). Jämväl i fråga örn förhör inför rätta

under förundersökning (23 kap. 13 §) och vägran att avgiva utsaga (36 kap.

21 och 23 §§) synes målsägande, som ej är part, böra likställas med vittne.

Olämpligt är ock, att en sådan målsägande jämlikt 46 kap. 6 § skall vid

huvudförhandlingen höras mellan de båda parternas — åklagarens och den

tilltalades — sakframställningar och att han med rättens tillstånd skall äga

ställa frågor till den tilltalade. Slutligen synes anledning saknas att i resningsavseende

icke likställa den omständigheten, att målsägande, som ej är

part, avgivit falsk utsaga, med att falsk utsaga avgivits av vittne (58 kap.

2 § 2).

Det må även erinras örn att enligt förslaget en person, som så starkt engagerat

sig i rättegången som en intervenient i tvistemål, må höras såsom

vittne och det på ed, såframt han ej undantagsvis har ställning av part i

målet.

Behandlas målsägande, som ej är part, såsom vittne, kunna förenklingar

vidtagas i 6 kap. 6 §, 20 kap. 14 § första stycket och 45 kap. 15 § första

stycket, varjämte 20 kap. 15 § kan utgå. I kapitlen om förfarandet lärer utan

vidare vara klart att där upptagna stadganden örn målsägande ej äro tilllämpliga

på den som höres såsom vittne. På grund härav erfordras ej ändring

i 46 kap. 6 § andra, tredje, fjärde och femte styckena samt 8 och 14

§§, 51 kap. 4 § andra stycket, 14 § tredje stycket, 16 § tredje stycket och

19 § fjärde stycket.

På grund av vad nu anförts hemställes, att sista satsen i 1 § utgår och

att i 14 § andra stycket bland de vittnen, som i brottmål ej må avlägga ed

eller försäkran, upptages jämväl målsägande som ej avstått från eller eljest

förlorat rätt till talan mot den tilltalade i anledning av brottet eller som

angivit det till åtal, så ock ställföreträdare för sådan målsägande.

Justitierådet Lawski:

Om man vill i större eller mindre utsträckning låta målsäganden höras

såsom vittne, måste anledningen därtill vara den, att man vill giva målsägandens

uppgifter i rättegången en mera tillförlitlig karaktär. Processlag
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

223

beredningen har, under åberopande av att det vöre oegentligt att höra målsäganden

men ej den tilltalade såsom vittne, helt avstått från att tillåta vittnesmål

av målsäganden. Med denna mening, vilken enligt min åsikt är

väl motiverad, kan man ej gärna, om målsägandens hörande såsom vittne

åberopas till styrkande av åtalet, göra skillnad mellan det fall, att målsäganden

för talan, och det, att han ännu icke i processen angivit, örn han

vill föra talan eller icke. Eljest skulle målsägande, som vill bli hörd, alltid

kunna vänta med att framställa sitt anspråk för att vara oförhindrad att

med sina uppgifter stöda åtalet. I den mån så sker — och ett sådant tillvägagångssätt

kunde lätt bliva vanligt —- riskerar man att målsägandens

skadeståndsyrkanden framställas för sent, varav skulle föranledas uppskov

antingen med hela målet eller med handläggningen av skadeståndsfrågan.

Det synes ej heller vara mycket vunnet genom att man medgiver den tilltalade

att påkalla vittnesmål med målsägande som ej är part. En sådan

målsägande skulle nämligen alltid kunna avhöja vittnesmål genom att instämma

i åklagarens talan, och det skulle oftast komma att bliva svårt att

av ett sådant instämmande draga någon slutsats till förmån för den tilltalade.

Det sagda har uppenbarligen giltighet även om målsägande, som

ej är part, höres utan menedsansvar och i följd härav bevisvärdet av vittnesmålet

blir lägre.

Med hänsyn till det anförda saknar jag anledning att i princip frångå

förslaget. Däremot synes skäl föreligga att i vissa fall medgiva hörande på

vittnesed av personer, som endast formellt stå i målsägandeställning. Jag

syftar därvid icke på målsägande, som frivilligt avstått från rätt att föra

ansvars- och skadeståndstalan mot en kanske insolvent tilltalad, men vars

förhållande till denne i realiteten är oförändrat. Ett undantag är åter enligt

min mening befogat beträffande målsägande, som på grund av avtal eller

eljest saknar befogenhet att föra ansvarstalan och vars rätt till skadestånd

icke är beroende av målets utgång, t. ex. den som skadats vid trafik med

motorfordon men erhållit fullt skadestånd eller oavsett målets utgång kan

uttaga sådant av trafikförsäkringsanstalt. Med en dylik gränsdragning skulle

vittnesförhör kunna ske även med vissa av de vakter och andra, som nu kunna

oavsett jäv höras jämlikt 17 kap. 11 § rättegångsbalken (jfr lagen den 6

juni 1925 om ersättning till polisman för skada å kläder samt förordningen

samma dag med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet

rätt till lön och pension m. m., 1 § 1). Att ytterligare utvidga kretsen

av de befattningshavare, som sålunda böra kunna höras på ed, är måhända

icke behövligt.

5 §.

Log rådet:

Beträffande allmän befattningshavares tystnadsplikt nöjer sig förslaget

med en generell regel; befattningshavare får ej höras som vittne angående

något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

■224

Kunell. Maj:ts proposition nr 5.

I vilka avseenden sådan skyldighet att iakttaga tystnad föreligger bestämmes

ej i rättegångsbalken utan skall bero av de särskilda författningar, som

reglera befattningshavarnas ställning, eller de normer som eljest kunna anses

gälla därom. Häremot är intet att erinra. Det är emellertid önskvärt

att dessa normer överses vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Troligen visar

sig någon komplettering nödvändig. Starka skäl hava exempelvis åberopats

för att stadga viss tystnadsplikt för medlare i tvister mellan makar.

I andra stycket av förevarande paragraf är någon jämkning av ordalagen

önskvärd. Föremålet för den tystnadsplikt, som det åligger advokater m. fl.

att iakttaga, synes lämpligen kunna angivas utgöra vad de på grund av

denna sin ställning i förtroende erfarit.

Enligt förslaget måste den i andra och tredje styckena föreskrivna tystnadsplikten

i allmänhet iakttagas, även om därigenom fara uppkommer att

oskyldig fälles till ansvar. Undantag göres endast för det fall att målet avser

brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Enligt

lagrådets mening blir intresset att skydda den oskyldige ej i tillbörlig utsträckning

beaktat genom undantagsbestämmelsen. Denna blir t. ex. icke

tillämplig då brottet, ehuru ej av det slag som nyss nämnts, likväl kan

komma att sonas med mångårigt straffarbete. Även beträffande mål om

mindre grova brott synes med skäl kunna ifrågasättas att göra undantag

från tystnadsplikten. I Danmark och Norge har sådant undantag gjorts

utan avseende å brottets beskaffenhet. Att gå så långt är väl icke nödvändigt

och bör måhända ej ske med hänsyn till vikten av att klienten må

kunna hysa tillit till tystlåtenheten hos den som han förtrott sig åt. Örn

sålunda skillnad göres mellan olika brott, synes det mindre lämpligt att

för gränsdragningen anknyta till gällande straffsatser för olika brottstyper,

vilket lätt leder till godtyckliga resultat. Riktigast torde vara att låta påföljden

i det aktuella fallet verka bestämmande. En rimlig avvägning mellan

de intressen, som här stå emot varandra, synes kunna nås genom ett

stadgande att utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs den som

är tystnadspliktig må höras, såframt eljest fara föreligger att oskyldig dömes

till straff, som är svårare än böter eller mistning av befattning på viss

tid, eller till skyddsåtgärd. Härjämte bör i enlighet med förslaget föreskrivas,

att vad i nyssnämnda stycken är stadgat om tystnadsplikt för annan

än försvarare ej skall gälla i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år.

Liksom redan beträffande förslagets bestämmelse om undantag från försvarares

.tystnadsplikt bör vid tillämpningen av ett sådant stadgande, som

lagrådet nu förordat, uppmärksammas att frågan om tystnadspliktigs hörande

bör prövas, sedan övrig bevisning upptagits och därigenom material

erhållits för bedömningen.

Beaktas lagrådets ändringsförslag, erhålla bestämmelserna i 27 kap. 2 §

om beslag och i 38 kap. 2 § örn editionsplikt en på motsvarande sätt ändrad

innebörd.

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

8 §■

225

Lagrådet:

Domstols befogenhet att förelägga den som skall höras såsom vittne att,

innan han infinner sig vid domstolen, uppliva sin kunskap örn vad vittnesförhöret

gäller genom att granska handlingar eller genom att besiktiga plats

eller föremål, är enligt förevarande paragraf inskränkt till fall då åtgärden

kan företagas utan kostnad eller avsevärt besvär för vittnet. Att gränsen

dragits så snävt som skett sammanhänger med att det lärer vara avsett att

någon ersättning icke skall utgå i anledning av sådant förberedelsearbete

varom här är fråga. För denna ståndpunkt torde emellertid tillräckligt bärande

skäl icke kunna anföras. En mera tillfredsställande lösning av frågan

kan enligt lagrådets mening vinnas, örn för rätten att meddela föreläggande

icke uppställes annat villkor än att vad föreläggandet innefattar

skall kunna utföras utan avsevärd olägenhet för vittnet. Får den här givna

regeln detta innehåll, blir därav en följd att jämlikt 24 § i detta kapitel

ersättning kan utdömas för tidsspillan och resekostnader som föranletts av

de vittnet förelagda åtgärdernas fullgörande.

11—14 §§.

Lagrådet:

För det stora flertalet av landets befolkning torde eden alltjämt framstå

såsom den självfallna formen för sanningsförsäkran av vittne. Att denna

form, såsom i förslaget skett, behandlas såsom den normala och sättes

främst, är därför i sin ordning. Därigenom får emellertid ej undanskymmas,

att försäkran på heder och samvete enligt 13 § måste betraktas såsom

en i och för sig med eden jämställd form av sanningsförsäkran. Från

rättsordningens synpunkt är valet mellan dessa båda former utan större betydelse,

för så vitt anledning ej föreligger, att ett vittne önskar undslippa

ed därför att han anser sig mindre bunden av en försäkran på heder och

samvete. I detta fall bör uppenbarligen eden ej få utbytas mot försäkran.

Stadgandet härom synes lämpligen böra avfattas så, att rätten under den

i 13 § angivna förutsättningen skall medgiva att vittne i stället för ed avgiver

försäkran, örn vittnets betänklighet mot eden ej kan antagas sakna

allvarlig grund.

Även i det fall, att vittnet icke må höras på ed, utan försäkran skall användas

(14 § sista stycket), lärer bekräftelseformen kunna eftergivas. Oavsett

huruvida ed eller försäkran avlägges eller ej, bör vittne erinras örn skyldigheten

att tala sanning. Det säger sig självt att denna erinran bör lämpas

efter omständigheterna, allteftersom vittnet avlagt ed eller försäkran

eller ej eller vittnet yttrar sig under straffansvar eller ej. I förekommande

fall bör erinran om 5 och 6 §§ göras och detta även om vittne icke avlagt

ed eller försäkran.

Iakttages vad sålunda anmärkts, synas föreskrifterna i förevarande paragrafer

lämpligen böra uppställas så, att i särskilda paragrafer upptagas

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

15

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kanal. Maj-.ts proposition nr 5.

först reglerna om avläggande av ed (11 § första stycket) och förutsättningarna

för eds utbytande mot försäkran och bekräftelseformeln vid försäkran

(13 § första stycket och 14 § sista stycket), därefter stadgande örn eftergivande

av ed eller försäkran (12 §), vidare föreskrift att vissa personer ej

må avlägga ed eller försäkran (14 § första och andra styckena) samt slutligen

bestämmelse om att varje vittne skall erinras dels om skyldigheten att

tala sanning dels ock, när skäl äro därtill, om innehållet i 5 och 6 §§ (11 §

andra stycket och 13 § andra stycket).

17 §.

Justitierådet von Steyern och regeringsrådet Hjärne:

Den för rättegångsförfarandets gestaltning betydelsefulla frågan hur vittnesförhöret

bör tillgå har varit föremål för ingående prövning under reformarbetets

gång. Skälen för de olika ståndpunkterna — domareförhör

och förhör genom parterna — ha utförligt framförts i processkommissionens

och processlagberedningens betänkanden, i de över dessa avgivna utlåtandena

och i de senare årens juridiska litteratur. Av processlagberedningens

motiv (sid. 401) framgår, att beredningen anser det lämpligast att

förhöret av vittnen, som åberopas av parterna, sker genom parternas försorg

i de mål, där dessa äro företrädda av advokater, liksom i åklagarmål,

om den tilltalade försvaras av advokat.

Vi dela till fullo denna uppfattning. Parternas bättre kännedom om vad

som skall utredas genom vittnesförhöret är i och för sig ett starkt skäl

att överlåta förhöret åt dem. Men ej mindre viktigt är, att genom en sådan

metod åt rättens ordförande beredes den ställning i rättegången, som är

den naturliga och önskvärda i ett kontradiktoriskt förfarande. Det kan

svårligen bestridas, att den nuvarande förhörsmetoden mången gång så

starkt drager in domaren i förhandlingarnas gång, att det blir svårt för

honom att lugnt överskåda processmaterialet och han kan bliva utsatt för

misstanke att taga parti för den ena eller andra ståndpunkten. Hur förhöret

än ordnas, består alltid möjligheten, att det ej ledes på bästa vis. Anförtros

förhöret åt parterna, kan rättelse ske genom att ordföranden ingriper

och vid behov övertager förhöret; mot ett otillfredsställande domareförhör

åter gives knappast något botemedel. Erfarenheten från Danmark

och Norge torde visa, att det ej behöver befaras att förhör genom parterna

kommer att leda till hårdhet mot vittnen.

Örn vi sålunda äro ense med beredningen örn hur vittnesförhöret bör vara

anordnat i det reformerade förfarandet, måste vi betvivla, att de föreslagna

lagreglerna komma att medföra det åsyftade resultatet. Så fast som domareförhöret

är rotat i det nuvarande rättegångssättet, måste det förutses, att

om förhör genom parterna göres beroende av rättens tillstånd i varje särskilt

fall, den nya ordningen kommer att under lång tid väsentligen stanna

på papperet. Vi förorda därför ett stadgande, som går ut på att, om å ömse

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

227

sidor rättsbildade personer stå till buds för förhörets genomförande, vittne

som åberopas av part skall höras av parterna, örn ej särskilda omständigheter

föranleda annat. Med rättsbildade personer böra i detta hänseende kunna

likställas icke rättsbildade åklagare. I övrigt bör gälla den föreslagna bestämmelsen

att med rättens tillstånd vittne må höras av parterna. Även

bland dem, som icke äro rättsbildade, torde nämligen åtskilliga finnas, som

besitta erforderliga förutsättningar för uppgiften.

Följes denna hemställan, torde förslaget böra kompletteras med en bestämmelse,

att rätten äger övertaga ett av part lett förhör, om detta skötes

på ett uppenbart otillfredsställande sätt. Befogenheten att avvisa olämpliga

frågor är ej alltid tillfyllest.

25 §.

Lagrådet:

Vittnes rätt att i förskott erhålla ersättning för kostnader till resa och

uppehälle har i förslaget gjorts beroende av att begäran örn sådant förskott

framställes. Enligt lagrådets mening skulle möjligheten för vittnen att i tid

utfå förskott i hög grad underlättas, om redan i vittneskallelsen rätt till för-,

skott tillerkändes vittnet samt de grunder angåves efter vilka den i förskott

utgående delen av vittnesersättningen skall beräknas. Föreskrifter härutinnan

kunna meddelas i administrativ ordning.

Beaktas vad sålunda anförts böra orden »på begäran» lämpligen utgå ur

första stycket, varjämte såsom förutsättning för tillämpning av andra stycket

bör uppställas att part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne,

underlåter att på begäran erlägga sådant förskott. Att i vittneskallelsen

angivas vissa schablonmässigt fastställda grunder för beräkning av förskott

bör icke utesluta att rätten sedermera, när i särskilt fall anledning

därtill uppkommer, efter prövning av omständigheterna till beloppet bestämmer

förskottets storlek.

37 KAP.

5 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i 36 kap. 18 § rörande rätt för domstol att förbjuda part att

vara tillstädes vid vittnesförhör i fall då anledning förekommer, att vittnet

i partens närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller

då parten hindrar vittnet i bans berättelse genom att falla vittnet i talet eller

annorledes, synes böra äga tillämpning jämväl i fråga örn medpart eller

motpart till den som höres under sanningsförsäkran. Det hemställes därför,

att den här lämnade hänvisningen till vissa paragrafer i 36 kap. utsträckes

lill att omfatta 18 §.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

40 KAP.

11 §•

Lagrådet:

Enär det icke torde vara helt uteslutet, att fall kunna förekomma, då det

av anledning som i 36 kap. 18 § avses är önskvärt att höra sakkunnig i parts

frånvaro, hemställes, att den här givna hänvisningen till vissa bestämmelser

i 36 kap. måtte omfatta jämväl nämnda paragraf.

42 KAP.

2, 7 och 8 §§.

Lagrådet:

Enligt sista stycket i 2 § är käranden skyldig att redan i samband med

stämningsansökningen förete de av honom åberopade skriftliga bevis, som

han innehar. Om han icke gör det, lärer, ehuru det icke tydligt framgår

av 3 §, vara avsett att rätten, innan stämning utfärdas, skall förelägga honom

att ingiva dem. I allmänhet torde också käranden utan olägenhet kunna

omedelbart förete sina skriftliga bevis. Understundom kan han dock äga ett

berättigat intresse att få avvakta svaromålet innan han framlägger handlingarna.

I vissa fall kan det även ur svarandens synpunkt vara önskvärt att

med ingivandet må anstå, t. ex. när käranden i ett äktenskapsmål såsom bevismedel

innehar intim brevväxling mellan parterna men endast under förutsättning

att svaromålet går i viss riktning kan bliva nödsakad att begagna

den och därmed kasta ljus över makarnas samliv. Ovan angivna synpunkter

torde kunna beaktas, örn i 2 § sista stycket »skall» utbytes mot »bör». Med

en sådan jämkning framhäves alltjämt såsom norm att bevisen fogas vid

stämningsansökningen, men avvikelse från regeln kan av särskilda skäl

göras.

Iakttages vad nu förordats, bör en motsvarande ändring ske i 7 § sista

stycket.

Om käranden ej framlägger de i stämningsansökningen åberopade bevisen

i samband med att ansökningen göres, bör det självfallet åligga honom

att förete dem omedelbart efter det svaromålet avgivits, vid muntlig förberedelse

alltså redan vid första inställelsen, då ock svaranden skall medhava de

bevis han åberopar i svaromålet. Bestämmelsen i 42 kap. 8 § om framläggande

av skriftligt bevis tar närmast sikte på bevis som ej uppgivits redan i

stämningsansökningen eller svaromålet. Måhända bör bestämmelsen, örn

2 och 7 §§ ändras på sätt lagrådet förordat, erhålla en formulering som ger

vid handen att densamma avser även i stämningsansökningen eller i svaromålet

åberopade bevis.

Då uttrycket i 7 § första stycket att svaranden vid förberedelsen genast

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

229

skall avgiva fullständigt svaromål möjligen kan leda till att parterna

redan vid förberedelsen hålla anföranden, som böra förekomma först vid

huvudförhandlingen, hemställes, att ordet »fullständigt» måtte utgå.

En motsvarande ändring bör ske i första punkten av 8 § första stycket.

18 §.

Lagrådet:

Då i paragrafen föreslås, att under förberedelsen dom må meddelas i anledning

av talan som återkallats, syftas på det fall att, sedan käranden återkallat

sin talan, svaranden jämlikt 13 kap. 5 § yrkar att målet likväl skall

prövas. Därest av omständigheterna framgår att käranden avser att eftergiva

sitt anspråk mot svaranden, är intet att erinra mot att rätten får befogenhet

att meddela dom under förberedelsen; fallet är likartat med det som

föreligger, då svaranden medger kärandens talan. Råder däremot verklig

tvist mellan parterna, bör målet liksom andra tvistiga mål gå till huvudförhandling.

Att göra domsrätten beroende av att käranden återkallat sin talan,

synes ej erforderligt. Det torde vara tillräckligt att stadga, att dom

må meddelas under förberedelsen, om käranden eftergivit sitt anspråk.

43 KAP.

10 §.

Lagrådet:

Med denna paragraf avses att förhindra att part, i syfte som där angives,

till huvudförhandlingen uppskjuter att framföra processmaterial som bort

angivas eller förebringas under förberedelsen. I enlighet härmed bör rätten

kunna lämna utan avseende t. ex. ett kvittningsyrkande som svaranden, i avsikt

att förhala rättegången, framställer först vid huvudförhandlingen. Huruvida

den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig å ett sådant fall eller å vissa

andra därmed likartade, kan emellertid med hänsyn till de i texten använda

ordalagen vara föremål för tvekan. Ett förtydligande synes kunna

ske på så sätt att bär, likasom i 50 kap. 25 §, vid sidan av det fall, att part

åberopar nytt bevis, upptages att part åberopar omständighet, som ej uppgivits

före huvudförhandlingen.

Av part förebragt nytt material bör kunna lämnas utan avseende icke blott

då parten velat förhala rättegången eller otillbörligen överrumpla motparten,

utan även då han eljest sökt att genom materialets innehållande obehörigen

skaffa sig någon processucll fördel. Ett lämpligare uttryck för den tanke,

som ligger till grund för förslaget i denna del, kan enligt lagrådets mening

vinnas genom ett utbyte av orden »i syfte att förhala rättegången eller

att överrumpla motparten» mot det i 50 kap. 25 § använda uttrycket »i otillbörligt

syfte».

s. 230 Kontrollera mot PDF

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

44 KAP.

6 §•

Lagrådet:

Om det i andra punkten reglerade fallet inträffar under förberedelsen, bör

denna kunna avslutas. Punkten bör därför jämkas till överensstämmelse

med den första.

8 §•

Lagrådet:

Därest käranden uteblivit men svaranden kommit tillstädes och yrkat tredskodom,

skall enligt första stycket i paragrafen käromålet ogillas, såvitt ej

av handlingarna uppenbart framgår, att detta är grundat. Visserligen bör,

då tredskodom yrkats, ej ifrågakomma, att en förhandling i egentlig mening

hålles. Hänsyn bör dock kunna tagas till vad som förekommer vid sammanträdet,

om därav uppenbart framgår att käromålet är grundat. Medger

den tillstädeskomna svaranden helt eller delvis käromålet, lärer vara avsett,

att dom skall kunna meddelas i enlighet med medgivandet, men detta framgår

näppeligen av lagtexten. Då det understundom kan ligga i svarandens

intresse att få ett omedelbart avgörande, även om det går honom emot, synes

lämpligt att låta käromålet gillas genom tredskodom, såvitt det medgivits av

svaranden eller uppenbart framgår, att det är grundat.

Är det svaranden som uteblivit, lärer utan vidare vara klart att en tredskodom

mot honom såsom regel ej kan meddelas i den mån käranden vid

sammanträdet själv medgiver att hans talan är ogrundad; i detta fall föreligger

väl i allmänhet en återkallelse, som bör föranleda målets avskrivande.

Emellertid kan även eljest inträffa, att det på grund av vad som förekommer

vid sammanträdet blir uppenbart, att käromålet är ogrundat. Jämväl

till sådant material torde hänsyn böra tagas.

Lagrådet hemställer, att paragrafen jämkas i enlighet med det anförda.

45 KAP.

3 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet anfört vid 14 kap. 7 § hemställes om sådan

jämkning av ordalagen i sista stycket av förevarande paragraf att av dem

tydligt framgår, att regeln icke äger tillämpning i andra fall än då åtalen

äro anhängiga vid samma domstol.

46 KAP.

7 §•

Lagrådet:

Den här föreslagna anordningen synes — i anslutning till motsvarande

bestämmelse beträffande vittnesförhör och till vad lagrådet anfört vid 37

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

231

kap. 5 § — böra kunna komma till användning, så snart anledning förekommer

att part i annan parts närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt

utsäger sanningen eller någon part hindrar annan part i hans berättelse

genom att falla denne i talet eller annorledes. Därest den hemställan, som

vid 36 kap. 1 § gjorts av tre ledamöter i lagrådet, icke iakttages, bör vad

här förordats angående part gälla även målsägande, som ej är part.

11 §.

Lagrådet:

I sista stycket av förevarande paragraf har i fråga om kallelse till upp

skjuten huvudförhandling hänvisats till bestämmelserna i 45 kap. 15 § om

kallelse till det första sammanträdet för huvudförhandling. Likasom i 42

kap. 12 och 21 §§, 43 kap. 11 § samt 47 kap. 11 och 23 §§ bör emellertid i

tydlighetens intresse utmärkas att kallelse till ett senare sammanträde kan

ske på ett enklare sätt, nämligen muntligt vid förhandling. Hänvisningen till

45 kap. 15 § kommer då att avse allenast där upptagna regler örn föreläggande.

15 §.

Lagrådet:

Under förutsättningar, som närmare angivas i tredje stycket, skulle brottmål

oberoende av brottets svårhetsgrad kunna handläggas och avgöras i

den tilltalades frånvaro och detta, ehuru han ej kallats till huvudförhandlingen.

Endast med stor försiktighet bör den i gällande rätt till ett par speciella

undantagsfall begränsade möjligheten av ett sådant förfarande vidgas.

Då i förslaget såsom en förutsättning angives att anledning förekommer att

den tilltalade avvikit, synes detta knappast tillräckligt betryggande. Det

torde böra fordras, att utredningen verkligen giver vid handen att han avvikit.

Lagrådet hemställer, att lagtexten jämkas så, att detta krav blir tillgodosett.

Beträffande tvistemål och mål, vari enskilt åtal föres, har i 44 kap. 7 §

samt 47 kap. 17 och 24 §§ föreslagits, att rättegångsfråga må avgöras utan

hinder av att båda parterna eller endera uteblivit från sammanträde som

särskilt utsatts för frågans behandling.

Någon liknande regel har ej uppställts för mål, vari allmänt åtal föres.

Härav följer att på grund av stadgandet i 46 kap. 2 § rättegångsfråga icke

kan i sådant mål behandlas i åklagarens frånvaro. Är det den tilltalade

som uteblivit eller trots föreläggande icke kommit personligen tillstädes, kan

det ske endast om något av de i 15 § andra och tredje styckena angivna

fallen föreligger. Målsägandens frånvaro kommer däremot i allmänhet ej

att hindra handläggningen.

Något skäl för denna ståndpunkt har ej anförts. Klart är emellertid att

man ej i lagtexten behöver beakta ett sådant fall som att åklagaren, för

vilken inställelse till förhandling är en tjänsteplikt, uteblir. De synpunkter,

som motivera ett strängt fasthållande vid kravet på den tilltalades närvaro

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

vid handläggningen av själva saken, göra sig icke på samma sätt gällande

i avseende å behandlingen av rättegångsfråga. Lagrådet hemställer alltså,

att i förslaget upptages en bestämmelse därom att rättegångsfråga må avgöras

utan hinder av den tilltalades utevaro.

47 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Om de av lagrådet förordade jämkningarna i 42 kap. 2 § samt i första

och tredje punkterna i 8 § första stycket samma kapitel vidtagas, bör motsvarande

ändring ske i 47 kap. 2 § sista stycket och 7 § första stycket.

3 §•

Lagrådet:

Det lärer vara avsett att, om vid stämningsansökan ej fogats i 2 § tredje

stycket omförmält intyg att åklagaren beslutat att ej åtala, rätten jämlikt

förevarande paragraf skall förelägga målsäganden att inkomma med intyget.

I tydlighetens intresse torde i 3 § böra uttryckligen angivas, att den

är tillämplig även i detta fall. Iakttages det, föranledes därav en jämkning

i 4 §.

48 KAP.

Lagrådet:

Då någon begått flera brott, för vilka han samtidigt lagföres, skall jämlikt

4 kap. strafflagen såsom regel gemensamt straff ådömas; för brott, som finnes

förskylla böter, må dock bötesstraff ådömas jämte straff för övriga

brott. Någon tvekan torde ej kunna råda därom, att åklagaren icke är berättigad

att, ehuru skäl till åtal föreligga beträffande flera brott, låta anstå

med åtal för något av brotten för att därigenom åstadkomma att för detta

brott dömes till särskilt bötesstraff. Åklagaren måste i enlighet härmed vid

tillämpning av de i förevarande kapitel upptagna stadgandena också vara

pliktig att i vanlig ordning åtala samtliga brotten, även om beträffande något

eller några av brotten strafföreläggande skulle kunnat användas, därest den

misstänktes brottslighet varit inskränkt därtill. Åklagaren bör vidare vara

skyldig att, örn han vill meddela strafföreläggande i fråga örn flera brott,

giva ett gemensamt föreläggande; genom att göra varje brott till föremål för

särskilt föreläggande skulle han eljest kunna kringgå regeln i 4 § att föreläggande,

som avser böter till högre belopp än där angivits, skall underställas

prövning av domstol. Vad sålunda enligt förslaget skall gälla har ansetts

icke behöva fastslås i lagtexten. Enligt lagrådets mening är det emellertid

önskligt, att ett uttryckligt stadgande i ämnet upptages. Ett sådant torde böra

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

233

hava sin plats i 1 § och innehålla, att om skäl att åtala den misstänkte för

flera brott föreligga, strafföreläggande ej må användas med mindre det sker

gemensamt för samtliga brotten. Av ett dylikt stadgande följer, att örn något

av brotten är sådant, att strafföreläggande därom ej må meddelas, det ej

heller kan ske beträffande de andra brotten.

Enligt processkommissionens betänkande skulle strafföreläggande, som avsåg

böter till högre belopp än 100 kronor, underställas domstols prövning.

Processlagberedningen har i anslutning till den kritik, som framkommit mot

kommissionens betänkande i de yttranden vilka på sin tid av bland annat

lagrådet avgåvos däröver, sänkt beloppet till 50 kronor. Även om, såsom

här förut framhållits under rubriken »förslaget i allmänhet», strafföreläggande,

intill dess erfarenhet örn det nya institutets verkningar vunnits, lämpligen

bör i stort sett begränsas på sätt som skett, synes dock med hänsyn

till vissa lagändringar, vilka ägt rum under senare tid, en höjning av nyssnämnda

belopp motiverad. Sålunda har dagsbotssystemet införts i svensk

rätt, och då i följd därav strafföreläggande ansetts icke böra ifrågakomma

beträffande brott, varå dagsböter kunna följa, kommer sådant föreläggande

i allmänhet att kunna tillämpas endast beträffande brott av enkel beskaffenhet.

Vidare har straffet för en så vanlig polisförseelse som fylleri höjts så,

att vid upprepat fylleri liksom vid fylleri i förening med förargelseväckande

beteende — en kombination vilken som bekant är synnerligen vanlig — böter

på mer än 50 kronor ofta utdömas. På grund av det anförda förordas på

denna punkt en återgång till vad kommissionen föreslagit.

49 KAP.

Lagrådet:

Förslaget innehåller ingen bestämmelse om verkan av utfästelse att ej fullfölja

talan i tvistemål, vari förlikning är tillåten — i andra mål är självfallet

en sådan utfästelse utan verkan — men av motiven (sid. 509—510) framgår,

att förslaget ansluter sig till härskande uppfattning, enligt vilken sådan utfästelse

icke är bindande. Denna uppfattning lärer vara grundad på att avtal

i processuella frågor över huvud taget anses vara ogiltiga, om ej motsatsen

uttryckligen stadgas. Vad angår utfästelse att icke överklaga en framtida

hovrättsdom föreligger tydligen en motsättning mellan förslagets ståndpunkt

på ifrågavarande punkt och bestämmelserna i 2 kap. 2 § 2. I detta sammanhang

torde böra erinras örn att redan enligt gällande rätt i skiljeavtal får

bestämmas, att parterna skola nöjas åt skiljedom.

I utländsk rätt tillerkänner man i större eller mindre utsträckning giltighet

åt utfästelse, varom nu är fråga. I Norge (lov örn rettergangsmaaten

for tvistemaal § 361) kan sådan utfästelse ske även före domen, om utfästelsen

är ömsesidig. I Danmark (Lov örn Reltens Plejc §§ 395 och 942) godkännes

sådan utfästelse, örn den skett sedan domen avsagts.

Den olikhet, som sålunda råder mellan svensk rätt å ena sidan och särskilt

norsk rätt å den andra, ger anledning till övervägande, vilken stånd
-

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kunell. Maj:ts proposition nr 5.

punkt som är den riktiga. Då avtalsfrihet bäst överensstämmer med vad som

eljest gäller i ekonomiska angelägenheter och icke lärer innebära något åsidosättande

av offentliga intressen, torde den hos oss härskande meningen

knappast kunna försvaras med annat än farhågan, att någon skall av oförstånd

frivilligt frånsäga sig fullföljdsrätt eller tvingas därtill av en ekonomiskt

starkare medkontrahent. Att vid avtalsslut den ekonomiskt starkare

parten skulle hava något intresse att förmå medkontrahenten att nöja sig

men en framtida dom, om vars innehåll ingendera parten kan veta något, är

föga sannolikt, och sedan det en gång kommit till rättegång torde möjligheten

att framtvinga en utfästelse ej vara stor. Farhågan att utfästelse göres

av oförstånd bör däremot ej frånkännas en viss betydelse, men ett beaktande

därav leder ej längre än till ett underkännande av utfästelse, som

gjorts innan tvist uppstått och sålunda innan det varit möjligt att bedöma

utfästelsens räckvidd. Särskilt svårt är att motivera utfästelsens ogiltighet.

örn den avser en redan meddelad dom. Processlagberedningen synes också

böjd att antaga, att en viss avtalsfrihet förefinnes i sistnämnda fall. Enligt

beredningens mening skulle nämligen då ofta ett förfogande över den materiella

rätten föreligga. Det måste emellertid ifrågasättas, örn man på detta

sätt kan göra skillnad mellan utfästelser, som gjorts före och efter dom.

Även ur praktisk synpunkt är en ändring av gällande rätt motiverad: intresset

av ett snabbt avgörande synes böra tillgodoses även på annat sätt än

genom skiljedom. Visserligen har förslaget genom bestämmelserna i 2 kap.

2 § 2 velat tillgodose behovet av ett dylikt snabbt avgörande, men denna

utväg ställes ju ej till förfogande i mål, där tvisten rör lägre belopp och

kostnaden för skiljedomsförfarandet därför oftast blir oproportionerligt hög.

Och om den föreslagna rättegångsreformen genomföres, bör man kunna hysa

lika stort förtroende för de båda lägre instanserna som för skiljemän. Vad nu

anförts torde visa, att starka skäl förefinnas för att med här angivna begränsningar

godtaga en utfästelse att ej fullfölja talan; dock torde i enlighet

med norsk rätt den ytterligare begränsningen böra stadgas, att utfästelse,

som göres före domen, icke skall gälla, om den ej är ömsesidig.

Med åberopande av det sagda förordas, att i 49 och 54 kap., lämpligen

efter 2 § i ett vart av kapitlen, införes föreskrift att om part i anledning av

uppkommen tvist utfäst sig att ej fullfölja talan mot dom i mål därom och

förlikning är tillåten i målet, det skall lända till efterrättelse; dock att utfästelse,

som göres innan domen meddelats, icke är giltig, såframt ej motparten

gjort motsvarande utfästelse. Klart är, att en sådan regel ej bör

hindra användandet av extra ordinära rättsmedel. I

I förevarande kapitel givas regler för fullföljd av talan mot underrätts

avgörande i tvistemål och brottmål. Den gällande rättegångsbalken innehåller

därutöver —- i 25 kap. 2 § — ett generellt stadgande örn klagan över

underrätts slutliga utslag i ärenden, som genom ansökning eller annorledes

kommit under behandling av underrätten. Då i förslaget till ny rättegångsbalk

icke reglerats domstolsbehandlingen av frågor, som höra till den

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

235

s. k. frivilliga rättsvården, är det naturligt att däri ej heller upptagits ett

stadgande av den allmänna räckvidd som nyss nämnts. I några få hänseenden

har dock i förslaget behandlats domstols befattning med frågor som

icke avse tvistemål eller brottmål. Enligt 4 kap. 5 § ankommer det på

häradsrätten att indela tingslaget i valkretsar för nämndemansval och bestämma

antalet nämndemän för varje valkrets ävensom att, där val skall

förrättas å en för flera kommuner gemensam kommunalstämma, avgöra

å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. Vidare har underrätt enligt

7 § samma kapitel att upptaga klagan över nämndemansval och enligt

8 § att avgöra om nämndeman får avgå före valperiodens utgång. Slutligen

må erinras att enligt 33 kap. 24 § stämningsman förordnas av underrätt,

som ock, om skäl äro därtill, kan återkalla sådant förordnande. Då sålunda

underrätts befattning med dessa frågor behandlas i rättegångsbalken, synes

också lämpligen frågan om fullföljd av talan mot rättens avgöranden

böra där regleras. Likasom enligt gällande rätt bör klagan få föras. Det

hemställes förty, att i 49 kap. upptages en fullföljdsbestämmelse för nu

ifrågavarande fall. Rättens avgörande i här avsedda frågor synes böra jämställas

med slutligt beslut i mål, vilket innebär att rättsmedlet är besvär och

att om fullföljd till högsta domstolen skall gälla vad i 54 kap. stadgas beträffande

hovrätts slutliga beslut.

1 §•

Lagrådet:

Oavsett i vilken instans tredskodom meddelats är jämlikt 44 kap. 9 §

för den uteblivne rättsmedlet mot sådan dom återvinning, som skall sökas

hos den rätt, där talan väckts. I tydlighetens intresse synes lämpligt att i

förevarande paragraf angives att om återvinning efter tredskodom är stadgat

i förstnämnda lagrum. Ett liknande tillägg synes erforderligt i 54 kap. 1 §,

därvid erinringen bör avse jämväl 53 kap. 1 §.

4 §•

Lagrådet:

Beslut angående ersättning till intervenient för hans kostnader torde så

gott som undantagslöst av underrätt meddelas först i det slutliga utslaget.

Skulle ett sådant beslut givas under rättegången, kan det enligt gällande lag

(jfr 16 kap. 10 § rättegångsbalken) icke särskilt överklagas. Avgöres en

sådan ersättningsfråga i det slutliga utslaget, skall den som vill fullfölja

talan, vare sig han är part eller intervenient, använda det rättsmedel — vad

eller besvär — som är tillämpligt vid klagan i huvudsaken (jfr 25 kap. 1,

2. 4 och 5 §§ rättegångsbalken).

Huruvida med förslaget har avsetts att göra någon ändring i vad sålunda

gäller, kail måhända vara tvivelaktigt. Enligt avfattningen av 4 § första

stycket 5 skall emellertid ett under rättegången av underrätt meddelat beslut

örn ersättning till intervenient som ej är part (jfr 14 kap. 11 §) särskilt

överklagas, och detsamma skall jämlikt punkt 4 gälla örn beslut angående

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skyldighet för sådan intervenient att gottgöra i rättegången vållad kostnad.

Även då beslut i dessa frågor meddelas i samband med dom eller slutligt

beslut, skall rättsmedlet vara besvär, oavsett vilket rättsmedel eljest skall

användas mot det avgörande vari beslutet ingår (49 kap. 5 § första stycket).

En sådan anordning kan ej vara ändamålsenlig. Den innebär bland annat,

att part, som vill föra talan mot en dom med yrkande örn befrielse från

skyldighet att gälda rättegångskostnad till motparten och till en intervenient,

skulle nödgas använda två rättsmedel och att en intervenient, som vill jämte

ena parten överklaga en dom och därjämte yrka ersättning för sina kostnader,

hade att fullfölja talan både vade- och besvärsvägen.

Då regeln örn att särskild talan skall föras mot beslut under rättegången

i dessa fall — örn sådana beslut över huvud skulle förekomma — icke torde

hava något vidare värde, lärer ändring böra ske genom att det i 4 § första

stycket 4 och 5 samt 5 § första stycket för part uppställda undantaget utvidgas

till att gälla även intervenient samt att i 5 § andra stycket med part

jämställes intervenient. Genom hänvisningen i 54 kap. 3 § komma dessa ändringar

att gälla även beträffande talan mot hovrätts beslut.

5 §.

Lagrådet:

Enligt 17 kap. 14 § i förslaget äger rätten i dom förordna att den må verkställas

utan hinder av att den icke äger laga kraft. Ehuru det ej tydligt

framgår, torde ett dylikt förordnande eller ett avslag å framställning örn

ett sådant förordnande icke vara att betrakta såsom en del av själva domen

ulan lärer böra behandlas såsom ett särskilt beslut, vilket på grund av att

det meddelas i samband med domen skall däri upptagas.

Om fullföljd av talan mot sådant beslut av underrätt gäller stadgandet i

49 kap. 8 § att talan må föras allenast i samband med talan mot domen.

Att den, mot vilken förordnande om omedelbar verkställighet riktar sig,

icke bör få föra talan endast mot beslutet ligger i sakens natur. Han kan

icke äga ett berättigat intresse att få vidare verkställighet inställd annat än

om han förmenar att domen är oriktig. I det fallet åter är hans rätt väl tillgodosedd

genom bestämmelsen i 50 kap. 8 § att hovrätten kan interimistiskt

förordna därom innan tillfälle beretts motparten att inkomma med genmäle.

Och genom stadgandet i 5 § andra stycket samma kapitel är sörjt för att

hovrätten skall kunna snabbt fatta sitt beslut.

Annorlunda ligger frågan till för den i underrätten kärande parten, när

han är missnöjd över att rätten icke förordnat örn omedelbar verkställighet

av domen. Visserligen är han enligt nyssberörda stadgande i 49 kap. 8 §

i princip berättigad att föra talan däremot. Men örn underrätten helt bifallit

själva käromålet, blir han i verkligheten avstängd från möjligheten att

söka rättelse i verkställighetsbeslutet. Och örn han i annat fall finner anledning

att i någon del påkalla ändring av domen, torde hans rätt att i det

sambandet överklaga också verkställighetsbeslutet bliva utan betydelse, enär

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

237

beslutet icke kan bliva föremål för omprövning förrän hovrätten dömer i

själva målet eller alltså först vid en tidpunkt då hovrätten oberoende av örn

frågan dit fullföljts äger omedelbart med stöd av 17 kap. 14 § förordna om

verkställighet, i den mån hovrättens dom innefattar bifall till käromålet.

I vissa fall är det emellertid för det faktiska värdet av en parts rätt av

utomordentlig betydelse att den utan dröjsmål kan realiseras och alltså även

att parten kan snabbt få rättelse i beslut, vari detta intresse ej beaktats. Det

synes därför önskvärt att det i fullföljdshänseende beredes honom en bättre

ställning än som följer av förslaget. Främst bör undvikas att part skall

nödgas stå hjälplös gentemot en motpart som otillbörligen genom fullföljd

söker förhålla honom hans rätt. Möjligen kunde ifrågasättas att part, vars

begäran om omedelbar verkställighet avslagits av underrätten, skulle, om

målet föres vidare till hovrätten, kunna vinna sitt syfte genom att där påkalla

tillämpning av 15 kap. 3 §. Något tillfredsställande skydd skulle dock

ej beredas hans intresse på denna väg. Det lärer för övrigt näppeligen hava

avsetts att nämnda stadgande skulle begagnas som medel att korrigera

underinstansen. Naturligast synes vara att överinstansens bedömande av en

fråga, vari underinstansen utlåtit sig, tar formen av en omprövning av underinstansens

beslut.

Vad sålunda framhållits torde bliva beaktat, örn det införes en rätt att

— genom vad -— föra särskild talan mot att underrätt ej i samband med dom

förordnat att domen må verkställas utan hinder av att den icke äger laga

kraft samt örn åt hovrätten ges befogenhet att interimistiskt förordna örn

verkställighet. Då hovrätten härvid måste taga hänsyn till båda parternas

intressen och väga dessa mot varandra samt fästa avseende vid den större

eller mindre sannolikheten av att underrättens dom i själva saken blir

fastställd, synas några betänkligheter icke böra möta mot att interimistiskt

förordnande får meddelas. Tillika må erinras örn att processlagberedningen

i sitt förslag utgår ifrån att sådan ändring skall vidtagas i utsökningslagen

att dylikt förordnande icke kan leda till verkställighet av domen, med mindre

den vinnande ställer säkerhet för det skadestånd, vartill han kan kännas

skyldig örn domen ändras. Skulle, sedan käranden överklagat underrättens

beslut rörande verkställigheten, motparten icke anmäla vad mot domen eller

ej fullfölja anmält vad eller skulle hans vadetalan återkallas eller eljest förfalla,

behöver hovrätten självfallet ej taga vidare befattning med frågan om

verkställighet av underrättens dom.

Vad lagrådet föreslagit kan genomföras medelst tillägg i 49 kap. 5 §

andra stycket och 50 kap. 8 § andra stycket, varjämte till de i 5 § andra

stycket sistnämnda kapitel angivna exemplen lämpligen bör fogas här behandlade

fall att omedelbar verkställighet av underrättens dom påyrkas.

Nu anförda synpunkter på frågan örn fullföljd av talan mot underrätts

beslut äga giltighet jämväl beträffande fullföljd till högsta domstolen. Iakttages

lagrådets förslag, böra i 55 kap. 5 § andra stycket och 8 § andra stycket

vidtagas ändringar motsvarande dem i 50 kap. 5 och 8 §§. Genom hän
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

visningen i 54 kap. 3 § kommer tillägget i 49 kap. 5 § att gälla även beträffande

talan mot hovrätts beslut.

8 §.

Lagrådet:

I vissa lagrum, såsom 45 § sinnessjuklagen, förekomma bestämmelser örn

särskild klagan mot beslut, som meddelats under rättegången. I överensstämmelse

härmed stadgas nu i 16 kap. 8 § rättegångsbalken, att mot beslut,

som underrätt under rättegången meddelat i annat fall än i 3 § samma kapitel

sägs, särskild talan ej må förås, där ej i följande paragrafer i kapitlet

eller eljest i lag finnes annorlunda stadgat. I den mån först åsyftade lagrum

komma att bibehållas även efter det rättegångsreformen genomförts — och

detta lärer åtminstone till en del bliva fallet — torde från regeln i förevarande

paragrafs första stycke i likhet med vad som skett i gällande rätt

böra göras undantag för fall, i vilka i lag finnes annorlunda stadgat.

50 KAP.

1 §■

Lagrådet:

I förslaget har vadeanmälan bibehållits som en första åtgärd för fullföljd

av talan mot dom i tvistemål. Såsom skäl härför åberopas parts intresse att

så tidigt som möjligt erhålla visshet huruvida motparten ämnar fullfölja talan,

vilket framhålles såsom betydelsefullt med hänsyn till domens verkställighet.

Vadeanmälan har alltså tänkts skola väsentligen tjäna de syftemål

som den har enligt gällande rätt. Förslagets regler därom förete emellertid

vissa avvikelser, som icke torde vara utan betydelse. Vadepenning

skall sålunda ej erläggas, vadeanmälan kan insändas med posten och någon

motsvarighet till vad nu är stadgat om uppsägning av vad innehåller förslaget

icke. I följd av dessa avvikelser finnes ej längre något, som kan tänkas

avhålla förlorande part, vilken ej har för avsikt att fullfölja talan mot domen,

från att dock vädja. Det kan därför tänkas, att den seden kommer att insmyga

sig att part schablonmässigt anmäler vad oberoende av om han verkligen

allvarligt överväger att fullfölja, eller rent av befalis, att förlorande part

kommer att anmäla vad uteslutande för att erhålla någon tids anstånd med

verkställigheten. Härigenom skulle syftemålet med vadeanmälan väsentligen

förfelas. Det bör ej heller förbises, att part, som utan att närmare överväga

domen anmält vad, lätt nog kan känna sig frestad att fullfölja talan, ehuru

han saknar skäl därtill. Det kan visserligen icke förnekas, att de nuvarande

reglerna, sedan vadepenningens belopp i följd av myntvärdets fall blivit utan

egentlig betydelse, icke innebära något större hinder mot fullföljd i oträngt

mål. Detta är emellertid en brist, som icke bör lämnas obeaktad vid en rättegångsreform.

Enligt lagrådets mening är det nödvändigt att man söker hind
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

239

ra, att vad anmäles i andra fall än då part allvarligt överväger att fullfölja

talan. För detta ändamål synes det lämpligaste vara att vadepenningen bibehålies,

men att dess belopp ökas. Om beloppet bestämmes till exempelvis

tio kronor, torde man kunna förvänta, att vadeanmälan åtminstone i mindre

mål kommer att verka i det avsedda syftet. Genom att vadepenning skall

utgå erhålles därjämte en yttre påtaglig form för vadeanmälan. Till sist

må framhållas, att den nu föreslagna vadepenningen torde komma att vara

tämligen obetydlig i förhållande till den rättegångsavgift, som den vädjande

bör erlägga i hovrätten.

Skall vadepenning bibehållas, böra jämväl upptagas bestämmelser motsvarande

stadgandena i andra stycket av 26 kap. 1 § rättegångsbalken, vilka

bland annat innebära att kronan och fattig part äro fria från skyldighet att

erlägga vadepenning. Däremot torde anledning saknas att förbjuda, att vadeanmälan

jämte vadepenning insändes med posten. En föreskrift om särskilda

skyldigheter för den som ej vill fullfölja vad skulle icke vara förenlig

med de nya fullföljdsreglerna.

Vadepenning torde böra tillfalla kronan. Föranleder vadetalan ändring

i domen, bör den vädjande berättigas att återfå erlagd vadepenning. Att

sålunda något högre kostnad kan drabba den, som utan tillräckliga skäl fullföljer

talan, synes välmotiverat.

Lagrådet hemställer, att förslaget på ifrågavarande punkt omarbetas i enlighet

med vad här anförts.

Justitierådet von Steyern tilläde:

Om det skulle möta betänkligheter att behålla erläggande av vadepenning

såsom form för vadeanmälan, vill jag i andra hand föreslå, att det stadgas

att vadeanmälan skall göras skriftligen. Därigenom bör motverkas att det

blir en allmän sed att ombud för part, vilkens talan helt eller delvis ogillas,

genast efter domens avkunnande och utan överläggning med parten anmäler

vad.

10 §.

Lagrådet:

I varje vademål skall enligt förslaget vadeinlaga och genmäle ingivas samt

delgivas motparten. Då i 10 § stadgas, att hovrätten äger förordna om ytterligare

skriftväxling, där det finnes erforderligt för målets beredande, lärer

härigenom en möjlighet vara öppnad för hovrätten att giva parterna tillfälle

till skriftlig argumentering i fall, då hovrätten förordnat, att målet skall avgöras

utan huvudförhandling. Enär emellertid med måls beredande torde avses

dess beredande för huvudförhandling, bör till undvikande av varje tvekan

i lagen angivas, att då hovrätt förordnat, att mål skall avgöras utan

huvudförhandling, tillfälle skall, om det erfordras, beredas parterna att skriftligen

utveckla sin talan. Vad nu sagts har motsvarande tillämpning å stadgandena

i 51 kap. 10 § och 55 kap. 10 §.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

13 §.

Lagrådet:

Enligt föreskrifter i 42 kap. 20 § och 47 kap. 22 § bör underrätt, när den

skall utsätta tid för huvudförhandling, om möjligt samråda med parterna.

Då ett sådant förfarande underlättar ombudens arbete och är ägnat att lämna

domstolen närmare upplysningar om förhandlingens sannolika omfattning,

bör det uppenbarligen tillämpas jämväl när hovrätt skall bestämma tid

för huvudförhandlingen. Lagrådet hemställer därför, att en bestämmelse

av motsvarande innehåll upptages i förevarande paragraf.

Den omständigheten att någon uttrycklig föreskrift i ämnet icke finnes i

vare sig 45 kap. 44 § eller 51 kap. 13 § bör naturligtvis icke utesluta att även

i där behandlade fall samråd med part i erforderlig utsträckning kommer

till stånd. Särskilt torde det vara angeläget att rätten samråder med landsfogden,

när allmänt åtal föres av honom.

Anses det åter lämpligare att giva regler även för sistnämnda fall, kan i 32

kap. upptagas en allmän bestämmelse i ämnet, av innehåll att rätten, innan

sammanträde för förhandling utsättes, bör, om det lämpligen kan ske, samråda

med parterna om tiden för sammanträdet.

14 §.

Lagrådet:

I motiven (sid. 519) uttalas att det i allmänhet icke är lika nödvändigt,

att vadesvaranden är tillstädes vid huvudförhandlingen som att käranden

inställer sig, men att örn hans närvaro anses erforderlig för utredningen,

hovrätten bör förmå honom att inställa sig. I enlighet härmed stadgas

(14 §), att vite må föreläggas honom och att, om vite ej förelägges, han skall

erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro. Även om

vite förelagts, kan målet vid svarandens utevaro omedelbart avgöras (19 §).

Då handläggning sker i svarandens utevaro skall, i den mån det erfordras,

genom hovrättens försorg — härvid förutsättes referenten eller en särskild

tjänsteman skola vara verksam — ur handlingarna framläggas vad svaranden

anfört ävensom den av honom vid underrätten förebragta bevisningen

(16 och 17 §§).

Ehuru sålunda en handläggning i vadesvarandens frånvaro är förutsatt,

är dock förslagets allmänna ståndpunkt, såsom av motiven framgår, att de

fördelar, som den muntliga förhandlingsmetoden medför, icke kunna helt

tillgodogöras i rättegången, om ej båda parterna inställa sig vid huvudförhandlingen.

Metoden att i svarandens frånvaro låta hans talan med ledning

av handlingarna utföras genom hovrättens försorg är tydligen en nödfallsutväg.

Från det allmännas synpunkt är denna metod förenad med vissa olägenheter.

Sålunda kan med densamma riskeras, att hovrätten från den ena eller

andra partens sida ådrager sig anmärkningar för bristande opartiskhet, vilket

kan försvaga hovrättens ställning. Denna risk är ej utesluten ens om vid

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mattts proposition nr 5.

241

ett objektivt bedömande intet som helst kan erinras mot det sätt, varpå den

uteblivna svarandens sak framlagts. Vidare bör uppmärksammas, att den,

som skall framlägga svarandens sak, i de flesta målen måste bereda sig därpå,

ehuru detta ej sällan tidskrävande arbete i det stora flertalet fall kommer

att bliva onödigt på den grund, att svaranden inställer sig.

Emellertid synas de alternativ, som skulle kunna tänkas i stället för det

föreslagna, ännu mindre tillfredsställande. Med all rätt har beredningen sålunda

i motiven betecknat det såsom obilligt att tillämpa tredskodom mot

utebliven vadesvarande. Och att ålägga honom inställelsekostnad i alla mal,

även sådana, som han på goda grunder anser uppenbart rikligt bedömda av

underrätten, kan ej heller förordas.

Det återstår då att undersöka, huruvida man ej med godtagande i princip

av förslaget kan mildra de omnämnda olägenheterna. Det vill synas som örn

det är att fordra för litet av vadesvaranden, örn han skall vara pliktig att

inställa sig blott då hans närvaro anses erforderlig för utredningen. Man

torde väl kunna kräva, att han inställer sig även i vissa andra fall, nämligen

sådana, i vilka utgången kan vara föremål för tvekan eller det eljest icke

finnes lämpligt att svarandens sak framlägges genom rättens försorg. Därest

hovrätten förelägger vadesvaranden inställelse vid vite i alla mål, där en

sådan inställelse är av vikt för utredningen eller handläggningen, samt, såsom

det bör förutsättas, uppskov i allmänhet meddelas, om svaranden utebliver

trots vitesföreläggandet, vinnas fördelar i olika avseenden. Vitesföreläggandet

och risken att få betala kostnaden för den inställda huvudförhandlingen

komma att ytterligare påverka svaranden till inställelse, och förberedelsen

för framläggandet av svarandens sak genom hovrättens försorg

kan inskränkas till de enklare mål, vari föreläggande ej gives, samt dem,

som uppskjutas på grund av svarandens utevaro.

Lagtexten lägger ej hinder i vägen för ett sådant tillvägagångssätt men

ger ej heller någon garanti för att det blir tillämpat. Lagrådet anser sig därför

böra hemställa, att i 14 § upptages bestämmelse om att vitesföreläggande

skall meddelas svaranden i den utsträckning som ovan berörts.

Vad här förordats äger tillämpning jämväl i fråga om 51 kap. 14 §.

16 §.

Lagrådet:

Vid huvudförhandlingen i tvistemål skall enligt förslaget tvistens omfattning

först fastställas genom att underrättens dom uppläses samt vadekäranden

uppger, i vilken del domen överklagas och vilket yrkande han framställer,

och vadesvaranden anger, huruvida han medger eller bestrider yrkandet.

Därefter skola parterna, var i sin ordning, utveckla sin talan och yttra sig

över vad motparten anfört. Såsom av motiven (sid. 517) framgår åsyftas härmed,

att vadekäranden alltid skall först utveckla sin talan. För brottmålens

del upptager förslaget i 51 kap. 16 § en annan regel i det att, oavsett vem som

klagar, åklagaren eller målsäganden skall först utveckla åtalet. Denna ord
Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 16

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ning motiveras (sid. 531—532) med att i brottmål bevisbördan i regel helt

åvilar åklagaren eller målsäganden.

De för tvistemål och brottmål sålunda föreslagna reglerna överensstämma,

då talan i hovrätten fullföljes av den part som varit kärande i underrätten.

Är det åter svaranden i underrätten som fullföljer talan i hovrätten, leda

reglerna till motsatta resultat. Det i motiven angivna skälet för att i brottmål

åklagaren eller målsäganden alltid skall först utveckla sin talan äger sin

giltighet även i ett stort antal tvistemål. Över huvud kan det sättas i fråga

örn det är lämpligt att reglera detta ämne genom stadganden som ej medgiva

något undantag. Säkerligen kommer det att visa sig att i brottmål den föreslagna

anordningen i det övervägande antalet fall är ändamålsenlig. Men örn

exempelvis den tilltalade fullföljer talan endast i en rättsfråga, kan det

mången gång vara naturligast att hans ombud får utveckla sina synpunkter,

innan ordet lämnas till åklagaren eller målsäganden. För tvistemålens del

torde avvikelser från förslagets anordning oftare komma att visa sig påkallade.

Särskilt torde detta bliva fallet då underrättssvaranden dragit målet i

hela dess vidd under hovrättens prövning. Den naturliga ordningen att framlägga

saken är då, såsom erfarenheten från det nuvarande överrättsförfarandet

visar, att en redogörelse för underrättskärandens ståndpunkt lämnas

först, och denna redogörelse bör i ett kontradiktoriskt förfarande givas av

underrättskäranden och icke av motparten. Vad nu sagts äger giltighet även

i fråga örn förfarandet i högsta domstolen.

Lagrådet hemställer därför örn sådan jämkning i andra stycket av förevarande

paragraf och i 51 kap. 16 § andra stycket, att hovrätten, då omständigheterna

därtill föranleda, må besluta avvikelse från den ordning förslaget

uppställer som den normala. Vid utarbetandet av arbetsordningar för hovrätterna

bör iakttagas, att i sådana fall hovrätterna ålägges att före huvudförhandlingen

underrätta parterna om den tilltänkta avvikelsen.

21 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall i tvistemål muntlig förhandling såsom regel äga

rum i hovrätten; endast i uppenbara fall, i processuella frågor samt, under

vissa förutsättningar, i mål som röra så ringa värde, att de ej kunna bära

kostnaden för en huvudförhandling, kan avgörandet ske utan en sådan.

Ehuru en dylik ordning måste innebära en betydande ökning såväl av hovrätternas

arbetsbörda som av parternas rättegångskostnader, äro dock enligt

lagrådets mening fördelarna av densamma i allmänhet så stora, att de

överväga olägenheterna. Emellertid bör ej förbises, att i vissa av de mål,

i vilka muntlig förhandling i hovrätten enligt förslaget är obligatorisk, ett

verkligt behov därav knappast föreligger. Gäller tvisten exempelvis allenast

tolkningen av ett lagstadgande eller eljest en ren rättsfråga, torde i vissa fall

muntlig förhandling icke vara av nöden. Detsamma gäller även i andra fall,

där materialet ofta ej kan göras tillgängligt eller åskådligt i muntlig form, såsom

i vissa räkenskapsmål, patentmål o. d. Vad nu anförts talar för att

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

243

vidga kretsen av de fall då undantag från muntlighetsgrundsatsen kan göras.

Å andra sidan måste beaktas vikten av att, i den mån undantag medgives,

reglerna härom erhålla en så snäv avfattning att någon möjlighet till extensiv

tolkning av dem ej uppstår. Härmed förenade svårigheter torde göra det

nödvändigt att begränsa undantaget till mål, i vilka en bevisprövning ej erfordras.

Enligt lagrådets mening bör i enlighet med det sagda föreskrivas,

att i mål, i vilka fråga endast är om rättstillämpningen, avgörandet skall ske

utan huvudförhandling, såframt båda parterna begärt att sådan ej skall äga

rum och hovrätten finner det uppenbart, att huvudförhandling ej är av nöden.

Lagrådet hemställer, att paragrafen ändras i enlighet med vad sålunda

anförts.

Om i ett mål på endera sidan fullföljes talan av flera parter, bör så snart

det sammanlagda värdet av det varom talan fullföljts uppgår till minst 500

kronor tillämpning av regeln i andra stycket i förevarande paragraf vara

utesluten. Då ett sådant resultat icke klart framgår av lagtexten, är ett förtydligande

av denna önskvärt.

25 §.

Lagrådet:

För vissa fall har i förslaget rätten att återkalla väckt talan begränsats

till tiden. Enligt 13 kap. 5 § får sålunda i indispositiva tvistemål återkallelse

ej utan motpartens samtycke ske sedan dom meddelats. Efter det dom

meddelats får icke heller allmänt åtal nedläggas (20 kap. 9 §). I fråga om

återkallelse av fullföljd talan hava i förevarande paragraf samt i 51 kap.

24 §, 52 kap. 12 §, 55 kap. 16 § och 56 kap. 12 § föreslagits bestämmelser

av innebörd att rätten att återkalla blir avskuren redan i och med att dom

beslutats eller slutligt beslut fattats i anledning av den fullföljda talan. Då

bärande skäl till denna skillnad ej torde föreligga och det i vissa fall kan

te sig mindre tilltalande att domstolen ej får beakta återkallelse, ehuru den

sker före det domen eller beslutet skall meddelas, hemställes om sådan

jämkning i förslaget att för rätten att återkalla fullföljd talan domens eller

beslutets meddelande blir den avgörande tidpunkten.

På sätt i 50 kap. 30 § och 51 kap. 30 § skett torde även i förevarande paragraf

och 51 kap. 24 § böra i lagtexten uppmärksammas att hovrättens avgörande

i anledning av talan, som fullföljts genom vad, kan ske i form av

slutligt beslut.

51 KAP.

5 §•

Justitieräden Eklund och Lawski samt regeringsrådet Hjärne:

Då tilltalad, som är häktad, överklagar underrättens utslag, torde hovrätten

för närvarande i allmänhet, örn ej besvären angå häktningsfrågan,

avvakta utgången av klagotiden — tjugu dagar från den dag utslaget gavs,

frånsett Gotland och vissa delar av Norrland, där liden är längre — innan

målet blir föremål för någon hovrättens åtgärd. Den tilltalade kan icke

s. 244 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

244

genom att fullfölja talan på ett tidigt stadium påskynda målets behandling

utan måste under avsevärd tid i häkte avbida hovrättens slutliga prövning

av besvären. Då man intill klagotidens utgång måste räkna med möjligheten

att även motparten besvärar sig eller att talan ändras, kan det emellertid

icke komma i fråga att hovrätten dessförinnan avgör målet. Ett skyndsammare

avgörande är alltså ej möjligt i de fall då målet utan skriftväxling

föredrages och avgöres omedelbart efter klagotidens utgång. Där åter

skriftväxling äger rum, uppkommer en tidsutdräkt, som i många fall kunnat

minskas eller helt undvikas om besvären utställts till delgivning utan

avvaktan på klagotidens utgång.

Att målets beredning i hovrätten börjas först efter klagotidens utgång

skulle enligt förslaget bliva en lagfäst regel. Det bör emellertid uppmärksammas

att förut berörda återverkningar på häktningstiden, till följd av den

•omläggning av fullföljdsförfarandet som förslaget i övrigt innehåller, komme

att göra sig mera gällande än för närvarande. Till vadetiden på tre

veckor kommer ytterligare en vecka för anslutningsvad. Efter den tidens

utgång sändes vadeinlagan jämte akten från underrätten — här bortses

från det fall att yrkande framställts i preliminärfråga varom namnes i andra

stycket av förevarande paragraf — och först när handlingarna kommit hovrätten

tillhanda, kan målets beredande där påbörjas. Om den fullföljda talan

upptages till prövning, kan icke i något fall, såsom nu, målet omedelbart

avgöras utan skriftväxling; vadeinlagan måste alltid delgivas motparten

och denne föreläggas att inkomma med genmäle. Icke heller får man räkna

med att målet, såsom nu ofta sker, kan, sedan dess beredande avslutats,

avgöras efter föredragning. Nästan undantagslöst måste i mål om häktad

muntlig förhandling äga rum, och den får icke utsättas till tidigare dag än

att parter, vittnen och andra, vilka hava att inställa sig, få skäligt rådrum

härtill.

Med hänsyn till dessa förhållanden synes det angeläget, att de möjligheter

att förkorta häktningstiden som stå till buds också i görligaste mån

tillvaratagas. Närmast till hands är härvid, att den tilltalades vadeinlaga

jämte akten i målet översändes till hovrätten så snart inlagan inkommit

och att skriftväxlingsproceduren där igångsättes utan avbidan på vadetidens

utgång. I konsekvens härmed bör då, örn även från motsidan fullföljes

talan, med denna förfaras på enahanda sätt. I händelse skriftväxlingen

hunnit slutföras redan innan klagotiden utgått och målet i övrigt

finnes berett, såvitt beror av den talan som föranlett skriftväxlingen,

kan ytterligare tid vinnas genom att hovrätten genast bestämmer när huvudförhandlingen

skall hållas. Några betänkligheter häremot böra icke

möta, blott huvudförhandlingen utsättes att hållas efter klagotidens utgång.

Har icke ännu talan fullföljts från motsidan, bör tillika iakttagas att förhandlingen

ej utsättes att hållas så omedelbart efter nyssnämnda tidpunkt att,

om den måste uppskjutas på grund av att vadeinlaga inkommit vid klagotidens

slut, de som hava att inställa sig icke hinna i tid få underrättelse

därom.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

245

I viss utstickning kan syftet nied den här föreslagna ordningen för

målets beredande nås på andra vägar, framför allt genom en reglering av

frågan om avräkning av häktningstid. Men även med nuvarande regler kan

hovrätten, när den faller till straff, taga hänsyn till en lång häktningstid

genom att verkställa avräkning på straffet, och om den tilltalade klagar i

häktningsfrågan, kommer hovrätten enligt andra stycket i förevarande paragraf

i tillfälle att tidigare än eljest behandla målet. Den förstnämnda vägen

är dock icke användbar, när hovrättens dom är friande eller full avräkning

ej kan ske, och icke ens vid full avräkning av häktningstiden kan, åtminstone

med nu gällande bestämmelser, den tilltalade sägas få en verklig

kompensation i det beträffande häktade vanligaste fallet: att fällande dom

lyder på straffarbete. Angående den senare vägen må framhållas att tilltalad,

som är angelägen om ett skyndsamt avgörande i hovrätten, icke lämpligen

bör för ändamålet nödgas till en i det särskilda fallet måhända sakligt

alldeles oberättigad klagan i häktningsfrågan. Klart är i övrigt att den nu

föreslagna anordningen får sin största betydelse, då den tilltalade tidigt

inkommer med sin vadeinlaga och motparten ej överklagar eller ock även

han gör det i god tid, t. ex. i samband med genmäle. Att förtida skriftväxling

icke medför någon tidsvinst i det fall att motparten fullföljer först vid

slutet av vadetiden kan icke anses såsom ett vägande skäl mot ett förfarande,

som dock i ett säkerligen stort antal fall kan medföra en icke oväsentlig

förkortning av häktningstiden.

I det föregående har till utgångspunkt tagits att den tilltalade vädjar mot

underrättens fällande dom. Fullföljes talan mot sådan dom från motsidan

kan den tilltalade, om han är nöjd med domen, börja avtjäna straffet utan

avvaktan på hovrättens avgörande. I visst fall är detta dock ej tillåtet. Med

beaktande tillika av den utvidgade prövningsrätt som enligt förslaget tillkommer

överinstans, när åklagare eller målsägande fullföljt talan, och då

ett snabbt avgörande av mål angående häktade måste anses vara ett allmänt

intresse synes tillräcklig anledning ej föreligga att i de hänseenden varom

här är fråga göra skillnad mellan de båda fallen. En enhetlig regel förordas.

Iaktlages vad nu anförts, måste andra stycket i 51 kap. 5 § så ändras

att stadgandet alltid blir tillämpligt när den tilltalade är häktad. Föreskriften

i 8 § första stycket synes ej hindra att målets beredande börjas före

klagotidens utgång. Mera tvivelaktigt förefaller det huruvida med innehållet

i 13 § första stycket kan vara förenligt att före nyssnämnda tidpunkt

preliminärt utsätta tid för huvudförhandlingen. I tydlighetens intresse bör

måhända uttrycklig bestämmelse upptagas i båda paragraferna. Motsvarande

ändringar torde böra ske i bestämmelserna örn förfarandet i högsta

domstolen.

Vad här sagts synes äga tillämpning även då den klagande dömts till

tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse och förordnandet därom skall verkställas

utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Vare sig den här föreslagna anordningen blir genomförd eller icke, synes

s. 246 Kontrollera mot PDF

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

en reformering av bestämmelserna om avräkning av häktningstid vara av

nöden.

Justitierådet von Steyern:

Enligt min mening skulle de av lagrådets övriga ledamöter föreslagna

ändringarna få någon nämnvärd betydelse egentligen för det fall att en tilltalad,

som är häktad, anför vad utan att yrka att bliva försatt på fri fot,

att jämväl å motsidan vädjas och att samtliga vadeinlagor ingivas i början

av vadetiden.

Då en tilltalad, som är häktad, väl undantagslöst lärer komma att biträdas

av offentlig eller enskild försvarare, torde man knappast behöva befara, att

yrkande om att den tilltalade skall försättas på fri fot ej varder framställt,

när fog för en sådan åtgärd finnes. För övrigt har hovrätten (jfr 51 kap. 8 §)

befogenhet att självmant förordna att den häktade frigives. Den olägenhet,

som därefter återstår och som i begränsad omfattning skulle kunna motverkas

genom de föreslagna reglerna, består däri att det nya förfarandet medför

någon förlängning av häktningstiden för sådana tilltalade, som ej förtjäna

att försättas på fri fot. Denna olägenhet synes mig böra avhjälpas genom

mera rationella regler om avräkning av häktningstid.

Vid sådant förhållande finner jag det knappast motiverat att föranstalta

en särskild ordning för beredning av mål angående häktad, en ordning som

på grund av ovissheten om övriga parters hållning måste bliva ganska trevande.

Däremot har jag intet att erinra mot att 51 kap. 5 § andra stycket

kompletteras med en föreskrift att i mål angående häktad vadeinlaga tillika

med akten alltid skall insändas genast; därigenom finge hovrätten tillfälle

att utan dröjsmål självmant pröva om den häktade kan sättas på fri fot.

7 §•

Lagrådet:

Om i tvistemål eller i mål angående målsägandes ansvarstalan stämningsansökan

är ofullständig, skall jämlikt 42 kap. 3 § eller 47 kap. 3 § rätten förelägga

käranden eller målsäganden att avhjälpa bristen. Efterkommes ej

föreläggandet och är bristen så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund

för rättegång, skall jämlikt 42 kap. 4 § eller 47 kap. 4 § ansökan avvisas.

Liknande bestämmelser hava ansetts överflödiga beträffande åklagarmål

enär beredningen ansett sig kunna utgå från att dylika brister icke skola

föreligga i stämningsansökningar som uppsättas av åklagare å tjänstens vägnar.

Vad angår vadeinlaga i tvistemål hava i 50 kap. 7 § upptagits bestämmelser,

som motsvara dem som skola gälla för stämningsansökan i andra

mål än åklagarmål; hovrätten skall alltså förelägga vadekäranden att avhjälpa

brist i vadeinlagan och om föreläggandet ej efterkommes och bristen

är så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i hovrätten,

avvisa vadetalan. För de vädjade brottmålens del innehåller förslaget däremot

i förevarande paragraf endast, att hovrätten skall lämna vadekäranden

tillfälle att avhjälpa bristen. I revisionsförfarandet i högsta domstolen åter

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

247

skulle — lika för tvistemål och brottmål — gälla de principer, som förslaget

uppställer beträffande stämningsansökan av enskild kärande och vadeinlaga

i tvistemål (55 kap. 7 §). I fråga om besvär till hovrätt (52 kap. 6 §) och

högsta domstolen (56 kap. 7 §) förordas däremot för såväl tvistemål som

brottmål samma regler som för de till hovrätt vädjade brottmålen.

En nödvändig förutsättning för att processen i varje instans skall få ett

tillfredsställande förlopp är att tydliga och fullständiga uppgifter i grundläggande

hänseenden under förberedelsen lämnas av den part, som drager saken

inför domstolen. Detta krav gör sig gällande i de brottmål, som efter

vad fullföljas till hovrätt, och i besvärsmålen likaväl som i andra mål. Den

ställning, som i straffprocessen bör tillkomma den tilltalade, utesluter ej, att

hans skyldighet att medverka till att förfarandet blir ändamålsenligt genomfört

inskärpes genom ett föreläggande vid äventyr av talans förlust. En motsvarighet

föreligger i gällande förfarande då en tilltalad, som icke ställt sig

till efterrättelse ett föreläggande att inkomma med protokoll från underrätten,

förlorar sin talan. Skulle, då en bristfällig vadeinlaga inkommit, hovrätten

hava anledning antaga att den tilltalade ej själv kan bota bristen, har

hovrätten jämlikt 21 kap. 3 § att förordna försvarare för honom. Såvitt angår

en målsägande som vädjar finnes intet skäl att behandla honom mildare

än en kärande i underrätt eller en part som vädjar i tvistemål. Väl är det

berättigat att utgå från att brister ej skola förekomma i åklagares vadeinlaga,

men att med anledning härav stadga ett undantag torde vara överflödigt. Ej

heller synes det påkallat att uppställa andra regler för besvärsinlaga än de

som sålunda skulle komma att gälla för enskild kärandes stämningsansökan,

för vadeinlaga och för revisionsinlaga.

Lagrådet hemställer, att förevarande paragraf samt 52 kap. 6 § och 56

kap. 7 § ändras i överensstämmelse med vad nu förordats.

17 §■

Lagrådet:

Beträffande rättegången i hovrätten uppställer förslaget för tvistemålens

del den regeln, att den vid underrätten förebragta bevisningen skall framläggas

av parterna (50 kap. 17 §). I brottmål åter skall enligt förevarande

paragraf nämnda bevisning framläggas genom hovrättens försorg. Helt naturligt

måste brottmålens särskilda karaktär sätta sin prägel på huvudförhandlingen.

Hänsynen till den tilltalade och domstolens ställning till utredningen

i dessa mål torde i allmänhet tala för den ordning för bevisningens

framläggade som förslaget anvisar. Det kan dock understundom — naturligtvis

under förutsättning att den tilltalade biträdes av kunnig försvarare —

visa sig ändamålsenligt att, liksom i tvistemålen, bevisningen förebringas av

parterna, vilket ju i och för sig bättre ansluter sig till den ackusatoriska förhandlingsordning

som förslaget för brottmålens del gjort lill regel. Det hemställes

därför om sådan jämkning av stadgandet i första stycket av denna

paragraf, att detsamma ej kommer att innebära förbud mot att hovrätten,

när omständigheterna föranleda därtill, beslutar avvikelse från den ordning

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förslaget anvisar. Uppenbarligen är det emellertid av särskild vikt i brottmålen

att, när underrättsbevisningen framlägges av parterna, referenten

noga övervakar att parterna riktigt återgiva den. Partsföredragning synes

över huvud icke böra komma i fråga annat än när båda parterna äro tillstädes.

Beslutas avvikelse från den vanliga förhandlingsordningen i förevarande

hänseende, böra parterna underrättas därom före huvudförhandlingen. Bestämmelse

i ämnet kan upptagas i hovrätternas arbetsordningar.

25 §.

Lagrådet:

Med de i andra punkten angivna fallen bör uppenbarligen likställas villkorligt

anstånd med straffs ådömande enligt den efter förslagets framläggande

tillkomna lagen den 22 juni 1939 örn villkorlig dom.

52 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall tiden för anförande av besvär mot underrätts

beslut räknas, om beslutet meddelats vid sammanträde för muntlig förhandling,

från den dag då beslutet meddelades och eljest från den dag då klaganden

erhöll del av beslutet. Syftet härmed torde ha varit att såvitt möjligt

säkerställa att besvärstiden icke börjar löpa förrän klaganden fått kännedom

om beslutet. Av de stadganden beträffande meddelande av slutligt beslut,

som upptagits i 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 §, framgår emellertid, att parterna

i överensstämmelse med vad som föreslås beträffande dom skola underrättas

örn tiden och sättet för meddelande av dylikt beslut i fall, då beslutet

icke avkunnas vid förhandling. Vid sådant förhållande torde anledning

saknas att för besvärstid i fråga om slutligt beslut bestämma annan

utgångspunkt än dagen för beslutets meddelande. Samma regel torde böra

gälla även beträffande beslut, som meddelas i samband med dom eller slutligt

beslut. För beslut, som meddelas under rättegången, bör däremot förslagets

regel bibehållas. Lagrådet hemställer, att paragrafen omarbetas i enlighet

med det nu anförda, lakttages denna hemställan, bör motsvarande

ändring ske i 56 kap. 1 §.

53 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det lärer vara åsyftat att, om i fall som avses i 2 kap. 2 § 2 vid stämningsansökan

ej fogats sådan skriftlig överenskommelse i huvudskrift eller styrkt

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kunell Maj.ts proposition nr 5.

249

avskrift som här omförmäles, rätten skall förelägga käranden att inkomma

med handlingen. En uttrycklig föreskrift härom torde i tydlighetens intresse

böra meddelas, varjämte bör stadgas att, därest givet föreläggande ej efterkommes,

42 kap. 4 § skall äga motsvarande tillämpning.

54 KAP.

8 §•

Lagrådet:

I förslaget har rätt att fullfölja talan allenast beträffande rättegångskostnad

medgivits blott i vissa, i paragrafen angivna undantagsfall. I motsats till

vad nu gäller skall alltså i mål, som fullföljts till hovrätten, prövningstillstånd

jämlikt 11 § första stycket 1 i allmänhet icke kunna meddelas, då

fråga är om sådan talan. Och mål, vilka anhängiggjorts i hovrätten och i

vilka nu någon begränsning av fullföljdsrätten ej finnes, skola i nämnda avseende

jämställas med de fullföljda. Skälet till ändringen angives vara, att

frågor rörande enbart rättegångskostnader sällan äro av den vikt, att prövning

därav i högsta domstolen är påkallad. Enligt lagrådets mening är det

icke önskvärt, att högsta instansen beträffande någon fråga av principiell

art blir helt utesluten från möjlighet att påverka rättspraxis. I det nu föreliggande

spörsmålet bör beaktas, att förslagets stadganden angående rättegångskostnad

innefatta väsentliga nyheter gentemot gällande rätt och att,

om högsta domstolens avgöranden rörande rättegångskostnad begränsas till

mål, i vilka jämväl huvudsaken blir föremål för bedömande, vissa prejudikatfall

på ifrågavarande område — såsom när de gälla frågor om kostnadsersättning

åt tilltalad, vilken i åklagarmål frikänts men ej fått sådan

ersättning — aldrig kunna genom klagan dragas under högsta domstolens

prövning. Då fullföljd av talan i mål angående enbart rättegångskostnad,

av hittillsvarande erfarenhet att döma, icke kan antagas bliva vanlig, kan

ej heller den föreslagna ändringen betyda något för högsta domstolens arbetsbörda.

Vad särskilt beträffar fullföljd allenast rörande rättegångskostnad

i mål, som väckts i andra instans, lärer något behov av ändring i gällande

regler icke hava yppats.

På grund av det anförda förordar lagrådet, att talan mot hovrätts dom

eller beslut skall kunna fullföljas beträffande allenast rättegångskostnad men

att erforderligt prövningstillstånd må kunna meddelas endast jämlikt 11 §

första stycket 1. Medgives en dylik generell fullföljdsrätt i kostnadsfrågor,

lärer anledning saknas att göra skillnad mellan de fall, i vilka det gäller skyldighet

för annan än part eller för åklagare att ersätta rättegångskostnad, och

andra hithörande fall. Även i avseende å de förra bör prövningstillstånd

kunna meddelas endast jämlikt 11 § första stycket 1.

Lämpligen synes den förordade ändringen kunna genomföras på det sätt,

att 8 § uteslutes ur förslaget och att i 13 § upptages en föreskrift av innehåll,

att prövningstillstånd i anledning av talan beträffande rättegångskost
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nåd i fall, då sådant tillstånd ej meddelas i anledning av annan talan, må

lämnas allenast jämlikt 11 § första stycket 1.

12 §.

Lagrådet:

I samband med den efter tillkomsten av processlagberedningens betänkande

beslutade nya lagstiftningen om villkorlig dom fogades genom lag den

22 juni 1939 till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken en föreskrift av innebörd

att i momentet upptagna bestämmelser om begränsning av tilltalads

fullföljdsrätt icke skola utgöra hinder för tilltalad att söka ändring i hovrättsutslag,

varigenom han erhållit villkorlig dom innefattande anstånd med

straffs ådömande. I förevarande paragraf bör upptagas ett stadgande, gående

ut på att prövningstillstånd må meddelas tilltalad eller honom närstående

då den tilltalade erhållit villkorlig dom som nu nämnts.

17 §.

Lagrådet:

Samma rätt till befrielse från nedsättningsskyldighet, som enligt 30 kap.

19 § rättegångsbalken åtnjutes av tilltalad som i målet hålles häktad eller

enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan

å sådant intagande hålles i förvar, skall enligt 25 § lagen den 15 juni 1935

om ungdomsfängelse tillkomma den som, sedan ungdomsfängelse ådömts

honom, intagits i anstalt för att undergå straffet eller i avbidan därå tagits

i förvar. Sistnämnda bestämmelse synes lämpligen böra överföras till andra

stycket av förevarande paragraf.

55 KAP.

2 §■

Lagrådet:

Väl kan det antagas att nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till säkerhet

för motparts kostnadsersättning i allmänhet kommer att äga rum

samtidigt med att revisionsinlagan ingives. Då det emellertid skall stå käranden

öppet att jämväl utan samband därmed företaga nedsättningen eller ingiva

föreskrivet intyg, blott det sker före revisionstidens utgång, men de i

lagtexten använda ordalagen närmast angiva att en sådan ordning är utesluten,

synes en jämkning av avfattningen vara önskvärd i tydlighetens

intresse.

En motsvarande jämkning bör vidtagas i 56 kap. 2 §.

4 §.

Lagrådet:

För att erhålla prövningstillstånd behöver revisionskäranden ej inkomma

med särskild ansökan eller i revisionsinlagan framställa särskild begäran

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

251

därom. Men om han vill göra gällande, att tillstånd skall meddelas på grund

av att talans prövning är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning

eller eljest har synnerlig betydelse utöver målet, då skall han

enligt andra stycket i förevarande paragraf närmare angiva de omständigheter

han vill åberopa till stöd härför. Det ligger alltid i kärandens intresse

att motivera sin ståndpunkt i frågan. Framför allt när käranden förmenar,

att prövning av hans talan har betydelse i avseende å något hans eget intresse

vid sidan om målet, är det för honom av vikt att upplysning lämnas

om detta förhållande. Om käranden emellertid ej närmare angivit sina skäl

eller om han ej ens givit tillkänna att han anser sin talan böra prövas på

någon av de nyss nämnda grunderna, är han enligt förslaget visserligen icke

rättsligt avskuren från möjligheten att få prövningstillstånd på sådan grund,

men av den ovillkorliga föreskriften i andra stycket av förevarande paragraf

jämförd med 7 § första stycket i kapitlet synes kunna utläsas, att prövningstillstånd

på sådan grund icke under några förhållanden skulle kunna beslutas

utan att käranden först förelagts att fullständiga revisionsinlagan. Mången

gång kan emellertid högsta domstolen därförutan klart se att kärandens

talan bör prövas på grund som nu nämnts. Ett föreläggande skulle då innebära

en onödig omgång. En sådan tydning av bestämmelserna, som nyss

berörts, torde kunna undvikas, om det i andra stycket av förevarade paragraf

utsäges, att käranden under där upptagna förutsättningar »bör» i revisionsinlagan

närmare angiva de omständigheter som han stöder sig på. Motsvarande

ändring torde böra ske i 56 kap. 4 § andra stycket.

Meddelas prövningstillstånd på en grund, som käranden ej åberopat, är

det önskvärt, att underrättelse därom lämnas parterna före huvudförhandlingen.

Något stadgande av sådant innehåll torde här ej erfordras.

13 §.

Lagrådet:

Innehållet i denna paragraf överensstämmer helt med motsvarande regler

i 50 kap. 22 § första och tredje styckena samt 51 kap. 22 § första och tredje

styckena. Därest i sistnämnda båda paragrafer, på sätt lagrådet i sitt yttrande

vid 17 kap. 9 § förordat, andra stycket kommer att utgå, kan därför även

förevarande paragraf utgå och i stället hänvisningarna i 55 kap. 16 § utsträckas

till att omfatta jämväl 22 § i 50 och 51 kap.

16 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf hänvisas till 51 kap. 15 § men icke till 13 § andra

stycket i samma kapitel. Härav följer att för hovrätt gällande bestämmelse

örn tiden för återupptagande av huvudförhandling i vademål, vari den tilltalade

är häktad, men icke motsvarande bestämmelse rörande den första

huvudförhandlingen får tillämpning beträffande revisionsmål i högsta domstolen.

Enligt 57 kap. skola däremot icke några liknande tidsbestämmelser

gälla i mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen. Något bärande

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skäl för denna olikhet torde icke föreligga. Då det icke lärer vara förenat

med någon olägenhet att låta de för hovrätt i förevarande hänseende gällande

bestämmelserna bliva i allo tillämpliga på förfarandet i högsta domstolen,

kan, om vad lagrådet förordat under 17 kap. 9 § vinner bifall, nödig följdriktighet

åstadkommas på det sätt att i 55 kap. 16 § hänvisning sker till

51 kap. 13 § i dess helhet och att i 57 kap. 1 § undantag ej göres från hänvisningen

till 53 kap.

58 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I den på grundval av processlagberedningens betänkande utarbetade lagen

den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel upptogs i 2 § 3 en bestämmelse

motsvarande punkt 3 i förevarande paragraf men med ett något avvikande

innehåll. Någon anledning att nu frångå 1939 års lagstiftning i

denna del torde ej föreligga.

4 §.

Justitierådet von Steyern:

I den mån tid förflyter sedan ett mål blivit avgjort genom laga kraft ägande

dom, växa betänkligheterna mot att rubba domens rättskraft. Dessa

betänkligheter äro delvis av processuell art; bevismaterialet blir mera otillförlitligt,

och faran ökas att den nya domen kommer att vila på ett sämre

underlag än den gamla. Därjämte framträda med allt större styrka olägenheterna

av att omdana de materiella rättsverkningar, som inträtt på grund

av den en gång givna domen.

Förslaget, liksom 1939 års lag örn särskilda rättsmedel, innehåller endast

för ett speciellt fall — resning i tvistemål på grund av oriktig rättstillämpning

— ett stadgande som medför hinder mot att resning sökes längre tid

efter domen. Såvitt brottmålen angår synes en sådan ståndpunkt kunna

godtagas. Den som dömts till ansvar för ett brott bör, i allt fall om brottet

är någorlunda allvarligt, icke förmenas möjligheten till rättelse endast med

hänsyn till de ökade svårigheterna för en ny utredning. Och då fråga uppstår

om resning till men för den tilltalade, lära stadgandena örn preskription

av åtalsrätt i 5 kap. strafflagen kunna anses tillämpliga även på resningsansökning,

varigenom en åtminstone någorlunda tillfredsställande garanti

får anses vunnen mot olägenheterna av uppskjuten rättegång och

straffverkställighet.

För tvistemålens del framträder, vid sidan av den processuella synpunkten,

med styrka den ovan berörda önskvärdheten att ej ingripa i det rättsläge

med verkningar i olika hänseenden, som utvecklats i förlitande på den

en gång givna domens orubblighet. Oftast lär det väl för rättskänslan framstå

såsom föga tilltalande, då någon med stöd av en skriftlig handling eller

något annat bevismedel som kommit i hans händer söker omkullkasta en för

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 253

längesedan given dom, vilken gått honom eller någon av hans företrädare

emot.

Huruvida den föreslagna lydelsen av 1 § lämnar möjlighet för högsta

domstolen att vägra resning vid längre tids förlopp, ehuru någon av de i paragrafen

angivna resningsgrunderna är för handen, kan måhända vara tvivelaktigt.

I varje fall komma med stor sannolikhet parter och allmänheten

att uppfatta de i förslaget upptagna resningsfallen såsom grundande en

ovillkorlig rätt till resning. Därest lagstiftarens avsikt är, att en i övrigt motiverad

resningsansökan skall kunna avslås på grund av en längre tids förlopp,

bör för att resningsmyndigheten skall skyddas mot misstanke för godtycke,

denna avsikt komma till tydligt uttryck i lagen.

Detta kan ske genom att såsom i vissa främmande lagar stadga en frist för

ansökan om resning, räknad från den dag då domen vann laga kraft. Fristens

längd har i de norska och tyska lagarna satts till fem år och i den österrikiska

till tio; för vårt vidkommande torde den måhända böra bestämmas

till tio år. Med tanke på vissa fall, som kunna uppkomma särskilt i mål om

äktenskaplig börd och dylikt, bör tillfälle lämnas för resningsmyndigheten

att undantagsvis bevilja resning, även om ansökan inkommit efter fristens

utgång. En annan möjlighet är att i 1 § upptaga ett stadgande av den innebörden,

att resning ej må beviljas, då den med hänsyn till den tid, som förflutit

från det domen vann laga kraft, kan anses obillig mot annan än den

som sökt resning. Vilkendera av dessa vägar än följes blir det möjligt för

högsta domstolen att bevilja resning, då detta på grund av ond tro hos

motparten eller annat förhållande måste anses mest tilltalande för rättskänslan.

59 KAP.

1 §•

Lagrådet:

I likhet med vad som skett i 58 kap. 1—3 §§ bör lämpligen i förevarande

paragraf angivas att stadgandet avser dom som vunnit laga kraft. Sista

stycket i 2 § kan då utgå.

Justitierådet Lawski:

Vid granskningen av den mot förevarande paragraf svarande 12 § i det

förslag, som ligger till grund för den nu gällande lagen om särskilda rättsmedel,

anförde jag bland annat:

»I fråga örn domvilla har ej upptagits någon motsvarighet till de beträffande

resning föreslagna bestämmelserna örn inskränkning i parts rätt

att göra gällande nya omständigheter eller bevis på grund av underlåtenhet

att åberopa dem vid målets behandling eller genom fullföljd till högre rätt.

Då det nämligen, yttrar proceslagberedningen härom, främst åligger rätten

att tillse att rättegången försiggår i laga former, bör det icke läggas parten

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

till last att han icke kommit till insikt örn det förelupna rättegångsfelet å

sådan tid, att talan i vanlig ordning kunnat fullföljas.

Av detta uttalande lärer framgå att det, såvitt angår de i denna paragraf

under 1, 2 och 5 omnämnda grunderna, närmast tagits sikte på sådana fall

då rätten icke — åtminstone icke på ett för parten synligt sätt — uppmärksammat

den omständighet varom fråga är. Det anförda resonemanget äger

då sitt fulla berättigande. Har rätten åter prövat ett under rättegången aktualiserat

processuellt spörsmål och däri träffat uttryckligt avgörande, torde

anledning saknas att bereda möjlighet till omprövning av detta avgörandes

riktighet i annan ordning och under andra förutsättningar än som

i allmänhet gälla för överklagande av rättens beslut. Stadgandets sålunda

begränsade innebörd bör komma till uttryck i lagtexten, varigenom skulle

undvikas att part i vissa fall skulle kunna påkalla förnyad prövning av

högsta domstolens beslut rörande processuella spörsmål av mera omstridd

art.»

Denna hemställan som icke vann beaktande anser jag mig böra i det

väsentliga vidhålla. Jag vill i detta sammanhang särskilt belysa förslagets

innebörd i det fall att svaranden vid underrätten gjort invändning örn ett

rältegångshinder, t. ex. om att tvistefrågan redan blivit genom laga kraft

ägande dom prövad och att sålunda res judicata föreligger. Därest underrätten

ogillar denna invändning, kan svaranden ej blott på vanligt sätt

fullfölja talan mot domen, utan det står honom också öppet att inom sex

månader från det domen vann laga kraft i hovrätten fullfölja sin talan genom

domvillobesvär. Ogillas hans invändning även av hovrätten, då talan

där fullföljts i vanlig ordning, och kan eller vill han icke erhålla prövningstillstånd,

har han dock möjlighet att inom sex månader från det hovrättens

dom vann laga kraft föra domvillobesvär. Därest svaranden erhåller prövningstillstånd,

men även i högsta domstolen får sin invändning ogillad,

återstår honom alltjämt att inom sex månader från dagen för högsta domstolens

dom genom domvillobesvär påkalla förnyad prövning av invändningen

å en annan av högsta domstolens avdelningar.

Det tillägg till lagtexten, som enligt min mening bör göras, bör gå ut på

att besvär ej må bifallas på grund av förhållande, som avses i förevarande

paragraf under 1, 2 eller 5, om förhållandet tidigare åberopats i målet.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

255

Bilaga.

Statistisk utredning rörande de av vissa rådhusrätter, polisdomstolar

och poliskamrar med domsrätt under åren 1937 och 19:18 genom slutligt

utslag avgjorda brottmål, vari talan om ansvar förts.

Ledamoten av processlagberedningen, revisionssekreteraren T. Strandberg

har i egenskap av föredragande hos lagrådet för dess räkning hemställt, att

statistiska centralbyrån ville verkställa utredning rörande fördelningen ur

viss synpunkt av de utav rådhusrätterna, polisdomstolarna och poliskamrarna

med domsrätt i 30 angivna städer under åren 1937 och 1938 genom slutligt

utslag avgjorda brottmål, vari talan om ansvar förts.

De angivna städerna äro följande: Stockholm, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna,

Linköping, Norrköping, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad,

Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Varberg,

Göteborg, Uddevalla, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle,

Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå.

Målen skulle fördelas å 4 grupper allteftersom i dem talan förts örn ansvar

för 1. brott varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver; 2. brott

varå kan följa straffarbete, dock ej i två år eller därutöver; 3. brott varå

kan följa fängelse men ej svårare straff; samt 4. brott varå ej kan följa svårare

straff än böter.

Till grund för utredningen har i första hand lagts dels uppgifter från

domstolarna enligt form. 3 a till rättsstatistiken och dels — vad angår mål,

örn vilka uppgifter till kriminalstatistiken rörande de olika slagen av brott

erhållas ur saköreslängderna eller från generaltullstyrelsen — vissa i statistiska

centralbyrån för kriminalstatistiken uppgjorda arbetstabeiler.

Ur nämnda arbetstabeiler kunna visserligen icke omedelbart hämtas upplysningar

om antalet brottma/ av visst angivna slag, enär tabellerna avse antalet

brott, för vilka sakfällning i målen ägt rum, samt antalet personer,

som sakfällts för dessa brott. Med stöd av jämförelser mellan arbetstabellerna

och de summariska uppgifterna om antalet brottmål i processtatistiken för

åren 1937 och 1938 har emellertid kunnat approximativt beräknas de nu

ifrågavarande målens fördelning efter brottens strafflatituder. Detta förfaringssätt

har ansetts vara att föredraga framför direkt bearbetning av saköreslängderna

och det hos generaltullstyrelsen förefintliga materialet, enär

en sådan bearbetning skulle blivit synnerligen tidsödande utan at* likväl

kunna — på grund av den ofta återkommande svårigheten att i saköreslängderna

särskilja de olika målen — leda till nämnvärt exaktare resultat.

Härvid har icke förbisetts, att arbetstabellernas specifikation av brott och

personer efter de förstnämndas art beträffande vissa kategorier är något

mindre detaljerad än det statistiska primärmaterialets.

Den approximativa beräkningen har utförts på följande sätt. Hela antalet

brottmål av beskaffenhet, att uppgifter örn dem skola för kriminalstatistiken

hämtas ur saköreslängderna eller generaltullstyrelsens handlingar, har för

varje domstol erhållits ur det processtatistiska materialet. Hela antalet tilltalade

personer, varom uppgifter för kriminalstatistiken hämtas ur nyssnämnda

källor, har för varje domstol erhållits ur förenämnda arbetstabeiler.

Det procentuella förhållandet mellan antalet mål och motsvarande antal

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

personer har uträknats. Personerna lia för varje domstol med stöd av arbetstabellerna

fördelats efter de på personerna tillämpade strafflatituderna.

Förhållandet mellan antalet brottmål och antalet personer har för varje

därvid erhållen grupp antagits vara lika med den för domstolen, enligt vad

förut sagts, uträknade relationen mellan hela antalet mål och hela antalet

personer.

I likhet med vad som sker i processtatistiken har här såsom regel räknats

med ett mål för varje nummer i domboken. Den nyss antydda svårigheten

att i saköreslängderna särskilja de olika målen föranledes av den vid flera

domstolar tillämpade metoden att under ett och samma domboksnummer

sammanföra flera mål, vilka av domstolen handlagts vart för sig (t. ex. särskilda

mål rörande olika personers ansvar för fylleri). För sådana fall har

undantag gjorts från nyssnämnda regel.

De brott, för vilka ansvar yrkats, äro icke alltid i materialet så noggrant

angivna till sin beskaffenhet, att man med ledning därav kunnat fördela

målen på de av lagrådet angivna fyra grupperna. Det har därför i åtskilliga

fall varit nödvändigt att räkna med alternativa möjligheter. Matematiskt

sett skulle målen för varje domstol, om man utgår från nämnda gruppers

kännetecken, kunna tänkas bilda 16 (=24) olika massor enligt följande

schema:

Massa

nr

1

med endast

lia

gruppens kännetecken

2>

2

»

2:a

3

$

3:e

>

»

»

4

»

4:e

»

»

2>

»

5

»

alternativt lia

och

2:a

gruppernas kännetecken

»

>/

6

l:a

2>

3:e

» j-

5>

y>

7

■»

l:a

»

4:e

2>

8

»

2:a

2>

3:e

» »

9

2:a

»

4:e

» »

»

10

»

3:e

»

4:e

»

11

lia,

2:a

och

3:e gruppernas kännetecken

»

12

l:a,

2:a

4:e » »

2>

13

>

l:a,

3:e

4:e » j

14

»

2:a,

3:e

4:e » »

»

»

15

2>

l:a,

2:a,

3:e

och 4:e gruppernas kännetecken

Var och

16

en

2>

av

samtliga mål

femte t. o. m.

femtonde massorna skulle alltså utgöras

mål, bestämda av alternativa kännetecken till ett antal av 2, 3 eller 4. Det

har visat sig, att det för en fullständig fördelning av målen, såsom de ur här

ifrågavarande synpunkt kunnat bestämmas, i första hand varit nödvändigt

att utöver de av lagrådet angivna 4 grupperna taga i anspråk 9 grupper, motsvarande

de förenämnda massorna nr 5—11 samt nr 14 och 15.

Den av lagrådet angivna gruppindelningen hänför sig till maxima i de

för de särskilda brotten stadgade strafflatituderna. Avgörande för ett visst

brottmåls klassificering är sålunda, att talan i målet gått ut på ansvar enligt

en sträf latitud, vars maximum utgör 1. straffarbete i två år eller därutöver,

2. straffarbete under två år, 3. fängelse eller 4. böter. Där i ett och samma

mål talan förts om ansvar efter flera olika latituder, är den av dessa, som

har det högsta maximum, avgörande för målets placering. Avsättning och

suspension ha jämställts med fängelsestraff.

Vid klassificeringen har måst särskilt uppmärksammas givna stadganden

om straffskärpnings- och straffminskningsgrunder, d. v. s. omständigheter

som skola medföra, att en brottslig gärning av viss art bestraffas efter en

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

257

strängare respektive lindrigare strafflatitud än den som skall tillämpas, då

dessa omständigheter icke föreligga.

Någon allmän sträf f s kär pläng sorund, avseende samtliga brottsarter, finnes

ej föreskriven. De allmänna straffminsknmpsgrunderna, vilka äro minderårighet

(SL 5: 2), saknad av förståndets fulla bruk (SL 5: 6) samt nödvärn

(SL 5: 9 och 10), ha icke sådan inverkan å straffmaxima, att de behöva tagas

med i räkningen här.

Av de för vissa brottsarter stadgade speciella straffskärpnings- och straffminskningsgrunderna

ha endast de, som verka höjande eller sänkande på

maxima, behövt uppmärksammas. I de fall då dessa speciella straffmätningsgrunder

i lagen angivits i allmänna ordalag — såsom »försvårande», »synnerligen

försvårande», »mildrande», »synnerligen mildrande» omständigheter

eller liknande uttryck — ha vederbörande brottsarts olika strafflatituder,

den ordinära och den eller de extraordinära, tillsammans betraktats såsom en

enda. Maximum i denna tänkta latitud bär sålunda bestämt gruppen för

mål om ansvar för brottsliga gärningar av ifrågavarande art, vilkas straff

man haft att utmäta inom hela eller en större eller mindre del av sagda

latitud. Av lagen till den närmare beskaffenheten angiven speciell straffmätningsgrund,

som har den verkan, att maximum skall höjas (t. ex.

SL 11: 10 p. 2; 14: 21 st. 1 p. 2) eller sänkas (t. ex. SL 14: 27 st. 1 in fine),

har vid klassificeringen alltid ansetts konstituera särskild brottsart, vars

straffskala icke tänkts sammanfogad med det ordinära brottets till en enhet.

Huru målen fördela sig på de 13 grupper, som i första hand måste tagas

i anspråk för klassificeringen, framgår av kol. 3—15 i den bifogade tabellen.

Av de i kol. 7—15 redovisade målen angå de, som upptagits i

kol. 7, exempelvis brott efter SL 14: 27 andra stycket;

kol. 8, mestadels rattfylleri;

kol. 9, mestadels överträdelser av vägtrafikstadgan;

kol. 10, exempelvis brott efter SL 10: 5, 20: 12 eller 14: 21;

kol. 11, mestadels brott efter 1 § lagen angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin;

kol. 12, mestadels brott efter SL 22: 14;

kol. 13, mestadels olovlig varuinförsel, brott mot tullförfattningarna, olovlig

befattning med spritdrycker och vin samt brott mot brännvinstillverkningsförordningen,

allt utan närmare specifikation;

kol. 14, mestadels brott efter SL 22: 12 eller 30 § brännvinstillverkningsförordningen;

samt

kol. 15, exempelvis överträdelser av bestämmelserna örn skattefri sprit.

De i kol. 7—15 upptagna målen lia uppskattningsvis fördelats å grupperna

1—4. Härvid har tillgått så, att för var och en av kol. 7—11 och kol. 13—

15 målen fördelats efter proportionen mellan talen i kol. 3—6, till vilka senare

tal respektive delsummor därefter adderats, samt att talen i kol. 12 adderats

till motsvarande tal i kol. 3.

Det slutliga resultatet av utredningen framgår av kol. 16—19 i den bifogade

tabellen. Dessa kolumner utvisa sålunda för var och en av här ifrågavarande

domstolar antalet under åren 1937 och 1938 genom slutligt utslag

avgjorda brottmål, vari talan örn ansvar förts, med ungefärlig fördelning på

de av lagrådet angivna grupperna.

Stockholm den 10 januari 1940.

ERNST HÖIJER.

Sverker Groth.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 5.

17

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Av vissa stadsdomstolar genom slutligt utslag avgjorda brottmål, vari talan örn

1

2

3

4

5

6

7

8

Approximativ fördelning eftersom talan

Hela

Domstolar

antalet

mål

(= s. a. i

2 år

eller där-

2

(= s. a.

under

2 år)

3

(= fäng- else)

4

(= böter)

1

eller

2

2

eller

3

utöver)

1

2

Stockholms rådhusrätt

(1937

(1938

3-443

4,000

m

39

51

Ul

39I

2

6

67

48

3

> polisdom-

(1937

18,526

3

f -

43°

401

11,200

—

—

4

stol......

(1938

20,189

1

—

12,824

—

—

5

Summa

(1937

21,969

558

39

973

»>,504

2

67

6

(1938

24,189

665

51

1,032

13,222

6

48

7

8

Södertälje rådhusrätt..

(1937

(1938

lil

II

15

7

5

lo4

192

245

_

I

9

10

Uppsala >

1937

11938

1,037

1,022

11

12

7

S

700

752

_

8

3

11

12

Eskilstuna >

(1937

(1938

43

59

17

18

4

6

21

2

3

—

I

1

13

» poliskam-

(1937

682

—

—

IO

537

—

- •

14

mare......

[1938

672

—

—

12

490

—

—

IS

Summa

(1937

725

17

4

l6

539

—

I

16

(1938

731

18

—

33

493

—

1

17

18

Linköpings rådhusrätt

(1937

11938

836

863

26

29

t

33

48

567

582

—

3

2

19

20

Norrköpings »

(1937

(1938

332

393

47

71

8

6

44

42

11

—

2

6

21

> poiisdom-

(1937

640

—

—

—

401

—

—

22

stol1 ....

(1938

624

—

—

—

401

—

—

23

24

Summa

(1937

(1938

972

1,017

47

71

8

6

44

42

435

436

—

2

6

25

26

Jönköpings rådhusrätt

(1937

1938

74°

1,085

26

24

ii

42

40

476

670

I

5

0

27

28

Kalmar >

(1937

(1938

^36

•9

27

6

4

28

33

356

485

I

1

2

29

30

Karlskrona >

(1937

11938

WL

27

26

3

2

22

20

242

255

_

3

1

31

32

Kristianstads >

(1937

[1938

669

860

12

20

2

34

3o

387

451

_

2

1

33

34

Malmö >

1937

[1938

IA59

1,089

149

192

88

108

ÖO

42

1

2

9

35

36

» polisdomstol ..•

1937

1938

5,981

5,455

I

1

128

143

4,074

3,448

—

—

37

38

Summa ■

(1937

[1938

7,140

0,o44

150

192

\i

216

251

4,134

3,490

1

2

9

39

40

Lunds rådhusrätt

1937

[1938

528

522

21

25

1

2

3«

24

337

318

_

2

9

41

42

Landskrona >

1937

[1938

438

503

>7

20

2

2

22

22

253

240

_

1

1

1 Ar 1937 poliskammare.

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

259

ansvar förts, fördelade efter maxima 1 brottens strafflatituder, åren 1937 och 1938.

1 9

10

t 11

12

1 13

14

1 15

16

17

1 I»

1 18

1 1]

forts om ansvar

för brott med straffmaximum

På uppskattning grundat sam- mandrag av kol. 3—15: antal

mål, vari talan förts örn ansvar

för brott med straffmaximum

3

eller

4

1

eller

3

1,2

eller

3

1

eller

4

1,2,3

eller

4

2

eller

4

2,3

elier

4

1

2

3

4

1,017

151

8

5

744

6

2

928

64

1,617

834

1

1,460

64

5

10

652

10

1

964

75

1,840

1,121

2

6,8oo

93

—

—

—

—

—

4

—

774

17,748

3

6,861

102

—

—

—

—

—

1

—

711

19,477

4

7.8i7

244

8

5

744

6

2

932

64

2,391

18,582

5

8,321

166

5

10

652

10

1

965

To

2,551

20,598

6

187

—

—

45

2

—

13

8

69

389

7

202

—

—

—

37

—

—

17

6

37

464

8

214

—

—

—

3

I

—

43

13

79

902

9

157

2

—

1

6

2

—

45

7

63

907

10

13

—■

—

—

—

—

—

17

4

17

5

11

16

—

—

—

—

—

—

18

36

5

12

135

—

—

—

—

—

—

12

670

13

170

—

—

—

—

—

—

—

16

656

14

148

—

—

—■

—

—

—

•7

4

29

675

15

186

—

—

—

—

—

—

18

—

52

661

16

196

4

—

I

2

—

—

29

4

49

754

17

194

1

—

—

2

—

—

29

5

66

763

18

119

3

—

I

74

—

—

76

12

139

105

19

127

4

—

—

99

3

—

120

11

144

118

20

239

—

—

—

—

—

—

—

—

—

640

21

223

—

—

—

—

—

—

—

—

—

624

22

358

3

—

I

74

—

—

76

12

139

745

23

350

4

—

—

99

3

—

120

11

144

742

24

179

5

—

—

—

I

—

29

6

64

641

25

324

2

—

1

1

4

—

26

14

64

981

26''

109

3

—

2

59

3

—

26

7

43

511

27''

150

4

—

1

28

2

—

31

4

49

652

28

170

5

—

—

5

—

—

3i

3

41

402

29''

92

1

—

1

7

—

—

29

2

28

346

30

219

5

—

—

8

—

—

13

2

59

595

11

349

1

—

—

3

—

—

20

—

62

778

32

358

6

—

5

469

2

6

382

36

438

303

33

452

12

—

3

246

11

—

337

26

520

206

34

•.775

3

—

—

—

—

—

I

—

185

5,795

35

1,852

11

—

—

—

—

—

—

1

228

5,226

86

2.133

9

—

5

469

2

6

383

3*5

623

6,oq8

17

2,304

23

—

3

246

11

—

337

27

748

5,432

38

123

5

1

—

—

—

—

23

I

$6

448

39

141

1

—

1

—

1

—

27

3

42

450

40

112

4

—

I

24

—

—

21

2

.36

379

41

213

—

—

—

3

2

—

20

2

41

440

42

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

1

2

3 i

4 i

5

6

‘ 1

8

Approximativ fördelnin

g eftersom talan

Hela

1

,= s. a. i

2 år

eller där-

I

Doms

t o 1 a r

antalet

mål

2

(= s. a.

under

2 år)

3

(= fäng- else)

4

, = böter)

1

eller

2

2

eller

3

utöver)

1

Hälsingborgs rådhus-

f 1937

455

74

8

53

29

__

8

2

rätt....

(1938

476

75

10

63

29

—

6

3

>

polisdom-

(1937

i,s''oo

—

—

57

892

—

—

4

stol ....

(1938

1,641

1

—

59

1,219

—

—

5

Summa

(1937

L955

74

8

IIO

921

—

8

6

11938

2,117

76

10

122

1,248

—

6

7

8

Ystads

rådhusrätt

(1937

(1938

328

318

9

20

—

19

24

179

155

—

—

9

10

Trelleborgs

>

(1937

(1938

379

328

4

18

I

1

13

7

273

230

—

1

2

11

Halmstads

11937

661

38

4

28

311

—

2

12

>

(1938

784

34

9

43

359

—

2

13

Varbergs

11937

317

12

—

17

173

—

—

14

>

(1938

483

11

1

17

244

—

—

Göteborgs

11937

1,720

384

34

259

281

—

58

16

(1938

1,572

396

46

242

247

—

45

17

18

> polisdomstoljigjjg

8,083

7,743

I

_

222

205

5-945

5,867

—

_

19

Summa

(1937

9,803

385

34

481

6,220

—

58

20

(1938

9,315

396

46

447

6,114

—

45

: 21

22

Uddevalla rådhusrätt

(1937

(1938

643

622

14

11

1

2

36

32

316

412

—

1

2

23

Borås

(1937

1,029

52

10

58

688

—

7

24

(1938

1,139

64

15

67

671

1

3

25

26

Karlstads

>

(1937

(1938

1,251

1,652

5°

44

t

73

72

687

1,088

I

3

2

27

Örebro

(1937

1,077

42

8

57

703

2

5

28

(1938

916

43

7

54

671

—

5

29

Västerås

(1937

1,172

40

9

62

54°

I

5

30

(1938

986

38

11

77

559

—

1

31

Falu

(1937

363

9

I

l6

26;

—

—

32

(1938

395

12

3

18

268

—

—

33

Gävle

(1937

1,113

3Z

4

44

635

—

2

34

(1938

1,064

38

6

53

611

1

3

35

Sundsvalls

(1937

1,233

.30

6

98

807

—

1

36

»

(1938

1,300

41

7

69

831

—

2

37

38

Östersunds

>

11937

(1938

681

817

l6

22

1

2

3°

26

•580

493

—

2

4

39

Umeå

(1937

692

24

6

23

39°

—

2

40

(1938

692

20

7

15

439

—

—

41

Luleå

(1937

299

11

3

16

169

—

—

42

(1938

366

22

3

15

164

—

39

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

261

I 9

10

11

12

13

14

15

1C

17

18

19

1

forts om

ansvar för brott med straffmaximum

På uppskattning grundat sam-

mål, vari talan förts örn ansvar

3

1

1,2

1

1,2,3

2

2,3

för brott med straffmaximum

eller

eller

eller

eller

eller

eller

eller

4

3

3

4

4

4

4

1

2

3

4

201

7

I

I

6l

12

107

15

213

120

1

214

5

—

4

70

—

—

112

15

242

107

2

55i

—

—

—

—

—

—

—

—

90

i,410

3

362

—

—

—

—

—

—

1

—

76

1,564

4

752

7

I

I

6l

12

—

107

»5

303

1,530

5

576

5

—

4

70

—

113

15

318

1,671

6

101

4

_

—

l6

_

—

II

—

33

284

7

113

—

—

6

—

—

20

—

40

258

8

78

I

—

—

8

—

—

I

19

355

9

62

2

—

—

6

—

—

20

1

12

29o

10

226

6

—

—

44

2

—

45

5

55

556

11

295

3

—

1

27

11

—

38

9

82

655

12

97

—

—

—

17

I

—

13

—

27

277

13

192

—

—

—

16

2

12

1

30

440

14

357

z4

46

3

233

40

I

521

55

572

572

15

339

12

38

7

197

3

—

516

6b

518

472

16

1,898

17

—

—

—

—

—

I

—

307

7,775

17

1,654

17

—

—

—

—

—

—

—

278

7,465

18

2,255

41

46

3

233

40

I

522

55

879

8,347

19

1,993

29

38

7

197

3

—

516

66

796

7,937

20

269

I

_

—

3

I

I

H

I

65

563

21

148

1

—

—

14

—

—

11

2

47

562

22

189

I

—

1

6

2

15

53

II

82

883

23

306

2

—

3

4

2

1

69

16

99

955

24

367

4

2

1

56

2

I |

59

4

ug

1,069

25

388

5

1

—

38

7

3

48

4

104

1,496

26

2j''3

2

—

3

—

I

I

48

9

81

939

27

132

4

—

—

—

45

8

70

793

28

4>4

6

I

—

90

—

4

48

II

123

99°

29

271

1

—

1

27

—

41

11

115

819

30

66

3

_

—

3

—

—

IO

I

22

33°

31

86

—

—

7

1

—

12

3

24

356

32

301

2

I

2

84

6

—

39

4

73

997

33

264

1

1

—

77

8

1

43

8

85

928

34

209

4

—

_

68

IO

—

33

7

132

1,061

35

306

3

—

—

39

2

—

44

7

99

1,150

36

246

2

—

—

I

—

3

17

I

51

612

37

234

3

—

—

33

—

24

2

46

745

38

203

I

—

—

42

—

I

27

7

38

620

39

185

1

1

—

23

1

—

23

7

22

640

40

66

_

—

—

34

—

—

13

3

25

258

41

105

1

1

—

15

1

—

26

10

57

273

42

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 14 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning nied statsrådets samtliga ledamöter fråga om processlagberedningens

fortsatta verksamhet till förberedande av rättegångsväsendets

reformering.

Föredraganden anför:

»Lagrådet har den 8 november 1940 avgivit utlåtande över processlagberedningens

den 9 juni 1939 till lagrådet remitterade förslag till rättegångsbalk.

I utlåtandet har lagrådet uttalat, att lagrådet kunde obetingat ansluta

sig till de principer, vilka uppbära förslaget, och hyste den uppfattningen att

en allmän rättegångsreform är av behovet påkallad och bör utan dröjsmål

komma till stånd.

Med anledning av de erinringar lagrådet framställt mot olika stadganden i

förslaget har detta inom justitiedepartementet undergått överarbetning. I

samband därmed har utarbetats motivering till lagförslaget sådant det utformats

vid departementsbehandlingen.»

Efter redogörelse för det lagförslag, som sålunda föreligger och som jämte

lagrådets utlåtande finnes fogat vid statsrådsprotokollet såsom bilaga1, anför

föredraganden vidare:

»På grund av det läge, vari vissa av tidsomständigheterna föranledda, inom

finansdepartementet pågående besparingsutredningar för närvarande befinna

sig, anser jag mig förhindrad att hemställa, att förslaget till rättegångsbalk

nu förelägges riksdagen. Enligt vad jag inhämtat lära emellertid dessa

utredningar komma att bedrivas på sådant sätt, att deras resultat i den

mån det berör processreformens finansiella följder kommer att föreligga

före detta års utgång. I den plan, som uppgjorts för genomförandet av en

1 Den till bilagan hörande lagtexten, som är lika lydande med det vid propositionen fogade

lagförslaget, har här uteslutits liksom även lagrådets utlåtande, vilket återfinnes å sid. 156 o. f.

Av bilagan återgives sålunda i det följande (sid. 264—580) endast motiveringen till förslaget.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

263

ny rättegångsbalk, har beräknats, att några år skulle komma att ligga mellan

tidpunkten för lagtextens slutgiltiga antagande och dess ikraftträdande. Under

dessa år skulle det omfattande och detaljerade arbete slutföras, som erfordras

för att infoga en ny rättegångsbalk i vår rättsordning. En nödvändig

följd av det uppskov med lagförslagets framläggande för riksdagen, som

nu uppstår, behöver under dessa förhållanden icke bli ett dröjsmål med

rättegångsreformens genomförande under förutsättning att erforderliga riktlinjer

meddelas för förberedelsearbetets fortgång.

Sedan processlagberedningen avgivit sitt betänkande och lagförslag, har

beredningen påbörjat utarbetandet av förslag till de följdförfattningar och

de ändringar i gällande lagar, som sammanhänga med en ny rättegångsbalks

ikraftträdande. För att detta lagstiftningsarbete skall kunna fullföljas

är det av vikt att, ehuru något statsmakternas samfällda beslut rörande rättegångsreglernas

närmare utformning icke nu kan åstadkommas, processlagberedningen

likväl erhåller den ledning för arbetets fortsatta bedrivande,

som ligger däri att Kungl. Majit godkänner det inom justitiedepartementet

utarbetade förslaget såsom grundval för beredningens verksamhet under den

närmaste tiden.

Med anledning härav får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte godkänna

detta lagförslag såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet,

intill dess förslag till rättegångsbalk blivit antaget av Kungl. Majit

och riksdagen.

Tillika hemställer jag, att processlagberedningen måtte bemyndigas att vid

sitt fortsatta utredningsarbete från ämbetsverk och övriga myndigheter infordra

de uppgifter och yttranden, som kunna erfordras för arbetet, ävensom

att efter samråd med departementschefen anlita särskilda sakkunniga

inom de lagstiftningsområden som bliva föremål för utredning.»

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen och förordnar tillika att

utdrag av protokollet i detta ärende må offentliggöras.

Ur protokollet:

Stefan Stiernstedt.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Departementschefens yttrande den 14 februari 1941.

Tidigare reformer och reformförslag.

Såsom jag tidigare erinrat har frågan om en reform av vårt rättegångsväsen

varit föremål för ett ingående och omfattande utredningsarbete. Reformarbetet

påbörjades redan år 1810 och utgjorde ett led i den allmänna

revision av 1734 års lag, som då uppdrogs åt den för detta ändamål tillsatta

lagkommittén. Efter att år 1815 ha framlagt ett betänkande örn underdomstolarnas

och hovrätternas antal och organisation behandlade lagkommittén

rättegången i tvistemål och avgav förslag härutinnan år 1822. Förslaget

ingick i reviderat skick såsom rättegångsbalkens första avdelning i lagkommitténs

år 1826 publicerade förslag till allmän civillag. Förslag till allmän

kriminallag, innefattande senare avdelningen av rättegångsbalken (om

rättegången i brottmål), avgavs år 1832. Reviderad upplaga av civillagförslaget

utkom år 1838 och av kriminallagförslaget år 1839.

För granskning av lagkommitténs förslag tillsattes år 1841 en lagberedning.

Lagberedningen framlade år 1842 utlåtande angående domstolarnas

organisation och år 1849 förslag till rättegångsbalk.

Lagkommitténs och lagberedningens förslag ledde endast till vissa begränsade

reformer, företrädesvis på domstolsorganisationens område.

Arbetet på en allmän processreform upptogs åter år 1880, då nya lagberedningen

fick upptaga behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Enligt

en av Kungl. Majit godkänd plan för arbetets bedrivande skulle först

utarbetas ett principbetänkande, innefattande dels en allmän utredning av

frågan i hela dess omfattning, dels ock en framställning av huvuddragen

i det system, vilket beredningen ansåg sig böra förorda till antagande i av
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

265

seende å domstolsorganisationen och det processuella förfarandet, varemot

med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå till dess de allmänna

grunderna undergått vederbörlig prövning. År 1884 avgavs principbetänkandet,

uppdelat i fyra delar, behandlande domstolsorganisationen, rättegångsordningen

i tvistemål, rättegångsordningen i brottmål m. m. samt plan

för rikets judiciella indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten. I fråga

örn ärendets vidare behandling föreslog beredningen, att reformen av rättegångsväsendet

efter en på förhand fastställd plan skulle genomföras styckevis;

att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas,

skulle göras färdiga och, i den mån de erhölle sanktion, träda i kraft

såsom gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del

av lagstiftningsarbetet blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående

delarna undergått den granskning eller förberedande behandling,

som ansåges lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett

organiskt helt i ett fullständigt kodifierat lagförslag. Vad beredningen sålunda

föreslagit gillades av Kungl. Majit, och det uppdrogs åt en med ett betydande

antal lekmannarepresentanter utvidgad beredning att med föranledande

av principbetänkandet avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för

en ny rättegångsordning. Denna s. 1c. förstärkta lagberedning avgav sitt yttrande

år 1887. I huvudsak tillstyrktes nya lagberedningens principer om ock

med åtskilliga modifikationer och under betydande meningsskiljaktigheter

på många punkter.

I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan förstärkta

lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av

lagförslag inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de

närmaste åren. Samtliga av beredningen utarbetade förslag framlades för

riksdagen, men riksdagens godkännande vanns endast beträffande två av

förslagen, nämligen om ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål

(1886) och örn skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen.

Vid denna tid övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet.

Detta kom till uttryck, då Kungl. Majit år 1889 gav nya lagberedningen

uppdrag att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan

i överrätt och hos Kungl. Majit samt därvid föreskrev, att förslaget borde

vara grundat på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna

och förfarandet därstädes bibeliölles huvudsakligen oförändrade.

Under den följande tiden vidtogos åtskilliga partiella reformer på rättegångsväsendets

område. Här må endast erinras örn de viktigaste av de sålunda

tillkomna lagarna. År 1899 tillkom en lag, varigenom bestämmelserna

örn stämning reviderades, och 1901 en lag med regler örn fullföljd av talan

till hovrätt och till Konungen samt i samband därmed örn behandlingen

av invändningar i rättegång. På slraffprocessens område genomfördes år

1906 en lag örn rättegångsbiträde åt häktad. Med anledning av den stora

tillströmningen av mål till högsta domstolen och den därmed förenade långsamheten

i rättsskipningen i högsta instans vidtogos vissa åtgärder. Bland

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

annat antogs år 1915 lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,

varigenom rätten att fullfölja talan till högsta domstolen begränsades. För

påskyndande av rättsskipningen vid underrätt å landet, särskilt i avseende

å orter med mera sammanträngd befolkning, tillkom år 1918 en lag örn särskilda

tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Förvaltningen

av domsagorna ordnades genom en samma år i administrativ väg

utfärdad stadga, vilken jämväl innehöll bestämmelser örn domsagas kansli.

Nya författningar i ämnet utfärdades 1920, 1925 och 1933. År 1919 genomfördes

en lag om fri rättegång, i samband varmed lagen örn rättegångsbiträde

åt häktad reviderades. Slutligen må nämnas, att år 1922 tillkom en lag örn

tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Processkommissionens förslag.

Arbetet på en allmän rättegångsreform återupptogs år 1911, då riksdagen

beviljade medel för en förberedande utredning angående en dylik reform.

Syftet med denna utredning var att lämna en allsidig belysning av de särskilda

processuella frågor, vilka måste upptagas till övervägande, ävensom

att anvisa den eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lösande under de

i vårt land givna förhållandena.

Utredningsarbetet uppdrogs åt en för ändamålet tillsatt kommission (processkommissionen).

Tillika tillkallades en representant för lantdomarna och

en för stadsdomarna ävensom ett antal företrädare av skilda lekmannaintressen

att med kommissionen överlägga om principerna för den blivande domstolsorganisationen

och de allmänna grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform

borde byggas.

Processkommissionen avslutade sitt arbete 1926. Det då avgivna betänkandet

(Statens off. utredn. 1926: 31—33) innefattar tre delar behandlande

domstolsförfattningen, rättegången i brottmål och rättegången i tvistemål.

Kommissionen förordade en allmän reform av rättegångsväsendet. I enlighet

med de givna riktlinjerna har kommissionen ej utarbetat förslag till lagtext,

utan betänkandet utgör en resonerande framställning angående de grunder,

som enligt kommissionens tanke böra läggas till grund för en allmän

processreform. Betänkandet är inom de olika avdelningarna uppdelat i kapitel,

och varje kapitel avslutas med en punktvis gjord sammanställning av

kommissionens förslag. Vid betänkandet äro fogade yttranden av de för

överläggningar tillkallade domstolsrepresentanlerna och lekmännen.

Förtjänster och brister i nuvarande rättegångsväsen.

I inledningen till sitt betänkande lämnar processkommissionen en redogörelse

för de viktigaste bristerna i vårt rättegångsväsen. Kommissionen erinrar

därvid om att man vid ett angivande av de allmänna krav, som böra ställas

på en god rättegångsordning, plägar säga, att den skall garantera rättsskipningens

säkerhet, skyndsamhet och billighet. Till en viss grad äro emel
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

267

lertid dessa krav stridande mot varandra. Om man i största möjliga mån

tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång. Det

gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot varandra. Kommissionen

anför vidare bland annat:

Den brist i vår nuvarande rättsskipning, som låter sig mest kännas av den

rättssökande allmänheten och som därför mest överklagats, torde vara dess

långsamhet. Vid underrätten behandlas i regel varje mål vid upprepade

rättegångstillfällen, och målens avgörande blir därigenom ofta fördröjt. Skall

målet sedan fullföljas till hovrätt och högsta domstolen, uppkommer ofta ytterligare

dröjsmål av ett eller flera år. Att konstatera, huruvida rättsskipningen

lider av bristande säkerhet, möter större svårighet. I den mån osäkerhet

i rättsskipningen förspörjes, kan detta i större eller mindre mån bero

på bristfällighet i den materiella (civila eller kriminella) lagstiftningen. Ett

närmare övervägande torde dock visa, att vårt rättegångsväsen lider av vissa

fel, som medföra, att domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och

mindre tillförlitligt material. Dessa fel hänföra sig både till organisationen

och till förfarandet. Däremot kan i stort sett den anmärkningen ej riktas

mot vårt rättegångsförfarande, att det är för dyrt för parterna, örn ock rättegången

vid underrätten med dess upprepade förhandlingar vid särskilda rättegångstillfällen

medför utgifter, som skulle kunna undgås, om förhandlingen

vöre mera koncentrerad.

Underrätterna på landet äro så organiserade, att skötseln av ärendena i deras

helhet inom varje domsaga i princip ankommer på den ordinarie domaren.

Oaktat göromålen till sin art äro ganska olika, har någon uppdelning av

dem på olika befattningshavare icke gjorts. Häradshövdingen har ansvaret

för dem alla, han skall såväl utöva den egentliga rättsskipningen på tingen

som behandla de ärenden, vilka tillhöra den s. k. frivilliga rättsvården. Han

skall ock svara för protokollen i alla mål och ärenden, vilket med den i rättegången

rådande muntligt-protokollariska metoden medför, att hans göromål

till stor del komma att bestå i uppsättande eller justerande av protokollen.

Emellertid är det i de allra flesta domsagor icke möjligt för en person att ens

med anlitande av biträden uppfylla de fordringar ämbetet sålunda ställer

på honom. Häradshövdingen måste allt emellanåt taga ledigt, och utövandet

av hans göromål i deras helhet eller till viss del överlämnas då åt en vikarie,

som ofta är ung och oerfaren. Detta vikariatsystem har tagit en mycket stor

omfattning. En sådan ordning medför stora olägenheter. Genom domsagosfadgan

har man väl vunnit en bättre ordning, men då en mera genomgripande

omorganisation icke kunnat företagas, har förbättringen icke blivit så

omfattande som önskligt varit. I avseende å häradsrätterna må anmärkas, att

lekmannaelemenlet på grund av flera omständigheter icke äger det inflytande,

som bör tillkomma det. Detta beror i främsta rummet på förfarandets

natur, i det alt uppskovsväsendet och materialets antecknande i protokoll för

lekmännen försvåra behärskandet av materialet vid målets prövning. Men

det beror också delvis på organisationen av domstolarna. Nämndens betydelse

har mångenstädes kommit att försvagas i samband nied de sammanslagningar

av flera tingslag till ett, som under de senare åren i stor omfattning

iigt rum. Då nämndemännens antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits

oförändrat, har en sådan arbetsfördelning mellan dem icke sällan

gjorts, att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid eif måls avdömande

tjänstgörande nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets handläggning.

Men som lekmännens uppfattning av elt mål huvudsakligen måste

grundas på den omedelbara iakttagelsen av vad vid rätten förekommit, medför

nämnda omständighet en väsentlig minskning av möjligheten för nämn
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

den att utöva inflytande på prövningen. Samma olägenhet uppstår ofta jämväl

med en nämnd av tolv nämndemän därav, att av de tolv nämndemännen

endast sju nödvändigtvis måste vara tillstädes, i följd varav samma nämndemän

ofta ej äro närvarande vid alla de tillfällen, då ett och samma mål handlägges.

Ett svårt hinder för ett skyndsamt avgörande av rättegångarna vid

häradsrätterna ligger i de långa mellanrum mellan dessa domstolars sammanträden,

som alltjämt i betydande omfattning förekomma. Den omständigheten,

att häradsrätternas sammanträden äro fåtaliga, medför ock, att vid

varje sammanträde ett synnerligen stort antal mål måste behandlas. Men

detta föranleder åter stor svårighet för domstolen att ägna varje mål den

grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt mycken

olägenhet och besvär för den rättssökande allmänheten, som icke kan beräkna,

vid vilken tid på dagen ett mål skall komma före ulan därför ofta måste

förspilla lång tid i avvaktan på att det uppropas.

Genom sammansättningen av rådhusrätterna i de större och medelstora

städerna, vilka bestå av minst tre rättsbildade domare, har man sökt skapa

garanti för att målen skola erhålla en allsidig juridisk prövning. Det torde

dock kunna ifrågasättas, om icke anordningen är för stor och dyrbar, åtminstone

såvitt angår det stora flertalet av målen. Såsom en brist får jämväl anses,

att vid dessa domstolar lekmäns deltagande i rättsskipningen är okänt,

med undantag för handläggning av vissa speciella arter av mål. I de minsta

städerna består rådhusrätten i allmänhet av en lagfaren ordförande och två

eller flera illitterata rådmän. Då dessa städer icke kunna anslå mer än en

skäligen blygsam avlöning åt borgmästaren, kunna de icke erhålla särdeles

högt kvalificerade personer till ämbetets beklädande. Till följd av det ringa

antal mål av någon betydenhet, som förekommer vid dessa rådhusrätter, kan

borgmästaren icke heller genom sin verksamhet därstädes vinna ökad utbildning

utan måste snarare förväntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper.

De illitterata rådmännen kunna på grund av sin ställning icke göra den insats

i rättsskipningen, som man med ett lekmannaelement avser att erhålla. Den

år 1924 genomförda lagstiftningen örn stads läggande under landsrätt har

blivit föga effektiv. I fråga om alla rådhusrätter gäller, att deras juridiskt

bildade ledamöter, liksom häradshövdingarna, på grund av den muntligtprotokollariska

metoden för rättegångens utförande få större delen av sid

arbete förlagt till uppsättning eller justering av protokoll.

Vad angår de överordnade domstolarnas organisation synes otvivelaktigt,

att de större hovrätternas jurisdiktionsområden äro för stora. Med den nuvarande

rent skriftliga proceduren i hovrätterna äro olägenheterna härav dock

ej så kännbara. Även i hovrätterna har vikariatsystemet fått en alltför stor

omfattning. Anmärkas kan ock, att lekmäns deltagande i prövningen är fullständigt

okänt även i brottmålen och detta oaktat ifrågavarande domstolar

pröva målen i hela deras vidd.

Vårt land har länge måst umbära den viktiga insats i rättsskipningen, som

en god advokatkår kan göra. Alltjämt kan så gott som vem som helst uppträda

såsom sakförare, och från det allmännas sida har icke gjorts något för

att organisera en advokatkår. Sedan en enskild sammanslutning av rättsbildade

advokater, Sveriges advokatsamfund, 1887 bildais, ha väl förhållandena

väsentligt förbättrats, men bristen på en statlig reglering av advokatverksamheten,

särskilt med hänsyn till advokaternas deltagande i rättsskipningen,

gör sig dock alltjämt kännbar.

Stora brister vidlåda ock vårt åklagarväsen. Till allra största delen äro

åklagarna icke rättsbildade. Detta gäller i regel såväl om landsfiskalerna som

om stadsfiskalerna. Hos landsfogdarna förutsättes juridisk utbildning, men

det är endast ett begränsat antal mål, med vilka de taga befattning. Att så
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

269

lunda icke rättsbildade åklagare lia att såväl verkställa förberedande undersökning

som utföra åtal jämväl beträffande grova brottmål ävensom att besluta

om tvångsåtgärder, såsom häktning, husrannsakan och beslag, är uppenbarligen

ägnat att äventyra en tillfredsställande rättsskipning och kan

innebära en stor fara ur rättssäkerhetens synpunkt. Härtill kommer att landsfogdarna

och framför allt landsfiskalerna tillika äro överhopade med andra

göromål av administrativ art, vadan de icke kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet

åt sina åklagargöromål. En stor brist i organisatoriskt hänseende är,

att samtliga åklagarna icke äro sammanslutna i en kår under ledning av en

högste chef. Åklagarväsendet saknar därför önsklig fasthet och sammanhang.

I fråga örn själva processen har vår underrättsprocedur det företräde framför

de främmande ländernas procedur, sådan denna i allmänhet var före de

senaste nydaningarna, att skriftligheten icke blivit driven till samma ytterlighet

som i sagda länder. Materialet framlägges vid en kontradiktorisk förhandling

mellan parterna inför den dömande domstolen, och denna förhandling

är offentlig. Parternas anföranden kunna väl lia skriftlig form och ha

det ofta, men i regel förekommer dock en muntlig förhandling. Även bevisningen

förebringas vanligen inför den dömande domstolen. Domaren står

således icke under sakens handläggning alldeles främmande för saken utan

har möjlighet att utöva processledande verksamhet.

Det kan förefalla, som om ordningen vöre tillfredsställande, men detta är

långt ifrån fallet. Vi sakna föreskrifter om en sådan förberedande behandling

av målen, som allmänt förekommer i den moderna utländska processen och

som möjliggör, att själva huvudförhandlingen kan koncentreras och materialet

därvid i god ordning framföras. I tvistemålen och de brottmål, som anhängiggöras

av enskild part, förekommer ingen annan förberedelse, än att käranden

uttager en stämning, som delgives svaranden. Denna stämning är ofta

synnerligen ofullständig. Även örn den skulle någorlunda klart upptaga kärandens

yrkanden och grunden därför, innehåller den i allt fall i regel icke

något om den bevisning käranden tänker använda. Av svaranden har icke före

det första rättssammanträdet avgivits något yttrande. När förhandlingen vid

rätten tager sin början, är därför vardera parten i allmänhet okunnig om den

andres ståndpunkt, om de angrepps- och försvarsmedel han ämnar använda.

Parterna kunna därför icke inför rätta uppträda vederbörligen rustade. Härav

följer nödvändigheten av uppskov. Ställningen är väsentligen densamma i de

åtal för mindre brott, som anställas av allmän åklagare. När fråga är örn ett

något grövre brott, som skall utgöra föremål för allmän åklagares beivran,

hålles däremot vanligen, innan åtal anställes, en förberedande undersökning,

vilken företages av åklagar- eller polismyndighet. Angående sådan undersökning

saknas emellertid så gott som fullständigt legala regler, vilket bland andra

olägenheter medför ovisshet örn undersökningsförrätlarens befogenheter. Därmed

följer ock, att undersökningen stundom ej är fullständig. Vad beträffar

mål angående häktade, är det ofta icke heller möjligt att åstadkomma en fullständig

förundersökning på den korta tid, inom vilken målet enligt lag skall

företagas vid domstolen. I följd härav inträffar det även i nu ilrågavarande

mål ofta, att det för domen erforderliga materialet icke kan framläggas redan

vid första rättegångstillfäilet; uppskov blir nödvändigt. Rättens handläggning

får sådan karaktär, att den motsvarar både elen förberedande undersökningen

och huvudförhandlingen i den moderna utländska stratfprocesscn.

Praxis har utvecklat ett uppskovsväsen, som visat sig synnerligen menligt.

Parterna eller deras sakförare ägna alltför ringa intresse åt en skyndsam behandling

av målen. Och oaktat lagen ger domaren anvisning att stikå förekomma

onödiga uppskov, bar i praxis domarens verksamhet i sådant syfte

blivit ganska obetydlig. Följden därav har blivit, att rättegångarna ofta dragas

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kunni. Maj.is proposition nr 5.

ut på tiden vida längre än erforderligt vore. Det inträffar sålunda ej sällan,

att svaranden å inställelsedagen icke är beredd att avgiva sitt svaromål utan

begär och erhåller uppskov för sådant ändamål. Nästa gång begär käranden

uppskov för att bemöta det svaromål, som då avgives. Så erhålla bägge parterna

uppskov för att förebringa bevisning. Slutligen skola parterna var för

sig lia uppskov för att yttra sig angående bevisningen, för att avgiva slutpåstående

o. s. v. De uppskov, som sålunda både i tviste- och brottmål talrikt

förekomma, äro ofta rätt långa. Det följer, vad landsbygden angår, redan

därav, att rätten icke sammanträder annat än med ganska långa mellantider.

En annan anledning till uppskovens långvarighet ligger däri, att ett förnyat

företagande av ett mål svårligen kan äga runi, förrän det protokoll över förhandlingen,

som, enligt vad i det följande sägs, skall uppsättas, blir färdigt.

Och när slutligen förhandlingen mellan parterna är till ända och målet överlämnat

till dom, fordras ytterligare ett uppskov, för att domstolen må få tid

att studera handlingarna och fatta sitt beslut.

Sedan kommissionen till belysning i omförmälda hänseende anfört vissa

siffror, fortsätter kommissionen:

Det är emellertid icke nog med att sålunda behandlingen av målen dragés

långt ut på tiden, det råder ock brist på reda och planmässighet i rättegångens

utförande. Det inträffar ofta, att parterna icke från början noga precisera

sin ståndpunkt, utan att detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid

ej sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något försök att samla bevisningen

förekommer i allmänhet icke, utan vid ett tillfälle framtages ett vittne,

vid ett följande tillfälle ett annat, en tredje gång ett kontrakt o. s. v. På grund

härav möter det stor svårighet för domaren att överskåda materialet; han kan

därför icke genom sin processledande verksamhet uträtta så mycket för att

bringa reda och ordning som möjligt vore, örn förhandlingen vore mera koncentrerad.

Ställningen försämras ytterligare, vad häradsrätterna angår, genom

den förut omnämnda ständiga växlingen i domarpersonalen, som gör, att sällan

samma domare handlägger ett mål i dess helhet, och att det kan hända,

att den domare, som skall avgöra ett mål, icke någonsin förut tagit befattning

med detsamma.

En prövning omedelbart på grund av det för domstolen enligt nu angivna

ordning förebragta materialet skulle vara omöjlig. I fall en domare, som har

att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål, icke varit tillstädes vid alla de

föregående rättegångstillfällena, skulle han uppenbarligen icke vara i stånd

att döma omedelbart på grund av det vid dessa tillfällen förebragta materialet.

Med avseende å den långa tid, varunder en rättegång i allmänhet pågår,

och det oordnade skick, vari materialet för domstolen förebringas, skulle han

icke kunna hålla i sitt minne vad som förekommit så, att han omedelbart

därpå skulle kunna grunda en dom. Det blir sålunda nödvändigt, att allt vad

som förekommer upptecknas i ett protokoll, och att detta protokoll blir grundvalen

för den blivande domen. Denna ordning utgör det s. k. muntligt-protokollariska

systemet. I motsats häremot utmärkes den på den rena muntligheten

och omedelbarheten grundade rättegångsordningen därav, att materialet

i rättegången skall i muntlig form förebringas omedelbart inför den dömande

domstolen, och att domen skall grundas på det sålunda förebragta

materialet. Oavsett de nackdelar, som det muntligt-protokollariska systemet

i och för sig måste medföra och vilka processkommissionen senare skall behandla,

ligger en svaghet i det sätt, varpå det hos oss i regel tiliämpas. Protokollet

göres vanligen icke färdigt genast vid ett måls handläggning utan uppsättes

någon tid därefter på grund av memorialanteckningar, som gjorts vid

handläggningen. Dessa göras ofta icke av domaren utan av en notarie. Som

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

271

grund för det slutliga protokollet måste dessa anteckningar icke sällan vara

behäftade med brister, vilka i sin ordning återverka på protokollets tillförlitlighet.

Av vad nu anförts framgår, att förfarandet vid våra underrätter lider av

svagheter, som ej blott bidraga till långsamheten i rättsskipningen utan ock

kunna vara en fara för dess säkerhet. Målens handläggning erbjuder icke garantier

för en fullständig och allsidig behandling, och det kan därför icke undvikas,

att målen icke sällan avgöras utan att vara fullständigt utredda. Då prövningen

av ett mål uteslutande sker på grund av de däri förda protokollen,

måste de brister, av vilka dessa lida, menligt inverka på prövningen och

kunna leda till domar, som endast bristfälligt svara mot vad som är det materiellt

riktiga.

På senaste tiden har en rörelse uppstått i syfte att utan lagändring verka

till en förbättrad ordning för målens behandling i underrätten. Då domstolarna

enligt gällande lag icke sakna medel att genomföra vissa sådana förbättringar,

särskilt till vinnande av en mera koncentrerad behandling av målen,

kan utan tvivel åtskilligt vinnas genom en sålunda ändrad praxis. Att

de mera omfattande bristerna i vår rättegångsordning icke kunna utan lagändring

botas, synes dock processkommissionen uppenbart.

Processen i de högre domstolarna är icke sådan, att förhandlingen mellan

parterna ger anledning till liknande tidsutdräkt som vid underrätterna. Förfarandet

är rent skriftligt, och skriftväxlingen avslutas ganska snabbt. Om

ny bevisning genom vittnen skall förekomma vållas väl därav något uppskov,

men detta är icke av större betydelse. I de högre instanserna föranledes

emellertid dröjsmål därav, att arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att

medgiva en skyndsam behandling av målen.

Efter att med siffror ur rättsstatistiken lia belyst den tid, som i de högre

instanserna åtgick från det mål inkommo till dess dom meddelades, anför

kommissionen vidare:

Själva proceduren är, såsom nämnts, rent skriftlig. Materialet är allenast

de av parterna växlade skrifterna jämte protokollen över vad som förekommit

vid underrätten. Såsom en följd därav förekommer ej heller någon offentlighet.

Förfarandet lider i hög grad av alla de olägenheter, som den

fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan

från domstolens sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade

att medföra. Genom 1901 års lagändring beredes väl möjlighet för

domstolen att anordna muntligt förhör med parterna. Men med sådant förhör,

som blott skall avse att vinna upplysning om viss av domstolen angiven

omständighet, är, enligt vad erfarenheten visar, föga att vinna, och det medför

dessutom stor omgång. Möjligheten att anställa sådant förhör begagnas

därför endast i ringa omfattning.

En allvarlig svaghet i vår rättegångsordning beror därpå, att denna alltjämt

i väsentlig omfattning kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt. Denna

har visserligen genom praxis kommit alt så småningen undergå betydliga

jämkningar, men det muntligt-protokollariska systemet i underrätterna och

i än högre grad det skriftliga förfarandet i överrätterna försvåra likväl den

fullständiga frigörelsen från den legala bevisteorien. I flera viktiga hänseenden

upprätthålles också teorien ännu tillfullo. De synnerligen vittgående

reglerna örn vittnesjäv medföra en avsevärd begränsning av det bevismaterial,

som må brukas till domstolens övertygande. Även örn denna begränsning i

grövre brottmål göres mindre kännbar därigenom, att jäviga personer där

kunna höras upplysningsvis, medför den dock i övrigt betänkliga hinder fölen

materiellt riklig rättsskipning. Det är utom allt tvivel, att i synnerhet i

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tvistemålen parter icke sällan av vittnesjäven utestängas från möjligheten att

vid domstol få sin rätt. I samma riktning verka i dessa mål också de i många

hänseenden olämpliga reglerna om utnyttjande av parts egen utsaga för sanningens

utforskande. Bristen på regler örn parts plikt att förete skriftliga

handlingar, som av honom innehas och som kunna tjäna som bevis i en rättegång,

har likaledes i praxis visat sig leda till en begränsning av bevisningsmöjligheterna,

som illa stämmer med en god rättsskipnings fordringar. Andra

brister vidlåda också vår rättegångsordnings bevissystem. Sålunda saknas

tillfredsställande regler örn sakkunnigbeviset och örn möjligheten att företaga

besiktning av omstridda föremål och dylikt.

Processkommissionen har icke lämnat någon sammanfattande framställning

av de förtjänster, som tillkomma vårt nuvarande rättegångsväsen. Kommissionen

uttalar emellertid, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande

rättegångsväsen, icke får förspillas: institutioner och former, som

äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av

dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas Såsom ett förtjänstfullt

drag hos vårt rättegångsväsen framhåller kommissionen den starka, på folkets

förtroende grundade ställning, som våra underrätter intaga; för att bevara

denna avvisar kommissionen den annorstädes vanliga uppdelningen av

underrätterna på skilda domstolar för viktigare saker och för bagatellmål.

Lekmannadeltagandet i form av nämnd och ej, på sätt i utlandet är vanligt,

såsom jury har vunnit kommissionens livliga anslutning. Även organisationen

av mellaninstansen bygger på de nuvarande hovrätterna, liksom självfallet

högsta domstolen behålles. Med avseende å förfarandet betraktar kommissionen

offentligheten vid underrätterna och den muntlighet och omedelbarhet,

som alltjämt i viss grad präglar förhandlingen i första instans, såsom

en värdefull tillgång och föreslår åtgärder i syfte att utveckla rättegångssättet

i denna riktning. Även på många andra punkter av mindre principiell

betydelse upptagas nuvarande institutioner och former.

Några principfrågor i kommissionens förslag.

För de förut angivna bristernas avhjälpande erfordras enligt processkommissionens

tanke, att rättegångsväsendet underkastas en allmän revision, och

kommissionen uppdrager ganska utförliga riktlinjer för en sådan reform.

Redogörelsen för förslaget torde lämpligen inledas med en framställning av

kommissionens ståndpunkt till vissa av de grundläggande problemen.

Muntlighet och koncentration.

Kommisionens förslag avser främst att på ändamålsenligt sätt ordna själva

förfarandet. Därmed vill kommissionen uppnå, att det erforderliga processmaterialet

vid domens beslutande skall föreligga för domarna i bästa möjliga

skick samt att förutsättningar skapas för en verklig processledning och sanningsforskning.

I båda dessa hänseenden utgör enligt kommissionen uppskovsväsendet för

närvarande ett allvarligt hinder. En följd av uppskoven är, att domarna

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kunell. Mnj:ts proposition nr 5.

273

vid målens avgörande äro hänvisade till den kunskap om sakförhållandet,

som står att hämta ur protokollen. Dessa återgiva emellertid i fråga om muntliga

anföranden och utsagor endast vad som enligt protokollförarens eller

ordförandens mening är anförandets eller utsagans väsentliga innehåll. Och

oftast ha de tillkommit i en ordning, som innebär föga säkerhet mot missuppfattningar.

Även om möjlighet förefunnes att stenografiskt eller på annat

sätt uppteckna allt som yttrats, ger skriften endast en matt och färglös

bild av händelseförloppet. Läsaren därav får ej samma intryck som den,

vilken omedelbart iakttagit vad som förekommit. Vissa moment måste helt

lämnas åsido. Sålunda, säger kommissionen vidare, är det för uppskattningen

av ett vittnesmåls värde ofta av avgörande betydelse att se och höra

hur vittnesmålet avlägges och att få en på omedelbar iakttagelse grundad uppfattning

av vittnets person. Likaledes kan man ofta av en målsägandes eller

tilltalads hela uppträdande få en god ledning för bedömande av vilken trovärdighet

man skall tillerkänna hans utsaga. Ett förfarande, som tillhandahåller

utredningen endast i form av protokoll, innebär därför, att domarna

icke bliva i stånd att vid sitt avgörande beakta alla omständigheter, som äro

av betydelse i bevisningsavseende.

Ett förbättrat domsgrundlag vill kommissionen vinna genom att sätta domarna

i stånd att döma omedelbart på vad parter, vittnen och andra muntligen

anföra inför domstolen. Förutsättningen härför måste till en början vara,

att partsframställningar och bevisutsagor avgivas muntligen inför den dömande

rätten och ej tillföras denna genom skriftliga inlägg, attester eller

annan domstols protokoll. Skrift må sålunda ej uppläsas eller ingivas. Dock

äger part naturligen begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Sitt

förslag i denna del motiverar kommissionen med att uppläsningen av inlagor

berövar förhandlingen dess naturlighet och friskhet. Processledningen hämmas

och möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens kärna försvåras.

Särskilt för lekmän är en uppläsning av långa inlagor svår att följa

med oförminskat intresse. Förhandlingen skall alltså vara genomfört muntlig.

Men ej nog härmed. För att minnet av vad muntligen framställes skall

vid domens beslutande stå levande för domarna får någon längre tid ej förflyta

mellan förhandling och överläggning till dom. Härav föranledes kommissionen

till kravet på förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,

vid vars slut överläggning örn domen skall äga rum. Förfarandet skall

vara ej blott muntligt utan även koncentrerat; först därigenom uppnås den

eftersträvade omedelbarheten hos domsmaterialet. Fördelen av det muntliga

koncentrerade förfarandet ser kommissionen ej enbart i den bättre form,

vari utredningen ställes till domstolens förfogande. Processmaterialets samtidiga

tillgänglighet gör det möjligt att utöva en verksammare processledning,

snabbheten i rättsskipningen främjas, och lekmannabisittarna i rätten

bliva i stånd att följa förhandlingen och tillgodogöra sig processmaterialet.

För möjliggörande av förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,

huvudförhandlingen, vid vilken parterna muntligen utföra sin

talan och förebringa bevisningen och som ensam utgör grundlag för domen,

Piliang till riksdagens protokoll 19i‘2. 1 sami. Nr 5.

18

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

föreslås, att denna skall föregås av ett förberedande förfarande. Dettas uppgift

är att utreda vilka ståndpunkter parterna å ömse sidor intaga och vilka

bevismedel de ämna förebringa. Därigenom hoppas man undvika överraskningar

vid huvudförhandlingen och därav motiverade uppskov. Koncentrationen

skall ock främjas genom en föreskrift av innebörd, att part, vittne eller

annan, som genom att utebliva eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet

vållar uppskov i rättegången, skall vara pliktig att vidkännas därigenom

uppkomna kostnader. I samma riktning skulle också verka en av muntlighetsgrundsatsen

och kommissionens önskan att beskära förhandlingsprotokollen

betingad regel att, om uppskov av längre varaktighet blir nödvändigt

under huvudförhandlingen, denna skall inställas eller, till den del den redan

företagits, upprepas.

Kommissionen förbiser icke, att svårigheter äro förbundna med genomförandet

av dessa grunder för förfarandet. Såsom en svårighet räknar kommissionen

det nyssnämnda tvånget att upprepa förhandlingen, då trots allt

ett längre uppskov ej kunnat undgås, och en upprepning är också föreskriven,

då ombyte av ledamot äger rum under huvudförhandlingen. Vidare

har hänsyn måst tagas till att förhör vid huvudförhandlingen med ett vittne

kan vara uteslutet på grund av vittnets sjukdom, bortresa eller annan orsak

eller i allt fall förenat med oskäliga kostnader eller besvär. I sådant fall må

enligt förslaget vittnet höras utom huvudförhandlingen och dess utsaga tillföras

domstolen genom föredragning av det vid förhöret hållna protokollet.

Än större svårigheter framträda med avseende å förfarandet i de högre

instanserna. Grundtanken i förslaget, nämligen att en muntlig och omedelbar

förhandling ger ett säkrare underlag för domen än skrifter och förhandlingsprotokoll,

vill kommissionen, såvitt möjligt, genomföra även i rättsmedelsförfarandet.

Från denna utgångspunkt borde förfarandet i hovrätt och

högsta domstolen gestaltas såsom en fullt ny förhandling med muntlig partsframställning

och förnyat avhörande av parter och vittnen. Att i full utsträckning

genomföra detta skulle likväl vålla orimliga kostnader och besvär.

Kommissionen har därför i de högre instanserna föreslagit väsentliga modifikationer.

Vad först hovrättsproceduren angår finner kommissionen parternas närvaro,

personligen eller genom ombud, vara av det värde för utredningen, att

förfarandet alltid bör inrättas såsom en muntlig förhandling, vid vilken parterna

äro tillstädes och utföra sin talan. Part skall ock — även om han anlitar

ombud — vara skyldig att inställa sig till personligt förhör, när sådant

påfordras. Med avseende å vittnen och sakkunniga upprätthålles i grövre

brottmål muntlighetskravet i samma utsträckning som i underrätten. I dessa

mal, till vilka räknas de, där fråga är om brott, som är belagt med svårare

straff än fängelse i sex månader, skall alltså en fullständigt ny förhandling

komma till stånd. I övriga brottmål liksom i tvistemålen har däremot större

hänsyn ansetts böra tagas till kostnadssynpunkterna. Vid handläggningen

av dessa mal skall i allmänhet vittnes- och sakkunnigbevisning kunna föras

genom protokoll, som upptages vid förhandlingen i underrätten. Vittnet

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

275

eller den sakkunnige skall likväl vara skyldig att infinna sig till förhör i hovrätten,

om det påkallas av part eller hovrätten.

De med en muntlig förhandling förbundna svårigheterna stegras än mera

i högsta instansen. Kommissionen har ansett kostnaderna utesluta att påbjuda

muntlig förhandling i högsta domstolen ens i den omfattning, att

parterna skola själva eller genom ombud vara tillstädes. Denna ståndpunkt

innebär, enligt kommissionens åsikt, att högsta domstolen komme att sakna

ett lika tillförlitligt underlag för bevisspörsmålens bedömande som stått de

lägre instanserna till buds. Kommissionen har härav dragit den slutsatsen,

att frågan om vad som skall anses bevisat i rättegång ej må fullföljas till

högsta domstolen. Rättsmedlet mot hovrätternas domar skall vara av den

typ, som brukar benämnas revision, och endast avse rättsliga spörsmål och

vad därmed äger samband. Anordningen vilar på den förutsättningen, att

hovrätten i sin dom noga angiver vad den anser bevisat, varefter det blir

högsta domstolens uppgift att pröva, om rättens regler blivit av hovrätten

riktigt tillämpade på det bevisade sakförhållandet. Kommissionen anser

sitt förslag örn fullföljdsrättens begränsning i och för sig vara till rättsskipningens

fördel, då dess genomförande skulle bereda högsta domstolen tillfälle

att ägna mera tid åt sin väsentligaste uppgift, att vårda rättsenheten i

landet. Kommissionen antager, att i domstolens arbetsbörda skulle uppkomma

en sådan minskning, att de nuvarande inskränkningarna i fullföljdsrätten

(lagstiftningen örn den s. k. summa revisibilis) kunna upphävas.

Bevisningen.

I fråga örn bevisningsrätten föreslår kommissionen genomgripande förändringar,

som enligt kommissionens mening göra behovet av ett muntligt, koncentrerat

förfarande än starkare. Kommissionen framhåller, att den legala

bevisteorien — vilken innebär, att vissa såsom otillförlitliga betraktade bevis

uteslutas från användande, under det att andra äro underkastade reglering

med hänsyn till sitt bevisvärde, och att domaren sålunda är begränsad i

sin prövning av vad i målet skall hållas för sant — är stridande mot sakens

natur och ägnad att motverka rättsskipningens uppgift att nå det materiellt

sanna. De legala bevisreglerna äro visserligen uttryck för långa tiders allmänna

erfarenhet örn de olika bevismedlens värde för sanningens utletande, men

de taga icke hänsyn till den rika växlingen i de förhållanden, under vilka

bevisningen kan förekomma, och kunna därför tvinga domaren att godtaga

något, som han icke anser vara sant, eller förneka något, varom han är övertygad.

Ett fullständigt underkännande av vissa bevismedel måste alltid bliva

mer eller mindre godtyckligt och komma att från beaktande utesluta bevis,

som under vissa omständigheter kunna vara pålilligare än de som tillåtas.

Den fria bevisprövningen synes däremot enligt kommissionen bereda bevisningen

en naturlig ställning. Den innebär, att bevisning för sanningen av

en faktisk omständighet får föras med varje medel, som kan lämna upplysning

därom. Allt som kan vara ägnat att inverka på domarens övertygelse

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

i saken får förebringas och skall beaktas av honom. När han bildar sin övertygelse

om sanningen i målet, är han bunden endast av den regeln, att övertygelsen

skall vila på allmänt giltiga grunder, icke på subjektivt förgottfinnande.

Enligt kommissionens mening är det icke tvivel underkastat, att en

genomgripande reform av vårt rättegångsväsen måste innebära de ännu återstående

legala bevisreglernas ersättande med principiellt fri bevisprövning.

I enlighet härmed har kommissionen föreslagit, att nu gällande regler för

uppskattning av den bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel,

skola upphöra att gälla. Främst innebär detta, att vittnes jäven skola avskaffas.

Parts sanningsplikt.

En tillämpning av den fria bevisprövningens grundsatser leder till att även

partens utsaga kan tjäna som bevismedel. Här möter frågan örn paris sanningsplikt

och över huvud hans förpliktelse att medverka till målets utredning.

Med avseende å tvistemålen vilar reformförslaget på den uppfattningen,

att part har sanningsplikt icke endast i den meningen, att han är

skyldig att i sina utsagor hålla sig till sanningen, utan även i så måtto, att

han vid påfordran har att yttra sig för sakens upplysning och alltså positivt

bidraga till utredningen. Kommissionen förordar, att denna parts sanningsplikt

fastslås i lagen. Några tvångsmedel för att utkräva sanningsplikten föreslås

i allmänhet ej, utan kommissionen håller före, att den möjlighet, som

den fria bevisprövningen lämnar domstolarna att bedöma partens sätt att

förhålla sig, skall giva tillräcklig vägledning. Att parts personliga avhörande

skall påkallas i vida högre grad än nu för att få sakförhållandet upplyst,

följer emellertid av den ändrade anordningen av förfarandet. Såsom ett medel

att vid behov göra sanningsplikten effektiv förordar kommissionen, att

i tvistemål rätten skall, sedan övrig utredning förebragts, kunna förordna, att

förhör, förenat med straffansvar i händelse av falsk utsaga, skall anställas

med endera eller båda parterna angående viss omständighet.

Parternas och rättens verksamhet för utredningen.

Till frågan om parternas och rättens verksamhet för utredningens åvägabringande

i tvistemål intager förslaget för övrigt en ståndpunkt, som ej synnerligen

mycket avviker från det nuvarande förfarandet. Utredningen skall

i första hand åstadkommas genom parternas försorg och rättens verksamhet

vara av supplerande art. Avsett är emellertid, att rätten skall utöva en mera

effektiv processledning än nu ofta är fallet bland annat för att undanröja

oklarhet i parternas framställningar, en uppgift, som främst får betydelse,

då part för sin talan själv utan biträde av advokat. Sålunda skall domstolen

genom frågor till parterna eller påpekanden kunna föranleda dem att i rättegången

åberopa de faktiska omständigheter, som de vilja göra gällande, och

förete den erforderliga bevisningen. Men domstolen skall ej äga till grund

för domen lägga en omständighet, som part ej åberopat. I fråga om bevisningen

reglerar förslaget domstolens initiativ så, att en skillnad göres mellan

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kuriol. Maj.ts proposition nr 5.

277

olika bevismedel. Domstolen skall kunna självmant besluta syn eller sakkunnigs

hörande eller inkalla part till förhör. Vittnesförhör skall däremot

domstolen ej kunna föranstalta av eget initiativ. Dessa regler gälla de vanliga

tvistemålen, där parterna äga förfoga över tvistens föremål; i andra tvistemål

äro rättens befogenheter med avseende å bevisningen mera vidsträckta.

Vad angår frågan om domstolens och parternas verksamhet för utredningen

av sakförhållandet inom straff processen har man av ålder brukat skilja

mellan inkvisitorisk och ackusatorisk process. I den inkvisitoriska processen

är det domstolen, som har att utreda målet; den äger självmant upptaga undersökning

angående ett förövat brott och fullfölja denna för att slutligen

fälla dom eller tillsvidare inställa undersökningen. Någon åklagare erfordras

ej; den misstänkte har ej ställning av part med de rättigheter, som därav

kunna följa, utan är ett medel för undersökningen. Den ackusatoriska rättegången

åter förutsätter tillvaron av två parter, som inför domstolen föra sin

talan, å ena sidan en allmän åklagare eller målsägande och å den andra den

för brottet tilltalade. Dessas rättsliga ställning är reglerad. Utan åtal täger

domstolen ej befattning med brottet. På parterna, och naturligen främst åklagaren

eller målsäganden, ankommer att utreda saken. Domstolens uppgift

är väsentligen begränsad till att döma i målet på den förebragta utredningen.

I den mån åtal skola utföras genom allmän åklagare, måste för hans information

en förundersökning äga rum. Genom denna samlas det material, som

sedan förelägges rätten.

Det nuvarande förfarandet i brottmål är, framhåller kommissionen, såtillvida

ackusatoriskt, att processen i allmänhet förutsätter tillvaron av två parter,

å ena sidan en åklagare eller målsägande och å den andra den tilltalade.

Men flera omständigheter, främst åklagarväsendets svaghet och, såvitt häktade

angår, den korta tid, inom vilken förhandlingen inför rätta skall företagas,

ha medverkat till att målen ofta komma till rätten i ett ofullständigt

förberett skick och att en betydande verksamhet fordras av domaren för

sanningens utforskande. Förhandlingen, särskilt i mål angående grövre brott,

får karaktären av en av domaren ledd rannsakning med den tilltalade, syftande

till att framkalla bekännelse. På det hela taget torde vårt rättegångsskick

förete mera inkvisitoriska drag än annorstädes numera är vanligt. Det

plägar ock betecknas såsom inkvisitoriskt i ackusatoriska former.

Kommissionen framhåller, att då utvecklingen medfört reformer av straffprocessen

i ackusatorisk riktning — en strömning, som även hos oss kunnat

förnimmas —- detta haft sin grund i insikten örn att den inkvisitoriska processen

ålägger domaren uppgifter, som svårligen låta sig förenas, och tenderar

till en behandling av den för brottet misstänkte, som illa svarar mot humanitetens

krav. Av en och samma person kan ej förväntas, att han skall tillgodose

det allmännas intresse av att förövaren av brottet blir uppdagad och

befordrad lill straff och samtidigt lämna erforderligt bistånd åt den, på vilken

en misstanke örn brottet fallit, samt slutligen opartiskt döma i målet.

Erfarenheten visar, all den förstnämnda uppgiften gärna träder i förgrunden,

enär domaren, ställd inför uppgiften att utreda saken, ogärna vill

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

stanna vid ett negativt resultat. Den misstänktes skäliga anspråk på skydd

vid undersökningen blir däremot tillbakasatt, och domaren kommer på grund

av sitt arbete med sakens utredning lätt att bliva så fången i ett därvid av

honom uppställt antagande om brottet, att hans möjlighet att döma fullt

objektivt sättes på spel.

En sådan farlig anhopning av oförenliga uppgifter i domarens person

undvikes i den ackusatoriska processen. Funktionerna fördelas mera naturligt

mellan åklagare, försvarare och domare. Undersökningen bedrives smidigare

och mer effektivt, om den handhaves av särskilda, därför avsedda

organ än om den skall bedrivas av den dömande rätten, den misstänktes

rättsskydd blir bättre tillgodosett, och domaren står helt opartisk inför avgörandet.

Att man likväl allestädes finner de ackusatoriska grundsatserna

genomförda endast med åtskilliga modifikationer beror främst på att det

allmännas intresse i utredningen av allvarliga brottsfall framträder så starkt,

att domarens medverkan vid denna ej kan helt undvaras. Om domaren finner

brister föreligga i den av åklagare och försvarare åvägabragta utredningen,

tillåter man honom att ingripa för att få saken upplyst. En rättegångsordning,

byggd på strängt genomförda ackusatoriska principer, skulle

också kräva stora kostnader för en fullgod organisation av åklagarmakt

och försvararinstitution.

Dessa överväganden ha föranlett kommissionen att eftersträva en fortsatt

utveckling av vår straffprocess i ackusatorisk riktning. Det initiativ i fråga

om upptagande av undersökning angående grövre brott, som lagen tillägger

domstol men som redan nu i praxis så gott som förlorat all betydelse,

skall bortfalla och mål endast på talan av åklagare eller målsägande bliva

föremål för handläggning av domstol. I mål, där allmän åklagare för talan,

skall åtalet föregås av en fullständig, av åklagaren ledd förundersökning,

vid vilken den misstänkte har rätt att låta sig biträdas av försvarare och

jämväl i övrigt åtnjuter rättigheter såsom part. Domstolens befattning med

förundersökningen inskränker sig till en viss kontroll huvudsakligen i den

misstänktes intresse. Vid domsförhandlingen ankommer det i första hand

på parterna att förebringa utredning, men rättens ordförande skall tillse,

att målet blir allsidigt och uttömmande behandlat, och rätten äger föranstalta

örn bevisnings införskaffande, därest den av parterna åberopade ej är

tillfyllest. Såsom ett led i förhandlingen ingår alltjämt ett förhör med den

tilltalade. Denne är emellertid ej skyldig att avgiva svaromål, och snärjande

frågor eller andra sådana medel för att framkalla bekännelse få ej komma

till användning.

Förutsättningarna för att straff processen i tillämpningen skall gestalta sig

så som kommissionen avser måste vara, att åklagarväsendet och försvararinstitutionen

förbättras, så att partsuppgifterna bliva mera tillfredsställande

utförda än nu ofta är händelsen. Betänkandet innefattar också förslag

i detta syfte.

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

279

Lekmäns deltagande i rättsskipningen.

I sitt betänkande upptager processkommissionen till undersökning de omständigheter,

som tala för eller mot lekmäns användande som domare. Kommissionen

framhåller, att för vårt vidkommande denna fråga ej bör bedömas

ur politiska synpunkter utan uteslutande med hänsyn till det värde lekmännens

deltagande i rättsskipningen i och för sig kan ha.

En fördel av sådant deltagande är — anför kommissionen — att folkets

förtroende för rättsskipningen därigenom underhålles och stärkes. Folket

betraktar icke rättsskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet

utan känner sin samhörighet med den. Kunskap örn rätten samt vördnad

för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår rot bland

folket. Ur dessa synpunkter har häradsnämnden varit en styrka. Mindre

vikt är kommissionen benägen att tillmäta en annan, eljest hos oss ofta

framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillföra domstolen personoch

ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som förutsättes bliva

förebragt i en efter moderna principer anordnad process, antages denna omständighet

ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten bör däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten,

huruvida ett lekmannadeltagande kan antagas bereda ökade förutsättningar

för en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattar i allmänhet

två moment, först en prövning av vad som skall anses bevisat i fråga örn de

faktiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedan en tilllämpning

av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande.

Prövningen av sakfrågan ■—• yttrar kommissionen — är, om fri bevisprövning

gäller, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme, och här kunna

lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet de representera

göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan är däremot

enligt kommissionens mening lekmännens medverkan ej av lika stort värde,

då de sakna den kännedom om rätten och den vana vid dess tillämpning,

som härtill erfordras. En viss uppgift menar kommissionen att lekmännen

likväl kunna fylla vid denna sida av den dömande verksamheten. Juristdomaren

har ett uppövat sinne för kontinuiteten i rättsskipningen; han beaktar

särskilt vikten av att lika fall behandlas lika. Lekmannen däremot

är böjd att fästa mest avseende vid de individuella omständigheterna i det

föreliggande fallet. Visserligen beaktar ämbetsmannadomaren i allmänhet

tillbörligen även dessa omständigheter, men hans rutin kan göra honom benägen

att underskatta deras betydelse till förmån för generaliseringssynpunkten,

och då kan lekmäns deltagande vara av värde. Många bestämmelser

i nyare lagar överlämna ett ganska fritt spelrum åt domarens beaktande

av de individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementct framhåller kommissionen en benägenhet

att tillgodose individualiseringssynpunktcr i större utsträckning än

lagen medgiver eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

resultat, som överensstämmer med lekmannens uppfattning om billighet.

Särskilt i upprörda tider kan också befaras, att lekmännen ej visa samma

motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade ämbetsmannen.

Kommissionen framhåller till sist, att värdet av lekmannadeltagandet i rättsskipningen

otvivelaktigt är större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra är

bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål, som möta,

ej sällan sådana, att de väl ägna sig för lekmännens uppfattningsförmåga. Deras

insats vid straffmätningen brukar anses värdefull. För att bevara och

stärka förtroendet för rättsskipningen är det av vikt att just i de grövre brottmålen

försäkra sig om lekmännens medverkan. I utlandet tagas också lekmän

i bruk för brottmålsrättsskipningen i vida större utsträckning än för tvistemålen.

Efter att ha erinrat om att lekmäns deltagande i rättsskipningen förekommer

i två skilda former, antingen såsom jury eller såsom meddomare, samt

utförligt behandlat de olika systemens fördelar och olägenheter, har kommissionen

kommit till den slutsatsen, att den bästa formen för lekmäns medverkan

är den, som återfinnes i meddomarsystemet.

Från nu angivna utgångspunkter förordar kommissionen, att lekmän skola

deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen av

nämnd och att, såvitt domkretsar bestående av landsbygd angår, nämnden

skall deltaga i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s. både i

brottmål och tvistemål.

I fråga örn städerna utgår kommissionen — som förutsätter, att staten övertager

rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av de medelstora

bland dem icke längre få bilda egna domkretsar utan komma att i

rättsskipningshänseende införlivas med angränsande landsbygd. I dessa städer,

liksom i de städer, vilka redan lyda under häradsrätt, anser kommissionen

förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande i samma omfattning

som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och delvis av

stad bestående domkretsar medverka både i brottmål och tvistemål.

I de större städerna åter, vilka enligt kommissionens förslag skulle bilda

egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga, antager

kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande i rättsskipningen

äro betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande finnes ej

här, och hos inbyggarna torde i allmänhet saknas tillräckligt intresse för rättsskipningens

gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas som ett

offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande i viktigare

brottmål även i de större städerna vore av stor betydelse för rättsskipningen,

stannar kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer lekmän i form

av nämnd skola sitta i rätten vid avgörandet av brottmål, dock att Kungl. Maj:t

skall äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål) skola behandlas utan

nämnd.

Såsom redan framhållits skola enligt kommissionens förslag hovrätterna,

liksom nu, äga pröva målen i hela dess omfattning. Den i brottmålen meren
-

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

281

dels dominerande bevisfrågan skall här få sitt slutliga bedömande. Kommissionen

har på grund härav ansett, att lekmän böra i viktigare brottmål deltaga

i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål skulle

däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom i underrätt

äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de rättsliga

frågorna.

Organiserandet av det lagfarna elementet i underrätt.

Kommissionen förordar, att det lagfarna elementet i underrätt såväl i stad

som på landet alltid skall utgöras av en enda domare. Vid huvudförhandlingen

i underrätt, vars område innefattar uteslutande landsbygd eller landsbygd

jämte en eller flera städer, skall rätten alltså bestå av en lagfaren domare

med nämnd; underrätt, vars jurisdiktion endast omfattar en stad, skall vara

domför i tvistemål med en lagfaren domare ensam och i brottmål med en lagfaren

domare och nämnd. Har förordnande givits om polismåls handläggning

utan nämnd, utövas denna rättsskipning av en lagfaren ensamdomare.

Kommissionen har alltså ställt sig avvisande till en organisation av underrätterna

i form av juristkollegier. Denna ståndpunkt har kommissionen grundat

på följande överväganden.

Den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare ökar utsikten

för att icke någon omständighet av vikt i fråga om saksammanhanget blir

förbisedd eller missuppfattad. Rådplägningen vid besluts fattande, det ömsesidiga

växlandet av skäl och motskäl leder till ett djupare och mångsidigare

skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium

är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet.

För en ensamdomare åter går arbetet i allmänhet snabbare. Förfarandet

kan inför en sådan domare gestalta sig enklare och mindre bundet av former.

Den omständigheten, att domaren ensam representerar lagfarenheten, stärker

känslan av det ansvar, som vilar på honom. Han drives därför att söka

fördjupa sin uppfattning, att söka skärskåda sakerna så allsidigt som möjligt;

därigenom utvecklas den skarpsinnighet, som må finnas hos honom.

En rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system,

ställer större anspråk på domstolen än ett skriftligt förfarande. Det kan med

hänsyn härtill vara av värde, att domstolen innefattar ett domarkollegium.

Denna invändning försvagas dock i viss mån, örn man tillåter part att i alla

mål fullfölja talan mot underrättens dom i hela dess vidd till en högre domstol.

Denna domstol, där det gäller att överpröva underdomstolens beslut, bör

enligt sakens natur vara kollegial. Genom att tillåta appell ger man således

parten alltid möjlighet att skjuta sin sak under en kollegial domstol.

Särskilt avseende fäster kommissionen vid kostnadssynpunkten. Tydligen

drager det större anlalet domare i en kollegial organisation högre kostnader

än om enmanstypen väljes. Detta är i och för sig en stor olägenhet ur statsekonomisk

synpunkt men kan ytterligare medföra det för rättsskipningen

betänkliga förhållandet att domarnas löner bliva nedpressade, varigenom

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

utsikterna att för domarbanan förvärva goda krafter minskas och domstolens

värde sjunker. En ensamdomare av framstående kvalitet bör tillerkännas

företrädet framför ett kollegium av mindre framstående ledamöter.

Om man — anför kommissionen vidare — avvisar tanken på olika sammansatta

underrätter för olika mål, skulle det vara en överorganisation

att använda kollegiala domstolar för huvudmassan av målen, vilka äro av

enkel beskaffenhet. De svårare målen kunna få en tillfredsställande behandling

utan att kollegiala domstolar inrättas, om man blott sörjer för att dessa

mål omhändertagas av högt kvalificerade domare. Detta skulle bliva fallet

med kommissionens förslag till arbetsfördelning inom domsagorna, vilket

bygger på en fördelning av målen alltefter dessas betydenhet emellan högre

och lägre kvalificerade domare. Häradsrätterna gå nu väl i land med att

pröva även de största och svåraste saker. Vidare hänvisas till att parterna

enligt kommissionsförslaget skulle kunna avtala, att tvistemål omedelbart

upptagas i hovrätt. Därigenom få parterna möjlighet att redan från början

skjuta saken under kollegial domstols skärskådande.

Då juristkollegier nu finnas i de större städerna, upptager kommissionen

därefter till dryftande frågan, huruvida, trots kommissionens allmänna sympatier

för domstolstypen med endast en lagfaren domare, kollegier likväl

borde behållas i de städer, som skola bilda egen domkrets. Därvid uttalas

först den meningen, att målen i de större städerna i genomsnitt icke kräva

handläggning av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets

på landet med tät befolkning och livlig handel och industri. Såsom

redan anförts bör enligt kommissionens tanke nämnd även i dessa städer

i allmänhet deltaga vid behandlingen av brottmål. Men en domstol sammansatt

av tre jurister och nämnd vore en onödigt stor och vidlyftig organisation.

För de övriga brottmålen (polismålen) vore ett juristkollegium än

mindre behövligt.

Beträffande tvistemålen, där ju i dessa städer nämnd ej skulle deltaga,

medger kommissionen, att en organisation med endast en lagfaren domare

kan te sig såsom medförande en fara för rättsskipningens säkerhet. Kommissionen

har därför övervägt att behålla juristkollegierna i tvistemål. Den omständigheten

att lekmän ej anses behövliga i tvistemål bör dock, enligt kommissionens

uppfattning, ej medföra en så betydande ändring, att man för

dessa mål inrättade ett juristkollegium. Vidare åberopar kommissionen kostnadssynpunkten

och det förhållandet, att flertalet tvistemål äro av den enkla

beskaffenhet, att ett kollegium av jurister är obehövligt. Om man besätter

underrätten i dessa städer med tre jurister, kan det sättas i fråga, örn det

domföra antalet ledamöter i hovrätt kan begränsas till tre. Slutligen anföres,

att en stor del av de viktigare målen, särskilt de i dessa städer talrikt förekommande

handelsmålen, antagligen icke komme att behandlas vid underrätten

utan anhängiggöras omedelbart i hovrätten.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

283

Huvuddragen av processkommissionens förslag i övrigt.

Processkommissionens förslag avser en allmän reform av rättegångsväsendet,

omfattande såväl domstolsorganisationen, åklagarväsendet och advokatväsendet

som förfarandet i tvistemål och brottmål. Utsökningsprocessen

och konkursförfarandet beröras däremot ej i annan mån än att vid behandlingen

av domstolsorganisationen föreslås, att överexekutorsgöromålen skola

överflyttas från länsstyrelser och magistrater till underrätterna.

Domstolsorganisationen enligt förslaget ansluter sig nära till den nuvarande

organisationen. Domstolarna skola ordnas i tre instanser, lagmansätter,

hovrätter och högsta domstolen.

Lagmansrätterna utgöra de allmänna underrätterna, vilka i regel äro första

domstol i alla mål utan avseende å deras beskaffenhet. Kommissionen avvisar

sålunda tanken att inrätta särskilda bagatelldomstolar för handläggning

av enklare och mindre viktiga mål. Den nu bestående skillnaden mellan

land och stad med hänsyn till rättsskipningen i första instans upphäves, och

staten övertar därmed rättsskipningen också i städerna. Underrätternas domkretsar

— tingslag — kunna därför ordnas så, att de innefatta både landsbygd

och stad eller endast landsbygd eller endast stad.

Lagmansrätten i tingslag, som omfattar landsbygd och stad eller endast

landsbygd, består av lagfaren ordförande och nämnd. Antalet nämndemän,

som skola sitta i lagmansrätt, är fem, vilkas rösträtt bestämmes så, att örn

fyra äro ense om en mening, skall den gälla men eljest den lagfarne domarens.

I tingslag, som omfattar endast stad, består lagmansrätten i tvistemål

av en lagfaren domare och i brottmål av domare och nämnd, sammansatt

enligt samma regler som i övriga domkretsar. Kungl. Maj:t kan dock för viss

domkrets förordna, att mindre brottmål (polismål) skola handläggas utan

nämnd. Processkommissionen utgår från att städer med minst 14- till 15,000

invånare skola bilda eget tingslag. Om båda de olika grupperna av tingslag

gäller emellertid, att nämnden icke skall deltaga i behandlingen av inskrivnings-

eller de flesta andra ansökningsärenden eller i måls förberedande

behandling eller i andra rättens åtgärder utom själva huvudförhandlingen i

målen.

Varje tingslag skall i regel bilda egen domsaga. Dock skall företrädesvis

i de mindre tätt befolkade delarna av landet eller där domsaga utgöres av

större stad med angränsande landsbygd, domsaga kunna vara fördelad i två

tingslag med var sin lagmansrätt. Enligt processkommissionens approximativa

beräkning skulle i stället för dåvarande 119 domsagor och 88 rådhusrätter

komma omkring 100 domsagor. Indelningen i domsagor bör ske i nära

anslutning till nuvarande tingslagsindelning, men vid indelningen bör i regel

tillses, att domsagan bereder en arbetsbörda, som är så stor, att den kan fördelas

på flera domarkrafter inom domsagan. Processkommissionen avser nämligen

att öppna möjlighet för genomförande av en fördelning efter kvalitativa

grunder av en domsagas arbetsbörda. Enligt förslaget skall i regel i

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

varje domsaga finnas tre eller två domare, mellan vilka domargöromålen

skola fördelas. Den främste kallas lagman och är ordförande i den eller de

lagmansrätter, som finnas i domsagan. Han skall handlägga företrädesvis

de viktigare tviste- och brottmålen och skall leda arbetets fördelning inom

domstolen. I domsagan anställas därjämte en eller flera lagfarna rådmän att

med lagmannen dela tjänstgöringen som ordförande i lagmansrätten. De

skola handha inskrivnings- och andra ansökningsärenden samt mindre viktiga

mål. Beträffande arbetets fördelning mellan rådmännen anser kommissionen

lämpligast, att inskrivningsärendena förläggas hos en av dem och att

bestyret såsom överexekutor handhaves av denne, medan de smärre tvisteoch

brottmålen samlas hos en domare. I de mera arbetstyngda domsagorna,

såsom de större städerna, skola finnas flera domare och sålunda vid lagmannens

sida finnas en eller flera vice lagmän, som med honom dela de viktigare

målen, och likaså ett större antal rådmän.

De lagfarna domarna skola tillsättas av Kungl. Maj :t. Någon motsvarighet

till de nuvarande borgmästar- och rådmansvalen bibehålies icke.

Antalet nämndemän bestämmes särskilt för varje tingslag och beror på

det antal domstolssammanträden under året, vid vilka nämnd skall närvara,

och den arbetsbörda, som anses kunna krävas av varje nämndeman. Med

utgångspunkt från att varje nämndeman bör tjänstgöra femton dagar om

året har beräknats, att i en genomsnittlig domsaga antalet nämndemän skulle

bliva omkring fyrtiofem. I de största städerna torde antalet bliva större,

oaktat nämnden där icke skall deltaga i andra mål än brottmål, som icke

undantagas för behandling av lagfaren domare ensam.

Lagmansrätt skall sammanträda så ofta det kräves med hänsyn till arbetet.

För huvudförhandling i de egentliga rättegångsmålen skall i allmänhet hållas

ett regelbundet sammanträde i varje vecka. I vissa domkretsar, såsom i de

större städerna, fordras vida flera regelbundna sammanträden; i vissa andra

domkretsar åter måste antalet minskas. Som allmän grundsats för anordnandet

av arbetet vid domstolssammanträdena uppställes, att till handläggning

å en tingsdag icke skola utsättas flera mål än att de kunna beräknas bliva

slutförda på dagen med en arbetstid av omkring sex timmar, och att varje

mål skall utsättas till visst klockslag på dagen.

För varje domkrets skall finnas ett fast tingsställe. Därjämte kunna emellertid

anordnas bitingsställen, där rätten jämväl skall hålla sammanträden,

utan att därmed förenas någon uppdelning av domkretsen i skilda tingslag.

Som andra instans tjäna liksom nu hovrätterna. Det muntliga förfarandet

i hovrätterna påkallar åtgärder i syfte att göra dessa domstolar lättare tillgängliga

för parter och andra, som skola komma tillstädes vid förhandlingar.

Av denna anledning föreslås en uppdelning av de nuvarande hovrätterna till

ett sammanlagt antal av minst sju, högst nio. Processkommissionen förmodar,

att med det förra alternativet hovrätternas förläggningsorter lämpligen torde

bliva Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall eller Härnösand

samt Umeå eller Luleå, samt att, örn antalet ökas till nio, en hovrätt i

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

285

Karlskrona och en i Örebro torde tillkomma. Hovrätterna skola kunna hålla

sammanträden även å andra orter inom domkretsen än där de ha sitt säte.

Hovrätt består av president och ett antal hovrättsråd samt är domför med

tre ledamöter. I brottmål, vari fråga kan uppstå örn den tilltalades dömande

till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månades, skall vid de lagfarna

domarnas sida nämnd ha säte i hovrätten. Denna består av fem nämndemän,

vilkas rösträtt bestämmes på följande sätt. Om nämndens alla ledamöter förena

sig om annan mening än den, som gäller bland de lagfarna ledamöterna,

och denna nämndens mening ej är strängare, skall nämndens mening gälla.

Likaså skall, om bland de lagfarna ledamöterna äro olika meningar och fyra

av nämndens ledamöter biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat, denna

mening gälla. I andra fall skall såsom rättens beslut anses den mening,

som enligt allmänna omröstningsregler är gällande bland de lagfarna ledamöterna.

I de hovrätter, beträffande vilka Kungl. Maj:t så bestämmer, skola inrättas

särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål. Å sådan avdelning skola

döma två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter,

av vilka var och en har en röst. Denna anordning får sin huvudsakliga betydelse

därigenom, att enligt processkommissionens förslag överlämnats åt

parterna att med vissa undantag avtala om att i hovrätt som första instans

anhängiggöra tvistemål. Mål, som rör penningar eller sådant, som kan skattas

i penningar, får ej omedelbart upptagas i hovrätt, därest sakens värde

understiger 1,500 kronor.

I högsta domstolens organisation föreslås endast några obetydliga jämkningar,

påkallade av domstolens förändrade uppgift och av möjligheten att

anordna muntlig förhandling. Sålunda räknar kommissionen med någon

nedsättning av antalet justitieråd. I spetsen för domstolen ställes en president,

och på varje avdelning förordnas en ordförande. Avdelningarna sammanträda

alltid med fem ledamöter. Plenarsammanträden hållas efter samma

regler som nu.

Processkommissionen föreslår, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas

från länsstyrelsen, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmansrätten.

Därigenom komma både lagsökningsförfarandet och exekutionsväsendet

att höra till lagmansrätterna.

För åklagarväsendet genomföres en ny organisation. I spetsen för denna

ställes justitiekanslern, som med erforderligt biträde tillika bestrider åklagarfunktionerna

vid högsta domstolen. Nästa led i organisationen äro hovrätternas

åklagare, advokatfiskalerna, en vid varje hovrätt och även de försedda

med biträden i mån av behov. För åklagaruppgifterna vid underrätterna avses

de båda sista leden i organisationen, statsåklagare för grövre brott och

under dem underåklagare för lindrigare brott, d. v. s. brott, som ej äro belagda

med högre straff än fängelse i sex månader, ävensom för första resan

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

enkel stöld. För de båda kategorierna av underrättsåklagare skall landet indelas

i distrikt. Sålunda skall i varje län finnas i allmänhet en, i några länsdistrikt

flera statsåklagare. För underåklagarna, som tänkas utgöras av de

nuvarande lands- och stadsfiskalerna, behålles i allmänhet nuvarande distriktsindelning.

Vid sjdan av åtals utförande i underrätt ha stats- och underåklagare

att bedriva förundersökning angående brott. Statsåklagare och

advokatfiskaler skola uteslutande tagas i anspråk för åklagarverksamhet.

Underåklagarna beräknas liksom nu lia andra tjänsteåligganden, ehuru någon

lindring i detta avseende bör eftersträvas. Alla åklagare utom underåklagarna

skola vara rättsbildade.

Processkommissionen utgår från att de yrkesutövare, som äro i besittning

av erforderliga kvalifikationer såsom rättegångsombud, böra bilda en särskild

kår, som å ena sidan erhåller en i viss mån privilegierad ställning i

fråga om utövande av ombudsmannaskap men å andra sidan är underkastad

särskild disciplinär kontroll. Något tvång för part att anlita advokat har icke

föreslagits beträffande något skede av rättegången. Part är alltid behörig att

själv föra sin talan. Örn part vill anlita ombud, är han däremot i hovrätt

och i högsta domstolen bunden att anlita advokat, men vid lagmansrätt får

han begagna också annat ombud. För varje domstol utser Kungl. Majit ett

lämpligt antal advokater att i brottmål tjänstgöra såsom offentliga försvarare

efter domstolens förordnande för varje särskilt fall.

I samband härmed föreslår kommissionen en offentligrättslig organisation

av de yrkesutövare, som skola betraktas som advokater med dessas

rättigheter och skyldigheter. Denna organisation utgöres av en förening, till

vilken alla, som vilja erkännas som advokater, skola ansluta sig. Tillträde

till denna sammanslutning är fritt för envar, som uppfyller vissa fordringar.

Främst kräves att ha avlagt för domarämbetets utövning föreskrivna kunskapsprov

och därefter erhållit viss praktisk utbildning. En ansökan om att

antagas till advokat må emellertid avslås, ej blott när sökanden gjort sig

skyldig till brott av viss beskaffenhet, utan ock örn omständighet eljest föreligger,

som utmärker, att sökanden ej fört en redbar vandel.

Advokatföreningen, som själv väljer sin styrelse, har att främja sakförarväsendets

utveckling men ock att övervaka medlemmarnas verksamhet och

öva disciplinär kontroll över dem. Denna kontroll sker genom styrelsen.

Försummelse eller fel, vartill advokat i sin yrkesutövning gör sig skyldig,

kan sålunda av styrelsen bestraffas med varning, förbud mot utövande av

advokatverksamhet under högst ett år eller uteslutning ur föreningen. Mot

beslut, varigenom någotdera av de två senare straffen ådömes, kan talan föras

i högsta domstolen. Domare, tjänstemän och allmänna åklagare vid de

allmänna domstolarna samt polistjänstemän må ej vara advokater.

Processkommissionen föreslår avskaffande av det nu särskilt i häradsrätterna

och hovrätterna florerande vikariatsystemet. I underrätterna skall finnas

ett tillräckligt antal fasta domarbeställningar, och det förutsättes, att hov
-

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

287

rättsledamöterna icke med bibehållande av sina fullmakter för längre tid förordnas

till annan verksamhet. Vikariat skall sålunda i allmänhet endast förekomma,

när semester, sjukdom och liknande omständigheter påkalla det.

Vad angår förfarandet åsyftar kommissionen som redan berörts att bereda

domstolarna tillgång till ett fullständigt och tillförlitligt material såsom

grundval för domen. I detta syfte vill kommissionen skapa en muntlig och

koncentrerad huvudförhandling och införa ett obligatoriskt förberedande förfarande.

I underrättsprocessen skola parterna vid huvudförhandlingen muntligen

utföra sin talan. Yrkande må uppläsas ur skrift men eljest får skriftligt anförande

ej användas. Dock äger part begagna skriftliga anteckningar till

stöd för minnet. Förhandlingen inledes med att parterna angiva sina ståndpunkter

och därefter, var i sin ordning, utveckla sin talan, såvitt möjligt i

ett sammanhang. De skola därvid anföra de omständigheter, på vilka de

grunda sin talan, samt förklara sig över vad motparten anfört. Därefter förebringas

den bevisning genom vittnen eller sakkunniga, som parterna vilja

åberopa. Skriftliga bevis uppläsas. Det ankommer främst på parterna att

förebringa utredningen i målet. Är part icke själv i stånd härtill och har

han ej hjälp av kunnigt biträde, skall rätten dock giva honom erforderlig

vägledning till förebyggande av fel eller försummelse i utförandet av hans

talan. Handläggningen av ett mål skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till

dess målet är färdigt till avdömande. Uppskov med påbörjad handläggning

må ej beviljas, med mindre särskilda skäl därtill äro för handen. Kan målet

ej företagas till fortsatt handläggning senast å sjunde dagen efter den, då

handläggningen avbröts, skall hela handläggningen upprepas. Har protokoll

förts rörande bevisning, som upptagits vid den föregående handläggningen,

må protokollet användas som bevis, såvida ej rätten finner nödvändigt, att

bevisningen ånyo upptages, och detta kan ske. Kan vid början av förhandlingen

förutses, att ett längre uppskov skall bliva nödvändigt, skall förhandlingen

i allmänhet ej påbörjas utan inställas och målet utsättas till annan dag.

De sålunda givna reglerna örn handläggningens upprepande äro enligt

kommissionens mening ägnade att motverka uppkomsten av ett uppskovssystem.

I detta syfte har även föreslagits skyldighet för part, vittne eller

annan, som genom försummelse vållar uppskov, att bära de kostnader, som

härigenom uppkomma. Sålunda stadgas, att om part genom vårdslöshet eller

försummelse föranlett onödigt uppskov i målet, han skall, oavsett huru angående

kostnaderna i övrigt förordnas, vidkännas de genom försummelsen å

ömse sidor uppkomna rättegångskostnaderna. Likaså föreslås, att vittne eller

sakkunnig, som behörigen kallats men utan giltig anledning uteblivit eller

som eljest genom sin försummelse vållar onödig processuell åtgärd, skall

kunna åläggas att helt eller delvis bära de kostnader, som uppstått härigenom.

Det förberedande förfarandet inledes genom skriftlig ansökan av käranden

örn stämning å motparten. Stämningsansökningen skall vara så avfattad.

att den skall kunna vara en tjänlig utgångspunkt för rättegången. Först

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

och främst skola kärandens yrkande och grunden därför angivas. Vidare

bör givas en framställning av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandet

grundas, uppställda efter tidsföljd och inbördes sammanhang, samt, när så

lämpligen kan ske, i särskilda med nummer försedda punkter. För varje

punkt i kärandens faktiska framställning bör därjämte om möjligt lämnas

uppgift å de bevismedel han åberopar och vad han avser att styrka med varje

särskilt bevismedel, såvida icke käranden har anledning antaga, att bevisning

ej erfordras. Stämningsansökan skall inlämnas till lagmansrätten,

som, om ansökan icke motsvarar vad nu sagts, skall genom erinran till käranden

söka föranstalta, att bristerna avhjälpas. Om icke ansökan av vissa

formella skäl avvisas, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara

å käromålet. Under den förberedande förhandlingen skall vardera parten

angiva sina yrkanden och motparten giva till känna i vad mån dessa medgivas

eller bestridas.

Parterna skola vidare var för sig sanningsenligt och fullständigt angiva de

faktiska omständigheter de åberopa och yttra sig angående de omständigheter

motparten åberopar. I den mån det icke redan skett, skola de också uppgiva

de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje

särskilt bevismedel, men bevisningens förebringande skall i regel ske först

vid huvudförhandlingen. Skriftliga handlingar, som åberopas, böra dock redan

under förberedelsen ingivas. Vill part, att motpart eller annan, som

innehar skriftlig handling, skall enligt den honom åliggande editionsplikten,

vars omfattning senare beröres, åläggas att förete handlingen, skall detta

kunna genomföras redan under förberedelsen.

För ernående av dessa förberedelsens syften äro två alternativa former för

förfarandet anordnade, muntlig eller skriftlig förberedelse, och det tillkommer

domstolen att, främst med ledning av stämningsansökningen, träffa valet

mellan dessa. I stämningen skall rätten förelägga svaranden antingen att

å viss dag tillstädeskomma inför rätten för muntlig förhandling eller, där

sådant med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ändamålsenligare, att

inom viss tid avgiva skriftligt genmäle å stämningen. Den muntliga förberedelsen

sker alltid inför lagfaren domare utan nämnd. Förberedelsen kan

i vissa fall uppskjutas från ett sammanträde till ett annat och i vidlyftiga

mål kanske ytterligare en eller flera gånger. Ett mål, som utsatts till muntlig

förberedelse, kan visa sig bliva bättre berett skriftligen. Rätten bör då

förordna om skriftväxling. Har från början den skriftliga förberedelseformen

valts, ankommer det på rätten att leda skriftväxlingen mellan parterna

och avsluta den, när den fyllt sitt syfte. Finner rätten lämpligt att övergå

till muntlig förberedelse, bör den förordna därom.

Förberedelsens huvudsakliga ändamål är icke, att materialet skall förebringas

för målets avgörande, utan att parternas ståndpunkter skola klargöras,

så att parterna med ledning därav kunna utföra sin talan och anskaffa

den bevisning de anse erforderlig. Bevisningen skall därefter förebringas

vid huvudförhandlingen, och på grund av vad därvid förekommer skall målet

avgöras.

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

289

I synnerhet av det skälet, att någon särskild enklare form för behandlingen

av bagatellmål icke upptagits, äro emellertid vissa möjligheter öppnade

att redan under förberedelsen även döma i klara och enkla mål. Dom skall

genast meddelas, om i mål, däri parterna äga förfoga över tvistens föremål,

svaranden vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling eller i

ingiven skrift medgiver käromålet. Vid förberedelsesammanträde må domstolen

också eljest i vissa fall upptaga målet till avgörande. Detta är möjligt

dels när bägge parterna äro ense därom och de till sammanträdet medtagit

all den bevisning de vilja förebringa, och dels när rätten finner uppenbart,

att vad käranden åberopat till stöd för sin talan enligt lagens regler icke kan

medföra bifall därtill. I båda fallen har rätten emellertid också att pröva,

om det är lämpligt, att målet sålunda upptages till avgörande. Likaså kan,

då endera parten uteblir från muntlig förberedande förhandling, på yrkande

av den tillstädeskomna parten vid denna förhandling meddelas tredskodom

mot den uteblivne.

Den förberedande förhandling inför domaren, som nu berörts, har sin

största betydelse i tvistemål och sådana brottmål, där åtalet utföres av målsägande.

I åklagarmålen skall den för koncentrationens genomförande erforderliga

förberedelsen väsentligen komma att försiggå vid en av åklagaren

ledd, före målets anhängiggörande bedriven förberedande undersökning, motsvarande

den s. k. polisundersökning, som redan nu äger rum. Rörande

denna förberedande undersökning föreslås utförliga regler.

Finnes anledning antaga, att brott förövats, skall förberedande undersökning

verkställas av statsåklagare eller polismyndighet. I allmänhet åligger

det i första hand polismyndighet att företaga undersökningen, och är brottet

sådant, att det kan åtalas av underåklagare, kan denne även fullfölja och avsluta

undersökningen. Är det åter fråga om ett grövre brott, skall anmälan

göras hos statsåklagaren, så snart sådan utredning vunnits, att undersökningen

riktats mot viss person som misstänkt. Statsåklagaren skall därefter vaka

över att undersökningen behörigen utföres och därvid hålla sig noga underrättad

om undersökningens förlopp samt, örn så erfordras, lämna anvisningar

om undersökningens förande eller själv vidtaga nödiga åtgärder eller i viktigare

fall själv övertaga undersökningen.

Den förberedande undersökningen måste enligt sakens natur till stor del

bestå i förhör med personer, vilka kunna antagas ha kännedom om något,

som kan lända till upplysning i saken. Förhör med den misstänkte är därvid

av särskild betydelse. Är fråga om förhör inför statsåklagare, är, oberoende

av brottets beskaffenhet, envar, som anlages kunna lämna upplysning

örn brottet och som befinner sig i den stad eller eljest inom visst mindre

avstånd från den ort, där förhöret hålles, skyldig att på kallelse inställa sig.

I fråga örn förhör inför polismyndighet är tvånget åter väsentligen begränsat

till den misstänkte och till grövre brott. För förhör med den misstänkte givas

föreskrifter åsyftande att förhindra, att han göres till föremål för en

olämplig behandling. Vid förhör med den misstänkte må ej för framkallan
Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sorni. Nr 5.

10

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 5.

de av bekännelse snärjande frågor framställas eller löften, förespeglingar,

hot eller tvångsmedel användas. Tillfälle skall, senast innan undersökningen

avslutas, beredas den misstänkte att taga del av det mot honom förebragta

materialet och yttra sig över detsamma samt att redan på detta stadium framföra

sådan utredning, som må vara till hans förmån. Begär han viss utredning

åvägabragt men avslås denna begäran, kan han göra anmälan därom

hos domstolen, som äger besluta om den åtgärd, som må finnas påkallad.

Den ställning, som under den förberedande undersökningen eller under

rättegången angående brott tillkommer den misstänkte eller tilltalade, är

noggrant reglerad. Särskilt föreslås bestämmelser, som bereda möjlighet för

honom att redan under den förberedande undersökningen, innan ännu åtal

anställts, erhålla biträde av försvarare. Så snart någon blivit för brott anhållen

eller häktad, skall, örn han det begär eller han finnes icke förmå själv

behörigen utföra sin talan, offentlig, av allmänna medel gottgjord försvarare

för honom förordnas. Denne skall äga utan vittne meddela sig med honom.

Här må nämnas, att kommissionen föreslår en ändring i fråga om åtalsrätten.

I mål, där allmän åklagare har åtalsrätt, äger målsäganden föra talan

örn ansvar allenast om allmän åklagare beslutat att ej anställa åtal mot

den, som av målsäganden angivits för brottet, eller om allmän åklagare nedlägger

av honom väckt åtal.

I samband med frågan örn förundersökning i brottmål står spörsmålet om

sträffprocessuella tvångsmedel. Även i detta hänseende innehåller förslaget

utförliga bestämmelser.

Beträffande de omständigheter, under vilka häktning kan ske, avviker förslaget

endast föga från nu gällande regler. En med rättegångens allmänna

byggnad sammanhängande förändring består däri, att häktningen endast utgör

en förberedande tvångsåtgärd, vilken icke som nu samtidigt innebär

åtals anställande. Nya stadganden äro föreslagna om den för häktning förberedande

åtgärd, som anhållandet innebär, och förfarandet vid prövningen

av häktningsfrågan är förändrat. Även om fullt tillräckliga skäl för omedelbart

häktande av misstänkt person ej föreligga, utan för sådan åtgärds vidtagande

ytterligare utredning är av nöden, kan likväl statsåklagare eller polismyndighet

förordna om den misstänktes anhållande, därest det finnes vara

av synnerlig vikt, att han tages i förvar i avvaktan på utredningens fullständigande.

Polisman må i brådskande fall gripa den misstänkte men skall därefter

av behörig myndighet begära beslut om hans anhållande. När någon

blivit anhållen, skall anmälan därom inom viss kort tid, som föreslås till tre

eller fyra dagar, göras hos rätten, varvid tillika skall överlämnas protokoll

över vad dittills under den förberedande undersökningen förekommit. Rätten

skall därefter så snart ske kan hålla sammanträde för behandling av frågan

om den anhållne skall häktas. Endast rätten äger besluta häktning.

På detta stadium av förfarandet är den förberedande undersökningen i

regel ingalunda avslutad, och den tid, som härför återstår, är ytterst olika

i olika fall. Å andra sidan strider det mot den föreslagna processens natur

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

291

att upptaga mål till huvudförhandling inför rätten, innan den förberedande

undersökningen är färdig. Det har därför uppdragits åt rätten att, då den

beslutar häktning, tillika bestämma viss tid, inom vilken undersökningen

skall avslutas och den häktade skall instämmas till rätten eller frigivas.

För att möjliggöra kontroll från rättens sida över undersökningens förlopp

skall vidare, örn nyssnämnda tid bestämmes längre än till fjorton dagar,

rätten senast å fjortonde dagen och sedermera var fjortonde dag, så länge

den misstänkte är häktad, hålla nytt sammanträde för att pröva, om den

misstänkte fortfarande skall hållas häktad, och tillse, att undersökningen ej

utdrages längre än som är oundgängligen nödigt.

Under vissa omständigheter kan anhållande eller häktning ersättas av reseförbud.

Förutsättningarna för anställande av hus- eller kroppsrannsakan äro

också närmare reglerade. Husrannsakan må under noga angivna förutsättningar

hållas för eftersökande av den misstänkte eller av föremål av betydelse

för utredningen eller av spår efter brottet och kan hållas både hos

den misstänkte själv och hos annan, men förutsättningarna äro i senare fallet

strängare.

Sedan den förberedande undersökningen är avslutad, har åklagaren att

avgöra, om han skall åtala eller icke. Beslutar han åtal, skall han utfärda

stämning å den han vill åtala, vilken stämning skall inlämnas till rätten.

Rätten har därefter att, sedan den tilltalade förelagts att angiva, vilken bevisning

han ämnar å sin sida förebringa, utsätta tid för huvudförhandlingen

och att till denna kalla åklagaren, den tilltalade, försvararen, om sådan

finnes, målsäganden, örn hans närvaro erfordras, samt vittnen och sakkunniga.

I fråga om bevisningen föreslår kommissionen, såsom redan framhållits,

att nu gällande legala bevisregler avskaffas. Rätten äger sålunda att efter

övervägande av allt som förekommit i målet bedöma vad som skall anses

bevisat. Vidare innebär detta, att vittnesjäven försvinna. Envar, som ej är

part i målet, kan höras såsom vittne. Målsägande må dock ej höras i denna

ordning, även om han ej för talan i målet. Vissa närmare anhöriga till part

må icke mot sitt bestridande avfordras vittnesmål. Även i vissa andra fall

kan vittne undandraga sig att avgiva utsaga. Vittne skall höras på ed eller

efter avgivande av försäkran på heder och samvete. Vittnesattest får i regel

ej åberopas; däremot må naturligen vittne till stöd för sitt minne anlita

skriftliga anteckningar. I mål, där parterna äga förfoga över tvistens föremål,

skall vad part inför rätten erkänner gälla mot honom, örn icke rätten

finner uppenbart, att saken förhåller sig annorlunda. I annat mål skall

grundsatsen örn fri bevisprövning tillämpas även vid bedömande av parts

erkännande. För vinnande av sanningsenlig utredning äger rätten höra part

personligen och för sådant ändamål kalla part att personligen inställa sig.

Finnes i tvistemål, efter det övrig bevisning blivit förebragt, att ytterligare

upplysning erfordras örn visst sakförhållande, må rätten förordna, att förhör

under straffansvar skall hållas därom med endera parten eller bägge. Har

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rätten förordnat om sådant förhör med ena parten, äger den andre påkalla,

att förhör anställes även med honom. Innan förhör med part under straffansvar

hålles, skall parten avgiva försäkran på heder och samvete, att han

skall hålla sig till sanningen. Rätten äger enligt den allmänna regeln om

fri bevisprövning bedöma, vilken verkan må tilläggas parts under straffansvar

avgivna utsaga eller den omständigheten, att part undandrager sig förhör

eller vägrar att besvara viss fråga. För falsk utsaga vid dylikt förhör

stadgas straff. Beträffande mål angående faderskap till barn utom äktenskap

tages i övervägande, huruvida parts ed bör bibehållas. Eljest skall

parts ed ej förekomma vare sig i tvistemål eller brottmål. Om det finnes

nödigt att för prövning av viss fråga inhämta yttrande av sakkunnig, äger

rätten uppdraga åt myndighet eller annan att avgiva yttrande i frågan. Till

sakkunnig må ej utses någon, som lill saken eller någondera parten står

i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad. Något tvång

för sakkunnig att åtaga sig uppdrag skall ej införas. Den sakkunnige skall

i regel avge skriftligt utlåtande. Muntligt förhör med honom skall i tvistemål

hållas endast om part yrkar det eller rätten finner det nödigt. I brottmål

skall däremot den sakkunnige i allmänhet, oaktat han avgivit skriftligt

utlåtande, inkallas för att höras vid huvudförhandlingen. Även sakkunnig

skall i regel höras på ed eller under förklaring på heder och samvete.

Närmare regler givas om besiktning och syn samt örn upptagande av bevisning

till framtida säkerhet. Åberopar i tvistemål part såsom bevis skriftlig

handling, som finnes i motpartens besittning, skall denne vara skyldig att

på rättens anmaning förete handlingen, om den kan antagas innehålla upplysning,

som är av betydelse för målet. Även för tredje man föreligger editionsplikt

beträffande dylik handling. Då part, som åberopar handlingen,

saknar materiell rätt att den hålles honom tillhanda, är dock editionsplikten

betingad av att partens rätt finnes väsentligen beroende på att handlingen

företes och av att innehavaren ej kan åberopa sig på vissa legitima skäl mot

att utlämna handlingen. Då rätten finner part vara berättigad till skadestånd

men fullständig utredning angående skadans storlek icke förebragts,

äger rätten bestämma skadeståndet till belopp, som med hänsyn till omständigheterna

kan anses skäligt.

Med avseende å protokollens omfattning innebära förslagets regler en

ganska fullständig protokollering vid sammanträden under förberedelsen.

Vid huvudförhandlingen däremot skall protokollet vara långt mindre fullständigt

än nu är fallet. Protokollet vid huvudförhandlingen skall utvisa ramen

för förfarandet och förfarandets yttre förlopp. I enlighet härmed skall i protokollet

antecknas, bland annat, framställda yrkanden och invändningar, ändringar

däri samt i tvistemål medgivanden av motpartens anspråk, vidare vilka

vittnen och sakkunniga, som höras, och vilken bevisning i övrigt förebringas.

Vad parterna anföra vid huvudförhandlingen antecknas ej, med mindre särskild

vikt ligger på anförandets ordalydelse. Innehållet i vittnens berättelser

antecknas regelmässigt ej. Dock skall så ske a) när särskild vikt ligger på

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

293

ordalydelsen, b) när det kan antagas, att målet måste uppskjutas mer än sju

dagar samt att nytt förhör med vittnet icke kan äga rum eller skulle medföra

i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen

oskäliga kostnader eller besvär och c) när det kan antagas, att målet

kommer att fullföljas till hovrätten och att underrättens protokoll över utsagan

kommer att i hovrätten tjäna som bevis i målet. Sistnämnda regel anknyter

till grunderna för hovrättsprocessen, enligt vilka i mål angående brott,

varå kan följa fängelse i sex månader eller strängare straff, förnyat avhörande

av vittnen i allmänhet skall äga rum men i övriga brottmål och i

tvistemål vittnesbevisning må föras medelst av underrätten upptaget protokoll,

dock att även i dessa mål vittne skall höras inför hovrätten, om denna

eller part påkallar det. I tvistemål och lindrigare brottmål överlämnas det

alltså åt underrätten att bedöma dels sannolikheten för att målet kommer att

fullföljas till hovrätt och dels huruvida i sådant fall det är antagligt, att nytt

förhör kommer att påkallas med vittnet. Om protokollering av sakkunnigs utsaga

skall gälla detsamma som om vittnesberättelse. — Sammanfattningsvis

kan örn den regelmässiga verkan av de föreslagna protokolleringsreglerna sägas,

att partsframställningarna och parternas berättelser vid personliga förhör

ej komme att protokolleras, att detsamma bleve fallet med vittnens och

sakkunnigas utsagor i grövre och mellansvåra brottmål, men att i lindriga

brottmål och tvistemål sannolikt uppteckning av vittnesmål och sakkunnigutsagor

bleve ganska allmän.

Kommissionen har alltså låtit sin ståndpunkt till frågan om protokollering

vid huvudförhandlingen i huvudsak bestämmas väsentligen av behovet av

protokoll vid målets handläggning i högre instans. Synpunkten att underrättens

domare i större mål kunna hava behov av anteckningar till stöd för sitt

minne har däremot icke ansetts böra medföra föreskrift om protokollering.

För detta ändamål hänvisar kommissionen till de privata anteckningar, som

det står varje domare fritt att föra.

Till skillnad från vad nu är vanligt skall protokollet uppsättas i fullständigt

skick och justeras omedelbart vid förhandlingen.

Då domstolen skall fälla sin dom i målet endast på grund av vad som förekommit

vid huvudförhandlingen, är det nödvändigt, att inga andra domare

deltaga i avgörandet än de, som övervarit hela huvudförhandlingen, och att

domstolen skrider till överläggning till dom omedelbart efter det huvudförhandlingen

avslutats. Den möjlighet, som protokollsväsendet nu öppnar att

efter omständigheterna dröja med avgörandet, blir stängd. Domaren har

vanligen också i förväg kunnat med ledning av förberedelsen i målet sätta

sig in i uppkomna juridiska spörsmål, som kunna erbjuda svårigheter. Emellertid

kan naturligtvis ett mål vara så invecklat, att vid överläggningen rådrum

för beslutets fattande eller domens uppsättande finnes oundgängligen

erforderligt. Med domens beslutande och avkunnande men icke med överläggningen

skall då kunna anstå någon kortare tid.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kunni. Mcij:ts proposition nr 5.

I överensstämmelse med nu gällande grundsatser skall talan mot dom eller

beslut av domstolen i första instans i regel kunna föras i hovrätt, och dess

prövning skall kunna omfatta domen eller beslutet i hela dess vidd. För sådan

talan inrättas två olika ordinära rättsmedel, av vilka det ena, som kallas vad,

avser talan mot dom i själva saken och det andra, besvär, avser talan mot

vissa beslut i bifrågor, såsom då domstolen skilt målet från sig utan prövning

av själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen

fråga. För begagnande av dessa rättsmedel förutsättes alltid, att part

fullföljer talan i högre rätt, varvid i enlighet med åklagarorganisationens allmänna

byggnad talan i brottmål å åklagarsidan endast kan fullföljas av åklagaren

i hovrätten, advokatfiskal!.

Vadeproceduren inledes med en skriftlig vadeinlaga. Denna inlämnas till

lagmansrätten och icke som nu omedelbart till hovrätten. Tillsammans med

akten i målet, vilken utgöres av stämningen, under den förberedande behandlingen

inför rätten förda protokoll eller ingivna skrifter, lagmansrättens protokoll

vid huvudförhandlingen och dess dom samt åberopade skriftliga bevis

ävensom i brottmål anteckningar från förberedande undersökning, sändes

därefter denna inlaga till hovrätten, som först företager en viss formell prövning

och genom anordnande av skriftväxling mellan parterna förbereder

huvudförhandlingen.

I formen för hovrättens prövning av saken kommer en av rättegångsreformens

mest genomgripande ändringar till synes. Prövningen skall i likhet med

vad som gäller för lagmansrätten ske på grund av vad som förekommer vid

en muntlig förhandling inför hovrätten. Huvudförhandlingen där måste sålunda

gestalta sig som en förnyad förhandling i målet, vid vilken parterna

intaga samma ställning som vid lagmansrätten och ha att styrka sin talan.

Bevisningen skall således återupprepas för hovrätten. Emellertid måste av

praktiska skäl åtskilliga jämkningar göras i denna allmänna grundsats. Har

i lagmansrätten förts protokoll över utsaga av vittne, sakkunnig eller målsägande,

som hörts i bevisningssyfte, kan detta protokoll få begagnas i hovrätten

i stället för att förhöret där upprepas. Detta tillätes naturligtvis, om nytt

förhör är omöjligt eller möjligt endast med orimliga kostnader eller besvär,

och är dessutom alltid tillåtet i tvistemålen och i de mindre brottmålen. Även

i mål, där lagmansrättens protokoll sålunda användas som bevis i hovrätten,

gestaltar sig förhandlingen i övrigt dock som en muntlig förhandling, vid vilken

dessa som bevis åberopade protokoll skola föredragas av parterna.

Förfarandet i besvärsmålen är annorlunda ordnat. De frågor, som där prövas,

kunna i regel bedömas på grund av de i målet tillgängliga handlingarna,

som föredragas för hovrätten av en av domstolens ledamöter. Förfarandet

blir sålunda likartat den nuvarande hovrättsprocessen. Erfordras förhör med

parterna eller bevisnings upptagande, kan hovrätten dock förordna därom,

och förfarandet blir då offentligt.

Mot hovrätts domar och beslut kan talan fullföljas i högsta domstolen. Härför

äro två olika rättsmedel anordnade, det ena, revision, för talan mot domar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 29j

i själva saken och det andra, besvär, motsvarande samma rättsmedel från lagmansrätten.

Beträffande det förra äro särskilt tvenne viktiga förändringar föreslagna i

förhållande till motsvarande rättsmedel nu. Talan kan grundas endast på,

att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets

behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens bedömande av vad som skall

anses bevisat i målet kan sålunda icke dragas under högsta domstolens prövning.

Den andra ändringen består däri, att nu gällande regler, enligt vilka

vissa mål ej må fullföljas till högsta domstolen, bortfalla.

Förfarandet vid revision inledes med inlämnandet av skriftlig revisionsinlaga,

varefter skriftväxling mellan parterna äger rum. I regel sker högsta

domstolens prövning av målet på grund av föredragning av handlingarna i

målet, vilken verkställes av en revisionssekreterare. Dessa handlingar utgöras

av, förutom inlagorna till högsta domstolen, akten från lagmansrätten

samt de i hovrätten nytillkomna handlingarna, såsom parternas skrifter samt

hovrättens protokoll och dom. Föredragningen skall i olikhet mot nu ske i

offentlig session. Muntlig förhandling, vid vilken parterna utföra sin talan

och på grund av vilken domstolen dömer, skall dock äga rum, örn part framställer

begäran därom eller högsta domstolen beslutar det.

När högsta domstolens prövningsuppgift begränsas såsom nyss nämnts,

medför detta, att domstolen, om den ogillar hovrättens dom, dock icke alltid

är i stånd att själv meddela en ny dom i stället. I vissa fall nödgas högsta

domstolen återförvisa målet till hovrätten. Några fasta regler om när återförvisning

sålunda bör ske kunde dock enligt kommissionens mening icke givas;

det borde få bero på högsta domstolen att efter omständigheterna besluta

härom.

Utlätanden över processkommissionens betänkande.

över processkommissionens betänkande lät Kungl. Majit inhämta yttranden.

Sålunda anbefalldes rikets hovrätter att efter hörande av domhavande,

rådhusrätter, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, överexekutorer

och magistrater inkomma med utlåtanden över betänkandet, såvitt

avsåge dess huvudgrunder. Vidare infordrades utlåtanden från justitiekanslersämbetet

och kommerskollegiet, vartdera i vad anginge dess ämbetsområde

och kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar

inom näringslivet, vilka kollegiet kunde finna lämpligt anmoda

om yttrandes avgivande. Tillfälle lämnades de juridiska fakulteterna,

föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges

Advokatsamfund och svenska stadsförbundet att inkomma med yttranden.

Av de juridiska fakulteterna inkom emellertid endast den i Lund

med utlåtande, därvid professorn Kallenberg avgav särskilt yttrande. Från

häradshövding- och stadsdomarföreningarna liksom från styrelsen för advokatsamfundet

inkomino utlåtanden. Stadsförbundets styrelse anmälde, att

förbundet i avvaktan på resultatet av vissa pågående undersökningar för det

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kimot. Maj.-ts proposition nr 5.

dåvarande avstode från att inkomma med yttrande. De avgivna yttrandena

befordrades till trycket (Statens off. utredn. 1927: 15 och 1929: 25). Jämväl

föreningen Sveriges landsfiskaler inkom med yttrande.

Sedan yttranden inkommit i den omfattning nu angivits, förordnade Kungl.

Maj:t den 23 september 1927, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över

kommissionens betänkande, såvitt anginge betänkandets huvudgrunder. Lagrådets

utlåtande avgavs den 3 juli 1928 (Statens off. utredn. 1928: 19).

Allmänna omdömen örn processkommissionens förslag.

I de avgivna utlåtandena ha uttalats mycket olika omdömen om processkommissionens

förslag. Redan i fråga om förtjänster och brister i vårt nuvarande

rättegångsväsen ha mycket delade meningar gjort sig gällande. Flera

av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i likhet med kommissionen

framhållit, att vårt rättegångsväsen lider av betydande brister.

Svea hovrätt finner sig icke kunna såsom obefogade avvisa kommissionens

anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke erbjuder garantier

för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssystemet hindrar

erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan behövlig

utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokollsmaterial,

den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att

överrättsförfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga

saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva

processledning och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet

på grund av varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part

från möjlighet att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer

för sin uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsendet

stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt material

samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska

rättsskipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten

särskilt, att domarbesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalitativt

ej fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet.

I fråga om den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten

som orsaker dels bristande processledning, beroende i fråga om häradsrätterna

på bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda

den med långa mellanrum successivt sammanbragta utredningen samt på

personväxlingar å ordförandeposten, som dessutom ej sällan beklädes av

alltför oerfarna krafter, dels frånvaron av effektiva regler, som kunde positivt

främja koncentration, reda och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens

bristande tillförlitlighet och dels slutligen beträffande brottmålen

åklagarväsendets tillstånd. Vidare erinras beträffande överrättsprocessen om

den stelhet i hovrättsförfarandet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling,

samt vidkommande rättegångsordningen i dess helhet om den

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

allvarliga svaghet, som inskränkningarna i den fria bevisprövningen medföra.

Skånska hovrätten angiver särskilt såsom en brist uppskovsväsendet och

den bristande koncentrationen av förfarandet, som föranleder långsamhet

och äventyrar målens behöriga utredning.

Stadsdomarföreningen, som anser klagomålen över den nuvarande rättsskipningen

i flera avseenden överdrivna, framhåller såsom den allvarligaste

bristen långsamheten i överrättsförfarandet Därjämte kunde dock ej sällan

med skäl anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda

vid processmalerialets framförande och upptagande i protokollet. Härtill

bidroge bland annat svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning

utöva erforderlig processledning ävensom åklagar- och advokatväsendets

tillstånd. Rörande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar

föreningen kommissionens uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den meningen, att kommissionen

icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga

brister. I fråga om rättsskipningens kostsamhet för parterna vöre det

ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr

i små mål, relativt dyrare ju mindre målet vore, och icke särdeles billig i de

stora, överrättsproceduren och där gällande kostnadsregler medförde åter,

att det ställde sig ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst, men ganska

billigt för den, som onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren

vore med andra ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig,

där den borde draga högre kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna

rätten ofta bleve illusorisk till följd av rättsskipningens långsamhet. Denna

långsamhet, som jämväl vidlådde processen i underrätt, vore ingalunda en

fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag processledning

från domarens sida — även örn dessa fel i viss mån inverkade fördröjande

— utan sammanhängde intimt med vårt förfarandes och vår domstolsorganisations

allmänna grunder och kunde alltså ej bortarbetas utan

verklig omläggning av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet

vore vidare, vid sidan av skriftligheten och ödesdigra inskränkningar

i bevisrätten, en huvudorsak till att i det viktigaste av alla hänseenden,

nämligen rättsskipningens säkerhet, det bruste långt mer än i allmänhet erkändes

och långt mer än vad som vore rimligt och försvarligt.

Häradshövdingföreningen har visserligen föga inlåtit sig på att diskutera

rådande bristfälligheter och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande

stycke som av den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga

djupt ingripande ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana,

är det tydligt, att dessa bristfälligheter enligt föreningens mening äro

högst betydande.

Lagrådet framhåller, att — vid sidan av tidsutdräkten — den bristande

säkerheten framträder såsom det allvarsammaste onda. Såvitt underrätterna

angår grundar sig denna enligt lagrådets mening ej minst på saknaden

av koncentration, och lagrådet påvisar, hurusom uppskovsväsendet på olika

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sätt medför svårigheter för sanningens utforskande och domarens processledning.

Även andra omständigheter angivas, som äventyra processledningen,

såsom växlingarna på ordförandeplatsen, hopandet av mål på tingen och, i

de små städerna, ordförandenas bristande övning och förmåga. Ännu ett

hinder för utredningen finner lagrådet i bevisförings- och bevisprövningsreglernas

föråldrade skick. Med avseende å brottmålen, särskilt de grövre,

tramhåller lagrådet åklagarväsendets och den förberedande undersökningens

behov av reformering. Slutligen anmärkes, att protokollen, som tjäna till

grund för domen, ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Beträffande

de högre instanserna betonar lagrådet, att de brister i utredning och

protokoll vid underrätt, som äro ägnade att förrycka resultatet av dennas

arbete, med så gott som oförminskad styrka göra sig gällande även i högre

rätt, då det skri! (liga förfarandet i regel gör det omöjligt att komplettera

utredningen. De högre domstolarna äro bundna vid protokoll över förhandlingar,

som deras ledamöter ej övervarit.

Samtidigt som förslagets granskare sålunda angivit bristerna hos vårt nuvarande

rättegångsväsen, ha de med styrka framhållit, att den bestående

ordningen även har betydande förtjänster. Det göres gällande, att vårt rättegångsväsen

i stort sett vilar på väl avvägda och efter vårt lands förhållanden

lyckligt anpassade grunder. Organisation och förfarande ha uppvuxit

under en långvarig tradition och vunnit rotfäste hos befolkningen. Den form

för lekmäns deltagande i rättsskipningen, som genom nämndemansinstitutionen

vunnit hävd i vårt land, har icke blott ur reell synpunkt visat sig funktionsduglig

och nyttig utan äger även den ideella fördelen av befolkningens

förtroendefulla och intresserade anslutning, överhuvud framhålles, att rättsskipningen

äger folkets förtroende och att domarna åtnjuta anseende för

oväld och skicklighet. Förfarandet är, särskilt i de högre instanserna, billigt

för allmänheten.

En del av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia sammanfattat

sina utlåtanden i ett omdöme, huruvida kommissionens förslag är ägnat

att läggas till grund för lagstiftning eller ej, och man har därvid funnit

än att så ej är fallet och än att förslaget, ehuru med angivna modifikationer,

lämpar sig såsom utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Svea hovrätt uttalar, att rättegångsväsendets brister påkalla ganska väsentliga

ändringar i gällande rättegångsordning, som emellertid på samma gång

bär väsentliga förtjänster och — såsom i det hela uppburen av långvarig tradition

och allmänhetens förtroende — icke bör underkastas onödiga rubbningar.

Göta hovrätt anser kommissionens betänkande kunna tjäna till utgångspunkt

för det fortsatta reformarbetet först sedan det blivit omarbetat

i de mycket väsentliga delar, i fråga om vilka hovrätten framställt erinringar.

Skånska hovrätten förklarar sig icke kunna tillstyrka, att betänkandet utan

genomgripande omarbetning lägges till grund för en ombildning av rättegångsväsendet,

och förordar en reform, som går ut på att med bibehållande i

stort sett av det nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

299

avseenden, vari detsamma brister. Häradshövdingföreningen finner förslaget

kunna bliva utgångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande, om vissa

delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar däri vidtagas i syfte att

vinna närmare anslutning till hos oss bestående förhållanden. Stadsdomarföreningen

förklarar betänkandet icke böra läggas till grund för rättegångsväsendets

omdaning och förordar mera partiella förbättringar enligt av föreningen

antydda riktlinjer. Advokatsamfundet åter hemställer, att förslag till

rättegångsväsendets ombildning måtte utarbetas på i huvudsak de grunder

processkommissionen framlagt och med beaktande av de erinringar och förslag

samfundet framställt. Slutligen uttalar lagrådet såsom sin mening, att

arbetet på en allmän rättegångsreform bör utan uppskov fullföljas samt att

processkommissionens betänkande synes väl ägnat att därvid tjäna såsom

grundval, dock med iakttagande av de delvis rätt väsentliga jämkningar,

som lagrådet förordar.

Yttranden över förslagets huvuddrag.

Koncentration.

Till själva grundtanken i förslaget med avseende å underrättsförfarandet,

eller att uppskovsväsendet skall avskaffas och ersättas av en såvitt möjligt

till ett enda sammanträde koncentrerad muntlig förhandling, ställa sig förslagets

granskare åtminstone i princip välvilliga. Samtliga hovrätter, professorn

Kallenberg, häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet

uttala sig för åtgärder i detta syfte, örn också stundom under antydan,

att strävandet efter koncentration måhända drivits väl långt. Särskilt har

förslaget att huvudförhandlingen skall inställas eller upprepas, om uppskov

varat mer än sju dagar, rönt ganska allmänna gensagor såsom alltför betungande

för domstolen, parter och vittnen. Anmärkning av sådan innebörd

framställes av, bland andra, hovrätterna och häradshövdingföreningen. Även

lagrådet anser ett större utrymme att laga efter lägligheten kunna medgivas

domstolarna. Allmänt gillande har däremot mött kommissionens förslag att

såsom medel för koncentrationens åvägabringande införa ersättningsskyldighet

för part eller annan, som genom förfallolös utevaro eller eljest obehörigen

vållar uppskov i rättegång.

Förberedelse.

Då kommissionen såsom det förnämsta medlet för förhandlingens koncentrering

förordar förfarandets uppdelning på en förberedande behandling

och en huvudförhandling, har även denna anordning vunnit allmänt gillande

utom från stadsdomarföreningen, som förordar, att målen liksom nu

skola omedelbart gå till förhandling inför fullsutten rätt och uppskovens

antal sedan nedbringas genom en tvistefrågorna utredande skriftväxling mellan

parterna. Professorn Kallenberg anser förberedande behandling ej böra

vara obligatorisk.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Såsom redan berörts har kommissionen tänkt sig den förberedande förhandlingen

väsentligen såsom ett medel för den efterföljande huvudförhandlingens

koncentrering och därför endast i snävt begränsade undantagsfall

tillåtit, att mål avgöras på detta skede. Ett av dessa undantag, nämligen då

parterna i tvistemål äro ense om att målet avgöres under förberedelsen och

medtagit all erforderlig bevisning, avstyrkes av Svea hovrätt såsom ägnat

att sätta häradsnämnden ur spelet. I andra yttranden åter, såsom häradshövdingföreningens

och advokatsamfundets, påyrkats vidsträcktare möjligheter

för måls avgörande under förberedelsen, detta i syfte att få till stånd

ett enkelt och billigt bagatellförfarande och på det att nämndens tjänstgöring

ej må bliva för tung. Lagrådet betonar i denna fråga vikten av att den

förberedande förhandlingens karaktär av förberedelse till den verkliga förhandlingen

fasthålles och att endast undantagsvis dess sålunda begränsade

uppgift i någon avsevärd mån överskrides.

En fråga, som tillvunnit sig ett betydande intresse i de avgivna utlåtandena,

är huruvida vad under förberedelsen förekommit och återfinnes i då

upptagna protokoll eller växlade skrifter skall få utgöra grundval för domen,

oberoende av huruvida sådant material framföres vid den muntliga

förhandlingen eller ej. Kommissionen har i syfte att hindra parterna att

förlägga rättegångens tyngdpunkt till det förberedande förfarandet besvarat

denna fråga nekande; endast vad som muntligen förebringats vid huvudförhandlingen

får läggas till grund för domen. Svea och Göta hovrätter samt

häradshövdingföreningen anse däremot akten från förberedelsen böra betraktas

såsom processmaterial och motivera sin ståndpunkt särskilt med att

den av kommissionen uppställda grundsatsen vore skäligen formalistisk och

skulle ställa för stora anspråk på parterna, varjämte åberopas, att det vore

för rättskänslan stötande om domstolen nödgades bortse från sådant, som

av förbiseende ej kommit att omnämnas vid huvudförhandlingen. Kommissionen

har däremot vunnit stöd för sin mening hos ett antal reservanter i

Svea hovrätt samt hos advokatsamfundet och lagrådet, vilka liksom kommissionen

hänvisa till, bland annat, domarens processledande verksamhet

såsom en tillräcklig garanti för att intet väsentligt processmaterial blir förbigånget

vid huvudförhandlingen och framhålla vikten av att grundsatsen

upprätthålles för att ej huvudförhandlingen skall förlora sin dominerande

betydelse och det nuvarande uppskovsväsendet återkomma i annan form.

Emellertid har särskilt lagrådet varnat för en pedantisk tillämpning utan

naturliga modifikationer. En ståndpunkt, som på sätt och vis representerar

en medelväg, företrädes av andra reservanter i Svea hovrätt, vilka påyrka,

att huvudförhandlingen inledes med en av rättens ordförande verkställd

kort sammanfattning av vad som förekommit vid förberedelsen. Lagrådet,

som avstyrker även detta uppslag såsom ägnat att förlägga förfarandets

tyngdpunkt till förberedelsen, hyser för sin del ej tvekan örn att parterna

och deras ombud skola vara i stånd att nöjaktigt framlägga tvisten för

rätten vid huvudförhandlingen och finner deras uppgift härvidlag snarare

försvårad, om den reduceras till att fullständiga eller rätta domarens framställning.

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

301

Processkommissionens förslag, att den förberedande behandlingen skall,

alltefter domarens beprövande, kunna anordnas antingen såsom ett eller

flera sammanträden med muntlig förhandling eller såsom skriftväxling och

att förberedelse, som inletts i den ena formen, skall kunna övergå i den

andra, har i allmänhet lämnats utan erinran. Advokatsamfundet, med understöd

av lagrådet, uttalar den förmodan, att förberedande behandlingen lämpligen

alltid bör inledas med ett sammanträde för muntlig förhandling.

Förundersökning i brottmål.

Vad angår förslaget om förundersökning i brottmål tillstyrkes allmänt,

att förundersökningen skall ledas av åklagaren. En avvikande ståndpunkt

intager dock justitiekansler sämb etet, som förordar rättslig förundersökning

under ledning av en domare eller, om detta ej skulle bifallas, att undersökningen

får ankomma på polismyndighet under mera ingående domstolskontroll.

Från flera av de granskare — bland andra Göta hovrätt, skånska hovrätten

och häradshövdingföreningen — som biträda kommissionens principståndpunkt,

göres den erinran, att åklagaren, särskilt statsåklagaren, bör

äga större självständighet med avseende å häktning och andra straffprocessuella

tvångsmedel än förslaget medgiver och sålunda rättens kontroll

inskränkas. Lagrådet anser domstolskontrollens omfattning böra bero på hur

kvalificerad åklagarkåren blir och vilka garantier kunna erhållas för att en

duglig och nitisk uppsättning av försvarsadvokater är att tillgå samt erinrar

om frågans samband med de blivande reglerna om försvarares frihet att

följa undersökningen och konferera med den misstänkte.

Hu v udförh andlingen.

Örn sålunda den grundtanken i processkommissionens förslag, att förfarandet

bör koncentreras och såsom medel härför en förberedande förhandling

införas, på det hela mottagits välvilligt, har mera kritik väckts till liv

av de föreslagna reglerna beträffande huvudförhandlingens närmare utformning.

Såsom förut erinrats innebär förslaget bland annat, att parterna skola

muntligen utföra sin talan. Skrift må ej ingivas eller uppläsas, part likväl

obetaget att uppläsa sina yrkanden och att vid sin muntliga sakframställning

begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet, när så erfordras.

Svea hovrätt synes ej lia något att erinra mot vad sålunda föreslagits. Göta

hovrätt däremot finner parterna väl böra muntligen framställa saken men

ej vara uteslutna från möjligheten att hänföra sig till skrifter. Skånska

hovrätten anser part böra få uppläsa skriftligt anförande. I samma riktning

uttalar sig häradshövdingföreningen; skrift bör ej utan vidare fa ingivas

och biläggas handlingarna, men det bör stå i parts skön att uppläsa

skritt eller redogöra för dess innehåll och sedan få skriften räknad till processmaterialet.

Uppläsning bör dock endast förekomma undantagsvis. Professorn

Kallenberg betonar, att denna punkt i underrättsförfarandet kanske

är den, där reformbehovet gör sig starkast gällande, och påyrkar otvetydiga,

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Majlis proposition nr 5.

skarpt och bindande formulerade lagbestämmelser, som ej medgiva undantag

för annat fall än då sakens beskaffenhet oundgängligen fordrar det.

Även advokatsamfundet avråder från att tillåta skriftliga partsinlägg, och

lagrådet ansluter sig på denna punkt till kommissionsförslaget. Såsom skäl

för yrkandet, att parterna skola få uppläsa skriftliga inlagor framhålles i

allmänhet, att den muntliga framställningen utan andra hjälpmedel än anteckningar

till stöd för minnet skulle ställa alltför stora krav på parterna.

Man befarar, att det i regel skulle bliva dem omöjligt att själva föra sin talan

och att — som det uttryckes i flera utlåtanden — ett faktiskt advokattvång

skulle komma att råda.

Protokoll.

För kommissionens ståndpunkt till förhandlingsprotokollen har förut utförligt

redogjorts. Här må erinras, att kommissionen principiellt avvisar protokollering

av parternas sakframslällning, deras utsagor vid förhör liksom

vittnens och sakkunnigas berättelser, men medgiver åtskilliga undantag.

Viktigast bland dessa är, att vittnes- och sakkunnigutsagor skola tagas till

protokollet, när det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten

och att protokollet där kommer att användas till bevis. Detta undantag

hänför sig till reglerna för hovrättsprocessen, enligt vilka i grövre brottmål

förnyad bevisföring skall äga rum men i tvistemål och lindrigare brottmål

vittnes- och sakkunnigbevisning må föras genom uppläsning av underrättens

protokoll, dock med rätt för part eller hovrätten att i stället påfordra

nytt förhör.

Allmänt, på något enstaka undantag när, har i utlåtandena ansetts, att

kommissionen gått för långt i att beskära förhandlingsprotokollet. Sålunda

påyrka alla hovrätterna, professorn Kallenberg och de båda domarföreningarna

protokollering av vittnesförhör och sakkunnigutsagor i alla mål. Parternas

sakuppgifter anses böra protokolleras, i allt fall såvitt de innefatta

ändring i eller tillägg till vad som innehålles i akten från den förberedande

förhandlingen. Vad parterna anföra till närmare utveckling av sin talan

ävensom deras rättsdeduktioner anses däremot överflödigt att uppteckna. Häradshövdingföreningen

berör särskilt parts utsaga vid förhör och finner

uppenbart, att den bör tagas till protokollet. Såsom skäl mot den föreslagna

beskärningen av protokollet framhålles risken av att i vidlyftiga eller invecklade

mål domstolarnas ledamöter icke utan stöd av ett protokoll kunna

sammanhålla vad som förekommer vid förhandlingen; kommissionens hänvisning

till domarens privata anteckningar anses ej vara tillfyllest. Vidare

göres gällande, att saknaden av protokoll utesluter längre rådrum för domens

övervägande och därför kan befaras framtvinga förhastade avgöranden,

att protokollen innebära en kontroll för domstolen, parterna och dem,

som höras inför rätta, på att vad de yttrat blivit rätt uppfattat, att med ett

fullständigt protokoll kan undgås den tyngande regeln om förhandlingens

upprepning vid uppskov, att ett bevis kan gå förlorat för de högre instanserna,

om uppteckning ej skett i underrätten, att en utsaga ofta framkom
-

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj.ts proposition nr 5.

303

mer i försämrat skick, när den upprepas, att rättsmedelsförfarandet kan anordnas

enklare och billigare, om fullständiga protokoll från underrätten föreligga,

att domen kan avfattas mindre utförligt, örn protokoll föras, samt att

protokoll erfordras för prövning av frågor om resning, nåd, villkorlig frigivning

och åtal för falsk utsaga. Stundom — så professorn Kallenberg —

framföras dessa erinringar under erkännande av det värde, som ligger i en

fullt muntlig och koncentrerad förhandling, varvid då hävdas, att nyttan

av en sådan ordning ej förspilles genom att protokoll samtidigt fores.

Advokatsamfundet däremot ansluter sig i huvudsak till kommissionsförslagets

ståndpunkt i fråga om protokolleringens omfattning. Samfundet befarar,

att en utförlig protokollsföring skulle tynga förhandlingen, inbjuda

till uppskov och, om protokollet tillerkändes avgörande betydelse i målet,

förkväva muntlighet och omedelbarhet.

Lagrådet, som i likhet med häradshövdingföreningen erinrar, att även

kommissionens regler sannolikt skulle medföra en vittgående protokollering

av vittnesutsagor i tvistemål och mindre brottmål, biträder för sin del yrkandet

på protokollering i alla mål av vittnesmål och partsförhör. Parternas

eller deras ombuds sakframställningar anser lagrådet däremot ej böra föras

till protokollet utan gör gällande, att privata anteckningar här äro till fyllest;

nödiga relationer av saksammanhanget lämnas naturligare i domen utan

föregående nedteckning i rättsprotokollet. Lagrådet framhåller också det

vanskliga i att särskilja sakframställning och plädering. Likväl ifrågasättes,

att måhända uteslutandet av sakframställningarna från protokollering ej

borde göras så kategoriskt, som kommissionen tänkt sig, utan ett visst utrymme

lämnas åt domarens bestämmande.

Processkommissionens förslag, alt protokollet skall uppsättas och justeras

vid förhandlingen, har fått allmän anslutning, någon gång med den modifikationen,

att med protokollets färdigställande bör kunna få anstå men endast

en helt kort tid.

Domen.

Kommissionens förslag, att överläggning till dom skall äga rum omedelbart

efter huvudförhandlingens slut och att domen skall avkunnas antingen genast

efter överläggningen eller inom viss kort i lagen bestämd tid, har på sina

håll väckt den farhågan, att i invecklade mål erforderlig tid att överväga

domen ej skulle komma att stå domarna till buds. Uttalanden i denna riktning

fällas särskilt av hovrätterna. Häradshövdingföreningen däremot finner

de föreslagna bestämmelserna knappast giva större skäl till invändning

men ifrågasätter, huruvida ej en något mindre skarp formulering vore tillrådlig.

Bevisningen.

Vad betänkandet innehåller om bevisning och särskilt om upphävandet av

vittnesjäven och andra binder för fri bevisföring har allmänt tillstyrkts stundom

under polemik mot kommissionens påstående, att den fria bevisprövningen

vore oförenlig med annat rättegångssätt än det rent muntliga.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen, att i tvistemål rätten —

sedan all annan utredning förebragts — skulle kunna förordna, att endera

eller båda parterna skulle i fritt förhör efter avläggande av högtidlig försäkran

höras om viss omständighet, har i några utlåtanden frågan örn realiserandet

av parternas sanningsplikt upptagits till behandling. Sven hovrätts

pluralitet tillstyrker därvid den föreslagna anordningen med subsidiärt förhör

under straffansvar. En minoritet inom hovrätten liksom advokatsamfundet

förorda i stället, att det straffsanktionerade partsförhöret skall komma till

användning som ett primärt bevismedel, och att part skall hava en ovillkorlig

rätt att bliva sålunda hörd. Häradshövdingföreningen uttalar sig för en allmän

kriminalisering av parts osanna utsaga efter förebild av det ur bruk fallna

stadgandet i 14 kap. 8 § rättegångsbalken.

Förfarandet i hovrätt.

Vad angår den dominerande frågan med avseende å rättsskipningens utövande

i hovrätterna eller huruvida dessa domstolar liksom nu böra pröva

målen på grundval av underrättens protokoll och av parterna ingivna skrifter

eller örn en muntlig förhandling, eventuellt förbunden med upprepande

av bevisningen skall komma till stånd, märkes, att förslaget om obligatorisk

muntlig förhandling vunnit anslutning av Svea hovrätts pluralitet, häradshövdingföreningen,

advokatsamfundet och lagrådet. Även professorn Kallenberg

biträder förslaget så till vida, att han anser, att en offentlig föredragning

bör äga rum med rätt för parterna att komma tillstädes och yttra sig och att

i grövre brottmål en verklig förhandling bör vara obligatorisk. En minoritet

inom Svea hovrätt finner muntlig förhandling böra äga rum endast om part

yrkar det eller hovrätten finner det erforderligt; dock borde möjligen stadgas,

att ändring i underrättens dom ej finge ske utan muntlig förhandling. Även

skånska hovrätten förordar muntlig förhandling allenast då part yrkar det

eller hovrätten anser det påkallat. Göta hovrätt intar en mera reserverad

ståndpunkt: muntlig förhandling skulle anordnas dels på parts anhållan, om

hovrätten ej finner uppenbart, att intet därmed står att vinna, och dels när

hovrätten självmant finner sådan förhandling lämplig. — Såsom skäl mot

införande av obligatorisk muntlig förhandling i hovrätt framhålles, att en

dylik ordning icke vore påkallad i rättssäkerhetens intresse samt att den skulle

fördröja målens avgörande och tillskynda parterna betydande kostnader.

Den muntliga förhandlingen bör enligt en mening, som omfattas av Svea

hovrätt, skånska hovrätten, professorn Kallenberg och häradshövdingföreningen,

inledas med en referentföredragning, varefter parterna skulle få tillfälle

att yttra sig. Advokatsamfundet och lagrådet avvisa däremot en sådan

anordning av förfarandet och giva sitt förord åt den av kommissionen anbefallda

partsföredragningen. Även Göta hovrätt anser underrättsproceduren

böra tagas till förebild. I fråga om bevisningen antager Svea hovrätt, att om

parters och vittnens utsagor bliva protokollerade i underrätten, nytt förhör

i hovrätten bomme att äga rum mera sällan än enligt kommissionens förslag,

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

305

men förordar rätt för part att utan särskilt angivna skäl påkalla vittnes hörande

inför hovrätten. I de grövre brottmålen antager hovrätten, att detta

bleve det vanliga. Göta hovrätt förordar, såsom nämnts, att underrättsförfarandet

tages till förebild för den muntliga förhandlingen i hovrätt. Professorn

Kallenberg anser ny bevisning böra framställas omedelbart i hovrätten.

Häradshövdingföreningen finner underrättens protokoll i regel böra utgöra

material för hovrättens omprövning men medger, att det möjligen beträffande

grövre brottmål i vissa fall kan befinnas önskligt att ånyo förebringa

den i underrätten åberopade bevisningen, dock icke tillnärmelsevis i

den omfattning som följer av kommissionsförslaget.

Fullfölj dsrätten till högsta domstolen.

Processkommissionens förslag att begränsa högsta domstolens uppgift till

att avgöra, huru det faktiska sakläge, som hovrätten funnit vara för handen,

bör i rättsligt avseende bedömas, har icke vunnit understöd i utlåtandena.

Man åberopar, att enligt svensk uppfattning bevisfrågans prövning i högsta

instansen innefattar ett sådant värde, att dess upphävande skulle betraktas

som ett allvarligt försvagande av rättsskipningen. Det befaras, att bevisfrågornas

undantagande skulle komma att förläna domstolens rättsskipning en

formalistisk och verklighetsfrämmande prägel. Domstolens tid skulle — erinras

det — i betänklig mån komma att upptagas av spörsmål, huruvida de

förhållanden, som parterna lägga till grund för sitt överklagande av hovrätternas

domar, böra anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revisionsprincipen

förbundna nödvändigheten av en fullständig redogörelse i hovrättens

dom för saksammanhanget befaras komma att i hög grad belasta hovrätterna

med arbete. Slutligen framhålles att högsta domstolen ofta skulle nödgas återförvisa

målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny doms meddelande

ej komme att förefinnas i hovrättsdomens sakrelation. Dylika överväganden

ha föranlett hovrätterna, professorn Kallenberg, domarföreningarna och advokatsamfundet

att avstyrka, att bevisfrågan undantages från fullföljdsrätten

till högsta domstolen. Därvid uttalas också ofta den meningen, att lagstiftningen

örn summa revisibilis är ett vida lämpligare medel att begränsa domstolens

arbetsbörda. Med erkännande av att högsta domstolens bevisprövning

måste anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse jämfört med

domstolens insats i rättsliga spörsmål ifrågasätter emellertid Svea hovrätt ett

lagstadgande av innebörd, att, när fråga är om annat än rättsgrundsats eller

lagtolkning, ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas

vara uppenbart oriktig. Lagrådet, som ägnar det förevarande problemet en

utredande dryftning, slutar med att såsom sin mening uttala, att ganska betydande

modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och påkallade.

Det bör enligt lagrådets tanke övervägas, huruvida det är lämpligt att uppställa

någon positiv begränsning i fullföljdsrätten eller örn det icke är bättre

att blott giva ett stadgande av innebörd, att vid hovrättens prövning av bevisningen

rörande de faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet bero,

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 20

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa angivna

undantag, eller om den icke hellre bör förklaras gälla, endast försåvitt ej

särskilda skäl giva anledning till avvikelse. De nu lagstadgade inskränkningarna

i fullföljdsrätten anser lagrådet ej böra upphävas. En ledamot av

lagrådet betvivlar, att andra restriktioner beträffande omfattningen av domstolens

prövningsrätt böra stadgas än att frågor örn straffmätning inom föreskriven

latitud uteslutas och, möjligen, att i regel nya bevis ej må gälla. En

annan ledamot framställer till övervägande ett alternativt förslag i frågan.

Skyldighet att anlita biträde.

Förslaget att endast rättsbildade advokater skola få anlitas såsom rättegångsombud

i hovrätt och högsta domstolen har i allmänhet lämnats utan

erinran. Svea hovrätt, häradshövdingföreningen och advokatsamfundet uttala

uttryckligen sin anslutning. Göta hovrätt föreslår beträffande hovrättsförfarandet,

att regeln endast skulle gälla vid muntlig förhandling, som ju

enligt denna hovrätts tanke mera sällan skulle ifrågakomma. Å andra sidan

saknas ej röster för att strängare regler borde uppställas för de icke rättsbildade

ombudens befogenhet att föra talan i underrätt. Flera häradshövdingar,

till vilka en ledamot i Svea hovrätt ansluter sig, förorda domstols

auktorisation. Advovaktsamfundet påyrkar advokatmonopol knutet vid huvudförhandlingen

i underrätt med övergångsbestämmelser avseende att tillgodose

det i vissa orter ännu förefintliga behovet av illitterata ombud ävensom

nuvarande yrkesutövares intresse. Det av kommissionen föreslagna förbudet

för vissa tjänstemän, däribland statsåklagare, att uppträda såsom ombud

anses av Svea hovrätt och advokatsamfundet böra utsträckas till underåklagare

och utmätningsmän.

Kommissionen har vunnit allmänt stöd i de avgivna utlåtandena därutinnan,

att treinstanssystemet med underrätter, hovrätter och högsta domstolen

bör bibehållas, att skilda domstolar för brottmål och tvistemål ej böra inrättas

liksom ej heller för bagatellmål och viktigare mål, att lekmannadeltagande

i rättsskipningen, där sådant bör ifrågakomma, skall äga rum i form

av nämnd och icke såsom jury samt att landsbygdens underrätter alltjämt i

alla mål böra bestå av en rättsbildad domare med nämnd. Endast justitiekanslersåmbetet

förordar brottmålens fördelning på olika sammansatta domstolar

och framhåller vissa företräden hos juryn. Stadsdomarföreningen och

professorn Kallenberg uttala rent principiella sympatier för kollegiala underrätter

både i stad och på landsbygden.

Underrätterna.

Statens övertagande av rättsskipningen i städerna tillstyrkes allmänt. Endast

stadsdomarföreningen är såtillvida av motsatt mening, att föreningen

— ehuru ej enhälligt — håller före, att stad i allmänhet ej bör utan sitt samtycke

kunna berövas sin egen jurisdiktion. Professorn Kallenberg biträder

s. 307 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

307

i princip förslaget men förklarar, att om processreformen begränsas på sätt

han tillstyrker, rättsskipningens förstatligande ej vore något trängande reformkrav.

Rådhusrätterna i smärre städer borde dock avskaffas. Skånska

hovrätten och lagrådet framhålla de stora svårigheter, som möta vid genomförandet,

och anse, att rättegångsreformen bör kunna förverkligas utan avbidan

på den slutliga lösningen av nämnda fråga, dock att rättsskipningen i

de mindre städerna — enligt lagrådet de som vid en domkretsindelning icke

äro tillräckligt stora att bilda eget tingslag — ovillkorligen måste övertagas

av staten före eller i samband med revisionen av förfarandet. — Vad särskilt

domarvalen beträffar framhålla Svea hovrätt, advokatsamfundet och

lagrådet med styrka de vådor för rättsskipningen, som äro förbundna därmed.

Stadsförbundet yttrar, att därest ändring av grunderna för tillsättande

av borgmästare och rådmän funnes erforderlig, det torde låta sig göra att

— med bibehållande av kommunalt inflytande å dessa tjänsters tillsättande

— skapa garantier för en god rekrytering.

Däremot har förslaget att organisera underrätten i stad, som bildar egen

domsaga eller eget tingslag, såsom en enmansdomstol, i brottmål förstärkt

med nämnd, blivit föremål för en ganska enstämmig opposition till förmån

för bevarande av städernas kollegiala juristdomstolar utan nämnd. Härvid

har framhållits, att en enmansdomstol vöre otillfredsställande med hänsyn

till de viktiga och svårlösta tvistemål, som ofta förekomme i de större städerna.

De självständiga stadsdomstolarna borde därför vara sammansatta

av tre lagfarna ledamöter. I denna riktning yttra sig hovrätterna, professorn

Kallenberg och stadsdomarföreningen. Även lagrådet är av samma mening

men anser — med undantag av en ledamot — brottmål, då fråga är örn verkligt

allvarsamma förbrytelser, böra handläggas av en fackdomare med nämnd.

Häradshövding föreningen tillråder, att i de ifrågavarande städerna bildas

kollegier av (två eller) tre av de i domsagan anställda domarna eller rättsbildade

biträdena. En helt skiljaktig ståndpunkt intager advokatsamfundet,

som förordar domstol av typen enmansdomare med nämnd även för tvistemål.

Förslaget att, särskilt i de stora städerna, mindre brottmål (polismål)

skulle kunna avgöras av en ensamdomare har ej mött gensaga.

Mycket delade meningar ha yppats angående kommissionens förslag om

en fördelning av arbetet i domsagorna alltefter dess mer eller mindre krävande

beskaffenhet mellan flera domare av högre och lägre kvalifikationer samt

— för att skapa det nödiga underlaget för arbetsfördelningen — en domsagoindelning

med i allmänhet avsevärt större domsagor än de nuvarande. Tanken

har vunnit obetingat understöd av häradshövding föreningen, advokatsamfundet

och lagrådet. Emellertid utvisa de av enskilda häradshövdingar

avgivna yttrandena, att betydande meningsskiljaktigheter i denna fråga förefinnas

inom lantdomarkåren. Även Göta hovrätt tillstyrker under erinran,

att domsagorna likväl ej böra göras för stora. Skånska hovrätten finner det

önskligt, att häradshövdingen befrias från ansökningsärendena, men anser

domsagorna ej böra göras så stora, att de förlora sin nuvarande karaktär.

Professorn Kallenberg framhåller vikten av att häradshövdingen icke av ar
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

bete med ärenden och de enklare rättegångsmålen hindras från att ägna full

kraft och odelat intresse åt de ansenligare rättegångsmålen. Svea hovrätt

ställer sig i princip avvisande till förslaget och gör gällande, att domsagorna

i allmänhet böra förbliva vid sin nuvarande storlek; i vissa fall kunde sammanslagning

av domsagor eller stads införlivande med domsaga vara motiverat,

men å andra sidan borde de större domsagorna delas. Såsom norm

förordar hovrätten, att domsagorna ej göras större än att häradshövdingen

kan handlägga alla mål och fatta beslut i inskrivningsärenden samt kontrollera

protokollsföring och anteckningar i fastighetsböckerna. Själva protokollsuppsättningen

och utfärdandet av gravationsbevis ävensom expeditionsgöromålen

skulle däremot ankomma på en i domsagan förordnad sekreterare

och en eller två notarier. I större domsagor skulle självständig inskrivningsdomare

vara anställd. Stadsclomarföreningen och stadsförbundet avstyrka

kvalitativ arbetsfördelning.

Den kritik, som framkommit mot processkommissionens förslag örn domsagoreglering

och arbetsfördelning i domsagorna, synes till en del bero på

farhåga, att rättsskipningen genom indragning av tingsställen och domarkanslier

skulle bliva mindre lätt tillgänglig för allmänheten. Med invändningar

hava även gjorts ur synpunkten, att förslaget vore ägnat att ödelägga

vissa betydande värden, som ansetts vara förbundna med de mindre domkretsarna.

Det befaras sålunda, att de stora domstolarna med ett flertal domare

skola i viss mån förlora kontakten med folket och att deras rättsskipning

kan komma att få en byråkratisk prägel. Särskilt göres gällande, att

den förnämste domaren, örn han, såsom förslaget avser, ej hade att taga befattning

med inskrivningsväsendet och andra ansökningsärenden, skulle sakna

tillfälle att förvärva den kännedom örn domsagans förhållanden, som

häradshövdingen nu besitter. En annan synpunkt, som Svea hovrätt kraftigt

understryker, är att nämndens ställning kan försvagas, örn domkretsen

blir större och därtill det domföra antalet nämndemän minskas. Hovrätten

fäster särskilt avseende vid att under handläggningen av varje mål en representant

för orten bör ha säte i nämnden; därigenom tillföres rätten orts- och

personkännedom, och närvaron av en ortsrepresentant i rätten förmenas utöva

ett hälsosamt inflytande på parter och vittnen och bidraga till att stärka

förtroendet för rättsskipningen. Hovrätten befarar ock, att svårighet skall

yppas att förvärva personer, som vore villiga att stanna på de befattningar,

vilkas innehavare företrädesvis skulle syssla med de föga intresseväckande

inskrivningsgöromålen.

Processkommissionens förslag att nedsätta antalet i häradsrätten deltagande

nämndemän till fem och låta domaren överröstas av fyra eniga nämndemän,

har av professorn Kallenberg och lagrådets pluralitet ansetts kunna

utan våda godtagas. Även advokatsamfundet lämnar förslaget utan erinran.

Eljest gå uttalandena till förmån för bibehållande av nuvarande bestämmelser

eller i allt fall en mindre nedsättning i nämndemännens antal samt omröstningsregler,

som mera närma sig det gällande kravet på enhällighet inom

nämnden. För status quo uttala sig ledamöter i Svea hovrätt. Två ledamö
-

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

309

ter av lagrådet förorda kollektiv rösträtt och nuvarande antal eller, om

tjänstgöringen bleve för betungande, minimiantalets nedsättning till fem.

Den ene av dessa ledamöter förklarar sig likväl ej hysa några allvarligare

betänkligheter mot kommissionsförslaget. Svea hovrätts pluralitet förordar

nio ledamöter, av vilka åtta, om de äro ense, skulle kunna överrösta domaren.

Häradshövdingföreningen, med instämmande av skånska hovrätten, förmenar,

att det nuvarande domföra antalet helst bör bibehållas, och att örn antalet

nedsättes till fem, kollektiv rösträtt bör fordras. Skulle yrkandet om

kollektiv rösträtt ej vinna gehör, borde det domföra antalet ej sättas lägre

än till sju, därav sex skulle vara ense för att överrösta domaren. Göta hovrätt

anser, att nämnden bör behålla sin nuvarande karaktär och icke bliva

så fåtalig, som kommissionen föreslagit; den borde endast kollektivt kunna

överrösta domaren. Även stadsdomarföreningen förordar en stor nämnd

och vidhåller kravet på enhällighet. — De framförda erinringarna bero till

en del på uppfattningen, att ökat inflytande för lekmannaelementet skulle

vara ägnat att medföra våda för rättsskipningen, eller i allt fall, att kommissionen

gått längre än försiktigheten bjuder. Vad särskilt nedsättningen av

antalet angår göres också gällande, att den lokalkännedom, som nämnden

anses böra företräda, därigenom sättes på spel.

Förslaget om den nuvarande tingsordningens ersättande med tätare sammanträden

har vunnit allmän anklang hos de granskare, som yttrat sig i

denna fråga. Svea hovrätt förmodar emellertid, att av hänsyn till nämnden

det normala bör vara, att ting hålles endast var fjortonde dag. Häradshövdingföreningen

tillstyrker en anordning med tätare tingssammanträden och

begränsad daglig arbetstid samt erinrar, att kommissionsförslaget förutsätter,

att hänsyn skall tagas till förhållandena på varje särskild ort. Liksom

advokatsamfundet understryker föreningen kraftigt de olägenheter, som vidlåda

den nuvarande ordningen.

Hovrätterna.

Den av kommissionen förordade uppdelningen av hovrätterna till ett antal

av sju å nio har blivit olika bedömd. Allmänt är man ense örn att hovrätternas

antal måste ökas, men på de flesta håll anser man, att kommissionen

drivit uppdelningen längre än lämpligt. Intagandet av ståndpunkt i denna

fråga har naturligtvis blivit till stor del beroende på olika uppfattningar örn

den utsträckning, i vilken muntlig förhandling och omedelbar bevisföring

bör förekomma i hovrätt, liksom om lämpligheten av att hovrätterna, på

sätt kommissionen förordat, delvis utöva sin rättsskipning på ting i orterna.

Svea hovrätt, som — under förutsättning att anordningar träffas för utseende

av en hovrättsnämnd, som förfogar över orts- och personkännedom

— ansluter sig till tanken på hovrättsting, förmodar, att inrättandet av en

ny hovrätt för de fyra nordligaste länen skall vara tillräckligt. Göta hovrätt,

som likväl avstyrker hovrättstingen, är av samma mening i fråga örn antalet

hovrätter. Skiljaktiga meningar ha uttalats inom Svea hovrätt till förmån

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Marits proposition nr 5.

för sex och inom Göta hovrätt för sju och för fem hovrätter. Skånska hovrätten

antager, att även om muntlig förhandling ej blir obligatorisk, utflyttning

bör ske i den omfattning processkommissionen föreslagit. Häradshövdingföreningen

förklarar, att muntligt förfarande i hovrätt förutsätter, att

nya hovrätter inrättas, men uttalar sig ej om antalet. Advokatsamfundet var-,

nar för att göra hovrätterna för små; de böra ej bestå av mindre än två divisioner.

Lagrådet slutligen håller före, att det skall befinnas lämpligt att stanna

vid eller till och med under det av kommissionen föreslagna minimiantalet,

och förutser, att anordningen med hovrättsting för grövre brottmål,

vilken lagrådet i och för sig betecknar som mycket tilltalande, av arbetsbesparingshärisyn-

måhända måste få en mera begränsad användning.

Processkommissionens förslag, att hovrättsavdelning skall vara domför

med tre, i regeln ordinarie ledamöter, tillstyrkes av Svea hovrätts flertal, en

minoritet inom Göta hovrätt, håradshövding föreningen och professorn Kallenberg.

Göta hovrätts flertal förordar nuvarande regler om 4 eller 5 ledamöter,

vid muntlig förhandling alltid 5. Sedan de ekonomisakkunniga föreslagit

det domföra antalet till fyra ledamöter, varvid som fjärde ledamot

kunde anlitas en extraordinarie befattningshavare, har detta förslag vunnit

anslutning av häradshövdingföreningen, skånska hovrätten och advokatsamfundet.

Nämnds deltagande i hovrätt, som föreslagits av processkommissionen

med avseende å brottmål, där fråga kan uppkomma örn att döma den tilltalade

till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, tillstyrkes

av Svea hovrätt, under förutsättning att nämnden utses så, att garanti vinnes

för att den inom sig innesluter orts- och personkännedom. Häradshövdingföreningen

avråder; åtminstone bör användningen begränsas. Avstyrkande

utlåtanden föreligga från de båda sydliga hovrätterna och professorn Kallenberg.

Lagrådet däremot finner anordningen förtjäna att införlivas med

vårt rättegångsväsen, ehuru man bör stanna vid en betydligt snävare gräns

än kommissionen tänkt sig. En lagrådsledamot avstyrker.

Vad processkommissionen föreslagit om rätt för parterna att anhängiggöra

tvistemål i hovrätt såsom första instans och om inrättande i vissa hovrätter

av handelsavdelningar bestående av fackdomare och handelskunniga

bisittare för prövning i första eller andra instans av handels- och sjörättsmål

har i allmänhet ej vunnit understöd i utlåtandena. Förslagen avstyrkas av

samtliga hovrätter och domarföreningarna. Ej heller lagrådet ger förslagen

sitt förord. En minoritet i Svea hovrätt är för förslagen både om prorogation

och handelsavdelningar. Några ledamöter i Göta hovrätt ha röstat för prorogation

enbart, och till samma resultat har advokatsamfundet kommit,

under förutsättning att högsta domstolen får pröva sakfrågan. Professorn

Kallenberg tillstyrker handelsavdelningar och prorogation men vill begränsa

denna till handels- och sjörättsmål. Kommerskollegiet, som endast yttrar

sig i fråga om handelsdomstolar, tillstyrker för sin del, att handelsavdelningar

inrättas i hovrätterna i de två eller tre största städerna.

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

311

Åklagarväsendet.

I utlåtandena vitsordas allmänt, på något undantag när, det nuvarande

åklagarväsendets bristfällighet, och huvudlinjerna för reformen tillstyrkas.

Kritik riktas av bland andra de båda sydliga hovrätterna mot anställandet

av advokatfiskaler för utförande av åklagartalan i hovrätt; i stället förordas,

att statsåklagarna få fullfölja målen till hovrätterna. Även lagrådet finner

detta böra övervägas. Göta hovrätt anser statsåklagarna böra utföra åtal

även i högsta domstolen. Advokatsamfundet förordar, att åklagarväsendet

vid underrätt i sin helhet ombesörjes av ett tillräckligt antal rättsbildade

statsåklagare och att dessa jämväl föra talan i hovrätt.

Advokatväsendet.

Processkommissionens förslag, att en offentlig sammanslutning av samtliga

rättsbildade advokater skall komma till stånd med uppgift, bland annat, att

utöva disciplinär kontroll över advokatkåren, dels genom viss befogenhet att

avvisa moraliskt mindervärdiga inträdessökande och dels genom att utöva

bestraffningsrätt över medlemmarna, har i allmänhet ej föranlett några uttalanden

men tillstyrkes av advokatsamfundet, stadsdomarföreningen och

Svea hovrätt, som emellertid hemställer, att även domstol tillerkännes

disciplinär avvisningsbefogenhet gentemot advokat.

Överexekutorsgöromålen.

Förslaget, att överexekutorsgöromålen skulle överflyttas till underrätterna,

har framkallat delade meningar. Hovrätterna avstyrka, Göta hovrätt dock

väsentligen på grund av bristande utredning. Däremot tillstyrka häradshövdingföreningen

och lagrådet, dock med den reservation, att den disciplinära

uppsikten och kontrollen över underexekutorernas verksamhet ej bör överflyttas

till domstolarna.

Allmän reform eller partiella reformer.

Slutligen må framhållas, att flera av de hörda myndigheterna inlåtit sig

på frågan, huruvida en allmän rättegångsreform bör komma till stånd eller

om — såsom det uttryckes — de partiella reformernas väg bör beträdas. Kommissionen

själv yttrar härom, att de allvarliga och djupgående brister, som

vidlåda vårt rättegångsväsen, icke kunna avhjälpas genom smärre, partiella

reformer. Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning

en ingående granskning och revision står, enligt kommissionens mening,

en verklig förbättring att vinna. En av kommissionens lekmannarepresentanter

förklarar sig däremot anse, att en så genomgripande reform som den

föreslagna icke kan anses vara trängande, utan att fastmera de partiella reformernas

väg bör beträdas.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Svea hovrätts utlåtande torde utgå från den uppfattningen, att en allmän

reform tarvas och att denna i huvudsak bör genomföras i ett sammanhang.

Göta hovrätt däremot håller före, att det icke låter sig göra att i ett sammanhang

omdana vårt rättegångsväsen och ansluter sig till nya lagberedningens

på sin tid uttalade tankegång att, sedan grundlinjerna för en reform blivit

uppdragna och vunnit allmän anslutning, arbetet med dess genomförande bör

äga rum genom partiella lagstiftningsåtgärder. Skånska hovrätten förordar,

såsom tidigare framhållits, att reformen bör gå ut på att med bibehållande i stort

sett av det nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden,

vari detsamma brister, och anser detta arbete lämpligen böra genomföras

på de partiella reformernas väg. Professorn Kallenberg finner, att bristerna

i vårt rättegångsväsen ej kunna avhjälpas med smärre reformer utan

att en ganska genomgripande omarbetning av processlagstiftningen erfordras.

Häradshövdingföreningen uttalar som sin mening, att reformarbetet bör utföras

med varsamhet och lämpligen på de partiella reformernas väg. Stadsdomarföreningen

hävdar, att reformen bör inskränkas till mera partiella förbättringar.

Av annan mening är advokatsamfundet, som anser bristerna i det

nuvarande rättegångsväsendet vara så djupt liggande och så intimt sammanhängande,

att de icke kunna bortarbetas på de partiella reformernas väg. Ett

tillfredsställande rättegångsväsen — yttrar samfundet — kan vinnas endast

genom en enhetlig och grundlig omarbetning av hela systemet. Lagrådet,

slutligen, fäster uppmärksamheten på att här egentligen möta två spörsmål,

som böra noga åtskiljas. Det ena av dessa gäller reformarbetets allmänna

inriktning eller med andra ord huruvida vår nuvarande rättsskipning är behäftad

med så allvarsamma brister och huruvida dessa stå i ett sådant inbördes

sammanhang, att reformarbetet måste från början inriktas på en

grundlig omdaning av förfarande och organisation såsom slutmål, eller man

kan äga grundad förhoppning att åstadkomma en tillfredsställande förbättring

genom att ingripa på ett antal enskilda punkter. Det andra spörsmålet

däremot, som får egentlig aktualitet endast om man bestämmer sig för en

genomgripande reform, gäller huruvida denna bör genomföras i ett slag eller

i skilda etapper, sålunda att först vidtagas förberedande åtgärder, som träda

i funktion innan den allmänna reformen sättes i verket, och å andra sidan

med vissa i det allmänna programmet ingående led får anstå till dess reformen

i övrigt genomförts. I den förra av dessa frågor uttalar lagrådet, att

utredningen bekräftat riktigheten av processkommissionens åsikt, att det är

nödvändigt att gripa sig an med en allmän rättegångsreform och att försök

att genom upplappning och modernisering i enskilda delar råda bot för befintliga

missförhållanden äro dömda att väsentligen misslyckas och endast

kunna förhala det angelägna verket.

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

313

Reformfrågans behandling vid 1931 års riksdag.

Redan vid planläggningen av processkommissionens arbete hade förutsatts,

att huvudgrunderna för en rättegångsreform skulle före lagtextens utarbetande

underställas statsmakternas övervägande. Vid anmälan i statsrådet den

6 februari 1931 av frågan om en dylik reform anförde dåvarande chefen för

justitiedepartementet, att han ansåge en allmän reform av vårt rättegångsväsen

vara av behovet påkallad samt att en sådan borde, i huvudsaklig överensstämmelse

med vissa av honom närmare angivna riktlinjer, så snart sig göra

läte, komma till stånd. För detta ändamål borde enligt departementschefens

mening arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad

därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas. Med hänsyn till denna lagstiftnings

å olika områden djupt ingripande betydelse syntes lämpligt, såsom

ock tidigare ifrågasatts, att riksdagen dessförinnan sattes i tillfälle att yttra

sig över de tillämnade huvudgrunderna för reformen. Att i ett sådant yttrande

icke finge inläggas den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig

ståndpunkt till de olika spörsmål, som vore förknippade med denna lagstiftningsfråga,

läge i öppen dag. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som

lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt, kunde framkomma nya synpunkter,

som påkallade beaktande. Emellertid vore det av stor vikt att redan på detta

stadium klarhet vunnes, huruvida huvudgrunderna för reformen uppbures

av en mera allmän åskådning inom riksdagen och den i sinom tid färdigställda

lagstiftningen alltså kunde väntas då vinna riksdagens godkännande.

Skulle den sålunda antydda förutsättningen visa sig icke föreligga, torde

tanken på att skrida till ett lagstiftningsarbete av den omfattning, varom här

vore fråga, böra övergivas.

Genom proposition den 6 februari 1931 (nr 80) lämnade Kungl. Majit riksdagen

tillfälle att avgiva yttrande angående de av departementschefen angivna

huvudgrunderna för en rättegångsreform. Propositionen och i anledning

därav väckta motioner hänvisades till ett särskilt utskott, som avgav

utlåtande (nr 1) däröver. I utlåtandet anförde utskottet — efter att ha yttrat

sig rörande de av departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform

— att utskottet ansåge en i vissa hänseenden genomgripande

reform av vårt rättegångsväsen böra komma till stånd. Med hänsyn härtill

borde såsom departementschefen uttalat arbetet med ny lagstiftning angående

rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas.

Dessförinnan syntes emellertid riksdagen böra yttra sig över de tillämnade

huvudgrunderna för reformen. På sätt departementschefen anfört

finge i ett sådant yttrande icke inläggas den innebörden, att riksdagen därmed

tagit slutlig ståndpunkt till de i nämnda lagstiftningsfråga ingående

spörsmålen. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som betingades av lagstiftningsarbetet,

kunde nya synpunkter framkomma, som påkallade beaktande.

Riksdagen borde således, då utarbetade förslag framlades, äga att

upptaga dessa till förutsättningslös prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte såsom eget yttrande angående de genom propositionen framlagda

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

huvudgrunderna för en rättegångsreform åberopa vad utskottet i sitt utlåtande

anfört.

Vid frågans behandling i riksdagen godkändes i huvudsak utskottets utlåtande;

på vissa punkter stannade dock kamrarna i olika beslut.

I det följande lämnas en redogörelse för innehållet i propositionen samt

för utskottets och riksdagens uttalanden.

Propositionen.

I propositionen anförde departementschefen till en början, att bland de

mångskiftande uppgifter, som åvila samhället, torde icke någon intaga en

mera central ställning än rättsvården. Efter att ha framhållit, att en första

och oavvislig förutsättning för rättsskipningens säkerhet vore en domarkår,

utmärkt genom såväl oväld, skicklighet och erfarenhet som förståelse för

samhällslivet, fortsatte departementschefen:

Säkerhet i rättsskipningen vinnes emellertid ej endast därigenom, att tillgång

finnes till en högt kvalificerad domarkår. Rättegångsförfarandet måste

vara så ordnat, att domaren erhåller ett tillförlitligt underlag för sina avgöranden.

I varje rättstvist gäller det i regel först att fastställa det sakförhållande,

varom i målet är fråga, och därefter att på detta sakförhållande

tillämpa den gällande rättens regler. På detta sätt ställes domaren i allmänhet

inför två skilda frågor, den ena: vad skall i målet anses för sant? och den

andra: vad skall i målet anses för rätt? Dessa frågor kunna var för sig vara

av synnerligen svårlöst beskaffenhet, men det är utan vidare tydligt, att

svaret på den första frågan är av avgörande betydelse för rättstvistens riktiga

lösning. Utan ett korrekt klarläggande av saksammanhanget kan materiell

rättvisa icke ernås. Med hänsyn härtill framstår sanningsprövningens

tillförlitlighet som en nödvändig förutsättning för säkerhet i rättsskipningen.

Av stor vikt för statens rättsskipande verksamhet är även, att domstolarna

vid fullföljande av sin uppgift åtnjuta allmänhetens förtroende. Endast under

denna förutsättning kunna de förvärva erforderlig auktoritet. Detta mål

främjas i hög grad, därest domstolarnas verksamhet står öppen för allmänheten,

såväl på det sätt, att deras förhandlingar äro offentliga, som därigenom,

att lekmän deltaga i den dömande verksamheten. Tack vare offentligheten

är det möjligt för envar att följa rättsskipningen och själva bilda sig

ett omdöme därom, och genom lekmännens deltagande kommer folket att

känna sin samhörighet därmed och sitt ansvar för rättsordningens upprätthållande.

Rättsskipningen måste alltså för att kunna rätt fylla sin uppgift

äga en stark folklig anknytning.

På en god rättsskipning pläga ytterligare två krav uppställas: den skall

vara snabb och ur kostnadssynpunkt billig. För en part, vilkens anspråk bifalles,

är det gynnsamma avgörandet ej sällan av ringa värde, därest han nödgas

länge vänta på sin rätt. I straffprocessen är det av stor betydelse såväl

att straffet snabbt följer på brottet som att den oskyldige snarast möjligt får

en frikännande dom. Parternas kostnader i rättegången böra stå i rimligt

förhållande till processens föremål. Därest förfarandet medför betungande

kostnader, leder detta lätt till att möjligheten för de mindre bemedlade att

söka domstolarnas hjälp i hög grad beskäres. Vid förfarandets anordnande

bör alltså skälig hänsyn tagas till båda de nu antydda kraven. Tydligt är

emellertid, att vid tillgodoseendet av dessa krav rättegångens viktigaste egenskap,

dess säkerhet, icke får äventyras.

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

En reform av ett lands rättegångsväsen är i allmänhet en omfattande och

i hög grad invecklad fråga. Detta omdöme gäller ej minst det svenska rättegångsväsendet,

som på grund av sin ålder och sina traditioner kanske i högre

grad än något annat lands, med undantag av Englands, är knutet vid folkets

vanor och föreställningsliv och beträffande vilket en reform alltså icke

kan undgå att beröra viktiga intressen. Att en sådan reform icke bör genomföras

med mindre den påkallas av ett verkligt behov, ligger i öppen dag. För

att erhålla en fast utgångspunkt för bedömandet av denna fråga torde det

vara nödvändigt att objektivt skärskåda det nuvarande rättegångssystemet

med dess förtjänster och brister samt därefter undersöka, huruvida dessa

brister kunna avlägsnas och något bättre sättas i stället utan att det beståendes

förtjänster äventyras. Att utsträcka reformens syfte utöver den sålunda

angivna ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den varsamhet,

som lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller i samhällslivet

djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma.

Utgångspunkter för en rättegångsreform.

Domstolarna.

Departementschefen övergick härefter till en redogörelse för det nuvarande

rättegångssystemets förtjänster och brister. I fråga örn domstolarna framhöll

departementschefen såsom ett för vårt rättegångsväsen utmärkande drag

den olikhet, som beträffande underdomstolarna består mellan land och stad.

Den bärande grunden för häradsrätternas organisation vöre ovtivelaktigt den

gamla germanska och särskilt svenska uppfattningen, att folket har att deltaga

ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande.

Lekmannen kallas i domstolen att taga del i ett av de ansvarsfullaste

värv, som kunde åläggas en medborgare, att skipa rätt. Den betydelse, som

detta förhållande haft och alltjämt hade för den svenska rättsordningens

styrka, sträckte sig förvisso långt utöver det rent judiciella området.

Nämndens deltagande i rättsskipningen vore — framhöll departementschefen

— av största värde för häradsrätternas verksamhet. Främst komme därvid

i åtanke den del av densamma, som hänförde sig till sanningsprövningen.

I äldre tid hade ock denna, åtminstone i vissa fall, uteslutande tillkommit

nämnden. Även om förhållandena numera i viss mån ändrats, torde dock

ingen vilja bestrida, att nämnden med den stora människokännedom och

livserfarenhet, som i allmänhet rymdes därinom, å detta område alltjämt

hade en viktig uppgift att fylla. Nämndens betydelse vöre emellertid icke

begränsad till bevisprövningen. Jämväl vid tillämpning av gällande lag vore

dess medverkan av värde. Med sin friare, av erfarenheten mer omedelbart

påverkade uppfattning hade nämnden otvivelaktigt starkt medverkat till att

åt vår rättsskipning ge ett mera konkret och realistiskt drag, en anda av skälighet

och billighet, som torde fördelaktigt känneteckna den svenska rättsskipningen

framför vissa främmande länders. Då det från många håll gjordes

gällande, att nämndens insats i rättsskipningen numera vore väsentligt

mindre än tidigare, kunde detta påstående icke helt gendrivas. Till detta förhållande

torde i hög grad ha bidragit den omläggning av rättegångsförfa
-

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Majj:ts proposition nr 5.

randet, som ägt rum under 1700-talet och därefter. Det vore utan vidare tydligt,

att nämndens möjlighet att göra sig gällande väsentligen berodde därav,

att förhandlingen inför domstolen skedde i muntlig form och icke medelst

skrifter, som måhända utan uppläsning bifogades protokollet, samt att

målets behandling såvitt möjligt fullföljdes och avslutades vid ett enda rättegångstillfälle,

då vad som förekommit ännu vore i friskt minne. Med nuvarande

uppskovssystem inträffade understundom, att helt andra nämndemän

deltoge i målets avgörande än de, som övervarit förhandlingen. Och även örn

så ej vore fallet, kunde det knappast begäras, att nämnden skulle hålla i

minnet alla omständigheter från den ofta årslånga, vid ett flertal tillfällen

avbrutna förhandlingen. Under sådana förhållanden läge det nära till hands,

att nämndens intresse för sin uppgift alltmer slappades.

Departementschefen anförde vidare, att det torde ligga i sakens natur och

ej kunde göras till föremål för någon berättigad invändning, att ordförandeplatsen

i häradsrätten intoges av en för sin uppgift särskilt utbildad juristdomare.

I själva verket saknades ej anhängare av den åsikten, att juristelementet

i häradsrätten vore alltför svagt företrätt samt att underrätten på

landet borde organiseras såsom ett kollegium av ämbetsdomare. En sådan

förändring skulle enligt departementschefens mening innebära ett avsteg från

en obruten tradition i fråga om våra häradsrätters sammansättning och borde

redan av denna anledning icke förordas utan synnerliga skäl.

I fråga örn häradsrätterna framhöll departementschefen vidare, att då ordföranden

vore den enda av domstolens ledamöter, som besutte skolad juridisk

insikt, det uppenbarligen vore av stor betydelse, att han härutinnan

motsvarade högt ställda krav. Genom skärpta villkor för befordran på lantdomarbanan

hade under senare tid ytterligare garantier skapats för att till

häradshövding finge ifrågakomma endast person med beprövad juridisk insikt

och skicklighet. Slutligen anmärktes, att det vid häradsrätterna tillämpade

extraordinariesystemet visserligen icke numera hade samma omfattning

som tidigare men att en väsentlig del av rättsskipningen dock alltjämt ombesörjdes

icke av häradshövdingen utan av rättsbildade biträden.

Vad angår rådhusrätterna erinrade departementschefen bland annat därom,

att rådhusrätten redan i äldre tid i egenskap av magistrat utgjorde stadens

egentliga styrelse och alltjämt — örn ock numera i väsentligt begränsad

omfattning — intoge samma ställning. Rådhusrättens ledamöter hade sålunda

allt fortfarande att handlägga åtskilliga ärenden av kommunal och allmän

förvaltningsnatur. I den mån vidgad erfarenhet och ökat intresse för

allmänna angelägenheter på detta sätt tillfördes domstolen och dess auktoritet

därigenom stärktes, syntes häremot ur rättsskipningens synpunkt intet

vara att invända. Emellertid torde det starka statliga intresse, som vore knutet

vid rättsskipningen, icke vara på ett betryggande sätt tillgodosett genom

den gällande ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter. Denna

ordning hade bland annat i stor utsträckning haft till följd en helt annan

befordringsgång än den som gällde för andra domarbefattningar.

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

317

Mot stadsdomstolarnas förmåga att fullgöra sin uppgift hade — yttrade

departementschefen vidare — icke veterligen framställts någon anmärkning,

som hänförde sig till organisationen såsom sådan. Frågan om enmans- eller

flermansdomstolar vore enligt departementschefens förmenande icke ett principiellt

utan huvudsakligen praktiskt spörsmål. I de fall, där den ena eller

andra organisationsformen uppbures av en ännu livskraftig tradition, borde

den icke utan synnerliga skäl övergivas. Till stöd för rådhusrättens nuvarande

sammansättning av tre ledamöter borde också framhållas, att vid

ett system med fri bevisprövning det måhända icke kunde anses betryggande

att anförtro denna uppgift åt allenast en person. Därest en sådan organisationsform

skulle väljas, torde väl följdriktigheten kräva, att jämväl i

städerna vid den juridiskt utbildade domarens sida ställdes en nämnd. En

sådan anordning saknade emellertid i fråga örn stadsdomstolarna all hävd.

Huruvida nämnd borde anlitas i vissa slag av mål, såsom de grövre brottmålen,

där skälen för lekmännens deltagande i rättsskipningen gjorde sig

särskilt starkt gällande, skulle senare upptagas till behandling.

Departementschefen framhöll vidare, att ehuru några berättigade erinringar

sålunda icke kunde riktas mot stadsdomstolarnas organisationsform,

en allmän mening dock rådde därom, att rådhusrätterna i de mindre städerna

icke erbjöde fullgoda garantier för en tillfredsställande rättsskipning.

Svårigheter hade yppats för dessa städer att erhålla för sitt värv fullt kompetenta

domare. Domstolens arbetsuppgifter vore allt för obetydliga och fåtaliga

för att hos domarna kunna vidmakthålla intresse för rättsskipningen

och erforderliga juridiska kunskaper. Gjorda försök att i de minsta städerna

bringa den egna jurisdiktionen att upphöra hade stött på segt motstånd från

städerna. Tydligt vore emellertid, att det i fall varom här vore fråga icke

borde tillkomma staden att förhindra en reform av dess rättsskipning, av

vilken dock jämväl andra än stadens invånare vore beroende. Att på denna

punkt förelåge missförhållanden av den art, att en eljest berättigad hänsyn

till en livskraftig tradition måste vika, torde stå utom tvivel.

I fråga om hovrätterna framhöll departementschefen, att de genom sina

ledamöters juridiska insikt samt den noggrannhet och omsorg, som utmärkt

hovrätternas arbete, i hög grad bidragit att skapa en fast och säker rättstillämpning.

Särskilt framträdande vore hovrätternas betydelse med hänsyn

till den utbildning och juridiska skolning, som de meddelat de unga domaraspiranterna.

Denna utbildning hade kommit till nytta å statsförvaltningens

olika områden, i det att hovrätternas arbetskrafter i stor utsträckning tagits

i anspråk jämväl för administrativa uppgifter och lagstiftningsuppdrag — ett

förhållande som emellertid medfört den för hovrätternas egen verksamhet

mindre önskvärda följden, att vikariatsystemet fått ett betydande insteg jämväl

i hovrätterna. Mot hovrätterna hade riktats den anmärkningen, att deras

prövning bure en i allt för hög grad formell prägel. Denna anmärkning sammanhängde

med det i underrättens protokoll återgivna materialets bristfällighet

samt hovrättsprocedurens skriftlighet och avsaknad av offentlighet.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Allmänheten hade därigenom kommit att i viss mån stå främmande för hovrätternas

verksamhet, vartill jämväl bidragit dessa domstolars starkt centrala

förläggning.

Beträffande högsta domstolen anförde departementschefen, att dess betydelse

särskilt för rättstillämpningens enhet vore allmänt erkänd men att

ej heller denna domstol torde ha kunnat helt undgå de menliga verkningarna

av isoleringen från den rättssökande allmänheten.

Den framställning av det nuvarande domstolsväsendets förtjänster och

brister, som sålunda lämnats, sammanfattade departementschefen på följande

sätt: Våra underrätter ägde, främst i sin folkliga anknytning och nied

den rika livserfarenhet, som vore företrädd bland domstolens ledamöter, bestående

förtjänster. Den nu tillämpade förhandlingsordningen vid häradsrätterna

försvårade emellertid nämndens deltagande i rättsskipningen och

minskade dess betydelse. Befogade anmärkningar kunde riktas jämväl mot

det rådande vikariatsystemet vid häradsrätterna. Den gällande ordningen för

tillsättande av rådhusrätternas ledamöter kunde icke anses trygga en god

rekrytering. Allvarliga betänkligheter kunde resas mot rättsskipningen i de

mindre magistratsstäderna. överrätterna lede av allt för stark isolering och

bristande folklig anknytning.

Förfarandet.

Efter att ha lämnat en historisk översikt över rättegångsförfarandets utveckling

i vårt land och därvid påvisat, hurusom den ursprungliga muntliga

och koncentrerade förhandlingsformen alltmer undanträngts av skriftligheten,

framhöll departementschefen, att de båda systemens inbördes skiljaktighet

i första hand bomme till synes i det sätt, varpå domstolen tillgodogjorde

sig det i rättegången förebragta materialet för sin sanningsprövning. Vid ett

muntligt förhandlingssystem vore det detta material — parternas uppgifter,

utsagor av vittnen och andra, som höras inför domstolen, samt domstolens

egna iakttagelser — sådant det omedelbart framträdde för domstolen, som

utgjorde grundvalen för dess sanningsprövning. Det muntliga systemet vore,

såsom det plägade uttryckas, grundat på omedelbarhetsprincipen. I det skriftliga

förhandlingssystemet vore det däremot icke detta material i och för sig

utan den i skrift verkställda uppteckningen därav, som vore av betydelse. Vad

som icke upptagits i domstolens protokoll lämnades vid denna prövning utan

beaktande; domstolen hade varken skyldighet eller rätt att taga hänsyn därtill.

Departementschefen anförde vidare:

Denna principiella olikhet i utgångspunkter framträder i all sin skärpa i de

konsekvenser, vartill de båda förhandlingssystemen leda. Vid ett skriftligt förhandlingssystem

är det ej någon oeftergivlig fordran, att samma domare, som

övervarit själva förhandlingen inför domstolen, skola avdöma målet. Allt,

vartill domstolen vid sin prövning av målet har att taga hänsyn, finnes nämligen

återgivet i protokollet. Det är ej heller någon sällsynthet i vår nuvaran
-

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 5.

319

de rättegång, att under ett måls handläggning personerna växla såväl å ordförandeplatsen

som, kanske ännu oftare, bland rättens bisittare. Ej heller

möter något ovillkorligt hinder mot att förhandlingen uppdelas på ett flertal

rättegångstillfällen. Det är ju hos oss tvärtom regel. Slutligen är det utan betydelse,

om domen följer omedelbart efter förhandlingens avslutande eller

därmed anstår längre eiler kortare tid. För att draga ut konsekvensen till det

yttersta kan det tili och med sägas, att det för sakprövningen är likgiltigt när

denna företages.

Vid ett skriftligt förhandlingssystem måste uppenbarligen ställas de största

krav å protokollets fullständighet och tillförlitlighet. Protokollet måste irmehålla

hela det inför domstolen förebragta materialet, såvitt det är av någon

betydelse för domstolens prövning, då ju i annat fall förutsättningen för dess

riktiga resultat undanrycka. Som känt är nedlägges också vid våra underrätter

mycken möda å protokollens uppsättning.

De konsekvenser, vartill det muntliga förhandlingssystemet leda, äro av

annan och helt motsatt natur. Då grundvalen för domen här är det omedelbart

iakttagna, följer, att målet från början till slut måste handläggas och

avdömas av samma domare. Eljest skulle hos den domare, som skall döma

i målet, föreligga en lucka, i det att hans prövning skulle komma att grunda

sig på allenast en del av det förebragta materialet. Det är därför angeläget,

att hela förhandlingen försiggår vid ett och samma tillfälle. Men denna koncentration

av förhandlingen är än mera nödvändig ur en annan synpunkt.

Då domarens omedelbara intryck av förhandlingen utgör grundvalen för domstolens

prövning, är det oeftergivligt, att detta intryck vid prövningen ännu

är friskt och levande. Därest förhandlingen uppdelas på flera tillfällen med

mera betydande mellanrum, komma förhandlingens olika delar att vid den

efterföljande prövningen för domaren framträda med olika styrka och sålunda

den faran föreligga, att de nytillkomna intrycken undantränga eller

i varje fall försvaga de i tiden mera avlägsna. Vid den muntliga förhandlingen

är det därför av stor vikt, att hela materialet framlägges för domstolen i såvitt

möjligt oavbruten följd.

Vid den nu lämnade redogörelsen för de båda systemens natur och konsekvenser

har utgångspunkten för jämförelsen varit deras betydelse för s^anningsprövningen

eller med andra ord för bedömandet av vad som i målet

skall anses bevisat. Det torde ligga i öppen dag, att motsatsen deni emellan

icke är lika framträdande i fråga om rättsprövningen. Huruvida parternas

synpunkter å själva rättsfrågan förebringas i den ena eller andra formen,

kan icke tilläggas samma avgörande betydelse. Vid ett muntligt förfarande

faller det sig emellertid helt naturligt, att också denna del av förhandlingen,

den s. k. pläderingen, sker i muntlighetens form.

Departementschefen övergick härefter till frågan om de båda systemens inbördes

företräde med hänsyn till rättsskipningens säkerhet och framhöll, att

denna fråga innefattade jämväl den större, huruvida en mera djupgående

reform av vårt rättegångsväsen vore av behovet påkallad och alltså överhuvud

taget borde ifrågasättas. Han yttrade vidare i denna fråga:

Mot det muntliga förfarandet pliigar i främsta rummet anföras, att det

talade ordet ej har det skrivnas fasthet och varaktighet samt att det förflyktigas

och blir utan verkan, örn det ej genast upptages i medvetandet. Givet

är, att muntligheten ställer mycket stora anspråk på domarens förmåga att

hastigt och säkert uppfatta. Ilan kan ej i likhet med domaren i den skriftliga

processen, som ju har materialet i skriftlig uppteckning tillgängligt, i

lugn och ro genom läsning av protokoll eller annan skrift inhämta eller upp
-

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

liva minnet av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom utan

han måste bevara det i minnet till dess han skall träffa sitt avgörande. Å

andra sidan framliålles, att muntligheten erbjuder betydande fördelar. Sålunda

yttrar en av dennas främste förkämpar i vårt land, framlidne presidenten

Afzelius: ’Det är en erfarenhet, som på livets alla områden bekräftas,

att det skrivna ordet aldrig kan ersätta det talade, att det omedelbara intrycket

är livligare, fullständigare och därför också riktigare, än det medelbara

som den skriftliga uppteckningen giver. Lika litet som en beskrivning

eller till och med en fotografiskt tagen bild kan ersätta den egna åskådningen,

lika litet kan det skrivna ordet träda i stället för det talade, ty uppteckningen

kan icke medtaga allt det som sagts. Och även om detta skulle

vara möjligt — stenografin giver numera därtill en utväg — kan den icke

återgiva det sätt, på vilket det yttrats; vid en sådan transformering förloras

ovillkorligt mycket, som för yttrandets rätta uppfattning är av beydelse. —

--Erkänner man, att domaren bör för sakens bedömande få använda

allt vad till upplysning kan tjäna, bör man icke hänvisa honom till ett protokoll,

som endast ofullständigt kan återgiva detta.’

De argument, som sålunda framförts för eller mot den muntliga, koncentrerade

förhandlingen, hänföra sig till själva väsensskillnaden mellan det

skrivna och det talade ordet. Med denna sin allmänna läggning torde de

icke i och för sig ge något uttömmande svar på den uppställda frågan. Härför

kräves en undersökning av deras bärighet i förhållande till de särskilda

uppgifter, som åvila domaren, något som ock antydes i slutorden av det citerade

uttalandet. Vid en sådan undersökning bör, såsom redan framhållits,

det huvudsakliga intresset inriktas å de spörsmål, som sammanhänga med

sanningsprövningen eller med andra ord bevisningen och dess värdering.

Departementschefen framhöll, att bevisningens uppgift vore att förskaffa

domstolen det material, på grundval varav dess sanningsprövning skulle äga

rum. Här mötte en mängd skiftande, var för sig viktiga spörsmål såsom

angående beskaffenheten av de bevismedel, som finge tillåtas, samt sättet

för bevisningens upptagande och dess värdering.

Den bärande grundtanken i det system av bevisregler, som från äldre tider

kommit att bliva rådande och som fortfarande, om ock i modifierad

form, behärskade vår bevisningsrätt, den s. k. legala bevisteorien, vore —

yttrade departementschefen — att domaren vid uppskattning av bevisningen

ej ägde följa sin ur fri och allsidig prövning framsprungna övertygelse utan

vore bunden av vissa regler, av vilkas tillämpning berodde det mått av bevisvärde,

som i varje särskilt fall borde tillerkännas ett bevismedel. En

konsekvens av denna teori vore, att från användning som bevis helt utestängdes

sådana bevismedel, som med hänsyn till sin natur framstode som

mindre pålitliga. Denna uppfattning komme till uttryck uti de i vår lag

upptagna stadgandena örn vittnesjäv. Med den uppfattning, varå den legala

bevisteorien vore uppbyggd, vore det icke förenligt att tillägga partens egen

utsaga något som helst bevisvärde; partens större eller mindre trovärdighet

vore följaktligen icke av betydelse för bevisprövningen. Allenast i två fall

hade utsaga av part tillagts bevisverkan och då såsom fullt bevis, nämligen

i fråga om partseden och parts erkännande.

Departementschefen framhöll vidare, att den legala bevisteorien sedan

gammalt blivit utdömd såväl av det praktiska rättslivets som av den juri
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kunni. Mctj:ts proposition nr 5.

321

diska vetenskapens män. Man hade insett, att en sådan reglering, som denna

teori sökte genomföra, vore stridande mot sakens natur och att ett bevismedels

värde vore alltför skiftande för att kunna mätas efter en på förhand

uppgjord och för varje tänkbart fall fastställd beräkningsgrund. Domaren

borde icke vara bunden av annat än sin egen på objektiva grunder förvärvade

övertygelse. I 1734 års lag hade den legala bevisteorien icke erhållit

samma logiska tillspetsning som i många samtida, främmande rättsordningar.

Med utgångspunkt från de undantag, som redan lagen medgåve, hade dess

system i rättstillämpningen alltmera genombrutits. Dock kvarstode alltjämt

de hinder för en fri bevisprövning, som de ännu gällande vittnesjäven innefattade.

Departementschefen anförde vidare, att därest bevisvärdet icke reglerades

efter vissa allmängiltiga normer utan värderingen i stället överlämnades åt

domarens fria bevisprövning, förelåge icke längre någon anledning att från

beaktande utesluta något bevismedel på grund av den misstro, som vore förenad

med detsamma. Även om vissa omständigheter såsom släktskap med

part eller ekonomiskt intresse i en tvist kunde vara ägnade att i allmänhet

nedsätta en persons trovärdighet, kunde dock en sådan persons utsaga i ett

visst fall framträda under förhållanden, som gjorde den förtjänt av tilltro

särskilt vid dess sammanställning med annat bevismaterial. Att utesluta

dessa personers hörande kunde icke leda till annat än att det material, varpå

domstolen hade att verkställa sin sanningsprövning, bleve ofullständigt

och missvisande. De nuvarande vittnesjäven utestängde i mångå fall domstolen

från upplysningar just av de personer, som bäst kände till saken. En

fri bevisprövning innebure, att uppskattningen av bevisvärdet skedde individuellt

och med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

Även vid en sådan uppskattning komme uppenbarligen de gamla

vittnesjäven, som ju i stort sett måste anses grunda sig på erfarenhetens rön,

att bibehålla en faktisk betydelse, i det att ett sådant förhållande alltid utgjorde

en omständighet — låt vara icke den enda — vartill domstolen i varje

särskilt fall hade att taga hänsyn vid sitt bedömande av bevisvärdet. Ett

övervägande av samtliga förekommande omständigheter kunde emellertid

leda till att ett vittne, som enligt nu gällande regler vore att anse som jävigt,

godtoges som fullt bevis, under det att jämväl motsatsen kunde inträffa

eller att ett nu ojävigt vittne frånkändes bevisvärde. Vid fri bevisprövning

förelåge ej heller något skäl att i varje fall frånkänna parternas

utsagor bevisvärde. Enligt den legala bevisteorien måste ett påstående för

att förtjäna tilltro styrkas med det mått av bevis, som lagen kräver. Det

lage i öppen dag, att en sådan grundsats minst av allt vore ägnad att inskärpa

den sanningsplikt, som inför domstolen borde åvila parterna, samt

alt den i stället beredde jordmånen för alla slag av undanflykter, halvsanningar

och grundlösa bestridanden, något som enligt mångas mening vore

cn av det nuvarande rättegångsväsendets allra allvarligaste brister. Ofta

kunde det sätt, på vilket en parts utsaga avgåves eller av motparten bemöttes,

eller utsagans sammanhang med övriga i målet styrkta förhållanden in
Bihang

lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

21

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

nefatta tillräckliga skäl tor domaren att känna sig övertygad om uttalandets

sanning. Överhuvud taget vore det för den fria bevisteorien utmärkande,

att intet bevismedel redan på förhand uteslötes som odugligt, att fullgiltig!

bevis kunde åstadkommas på vad sätt som helst samt att det ankomme på

domaren ensam att avgöra, vilket värde ett bevis skulle anses äga. Naturligen

finge emellertid domarens övertygelse rörande vad i målet skulle anses

för sant icke stanna vid hans mer eller mindre subjektiva förmodan eller

en viss grad av sannolikhet. Hans uppfattning måste vara objektivt grundad;

den borde jämväl för andra omdömesgilla iakttagare framstå som riktig.

I fråga om sambandet mellan förhandlingsform och bevisteori yttrade departementschefen

:

Redan tidigare har jag antytt den inre samhörighet, som föreligger mellan

den legala bevisteorien, å den ena, och den skriftliga förhandlingsprincipen,

å den andra sidan, ett förhållande, som också historiskt bestyrkes

därav, att de i allmänhet framträtt gemensamt. Det ligger också i öppen

dag, att i ett bevissystem, där det icke tillkommer domaren att bilda sig en

egen uppfattning om parters eller vittnens trovärdighet, utan där bevisuppskattningen

måste ske efter en allmängiltig, en gång för alla fastställd norm

och utan hänsyn till det särskilda fallet, något behov av ett muntligt förfarande

knappast kan anses föreligga. För en sådan prövning torde till och

med den skriftliga uppteckningen erbjuda vissa fördelar, förutsatt att denna

verkligen upptager alla de faktiska uppgifter, som framkommit. På grundval

av denna uppteckning erbjuder det ingen svårighet att riktigt utmäta det

bevisvärde, som tillkommer varje utsaga, och med ledning härav fastställa

resultatet. Det är här närmast fråga om en räkneoperation, för vars noggrannhet

det endast kan vara till gagn, att materialet föreligger i skrift.

Helt annorlunda gestalta sig förhållandena vid ett system med fri bevisprövning.

Vad som kan återgivas i ett protokoll är i allmänhet allenast ett

färdigt omdöme, såsom att ett vittne visat sig ostadigt i sin utsaga eller att

han avgivit densamma under inre strid, men de skiftande och ofta komplicerade

intryck, vilka bibringat domstolen en sådan uppfattning, kunna

endast sällan fångas i skrift. Och även om så skulle vara möjligt, komme

protokollet härigenom att erhålla en omständlighet och en vidlyftighet, som

i hög grad skulle försvåra dess uppsättande under själva förhandlingen och

föranleda dennas uttänjande i det oändliga. Att åt en uppteckning, som

verkställes först efter förhandlingens slut, tillmäta något värde i detta hänseende,

låter sig uppenbarligen icke göra. För den domare, som icke själv

övervarit förhandlingen eller, örn han så varit, ej längre har densamma i

friskt minne, blir protokollet i varje fall blott döda bokstäver. En fri bevisprövning

i ett skriftligt förfarande tenderar därför av omständigheternas

egen makt att nedsjunka till en, visserligen ej av lag, men av vissa schematiska

regler bunden prövning. Den fria bevisprövningen förlorar härigenom

sitt egentliga innehåll.

Mot den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, har framhållits, att

vi i vår nuvarande, till stor del skriftliga rättegång i rättstillämpningen genomfört

fri bevisprövning i betydande omfattning samt att resultatet därav

icke kan betecknas som annat än tillfredsställande. Att den omläggning av

vår bevisningsrätt, som å rättstillämpningens väg sålunda kommit till stånd,

utgör ett betydande framsteg, torde ingen bestrida. Emellertid är det tydligt,

att den nuvarande skriftliga förhandlingen icke erbjuder det utrymme

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

323

åt den fria bevisprövningen, som måste anses önskvärt. På denna punkt

torde den nuvarande rättegångens kanske största svaghet vara att söka. Att

olägenheterna av skriftligt förfarande bliva än mera framträdande, om

i enlighet med den fria bevisprövningens grundsatser vittnesjäven borttagas

och partsutsagan inordnas bland bevismedlen, torde icke kunna betvivlas.

De fördelar i avseende å en på fri bevisteori grundad sanningsprövning, som

den muntliga, koncentrerade förhandlingen erbjuder, sammanhänga i främsta

rummet med den intensitet och livaktighet samt det rikare utbyte, som

måste antagas komma att känneteckna en förhandling, där alla, som ha något

att meddela i saken, såväl parter som vittnen, äro samtidigt tillstädes

och, var och en i sin ordning, deltaga i förhandlingarna. Spörsmålen träda

härigenom i skarpare belysning. Parters och vittnens uttalanden komma

i omedelbar följd. Det sålunda vunna materialet kan sammanställas och

jämföras. Skiljaktigheter i uppgifter kunna granskas och göras .till föremål

för närmare skärskådan. Under förhandlingens hela förlopp äro domstolens

ledamöter i tillfälle att göra sina iakttagelser om parters och vittnens uppträdande

samt deras sätt att bemöta framställda anmärkningar eller besvara

till dem riktade frågor. Det är på grundval av dessa på en gång samlade

intryck av hela förhandlingen, som bevisprövningen skall äga rum.

Förhandlingens koncentration utgör redan i och för sig ett verksamt

medel för sanningens utforskande. Partens benägenhet att genom oriktiga

eller eljest vilseledande uppgifter påverka domstolens uppfattning minskas

uppenbarligen i hög grad i den mån dessa kunna omedelbart gendrivas av

vittnen eller andra, som samtidigt övervara förhandlingen, och något rådrum

icke lämnas för ytterligare undanflykter. Materialet vinner i tillförlitlighet.

Genom framläggandet av detta material i ett sammanhang inför

domstolen erhåller denna en fast grund för sin sanningsprövning. För att

denna fördel skall kunna helt tillgodogöras måste domstolen äga att taga

hänsyn till varje omständighet, som finnes vara av betydelse för sanningens

utletande, liksom å andra sidan rättegångens koncentration och muntlighet

utgöra förutsättningar för att syftet med en fri bevisprövning skall kunna

nås.

På denna punkt föreligger enligt min mening det avgörande skälet för

ett koncentrerat muntligt förfarande. Det torde vara allmänt erkänt, att en

reformering av vår bevisningsrätt ej längre kan undanskjutas. För en dylik

reform lia ej minst från riksdagens sida vid olika tillfällen ådagalagts starka

sympatier. Det skriftliga förfarandet kan icke anses vara i stånd att fylla de

krav, som med hänsyn till bevisningsresultalets tillförlitlighet måste ställas

på en fri bevisprövning. Redan med den begränsade fria bevisprövning, som

nu allmänt tillämpas av våra domstolar, torde detta omdöme vara berättigat,

och det blir det uppenbarligen i än högre grad vid den utvidgning av

den fria bevisprövningen, som av sakens egen natur måste anses påkallad.

Departementschefen sammanfattade den lämnade redogörelsen för den

rådande förhandlingsordningen sålunda: Förhandlingen, som från äldre

tid bibehållit vissa inslag av omedelbarhet och muntlighet, hade särskilt i

tvistemål alltmera övergått till ett skriftligt förfarande. I samband därmed

hade ett uppskovssystem vunnit insteg. Härigenom hade allmänhetens intresse

för rättsskipningen försvagats och lekmännens deltagande däri försvårats.

Vår bevisningsrätt kvarstode alltjämt i betydande utsträckning på

den legala bevisteoriens grund. Den sanningsplikt, sorn borde åvila parterna,

utkrävdes endast i ringa omfattning. I samma mån som bevisprövningen

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

frigjordes och överlämnades åt domstolen till fritt övervägande, framträdde

det skriftliga förfarandets oförmåga att härför skapa de nödvändiga förutsättningarna.

Huvudgrunder för en rättegångsreform.

Förfarandet.

Departementschefen övergick härefter till spörsmålet, huru en förhandlingsordning,

grundad på förhandlingens koncentration och muntlighet,

skulle anordnas och inpassas i vårt nuvarande rättegångssystem. Därvid

framhölls till en början, att här uppenbarligen mötte ej obetydliga svårigheter

men att å andra sidan dessa svårigheter icke borde överskattas. Det

finge ej förglömmas att vi — till skillnad från många främmande länder,

som genomfört en muntlig, koncentrerad rättegång — ägde en inhemsk

tradition att bygga på samt att det sålunda i främsta rummet gällde att

vinna anknytning till denna, som i folkets allmänna uppfattning aldrig

förlorat sin livskraft. Vidare betonades, att åt principerna om rättegångens

muntlighet, omedelbarhet och koncentration icke borde tillmätas ett absolut

herravälde så att varje avvikelse därifrån vore bannlyst. De förhållanden,

varunder rättsskipningen hade att fullfölja sin uppgift, vore alltför

skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer.

Dessa principer ställdes i särskilda fall inför verklighetens krav på hänsynstagande

jämväl till andra faktorer. Det vore då principen, som måste

vika, för att i det särskilda fallet ge rum för en annan ordning, som prövades

lämpligare. Ty principen vore ej självändamål utan ett hjälpmedel för

en god rättegång. Å andra sidan finge det förhållandet, att principen ej

kunde helt genomföras, icke tagas till intäkt för att den vore oriktig och

därför borde övergivas. En rättegångsordning måste alltid uppbyggas å

vissa principiella grunder, men det borde tillkomma de praktiska behoven

att bestämma den närmare utformningen.

Den förordade förhandlingsordningen innebure — yttrade departementschefen

vidare — att processmaterialet skulle framläggas för domstolen i

muntlig form. Det vore alltså i regel icke tillåtet för part att till rätten

ingiva skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller att uppläsa sådana inlagor.

En dylik uppläsning berövade förhandlingen dess naturlighet och

rörlighet samt försvårade för domaren uppgiften att utan onödig omgång

tränga fram till sakens kärna. Särskilt för lekmännen vore en uppläsning

av långa inlagor tröttsam och svår att följa med oförminskat intresse. Uppenbarligen

förelåge intet hinder för parten att till stöd för minnet begagna

anteckningar rörande för målet betydelsefulla sakförhållanden eller för att

underlätta inblick i målet förete kartor, ritningar eller andra handlingar, ej

heller att såsom bevis åberopa skriftliga dokument såsom skuldebrev, kontrakt

eller redovisningsräkningar. Den uttalade farhågan, att den muntliga

framställningen skulle ställa alltför stora krav å parterna och att dessa för

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

325

sin talans utförande skulle bliva beroende av yrkesadvokater, varigenom

— om ej på grund av lag så dock till följd av omständigheternas makt —

advokattvång skulle komma att bliva rådande, ansåge departementschefen

vara ogrundad. Den muntliga förhandlingen borde icke äga karaktären av

mer eller mindre retoriskt lagda anföranden utan av ett meningsutbyte under

ordförandens ledning. För den part, som utan omsvep och undanflykter

ville för domstolen framlägga sin sak, torde det icke möta någon svårighet

att fullgöra denna uppgift. Något krav å framställningens formella fulländning

borde ej rimligen göras gällande. Överhuvudtaget torde den ej sällan

förekommande uppfattningen om det muntliga förfarandets stora krav

å parterna vara i hög grad överdriven. Det funnes icke någon anledning

antaga, att förhållandena härutinnan skulle gestalta sig annorlunda än i

de särskilt å landsbygden ej sällsynta fall, där parterna redan nu inför domstolen

själva muntligen utföra sin talan. Emellertid torde intet hinder möta

att för de säkerligen sällsynta fall, då skälig hänsyn till parten krävde det,

tillåta part som själv utförde sin talan att härför begagna av honom författad

skrift.

Departementschefen anförde vidare, att det för en koncentrerad förhandling

vore av vikt, att samtliga — parter, vittnen och andra — som skulle

höras i målet, på en gång vore tillstädes för att deltaga i förhandlingen.

Skyldigheten att på kallelse iakttaga inställelse inför domstolen måste inskärpas

genom därför lämpade påföljder i högre grad än nu vore fallet.

Vore den kallade av laga förfall hindrad att närvara, borde det åligga honom

att så skyndsamt som möjligt därom göra anmälan hos domaren. Hade

vittne eller annan, vars hörande påkallats, ej kommit tillstädes, borde det

ankomma på domstolen att efter omständigheterna avgöra, huruvida förhandlingen

borde inställas eller, om det funnes lämpligare, förhandling ändå

äga rum. I senare fallet borde förhandlingen för den eller de uteblivnas

hörande fortsättas inom kortast möjliga tid och då uppenbarligen inför samma

domare, som deltagit i den tidigare förhandlingen.

En koncentration av förhandlingen krävde emellertid — yttrade departementschefen

vidare -— jämväl andra åtgärder. Till förberedande av rättsförhandlingen

hade parterna, var å sin sida, alt sörja för att utredning och

bevisning erhölle nödig fullständighet. Den ena partens åtgöranden härutinnan

vore i hög grad beroende av den andres. Ett påstående kunde av motparten

lämnas obestritt. För sådant fall erfordrades i allmänhet icke någon

bevisning från den part, som framställt det. Men även då motparten med

visshet kunde antagas bestrida påståendet, kunde läget vara i hög grad oklart.

För vardera parten inställde sig bär den frågan, vilken bevisning den andra

parten ämnade åberopa. Svaret härå vore uppenbarligen av stor betydelse

för omfattningen och beskaffenheten av den utredning han själv ansåge

sig böra förebringa. Därest parterna skulle skrida lill förhandling

inför domstolen ulan någon föregående kännedom örn varandras inställning

till tvistefrågan, skulle denna deras bristande kännedom leda till antingen

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

att den utredning, som av endera förebragtes, komme att bliva mera omfattande

än som betingades av den andres ståndpunkt, eller ock att en part

helt oförberett såge sig försatt i det läget, att hans utredning med hänsyn till

den, som framförts av motparten, vore otillräcklig. I det förra fallet skulle

ändamålslösa kostnader åläggas parterna och i det senare skulle följden

bliva ett eljest onödigt uppskov med förhandlingen. I själva verket utgjorde

det redan under nuvarande rättegångsförfarande en kännbar brist, att icke

den egentliga rättsförhandlingen föreginges av någon förberedande förhandling

mellan parterna, varigenom stridigheterna dem emellan kunde klarläggas.

Parterna komme nu ofta till domstolen okunniga om varandras

ställning till säken. Det läge i öppen dag, att detta förhållande medförde

stora olägenheter i riktning av rättegångens uttänjande genom ideliga uppskov.

Dessa olägenheter skulle vid ett koncentrerat förfarande stegras till

ett avgjort hinder för varje ordnad förhandling. Den egentliga rättsförhandlingen,

huvudförhandlingen, borde alltså för att syftet med densamma

skulle kunna vinnas föregås av en förberedande förhandling eller s. k. förberedelse.

Beträffande förberedelsen anförde departementschefen vidare:

Förberedelsens ändamål är, såsom redan antytts, icke att utgöra en del av

själva rättsförhandlingen ulan att skapa förutsättningar för dennas koncentration

genom ett närmare klarläggande av parternas ståndpunkter, deras

angrepps- och försvarsmedel. Lämpligast är, att denna förberedelse försiggår

inför och under ledning av en opartisk person. Då förberedelsen icke

ingår som ett led i själva rättsförhandlingen, synes det icke vara nödvändigt,

att domstolen som sådan ålägges denna uppgift.

Vid förberedelsen bör till en början käranden lämna motparten en redogörelse

för sina yrkanden och de faktiska omständigheter, på vilka varje särskilt

yrkande stöder sig. Svaranden har därefter att angiva, huruvida och

på vilken grund yrkandet av honom bestrides. Är sålunda fråga örn klander

av en redovisning, som omfattar olika poster, genomgås varje post och parterna

lämnas tillfälle att uttala sig därom. På detta sätt utskiljes vad mellan

parterna är ostridigt från de egentliga tvistepunkterna. Vad ide sistnämnda

angår återstår därefter frågan örn de bevis, envar har att åberopa, och

vad han avser att styrka med varje bevismedel. Jämväl härom åligger det

parterna att meddela upplysningar. För part, som åsidosätter sin skyldighet

härutinnan, bör stadgas som påföljd att han -—- även för det fall, att han

vinner målet — har att vidkännas och alltså jämväl ersätta motparten de

kostnader, som vållas av hans underlåtenhet t. ex. genom ett därav föranlett

uppskov med rättsförhandlingen.

_ Det är utan vidare uppenbart, vilken lättnad en förberedelse, anordnad på

sätt nu antytts, innebär för parterna. Ett tillfälle erbjuder sig därjämte

för domaren att på ett tidigt stadium av tvisten söka sammanjämka parternas

ståndpunkter, avlägsna förekommande missförstånd och så bringa saken

till förlikning. Särskilt för en part, som personligen utför sin talan, torde

förberedelsen vara av stort värde. Det är nämligen att vänta, att domaren,

med bibehållande av sin opartiska ställning, härvid genom lämplig handledning

sörjer för att parten sättes i stånd att bevaka sin talan.

Då med förberedelsen icke avses, att den skall ersätta rättsförhandlingen

eller någon del av denna, bör något upptagande av vittnesbevisning vid densamma

i regel icke förekomma. Ej heller bör något avgörande av målet

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

327

äga rum på detta skede. Ett undantag härifrån kan och bör uppenbarligen

ske, då svaranden medger käromålet eller då, vid svarandens uteblivande, någon

egentlig rättsförhandling icke är erforderlig. Däremot äro meningarna

delade, huruvida jämväl i andra fall ett avgörande, eventuellt efter upptagande

av bevis, må tillåtas vid förberedelsen. På denna punkt torde stor

försiktighet vara på sin plats. Eljest föreligger fara, att rättsskipningen i

större utsträckning kommer att överflyttas från huvudförhandlingen till förberedelsen.

En dylik utveckling skulle förringa värdet av rättegångens offentlighet

och framför allt minska lekmännens möjlighet att deltaga i rättsskipningen.

Vad därefter angår sättet för förberedelsen kan denna under domarens ledning

anordnas antingen såsom en förberedande muntlig förhandling mellan

parterna eller såsom skriftväxling. Intet hindrar, att förfarandet efter omständigheterna

övergår från den ena av dessa former till den andra. Avgörandet

härutinnan bör tillkomma domaren och göras beroende av målens

olika karaktär. I en del fall och särskilt sådana, där det kan förväntas att

parten personligen för sin talan, torde den muntliga formen vara att föredraga.

Då så äger rum, bör över vad som förekommer föras protokoll för

att, örn behov därav yppas, kunna av parterna åberopas vid huvudförhandlingen.

En fråga, vid vars besvarande meningarna gå starkt isär, är den, vilken

betydelse förberedelsen bör äga för huvudförhandlingen. Såtillvida råder

dock samstämmighet att, såsom jag redan antytt, en part äger att åberopa

sig å förberedelsen såsom bevis t. ex. för medgivanden, gjorda av andra parten.

Vad meningsskiljaktigheten avser är huruvida domstolen har skyldighet

att självmant beakta vad som förekommit vid förberedelsen. Det synes

mig som örn med denna inställning frågan icke vore av större praktisk betydelse.

För parterna torde det framstå som självklart, att det resultat, som

vunnits vid förberedelsen, skall bilda utgångsläge för huvudförhandlingen.

Skulle någondera vid denna intaga en annan ståndpunkt, bör det vara domarens

uppgift att därå fästa parternas uppmärksamhet. Uppenbarligen får

emellertid till grund för domen icke läggas något material, som ej förebragts

vid huvudförhandlingen. I annat fall kan den avgörande förhandlingen lätt

komma att överflyttas till förberedelsen och huvudförhandlingen komma att

nedsjunka till ett tomt sken. Härigenom skulle såsom redan berörts de intressen

motverkas, som äro förknippade med rättegångens offentlighet och

lekmännens deltagande i rättsskipningen.

Departementschefen erinrade vidare, att av det förut anförda framginge,

att vid huvudförhandlingen materialet skulle föreläggas domstolen i muntlig

form samt att det vore å domstolens omedelbara uppfattning av vad sålunda

förekommit, som domen skulle byggas. Denna uppfattning skulle alltså icke

såsom nu förmedlas av ett över förhandlingen eller någon del därav fört

protokoll. En konsekvens av denna ståndpunkt vore att i fråga om sådana

bevismedel, där, såsom vid vittnesbevisningen, bevisvärdet vore knutet till

själva utsagan, denna utsaga alltid skulle avgivas vid huvudförhandlingen

och inför den domstol, som hade att döma i saken. Ett fasthållande av

detta krav vore uppenbarligen av den största vikt vid ett bevissystem, som

vore grundat å fri uppskattning av bevisningen. Tyvärr vore det dock jämväl

på denna punkt oundgängligt att göra vissa av tvingande praktiska skäl

påkallade avvikelser från omedelbarhetsprincipen. Det kunde sålunda in
-

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

träffa, att ett vittne på grund av sjukdom, bortresa eller annan orsak icke

vore i stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen eller att vittnets inställelse

vid denna skulle vara förenad med oskäliga kostnader. Ett strängt vidhållande

av omedelbarhetsprincipen skulle här kunna leda till att en part

ginge helt miste om sin kanske allra värdefullaste bevisning och ett resultat

alltså framtvingas, som stöde i direkt strid med det egentliga syftet med all

rättegång, främjandet av det materiellt riktiga. I rättssäkerhetens eget intresse

måste i sådana fall stå parten öppet att få vittnet avhört utom huvudförhandlingen,

eventuellt vid annan domstol. Protokollet över vittnesförhöret

borde då kunna åberopas som bevis vid huvudförhandlingen. Liksom i

allmänhet tillkomme det därvid domstolen att efter fri prövning uppskatta

den sålunda återgivna utsagans bevisvärde. Att domstolen för en sådan uppskattning

icke ägde lika goda utgångspunkter som då utsagan avgåves omedelbart

inför domstolen, läge emellertid i öppen dag. De sålunda antydda

undantagen borde, därest syftet med förhandlingens omedelbarhet icke skulle

äventyras, icke sträcka sig längre än som nödvändigt betingades av förhållandena.

Detta omdöme gällde särskilt förhandlingen vid underrätten, där

på grund av sakens egen natur tyngdpunkten i bevisupptagningen och sanningsprövningen

alltid måste vila. Vad anginge överrättsförfarandet komme

otvivelaktigt jämväl andra synpunkter i beaktande.

I detta sammanhang behandlade departementschefen frågan örn protokollen

och framhöll, att dessa vid en på omedelbarhetsprincipen vilande förhandling

icke längre komme att utgöra grundval för domen. Strängt taget

skulle — yttrade departementschefen — därav följa, att protokollen såsom

förmedlare av domstolens iakttagelser bleve helt överflödiga. Emellertid tillkomme

jämväl på denna punkt vissa praktiska hänsyn, som verkade i annan

riktning. Sålunda hade framhållits, att en uppteckning i protokoll av

bevisningen skulle särskilt i vidlyftiga och invecklade mål underlätta för

domstolen att sammanhålla materialet och utgöra en kontroll för såväl domstolen

som parterna, att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbigåtts

vid prövningen, att vid fullföljd av målet till högre instans det ur bevisprövningens

synpunkt vore av betydelse att äga tillgång till en autentisk uppteckning

av innehållet i de utsagor, som avgivits vid underrätten, att protokoll

jämväl erfordrades vid prövning av frågor om resning, nåd, villkorlig

frigivning och åtal för falsk utsaga samt att avsaknaden av protokoll skulle

i stor utsträckning medföra en återupprepning av bevisningen i överrätterna

jämväl i sådana fall, då något behov därav eljest icke förelåge. De sålunda

anförda skälen för bevisningens upptagande i protokoll måste enligt departementschefens

mening anses äga berättigande, även om därigenom ett tyngande

moment infördes i förhandling och processledning. Särskilt ur parternas

synpunkt vore det uppenbarligen av vikt, att utsagor, som tjänade som

bevismedel, upptecknades och detta ej minst vid fullföljd till högre instans.

Ett återupprepande av bevismaterialet i hela dess omfattning vore alltid

förknippat med vanskligheter. Under den mellantid, som förflutit, kunde

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

329

ett vittnes hågkomst av vad som tilldragit sig ha fördunklats och hans uppfattning

påverkats. Genom dödsfall eller andra omständigheter kunde ett

bevismedel ha gått helt förlorat. Med hänsyn till de stora svårigheter och

kostnader, som vore förenade med en förnyad bevisupptagning i överinstansen,

torde någon ovillkorlig skyldighet att upprepa bevisningen icke i allmänhet

böra åläggas parterna. Detta förhållande inskärpte uppenbarligen i än

högre grad vikten av att sanningsprövningen vid underrätten skedde med all

möjlig omsorg och tillförlitlighet. Underrättens avgörande i bevisfrågan borde

i regel vara utslagsgivande, såvida ej omständigheter tillkomme, som rubbade

tilltron. Protokollen hade härutinnan en ej ringa betydelse ur kontrollsynpunkt.

Departementschefen hade därför stannat vid den uppfattningen,

att utsagor, som avgåves under straffansvar, skulle antecknas i protokoll.

Jämväl i andra fall kunde emellertid, särskilt med hänsyn till överrättens

bevisprövning, en utsaga eller en domstolens egen iakttagelse vara

av den betydelse, att uppteckning därav borde äga rum. Däremot borde

protokollet under inga förhållanden belastas med parternas anföranden, i

vad de avsåge närmare utveckling av parternas påståenden eller värdesättning

av bevisning eller rättsliga spörsmål. Departementschefen betonade vidare,

att intet borde underlåtas, som vore ägnat att lätta den börda protokollföringen

otvivelaktigt medförde för domstolen. Detta vore så mycket angelägnare

som det nu tillämpade sättet i fråga örn protokollens uppsättande understundom

lång tid efter själva förhandlingen och med stöd av ofta knapphändiga

minnesanteckningar måste, såsom alltför osäkert, bringas att upphöra

och protokollet färdigställas vid själva förhandlingen. Endast härigenom

kunde vinnas den kontroll, som vöre protokollets huvudsyfte.

I fråga om parterna och deras ombud anförde departementschefen, att

det icke torde kunna bliva föremål för delade meningar, att den av ålder

gällande grundsatsen om rätt för part att utan anlitande av ombud inför

alla domstolar, såväl lägre som högre, själv utföra sin talan borde bibehållas

i en ny rättegångsordning. Framför ombudet ägde parten det företrädet,

att han i allmänhet av egen erfarenhet kände de faktiska förhållanden, varå

han grundade sin talan. Hans brist i rättsliga insikter kunde och borde efter

omständigheterna ersättas av en klok och taktfull vägledning från domaren.

Departementschefen erinrade vidare därom, att för närvarande part ägde

rätt att, bortsett från de grövre brottmålen, i rättegången företrädas av ombud.

Vid val av ombud vore stor frihet inrymd åt parten. Det torde ej kunna

förnekas, framhöll departementschefen, att förhållandena å detta område

icke vore i allo tillfredsställande, även örn en förbättring under de senaste

årtiondena gjort sig märkbar. Ombudets uppgift vore i främsta rummet att

tillvarataga partens intressen, och han fyllde illa denna sin uppgift, om han

invecklade parten i en rättegång, som han insåge eller borde inse vara utsiktslös.

Det vore ej allenast parterna, som härigenom tillskyndades förfång;

ur allmän synpunkt vore det ingalunda likgiltigt, örn domstolarna på detta

sätt betungades och statsverket härigenom åsamkades ändamålslösa kost
-

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

naclér. Å ombudet måste vidare ställas den fordran, att han ägde förmåga

och vilja att tillvarataga partens rätt, så att rättsförlust ej åsamkades denne

genom ombudets försumlighet eller bristande insikter. Det kunde ej heller

anses som obilligt att, då lagen tilläte part att begagna sig av ombud, den

härmed förknippade villkor, som vore ägnade att främja en god rättsskipning.

Ur nu antydda synpunkter läge det nära att för rätt att gå parter tillhanda

såsom rättegångsombud uppställa kravet på juridisk utbildning. Departementschefen

ville emellertid icke ansluta sig till detta krav, såvitt angille

underrätterna, och detta av det huvudskälet, att bland de icke rättsbildade

rättegångsombuden otvivelaktigt funnes betrodda och allmänt aktade

personer, som på ett oklanderligt sätt fyllde sin uppgift vid förhandlingarna

i underrätten, och att dessutom en dylik åtgärd måhända skulle,

särskilt för landsbygden, medföra vissa olägenheter och ett alltför starkt

intrång i gamla sedvänjor. Dessa hänsyn torde emellertid icke med tillnärmelsevis

samma styrka göra sig gällande i fråga om förfarandet i överrätterna.

Härtill komme, att i dessa instanser de rättsliga momenten i rättegången

intoge en mera framskjuten plats samt att kravet å fullgod juridisk

utbildning hos ombuden alltså avsevärt vunne i styrka. Hur detta krav lämpligen

borde tillgodoses, syntes böra bliva föremål för ingående överväganden

vid utarbetande av lagstiftning i ämnet.

Departementschefen framhöll vidare, att i nära samband med frågan örn

partens rätt att låta sig företrädas av ombud stöde den om skyldighet för

part att på kallelse infinna sig inför domstolen för att medverka till sakens

utredning. Den befogenhet, som enligt gällande lag tillkomme domstol att

kalla parten till personlig inställelse, hade i praktiken förlorat sin betydelse.

I en rättegångsordning, vilken satte som sitt mål att för sanningens utforskande

anlita varje hjälpmedel, som stöde till buds, kunde något undantag icke

göras för parten. Jämväl å honom vilade skyldigheten att bidraga till den

materiella rättens förverkligande, och det vore allenast på denna grund han

ägde att påkalla rättsordningens skydd. Denna uppfattning ledde följdriktigt

till uppställande av kravet på sanningsplikt ej allenast för vittnen och andra,

som utan att vara parter hördes inför domstol, utan jämväl för parterna.

Departementschefen övergick härefter till vissa med bevisupptagning och

bevisvärdering sammanhängande frågor av mera speciell natur. Därvid framhölls

till en början såsom en av den fria bevisprövningens viktigaste grundsatser

att domstolen icke vore utestängd från någon kunskapskälla med hänsyn

till dennas särskilda natur samt att domstolen vid sin sanningsprövning

sålunda hade att taga i övervägande allt som förekommit i målet och kunde

vara av betydelse för utgången. Uppenbarligen ägde dock domstolen ej grunda

sin dom på upplysningar, som ej förebragts vid förhandlingen inför domstolen

utan allenast härledde sig från någon eller några domstolsledamöters

enskilda kännedom. Det skulle förvisso innebära en stor fara för rättssäkerheten,

om domstolen skulle äga att taga hänsyn till material, som framkommit

först vid en enskild överläggning mellan domstolens ledamöter och så
-

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

331

lunda ej varit utsatt för parternas granskning. Däremot borde det icke anses

utgöra något hinder för domstolen att tillgodogöra sig den särskilda erfarenhet

eller sakkunskap eller den ortskännedom, som någon av domstolens

ledamöter kunde äga, eller att beakta omständigheter, som vore allmänt veterliga

och vilkas riktighet icke rimligen kunde ifrågasättas.

Beträffande de särskilda bevismedlen framhöll departementschefen, att i

ett fritt bevissystem, enligt vilket varje omständighet av vad beskaffenhet

som helst kunde tjäna som bevismedel, icke förelåge samma behov av bevisregler

som i de äldre, på den legala bevisteoriens grund vilande bevissystemen.

Emellertid kunde sådana regler, särskilt i fråga om bevisningens upptagande,

icke helt undvaras. Vad anginge partsutsagan och de medel som borde

användas för att inskärpa partens sanningsplikt kunde olika alternativ

väljas. Närmast komme otvivelaktigt i fråga att belägga varje falsk utsaga,

som av part avgåves vid huvudförhandlingen, med straffansvar. Därest denna

utväg skulle stöta på alltför starka betänkligheter, återstode till övervägande

ett särskilt förhör med parten, vid vars företagande förhörets karaktär

uttryckligen skulle tillkännagivas. Då det gällde att bestämma det straff,

som borde åsättas den falska partsutsagan, syntes icke obilligt att hänsyn toges

till den kollision, som här förelåge mellan å ena sidan partens sanningsplikt

och å andra sidan hans med rättegången förknippade intresse. Straffet

borde alltså icke givas fullt samma stränghet som straffet för falsk vittnesutsaga.

Den nämnda intressekonflikten borde leda till att partsförhör under

straffansvar allenast finge äga rum i tvistemål.

Beträffande vittnesbevisningen anförde departementschefen, att den fria

bevisprövningen innebure ett avskaffande av samtliga nu gällande vittnesjäv.

Envar, som ej vore part i målet, finge höras som vittne. I allmänhet

ägde icke en till vittne åberopad person rätt att undandraga sig vittnesmål.

I vissa fall kunde emellertid ur billighetssynpunkt starka skäl föreligga fölen

eftergift. Sålunda skulle det framstå som en knappast försvarlig hårdhet,

om den tilltalades maka, hans föräldrar, barn eller syskon skulle göra sig

förfallna till mened för det de förtegat omständigheter, genom vilkas yppande

den tilltalade skulle komma att ådömas straff. I sådana fall syntes det

böra bero av den till vittne åberopade, huruvida vittnesmål finge honom

avkrävas eller ej; och han borde i intet fall vara skyldig att meddela något,

som skulle utsätta honom själv eller en nära anhörig för åtal. Departementschefen

ansåg tillräckliga skäl icke föreligga till avvikelse från gällande lags

regel, att vittne skall bekräfta sin utsaga med ed. Rätt för den, som på grund

av sin religiösa övertygelse ansåge sig förhindrad att fullgöra edgång, att

utbyta eden mot en högtidlig försäkran på heder och samvete borde emellertid

i lag fastställas; prövningen härav borde icke såsom för närvarande

tillkomma Kungl. Maj:t utan till undvikande av omgång och tidsutdräkt

överlämnas åt den domstol, vid vilken vittnet skulle höras.

I fråga örn bevisning genom sakkunniga framhöll departementschefen

bland annat, alt medan uppgiften att förebringa bevisning i regel tillkomme

parterna, frågan huruvida domstolen för sin dömande verksamhet vore i be
-

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

hov av särskild sakkunskap rörande ett visst ämne uppenbarligen i första

hand måste vara beroende av domstolens uppfattning härutinnan. I allmänhet

borde därför gälla, att uppdrag som sakkunnig meddelades av domstolen,

part dock obetaget att å sin sida tillkalla särskild sakkunnig. I fråga örn

sättet för bevisningens upptagande förelåge en väsentlig skillnad mellan vittne

och sakkunnig. Då resultatet av den sakkunniges undersökning i allmänhet

hade formen av ett skriftligt utlåtande, kunde icke å sakkunnigbeviset,

i samma utsträckning som i fråga om vittnesbeviset, uppställas den fordran,

att det skulle i muntlig form framläggas inför domstolen. Ett sådant krav

kunde beträffande ämbetsmyndigheter och offentliga institutioner redan på

grund av sakens natur i allmänhet icke tillmötesgås. Uppenbart vore även,

att värdesättningen av ett sakkunnigutlåtande väsentligen vore beroende av

helt andra faktorer än dem, som gjorde sig gällande beträffande utsaga av

part eller vittne. För klarläggande av innebörden av ett avgivet utlåtande

kunde det dock i många fall vara av vikt, att den sakkunnige hördes inför

domstolen. I sådant fall borde möjlighet därtill förefinnas antingen parten

framställde yrkande därom eller domstolen eljest funne det böra äga rum.

Behov av sakkunnigs tillkallande kunde yppas under alla skeden av förfarandet.

Ur synpunkten av rättegångens koncentration vore det dock av

stor betydelse, att denna fråga såvitt möjligt vunne sin lösning redan under

förberedelsen. Hade förordnande då meddelats om inhämtande av sakkunnigs

yttrande, borde tillfälle lämnas parterna att redan före huvudförhandlingen

taga del av detsamma för att fatta ståndpunkt till frågan, huruvida

de å sin sida ville påkalla förhör med den sakkunnige eller förebringa särskild

sakkunnigbevisning. 1 annat fall läge den faran nära, att för detta ändamål

uppskov med huvudförhandlingen bleve nödvändigt.

Beträffande skriftliga bevis anförde departementschefen:

Då i 1734 års lag beträffande skriftliga bevis stadgades att, om någon företer

sådana bevis att sin talan därmed styrka, domaren har att noga pröva

deras beskaffenhet och riktighet så ock vad vitsord och verkan de i saken

äga, innebar denna föreskrift en för den tiden påfallande avvikelse från den

legala bevisteorien. Den fria bevisprövning, som sålunda redan gäller, bör

bibehållas. Däremot saknar vår nu gällande lag allmänna bestämmelser om

editionsplikt i fråga om skriftlig handling eller med andra ord om skyldighet

för den, som innehar sådan handling, att inför domstol förete den på yrkande

av någon, som vill åberopa handlingen som bevis. Att en dylik editionsplikt

föreligger jämväl enligt gällande svensk rätt, är allmänt erkänt, även om

meningarna äro delade angående dess omfattning. I vissa fall kan editionsplikten

grundas å ett materiellt-rättsligt förhållande mellan den, som påyrkar

handlingens utgivande, och handlingens innehavare, såsom i fråga om gäldenär

rätt att återfå ett av honom inlöst skuldebrev. I andra fall är anspråket

på handlingens utbekommande av rent processuell natur; ett dylikt anspråk

är då ett utflöde av den allmänna skyldighet, som åligger varje medborgare

att lämna sitt bistånd till rättens förverkligande, och står alltså vittnesplikten

nära. Om den skriftliga handlingen är i motpartens besittning, synes en mera

ovillkorlig skyldighet att förete handlingen kunna föreskrivas. Ur principiell

synpunkt torde ej möta något hinder att göra editionsplikt gällande också

mot en utom rättegången stående person, därest det kan antagas vara av vikt

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

333

för sanningens utforskande och innehavarens berättigade intressen ej därigenom

kränkas. Utfallet är här närmast beroende på en avvägning av de intressen,

som sålunda stå emot varandra.

I en på koncentration och omedelbarhet byggd rättegång är det uppenbarligen

angeläget, att spörsmålet, huruvida i ett visst fall editionsplikt föreligger

eller ej, kan avgöras på ett förberedande stadium så att den handling,

varom är fråga, kan företes vid huvudförhandlingen. För att detta syfte skall

kunna nås erfordras vissa, från den allmänna förhandlingsordningen avvikande

regler. Sålunda måste det tillkomma domaren att redan under förberedelsen

träffa ett avgörande härutinnan. Att i detta sammanhang intaga någon

definitiv ståndpunkt till dessa frågor, torde icke vara erforderligt.

Departementschefen framhöll vidare, att den tidigare lämnade redogörelsen

i fråga om förfarandet i främsta rummet hade avsett tvistemålen men att de

därvid angivna grunderna uppenbarligen ägde tillämpning jämväl å rättegången

i brottmål. Med hänsyn till brottmålens beskaffenhet och särskilt det

offentliga intresse, som knöte sig till dessa mål, krävdes dock på åtskilliga

punkter andra anordningar än för tvistemålens del.

I fråga om de principer, varå straffprocessen borde grundas, anförde departementschefen,

att den ackusatoriska principen, enligt vad numera vore

allmänt erkänt, borde tillerkännas företräde framför den inkvisitoriska. Vid

tillämpning av den ackusatoriska principen hade domstolen lättare att bevara

sin opartiskhet och därigenom tryggades tilliten till rättsskipningens auktoritet.

Uppgiften att samla bevismaterialet lades på andra organ, som vore

bättre ägnade härför än domstolen. Departementschefen yttrade vidare:

Vid en ackusatorisk process är rättegången anordnad som en förhandling

mellan två parter, den ena — där åtalsrätten ej tillkommer målsäganden —

åklagaren såsom statens representant och den andra den tilltalade. Åklagarens

ställning i rättegången bestämmes av den uppgift han såsom representant

för statsintresset har att fullfölja. Han har att verka för att den brottslige

och endast han blir dömd till straff och till ett straff, som svarar mot hans

brott. Han har sålunda att göra gällande ej allenast omständigheter, som tala

mot den misstänkte, utan också sådana, som kunna anföras till hans förmån.

Ur rättsordningens synpunkt är det lika viktigt, måhända ännu viktigare, att

ej den oskvldige utsättes för straff som att den skyldige drabbas av det straff

han förtjänar.

I förhållande till åklagaren bör den tilltalade, som ju ännu ej är övertygad

örn någon brottslighet, intaga en fullt likaberättigad ställning. Han äger alltså

begagna sig av de rättigheter, som tillkomma part, få del av den bevisning,

som förebragts mot honom, själv förebringa utredning och bevisning, närvara

vid förhandlingen och där yttra sig ävensom företaga de rättshandlingar,

såsom användande av rättsmedel, som i allmänhet stå en part till buds. Med

den tilltalades partsställning följer också förpliktelsen att medverka till sakens

utredning. Han är skyldig att, i den mån det erfordras, personligen infinna

sig vid domstolen, han äger icke undanhålla bevisning eller på annat sätt

försvåra utredningen. I den mån fara föreligger, att den tilltalade söker undandraga

sig dessa förpliktelser, kunna tvångsåtgärder tillgripas mot honom.

Enligt nutida uppfattning är i ett hänseende den tilltalades ställning till och

med förmånligare än partens i en civil rättegång. Den intressekollision, som

i en straffprocess föreligger mellan å ena sidan den tilltalades sanningsplikt

och å den andra hans mänskligt sett fullt förklarliga strävan att undgå straff,

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

föranleder ur skälighets- och billighetssynpunkt, att den tilltalade icke mot sin

vilja göres till bevismedel mot sig själv. På denna punkt föreligger en bestämd

avvikelse från den äldre inkvisitoriska processen, i vilken den tilltalade icke

betraktades som part i egentlig mening utan mera som ett medel för domaren

att vinna utredning i målet.

Den likställighet mellan åklagare och tilltalad ur partssynpunkt, som jag

nu antytt, kräver för att icke för den tilltalade bliva allenast ett tomt sken,

att han åtminstone i svårare fall utrustas med en rättskunnig försvarare. Den

tilltalades rätt att anlita försvarare, som är en av hans viktigaste partsrättigheter,

bör uttryckligen fastslås i lagen. Men i rättsordningens eget intresse

är det uppenbarligen angeläget, att den tilltalade för det fall, att han på grund

av svag ekonomi eller av annan orsak icke själv kan anskaffa försvarare,

genom statens försorg erhåller nödigt biträde. Denna grundsats bär på senare

tid vunnit erkännande jämväl i vår lagstiftning. Sålunda är enligt gällande

lag häktad, som äskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och

säger sig ej själv kunna anskaffa biträde, berättigad att erhålla av länsstyrelsen

eller domstolen förordnat biträde; i vissa fall kan domstolen av eget

initiativ förordna biträde.

Det torde icke vara föremål för tvekan, att den väg, på vilken lagstiftningen

sålunda slagit in, är den, som säkrast leder till målet, straffrättsskipningens

säkerhet, och att denna väg bör följas i en ny rättegångsordning. Vad som

här närmast kommer i fråga är ett stärkande av de institutioner, som handha

åtalet å ena sidan och försvaret å den andra.

En allvarlig brist i vår nuvarande rättegångsordning vore — anförde departementschefen

— att förundersökningen i brottmål icke gjorts till föremål

för reglering i lag. Detta förhållande sammanhängde därmed att vid tillkomsten

av 1734 års lag lagstiftningen ännu stod kvar på inkvisitionsprincipens

ståndpunkt och i överensstämmelse med denna ansåg domstolens uppgift

omfatta målets utredning i dess helhet och sålunda jämväl den förberedande

undersökningen. Med den övergång till ackusatorisk förhandling, som

efter hand ägt rum, hade behovet av en förberedande, från domstolsförhandlingen

skild undersökning gjort sig allt starkare gällande. En sådan hade också

utbildat sig vid sidan av lagen. Bestämmelser härom hade vid skilda tidpunkter

influtit i instruktioner för åklagar- och polisväsendet. Dessa bestämmelser

avsåge dock huvudsakligen frågan om de myndigheter, som hade

att verkställa undersökningen, mindre själva förfarandet vid undersökningen.

Det vore tydligt, att en allmän reglering av detta ämne icke kunde undvaras i

en ny rättegångsordning. Departementschefen anförde ytterligare:

Förundersökningens uppgift är att bereda åklagaren tillfälle att avgöra,

huruvida åtal bör ske, samt att sätta honom i stånd att väl utföra sin talan.

För vinnande av en koncentrerad huvudförhandling är det av stor vikt, att

förundersökningen blir så fullständig som möjligt och att sålunda förhör

hålles med alla, som ha sig något bekant i saken. Själva bevisupptagandet bör

emellertid vara förbehållet domstolen. De skäl, som för tvistemålens del anförts

mot ett undanskjutande av domstolsförhandlingen till förmån för

förberedelsen, göra sig uppenbarligen gällande med ännu större styrka

i fråga örn brottmålen. Det undersökningsförfarande, som för närvarande

tillämpas såväl å landsbygden som i flertalet städer, har kännetecknats

som ett av åklagaren i egenskap av polismyndighet lett förfarande. Till

stöd för denna anordnings bibehållande har framhållits den intima salm

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

335

verkan mellan polispersonalen och den åtalsbeslutande myndigheten, som ur

utredningssynpunkt måste anses i hög grad önskvärd. A andra sidan har mot

densamma åberopats, att anordningen med åklagare eller polismyndighet

som undersökningsledare kan innebära en viss tara för den misstänktes rättssäkerhet.

Ur denna synpunkt har i stället förordats ett system, enligt vilket

förundersökningen, sedan det egentliga spaningsarbetet vore avslutat och

misstankarna riktats mot en bestämd person, skulle stå under ledning av en

särskild förhörsdomare.

Det torde icke kunna bestridas, att den nu tillämpade ordningen är behäftad

med allvarliga brister, såsom att förhörsledaren ofta saknar erforderlig

kompetens, att förhören i allt för hög grad ledas efter inkvisitoriska

grundsatser, alt den misstänkte saknar rätt att anlita försvarare samt att

någon utväg att omedelbart påkalla rättelse i fall, då förhörsledaren överskrider

sin befogenhet, icke står den misstänkte till huds. Det torde dock icke

ligga utom räckhåll att jämväl med bibehållande i huvudsak av den nuvarande

ordningen i dessa hänseenden åvägabringa mera betryggande förhållanden.

Sålunda torde det vara allmänt erkänt, att redan med hänsyn till

åklagarens uppgift i fråga örn anställande och utförande av åtal hans kompetens

behöver stärkas. Särskilt i fråga om de grövre brottmålen torde å

åklagaren böra uppställas krav å en juridisk utbildning, som ej i allt för

hög grad skiljer sig från domarens. Vad angår den misstänktes ställning bör

rätt tillerkännas honom att redan å detta skede anlita försvarare. Förbud

bör meddelas mot olämpliga, inkvisitoriskt lagda förhörsmetoder och överhuvudtaget

mot en behandling, som utsätter den misstänkte för en alltför

stark psykisk eller fysisk påfrestning. Slutligen bör det stå honom öppet att

i fall, då förhörsledaren överskrider sin befogenhet, påkalla omedelbar rättelse

hos domaren. Med nu antydda garantier torde ur synpunkten av den misstänktes

rättssäkerhet alla skäliga anspråk vara tillgodosedda. Härtill kommer

med den nuvarande ordningen den fördelen, att åklagaren sättes i tillfälle att

redan på ett tidigt skede följa utredningen, pröva dess värde och draga försorg

om erforderliga kompletteringar — uppgifter, som på det närmaste höra

samman nied åtalet och dess utförande. Anordningen med förhörsdomare kan

ej undgå att ur organisatorisk synpunkt träffas av den anmärkningen, att

väsentligen samma eller närliggande uppgifter komma att uppdelas å två

särskilda tjänstemannakategorier. Dessutom föreligger alltid den faran, att

förhörsdomarens befattning med undersökningen blir av mera formell beskaffenhet

samt att den verkliga ledningen till skada för utredningens opartiskhet

kommer att glida över å polismyndigheten och sålunda handhavas av

personer, som i allmänhet äga mindre juridisk kompetens än åklagaren. .Tåg

har alltså ansett, att tillräckliga skäl icke föreligga för att i princip frångå

den nu gällande ordningen även örn såsom redan berörts vissa förändringar i

densamma äro påkallade.

En fråga, sorn i brottmål är av stor betydelse och direkt inverkar på huvudförhandlingens

karaktär, är den, huruvida dc protokoll, som förts vid den

förberedande undersökningen, må läggas till grund för huvudförhandlingen.

Svaret torde icke kunna bliva annat än alt så ej må ske. Det vid våra

underrätter nu i allmänhet tillämpade förfarandet, att förhandlingen inledcs

med en uppläsning av förhörsprotokoll, varefter den tilltalade tillfrågas örn

han vitsordar protokollets riktighet, synes innebära sådana vådor för säkerheten

i rättsskipningen, att det snarast bör avskaffas. Den förberedande

undersökningens egentliga uppgift är, såsom förut framhållits, att sätta åklagaren

i tillfälle att att taga ståndpunkt lill frågan, huruvida skäl förefinnas

för åtal, ävensom att vid huvudförhandlingen förebringa den bevisning, som

står lill bilds, däremot i intet fall att i oell för sig utgöra ett bevismedel, som

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

inå åberopas mot den tilltalade. I överensstämmelse med de principer, som

tidigare utvecklats, har domstolen att taga hänsyn till allenast vad som förekommer

vid huvudförhandlingen och den bevisning, som där omedelbart

framföres. Tillfälle bör alltså lämnas den tilltalade ävensom vittnen och

andra, som höras, att fritt och utan föregående erinran om protokollets uppgifter

avgiva sina utsagor.

I fråga om de sträffprocessuella tvångsmedlen framhöll departementschefen,

att det med hänsyn till det starka samhällsintresse, som vore knutet

särskilt till de grövre brottens beivrande, vöre ofrånkomligt, att dessa tvångsmedel

komme att innebära ingrepp i rättigheter, som för den enskilde vore

av högsta värde, såsom den personliga friheten, hans rätt till hemfrid och

kroppslig integritet.

Departementschefen erinrade vidare om de vid tiden för propositionens

framläggande gällande bestämmelserna örn häktning samt framhöll, att vid

sidan av lagen i praxis utbildats ett förfarande med den misstänktes anhållande

såsom förberedande åtgärd för häktning. Att i samband med en ny

processlagstiftning detta ämne borde upptagas lill laglig reglering, läge enligt

departementschefens mening i öppen dag.

Vad angår de grundsatser, som vid en dylik reglering borde vinna tillämpning,

torde, yttrade departementschefen, någon meningsskiljaktighet icke råda

därom, att varje åtgärd, som medförde förlust av den personliga friheten under

någon mera avsevärd tid, borde underställas domstolens eller domarens

prövning. Detta torde böra gälla även i fråga om den mildare form av frihetsförlust,

som anhållandet innebure. Visserligen läge det i sakens natur

att själva anhållandet måste anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna,

därest ej syftet med detta tvångsmedel skulle helt förfelas, men frågan örn

den misstänktes kvarhållande utöver viss kortare tid borde icke bero av dessa

myndigheters avgörande. Särskilt vad anginge häktning måste fasthållas,

att i de fall, då domstolsförhandlingen icke följde inom en viss kort tid, frågan

om den misstänktes kvarhållande i häkte alltid underställdes domstolens

eller domarens prövning. Uppenbarligen borde det stå den misstänkte öppet

att oberoende härav påkalla prövning av häktningsfrågan.

Departementschefen förordade vidare, att med vår straffprocess införlivades

ett nytt tvångsmedel, reseförbud, som innebure en väsentligt mindre inskränkning

i den personliga friheten än anhållandet och häktningen samt

i vissa fall torde vara i stånd att ersätta dessa. Befogenhet att meddela reseförbud

kunde enligt departementschefens mening anförtros åt polis- och åklagarmyndigheterna

med rätt dock för den misstänkte att påkalla domarens

prövning. Ytterligare borde i samband med genomförandet av en ny rättegångslag

frågan om andra tvångsmedel, såsom beslag eller skingringsförbud

å föremål av betydelse som bevismedel samt husrannsakan och kroppsvisitation

göras till föremål för reglering.

I fråga om instansordningen erinrade departementschefen därom att det

ej sällan ifrågasatts, att vi här i landet — efter förebild av vad som ägt rum

i många främmande länder — borde införa en allmän mindre kvalificerad

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

337

första instans för de obetydligare målen, de s. k. bagatellmålen. En annan

jämkning i instansordningen, som haft förespråkare, vore alt vissa viktigare

mål, där kraven å domstolens högre kompetens och rättsskipningens snabbhet

vore särskilt framträdande, borde med förbigående av underrätten kunna

anliängiggöras i överrätten såsom första instans. Mot dessa förslag

torde — yttrade departementschefen — i främsta rummet böra riktas

den anmärkningen, att de icke stöde i god överensstämmelse med den helt

visst djupt rotade åskådning, som för närvarande uppbure vår domstolsorganisation.

En anordning, sådan som den nu antydda, hade i varje fall

skenet emot sig att innebära ett missgynnande av parten, allenast därför att

hans sak vore ringa — för honom kunde den dock vara nog sa betydelsefull

— och framstode därför lätt som ett avsteg från grundsatsen om allas

likhet inför lagen. Tvingande praktiska skäl kunde nödvändiggöra vissa

avvikelser från den i allmänhet gällande instansordningen, såsom också tidigare

ägt rum i fråga örn begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen.

Denna avvikelse borde dock icke kunna tagas till intäkt för den långt mera

genomgripande åtgärden att jämväl i fråga om den första instansen genomföra

en klassificering av målen. Vad särskilt anginge hovrätten såsom första

instans för vissa grupper av viktigare mål kunde väl till stöd för en dylik

ståndpunkt otvivelaktigt åberopas beaktansvärda skäl. Dessa skäl gjorde

sig starkast gällande beträffande de framkomna förslagen örn inrättande

vid hovrätterna eller vissa av deni av särskilda avdelningar för handels- och

sjörättsmål med sakkunniga bisittare. Uppenbarligen borde dock på denna

punkt den största varsamhet iakttagas. Undandragande av vissa viktigare

mål från de allmänna underrätterna vore i hög grad ägnat att minska dessa

domstolars kompetens och rubba den starka och auktoritativa ställning, som

våra underrätter för närvarande intoge och vilken otvivelaktigt utgjorde en

av vårt domstolsväsens värdefullaste tillgångar.

Departementschefen anförde vidare, att någon meningsskiljaktighet knappast

torde råda därom, att tillfälle alltjämt borde stå öppet att draga underrättens

avgöranden under mellaninstansens, hovrättens, prövning. Vad angår

de grunder, som borde vinna tillämpning i fråga örn fullföljdsrätten till

högsta domstolen, erinrade departementschefen örn det framställda förslaget

att begränsa högsta domstolens prövning till rättsfrågor och frågor om

målens formella behandling samt anförde:

Enligt min mening är frågan örn begränsning i rätten alt fullfölja talan

i första hand beroende av den uppgift, som anses i instansordningen böra

tillkomma högsta domstolen. För den, sorn ser denna uppgift uteslutande

eller huvudsakligen i att främja en enhetlig rättstillämpning, mindre i att

vaka över att de avgöranden, som i varje särskilt fall träffas, motsvara det

materiellt riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu

antydda förslaget. Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas,

huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt

är för den allmänna uppfattningen ganska främmande och örn den icke i

särskilda fall kan leda till resultat, som te sig för rättskänslan stötande. Säkert

är att en dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida

rätt till fullföljd vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 22

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

däri, att överrätten är hänvisad till det i underrättens protokoll återgivna

bevismaterialet och sålunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse

grundad bevisprövning, torde vara att söka i den varsamhet, som överrätten

alltid har att ålägga sig i fråga örn en rubbning av den bevisvärdering, vartill

underrätten kommit. Äga de nu framhållna synpunkterna i allmänhet

sitt berättigande i fråga om bevisupptagning i överrätt, måste uppenbarligen

särskild betydelse tilläggas dem i fråga örn bevisningen i högsta domstolen.

Goda skäl synas mig därför tala för att, såsom föreslagits, i rättegångslagen

upptages en uttrycklig bestämmelse, att vid hovrättens bevisprövning skall

i allmänhet bero, örn ej synnerliga skäl föreligga för avvikelse. Förefintligheten

av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till att parterna

avhölle sig från att i oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen.

Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra

en alltför stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Erfarenheten

har visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogos år 1915, icke

äro tillfyllest. Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet

därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig partsförhandling

i högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga

härmed, böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål

för ingående utredning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida

en begränsning i tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd

av vissa grupper av mål.

Beträffande förfarandet i överrätt framhöll departementschefen, att en av

de anmärkningar och tillika den mest vägande, som framställts mot den nuvarande

överrättsproceduren, avsåge domstolens isolering från den rättssökande

allmänheten. Denna isolering vore en följd av den vid överrätterna

tillämpade skriftliga förhandlingsmetoden. De skäl, som tidigare anförts till

förmån för rättegångens offentlighet och muntlighet i allmänhet, ägde sin

fulla styrka jämväl i fråga om överrätterna. Departementschefen ville som

allmän princip fastställa, att rättegången i överrätterna, liksom i underrätterna,

borde vara offentlig och muntlig. En konsekvens av rättegångens

muntlighet vore, att parterna eller deras ombud hade att inställa sig inför

domstolen och där ingå i muntlig förhandling. De regler, som tidigare utvecklats

angående det muntliga förfarandet i allmänhet, ägde uppenbarligen

tillämpning jämväl i fråga örn överrätterna. Också i fråga örn överrättsförfarandet

vore av stor vikt att förhandlingen koncentrerades till ett enda

rättegångstillfälle. För detta ändamål borde före huvudförhandlingen äga

rum en förberedelse, vilken för att ej ådraga parterna onödiga kostnader

borde kunna ske genom utbyte av skrifter. Vad anginge förhandlingens omedelbarhet

innebure denna jämväl för överrättens del att domstolen hade att

grunda sin dom å vad som förekomme vid den muntliga förhandlingen.

Denna regel, konsekvent tillämpad, ledde till att parter och vittnen skulle

avhöras ånyo och att sålunda hela förfarandet måste upprepas, uppenbarligen

dock med den begränsning, som kunde följa därav, att partens ändringssökande

avsåge ej målet i dess helhet utan allenast en viss del av målet

eller en särskild fråga.

Departementschefen ansåg emellertid, att vissa ganska betydelsefulla un
-

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

339

dantag från de angivna grundsatserna kunde ifrågasättas. Ett sådant torde

påkallas redan i fråga om skyldigheten för klaganden eller hans ombud att

för utförande av klagandens talan inställa sig vid förhandlingen. Enligt de

regler, som föreslagits i fråga om klagandens utevaro från den muntliga

förhandlingen, skulle denne i sådant fall lia förlorat sin talan mot underrättens

dom; därest klaganden komme tillstädes men motparten utebleve,

hade förutsatts, att domstolen ändock skulle upptaga målet till saklig prövning.

Det kunde enligt departementschefens mening ifrågasättas, huruvida

icke härvid den muntliga partsförhandlingens konsekvenser utdragits längre

än som överensstämde med skälig hänsyn till parterna. I mindre mål, där

tvisteföremålets värde vore obetydligt eller där fråga vore örn allenast bötesstraff,

skulle en ovillkorlig inställelseplikt för klaganden ofta framstå såsom

obillig med hänsyn till de därmed förbundna kostnaderna. För den part,

som ville söka ändring i underrättens dom, skulle fullfölj dsrätten lätt bliva

utan värde, och jämväl den i underrätten vinnande parten skulle kunna

i alltför hög grad betungas. Om sakens beskaffenhet så fordrade, borde

domstolen dock alltid äga förordna om partens hörande. Ej heller borde

något förbud stadgas för part, som så önskade, att själv eller genom ombud

komma tillstädes för utförande av sin talan. Var gränsen skulle dragas för

de fall, då ovillkorlig inställelseplikt icke åvilade klagande, kunde bliva föremål

för delade meningar. Då klagande icke hade att komma tillstädes, måste

tillfälle beredas honom att skriftligen framföra sina påståenden, och föredragning

borde som nu äga rum genom domstolens försorg.

Vidare framhöll departementschefen, att spörsmålet om begränsning i den

muntliga partsförhandlingen i högsta domstolen i viss mån vore beroende

av den ställning man intoge till fullföljdsrätten. En till rättsfrågan begränsad

fullföljdsrätt gjorde uppenbarligen icke i lika hög grad en muntlig

partsförhandling i högsta domstolen nödvändig. Rättsfrågans klarläggande

kunde i allmänhet utan större olägenhet ske genom parternas skrifter, även

om den muntliga förhandlingens företräde jämväl på denna punkt vore

omisskänneligt. Utsträcktes däremot, såsom av departementschefen förordats,

fullföljden till en överprövning jämväl av bevisningen, framträdde behovet

av partsförhandling starkare. De spörsmål, som kunde tänkas framkomma

vid en dylik överprövning, vore av den art, att för deras besvarande

behovet av parternas eller deras ombuds närvaro vid förhandlingen gjorde

sig i hög grad gällande. Till förmån för muntlig partsförhandling i högsta

domstolen kunde till sist framhållas, att det onekligen skulle innebära en

brist på följdriktighet, om i en rättegångsordning, som byggde på muntlig

partsförhandling såsom allmän princip, denna förhandlingsform skulle helt

utestängas från den högsta instansen. Därest man överhuvud vore beredd

att ge sitt erkännande åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att öka

rättsskipningens säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, vore det uppenbart,

att denna förhandlingsform borde komma till användning jämväl

i den högsta instansen. Mot muntlig partsförhandling i högsta domstolen

kunde väl göras gällande enahanda synpunkter som de vilka riktats mot

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ett undantagslöst införande av muntlig partsförhandling i mellaninstansen.

Förhållandena i de båda fallen vore emellertid väsentligen olikartade. Anmärkningen

mot obligatorisk partsförhandling i hovrätten jämväl i mindre

mål avsåge dock, att tillfälle borde beredas part att utan oskäliga kostnader

få sin sak prövad åtminstone i två instanser. Ej heller kunde i fråga örn

fullföljd till högsta instansen kostnaderna tilläggas samma betydelse som

beträffande^ förfarandet i mellaninstansen. Den med muntlig förhandling i

högsta domstolen följande kostnadsökningen torde vara ofrånkomlig, örn

man, utan att begränsa fullföljden till rättsfrågan, ville i högsta instans skapa

ett förfarande, som erbjöde tillräckliga garantier tor rättsskipningens säkerhet

och samtidigt undgå en ej önskvärd utökning av antalet ledamöter i

högsta domstolen. En mellanståndpunkt, som ifrågasatts, vöre den, att muntlig

förhandling skulle förekomma allenast i fall, då part framställt begäran

därom eller domstolen toge initiativ därtill. Mot denna ståndpunkt kunde

ur organisatorisk synpunkt göras vissa invändningar, och det vore i varje

fall uppenbart, att den skulle leda till en stark beskärning av den muntliga

förhandlingen.

Vad angår omedelbarhetsprincipen framhöll departementschefen, att denna

icke borde i fråga örn överrättsförfarandet uppehållas i hela sin stränghet.

Härom anförde departementschefen:

Det ligger i sakens natur, att förutsättningarna för bevisupptagning och

sanningsprövning äro gynnsamare i underrätten än i överrätterna. Det material,

som förebringas redan i underrätten, har i högre grad omedelbarhetens

prägel. Parters och vittnens utsagor framträda där i större ursprunglighet.

Den fria bevisprövningens resultat är beroende av så många skiftningar, att

ett troget återgivande av dessa en andra eller en tredje gång alltid är i hög grad

osäkert. Mot ett sådant återgivande möter ej sällan hinder av faktisk natur.

Den anmärkning, som riktats mot överrätlens på underrättens protokoll

grundade bevisprövning, eller att överrätten dömer på ett sämre material än

underrätten, kan därför ej undgå att träffa jämväl en muntlig upprepning

av bevisningen i överrätt. Härtill komma jämväl praktiska hänsyn. En

obligatorisk upprepning av bevisningen i överrätt skulle i många fall oskäligt

betunga parterna. Äro dessa synpunkter riktiga följer därav, att tyngdpunkten

i bevisupptagning och bevisprövning förlägges till förfarandet i underrätten.

Med den uppfattning, varåt jag nu givit uttryck, kommer överrättens uppgift

i fråga örn bevisningen i första hand att avse en överprövning av underrättens

verksamhet härutinnan. Underrättens bevisningsresultat kvarstår, i

den mån ej genom den i överrätten förebragta bevisningen tilltron till detsamma

rubbats. Därest överrättens uppgift i fråga örn bevisningen på detta

sätt begränsas, göra sig icke samma betänkligheter gällande att såsom bevis

i överrätten åberopa protokollen över bevisupptagningen i underrätten. Den

bevisprövning, som sker på grundval av protokollen, träder icke i stället för

underrättens bevisprövning och protokollen tillägges icke samma primära

betydelse för bevisprövningen som det i underrätten omedelbart förebragta

materialet.

Helt visst råder icke mer än en mening därom, att det i varje fall bör stå

parten öppet att i mellaninstansen förebringa sin bevisning ånyo, alltså på

nytt låta där avhöra sina vittnen ävensom fullständiga sin tidigare bevisning.

Denna partens rätt bör dock icke tillika vara en skyldighet. Vill pär
-

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ten av kostnadsskäl eller av annan anledning icke föranstalta om ny bevisupptagning,

bör han icke vara avstängd från att såsom bevis åberopa protokollet

angående den vid underrätten framförda bevisningen. Det bör, åtminstone

i tvistemål, i första liand bero av parten, huruvida han anser en

förnyad bevisupptagning erforderlig och om han vill underkasta sig de

kostnader, som äro förknippade därmed. Skulle omständigheter förekomma,

som rubba tilltron till den i protokollet återgivna bevisningen eller eljest

göra ett förnyat bevisupptagande önskvärt, måste dock denna hänsyn

till parten vika, och domstolen bör av eget initiativ äga att förordna örn bevisningens

förnyande i erforderliga delar. Den bör i intet fall kunna försättas

i det läge, att den ser sig nödsakad att döma på ett material, om vars

tillförlitlighet domstolen hyser en grundad misstanke. Denna synpunkt gör

sig enligt sakens natur starkare gällande i brottmålen än i tvistemålen. Den

torde också böra leda till, att i de grövre brottmålen all bevisning, som är

av betydelse för målet i dess fullföljda skick, oberoende av parts yrkande

därom ånyo förebringas.

Vad angår bevisupptagning i högsta domstolen synes en sådan redan med

hänsyn till den tidsutdräkt, som därav skulle vållas i högsta domstolens arbete,

endast i undantagsfall böra ifrågakomma. Det kan ej heller förbises,

att allvarliga olägenheter möta jämväl i andra hänseenden. En bevisning,

som förebringades i högsta domstolen, skulle i regel komma att sakna ursprunglighet.

Skulle i något fall ett mera framträdande behov av vittnens

förnyade avhörande göra sig gällande, torde detta lämpligare tillgodoses genom

målets återförvisning till hovrätten eller underrätten.

I samband med förfarandet behandlade departementschefen frågan örn

processkostnaderna och framhöll därvid, att man vid utformandet av en

rättegångsordning icke uteslutande kunde inrikta strävandena på att göra

förfarandet så fulländat och ändamålsenligt som möjligt utan även måste beakta,

att anlitandet av domstolarna icke åsamkade parterna otillbörliga kostnader.

Departementschefen erinrade örn att såsom en av de största förtjänsterna

hos vår nuvarande rättegångsordning brukade framhållas dess

billighet för parterna och att det vid behandlingen av frågan om en rättegångsreform

ej sällan givits uttryck åt den farhågan, att det föreslagna rättegångssättet

komme att äventyra denna förmån för de rättssökande. Särskilt

hade med avseende på underrättsprocessen anmärkts, att kostnaderna komme

att ökas därigenom att parterna ej längre skulle förmå att själva föra

sin talan utan nödgas anlita advokater.

Departementschefen ansåg denna farhåga i hög grad överdriven. Till en

början kunde med skäl ifrågasättas, huruvida det nuvarande förfarandet

vore så billigt som vanligen antoges. I fråga örn underrättsförfarandet hade

sålunda från sakkunnigt håll framhållits, att rättegången i stora, omfattande

mål för närvarande vore ganska billig, ehuru icke i den grad, som man i allmänhet

föreställde sig, varemot till följd av förfarandets stela likformighet

och brist på koncentration rättegången vöre jämförelsevis dyr i små mål

och relativt dyrare ju mindre målet vore. Anmärkningen örn nödvändigheten

för part att för sin talans utförande begagna sig av ombud hade departementschefen

i annat sammanhang avvisat sorn i stort sett ogrundad. Ej

heller i övrigt torde det nya förfarandet innehålla några moment, sorn vore

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungli. Maj:ts proposition nr 5.

ägnade att stegra kostnaderna i underrätten. Däremot förelåge omständigheter,

som borde verka i motsatt riktning. Åtgärderna för förfarandets koncentration

borde medföra, att antalet inställelser —- förberedelsen inräknad

— bleve mindre än nu. Framför allt vore förberedelsen och ett effektivt utkrävande

av parternas sanningsplikt, såsom erfarenheten från andra länder

utvisade, ägnade att förenkla rättegången och göra den billigare. Tvistepunkter

bortfölle på grund av förlikning eller medgivande, medvetandet om

att kunna nödgas offentligen bekräfta lämnade uppgifter dämpade hos parterna

lusten att mot bättre vetande bestrida faktiska förhållanden, och parterna

vunne redan från början en översikt över stridsläget, som satte dem

i stånd att bedöma vilken bevisning verkligen erfordrades. Allt detta bidroge

till att begränsa bevisföringen och nedbringa kostnaderna. En beräkning av

rätlegångsavgifterna till staten, som mera anslöte sig till värdet av tvistens

föremål, borde i sin mån medverka till att dessa avgifter bleve mindre kännbara

i de små målen. Beträffande överrätterna komme otvivelaktigt införandet

av muntlig partsförhandling att innebära en kostnadsökning för parterna.

Parts inställelse personligen eller genom kvalificerat ombud måste draga

större kostnader än det nu brukliga inlämnandet av skrifter. Ytterligare

tillkomme nya kostnader i den mån vittnesförhör komme att äga rum inför

hovrätten. Detta förhållande hade ock vunnit beaktande dels på det sätt, att

upprepande av vittnesbevisning i överrätterna i allmänhet icke gjorts obligatoriskt,

och dels därutinnan att i vissa mål, där hänsyn till kostnaderna

gjorde sig särskilt starkt gällande, någon ovillkorlig inställelseplikt icke skulle

stadgas. Ej heller borde förbises, att den förbättring av underrätternas

rättsskipning, som genom reformen åsyftades, minskade behovet av fullföljd.

Av det anförda framginge, att i det större antalet mål, där rättegången

vöre avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast torde snarare

komma att understiga än överskrida vad nu vore vanligt, samt att i de mål,

som fullföljdes till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komme att om ock

ej i alltför hög grad överstiga de nuvarande. I själva verket torde en dylik

kostnadsökning vara ofrånkomlig vid anordnande av ett förfarande, som

toge nödig hänsyn till rättsskipningens säkerhet.

Domstol sorganisationen.

Departementschefen övergick härefter till behandling av domstolsorganisationen

och därmed sammanhängande spörsmål samt anförde härutinnan

till en början, att de brister, som för närvarande vidlådde vårt rättegångsväsen,

mindre vore att söka i själva organisationen än i rättegångens inre

gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet. Om man därför läte reformen

i första hand gälla förfarandet och så att säga ske inifrån, begränsades

såsom en följd härav de organisatoriska åtgärderna till sådana, som

kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet och vore ägnade

att bereda erforderligt utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna. En dylik

begränsning vore desto mera önskvärd som de organisatoriska förändringar,

vilka ifrågasatts, vore av den omfattande och på olika områden djupt ingri
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

Kanal. Maj.ts proposition nr 5.

343

pande beskaffenhet, att deras genomförande med all sannolikhet skulle komma

att undanskjuta reformförslagens förverkligande till en oviss framtid.

Ur olika synpunkter vore en sådan utveckling i hög grad att beklaga. Det nuvarande

förfarandets brister vore dock så djupgående och av den betydelse

för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap, dess säkerhet, att med en reform

icke borde anstå längre än som nödvändigt betingades av förhållandena.

Mot att nu skrida till en mera vittgående omläggning av organisationen

talade också, att lämpligheten av en sådan omläggning alltid måste te sig

som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande de nya arbetsuppgifter,

som komme att åvila domstolarna. Därest man från dessa utgångspunkter

uppställde frågan, huruvida den nuvarande domstolsorganisationen

vore skickad att uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande, syntes svaret

icke behöva bliva alltför ogynnsamt.

I fråga om underdomstolarna på landet, häradsrätterna, framhöll departementschefen,

att någon rubbning i deras sammansättning numera icke torde

ifrågasättas. Häradsrätten borde allt framgent som hittills bestå av en lagfaren

domare och nämnd.

Beträffande förhållandet mellan häradshövdingen och nämnden erinrade

departementschefen om att i riksdagen vid upprepade tillfällen förslag väckts

om utvidgning av nämndens inflytande. Denna fråga, som från slutet av

1800-talet sammankopplats med frågan örn vår bevisningsrätts reformering,

hade i allmänhet haft den innebörden, att kravet på nämndens enhällighet

för att överrösta häradshövdingen skulle uppgivas och i stället införas bestämmelse

om att den mening skulle bliva rådande, varom tre fjärdedelar

av antalet nämndemän förenade sig. Denna ståndpunkt hade vid flera tillfällen

biträtts av andra kammaren, varemot inom första kammaren majoritet

för densamma icke kunnat ernås. Departementschefen anförde vidare:

Förhållandet mellan häradshövding och nämnd torde så gott som undantagslöst

vid våra häradsrätter vara det allra bästa, och de fall, då några verkliga

slitningar förekommit, äro helt visst lätt räknade. Häradshövdingen sätter

stort värde å nämndens uppfattning särskilt i bevisningsfrågor och praktiska

spörsmål. Det är därför ingalunda ovanligt, att häradshövdingen som sin

upptager en åsikt, som framkommit inom nämnden och som biträdes av det

övervägande flertalet inom denna. A andra sidan åtnjuter häradshövdingen i

allmänhet nämndens odelade förtroende. På detta sätt åvägabringas mellan

häradshövdingen och nämnden ett fritt utbyte av synpunkter och en samverkan

till rättsskipningens fromma, som präglas av ömsesidig hänsyn. För

denna samverkan är lagens omröstningsregel icke av någon egentlig betydelse;

nämndens inflytande sträcker sig i verkligheten vida längre än som omedelbart

framgår av lagen.

För den, som lägger huvudvikten å denna av alla formföreskrifter obundna,

förtroendefulla samverkan mellan domare och nämnd, kommer frågan om

lagstiftningens ingripande å detta område icke att erhålla samma principiella

betydelse, som av mången tillägges densamma. Oavsett den ståndpunkt man

intager till själva principfrågan delar jag emellertid den uppfattningen, att

nu gällande lag icke ger ett riktigt uttryck åt nämndens ställning inom häradsrätten

och den betydelse för rättsskipningen, som nämnden redan nu äger

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

och allt framgent bör äga. Jag kan icke heller se någon fara för rättsskipningens

säkerhet däri, att i samband med en rättegångsreform nämndens

ökade inflytande lagfästes. Genom förhandlingens muntlighet och koncentration

skapas större förutsättningar för nämnden att följa förhandlingarna och

erhålla ett säkrare utgångsläge för ett riktigt omdöme. Detta gäller ej minst

bevisprövningen, vid vilken nämndens medverkan är särskilt betydelsefull.

Hur nämndens inflytande skall i lag utmätas, kan uppenbarligen bliva föremål

för delade meningar. För min del anser jag övervägande skäl tala

för den av andra kammaren tidigare intagna ståndpunkten. Denna skulle,

med ett fastställande av det domföra antalet nämndemän till åtta, innebära,

att nämndens röst skulle gälla mot domarens i fall, då en majoritet av sex

nämndemän förefunnes. I detta sammanhang må framhållas vikten av att

olika folkgrupper bliva företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga anknytning

blir så allsidig som möjligt.

Efter att härefter ha berört den gällande ordningen med avseende å arbetsfördelningen

mellan häradshövdingen och hans rättsbildade biträden framhöll

departementschefen, att den brukliga arbetsfördelningen lämnade rum

för åtskilliga anmärkningar, Sålunda kunde det icke anses tillfredsställande,

att rättsskipningen vid häradsrätterna i den utsträckning, som alltjämt ägde

rum, anförtroddes åt yngre, jämförelsevis oerfarna krafter. Detta missförhållande

skulle bliva än mer framträdande med de krav, som en muntlig, koncentrerad

förhandling ställde å domstolens ordförande. För att syftet med

en sådan förhandling icke skulle gå till spillo, fordrades hos ordföranden

stor omsorg och vana som ledare av förhandlingen. Bevisupptagningen och

bevisprövningen förutsatte hos domstolens ordförande stor livserfarenhet och

mognad i omdömet. För att den fria bevisprövningen skulle bliva det verksamma

medel till sanningens utforskande, som därmed åsyftades, vore det

en oeftergivlig fordran att den komme att handhavas av domare, som vore

fullt vuxna denna sin uppgift. Dessa synpunkter gjorde sig med samma

styrka gällande i alla mål, där bevisningen vore av någon större betydelse.

Alt på denna punkt inrymma någon undantagsställning åt de med hänsyn

till tvisteföremålets värde eller ur andra synpunkter mindre viktiga målen

och mera allmänt överlämna dessa måls handläggning åt domare med mindre

erfarenhet och kvalifikationer i övrigt förefölle ur rättssäkerhetens synpunkt

föga tilltalande. De mindre målen kunde i allmänhet icke bära de kostnader,

som föranleddes av en förnyad omedelbar bevisupptagning i hovrätten. Den

missgynnade ställning, som dessa mindre mål på grund av sakens egen natur

måste antagas komma att intaga i fullföljdshänseende, skulle än mer skärpas,

om de redan i underrätterna skulle inordnas i särklass. Enligt departementschefens

mening talade alltså starka skäl för att organisation och arbetsfördelning

ej så anordnades, att dessa mål som regel undandroges från häradshövdingens

handläggning. Vad sålunda yttrats borde uppenbarligen icke

anses utgöra hinder för att vissa enklare mål, för vilkas avgörande icke tarvades

någon vidlyftigare handläggning eller utredning, såsom vissa kravmål

och mindre brottmål, kunde överlämnas till yngre domare.

Därest sålunda — yttrade departementschefen vidare — handläggningen av

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rättegångsmålen borde i så stor utsträckning som möjligt förbehållas den

ordinarie domaren, måste å andra sidan denne helt frigöras från bestyr, som

för den egentliga rättsvården vore av mera underordnad betydelse. Handhavandet

av expeditionsgöromålen borde överflyttas å en vid domstolen anställd

sekreterare, som under eget ansvar hade att föreslå det egentliga kansliarbetet.

Åt denne borde ock i den omfattning, som betingades av arbetsbördan

i domsagan, anförtros handhavandet av inskrivningsärenden. För

kontinuiteten i arbetet vore det uppenbarligen av vikt, att sekreteraren erhölle

en mera stadigvarande anställning. Han borde tillika äga sådan utbildning,

att han vid häradshövdingens semesterledighet eller vid annat mera

kortvarigt förfall för häradshövdingen kunde inträda som dennes vikarie.

Det ytterligare behov av juridiskt biträde, som kunde föreligga inom domsagan,

syntes som nu kunna tillgodoses genom notarier med mera tillfällig

anställning.

Departementschefen anförde vidare, att en organisation sådan som den

ifrågasatta med all sannolikhet torde låta sig väl förena med den nuvarande

domsagoindelningen. Det förelåge icke någon anledning till antagande, att

häradshövdingen — särskilt sedan föreslagen förenkling av inskrivningsförfarandet

blivit genomförd — skulle komma att ställas inför en alltför betungande

arbetsbörda. Med hänsyn till domsagornas i hög grad växlande

storlek komme uppenbarligen jämkningar att visa sig nödvändiga. I fråga om

de mindre domsagorna talade starka skäl för ett fortskridande på den redan

inslagna vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar. För vissa

av de större domsagorna torde, såsom för närvarande vore fallet, särskilda

anordningar böra vidtagas för arbetskrafternas förstärkande. Däremot borde

enligt departementschefens mening någon mera allmän omreglering av domsagorna

icke förknippas med rättegångsreformens genomförande. Med denna

ståndpunkt ställdes frågan om den med hänsyn till reformen lämpligaste

domsagoindelningen på framtiden, och den slutliga lösningen gjordes beroende

av den erfarenhet, som vunnes angående reformens verkningar.

I fråga om tingsordningen för häradsrätterna framhöll departementschefen,

att gällande förhållanden, med relativt fåtaliga sammanträden om året

och stor anhopning av mål på varje sammanträde, utgjorde ett av de allvarligaste

hindren för en tillfredsställande utredning av målen. Att leda förhandlingarna

bleve för ordföranden utomordentligt tröttande och hans uppmärksamhet

slappades. För att de å uppropslistan upptagna målen skulle

medhinnas bcdreves handläggningen ofta med större skyndsamhet än som

vore förenlig med en grundlig utredning. Den långa väntan vid tingen vore

till stort hinder för vittnen och parter; därav föranleddes parternas huvudombud

att i sitt ställe skicka ersättare, som endast ofullständigt behärskade

målen. Dessa olägenheter vore så i ögonen fallande, att någon tvekan cj gärna

kunde råda örn nödvändigheten av en förändring. Departementschefen förutsatte

därför, att dc bestämmelser, som den blivande lagen komme att upptaga

i detta ämne, skulle avse tätare tingssammanträden med ett mindre antal

mål på varje sammanträde. Tingsordningen borde uppenbarligen lämpas efter

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förhållandena och behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn borde tagas

jämväl till att nämnden ej oskäligt betungades. Ur denna synpunkt torde,

för möjliggörande av lämplig arbetsfördelning inom nämnden och komplettering

vid förfall, det antal nämndemän som skulle utses för tingslaget alltid

böra sättas ej obetydligt högre än det domföra antalet.

Beträffande rättsskipningen i städerna borde enligt departementschefens

mening i första hand övervägas, huruvida den nuvarande organisationen av

rådhusrätterna kunde anses i stånd att utan väsentliga förändringar uppbära

ett muntligt, koncentrerat förfarande. Om man från denna utgångspunkt till

en början skärskådade frågan om statens övertagande av rättsskipningen i

städerna, kunde det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argumentet

om rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet icke tilläggas

sådan betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig förutsättning

för processreformens genomförande. Innan man toge ståndpunkt till

denna fråga, borde närmare undersökas, vilka olägenheter vore förknippade

med den nuvarande ordningen och huruvida dessa vore av den art, att de

icke på annan väg läte sig avhjälpas. Enligt departementschefens mening

kunde det icke i och för sig anses utgöra en svaghet, att rådhusrätternas ledamöter

vore i tillfälle att hämta sin erfarenhet jämväl från den kommunala

förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter, som härutinnan åvilade

dem, icke inkräktade på eller förtoge deras intresse för domarkallet. De kommunala

och allmänna förvaltningsbestyr, som numera åvilade städernas

magistrater, torde icke vara av den omfattning, att grundad anledning till

farhåga härutinnan kunde anses föreligga. Däremot syntes en annan anmärkning,

som framställts mot rådhusrätterna och som avsåge sättet för domartjänsternas

tillsättande, vara långt mera vägande. Med de stora anspråk, som

ett muntligt koncentrerat förfarande ställde på domstolens ledamöter ej

minst å dess ordförande, vore det en oeftergivlig fordran, att urvalet till dessa

befattningar skedde med den största omsorg. De grunder, som nu gällde i

fråga örn städernas domarval, innebure obestridligen icke fullgoda garantier

för en tillfredsställande rekrytering. Detta sammanhängde i främsta rummet

med att den korporation, åt vilken valet vore anförtrott, i allmänhet icke ägde

tillräcklig kännedom örn de sökande eller erforderlig sakkunskap för att

rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare. Visserligen hade vad anginge

borgmästarvalen det statliga inflytandet tillmätts ett visst utrymme vid

utnämningen, men detta inflytande inskränkte sig till det förslag, som framgått

ur valet, och vore därför av tämligen begränsad räckvidd. Även om den

nu gällande ordningen icke medfört alltför oroväckande konsekvenser, vore

det dock å andra sidan omisskänneligt, att vid dessa val ovidkommande hänsyn

ej sällan spelade in samt att utgången understundom berodde av slumpen

eller av en lyckad kupp. Stadsdomarna hade i allmänhet icke varit i tillfälle

att förvärva den mera allsidiga utbildning, som följde med tjänstgöringen

i olika domstolsinstanser och som för befordringsgången å lantdomarbanan

med rätta ansåges vara av stor vikt. Å andra sidan vore lantdomarna och

s. 347 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

347

överrättsdomarna i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i

en större rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning

betydelsefulla rättsområden.

De nu antydda bristerna kunde visserligen — yttrade departementschefen

vidare — te sig som så svårartade och så oskiljaktiga från varje på kommunal

grund uppbyggt domstolsväsen, att för deras avhjälpande ett förstatligande

av rättsskipningen i städerna framstode som oundvikligt. De svårigheter

av organisatorisk och annan art, som härvid mötte, bjöde dock,

att jämväl en annan utväg foges under övervägande. Enligt departementschefens

mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone tillsvidare kunna

vinnas genom en långt mindre genomgripande ordning, nämligen en reform

av ordningen för stadsdomarnas tillsättande. En sådan reform

måste uppenbarligen i första hand taga sikte på att vid valet endast

finge ifrågakomma sökande, som med hänsyn till skicklighet och erfarenhet

ägde för tjänsten erforderliga kvalifikationer. För ernående av detta syfte

borde valrätten begränsas inom ett förslag, vid vars upprättande allmänna

befordringsgrunder vunne beaktande i högre grad än nu vore fallet. En förutsättning

för ernående av den cirkulation mellan stadsdomstolarna och övriga

domstolar, som borde eftersträvas, vore att stadsdomarnas löneförhållanden

ordnades efter i stort sett samma grunder som gällde för motsvarande

befattningar i andra domstolar. I varje fall måste tillses, att stadsdomarna

ej komme att intaga en i förhållande till övriga domare mindre gynnsam

ställning, varigenom en fullgod rekrytering av stadsdomarkåren skulle i hög

grad äventyras.

Departementschefen anförde vidare, att örn med statens övertagande av

rättsskipningen i städerna sålunda tillsvidare borde anstå och denna fråga

upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommunala

synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, måste härför

uppställas en ganska väsentlig begränsning. De mindre rådhusrätternas

otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsuppgifter vore redan under

rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera framträdande inför

de större krav, som det nya förfarandet ställde på domstolarna. Orsaken

härtill läge i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och botemedlet måste alltså

vara att söka i större domkretsar. Vid sådant förhållande borde dessa städer

förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga, varvid intet hinder

mötte, att staden, örn den vore av tillräcklig storlek, bildade eget tingslag.

För sistnämnda fall kunde komma under övervägande att åt domstolen giva

en sådan sammansättning, att den jämte häradshövdingen såsom ordförande

bestode av två lagfarna rådmän med en ställning motsvarande rådhusrättens

bisittare. Var gränsen skulle dragas mellan å ena sidan de fall, då

staden skulle bibehålla sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana,

där staden skulle ingå i omgivande lantdomsaga, kunde helt visst göras

till föremål för delade meningar. Den bestämmande synpunkten härvid

syntes böra vara, att den kommunala rättsskipningen bibehölles i de städer,

som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra om
-

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig

styrka, under det att övriga städer, i likhet med många, till en del

ganska betydande städer och samhällen, som redan nu icke ägde egen domstol,

finge genom statens försorg sin rättsskipning ombesörjd på enahanda

sätt som i fråga örn landsbygden.

I fråga örn rådhusrätternas sammansättning anförde departementschefen,

att därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehölles såsom

en stadens angelägenhet, någon anledning icke förelåge att rubba den

nuvarande sammansättningen av rådhusrätterna i dessa städer. Under denna

förutsättning borde rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den

form för lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit,

hade i de ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknade för

dessa städer all betydelse. Samtliga ledamöter borde därför, såsom nu i allmänhet

vore fallet, vara lagfarna. Detta uteslöte emellertid icke, att lekmän,

om ock på annat sätt, borde i vissa fall medverka jämväl i rådhusrätterna.

Härom yttrade departementschefen:

De fördelar, som ur rättsskipningens synpunkt äro förenade med lekmäns

deltagande, äro i hög grad beroende av det intresse, varmed ett sådant deltagande

omfattas, och styrkan av den tradition, som uppbär detsamma. I

fall, där dessa förutsättningar saknas, kan det befaras, att svårigheter skulle

möta att erhålla för uppdraget lämpliga personer, som tillika vore villiga

att åtaga sig detsamma. Skulle lekmän medverka i alla vid rådhusrätten

förekommande mål, komme ett sådant deltagande att särskilt i de större

städerna för den enskilde bliva i hög grad betungande. Ä andra sidan skulle

lekmannadomaren, därest till förebyggande av denna olägenhet tjänstgöringen

fördelades å ett större antal personer och en var sålunda komme att

deltaga allenast vid ett fåtal sammanträden, helt visst känna sig främmande

inför de mångskiftande spörsmål, som förekomma vid en stadsdomstol. De

nu antydda synpunkterna synas leda till, att lekmännens deltagande tillsvidare

endast bör omfatta en sådan mera enhetlig grupp av mål, som är ägnad att

i högre grad tilldraga sig allmänhetens intresse och där deras medverkan

jämväl ur rättsskipningens synpunkt är .särskilt önskvärd, nämligen de grövre

brottmålen. De skäl, som jag tidigare framhållit i fråga om rättsskipningens

folkliga anknytning, äga beträffande dessa mål sin fulla tillämpning.

Rättsskipningen i de grövre brottmålen rör medborgarens mest oförytterliga

rättigheter. I intet fall är det mera angeläget, att allmänheten genom sina

målsmän tar del i dömandets ansvar och så erhåller förtroende till det sätt.

varpå domstolen fullgör denna sin maktpåliggande och ömtåliga uppgift.

Ett spörsmål, som här inställer sig, är det om sättet för lekmannaelementets

införlivande med domstolen. En utväg är att följa förebilden från häradsrätterna

och alltså låta rådhusrätten bestå av en lagfaren ledamot som ordförande

med en nämnd av åtta personer, varvid jämväl för omröstning till

dom skulle gälla samma regler som för häradsrätten. Mot en sådan lösning

kan emellertid med fog anföras, att den skulle innebära ett av omständigheterna

icke påkallat försvagande av det lagfarna elementet i domstolen. Ett

beaktande av denna synpunkt leder till att jämväl vid handläggning av nu

ifrågavarande mål rådhusrätten bör utgöras av tre lagfarna ledamöter jämte

nämnd. För sådant fall synes beträffande omröstningen böra gälla, att allenast

enhällig nämnd må fälla utslaget gentemot de lagfarna domarnas enhälliga

votum. Till stöd för denna avvikelse från de regler, som förordats

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition m 5.

349

beträffande häradsnämnden, torde vara nog att framhålla den ökade garanti

för rättssäkerheten, som måste anses följa därav, att det lagfarna elementet

är starkare företrätt i rådhusrätten. Måhända bör härtill i fråga om brottmål

fogas det förbehållet, att örn den mening, som omfattas av samtliga fackdomare,

är mildare, denna mening alltid skall bliva gällande. Skulle däremot

skiljaktighet föreligga mellan de lagfarna ledamöterna, kommer omröstningsfrågan

i ett annat läge. Den mening, som omfattas av majoriteten

bland ämbetsdomarna, framträder ej längre med samma auktoritet, och det

förefaller som om tillräckliga skäl icke föreligga att i ett sådant fall frånkänna

det för häradsrätt föreslagna flertalet av sex nämndemän betydelse

för utgången. Därest detta flertal ansluter sig till den bland fackdomarna

skiljaktiges mening, bör denna alltså bliva utslagsgivande.

Vad angår hovrätterna erinrade departementschefen örn att redan under

nuvarande rättegångsordning förslag väckts om uppdelning av de båda större

hovrätterna i syfte att sätta hovrätternas ledamöter i stånd att inhämta närmare

kännedom om de förhållanden, varunder rättsskipningen i landets olika

delar verkade, och på detta sätt skapa ökad förståelse för de särskilda synpunkter,

som härvid äro av betydelse, samtidigt som genom hovrätternas

större tillgänglighet allmänhetens intresse för deras rättsskipning skulle stärkas.

Om dessa skäl -— yttrade departementschefen ■— jämväl under nuvarande,

rent skriftliga rättegångssätt måste tillmätas betydelse, framstode

det vid ett system med muntlig förhandling, där parterna i regel hade att

själva eller genom ombud komma tillstädes, som så mycket angelägnare,

att anstalter vidtoges för att denna skyldighet ej skulle bliva alltför betungande.

Upptagande av bevisning komme också särskilt i grövre brottmål att

äga rum inför hovrätten. Med hänsyn såväl till den enskildes som det allmännas

kostnader vore det därför av stor vikt, att hovrätterna i högre grad

än nu vore fallet erhölle en lokal förläggning. Hur långt denna tanke lämpligen

borde fullföljas, vore uppenbarligen beroende jämväl av vissa andra

förhållanden. Det läge i sakens natur, att varje hovrätt måste omfatta ett

mera betydande antal underrättsdomkretsar. Hovrättens arbetsuppgifter

skulle eljest icke bliva av tillräckligt allsidig och intresseväckande beskaffenhet.

Ej heller borde hovrättens domarbestånd bliva alltför fåtaligt utan

lämna tillfälle till utbyte av åsikter och synpunkter i föreliggande frågor

mellan ett större antal ledamöter. Med en alltför snäv krets av domare, som

sattes att en längre tid samarbeta under tämligen ensartade förhållanden,

förelåge alltid faran av en viss ensidighet och begränsning. Från dessa utgångspunkter

borde antalet hovrätter icke överstiga sju eller sättas lägre än

fem. Departementschefen utgick härvid från att ur Svea hovrätt borde utbrytas

åtminstone en norrländsk hovrätt samt att en västsvensk hovrätt

inrättades i Göteborg. Den ytterligare uppdelning, som kunde ifrågakomma,

borde uppenbarligen i främsta rummet avse de norrländska länen.

Departementschefen anförde vidare:

Med ett mindre antal hovrätter och jämförelsevis stora hovrättsdomkretsar

uppstår frågan om andra anstalter för att minska olägenheten av hovrättens

avlägsenhet. I delta syfte har förslag framställts örn anordnande av

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

särskilda hovrättsting inom domkretsens från förläggningsorten mera avlägsna

delar. Det kan ej förnekas, att skäl tala för en sådan anordning ej

minst med hänsyn till den större folkliga anknytning, som rättsskipningen

i överrätterna härigenom skulle vinna. I viss mån innebär förslaget ett återupplivande

av gamla svenska traditioner. Behovet av hovrättens större lätttillgänglighet

gör sig särskilt gällande i de grövre brottmålen. I dessa mål

förekommer ofta en vidlyftig utredning genom vittnen, som äro bosatta i

orten, ävensom personlig inställelse av den tilltalade. Därest, såsom jag i

det följande kommer att förorda, nämnd skall medverka i de grövre brottmålen,

ligger jämväl häri ett skäl att giva förslaget sin anslutning i denna

del. Huruvida jämväl i andra mål anordningen med hovrättsting kan visa

sig lämplig, är ej lätt att nu överblicka. Svaret på denna fråga beror i ej

ringa grad på det antal, till vilket hovrätterna bestämmas. Skulle detta begränsas

till fem, torde särskilt för de norrländska länen behovet av hovrättsting

vara uppenbart. För sådant fall bör det tillkomma hovrätten att med

hänsyn till ett måls beskaffenhet och övriga omständigheter själv avgöra,

huruvida målet skall handläggas i vanlig ordning eller vid hovrättsting.

Beträffande hovrätternas sammansättning erinrade departementschefen, att

hovrätt för närvarande vore domför med fyra ledamöter, om Ire av dem

vore ense om domslutet, men att, örn sådan enighet ej kunde uppnås, handlingarna

överlämnades till en femte ledamot, som efter granskning av dessa

avgå ve sitt votum. Denna anordning kunde tydligen ej bibehållas vid en

på omedelbarhet grundad muntlig förhandling. Vid denna måste de domare,

som deltoge i avgörandet, samtliga ha övervarit förhandlingen. Att på denna

grund fastställa det domföra antalet till fem syntes dock icke vara erforderligt.

Å andra sidan syntes ett antal av allenast tre vara väl lågt särskilt

med hänsyn till att de kollegiala stadsdomstolarna skulle vara besatta med

ett lika antal domare. Härtill komme att vid förfall för någon av de ordinarie

ledamöterna och inträdet av en tillfällig ledamot i domstolen dess sammansättning

skulle bliva alltför svag. Sattes antalet till fyra, torde det finnas

större utsikt att upprätthålla det i hög grad beaklansvärda kravet, att i

alla mål minst tre ordinarie ledamöter skulle deltaga i avgörandet. Departementschefen

hade därför stannat vid, att det domföra antalet ledamöter i

hovrätt sattes till fyra.

Rörande frågan om deltagande av nämnd i hovrätt hänvisade departementschefen

till vad han i detta ämne anfört i fråga örn rådhusrätterna. De

synpunkter, som därvid framhållits för en begränsning av nämndens medverkan

till de grövre brottmålen, vore emellertid för hovrätternas del i än

högre grad framträdande. Sålunda kunde med hänsyn till olägenheter och

kostnader det knappast på allvar ifrågasättas att i hovrätt låta nämnd deltaga

i alla mål. Med den ståndpunkt departementschefen intagit i fråga

om bevisprövningen såsom en i främsta rummet underrätten åliggande uppgift

gjorde sig ock behovet av nämnd i överinstansen mindre starkt gällande.

Ett undantag härifrån bildade de grövre brottmålen, i vilka liksom vid underrätten

bevisningen alltid skulle omedelbart förebringas inför domstolen.

Vad anginge nämndens sammansättning torde, liksom i fråga örn rådhusrätterna,

övervägande skäl tala för att de för häradsnämnd förordade grunder
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

351

na, med vissa jämkningar, skulle lända till efterföljd. Det domföra antalet

borde alltså sättas till åtta. Beträffande hovrättsnämndens ställning och omröstning

till dom borde i huvudsak de regler, som föreslagits i fråga örn rådhusrätterna,

äga tillämpning.

Någon mera ingripande förändring i högsta domstolens sammansättning

ansåg departementschefen icke föranledas av rättegångsreformen, under förutsättning

att sådana anstalter träffades i fråga om målens fullföljd till högsta

domstolen, att icke därav påkallades en bland annat ur rekryteringssynpunkt

icke önskvärd utökning av antalet ledamöter i högsta domstolen. Vad däremot

anginge målens föredragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjdes

av revisionssekreterare, komme — yttrade departementschefen —

denna att i stor utsträckning ersättas av den muntliga partsförhandlingen.

Med hänsyn härtill bleve ett bibehållande av nedre justitierevisionen med dess

nuvarande uppgifter icke längre erforderligt. Uppenbarligen förelåge jämväl

efter rättegångsreformens genomförande behov av ett högsta domstolens

kansli liksom ock av juridiskt utbildad personal för biträde vid målens handläggning

samt föredragning av vissa mål och ärenden ävensom för notariegöromål.

Departementschefen ansåg sig dock icke i detta sammanhang böra

ingå på de rent organisatoriska spörsmål, som härutinnan mötte.

Såsom brister i åklagarväsendet framhöll departementschefen åklagarnas

otillräckliga utbildning och den organisatoriska svaghet, som läge däri, att

särskilt i fråga örn landsbygdens åklagare med åklagaruppgiften i betydande

omfattning sammankopplats andra, för densamma främmande göromål.

Departementschefen anförde vidare:

Att för genomförande av ett muntligt, koncentrerat förfarande i brottmål

ett starkande av åklagarinstitutionen är nödvändigt, torde icke kunna bestridas.

^ Ett dylikt förfarande ställer helt andra anspråk på åklagaren än det

nu radande. Vad som brister i utredningens fullständighet kan nu i någon

man botås genom de tillfällen till uppskov, som stå åklagaren till buds. Domarens

råd och anvisningar kunna ock ersätta en ur rättslig svnpunkt otillfredsställande

utveckling av åtalet. Ett sådant tillvägagångssätt måste dock

betecknas som principiellt oriktigt. Det ger förfarandet en inkvisitorisk prägel,

som kan menligt inverka på domarens ställning eller i allt fall hos den

tilltalade och andra rubba tilltron till domarens opartiskhet. Med åtalsmyndighetens

svaghet är förenad en annan måhända ännu allvarsammare fara.

Straffrättsskipningen förfelar lätt sitt syfte, ett säkert och verksamt beivrande

av brottsligheten. De för samhället skadliga verkningarna härav äro så

patagliga, att de icke behöva närmare utvecklas. De förslag, som framställts

lill en reform av åklagarväsendet, utgå i allmänhet från att åklagaruppgifterna

böra fördelas å olika tjänstemannakategorier allt efter de åtalade brottens

svarhetsgrad, så att i fråga örn lindrigare brott åtalsbefogenheten i stort

sett som nu skulle tillkomma stads- och landsfiskalerna, under det att för de

medelsvåra och grövre brotten denna befogenhet skulle tilldelas en väsentligt

mera kvalificerad kår av åklagare med fullgod juridisk utbildning, de

s. k. statsaklagarna. En sådan anordning överensstämmer i viss män med

de synpunkter, sorn tidigare gjort sig gällande i fråga örn organisationen av

åklagarväsendet å landsbygden.

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vid en reform av åklagarväsendet gäller det uppenbarligen i första hand

att taga ståndpunkt till det nu antydda spörsmålet om göromålens fördelning

på skilda slag av befattningshavare. Till stöd för en dylik uppdelning har

framhållits, att de medelsvåra och grövre brottmålen med hänsyn till förundersökningen

och åtalets utförande ställa särskilt stora anspråk a aklagarens

juridiska insikter, hans omdöme och erfarenhet samt att utredningen av

dessa mål i allmänhet vore av invecklad beskaffenhet. Häremot har visserligen

invänts, att samma förhållanden ej sällan förelage i mal, som rörde sig

om förseelser eller mindre brott. Även med erkännande av det i viss mån

berättigade i denna anmärkning är det dock uppenbart, att de intressen, varom

särskilt i de grövre brottmålen är fråga, äro av den vikt ur såväl den enskildes

som samhällets synpunkt, att kravet å åklagarens högre kompetens

här gör sig gällande med en helt annan styrka. Helt visst skulle det vara

önskvärt örn samma kompetensvillkor kunde uppställas för samtliga åklagarbefattningarna;

ett bestämt hinder härför torde emellertid möta med hänsyn

såväl till möjligheten att tillfredsställande rekrytera en så stor kår som

ock till kostnaderna.

Departementschefen berörde vidare ett framkommet förslag att avägabringa

en lämpligare arbetsfördelning mellan de nuvarande landsfiskalerna

genom att å skilda befattningshavare överflytta å ena sidan åklagar- och polisgöromålen

och å den andra landsfiskalens övriga åligganden. Framkomligheten

av denna väg vore enligt departementschefens mening väl förtjänt

av en närmare undersökning. Till frågan, örn för anställning som underåklagare

borde uppställas som villkor att ha avlagt juridisk examen, ansåge

sig departementschefen icke i detta sammanhang böra intaga ståndpunkt.

Beträffande frågan om det inbördes förhållandet mellan åklagarmyndigheten

och polismyndigheten anförde departementschefen, att denna fråga

för närvarande saknade praktisk betydelse, då aklagaren tillika vore polismyndighet.

Denna anordning borde enligt departementschefens mening

alltjämt bibehållas såvitt anginge underåklagarna. Däremot kunde — yttrade

departementschefen — meningarna vara delade, huruvida den vore lämplig

i fråga om statsåklagarna. De betänkligheter, som härvid gjorde sig gällande,

sammanhängde i främsta rummet därmed, att deras verksamhet som

åklagare skulle komma att alltför mycket nedtyngas av göromål, som icke

ägde något omedelbart samband med deras egentliga uppgift, samt att särskilt

med hänsyn till det större antal statsåklagare, som för sådant fall skulle

visa sig erforderligt, svårigheter skulle möta för en tillfredsställande rekrytering

av dessa tjänster. Vad sålunda framhållits borde vid frågans fortsatta

behandling ingående övervägas. Även om ett sådant övervägande, såsom

sannolikt vore, gåve till resultat, att statsåklagaren i allmänhet icke tillika

borde vara polismyndighet, måste dock mellan honom och polismyndigheten

vara rådande en nära samverkan, övervägande skäl talade för att, sedan

det på polismyndigheten ankommande spaningsarbetet avslutats, statsåklagaren

i regel själv under eget ansvar övertoge ledningen av den fortsatta undersökningen

i de mål. däri han hade att utföra åtalet. Att polismyndigheten

vore skyldig härvid lämna erforderligt bistånd, läge i sakens natur.

I fråga om åklagare vid hovrätt framhöll departementschefen, att med

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

353

elen muntliga partsförhandlingen jämväl i hovrätterna uppkomma vid fullföljd

av mål till hovrätten behov av åklagarens personliga inställelse vid

denna domstol. Härvid kunde olika utvägar komma i fråga. Sålunda hade

föreslagits att vid hovrätterna inrättades en särskild åklagarkår med uppgift

såväl att besluta om fullföljd av ett vid underrätt anhängiggjort åtal

som ock att inför hovrätten utföra åklagartalan i de av åklagaren eller dennes

motpart fullföljda målen. Ett annat förslag vöre att låta såväl frågan

om fullföljden som ock förhandlingen i hovrätten ankomma på samma

åklagare, som utfört åtalet i underrätten. Slutligen hade ifrågasatts en

mellanståndpunkt, innebärande att beträffande de mål, i vilka statsåklagare

fört talan i underrätten, det skulle anförtros åt denne att företräda

åtalet jämväl i hovrätten, under det att i fråga om övriga mål en hovrättsåklagare

skulle inträda i åklagarens ställe. Till stöd för det förstnämnda

förslaget hade framhållits, förutom vissa rent organisatoriska förhållanden,

olämpligheten av att frågan om åtalets fullföljande komme att bero av

samme åklagare, som fört talan i underrätten. Denne skulle vara alltför

benägen att underskatta det befogade i den lägre instansens dom och där

komma att fullfölja talan i oträngt mål, varemot en överordnad åklagare

hade lättare att objektivt besluta i denna fråga. Genom den ifrågasatta anordningen

med särskild hovrättsåklagare skulle alltså vinnas en besparing

i hovrättens tid och arbetskraft. Å andra sidan hade hävdats, att den åklagare,

som följt målet vid den förberedande undersökningen och vid huvudförhandlingen

i underrätten, med hänsyn till den kännedom han sålunda

vunnit om målet vöre bättre skickad för åtalets utförande jämväl i hovrätten.

De sålunda först framhållna synpunkterna kunde enligt departementschefens

mening icke frånkännas avgörande betydelse i fråga om de mål, i

vilka underåklagare fört talan i den lägre instansen. Mot en anordning,

varigenom i dessa, det stora flertalet mål, åt underåklagarna skulle överlämnas

att fullfölja och utföra åtalet i hovrätten, talade för övrigt, att en sådan

skulle bliva alltför tyngande och kostsam samt medföra alltför stor rubbning

med hänsyn till de löpande göromålen. Däremot ansåg departementschefen

dessa skäl icke äga samma vikt i fråga om de mål, i vilka åtalet

utförts av statsåklagare. I dessa mål vore det med hänsyn till deras beskaffenhet

och i allmänhet större omfattning av särskild betydelse, att ett ombyte

å åklagarsidan om möjligt undvekes. Farhågan att statsåklagarna

skulle missbruka sin fullföljdsrätt och därigenom ådraga överrätterna en

onödig arbetsbörda vore med all sannolikhet överdriven. Jämväl ur organisatorisk

synpunkt kunde, särskilt vad anginge de grövre brottmålen, skäl

anföras för statsåklagarnas bibehållande såsom åtalsmyndighet. Dessa mål

komme att i de fall, då det med hänsyn till avstånd och andra förhållanden

funnes lämpligt, handläggas av hovrätten å ort inom det län, till vilket

underrätten, som meddelat det överklagade utslaget, hörde och där

också statsåklagaren i allmänhet hade sin förläggningsort. Någon större

kostnad eller omgång vållades alltså icke genom statsåklagare^ inställelse

vid förhandlingen. Huruvida statsåklagaren borde föra talan i hovrätten

Bihang lill riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 5.

23

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

jämväl i de medelsvåra brottmålen, kunde vara mera tveksamt. Vi besvarandet

av denna fråga borde uppenbarligen komma i betraktande andra

omständigheter av organisatorisk art, såsom statsåklagarnas arbetsbelastning,

hovrättens arbetsindelning och dylikt.

Departementschefen anförde vidare, att då åtal i hovrätt skulle fullföljas

av annan än statsåklagare, härför erfordrades särskilda, i hovrätten

anställda åklagare. I fråga om dessa hade föreslagits, att i spetsen för dem

skulle ställas en advokatfiskal, som ägde att utöva uppsikt och förmanskap

jämväl över underrätternas åklagare. En sådan organisation skulle måhända

vara nödvändig, därest åtalets utförande i hovrätt uti samtliga mål skulle

ankomma på annan än underrättsåklagaren. Valdes åter den av departementschefen

förordade utvägen, att åtminstone i de grövre brottmålen lata

åtalet i hovrätten bevakas av statsåklagaren, syntes organisationen bliva

alltför omfattande. För sådant fall torde vara lämpligare att åt den statsåklagare,

förslagsvis benämnd förste statsåklagare, som vöre förlagd till

hovrättsstaden, inrymma förmansställning för övriga statsåklagare under

hovrätten ävensom för de åklagare, hovrättsfiskaler, som hade att utföra

åldagartalan i de mål, där ombyte av åklagare skulle äga rum.

Vad angår åtalets utförande i högsta domstolen ansåg departementschefen

någon förändring uppenbarligen icke böra äga rum i gällande ordning,

enligt vilken fullföljdsrätt tillkommer allenast justitiekanslern och, i viss

omfattning, justitieombudsmannen och militieombudsmannen. Däremot

bleve förhållandena annorlunda i fråga örn de mål, i vilka talan fullföljdes

av den tilltalade. I dessa mål bevakades nu åtalet i högsta domstolen av

åklagaren vid underrätten. Med muntlig partsförhandling i högsta domstolen

kunde denna anordning enligt departementschefens mening icke bibehållas,

utan jämväl i dessa fall borde åtalet utföras av justitiekanslern, eventuellt

justitieombudsmannen eller militieombudsmannen, eller någon hos

honom anställd, därtill behörig tjänsteman. Justitiekanslern borde intaga

ställningen av åklagarväsendets närmast Kungl. Majit högste målsman och

chef.

Beträffande advokatväsendet framhöll departementschefen, att i ett koncentrerat,

muntligt förfarande ökade anspråk ställdes a parternas ombud.

Visserligen kunde ett dylikt förfarande ej sägas giva en annan karaktär åt

de uppgifter, som åvilade ombuden. De hade liksom nu att förbereda malens

handläggning, att inför rätten förebringa det material, som huvudmannen

ville åberopa, samt att framlägga sin uppfattning rörande det faktiska

och rättsliga bedömandet därav. Tydligt vore emellertid, att ett koncentrerat,

muntligt förfarande krävde av ombuden en sorgfällig förberedelse,

fullständig överblick över processmaterialet samt förmåga att framlägga

och belysa detsamma. Med hänsyn härtill vore det nödvändigt, att tillgång

funnes till en kår av väl utbildade personer, vilka i sin verksamhet för den

rättssökande allmänhetens betjänande ägde såväl förmåga som vilja att

främja en god rättegång. Efter införande av en på ackusatorisk grund byggd

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

355

straffprocess måste även, för vinnande av allsidig utredning och för tillvaratagande

av den tilltalades berättigade intressen, stora anspråk ställas

på de personer, vilka förordnades såsom försvarare åt anhållna eller häktade.

Alt vårt nuvarande advokatstånd i stort sett ägde förutsättningar att

fylla dessa krav, torde icke kunna betvivlas. Sålunda hade under den senaste

mansåldern en betydande förbättring av advokatståndets rekrytering

ägt rum. Det kunde ock antagas, att ett reformerat förfarande, med de rikare

möjligheter det erbjöde för ombuden att verksamt bidraga till målens

utredning och ett riktigt avgörande, komrne att medverka till en höjning

av advokatens intresse för sin uppgift. En utveckling i denna riktning skulle

i hög grad främjas, därest erfarna, framstående advokater kunde i särskilda

fall ifrågakomma till domarbefattningar. Även om advokatyrket såsom hittills

borde äga karaktär av en fri verksamhet, där det nödvändiga urvalet i

främsta rummet borde ske genom inbördes tävlan och med hänsyn till det

förtroende, som den enskilde advokaten kunde genom sin duglighet förvärva,

borde dock medel icke saknas för ett inskridande i fall, då ett sådant

ur rättsskipningens synpunkt framstode såsom angeläget. Hur denna

kontroll lämpligen borde anordnas kunde vara föremål för delade meningar.

Vid ett närmare övervägande av denna fråga borde undersökas, huruvida

skyldighet borde föreskrivas för dem, som uppfyllde vissa kompetenskrav

och yrkesmässigt uppträdde som ombud, att vara sammanslutna

i en förening med uppgift att främja en god anda inom kåren och med rätt

att utöva disciplinär kontroll över sina medlemmar. Möjlighet borde emellertid

finnas även för domstolarna att inskrida mot ombud, som icke ägde

erforderliga kvalifikationer för sin uppgift.

Departementschefen berörde även den i samband med processreformen

väckta frågan örn en överflyttning av överexekutorsgöromdlen å de allmänna

underrätterna samt framhöll, att detta spörsmål ägde ett nära samband

med frågan om förstatligandet av rättsskipningen i städerna. Skulle ett allmänt

förstatligande äga rum och magistraten i dess nuvarande sammansättning

försvinna, torde någon annan utväg icke stå till buds än att överfly tfa

överexekutorsgöromålen i de städer, som komme att utgöra egen domsaga, å

domstolen. Att för ifrågavarande städer förlägga dessa göromål till länsstyrelserna

kunde uppenbarligen icke ifrågakomma. Bibehölles däremot den

kommunala rättsskipningen, ägde skälen för en överflyttning icke längre

samma styrka. Någon större olägenhet av att överexekutorsgöromålen för

sådant fall liksom hittills tillkomme dessa städers magistrater torde väl

knappast kunna påvisas. Beträffande åter landsbygden och de städer, som

redan nu lydde eller framdeles komme att läggas under landsrätt, vore förhållandena

visserligen i någon mån annorlunda. Något större behov av en

förändring torde icke i detta fall föreligga. En sådan förändring skulle otvivelaktigt

medföra ganska avsevärda omläggningar i fråga örn såväl häradsrätterna

som länsstyrelserna. Även med erkännande av det principiellt berättigade

i kravet å överexekutorsgöromålens överflyttning till domstolarna tor
-

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

de tillräckliga skäl sålunda knappast föreligga att redan nu, då jämväl andra

spörsmål, som ägde samband med denna fråga, såsom uppbördsreformen,

stöde på dagordningen, härutinnan skrida till en mera genomgripande reform.

Då det dessutom syntes angeläget att icke fördröja rättegångsreformens

genomförande genom vittgående organisatoriska ingrepp, som icke omedelbart

påkallades av det nya förfarandet, borde jämväl med åtgärder på

detta område tillsvidare anstå. Vid lagstiftningsarbetets fullföljande kunde

emellertid uppenbarligen komma under omprövning att från överexekutor

överflytta vissa grupper av ärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet

vöre i högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet.

I fråga om utbildnings- och befordringsgången på domarbanan yttrade departementschefen,

att den nya rättegångsordningen nödvändiggjorde ganska

väsentliga avvikelser från vad nu vore vanligt. Detta sammanhängde i främsta

rummet därmed, att de egentliga domarbefattningarna icke kunde i samma

utsträckning som nu tagas i anspråk för aspiranternas utbildning. Detta

gällde särskilt i de fall, då domstolen, såsom häradsrätten, bestode allenast

av en lagfaren domare och å denne alltså måste uppställas särskilt stora

krav å juridisk insikt och erfarenhet. I fråga om de kollegiala domstolarna,

rådhusrätterna och hovrätterna, gjorde sig betänkligheter mot anlitande av

bisittarplatserna i utbildningssyfte mindre gällande, även om det vore uppenbart,

att jämväl härvid stor återhållsamhet måste iakttagas.

Departementschefen angav vissa riktlinjer för utbildnings- och befordringsgången.

Liksom för närvarande borde domaraspirantens första utbildning

vara förlagd till underrätten och avse att ge honom en inblick i dess olika

arbetsuppgifter. Han komme där i första hand att biträda sekreteraren och

häradshövdingen i deras göromål. Därefter borde det kunna anförtros honom

att vid ledighet för sekreteraren upprätthålla dennes befattning, dock

utan befogenhet att såsom ordförande i häradsrätten handlägga rättegångsmål.

Efter denna första tjänstgöring, som helst borde uppdelas å häradsrätt

och rådhusrätt och som beräknades taga en tid av tre år, skulle övergång ske

till hovrätt. Den första tjänstgöringen i hovrätten borde avse biträde vid

hovrättens protokoll och å hovrättens olika expeditioner samt vid uppsättande

av promemorior åt hovrättens referenter i mål, i vilka tjänstemannaföredragning

ägde rum. Efter någon tid kunde åt aspiranten överlämnas

föredragning inför hovrätten av sådana mål och efter hand utförande såsom

fiskal av åklagartalan i enklare brottmål. Tjänstgöringen i hovrätten, som

borde omfatta en tid av minst ett år, borde äga karaktären av ett prov, varigenom

hans lämplighet för domarkallet närmare utröntes. Genomgången

härav borde berättiga honom till förordnande som sekreterare vid häradsrätt.

Sådant förordnande borde i allmänhet avse en tid av minst tre år. Såsom

sekreterare vid häradsrätten hade han att förestå kansliets expedition,

deltaga i eller på eget ansvar förrätta till inskrivningsväsendet hörande göromål

samt efter häradshövdingens anvisning biträda honom vid beredandet

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

357

av mål och ärenden. Dessutom borde han kunna erhålla förordnande att

handlägga enklare mål och ärenden ävensom vid semesterledighet eller mera

kortvarigt förfall för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt mottaga förordnande

som dennes vikarie. Väl vitsordad sekr eter ar tjänstgöring borde berättiga

till förordnande att under längre tid uppehålla befattning i hovrätt

såsom föredragande eller fiskal samt att, till en början mera kortvarigt,

inträda som ledamot i hovrättsråds ställe. Efter något års förlopp borde

under förutsättning av aspirantens lämplighet följa utnämning som assessor.

Genom denna utnämning skulle aspiranten definitivt vara godkänd för domarbanan,

och den skulle för honom medföra behörighet till mera stadigvarande

förordnande såsom vikarie för häradshövding eller ledamot i rådhusrätt

eller hovrätt ävensom till ordinarie domarbefaltning i underrätt och

hovrätt. Departementschefen framhöll, att vad sålunda anförts om domaraspiranternas

tjänstgöring uppenbarligen endast vore ett förslag, som icke

gjorde anspråk på att innefatta någon definitiv lösning av frågan. Såtillvida

ansåge sig departementschefen dock böra intaga en bestämd ståndpunkt,

att den huvudsakliga utbildningen borde äga rum vid underrätterna men att

domaraspirantens tjänstgöring under någon, ej alltför kort tid borde vara

förlagd till överrätt. Vid detta ämnes närmare reglering borde hänsyn ock

tagas till den utbildning, som kunde erhållas genom tjänstgöring hos statsåklagare

eller advokat.

Jämväl i fråga om de ordinarie domartjänsterna ansåg departementschefen,

att en viss cirkulation mellan underrätt och överrätt borde eftersträvas.

Att ordförande- och vice ordförandeposterna å hovrätternas avdelningar

borde bliva sluttjänster syntes ur olika synpunkter önskvärt. Däremot borde

vid utarbetande av löneplan övervägas, huruvida icke skäl förelåge för en

sådan läggning av densamma, å ena sidan att häradshövdingbeställningarna

liksom ordförandeplatserna i rådhusrätterna bleve lockande för de yngre hovrättsledamöterna

samt å den andra att till ordförande- och eventuellt vice

ordförandeposterna i hovrätt kunde påräknas sökande ur underrättsordförandenas

krets. Härigenom skulle vinnas, att å varje hovrättsavdelning förtrogenheten

med och traditionerna från underrättsförfarandet alltid skulle vara

väl företrädda, på samma gång som vid underrätterna den ökade juridiska

skolning, som hovrättsarbetet vore ägnat att bibringa, skulle komma till sin

rätt.

Departementschefen framhöll vidare, att en utbildnings- och befordringsplan

enligt sakens natur endast kunde angiva den allmänna gången samt att

i särskilda fall jämväl andra synpunkter borde vinna beaktande. Sålunda

läge det nära till hands alt åt åklagare och advokater bereddes ett visst utrymme

vid befordran å domarbanan.

Reformens genomförande.

I propositionen behandlade departementschefen slutligen frågan hur rättegångsreformen

lämpligen borde sättas i verket. Därest reformen — yttrade

departementschefen — begränsades till att huvudsakligen taga sikte på för
-

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Majlis proposition nr 5.

farandet och dess genomförande icke gjordes beroende av andra förändringar

i organisationen än sådana, som påkallades av att domstolar och andra organ

skulle bliva i stånd att uppbära ett förbättrat förfarande, vore det tydligt, att

ett successivt genomförande av reformen icke vore möjligt. Förfarandets olika

delar hörde så nära samman, att det skulle vara förenat med betydande

svårigheter att låta någon särskild del träda i kraft för sig. Främst ville departementschefen

erinra om det så gott som oskiljaktiga samband, som bestode

mellan bevisningen och en på muntlighet, koncentration och omedelbarhet

grundad förhandlingsordning. Skulle någon del av förfarandet sättas

i tillämpning före övriga delar, förelåge risk, att den nya ordningen komme

att utveckla sig i ej önskvärd riktning. Emellertid vore det av vikt, att sedan

grunderna för det nya förfarandet blivit i huvudsak godkända, alla åtgärder

vidtoges, som kunde förmedla övergången till den nya ordningen. Under det

att arbetet med den allmänna rättegångsreformen påginge, borde alltså till

övervägande och avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer,

som vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tilllika

kunde utan olägenhet inpassas i den nu bestående ordningen. Bland de

förslag, vilka borde upptagas till slutlig behandling före den nya lagstiftningens

antagande, stöde i förgrunden spörsmålen om vissa städers läggande

under landsrätt, reglering av domsagor, reform av inskrivningsväsendet, fördelning

av nämndemännens tjänstgöring vid häradsrätterna och ordningen

för målens handläggning vid tingen, reform av åklagarväsendet samt uppdelning

av hovrätterna. Departementschefen angav närmare de riktlinjer, efter

vilka ifrågavarande partiella reformer borde genomföras.

Riksdagens yttrande.

Såsom redan nämnts behandlades propositionen och i anledning därav

väckta motioner av ett särskilt utskott, som avgav utlåtande däröver. I enlighet

med utskottets hemställan åberopade riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maja den 29 maj 1931 (nr 308) såsom yttrande över de av departementschefen

angivna huvudgrunderna för rättegångsreformen vad utskottet anfört

i sitt utlåtande, dock att på vissa punkter kamrarna stannat i olika beslut,

i följd varav riksdagen angående de i dessa punkter omförmälda frågorna

icke kunde avgiva något yttrande. De punkter, på vilka kamrarna stannat i

olika beslut, angivas närmare i det följande.

Behovet av en rättegångsreform.

Utskottet lämnade till en början en redogörelse för den nuvarande rättegångsordningens

brister. Härutinnan framhöll utskottet, att en av de största

svagheterna i det gällande rättegångsskicket otvivelaktigt vore bristen på koncentration

i underrättsförfarandet. Denna brist, som främst hade sin grund

i det rådande uppskovsväsendet, icke blott minskade snabbheten i rättsskipningen,

den innebure även en fara för rättsskipningens säkerhet. Kravet på

s. 359 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

359

säkerhet innebure, att domen i största möjliga utsträckning skulle utgöra ett

materiellt riktigt avgörande. För vinnande härav vore det nödvändigt, att förfarandet

vore så anordnat, att domaren erhölle ett tillförlitligt och fullständigt

underlag för sin sanningsprövning. Att i detta hänseende åtskilligt bruste

i det nu tillämpade förfarandet, hade med skärpa framhållits av lagrådet.

Utskottet åberopade följande uttalande av lagrådet:

Handläggningen är i de mera krävande målen regelmässigt, i de enklare

ej sällan styckad på en rad sessioner, mången gång skilda av långa uppehåll.

Huruvida och i vilken omfattning verklig förhandling och bevisföring vid ett

visst tillfälle kommer till stånd, är för domstolen i regel, för parten och hans

ombud esomoftast svårt eller omöjligt att på förhand bedöma. Detta förhållande

bidrager direkt och indirekt till att i talrika fall varken parten eller

hans med saken verkligen förtrogna huvudombud företräder inför rätten.

Parterna eller den ena av dem representeras då i stället av — ofta blott tillfälligt

anlitade — underombud, av vilka upplysningar, som från motsidan

eller av domstolen äskas, icke stå att erhålla. Framställda frågor få därför

än helt förfalla, än skola de enligt åtagande bäras vidare till parten eller det

verkliga ombudet, varefter svar — om ej saken helt får bero — lämnas vid

en senare session, ofta i skriftlig form genom samma eller ny mellanhand,

och ofta ofullständigt, undvikande eller behäftat med missförstånd av frågan.

Parternas sakframställningar givas i växande utsträckning skriftligt successivt

och växelvis vid skilda sessioner; även örn föredragning äger rum, är

vinsten härav mången gång ringa. Dels kunna nämligen på grund av redan

berörda förhållanden kompletterande förklaringar ejler upplysningar om

motpartens ställning till det föredragna inlägget ej erhållas. Dels medför ofta

detta inläggs tunga form och utförlighet att närmare övervägande av dess

innebörd både för domarens och motpartens del får anstå till dess tillfälle

heretts till ett närmare studium därav, desto hellre som innehållet ofta hänför

sig till vad på ett långt tidigare stadium av rättegången förekommit och

vars detaljer för tillfället ej stå tillräckligt klara i minnet. Vittnesbeviset kan

ofta ej vederbörligen tillgodogöras, enär vittnena ej höras i parternas personliga

närvaro och vittnen om samma tilldragelse inkallats till olika sessioner.

Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas sakframställning

föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda vittnesmål föranleder

ofta part att vid ett senare rättegångstillfälle jämka, förklara eller

komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i vittnesmålen komma

i följd av allt detta att kvarstå, viktiga uppgifter, som skulle stått till buds,

komma ej fram och möjligheten att kontrollera trovärdigheten minskas avsevärt.

Redan av det nu sagda följer, att domarens möjligheter att genom sin

processledning främja utredningen äro starkt beskurna. I samma riktning

verka talrika andra omständigheter. Från början är domaren alltför litet förtrogen

med målet för att på ett tidigt stadium kunna leda in förhandlingen

på riktigt spår. Senare liro växlingar på ordförandeposten under målets långvariga

förlopp ej sällsynta, särskilt på landsbygden med där rådande vikariatsystem.

Häradshövdingens stora börda av protokolls-, registrerings- och

expeditionsgöromål hindrar honom ofia att ägna handläggningen vid domstolen

erforderligt förberedande arbete, och arbetsbradskan under tingsdagarna

med deras hopade mål av oviss omfattning och tidsutdräkt torde ock

spela en roll.

Utskottet anförde vidare, att vad sålunda anförts gällde, såsom lagrådet

jämväl påpekat, främst tvistemålen och ägde icke i samma grad tillämpning

å brottmålen. I dessa vore i regel förfarandet — särskilt då förberedande un
-

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

dersökning verkställts genom polis- och åklagarmyndigheternas försorg —- mera koncentrerat. Beträffande dessa mål gjorde sig emellertid andra olägenheter

gällande. Förundersökningen och användningen av de i samband därmed

stående tvångsmedlen, såsom häktning, anhållande och husrannsakan,

vöre endast delvis reglerade genom lag. Avsaknaden av bestämmelser i dessa

ämnen medförde visserligen för polis och åklagare möjlighet till ett smidigt

tillvägagångssätt men innebure samtidigt en viss fara. A ena sidan kunde

bristen på fasta gränser för myndigheternas befogenhet medföra vådor för

den enskildes säkerhet och utredningens opartiskhet. Dessa vådor bleve än

större därigenom, att det vid förundersökningen upprättade protokollet stundom

lades till grund för protokollföringen vid domstolen och därmed även

för domstolens på protokollen grundade avgörande i målet. Å andra sidan

kunde saknaden av lagbestämmelser försvåra ett verksamt efterspanande

och beivrande av brott. Märkas borde även, att handläggningen vid domstol

av grova brottmål ej sällan ägde ett så starkt inkvisitoriskt drag, att domstolens

opartiskhet eller i allt fall allmänhetens tilltro till domarens objektivitet

råkade i fara.

Vidare yttrade utskottet:

I nära sammanhang med uppskovsväsendet står det vid underrätterna tilllämpade

protokollariska systemet, enligt vilket till grund för domen lägges

allenast vad som influtit i domstolens protokoll. Ofta kan protokollet giva endast

en ofullständig bild av det verkliga händelseförloppet. Detta gäller särskilt

beträffande viktiga delar av bevismaterialet. Härtill kommer såsom lagrådet

påpekat, att protokollen, vilka understundom uppsättas lång tid efter

handläggningen och utan att parterna äga möjlighet att verksamt kontrollera

protokollföringen, ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Stundom

kan visserligen den i protokollen intagna redogörelsen fullständigas genom

domarens minnesbild av processens förlopp, men denna möjlighet står i regel

ej öppen i de fall, då lång tid förflutit mellan handläggningen och domen,

och är helt utesluten, då domaren ej själv övervarit den handläggning protokollet

avser.

Ett viktigt hinder för vinnande av fullständig och tillförlitlig utredning inför

rätta möter vidare i de bestämmelser, som gälla rörande bevisningen. Visserligen

har en del av den legala bevisteoriens regler genom rättstillämpningen

satts ur kraft, men de alltjämt gällande föreskrifterna om vittnesjäv

begränsa i hög grad det bevismaterial, som får förebringas. Beträffande de

grova brottmålen är denna begränsning av mindre betydelse, då jäviga vittnen

där pläga höras upplysningsvis, men i andra mål medföra vittnesjäven

ej sällan, att domstolen är förhindrad att höra de personer, som sitta inne

de bästa upplysningarna i saken. Härmed sammanhänger, att i dessa

mål förhör med part i alltför ringa utsträckning anlitas för sanningens utforskande.

Parterna kallas endast sällan att komma personligen tillstädes,

och verksamma medel saknas att förmå dem att i sina utsagor hålla sig till

sanningen. Förebringandet av fullständig bevisning försvåras vidare genom

bristen på bestämmelser örn skyldighet för part eller annan att förete skriftlig

handling, som äger betydelse för utredningen. Den i många fall tillämpade

ordningen för inhämtande av sakkunnigas yttrande kan icke anses trygga

opartiskhet och tillförlitlighet. Tillkallade sakkunniga fatta ej sällan såsom

sin uppgift att biträda den part, som åberopat dem.

De anmärkningar, som sålunda kunna riktas mot rättegången vid underdomstolarna,

äga i stor utsträckning giltighet även beträffande förfarandet i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 5.

3G1

överrätterna. Visserligen kan det icke med fog göras gällande, att överrättsproceduren

i och för sig är långsam — även om skriftväxlingstiden måhända

kunde något förkortas. Den tidsutdräkt, som tidigare vållats i hovrätterna och

för närvarande uppstår i högsta domstolen, har sin grund i uppkommen arbetsbalans.

Men de brister beträffande utredningens tillförlitlighet, som vidlåda

förfarandet i första instansen, framträda än skarpare i överrätterna, vilka

äro helt hänvisade till det i underrättsprotokollen och parternas inlagor

återgivna materialet. Till följd av förfarandets skriftlighet saknar domstolen

praktiskt taget möjlighet att i nödig omfattning komplettera utredningen,

och även för parterna erbjuder det i regel betydande svårigheter att genom

förebringande av nytt material giva en annan bild av saksammanhanget.

Frånvaron av muntlighet och offentlighet är ägnad att framkalla den föreställningen,

att överdomstolarnas rättsskipning bär en alltför formell prägel.

Förbises får ej heller, att tvånget för överdomstolarna att döma på det i protokollet

återgivna materialet medför obenägenhet hos underrätterna att i sina

avgöranden taga hänsyn till annat än det, som kan direkt utläsas ur protokollet.

Det nu sagda har företrädesvis avsett själva rättegångsförfarandet. Även i

fråga om organisationen förefinnas emellertid vissa brister, vilka äro ägnade

att försvåra en god rättsskipning.

Vad först angår häradsrätterna märkes, att den arbetsbörda, som åvilar

häradshövdingen, mångenstädes är alltför stor. Genom expeditionsgöromål,

arbete med inskrivningsärenden m. m. hindras häradshövdingen ej sällan att

ägna erforderlig tid åt den dömande verksamheten. 1 stor utsträckning tages

hans arbetskraft i anspråk för avfattande av domstolens protokoll eller övervakande

av protokollens uppsättande. En betänklig svaghet utgör även det

rådande vikariatsystemet. De unga vikarierna sakna i regel nödig erfarenhet

och rutin. I allt fall omfattas icke deras verksamhet av allmänhetens odelade

förtroende, och de täta ombytena på ordförandeposten mäste bliva till

skada för handläggningen. Lekmännens inflytande på rättsskipningen kan

ej i önskvärd mån göra sig gällande. Härtill bidrager främst det nu tilllämpade

förfarandet, som genom bristen på koncentration och muntlighet

minskar nämndemännens möjlighet att överblicka processmaterialet.

I denna riktning verka även vissa drag i organisationen. De regler, som

tillämpas för nämndemännens tjänstgöring, medföra på vissa håll — särskilt

i tingslag, där nämndemännens antal överstiger tolv — att flertalet

av de i avgörandet av ett mål deltagande nämndemännen endast delvis övervarit

målets handläggning. Såsom organisatoriska svagheter måste även räknas

de i många tingslag långa mellanrummen mellan sessionerna, rättegångsdagarnas

sammanförande till sammanträden, utsättandet till de särskilda dagarna

av alltför många mål och den olämpliga ordningen för målens upptagande

till handläggning.

Jämväl i fråga om städernas domstolar kunna vissa anmärkningar framställas.

Dessa avse främst ordningen för domstolsledamöternas tillsättande.

Det gällande valsystemet kan icke anses i erforderlig män trygga en god rekrytering.

I regel sakna väljarna möjlighet att bedöma de sökandes kvalifikationer

för domaruppgiften, och erfarenheten har visat, att vid valen ovidkommande

hänsyn ej sällan spela in. Den särskilda ordning, sorn gäller för

tillsättande av städernas domare, har även medfört en skarp gräns mellan

dessa domare och den statliga domarkåren och därigenom förhindrat en ur

olika synpunkter önskvärd cirkulation inom domarståndet. En viss svaghet

vidlåder även rådhusrätterna i de små städerna. Ej .sällan möter svårighet att

för dessa domstolar förvärva framstående domarkrafter, och de på rådhusrätten

vilande domaruppgifterna äro för obetydliga för att kunna vidmakthålla

insikter och erfarenhet.

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

Vidkommande överrätternas organisation kan framhållas, att Svea och

Göta hovrätters jurisdiktionsområden äro för stora. Visserligen är denna omständighet

med hänsyn till det nu tillämpade rent skriftliga förfarandet av

ringa betydelse för den rättssökande allmänheten, men den försvårar fullgörandet

av den hovrätterna åliggande uppsikten över underdomstolarna. Jämväl

i hovrätterna tillämpas i stor utsträckning vikariatsystem.

Det nuvarande förfarandet i brottmål lägger som redan antytts viktiga

befogenheter i åklagarnas hand. Emellertid äro dessa tjänstemän ej alltid

vuxna de uppgifter, som tillkomma dem. En stor del åklagare såväl på

landet som i städerna saknar erforderlig utbildning. Beträffande de högre

åklagarna på landet, landsfogdarna, hos vilka kräves juridisk examen, gäller,

att de taga befattning med allenast ett ringa antal mål. Landsfogdarnas

och i ännu högre grad landsfiskalernas arbete splittras genom göromål av

olika slag, som hindra dem att i erforderlig mån ägna tid och intresse åt

åklagaruppgif terna.

Beträffande sättet för avhjälpande av de anmärkta bristerna i vårt rättegångsväsen

vöre — fortsatte utskottet — meningarna i hög grad delade. Å

ena sidan hade framhållits, att dessa brister vöre av så allvarlig art och

stöde i så nära sammanhang med rättegångsväsendets grunder, att en genomgripande

reform omfattande såväl domstolsförfarandet som organisationen

måste vidtagas. På denna uppfattning vilade processkommissionens förslag.

Å andra sidan hade, såsom i vissa motioner, gjorts gällande, att vårt

rättegångsväsen i sina grunder vore sunt och att reformarbetet borde avse

att med bevarande i huvudsak av dessa grunder genom partiella reformer

avhjälpa de påtagliga bristerna. Det genom propositionen framlagda förslaget

innebure i viss mån en medelväg mellan nämnda ståndpunkter. Departementschefen

hade visserligen förordat en allmän reform av vårt rättegångsväsen

men hade samtidigt begränsat reformens omfattning. Enligt

departementschefens mening borde reformen främst avse att genomföra en

förbättring av själva förfarandet. I denna del innebure reformen i huvudsak

ett återupptagande av de grundsatser, på vilka vårt rättegångsväsen av ålder

vilat. Ändringarna i organisationen hade förordats endast i den mån de

befunnits erforderliga för att skapa förutsättningar för tillämpning av ett

förbättrat förfarande. Ett val mellan de sålunda föreliggande alternativen

— vilket i viss mån vore beroende på den mening man inlade i uttrycken

allmän reform och partiella reformer — kunde enligt utskottets mening icke

träffas innan ställning tagits till spörsmålet, hur ett förbättrat rättegångsväsen

borde utformas. Tydligt vore emellertid, att hur valet än utfölle reformarbetet

måste bedrivas med största varsamhet. Rättegångsväsendet ingrepe

så starkt i samhällslivet och berörde så viktiga intressen, att allenast

sådana ändringar borde vidtagas, som påkallades av ett verkligt behov.

Fasthållas borde även, att vårt rättegångsväsen ägde betydande förtjänster

och i sina grunddrag anknöte till en stark inhemsk tradition. Den nuvarande

ordningen vore fast rotad i folkets föreställningsliv och uppbures i

stort sett av allmänhetens förtroende. Det vore av största vikt, att vid genomförande

av reformer dessa värden icke tillspillogåves.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3C3

Huvudgrunderna för en rättegångsreform.

Av den lämnade redogörelsen franninge — yttrade utskottet vidare — att

de brister, som vidlådde det nuvarande rättegångsväsendet, i huvudsak avsåge

rättegångens inre gestaltning. Med hänsyn härtill syntes reformarbetet

främst böra inriktas på åstadkommande av ett förbättrat förfarande. Ändringar

i organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för

att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd alt uppbära ett dylikt

förfarande.

Förfarandet.

Beträffande förfarandet anförde utskottet, att såsom ett av de viktigaste

önskemålen framstode att, med avskaffande av det nuvarande uppskovssystemet,

införa koncentration i målens handläggning. Genomförande av en

dylik ordning, vilken icke vore möjlig med mindre processmaterialet framlades

muntligen och omedelbart för den domstol, som hade att döma i målet,

innebure i själva verket endast ett upptagande av de grundsatser, som

tidigare tillämpats vid våra domstolar och som i viss mån, framför allt i

de grova brottmålen, alltjämt behållit sin livskraft. Ett koncentrerat, muntligt

förfarande ägde i vida högre grad än det nu i flertalet mål tillämpade

systemet förmåga att befordra snabbhet i rättsskipningen och giva domstolen

ett tillförlitligt underlag för dess prövning. Därest processmaterialet i

ett sammanhang framlades för domstolen, ökades möjligheten att erhålla

inblick i det verkliga saksammanhanget. Parter, vittnen och andra, som hade

sig något i saken bekant, kunde höras mot varandra, lämnade uppgifter kunde

omedelbart kontrolleras och uppkomna missförstånd undanröjas. Möjlighet

funnes för domaren att effektivt leda förhandlingen och vinna upplysning

rörande dunkla punkter. Frestelsen för parter eller andra att genom

osanna eller eljest vilseledande uppgifter söka påverka domstolen minskades

avsevärt av vetskapen att framställningen komme att omedelbart belysas

av andras utsagor. Behovet av ett koncentrerat, muntligt förfarande

bleve än starkare, därest i enlighet med grundsatsen örn fri bevisprövning

genom vittnesjävens avskaffande och partsutsagans upptagande bland bevismedlen

tillfälle öppnades att i processen införa material, vars värdering förutsatte

den mest omsorgsfulla prövning av alla omständigheter i målet. Ett

koncentrerat, muntligt förfarande erbjöde även större förutsättningar särskilt

för lekmännen att följa förhandlingen och att bilda sig en på egna iakttagelser

grundad uppfattning om sanningen i målet.

Utskottet framhöll vidare, att det för vinnande av en koncentrerad förhandling

inför domstolen vore nödvändigt såväl att ledaren av förhandlingen

vore väl insatt i målet som att parterna eller deras ombud ägde kännedom

örn den ståndpunkt motparten intoge och de bevis han ämnade åberopa.

På grund härav borde såsom departementschefen framhållit i alla tvistemål

och sådana brottmål, däri talan fördes allenast av enskild målsägande,

huvudförhandlingen föregås av ett förberedande förfarande. Bestämmelse

härom borde meddelas i lag. Att låta det bliva beroende på domarens av
-

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

görande, huruvida ett sådant förfarande skulle komma till stånd, vore ej

lämpligt, då denne i regel icke kunde med ledning av stämningen bedöma

behovet av förberedelse.

Utskottet anslöt sig helt till departementschefens uttalande att förberedelsen

icke borde ingå såsom ett led i rättsförhandlingen utan endast avse att

skapa förutsättningar för en koncentration av denna genom ett klarläggande

av parternas ståndpunkter, deras angrepps- och försvarsmedel. I enlighet

med denna uppfattning fann utskottet angeläget, att sådana åtgärder vidtoges,

att icke rättegångens tyngdpunkt glede över från huvudförhandlingen

lill förberedelsen. En dylik utveckling skulle kunna leda till att uppskovsväsendet

återkomme i en sämre form än den nuvarande samt att huvudförhandlingen

bomme att nedsjunka till en formalitet och lekmännens möjlighet

att taga del i rättsskipningen i hög grad minskades. Med hänsyn härtill

syntes upptagande av bevisning vid förberedelsen böra förekomma endast

i undantagsfall, då särskilda skäl därtill förekomme. Likaså borde snäva

gränser uppställas för möjligheten att under förberedelsen meddela dom

i målet. I varje fall torde det dock vara lämpligt, att målet avgjordes på förberedelsens

stadium, då endera av parterna utebleve och förutsättningarna

för tredskodom förelåge, liksom då svaranden medgåve käromålet. Vid ett

avgörande av denna fråga måste beaktas å ena sidan behovet av enkelhet

och snabbhet i förfarandet och å den andra olägenheten av att vad anginge

häradsrätterna lekmännens deltagande i rättsskipningen i viss mån minskades.

Utskottet framhöll vidare, att med den uppfattning rörande förberedelsens

syfte, åt vilken utskottet sålunda givit uttryck, överensstämde i huvudsak

ett i vissa motioner gjort uttalande att förberedelsen icke finge undanskjuta

huvudförhandlingen. Till grund för domen finge endast läggas vad

som förebragtes vid huvudförhandlingen, och i den mån part ville till stöd

för sin talan åberopa material från förberedelsen måste detta material ånyo

framläggas, då målet upptoges till huvudförhandling. Däremot kunde uppenbarligen

icke den vid förberedelsen framlagda utredningen bilda processmaterial

i den meningen, att den skulle läggas till grund för domstolens avgörande,

även då den icke förebragtes vid huvudförhandlingen. En sådan

anordning skulle stå i bestämd strid med förberedelsens ändamål och komma

parterna att vid utförande av sin talan lägga huvudvikten vid förberedelsen.

Härigenom skulle huvudförhandlingen kunna komma att förvandlas

till ett tomt sken. Faran för att part skulle underlåta att inför domstolen

åberopa någon för avgörandet betydelsefull omständighet, som framkommit

under förberedelsen, torde vara mycket ringa, och i de fall, då någon dylik

omständighet förbiginges, torde rättens ordförande icke försumma att fästa

uppmärksamheten därå. Ej heller syntes det lämpligt, att huvudförhandlingen

inleddes med en av ordföranden lämnad redogörelse för det vid förberedelsen

aberopade materialet. En sadan redogörelse skulle i regel försvåra

ett naturligt framläggande av saken från parternas sida och lätt kunna föranleda

konflikter mellan domaren och parterna eller deras ombud. Vad nu

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

365

sagts hindrade naturligen icke, att ordföranden för att underlätta uppfattandet

av den följande partsframställningen vid huvudförhandlingens början

kort angåve det genom förberedelsen vunna utgångsläget för tvisten. I många

fall torde en dylik sammanfattning särskilt för lekmännen i rätten vara av

värde.

Enligt utskottets mening borde det förberedande förfarandet i regel äga

rum inför en domstolens ledamot, företrädesvis ordföranden. Möjlighet borde

dock finnas att, när särskilda skäl föranledde därtill, hålla förberedelse

inför fullsutten rätt. Beaktas borde att det i vissa fall kunde vara lämpligt

att förberedelsen skedde i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen.

Beträffande formen för det förberedande förfarandet fann utskottet i likhet

med departementschefen lämpligt, att det lades i domarens hand att avgöra,

huruvida muntlig eller skriftlig förberedelse skulle användas. Härvid

borde domaren taga hänsyn ej blott till målens beskaffenhet utan jämväl

till de särskilda förhållanden, som rådde i olika delar av landet. Överhuvud

syntes det lämpligt, att förberedelsen icke bundes av stela föreskrifter. Det

borde stå domaren öppet att välja den form, som med minsta besvär och

kostnader för parterna bäst främjade förberedelsens ändamål. Antagligen

komme det emellertid i många fall — särskilt då parterna utförde sin talan

utan hjälp av rättsbildade biträden — att visa sig ändamålsenligt att i förberedelsen

inginge en muntlig överläggning med parterna.

Utskottet framhöll, att ett förberedande förfarande, anordnat i enlighet

med de sålunda angivna principerna, torde bliva av stort värde även därigenom,

att det i många fall öppnade möjlighet till förlikning. Därest förberedelsen

leddes med insikt och förståelse, torde ej sällan missförstånd mellan

parterna kunna undanröjas och överenskommelse rörande kvarstående

tvistepunkter träffas. Härvid borde emellertid stor varsamhet iakttagas, så

att icke parterna utsattes för obehörig påtryckning eller domaren inblandades

i tvisten på sådant sätt, att tilltron till hans opartiskhet rubbades. I en

del fall kunde det befinnas lämpligt, att domaren hänvisade parterna att

sammanträda inför en särskild förlikningsman — t. ex. en ledamot av nämnden

— för att om möjligt träffa förlikning.

För att grundsatsen örn rättegångens koncentration skulle kunna genomföras,

erfordrades vidare — yttrade utskottet — bestämda föreskrifter till

förhindrande av uppskov med huvudförhandlingen. Eljest förelåge fara att

det nuvarande uppskovsväsendet åter vunne insteg. Samtidigt måste emellertid,

på sätt i en motion framhållits, tillses, att uteblivande av vittnen,

sakkunniga och parter ej finge utgöra hinder för uppskov i syfte

att möjliggöra utnyttjande av upplysande processmaterial. Ett tillgodoseende

av båda dessa önskemål erbjöde betydande svårigheter. Visserligen torde redan

ett muntligt, koncentrerat förfarande i och för sig medföra, att parterna

funne med sin förde! förenligt att vid förhandlingen komma personligen tillstädes

och därvid medföra all den bevisning de ville åberopa, men det torde

dock vara erforderligt, att allvarliga påföljder stadgades för part — liksom

för vittne eller annan — som genom förfallolös utevaro eller på annat sätt

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förorsakade uppskov. Härvid borde bland annat komma under övervägande

att ålägga den försumlige skyldighet att gälda alla genom uppskovet föranledda

kostnader. Vidare borde föreskrivas, att envar, som kallats till huvudförhandling

och bleve hindrad att komma tillstädes, skulle ofördröjligen

underrätta domaren härom. Därest det kunde ske utan olägenhet, borde i

dylikt fall huvudförhandlingen uppskjutas till dag, då samtliga kallade kunde

inställa sig. Större svårigheter mötte vid uppställande av föreskrifter för

det fall, att vid huvudförhandlingens början funnes uppenbart, att handläggningen

på grund av parts, vittnes eller annans utevaro icke kunde slutföras

vid samma rättegångstillfälle. Frågan huruvida i dylikt fall huvudförhandlingen

borde i sin helhet uppskjutas eller det tillgängliga materialet

upptagas torde icke kunna lösas genom en allmän regel. I flertalet fall torde

det visserligen vara lämpligt, att handläggningen uppskötes, men beaktande

måste skänkas åt de tillstädeskomnas intresse att icke betungas med

onödiga kostnader och besvär. Likartade synpunkter gjorde sig gällande vid

bedömande av spörsmålet huruvida, då längre uppskov blivit nödvändigt,

handläggningen i dess helhet skulle göras om. En föreskrift örn upprepande

av förhandlingen torde vara ett av de verksammaste medlen att trygga koncentration

i förfarandet. I båda de berörda hänseendena torde viss frihet

böra medgivas domstolarna att förfara på lämpligaste sätt.

Utskottet uttalade vidare, att i nära samband med frågan om koncentration

i förfarandet stöde spörsmålet örn skyldighet för parterna att muntligen

utföra sin talan. Utan att muntlighet genomfördes vore det icke möjligt att

ernå ett koncentrerat förfarande. Utskottet erinrade örn departementschefens

förslag, att det i regel icke borde vara tillåtet för part att till rätten ingiva

skriftliga, på förhand uppsatta inlagor eller att uppläsa sådana inlagor, men

att hinder ej borde möta att i fall, då skälig hänsyn till part krävde det, tilllåta

den som själv utförde sin talan att härför begagna av honom författad

skrift. I vissa motioner hade förordats sådan begränsning av plikten för

part att muntligen utföra sin talan, att rätten att uppläsa skriftliga inlagor

icke borde betagas honom i de fall, då detta för handläggningens reda kunde

vara lämpligt. Enligt utskottets mening borde rätten för parterna att föredraga

skrifter hållas inom mycket snäva gränser. Uppläsning av skriftliga

inlagor försvårade i hög grad en verksam processledning och minskade

domstolens möjligheter att bilda sig en uppfattning om sanningen i målet.

Ett åberopande av skriftligt yttrande framtvingade även lätt behov av uppskov

för bemötande av däri lämnade uppgifter. Farhågan att den muntliga

förhandlingen skulle ställa alltför stora krav på parterna och nödga dem

att därvid anlita rättsbildade biträden torde vara i huvudsak ogrundad. Det

borde såsom lagrådet erinrat ej förbises, att genom den förberedande förhandlingen

tvisteläget så klarlagts och förenklats, att det i flertalet mål ej

erbjöde någon svårighet för parten, som i regel bäst kände till de faktiska

omständigheterna i målet, att själv muntligen framlägga sin sak. Emellertid

kunde undantagsvis fall förekomma, då part, som själv utförde sin talan,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

367

borde äga möjlighet att hänföra sig till en av honom uppsatt skriftlig framställning.

Utskottet anslöt sig sålunda på denna punkt till departementschefens

uppfattning och uttalade vidare, att kravet på muntlig förhandling

naturligen ej borde hindra part att uppläsa sina yrkanden och ej heller att

åberopa skriftligt bevismaterial eller att förete handlingar, som kunde underlätta

för domstolen att uppfatta saken.

Vidare anförde utskottet, att med fordran på muntlighet i förfarandet sammanhängde

kravet att rättsskipningen skulle vara offentlig. Grundsatsen om

offentlighet i rättegången hade städse hävdats vid våra underrätter och borde

alltjämt tillämpas. Offentligheten icke blott ökade rättssäkerheten, den

bidroge även i hög grad att stärka allmänhetens förtroende för rättsskipningen.

En förutsättning för vinnande av en koncentrerad, muntlig förhandling

vore — uttalade utskottet — att processmaterialet framlades inför den domstol,

som hade att döma i målet, och att domen grundades omedelbart på det

sålunda förebragta materialet. På sätt departementschefen anfört vore det

emellertid av praktiska skäl oundgängligt att göra avvikelser från omedelbarhetsprincipen.

I vissa fall måste möjlighet finnas att upptaga bevisning,

främst vittnesmål, utom huvudförhandlingen, eventuellt vid annan domstol,

samt att därefter åberopa det vid bevisupptagningen förda protokollet såsom

bevis i huvudförhandlingen. De antydda undantagen borde emellertid såsom

departementschefen framhållit icke sträcka sig längre än som nödvändigt

betingades av förhållandena.

I fråga örn protokollet framhöll utskottet, att genomförandet av grundsatserna

örn muntlighet och omedelbarhet vore av direkt betydelse för frågan

om protokollets omfattning och innehåll. Tydligt vore, att protokollet

vid huvudförhandling borde innehålla uppgifter om förfarandets yttre form

och förlopp samt lämna en kort redogörelse för förhandlingens gång, återgivande

framställda yrkanden, invändningar och medgivanden samt domstolens

under rättegången meddelade beslut. Svårare vore att bestämma, huruvida

och i vad mån protokollet borde innehålla redogörelse för det övriga

processmaterialet, främst utsagor av parter, vittnen och sakkunniga. Efter

att ha erinrat örn de olika meningar, som i denna fråga uttalats av processkommissionen

och av departementschefen samt i vissa motioner, yttrade utskottet:
Enligt

utskottets mening bör stor varsamhet iakttagas vid varje ökning

av protokollets omfattning. Det kan icke undgås, att protokollföringen — särskilt

då det ur andra synpunkter är önskvärt att protokollet i huvudsak

färdigställes redan vid förhandlingen — i viss mån verkar tyngande på handläggningen

och försvårar en verksam processledning. En vidlyftig protokollföring

kan även leda till införande av uppskovsväsen och därigenom

sätta rättegångens koncentration och muntlighet i fara. Å andra sidan får

det ej förbises, att ett antecknande i protokoll av viktigt processmaterial

medför betydande fördelar. Särskilt i vidlyftigare mål kan det för domstolen

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

vara av värde att lia en autentisk och godkänd uppteckning av gjorda utsagor.

Av än större betydelse är protokollet för ordnande av ett enkelt och

billigt förfarande i överrätterna. Behov av protokoll föreligger även för

prövning av vissa utanför det egentliga rättegångsförfarandet liggande frågor,

såsom om resning, nåd, villkorlig frigivning och åtal för falsk utsaga.

hänsyn härtill bör spörsmålet örn protokollets omfattning göras till

föremål för sorgfälligt övervägande. Härvid synas de av departementschefen

angivna riktlinjerna kunna i huvudsak godtagas. Utsagor av vittnen och

sakkunniga böra antecknas i protokollet. Detsamma bör gälla örn partsutsagor,

som avgivas under straffansvar. Parternas eller deras ombuds redogörelser

för sakläget torde däremot i allmänhet icke behöva protokollföras. Dessa

redogörelser föreligga i regel dokumenterade i protokollet från förberedelsen

eller därvid växlade skrifter. Emellertid torde det böra överlämnas åt domaren

att avgöra, huruvida en utsaga — liksom en domstolens iakttagelse -— är

av den betydelse, att uppteckning därav bör ske. Vid reglering av denna fråga

bör bland annat beaktas, att i brottmål partsförhör icke äger rum under

straffansvar och att med hänsyn härtill behov kan föreligga att i viss utsträckning

upptaga parts utsaga i protokollet. I den mån det ej av särskilda

hänsyn finnes påkallat böra icke parternas närmare utveckling av sin talan,

liksom ej heller deras värdesätfning av bevisningen eller utläggning av rättsliga

spörsmål, upptagas i protokollet.

Beträffande sättet för protokollets förande ansluter sig utskottet till departementschefens

uttalande att intet bör underlåtas, som är ägnat att för domstolen

^ underlätta protokollföringen. Detta är såsom departementschefen

framhållit så mycket angelägnare, som protokollet bör i huvudsak färdigstäHas

vid själva förhandlingen. För vinnande av detta syfte torde det vara

nödvändigt, att rättens ordförande befrias från bestyret med protokollföringen

och detta anförtros åt en vid rätten anställd sekreterare. För denne lärer

'' särskilt örn han besitter färdighet i stenografi — vara möjligt att under

handläggningen åstadkomma ett sammanträngt referat av det material,

som bör protokollföras. Att ett sådant referat icke i fråga om den språkliga

formen och materialets ordnande kan mäta sig med ett först efter förhandlingens

slut avfattat protokoll, torde på sätt Svea hovrätt påpekat uppvägas

därav, att det bättre följer förhandlingens ofta en smula oregelbundna förlopp.

Det uppsatta referatet bör omedelbart uppläsas och, sedan parter och

vittnen haft tillfälle att yttra sig däröver, genast justeras.

Utskottet anförde vidare, att i ett reformerat förfarande stor vikt måste

läggas vid parts personliga medverkan i rättegången. Även om i brottmål

skyldighet icke borde åläggas den tilltalade att bidraga till vinnande av upplysning

i saken, måste dock krävas, att han, där så erfordrades, vore personligen

närvarande vid rätten. I tvistemål borde parts plikt att medverka

sträcka sig vida längre; han borde vara skyldig att bidraga till utredningen

av sanningen i målet. Parts medverkan finge i dessa mål ett särskilt innehåll,

då han på grund av civilprocessens natur i regel ägde disponera ej blott

över tvisteföremålet utan även i viss mån över rättegångens gestaltning. Med

hänsyn till det anförda måste partens personliga hörande i många fall vara

av den största betydelse. Domstolen borde därför ha icke blott befogenhet

utan även plikt att, där det funnes lämpligt, kalla part att personligen infinna

sig vid rätten, och parts skyldighet att komma tillstädes och bidraga

till målets utredande borde göras effektiv genom därför lämpade medel.

s. 369 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majlis proposition nr 5.

369

Lika med departementschefen ansåg utskottet, att den nu tillämpade

grundsatsen örn rätt för part att utan anlitande av ombud inför alla domstolar

själv utföra sin talan jämväl framdeles borde gälla. Införande av

advokattvång, vilket skulle stå i strid med den i vårt land hävdvunna uppfattningen,

vöre enligt utskottets mening icke påkallat av något verkligt behov.

I fråga örn villkoren för behörighet att uppträda såsom rättegångsombud

anförde utskottet alt till stöd för den av departementschefen intagna ståndpunkten,

att i överrätt borde få användas endast rättsbildat ombud, hade

inom utskottet framhållits, att den förordade nya rättegångsordningen komme

att ställa stora krav på ombudens förmåga såväl att förbereda rättegången

som att inför domstolen framlägga och belysa det erforderliga processmaterialet.

Det finge ej förbises, att de icke rättsbildade sakförarna

stundom på grund av bristande juridiska insikter saknade förmåga att tillfredsställande

utföra annans talan. Denna brist gjorde sig särskilt gällande

i överrätt, där i regel de juridiska frågorna vore av större betydelse. Såsom

en modifikation kunde tänkas, att ett icke rättsbildat ombud, som fört parts

talan i underrätt, kunde erhålla befogenhet att i fall, då ■— enligt vad senare

i utskottets utlåtande komme att närmare utvecklas — referentföredragning

i hovrätten ägde rum, företräda parten jämväl i andra instans. Utskottet

anförde vidare:

Enligt utskottets uppfattning skulle det ifrågasatta kravet på juridisk utbildning

hos ombuden i överrätt understundom kunna medföra olägenheter.

I vissa delar av landet finnes endast ringa tillgång till juridiskt bildade sakförare,

och då parternas talan vid underrätt i följd härav ofta föres av andra

personer, skulle parterna i åtskilliga mål nödgas att vid fullföljd till högre

instans byta ombud. En dylik anordning skulle kunna bliva till skada för

utredningen och tillskynda parterna ökade kostnader. Ej sällan torde parts

talan även i överrätt kunna på tillfredsställande sätt utföras av person utan

juridisk examen, som äger kännedom örn de särskilda förhållanden, varur

målet härrör. Viss fara föreligger även, att införande av monopol för de

rättsbildade ombuden skulle komma att medföra en allmän stegring av processkostnaderna.

Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig böra förorda,

att det medgives part att jämväl i högre instans anlita det ombud, även utan

juridisk examen, för vilket han har förtroende. Detta innebär icke någon

eftergift från de krav, som måste ställas på ombuds förmåga att utföra sin

huvudmans talan. Ombudet bör sålunda icke blott vara väl insatt i målet

utan även äga förmåga att fullständigt och koncentrerat redogöra för huvudmannens

uppfattning rörande sakläget och belysa de rättsliga frågor, som

kunna uppkomma. Kommissionärer utan kännedom örn målet böra, vare sig

de avlagt juridisk examen eller icke, hindras att uppträda. Särskilt stora

krav böra ställas på ombuden i de fall, då det tillåtes dem att utan föregående

referentföredragning framlägga sina huvudmäns talan. Dessa synpunkter

göra sig framför allt gällande i fråga om högsta domstolen, där höga

anspråk måste ställas på ombudens kompetens. I regel torde på grund av

överrättsprocessens karaktär parterna komma alt finna med sin fördel förenligt

att i överrätterna inställa sig genom rättsbildade ombud. Med hänsyn

till såväl det allmännas som parternas intresse måste vidare vidsträckt befogenhet

givas domstolarna att inskrida mot ombud, som icke äga erforder
Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 samt. Nr 5. 24

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

liga kvalifikationer för sin uppgift. Domstol bör sålunda kunna icke blott

avvisa olämpligt ombud utan även betaga sådant ombud rätten att vidare

föra annans talan.

Beträffande bevisningen förordade utskottet, att fri bevisprövning infördes

såväl i den meningen, att allt material, som kunde bidraga till sanningens

utforskande, skulle få förebringas och av domaren beaktas, som därutinnan,

att han vid värderingen av den framförda bevisningen skulle äga att obunden

av legala regler följa sin på allmängiltiga grunder stödda övertygelse.

Sålunda borde vittnesjäven borttagas och de av rättstillämpningen redan

åsidosatta bestämmelserna örn inskränkning i domarens rätt att fritt uppskatta

bevisningen även formellt sättas ur kraft.

I ett på fri bevisprövning grundat rättegångssystem borde — yttrade utskottet

— bland bevismedlen inordnas även utsaga av part. Partens utsaga

torde i många fall vara det verksammaste medlet för sanningens utletande.

Vid partsförhörets anlitande som bevismedel syntes skillnad böra göras mellan

brottmål och tvistemål. I tvistemål borde parts plikt att hålla sig till

sanningen inskärpas genom därför lämpade medel. Den av departementschefen

förordade anordningen, enligt vilken i detta syfte falsk partsutsaga

borde beläggas med straff, hade bestämt avstyrkts i vissa motioner. Utskottet

ansåge emellertid de av motionärerna anförda skälen föga bärkraftiga.

Deras uppgift att det vöre för svensk rätt fullständigt främmande att

stadga straff för falsk utsaga måste bero på ett förbiseende av den i 14 kap.

8 § rättegångsbalken givna regeln örn straff för den som inför rätta skriver

eller talar det han ej vet sant vara, och påståendet, att part i vissa fall kunde

äga ett berättigat intresse att ej omtala hela händelseförloppet, syntes utgå

från den synnerligen betänkliga principen att en part hade rätt att förneka

för honom ogynnsamma omständigheter. Att straff ej borde ifrågakomma,

då part av misstag lämnade oriktiga uppgifter, läge i öppen dag. Till frågan

under vilka villkor och på vilket skede i rättegången förhör med part under

straffansvar skulle användas ansåge sig utskottet i förevarande sammanhang

icke behöva taga ställning. Dock ville utskottet framhålla, att förhör med part

torde böra anlitas som bevismedel ej blott, såsom processkommissionen föreslagit,

då genom övrig bevisning tillförlitlig upplysning ej kunnat vinnas, utan

även såsom primärt bevismedel. Rörande formen för parternas hörande under

ansvar syntes de av departementschefen ifrågasatta alternativen — antingen

att belägga varje falsk utsaga vid huvudförhandlingen med straffansvar eller

att anordna ett särskilt förhör, vid vars företagande förhörets karaktär skulle

uttryckligen angivas — böra vid det fortsatta arbetet bliva föremål för närmare

utredning. Härvid borde även frågan örn straffet för falsk partsutsaga

upptagas till behandling. Avgivandet av dylik utsaga syntes icke böra jämställas

med mened utan beläggas med ett mindre strängt straff.

Beträffande bevisning genom vittnen framhöll utskottet, att den fria bevisprövningen

innebure, att de nuvarande vittnesjäven skulle upphöra. Envar,

som icke vore part i målet eller intoge ställning av målsägande, syntes kunna

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

371

höras som vittne. Därvid borde emellertid domstolen taga hänsyn till varje

omständighet, som kunde inverka på vittnets trovärdighet, och sålunda även

beakta de förhållanden, som nu grundade jäv.

Enligt utskottets mening borde från den allmänna principen örn skyldighet

för en var, som iakttagit något av betydelse för en rättegång, att på

kallelse infinna sig vid domstolen och meddela vad han hade sig bekant i

saken stadgas viktiga undantag. Sålunda borde på sätt departementschefen

antytt parts make, föräldrar, barn eller syskon icke kunna mot sitt bestridande

förpliktas att avlägga vittnesmål. Ej heller borde vittne vara skyldigt

att yppa något, varav skulle framgå, att vittnet eller någon av dess

närmare anförvanter begått brottslig eller vanärande handling. Eftergift från

vittnesplikten borde även göras för vissa befattningshavare beträffande sådant,

som de på grund av sin tjänsteplikt ej borde få uppenbara. Det syntes

även böra övervägas, huruvida icke, åtminstone i brottmål, befrielse från

vittnesplikt kunde stadgas beträffande omständigheter, som meddelats i förtroende.

En ovillkorlig skyldighet att yppa även förtroliga meddelanden

skulle vara ägnad att störa sammanlevnaden och stundom ställa den enskilde

inför svåra inre konflikter.

Utskottet biträdde departementschefens mening, att vittne i allmänhet

borde bekräfta sin utsaga med ed samt att domstolen i vissa fall borde

kunna medgiva edens utbytande mot försäkran på heder och samvete, men

uttalade, att denna regel icke borde tillämpas utan undantag. Såsom motionsvis

framhållits kunde starka betänkligheter resas mot att höra parts närmaste

anförvanter under edsansvar. Att vare sig i tvistemål eller brottmål

tillåta parts make, föräldrar, barn eller syskon att avlägga vittnesed eller försäkran

och sedermera i händelse av falsk utsaga utkräva straff för mened

syntes icke lämpligt. Däremot torde hinder icke möta att i tvistemål utan ed

eller försäkran höra dylik person under straffansvar i likhet med vad ifrågasatts

beträffande part; i brottmål borde sådan person höras upplysningsvis.

Vidare uttalade utskottet, att av grundsatsen om muntlighet i rättegången

följde, att vittne skulle avgiva sin berättelse muntligen. Hinder borde dock

icke möta för att vittne till stöd för sitt minne anlitade anteckningar eller

andra handlingar. Därest skriftlig uppteckning — exempelvis i polisförhörsprotokoll

— förelåge av vad vittnet hade sig bekant, borde denna icke

få läggas till grund för förhöret.

Rörande den närmare utformningen av reglerna om vittnesförhörets anordnande

hade — yttrade utskottet — olika uppfattningar gjort sig gällande.

Inom utskottet hade sålunda uttalats, att det borde ankomma på parterna

eller deras ombud att handha vittnesförhöret. Härigenom skulle domaren

lättare kunna bevara sin opartiska ställning och bibehålla översikten över förhandlingen.

Det kunde i regel antagas, att parterna bättre än domaren kände

till vad vittnet hade sig bekant i saken. Förstnämnda synpunkt gjorde sig

särskilt gällande i brottmålen, där domaren genom att utfråga vittnena lätt

kunde få sken av att främst vilja få den tilltalade fälld. I kraft av sin processledning

borde domaren hindra olämplig behandling av vittnena, liksom han

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

genom ytterligare frågor kunde söka vinna utredning om oklara punkter.

Mot den föreslagna anordningen kunde emellertid enligt utskottets mening

vägande anmärkningar framställas. Därest förhöret leddes av parterna eller

deras ombud, förelåge en viss fara att vittnena genom snärjande frågor eller

på annat sätt skulle bringas ur fattningen. Tillika minskades möjligheterna

att erhålla en objektiv och fullständig redogörelse för vad vittnena hade sig

bekant i saken. Metoden torde även i stor utsträckning komma att leda till

att parterna icke kunde själva utföra sin talan utan nödgades anlita ombud.

Vittnena borde därför höras av rättens ordförande. Det borde emellertid stå

denne öppet att, när han ansåge det lämpligt, överlämna åt part eller ombud

att utfråga vittne. Jämväl eljest borde parter och ombud äga att, sedan

domaren avslutat sitt förhör, framställa de frågor de ansåge påkallade. Dessa

frågor borde få rikta sig direkt till vittnet och behövde sålunda icke förmedlas

av ordföranden. Domaren borde naturligen under förhöret avvisa frågor,

som uppenbarligen ej hörde till saken eller som vore förvirrande eller eljest

otillbörliga.

Beträffande utredning genom sakkunniga framhöll utskottet, att garantier

såvitt möjligt borde skapas för utredningens opartiskhet. I allmänhet borde

därför såsom departementschefen uttalat uppdrag såsom sakkunnig meddelas

av domstolen. Innan denna utsåge sakkunnig, borde tillfälle lämnas parterna

att framföra sina önskemål rörande valet av sakkunnig. Därest parterna

enade sig örn viss person, borde, åtminstone i tvistemål och sådana

brottmål, där talan fördes endast av målsägande, den sålunda föreslagne böra

utses. Möjlighet borde även finnas för part att å sin sida tillkalla särskild

sakkunnig. Den omständigheten, att sakkunnig utsåges av domstolen, borde

självfallet icke leda till att kostnaden för hans tillkallande i tvistemål och

därmed jämställda brottmål skulle bestridas av det allmänna. Denna kostnad

borde i regel bäras av part. Det torde i allmänhet vara lämpligt, att där

parterna vore ense att överlämna tillkallande av sakkunnig åt rättens ordförande,

denne under förberedelsen fattade beslut härom. I annat fall syntes

frågan böra hänskjutas till rätten.

Vad angår skriftliga bevis uttalade utskottet, att jämväl beträffande dessa

borde såsom departementschefen anfört den fria bevisprövningens grundsatser

gälla. Ett annat spörsmål med avseende å dylika bevis, som borde bliva

föremål för uppmärksamhet, vore frågan om skyldighet att förete handling,

vars innehåll kunde antagas vara av betydelse såsom bevismedel. Dylik editionsplikt

syntes böra gälla ej blott då handlingens innehavare hade en i den

materiella rätten grundad skyldighet att utlämna handlingen utan även då

dess företeende påkallades enbart av processuella grunder. Editionsplikt borde

föreligga såväl för part som ock — ehuru i mera begränsad omfattning —

för annan. Särskilt frågan om editionsplikt för annan än part erbjöde betydande

svårigheter, och rätten att av dylik person påfordra handlingens utgivande

borde omgärdas med sådana föreskrifter, att dennes berättigade intressen

icke träddes för nära.

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kiinc/l. Maj:ts proposition nr 5.

373

Utskottet uttalade vidare, alt domstolens dom borde grundas allenast på

det vid huvudförhandlingen framlagda materialet. För ett fullt tillgodogörande

av detta material borde överläggningen till dom hållas i omedelbar anslutning

till huvudförhandlingen. Huruvida domen även borde avkunnas omedelbart

efter överläggningen syntes böra bliva beroende på omständigheterna

i varje särskilt mål. I regel torde domen kunna avsägas omedelbart, men möjlighet

borde ej saknas att bereda ett kortare rådrum för närmare övervägande

av det föreliggande materialet och domens utformande.

Beträffande de särskilda bestämmelser, som erfordrades för brottmålens

del, anslöt sig utskottet helt till departementschefens mening, att straffprocessen

borde bygga på den ackusatoriska principen. I den ackusatoriska processen

— yttrade utskottet — kunde domstolen under målets utredning intaga

den värdiga och återhållsamma ställning, som vore ägnad att trygga dess

opartiskhet vid avgörandet och stärka den allmänna tilliten till rättsskipningens

effektivitet. Uppgiften att samla bevismaterialet lades på organ, som ur

olika synpunkter vore bättre lämpade härför än domstolen. Detta borde dock

icke utesluta, att domaren, om han funne ett mål ofullständigt utrett, ingrepe

för att fullständiga vad som bruste. Den ackusatoriska processen beredde

också den tilltalade en annan ställning. Han vore i princip likaberättigad

med åklagaren och ägde utöva de rättigheter, som i allmänhet tillkomme

part. I enlighet härmed finge han icke utsättas för inkvisitoriskt förhör i syfte

att förmå honom till bekännelse, liksom han icke mot sin vilja kunde göras

till bevismedel mot sig själv. Såsom departementschefen framhållit borde

den tilltalades rätt att anlita försvarare uttryckligen fastslås i lag. Åtminstone

då det gällde svårare brott, borde dessutom staten sörja för att den tilltalade,

om han på grund av sin ekonomiska ställning eller andra orsaker icke vöre

i stånd att själv anskaffa försvarare, erhölle nödigt biträde.

Utskottet framhöll vidare, att redan en tillämpning av den ackusatoriska

principen förutsatte, att i brottmål anordnades en förberedande undersökning

i syfte att bereda åklagaren material för bedömande, örn åtal skall anställas

eller ej. Behovet av en dylik förundersökning gjorde sig än starkare gällande

i den mån domstolsförhandlingen i högre grad byggde på muntlighet

och koncentration. Uppenbarligen måste i samband med genomförandet av

en ny rättegångsordning hithörande förhållanden göras till föremål för närmare

reglering i lag. Beträffande spörsmålet vilken myndighet skulle leda

förundersökningen anslöt sig utskottet till departementschefens mening, enligt

vilken denna undersökning skulle, såsom hittills i allmänhet varit fallet,

stå under ledning av åklagaren. Att såsom ifrågasatts inskränka åklagarens

verksamhet till utförandet av själva åtalet och överlämna ledningen av förundersökningen

till en särskild förhörsdomare syntes ur olika synpunkter

mindre lämpligt. En samverkan mellan åklagare och polis under förundersökningen

torde, därest nämnda myndigheter erhölle en tillfredsställande

organisation, erbjuda fullgoda garantier för undersökningens effektivitet och

den misstänktes säkerhet. En viktig förutsättning för vinnande av ett gott

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

resultat vore att åklagarnas kompetens stärktes. Rörande själva tillvägagångssättet

vid förundersökningen måste garantier skapas för att misstänkt

person icke utsattes för inkvisitoriska eller eljest olämpliga förhörsmetoder

eller överhuvud taget för en behandling, som medförde alltför stark psykisk

eller fysisk påfrestning. Den misstänkte borde ha rätt att redan på förundersökningens

stadium anlita försvarare, och möjlighet borde beredas

honom att påkalla ingripande av domstol, därest förhörsledaren överskrede

sin befogenhet eller den tilltalade eljest ansåge, att vid förundersökningen ej

rätteligen förfarits.

Utskottet sade sig vidare dela departementschefens mening att det vid

underrätterna ofta tillämpade förfarandet att inleda förhandlingen med

uppläsning av protokoll från förundersökningen och därefter tillfråga den

tilltalade, om han vitsordade protokollets riktighet, icke borde bibehållas.

Huvudförhandlingens frigörande från nämnda protokoll vore bland annat

av betydelse för undvikande att förhör med den tilltalade erhölle en alltför

inkvisitorisk prägel. Jämväl förhör med vittnen och andra, som kunde lämna

upplysningar i saken, borde ske utan föregående erinran örn protokollets

uppgifter. Att domstolen vid sitt avgörande hade att taga hänsyn allenast

till vad som förekomme vid huvudförhandlingen och den bevisning, som där

framfördes, vöre uppenbart.

Vad angår tvångsmedlen i brottmål uttalade utskottet, att det läge i öppen

dag, att frågan om anhållande och häktning borde i samband med en ny

processlagstiftning upptagas till laglig reglering. Utskottet kunde även ansluta

sig till de grundsatser, som departementschefen ansett böra vinna tilllämpning

vid en dylik reglering. Sålunda borde varje åtgärd, som medförde

förlust av den personliga friheten under någon mera avsevärd tid underställas

prövning av domstol eller domare; detta borde gälla även anhållandet.

Även om befogenheten att anhålla eller häkta anförtroddes åt polis- och

åklagarmyndigheter, borde alltså, då frihetsförlusten överstege viss kortare

tid, frågan om den misstänktes kvarhållande underkastas domstols eller domares

prövning. Tillika borde det stå den misstänkte öppet att oberoende

härav påkalla prövning av denna fråga. Vissa fördelar syntes kunna vinnas

genom införlivande med vår rätt av reseförbudet, ett tvångsmedel som,

utan att innebära samma kraftiga ingrepp i den misstänktes personliga frihet

som anhållande och häktning, i många fall torde kunna ersätta dessa.

Uppenbarligen borde jämväl detta tvångsmedel omgärdas med garantier mot

missbruk. Även frågan om andra straffprocessuella tvångsmedel, såsom beslag,

skingringsförbud, husrannsakan och kroppsvisitation borde, såsom departementschefen

framhållit, i samband med genomförandet av en ny rättegångsordning

göras till föremål för närmare reglering.

Beträffande förfarandet i hovrätt anslöt sig utskottet till departementschefens

mening, att det alltid borde stå part öppet att draga underrättens

avgörande under mellaninstansens, hovrättens, prövning. Visserligen kunde

skäl anföras för den uppfattningen att beträffande mål av mindre bety
-

s. 375 Kontrollera mot PDF

Kunkil. Maj:ts proposition nr 5.

375

delse fullföljdsrätten borde kunna i någon mån begränsas, men det finge ej

förbises, att även i dessa mål en förnyad prövning kunde vara i rättssäkerhetens

intresse påkallad. En inskränkning i möjligheten att åtminstone i en

instans fullfölja talan mot underrättens avgörande skulle stå i bestämd strid

med den i vårt land härskande uppfattningen.

Enligt utskottets mening borde principerna örn muntlighet, omedelbarhet

och offentlighet, i den utsträckning det lämpligen läte sig göra, läggas

till grund för förfarandet även i hovrätterna. En tillämpning av dessa principer

skulle innebära bland annat, att parterna eller deras ombud skulle

vara skyldiga att infinna sig i hovrätten och där muntligen utföra sin talan

samt att, då domstolen skulle grunda sitt avgörande omedelbart på det förefintliga

bevismaterialet, detta måste, i den mån det vore av betydelse för

målet i fullföljda delar, ånyo framläggas för hovrätten. Emellertid torde ett

undantagslöst tillämpande i hovrätt av muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatserna

icke vara möjligt. En dylik ordning skulle bland annat i alltför

hög grad fördyra rättsmedelsförfarandet och därigenom i många fall

betaga parterna möjligheten att fullfölja talan mot underrätternas avgöranden.

Delade meningar hade emellertid kommit till synes rörande omfattningen

av de undantag, som med hänsyn härtill borde uppställas.

Beträffande först undantag från regeln om skyldighet för parterna att

infinna sig i hovrätten till muntlig förhandling erinrade utskottet om departementschefens

uttalande, att i mindre mål, där tvisteföremålets värde vore

obetydligt eller där fråga vore om allenast bötesstraff, en ovillkorlig inställelseplikt

ofta skulle framstå såsom obillig med hänsyn till de därmed förbundna

kostnaderna. I dessa fall borde alltså skriftligt förfarande kunna

ifrågakomma, men domstolen skulle alltid kunna förordna om parts hörande,

liksom part som så önskade ägde att själv eller genom ombud komma

tillstädes för utförande av sin talan. I motsats till departementschefen hade

flera motionärer gjort gällande, att hovrätt i regel borde kunna utan muntlig

förhandling avgöra dit fullföljda mål, dock att, örn hovrätten på parts

yrkande eller eljest så funne erforderligt, muntlig förhandling skulle äga

rum. Utskottet yttrade i detta hänseende:

Enligt utskottets mening böra undantagen från parternas skyldighet att

inställa sig till muntlig förhandling hållas inom snäva gränser Det muntliga

förfarandet erbjuder sådana fördelar framför allt för vinnande av säkerhet

i rättsskipningen, att detsamma, såvitt det utan olägenhet kan ske, bör

tillämpas även i andra instans. Först genom anordnande av muntligt förfarande

kan offentligheten i hovrätt bliva av verklig betydelse, och därest

hovrättsförfarandet, genom införande av muntlighet, i viss mån frigöres från

underrättens protokoll, kunna underrätterna i större utsträckning taga hänsyn

lill omständigheter, som ej kunna återgivas i protokollen. Ett bibehållande

i större omfattning av det nuvarande skriftliga förfarandet i hovrätt

skulle innebära en betydande fara för att underrättsförfarandet komme

att urarta. Å andra sidan måste beaktas, att såsom redan berörts hänsyn till

parternas kostnader lägger hinder i vägen för ett fullständigt genomförande

av muntlighetsgrundsatsen. En tillfredsställande lösning av detta svåra problem

synes utskottet stå att vinna enligt de av departementschefen angivna

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Mctj:ts proposition nr 5.

riktlinjerna. Härigenom ernås i princip muntligt förfarande i andra instans

men öppnas samtidigt möjlighet att i de mål, som icke kunna bära kostnaderna

för en förnyad muntlig handläggning, därförutan erhålla en överprövning

av underrättens avgörande. Att såsom i nyssnämnda motioner föreslagits

lämna åt hovrätten att avgöra, huruvida muntlig förhandling skall

äga runi, torde icke vara tillfyllest. Erfarenheterna från tillämpningen av

nu gällande föreskrifter om muntligt förhör i hovrätt giva skäl till antagande,

att vid bifall till detta förslag muntlig partsförhandling alltför sällan

skulle komma att anlitas. Inom utskottet har den meningen uttalats, att det

snarare borde undersökas, huruvida skäl föreligger för meddelande av föreskrift,

att hovrätten icke bör göra ändring i underrättens bevisprövning med

mindre dylik förhandling ägt rum.

Vad angår frågan om det sätt, varpå processmaterialet skulle framläggas

i hovrätt anförde utskottet, att detta ofta torde ske bäst genom parterna eller

deras ombud. Farhågan att dessa icke skulle vara i stånd att klart och fullständigt

redogöra för målet torde vara ogrundad. I de mål, där muntlig förhandling

icke ägde rum, måste dock redogörelse för målet lämnas av någon

hovrättens ledamot eller där anställd tjänsteman. Det syntes även böra övervägas,

huruvida icke jämväl i andra fall en föredragning borde äga rum genom

hovrättens försorg. Behov av ämbetsmannaföredragning torde särskilt

föreligga då klagandens vederpart utebleve och sådana omständigheter icke

vore för handen, att han borde hämtas eller annorledes tvingas att komma

tillstädes. Med hänsyn härtill borde, då ett mål inkommit till hovrätten, någon

befattningshavare vid denna utses att taga sådan kännedom om handlingarna

att han sedan förberedelsen slutförts kunde, där så erfordrades, vid

huvudförhandlingen föredraga målet. Efter föredragningen borde tillstädeskommen

part ha möjlighet att från sin synpunkt utfylla den lämnade redogörelsen

och framföra den ytterligare redogörelse han ville åberopa. Emellertid

borde det stå parterna eller deras ombud öppet att själva framlägga

målet. Detta torde särskilt komma att ske, då parterna inställde sig genom

rättsbildade ombud. Genom den sålunda förordade anordningen torde processkostnaderna

i andra instans kunna hållas nere och samtidigt trygghet

skapas för en tillfredsställande föredragning av målen. Tillika öppnades

möjlighet att med varandra jämföra två olika processtyper och att vinna erfarenhet

rörande deras fördelar och olägenheter.

Beträffande bevisningen i överrätt framhöll utskottet, att de skäl, som

främst åberopats mot införande av obligatorisk muntlig förhandling i alla

mål, nämligen hänsyn till parternas kostnader, gjorde sig än starkare gällande

i fråga örn upprepande av bevisningen. Ett förnyat framläggande av

bevismaterialet vore i regel förenat med avsevärda kostnader. Härtill komme

att förutsättningarna för bevisupptagning, såsom departementschefen utvecklat,

vore gynnsammare i underrätt än i överrätt och att en upprepad bevisning

i regel lede av betydande brister. Mot departementschefens mening

— att part alltid borde äga att i andra instans förebringa bevisning genom

protokollet över den vid underrätten framförda bevisningen, att det dock

borde stå part öppet att där förebringa sin bevisning, varjämte domstolen

s. 377 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

377

.skulle äga att av eget initiativ förordna om bevisningens förnyande i erforderliga

delar, samt att i de grövre brottmålen all bevisning, som vore av betydelse

för målet i dess fullföljda skick, borde oberoende av parts yrkande

därom ånyo förebringas — hade i olika motioner gjorts gällande dels att

jämväl i de grövre brottmålen förnyad bevisupptagning borde äga rum allenast

då part gjorde framställning därom eller domstolen eljest funne det

påkallat, och dels att, då i hovrätt erfordrades förnyat upptagande av bevisningen,

målet lämpligen kunde återförvisas till hovrätten. Lika med departementschefen

funne utskottet riktigt, att i hovrätt bevisningen finge förebringas

genom åberopande av det i underrätten förda protokollet samt ali

domstolen allid borde äga förordna, att bevisningen skulle i erforderliga delar

ånyo omedelbart förebringas. Däremot kunde utskottet icke förorda, att

rätt tillerkändes part att under alla förhållanden åter förebringa sin bevisning.

Därigenom skulle part erhålla möjlighet att i onödan framtvinga ett

upprepande av underrättsförfarandet med därav följande tidsförlust och

kostnader ej blott för det allmänna utan även för motparten, vittnen med

flera. Det borde därför läggas i domstolens hand alt pröva, huruvida behovav

förnyad bevisupptagning förelåge. Dessa regler borde gälla även för de

grövre brottmålen. En förnyad bevisupptagning i dylika mål skulle ofta

utan att medföra någon egentlig nytta tynga domstolens arbete och medföra

betydande kostnader för statsverket. Jämväl i dessa mål borde det därför

bliva beroende på domstolens avgörande, huruvida bevisningen skulle framläggas

omedelbart eller förmedlas genom protokoll. Att för bevisupptagning

återförvisa mål till underrätten torde i regel vara mindre lämpligt.

Utskottet anförde vidare, att även i hovrätt grundsatsen örn offentlighet

i hovrätten borde tillämpas. Detta borde gälla vare sig muntlig förhandling

ägde rum eller icke. En sådan ordning torde vara ägnad att bryta hovrätternas

nuvarande isolering och stärka förtroendet till deras rättsskipning.

Vid behandlingen i riksdagen av utskottets utlåtande såvitt angår förfarandet

i hovrätt godkände andra kammaren utlåtandet. Jämväl i första

kammaren godkändes utlåtandet, dock med den ändring som föranleddes av

att kammaren godkände följande uttalande: »parter i vissa mål böra ej enligt

författningen mot sin vilja alltid tvingas att inställa sig till muntlig plädering

med åtföljande omkostnader.»

1 fråga örn fullföljdsrätten lill högsta domstolen anslöt sig utskottet till

departementschefens mening, att den av processkommissionen föreslagna begränsningen

av högsta domstolens prövning till rättsfrågan vore mindre lämplig.

En sådan begränsning, varigenom den enskildes intresse att erhålla ett

rättvist avgörande i viss mån finge träda tillbaka för önskemålet att bevara

rättsenheten, skulle enligt utskottets mening i många fall, särskilt i brottmål,

kunna leda till stötande resultat och torde vara främmande för den i vårt

land härskande rättsuppfattningen. Med hänsyn lill svårigheten alt uppdraga

en bestämd gräns mellan rätts- och bevisfråga skulle antagligen högsta

domstolen i ej ringa omfattning nödgas syssla med det rent formella spärs
-

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

målet huruvida parts fullföljda talan finge upptagas till prövning. Trygghet

mot den fara, som läge däri, att högsta domstolen vid sitt avgörande

vöre hänvisad till det i underinstansernas protokoll återgivna bevismaterialet

borde, såsom departementschefen framhållit, sökas i den varsamhet, som

högsta domstolen säkerligen komme att ålägga sig vid vidtagande av ändring

i hovrättens avgörande i bevisfrågan, vare sig denna varsamhet erhölle stöd

i en uttrycklig bestämmelse i lag eller icke. Särskilda anordningar syntes

dock vara nödvändiga för att förhindra en alltför stark tillströmning av mål

till högsta domstolen. Denna fråga borde vid det fortsatta arbetet bliva

föremål för närmare utredning.

Om förfarandet i högsta domstolen ansåg utskottet böra gälla i huvudsak

samma regler som enligt utskottets mening borde tillämpas i hovrätt. Muntlig

förhandling skulle sålunda i regel äga rum. Parterna eller deras ombud

borde ha möjlighet att, där de så önskade, själva framlägga saken. Därest

denna möjlighet ej begagnades, borde föredragning verkställas av tjänsteman

— revisionssekreterare — med rätt för parterna att därefter utveckla

sin talan. När högsta domstolen funne det erforderligt, borde bevisningen

upprepas inför domstolen. Jämväl i högsta instans borde offentlighelsgrundsatsen

vinna tillämpning. Utskottet kunde således icke biträda ett i vissa motioner

gjort uttalande, att förfarandet i högsta domstolen borde fortgå efter

i huvudsak samma grunder som för närvarande.

Domsto Isorganisationen.

Utskottet anförde vidare att, på sätt utskottet tidigare framhållit, den föreslagna

reformen främst borde avse rättegångsförfarandet och organisatoriska

förändringar vidtagas endast i den mån de vore nödvändiga för att skapa underlag

för ett förbättrat förfarande. Särskilt då det gällde att genomföra ändringar

i organisationen vore det nödvändigt att framgå med stor försiktighet.

Organisatoriska ändringar läte sig i allmänhet icke genomföra utan betydande

tidsutdräkt och ökade kostnader. Svårigheter mötte att bilda sig en mening

om den lämpligaste organisationen, innan erfarenhet vunnits angående

omfattningen av de arbetsuppgifter, som genom ett reformerat förfarande

komme att påläggas de olika organen. Härtill komme, att den nuvarande

domstolsorganisationen i hög grad uppbures av gammal tradition och införlivats

med befolkningens åskådningssätt. Ä andra sidan vore det tydligt, att

de ändringar, som erfordrades för att domstolar och andra organ skulle

kunna uppbära ett ombildat förfarande, måste vidtagas. Eljest kunde det nya

förfarandet från början komma att utvecklas i ej önskvärd riktning. Vid genomförande

av dessa ändringar borde, såsom i en motion framhållits, huvudvikten

läggas på underrätternas organisation. Hos dessa domstolar måste

på grund av sakens natur rättsskipningens tyngdpunkt ligga, och genom skapandet

av starka underrätter minskades i hög grad behovet att fullfölja talan

till högre instans.

Departementschefens förslag att det nuvarande treinstanssystemet skulle

bibehållas och att de allmänna underrätterna skulle liksom nu vara behö
-

s. 379 Kontrollera mot PDF

Kungl. Metias proposition nr 5.

379

riga att upptaga såväl tvistemål som brottmål vann anslutning från utskottets

sida. Utskottet anförde emellertid, att inom utskottet uttalats sympati för

tanken att vissa anordningar borde vidtagas för att i särskilda fall ombesörja

rättsskipningen i de grova brottmålen.

Beträffande häradsrätternas sammansättning uttalades i en motion, att

i rättssäkerhetens intresse kollegiala domstolar av tre rättskunniga ledamöter

borde införas även på landsbygden; tillika borde ett lekmannaelement

medverka. Utskottet anförde emellertid, att för bibehållande av de nuvarande

häradsrätterna kunde icke blott åberopas en månghundraårig tradition.

Häradsrätterna hade även visat sig äga förmåga att på tillfredsställande

sätt handha rättsskipningen och åtnjöte i hög grad allmänhetens förtroende.

Utskottet ansåge därför, i likhet med departementschefen, att häradsrätten

borde som nu bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Rörande frågan om nämndemännens antal och det inflytande, som borde

tillerkännas nämnden, vore, anförde utskottet, meningarna i hög grad delade.

Under det att för närvarande det domföra antalet nämndemän vore sju och

endast enhällig nämnd kunde överrösta den lagfarne ordföranden, hade

processkommissionen föreslagit att antalet nämndemän skulle bestämmas till

fem samt att, därest fyra nämndemän förenade sig om en mening, denna

mening skulle gälla. Departementschefen hade ansett, att det domföra antalet

nämndemän borde fastställas till åtta samt att nämndens röst skulle gälla

mot ordförandens i fall, då en majoritet av sex nämndemän förefunnes. I

vissa motioner hade förordats bibehållande av gällande regler om nämndens

rösträtt. Av andra motionärer hade gjorts gällande, att nämndens ställning

icke borde undergå någon väsentlig förändring. Slutligen hade en motionär

förklarat, att han icke ville motsätta sig en sänkning av det domföra antalet

till fem, om det av praktiska skäl kunde befinnas nödigt, men däremot ansåge

bestämmelsen att blott enhällig nämnd skulle kunna överrösta ordföranden

borde bibehållas, i all synnerhet örn det domföra antalet sänktes.

Utskottet yttrade, att till stöd för förslaget att genom ändringar beträffande

nämndens rösträtt öka lekmännens inflytande hade inom utskottet

bland annat erinrats, att en dylik ökning, som ansetts ägnad att stärka allmänhetens

förtroende för rättsskipningen, flera gånger begärts av riksdagens

andra kammare. Det hade vidare framhållits, att det nu tillämpade kravet

på enhällighet inom nämnden medfört, att det ofta vore svårt för lekmännen

att göra sin mening gällande. Därest ökat inflytande tillerkändes nämndemännen,

konime de antagligen att starkare känna sitt ansvar för domstolens

avgörande och med större intresse deltaga i dess verksamhet. Genom införande

av en koncentrerad muntlig förhandling skapades också ökade förutsättningar

för nämndemännen att bilda sig en på egna iakttagelser grundad

uppfattning i saken.

Ä andra sidan kunde — fortsatte utskottet —- starkt ifrågasättas, huruvida

behov förelåge att genom ändrade omröstningsregler giva nämnden en

annan ställning. Lekmännens synpunkter kunde i allmänhet göra sig gäl
-

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lande under förtroendefull samverkan med ordföranden, och nämndens

inflytande syntes såsom departementschefen framhållit i verkligheten sträcka

sig vida längre än som omedelbart framginge av lagen. Ej heller kunde avgörande

vikt tillmätas synpunkten, att nämnden borde erhålla en starkare

ställning för att kunna mot ämbetsdomarens mera formella bedömande hävda

den materiella rättvisans krav. Behov av starkare kon Iroll i detta avseende

kunde näppeligen anses förefinnas. Vidare måste beaktas, att den

nuvarande ordningen bestått sedan lång tid tillbaka och att några olägenheter

av densamma icke försports. Det kunde även tänkas, att ett uppgivande

av kravet på enhällighet skulle komma att sänka nämndens anseende.

En dom, som grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden, skulle

icke äga samma karaktär av ett fullödigt uttryck för den folkliga rättsuppfattningen

och kunde icke erhålla samma pondus som ett avgörande, dikterat

av en enhällig nämnd. Helt kunde ej heller bortses från faran, att

genom ändrade omröstningsregler politiska eller andra ovidkommande hänsyn

kunde vinna insteg vid nämndens avgöranden. En dylik utveckling vöre

ur många synpunkter att beklaga och skulle säkerligen i hög grad rubba förtroendet

till nämnden. Erinras kunde slutligen, att den föreslagna ändringen

icke vore erforderlig för genomförande av ett förbättrat förfarande och sålunda

folie utom den ram, som uppställts för de organisatoriska förändringarna.

Av de sålunda anförda skälen funne sig utskottet böra förorda, att

nu gällande regler rörande nämndens rösträtt bibehölles oförändrade. Vid

sådant förhållande torde anledning ej föreligga att frångå den nuvarande

bestämmelsen, att sju nämndemän utgjorde domfört antal. Frågan, huru

många nämndemän borde närvara vid handläggningen, borde göras till föremål

för särskild undersökning. Detta antal borde vara så stort, att även

vid tillfälligt förfall rätten vore domför. Då vid ett reformerat förfarande

antalet rättegångsdagar flerstädes måste bliva avsevärt större än nu, torde

det för att icke tjänstgöringen skulle bliva alltför betungande vara nödvändigt,

att för åtskilliga tingslag antalet nämndemän ökades.

Utskottet erinrade vidare om att departementschefen framhållit vikten av

att olika folkgrupper bleve företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga

anknytning bleve så allsidig som möjligt. Med anledning härav hade i en motion

uttalats, att det icke borde föreskrivas i lag, att nämndemän skulle

utses bland olika folkgrupper. Mot departementschefens nämnda uttalande

vore enligt utskottets mening intet att erinra. Det vore naturligen ett önskemål,

att olika synpunkter och kännedom örn olika befolkningsgruppers levnadsförhållanden

bleve representerade inom nämnden. Emellertid torde det

icke hava varit departementschefens avsikt, att detta syfte skulle vinnas genom

direkta författningsbestämmelser.

Mot utskottets uttalande beträffande nämndemännens antal och rösträtt

avgavs reservation av, bland andra, tio ledamöter av utskottet, vilka anförde

i huvudsak följande: Till stöd för förslaget att genom ändringar beträffande

nämndens rösträtt öka lekmännens inflytande kunde anföras starka skäl.

För att lekmännen skulle kunna göra den insats i rättsskipningen, som vöre

s. 381 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

381

önskvärd, borde de erhålla ökat inflytande på målens avgörande. Det

nu tillämpade kravet på enhällighet i nämnden hade medfört, att det

ofta vore svårt för lekmännen att göra sin mening gällande. Särskilt

framträdde detta i sådana fall, då någon av nämndens ledamöter redan

till följd av sin allmänna läggning över huvud kände sig förhindrad

att avvika från den rättsbildade ordförandens uppfattning. Därest ökat

inflytande tillerkändes nämndemännen, komme de säkerligen att starkare

känna sitt ansvar för domstolens avgörande och med större intresse

deltaga i dess verksamhet. Genom införande av en koncentrerad,

muntlig förhandling skapades även ökade förutsättningar för nämndemännen

att bilda sig en på egna iakttagelser grundad uppfattning i saken. Särskilt

i brottmål kunde det vara av värde, att lekmännen kunde mot ämbetsdomarens

juridiska bedömande hävda mera allmäntmänskliga synpunkter. Ett

vidgat inflytande för lekmännen skulle fördenskull säkerligen bidraga till att

öka allmänhetens förtroende för rättsskipningen. Erinras kunde slutligen,

att riksdagens andra kammare upprepade gånger uttalat, att nämndens betydelse

borde stärkas och att en ändring i detta hänseende vore en förutsättning

för införande av fri bevisprövning. På grund av det anförda och då

några olägenheter av ett ökat lekmannainflytande näppeligen vore att befara,

men tanken att varje nämndeman skulle erhålla en röst och målen

avgöras efter enkel pluralitet icke stöddes av någon allmännare uppfattning,

anslöte sig reservanterna till den av andra kammaren tidigare förordade, av

departementschefen nu upptagna tanken, att därest tre fjärdedelar av nämnden

förenade sig om en mening, denna mening skulle bliva rättens dom. Vad

anginge det antal nämndemän, vars närvaro borde krävas för att rätten skulle

vara domför, måste å ena sidan beaktas, att vid ett reformerat förfarande

antalet rättegångsdagar flerstädes måste bliva avsevärt större än nu och att

— för att icke nämndemännen i alltför stor utsträckning skulle tagas i anspråk

— antalet tjänstgörande nämndemän därför borde hållas lågt. I denna riktning

verkade även kostnadshänsyn. A andra sidan borde nämnden icke vara

mindre än att dess mening kunde anses vara uttryck för en allmän rättsuppfattning.

Härtill komme intresset att inom nämnden erhålla företrädare

för skilda folkgrupper och för domkretsens olika delar. En lämplig avvägning

mellan dessa synpunkter kunde enligt reservanternas mening vinnas

genom departementschefens förslag att bestämma antalet nämndemän till

åtta. Därest vid uppskov i ett mål en av de åtta nämndemän, som närvarit

från början, skulle få förfall, kunde det emellertid vara praktiskt att rätten

vore domför med återstående sju nämndemän. Vare sig sju eller åtta nämndemän

närvore vid målets avgörande, skulle enligt nyssnämnda omröstningsregel

erfordras, att sex nämndemän enades örn en mening för alt kunna

överrösta domaren. I de fall, då såsom av utskottet i annat sammanhang

förordats i nämnden blott sutte tre nämndemän, borde uppenbarligen fordras

enhällighet hos nämnden för att den skulle kunna överrösta ordföranden. Med

hänsyn till ökningen i antalet rättegångsdagar torde för åtskilliga tingslag

böra väljas flera nämndemän än för närvarande och en rationell fördelning

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kunpl. Maj:ts proposition nr 5.

av deras tjänstgöringsskyldighet åvägabringas, så att varje enskild nämndeman

icke komme att över hövan betungas av sin tjänstgöring.

Vid behandlingen i riksdagen av utskottets utlåtande på denna punkt stannade

kamrarna i olika beslut, i det att första kammaren godkände utlåtandet

men andra kammaren biföll reservationen.

Beträffande frågan örn arbetsfördelning mellan häradshövdingen och hans

rättsbildade biträden anslöt sig utskottet till departementschefens uttalande på

denna punkt och framhöll, att den föreslagna anordningen syntes vara ägnad

att avhjälpa nu bestående missförhållanden på detta område. Häradshövdingen

torde erhålla större möjlighet att ägna sig åt de egentliga rättegångsmålen och

rådande vikariatsystem komma att upphöra. Efter inrättande av sekreterartjänster

torde behovet av särskilda biträdande domare komma att minskas.

I en del domsagor torde emellertid vara erforderligt, att tillgång funnes till

biträde, som vid sidan av häradshövdingen och sekreteraren på eget ansvar

fullgör vissa domaruppgifter.

I fråga örn domsagoindelningen anförde utskottet, att det såsom departementschefen

framhållit icke torde vara erforderligt att för genomförande av

en rättegångsreform verkställa en allmän omreglering av domsagorna. Den

nuvarande indelningen syntes böra i stort sett äga bestånd. Antagligen komme

emellertid vissa förändringar att bliva erforderliga. Av betydelse i detta hänseende

vöre, att ett stort antal städer efter hand borde införlivas med häradsrätternas

domkretsar. Beträffande de mindre domsagorna torde liksom hittills

en successiv reglering av deras områden vara påkallad. Härvid borde

naturligen stor varsamhet iakttagas och tillbörlig hänsyn ägnas befolkningens

berättigade intressen. I fråga om de största domsagorna torde särskilda åtgärder

vara erforderliga för arbetskrafternas förstärkande. Arten av dessa

åtgärder borde bestämmas i varje särskilt fall. Att, såsom motionsvis ifrågasatts,

nu förorda en uppdelning av dessa domsagor vore enligt utskottets

mening icke lämpligt. Slutlig ställning till frågan om domsagornas storlek

kunde för övrigt icke tagas, förrän erfarenhet vunnits rörande den arbetsbörda,

som genom ett reformerat förfarande komme att åläggas häradsrätterna.

Vad angår häradsrätternas tingsordning anslöt sig utskottet till departementschefens

mening, att en förändring på detta område borde avse tätare

tingssammanträden med ett mindre antal mål på varje sammanträde. Departementschefens

uttalande, att tingsordningen uppenbarligen borde lämpas

efter förhållandena och behovet på varje ort, varvid nödig hänsyn borde

tagas jämväl till att nämnden ej oskäligt betungades, hade ytterligare understrukits

i en motion, vari anförts, att vid utfärdande av bestämmelser angående

antalet ting det allra största avseende borde fästas vid ortsbefolkningens

behov och önskningar. Utskottet hade intet att erinra mot departementschefens

uttalande, vilket torde på ett väl avvägt sätt tillgodose de i nämnda mo
-

s. 383 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

383

tion anförda synpunkterna. Vid det fortsatta arbetet borde enligt utskottets

mening även undersökas, huruvida i en reformerad tingsordning någon motsvarighet

kunde skapas till de nuvarande tremanstingen eller på annat sätt

tillgång till rättsskipning på platsen kunde beredas städer eller andra större

samhällen, vilka icke utgjorde häradsrättens vanliga tingsställe.

I fråga om rättsskipningen i städerna framhöll utskottet, att någon meningsskiljaktighet

icke torde råda därom att rättsskipningens ordnande och

bekostande vore en statens angelägenhet ävensom att de samhällsförhållanden,

som i äldre tid motiverade, att städerna i judiciellt hänseende intogo en

särställning, numera bortfallit. Utskottet kunde därför i princip ansluta

sig till det i en motion gjorda uttalandet, att rättsskipningen i städerna borde

övertagas av staten. Däremot kunde utskottet icke biträda motionärens uppfattning,

att en dylik förändring borde genomföras i samband med den nu

ifrågasatta rättegångsreformen. Det kunde enligt utskottets mening näppeligen

med fog göras gällande, att städernas domstolar i allmänhet skulle

komma att sakna förmåga att handha ett förbättrat förfarande och att med

hänsyn därtill ett förstatligande av rättsskipningen vore nödvändigt. På sätt

departementschefen framhållit borde i första hand undersökas, huruvida

de olägenheter, som vidlådde den särskilda stadsjurisdiktionen, vore av den

art, att de icke kunde avhjälpas på annan väg. Såsom en svaghet hos den

nuvarande anordningen hade anförts, att den — utom i de största städerna

— förekommande sammankopplingen av rättsskipning och förvaltning lände

till skada för rättsväsendet. Även örn denna anmärkning ägde ett visst berättigande,

torde det ej vara erforderligt att med hänsyn härtill genomföra

en avlösning av den särskilda stadsjurisdiktionen. Mera vägande vore de

erinringar, som framställts mot den nu tillämpade ordningen för tillsättande

av städernas domare. Denna anordning kunde icke anses i erforderlig

mån trygga en god rekrytering och lade hinder i vägen för skapande av ett

enhetligt domarstånd. Emellertid torde såsom departementschefen framhållit

det icke vara nödvändigt att för undanröjande av dessa brister förstatliga

rättsskipningen i städerna. En tillfredsställande lösning kunde, åtminstone

tillsvidare, vinnas genom en reform av ordningen för stadsdomarnas

tillsättande.

Utskottet anslöt sig emellertid till departementschefens uppfattning, att

åtgärder i syfte alt till staten överföra rättsskipningen i de mindre städerna

vöre nödvändiga. Ett bibehållande av dessa städer såsom självständiga jurisdiktionsområden

kunde enligt utskottets mening icke anses tillfredsställande.

Även örn vid tillsättande av domartjänsterna i dessa städer sökande

med erforderlig kompetens kunde påräknas, måste det befaras, att på grund

av göromålens ringa omfattning domarna icke skulle vara i stånd att vidmakthålla

sin förmåga och sitt intresse för rättsskipningen. I allt fall kunde

de icke i sitt arbete förvärva den erfarenhet och vana vid handläggning, som

vore önskvärda. Det måste även anses vara misshushållning med kraft och

penningmedel att för de fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

små städerna bibehålla särskilda domstolar. En ändring i dessa förhållanden

kunde icke vinnas utan en ökning av domkretsarnas omfång. I detta

sylte borde de mindre städerna förenas nied kringliggande landsbygd till en

domsaga. Denna uppfattning hade redan godkänts av statsmakterna vid antagande

av 1924 års lag om stads läggande under landsrätt. Där det med

hänsyn till stadens storlek funnes påkallat, borde staden — eventuellt tillsammans

med angränsande landsbygd — kunna bilda eget tingslag inom

domsagan. Beaktande borde även skänkas förslaget att låta häradsrätten i

stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen såsom ordförande, två lagfarna

rådmän. Ett genomförande av detta förslag syntes emellertid erbjuda

vissa praktiska svårigheter. I fråga om var gränsen skulle dragas mellan de

städer, som kunde behålla sin nuvarande jurisdiktion, och dem, som borde

bilda gemensam domsaga med kringliggande landsbygd, anslöt sig utskottet

till departementschefens uppfattning. Den bestämmande synpunkten borde

sålunda vara, att den särskilda rättsskipningen bibehölles allenast i de städer,

som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra

omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning avtillräcklig

styrka. Vid bedömande av denna fråga kunde naturligen avgörande

vikt icke tillmätas den omständigheten, att stad för närvarande hade

eller vore beredd att bestrida kostnaden för en rådhusrätt, som fyllde detta

anspråk.

Vidare uttalade utskottet, att därest rättsskipningen i de större och medelstora

städerna sålunda bibehölles såsom en stadens angelägenhet, anledning

syntes, på sätt departementschefen anfört, saknas att föreslå ändring

beträffande rådhusrätternas organisation, såvitt anginge antalet juristdomare.

I rådhusrätt borde sålunda tre lagfarna domare ha säte.

I fråga örn tillsättandet av städernas domare ansåg utskottet allvarliga

anmärkningar kunna framställas mot den gällande ordningen härutinnan.

Vare sig valrätten tillkomme stadsfullmäktige eller stadens röstberättigade

invånare, vore väljarna i regel urståndsätta att bedöma de sökandes kvalifikationer

såsom domare. Ej sällan kunde vid valen obehöriga hänsyn göra

sig gällande. Den utnämningsrätt, som bland annat vid tillsättande av

borgmästare ankomme på Kungl. Majit, erbjöde ej tillräcklig garanti för att

till dessa befattningar erhölles lämpliga personer. En ogynnsam verkan av

den gällande ordningen vore även, att en skiljelinje uppkommit mellan den

statliga domarkåren och städernas domare. I följd härav saknade i regel

stadsdomarna den mera allsidiga utbildning, som erhölles genom tjänstgöring

i olika domstolsinstanser, under det att de statliga domarna endast

undantagsvis förvärvat den erfarenhet, som kunde vinnas genom arbete i

en större rådhusrätt. För undanröjande av dessa olägenheter syntes, såsom

departementschefen föreslagit, valrätten böra begränsas inom ett förslag, vid

vars uppsättande allmänna befordringsgrunder skulle vinna beaktande.

Emellertid torde, såvitt anginge befattning, som tillsättes av Kungl. Majit,

förslaget icke böra vara ovillkorligt bindande utan till befattningen kunna

s. 385 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

385

i särskilt fall utses person utom förslaget, som förordats av staden och enligt

allmänna befordringsgrunder borde jämte de på förslaget uppsatta kunna

ifrågakomma till befattningen. Den föreslagna anordningen syntes på

ett lämpligt sätt trygga det statliga inflytandet på domarnas tillsättande.

Vad angår förslaget örn införande av nämnd i rådhusrätt uttalades i en

motion, att förslaget härom syntes kunna godkännas, under förutsättning

att allenast enhällig nämnd tillätes fälla utslag mot de lagfarna domarna,

vare sig dessa vore ense eller av skiljaktig mening. Andra motionärer ansågo

förslaget om nämnd i rådhusrätt icke böra biträdas, under det att i

ytterligare en motion uttalades viss tvekan rörande behovet av sådan nämnd.

För egen del avstyrkte utskottet inrättande av nämnd vid rådhusrätterna

och anförde härom:

Till stöd för förslaget att införa nämnd i rådhusrätterna ha inom utskottet

åberopats de skäl, som ansetts i allmänhet tala för lekmäns anlitande

i rättsskipningen. Sålunda har framhållits, att nämndemännen kunde

antagas komma att tillföra domstolen ökad livserfarenhet och personkännedom.

Deras i vissa fall friare uppfattning skulle kunna på ett lyckligt

sätt komplettera ämbetsdomarnas mera juridiska synpunkter, och framför

allt skulle lekmännens deltagande vara ägnat att stärka den allmänna tillliten

till rättsskipningen. Dessa hänsyn framträdde särskilt i fråga örn brottmålen.

De där förekommande spörsmålen, bland vilka bevisnings- och

andra omdömesfrågor intoge ett betydande rum, lämpade sig i hög grad

för lekmännens deltagande och ägde stor förmåga att fånga deras intresse.

Med hänsyn till de grannlaga avgöranden, som äro förenade med straffrättsskipningen,

vöre det särskilt angeläget att på detta område stärka allmänhetens

förtroende för rättsväsendet.

Mot införande av nämnd i rådhusrätterna kunna emellertid framställas

vägande anmärkningar. Förutsättningarna för ett verksamt lekmannadeltagande

äro avsevärt sämre i de större städerna än annorstädes i landet.

Hos städernas invånare kan icke påräknas samma intresse för rättsskipningen

som bland landsbygdens befolkning, och det är antagligt, att tjänstgöringen

vid domstolen bomme att uppfattas allenast som en betungande

plikt. I motsats till häradsnämnden saknar nämnden i städerna stöd av

all tradition, och det kan befaras, att den icke skulle komma att åtnjuta

samma anseende och förtroende som nämnden på landsbygden. Betydande

svårigheter möta, då det gäller att inordna nämnden i en kollegialt sammansatt

domstol; därom vittna även de föga tillfredsställande omröstningsreglcrna.

Härtill kommer, att något behov att införa nämnd i städerna icke

gjort sig gällande. Det torde icke kunna bestridas, att rådhusrätterna i de

städer, varom nu är fråga, även i sin nuvarande sammansättning på ett

tillfredsställande sätt fylla sin uppgift och att de jämväl i stort sett omfattas

av allmänhetens förtroende. Efter övervägande av nu anförda omständigheter

har utskottet ansett sig böra avstyrka inrättande av nämnd vid

rådhusrätterna. Detta utesluter naturligen icke att i särskilda grupper av

mål tillfälle kan beredas lekmän att medverka vid rättsskipningen i stadsdomstolarna.

Vid behandlingen av denna fråga synes böra undersökas,

huruvida icke ökade möjligheter böra skapas att i mål rörande brott, förövade

av personer under aderton år, utnyttja den sakkunskap, som finnes

inom barnavårdsnämnderna eller hos andra organ för ungdoms- och barnavård.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sand. Nr 5. 25

opaginerad Kontrollera mot PDF

I

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

På denna punkt avgåvo tio av utskottets ledamöter reservation. Enligt

reservanternas mening förtjänade de mot tanken på införande av nämnd i

rådhusrätterna framställda anmärkningarna så till vida beaktande, att det

icke borde komma i fråga att i samma utsträckning som på landet låta lekmän

medverka i rättsskipningen i städerna. Att helt utesluta lekmannadeltagande

i stadsdomstolarna torde emellertid icke vara välbetänkt. Lekmännen

tillförde domstolen ökad livserfarenhet och personkännedom. Deras i

vissa fall friare uppfattning kompletterade på ett lyckligt sätt ämbetsdomarnas

mera juridiska synpunkter, och framför allt vöre lekmännens deltagande

ägnat att stärka den allmänna tilliten till rättsskipningen. Lekmännens deltagande

vore av särskilt värde i brottmålen. Med hänsyn till de grannlaga

avgöranden, som vore förenade med straffrättsskipningen, vore det särskilt

angeläget att på detta område trygga allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Härtill komme, att i dessa mål möjligheterna för ett verksamt deltagande

från lekmännens sida vore betydligt större än i andra mål. Saksammanhanget

vore i regel enklare och av mera allmänt intresse; bevisningsoch

andra omdömesspörsmål intoge ofta ett betydande rum, och särskilt

straffmätningsfragorna ägnade sig väl för lekmännens medverkan. På grund

av vad sålunda anförts ansåge reservanterna, att jämväl vid rådhusrätterna

nämnd borde deltaga i handläggningen av brottmål. Dock syntes, såsom

departementschefen även torde ha avsett, nämnds medverkan kunna undvaras

i fråga om ringare brottmål. Var gränsen skulle dragas borde bliva föremål

för ytterligare undersökning. Särskilt angelägen syntes medverkan av

Jekmän vara då fråga vore örn brott, förövat av person under aderton år.

Vad anginge sättet för nämndens infogande i stadsdomstolarna ansåge reservanterna

det vid sidan om den av departementschefen föreslagna anordningen

jämväl böra undersökas, huruvida icke nämnden borde träda i stället för

de båda rättsbildade bisittarna, så att rådhusrätten i brottmål finge en sammansättning

motsvarande häradsrättens.

Vid frågans behandling i riksdagen godkände första kammaren utskottets

utlåtande, varemot andra kammaren biföll reservationen.

Beträffande hovrätterna framhöll utskottet, att en nödvändig förutsättning

för anordnande av muntlig förhandling i andra instans vore, att hovrätterna

bleve lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Enighet torde ock

rada därom, att i detta syfte en uppdelning borde ske av de båda större hovi

ätterna. Däremot hade delade meningar kommit till synes rörande fråsan

huru långt denna uppdelning borde fullföljas. Medan processkommissionen

ansett lämpligast, att hovrätternas antal bestämdes till lägst sju och högst

nio, borde enligt departementschefens förslag antalet icke överstiga sju eller

sattas lägre än fem. I en motion hade förordats, att antalet hovrätter bestämdes

till mo. Enligt utskottets mening borde för vinnande av önskemålet om

o vrätternas lättillgänglighet antalet hovrätter vara jämförelsevis stort. Härigenom

underlättades även den hovrätterna åliggande uppsikten över rättsskipningen

vid underrätterna. En alltför stark uppdelning av hovrätterna

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

387

vöre dock förenad med vissa olägenheter. Kostnaderna för ett stort antal

hovrätter skulle bliva högst betydande. Vidare borde hovrätternas jurisdiktionsområden

vara så stora, att arbetsuppgifterna bleve tillräckligt allsidiga

och intresseväckande. Genom att hovrätterna icke gjordes alltför små undvekes

den fara för ensidighet och begränsning, som följde av tvånget att under

små förhållanden ständigt samarbeta med samma lilla krets av kolleger,

och underlättades en god rekrytering. Med ett mindre antal hovrätter ökades

även möjligheterna att bevara enheten i rättstillämpningen. Efter övervägande

av sålunda anförda omständigheter hade utskottet ansett sig kunna

biträda departementschefens mening, att antalet hovrätter borde bestämmas

till lägst fem och högst sju. Vid en uppdelning av hovrätterna borde emellertid

stor försiktighet iakttagas och deras antal icke sättas högre än som oundgängligen

påkallades. Uppenbarligen måste en hovrätt inrättas i Norrland,

och starka skäl syntes även tala för att en hovrätt förlädes till Göteborg.

I fråga örn departementschefens förslag om hovrättsting ansåg utskottet

beaktansvärda skäl tala för att möjlighet bereddes hovrätt att sammanträda

å annan plats än förläggningsorten. Vid handläggning av stora mål med omfattande

vittnesbevisning torde det ofta underlätta utredningen och medföra

en avsevärd besparing, att hovrätten sammanträdde å ort, där parter och vittnen

funnes. Behov härav torde särskilt framträda i de grövre brottmålen, när

hovrätten funne bevisningens upprepande erforderligt för målets avgörande.

Vad angår antalet ledamöter på varje avdelning i hovrätt anslöt sig utskottet

till departementschefens förslag, att det domföra antalet holde sättas till

fyra. Utskottet framhöll angelägenheten, att även i hovrätterna vikariatsystemets

tillämpning begränsades. I anledning av vad departementschefen

yttrat rörande förslaget att vid hovrätterna eller vissa av dem inrätta särskilda

avdelningar för handels- och sjörättsmål med sakkunniga bisittare

samt att låta hovrätten såsom första instans upptaga vissa grupper av viktiga

mål, uttalade utskottet — som fann uppslaget att göra hovrätterna till

första instans beträffande vissa mål icke böra fullföljas — att det dock syntes

böra övervägas, huruvida inom hovrätterna någon längre gående specialisering

än den nu förekommande kunde vara önskvärd.

I anledning av departementschefens förslag om införande av nämnd i hovrätt

i de grövre brottmålen anförde utskottet, att på denna fråga kunde i huvudsak

anläggas de synpunkter, som tidigare berörts vid behandling av spörsmålet

om nämnd i rådhusrätt. Mot införande av hovrättsnämnd kunde dessutom

åberopas vissa ytterligare invändningar av såväl principiell som praktisk

art. Att närmare ingå härpå ansåge utskottet emellertid icke vara erforderligt.

Då utskottet avstyrkt anordnande av nämnd i rådhusrätt, kunde inrättande

av nämnd i andra instans icke tillstyrkas.

På denna punkt avgåvo elva av utskottets ledamöter reservation, i vilken

uttalades, att de skäl, som anförts för deltagande av nämnd i rådhusrätt vid

handläggning av brottmål, kunde åberopas även för anlitande av nämnd i

hovrätt, när fråga vore örn en förnyad bevisprövning på grundvalen av inför

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

hovrätten omedelbart upptagen vittnesbevisning. På grund av de praktiska

svårigheter, som vore förbundna med nämnds medverkan i hovrätt, syntes

denna emellertid allenast böra förekomma i grövre brottmål. Särskilt vid de

föreslagna hovrättstingen i orterna torde det befinnas lämpligt att förstärka

hovrätten med nämnd. I fråga om hovrättsnämndens inflytande syntes böra

övervägas, huruvida det icke borde föreskrivas, att endast det votum, som biträddes

av en enhällig nämnd, borde gälla mot den mening, som uttalades av

ämbetsdomarna, dock att ämbetsdomarnas enhälliga mening borde gälla när

denna vore mildare.

Vid frågans behandling i riksdagen godkändes utskottets utlåtande av

första kammaren, medan andra kammaren biföll reservationen.

I fråga om högsta domstolen uttalade utskottet, att på sätt departementschefen

framhållit, någon mera ingripande förändring i domstolens sammansättning

icke föranleddes av rättegångsreformen. Då enligt departementschefens

förslag den föredragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjdes av

revisionssekreterare, skulle i stor utsträckning ersättas av muntlig partsförhandling,

bleve ett bibehållande av nedre justitierevisionen med dess nuvarande

uppgifter icke erforderligt. Med den ställning utskottet intagit till frågan

om förfarandet i högsta domstolen bleve läget härutinnan ett annat. För

genomförande av ett förfarande enligt de av utskottet angivna riktlinjerna

torde komma att erfordras tillgång till ett icke obetydligt antal revisionssekreterare.

Beträffande åklagarväsendet yttrade utskottet, att de nuvarande åklagarmyndigheterna

ej alltid vore vuxna de dem åvilande uppgifterna samt att

behovet av en förbättrad åklagarorganisation bleve än starkare efter genomförande

av ett på moderna principer grundat brottmålsförfarande. Med

hänsyn härtill syntes det angeläget, att en reform av åklagarväsendet snarast

möjligt komme till stånd. Rörande riktlinjerna för detta reformarbete kunde

utskottet med hänsyn till pågående utredningar för närvarande icke uttala sig.

Vad angår advokatväsendet framhöll utskottet, att ehuru utskottet icke

funnit sig böra förorda, att rätten att föra annans talan i någon instans begränsades

till rättsbildade personer, utskottet ansåge synnerligen angeläget,

att tillgång funnes till en kår av väl utbildade advokater, vilka ägde förmåga

och vilja att främja en god rättsskipning. Behovet av ett gott advokatstånd

bleve än starkare efter införande av ett på koncentration och muntlighet byggt

förfarande. Visserligen borde, på sätt departementschefen anfört, advokatverksamheten

alltjämt äga karaktär av ett fritt yrke, där det naturliga urvalet

finge göra sig gällande, men möjlighet borde dock finnas för ingripande,

då ett dylikt påkallades för tillgodoseende av rättsskipningens intresse.

Beträffande det väckta förslaget att överflytta överexekutorsgöromålen från

länsstyrelser och magistrater till de allmänna underrätterna anslöt sig ut
-

s. 389 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

389

skottet till vad departementschefen anfört och framhöll, att frågan om överexekutorsgöromålens

handläggning icke syntes stå i det nära sammanhang

med en reform av rättegångsväsendet, att den nu behövde upptagas till prövning.

Utskottet anförde vidare, att de föreslagna organisatoriska förändringarna,

främst begränsningen av vikariatsystemet, medförde, att en omläggning måste

ske av utbildningsgången för de unga jurister, som ville ägna sig åt domarbanan.

Den av departementschefen i detta hänseende skisserade planen vöre

emellertid icke avsedd att innefatta någon slutgiltig lösning av spörsmålet.

Redan med hänsyn härtill ansåge sig utskottet icke böra göra något närmare

uttalande angående det framtida ordnandet av hithörande förhållanden.

Emellertid ville utskottet framhålla, att en god utbildning och rekrytering

av domarkåren vöre en av de viktigaste förutsättningarna för vinnande av en

god rättsskipning och att vid ett blivande reformarbete stor uppmärksamhet

borde ägnas denna fråga. Med departementschefen vore utskottet ense därom,

att den huvudsakliga utbildningen borde vara förlagd till underrätterna. Av

värde syntes vara, att tillfälle bereddes domaraspiranterna att i större utsträckning

än vad för närvarande vore fallet tjänstgöra vid städernas underdomstolar.

Såsom departementschefen framhållit borde såsom ett led i utbildningen

ingå viss tids tjänstgöring i hovrätt. Då enligt vad utskottet förordat

referentföredragning i hovrätt skulle äga rum i större omfattning än

departementschefen förutsatt, vunnes härigenom ett värdefullt tillskott till

utbildningsmöjligheterna. Vid meddelande av bestämmelser rörande juristutbildningen

syntes böra övervägas att såsom villkor för tjänstgöring på

domarbanan uppställa kravet på färdighet i stenograf. I likhet med departementschefen

ansåg utskottet, att jämväl i fråga om de ordinarie domartjänsterna

en viss cirkulation mellan underrätt och överrätt borde eftersträvas.

Till spörsmålet om rekryteringen av ordförande- och viceordförandeposterna

i hovrätten ansåg sig utskottet dock icke böra för närvarande taga

ställning.

Reformens genomförande.

Beträffande slutligen frågan huru den föreslagna rättegångsreformen skulle

sättas i verket anslöt sig utskottet till departementschefens uttalande att med

den förordade begränsningen av reformen ett successivt genomförande därav

icke vöre möjligt. Förfarandets olika delar sammanhängde så nära, att det

skulle vara förenat med betydande svårigheter att låta någon särskild del

träda i kraft för sig. Däremot syntes det vara av stor betydelse att, sedan

enighet vunnits om grunderna för ett reformerat förfarande, åtgärder snarast

vidtoges för att förmedla övergången till den nya ordningen. Under det att

arbetet med den allmänna reformen påginge, borde därför såsom departementschefen

anfört till övervägande och avgörande upptagas sådana förslag

till partiella reformer, som vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets

införande och tillika kunde utan olägenhet inpassas i den nu be
-

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

stående ordningen. Mot departementschefens uttalande angående de frågor,

som i detta syfte borde upptagas till bedömande, hade utskottet intet att erinra.

Reformarbetet efter riksdagsbehandlingen.

Vid anmälan i statsrådet den 12 juni 1931 av riksdagens skrivelse i ämnet

anförde chefen för justitiedepartementet, att såsom riksdagen framhållit arbetet

med utarbetande av lagstiftning borde omedelbart igångsättas. Vid

detta arbete borde de av riksdagen biträdda riktlinjerna för reformen följas.

Att de nya synpunkter, som kunde framkomma under arbetets bedrivande,

borde beaktas läge i sakens natur och överensstämde även med riksdagens

uttalande. Enligt den uppfattning, som kommit till uttryck i propositionen

och till vilken jämväl riksdagen anslutit sig, borde reformen främst avse förfarandet

och den därmed sammanhängande frågan om bevisningsrätten. Med

hänsyn härtill borde dessa spörsmål i första hand upptagas till behandling.

Sedan Kungl. Maj:t bemyndigat departementschefen dels att tillkalla högst

tre sakkunniga att inom departementet utarbeta förslag till lagbestämmelser

angående rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde ävensom att

förordna sekreterare hos de sakkunniga dels ock att utse högst åtta personer

att vid arbetet tillhandagå de sakkunniga med råd i förekommande frågor,

tillkallades den 18 juni 1931 professorn, juris doktorn Th. Engströmer och

hovrättsrådet, numera justitierådet P. Santesson att inom departementet utarbeta

förslag till lagbestämmelser i ämnet, varjämte till sekreterare hos de

sakkunniga förordnades assessorn, numera revisionssekreteraren T. Strandberg.

Tillika utsågos följande personer att tillhandagå de sakkunniga med

råd, nämligen presidenten K. Schlyter, borgmästaren G. Bissmark, advokaten

E. Löfgren, häradshövdingen C. Arhusiander, ledamöterna av riksdagens

första kammare P. Gustafsson i Benestad och E. Jonsson i Lycksele samt

ledamöterna av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen A. Lindqvist

och G. Persson i Falla.

På hemställan av chefen för justitiedepartementet beslöt Kungl. Majit den

30 september 1932, att ifrågavarande lagstiftningsarbete skulle överlämnas

åt en beredning, processlagberedningen, bestående av ordförande och två

ledamöter jämte sekreterare samt utsåg samtidigt till ordförande f. d. justitierådet

N. Gärde, till ledamöter Engströmer och Santesson samt till sekreterare

Strandberg. Vid sidan av denna beredning skulle den förut tillkallade

nämnden fortfarande tillhandagå med råd i förekommande frågor. I beredningens

sammansättning ägde sedermera rum den förändringen, att Kungl.

Majit den 31 december 1934 förordnade Strandberg att med bibehållande av

sin sekreterarbefattning vara ledamot i beredningen.

Beredningen avgav den 29 november 1938 betänkande med förslag till

rättegångsbalk jämte tillhörande motiv och bilagor (statens off. utredn. 1939:

43 och 44). Vid betänkandet fogades ett av ledamöterna i den rådgivande

nämnden avgivet yttrande rörande förslaget.

s. 391 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

391

Partiella reformer.

Under det att arbetet på den allmänna reformen pågått inom processlagberedningen

lia, på sätt förordats i 1931 års proposition och av riksdagen,

vissa partiella reformer genomförts på rättegångsväsendets område. De viktigaste

av dessa må här i korthet beröras.

Den år 1924 antagna lagen om stads läggande under landsrätt ersattes år

1932 med en lag om stads och landsbygds förenande i

Enligt denna lag äger Kungl. Majit på framställning av stadsfullmäktige eller

eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och

staden i judiciellt avseende förenas med domsaga. Beträffande stad, i vars

rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren

endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, må Kungl. Majit, när

borgmästartjänsten är ledig, även utan stadsfullmäktiges samtycke under vissa

förutsättningar meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande och

stadens förenande med domsaga.

År 1932 genomfördes en reform av inskrivningsväsendet, innebärande

bland annat att handläggningen av inskrivningsärenden överflyttades från

rätten till inskrivningsdomaren samt att ärendenas behandling förenklades.

Den sedan 1925 gällande domsagostadgan ersattes 1933 med en ny sådan

stadga. Enligt denna har vikariatsystemet i häradsrätterna ytterligare begränsats

genom inskränkningar i häradshövdingarnas rätt till ledighet och

bestämmelser i syfte att häradshövdingen skall handhava alla domargöromål

av större vikt, varjämte kraven på vikaries kompetens skärpts.

Frågan örn håradsnämndens tjänstgöring reglerades genom en lag år 1932.

Häri stadgas bland annat, att häradshövdingen skall efter samråd med nämnden

fördela tjänstgöringen mellan nämndemännen och att fördelningen bör

ske så, att erforderlig ortskännedom blir företrädd inom nämnden samt att

ändring i nämndens sammansättning under ett och samma måls handläggning

och avgörande i regel ej kommer att äga rum.

I syfte att undvika tidsödande väntan för parter och vittnen vid häradsrätts

och rådhusrätts sammanträden utfärdades 1933 en kungörelse angående

uppropslista vid underdomstolarna.

År 1935 genomfördes en lag med vissa bestämmelser örn häradsting, som

innebar en utökning av antalet årliga tingssammanträden med häradsrätterna.

Lagen innehåller även ändrade regler om tid för doms avkunnande i

häradsrätt. Bestämmelser i sistnämnda hänseende med avseende å rådhusrätt

meddelades genom en lag 1938.

Utsökningslagens bestämmelser om lagsökning samt 1907 års lag om handräckning

för fordrans ulfående ersattes 1937 av en lag örn lagsökning och

handräckning för fordran, som bland annat innebar, att ifrågavarande ärenden

överflyttades från överexekutorerna till de allmänna domstolarna, där

ärendena handläggas av särskild lagsökningsdomare.

Frågan örn en uppdelning av de större hovrätterna har delvis vunnit sin

lösning. Sedan processlagberedningen anbefallts att verkställa utredning rö
-

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rande uppdelning av Svea och Göta hovrätter samt till Kungl. Maj:t inkomma

med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, avgav beredningen

den 22 december 1934 yttrande och förslag örn uppdelning av Svea hovrätt,

innebärande att för de fyra nordligaste länen skulle inrättas två hovrätter,

en för Norrbottens och Västerbottens län samt en för Västernorrlands och

Jämtlands län. 1 yttrandet anmärktes, att utredningen angående uppdelning

av Göta hovrätt då ännu ej slutförts. Enligt beslut vid 1935 års riksdag inrättades

därefter en hovrätt för de två nordligaste länen med säte i Umeå, vilken

hovrätt trädde i verksamhet den 1 oktober 1936. Under ärendets behandling

förutsattes, att en hovrätt för nedre Norrland framdeles skulle komma

lill stånd. Efter det beredningen sedermera anbefallts att till förnyat övervägande

upptaga frågan, i vilken ordning uppdelningen av de större hovrätterna

borde fullföljas, samt inkomma med förslag rörande jurisdiktionsområde

och förläggningsort för den hovrätt, som ansåges först böra upprättas,

avgav beredningen den 15 oktober 1938 yttrande i ämnet. Beredningen

hänvisade däri till sitt tidigare förslag örn inrättande av en hovrätt för nedre

Norrland och anförde, att tillräckliga skäl icke för närvarande torde föreligga

för inrättande därutöver av någon hovrätt inom Svea hovrätts nuvarande

jurisdiktionsområde. Beträffande uppdelning av Göta hovrätt föreslog

beredningen, att i Göteborg skulle inrättas en hovrätt omfattande Hallands,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Värmlands län, samt förordade,

att därest hinder ansåges möta mot inrättande i ett sammanhang av de föreslagna

nya hovrätterna, den som avsåges skola förläggas till Göteborg borde

först komma till stånd. Vid 1939 års riksdag beslöts inrättande av en

hovrätt för västra Sverige, omfattande Hallands, Göteborgs och Bohus samt

Älvsborgs län. Denna hovrätt har emellertid ännu ej kommit till stånd.

År 1936 genomfördes vissa ändringar i rättegångsbalken åsyftande ökad

användning av muntliga förhör i hovrätt.

På straffprocessens område genomfördes 1933 viss lagstiftning rörande

tvångsmedlen, varigenom infördes dels bestämmelser om rätt för åklagare

och polismyndighet att i avbidan på häktningsbeslut kvarhålla för brott misstänkt

person och dels bestämmelser örn beslag och skingringsförbud samt

hus- och kroppsrannsakan.

Frågan om bevisning genom sakkunnig reglerades år 1934 genom en lag

i detta ämne.

En på grundval av processlagberedningens förslag utarbetad lag örn särskilda

rättsmedel, innefattande bestämmelser om resning, återställande av

försutten tid och besvär över domvilla, antogs vid 1939 års lagtima riksdag

och trädde i kraft den 1 januari 1940.

Slutligen må nämnas, att frågan örn åklagarväsendets organisation varit

föremål för statsmakternas beslut. Sålunda genomfördes 1936 en omorganisation

av landsfogdetjänsterna. Vid 1940 års lagtima riksdag godkände

riksdagen i huvudsak ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag rörande huvudgrunderna

för en omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningama.

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

393

Processlagberedningens förslag.

I det följande torde jag få lämna en redogörelse för det väsentliga innehållet

i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk.

Förslaget är avsett att ersätta rättegångsbalken i 1734 års lag. Såsom denna

reglerar förslaget den allmänna processen i tvistemål och brottmål, varemot

olika former av specialprocess, såsom processen i jorddelningsmål, vattenmål,

krigsrättsmål och tryckfrihetsmål, icke upptagas till behandling.

Beredningen har i överensstämmelse härmed ej ansett sig böra taga ställning

till frågan, huruvida en specialprocess inom visst område, t. ex. den

militära straffrättsskipningen, borde bibehållas. I särskilda lagar förekomma

beträffande vissa slag av mål föreskrifter angående domstolens sammansättning

eller det processuella förfarandet utan att någon specialprocess i

egentlig mening kan anses föreligga. Förslaget upptager ej heller dessa avvikelser

från den allmänna processen till behandling. Beredningen omnämner

i detta sammanhang särskilt rättegången i äktenskapsmål och, vad straffprocessen

angår, förfarandet vid åtal mot unga personer. Det ligger emellertid,

framhåller beredningen, i sakens natur, att en lag, som avser den allmänna

processen, äger stor betydelse även för regleringen av de särskilda

processformerna; blir beredningens förslag antaget som lag, måste därför

närmare undersökas, vilka ändringar påkallas därav i de författningar, som

gälla de särskilda processformerna.

Beredningen framhåller vidare, att bestämmelser, som röra den allmänna

processen, nu förekomma, förutom i rättegångsbalken, i andra lagar och författningar.

Redan tidigt ha ändringar eller tillägg till rättegångsbalkens bestämmelser

skett genom fristående lagar eller författningar. Ofta torde härtill

ha bidragit svårigheten att rent formellt inordna dem inom rättegångsbalkens

ram. Som exempel från senare tid anför beredningen 1934 års lag

om bevisning genom sakkunniga och 1935 års lag med vissa bestämmelser

om häradsting. Att i antydda fall bestämmelserna böra upptagas i den nya

rättegångsbalken, anser beredningen ligga i öppen dag. I andra fall är frågan

icke lika lätt att besvara. Bestämmelser om laga domstol upptagas icke

blott i 10 kap. R.B. och i författningar, som direkt anknyta till bestämmelserna

i nämnda kapitel, utan ock i ett stort antal författningar reglerande

särskilda rättsinstitut. En överflyttning av forumbestämmelser av sistnämnda

slag till rättegångsbalken skulle enligt beredningens mening möta stora

svårigheter, även om vissa teoretiska skäl kunna anföras härför. Ur praktisk

synpunkt kan framhållas, att en speciell forumbestämmelse, t. ex. 19 §

patentförordningen, liksom den i 20 § samma förordning upptagna regeln

örn domstolens sammansättning, ofta äger ett mycket nära samband med det

ämne, som den särskilda författningen behandlar. Frågan ställer sig i viss

mån annorlunda, örn forumbestämmelsen icke avser något visst mål ulan mål

i allmänhet. Frånsett sistnämnda fall har beredningen av praktiska skäl

ansett sig böra i stort sett bibehålla den nuvarande ordningen.

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

I fråga om den fria rättegången har beredningen, med hänsyn lill att den

nuvarande lagen i detta ämne avser ej blott allmänna rättegångsmål utan

ock mål vid specialdomstolarna, ansett detta ämne som hittills böra vara

underkastat särskild lagstiftning. Beredningen framhåller emellertid, att det

nya förfarandet, särskilt vad överrätterna angår, uppenbarligen kan påkalla

vissa ändringar i lagen om fri rättegång, en fråga som bör upptagas till

övervägande före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Den närliggande

frågan om parts skyldighet att bidraga till statens kostnader för domstolsväsendet

har hos oss reglerats i samband med de allmänna bestämmelserna

om stämpelavgift, vilka icke äro av lags natur. Beredningen framhåller,

att i den mån man med partens avgiftsskyldighet vill ernå även vissa processuella

syften, det ligger nära till hands, att åtminstone grunderna för densamma

regleras i rättegångsbalken. Å andra sidan anser beredningen någon

olägenhet icke följa därav att frågan, som dock övervägande är av beskattningsnatur,

behandlas särskilt. Beredningen har därför icke upptagit den

till behandling i rättegångsbalken.

Bestämmelser, som röra straffprocessen, återfinnas även i promulgationslagen

till strafflagen. I sistnämnda lag upptagas bl. a. frågorna örn allmän

åklagares åtalsrätt och om häktning. Att stadgandena härom som ock om

vissa andra tvångsmedel i brottmål, nu reglerade genom 1933 års lag om vissa

tvångsmedel i brottmål, äga sin plats i rättegångsbalken, har beredningen

tunnb uppenbart. Beträffande vissa andra frågor, som sammanhänga med

straffprocessen, kan enligt beredningens mening tvekan råda, örn de böra behandlas

i strafflagen eller i rättegångsbalken, såsom frågorna örn åtalspreskription

och om målsäganderätt. Beredningen har även på denna punkt

följt den gränsdragning, som ägt rum i gällande lagstiftning, och alltså lämnat

dem utanför reglering i rättegångsbalken. Däremot har i denna upptagits

ett för vår rätt i stort sett nytt institut, eftergift av åtal, varjämte däri

införts vissa begränsningar av målsägande^ åtalsrätt.

Den nuvarande rättegångsbalkens bestämmelser avse i vissa fall även domstolsbehandlingen

av frågor, som höra till den s. k. frivilliga rättsvården

(jurisdictio voluntaria). I stor utsträckning äro dock dessa frågor reglerade

genom särskild lagstiftning, såsom 1932 års lag angående handläggning av

inskrivningsärenden. I beredningens förslag har detta ämne helt uteslutits

från behandling. I vilken omfattning den allmänna processens regler lämpa

sig för olika slag av frivillig rättsvård, kräver särskild undersökning, och

beredningen har med hänsyn till dessa frågors speciella natur icke ansett

sig böra ingå på en sådan.

Vidare har beredningen ansett, att lagstiftningen angående lagsökning och

handräckning för fordran bör bibehålla sin nuvarande karaktär av speciallagstiftning

och alltså icke inarbetas i rättegångsbalken.

Beredningen framhåller vidare, att de frågor, som sammanhänga med tilllämpningen

av en rättegångsordning, i stor utsträckning äro av organisatorisk

och administrativ natur. Ur flera synpunkter skulle det vara olämpligt,

att frågor av detta slag upptoges till fullständig behandling i rättegångsbal
-

s. 395 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

395

ken. Detta gäller särskilt domstolsväsendet. Beredningen har utgått från att

de grundläggande bestämmelserna å detta område böra upptagas i rättegångsbalken

men till särskild reglering hänvisat det närmare ordnandet av

domstolarnas samt åklagarväsendets inre organisation och verksamhet. Beredningen

har icke ingått på frågorna om avlöningsförhållandena för domare

och annan till domstolsväsendet hörande personal, sportelväsendets avskaffande

och tingshusbyggnadsskyldigheten. Dessa frågor äro, erinrar beredningen,

i vissa delar föremål för särskilda utredningar.

Den nya rättegångsbalkens införande förutsätter sålunda ett omfattande

arbete å olika lagstiftnings- och författningsområden. Enligt beredningens

åsikt är detta arbete dock icke av den vikt för bedömandet av beredningens

förslag, att det behöver föreligga färdigt i samband med förslaget till rättegångsbalk.

Starka praktiska skäl tala enligt beredningens mening för att

statsmakterna först taga ståndpunkt till frågan örn rättegångsväsendets gestaltning.

Beredningen föreslår därför, att de övergångsbestämmelser, som

erfordras för nya rättegångsbalkens ikraftträdande, meddelas i särskild lag.

Beredningens förslag överensstämmer i sina huvudgrunder med de riktlinjer,

som uppdragits av riksdagen; dessa ansluta sig även nära till 1931

års proposition. I enlighet härmed har till grund för förslaget lagts den uppfattningen,

att reformarbetet främst borde inriktas på åstadkommande av

ett förbättrat förfarande samt att ändringar i organisationen borde vidtagas

endast såvitt de vore nödvändiga för att domstolar och andra organ skulle

bliva i stånd att uppbära ett dylikt förfarande.

Domstolsväsendet.

Allmän underrätt.

De allmänna underrätterna äro enligt förslaget som nu häradsrätter och

rådhusrätter. Häradsrätt är första domstol på landet och i stad, som hör till

domsaga, rådhusrätt i övriga städer. Huruvida stad äger egen jurisdiktion

eller ej, besvaras icke i rättegångsbalken. Av reglerna om rådhusrätts domförhet

följer dock, att i rådhusrätt skola sitta minst tre lagfarna ledamöter.

Denna ståndpunkt överensstämmer med propositionen och riksdagens uttalanden.

Enligt dessa borde den särskilda stadsrättsskipningen bibehållas

allenast i städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden

och andra omständigheter ägde förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning

av tillräcklig styrka, och förordades, att i rådhusrätt tre lagfarna

ledamöter skulle lia säte. Denna uppfattning ligger ock till grund för 1932

års lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Beredningen

framhåller, att med stor sannolikhet torde även vid rättegångsbalkens införande

finnas städer, i vilkas rådhusrätter icke finnas tre lagfarna ledamöter.

I samband med beslutet om rättegångsbalkens ikraftträdande torde

alltså böra regleras, huru rättsskipningen i dessa städer skall ordnas, kämp
-

s. 396 Kontrollera mot PDF

396 Kungl. Maj :ts proposition nr 5.

ligt synes beredningen vara, att rådhusrätten i sådan stad bibehålies under

någon övergångstid.

I beredningens förslag upptagas icke några bestämmelser om domsagoindelningen.

Frågan örn uppdelning eller sammanslagning av domsagor förutsättes

komma att behandlas som hittills. Reformens genomförande kommer

alltså icke att ha någon omedelbar inverkan på den då bestående indelningen

i domsagor. Enligt beredningens mening bör dock, såsom framhållits

i propositionen och även understrukits i riksdagens uttalande, beträffande

de mindre domsagorna en successiv reglering av deras områden äga rum.

Domsaga förestås av häradshövding. Beträffande den personal, som erfordras

till biträde i domsagans förvaltning, meddelas icke andra bestämmelser

i förslaget än att i domsaga skall finnas sekreterare; dock har med

hänsyn till de mindre domsagorna denna bestämmelse icke kunnat göras

undantagslös. Om göromålen kräva det, skall ock som biträdande domare

finnas en eller flera assessorer. Beträffande sekreterares och biträdande domares

arbetsuppgifter förutsättes, att bestämmelser skola meddelas av Kungl.

Maj :t.

På landet är nu domsagan, då den ej är delad i tingslag, häradsrättens

domkrets. Omfattar domsagan två eller flera tingslag, är tingslaget häradsrättens

domkrets, och antalet häradsrätter i domsagan motsvarar alltså antalet

tingslag. Beredningens förslag innefattar på denna punkt en avvikelse

från vad nu gäller, i det att häradsrättens domkrets som regel kommer att

sammanfalla med domsagan. Den nuvarande ordningen medför, framhåller

beredningen, en uppdelning av häradshövdingens dömande verksamhet å

flera häradsrätter. Olämpligheten härav blir särskilt framträdande med den

nya ordningen för målens handläggning. Vid den förberedande behandlingen

av målen liksom i vissa andra fall är häradsrätten domför med häradshövdingen

ensam. Huruvida målet härrör från den ena eller andra delen av domsagan,

är för denna behandling ej av betydelse annat än då det gäller valet

av lämplig plats för sammanträde med parterna, en fråga som bör bedömas

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Vad angår de allmänna

tingen kan ock domsagans uppdelning å olika tingslag utgöra hinder för att

tingssammanträdena med varje tingslags häradsrätt bliva så talrika som ur

rättsskipningens synpunkt eljest vore erforderligt. Genom tingslagsindelningen

tillgodoses visserligen behovet dels av nämndens ortskännedom och dels,

med hänsyn till belägenheten av tingsstället, av lämplig plats för målens

handläggning. Dessa önskemål kunna emellertid beaktas på annat sätt. Beredningens

förslag avser icke ett avskaffande av de olika tingsställena. I

vilken omfattning så lämpligen kan ske, bör för varje fall undersökas. I en

domsaga kunna alltså liksom hittills finnas ett eller flera tingsställen. Ett

måls behandling vid det ena eller andra tingsstället bör bestämmas av häradshövdingen

efter lämplighet. Vad angår nämndens ortskännedom upptager

förslaget bestämmelse om att fördelningen av nämndens tjänstgöringsskyldighet

bör ske så, att erforderlig ortskännedom blir företrädd inom nämnden.

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

397

Förslaget intar icke ståndpunkt till frågan, om och i vilka fall tingslaget fortfarande

bör bibehållas som enhet för tingshusbyggnadsskyldigheten.

Regeln om att domsaga utgör häradsrättens domkrets har dock icke gjorts

helt undantagslös. Beredningen erinrar, att i utskottets utlåtande förutsattes,

att stad, som ingår i domsaga, kan bilda särskild domkrets, och att processkommissionen

ansett tingslagsindelningen böra bibehållas även i vissa

andra fall, såsom då domsaga är av särskilt stor omfattning. Enligt beredningens

förslag har det därför överlämnats åt Kungl. Majit att, då domsaga

är mycket vidsträckt eller eljest synnerliga skäl förekomma till domsagas

indelning i tingslag, förordna därom.

Häradsrätten består liksom nu av häradshövding och nämnd. I vissa

fall är, som redan antytts, häradsrätten domför utan nämnd. Dessa fall avse

huvudsakligen måls beredande och annan handläggning, som faller utanför

huvudförhandlingen. Det domföra antalet nämndemän har i förslaget bestämts

till lägst sju och högst nio. Det högre antalet har tillkommit för att

rätten ej till följd av en eller annan nämndemans förfall under pågående

handläggning skall förlora sin domförhet. Vad angår nämndens rösträtt har

beredningen bibehållit kravet på nämndens enhällighet för det fall, att i

nämnden ej sitta flera än sju. Äro i nämnden flera än sju, har däremot ej

den omständigheten, att det eljest domföra antalet överskridits, ansetts böra

leda till att enhällighet fordras beträffande samtliga. Om sju nämndemän biträda

samma mening, skall enligt förslaget denna gälla mot ordförandens

även för det fall, att i nämnden sitta flera än sju.

Enligt 1918 års lag om särskilda tingssammanträden för handläggning av

vissa mål och ärenden är häradsrätten i vissa fall domför med allenast tre i

nämnden. Vid de s. k. tremanstingen kunna upptagas, förutom vissa ansök - ningsärenden, mål angående ansvar för vissa bötesbrott, växel- och checkmål

ävensom andra mål angående penningfordran, som ej avser skadestånd,

örn grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt

angivits i stämningen eller i bilagd räkning. Med de bestämmelser, som

upptagits i förslaget om meddelande av tredskodom mot utebliven part redan

under förberedelsen och måls avgörande vid huvudförhandling, som hålles

i omedelbart samband med förberedelsen — i de nu åsyftade fallen är häradsrätten

enligt förslaget domför utan nämnd — har vad angår tvistemålen det

behov, som ligger till grund för lagen, ansetts vara tillgodosett. I viss mån

annorlunda äro förhållandena i fråga om de mindre brottmålen, särskilt då

i domsaga ingår stad eller större samhälle. Beredningen har ansett, att vid

handläggningen av dessa mål häradsrätten bör som nu vara domför med

allenast tre i nämnden. Till mål, varom nu är fråga, har hänförts åtal för

brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, örn brottet är sådant, att

målsägande ej finnes.

Då antalet nämndemän, som böra utses för tingslag, uppenbarligen måste

väsentligt överstiga det domföra antalet för att ej tjänstgöringen för varje

nämndeman skall bliva allt för betungande, har beredningen föreslagit ett

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

antal av aderton med rätt för Kungl. Majit att, om det erfordras, höja detta

antal.

Häradsrätternas rättsskipning är till övervägande del förlagd till de allmänna

tingen. I beredningens förslag bibehålies i princip den nu rådande

ordningen. Som allmän regel stadgas, att i tingslag allmänna ting skola med

undantag för tiden under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat

föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter.

Från den allmänna regeln kan alltså avvikelse ske i båda riktningarna.

Antalet ting kan med hänsyn till rättsskipningens behov och omständigheterna

i övrigt såväl ökas som minskas. Beredningen anför, att vid prövningen

av denna fråga måste, såsom vid riksdagsbehandlingen framhållits, stor vikt

tilläggas förhållandena i varje särskild domsaga. I de mera glest befolkade

delarna av landet måste antalet ting sättas avsevärt lägre än vad förslaget

förordar som allmän regel. Liksom nu är överlämnat åt Kungl. Majit att bestämma,

å vilka tider allmänna ting skola hållas och, då i domsagan äro flera

tingslag eller tingsställen, hur tingen skola fördelas mellan dem. Sammanträden

med tremansnämnd skola liksom nu hållas vid sidan av de allmänna

tingen. Det tillkommer Kungl. Majit att förordna om tid och ort för dessa

sammanträden. I olikhet med de allmänna tingen kunna de hållas å annan

ort än tingsställe.

Då anordningen med ting huvudsakligen påkallas av hänsyn till nämnden,

följer härav, att dessa avse huvudförhandling. Är häradsrätten domför

nied häradshövdingen utan nämnd, har någon anledning icke ansetts finnas

att inordna denna handläggning i tingsordningen. Sammanträde för sådan

handläggning bör hållas så ofta det erfordras, och häradshövdingen har att

bestämma tid och ställe för sammanträde.

Enligt beredningens förslag kan häradshövdingen såväl i tvistemål som i

brottmål utsätta särskilt sammanträde för huvudförhandling, då det erfordras

för arbetets jämna gång eller av annan anledning, såsom att målet kräver

särskild skyndsamhet. Kostnaden för sådant sammanträde stannar enligt

förslaget å statsverket. Sammanträde kan hållas å annan ort än tingsställe.

I stad med rådhusrätt är staden rådhusrättens domkrets. Såsom redan

framhållits är rådhusrätt enligt förslaget domför med tre lagfarna ledamöter.

För att rådhusrätten icke vid förfall för någon lagfaren ledamot under pågående

handläggning av ett mål skall förlora sin domförhet, kunna emellertid i

rätten samtidigt sitta fyra lagfarna ledamöter. Vid måls avgörande utan huvudförhandling

samt vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, ävensom i tvistemål vid huvudförhandling, som

hålles i omedelbart samband med förberedelsen, är rådhusrätten domför med

allenast en ledamot.

För avdömande av mindre brottmål, de s. k. polismålen, äro för närvarande

i vissa städer inrättade polisdomstolar, som äro domföra med en lagfaren

ledamot. Enligt beredningens förslag skola polisdomstolarna upphöra och

deras arbetsuppgifter övertagas av rådhusrätt. Behovet av en enklare sam
-

s. 399 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

399

mansättning av domstolen vid handläggning av de nu åsyftade målen kvarstår

emellertid för de större städerna. Beredningen föreslår därför, att rådhusrätt

efter Konungens förordnande därom är domför med en lagfaren domare,

om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och brottet är sådant, att målsägande ej finnes.

Beträffande frågan örn nämnds medverkan i rådhusrätternas rättsskipning

— i vilken fråga riksdagens kamrar som förut nämnts stannade i olika beslut

— har beredningen kommit till samma uppfattning, som uttalats i propositionen,

eller att nämnd skall medverka i de grövre brottmålen och alltså

rådhusrätten i dessa mål bestå av tre lagfarna domare och nämnd. Beredningen

framhåller, att lekmäns medverkan i första instans vid handläggningen

av grövre brottmål är av betydelse med hänsyn såväl till lekmännens

särskilda erfarenhet i frågor, som äro av vikt för straffrättsskipningen, som

ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning. Det synes ock naturligt

att denna medverkan sker på samma sätt som i häradsrätten, genom

deltagande av nämnd. Någon anledning till avvikelse från den sammansättning,

som nämnden äger i häradsrätten, har beredningen icke ansett föreligga.

Beredningen erinrar, att det i den av andra kammaren bifallna reservationen

ifrågasatts, att rådhusrätten, då nämnd deltager, skulle bestå av ordföranden

såsom den ende lagfarne ledamoten. Enligt beredningens mening

skulle, såsom framhållits i propositionen, en sådan anordning medföra ett av

omständigheterna ej påkallat försvagande av det lagfarna elementet i domstolen,

och beredningen har därför icke ansett sig kunna biträda detta förslag.

Den närmare bestämningen av de mål, vari nämnd skall deltaga, har

beredningen ansett böra ske på det sättet, att å brottet skall kunna följa

straffarbete i två år eller därutöver. Är brottets straffmaximum i straffskalan

lägre än straffarbete i två år, är alltså nämnd utesluten.

Vid omröstning inom rådhusrätt med nämnd skall enligt förslaget, för att

nämndens mening skall gälla mot de lagfarna ledamöternas, då dessa ärp

ense, alltid fordras enhällighet inom nämnden. Enligt beredningens mening

gör sig, såsom ock framhållits i propositionen, kravet på nämndens enhällighet

icke lika starkt gällande, då bland de lagfarna ledamöterna föreligger

någon skiljaktig mening. Biträdes den av minst sju i nämnden, skall, även

om flera sitta i nämnden, denna mening gälla.

Antalet nämndemän i stad med rådhusrätt bestämmes av Kungl. Majit.

Uti såväl utskottets utlåtande som den nyssnämnda reservationen har framhållits

angelägenheten av nämnds medverkan, då fråga vore örn brott, begångna

av unga personer. Beredningen har, såsom tidigare nämnts, icke tagit

ställning till frågan örn rättegången mot unga förbrytare men förutsätter,

alt särskild utredning härom kommer till stånd.

Beträffande rådhusrätts sammanträden upptager förslaget den bestämmelsen,

att varje vecka skall för huvudförhandling hållas en eller flera allmänna

rättegångsdagar samt att i övrigt sammanträde skall hållas så ofta det med

hänsyn till arbetet kräves. Närmare bestämmelser örn rådhusrätts sammanträden

skola enligt förslaget upptagas i arbetsordningarna.

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Hovrätt.

Hovrätternas ställning är enligt förslaget i allt väsentligt densamma som

nu. Hovrättens huvuduppgift är att vara fullföljdsinstans i fråga örn mål från

allmän underrätt. Dessutom äro åt hovrätt anförtrodda vissa förvaltningsuppgifter

beträffande de domstolar, som lyda under hovrätten. Till hovrätt

har ock enligt förslaget förlagts ett eninstansförfarande i vissa mål, varjämte

hovrätt som hittills har att upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av underrättsdomare och vissa andra ämbets- och

tjänstemän. Även hovrätts organisation ansluter sig nära till den nuvarande.

Vad angår frågan örn nämnds medverkan i hovrätt i grövre brottmål framhåller

beredningen, att det i propositionen framlagda förslaget härutinnan

sammanhängde med den föreslagna anordningen, att i sådana mål bevisningen

skulle omedelbart upptagas i hovrätten och att målet sålunda i fullföljda

delar skulle företagas till helt ny handläggning. Enligt beredningens uppfattning

är nämndens medverkan icke av samma betydelse i andra som i första

instans. Med de regler, som beredningen föreslår i fråga om förfarandet i

andra instans, föreligger icke något ovillkorligt krav på omedelbar bevisupptagning

eller fullständigt ny handläggning i andra instans ens för de

grövre brottmålens del. Då nämnden har sin största betydelse vid uppskattning

av den bevisning, som förebringas omedelbart, förfaller enligt beredningens

mening i viss mån härmed ett av huvudskälen för nämndens medverkan.

På grund härav och med hänsyn till de stora praktiska olägenheter,

som äro förenade med nämnds medverkan i hovrätt, har beredningen icke

ansett sig böra framlägga förslag härom.

Förslaget upptager som huvudregel, att hovrätt är domför med fyra ledamöter.

I fråga om ett av reservanter i utskottet, liksom tidigare av processkommissionen,

framställt förslag, att det domföra antalet ledamöter i hovrätt

skulle bestämmas till tre, framhåller beredningen, att hovrätterna enligt beredningens

förslag komma att få ökad betydelse ej minst till följd av de begränsningar

av högsta domstolens befattning med fullföljda mål, som beredningen

föreslår. Dessa begränsningar förutsätta, att hovrätternas rättsskipning

äger en hög grad av tillförlitlighet. Ur denna synpunkt är enligt beredningens

mening ett högre antal än tre påkallat. Beredningens ståndpunkt

överensstämmer ock med vad i propositionen och av riksdagen uttalats. Bestämmande

av det domföra antalet till fyra leder till att, då två röster stå mot

två, i tvistemål den meningen kommer att gälla, som biträdes av den äldste

ledamoten, varemot i brottmål den mildare meningen blir utslagsgivande.

Väl skulle det, framhåller beredningen, ur denna synpunkt varit önskvärt,

om i nu antydda fall det domföra antalet kunnat sättas till fem. Det nu tilllämpade

förfarandet att vid lika röstetal en femte ledamot tillkallas för att

deltaga i målets avgörande later sig emellertid icke förena med rättegångens

muntlighet och omedelbarhet. Att i tvistemål vid lika röstetal den äldste

ledamoten erhåller utslagsröst, synes icke kunna betecknas som oegentligt

eller framstå som stötande, lika litet som att i brottmål i nu antydda fall

avgörandet utfaller till den tilltalades förmån. För att vid större måls hand
-

s. 401 Kontrollera mot PDF

Kunell. Majlis proposition nr 5.

401

läggning hovrätten icke till följd av uppkommet förfall för någon ledamot

under pågående handläggning skall förlora sin domförhet, föreslår emellertid

beredningen, att utöver de fyra ytterligare en ledamot må sitta i rätten.

I nu angivna fall kunna alltså i avgörandet komma att deltaga fem ledamöter.

I fråga om hovrätts organisation föreslår beredningen, att i hovrätt skola

finnas president samt hovrättsråd och assessorer. Hovrätt skall vara delad i

två eller flera avdelningar, och varje avdelning skall bestå av minst fyra hovrättsråd,

av dem en ordförande och en vice ordförande, samt en eller flera

assessorer. Presidenten kan vara ordförande å avdelning. Särskilt med hänsyn

till ordnandet av hovrättens arbete under ledamöternas ferier och deras

bortovaro vid tjänstgöring å annan ort än förläggningsorten, bl. a. vid de av

beredningen föreslagna hovrättstingen, har beredningen ansett nödvändigt,

att hovrätten består av minst två avdelningar. Förslaget förutsätter, att ordförande-

och vice ordförandetjänsterna skola utgöra självständiga befattningar

med en i förhållande till övriga ledamöter högre ställning och avlöning.

För att hovrätterna skola motsvara de stora anspråk, som måste ställas

å dessa domstolar, är, yttrar beredningen, särskilt angeläget att för ordförande-

och vice ordförandetjänsterna kunna påräknas personer med framstående

skicklighet och stor erfarenhet.

Vad angår de befattningshavare, som utöver den egentliga domarpersonalen

böra vara anställda i hovrätterna, upptager förslaget icke några bestämmelser.

Denna fråga förutsättes skola liksom nu regleras i administrativ ordning.

Enligt beredningens åsikt krävas dock ej i detta avseende några mera

väsentliga förändringar.

Beredningen föreslår, att i riket skola vara inrättade sex hovrätter, nämligen

— förutom Svea och Göta hovrätter, hovrätten för Skåne och Blekinge

samt hovrätten för Övre Norrland — en hovrätt för västra Sverige, omfattande

Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län, samt

en hovrätt för nedre Norrland, omfattande Västernorrlands och Jämtlands

län.

Enligt förslaget må hovrätt, om särskilda skäl föreligga därtill, sammanträda

å annan ort än förläggningsorten. Förslaget upptager dessutom mera

regelbundna sammanträden, s. k. hovrättsting, å annan ort för huvudförhandling

i mål från viss del av domkretsen. Det har överlämnats åt Kungl.

Majit att bestämma såväl huruvida inom en viss hovrätt hovrättsting skola

hållas som ock, då behov därav anses föreligga, å vilka orter och tider tingen

skola hållas.

Högsta domstolen.

De grundläggande bestämmelserna om högsta domstolens ställning, organisation

och verksamhet upptagas för närvarande i regeringsformen. Beredningen

ifrågasätter icke någon mera väsentlig förändring i dessa bestämmelser.

Enligt § 22 1 mom. regeringsformen kunna i högsta domstolen ringare

mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, örn alla fyra äro

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

26

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ense om slutet; över viktigare saker skola däremot minst sju döma. Flera än

åtta ledamöter få ej på en gång deltaga i prövningen av något mål, dock med

undantag för de s. k. plenimålen. Beredningen framhåller, att uppdelningen

av målen i ringare och viktigare numera har mycket liten betydelse och synes

utan olägenhet kunna försvinna. Ej heller torde det numera inträffa, att högsta

domstolen i något fall är besatt med färre ledamöter än fem eller, örn plenimålen

undantagas, med flera än sju. Enligt beredningens mening bör § 22

1 mom. ändras i nu antydd riktning.

Bestämmelser örn högsta domstolens behandling av ansökan om tillstånd

att hos Kungl. Majit fullfölja talan i vissa mål (s. k. dispens) meddelas för

närvarande i 1915 års lag angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.

Enligt dessa ankommer det på en särskild avdelning av högsta domstolen,

bestående av tre ledamöter, att pröva och avgöra sådan ansökan. Med

hänsyn till den av beredningen föreslagna ordningen för målens fullföljd i

högsta domstolen, som innebär, att i allmänhet för alla fullföljda mål kräves

prövningstillstånd, kommer regeln om högsta domstolens domförhet i nu

antydda fall att erhålla långt större betydelse än nu är fallet. I beredningens

förslag har denna regel liksom bestämmelserna i 1920 års stadga om måls

handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet erhållit plats i

rättegångsbalken. Däremot förutsättes, att de närmare bestämmelserna om

högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar liksom nu meddelas i särskild

lag.

Stadgandet i § 24 regeringsformen, enligt vilket uti nedre justitierevisionen

ärendena beredas till föredragning och avgörande i högsta domstolen, bör

enligt beredningens mening med någon jämkning av ordalagen bibehållas.

Visserligen kommer enligt förslaget vid huvudförhandling i tvistemål någon

föredragning icke att äga rum. Enligt de regler, som beredningen föreslår

om prövningstillstånd såsom villkor för att ett mål må komma under högsta

domstolens bedömande, förutsättes dock föredragning av tjänsteman. Tjänstemannaföredragning

skall ock i viss utsträckning äga rum i brottmål.

Domstols kansli.

Vid samtliga domstolar skola enligt förslaget kanslier finnas inrättade,

som hållas öppna för allmänheten å bestämda tider. För högsta domstolen

har nedre justitierevisionen bibehållits som kansli. För domsaga skall liksom

nu finnas gemensamt kansli, även om domsagan består av flera tingslag.

Finnes sekreterare i domsagan, förutsättes att den omedelbara ledningen

av kansliarbetet åvilar honom. Närmare bestämmelser om domstols kansli

samt de där anställda befattningshavarna och deras åligganden skola meddels

av Kungl. Majit. Beredningen utgår från att de nuvarande kommissionärsbefattningarna

bibehållas och att sådana inrättas även vid de domstolar,

där kommissionär nu icke finnes anställd. Enligt förslaget må inlaga eller

annan handling alltid insändas med posten i betalt brev, ett stadgande som

avser såväl underrätt som hovrätt och högsta domstolen.

s. 403 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

403

Domares tillsättande.

I fråga om de ordinarie domarbefattningarna innebär förslaget, att president

i hovrätt, hovrättsråd och häradshövding liksom nu utnämnas av Kungl.

Majit. Då rådhusrätt skall bibehålla sin dubbla funktion av domstol och ett

stadens förvaltningsorgan, följer därav att staden måste bibehållas vid ett

visst inflytande vid tillsättande av borgmästare och rådmän. Enligt beredningens

mening bör stadsdomarnas tillsättande liksom för närvarande regleras

genom särskild lagstiftning. Beredningen har därför i förslaget till

rättegångsbalk icke upptagit annan bestämmelse i detta ämne, än att borgmästare

och rådman utnämnas av Kungl. Majit, samt till särskild lagstiftning

hänvisat frågan om val av borgmästare och rådman. I förhållande till

den nuvarande ordningen innebär förslaget den avvikelsen, att även rådman

skall utnämnas av Kungl. Maj :t. På denna punkt bygger förslaget på den förutsättningen,

att liksom beträffande borgmästare det genom val framkomna

förslaget skall upptaga tre personer. Beredningens förslag avser allenast lagfarna

ledamöter. Under en övergångstid komma i ett flertal rådhusrätter att

sitta även icke lagfarna rådmän; beträffande dessa torde enligt beredningens

mening den nuvarande ordningen i stort sett böra bibehållas. Vad angår rådhusrätternas

assessorer anser beredningen lämpligast att de, såsom nu i allmänhet

äger rum, utses av magistraten; bestämmelser om deras tillsättande

skola enligt förslaget liksom nu meddelas i administrativ ordning.

I förslaget upptagas icke några bestämmelser om ledighet för de lagfarna

domarna och förordnande av vikarie utan hänvisas dessa frågor till behandling

i administrativ ordning. Uppenbart är emellertid, framhåller beredningen,

att det för rättsskipningens behöriga handhavande är av synnerlig vikt,

att de ordinarie domarna i största möjliga utsträckning själva utöva sina

ämbeten liksom att de vikarier, som vid ledighet komma att tjänstgöra, fylla

skäliga anspråk på erfarenhet och skicklighet.

Beträffande val av nämndemän gäller enligt förslaget, att dessa val liksom

nu äro majoritetsval. Valet förrättas på landet av kommunalfullmäktige,

om sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige. För tryggande av ett

lämpligt val har beredningen ansett denna ordning vara att föredraga framför

den nu gällande, enligt vilken valet förrättas å kommunalstämma eller

allmän rådstuga.

Åklagare.

Enligt förslaget äro de allmänna åklagarna indelade i tre grupper, justitiekanslern

såsom chef för åklagarväsendet och under honom landsfogdar och

distriktsåklagare, till vilken sisnämnda grupp hänföras landsfiskaler och

stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt. För Stockholm träder i stället för

landsfogden förste stadsfiskalen. Allmän åklagare är vid underrätt distriktsåklagare

eller landsfogde, vid hovrätt justitiekanslern i mål, som upptages

omedelbart av hovrätt, och i annat mål landsfogde eller distriktsåklagare

samt vid högsta domstolen i regel justitiekanslern.

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Beredningen framhåller, att den omorganisation av landsfogdetjänsterna,

som ägt rum sedan riksdagen 1931 uttalade sig angående huvudgrunderna

för rättegångsreformen, torde i sina grundprinciper väl ägna sig för dessa

åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning. Beträffande organisationen av

underåklagarna har beredningen under hänvisning till pågående utredning

ansett sig icke i detta sammanhang böra ingå därpå.

Enligt förslaget skall något ombyte å åklagarsidan i regel icke — såsom i

propositionen förordats — äga rum vid fullföljd av brottmål till hovrätt. Denna

grundsats om kontinuitet å åklagarsidan har ansetts böra tillämpas även i

fråga örn förundersökning och åtal. Beredningen framhåller, att olägenheterna

av ett ombyte framträda starkast i fråga om de större och mera invecklade

målen. Beträffande de mindre målen äro dessa olägenheter väl icke

så stora, och till stöd för särskilda hovrättsåklagare i dessa mål kunna otvivelaktigt

anföras vägande praktiska skäl. Då muntlig förhandling i mindre

brottmål enligt förslaget icke föreskrivits som regel, torde emellertid enligt

beredningens mening kunna antagas, att antalet inställelser å åklagarsidan

ej blir alltför stort. I varje fall har beredningen icke ansett erforderligt att

för de mål, varom nu är fråga, särskilda hovrättsåklagartjänster inrättas.

Beträffande den närmare fördelningen av uppgifterna mellan de olika

åklagarna upptagas icke några bestämmelser i förslaget, utan denna fråga

hänvisas till reglering i administrativ ordning. I de fall, då enligt förslaget

talan må föras av såväl landsfogde som distriktsåklagare, bör, framhåller

beredningen, uppenbarligen tillses, att de mera krävande uppgifterna tillkomma

landsfogde. Var gränsen skall dragas mellan den enes och den andres

åtalsbefogenhet beror på den kompetens som distriktsåklagarna komma

att äga.

Advokater.

I förslaget har advokatväsendet underkastats rättslig reglering. Beredningen

säger sig icke hysa någon tvekan örn att advokatståndet bör, med hänsyn

till sin betydelse för rättsskipningen, erhålla en offentligrättslig ställning.

För de rättssökande är, yttrar beredningen, av stor vikt, att de i sina rättsliga

angelägenheter kunna söka råd och hjälp hos personer, om vilka de

kunna äga visshet, att de besitta härför nödiga kvalifikationer. Att också

det allmännas intresse härigenom befrämjas ligger i öppen dag. Utan ansvarsmedvetna

och kunniga ombud försvåras domstolarnas uppgift. Deras

avgöranden komma ofta att vila på ett ofullständigt material, och rättsfrågorna

erhålla ej den allsidiga belysning, som är påkallad för deras riktiga

bedömande. Rättegångens koncentration och muntlighet ställa också större

anspråk på ombuden med hänsyn till ett omsorgsfullt förberedande av partens

talan och deras förmåga av klar och redig framställning. Den första

och viktigaste förutsättningen för att det nu antydda syftet skall nås är, att

advokatkåren organiseras som ett offentligrättsligt samfund och att benämningen

advokat må användas allenast av den som tillhör denna sammanslutning.

De grundläggande bestämmelserna om villkoren för inträde, om

s. 405 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

405

advokats skyldigheter, om tillsyn över advokatväsendet och om disciplinära

åtgärder mot advokat, som åsidosätter sin plikt, lia erhållit plats i rättegångsbalken.

För att vinna inträde i samfundet skall sökanden finnas lämplig att utöva

advokatverksamhet. Han skall ha gjort sig känd för redbarhet; med

hänsyn till vikten av att advokaten intar en självständig ekonomisk ställning

må ej till ledamot antagas den, som är i konkurstillstånd eller varit i konkurstillstånd

och ej visat, att han är fri från borgenärernas krav. I fråga

örn teoretisk utbildning fordras, att han avlagt de kunskapsprov, som föreskrivas

för lagfaren domare. Slutligen skall sökanden genom väl vitsordad

praktisk tjänstgöring ha förvärvat sådan erfarenhet och kännedom om advokatens

uppgifter, att han kan anses skickad att utöva advokatverksamhet.

Tillsyn över advokatväsendet skall i första hand utövas av samfundets styrelse.

Styrelsen har att vaka över att advokat i sin verksamhet nitiskt och

redbart fullgör honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttar god advokatsed.

Åsidosätter advokat sina plikter, åligger det styrelsen att ingripa mot den

felande genom att''tilldela honom erinran eller varning och i svårare fall

genom att utesluta honom ur samfundet. De allmänna intressen, som äro

förknippade med advokaternas verksamhet, äro av den vikt, att de ansetts

böra äga en målsman utanför advokaternas egen krets. Denna uppgift har

beredningen ansett lämpligen böra förenas med de åligganden, som redan

nu tillkomma justitiekanslern i fråga örn tillsyn över domstolsväsendet. I förslaget

stadgas därför, att justitiekanslern skall äga hos styrelsen påkalla åtgärd

mot advokat, som åsidosätter sin plikt, samt att styrelsens beslut må

av justitiekanslern överklagas hos högsta domstolen. Den, vars begäran om

inträde avslagits eller som uteslutits ur samfundet, kan ock i högsta domstolen

föra talan mot beslutet.

Genomförandet av förslaget i fråga om advokatorganisationen torde enligt

beredningens mening kunna ske på det sätt, att den nuvarande sammanslutningen

Sveriges advokatsamfund frivilligt beslutar de ändringar i sin organisation,

som erfordras för att bringa den i överensstämmelse med lagens

föreskrifter; de sålunda ändrade stadgarna böra fastställas av Kungl. Maj:t.

Förslaget uppställer som allmän regel, att part alltid äger att själv utföra

sin talan inför alla domstolar, såväl högre som lägre. Å andra sidan äger part

i tvistemål oavsett målets beskaffenhet samt i viss utsträckning även i brottmål

rätt att låta sin talan föras genom ombud. Beträffande villkoren för att

få användas som rättegångsombud framhåller beredningen, att av en på beredningens

föranstaltande verkställd statistisk undersökning, varav ett sammandrag

fogats vid beredningens betänkande, framgår, att användningen av

rättsbildade ombud under de sista årtiondena alltmera stegrats. Detta förhållande

har enligt beredningens mening sin grund ej endast i en mera utbredd

insikt hos de rättssökande om betydelsen av att rättsbildade ombud

användas utan även i den ökade tillgången på sådana ombud. Beredningen

anser dock, att, såsom utskottet antytt, vissa svårigheter skulle möta, om

som allmänt krav uppställdes, alt ombuden skulle vara rättsbildade. Till
-

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

gången på advokater är störst i städerna, och ur denna synpunkt skulle införande

av advokatmonopol i fråga om mål, som väckas vid rådhusrätt med

tre lagfarna ledamöter, icke vara ägnat att inge betänkligheter. Beredningen

har dock icke ansett sig böra föreslå en sådan partiell lösning av denna

fråga. Den i propositionen, liksom tidigare av processkommissionen, förordade

utvägen att begränsa fordran på rättslig utbildning till ombud i överrätt

skulle, som utskottet framhållit, medföra vissa olägenheter, och beredningen

har, med hänsyn till den ställning riksdagen på denna punkt intagit,

icke ansett sig böra fullfölja densamma.

Det företräde, som förslaget bereder advokaterna, ligger i främsta rummet

i ensamrätten till advokatnamnet. Beredningen framhåller, att genom

denna ensamrätt kommer det förtroende, som varje enskild advokat

lyckas förvärva sig, advokaterna samfällt till godo, och att de därigenom

erhålla ett starkt intresse att vidmakthålla en god anda inom kåren och

därifrån avlägsna olämpliga element. Advokat äger vidare att utan någon

föregående prövning av domstol uppträda som rättegångsombud, medan i

fråga om annan än advokat den domstol, där ombudet- uppträder, har att

undersöka, om ombudet med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet

finnes lämplig. Ombud, som ej är advokat, kan, örn han visar sig olämplig,

av rätten förklaras obehörig som ombud ej endast i ett visst mål utan ock

för viss tid eller tills vidare. Advokat kan väl av rätten avvisas som ombud

i ett visst mål, men han är beträffande påföljder i övrigt underkastad ej domstolens

utan advokatsamfundets disciplinära myndighet. Som offentlig försvarare

i brottmål kan förordnas endast den som är advokat.

Grundsatser i fråga om förfarandet.

I fråga om förfarandet bygger förslaget på grundsatserna om rättegångens

muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa grundsatser skola tilllämpas

i alla instanser. Rättegångens muntlighet innebär, att processmaterialet

skall vid den förhandling, som utgör grundval för domen, framläggas för

domstolen i muntlig form. Det är å vad sålunda muntligt framlägges, som målets

avgörande omedelbart skall grundas. För att detta skall kunna ske fordras,

att förhandlingen kan slutföras vid ett enda rättegångstillfälle eller i

varje fall vid rättegångstillfällen, som ligga varandra så nära i tiden, att domstolens

uppfattning om vad som förekommit ännu är ogrumlad, då målet avgöres.

Förhandlingens koncentration och omedelbarhet äro av särskild betydelse

med hänsyn till bevisningen. I fråga om denna skall enligt förslaget

tillämpas den fria bevisprövningen. Denna medför bl. a., att de nuvarande

vittnesjäven bortfalla och att bevisvärde kan tilläggas parternas egna utsagor.

Om parters och vittnens utsagor avgivas vid ett och samma rättegångstillfälle,

har, framhåller beredningen, domstolen helt andra möjligheter att

bedöma utsagornas tillförlitlighet; frestelsen för den som höres att avvika

från sanningen motverkas av att han ställes inför utsikten, att utsagan omedelbart

kommer att belysas av vad andra lia att meddela. Den på muntlig
-

s. 407 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

407

het, koncentration och omedelbarhet grundade förhandlingen skapar på detta

sätt väsentligt större trygghet, att den fria bevisprövningen fyller sin uppgift.

En förutsättning för bevisbedömningens tillförlitlighet är ock, att bevisningen

om möjligt upptages omedelbart vid förhandlingen inför den domstol,

som dömer i målet, och ej förebringas genom protokoll över bevisupptagning

utom förhandlingen. Kravet på bevisningens omedelbarhet framträder

särskilt starkt i fråga om bevismedel, där, såsom vid vittnesbeviset och partsförhöret,

bevisvärdet är knutet vid själva den muntliga utsagan.

Beredningen framhåller, att förfarandets karaktär i hög grad inverkar på

domarens ställning i processen. Att domaren bör intaga en objektiv och i

förhållande till båda parterna fullt opartisk ställning, ligger i sakens natur.

Under rättegången bör han avhålla sig från allt, som är ägnat att rubba tilltron

till hans opartiskhet. Domarens uppfattning om hos vilken part rätten

ligger skall komma till uttryck först efter avslutad förhandling, i domen.

Denna självklara grundsats leder dock icke till att domaren tilldelas

en passiv roll i rättegången. Ett av den muntliga processens största företräden

framför den skriftliga är, att den lämnar domaren tillfälle till en

verksam processledning. Han har i första hand att vaka över att i fråga

om rättegångens förlopp lagens föreskrifter iakttagas och, om part eller annan

handlar i strid däremot, tillämpa de påföljder, som äro stadgade. Han

har särskilt att tillse, att principerna örn förhandlingens muntlighet, koncentration

och omedelbarhet förverkligas. För en lämplig anordning av förhandlingen

kan han förordna, att skilda frågor eller delar av målet behandlas

var för sig, och han har att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat

som att däri ej indrages något, som saknar betydelse. Genom frågor

till parterna har domaren att söka utreda dunkla punkter eller motsägelser

i deras framställningar. Vad angår rättegångens materiella sida måste

rättegångsordningen bygga på parternas egen verksamhet som den huvudsakliga.

Denna grundsats gäller för såväl tvistemål som brottmål. Det grundläggande

även för rättegången i brottmål är en förhandling mellan två parter,

å ena sidan åklagaren eller målsäganden och å den andra den tilltalade.

Straffprocessen bygger alltså i stort sett liksom civilprocessen på förhandlingsprincipen;

den är ackusatorisk och ej, som i äldre tider, inkvisitorisk.

Vad angår domarens ställning till processen föreligga dock vissa olikheter.

I civilprocessen äger rätten icke döma över annat än vad parten i föreskriven

ordning yrkat. Ej heller må i mål, där förlikning är tillåten, domen grundas

å omständighet, som ej av part åberopats som grund för hans talan. Beträffande

straffprocessen har denna regel sin motsvarighet i bestämmelsen,

att domen ej må avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i

behörig ordning förts; rätten är däremot obunden av yrkande om brottets

rättsliga rubricering eller tillämpligt lagrum liksom beträffande straff eller

annan påföljd, som bör följa å gärningen.

Den för såväl tvistemål som brottmål gemensamma regeln, att det i första

hand är parterna, som lia att sörja för utredning och bevisning, utesluter icke,

att det även tillkommer rätten att föranstalta därom. Rätten har alltid att

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

inom de gränser, som lagen utstakar, verka för att den materiella grundvalen

för domen blir tillförlitlig och fullständig. Beträffande sådana tvistemål, där

förlikning är tillåten, är rättens befogenhet att införa bevisning begränsad,

i det att rätten ej, utan yrkande av part, må höra vittne, som ej förut hörts

på parts begäran, eller meddela föreläggande om företeende av skriftligt

bevis. Med de dispositiva tvistemålen ha i detta hänseende enligt förslaget

likställts de brottmål, i vilka talan om ansvar må föras endast av målsägande.

Bland de upplysningskällor, av vilka rätten alltid har befogenhet att begagna

sig för utredningen, är parternas hörande den viktigaste. För att denna

upplysningskälla skall komma till sin rätt, böra parterna vara personligen

tillstädes. Förslaget innebär i förhållande till gällande rättstillämpning en

väsentlig utvidgning av parts skyldighet att infinna sig personligen. Rätten

kan, som enligt gällande rätt, av eget initiativ hålla syn och tillkalla sakkunnig.

Av den muntliga processen följer förhandlingens offentlighet. Denna

grundsats har av ålder tillämpats vid underrätterna. I överrätterna är däremot

för närvarande med hänsyn till förfarandets övervägande skriftliga

karaktär offentligheten i regel utesluten. Då enligt förslaget även överrättsprocessen

skall bliva muntlig, följer härav, att även överrätternas förhandlingar

i allmänhet bliva offentliga.

Förfarandet i första instans.

Tvistemål.

I tvistemål inledes rättegången som nu genom ansökan örn stämning å svaranden.

Ansökan, som ställes till rätten, skall innehålla uppgift å de omständigheter,

varå käranden grundar sin talan, och det yrkande han framställer.

De skriftliga bevis, som käranden innehar, skola i huvudskrift eller

styrkt avskrift fogas vid ansökningen. Ansökan underkastas, så snart den

inkommit, en förberedande granskning av rätten, som i detta fall är domför

med häradshövdingen ensam eller, beträffande rådhusrätt, med en lagfaren

ledamot. Ansökan kan omedelbart avvisas, om rätten finner uppenbart, att

målet på grund av rättegångshinder ej kan upptagas till prövning. Är ansökan

ofullständig, kan rätten förelägga käranden att komplettera den.

Rätten utfärdar därefter stämning å svaranden att svara å käromålet.

Handläggningen av ett tvistemål är uppdelad å två olika stadier, förberedelsen

och huvudförhandlingen. Förberedelsens syfte är i främsta rummet,

att målet under denna skall så beredas, att det vid huvudförhandlingen kan

slutföras i ett sammanhang. I första hand skola vid förberedelsen parternas

ståndpunkter klarläggas; tillika skall bevisupptagningen vid huvudförhandlingen

förberedas. Parterna ha var å sin sida att uppgiva den bevisning de

ämna förebringa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevismedel. Erfordras

för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,

att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,

s. 409 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

409

föremål tillhandaliålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd

vidtages, skall rätten meddela beslut därom under förberedelsen. Part,

som vill att sådan åtgärd vidtages, skall så snart ske kan göra framställning

därom lios rätten.

För säkerställande av den rätt, som käranden gör gällande i målet, kunna

vissa provisoriska åtgärder vidtagas redan under förberedelsen. Sålunda

kan, då talan avser fordran, kvarstad läggas å gäldenärens lösa egendom eller

skingringsförbud meddelas å lös eller fast egendom; är fara, att gäldenären

begiver sig från riket, kan reseförbud meddelas. I rättegång om bättre

rätt till lös eller fast egendom kan rätten förordna om kvarstad eller skingringsförbud.

Örn domstols befogenhet i nu antydda fall saknas för närvarande

bestämmelser i lag. Även om domstolarna ansett sådan befogenhet

i viss utsträckning tillkomma dem, är dock, uttalar beredningen, allmänt

erkänt, att en parts rätt ofta göres värdelös genom obehöriga förfoganden

av motparten. Med hänsyn härtill har i förslaget upptagits en allmän bestämmelse

om att, då det skäligen kan befaras, att motparten genom sitt

förhållande söker hindra eller försvåra verkställande av den kommande

domen eller väsentligt förringa dess värde för parten, rätten kan vid vite

meddela motparten förbud att utöva viss verksamhet eller företaga viss

handling ävensom, då det erfordras, vid vite förelägga honom att företaga

viss handling t. ex. för underhåll av omtvistad egendom. Rätten kan även

förordna örn egendoms förvaltning av god man eller om annan åtgärd, som

finnes erforderlig för säkerställande av partens rätt. Är det för parten av

synnerlig vikt och länder det ej motparten till väsentligt förfång, kan ock

före domen ske en provisorisk reglering av det mellan parterna omtvistade

förhållandet.

Den allmänna regeln är, att ett mål, sedan förberedelsen slutförts, utsättes

till huvudförhandling. Förberedelsens uppgift är begränsad till målets beredande

till huvudförhandling, och någon ytterligare behandling av själva

sakfrågan kan alltså icke äga rum under förberedelsen. Ej heller kan rörande

denna fråga bevis upptagas i andra fall än då det av särskilda skäl är

medgivet. Däremot kan ett avgörande av processuella frågor ske under förberedelsen,

såsom måls avvisande på grund av rättegångshinder, föreläggande

för part eller annan att förete skriftlig handling eller föremål; för prövning

av dylik fråga kan ock bevisning upptagas vid förberedelsen. I vissa

särskilt angivna fall kan ett avgörande av själva saken ske; detta avgörande

grundar sig emellertid då icke å någon materiell prövning i egentlig mening.

De nu åsyftade fallen äro tredskodom, stadfästelse av förlikning samt dom

i anledning av talan, som medgivits eller återkallats.

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten kan dock förordna örn skriftlig

förberedelse, örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet

eljest skulle finnas lämpligare.

Vid muntlig förberedelse kallas parterna till förhandling, den s. k. första

inställelsen. Allt efter målets beskaffenhet föreläggas parterna härvid på
-

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

följder av olika slag. I mål, vari förlikning är tillåten, är påföljden av parts

utevaro, att tredskodom kan meddelas mot den uteblivne. Om det kan antagas,

att förberedelsen därigenom främjas, skall part åläggas att infinna sig

personligen. Härvid utsättes vite. Förhandlingen skall vara muntlig; svaranden

må dock som svaromål vid första inställelsen åberopa av honom ingiven

skrift. Uppskov med förhandlingen kan äga rum, dock ej längre än

oundgängligen påkallas. Rätten äger förordna, att förberedelsen skall fortsättas

genom skriftväxling.

Vid den skriftliga förberedelsen utsättes viss tid för svaranden att avgiva

skriftligt svaromål. Någon påföljd för svaranden förekommer i detta fall

icke. Inkommer han ej med svaromål, skall rätten genast övergå till muntlig

förberedelse för att, om han uteblir från denna, kunna meddela tredskodom

mot honom. Mellan parterna kan skriftväxlingen fortgå medelst nya

skrifter, varvid rätten äger att föreskriva, i vilket avseende part skall yttra

sig.

Sedan förberedelsen avslutats, utsättes huvudförhandling. Angående tiden

för denna gäller den allmänna regeln, att part eller annan, som skall

infinna sig, skall erhålla skäligt rådrum. Utsättes huvudförhandling att hållas

senare än fyra veckor efter förberedelsens slut, skall rätten göra anmälan

därom till hovrätten med uppgift om anledningen till uppskovet. Huvudförhandling

kan ock under vissa förutsättningar hållas i omedelbart samband

med förberedelsen.

Huvudförhandlingens uppgift är att bilda grundval för domen. Vid huvudförhandlingen

skall allt det processmaterial, som må läggas till grund för

domen, förebringas: parternas yrkanden, invändningar och medgivanden,

deras utveckling av sin talan i rättsligt och faktiskt hänseende samt bevisningen.

Vad som förekommit vid förberedelsen ingår icke utan vidare i processmaterialet.

Detta innebär emellertid icke, att materialet från förberedelsen

är utan betydelse för huvudförhandlingen. Väl får som regel protokollet

eller parternas skrifter vid förberedelsen icke uppläsas vid huvudförhandlingen,

men part äger vid huvudförhandlingen, om anledning därtill förekommer,

åberopa ett av motparten gjort medgivande eller ett erkännande

av en omständighet, som är av betydelse i målet. Örn parts utsaga avviker

från hans utsaga vid förberedelsen eller han underlåter att yttra sig vid

huvudförhandlingen eller eljest särskilda skäl förekomma, må vad parten

anfört under förberedelsen uppläsas.

Förhandlingen skall vara muntlig. Vad angår själva partsförhandlingen

innefattas häri, att part icke får åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga eller

annat skriftligt anförande; dock må yrkanden uppläsas ur skrift. Att part

vid utförande av sin talan får använda sig av minnesanteckningar, ligger

i öppen dag.

Vid huvudförhandlingen skall part sanningsenligt redogöra för de omständigheter,

som han åberopar, och uttala sig om de av motparten anförda

omständigheterna samt besvara framställda frågor. För att denna partens

sanningsplikt skall bliva av verklig betydelse är i regel av vikt, att parterna

s. 411 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

411

äro personligen tillstädes. Part skall föreläggas att infinna sig personligen,

om ej hans närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen. Parts underlåtenhet

att efter rättens föreläggande infinna sig eller att eljest fullgöra

vad rätten förelagt honom till utredning i målet eller att besvara framställd

fråga kan läggas honom till last i bevishänseende.

För att huvudförhandlingen skall kunna slutföras vid ett och samma rättegångstillfälle

böra alla, som skola höras i målet, då vara tillstädes. Med hänsyn

härtill måste parts eller annans underlåtenhet att inställa sig vara förenad

med en allvarlig påföljd. För part är påföljden i dispositiva tvistemål, liksom

vid förberedelsen, i allmänhet tredskodom; skall han infinna sig personligen,

förelägges vite. Part, som uteblir från rätten eller ej iakttager rättens föreläggande

att infinna sig personligen, ådrager sig skyldighet att ersätta motparten

den kostnad, som därigenom uppkommit för honom. Vittne eller

sakkunnig, som kallats men uteblir, dömes till böter, högst 300 kronor; han

kan dessutom ådraga sig ersättningsskyldighet. Rätten äger förordna, att vittne

skall hämtas till rätten. Har vittne eller sakkunnig uteblivit, kan föreläggande

meddelas honom vid vite att komma tillstädes vid senare rättegångstillfälle.

Finner någon, som kallats att infinna sig, att han icke kan hörsamma

kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom hos rätten.

Då målet påropas till huvudförhandling, har rätten att undersöka, om något

hinder föreligger för att huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.

Infinner sig part ej personligen, ehuru föreläggande därom meddelats, utan

allenast genom ombud eller uteblir vittne eller sakkunnig, har rätten att med

hänsyn till föreliggande omständigheter pröva, om hans närvaro erfordras för

utredningen; partens personliga närvaro utgör ej någon nödvändig förutsättning

för målets behandling. En annan omständighet, som kan utgöra hinder för

målets slutförande i ett sammanhang, är att part vill anföra nytt viktigt skäl

eller åberopa ny bevisning och motparten finnes vara i behov av anstånd

t. ex. för förebringande å sin sida av bevisning. Kan det antagas, att partens

förfarande skett i syfte att förhala rättegången eller överrumpla motparten,

kan vad parten sålunda anför eller åberopar lämnas utan avseende. Även om

sålunda en part icke i allmänhet utestänges från att vid huvudförhandlingen

åberopa nya omständigheter och bevis, inträder skyldighet för parten, om

hans förfarande skett av vårdslöshet eller försummelse, att ersätta motparten

den kostnad, som därigenom vållats.

Örn rätten vid sin undersökning finner, att på grund av någons utevaro

eller av annan anledning hinder möter för målets företagande till slutlig

handläggning, äger rätten att inställa huvudförhandlingen och utsätta den

till annan dag. Rätten har samtidigt att meddela nya förelägganden om pariers

och andras inställelser å den sålunda utsatta dagen. Emellertid kan det

inträffa, att svårighet möter för någon, som är tillstädes vid rätten, att

infinna sig ånyo å den bestämda tiden. Kan det antagas, att part, vittne

eller sakkunnig, som kommit tillstädes, icke kan utan oskälig kostnad eller

synnerlig olägenhet infinna sig vid senare rättegångstillfälle, må rätten höra

honom. Är av synnerlig vikt för utredningen, att samtidigt även annan be
-

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

visning upptages eller annan handläggning sker, äger rätten föranstalta därom.

Bevis, som sålunda upptagits, kan vid den huvudförhandling, som senare

hålles, åberopas enligt reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandlingen.

Ehuru hinder finnes föreligga för målets slutliga handläggning, kan rätten

under vissa förutsättningar upptaga målet till huvudförhandling. Dessa förutsättningar

äro, att det kan antagas, att målet kan återupptagas till slutlig

handläggning inom två veckor efter den första förhandlingens slut och att

vid målets senare handläggning ej annan domare har säte i rätten. Dessutom

fordras, att uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet

lör utredningen. En sådan olägenhet kan vara, att bevis och motbevis rörande

samma omständighet icke lämpligen böra upptagas vid skilda rättegångstillfällen.

Även om huvudförhandlingen påbörjats i tanke att målet då skall slutbehandlas,

kunna under själva förhandlingen förekomma omständigheter,

som lägga hinder i vägen härför. En utväg vore visserligen, framhåller beredningen,

att rätten lämnade sådana omständigheter utan beaktande och

på det redan föreliggande materialet avgjorde målet. Denna lösning skulle

emellertid innebära den faran, att rättens avgörande icke överensstämde med

det materiellt riktiga. Väl bör rätten icke för utredning rörande omständigheter,

som icke äro av avgörande betydelse för målet, lämna parterna tillfälle

till uppskov; man skulle då lätt återkomma till det tidigare uppskovssystemet.

Åberopas emellertid under handläggningen nya viktiga skäl och bevis eller

yppas därunder annat förhållande, som gör ett uppskov oundgängligt, är

saken annorlunda. En sadan situation skall enligt förslaget bedömas enligt

väsentligen samma regler som gälla i fråga örn hinder för huvudförhandlingen.

Det ena alternativet är, att helt ny huvudförhandling hålles, varvid

den tidigare förhandlingen endast har betydelse som bevisupptagning utom

huvudförhandlingen, och det andra, att förhandlingen fortsättes vid ett senare

rättegångstillfälle. Även i detta fall kan en fortsatt förhandling endast

äga rum för den händelse, att målet återupptages till slutlig handläggning

inom två veckor efter den första förhandlingens slut och tillika rättens sammansättning

är oförändrad.

Såsom framgår av det anförda föreligga vid uppskov två olika utvägar,

fortsatt huvudförhandling och ny huvudförhandling. Den fortsatta huvudförhandlingen

utgör, som namnet anger, en omedelbar fortsättning av den

tidigare förhandlingen, och processmaterialet från båda förhandlingarna

utgör i detta fall grundval för domen. Vid ny huvudförhandling skall målet

företagas till fullständig handläggning och domen får grundas endast å vad

vid denna nya förhandling förekommit. Har bevis upptagits vid den tidigare

förhandlingen, skall beviset upptagas ånyo, om ej sådant upptagande finnes

sakna betydelse i målet eller medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.

Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom protokoll

och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

Efter huvudförhandlingens slutförande har rätten att besluta dom i målet.

s. 413 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

413

En följd av omedelbarhetsprincipen är, att domen bör meddelas i så nära

tidssammanhang som möjligt med huvudförhandlingen. Enligt förslaget skall

samma dag som huvudförhandlingen avslutas eller sist nästa helgfria dag

överläggning hållas. Örn möjligt skall ock då domen beslutas och avkunnas.

Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande

eller avfattande, kan rätten besluta anstånd; domen skall dock, om ej synnerligt

hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor. Meddelas

ej domen inom denna tid, skall anmälan därom göras hos hovrätten

och därvid uppgivas anledningen till uppskovet. Då dom meddelas i omedelbart

samband med huvudförhandlingen, skall domen alltid avkunnas muntligen.

Meddelas ej domen vid huvudförhandlingen, kan den avkunnas vid

annat rättens sammanträde. För detta fall är emellertid muntligt avkunnande

ej ovillkorligt; domen kan ock meddelas genom att hållas tillgänglig å

rättens kansli. Vid huvudförhandlingen skall alltid underrättelse lämnas

örn tiden och sättet för domens meddelande.

Avgörande av ett mål sker — även om däri förekomma flera yrkanden

eller flera frågor — i regel i ett sammanhang och genom samma dom. Förslaget

medger emellertid under vissa förutsättningar skilda avgöranden.

Handläggas i ett mål t. ex. flera i fråga om grunden fristående yrkanden,

kunna dessa olika delar av målet utan olägenhet särskiljas, och det kan vara

av betydelse särskilt för käranden att de avgöras var för sig. Föres i samma

mål talan, huruvida ett rättsförhållande består eller icke består, en s. k. fastställelsetalan,

och tillika talan, vars prövning beror därav, kan särskild dom

givas över fastställelsetalan. Ett i viss mån likartat fall föreligger, då vid en

talan om fullgörelse såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens stor

lek äro mellan parterna stridiga. Beredningen framhåller, att det för käranden

ofta är av stort intresse att först erhålla ett avgörande i fråga om skyldigheten,

innan han föranstaltar om en omfattande och kanske dyrbar utredning

angående fullgörelsens storlek. Ur processuell synpunkt kan ett avgörande

av målet genom skilda domar medföra avsevärda fördelar. Särskild

huvudförhandling kan utsättas att äga rum rörande den del av målet eller

den fråga, som skall avgöras för sig. Uppskov kan härigenom undvikas och

kraven på förhandlingens koncentration och omedelbarhet lättare tillgodoses.

Brottmål.

Förfarandet i brottmål har enligt förslaget ordnats efter samma allmänna

grundsatser som förfarandet i tvistemål. Vissa med hänsyn till straffprocessens

särskilda natur påkallade avvikelser ha dock gjorts. De rättsförhållanden,

som i civilprocessen bliva föremål för behandling, äro med vissa undantag,

som särskilt röra familjerätten, underkastade parternas avtalsfrihet; de

rättsregler, som avse samhällets reaktion mot brott, äro däremot i regel

tvingande. Denna skillnad har i flera hänseenden återverkan å förfarandet.

Parterna i ett brottmål äro å ena sidan åklagaren eller målsäganden och å

den andra sidan den tilltalade. Vissa i lagen angivna brott kunna åtalas endast

av målsägande, andra höra först efter angivelse av målsägande under

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

allmänt åtal, medan övriga brott omedelbart äro föremål för allmänt åtal.

Enligt gällande rätt äga såväl åklagare som målsägande rätt att tala å brott,

som hör under allmänt åtal. Med hänsyn till de större garantier, som vid

en av åklagaren väckt talan måste anses föreligga i fråga om utredningens

fullständighet och åtalets utveckling, har beredningen ansett, att åtalsrätten i

fråga om brott, som omedelbart eller efter angivelse höra under allmänt åtal,

i första hand bör tillkomma åklagaren och målsägandens åtalsbefogenhet

begränsas till sådana fall, då åklagaren beslutat att ej väcka åtal eller nedlagt

av honom väckt åtal. Den subsidiära åtalsrätt, som sålunda skulle tillkomma

målsäganden, får sin betydelse främst som kontroll å åklagarnas

verksamhet.

Allmän åklagare är enligt gällande rätt skyldig att åtala brott, som hör

under allmänt åtal, om mot den misstänkte föreligga sådana skäl, alt de

kunna antagas leda till hans fällande, och åklagaren äger alltså icke att avstå

från åtal på den grund, att vissa lämplighetsskäl, såsom den tilltalades

ungdom eller personliga förhållanden, tala däremot. Beredningen har i sitt

förslag bibehållit den s. k. legalitetsprincipen. Det åligger åklagaren som

tjänsteplikt att åtala, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig

till brottet. I denna huvudregel föreslår emellertid beredningen viss jämkning

i fråga örn ringare brott. Eftergift av åtal kan enligt förslaget ifrågakomma

dels vid bötesbrott, örn det är uppenbart, att den misstänktes lagföring

ej är påkallad ur allmän synpunkt, och dels i visst fall vid sammanträffande

av brott, då en lagföring för något av brotten skulle ur straffsynpunkt

vara utan nämnvärd betydelse. Enligt förslaget kan i vissa fall ett

av åklagaren meddelat strafföreläggande träda i stället för åtal.

Innan allmänt åtal anställes, skall i regel förundersökning äga rum. Denna

överensstämmer till sitt ändamål i viss mån med förberedelsen i tvistemål.

Målet skall vid förundersökningen så beredas, att bevisningen kan vid

huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang. För förundersökningen

tillkommer emellertid ytterligare en viktig uppgift. Under det att vid förberedelsen

i regel icke upptages någon utredning angående själva saken,

skall vid förundersökningen utredas, vem som skäligen kan misstänkas för

brottet och örn tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom. Förundersökningen

utgör alltså den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut.

Enligt förslaget skall förundersökningen i regel inledas av polismyndighet

och stå under dennas ledning så länge ett mera förberedande spanings- och

efterforskningsarbete äger rum och innan misstanke för brottet kan riktas

mot någon viss person. Örn förundersökningen inletts av polismyndighet,

skall åklagaren så snart han finner det påkallat och senast då någon skäligen

kan misstänkas för brottet övertaga ledningen av undersökningen. Som

representant för det allmänna har han att tillse, att undersökningen sker på

ett objektivt och opartiskt sätt. Ej blott de omständigheter, som tala mot

den misstänkte, utan" även sådana, som äro gynnsamma för honom, skola

beaktas. Bevis, som äro att tillgå, skola tillvaratagas, även om de äro till

den misstänktes förmån. Är den misstänkte anhållen eller häktad, har den

s. 415 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

415

misstänkte, om han begär det, rätt att erhålla offentlig försvarare. Även i

andra fall kan offentlig försvarare förordnas, om på grund av sakens beskaffenhet

eller eljest den misstänktes rätt icke finnes kunna utan biträde

tillvaratagas. Förordnande av offentlig försvarare ankommer på rätten. Härtill

skall förordnas lämplig advokat, företrädesvis någon som vid rätten brukas

som rättegångsombud. Hinder föreligger icke, att den misstänkte själv

utser försvarare.

Ett viktigt led i förundersökningen utgöra förhören med den misstänkte

och andra, som antagas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen.

I förslaget har en viss befogenhet tillagts undersökningsledaren att

låta hämta person till dylikt förhör. Hämtningsrätt föreligger dock i regel

endast sedan kallelse ej hörsammats och ej i något fall beträffande den som

har sin bostad eller uppehåller sig å större våglängd än 15 kilometer från

den plats, där förhöret skall hållas. För förhör å annan ort kan undersökningsledaren

anlita biträde av polismyndighet å den orten. Vid förhör må ej

i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss riktning användas medvetet

oriktiga uppgifter, snärjande frågor, löften eller förespeglingar örn särskilda

förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Den

som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig

vila. Vid förhör skall såvitt möjligt närvara ett av undersökningsledaren

anmodat trovärdigt vittne. Undersökningsledaren har att bestämma, om

även annan må övervara förhör. Då förundersökningen fortskridit så långt,

att någon skäligen kan misstänkas för brottet, skall han, då han höres,

underrättas om misstanken. Åklagaren är skyldig att, så snart det kan ske

utan men för utredningen och i varje fall innan åtal beslutas, lämna den

misstänkte och hans försvarare tillfälle att taga kännedom om vad vid undersökningen

förekommit samt att ange den utredning, som de å sin sida anse

önskvärd. Begäran därom skall av åklagaren efterkommas, om det kan

antagas att utredningen är av betydelse. Vid förhör, som hålles på den

misstänktes begäran, äger den misstänkte och hans försvarare alltid vara tillstädes.

Även vid annat förhör må, om det kan ske utan men för utredningen,

försvarare vara tillstädes. Är den misstänkte anhållen eller häktad, må

hans försvarare ej förvägras att sammanträffa med honom.

Ett ingripande från rättens sida under förundersökningen kan äga rum

på framställning av såväl undersökningsledaren som den misstänkte. Den

förre äger hos rätten begära förordnande av sakkunnig samt föreläggande

för annan att förete skriftlig handling eller tillhandahålla föremål för besiktning.

Finnes för utredningen erforderligt, att redan under förundersökningen

någon höres som vittne, kan vittnesförhör med honom äga rum inför

rätten. Undersökningsledaren eller den misstänkte äger ock hos rätten göra

framställning om upptagande av bevis, då fara föreligger, att beviset före

huvudförhandlingen går förlorat eller då endast med svårighet kan föras.

Till säkerställande av en objektiv utredning av de omständigheter, som äga

samband med åtalsfrågan, upplages i förslaget bestämmelse örn att, då undersökningsledaren

avslagit den misstänktes begäran örn förebringande av

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

viss utredning, denne äger göra anmälan därom hos rätten. Sådan anmälan

kan ock ske, om den misstänkte eljest förmenar, att vid förundersökningen

ej rätteligen förfarits. Rätten kan i anledning av anmälan hålla förhör med

den misstänkte eller annan och, om anmälan finnes befogad, vidtaga den

åtgärd, som erfordras för rättelse.

Förundersökningen avslutas med att undersökningsledaren meddelar beslut,

huruvida åtal skall anställas eller icke.

Förundersökning äger icke rum vid enskilt åtal och detta oberoende av

örn åtalet avser ett målsägandebrott i egentlig mening, d. v. s. ett brott, som

endast målsägande må åtala, eller ett brott under allmänt åtal, där målsägandens

åtalsrätt enligt förslaget är subsidiär. Det ankommer alltså i detta

fall på målsäganden att själv draga försorg om den utredning, som han anser

erforderlig för väckande av åtal. För det beredande av målet, som bör

föregå huvudförhandlingen, gälla i allt väsentligt samma regler som för förberedelse

i tvistemål.

I förslaget ha de straffprocessuella tvångsmedlen underkastats ingående

reglering. De i förslaget upptagna tvångsmedel, som innebära frihetsförlust,

äro anhållande och häktning. Beslut örn anhållande meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren. Häktningsrätt tillkommer enligt förslaget allenast

domstol. Med hänsyn till såväl den enskildes rättssäkerhet som beskaffenheten

av prövningen — i många fall innebär denna ett diskretionärt avvägande

mellan olika intressen — har beredningen ansett denna ordning vara

att föredraga framför den nu gällande. Däremot har av praktiska skäl och

då det alltid är domstol, som har att besluta häktning, tiden för anhållandet

ansetts kunna i vissa fall något utsträckas. För den misstänkte kan det ofta

vara av betydelse, att han, sedan åklagaren beslutat göra framställning om

häktning, erhåller rådrum för beredande av sitt försvar. Senast å femte dagen

efter anhållandet skall anhållningsmyndigheten till rätten avlåta framställning

örn den misstänktes häktning; i annat fall skall han omedelbart frigivas. Sedan

framställningen inkommit, skall rätten så snart ske kan och, om synnerligt

hinder ej möter, senast å fjärde dagen därefter hålla förhandling i

häktningsfrågan. Har åtal redan väckts eller väckes samtidigt åtal för brottet,

kan dock med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen, om denna

hålles inom en vecka därefter. Vid häktningsförhandling är rätten domför

med en lagfaren domare. Vid förhandlingen skola den som yrkat häktning

och den anhållne vara tillstädes. Uppskov med förhandlingen får ej äga

rum, med mindre synnerliga skäl förekomma därtill och, om den misstänkte

ej begär längre uppskov, ej utöver fyra dagar. Prövningen sker på grundval

av förhandlingen och vad som förekommit vid förundersökningen. Därutöver

må utredning ej förebringas, såvida ej särskilda skäl äro därtill. Beslutas

häktning, innebär detta icke som enligt gällande rätt, att åtal därmed

inletts. I allmänhet torde häktning ske under förundersökningen och alltså

innan åtalsbeslut ännu föreligger. I detta fall skall rätten i samband med

häktningsbeslutet utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Överstiger

den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad

s. 417 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

417

och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum ånyo hålla förhandling.

Rätten skall därvid tillse, att utredningen bedrives så skyndsamt

som möjligt. Är det uppenbart, att förhandling inom den angivna tiden skulle

vara utan betydelse, kan dock rätten besluta längre tids mellanrum. Efter

åtalets väckande äger rätten liksom nu att av eget initiativ upptaga fråga om

den tilltalades''häktande.

De i förslaget upptagna häktningsgrunderna överensstämma i huvudsak

med gällande rätt. Häktning kan förekomma till förebyggande av fara för

att den misstänkte avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller

straff eller för att han undanröjer bevis. Därutöver har i förslaget såsom

häktningsgrund införts, att anledning förekommer, att den misstänkte fortsätter

sin brottsliga verksamhet.

I överensstämmelse med gällande rätt .kan häktning i regel icke förekomma

annat än då frihetsstraff kan följa å brottet. Häktning föreskrives ej i

något fall ovillkorligt. Kan å brottet ej följa lindrigare straff än straffarbete

i två år, skall dock häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill

saknas. Beträffande person, som har stadigt hemvist inom riket, föreligger,

örn å brottet icke kan följa svårare straff än fängelse, den begränsning

av häktningsrätten, att fara för hans avvikande icke skall anses föreligga,

med mindre han gjort förberedelse eller försök därtill. I visst fall kan enligt

gällande rätt häktning ske även vid brott, varå allenast böter kunna följa,

nämligen då den misstänkte är okänd och undandrager sig att uppgiva namn

och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann.

Enligt förslaget har häktningsrätten vid bötesbrott utvidgats att avse även

det fall, att den misstänkte saknar hemvist inom riket och det skäligen kan

befaras, att han genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring

eller straff. Bestämmelsen har betydelse för beivrande av brott, begångna

av utlänningar, som mera tillfälligt uppehålla sig här i riket.

I vissa fall kan enligt förslaget reseförbud träda i stället för häktning.

Föreligger mot den misstänkte icke annan anledning till häktning än fara

att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff, kan

förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort.

Oberoende av brottets beskaffenhet kan reseförbud meddelas, om skäligen

kan befaras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager

sig lagföring eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning

till målsägande. Reseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren

eller rätten. Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äger den misstänkte

begära rättens prövning av förbudet.

Till säkerställande av det allmännas anspråk på böter eller annan ersättning

eller målsägandes fordran på skadestånd och dylikt kan enligt förslaget

rätten förordna örn kvarstad eller skingringsförbud å egendom, tillhörig den

misstänkte. I avbidan på rättens beslut må undersökningsledaren eller åklagaren

och i vissa fall även polisman taga lös egendom i förvar. Frågan härom

skall dock inom viss kort tid hänskjutas till rättens prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sand. Nr 5.

27

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

De i förslaget upptagna bestämmelserna om beslag och om husrannsakan

samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning innehålla icke någon mera

väsentlig principiell avvikelse från den härutinnan gällande lagstiftningen.

Beslut om dessa tvångsmedels användning fattas i regel av åklagaren, undersökningsledaren

eller polismyndighet och i vissa fall av polisman. Den

som drabbas av åtgärden står i allmänhet öppet att påkalla rättens prövning.

Sedan åtal väckts, kan ock rätten självmant upptaga fråga därom.

Allmänt åtal inledes enligt förslaget i regel genom stämning å den som

skall tilltalas. Ansökan om stämning skall göras hos rätten; rätten äger

dock i den omfattning, som finnes lämplig, uppdraga åt åklagaren att själv

utfärda stämning. I olikhet med gällande rätt erfordras stämning även då

den tilltalade själv är tillstädes vid rätten eller är häktad. Utan stämning

kan enligt förslaget väckas åtal för rättegångsförseelse ävensom under vissa

förutsättningar för brott, som någon begår inför rätten vid dess sammanträde.

I stämningsansökan skall åklagaren bl. a. uppgiva den brottsliga gärningen

med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga

omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande, samt det eller de

lagrum, som äro tillämpliga. Åklagarens uppgift om gärningen är av särskild

betydelse. Rättens prövning må nämligen ej avse annan gärning än

den, för vilken ansvar av åklagaren yrkats. Däremot är, såsom förut framhållits,

rätten ej bunden av åklagarens yrkande beträffande brottets rättsliga

beteckning eller tillämpligt lagrum. Ansökan skall vidare innehålla uppgift

å de bevis åklagaren vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt

bevis. Utfärdas stämning av åklagaren, skola motsvarande uppgifter

intagas i stämningen. Har förundersökning ägt rum, skall åklagaren tillställa

rätten utskrift av undersökningsprotokollet med de skriftliga handlingar

och föremål, som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

I regel innefattar stämningen allenast ett föreläggande för den tilltalade

att svara i målet jämte en anmodan att muntligen eller skriftligen hos rätten

uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han

vill styrka med varje särskilt bevis. Kan på grund av den tilltalades erkännande

eller annan omständighet antagas, att uppgift om bevis ej erfordras,

äger rätten att omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

Före huvudförhandlingen har rätten att vidtaga sådana förberedande

åtgärder som inhämtande av yttrande av sakkunnig, meddelande av

föreläggande om företeende av skriftlig handling eller föremål och upptagande

av bevis utom huvudförhandlingen. Huvudförhandlingen skall hållas

så snart ske kan och, om den tilltalade är anhållen eller häktad, i regel

inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes.

Vid huvudförhandlingen skall den tilltalade infinna sig personligen, om

straffarbete kan följa å brottet och i annat mål, om hans närvaro ej kan

antagas sakna betydelse för utredningen. Föreläggande härom skall med
-

s. 419 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

419

delas honom vid vite; rätten kan ock under vissa förutsättningar förordna

om hans hämtning. Är han anhållen eller häktad, förordnar rätten örn hans

inställande. Om målsägandens hörande erfordras, kan vite föreläggas honom.

Liksom vid huvudförhandling i tvistemål har rätten, då målet påropas,

att undersöka, huruvida hinder möter mot målets företagande till slutlig

handläggning. Beträffande huvudförhandlingens inställande samt fortsatt

och ny huvudförhandling gälla i stort sett samma regler som för tvistemålens

del. Vad angår den tilltalades utevaro eller underlåtenhet att trots föreläggande

infinna sig personligen utgör detta förhållande i olikhet med vad

som gäller i tvistemål i regel hinder för huvudförhandlingen. Under vissa

förutsättningar kan dock målet avgöras det oaktat. Dessa förutsättningar

äro, att saken finnes kunna nöjaktigt utredas samt tillika att å brottet icke

kan följa svårare straff än fängelse eller anledning förekommer, att den tilltalade

avvikit. Den dom, som sålunda meddelas mot den tilltalade, är icke

en tredskodom i teknisk mening utan ett avgörande efter materiell prövning.

Vid huvudförhandlingen skall alltid åklagaren vara närvarande och,

om offentlig försvarare förordnats, denne. Uteblir den sistnämnde, kan dock

rätten förordna annan att försvara den tilltalade.

Förhandlingen inledes med att åklagaren framställer sitt yrkande, varefter

den tilltalade uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar

gärningen. Den tilltalades erkännande medför visserligen icke, såsom i

dispositiva tvistemål, den verkan, att den erkända omständigheten skall anses

bevisad, och fritager ej heller åklagaren från skyldigheten att vidare

utveckla åtalet, men det är uppenbart, att erkännandet är av betydelse med

hänsyn till åtalets utveckling och bevisföringen. Sedan åklagaren utvecklat

åtalet, höres målsäganden. Den tilltalade skall därefter uppmanas att i

ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren

och målsäganden anfört. Någon skyldighet för den tilltalade att yttra

sig föreligger icke. Hans vägran att yttra sig kan emellertid, örn ock ej i

lika hög grad som i tvistemål, läggas honom till last vid bevisprövningen.

Med rättens tillstånd kunna åklagaren och målsäganden ställa frågor till

honom; frågor må ock ställas av försvararen. Sedan målsäganden och den

tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

I likhet med vad i propositionen och av riksdagen uttalats intar förslaget

den ståndpunkten, att protokollen från förundersökningen icke må läggas

till grund för huvudförhandlingen. Enligt förslaget må vid förhör med

målsägande eller den tilltalade eller med vittne skriftlig uppteckning av vad

han anfört tidigare inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet

icke uppläsas i annat fall än då hans utsaga vid förhöret avviker från den

tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Angående rättens överläggning och dom gälla i stort sett samma regler

som i tvistemål. Den tid, inom vilken dom skall meddelas beträffande häktad,

är dock i regel begränsad till en vecka; den får ej i något fall överstiga två

veckor.

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Enskilt åtal inledes liksom allmänt åtal genom stämning å den som skall

tilltalas. Örn målets beredande till huvudförhandling gälla i huvudsak samma

regler som i tvistemål. För huvudförhandlingen äga bestämmelserna om

huvudförhandling i brottmål tillämpning. Påföljd för målsägande, som uteblir

från sammanträde för muntlig förberedelse eller från huvudförhandling, är,

om den tilltalade yrkar det, att målsäganden förlorar sin rätt att tala å brottet.

Har förklaring härom meddelats, äger dock målsäganden inom viss tid hos

rätten göra ansökan om målets återupptagande.

För att ett brottmål skall anses föreligga är enligt förslaget en förutsättning,

att talan föres om ansvar. Talan om skadestånd eller annat enskilt anspråk,

som grundar sig å brott, är, om den väckes utan samband med åtal för brottet,

att anse som tvistemål. Hinder föreligger icke, att det enskilda anspråket

prövas i samband med åtalet, varvid målet i dess helhet behandlas som brottmål.

När skäl föreligga därtill, kan dock rätten hänvisa det enskilda anspråket

till handläggning i den för tvistemål stadgade ordningen. Beträffande brott,

som hör under allmänt åtal, är enligt förslaget åklagaren på målsägandens

begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens

talan, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes

ogrundat. Stadgandet har till syfte att i de mål, där särskild utredning om

målsägandens enskilda anspråk ej erfordras eller utan olägenhet kan åstadkommas

i samband med åtalet, bespara målsäganden de kostnader, som utförande

av självständig talan skulle medföra eventuellt genom anlitande av

ombud. Då åklagaren sålunda för talan för målsäganden, sker det icke som

ombud utan på grund av tjänsteplikt. Enligt förslaget må åklagare ej brukas

som ombud.

Behandlingen av mindre mål.

Beredningen framhåller såsom en viktig fordran på en rättegångsordning,

att den äger tillräcklig smidighet för att lämpa sig för behandlingen av såväl

mera svårutredda eller eljest invecklade mål som ock mål, i vilka rättsskipningsuppgiften

är av jämförelsevis enkel beskaffenhet. Då denna ofta mer

eller mindre påverkas av de intressen, varom målet rör sig, kunde ifrågasättas

att för vissa mindre mål inrätta ett särskilt s. k. bagatellförfarande. Uppenbart

är dock, yttrar beredningen, att betänkligheter möta att mera allmänt eftergiva

de rättsliga garantierna för prövningen allenast på den grund, att tvisteföremålet

har ett relativt mindre värde eller målet rör allenast ett ringare brott;

detta ger icke alltid ett riktigt uttryck åt den betydelse målet kan äga för

parterna. Särskilt framträda dessa betänkligheter i fråga om förfarandet i

första instans. Av denna anledning har beredningen — i överensstämmelse

med den ståndpunkt, som intagits i 1931 års proposition och av riksdagen —

icke ansett sig böra beträffande handläggningen i första instans göra någon

allmän uppdelning av målen. Detta utesluter emellertid icke sådana förenklingar

i det allmänna förfarandet, som med hänsyn till rättsskipningsuppgif
-

s. 421 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

421

tens natur i det särskilda fallet kunna visa sig ändamålsenliga. Enligt förslaget

kan också, såsom framgår av det föregående, i viss mån en sådan anpassning

ske.

Sålunda kan redan under förberedelsen i tvistemål vid någondera partens

utevaro ett avgörande av målet ske genom tredskodom, liksom dom kan meddelas,

då talan medgivits eller återkallats; detta gäller dispositiva tvistemål.

Såsom under förberedelsen i allmänhet är härvid häradsrätt domför utan

nämnd och rådhusrätt med en lagfaren ledamot. Även då parterna komma

tillstädes, kan under vissa förutsättningar ett mål avgöras omedelbart i samband

med förberedelsen. Förutsättningar äro, att antingen båda parterna

samtycka till huvudförhandling omedelbart eller ock saken finnes uppenbar.

Huvudförhandling äger då rum genast efter förberedelsens slut och inför

samma domare, som handlagt förberedelsen. Genom denna anordning beredes

tillfälle till ett snabbt och föga kostsamt avgörande av enklare mål liksom

av mål, vari på grund av erkännande eller andra omständigheter någon ovisshet

icke föreligger örn utgången.

Även för behandlingen av mindre brottmål medger förslaget vissa lättnader

i förfarandet. Då erkännande av den misstänkte föreligger, kan i vissa fall

rättegång undvikas och i stället strafföreläggande komma till användning.

Detta kan ske, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter, dagsböter

och normerade böter undantagna. Enligt beredningens mening torde kunna

förväntas, att strafföreläggande kommer till stor användning vid de s. kpolismålen.

Beträffande bötesmål i allmänhet erfordras enligt förslaget ej

förundersökning, utan åtal kan ske omedelbart. Rätten kan ock, då åtal väckts,

utsätta brottmål omedelbart till huvudförhandling utan föreläggande för den

tilltalade att inkomma med bevisuppgift. I vissa fall utgör ej heller den

tilltalades utevaro hinder för ett brottmåls avgörande. Kan å brottet icke följa

svårare straff än fängelse, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet

ändock avgöras. Med dessa bestämmelser åsyftas särskilt sådana fall, då ett

bestridande av gärningen från den tilltalades sida med hänsyn till vad tidigare

förekommit kan anses uteslutet; uppskov skulle i dessa fall vålla såväl den

tilltalade som det allmänna onödiga kostnader. Även domstolens sammansättning

är vid behandling av mindre brottmål förenklad. Från gällande rätt

har beredningen upptagit, att bötesmål kunna handläggas av häradsrätt med

allenast tre i nämnden, och vid vissa rådhusrätter, som Konungen bestämmer,

är rätten vid behandling av bötesmål domför med en lagfaren ledamot.

Bevisningen.

Såsom redan framhållits bygger förslaget på grundsatsen om fri bevisprövning.

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit

i målet, avgöra vad däri är bevisat. Som grund för domarens prövning

kan alltså tjäna ej endast vad som förebringas genom de i lagen upptagna

särskilda bevismedlen, viltnesbevis, parisförhör under sanningsförsäkran,

skriftligt bevis, syn och sakkunnigbevis, utan överhuvud taget varje örn
-

s. 422 Kontrollera mot PDF

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ständighet, som är ägnad att påverka domarens övertygelse. Det nu sagda

gäller även partens förhållande i rättegången. Undandrager han sig att enligt

rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången

eller att besvara för utredningen framställd fråga, har rätten att med hänsyn

till allt, som förekommit i målet, pröva bevisverkan av partens förhållande.

Parts erkännande av viss omständighet gäller i dispositiva mål i allmänhet

mot parten; i andra mål är erkännandets bevisvärde underkastat fri bevisprövning.

Bevisningen skall, såsom framgår av det föregående, i regel upptagas vid

huvudförhandlingen. Då hinder skulle möta mot bevisets upptagande vid

huvudförhandlingen eller detta skulle erbjuda svårighet, tillätes dock bevisupptagning

utom huvudförhandlingen vid samma rätt eller vid annan domstol.

Är vittne eller sakkunnig, som skall höras muntligen, på grund av

sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ej i stånd att infinna sig

vid huvudförhandlingen eller skulle hans inställelse vid denna medföra oskälig

kostnad eller synnerlig olägenhet, kan han höras utom huvudförhandlingen.

Skall part höras under sanningsförsäkran, kan, om synnerligt hinder

möter mot hans inställelse vid huvudförhandlingen, förhöret äga rum

utom huvudförhandlingen. Motsvarande regler gälla i fråga om upptagande

av bevisning genom skriftlig handling och genom syn. Då bevis sålunda upptages

utom huvudförhandlingen, förebringas det vid huvudförhandlingen genom

protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. I detta

fall föreligger en av praktiska skäl nödvändig avvikelse från principen om

bevisningens omedelbarhet. Rätten har emellertid att upptaga beviset ånyo

vid huvudförhandlingen, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i

målet och hinder därför ej längre föreligger.

En följd av den fria bevisprövningen är, att de nuvarande vittnesjäven

bortfalla. Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål

må dock ej målsäganden vittna och detta oavsett, om han för talan i målet

eller ej. Vad angår part upptager förslaget bestämmelser om att han i tvistemål

må höras under sanningsförsäkran. I brottmål har en sådan skyldighet

icke ansetts böra åläggas den tilltalade eller målsäganden. Förslaget

överensstämmer i denna del med riksdagens uttalande.

Vad angår vittnesplikten innebär förslaget, att parts nära anhöriga icke

mot sitt bestridande äro skyldiga att vittna. Vidare äger vittne vägra att

yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet eller

någon nära anhörig till vittnet förövat brottslig eller vanärande handling.

I vissa fall är i det offentligas intresse tystnadsplikt föreskriven för ämbetseller

tjänstemän eller dem som eljest lia att förrätta offentligt tjänsteärende

eller utöva allmän befattning; de kunna då ej höras som vittnen angående

något, varom de sålunda lia att iakttaga tystnad. Örn och i vilken utsträckning

sådan tystnadsplikt föreligger, beror av de särskilda bestämmelser, som

äro meddelade eller eljest kunna anses gälla i fråga örn varje särskild befatt
-

s. 423 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

423

ning. Beträffande statsanställda upptagas föreskrifter härom i vissa fall i de

för ämbetsverken utfärdade instruktionerna. I dylika fall kan efter prövning

ett eftergivande av tystnadsplikten ske av Kungl. Majit. I andra fall

är, såsom beträffande juryman, tystnadsplikt föreskriven i lag. Beredningen

har på grund av de därmed förenade stora praktiska svårigheterna icke upptagit

detta ämne till närmare reglering i rättegångsbalken. En annan grupp

av personer, för vilka tystnadsplikt bör gälla, äro de som intaga särskild

förtroendeställning i förhållande till allmänheten såsom präst, advokat, läkare

och barnmorska samt deras biträden. Vad angår tystnadsplikt för präst

meddelas därom för närvarande bestämmelser i kyrkolagen, och beredningen

har ansett övervägande skäl tala för att denna fråga alltjämt regleras av den

kyrkliga lagstiftningen. Däremot ha i rättegångsbalken upptagits föreskrifter

om den tystnadsplikt, som åligger advokat, läkare och barnmorska,

liksom rättegångsombud, biträde eller försvarare. Enligt förslaget må advokat,

läkare, barnmorska eller deras biträden ej höras angående något, som

på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de därvid erfarit, såvitt

det ej är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller,

samtycker därtill. Beträffande ombud, biträde eller försvarare, som ej

är advokat, har tystnadsplikten begränsats till upplysningar, som förtrotts

honom för uppdragets fullgörande. Från den nu behandlade tystnadsplikten

för advokater m. fl. har dock med hänsyn till viklen av straffrättsskipningens

säkerhet gjorts det allmänna undantaget, att den icke gäller i mål

angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år;

försvarares skyldighet att vittna är dock inskränkt till det fall, att fara eljest

föreligger att oskyldig fälles till ansvar.

Som enligt gällande rätt skall vittnesmålets avläggande i regel föregås av

ed. Det nuvarande edsformuläret har emellertid undergått viss jämkning.

Mot edens slutord »så sant mig Gud hjälpe till liv och själ» har vid flera tillfällen

framställts den anmärkningen, att i dem skulle kunna inläggas den innebörden,

att vittnet, örn han beginge mened, avstode från Guds nåd och

hjälp för evig tid, samt att en sådan uppfattning av eden icke stöde i överensstämmelse

med den kristna läran. Den av beredningen föreslagna eden

innefattar ett löfte och en försäkran inför Gud och vid hans heliga ord, att

vittnet skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.

Den som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser allvarligt

grundad betänklighet mot avläggande av ed, äger efter rättens tillstånd utbyta

eden mot försäkran på heder och samvete. Vittnets betänklighet kan

grunda sig ej allenast å en annan religiös uppfattning av eden utan ock å

en livsåskådning, som ej tillägger eden någon betydelse.

Enligt gällande lag är en förutsättning för ådömande av ansvar för mened,

att vittnet bekräftat utsagan med laga edgång. Med edgång likställes försäkran

på heder och samvete, liksom eftergivande av ed, då det är tillåtet. I vissa

fall är enligt förslaget edgång utesluten av den anledningen, att ansvar för

mened icke anses böra ifrågakomma. Är den som höres under femton år

eller finnes han på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubb
-

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ning av själsverksamheten sakna erforderlig insikt om edens betydelse, må

han ej avlägga vittnesed. Det nu sagda gäller ock den som dömts för mened

eller står under åtal för sådant brott. Ej heller må i brottmål vittnesed avläggas

av sådan nära anhörig till den tilltalade, som enligt vad förut nämnts

ej är skyldig att avlägga vittnesmål. Även då den nära anhörige samtycker

till att avlägga vittnesmål, skall med hänsyn till den kollision, som särskilt

i ett grövre brottmål föreligger mellan hans sanningsplikt och hans helt naturliga

önskan att skydda den tilltalade från straff, hans utsaga icke avgivas

under menedsansvar. Av riksdagen uttalades, att denna regel borde gälla även

nära anhörig, som hördes som vittne i tvistemål. Enligt beredningens åsikt

bör, vad angår tvistemål, den som ej vill avlägga ett för den närstående parten

ofördelaktigt vittnesmål begagna sig av sin rätt att vägra vittnesmål. Avlägger

han vittnesmål, är han enligt förslaget i likhet med part, som höres

under sanningsförsäkran, bunden av sin sanningsplikt.

Beträffande vittnesförhöret gäller nu den regeln, att det är domaren, som

hör vittnet, med rätt för parterna att genom domaren framställa frågor till

vittnet. Som förut nämnts förordade utskottet 1931, till vars ståndpunkt riksdagen

anslöt sig, bibehållande i princip av den nuvarande ordningen; dock

borde det stå domaren öppet att, när han ansåge det lämpligt, överlämna åt

part eller ombud att utfråga vittnet liksom part eller ombud borde äga att,

sedan domaren avslutat sitt förhör, direkt och utan förmedling av domaren

framställa frågor till vittnet. Enligt beredningens mening kunna starka skäl

anföras till stöd för den uppfattningen, att förhöret bör handhavas av parterna.

För en sådan anordning talar främst, att den part, som åberopar vittnet,

bäst äger kännedom om de omständigheter, varom vittnet skall höras.

Med domaren som förhörsledare måste denna kännedom förmedlas till honom

av parten, något som nu ej sällan sker därigenom, att parten till ledning för

förhöret framlämnar en skriftlig vittnesattest eller uppställning rörande de

frågor, varom vittnet skall höras. Att förhöret härigenom lätt blir mindre

verksamt, torde icke kunna bestridas. Å andra sidan, yttrar beredningen,

ställer vittnesförhörets handhavande av parterna eller deras ombud stora

anspråk å dessa. För att vittnesförhöret ej skall erhålla en alltför ensidig

inriktning fordras, att också motparten eller hans ombud är i stånd att genom

frågor till vittnet framdraga sådana omständigheter, som förbigåtts eller ofullständigt

belysts vid partens förhör med vittnet. Förutsättningarna för vittnens

avhörande genom parterna äro därför väsentligt gynnsammare, då parterna

äro företrädda av advokater eller då i brottmål talan föres av högre åklagare

och den tilltalade biträdes av försvarare, som är advokat. Med den ståndpunkt

förslaget intagit till frågan örn parts skyldighet att låta sig företrädas

av advokat, har det icke synts möjligt att upptaga en allmän regel om vittnesförhörets

handhavande av parterna. Däremot har beredningen ansett en

tillfredsställande lösning kunna nås i den riktning, som utskottet angivit. Enligt

beredningens åsikt bör det tillkomma rätten att med hänsyn till omständigheterna

i varje särskilt fall pröva, huruvida förhöret bör handhavas av

domaren eller av parterna eller deras ombud. I överensstämmelse härmed

s. 425 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

425

upptager förslaget bestämmelse om att vittne höres av rätten men att rätten

må överlämna förhöret åt parterna. Uppenbart är, att rätten har att tillse,

att vittnet ej utsättes för otillbörlig pressning, samt att rätten har att avvisa

frågor, som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Av stor vikt för huvudförhandlingens slutförande i ett sammanhang är att

vittne, som då skall höras, kommer tillstädes. Vittne, som uteblir, kan enligt

förslaget drabbas av såväl ansvar som andra påföljder. För underlättande av

vittnets inställelse har tillfälle bereus vittne att i förskott uppbära ersättning

för kostnader till resa och uppehälle. Underlåter part, som är skyldig att utgiva

förskott till vittne, att erlägga sådant förskott, kan parten ej sedermera

påkalla vittnets hörande, örn därav skulle föranledas uppskov med målet.

Förhör med part under sanningsförsäkran kan enligt förslaget, som redan

framhållits, äga rum endast i tvistemål. Förhöret inledes med en av parten på

heder och samvete avgiven försäkran, att han skall säga hela sanningen och

intet förtiga, tillägga eller förändra. Beträffande förhöret gälla i stort sett

samma regler som för vittnesförhör. Förhör kan äga rum med båda parterna.

Part kan som bevis åberopa sådant förhör såväl med sig själv som

med motparten; rätten kan ock självmant förordna om förhör med part. Mot

part, som vägrar att avgiva försäkran eller utsaga, stå i olikhet med vad som

gäller om vittne ej några tvångsmedel till buds. Sådan vägran kan däremot

läggas parten till last i bevishänseende. Förhör med part under sanningsförsäkran

är, såsom det anordnats enligt förslaget, ett primärt bevismedel. Dess

användning är alltså icke beroende av att annan bevisning ej är att tillgå. Beträffande

den ordning, i vilken beviset skall förebringas, upptager förslaget

den bestämmelsen, att det i allmänhet bör ske före vittnesbevisningen.

Beträffande skriftliga handlingar såsom bevis upptager förslaget inga bestämmelser

örn sådan handlings bevisvärde. Liksom enligt gällande rätt är

frågan om den skriftliga handlingens äkthet och dess bevisvärde överlämnad

åt domstolens fria prövning. Däremot har frågan om skyldighet för part eller

annan, som innehar skriftlig handling, att i rättegången förete den gjorts till

föremål för närmare reglering. Förslaget är i denna del byggt på den principen,

att skyldighet härtill föreligger i samma omfattning som skyldighet för

part eller annan att avgiva muntlig utsaga. I brottmål kan sådan skyldighet

icke göras gällande mot den tilltalade eller sådan närstående, som äger att

vägra vittnesmål; för dessa fall kan under vissa förutsättningar ett ingripande

ske genom husrannsakan och beslag. Vad angår skyldighet i tvistemål för

part att förete skriftlig handling har av partens sanningsplikt ansetts böra

följa, att han har skyldighet att förete av honom innehavd skriftlig handling.

Närstående till part har i detta hänseende, ehuru viltnesplikt för honom ej

föreligger, likställts med part. Härigenom förhindras, alt part genom att överlämna

en av honom innehavd handling till närstående kan undandraga sig

dess företeende. Till skydd för förtroligheten i brev eller andra meddelanden

mellan parten och hans närstående har från denna regel gjorts det undan
-

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

taget, att parten eller den närstående icke är skyldig att förete ett sådant meddelande.

De begränsningar, som upptagits i fråga om vittnespliktens omfattning,

gälla i övrigt även beträffande företeende av skriftlig handling. Sålunda

äger befattningshavare eller annan ej förete handling, om dess innehåll

kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom. Innehas

sådan handling av den part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, är

ej heller han skyldig att förete handlingen. Innehåller skriftlig handling något,

vars yppande skulle röja, att innehavaren av handlingen eller honom

närstående förövat brottslig eller vanärande handling, är han ej skyldig att

förete den. Ett allmänt undantag från skyldigheten att förete skriftlig handling

är det i förslaget upptagna stadgandet, att skyldighet att förete minnesanteckning

eller annan sådan uppteckning, som uteslutande är avsedd för

personligt bruk, ej föreligger, med mindre rätten finner synnerlig anledning

förekomma till dess företeende.

Skriftlig handling skall i allmänhet företes i huvudskrift, om sådan är att

tillgå. Innehåller handlingen även sådant, som innehavaren ej äger eller är

skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, får i stället för handlingen

styrkt utdrag därav företes.

Vid sidan av den processuella editionsplikten föreligger i vissa fall på

grund av den materiella rättens regler skyldighet för innehavare av skriftlig

handling att tillhandahålla den för annan. Denna skyldighet är icke begränsad

till en viss rättegång utan gäller vid varje tillfälle, då handlingens

företeende är motiverat av ett rättsligt intresse. I förslaget Ilar intagits en

erinran om denna editionsplikt.

Av den tidigare redogörelsen för förfarandets allmänna förlopp framgår,

att frågan om skyldighet för part eller annan att i rättegång förete skriftlig

handling som bevis bör redan under målets beredande till huvudförhandling

klarläggas. En förutsättning för denna skyldighet är att den, mot vilken ett

påstående härom riktas, innehar handlingen. För utrönande härav kan under

målets beredande särskild förhandling äga rum och bevisning förebringas.

Part kan höras under sanningsförsäkran och annan än part som vittne

enligt de regler, som gälla om dessa bevismedel. Sedan det blivit ådagalagt

vem som innehar handlingen, äger rätten meddela honom föreläggande att

förete handlingen. Vägrar han, har rätten att pröva, örn sådan skyldighet

föreligger. För föreläggandets fullgörande kan vite utsättas; rätten kan ock

i stället för vite förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens

försorg. Innan huvudförhandling hålles, bör handlingen vara

tillgänglig så att uppskov ej av denna anledning behöver äga rum.

Som särskilt bevismedel upptages i förslaget rättens syn. I viss mening

grundar sig varje rättens kunskap örn ett faktum å dess iakttagelse i vidsträckt

bemärkelse. Till syn hänföres dock endast sådan rättens iakttagelse,

som ej förmedlas av något annat bevismedel. Rättens syn kan avse såväl

fastighet som lösa föremål. Är fråga om syn å fastighet eller föremål, som

ej lämpligen kan flyttas, eller av plats, där viss händelse tilldragit sig, hålles

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

synen å stället. För att kunna fullgöra sin uppgift äger rätten erhålla tillträde

till den fastighet, varå synen skall äga rum. Vad angår parts eller annans

skyldighet att för syn tillhandahålla rätten lösa föremål ha enligt förslaget

samma begränsningar gjorts som beträffande företeende av skriftligt

bevis. Sålunda kan sådan skyldighet icke i brottmål åläggas den misstänkte

eller nära anhörig till honom. Även i övrigt gälla i fråga örn tillhandahållande

av föremål för syn samma regler som beträffande skriftliga bevis.

Beträffande bevisning genom sakkunnig ha i förslaget följts de principer,

på vilka 1934 års lag i detta ämne bygger.

Protokoll.

I fråga om domstolens protokoll bygger förslaget på de grundsatser, som

angivits i propositionen och godkänts av riksdagen. Den allmänna regeln

är, att i protokoll över förhandling skall antecknas utsaga, som avgives av

vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han

höres i anledning av åklagarens talan, i den omtattning utsagan kan antagas

vara av betydelse i målet. Anteckning skall ock ske av vad rätten vid

syn å stället iakttager. Vad part i övrigt anför eller eljest förekommer vid

förhandling får ej antecknas i protokollet, med mindre särskilda skäl förekomma

därtill. I protokollet får ej i något fall upptagas parts utveckling

av sin talan i rättsligt hänseende. Till den grupp av fall, i vilka det beror

av rättens prövning, huruvida anteckning bör ske, höra upplysningar angående

faktiska förhållanden, som lämnas av den tilltalade i brottmål, liksom

rättens iakttagelser i annat sammanhang än vid syn å stället. Från regeln

om obligatorisk anteckning av vissa utsagor har gjorts undantag i fråga om

förhandling i hovrätt och högsta domstolen. Anteckning av ifrågavarande

utsagor har sin väsentliga betydelse vid fullföljd till högre rätt. Detta skäl

bortfaller i fråga om utsagor, som avgivas i högsta domstolen eller i hovrätt

i de fall, då fullföljd ej är tillåten eller kan antagas ej äga rum rörande den

fråga, som utsagan avser. I nu antydda fall har överlämnats åt domstolen

att avgöra, huruvida anteckning bör ske.

I överensstämmelse med vad som uttalats i propositionen och av riksdagen

stadgas i förslaget, att protokollet över förhandling skall omedelbart avfattas

i slutlig form. Utsaga, som skall antecknas i protokollet, skall genast uppläsas

och den hörde tillfrågas, om han har något alt erinra mot avfattningen.

Framställes sådan erinran och finnes den befogad, verkställes omedelbart

ändring. Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter får

protokollet ej ändras.

För att rättens ordförande skall kunna överblicka förhandlingen och utöva

sin processledning har ansetts nödvändigt, att han i regel icke belastas

med protokollföringen ulan att denna anförtros åt särskild befattningshavare

eller lagfaren ledamot av rätten. Färdigställande av protokollet vid själva

förhandlingen nödvändiggör, att utsagorna, allt efter som de avgivas, omedel
-

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

bart antecknas. Beredningen framhåller, att ett på detta sätt tillkommet protokoll

tydligen icke kan fylla samma krav på språklig behandling och formell

fulländning, som de nu efter memorialanteckningar utarbetade protokollen.

Den omedelbara protokollföringen har emellertid den fördelen, att

protokollet på ett mera verklighetstroget sätt återger förhandlingens förlopp.

Det är dock enligt beredningens mening obestridligt, att en uppteckning under

förhandlingens gång i vissa fall kan, särskilt i vidlyftiga mål med omfattande

vittnesbevisning, bereda svårigheter och leda till tidsutdräkt, även

om dylika svårigheter föreligga i viss mån redan nu vid förandet av ett mera

utförligt memorial. Till underlättande av protokollföringen ha med hänsyn

härtill i förslaget upptagits bestämmelser, åsyftande att ersätta den skriftliga

uppteckningen med upptagande genom stenograf! eller på fonetisk väg genom

diktafon eller annan liknande anordning. Sådant upptagande kan såväl i

tvistemål som i brottmål ske oberoende av parts yrkande. Vid fonetisk upptagning

har kostnaden ansetts böra likställas med andra domstolskostnader

och sålunda ej åläggas parterna. Sker uppteckningen genom stenograf, skall

i allmänhet ersättningen till stenograf bäras av parterna; i brottmål, vari

åklagaren för talan, skall dock ersättningen gäldas av statsverket.

Utöver de nu behandlade anteckningarna av vissa utsagor skall protokollet

upptaga vissa uppgifter av processuell beskaffenhet. Sålunda skola antecknas

domstolen samt tid och ställe för sammanträde, rättens ledamöter samt

protokollförare, parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud

eller biträden och i brottmål den tilltalades försvarare. Yppas inom rätten

vid omröstning skiljaktiga meningar, skola dessa antecknas. Vid muntlig

förberedelse skall i protokollet upptagas kort redogörelse för de omständigheter

parterna åberopa jämte motpartens yttrande däröver. Protokollet vid

huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens gång

samt tillika upptaga parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri

samt medgivanden av motpartens yrkanden, yrkanden av andra än parter och

huruvida parterna medgiva eller bestrida dessa yrkanden samt vilka vittnen

eller sakkunniga, som höras, och vilka bevis i övrigt förebringas. Förekomma

uppgifter, som sålunda skola antecknas, i inlaga eller annan handling

eller i tidigare protokoll, skall allenast hänvisning ske.

Av vad förut anförts örn protokollets innehåll framgår, att handlingar, som

ingivits i målet, icke skola intagas i protokollet. De skola enligt förslaget

tillika med rättens protokoll jämte avskrift av domen sammanföras till en

akt. Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.

I akten skola genom anteckning å inlaga eller på annat sätt upptagas

kallelser, förelägganden och andra beslut, som ej intagits i protokollet. Vid

rätten skall dessutom över alla mål föras dagbok utvisande tiden, då varje

mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande

samt, då talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder,

som vidtagits. Motsvarande anteckning skall göras å akten.

s. 429 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

429

Instansordning och fullföljd.

Allmän underrätt är enligt förslaget första domstol. Såsom för närvarande

skola, om ej annat är stadgat, tvistemål och brottmål väckas vid allmän underrätt

som första instans. Från denna huvudregel upptager förslaget de redan

nu gällande undantagen, att hovrätt är första instans för upptagande av

åtal mot vissa ämbets- och tjänstemän samt att i några fall åtal för ämbetsbrott

skall upptagas omedelbart av högsta domstolen.

Dessutom har enligt förslaget för avgörande av vissa tvister anordnats ett

förfarande med allenast en instans. Detta förfarande har till syfte att, utan

att skäliga krav på säkerhet eftersättas, tillgodose särskilt affärslivets behov

av skyndsamma avgöranden. För detta behov står nu till buds skiljemannaförfarandet,

men ett sådant förfarande torde enligt beredningens mening med

hänsyn till garantierna för avgörandets tillförlitlighet i många fall vara underlägset

ett domstolsförfarande. Starka skäl ha ansetts tala för att parterna

vid sidan av skiljemannaförfarandet lämnas tillfälle att anlita ett eninstansförfarande.

Då någon fullföljd i detta fall icke skall äga rum har — särskilt

med hänsyn till domstolens sammansättning — förfarandet ansetts böra förläggas

till hovrätt. En förutsättning för måls omedelbara upptagande är, att

parterna skriftligen överenskommit, att målet skall upptagas av hovrätt och

att vid hovrättens prövning skall bero. Sådan avtalsfrihet föreligger naturligen

icke beträffande brottmål liksom ej heller i fråga örn mål, för vilka

absolut forum är anvisat, såsom äktenskapsmål och fastighetsmål. För att

en alltför stor arbetsbelastning av hovrätterna skall undvikas, har stadgats,

att om tvisten rör penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, tvisteföremålets

värde skall överstiga 3,000 kronor.

Från underrätt kan i alla mål talan fullföljas till hovrätt, och hovrätternas

avgöranden kunna under vissa villkor dragas under högsta domstolens prövning.

För de båda överinstanserna äro rättsmedlen anordnade enligt väsentligt

samma grunder, innebärande en prövning av såväl rätts- som bevisfrågorna.

Förslaget överensstämmer i dessa delar med propositionen och riksdagens

ståndpunkt.

Förfarandet i hovrätt.

Rättegången i hovrätt bygger enligt förslaget — i överensstämmelse med

vad som förordats i propositionen och i utskottets utlåtande — å samma

processrättsliga grundsatser, rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet,

som ligga till grund för underrättsförfarandet. Från denna huvudregel

ha dock vissa undantag gjorts. Ur processuell synpunkt kan, framhåller

beredningen, som motiv anföras, att överrättsförfarandet i viss mån äger

en annan karaktär än underrättsförfarandet. Underrättsförfarandets uppgift

ligger i samlandet av det material, som skall ligga till grund för avgörandet.

överrättens verksamhet är, även örn det är tillåtet att åberopa nya

omständigheter och bevis, i stort sett begränsad till det material, som förebragts

redan i underrätten. Vad särskilt angår den muntliga bevisningen in
-

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tar underrätten i förhållande till överrätten såtillvida en förmånligare ställning,

som detta material förebringas inför underrätten i ett mera ursprungligt

skick än som kan ske vid dess upprepande i överrätten. Slutligen göra

sig kostnadssynpunkterna med större styrka gällande beträffande överrättsförfarandet.

I fråga örn den närmare gestaltningen av hovrättsförfarandet har beredningen

i sitt förslag i stort sett följt de i propositionen och utskottets utlåtande

angivna riktlinjerna. I regel skall alltså hovrätten, då fullföljden avser

den materiella tvistefrågan eller i brottmål ansvarsfrågan, hålla muntlig förhandling,

huvudförhandling. Beredningen framhåller, att den muntliga förhandlingen

innebär en större garanti för avgörandets tillförlitlighet också i

hovrätten, vartill kommer att det för förhållandet mellan instanserna är av

stor vikt, att förfarandet i samtliga instanser ordnas efter i stort sett samma

grunder. Ett skriftligt förfarande i överrätt leder lätt till ett undergrävande

av muntligheten och omedelbarheten i underrättsförfarandet. Sker avgörandet

i hovrätten på det skriftliga materialet från underrätten, ligger den

faran nära, att också underrätten vid sitt dömande lägger huvudvikten på

den skriftliga uppteckningen. För säkerställande av muntligheten och omedelbarheten

i underrätt är därför angeläget, att dessa principer också tilllämpas

i fråga om överrättsförfarandet.

Vad angår parternas inställelseskyldighet vid huvudförhandlingen innebär

förslaget, att sådan skyldighet i princip åligger parterna. Enligt beredningens

mening är det för sådana undantagsfall, då parts medverkan vid förhandling

icke kan anses erforderlig, riktigare att i stort sett bibehålla det nuvarande

skriftliga förfarandet. En annan sak är, att en parts utevaro från förhandlingen

icke under alla förhållanden utgör hinder för målets prövning och

avgörande. Vid underrätt kan i tvistemål i regel, då parten uteblir, tredskodom

meddelas mot honom; även i brottmål kan i vissa fall ett avgörande

ske, ehuru den tilltalade uteblivit. Beredningen har ansett starka skäl tala

för att i överrätt upprätthålla kravet pa den klagande partens närvaro vid

förhandlingen; uteblir han från förhandlingen, skall därför enligt förslaget

hans fullföljda talan förklaras förfallen. Da en sadan i hans utevaro meddelad

förklaring i viss mån är att likställa med tredskodom, har han dock liksom

vid tredskodom i underrätt erhållit tillfälle att efter ansökan inom viss

tid få målet återupptaget. Vad angår klagandens motpart, svaranden i överrätten,

har någon ovillkorlig skyldighet att inställa sig i hovrätt icke föreskrivits.

Beredningen framhåller, att, med hänsyn till hovrättsförfarandets

uppgift att i första hand utgöra en överprövning av underrättens avgörande,

betänkligheter icke synas möta att i större utsträckning än som kan ske i underrättsförfarandet

tillåta en materiell prövning vid hans utevaro. Huruvida

ett materiellt avgörande i hans utevaro kan ske, har enligt förslaget överlämnats

åt hovrättens eget bedömande. För hans utevaro inträder icke i något

fall påföljd av tredskodom; han är den i underrätten vinnande parten, och

ett rubbande av resultatet av underrättens prövning har ansetts icke vara till
-

s. 431 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

431

räckligt motiverat allenast av en procession försummelse från hans sida. I

dylika fall föreligger icke något hinder att trots partens utevaro på materiella

grunder avgöra målet. För utkrävande av svarandens inställelseskyldighet

kan hovrätten använda tvångsmedel, främst vite.

I syfte att särskilt för parterna nedbringa kostnaderna har i fråga om

behandlingen av vissa mindre mål i förslaget anordnats ett enklare förfarande.

Mål av detta slag kunna avgöras utan huvudförhandling; hovrätten

äger dock, om huvudförhandling finnes erforderlig, förordna om sådan. Äro

i tvistemål båda parterna ense örn att målet skall behandlas vid huvudförhandling,

skall hovrätten alltid efterkomma begäran därom. Till den grupp

av mål, varom nu är fråga, ha i förslaget hänförts tvistemål, då den fullföljda

talan avser allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,

och värdet av det, varom talan fullföljes, uppenbart icke uppgår till 500

kronor, samt brottmål, då den tilltalade frikänts eller fällts till böter eller

vite och anledning ej heller förekommer till ådömande av svårare straff eller

annan påföljd. Beredningen har undersökt, huruvida det ock i andra fall

borde överlämnas åt hovrätten att bestämma, om huvudförhandling erfordrades.

En sådan anordning har övervägts .särskilt för det fall, att den fullföljda

talan avser allenast rättsfrågan. Emellertid torde enligt beredningens

mening muntligheten och omedelbarheten vara av stor betydelse även vid parternas

utveckling av de rättsliga synpunkterna. Såsom framgår av reglerna

örn protokollet skall i detta ej antecknas parternas utveckling i rättsligt hänseende.

Ett särskiljande av rätts- och bevisfråga möter dessutom stora svårigheter.

Beredningen har därför ej ansett sig böra för nu åsyftade fall föreslå

något undantag från huvudregeln. Däremot har undantag gjorts för vissa

andra fall, då huvudförhandling uppenbart icke är påkallad. Sålunda erfordras

ej huvudförhandling för det fall, att i tvistemål den fullföljda talan

medgivits eller den redan av handlingarna finnes uppenbart ogrundad; ej

heller i brottmål, örn talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån

eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

Även om enligt förslaget muntlig partsförhandling i regel skall äga rum i

hovrätten, har därav icke ansetts med nödvändighet böra följa, att det i underrätten

förebragta bevismaterialet skall ånyo upptagas i hovrätten och att

ej protokollet över den bevisupptagning, som ägt rum vid huvudförhandlingen

i underrätten, får åberopas. En allmän regel om skyldighet för hovrätten

att ånyo upptaga sådan bevisning har beredningen i likhet med vad utskottet

framhållit icke ansett lämplig. Hovrätten torde enligt beredningens mening

för sin uppgift att granska underrättens bevisprövning i många fall äga tillräckligt

underlag i protokollet och vad parterna vid den muntliga förhandlingen

i hovrätten anföra i detta hänseende. A andra sidan kunna förhållandena

vara sådana, att en förnyad bevisupptagning är påkallad. Ett sådant

förhållande föreligger, då hovrätten anser sig äga anledning att beträffande

tilltron till en utsaga, som vid huvudförhandlingen i underrätt avgivits av

vittne eller sakkunnig, eller till en iakttagelse, som rätten gjort vid syn å stället,

frångå underrättens uppfattning. I förslaget har upptagits bestämmelse

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

om att hovrätten i regel icke äger att av nu antydd anledning göra ändring

i underrättens dom, med mindre beviset upptages ånyo. Även i andra fall

äger hovrätten, om den finner det vara av betydelse för utredningen, att upptaga

beviset ånyo. Någon ovillkorlig rätt att påkalla bevisningens förnyande

tillkommer icke parterna. Enligt förslaget äger hovrätten avvisa framställning

örn förnyat avhörande av vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran

eller hållande av syn å stället, om bevisets upptagande i hovrätten

finnes sakna betydelse.

Beträffande sättet för processmaterialets framläggande i hovrätten framhåller

beredningen, att skäl kunna anföras för såväl referentföredragning

som parternas eget framläggande av materialet, även det i underrätten förebragta.

Referentföredragningens företräde ligger främst däri, att hovrätten

därigenom lättare erhåller en överskådlig och pålitlig bild av läget i underrätten

vid dess avgörande av målet. Å andra sidan är referentföredragningen

— särskilt om den skall avse föredragning av målet i dess helhet — ägnad

att skjuta parternas medverkan i utredningen alltför mycket åt sidan och

iörtager dem lätt intresset av förhandlingen. Enligt beredningens mening bör

därför föredragning genom referent, då den kommer till användning, begränsas

att avse allenast bevismaterialet vid underrätten. Med denna anordning

kvarstår för parterna skyldigheten att före bevisningens framläggande utveckla

sina ståndpunkter och efter bevisningen slutföra sin talan. Till stöd

för att åt parterna överlämna framläggande av processmaterialet framhåller

beredningen, att denna anordning är en naturlig följd av förhandlingsprincipen;

den har den fördelen framför referentföredragningen, att förhandlingen

redan från början med större skärpa inriktas på de mellan parterna stridiga

punkterna. Processmaterialet kan härigenom begränsas. Mot den anmärkning

för bristande objektivitet och fullständighet, som riktats mot partsframställningen,

framhåller beredningen, att rätten alltid har att tillse, att

målet blir uttömmande behandlat, samt påpeka oriktigheter i parternas framställning.

För det fall, att förhandling äger rum, ehuru klagandens motpart

ej är tillstädes, bör vad den uteblivne anfört i målet framläggas genom hovrättens

försorg. Då kännedom därom alltid kan antagas föreligga hos den

ledamot av hovrätten, som haft att draga försorg om målets beredande, eller

den tjänsteman, som biträtt honom, torde särskilda anordningar för föredragningen

icke behöva vidtagas.

Beredningen har i sitt förslag upptagit referentföredragning i brottmål, anordnad

på sätt nyss antytts, men i tvistemål överlämnat åt parterna att själva

framlägga även den i underrätten förebragta bevisningen. Till förmån för

referentföredragning i brottmål talar enligt beredningens mening, förutom

domstolens ställning till utredningen i allmänhet i dessa mål, särskilt hänsynen

till den tilltalade. För denne måste det innebära större trygghet, att

bevisningen från underrätten framlägges genom hovrättens försorg än att

detta sker av åklagaren eller målsäganden. Det senare alternativet torde förutsätta,

att varje tilltalad i hovrätten utrustades med försvarare. Härav skulle

emellertid uppkomma betydande kostnader för det allmänna.

s. 433 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

433

I fråga om parts rätt att i hovrätten åberopa nya omständigheter och bevis

har med hänsyn till straffrättsskipningens karaktär någon begränsning i detta

hänseende icke ansetts kunna ske i brottmål. I tvistemål kan enligt förslaget

redan underrätten lämna utan avseende bevisning, som ej uppgivits före

huvudförhandlingens början, om det kan antagas, att partens förfarande

skett i syfte att förhala rättegången eller överrumpla motparten. En begränsning

av parts rätt att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis har,

framhåller beredningen, sin återverkan på underrättsförfarandet, då en sådan

begränsning uppenbarligen medför, att parterna redan i underrätten

nedlägga större omsorg å utredningen. Detta har till följd, att underrättens

avgöranden erhålla större tillförlitlighet och att behovet av fullföljd i många

fall bortfaller. Emellertid måste härvid enligt beredningens mening stor försiktighet

iakttagas. Ett fullständigande av processmaterialet framstår i många

fall som fullt berättigat. En ovillkorlig skyldighet för part att redan i underrätten

åberopa den bevisning, till vilken han har tillgång, eller anföra alla

de omständigheter, som kunna tänkas ha betydelse, skulle lätt leda till onödig

vidlyftighet. Av parten bör icke krävas mera än att han i underrätten

åberopar allt, som från hans sida kan antagas vara erforderligt för frågans

bedömande. Finner underrätten de åberopade omständigheterna eller bevisen

ej tillräckliga, bör han ej vara förhindrad att i hovrätten fullständiga utredningen.

Från denna utgångspunkt har beredningen föreslagit, att part ej

må i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som

ej tidigare förebragts, örn han kunnat åberopa omständigheten eller beviset

vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte

eller av grov vårdslöshet.

De rättsmedel, som enligt gällande rätt stå till buds mot underrätts avgöranden,

äro — frånsett de extra ordinära rättsmedlen — vad och besvär. Av

dessa kommer vad i regel till användning vid fullföljd av talan mot underrätts

slutliga utslag i tvistemål. Ändring i underrätts slutliga utslag i brottmål

sökes genom besvär. Mot underrätts beslut under rättegången fullföljes i de

fall, då särskild talan mot beslutet är tillåten, talan genom besvär.

Förslagets fullföljdssystem är uppbyggt på den olika karaktären av rättens

avgöranden. Rättens prövning av den materiella fråga, som är rättegångens

föremål, saken, sker genom dom. Annat rättens avgörande benämnes

i förslaget beslut. Under beslut faller avgörandet av processfrågor av

olika slag, vare sig sådant beslut meddelas under rättegången eller i samband

med domen. Beslut kan vara slutligt; rätten skiljer sig då, såsom vid rättegångshinder,

från saken utan någon materiell prövning. Mot rättens dom är

rättsmedlet i såväl tvistemål som brottmål vad; mot slutligt beslut fullföljes

i regel talan, oavsett målets art, genom besvär. Besvär komma ock till användning

i fråga örn beslut, som meddelas under rättegången, i de fall, då

särskild talan mot sådant beslut är tillåten.

Till stöd för att rättsmedlen anordnas efter avgörandets karaktär och ej

med hänsyn till målets art framhåller beredningen, att förfarandet i över
Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 28

s. 434 Kontrollera mot PDF

434

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

rätten, liksom i underrätten, måste gestaltas efter väsentligt samma grunder,

vare sig fullföljden avser det ena eller andra slaget av mål. Riktar sig den

fullföljda talan mot ett underrättens materiella avgörande, bör förfarandet

anpassas därefter; i detta fall komma de förut utvecklade grundsatserna om

rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet till användning.

Rör den fullföljda talan däremot ej själva saken, göra sig ej samma kravgällande

i nu nämnda hänseenden, utan förfarandet kan väsentligt förenklas

och detta oberoende av örn den fullföljda frågan härrör från ett tvistemål

eller ett brottmål.

Vad mot underrätts dom i tvistemål anmäles enligt förslaget till rätten inom

viss tid, en vecka från dagen för domen; erläggande av vadepenning upptages

icke som villkor för vad. Part, som vädjat, skall inom tre veckor från domens

dag till underrätten inkomma med vadeinlaga. I brottmål upptages icke någon

motsvarighet till vadeanmälan. Sådan anmälan är i tvistemål motiverad

av partens intresse att så tidigt som möjligt erhålla visshet, huruvida motparten

ämnar fullfölja talan — något som är av betydelse särskilt med hänsyn

till domens verkställighet. Detta intresse gör sig icke med samma styrka

gällande i brottmål. Den som vill vädja i brottmål har därför allenast att

inom den angivna tiden av tre veckor till underrätten inkomma med vadeinlaga.

För såväl tvistemål som brottmål gäller regeln, att då ena parten vädjat,

motparten kan i anslutning till den sålunda fullföljda talan också å sin

sida inom viss tid föra talan mot domen. Anslutningsvadet motiveras därav,

att i de fall, då en dom är till såväl fördel som nackdel för parten, hans ståndpunkt

till fullföljdsfrågan kan vara beroende av om andra parten fullföljer.

En följd härav är, att om den första vadetalan återkallas eller förfaller, också

anslutningsvadet förfaller.

De åtgärder, som åligga part för talans fullföljande, skola företagas vid

underrätten och ej i den hovrätt, som har att pröva den fullföljda talan. För

en sådan anordning talar enligt beredningens mening särskilt, att underrättelse,

huruvida talan fullföljts eller ej, alltid kan lämnas av underrätten. Underrätten

har ock att pröva, om vadetalan fullföljts på föreskrivet sätt och

inom rätt tid. Fråga därom kan ej komma under hovrättens bedömande

annat än för det fall, att underrätten avvisat partens talan såsom icke rätteligen

fullföljd. Avvisas ej vadetalan av underrätten, skall vadeinlagan jämte

underrättens akt översändas till hovrätten.

Förfarandet i vademål inledes med skriftväxling mellan parterna. I vadeinlagan

skall klaganden, i förslaget benämnd vadekäranden, uppgiva — förutom

den dom, mot vilken talan föres — grunderna för vadetalan med angivande,

i vilket avseende underrättens domskäl anses oriktiga samt i vilken

del domen överklagas och den ändring i domen han påyrkar. Vadekäranden

äger ej sedan ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom eller

i brottmål annan gärning än som uppgivits i vadeinlagan. Vadeinlagan skall

delgivas moparten, vadesvaranden, som därvid av hovrätten förelägges att

inkomma med genmäle. Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av

vadekäranden anförda grunderna för vadetalan och angivande av de om
-

s. 435 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

435

ständigheter vadesvaranden vill anföra. Hovrätten äger förordna om ytterligare

skriftväxling, om det erfordras, och därvid särskilt angiva, i vilket avseende

part skall yttra sig; mer än ytterligare en skrift från vardera sidan

får dock icke växlas, om ej särskilda skäl föreligga till annat. Finnes för

målets beredande erforderligt, att part eller annan höres muntligen, äger hovrätten

meddela bestämmelse därom. I målets beredande ingår i hovrätten liksom

i underrätten inhämtande av yttrande av sakkunnig, föreläggande för

part eller annan att förete skriftligt bevis eller föremål, upptagande av bevisning

utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd. Under

målets beredande äro parterna skyldiga att uppgiva de nya bevis de vilja

åberopa i hovrätten. Beträffande den redan i underrätten förebragta bevisningen

föreligger uppgiftsskyldighet allenast för det fall, att parten vill, att

vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför

hovrätten eller syn å stället hållas. Han skall i detta fall angiva skälen för

sin begäran. Part skall ock uppgiva, om han vill, att motparten skall höras

personligen.

Sedan målets beredande avslutats, utsättes, örn huvudförhandling skall hållas,

tid för denna, varjämte parter och andra, som skola infinna sig, kallas.

Vadekäranden i tvistemål skall liksom enskild vadekärande i brottmål alltid

föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans vadetalan eljest förfaller.

Skall han infinna sig personligen, utsättes därjämte vite. Vadesvaranden

i tvistemål och enskild vadesvarande i brottmål kan föreläggas vite.

Skall han infinna sig personligen, skall föreläggandet avse hans personliga

inställelse; är det den tilltalade, som skall inställa sig personligen, kan hovrätten

omedelbart förordna om hans hämtande. Är uppenbart, att svarandens

inställelse är påkallad ej i motpartens utan i hans eget intresse, erfordras

ej, att särskild påföljd utsättes; det är tillräckligt, att svaranden i kallelsen

erinras örn att målet kan avgöras utan hinder av hans utevaro. Enligt förslaget

är den tilltalade skyldig att vid huvudförhandlingen infinna sig personligen,

om han blivit dömd till straffarbete för brottet eller anledning förekommer

till ådömande av sådant straff samt i andra fall om hovrätten finner

det erforderligt. Är den tilltalade anhållen eller häktad, har hovrätten att

förordna örn hans inställande. Som redan framhållits utgör svarandens utevaro

ej hinder för förhandling och målets avgörande; hovrätten kan emellertid

söka framtvinga hans inställelse genom högre vite och i vissa fall förordnande

örn hans hämtande. Vadekärandens utevaro medför alltid förlust

av vadetalan. Inställer han sig genom ombud, ehuru personlig inställelse

förelagts honom, anses han emellertid ej som utebliven. Rätten kan då antingen

avgöra målet eller ock utdöma vitet och förelägga högre vite; i vissa

fall kan hämtning ske. De ifrågavarande påföljderna äga icke tillämpning

å åklagaren; hans inställelse är en honom åliggande tjänsteplikt, och hans

utevaro utgör alltid hinder för förhandlingen.

Huvudförhandlingen i hovrätt är i övrigt i allt väsentligt ordnad efter samma

grunder som huvudförhandlingen i underrätt. Förhandlingen inledes med

att underrättens dom uppläses samt vadekäranden uppgiver, i vilken del

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

domen överklagas och vilket yrkande han framställer, varefter vadesvaranden

anger, om han medgiver eller bestrider yrkandet. Parterna utveckla därefter

var i sin ordning sin talan. Sedan följer förebringande av bevisningen.

I brottmål skall, som redan anförts, den vid underrätten förebragta bevisningen

framläggas genom hovrättens försorg. Denna bevisning bör, även då

den framlägges av parterna, förebringas före de bevis, som skola upptagas

omedelbart i hovrätten. Efter bevisningen äga parterna slutföra sin talan.

I de fall, då mål avgöres utan huvudförhandling, lämnas parterna icke

någon underrättelse om målets företagande till prövning utan denna prövning

försiggår på i stort sett samma sätt som enligt nu gällande ordning. I

detta fall utgöra handlingarna från underrätten och skrifterna i hovrätten

den omedelbara grundvalen för hovrättens avgörande. Målet föredrages av

någon ledamot eller tjänsteman i hovrätten.

Såsom förut utvecklats är vad rättsmedlet mot underrättens domar. Rättsmedlet

mot andra underrättens avgöranden, mot vilka särskild talan är tilllåten,

är däremot i regel besvär. Besvärsförfarandet har med hänsyn till beskaffenheten

av de frågor, som fullföljas genom besvär, kunnat ordnas såsom

ett i stort sett skriftligt förfarande. Klaganden har att till underrätten inom

viss tid inkomma med besvärsinlaga. Sedan besvärsinlagan översänts till

hovrätten, kan hovrätten, om det finnes erforderligt, infordra förklaring från

motparten. Utan att motparten erhållit tillfälle att förklara sig må hovrätten

i allmänhet ej göra ändring i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt. Om

det för utredningen är erforderligt, kan hovrätten hålla muntligt förhör med

part eller annan. Hovrättens avgörande sker på grundval av vad handlingarna

innehålla samt vad eljest förekommit i målet. I förslaget förutsättes,

att föredragning av målet ombesörjes av tjänsteman i hovrätten.

Förfarandet i högsta domstolen.

Vad angår fullföljdsrätten till högsta domstolen framhåller beredningen att,

även om någon legal begränsning till rättsfrågan icke bör ske, det ligger i sakens

natur att högsta domstolens prövning av dit fullföljda mål i främsta

rummet har sin betydelse i fråga om rättsliga spörsmål. Högsta domstolens

uppgift i instansordningen är i synnerhet att tillvarataga rättsenheten, och

domstolens avgöranden i dessa spörsmål äro av utomordentlig vikt såsom

vägledande för rättsskipningen. Vad bevisprövningen angår, har denna regel

icke samma allmänna betydelse. Härtill kommer, att om man bortser från

skriftliga bevis, bevisningens förebringande genom omedelbart upptagande av

densamma beträffande högsta domstolen är förenat med stora svårigheter,

särskilt ur kostnadssynpunkt. Beredningen har på denna grund i sitt förslag

upptagit den bestämmelsen, att bevis genom vittne, sakkunnig, part under

sanningsförsäkran eller syn å stället icke må upptagas ånyo i högsta domstolen,

med mindre synnerliga skäl förekomma därtill. Med hänsyn till omedelbarhetens

betydelse för bevisprövningen följer emellertid härav, att högsta

domstolen i regel icke bör ingå i prövning av värdet av sådan bevisning, om

ej synnerliga skäl föreligga, att detta är annat än den lägre rätten antagit.

s. 437 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

437

Även bestämmelse härom har upptagils i förslaget. En annan konsekvens av

högsta domstolens nyss angivna ställning i fullföljdssystemet är, att rätten

att i högsta domstolen åberopa omständigheter och bevis, som ej förebragts

redan i lägre instans, bör göras mera begränsad än i hovrätt. Beredningen

föreslår på denna punkt, att part, för att han skall äga att i högsta domstolen

åberopa ny omständighet eller nytt bevis, skall göra sannolikt, att han

icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han

eljest haft giltig ursäkt att ej göra det, en regel som dock icke ansetts böra

gälla i brottmål. De nu angivna bestämmelserna medgiva enligt beredningens

mening en anpassning av prövningsrättens omfattning med hänsyn till vad ur

rättssäkerhetens synpunkt kan anses påkallat i varje särskilt fall samtidigt

som de hos parterna inskärpa vikten av att redan i de lägre instanserna utredningen

göres så fullständig som möjligt.

Beredningen framhåller vidare, att även om vad sålunda föreslås kan antagas

leda till någon nedgång i antalet fullföljda mål liksom beträffande de

fullföljda målen till minskning i högsta domstolens arbete, det åsyftade resultatet

dock ej torde kunna nås enbart på denna väg. Härför äro enligt beredningens

mening med visshet även andra åtgärder erforderliga. Vad först

angår de inskränkningar i fullföljdsrätten, som upptagits i 1915 års lagstiftning,

har beredningen ansett dessa böra i princip bibehållas. Nära till hands

ligger, framhåller beredningen, att genom höjning av summa revisibilis öka

denna lagstiftnings effektivitet. Av vissa statistiska uppgifter, som beredningen

införskaffat, framgår emellertid, att höjningen för att medföra åsyftad verkan

måste tilltagas ganska stor. Sålunda torde en effektiv begränsning av fullföljden

i tvistemål kunna vinnas först vid ett tvisteföremålsvärde av 5,000

kronor. Även i fråga om brottmål torde en ytterligare begränsning i fullföljdsrätten

vara påkallad. Mot en höjning av summa revisibilis framhåller beredningen,

att ett av de huvudskäl, som åberopats för denna lagstiftning, nämligen

nödvändigheten av att processkostnaderna stöde i rimligt förhållande

till processföremålets värde, väsentligt förlorar i styrka vid en mera betydande

höjning av summa revisibilis. Att med hänsyn till brottets art eller

straffets svårhet ytterligare begränsa fullföljdsrätten i brottmål torde enligt

beredningens mening ej heller vara lämpligt. Beredningen har därför ansett

sig böra avvisa tanken på ytterligare fullföljdsinskränkningar i den riktning,

som angives i 1915 års lagstiftning.

Beredningen har även undersökt frågan, huruvida från fullföljd kunde

uteslutas vissa grupper av mål, i vilka behovet av fullföljd icke gjorde sig

starkare gällande. En sådan avgränsning av målen skulle emellertid enligt

beredningens mening framstå som godtycklig, och vinsten av densamma bleve

helt säkert obetydlig.

De svårigheter, som sålunda möta vid att — i vidare mån än som redan

skett i gällande lagstiftning — göra fullföljdsrätten beroende av det omtvistades

värde eller andra omständigheter, som omedelbart hänföra sig till den

fullföljda talan eller målets beskaffenhet, ha bibragt beredningen den uppfattningen,

att de fullföljdsbegränsningar, som nu kunna komma i fråga,

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

böra givas en mera allmän innebörd och principiellt äga tillämpning oavsett

målets beskaffenhet. Även med denna utgångspunkt inställa sig, framhåller

beredningen, olika alternativ till övervägande. En utväg, som varit under diskussion

redan i samband med 1915 års lagstiftning, är att fullföljdsrätten

göres beroende av det i hovrätten träffade avgörandets karaktär. Är detta avgörande

samstämmigt med underrättens, skulle fullföljd ej tillåtas; i annat

fall stöde det parten öppet att fullfölja. Hovrättsavgörandets egenskap av konformt

eller difformt i förhållande till underrättens skulle sålunda vara bestämmande.

Till grund för denna tanke ligger, att ett hovrättens konforma

avgörande innebär större garanti för ett riktigt bedömande än ett difformt

avgörande, varav följer att behovet av fullföljd är mindre vid de konforma

än vid de difforma avgörandena. Beredningen framhåller, att detta förhållande

också i viss mån bestyrkes av rättsstatistiken; ändring i de konforma

mål, som fullföljas till högsta domstolen, förekommer i mindre antal fall än

i de difforma. Om de konforma målen uteslutas från fullföljd, skulle därigenom

antalet fullföljda mål kunna nedbringas till omkring en tredjedel av

det nuvarande antalet; anordningen skulle alltså vara i hög grad effektiv.

Beredningen framhåller, att den s. k. konformitetsprincipen som grund för

fullföljdsbegränsning helt visst innebär stora fördelar. Mot densamma talar

enligt beredningens mening framför allt den, enligt vad rättsstatistiken utvisar,

även i konforma mål ganska stora ändringsprocenten. Även om det

må antagas att denna med ett förbättrat förfarande i de lägre instanserna

kommer att nedbringas, kvarstår dock ur rättssäkerhetens synpunkt den anmärkningen,

att konformiteten är en alltför osäker omständighet för att läggas

till grund för en så ingripande åtgärd som målets utestängande från fullföljd.

Tydligt är, att denna princip i sin tillämpning måste kompletteras med

ett dispensförfarande, som medger fullföljd åtminstone i de fall, då det är

av vikt med hänsyn till enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Beredningen

har övervägt, huruvida icke den till grund för konformitetsprincipen

liggande tanken, att fullföljdsrätten borde göras beroende av den större eller

mindre utsikten till ändring i hovrätternas avgöranden, kunde på ett smidigare

och efter förhållandena i varje särskilt fall mera anpassbart sätt komma till

användning vid fullföljdsreglernas utformning. Därvid har beredningen stannat

vid en anordning, enligt vilken i varje fullföljt mål högsta domstolens

prövning skall bero av särskilt tillstånd. Vad beredningen från denna utgångspunkt

föreslår innebär i huvudsak följande.

I mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må talan mot hovrättens dom

eller slutliga beslut icke komma under högsta domstolens prövning, med

mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Vid behandlingen

av sådan fråga är högsta domstolen domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd

må meddelas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana

upptagas dels att för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning det är av synnerlig

vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans

prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet,

och dels att med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till

s. 439 Kontrollera mot PDF

Kunf/1. Maj.ts proposition nr 5.

439

sådan prövning. Den första grunden motsvarar den nuvarande prejudikatoch

intressedispensen, och den andra äger sin motsvarighet i ändringsdispensen.

Frågan, örn prövningstillstånd skall meddelas, beror enligt sistnämnda

grund i första hand på den större eller mindre utsikten för parten att erhålla

ändring i hovrättens dom, vare sig av den anledningen att hovrättens rättstillämpning

är oriktig eller på grund av att ett felbedömande föreligger i fråga

om bevisningen. Vad angår bevisningen kommer härvid i beaktande, att

tidigare förebragt muntlig bevisning allenast i undantagsfall får upptagas

ånyo i högsta domstolen och att i tvistemål nya omständigheter och bevis i

regel ej få åberopas. Ehuru sålunda enligt den ifrågavarande grunden meddelandet

av prövningstillstånd i första hand beror av utsikten till ändring i

hovrättens avgörande, uteslutas dock icke sådana fall, då en prövning från

högsta domstolens sida kan anses påkallad av andra skäl, såsom då stora

meningsskiljaktigheter förekommit i de lägre instanserna eller, såsom i grövre

brottmål, målets utgång är av synnerlig vikt ur allmän eller enskild synpunkt.

I förslagets bestämmelser rörande prövningstillstånd ha inarbetats de nu

gällande reglerna rörande inskränkningar i fullföljdsrätten. I överensstämmelse

härmed må i sådant tvistemål, där motgångsvärdet icke uppgår till

1,500 kronor, prövningstillstånd meddelas allenast på grund av avgörandets

betydelse utöver det föreliggande målet; samma är förhållandet i fråga om

de brottmål, som redan nu äro underkastade fullföljdsbegränsning.

För effektiviteten av den sålunda föreslagna anordningen, i vad den berör

mål, som ej drabbas av nu gällande fullföljdsbegränsningar, är, framhåller

beredningen, i första hand avgörande, i vilken utsträckning prövningstillstånd

kan beräknas komma att meddelas. Vid en sådan beräkning kan ledning

i viss mån hämtas ur den nu förefintliga ändringsprocenten uti de från

hovrätten fullföljda målen. Av tillgängliga rättsstatistiska uppgifter framgår,

att denna för de konforma målen eller omkring två tredjedelar av det

sammanlagda antalet mål är i medeltal 15—17 procent och för det difforma

omkring dubbelt så stor. Beräknad på sammanlagda antalet fullföljda mål

uppgår alltså ändringsprocenten i konforma mål till omkring 10 och i difforma

mål likaledes till omkring 10 eller för båda grupperna tillsammans till

20. Det bör emellertid antagas, att prövningstillstånd kommer att meddelas

i större utsträckning än som motsvaras av ändringsprocenten, vartill komma

fall, då tillstånd meddelas enbart på grund av avgörandets betydelse utöver

det föreliggande målet. Tages hänsyn även till dessa omständigheter, torde

man enligt beredningens mening böra räkna med att prövningstillstånd kan

komma att beviljas i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål.

För bedömande av den arbetsbörda, som enligt förslaget uppkommer för

högsta domstolen, måste, framhåller beredningen, beaktas såväl den arbetskraft,

som tages i anspråk för tillståndsprövningen, som den, som erfordras

för målets fortsatta behandling. Tillståndsprövningen omfattar alla från

hovrätten fullföljda mål, som väckts i underrätt. Till grund för densamma lig
-

s. 440 Kontrollera mot PDF

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ger parternas skriftväxling, som enligt förslaget tillika utgör förberedelse av

målet i högsta domstolen för de fall, då prövningstillstånd meddelas. Härtill

komma protokoll och handlingar från målets behandling i de lägre domstolarna.

Beredningens förslag utgår ifrån att detta material, i vad det är av

betydelse för tillståndsprövningen, föredrages av revisionssekreterare. I de

fall, då fråga är om prövningstillstånd på grund av omständigheterna i målet,

förutsättes en materiell prövning. I regel torde denna icke taga i anspråk

samma tid som vid ett slutligt avgörande av målet. I förhållande till prövningen

vid måls avgörande ligger ock en väsentlig arbetsbesparing däri, att

högsta domstolen vid tillståndsprövningen är domför med tre ledamöter.

Med ganska stor sannolikhet torde man enligt beredningens mening kunna

utgå ifrån att den arbetsbelastning, som tillståndsprövningen medför, ej kommer

att uppgå till hälften av högsta domstolens hela arbetskapacitet.

Vad angår målets fortsatta behandling i de fall, då prövningstillstånd beviljas,

framhåller beredningen att frågan, huruvida huvudförhandling skall

äga rum eller målet skall avgöras på handlingarna, i viss mån kommit i annat

läge genom förslaget om prövningstillstånd. Enligt detta kommer en materiell

prövning att äga runi av flertalet fullföljda mål. Denna prövning sker på

handlingarna. Vägras tillstånd, innebär detta i själva verket, att skäl till

ändring i hovrättens avgörande ej förekommer. De mål, som kvarstå, sedan

denna utgallring skett, äro i allmänhet sådana, i vilka en avvikelse från hovrättens

avgörande kan komma i fråga. Att i dessa mål muntlig förhandling

är av stor betydelse och detta såväl då den fullföljda talan angår rättsfrågan

som då den avser bevisningen, torde enligt beredningens mening vara obestridligt.

Genom anordningen med prövningstillstånd uppdrages alltså en naturlig

gräns mellan de fall, då ett avgörande bör kunna äga rum på handlingarna,

och de fall, då den muntliga förhandlingen bör äga företräde. Beredningen

framhåller vidare, att stort avseende naturligen måste fästas vid de

särskilda förhandlingsformernas inverkan på högsta domstolens arbetsbörda.

Skulle införande av muntlig förhandling i högsta domstolen medföra, att

högsta domstolens ledamotsantal måste utökas, ligger häri ett starkt skäl

mot detta förhandlingssätt. Med de föreslagna anordningarna torde dock

enligt beredningens mening någon fara i detta hänseende icke kunna anses

föreligga. De mål, i vilka tillstånd meddelas, utgöra allenast en mindre del

av antalet fullföljda mål, och det torde, särskilt med de begränsningar, som

förslaget innehåller i fråga om upptagande av bevisning i högsta domstolen,

kunna beräknas, att för muntlig förhandling i dessa mål tiden skall visa sig

tillräcklig. Beredningen föreslår alltså, att huvudförhandling skall med några

mindre undantag äga rum i samtliga mål, i vilka tillstånd meddelas.

Vad angår rättsmedlens anordning ansluter sig förslaget nära till vad beredningen

förordat i fråga om fullföljden till hovrätt. Rättsmedlen äro revision

mot hovrätts avgöranden av själva saken, dess domar, samt mot hovrätts

andra avgöranden, i den mån de få överklagas, i regel besvär. Part,

s. 441 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

441

som vill söka revision av hovrätts dom, i förslaget benämnd revisionskäranden,

skall inom fyra veckor från dagen för hovrättens dom till hovrätten

inkomma med revisionsinlaga. Det åligger honom samtidigt att nedsätta fullföljdsavgift

och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning

eller vid inlagan foga intyg om fattigdom. Hovrätten har att avvisa

talan, om den ej fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. Något särskilt

dispensförfarande för det fall, att part på grund av fattigdom icke förmår

nedsätta belopp till säkerhet för kostnadsersättning, upptages icke i förslaget.

Intyg om fattigdom befriar även från nedsättande av sådant belopp;

huruvida prövningstillstånd skall meddelas, är att bedöma enligt de allmänna

reglerna. Någon anslutningsrätt från andra partens sida i anledning av den

fullföljda talan föreligger icke såsom beträffande vadetalan i hovrätt. Revisionsinlagan

och därvid fogade handlingar skola jämte akterna från lägre

rätt översändas till högsta domstolen. Inlagan skall delgivas motparten, revisionssvaranden,

som har att avgiva genmäle.

Beträffande innehållet i revisionsinlaga och genmäle meddelas i förslaget

i stort sett motsvarande bestämmelser som för vadeinlaga och genmäle i hovrätt.

Revisionsinlagan innefattar enligt förslaget tillika ansökan om prövningstillstånd.

Något omnämnande härav erfordras ej. Anser revisionskäranden,

att prövningstillstånd bör meddelas på grund av målets prejudikatintresse

eller med hänsyn till betydelsen av talans prövning utöver det föreliggande

målet, skall han i revisionsinlagan närmare angiva omständigheterna

till stöd härför. Frågan om prövningstillstånd upptages i regel först

sedan skriftväxlingen avslutats.

Beträffande huvudförhandling och parts inställelse vid denna gälla samma

regler som för hovrätt. I tvistemål framlägga parterna själva allt materialet,

även bevisningen från underdomstolama; i brottmål däremot förebringas denna

genom domstolens försorg.

Besvärsförfarandet är ordnat efter samma grunder som besvärsförfarandet

i hovrätt. Högsta domstolen är dock oförhindrad att även utan motpartens

hörande göra ändring i hovrättens avgörande. Beträffande nedsättande av

fullföljdsavgift och säkerhet för kostnadsersättning gälla samma regler som

för revisionsmål. Även här sker tillståndsprövningen i regel sedan skriftväxlingen

avslutats. Målet avgöres efter föredragning på handlingarna; liksom

i hovrätt kan, örn det erfordras, muntligt förhör äga rum inför högsta

domstolen.

Särskilda rättsmedel.

I förslaget upptagas slutligen bestämmelser rörande särskilda rättsmedel:

resning, återställande av försutten tid samt domvilla. Såsom i det föregående

framhållits lia dessa bestämmelser legat till grund för den år 1939 genomförda

lagstiftningen i detta ämne. Med hänsyn härtill torde någon redogörelse

för förslagets innehåll i denna del här icke erfordras.

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Förslagets uppställning.

Beredningens förslag till rättegångsbalk är indelat i sju avdelningar. Att

reglerna om domstolsväsendet erhållit sin plats i första avdelningen överensstämmer

med rättegångsbalkens nuvarande uppställning. Dessa regler äro

gemensamma för tvistemål och brottmål, även om på vissa punkter bestämmelserna

avvika med hänsyn till målens natur. De följande avdelningarna

avse rättegången. Beträffande grupperingen av denna del av ämnet har

huvudsynpunkten varit, huruvida bestämmelserna äro av mera allmän betydelse

för rättegången eller om de särskilt hänföra sig till rättegången i en

viss instans. I andra avdelningen behandlas, med särskilda underavdelningar

för tvistemål och brottmål, rättegången i allmänhet, varjämte i en särskild

underavdelning sammanförts vissa för båda slagen av mål gemensamma bestämmelser.

Till rättegången i allmänhet borde, framhåller beredningen, ur

den nyss angivna synpunkten ha hänförts även bevisrätten; med hänsyn till

dess ställning och omfattning har dock denna upptagits i en särskild huvudavdelning,

den tredje. Fjärde avdelningen avser rättegången i underrätt och

har uppdelats i särskilda underavdelningar för tvistemål och brottmål. Femte

och sjätte avdelningarna behandla överrättsprocessen, och i sjunde avdelningen

regleras de särskilda rättsmedlen.

Beredningen har haft under övervägande att i likhet med vad processkommissionen

förordat och såsom även skett i flera utländska lagar till två

särskilda huvudgrupper sammanföra alla bestämmelser rörande rättegången

i tvistemål och brottmål. I länder, där domstolsorganisationen är en annan

i tvistemål än i brottmål, synes en sådan gruppering vara naturlig. För

svenska förhållanden torde däremot enligt beredningens mening ett fullständigt

genomförande av denna indelningsgrund leda till olägenheter. Beträffande

vissa partier, såsom bevisningen, rättegången i överrätt och de särskilda

rättsmedlen, äro skiljaktighelerna mellan de båda rättegångsformerna

icke större än att behandlingen lämpligen kan sammanföras; en fristående

behandling skulle i nu antydda fall leda till omfattande upprepning.

I de fall, då olikheterna äro mera djupgående, ha, såsom i fråga om

rättegången i allmänhet och rättegången i underrätt, detta förhållande vunnit

beaktande på det sätt, att särskilda underavdelningar anvisats för behandlingen;

beträffande rättegången i hovrätt ha särskilda kapitel upptagits för

vad i tvistemål och vad i brottmål.

Beträffande vissa av de ämnen, som upptagits under rättegången i allmänhet,

kan såsom i fråga örn omröstning samt dom och beslut en viss tvekan

råda, huruvida de icke, särskilt ur sammanhangets synpunkt, bort upptagas

under rättegången i underrätt och i fråga om överrätterna ersättas genom

hänvisning. Beredningen har dock med hänsyn till dessa ämnens allmänna

innebörd och även de formella svårigheter, som i detta fall äro förenade

med hänvisning, funnit en sådan anordning mindre lämplig.

Vad angår innehållet i processlagberedningens förslag i den mån det ej berörts

i mitt yttrande får jag hänvisa till beredningens betänkande.

s. 443 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

443

Departementschefens yttrande.

Reformfrågans nuvarande läge.

Innan jag tager ståndpunkt till den föreliggande lagstiftningsfrågan, torde

vara lämpligt att jag något uppehåller mig vid det läge, vari reformarbetet

nu kommit. Det förslag till rättegångsbalk, om vars framläggande för riksdagen

jag ämnar göra hemställan, behöver ej vara åtföljt av förslag till övergångsbestämmelser

och följdförfattningar. Så är ej heller fallet med processlagberedningens

förslag. Detta reglerar den allmänna processen i tvistemål

och brottmål, men härutöver erfordras icke blott ändrade regler rörande olika

slag av specialprocess, såsom processen i jorddelningsmål, vattenmål och

krigsrättsmål, utan även ändringar i de författningar, som innehålla bestämmelser

angående domstolens sammansättning och det processuella förfarandet

i särskilda till den allmänna processen hörande mål. Vidare torde

den nya rättegångsbalken nödvändiggöra ändrade bestämmelser bland annat

örn fri rättegång, om parts skyldighet att bidraga till statens kostnader för

domstolsväsendet och örn domstolsbehandlingen av frågor hörande till den

s. k. frivilliga rättsvården. Slutligen påkallas nya författningar, till större

delen av administrativ natur, rörande domstolarnas inre organisation och

verksamhet. Beredningen har framhållit, att enligt dess åsikt det ytterligare

lagstiftningsarbete, som sålunda vore nödvändigt, innan reformen

kunde sättas i kraft, icke vore av den vikt för det framlagda förslagets bedömande,

att det behövde föreligga färdigt i samband med förslaget till rättegångsbalk.

Starka praktiska skäl talade för att statsmakterna först toge

ståndpunkt till frågan om rättegångsväsendets gestaltning. Lagrådet har uttalat,

att lagrådet för sin del kunde till fullo instämma häri och ville starkt

framhålla angelägenheten av att den nya rättegångsbalken utan uppskov

komme till stånd. Detta vore önskvärt såväl för att arbetet på övergångsbestämmelser

och följdförfattningar skulle kunna bedrivas planmässigt som

för att domare, åklagare och advokater ävensom de studerande vid universiteten

måtte få tid att före ikraftträdandet tillägna sig de nya rättsreglerna.

Jag delar den uppfattning, som sålunda uttalats av lagrådet. Det synes

angeläget att den nya rättegångsbalken snarast möjligt förelägges riksdagen

och därigenom skapas en fastare grundval för det fortsatta arbetet. Då förslag

till erforderliga övergångsbestämmelser och följdförfattningar om ett

antal år föreligga i färdigt skick, lia statsmakterna att taga ställning till

dessa. Först vid denna tidpunkt kan bestämmas, när rättegångsbalken skab

träda i tillämpning. Angående rättegångsbalkens ikraftträdande innehåller

därför beredningens förslag allenast, att Konungen med riksdagen har att

förordna därom. Vid bedömandet av den lämpliga tidpunkten härför måste

ske ett övervägande med hänsyn till då rådande allmänna läge. I detta sam
-

s. 444 Kontrollera mot PDF

444

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

manhang kunna ock komma under övervägande sådana ändringar i organisatoriskt

hänseende, som kunna nedbringa statsverkets kostnader.

Behovet av en rättegångsreform.

Det svenska rättegångsväsendet vilar alltjämt i stort sett på de grunder,

som fastställts genom rättegångsbalken i 1734 års lag. Beträffande särskilda

delar ha visserligen lagändringar kommit till stånd, men dessa ändringar lia

icke rubbat grunddragen i vårt rättegångsväsen. Att processordningen i viktiga

hänseenden är behäftad med bristfälligheter torde numera knappast

vara föremål för delade meningar. Såsom framgår av den föregående redogörelsen

har ock frågan om en allmän rättegångsreform i olika sammanhang

ingående dryftats. Då förslag om tillsättandet av en processkommission för

omarbetning av rättegångsbalken och därtill hörande författningar först framlades

för 1909 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen bland

annat, att den huvudsakliga orsaken till reformarbetets avstannande i slutet av

1800-talet måste sökas däri, att det beståendes brister då ännu icke nog

allmänt och livligt uppfattats och att man i allt fall torde föreställt sig, att

de kunde genom mindre radikala åtgärder undanröjas; i båda dessa hänseenden

torde de gångna årens erfarenheter ha åstadkommit en väsentlig

förändring. Visserligen avslogs förslaget av riksdagen, som ansåg det olämpligt

att vid sidan av lagberedningen tillsattes ytterligare en omfattande institution

för lagarbetet, men riksdagen förklarade sig icke kunna annat än

instämma i den av departementschefen uttalade uppfattningen, att för vinnande

av ökad säkerhet och snabbhet i rättsskipningen en genomgripande

reform av vårt rättegångsväsen vore högeligen av behovet påkallad. Vid 1911

års riksdag, då frågan återkom och ledde till positivt beslut från riksdagens

sida, framhöll statsutskottet ytterligare vikten av att en dylik reform inom

den närmaste framtiden komme till stånd. Processkommissionen uttalade

efter en ingående utredning, att de allvarliga och djupgående brister, som

vidlådde rättegångsväsendet, icke kunde avhjälpas genom smärre reformer.

Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning en

ingående granskning och revision stöde en verklig förbättring att vinna. I

de över processkommissionens betänkande avgivna yttrandena av domstolar

och andra myndigheter samt enskilda sammanslutningar ha allmänt framhållits

bristerna i gällande rättegångsordning och betonats vikten av att en

reform på detta område komme till stånd. Särskilt starkt har detta kommit

till uttryck i advokatsamfundets yttrande, vari framhållits, att det för närvarande

i det viktigaste av alla hänseenden, nämligen rättsskipningens säkerhet,

bruste långt mer än i allmänhet erkändes och långt mer än som vore

rimligt och försvarligt. Från rättsvetenskapligt håll har uttalats, att bristerna

vore av den art, att de måste föranleda en omfattande omarbetning av vår

rättegångslag, och att denna måste gälla även talrika andra processrättens

delar än dem, som stå i omedelbar förbindelse med handläggning, bevisning

och organisation. Lagrådet framhöll 1928, att det vore nödvändigt att gripa

s. 445 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

445

sig an med en allmän rättegångsreform och att försök att genom upplappning

och modernisering i enskilda delar råda bot för befintliga missförhållanden

ovillkorligen vore dömda att väsentligen misslyckas och endast kunde

förhala det angelägna verket; arbetet på en allmän reform borde därför

utan uppskov fullföljas. I 1931 års proposition angående huvudgrunderna

för en rättegångsreform framhöllos, efter en ingående granskning, bristerna

i nuvarande rättegångsordning. På hemställan av det särskilda utskott, till

vilket propositionen hänvisats, uttalade riksdagen, att en i vissa hänseenden

genomgripande reform av vårt rättegångsväsen borde komma till stånd samt

att med hänsyn därtill arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet

och vad därmed sammanhänger borde utan dröjsmål upptagas. I sitt

utlåtande över processlagberedningens förslag har lagrådet uttalat, att lagrådet

även vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning

kunde obetingat ansluta sig till uppfattningen, att en allmän

rättegångsreform vöre av behovet påkallad och borde utan dröjsmål komma

till stånd.

Den omfattande utredning angående bristerna i gällande rättegångsordning,

som under det långvariga arbetet på en processreform åvägabragts, ger vid

handen, att de allvarligaste bristfälligheterna vidlåda själva förfarandet i de

olika instanserna. Vad angår processen i underrätt är otvivelaktigt bristen på

koncentration en av de största svagheterna. Denna brist, som sammanhänger

med det rådande uppskovsväsendet, bidrager till långsamheten i rättsskipningen

och utgör framför allt en fara för rättsskipningens säkerhet.

Kravet på säkerhet innebär, att domen skall i så stor utsträckning, som

överhuvud är möjligt, vara ett uttryck för det materiellt och icke blott

formellt rätta i saken. Ett nödvändigt villkor för att så skall bliva fallet

är, såsom lagrådet tidigare framhållit, att förfarandet är anordnat på sådant

sätt, att domstolen erhåller en möjligast fullständig, överskådlig och

verkligheten motsvarande bild av det rättsligt relevanta saksammanhanget.

Härför erfordras en uttömmande utredning, som klart belyser sakuppgifternas

verkliga innebörd och räckvidd samt de förebragta bevisens tillförlitlighet.

Det nuvarande förfarandet kan icke anses fylla detta krav.

Handläggningen är, särskilt i de större målen, uppdelad på ett flertal rättegångstillfällen,

ofta skilda av lång lids mellanrum. Detta föranleder en ofta

godtycklig uppdelning av förhandling och bevisföring. Materialet förelägges

domstolen styckevis, och det råder brist på reda och planmässighet i

rättegångens utförande. Ofta precisera parterna icke från början noga sin

.ståndpunkt utan detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid ej

sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något samlande av bevisningen

till ett och samma tillfälle förekommer vanligen icke. Särskilt i fråga

örn vittnesbevisningen medför detta, såsom framhållits i lagrådets yttrande

1928, allvarliga olägenheter. Vittnen örn samma tilldragelse inkallas ofta till

olika sammanträden och höras ej sällan utan att parterna äro personligen

närvarande. Dessutom höras vittnena ofta vid tidigare tillfälle än då parternas

sakframställning föreligger i slutligt skick. Just innehållet i avlagda

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

vittnesberättelser kan ofta föranleda part att vid senare rättegångstillfälle

jämka, förklara eller komplettera sina tidigare uppgifter. Oklara punkter i

vittnesmålen komma i följd härav att kvarstå, viktiga uppgifter som skulle

stått till buds komma ej fram, och möjligheten att kontrollera trovärdigheten

minskas avsevärt. Den bristande koncentrationen samt den omständigheten,

att parternas sakframställningar och deras närmare utveckling av sin talan

ofta sker i skriftlig form, medför stora svårigheter för domaren att överskåda

materialet och förhindrar en verksam processledning från hans sida.

Lekmännens deltagande i rättsskipningen blir också i hög grad försvårat.

De nu angivna bristerna i förfarandet gälla i främsta rummet tvistemålen

och göra sig icke i samma grad kännbara med avseende å brottmålen. I

dessa är förfarandet, särskilt beträffande mål angående grövre brott, där en

förberedande undersökning ägt rum genom polis- och åklagarmyndigheternas

försorg och där den tilltalade är häktad, i allmänhet mera koncentrerat.

Jämväl i dylika mål är emellertid handläggningen understundom fördelad på

flera rättegångstillfällen, vilket förhållande sammanhänger med gällande bestämmelser

om tiden för hållande av rannsakning med häktad. Även andra

olägenheter göra sig gällande med avseende å brottmålen. Den förberedande

undersökningen är endast högst ofullständigt reglerad i lag. Såsom riksdagen

uttalat medför avsaknaden av bestämmelser i detta ämne visserligen

för polis och åklagare möjlighet till ett smidigt tillvägagångssätt men innebär

samtidigt en viss fara. Å ena sidan kan bristen på fasta gränser för myndigheternas

befogenhet medföra vådor för den enskildes säkerhet och utredningens

opartiskhet. Dessa vådor bliva än större därigenom, att det vid förundersökningen

upprättade protokollet stundom lägges till grund för protokollföringen

vid domstolen och därmed även för domstolens avgörande i målet.

Å andra sidan kan saknaden av lagbestämmelser försvåra ett verksamt efterspanande

och beivrande av brott. Handläggningen vid domstol av de grova

brottmålen äger ej sällan ett så starkt inkvisitoriskt drag, att domstolens opartiskhet

eller i allt fall allmänhetens tilltro till domarens objektivitet råkar i

fara.

En prövning omedelbart på grund av det material, som enligt nyss angivna

grunder förebringas inför domstolen, är tydligen icke möjlig. I de ej sällsynta

fall, då en domare, som har att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål,

icke varit tillstädes vid alla de föregående rättegångstillfällena, är en dylik

omedelbar prövning uppenbarligen utesluten. Men även i andra fall kan med

hänsyn till den långa tid, som en rättegång ofta pågår, och det oordnade

skick, vari materialet förelägges domstolen, domaren icke hålla i sitt minne

vad som förekommit, så att han omedelbart därpå kan grunda sin dom.

I följd härav måste processmaterialet återgivas i ett protokoll, och det är uteslutande

vad som influtit i protokollet som lägges till grund för domen. Såsom

uttalats av riksdagen kan emellertid protokollet giva endast en ofullständig

bild av det verkliga händelseförloppet; detta gäller särskilt viktiga

delar av bevismaterialet. Härtill kommer, att protokollen, vilka understundom

upprättas lång tid efter handläggningen och utan att parterna äga möj
-

s. 447 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 447

lighet att verksamt kontrollera protokollföringen, ej sällan brista i fullständighet

och korrekthet.

En allvarlig brist i det nuvarande rättegångsföi-farandet utgör vidare det

föråldrade skick, vari våra bevisförings- och bevisprövningsregler befinna

sig. I princip gäller alltjämt den legala bevisteorien, enligt vilken vissa såsom

otillförlitliga betraktade bevis uteslutas från användande, under det att

andra äro underkastade reglering med hänsyn till sitt bevisvärde. Domaren

är sålunda begränsad i sin prövning av vad i målet skall hållas för sant. Visserligen

har en del av den legala bevisteoriens regler genom praxis så småningom

kommit att undergå betydande jämkningar, men de alltjämt kvarstående

föreskrifterna örn vittnesjäven avskära i stor utsträckning domstolen

från upplysningar just från deras sida, som bäst känna de faktiska omständigheterna

i saken. Den i många fall ytterst värdefulla kunskapskälla, som

parternas personliga avhörande utgör, kommer i alltför ringa utsträckning

till användning såsom medel till sanningens utforskande. Med undantag för

de grövre brottmålen kallas parterna endast sällan att komma personligen tillstädes.

Verksamma medel saknas ock att förmå dem att i sina utsagor hålla

sig till sanningen. En brist med avseende på bevisningen är även, alt bestämmelser

saknas om skyldighet för part eller annan att i rättegång förete

skriftliga handlingar, som äga betydelse för utredningen.

De brister, som sålunda vidlåda underrättsförfarandet, göra sig i än högre

grad kännbara beträffande rättegången i överrätterna. Visserligen har den

långsamhet, som tidigare kännetecknat överrättsprocessen och som haft sin

grund i uppkommen arbetsbalans, numera väsentligen avhjälpts. Men de

brister i fråga om utredningens tillförlitlighet, som föreligga beträffande första

instansen, framträda än skarpare i överrätterna. Förfarandet är i hovrätterna

vanligen och i högsta domstolen alltid rent skriftligt. Överrätterna äro

för sitt bedömande av målen i regel helt hänvisade till det i underrättsprotokollen

och parternas inlagor återgivna materialet. Domstolen har sålunda föga

möjlighet att i nödig omfattning komplettera utredningen, och även för parterna

erbjuder det ofta betydande svårigheter att genom förebringande av

nytt material giva en annan bild av saksammanhanget. De högre instansernas

domare måste grunda sina intryck och slutsatser på protokoll över förhandlingar,

som de ej själva övervarit. På sätt framhållits av såväl lagrådet som

riksdagen återverkar detta även på underrätterna såtillvida, att det medför

obenägenhet hos dessa att i sina avgöranden taga hänsyn till annat än det

som kommit till tydligt uttryck i protokollet.

Förutom i fråga om de nu antydda bristerna i förfarandet framträder behovet

av en reform även beträffande andra till processrätten hörande områden.

Det torde vara allmänt erkänt, att vår nu mer än tvåhundra år gamla

rättegångsbalk icke tillgodoser de nya behov, som sedan dess tillkomst framträtt.

Vissa institut, såsom laga domstol, rättegångsombud, tredje mans deltagande

i rättegång, omröstning, rättegångskostnad och tredskodom äro endast

ofullständigt reglerade; å andra områden saknas helt bestämmelser, såsom

i fråga örn säkerhetsåtgärder i rättegång.

s. 448 Kontrollera mot PDF

448

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Reformens omfattning.

Att för avhjälpande av de nu antydda bristerna en reform av vårt rättegångsväsen

är nödvändig och icke kan undanskjutas, kan enligt min mening

icke vara föremål för tvekan. Rörande omfattningen av en sådan reform ha

under utredningsarbetets gång olika meningar gjort sig gällande.

Processkommissionen ansåg, att bristerna i rättegångsväsendet hänförde

sig såväl till organisationen av domstolarna och övriga rättsskipningsorgan

som till själva förfarandets gestaltning samt att reformen därför borde omfatta

såväl organisationen som proceduren. I fråga om domstolsorganisationen

innebar kommissionens förslag bland annat, att rättsskipningen i städerna

skulle förstatligas och att för underrätterna, som kunde vara gemensamma

för land och stad, skulle anordnas så stora jurisdiktionsområden, att

inom domstolen kunde genomföras en fördelning av arbetet efter dess beskaffenhet.

Underrätten, i förslaget benämnd lagmansrätt, skulle i tingslag,

som omfattade landsbygd och stad eller endast landsbygd, bestå av lagfaren

ordförande och nämnd. I tingslag, som omfattade endast stad, skulle lagmansrätten

i tvistemål utgöras av en lagfaren ensamdomare och i brottmål

av en domare och nämnd, dock att mindre brottmål i vissa fall skulle handläggas

utan nämnd. De nuvarande hovrätterna skulle uppdelas å ett antal

av sju till nio, förlagda till olika orter inom landet. Det domföra antalet ledamöter

i hovrätt skulle utgöra tre. Vid handläggning och avgörande av grövre

brottmål skulle jämväl i hovrätten nämnd medverka.

Enligt 1931 års proposition skulle däremot reformen erhålla en mera begränsad

omfattning. Sålunda framhöll departementschefen, att bristerna i

vårt nuvarande rättegångsväsen mindre vore att söka i själva organisationen

än i rättegångens inre gestaltning eller med andra ord i själva förfarandet.

Om man läte reformen i första hand gälla förfarandet och så att säga ske

inifrån, begränsades såsom en följd härav de organisatoriska åtgärderna till

sådana, som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet

och vore ägnade alt bereda erforderligt utrymme åt de nya förhandlingsprinciperna.

Enligt de i propositionen framlagda huvudgrunderna för rättegångsreformen

lämnades domstolsorganisationen i det väsentliga oberörd. Till

stöd för en dylik begränsning av reformen åberopades också, att de organisatoriska

förändringar, som tidigare ifrågasatts, vore av den omfattande och

på olika områden djupt ingripande beskaffenhet, att deras genomförande

med all sannolikhet skulle komma att undanskjuta reformförslagens förverkligande

till en oviss framtid. En sådan utveckling vore ur olika synpunkter

i hög grad att beklaga. Bristerna i det nuvarande förfarandet vore dock så

djupgående och av den betydelse för rättegångsförfarandets viktigaste egenskap,

dess säkerhet, att med en reform icke borde anstå längre än som nödvändigt

betingades av förhållandena. Mot att nu skrida till en mera vittgående

omläggning av organisationen talade också, att en sådan omläggning

alltid måste te sig som skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande

de nya arbetsuppgifter, som komme att åvila domstolarna.

s. 449 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

449

Riksdagen anslöt sig till departementschefens uppfattning och framhöll,

att med hänsyn därtill, att de brister, som vidlåda det nuvarande rättegångsväsendet,

i huvudsak avsåge rättegångens inre gestaltning, reformarbetet

främst borde inriktas på åstadkommande av ett förbättrat förfarande. Ändringar

i organisationen borde vidtagas endast såvitt de vore nödvändiga för

att domstolar och andra organ skulle bliva i stånd att uppbära ett dylikt

förfarande. Särskilt då det gällde att genomföra organisatoriska ändringar

vore det nödvändigt att framgå med stor försiktighet. Sådana ändringar läte

sig i allmänhet icke genomföra utan betydande tidsutdräkt och ökade kostnader.

Svårigheter mötte att bilda sig en mening örn den lämpligaste organisationen,

innan erfarenhet vunnits angående omfattningen av de arbetsuppgifter,

som genom ett reformerat förfarande komme att påläggas de olika

organen. Härtill komme, att den nuvarande domstolsorganisationen i hög

grad uppbures av gammal tradition och införlivats med befolkningens åskådningssätt.

Å andra sidan vore det tydligt, att de ändringar, som erfordrades

för att domstolar och andra organ skulle kunna uppbära ett ombildat förfarande,

måste vidtagas. Eljest kunde det nya förfarandet från början komma

att utvecklas i ej önskvärd riktning.

I processlagberedningens förslag ha de sålunda antagna grundlinjerna för

reformens omfattning följts. Förslaget bibehåller sålunda i stort sett den nuvarande

domstolsorganisationen oförändrad men innebär en genomgripande

omläggning av förfarandet.

Mot den nu angivna begränsningen av rättegångsreformens omfattning

ha några anmärkningar icke framställts. Även enligt min mening hänföra

sig bristerna i gällande rättegångsordning huvudsakligen till själva domstolsförfarandet.

Med hänsyn härtill delar jag den uppfattningen, att reformen

främst bör inriktas på att genom förändringar i fråga om förfarandet

söka avhjälpa dessa brister. Däremot böra icke andra organisatoriska

förändringar vidtagas än sådana, som med någon större grad av visshet kunna

anses betingade av det nya förfarandet. För en sådan begränsning av

reformen talar också, på sätt i riksdagens yttrande framhållits, svårigheten

att innan erfarenhet vunnits om det nya förfarandets verkningar bedöma den

lämpligaste organisationen. Även ur ekonomisk synpunkt tala starka skäl

för att reformen begränsas på nu angivet sätt.

Grunderna för reformen.

De bärande grundtankarna i det föreslagna nya rättegångsförfarandet innefattas

i rättegångens muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Dessa

grundsatser skola principiellt tillämpas i alla instanser. Rättegångens muntlighet

innebär, att processmaterialet skall vid den förhandling, som ligger till

grund för domen, framläggas för domstolen i muntlig form. Målets avgörande

skall omedelbart grundas å vad sålunda muntligen framlägges.

För möjliggörande härav är nödvändigt att förhandlingen kan slutföras vid

ett enda rättegångstillfälle eller i värjo fall vid rättegångstillfällen, som ligga

Rihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

s. 450 Kontrollera mot PDF

450

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

varandra så nära i tiden, att domstolens uppfattning om vad som förekommit

ännu är ogrumlad. I fråga om bevisningen skall grundsatsen om den fria

bevisprövningen tillämpas. Denna innebär såväl att någon begränsning ej

uppställes i fråga om de kunskapskällor, som få användas för sanningens utletande,

som ock att domaren vid värderingen av den föreliggande bevisningen

icke är bunden av legala regler. Mellan denna grundsats och de nyss antydda

principerna för förhandlingen råder ett intimt samband. Genomförande

av den fria bevisprövningen förutsätter ett koncentrerat, muntligt förfarande.

De nu berörda grundsatserna för förfarandet och deras närmare utformning

ha under utredningsarbetet varit föremål för ingående överväganden. I

stort sett torde numera råda enighet i dessa frågor. Riksdagen har, såsom

framgår av det föregående, anslutit sig till förslaget om genomförande av

ett på nämnda grundsatser byggt förfarande. I processlagberedningens förslag

ha principerna närmare utformats. Lagrådet har i sitt utlåtande över

förslaget anfört, att den grundval för reformen, som tillkommit efter så ingående

överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej borde rubbas

utan synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämde också

med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även vid den nu

verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning kunde lagrådet

obetingat ansluta sig till de principer, vilka uppbära det föreliggande

förslaget.

Vid övervägande av de sålunda framställda grundsatserna för förfarandet

har även jag kommit till den uppfattningen, att de i allt väsentligt böra godtagas.

I detta sammanhang vill jag särskilt framhålla, att genomförandet av

dessa grundsatser ingalunda innebär någon nyhet för svenskt rättsväsen. I

äldre tider var all rättegång muntlig. Parter och andra, som skulle avgiva

utsagor, företrädde och yttrade sig muntligen inför den menighet eller de

andra lekmän, som utgjorde den dömande rätten. Förhandlingens muntlighet

och koncentration ha varit förhärskande långt in i nyare tid. Först så

småningom, genom utvecklingen av en kår av juridiskt bildade ämbetsmannadomare,

rättsmedlens organiserande och ett därmed följande vidsträcktare

bruk av dem, inträdde en brytning med de äldre principerna; det muntliga

anförandet ersattes alltmer av skriftliga framställningar, och en följd härav

var koncentrationens uppgivande. En anordning av domstolsförfarandet i

enlighet med grundsatserna om rättegångens muntlighet, omedelbarhet och

koncentration innefattar sålunda en anknytning till äldre svenska rättstraditioner.

Lagrådet har i sitt utlåtande över processlagberedningens förslag givit sitt

erkännande åt det sätt, varpå beredningen i lagtext utformat de uppdragna

grundlinjerna och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som

under det föregående arbetet lämnats åsido. Som allmänt omdöme kan jag

ansluta mig till detta uttalande av lagrådet. I samband med behandlingen

av de anmärkningar, som lagrådet på vissa punkter framställt, skall jag

s. 451 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

451

återkomma till frågan om ändringar i förslaget. Redan nu anser jag mig dock

böra angiva min ståndpunkt till vissa särskilda spörsmål, rörande vilka viss

meningsskiljaktighet uppkommit och som av mig även berörts vid förslagets

remitterande till lagrådet.

Vissa särskilda frågor.

Förberedelse och huvudförhandling i mål mellan enskilda parter.

Genomförandet av en koncentrerad förhandling inför domstolen förutsätter,

såväl att ledaren av förhandlingen är väl insatt i målet som att parterna

eller deras ombud äga kännedom om den ståndpunkt motparten intager och

de bevis han ämnar åberopa. På grund härav måste huvudförhandlingen i

målet föregås av ett förberedande förfarande. Enligt förslaget skall i tvistemål

och sådana brottmål, däri talan föres allenast av målsägande, förberedelse

äga rum inför rätten, som i detta fall är domför häradsrätt med häradshövdingen

ensam och rådhusrätt med en lagfaren domare. Förberedelsens

syfte är i främsta rummet, att målet under denna skall så beredas, att det vid

huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang. I första hand skola

vid förberedelsen parternas ståndpunkter klarläggas; parterna skola angiva

de omständigheter de vilja åberopa till stöd härför samt i vad mån de bestrida

motpartens uppgifter. Tillika skall bevisupptagningen vid huvudförhandlingen

förberedas. Parterna ha att uppgiva den bevisning de ämna

åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Vidare skola

åtgärder vidtagas för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid

huvudförhandlingen; så skall t. ex. i erforderliga fall sakkunnig förordnas

under förberedelsen och beslut meddelas örn skyldighet att förete skriftlig

handling. Däremot utgör vad som förekommit vid förberedelsen icke utan

vidare underlag för domen. Det är den efter förberedelsen följande huvudförhandlingens

uppgift att bilda grundval för domen. Vid denna förhandling

skall allt material framläggas: parterna skola framlägga sina påståenden

och fullständigt utveckla sin talan samt all bevisning förebringas. Domen

skall grundas å vad vid huvudförhandlingen förekommit. Materialet från

förberedelsen får sålunda läggas till grund för avgörandet endast om och i

den mån det ånyo förebringas vid huvudförhandlingen.

Mot förslaget i denna del har riktats den anmärkningen, att rättsskipningens

säkerhet sattes i fara genom bestämmelsen om vad som är processmaterial.

Vad som framkommit under förberedelsen borde få utgöra grundval

för domen, även om det icke uttryckligen åberopats och förebringats vid huvudförhandlingen.

Särskilt stötande vöre, örn någon omständighet, som part

under förberedelsen berört och som upptagits i protokollet eller vid skriftlig

förberedelse intagits i skrift men som till följd av förbiseende ej omnämnts

vid huvudförhandlingen, ej skulle få beaktas. Därest vid förberedelsen åberopats

t. ex. en ingående rättshistorisk utredning eller ett vidlyftigt sakkunnigutlåtande,

borde vid avgörandet hänsyn till detta material få tagas, även

örn det icke muntligen föredragits vid huvudförhandlingen.

s. 452 Kontrollera mot PDF

452

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Enligt min mening skulle ett stadgande av innebörd, att vad vid förberedelsen

förekommit vore processmaterial i den meningen, att det utan att införas

vid huvudförhandlingen kunde läggas till grund för domen, innebära

en allvarlig fara för processen och i hög grad äventyra vad man eftersträvar

att vinna med det koncentrerade förfarandet. En sådan bestämmelse skulle

lätt föranleda parterna att vid utförande av sin talan lägga huvudvikten

vid förberedelsen och där förebringa allt material, varmed de ville

övertyga domstolen. Huvudförhandlingen skulle härigenom, såsom ock riksdagen

uttalat, kunna komma att förvandlas till ett tomt sken. Även lekmännens

deltagande i rättsskipningen skulle i hög grad försvåras. Då vid förberedelsen

rätten i regel består av endast en domare, skulle de övriga domare,

som deltaga i huvudförhandlingen, nödgas döma på ett material, som

endast medelbart bringas till deras kännedom. Jag kan därför icke förorda

ett stadgande av nu antytt innehåll. Faran för att part skulle underlåta att

vid huvudförhandlingen åberopa någon för avgörandet betydelsefull omständighet

synes mig vara mycket ringa, och i de fall, då någon dylik omständighet

förbigås, har rätten att fästa uppmärksamheten därå. Enligt uttryckligt

stadgande i förslaget har rätten att tillse, att målet blir uttömmande behandlat,

och att genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet och

ofullständighet i gjorda uttalanden. Det torde vara tydligt, att vid huvudförhandlingen

icke varje vid förberedelsen ingiven handling behöver uppläsas i

sin helhet eller varje ostridigt faktum åter omnämnas. Om sålunda målet

rör tolkningen av viss bestämmelse i ett skriftligt kontrakt, som ingivits vid

förberedelsen, och parterna vid huvudförhandlingen föredraga endast den

omtvistade bestämmelsen, föreligger intet hinder att rätten vid sin redogörelse

för saken i domen upptager också andra bestämmelser däri, om

vilka tvist ej råder, även örn dessa ej uttryckligen nämnts vid huvudförhandlingen.

I fråga om vidlyftiga sakkunnigutlåtanden, som inkommit under förberedelsen

och varav parterna tagit del, kan i många fall vara tillräckligt,

att den sakkunniges slutsatser uppläsas vid huvudförhandlingen. Skulle däremot

göras gällande, att den sakkunniges redogörelse för de faktiska omständigheterna

är oriktig eller ofullständig, bör redogörelsen i denna del uppläsas,

så att parterna få tillfälle att yttra sig däröver. Överhuvud bör, såsom

lagrådet 1928 yttrat, vid huvudförhandlingen få refereras till vidlyftiga

specialutredningar, framlagda dokument o. dyl. från förberedelsen utan att

ett fullständigt muntligt återgivande behöver äga rum. Så snart en dylik

handling vid huvudförhandlingen ställts under diskussion mellan parterna,

skall den uppenbarligen få läggas till grund för avgörandet. Likaså torde

vara uppenbart, att om vid förberedelsen vissa omständigheter blivit ostridiga

och parterna, då de utveckla sin talan vid huvudförhandlingen, utgå

från dessa omständigheter såsom kända, rätten även kan beakta desamma.

örn målet t. ex. rör ett omfattande kontokurantförhållande och vid förberedelsen

ingivits en kontokurant, omfattande alla parternas mellanhavanden,

behöva vid huvudförhandlingen icke alla siffror i denna föredragas, utan

förhandlingen kan begränsas till de stridiga posterna och rätten dock i sin

s. 453 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

453

dom taga hänsyn även till kontokuranten i övrigt. Då en tolkning av förslagets

ifrågavarande bestämmelse i enlighet med vad nu anförts låter sig

väl förena med bestämmelsens avfattning, har jag ansett mig icke böra föreslå

någon ändring däri. Förslaget har ock på denna punkt lämnats utan

erinran av lagrådet.

Förundersökning och huvudförhandling i åklagarmåi.

I brottmål, vari åklagare för talan, skall enligt förslaget icke äga rum någon

sådan förberedelse inför rätten som nyss nämnts. I stället skall, innan

åtal anställes, förundersökning verkställas genom polis- och åklagarmyndigheterna.

Till sitt ändamål överensstämmer denna i viss mån med förberedelsen

i tvistemål. Vid förundersökningen skall målet så beredas, att bevisningen

kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang. Därjämte

skall under förundersökningen utredas, vem som skäligen kan misstänkas

för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom. I

samband med att åtal väckes skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar

från förundersökningen. Dessa handlingar få emellertid ej läggas

till grund för huvudförhandlingen, och domen skall grundas endast å

vad vid huvudförhandlingen förekommit. Beträffande sistnämnda fråga

hänvisar jag till vad ovan anförts rörande förhållandet mellan förberedelsen

i tvistemål och huvudförhandlingen.

Mot förslagets bestämmelser rörande brottmålsförfarandet ha anmärkningar

framställts från varandra motsatta utgångspunkter. Sålunda har å

ena sidan från advokathåll gjorts gällande, att förslaget icke erbjöde tillräckligt

skydd för den misstänkte mot maktmissbruk och rättsförluster under

förundersökningen samt att förfarandet vöre alltför inkvisitoriskt. Enligt

denna mening stöde förslaget härutinnan icke i överensstämmelse med de

av statsmakterna tidigare godkända principerna. Å andra sidan har, närmast

från åklagarhåll, uttalats farhågor för att förslaget icke medgåve tillräckliga

möjligheter för en effektiv utredning.

De i förstnämnda avseende gjorda anmärkningarna gå bland annat ut på

följande. Den misstänktes rätt att under förundersökningen biträdas av försvarare

vore icke vederbörligen tillgodosedd. Ofta saknade den misstänkte

på grund av ekonomiska och andra förhållanden möjlighet att vidtaga åtgärder

för att själv skaffa sig försvarare. Härtill komme de talrika fall, då

den misstänkte icke vore i stånd att bedöma situationen och därför icke heller

insåge behovet av en kompetent försvarare. De föreslagna bestämmelserna

örn hans rätt att få kännedom om vad vid förundersökningen förekommit

vore otillfredsställande. I normalfallen vore det undersökningsledaren

som skulle taga initiativ till anskaffande av offentlig försvarare, och det vore

beroende på hans bedömande, örn sakens beskaffenhet vore sådan, att behov

av dylik försvarare förelåge. Värdet av den rätt, som förslaget medgåve den

misstänkte och hans försvarare att närvara vid förhör under förundersökningen,

neutraliserades i väsentlig mån genom bestämmelsen örn att de icke

s. 454 Kontrollera mot PDF

454

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

finge framställa frågor till den som hördes i annan ordning än den som undersökningsledaren

bestämde. Slutligen medförde förslagets bestämmelser

om förundersökningsprotokollet i realiteten, att protokollet komme att läggas

till grund för huvudförhandlingen och avgörandet.

De sålunda framställda anmärkningarna synas väsentligen grunda sig på

missförstånd rörande förslagets verkliga innebörd i berörda hänseenden.

Någon avvikelse från de i 1931 års proposition angivna och av riksdagen

godtagna huvudgrunderna för brottmålsförfarandet innebär icke förslaget.

Dess bestämmelser ansluta sig ock nära till vad processkommissionen på sin

tid föreslagit på dessa punkter. Enligt beredningens förslag äger den misstänkte

under förundersökningen anlita biträde av försvarare, så snart undersökningen

fortskridit så långt, att den kan anses riktad mot honom såsom

skäligen misstänkt för brottet. På detta stadium skall den misstänkte, då

han höres, underrättas om misstanken, och han får därigenom anledning

att söka anskaffa försvarare. Om han ej själv vill eller kan utse försvarare,

har såväl undersökningsledaren som rätten att beakta, att hans behov av

biträde tillgodoses, och detta även för det fall, att någon begäran därom från

den misstänktes sida ej föreligger. Förutsättning härför är, att på grund

av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke finnes kunna utan biträde

tillvaratagas. Å andra sidan torde icke rimligen kunna ifrågasättas

att medgiva den misstänkte en oinskränkt rätt härtill, hur obetydligt brottet

än är. Om den misstänkte är anhållen eller häktad, har han emellertid

ovillkorlig rätt att få offentlig försvarare. Det åligger undersökningsledaren

såsom en tjänsteplikt att hos rätten göra anmälan, då behov av

försvarare föreligger. Naturligen står det den misstänkte öppet att själv hos

rätten begära förordnande av försvarare. Rätten har att omedelbart företaga

sådan begäran till prövning. Denna prövning skall alltså icke, såsom förslaget

synes ha uppfattats, anstå till dess åtal anhängiggjorts. Av bestämmelserna

om domförhet framgår, att rätten vid handläggning av sådant

ärende, liksom då fråga är örn ett rättens ingripande under förundersökningen,

är domför med en lagfaren domare. Det synes mig icke med fog

kunna göras gällande att den misstänktes rätt att erhålla rättskunnigt biträde

icke härigenom skulle vara i möjligaste mån tillgodosedd. I fråga örn

den misstänktes rätt att erhålla del av föl-undersökningsmaterialet stadgas i

förslaget, att tillfälle skall lämnas den misstänkte och hans försvarare att

taga kännedom om vad vid undersökningen förekommit. De ha sålunda möjlighet

att allteftersom förundersökningen fortskrider erhålla del av det förebragta

materialet. Uppenbarligen skulle det emellertid ofta kunna inträffa,

att utredningen äventyrades, örn den misstänkte på ett tidigt stadium finge

kännedom därom och på grund därav bleve i stånd att undanskaffa bevis

eller eljest försvåra utredningen. Det måste därför tillkomma undersökningsledaren

att bedöma, när tillfälle att taga del av vad vid förundersökningen

förekommit kan utan men för utredningen lämnas den misstänkte och försvararen.

Ett viktigt skydd för den misstänkte utgör bestämmelsen, att åtal

icke får beslutas, innan sådant tillfälle bereus dem. Så snart åtal beslutats,

s. 455 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

455

äger den misstänkte eller hans försvarare rätt att erhålla avskrift av förundersökningsprotokollet.

Det torde sålunda vara väl sörjt för att den misstänkte

före huvudförhandlingen erhåller kännedom om det material åklagaren

ämnar åberopa. I de fall, då den misstänkte eller hans försvarare är närvarande

vid förhör, äger han framställa frågor till den som höres. Att denna

befogenhet såtillvida begränsas, att frågor få framställas blott i den ordning

undersökningsledaren bestämmer, torde vara nödvändigt för att förhöret

skall kunna fullföljas på ett ändamålsenligt sätt och störande avbrott

undvikas. Vad angår protokollet från förundersökningen stadgar förslaget,

att utskrift därav skall, då åtalet väckes eller så snart ske kan därefter,

tillställas rätten. Såsom motiv för denna bestämmelse anför beredningen, att

protokollet måste vara tillgängligt för att rätten skall kunna bedöma, vilken

bevisning som erfordras, och utfärda kallelser i enlighet härmed. Särskilt

vöre protokollet av betydelse för avgörande av huruvida sakkunnig skall anlitas.

Rättens ordförande borde även taga del av protokollet, så att han

kunde på lämpligt sätt ordna och leda huvudförhandlingen. I vad mån han

eller andra ledamöter av rätten borde närmare studera materialet från förundersökningen,

borde bliva beroende av domarens eget omdöme. Kännedom

om materialet möjliggjorde för honom att i förväg sätta sig in i de rättsliga

spörsmål, som förekomme i målet. Ä andra sidan finge han icke bliva så

bunden av detta material, att han grundade sitt avgörande härå eller ginge

till huvudförhandlingen med förutfattad mening. Liknande synpunkter

ha anförts av processkommissionen. I förslaget stadgas vidare, att skriftlig

uppteckning av utsaga, som någon avgivit inför åklagare eller polismyndighet,

icke får åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet

eller rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det

må medgivas. Detta stadgande avser det fall, att den som avgivit utsagan

icke är närvarande vid förhandlingen. Det angivna undantaget från förbudet

gäller dels då huvudförhandling hålles, ehuru målsäganden eller den

tilltalade icke kommit tillstädes, och dels då annan, som hörts vid förundersökningen,

är död eller svårigheter möta för hans inställelse vid rätten eller

hans hörande skulle onödigt fördyra rättegången eller parterna vitsorda uppteckningens

riktighet. Då målsäganden eller den tilltalade höres vid huvudförhandlingen,

får enligt förslaget uppteckning av hans utsaga vid förundersökningen

icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret inför

rätten avviker från den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att

yttra sig. Liknande bestämmelse gäller beträffande vittne. Slutligen innebär

förslaget, som redan nämnts, att domen får grundas endast å vad vid huvudförhandlingen

förekommit. Vid min granskning av förslaget i denna del har

jag lika litet som lagrådet funnit anledning till någon principiell erinran mot

detsamma.

De närmast från åklagarliåll uttalade farhågorna för att förslagets regler

i nu förevarande ämne icke medgåve tillräckliga möjligheter för en effektiv

utredning måste enligt min mening anses överdrivna. Enligt förslaget er
-

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.

hålla undersökningsmyndigheterna i många fall ökade befogenheter i förhållande

till vad nu gäller. Sålunda regleras befogenheten att till förhör hämta

personer, vilkas hörande är erforderligt för utredningen, ett ämne varom för

närvarande bestämmelser saknas. Att vissa begränsningar härutinnan måste

uppställas, liksom ock i fråga om den tid, under vilken den hörde är skyldig

att stå till förfogande för ändamålet, synes mig uppenbart. De bestämmelser,

som i förslaget upptagits om den misstänktes rätt att anlita försvarare och

att före huvudförhandlingen taga del av förundersökningsmaterialet, torde

vara nödvändiga för att bereda den misstänkte erforderligt skydd och kunna

icke anses obehörigen inkräkta på myndigheternas rörelsefrihet. Beredningens

förslag i nu angivna hänseenden står ock i överensstämmelse med de av

riksdagen antagna grunderna för rättegångsreformen, och jag saknar anledning

att i någon väsentligare mån frångå förslaget härutinnan. På vissa

punkter kunna dock jämkningar ifrågasättas; jag återkommer härtill vid

behandlingen av de anmärkningar lagrådet framställt angående de särskilda

paragraferna i förslaget.

Från såväl domar- som advokathåll har slutligen den meningen kommit

till uttryck, att häktningsrätt alltjämt borde tillkomma även åklagare och ej,

såsom enligt förslaget, enbart rätten. I anledning härav må framhållas, att

denna fråga sammanhänger därmed, att häktning enligt förslaget icke såsom

för närvarande innebär anställande av åtal utan reglerats såsom ett i förhållande

till åtalet självständigt institut. För ernående av koncentration av domstolsförfarandet

måste förundersökningen som regel vara avslutad före åtalets

väckande; i följd härav kan häktningen ofta komma att bestå under jämförelsevis

lång tid, innan målets behandling vid rätten vidtager. Det torde

icke råda någon meningsskiljaktighet därom att vid sådant förhållande häktningsfrågan

bör på ena eller andra sättet underkastas rättens prövning. Såsom

beredningen erinrat äro härvid olika möjligheter tänkbara: antingen att

låta häktningsbeslut ankomma på åklagare, varefter beslutet inom viss kortare

tid underställes rättens prövning, eller att stadga, att beslut örn häktning

alltid skall meddelas av rätten. Enligt beredningens mening förelåge

icke någon mera väsentlig skillnad mellan dessa båda anordningar; det av

beredningen föreslagna systemet innebure icke heller någon större saklig

olikhet mot vad för närvarande gäller. Med hänsyn till den ingripande betydelse

en häktningsåtgärd har för den misstänkte, har beredningen ansett det

för honom medföra större trygghet att beslut därom ankomme på rätten.

Beredningen har såsom obefogad avvisat den stundom uttalade farhågan, att

rätten vid målets behandling skulle känna sig bunden av ett tidigare meddelat

häktningsbeslut. Jag har icke ansett mig ha anledning att frångå förslaget,

som ock på denna punkt av lagrådet lämnats utan erinran.

Hovrätt som första instans i vissa mål.

Beredningens förslag bibehåller liksom tidigare förslag i princip den nuvarande

ordningen med tre instanser. Huvudregeln är alltså beträffande alla

s. 457 Kontrollera mot PDF

Kunal. Maj:ts proposition nr 5.

457

mål, att målet skall väckas i allmän underrätt, att mot underrättens avgörande

talan må fullföljas i hovrätt och att beträffande hovrättens avgörande

fullföljd kan äga rum till högsta domstolen. Från denna huvudregel

givas redan nu vissa undantag och begränsningar; i detta sammanhang skall

jag icke uppehålla mig vid dem. Under reformarbetet har i olika sammanhang

uppkommit fråga om en förenkling av instansordningen beträffande

vissa grupper av tvistemål. Processkommissionen föreslog, att för behandlingen

av handels- och sjörättsmål vid hovrätterna skulle inrättas särskilda avdelningar,

vilka skulle bestå av lagfarna domare och sakkunniga lekmän,

ävensom att vissa grupper av tvistemål skulle upptagas av hovrätt som första

instans, om parterna överenskommit, att målet skulle där anhängiggöras.

I båda nu angivna fall skulle talan kunna fullföljas i högsta domstolen. Vid

granskningen av kommissionens betänkande framkom inom lagrådet stor

tvekan om lämpligheten av kommissionens förslag, vilket möttes av starkt

motstånd från underrättsdomamas sida och ej heller vann större anslutning

bland handelns målsmän. I 1931 års proposition framhölls, att till stöd för

kommissionens förslag kunde åberopas beaktansvärda skäl och att dessa

gjorde sig starkast gällande beträffande förslaget om inrättande vid hovrätterna

av särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål med sakkunniga

bisittare. Då undantagande av vissa viktiga mål från de allmänna underrätterna

vore i hög grad ägnat att rubba underrätternas auktoritet, borde dock

på denna punkt iakttagas största varsamhet.

I beredningens förslag har frågan återupptagits. Beredningen förordar,

att hovrätt skall som första instans äga upptaga vissa tvistemål, örn parterna

skriftligen överenskommit, att tvisten upptages omedelbart av hovrätt.

I de fall, då tvisten rör penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,

fordras, att värdet av det varom tvistas överstiger 3,000 kronor.

Undantagna äro ytterligare sådana mål, för vilka ett absolut forum är föreskrivet,

såsom äktenskapsmål och mål angående fast egendom. I olikhet

med vad processkommissionen föreslagit skall hovrätt tillika utgöra enda

instans; någon fullföljd i ordinär väg mot hovrättens avgörande har ej

medgivits. Enligt beredningens uppfattning skulle det föreslagna eninstansförfarandet

ha till uppgift att, utan att skäliga krav på rättssäkerhet eftersattes,

tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden.

För detta behov stöde nu till buds skiljemannaförfarandet, men ett sådant

förfarande vore med hänsyn till garantierna för avgörandets tillförlitlighet

i många fall underlägset ett domstolsförfarande; starka skäl talade enligt

beredningens uppfattning för att parterna vid sidan av skiljemannaförfarandet

ägde tillgång till ett domstolsförfarande. Då någon fullföljd icke

skulle äga rum, ansåg beredningen, att — särskilt med hänsyn till domstolens

sammansättning — förfarandet borde förläggas till hovrätt.

Mot beredningens förslag lia anmärkningar framställts särskilt från underrättsdomarnas

sida. Sålunda framhåller föreningen Sveriges häradshövdingar,

att det syntes uppenbart, att en sådan anordning skulle i ogynnsam

riktning återverka på underrätterna och deras anseende. Förbudet

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

mot fullföljd till högsta domstolen komme ej att minska institutets användning,

då ett dylikt förbud ur mångas synpunkt utgjorde en fördel med hänsyn

till möjligheten av ett snabbare avgörande. Samma synpunkter utvecklas

av föreningen Sveriges stadsdomare. Sannolikt vore enligt denna förenings

åsikt, att parterna i många mål, som nu passerade två eller tre instanser,

komme att begagna sig av det föreslagna eninstansförfarandet.

Hovrätternas arbetsbörda skulle väsentligt ökas allt under det att underrätterna

undandroges åtskilliga mål. Ur allmän synpunkt skulle vara att beklaga,

om underrätternas ställning rubbades och förtroendet för dem

minskades. I varje fall borde tillfälle beredas parterna att genom överenskommelse

åvägabringa ett eninstansförfarande även vid underrätt.

Vid förslagets granskning inom lagrådet ha två av lagrådets ledamöter

lämnat förslaget utan erinran. De båda andra ledamöterna ha däremot avstyrkt

förslagets genomförande. Till stöd för sin uppfattning ha dessa ledamöter

framhållit bland annat, att den föreslagna anordningen syntes icke

vara ägnad att i någon större utsträckning tillgodose de önskemål, som man

inom affärslivet sökte förverkliga genom att hänskjuta tvister till avgörande

av skiljemän; motiven till ett sådant hänskjutande vore ofta, att det

ansetts önskvärt, att tvisten avgjordes av en domstol, inom vilken såväl

juridisk som teknisk sakkunskap vore representerad. I de fall, då det vore

av vikt att snabbt erhålla ett auktoritativt uttalande i en prejudicerande

rättsfråga, vore ock den anvisade utvägen icke till fyllest, så länge det i ett

annat likartat fall stöde part öppet att draga samma fråga under högsta

domstolens prövning. Även om för närvarande ett visst behov av en sådan

anordning som den av beredningen föreslagna kunde antagas vara för handen,

måste enligt dessa ledamöters uppfattning likväl detta behov minskas

genom den nya rättegångsbalkens ikraftträdande; anordningen måste ock

i viss mån verka försvagande på underrätternas ställning. För att möjliggöra

ett särskilt snabbt avgörande erbjöde sig ock utvägen att tillerkänna

rättsverkan åt en utfästelse att ej fullfölja talan i sådana tvistemål, vari

förlikning är tillåten.

De skäl, som sålunda anförts mot beredningens förslag i denna del, hänföra

sig i huvudsak till de allmänna intressen, som äro förknippade med

instansordningens upprätthållande. Mot dessa intressen bryta sig ej sällan

för den enskilde viktiga rättsskyddsintressen, vilka också de äro av betydelse

ur allmän synpunkt. Uppenbart möta stora svårigheter att i sådana

fall nå fram till en tillfredsställande lösning. Av de två lagrådsledamöter,

som avstyrkt beredningens förslag, har särskilt framhållits avsaknaden av

teknisk sakkunskap inom den av beredningen föreslagna instansen. Dessa

ledamöter ha ock anvisat utvägen med en reglering av skiljemannaförfarandet

på sådant sätt, att största möjliga garantier vunnes för avgörandets

tillförlitlighet, och även uttalat som önskvärt, att domstolarnas lagfarna

ledamöter kunde åtaga sig skiljemannauppdrag; förbud häremot borde icke

uppställas för domare i någon instans. En annan lösning är den, som anvisats

av processkommissionen och som innebär förläggande till hovrätt av

s. 459 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

459

en handels- och sjörättsdomstol med sakkunniga bisittare. Beredningen har

i sitt förslag icke tagit ståndpunkt till frågan om de särskilda, från den allmänna

rättegångsordningen avvikande processformer, som redan nu föreligga

i fråga om vissa grupper av mål, bland dessa handelsmål. Det är alltså

att motse, att denna fråga upptages till behandling vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Med hänsyn härtill och då även enligt min mening vägande

anmärkningar kunna göras mot beredningens förslag i den utformning,

vari det nu föreligger, anser jag, att det icke för närvarande bör upptagas

i lagstiftningen.

Till frågan, huruvida utfästelse att ej fullfölja talan bör tillerkännas

rättsverkan, återkommer jag i samband med en av lagrådet i detta ämne

vid 49 kap. gjord erinran.

Lekmäns deltagande i rättsskipningen.

Under reformarbetets gång har, som framgår av vad redan anförts, i

olika sammanhang starkt framhållits betydelsen av lekmäns deltagande i

rättsskipningen. Utgångspunkten för dessa uttalanden har varit den nuvarande

organisationen av våra häradsrätter med en lagfaren domare, häradshövdingen,

som rättens ordförande och en vid hans sida ställd folkvald

nämnd. Som den alltjämt bärande grunden för denna domstolsform har,

såsom i 1931 års proposition, framhållits den urgamla svenska uppfattningen,

att folket hade att deltaga ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande

och upprätthållande. Att nämndens deltagande i häradsrättens verksamhet

varit av det största värde erkännes allmänt. Nämndens deltagande

har fast förankrat rättsskipningen i folkets förtroende, och nämnden har

med sin av erfarenheten mera omedelbart påverkade uppfattning bidragit

till att åt den svenska rättsskipningen ge ett drag av skälighet och billighet,

som torde fördelaktigt känneteckna den i förhållande till många främmande

länders. Som särskilda utskottet framhållit, torde ock enighet råda därom,

att lekmännens deltagande i rättsskipningen vid häradsrätt bör ske genom

nämnd.

Vad däremot angår nämndens sammansättning och inflytande ha meningarna

gått mera isär. Det domföra antalet nämndemän är för närvarande

lägst sju, högst tolv, och endast enhällig nämnd kan överrösta den lagfarne

domaren. Processkommissionen hade nedsatt antalet ledamöter i nämnden

till fem; därest fyra nämndemän förenade sig om en mening, skulle denna

gälla. I 1931 års proposition hade förordats, att antalet fastställdes till åtta

och att nämndens röst skulle gälla mot den lagfarne domarens, då en majoritet

av sex nämndemän förelåge. Vid propositionens behandling inom utskottet

framkommo olika meningar. Majoriteten inom utskottet ansåg, att gällande

regler om nämndens rösträtt borde bibehållas och fann ej heller anledning

till avvikelse från den nuvarande bestämmelsen, att sju nämndemän

utgjorde domfört antal. I en till utskottets betänkande avgiven reservation

uttalade flera utskottsledamötcr sin anslutning till propositionens omröst
-

s. 460 Kontrollera mot PDF

460

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ningsregler. Beträffande domförheten förordades, att nämnden borde vara

domför med sju nämndemän; vare sig sju eller åtta nämndemän närvore vid

målets avgörande, borde, om sex av nämnden enades om en mening, denna

gälla. Vid behandlingen i riksdagen stannade kamrarna vid olika beslut.

Första kammaren biträdde utskottets hemställan, medan andra kammaren

anslöt sig till reservationen.

Beredningen har i sitt förslag upptagit det domföra antalet ledamöter i

nämnden till lägst sju, högst nio. Det högre antalet har, i anslutning till vad

som framförts inom utskottet, tillkommit med tanke på att domstolen ej till

följd av en eller annan nämndemans förfall under pågående handläggning

skulle förlora sin domförhet. Vad angår nämndens rösträtt har beredningen

ansett sig böra bibehålla kravet på nämndens enhällighet för det fall, att i

nämnden ej sitta flera än sju. Om sju nämndemän biträda samma mening,

skall denna alltså enligt beredningens förslag gälla mot ordförandens, även

om i nämnden sitta flera än sju. Beträffande val av nämndemän bibehåller

förslaget i allt väsentligt nu gällande regler. Antalet nämndemän, som skola

utses för varje tingslag, har av beredningen satts till aderton; dock äger

Kungl. Majit, om det erfordras, beträffande visst tingslag höja detta antal.

Mot beredningens ståndpunkt till de nu behandlade frågorna ha vissa gensagor

framkommit. Uti sitt till Kungl. Majit avgivna yttrande har föreningen

Sveriges häradshövdingar gjort gällande, att med beredningens förslag

nämndens ställning skulle väsentligt förändras; mer eller mindre klart skattade

beredningen åt föreställningen om nämnden som jury. Främst har föreningen

riktat sin kritik mot fastställande av antalet nämndemän, som skola

utses för varje tingslag, till aderton; föreningen har ock ifrågasatt, huruvida

det kunde vara riktigt att det utan i lagen angivna direktiv överlämnades åt

Kungl. Maj :t att höja detta antal. Med de täta tingssammanträden, som förutsattes

i förslaget, skulle enligt föreningens uppfattning nämnden avsevärt betungas;

det läte sig icke göra att med en så utsträckt tjänstgöring för nämndemansuppdraget

erhålla, såsom för närvarande, ortens mest betrodda män.

Föreningen hemställer, att antalet nämndemän bestämmes till lägst tjugufyra

för varje tingslag och att det överlämnas åt rätten att, om det visar sig erforderligt,

höja detta antal. Föreningen riktar sig vidare emot att det högsta

antalet för domförhet begränsats till nio; i vissa fall förelåge för en rationell

representation behov av tolv nämndemän. Beträffande nämndens rösträtt

ansluter sig föreningen till kravet på enhällighet inom nämnden. Slutligen

ifrågasättes, om ej val till nämnden borde förrättas på en gång för hela tingslaget;

vid nämndemans avgång skulle fyllnadsval ske för den återstående tiden

av valperioden.

Vad först angår nämndens ställning och uppgifter anser jag mig helt kunna

giva min anslutning till den uppfattning, som kommit till uttryck i såväl

1931 års proposition som särskilda utskottets utlåtande. Rättsskipningens

folkliga anknytning är en av det svenska samhällets ursprungligaste och

bästa traditioner. Att nämnden i våra häradsrätter alltjämt har att fylla en

viktig rättsskipningsuppgift, torde icke mötas av gensaga från något håll. I

s. 461 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

461

det muntliga och omedelbara förfarande, som nu föreslås, framträder denna

uppgift om möjligt ännu skarpare än tidigare; genom det muntliga, koncentrerade

förfarandet erhåller nämnden större möjligheter att följa förhandlingen

än nu i allmänhet är fallet. Detta förhållande är uppenbart ägnat

att stärka nämndens ställning; att härav draga den slutsatsen, att nämnden

komme att fullgöra en med juryinstitutionen likartad uppgift, synes mig

dock icke befogat. Nämndens uppgifter inom häradsrätten äro enligt förslaget

oförändrade. Jag är likaledes av den uppfattningen, att nämndens

sammansättning och reglerna för dess domförhet enligt beredningens förslag,

som i denna del nära ansluter sig till särskilda utskottets uttalanden, äro

väl avvägda. Den begränsning av det domföra antalet till nio, som beredningen

förordat, synes motiverad med hänsyn till angelägenheten att, såvitt

möjligt, begränsa det antal nämndemän, som skola utses för varje tingslag,

och möjliggöra en lämplig arbetsfördelning mellan de sålunda utsedda —- synpunkter, som även berörts i häradshövdingföreningens yttrande. En sådan

begränsning, som torde motsvara vad redan nu allmänt iakttages, är

ock önskvärd med hänsyn till statsverkets utgifter för nämndemännens

tjänstgöring.

Beredningens förslag om nämndens rösträtt innebär en sammanjämkning

av de uppfattningar, som på denna punkt framträtt inom riksdagen; den

torde som sådan böra godtagas.

Häradshövdingföreningen har i sitt yttrande tillagt frågan om antalet

nämndemän för varje tingslag och dess bestämmande i vissa fall av Kungl.

Maj:t viss principiell betydelse. Anledning torde ej föreligga att betrakta

detta spörsmål ur sådan synpunkt. Enligt lagen den 13 maj 1932 om häradsnämnds

tjänstgöring tillkommer det Kungl. Maj:t, då i tingslag erfordras

flera än tolv nämndemän, att bestämma deras antal. Det är alltså ej fråga

om införandet av någon ny princip, och någon anledning att frångå förslaget

på denna punkt synes mig icke föreligga.

Vad slutligen angår frågan, huruvida val till nämndemän böra ske på en

gång för tingslaget i dess helhet eller successivt i mån av uppkomna ledigheter,

har beredningen på skäl, som närmare utvecklats i dess betänkande,

ansett successiv förnyelse vara att föredraga ur synpunkten av kontinuitet

inom nämnden, och jag finner ej heller på denna punkt anledning att frångå

förslaget, som i denna del ock lämnats utan erinran av lagrådet.

I detta sammanhang torde böra upptagas ett annat spörsmål, som i viss mån

även berörts i häradshövdingföreningens yttrande. Det har gjorts gällande,

att det nya förfarandet skulle medföra en i förhållande till nuvarande förhandlingsordning

väsentlig utvidgning av nämndens tjänstgöring. Tydligt är

att den tid, som åtgår för huvudförhandling i ett mål, kommer att ej obetydligt

överstiga den tid, som handläggningen vid ett rättegångstillfälle nu kräver.

Huruvida tiden för sådan huvudförhandling kommer att överstiga tiden för

samtliga de rättegångstillfällen, som nu föregå ett måls avgörande, torde

däremot vara ovisst. Härtill kommer, att förslagets anordning med förberedelse,

vid vilken nämnd ej medverkar, är ägnad att förkorta huvudförhand
-

s. 462 Kontrollera mot PDF

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lingen med nämnd; i ej ringa utsträckning utgör för närvarande det första

och i vissa fall även senare rättegångstillfällen inför häradsrätten i själva

verket en sådan förberedelse. Vidare må framhållas, att enligt förslaget i vissa

fall tvistemål kunna slutbehandlas redan vid förberedelsen. Vid denna kan

mål avvisas på grund av rättegångshinder, tredskodom meddelas, förlikning

ingås ävensom ett materiellt avgörande ske, om parterna samtycka därtill

eller saken finnes uppenbar. Efter denna utgallring kvarstå för huvudförhandling

endast de mål, där saken är av tvistig beskaffenhet. Häradshövdingföreningen

har till stöd för sin mening, att nämndens tjänstgöring komme att

ökas, särskilt åberopat, att under tingsperioden häradsrätten i regel skulle

hålla ting varje vecka. Regeln är emellertid icke undantagslös. Längre liksom

kortare mellanrum kan bestämmas, om så finnes påkallat av arbetet i domsagan,

antalet tingslag eller andra omständigheter; om flera tingsställen finnas

i tingslaget, skola tingen fördelas mellan dem. Som beredningen framhållit,

måste vid tingsordningens utformning stor vikt tilläggas förhållandena i varje

särskild domsaga och i de mera glest befolkade delarna av landet antalet

sättas avsevärt lägre än vad förslaget förordat som allmän regel. Emellertid

torde i många fall, då nu varje tingssammanträde pågår två eller flera dagar

i följd, en uppdelning kunna genomföras utan större olägenhet för nämnden

och detta särskilt i sådana fall, då nämndens sammansättning å de olika

dagarna redan nu ej är densamma.

Lekmäns medverkan i rådhusrätternas rättsskipning har varit föremål för

delade meningar. Frågan upptogs till behandling av processkommissionen,

som kom till den uppfattningen, att det icke skulle vara välbetänkt att alltjämt

hålla lekmannaelementet utanför rättsskipningen i städerna. Även lagrådet

anslöt sig vid sin granskning av kommissionens betänkande till denna ståndpunkt;

denna upptogs ock i 1931 års proposition. Vid behandlingen inom utskottet

framkom meningsskiljaktighet. Utskottets majoritet avstyrkte inrättande

av nämnd vid rådhusrätterna, och denna ståndpunkt biträddes av

första kammaren. Andra kammaren anslöt sig däremot till en vid utskottets

utlåtande fogad reservation, vari förordades, att i rådhusrätterna nämnd

borde deltaga i handläggning av brottmål, dock ej i ringare brottmål. Beredningen

har i sitt förslag förordat nämnd i grövre brottmål, och denna

ståndpunkt har i princip lämnats utan erinran av lagrådet vid dess granskning

av förslaget.

Obestridligt läge det nära till hands att i fråga om lekmannadeltagandet

i rådhusrätt anknyta till den organisation, som rådhusrätterna i vårt land tidigare

ägt med en lagfaren domare som ordförande samt ett mindre antal

lekmän, rådmän, såsom bisittare. Den form för lekmannadeltagande, som

rådmansinstitutionen inneburit, har emellertid alltmera kommit ur bruk och

saknar numera för de större och medelstora städerna all betydelse. Denna utveckling

torde tyda på att ur de synpunkter, som lekmannadeltagandet är av

vikt, rådmansinstitutionen icke motsvarat sin uppgift. Med lagrådet och beredningen

är jag därför ense, att lekmannadeltagandet i rådhusrätt bör, örn

s. 463 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

463

det anses överhuvud taget skola där införas, ske genom nämnd med en i huvudsak

likartad sammansättning som i häradsrätt.

Till stöd för sin ståndpunkt i fråga örn behovet av nämnd i rådhusrätt har

beredningen framhållit, att lekmäns deltagande vid handläggningen i första

instans av grövre brottmål vore av betydelse med hänsyn såväl till lekmännens

särskilda erfarenhet i frågor, som vore av vikt för straffrättsskipningen,

som ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning. Uti sitt yttrande

över beredningens förslag har föreningen Sveriges stadsdomare gjort

sig till tolk för en annan uppfattning. I anslutning till sin redan tidigare intagna

ståndpunkt har föreningen framhållit, att förutsättningar för nämnds

medverkan i rådhusrätternas rättsskipning icke förelåge. Någon av folkmeningen

uppburen tradition funnes icke i städerna, och någon önskan om

införande av nämnd i rådhusrätt hade veterligen icke framkommit från städernas

sida. Stora olägenheter och avsevärd tidsspillan skulle säkerligen

uppkomma, om förslaget genomfördes. Sålunda skulle medverkan av nämnd

verka tyngande och fördröjande på rådhusrätternas arbete. Det vore ej heller

tänkbart att i städerna uppbringa tillräckligt stort antal personer, som år

efter år vore villiga att ställa sig till förfogande för att mot ingen eller ringa

ersättning deltaga i förhandlingar, vilka en eller flera dagar i veckan komme

att pågå i många timmar. Skulle åter antalet nämndemän i en stad bestämmas

till ett stort antal för att för varje särskild nämndeman göra tjänstgöringen

mindre betungande, bleve följden, att intresset för och erfarenheten

av domstolsarbetet ginge förlorade.

Även beträffande den omfattning, i vilken nämnd skall deltaga, och rådhusrättens

sammansättning i detta fall ha olika meningar framförts. Enligt

processkommissionens betänkande borde nämnd i allmänhet medverka i

brottmål, dock med undantag för mindre brottmål (polismål). Rådhusrätten

skulle, liksom i allmänhet enligt processkommissionens förslag, även då

nämnd deltoge bestå av en lagfaren domare. Lagrådet uttalade vid sin granskning

av kommissionens betänkande, att nämndens medverkan borde åtminstone

tillsvidare och till dess anordningen hunnit prövas någon tid i praktiken

begränsas till verkligt allvarsamma förbrytelser, och det vore lämpligt

att ordföranden ensam representerade fackdomarelementet. En ledamot av

lagrådet fann dock, att då enligt lagrådets mening rådhusrätt i allmänhet

skulle bestå av tre lagfarna ledamöter, det vore oegentligt att låta de grova

brottmålen avdömas av endast en lagfaren domare. I 1931 års proposition

förordades nämnd endast i grövre brottmål, och rådhusrätten skulle liksom

i andra mål vara domför med tre lagfarna ledamöter. Enligt beredningens

förslag skall nämnd deltaga i huvudförhandling och syn å stället, då målet

rör ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver; även

då nämnd medverkar, skall rådhusrätt vara domför med tre lagfarna domare.

''

Beträffande frågan angående omfattningen av nämndens medverkan framhåller

beredningen, att det uppenbart vöre förenat med svårigheter att på

ett tillfredsställande sätt uppdela brottmålen med hänsyn till behovet av

s. 464 Kontrollera mot PDF

464

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

nämndens medverkan. Deltagande av nämnd i alla förekommande brottmål

skulle enligt beredningens uppfattning särskilt för de större städerna icke

vara genomförbart. Därest å andra sidan medverkan av nämnd begränsades

till de grövsta brotten, komme i ett flertal rådhusrätter nämnden att endast

i mycket ringa omfattning tagas i anspråk, och det kunde befaras, att

den komme att sakna den förtrogenhet med rättsskipningen, som i fråga

om häradsnämnden ansetts vara av stor betydelse. Beredningen erinrar tilllika

om att även vid behandlingen av medelsvåra brott kunde förekomma

frågor, däri nämndens medverkan vore av särskilt värde, såsom vid bedömande

av frågor rörande tillräknelighet, villkorlig dom, tvångsuppfostran,

ungdomsfängelse eller förvaring.

I fråga om det antal mål, i vilka enligt beredningens förslag nämnd kan

beräknas komma att deltaga, må här hänvisas till en vid lagrådets utlåtande

fogad statistisk sammanställning från rådhusrätter och polisdomstolar i vissa

angivna större eller medelstora städer, hänförande sig till brottmål avgjorda

under 1937 och 1938. Av statistiken framgår, att angivna är nämnd skulle i

medeltal för år deltagit uti vid Stockholms rådhusrätt omkring 950 mål,

vid rådhusrätten i Göteborg omkring 520 mål, vid rådhusrätten i Malmö omkring

360 mål samt i de medelstora städernas rådhusrätter omkring 50 mål

eller därunder.

Inom lagrådet har beredningens förslag lämnats utan erinran av två ledamöter;

de båda andra ledamöterna ha däremot ansett sig böra anvisa en

annan väg för frågans lösning. Enligt sistnämnda ledamöters åsikt talade

främst önskvärdheten av enhetlighet i fråga om domstolstyperna för att, då

rådhusrätt i vissa mål försåges med nämnd efter mönster av häradsrätterna,

även i övrigt låta rådhusrätt med nämnd bliva organiserad på samma sätt

som häradsrätt; rådhusrätt borde alltså vid handläggning med nämnd bestå

av allenast en lagfaren domare. Dessa ledamöter framhålla, att en konsekvens

härav vore, att ej heller mindre grova brottmål borde handläggas av ett

juristkollegium; för dessa mål syntes lämpligt, att rådhusrätt sammansattes

med en lagfaren ledamot och tre nämndemän. Dessutom ha samma ledamöter

förordat en sådan utvidgning av de fall, då fulltalig nämnd skall deltaga,

att därunder komme alla mål angående brott, varå straffarbete kan

följa.

Vid vägande av de skäl, som sålunda anförts å ena sidan till förmån för

medverkan av nämnd i rådhusrätt och å den andra för bibehållande av den

nuvarande ordningen, har jag för min del ansett skälen för anordningen med

nämnd böra få verka avgörande. Till stöd för denna ståndpunkt, som

biträtts av lagrådet, talar enligt min mening främst den betydelse, som nämndens

medverkan måste antagas äga vid straffrättsskipningen. Denna betydelse

framträder särskilt med den inriktning, som straffrätten under senare

tid erhållit med avseende å påföljdernas och reaktionernas bestämmande, då

en individualisering alltmera erbjuder sig. Att i dylika frågor lekmannaomdömet

är av stort värde, torde icke kunna jävas. Vid en avgränsning av

området för nämndens medverkan möta, som beredningen ock framhållit,

s. 465 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

465

otvivelaktigt stora praktiska svårigheter. Att beredningen funnit en i stort

sett tillfredsställande medelväg bestyrkes i viss mån av de statistiska uppgifterna.

Tydligt är att en utvidgning av nämndens medverkan i den omfattning,

som förordats av två av lagrådets ledamöter, skulle erbjuda stora

praktiska svårigheter, särskilt för de större rådhusrätternas del. Även om i

dessa ledamöters yttrande får inläggas den innebörden, att medverkan av

nämnd skulle ifrågakomma endast i mål angående brott, varå frihetsstraff

kan följa, medför dock, såsom statistiken utvisar, förslaget en utökning till

minst det dubbla av antalet mål, vari nämnd skall deltaga; den lättnad, som

förslaget avser att bereda genom begränsning av nämndemännens antal i

mål angående mindre grovt brott, torde icke uppväga de med anordningen

förenade olägenheterna. För behovet av densamma ur straffrättsskipningens

synpunkt ha ej heller anförts några särskilda skäl; den synes huvudsakligen

ha föranletts av rent organisatoriska synpunkter. Jag anser mig alltså icke

kunna biträda det framförda förslaget. Även med denna utgångspunkt kvarstår

frågan om rådhusrättens sammansättning. Vid denna frågas bedömande

måste beaktas, att rådhusrätt i sin vanliga sammansättning består av flera

lagfarna ledamöter; avvikelsen från häradsrättens sammansättning föreligger

redan i detta förhållande. Några sakliga skäl för ett försvagande av det

lagfarna elementet i domstolen särskilt vid behandlingen av de grövre brottmålen

torde knappast föreligga. Jag ansluter mig alltså även i denna del till

beredningens förslag.

I detta sammanhang torde också böra upptagas frågan om nämndens

ställning i förhållande till det lagfarna elementet i domstolen. Enligt beredningens

förslag kräves, såsom framgår av 29 kap. 3 §, enhällighet inom

nämnden för det fall, att nämndens mening ej omfattas av någon av de lagfarna

ledamöterna; har däremot nämnden anslutit sig till samma mening,

som uttalats av någon av de lagfarna ledamöterna, gäller som för häradsrätt,

att en majoritet av sju nämndemän är tillräcklig. Mot detta stadgande

har lagrådet framställt erinringar. Med åberopande av lagrådets yttrande

över en motsvarande bestämmelse i processkommissionens förslag framhåller

lagrådet, att det icke syntes betryggande mot olyckliga misstag, att en friande

majoritet av fackdomare överröstades av en fällande kollega i förening med

viss pluralitet i nämnden. Även från andra håll har som ett önskemål framhållits,

att en enhetlig omröstningsregel måtte genomföras. På sätt lagrådet

hemställt anser jag, att i rådhusrätt alltid bör krävas enhällighet inom nämnden

för att dess mening skall gälla.

Även beträffande överrätterna har fråga uppkommit om lekmäns deltagande.

Processkommissionen framhöll i sitt betänkande, att ur praktisk

synpunkt mötte avsevärda svårigheter att ordna ett lekmannadeltagande i

samma omfattning som i underrätterna; kostnaderna skulle ock bliva betydande.

Med hänsyn härtill ansåg processkommissionen, att lekmäns deltagande

i hovrätternas rättsskipning borde begränsas till brottmål, vari fråga

kunde uppkomma om den tilltalades fällande till straffarbete eller till fäng
li

i hauf/ till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

30

s. 466 Kontrollera mot PDF

466

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

else i mer än sex månader. Vid sin granskning av kommissionens betänkande

framhöll lagrådets flertal, att då det i detta fall vore fråga om något nytt och

alldeles oprövat, borde man åtminstone tillsvidare stanna vid en avsevärt

snävare gräns än kommissionen tänkt sig; en av lagrådets ledamöter avstyrkte

helt kommissionens förslag. I 1931 års proposition erinrades, att

med den ståndpunkt propositionen intagit i fråga om bevisprövningen såsom

en i främsta rummet underrätten åliggande uppgift behovet av nämnd i

överinstansen gjorde sig mindre starkt gällande. Ett undantag härifrån utgjorde

dock de grova brottmålen, i vilka propositionen förordade alt liksom

vid underrätten bevisningen alltid skulle omedelbart förebringas inför domstolen.

Även i fråga om nämnds medverkan i hovrätt stannade riksdagens

kamrar vid olika beslut. Första kammaren biträdde utskottets avstyrkande

hemställan, medan andra kammaren anslöt sig till en till förmån för propositionen

avgiven reservation.

I beredningens förslag upptages icke för något fall medverkan av nämnd

i hovrätt. Till stöd för sin uppfattning framhåller beredningen, att nämndens

medverkan icke vore av samma betydelse i andra som i första instans.

Propositionens ståndpunkt, att i grova brottmål bevisningen alltid skulle

förebringas omedelbart, hade icke vunnit anslutning vid riksdagens behandling

av denna fråga, och beredningens förslag upptoge ej heller någon skillnad i

detta hänseende mellan grova brottmål och andra mål. Uå nämnden hade

sin största betydelse vid uppskattning av den bevisning, som förebringades

omedelbart, förfölle därmed enligt beredningens mening i viss mån ett av

huvudskälen för nämndens medverkan. På grund härav och med hänsyn till

de stora praktiska olägenheter, som vore förenade med nämnds medverkan

i hovrätt, har beredningen ansett sig icke böra framlägga förslag därom. Beredningens

ståndpunkt till denna fråga har lämnats utan erinran av lagrådet,

och även jag finner, särskilt ur kostnadssynpunkt, övervägande skäl

tala för densamma.

Till frågan om nämndemans rätt till ersättning återkommer jag vid behandlingen

av rättegångsreformens ekonomiska konsekvenser.

Jag kommer härefter in på frågan om

Reformens ekonomiska verkningar.

Allmänna utgångspunkter.

Denna fråga har tidigare i olika sammanhang varit föremål för behandling.

I anledning av processkommissionens förslag tillkallades enligt Kungl.

Maj:ts bemyndigande den 8 april 1927 särskilda sakkunniga för undersökning

rörande kostnaderna för processreformens genomförande. Utredningsmännen,

ekonomisakkunniga, avgåvo betänkande den 29 augusti 1928

(statens offentl. utredn. 1928:20). Betänkandet innefattade en ingående utredning

i ämnet. Bland annat hade upprättats detaljerade förslag beträffande

s. 467 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

467

antalet erforderliga domar- och åklagarbefattningar jämte annan personal

vid domstolarna och åklagarväsendet ävensom löneplaner. Yttranden över

betänkandet inhämtades från ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

Även i 1931 års proposition upptogs därefter frågan om rättegångsreformens

ekonomiska konsekvenser till behandling.

Beträffande ekonomisakkunnigas undersökningar är att beakta, att de utgingo

från en i väsentliga avseenden annan organisation av domstols- och

åklagarväsendet än som nu kommer i fråga. Sålunda förutsattes, att rättsskipningen

i städerna skulle förstatligas; stad skulle härvid ingå i domsaga

eller i vissa fall bilda egen domsaga. Vidare skulle domsagorna omregleras,

så att domkretsarna bleve större och antalet domsagor, oaktat i dessa skulle

ingå samtliga städer, nedbringades. I övrigt förutsattes bland annat, att överexekutorsgöromålen

skulle överflyttas å domstolarna, att åklagarväsendet

i städerna skulle förstatligas, att en särskild kår av statsåklagare skulle inrättas

för utförande av åtal vid underrätt rörande grövre brott, att särskilda

liovrättsåklagare skulle utföra åtal i alla till hovrätt fullföljda mål samt att

föredragningen i högsta domstolen, där partsförhandling skulle förekomma

endast i begränsad omfattning, skulle i viss utsträckning liksom nu ombesörjas

av revisionssekreterare. Från nu angivna utgångspunkter kommo ekonomisakkunniga

vid sina beräkningar till det resultatet att, engångsutgifter

oräknade, det allmännas kostnader — därunder inbegripna även städernas

utgifter till domstols- och åklagarväsen — för det dåvarande uppginge till

ett belopp av 11,994,400 kronor samt att detta belopp i den nya organisationen

skulle nedbringas till 10,946,300 kronor. Därest beräkningen verkställdes

med hänsyn allenast till statsverkets dåvarande och framtida kostnader, framginge

såsom dåvarande kostnader ett belopp av 8,329,200 kronor och såsom

framtida kostnader 10,946,300 kronor, motsvarande en ökning av omkring

2,620,000 kronor. Härifrån borde emellertid avgå vissa ersättningar från städerna

i anledning av att rättsskipningen därstädes skulle förstatligas, varför

den verkliga utgiftsökningen beräknades stanna vid i runt tal 800,000 kronor.

I 1931 års proposition ifrågasattes vissa ändringar beträffande åklagarväsendets

organisation, bland annat inrättande av en kår av statsåklagare.

Sådana organisatoriska förändringar i övrigt, som enligt vad nyss antytts

förordats av ekonomisakkunniga, hade däremot icke upptagits i propositionen.

Föredragande departementschefen framhöll, att närmare beräkningar rörande

kostnaderna för en rättegångsordning i enlighet med vad i propositionen

förordats icke i dåvarande läge syntes möjliga eller behövliga. Däremot

borde utrönas, huruvida reformens genomförande kunde antagas medföra en

sådan kostnadsökning, att denna i och för sig utgjorde ett vägande skäl mot

reformen. I sådant avseende uttalade sig departementschefen närmare bland

annat örn personalbehovet vid domstolarna och åklagarväsendet ävensom angående

de löneförmåner, som borde tillkomma skilda befattningshavare; till

vissa av dessa uttalanden torde jag få anledning återkomma i annat sammanhang.

Sammanfattningsvis anförde departementschefen, att domstolsorgamsationen

efter reformen sannolikt icke komme att i förhållande till den nuva
-

s. 468 Kontrollera mot PDF

468

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rande medföra någon mera avsevärd kostnadsökning, varvid dock hänsyn

icke tagits till vissa engångskostnader för nya domstolslokaler. I fråga om

åklagarväsendet vore däremot, främst med hänsyn till förslaget om inrättande

av en kår av statsåklagare, en ej obetydlig utgiftsstegring ofrånkomlig. Enligt

verkställda överslagsberäkningar, vid vilka något avdrag dock icke skett

i anledning därav, att landsfogdarna förutsattes skola befrias från åklagargöromålen,

torde hela den av reformen föranledda årliga kostnadsökningen

sannolikt icke komma att för statsverkets del överstiga en miljon kronor.

Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag erinrade, att utskottet förordat

vissa jämkningar i departementschefens förslag, vilka vore av beskaffenhet

att inverka på kostnadsberäkningarna. Med hänsyn härtill och då utskottet

ej tagit ställning till frågan om åklagarväsendets organisation, ansåge sig utskottet

icke böra göra något uttalande beträffande rättegångsreformens ekonomiska

verkningar eller ingå på de olika därmed sammanhängande lönefrågor

och andra spörsmål, som departementschefen berört. Enligt utskottets

åsikt torde ställning till dessa problem icke kunna tagas, förrän utarbetade

förslag och därpå grundade kostnadsberäkningar förelåge. Vad utskottet

sålunda anfört godkändes av riksdagen.

Processlagberedningens betänkande med förslag till rättegångsbalk innefattar

icke någon utredning örn det nya rättegångsväsendets statsekonomiska

verkningar. Beredningen uttalar, att de organisatoriska förändringar, som

kunde vara önskvärda t. ex. beträffande åklagarväsendet, vore väsentligen

påkallade redan av nu rådande förhållanden. Detsamma syntes gälla den

ytterligare uppdelning av hovrätterna, som förslaget förutsatte. Huruvida

det nya rättegångsväsendet bomme att medföra ökat personalbehov vore, enligt

vad beredningen vidare uttalar, ytterst vanskligt att bedöma. Enligt beredningens

uppfattning torde arbetsförhållandena vid underrätterna icke

undergå någon mera väsentlig förändring. Mera oviss ställde sig frågan för

hovrätterna. De för rättegången i högsta domstolen föreslagna bestämmelserna

torde ej leda till någon ökning av dess arbetsbörda. Beträffande åklagarväsendet

framhåller beredningen, att den nyligen genomförda omorganisationen

av landsfogdetjänsterna syntes i sina grundprinciper väl ägna sig för

dessa åklagares uppgifter i en ny rättegångsordning.

Domstols- och åklagarorganisationen.

Bland omkostnaderna för rättegångsväsendet äro utgifterna för domstolsoch

åklagarpersonalen de utan jämförelse mest betydande. Jag skall därför

närmast uppehålla mig vid frågan om förslagets inverkan på dessa utgifter.

Domstolarna.

Vad då först angår förslagets inverkan i allmänhet å domarpersonalens

löneförhållanden anser jag, att förslagets genomförande icke kan äga något

inflytande på dessa frågor. Oberoende av rättegångsordningens gestaltning

krävas för rättsskipningens behöriga handhavande personer, som med hän
-

s. 469 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

469

syn till kunskaper, erfarenhet och personliga förutsättningar i övrigt äro

skickade att fylla sin domaruppgift. Enligt min mening finnes det ej någon

anledning antaga, att våra nuvarande domare ej motsvara dessa krav och

att avlöningsförhållandena av sådan orsak skulle vara i behov av omläggning.

Som redan nämnts åsyftar det nu föreliggande förslaget i motsats till tidigare

förslag huvudsakligen endast en omläggning av förfarandet. Några

ändringar i domstolarnas organisation förutsättas icke; det enda undantaget

härifrån utgör införande av nämnd i rådhusrätterna vid behandlingen

av grövre brottmål. Vad som i detta sammanhang kräver ett närmare övervägande

är under dessa omständigheter allenast frågan örn det nya rättegångssättets

inverkan på domstolarnas personalbehov.

Beträffande underrätterna framhölls i 1931 års proposition, att det knappast

behövde antagas, att arbetsbördan därstädes komme att ökas i nämnvärd

mån. Därvid finge beaktas, att handläggningen komme att koncentreras

och att förfarandet erhölle en lämpligare anordning. I samma riktning

uttalar sig processlagberedningen i sitt betänkande. Under diskussionen rörande

processlagberedningens förslag har däremot gjorts gällande, att förslaget

medförde sådan ökning i häradshövdingarnas arbetsbörda, att viss

personalförstärkning bleve påkallad, önskemål ha i anslutning härtill framställts

örn anställande av ordinarie domare vid häradshövdingens sida i större

utsträckning än beredningen förutsatt. Från stadsdomarna ha motsvarande

farhågor icke gjorts gällande.

Att skilda åsikter sålunda framkommit om den nya ordningens inverkan

på häradshövdingarnas arbetsbörda är förklarligt, då med hänsyn till den

olika karaktären hos denna rättegångsordning och den nuvarande en jämförelse

erbjuder vissa svårigheter.

Otvivelaktigt leda de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden till en

arbetsbesparing. Vad angår förfarandet i rättegångsmål måste anordningen

med ett förberedande förfarande och en muntlig koncentrerad huvudförhandling

innebära stora möjligheter till förenkling i förhållande till gällande

ordning. I detta sammanhang må framhållas, att i stor utsträckning tvistemål

kunna bringas till avgörande redan under förberedelsen och i enkla former.

Av betydelse är härvid, att mindre tvister ofta torde komma att biläggas

vid den förberedande förhandlingen och att tredskodom kan meddelas

mot utebliven part även under förberedelsen. I de fall, då huvudförhandling

skall förekomma, innebär förslaget, att vid denna en fullständig handläggning

av målet skall äga rum och att domen skall meddelas inom kort tid

därefter. Med denna ordning är att jämföra den nuvarande, enligt vilken

målen ofta handläggas vid flera, ej sällan med lång tids mellanrum förekommande

rättegångstillfällen och domen först därefter meddelas. Tydligt är, att

förarbetet från domarens sida för målets handläggning vid de olika rättegångstillfällena

tager en avsevärt längre tid än då det, såsom enligt beredningens

förslag, i stort sett kan koncentreras till ett enda rättegångstillfälle.

Härtill kommer, att det enligt nuvarande ordning, särskilt i häradsrätt, ej

s. 470 Kontrollera mot PDF

470

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sällan inträffar att i ett och samma mål växling äger rum i fråga om rättens

ordförande och att sålunda flera personer nödgas genom inläsning av handlingarna

förbereda handläggningen av samma mål. Uppenbart är, att den

nya ordningen sålunda bereder tillfälle till en långt mera rationell arbetsfördelning.

En högst avsevärd arbetsbesparing måste även uppkomma därigenom,

att rättens ordförande, eller i rådhusrätt annan ledamot av rätten,

befrias från det nuvarande bestyret med uppsättande av dombok efter förhandlingen.

Bland andra lättnader i anledning av förslaget må framhållas,

att bestämmelserna om strafföreläggande innebära att i åtskilliga fall, där

åtal nu skall prövas av rätten, ett enklare extrajudiciellt förfarande kan anlitas.

Å andra sidan tillkomma enligt förslaget vissa uppgifter, som föranleda

ökat arbete för underrätterna och personalen därstädes. Domstolen kommer

sålunda att i större utsträckning än för närvarande taga befattning med

handräckning i tvistemål och tvångsmedel i brottmål, särskilt häktning. En

annan nytillkommande uppgift är den ordning för delgivning av handlingar,

som föreslås. I allmänhet skall delgivningen ske genom postverket; rätten har

emellertid att träffa de härför nödiga anstalterna. Ur mera allmän synpunkt

innebär anordningen en väsentlig förenkling av det nuvarande delgivningsförfarandet

och en minskning av delgivningskostnaderna för såväl enskilda

parter som det allmänna; tydligt är dock, att bestyret med delgivningen i någon

mån kommer att belasta kansliarbetet.

Med hänsyn till det anförda torde vara riktigast att söka mot varandra

väga å ena sidan de uppgifter, som nu ankomma på underrätterna med avseende

å rättegångsmålens handläggning, och å andra sidan motsvarande

uppgifter enligt förslaget. En dylik avvägning synes med stor visshet giva

vid handen, att den sammanlagda arbetsbördan vid underrätterna icke ökas

genom rättegångsreformen. Enligt min mening har man alltså att utgå från

att behovet av arbetskrafter vid våra underrätter i stort sett även efter reformens

genomförande är att bedöma ur samma synpunkter, som redan nu

göra sig gällande, eller med andra ord antalet mål och dessas mera eiler

mindre svårutredda beskaffenhet.

I detta sammanhang må omnämnas, att lagrådet vid sin granskning av

förslaget till rättegångsbalk uttalat, att arbetet i många domsagor för närvarande

vore så ordnat, att häradshövdingens arbetskraft utnyttjades till

bristningsgränsen. Om denna uppfattning visar sig vara riktig, böra tydligen,

oberoende av rättegångsreformen, erforderliga åtgärder vidtagas i syfte att

underlätta arbetet i domsagorna. Ett förslag, syftande till en mera rationell

anordning av domsagornas personalorganisation, har också nyligen framlagts

i ett av domsagoutredningen den 22 september 1939 avgivet betänkande

(statens offentl. utredn. 1939:29). Enligt detta förslag borde en avsevärd

förstärkning åvägabringas beträffande den icke rättsbildade personalen

vid domsagorna, varemot antalet notarier skulle kunna nedbringas. I

fråga om sekreterare och biträdande domare i domsagorna föreslås ingen

nämnvärd förändring i förhållande till gällande ordning. Ett genomförande

s. 471 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

471

av domsagoutredningens förslag, som i övrigt förutsätter en lönereglering

för häradshövdingarna, grundad på sportelsystemets avskaffande, skulle medföra

en årlig kostnadsökning, vilken av domsagoutredningen uppskattats till

ej fullt 400,000 kronor. Denna kostnadsökning beror, såsom utredningen

framhållit, nästan helt på ökade löneförmåner åt den underordnade personalen.

De sammanlagda löneförmåner för häradshövdingarna, som skola

utgå enligt förslaget, understiga häradshövdingarnas genomsnittliga nettoinkomster,

beräknade för åren 1934—1938, med över 200,000 kronor. Domsagoutredningens

förslag är för närvarande föremål för behandling inom

vederbörande departement. Då detta förslag avser redan nu föreliggande

behov, är det tydligt, att det är utan betydelse för bedömande av rättegångsreformens

ekonomiska konsekvenser för statsverket.

Enligt förslaget till rättegångsbalk skall rådhusrätt bibehållas allenast i

stad, i vars rådshusrätt finnas tre lagfarna ledamöter. Tydligen kunna vid

stads läggande under landsrätt vissa ändringar i domsagornas personalorganisation

vara erforderliga. Emellertid innebär förslaget i denna del allenast

ett fullföljande av den uppfattning, som ligger till grund för lagen den 17

juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Med

hänsyn till att avvecklingen av de mindre städernas rådhusrätter torde böra

fullföljas oberoende av rättegångsreformen och då det är avsett, att ifrågavarande

omläggning skall fortgå successivt, såsom hittills, under en ganska

lång övergångstid, lär i detta sammanhang icke behöva tagas hänsyn till de

kostnader, som kunna uppkomma i nu berörda avseende.

Jag övergår härefter till hovrätterna. Dessa arbeta på avdelningar, divisioner.

Hela antalet divisioner är för närvarande femton, därav åtta i Svea

hovrätt, fyra i Göta hovrätt, två i hovrätten över Skåne och Blekinge och en

i hovrätten för Övre Norrland. För varje division ha i staterna som regel beräknats

fem hovrättsråd; antalet hovrättsrådsbefattningar är sammanlagt 76.

Inberäknat hovrätternas presidenter, finnas alltså nu i hovrätterna 80 ordinarie

domarbefattningar. Dessutom äro inrättade fem extra ledamotsbefattningar,

en dock endast för viss del av året. Presidenterna i skånska och

norrländska hovrätterna deltaga mera regelbundet i arbetet på divison.

De nuvarande kostnaderna för hovrätternas presidenter och ledamöter

kunna, bortsett från rörligt tillägg, beräknas uppgå till 1,199,445 kronor,

därvid samtliga löner beräknats efter högsta löneldass å I-ort. Härvid har

emellertid hänsyn icke tagits till den personalförstärkning, som påkallas av

inrättande av den beslutade hovrätten för Västra Sverige ävensom den hovrätt

som, enligt vad statsmakterna förutsatt, bör tillkomma för Nedre Norrland.

Därest hänsyn tages även härtill, kan den sammanlagda kostnaden beräknas

uppgå till 1,262,445 kronor.

För att tjänstgöra som vikarier för hovrättsråd ävensom för att uppehålla

de extra ledamotsbefattningarna äro i hovrätterna anställda assessorer och

andra adjungerade ledamöter. Deras avlöning hestrides av anslagen för hovrätternas

ordinarie och extra ledamöter. I övrigt finnas i hovrätterna fiska
-

s. 472 Kontrollera mot PDF

472

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

ler och aspiranter, vilka biträda med föredragning, respektive protokollföring

m. m., ävensom särskild personal för handhavande bland annat av

kansligöromålen. Endast ett begränsat antal av fiskalerna åtnjuter arvode

såsom fiskaler. Antalet fiskalsarvoden är sammanlagt 39. Även aspirantarvodenas

antal är begränsat, för närvarande till 22.

Vid tidigare undersökningar har förutsatts, att den nya ordningen bör föranleda

en viss förstärkning av antalet ledamöter i hovrätterna. Även för

bedömande av denna fråga torde böra anställas en jämförelse mellan de

arbetsuppgifter, som för närvarande tillkomma hovrätterna, och motsvarande

uppgifter enligt den nya ordningen.

I fråga örn fullföljda mål skiljes enligt gällande rätt mellan vademål —

d. v. s. huvudsakligen sådana tvistemål, som i underrätten anhängiggjorts

genom stämning — samt civila och kriminella besvärsmål. Målen avgöras

efter föredragning inför hovrätten. Föredragningen ankommer beträffande

vademål som regel på ledamot och i fråga örn besvärsmål på fiskal. Föredraganden

har att bereda målet till föredragning och därvid upprätta en

föredragningspromemoria. Efter föredragningen granskas handlingarna i

målet av de ledamöter, som deltaga i avgörandet.

Även förslaget till rättegångsbalk skiljer mellan vademål och besvärsmål.

Härvid gälla dock andra grunder än för närvarande. Sålunda hänföras till

vademål sådana rättegångsmål, däri talan föres mot underrätts avgörande

av själva sakfrågan, och till besvärsmål de mål, däri talan föres mot underrätts

avgörande av processuell karaktär. Med hänsyn härtill komma, förutom

tvistemål, även flertalet fullföljda brottmål att framdeles räknas såsom

vademål. Till besvärsmål torde i övrigt komma att hänföras vissa grupper

av mål, vilka ej äro att betrakta såsom egentliga rättegångsmål.

Nu gängse ordning för målens föredragning kommer enligt förslaget att

bibehållas i vissa mål. Detta är till en början fallet med besvärsmål. Även

åtskilliga vademål kunna emellertid avgöras i enahanda ordning. I tvistemål

är sålunda huvudförhandling icke erforderlig, om vadetalan medgivits

eller av hovrätten finnes uppenbart ogrundad. Rör vadetalan endast

penningar eller sådant, som kan skattas i penningar, och uppgår det värde,

varom tvistas i hovrätten, uppenbart icke till 500 kronor, kan målet avgöras

utan huvudförhandling, såvitt ej båda parterna begära sådan förhandling.

Slutligen kan enligt en ändring i beredningens förslag, varom jag ämar

hemställa, tvistemål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, på parternas

begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart,

att sådan ej erfordras. Brottmål kan avgöras utan huvudförhandling,

örn talan av åklagaren föres endast till den tilltalades förmån eller talan, som

föres av den tilltalade, biträtts av motparten. Detsamma gäller, örn den tilltalade

av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller vite och

anledning ej förekommer till ådömande av svårare straff än böter eller annan

påföljd än vite.

I andra fall än som nu berörts skall huvudförhandling hållas. Vid denna

skall alltid vadekäranden vara tillstädes; i vad mån svaranden behöver in
-

s. 473 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts proposition nr 5.

473

ställa sig är beroende av huruvida föreläggande därom meddelats av hovrätten.

Vid huvudförhandling i tvistemål ankommer på parterna att, själva

eller genom ombud, utföra sin talan och förebringa sin bevisning. Enär förslaget

medgiver, att förhandling får äga rum, ehuru svaranden icke är tillstädes,

är emellertid för sådant fall föreskrivet, att genom hovrättens försorg

skall, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad svaranden

anfört ävensom den av honom vid underrätten förebragta bevisningen. I

stort sett gäller vad nu sagts även i brottmål, dock att det i regel skall ankomma

på hovrätten att ur protokoll och andra handlingar framlägga den

vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det är av betydelse för

målet i hovrätten.

Enligt denna ordning bortfaller alltså i regel i vademål av tvistemåls beskaffenhet

det nuvarande arbetet med upprättandet av föredragningspromemoria.

Å andra sidan måste före huvudförhandlingen någon av hovrättens

ledamöter taga kännedom örn handlingarna och vidtaga de åtgärder,

som erfordras för förberedelsen. I stort sett torde, såvitt angår här ifrågavarande

mål, arbetsuppgifterna för målets beredande till slutlig handläggning

enligt nuvarande ordning, å ena sidan, och förslagets, å den andra,

kunna sägas uppväga varandra. Emellertid tillkommer den omständigheten,

att för huvudförhandling måste krävas mera tid än som nu i motsvarande

fall åtgår för målets föredragning. Detta behov torde i viss mån kunna tillgodoses

genom en utsträckning av sessionstiden från nuvarande fyra till sex

timmar. Därutöver torde dock även krävas, att sessionernas antal ökas.

Med hänsyn till det arbete, som åligger hovrätternas ledamöter mellan sessionerna,

kan denna ökning knappast åstadkommas på det sätt, att de enskilda

ledamöterna bliva ålagda att tjänstgöra vid session flera dagar i veckan

än nu är vanligt. Under dessa omständigheter återstår endast att i erforderlig

mån öka antalet avdelningar eller eventuellt antalet ledamöter på

vissa avdelningar.

Detaljerade undersökningar rörande det erforderliga antalet ledamöter i

hovrätterna vid genomförd muntlig förhandlingsordning verkställdes på sin

tid av ekonomisakkunniga. Jag torde i korthet få redogöra för de därvid

utförda beräkningarna.

Till en början må anmärkas, att de sakkunniga i fråga om fullföljdsförfarandets

anordnande utgingo från processkommissionens förslag, enligt vilket

huvudförhandling skulle hållas i samtliga mål, däri sakfrågan dragits

under hovrättens prövning.

De sakkunnigas undersökningar avsågo två alternativ, det ena omfattande

sju hovrätter, det andra en indelning med fem hovrätter. Under antagande

att antalet fullföljda mål efter reformen skulle förbliva i stort sett detsamma

som i genomsnitt under vissa år före utredningens verkställande, uträknades

till en början antalet mål, som framdeles kunde väntas inkomma till varje

hovrätt. Härvid skildes mellan vademål och besvärsmål under beaktande

att, enligt vad nyss antytts, icke blott mål, som nu fullföljas efter vad, utan

även flertalet nuvarande besvärsmål enligt processkommissionens förslag

s. 474 Kontrollera mot PDF

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skulle fullföljas efter vad. Med ledning av vissa erfarenheter från utlandet

och överväganden inom processkommissionen ansågo sig de sakkunniga vidare

kunna räkna med att under en sessionsdag, som utsträcktes från nuvarande

fyra till sex timmar, skulle kunna medhinnas i genomsnitt två vademål.

Genom att dela det beräknade antalet vademål med två erhölls alltså

uppgift å antalet sessionsdagar, som i varje hovrätt erfordrades för huvudförhandling

i vademål.

Då hovrätterna utom vademål skulle ha att handlägga även besvärsmål

— låt vara att antalet sådana mål enligt processkommissionens förslag kunde

väntas bliva jämförelsevis obetydligt och att handläggningen skulle ske

under enklare former — utgingo de sakkunniga från att varje ledamot borde

tjänstgöra vid huvudförhandling i vademål endast tre dagar i veckan eller,

under 40 arbetsveckor, sammanlagt 120 dagar årligen. Under förutsättning

att hovrätt skulle vara domför med fyra ledamöter, kunde de sakkunniga

härefter rent matematiskt uträkna det erforderliga antalet ledamöter för

varje hovrätt.

Beräkningarna gåvo vid handen, att sammanlagt 119 ledamöter erfordrades

enligt båda de förutnämnda alternativen. Utöver dessa 119 ledamöter

skulle tillkomma vissa ledamöter för tjänstgöring å föreslagna särskilda avdelningar

för handels- och sjörättsmål ävensom i vattenöverdomstolen. Det

förutsattes att, med undantag för Svea hovrätt, hovrätternas presidenter skulle

tjänstgöra som ordförande å division.

De sakkunnigas slutliga organisationsplaner upptogo emellertid ett något

större antal ledamotsbefattningar än som framgår av det nu anförda, beroende

på att divisionerna enligt de sakkunnigas mening i viss utsträckning borde

omfatta flera ledamöter än fyra. Den jämnaste arbetsfördelningen skulle

sålunda enligt de sakkunnigas åsikt vinnas med en division, sammansatt av

sex ledamöter, därav en divisionsordförande och tre hovrättsråd samt två

assessorer eller assessorsaspiranter. Ordföranden och hovrättsråden skulle

deltaga i tre sessioner i veckan och var och en av assessorerna eller assessorsaspiranterna

i två sessioner i veckan. I vissa fall kunde vara lämpligare att

inrätta divisioner, bestående endast av ordförande, två hovrättsråd och en

assessor eller assessorsaspirant. Sådan division skulle sammanträda blott

tre dagar i veckan. I sina organisationsplaner räknade de sakkunniga med

en kombination av bägge slagen av divisioner, varvid antalet ledamöter skulle

uppgå till 132. Inberäknat presidenten i Svea hovrätt samt ledamöterna

a avdelningarna för handels- och sjörättsmål och i vattenöverdomstolen

skulle hela antalet domarbefattningar i hovrätterna utgöra 143.

Av olika anledningar torde vid genomförande av det nu föreliggande förslaget

antalet ledamotsbefattningar icke behöva bliva så stort som ekonomisakkunniga

antagit. Enligt förevarande förslag kunna, såsom förut framhållits,

åtskilliga vademål, såväl tvistemål som brottmål, avgöras utan huvudförhandling;

för handläggningen av dylika mål torde icke åtgå längre tid

än som för närvarande är fallet. Ekonomisakkunniga hade vidare i anslutning

till processkommissionens förslag räknat med att bevis genom vittnen

s. 475 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

475

m. m. som regel skulle upptagas i hovrätten. Handläggningen måste under

sådana förhållanden bliva mera tidsödande än enligt nu ifrågavarande förslag,

som medgiver att bevisning i allmänhet kan förebringas genom underrättens

protokoll. Ytterligare må framhållas, att ekonomisakkunniga utgått

från att de nuvarande civila besvärsmålen som regel skulle fullföljas efter

vad. Enligt vad jag inhämtat har processlagberedningen emellertid beträffande

vissa grupper av förevarande mål ansett sig böra ifrågasätta, att de alltjämt

skola fullföljas genom besvär. Detsamma gäller för övrigt även vissa

mål, som nu fullföljas efter vad och som av ekonomisakkunniga därför hänförts

till vademål.

En viktig omständighet är slutligen, att fullföljdsfrekvensen sedan ekonomisakkunniga

verkställde sin utredning undergått betydande förändringar.

De sakkunniga utgingo vid sina kalkyler från det antal mål, som i medeltal

inkommit till hovrätterna under vart och ett av åren 1921—1925. Medeltalssiffrorna

för dessa år voro för samtliga hovrätter 3,925 vademål, 1,760 civila

besvärsmål och 1,954 kriminella besvärsmål eller tillhopa 7,639 fullföljda

mål. Antalet vademål har emellertid sedermera successivt nedgått till omkring

hälften av det tal, varmed ekonomisakkunniga räknade. Även antalet

civila besvärsmål har minskat avsevärt. Å andra sidan ha de kriminella besvärsmålen

ökat med ungefär en tredjedel. Det sagda må belysas med följande

siffror, hämtade ur den officiella statistiken.

Antalet inkomna vademål utgjorde för vart och ett av åren 1934—1938

respektive 2,648, 2,360, 2,108, 1,952 och 1,877 eller i medeltal för år 2,189.

Antalet inkomna civila besvärsmål utgjorde för samma tid respektive 1,555,

1,446, 1,306, 1,232 och 1,256 eller i medeltal 1,359. Härtill komma emellertid

för åren 1935—-1938 genom besvär fullföljda ägodelningsmål, utgörande

respektive 36, 163, 152 och 127 eller i medeltal för åren 1936—1938 147 mål.

Antalet kriminella besvärsmål slutligen utgjorde för åren 1934—1938 respektive

3,185, 3,126, 2,950, 3,013 och 3,227 eller i medeltal 3,100. Hela antalet

fullföljda mål utgjorde sålunda, bortsett från ägodelningsmålen, i medeltal

för åren 1934—1938 6,648 eller alltså omkring 1,000 mål mindre än i genomsnitt

för åren 1921—1925.

Om hänsyn i möjligaste mån tages till samtliga här antydda ändringar i

utgångsläget för beräkningarna men i övrigt tillämpas ungefär samma grunder

som vid ekonomisakkunnigas undersökningar, skulle enligt verkställda

beräkningar det erforderliga antalet ledamotsbefattningar kunna uppskattas

till omkring etthundra. Härvid har antagits, att varje ledamot under tid,

då hovrätten ej har ferier, skall tjänstgöra tre dagar i veckan och att vid

varje session i genomsnitt kunna medhinnas, då huvudförhandling erfordras,

två mål samt eljest tre å fyra mål. Med det angivna antalet ledamotsbefattningar

skulle hovrätterna kunna arbeta på 20 avdelningar med i regel fem

ledamöter på varje avdelning. Tydligt är, att antalet avdelningar kan begränsas,

örn flera ledamöter indelas till tjänstgöring på varje avdelning.

Preliminärt torde kunna räknas med sju avdelningar i Svea hovrätt, tre

avdelningar i Göta hovrätt, skånska hovrätten och hovrätten för Västra Sve
-

s. 476 Kontrollera mot PDF

476

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

rige samt två avdelningar i de båda norrländska hovrätterna. Med fyra hovrättsråd

och en assessor på varje avdelning skulle erfordras 80 hovrättsråd

och 20 assessorer. Emellertid torde presidenterna i hovrätterna utom Svea

hovrätt böra tjänstgöra som avdelningsordförande; antalet hovrättsråd skulle

med hänsyn härtill icke behöva bliva högre än 75.

Kostnaderna för denna organisation kunna beräknas uppgå till 1,398,200

kronor. Därvid har hänsyn icke tagits till rörligt tillägg. Lönerna ha beräknats

enligt nu gällande grunder, dock att i samtliga fall räknats med lön i

högsta löneklass å I-ort. Kostnaderna för den nuvarande organisationen

kunna, enligt vad jag förut uppgivit, beräknas till 1,262,445 kronor. Merkostnaden

i anledning av reformen skulle sålunda utgöra 135,755 kronor.

Emellertid torde denna siffra få anses något för hög, om hänsyn tages till

att lönerna beräknats efter högsta dyrortsgrupp, vilket måste lända beräkningen

av de framtida kostnaderna till last. Den verkliga merkostnaden torde

sålunda kunna beräknas utgöra omkring 132,000 kronor.

Det nu anförda har avseende endast å hovrätternas presidenter och ledamöter.

Beträffande övriga befattningshavare torde någon nämnvärd kostnadsökning

dock icke föranledas av rättegångsreformen. I fråga om de

göromål, som nu ankomma på fiskaler och aspiranter, äro vissa förändringar

att emotse. De belopp, som nu utgå i fiskals- och aspirantarvoden, böra emellertid

förslå till arvoden åt de tjänstemän, som framdeles skola anlitas för

de uppgifter, varom här är fråga.

I detta sammanhang torde ock något böra beröras frågan örn de besparingar

beträffande kostnaderna för hovrätternas verksamhet, som rådande

statsfinansiella läge kan nödvändiggöra. Härvid torde i första hand ifrågakomma

en ändring av reglerna örn hovrätts domförhet. En nedsättning av

det domföra antalet, nu fyra och i vissa fall fem, till tre har vid flera tillfällen

varit under övervägande; processkommissionen förordade ett antal av

tre ledamöter. Att en sådan nedsättning, om den ur ekonomiska synpunkter

finnes nödvändig, låter sig genomföra även inom den nya rättegångsordningens

ram torde vara tydligt; betänkligheterna mot densamma bliva icke andra

eller större än de, som göra sig gällande redan under det nuvarande förfarandet.

En beräkning av kostnaderna enligt detta alternativ giver vid handen,

att merkostnaden i anledning av reformen skulle utgöra 67,785 kronor, vilket

belopp emellertid bör något reduceras med hänsyn till att lönerna beräknats

efter högsta dyrortsgrupp.

Vad härefter angår högsta domstolen utgöres denna av 24 justitieråd. Tre

av dessa äro emellertid vanligen upptagna av tjänstgöring i lagrådet. Arbetet

i högsta domstolen bedrives vissa veckor på tre avdelningar, andra på två

avdelningar och någon tid på en avdelning. Ansökningar om fullföljdstillstånd

prövas av en särskild avdelning, bestående av tre justitieråd.

De mål, som skola avgöras av högsta domstolen, beredas till föredragning

i nedre justitierevisionen. Föredragningen ankommer på revisionssekreterare.

s. 477 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj:ts proposition nr 5.

477

För närvarande finnas 27 ordinarie revisionssekreterare, av vilka en är ordförande

i nedre revisionen. Då åtskilliga revisionssekreterare äro tjänstlediga

för fullgörande av andra uppdrag, tjänstgör i deras ställe ett motsvarande

antal tillförordnade revisionssekreterare. Dessutom finnas ytterligare några

tjänstemän, som förordnats att fullgöra revisionssekreterargöromål, vanligen

fyra. Hela antalet tjänstgörande revisionssekreterare kan sålunda beräknas

uppgå till 31. Varje revisionssekreterare anses i regel böra föredraga omkring

21 dagar årligen.

Målen avgöras för närvarande efter föredragning inför högsta domstolen.

Som nyss antytts ankommer föredragningen på revisionssekreterare. Efter

föredragningen granskas handlingarna i målet av de justitieråd, som deltaga

i avgörandet.

Förslaget åsyftar en genomgripande omläggning av förfarandet i högsta

domstolen. I fullföljda mål kommer sålunda förfarandet att uppdelas på två

stadier, avseende det ena en förberedande prövning, huruvida skäl till fullföljande

av målet föreligga, och det andra målets upptagande till materiellt

avgörande. Den första prövningen, som sker efter föredragning av revisionssekreterare,

åvilar en avdelning av tre justitieråd. Den senare prövningen

ankommer på fulltalig avdelning; avgörandet sker i detta fall efter muntlig

huvudförhandling. Förutsättning för att den senare prövningen skall få äga

rum är, att prövningstillstånd meddelats parten. Sådant tillstånd kan meddelas

dels örn det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig

vikt, att den fullföljda talan prövas av högsta domstolen, eller ock parten

visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål,

varom är fråga, dels då med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma

till att talan prövas av högsta domstolen. Sistnämnda grund för tillstånds

beviljande avser närmast det fall, då skäl anses föreligga att ändra

hovrättens avgörande. I fråga om mål, som drabbas av nu gällande fullföljdsinskränkningar,

kan prövningstillstånd meddelas endast på någon av de båda

förstnämnda grunderna.

Innan jag ingår på frågan örn den verkan de sålunda föreslagna ändringarna

kunna väntas utöva på högsta domstolens arbetsbörda, torde jag något

få uppehålla mig vid det sätt, på vilket arbetet i högsta domstolen för närvarande

är ordnat. Av de tre avdelningarna tjänstgör en under hela året med

avbrott endast för tre veckor vid jul och två veckor vid påsk. Arbetet bedrives

alltså under 47 veckor; antalet sessionsdagar är 231. På denna avdelning

tjänstgöra sju ledamöter. Av de övriga avdelningarna, båda med fem ledamöter,

arbetar den ena 39 veckor och den andra 28 veckor; antalet sessionsdagar

är respektive 191 och 137. Sessionerna pågå fyra timmar örn dagen,

vanligen under fem dagar i veckan. Hela an (alet sessionsdagar i högsta domstolen

är 559. Utöver arbetet på de dömande avdelningarna tillkommer tjänstgöring

å dispensavdclningen. Omfattningen av denna tjänstgöring beror på

antalet dispensansökningar. Enligt uppgift från nedre justitierevisionen bär

dispensföredragningen under 1940 dragit en tid liv sammanlagt 101 timmar.

Förutom tjänstgöring på sessionsrummet kräves för ledamöterna ett högst

s. 478 Kontrollera mot PDF

478

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

betydande hemarbete. Justitieråden tjänstgöra omväxlande å de olika avdelningarna

efter en för varje år uppgjord plan, varvid ett visst antal justitieråd

turvis äro befriade från tjänstgöring å session och indelade till suppleanttjänstgöring.

De till sådan tjänstgöring indelade ledamöterna ha att vid

förfall för annan ledamot inträda i tjänstgöring å sessionsrummet. Dispensprövningen

torde även i allmänhet ankomma på sådana ledamöter, som för

tillfället äro indelade till suppleanttjänstgöring.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare framhålla, att det nya förfarandet

synes påkalla en viss omläggning av arbetsorganisationen i högsta domstolen.

Såsom processlagberedningen uttalat torde erfordras, att åt högsta domstolens

avdelningar gives en fastare organisation än för närvarande; bland annat bör

ledamöternas indelning på avdelningar avse en längre tidsperiod i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som tillämpas i fråga om tjänstgöringen i

hovrätt. Jag utgår från att antalet avdelningar även framdeles skall vara tre.

Under förutsättning att i högsta domstolen alltjämt tjänstgöra 21 justitieråd,

möjliggöres härigenom en indelning med sju ledamöter på varje avdelning.

Enligt vad beredningen förordat skulle varje avdelning vid huvudförhandling

vara domför i alla mål med fem, högst sju ledamöter. Bland avdelningens

ledamöter kunna alltså några turvis befrias från tjänstgöring vid sådan handläggning.

Som jag redan erinrat skall fråga om prövningstillstånd avgöras

av tre ledamöter; för denna prövning kan alltså varje avdelning uppdelas i

två grupper.

Processlagberedningen har med stöd av visst statistiskt material rörande

ändringsfrekvensen i högsta domstolen ansett sig böra utgå från att vid genomförande

av den föreslagna ordningen prövningstillstånd komme att beviljas

i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål. För en beräkning av

det antal mål, som framdeles kan komma att fullföljas, synes man, i överensstämmelse

med tillvägagångssättet vid ekonomisakkunnigas undersökningar

rörande hovrätternas arbetsbörda, kunna utgå från det genomsnittliga

antalet mål, som inkommit under en viss tidsperiod. Härvid torde hänsyn

böra tagas icke blott till fullföljda mål utan även till dispensansökningar,

varvid dock, till undvikande av dubbelräkning, bör göras avdrag för bifallna

dispensansökningar. Antalet fullföljda mål, som inkommit under vart och ett

av åren 1934—1938, utgjorde i medeltal 1,156. Häri ingå dock även mål, som

upptagits omedelbart av hovrätten. Då huvudförhandling endast sällan lär

ifrågakomma i sådana mål och de icke heller skola bliva föremål för tillståndsprövning,

torde dessa mål icke böra medräknas i detta sammanhang.

Med anledning härav kan antalet fullföljda mål uppskattas till omkring 1,050.

Under nyssnämnda tid inkommo i medeltal årligen 236 dispensansökningar.

Antalet beviljade dispenser torde kunna uppskattas till 66, vadan återstå 170

dispensansökningar. Hela antalet mål, som nu komma i betraktande, skulle

alltså utgöra 1,220.

I enlighet med processlagberedningens antagande, att prövningstillstånd

komme att beviljas i 30 procent av antalet fullföljda mål, kan, om sistnämnda

antal uppskattas till 1,220, beräknas att sådant tillstånd kommer att meddelas

s. 479 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

479

i omkring 366 av de under ett visst år inkomna målen. Under ett år skulle

alltså huvudförhandling hållas i 366 mål.

Förfarandet vid huvudförhandling i högsta domstolen är i stort sett detsamma

som i hovrätt. Tidigare förebragt muntlig bevisning skall dock endast

i undantagsfall upptagas i högsta domstolen, och i tvistemål få nya omständigheter

och bevis i regel ej åberopas. Ehuru dessa förhållanden äro ägnade att

göra huvudförhandlingen i högsta domstolen mindre tidsödande än i hovrätt,

torde dock, liksom för hovrätterna, böra räknas med att under en sessionsdag

i högsta domstolen kan i genomsnitt medhinnas huvudförhandling i två mål.

Med hänsyn härtill skulle under ett år för huvudförhandling i högsta domstolen

erfordras 183 sessionsdagar. Då jag förutsatt, att högsta domstolen vid

handläggning, som ankommer på fulltalig avdelning, skall arbeta på tre avdelningar,

skulle alltså på varje avdelning belöpa 61 dagar för huvudförhandling.

Utöver arbetet med mål, som skola företagas till huvudförhandling, tillkommer

handläggningen av frågor om prövningstillstånd. Denna prövning

omfattar alla från hovrätt fullföljda mål, som väckts i underrätt. Till grund

för densamma ligga parternas skriftväxling samt protokoll och handlingar

från målets tidigare handläggning. Detta material skall, i den mån det är av

betydelse för tillståndsprövningen, föredragas av revisionssekreterare. I de

fall, då fråga är om prövningstillstånd på grund av omständigheterna i målet,

förutsättes en materiell prövning av liknande beskaffenhet som nu beträffande

ansökan om s. k. fattigdispens. Denna prövning torde i allmänhet icke

taga samma tid i anspråk som vid ett slutligt avgörande.

Enligt från nedre justitierevisionen inhämtade uppgifter hade under år

1940 avgjorts 189 dispensansökningar. Då härför åtgått 101 timmar, hade

under varje timme i genomsnitt medhunnits nära två mål. Omräknas den

använda tiden i dagar med tjänstgöring fyra timmar dagligen, belöper på

varje dag 7 V2 mål. Då det gäller att bedöma, huru många mål, som kunna

medhinnas per dag vid tillståndsprövning enligt förslaget, torde denna siffra

dock icke böra godtagas utan en viss reduktion. Beaktas får nämligen, att

ett materiellt bedömande förhållandevis oftare kräves vid tillståndsprövningen

än nu i fråga om dispensansökningar. Med iakttagande härav torde man

emellertid kunna antaga, att minst fyra mål om dagen kunna medhinnas

vid tillståndsprövning. För handläggning av det antal fullföljda mål, varmed

i det föregående räknats, eller 1,220, skulle alltså erfordras omkring

305 sessionsdagar. Dessa dagar äro att fördela på sex avdelningar för tillståndsprövning,

varvid på varje avdelning belöper omkring 50 sessionsdagar.

Som redan anmärkts har vid beräkningen av antalet fullföljda mål avdrag

skett för mål, som upptagits omedelbart i hovrätt. Antalet mål av sistnämnda

beskaffenhet har därvid uppskattats till ett hundratal. Jag utgår

från alt i allmänhet tre sådana mål kunna avgöras under en sessionsdag.

För ifrågavarande mål skulle alltså erfordras omkring 30 sessionsdagar eller

10 för en var av tre avdelningar.

I högsta domstolens arbete ingår slutligen handläggning av ansökningar örn

s. 480 Kontrollera mot PDF

480

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nåd, resning och återställande av försutten tid. Antalet nådeansökningar

uppgick i medeltal för åren 1934—1938 till nära 1,100. Motsvarande antal

ansökningar om resning m. m. uppgick till omkring 50. Antalet inkomna

resningsansökningar under 1940, det första år under vilket den särskilda

rättsmedelslagen varit i tillämpning, uppgick till inemot 100. En tillförlitlig

beräkning rörande den tid, som åtgått för avgörandet av dessa ansökningar,

torde icke kunna åstadkommas, enär handläggningen av dylika ärenden

är uppdelad på de allmänna sessionsdagarna. I stort sett torde kunna

antagas, att för ansökningarna krävas 75 sessionsdagar, varav för ansökningar

om nåd 50 och för resningsansökningar 25 sessionsdagar. Det torde kunna

ifrågasättas, örn icke nådeansökningar, i den mån de ej framställts i samband

med fullföljd av mål, som skall prövas vid huvudförhandling i högsta

domstolen, framdeles böra avgöras av de för tillståndsprövningen inrättade

tremannaavdelningarna. Därest en sådan reform genomföres, skulle av hela

antalet sessionsdagar omkring 8 sessionsdagar belöpa på varje tremannaavdelning.

Av antalet sessionsdagar för resningsärendenas behandling komma

på varje sjumannaavdelning att belöpa likaledes 8 sessionsdagar.

Av det anförda framgår, att för varje sjumannaavdelning skulle erfordras

61 sessionsdagar för huvudförhandling, 10 sessionsdagar för handläggning

av sådana fullföljda mål, som upptagits omedelbart i hovrätt, och 8 sessionsdagar

för ansökningar örn resning m. m. Vidare skulle för varje tremannaavdelning

erfordras 50 sessionsdagar för avgörandet av frågor om prövningstillstånd

och 8 sessionsdagar för handläggning av nådeansökningar. Då de

till en och samma avdelning hörande tremannaavdelningarna tänkas tjänstgöra

samtidigt, skulle alltså antalet dagar, under vilka en var av sjumannaavdelningarna

årligen hade att tjänstgöra å sessionsrummet, kunna beräknas

uppgå till 137, eller för de tre avdelningarna sammanlagt 411 dagar.

Till jämförelse må erinras att, bortsett från dispensavdelningen, de nuvarande

tre avdelningarna tjänstgöra å sessionsrummet respektive 231, 191

och 137 dagar eller tillhopa 559 dagar. Härtill kommer den tid, som åtgår

för prövning av dispensansökningar, beräknad till 25 dagar.

Den nu verkställda jämförelsen giver närmast vid handen, att en avsevärd

minskning kan komma att inträda i högsta domstolens arbetsbörda. Emellertid

måste i detta sammanhang beaktas, att högsta domstolens ledamöter, utöver

deltagandet i sessionerna, förutsättas komma att medverka vid målens

beredande, varvid de skola biträdas av revisionssekreterare. Även om hänsyn

tages till detta förhållande, synes högsta domstolens arbetsbörda snarare

komma att minskas än ökas genom rättegångsreformen. Huruvida detta förhållande

i framtiden kan föranleda minskning i justitierådens antal torde

vara vanskligt att nu bedöma. Med en viss sannolikhet torde kunna antagas,

att det förbättrade förfarandet i såväl underrätt som hovrätt skall leda

till att fullföljdsfrekvensen för högsta domstolens del kommer att nedgå.

Jag utgår emellertid från att antalet justitieråd tillsvidare skall förbliva oförändrat.

Vad åter beträffar revisionssekreterarna kan med säkerhet förutsägas, att

s. 481 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

481

en viss minskning av antalet revisionssekreterarbefattningar blir möjlig. För

prövning av samtliga mål och ärenden, vilka skola avgöras efter föredragning,

har i det föregående beräknats åtgå sammanlagt 402 sessionsdagar. Då

viss föredragning genom revisionssekreterare regelmässigt skall förekomma

även vid huvudförhandling i brottmål och under vissa omständigheter vid

huvudförhandling i tvistemål, böra emellertid härtill läggas förslagsvis 90

sessionsdagar för huvudförhandling, vadan hela antalet föredragningsdagar

kan uppskattas till i runt tal 500. Som jag redan omnämnt anses varje revisionssekreterare

nu i allmänhet böra föredraga omkring 21 dagar årligen.

En ökning av antalet föredragningsdagar bör emellertid kunna ske med hänsyn

till de förändringar i arbetsuppgifterna, som förslaget medför. Den väsentliga

delen av revisionssekreterarnas arbete kommer att avse målens föredragning

för prövning av fullföljdsfrågan. Förberedande till sådan föredragning

torde i många fall kräva väsentligt mindre tid än som nu åtgår för att

bereda målet till slutlig handläggning i högsta domstolen. I detta samband

får också beaktas, att upprättande såsom nu av fullständiga promemorior

icke torde behöva ifrågakomma såsom grundval för föredragningen. Ur nu

antydda synpunkter och med beaktande att revisionssekreterarna i viss omfattning

skola biträda även vid målens beredande, synes skäligt att av varje

revisionssekreterare utkräva omkring 28 föredragningsdagar om året. För

föredragning under nyssnämnda 500 dagar skulle alltså erfordras omkring

18 revisionssekreterare.

Vad angår den besparing, som härigenom skulle vinnas, kunna de nuvarande

kostnaderna, bortsett från rörligt tillägg, beräknas uppgå till 411,000

kronor, därav 364,500 kronor utgörande lön åt 27 ordinarie revisionssekreterare

efter 33 löneklassen, 1,500 kronor utgörande tilläggsarvode åt ordföranden

i nedre revisionen och 45,000 kronor motsvarande avlöning till tjänstemän,

som förordnats att fullgöra revisionssekreterargöromål. De framtida

kostnaderna för 18 ordinarie revisionssekreterare jämte tilläggsarvode åt

nedre revisionens ordförande, beräknade efter enahanda grunder, uppgå till

244,500 kronor. Besparingen skulle alltså utgöra 166,500 kronor.

I fråga om övriga befattningshavare vid nedre justitierevisionen torde någon

kostnadsökning i anledning av rättegångsreformen icke vara att förvänta.

Snarare lära besparingar kunna åstadkommas. Därest promemorieskrivningen

förenklas, torde sålunda den personal, som nu sysselsättes med

utskrift av promemorior, kunna väsentligt reduceras. I

I anslutning till domstolarnas personalkostnader torde få beröras vissa

andra utgifter, sammanhängande med domstolsväsendet och rättegången.

De utgifter, som härvid komma i beaktande, äro dels vissa sådana, som bestridas

av anslaget för ersättning åt domare, vittnen och parter, dels ersättningar

åt nämndemän, dels ock reseersättningar åt domare med biträden.

Såsom ekonomisakkunniga framhållit torde icke vara möjligt att beträffande

de utgiftsposter, varom nu är fråga, genomföra någon siffermässig beräkning

av det belopp, vartill dessa poster kunna komma att uppgå efter rätte
Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. lil

s. 482 Kontrollera mot PDF

482

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

gångsreformens genomförande i förhållande till deras nuvarande storlek. I

det följande skola emellertid framhållas några allmänna synpunkter.

Vad angår anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter bestridas

därav bland annat vissa vittnes- och biträdesersättningar. Beträffande de

förra gäller enligt lag den 4 juni 1886 att den, som av åklagare eller domstol

inkallats såsom vittne i brottmål, däri åklagaren å tjänstens vägnar för talan,

äger av allmänna medel uppbära viss ersättning för resa och uppehälle. Enahanda

rätt till ersättning tillkommer, enligt särskilda lagstadganden, i vissa

andra mål — särskilt på familjerättens område — den som av domstolen inkallats

såsom vittne.

Förslagets bestämmelser rörande av vem ersättning till vittne skall gäldas

överensstämma i huvudsak med vad sålunda nu är stadgat. Beträffande underrättsförfarandet

kan icke anses uteslutet, att den nya rättegångsordningen

visar sig leda till en minskning av de utgifter, varom här är fråga. Härutinnan

må framhållas, att åklagaren genom förundersökningen bättre än nu

sättes i stånd att i förväg bedöma vilka vittnen böra höras inför rätten. I äktenskapsmål

och andra därmed jämställda mål gives för domstolen motsva^

rande möjlighet genom det förberedande förfarandet. I den mån vittnen skola

höras i högre rätt kan däremot en kostnadsökning uppkomma. Detta förhållande

har emellertid beaktats vid förslagets utarbetande, i det att en viss

begränsning föreslagits i fråga om vittnesbevisning i överrätt; i högsta domstolen

skall sådan bevisning endast undantagsvis upptagas. De nya bestämmelserna

om hovrättsting äro ock ägnade att i vissa fall möjliggöra en avsevärd

besparing i detta hänseende.

I fråga om biträdesersättning gäller enligt lag den 19 juni 1919 angående

förordnande av rättegångsbiträde åt häktad, att biträde, som förordnats enligt

lagen, skall av allmänna medel åtnjuta arvode för utfört arbete jämte ersättning

för utgifter och tidsspillan. Enligt förslaget skall motsvarande ersättning

av allmänna medel tillkomma offentlig försvarare. Med hänsyn därtill,

att offentlig försvarare kan förordnas redan under förundersökningen,

torde någon utgiftsökning vara att emotse i denna del.

Rörande ersättning till nämndemän gäller enligt kungörelse den 21 maj

1931, att nämndeman vid resa för tjänstgöring vid allmänt tingssammanträde,

lagtima ting eller särskilt sammanträde för tings avslutande äger åtnjuta

resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet. Samma rätt

till ersättning tillkommer nämndeman vid resa för tjänstgöring vid rannsak*

ning med häktad person å urtima ting eller extra rättegångsdag under lagtima

ting; i visst fall äger nämndeman vid sådan tjänstgöring rätt även till

dagtraktamente. För inställelse vid sammanträde, som avses i lagen den 7

maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål

och ärenden, äger nämndeman enligt lagen rätt till resekostnadsersättning.

Frågan om nämndemans rätt till ersättning har vid flera tillfällen varit föremål

för statsmakternas uppmärksamhet; bland annat hemställde 1937 års

riksdag i skrivelse till Kungl. Majit om utredning i ämnet. Tydligt är, att i

den mån en allmän höjning av ersättningarna till nämndemän framdeles an1

s. 483 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

483

ses böra genomföras, denna icke bör räknas rättegångsreformen till last. Vad

angår nu gällande stadgande!! i ämnet kräves, såsom processlagberedningen

anmärkt, en viss omarbetning i anledning av förslagets bestämmelser av innebörd,

att ersättning som regel skall utgå för tjänstgöring vid rätten. Någon

nämnvärd förändring i fråga örn statsverkets kostnader för nu ifrågavarande

ändamål torde icke behöva inträda i anledning av rättegångsreformen.

Härvid är att framhålla, att målens förberedande sker utan medverkan

av nämnd och att målen ofta torde komma att avgöras under förberedelsen'';

sammanträden med nämnd komma sålunda att erfordras endast för ett begränsat

antal mål. Såsom beredningen uttalat torde nämndeman i stad böra

äga rätt till ersättning enligt samma grunder som komma att gälla beträffande

nämndemän i häradsrätt. Denna ersättning bör utgå av stadens medel.

Beträffande resekostnader till domare m. fl. är i riksstaten för häradsrätterna

upptagen en anslagspost, avsedd bland annat till bestridande av sådan

resekostnads- och traktamentsersättning, som enligt särskilda kungörelser

den 22 juni 1920 utgår till domare och protokollförare vid extra sammanträden

för rannsakning med häktade personer. I anledning av förslagets bestämmelser

kan ifrågakomma att utvidga antydda ersättningsrätt till att avse

även vissa andra särskilda sammanträden än sådana, som erfordras för huvudförhandling

rörande häktade. Om resa erfordras för förhandling rörande

häktning eller annat straffprocessuellt tvångsmedel, torde sålunda ersättning

kunna ifrågakomma liksom för närvarande vid rannsakning. Någon nämnvärd

kostnadsökning torde dock icke föranledas i nu berörda avseenden.

Härvid är att beakta, att förslaget utgår från att domsagas häkte som regel

skall vara förlagt å kansliorten samt att möjlighet föreligger att förordna

särskild häktningsdomare, då sådant påkallas med hänsyn till häktets belägenhet.

Även under anslaget till hovrätternas omkostnader finnes upptagen en

mindre post, avseende reseersättningar. En förhöjning av denna post är att

emotse med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om hovrättsting. Då

det enligt dessa bestämmelser ankommer på Kungl. Maj:t att avgöra dels

huruvida hovrättsting överhuvud skola hållas inom viss hovrätts domkrets,

dels ock, då behov av en sådan anordning anses föreligga, å vilka orter och

tider hovrättsting skola äga rum, saknas för närvarande hållpunkter för en

beräkning av kostnaderna i detta hänseende. Man torde böra utgå från att

hovrättsting kunna bliva erforderliga åtminstone inom områdena för de

båda norrländska hovrätterna och Svea hovrätt. Då kostnaderna inskränka

sig till rese- och traktamentsersättning åt domfört antal ledamöter av hovrätten

jämte protokollförare, kan uppenbarligen icke bliva fråga om någon betydande

utgiftsökning. Såsom redan antytts får också beaktas, att anordningen

med hovrättsting är ägnad att medföra en avsevärd besparing i fråga om

statsverkets utgifter för vittnesersättningar i brottmål och mål, däri fri rättegång

beviljats.

s. 484 Kontrollera mot PDF

484

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

A klagarväsendet.

En genomgripande reform av åklagarväsendet har länge stått på dagordningen.

Kravet härpå har föranletts av djupgående brister i åklagarorganisationen,

vilka redan under nuvarande rättegångsordning gjort sig starkt

gällande. Väsentligen ha dessa olägenheter, där de framträtt, varit att hänföra

till bristfällig utbildning för åklagaruppgiften samt splittring i arbetet,

beroende på att med åklagargöromålen förenats åtskilliga andra, för desamma

främmande tjänsteåligganden. Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag

erinrade i detta hänseende, att åklagarna ej alltid vore vuxna de uppgifter,

som tillkomme dem enligt gällande ordning. En stor del åklagare

såväl på landet som i städerna saknade erforderlig utbildning. Beträffande

de högre åklagarna på landet, landsfogdarna, hos vilka krävdes juridisk

examen, gällde, att de toge befattning med allenast ett ringa antal mål.

Landsfogdarnas och i ännu högre grad landsfiskalernas arbete splittrades

av göromål av olika slag, som hindrade dem att i erforderlig mån ägna tid

och intresse åt åklagaruppgiften.

För avhjälpande av nu antydda brister ha olika utvägar föreslagits. Bland

annat har förordats en fördelning av åklagargöromålen vid underrätt mellan

skilda befattningshavare, så att åtalsbefogenheten tillkomme lands- och

stadsfiskaler beträffande lindrigare brott men vad anginge medelsvåra och

grövre brott tilldelades en särskild kår av väsentligt mera kvalificerade åklagare,

de s. k. statsåklagarna. Förslag örn en uppdelning av landsfiskalernas

arbetsuppgifter mellan olika befattningshavare, så att på en hand komme

polis- och åklagargöromål, å en annan befattningen med indrivnings- och

utsökningsväsendet m. m., ha ock i olika sammanhang framförts.

I viss mån ha de framställda reformkraven numera vunnit sin lösning.

Enligt beslut av statsmakterna år 1935 genomfördes under 1936 en omorganisation

av landsfogdebefattningarna. Denna reform innebär, att

landsfogdarna, som tidigare haft att fullgöra även åtskilliga andra göromål

av rent administrativ natur, i huvudsak ha att ägna sig enbart åt åklagaroch

polisuppgifterna. I de län, där landsfogden med hänsyn till göromålens

omfattning är i behov av rättsbildat biträde, äger Kungl. Majit förordna,

att hos landsfogden skall finnas landsfogdeassistent. Denne kan under angivna

villkor förordnas att i viss omfattning på eget ansvar fullgöra poliseller

åklagaruppgifter, som eljest skulle ankomma på landsfogden.

Även beträffande de lägre åklagarna på landet samt städernas åklagare

ha statsmakterna träffat anstalter för avhjälpande av missförhållandena

Vid 1940 års lagtima riksdag fattades sålunda ett principbeslut angående

omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna. Såsom

framgår av vad chefen för socialdepartementet anfört under femte huvudtiteln

punkt 165 i 1941 års statsverksproposition, är avsett, att förslag

skall underställas riksdagen om genomförande av nämnda omorganisation

från och med den 1 juli 1941. Denna reform innebär bland annat, att

s. 485 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

485

biträden komma att i erforderlig utsträckning ställas» till landsfiskalernas

förfogande. I mera arbetstyngda distrikt skola anställas landsfiskalsassistenter,

vilka kunna förordnas att på eget ansvar i viss utsträckning utföra

landsfiskals åligganden. Landsfiskalerna, som med hänsyn till rådande föråldrade

avlöningssystem varit hänvisade även till inkomster av privat verksamhet,

skola efter genomförd lönereglering ha att ägna sig helt åt sina

tjänsteåligganden. Väsentligt ökade krav komma att ställas på de blivande

landsfiskalernas utbildning. Beträffande städernas åklagare åsyftar reformen

bland annat, att särskilda stadsfiskalsbefattningar skola bibehållas endast

i större och medelstora städer, varemot övriga släder skola ingå i

landsfiskalsdistrikt. Köpingsåklagarnas åtalsrätt skall upphöra.

Processlagberedningens förslag beträffande åklagarväsendet ansluter sig,

i motsats till tidigare framställda förslag, i organisatoriskt hänseende huvudsakligen

till den ordning, som efter reformen av landsfogdebefattningarna

blivit genomförd. De förändringar, som föreslås beträffande åklagarorganisationen,

avse väsentligen endast åklagaruppgifternas fördelning mellan

de olika befattningshavarna. Allmän åklagare vid underrätt är distriktsåklagare

eller landsfogde; till de förstnämnda äro att hänföra lands- och

stadsfiskaler samt polismän med åtalsrätt. Vid hovrätt utföres allmänt åtal

av justitiekanslern i mål, sorn upptages omedelbart i hovrätt, och i annat

mål av landsfogde eller distriktsåklagare. Allmän åklagare i högsta domstolen

är i regel justitiekanslern. Hos allmän åklagare kan finnas biträdande

åklagare.

Med reformen av landsfogdetjänsterna förfalla de tidigare framställda

kraven på en särskild statsåklagarorganisation. Såsom vitsordats av såväl

beredningen som lagrådet torde denna nya organisation väl fylla de anspråk,

som det nya förfarandet kommer att ställa å denna grupp av åklagare.

En utökning av antalet assistentbefattningar torde dock bliva nödvändig.

I viss mån torde en sådan utökning påkallas redan av nu rådande

förhållanden.

Vad därefter angår distriktsåklagarna ha visserligen inom lagrådet framkommit

farhågor, att den nyligen beslutade organisationen icke skulle motsvara

de krav, som en modern straffprocess ställde på dessa åklagare. Lagrådet

har i detta hänseende givit företräde åt den tidigare angivna organisationslinjen

med en uppdelning av landsfiskalernas nuvarande åligganden

å två tjänster. Med den lösning, som denna organisationsfråga erhållit genom

statsmakternas beslut, torde en omorganisation efter de av lagrådet

angivna riktlinjerna numera icke vara möjlig. Den antagna organisationen

torde ock, med den väsentligen förbättrade utbildning, som distriktsåklagarna

skola erhålla, och den förstärkning av arbetskrafterna, som den nya

organisationen innebär, enligt min mening kunna förväntas tillgodose de

krav, som komma att ställas på dessa åklagare. Måhända påkallas någon

omgruppering av åtalsuppgifterna, så att de viktigare av dessa i större omfattning

än nu är fallet anförtros åt landsfogdarna. Huru denna fråga för

s. 486 Kontrollera mot PDF

486

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

framtiden skall närmare regleras, får emellertid bero av den erfarenhet,

som vinnes sedan organisationen genomförts och det nya förfarandet trätt

i tillämpning.

För justitiekanslersämbetets del påkallas av förslaget en viss personalförstärkning,

närmast såsom en följd av de uppgifter, som skola tillkomma

ämbetet med avseende å åtal i hovrätt och högsta domstolen. I detta sammanhang

bör erinras, att advokatfiskalerna icke längre bibehållas såsom

åklagare i hovrätt. Även om en viss besparing härigenom kan vinnas, är

uppenbart att denna icke uppväger vad som erfordras för förstärkning av

arbetskrafterna hos justitiekanslersämbetet. I detta avseende torde ifrågakomma

anställande av förslagsvis tre befattningshavare med lön i 30 lönegraden.

Lämpligen kunna härför anlitas revisionssekreterare, som icke

längre bliva behövliga för arbetet i högsta domstolen. Kostnaden för dessa

befattningshavare skulle, örn lön beräknas efter 33 löneklassen, utgöra

40,500 kronor. En mindre utgiftsökning kan härutöver vara att emotse för

förstärkning av justitiekanslersämbetets kanslipersonal; denna personalförstärkning

torde emellertid komma att uppvägas av en motsvarande minskning

i nedre justitierevisionens arbetskrafter.

Förslagets bestämmelser om åklagartalans utförande i hovrätt torde komma

att medföra ökade resekostnader. Att på förhand verkställa en någorlunda

tillförlitlig uppskattning av dessa kostnader, torde icke vara möjligt.

Såsom ägnade att nedbringa resekostnaderna må framhållas anordningen

med hovrättsting ävensom den omständigheten, att huvudförhandling

i hovrätt som regel ej skall hållas i ringare brottmål.

Processkostnaderna.

Vad därefter angår frågan om processkostnaderna enligt det nya förfarandet

är uppenbart, att i stort sett samma synpunkter göra sig gällande

som i fråga örn domstolskostnaderna. I 1931 års proposition framhölls, att

vid utformandet av en rättegångsordning kunde strävandena icke uteslutande

inriktas på att förfarandet bleve så fulländat och ändamålsenligt som

möjligt; tillika måste beaktas, att anlitandet av domstolarna icke åsamkade

parterna otillbörliga kostnader. Rättegångsväsendet motsvarade ej sin uppgift,

om kostnaderna för en rättegång avhölle den berättigade från att göra

sin rätt gällande eller tvingade honom till eftergift för ogrundade anspråk.

. Vikten av att processkostnaderna kunna hållas inom skäliga gränser

framträder särskilt starkt i fråga om underrättsförfarandet. Enligt den åsikt,

som advokatsamfundet uttalat i sitt yttrande över processkommissionens förslag,

vore i fråga om rättsskipningens kostsamhet för parterna det för närvarande

ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt

dyr i små mål, relativt dyrare ju mindre målet vöre, och ej heller

särdeles billig i de stora målen. Till denna uppfattning ansluter sig ock 1931

års proposition. Enligt denna borde förfarandets koncentration medföra att

s. 487 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

487

antalet inställelser — förberedelsen inräknad — bleve mindre än för närvarande.

Förberedelsen medförde ock, att'' rättegången förenklades; tvistepunkter

bortfölle genom förlikning eller medgivande, och parterna vunne

redan från början översikt över tvisteläget. Det torde ock enligt min mening

vara tydligt, att det nuvarande förfarandet med inställelse för parterna vid

ett flertal rättegångstillfällen ofta vållar stora kostnader. Dessa kunna genom

rättegångens koncentration väsentligt nedbringas. Den tidsutdräkt och

det arbete, som genom uppskoven vållas parterna och deras ombud, medför

uppenbart stora olägenheter.

Att särskilt i mindre mål processkostnaderna vid underrätterna nedbringas

är av stor betydelse ur statsekonomisk synpunkt i de fall, då part

åtnjuter fri rättegång. För förbilligande av rättegången i sådana mål ha i

förslaget vidtagits särskilda anordningar. Beredningen har i denna del framhållit,

att ehuru beredningen icke ansett sig böra föreslå något särskilt bagatellförfarande,

denna ståndpunkt likväl icke uteslöte sådana förenklingar

i det allmänna förfarandet, som med hänsyn till rättsskipningsuppgiftens

natur i det särskilda fallet kunde visa sig ändamålsenliga. Särskilt erinrar

beredningen i detta sammanhang om förberedelsens betydelse. Vid denna

kan i tvistemål målet vid någondera partens utevaro avgöras genom tredskodom.

Även då parterna komma tillstädes, kan under vissa förutsättningar ett

mål avgöras omedelbart i samband med förberedelsen. Förutsättningar härför

äro att antingen båda parterna samtycka till huvudförhandling omedelbart

eller ock saken finnes uppenbar. Huvudförhandling äger då rum genast

efter förberedelsens slut och inför samma domare som handlagt förberedelsen.

Beredningen har uttalat, att genom denna anordning bereddes

tillfälle till ett snabbt och föga kostsamt avgörande av enklare mål liksom

av mål, vari på grund av erkännande eller andra omständigheter någon

ovisshet icke förelåge om utgången. I detta sammanhang bör beaktas förberedelsens

betydelse för åvägabringande av förlikning. Enligt förslaget åligger

det rätten att vid förberedelsen, örn det finnes lämpligt, söka förlika

parterna; för detta ändamål kan särskild medlare förordnas. Med hänsyn

till de friare former, varunder förberedelsen äger rum, synes den ock väl

lämpad för denna uppgift.

Även för behandling av mindre brottmål medgiver förslaget vissa lättnader.

Särskilt må här erinras om förslagets bestämmelser om strafföreläggande.

I 1931 års proposition har även dryftats frågan, huruvida processkostnaderna

Romme att ökas därigenom att parterna med det nya förfarandet

ej längre skulle förmå att själva föra sin talan utan nödgas anlita advokater.

I propositionen hade denna anmärkning avvisats som i stort sett ogrundad.

Förslaget bibehåller den i vårt land av ålder gällande grundsatsen, att

part i alla instanser äger själv föra sin talan; ej heller införes genom förslaget

något advokatmonopol. Som i propositionen framhållits äger parten

framför ombudet det företrädet, att han i allmänhet känner de faktiska

förhållanden, varom i rättegången är fråga, och det ligger i sakens natur,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

att förfarandets muntlighet snarare underlättar än försvårar hans ställning

i rättegången.

Att överrättsförfarandet i viss mån kräver ökad inställelseskyldighet

av parterna liksom att i de fall, då sådan inställelseskyldighet föreligger,

kostnaderna komma att i viss mån stiga, är obestridligt. Ytterligare

tillkomma nya kostnader i den mån vittnesförhör kommer att äga rum.

Även detta förhållande har, såsom framgår av vad jag förut anfört, vunnit

beaktande vid förslagets utarbetande. Upptagandet av vittnesbevisning i överrätt

har begränsats; i högsta domstolen skall sådant upptagande förekomma

endast i undantagsfall. Skyldighet för part att inställa sig personligen har

för överrätterna gjorts mindre omfattande än för underrätterna. Slutligen

har i vissa fall, då hänsyn till kostnaderna göra sig starkt gällande, inställelseskyldighet

för parterna, personligen eller genom ombud, icke föreskrivits;

målet skall i dessa fall i regel avgöras på handlingarna.

Sammanfattningsvis har om förfarandets inverkan på processkostnaderna

i 1931 års proposition anförts, att i det större antalet mål, där rättegången

är avslutad med första instansens dom, kostnaderna oftast snarare komme

att understiga än överstiga vad nu vore vanligt samt att i de mål, som fullföljas

till högre rätt, kostnaderna i vissa fall komme att, om ock ej i alltför

hög grad, överstiga de nuvarande. Till detta uttalande kan jag ansluta mig,

Vid den granskning, som förslaget undergått inom justitiedepartementet,

har detsamma, huvudsakligen i anledning av lagrådets anmärkningar, överarbetats

i vissa delar. Jag skall nu i den mån det ej redan skett lämna en

redogörelse för min ståndpunkt till de frågor, som sålunda uppkommit,

och för därav föranledda ändringar i förslaget.

Ändringar i lagtexten.

1 kap.

De ändringar, som lagrådet förordat i 3, 5, 11 och 15 §§, ha vidtagits.

2 kap.

Vid 2 § ha två av lagrådets ledamöter hemställt, att stadgandet i första

stycket punkt 2 bör uteslutas. Som jag tidigare utvecklat, har jag ansett

mig böra efterkomma denna hemställan. Härav föranledes någon jämkning

av avfattningen i övrigt.

Enligt 4 § är hovrätt domför med fyra, högst fem ledamöter; det tillkommer

dock enligt beredningens förslag ledamot ensam att meddela förer

s. 489 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

489

läggande om fullständigande av inlaga, förordna om delgivning, inhämta

yttrande från myndighet samt fatta beslut, som rör skriftväxling mellan

parterna. Dessutom äger enligt andra stycket, i den omfattning Kungl.

Maj:t bestämmer, även tjänsteman vid hovrätten vidtaga sådan åtgärd. Två

av lagrådets ledamöter ha förordat, att det skulle tillkomma en ledamot att

i allmänhet besluta i förberedande frågor, med vissa undantag. Lagrådets

två övriga ledamöter lia hemställt om sådan ändring av lagrummet, att del

skulle tillkomma Kungl. Maj:t att bestämma, i vilken omfattning ledamot

ensam skulle äga besluta i fråga, som rör måls beredande. Även enligt min

mening är den av beredningen föreslagna domförhetsregeln alltför snäv. Den

skulle, såsom inom lagrådet framhållits, kunna motverka en lämplig arbetsfördelning

mellan avdelningens ledamöter och leda till onödiga kostnader.

Å andra sidan möta betydande svårigheter att i hovrättsförfarandet särskilja

frågor, som avse måls beredande, från andra frågor. För att regeln

icke skall bliva alltför obestämd och vittgående synes det nödvändigt, att den

anknytes till de särskilda förberedelseåtgärdernas beskaffenhet. Med hänsyn

härtill och då en sådan regel lämpligen även bör anpassas efter skiftande

förhållanden, har jag funnit övervägande skäl tala för att åt Kungl.

Majit överlämnas att förordna i ämnet. Utan uttryckligt stadgande torde

vara tydligt, att häktning och reseförbud icke böra innefattas i frågor, vari

allenast en ledamot äger besluta. I överensstämmelse med det nu anförda

har 4 § ändrats, varvid, såsom inom lagrådet förordats, bestämmelsen inarbetats

i paragrafens andra stycke.

Uti 6 § upptagas bestämmelser örn hovrätternas antal, benämning och

domkretsar. Tre av lagrådets ledamöter ha förordat att — i överensstämmelse

med statsmakternas beslut i fråga örn inrättande av en västsvensk

hovrätt — Värmlands län bibehålies under Svea hovrätt. Enligt min mening

tala starka skäl för att ej i detta sammanhang upptaga till diskussion

frågan om de olika hovrätternas domkretsar. Denna fråga sammanhänger

nära med frågan om de nya hovrätternas organisation, vilken ännu ej upptagits

till slutligt övervägande. Med hänsyn härtill och då frågan om hovrätternas

antal bör, ehuru någon meningsskiljaktighet därom icke torde föreligga,

avgöras i samband med frågan om domkretsarna, har jag ansett

lämpligt, att samtliga dessa spörsmål regleras i särskild lag. Bestämmelserna

i 6 § ha med hänsyn härtill ersatts med en hänvisning till särskild lagstiftning.

3 kap.

Bestämmelser örn högsta domstolens ställning, organisation och domförhet

upplagas för närvarande icke i rättegångsbalken. De i dessa ämnen

grundläggande stadgandena ha sin plats i regeringsformen, särskilt § 17

mom. 1 och § 22 mom. 1. I förstnämnda lagrum har justitierådens antal

bestämts till lägst tolv; detta antal må ej överskridas, såframt ej högsta

domstolen skall arbeta på avdelningar. Denna fråga liksom ock frågan örn

s. 490 Kontrollera mot PDF

490

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

justitierådens antal för det fall, att högsta domstolen skall arbeta på avdelningar,

och ärendenas fördelning mellan avdelningarna hänvisas i § 17 till

särskild lagstiftning. I dessa ämnen äro bestämmelser meddelade i lagen

den 14 maj 1915 angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar.

Lagrådet har vid detta kapitel framhållit att, medan beträffande de två

lägre instanserna alla organisatoriska föreskrifter, som ansetts böra äga lags

karaktär, upptagits i förslaget, hade vad högsta domstolen angår förutsatts,

att vissa dylika föreskrifter skulle meddelas i särskild lag, samt uttalat, att

föreskriften om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar borde införas

i rättegångsbalken. Denna hemställan torde böra efterkommas; stadgandet

bör erhålla plats som första stycke i 4 §. Till frågan huruvida ytterligare

föreskrifter om högsta domstolens organisation böra upptagas i rättegångsbalken

torde, som lagrådet framhållit, det icke vara möjligt att för närvarande

intaga slutlig ståndpunkt; i viss mån sammanhänger den med de ändringar

i regeringsformen, som kunna finnas påkallade i anledning av rättegångsreformen.

I anledning av lagrådets hemställan vid 4 § har avfattningen av tredje

stycket något jämkats.

Vid 6 § har lagrådet hemställt om sådan ändring av andra stycket att

det skulle tillkomma högsta domstolen i stället för, såsom beredningen föreslagit,

Kungl. Majit att meddela bestämmelse i fråga, som där avses. Med

hänsyn till att för närvarande bestämmelse i ämnet utfärdas av Kungl.

Majit och då det även framdeles torde komma att iakttagas, att högsta domstolens

mening inhämtas, har jag ansett att stadgandet bör bibehållas oförändrat.

Då i anledning av lagrådets hemställan örn uteslutning av vissa paragrafer

i 54 kap. paragrafföljden i sistnämnda kapitel torde undergå ändring,

har, i överensstämmelse med den nya numreringen, i 7 § hänvisning skett

till 54 kap. 10 § 2 i stället för 11 § första stycket 2 i samma kapitel.

Lagrådets hemställan vid 8 § har jag ansett böra vinna beaktande.

4 kap.

1 anledning av lagrådets anmärkning vid 3 kap. 8 § har till 2 § första

stycket i detta kapitel fogats bestämmelsen, att revisionssekreterare utnämncs

eller förordnas av Kungl. Majit.

1 3 § har med hänsyn till den ändrade lydelse, som 1 kap. 3 § på lagrådets

hemställan erhållit, stadgandet om förordnande av sekreterare i domsaga

uteslutits ävensom viss annan jämkning vidtagits. I 6 och 9 §§ har avfattningen

något jämkats. Dessutom ha i 14 och 15 §§ efter lagrådets hemställan

förtydliganden ägt rum.

5 kap.

Vid 1 § har lagrådet hemställt, att andra stycket av paragrafen utvidgas

till att omfatta även fall, då det kan antagas att till följd av offentligheten

s. 491 Kontrollera mot PDF

Klingl. Moj:ts proposition nr 5.

491

yrkeshemlighet kan uppenbaras. Med iakttagande av denna hemställan bär

till andra stycket fogats en föreskrift av angivet innehåll. Dessutom ha redaktionella

jämkningar vidtagits i 1 § andra och tredje styckena.

Lagrådets erinringar vid 5 och 8 §§, vilka uteslutande äro av redaktionell

natur, lia icke ansetts påkalla någon ändring av lagtexten; i 8 § har i

förtydligande syfte vidtagits någon jämkning.

6 kap.

I 3 § punkt 2 har, på lagrådets hemställan, till de uppgifter örn rättens

ledamöter samt protokollförare, som protokollet skall upptaga, lagts även

uppgift om tolk, då sådan anlitas. Med hänsyn till den av mig redan behandlade

ändringen i fråga om omröstning i rådhusrätt i mål, vari nämnd deltager,

har avfattningen av punkt 8 i 3 § undergått jämkning. I 4 § har en huvudsakligen

formell ändring vidtagits, i det att punkterna 3 och 4 sammanförts

och till de uppgifter, som i nämnda punkter avses, hänförts även uppgift

å föremål, vilka företes som bevis. Punkt 5 har som följd härav erhållit

nummer 4.

Lagrådet har vid 6 § erinrat, att det i andra stycket upptagna undantaget

fått en något för vidsträckt omfattning, då det gjorts tillämpligt på varje

slag av förhandling i hovrätt eller högsta domstolen, samt hemställt om sådan

ändring, att det komme att omfatta endast huvudförhandling eller annan

förhandling, som omedelbart föregår måls avgörande. Som framgår av lagrådets

yttrande åsyftas i detta sammanhang med annan förhandling förhör,

som i besvärsmål hålles i hovrätt eller högsta domstolen (52 kap. 10 § och

56 kap. 12 §). Den lättnad i protokollföringen, som stadgandet avser att bereda,

torde äga sin huvudsakliga betydelse för huvudförhandlingen. Med

hänsyn härtill och då, vad angår nyssnämnda förhör, förslaget icke innehåller

någon föreskrift om att målets avgörande skall följa omedelbart på

förhöret, har jag ansett stadgandet böra begränsas till att avse allenast huvudförhandling.

I detta sammanhang må framhållas, att det även enligt beredningens

förslag tillkommer domstolen att pröva, huruvida upptagning i

protokoll kan anses erforderlig eller ej. En mindre jämkning har vidtagits

i 7 §.

Enligt 8 §, i den avfattning beredningen givit åt detta lagrum, skall protokoll

över förhandling omedelbart under förhandlingen avfattas i slutlig form.

Som lagrådet framhållit innebär denna föreskrift, att protokollet uppsättes

under förhandlingens gång och samtidigt med att denna fortskrider. Enligt

lagrådets mening vore någon modifikation i denna regel önskvärd. Sålunda

kunde vid synegång på marken möta svårigheter alt avfatta protokollet i

slutlig form. Även vid upptagande av vidlyftigare vittnesbevisning kunde det

bereda lättnad i arbetet, att utsagorna antecknades i memorial samt att först

därefter utskrift i slutlig form ägde rum. I sådana fall borde enligt lagrådets

mening ej uppställas annan fordran än att protokollet före förhandlingens

slut vore avfattat i slutlig form. I detta sammanhang har lagrådet föror
-

s. 492 Kontrollera mot PDF

492

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

dat viss ändring av andra stycket. Enligt det däri intagna stadgandet skall

utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokoll, genast uppläsas och den

hörde tillfrågas, om han har något att erinra mot avfattningen. Med den av

lagrådet förordade anordningen, att utsagan först antecknas i memorial, beredes

möjlighet att, medan förhandlingen fortsättes, låta verkställa slutlig

utskrift av det antecknade och för genomläsning överlämna utskriften till

den hörde; denne erhåller därigenom tillfälle att, innan förhandlingen avslutas,

anmäla, om han har något att erinra mot avfattningen. Härigenom

skulle enligt lagrådets mening tid sparas och en tröttsam uppläsning undvikas.

De synpunkter, som lagrådet sålunda framhållit, äro enligt min mening

värda allt beaktande. Från domarhåll har gjorts gällande, att protokollföring

i slutlig form under förhandlingens gång i vissa fall skulle leda till onödig

tidsuldräkt samt inverka störande på förhandlingen och, särskilt i vidlyftiga

mål, för domaren försvåra ledningen av förhandlingen. Såsom även

beredningen framhållit böra därför vidtagas alla åtgärder, som äro ägnade

att underlätta protokollföringen utan att därmed kravet på uppteckningens

tillförlitlighet åsidosättes. En åtgärd i denna riktning synes mig innefattas

i lagrådets förslag. I sådana fall, då omständigheterna försvåra en omedelbar

uppteckning under förhandlingens gång, torde memorial böra komma

lill användning. För att protokollets tillförlitlighet ej härigenom skall förringas,

torde dock böra uppställas som villkor att, då den hördes granskning

av uppteckningens innehåll grundar sig å memorialet, detta bevaras.

Därest åter memorial kommer till användning uteslutande som hjälpmedel

för slutlig anteckning i protokollet och det är denna anteckning som blir föremål

för granskning, har memorialet icke samma självständiga betydelse; något

krav på dess bevarande synes i detta fall icke böra uppställas. Att i varje

fall protokollet, vare sig memorial använts eller icke, bör vid förhandlingens

slut föreligga i slutlig avfattning synes oeftergivligt. På denna punkt

har ock lagrådet biträtt beredningens förslag. Uppenbart är, att med förhandling

i detta sammanhang åsyftas förhandlingen i målet; ett kortare avbrott

i förhandlingen vid ett och samma rättegångstillfälle medför däremot

icke, att protokollet över den del av förhandlingen, som föregått avbrottet,

måste färdigställas för sig.

Från de utgångspunkter, som jag nu angivit, har åt första stycket, i överensstämmelse

med vad lagrådet förordat, givits den ändrade lydelsen, att

protokoll över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig

avfattning. Därjämte ha i andra stycket upptagits bestämmelser dels att

sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, uppteckningen

skall uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen

och dels att, då utsagan först efter uppteckningens granskning

antecknats i protokollet, uppteckningen skall biläggas handlingarna. Med

hänsyn till de sålunda vidtagna ändringarna har avfattningen även i övrigt

något jämkats.

s. 493 Kontrollera mot PDF

Runvi. Mcij:ts proposition nr 5.

493

I 9 § fjärde stycket har den jämkning ägt rum, att uppteckning, som där

avses, skall biläggas ej protokollet utan handlingarna.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har i 11 § sista punkten uteslutits.

7 kap.

I 1 och 8 §§ ha vidtagits smärre jämkningar.

På sätt lagrådet hemställt vid 9 § har som andra stycke i denna paragraf

upptagits bestämmelse om att de för åklagare enligt 6 § gällande jäven

även skola äga tillämpning beträffande polismyndighet.

8 kap.

Enligt 2 § skall den, som må antagas till ledamot av advokatsamfundet,

ha gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva

advokatverksamhet. Därjämte uppställes ett ovillkorligt förbud mot att till

ledamot antages den, som är omyndig eller i konkurstillstånd eller som varit

i konkurstillstånd och ej visat, att han är fri från borgenärernas krav. Enligt

3 § tillkommer det advokatsamfundets styrelse att pröva fråga om inträde

i samfundet. Lagrådet har mot det i 2 § intagna förbudet för den, som varit

i konkurstillstånd, att bliva ledamot av samfundet, innan han visat att han

vore fri från borgenärernas krav, erinrat, att någon motsvarande bestämmelse

icke nu funnes upptagen i gällande stadgar för Sveriges advokatsamfund

och för sin del funnit något behov av en sådan skärpning i villkoren för inträde

knappast föreligga, eftersom det icke kunde befaras, att den diskretionära

prövningsrätt, som tillkomme styrelsen, icke skulle komma att utövas med

erforderlig stränghet. Uppenbart är av största vikt för att advokatkåren skall

kunna bibehålla allmänhetens förtroende, att advokat kan väntas komma

att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina ekonomiska åtaganden. Det

torde emellertid kunna motses, att i advokatkårens eget intresse dessa synpunkter

komma att beaktas vid prövningen av frågor örn inträde i samfundet

liksom vid den tillsyn å advokatverksamheten, som enligt 6 § åligger

styrelsen. Med hänsyn härtill har jag ansett mig kunna biträda lagrådets

hemställan och alltså låtit den anmärkta bestämmelsen utgå ur förslaget.

Vad lagrådet i övrigt yttrat vid 2 § föranleder icke någon erinran från min

sida.

9 kap.

Vid 8 § har lagrådet som sin mening uttalat, att föreläggande av vite

även kunde avse juridisk person. Då åt lagrummet givits en avfattning, som

icke hindrade en sådan tillämpning, har lagrådet lämnat förslaget i denna

del utan erinran. Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning.

10 kap.

Vid 3 och 4 §§ har lagrådet hemställt om sådan jämkning av avfattningen,

att därav tydligt framginge, att dessa lagrum vore tillämpliga även å juri
-

s. 494 Kontrollera mot PDF

494

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

diska personer. Detta syfte torde lämpligen kunna nås på det sätt, att 1 och

2 §§ underkastas omformulering; regeln örn hemvistet som bestämmande

för forum torde böra göras omedelbart tillämplig även å juridiska personer.

I stället för att, såsom skett i 2 § första stycket, styrelsens säte eller annan

jämförlig ort angives såsom den, där den juridiska personen skall sökas,

bör från nyss angivna utgångspunkt denna ort anses gälla som den juridiska

personens hemvist. Med en sådan lydelse torde första stycket i 2 § lämpligen

böra erhålla plats i 1 §, dit även med något ändrad avfattning bör överföras

andra stycket i 2 §, varefter som 2 § kvarstår det nuvarande tredje stycket.

De ändringar, som lagrådet förordat vid 8, 13, 14 och 17 §§ ha vidtagits,

varjämte 10, 17 och 19 §§ undergått vissa mindre jämkningar.

Vid 20 § har lagrådet hemställt om ett förtydligande tillägg till första

stycket av innehåll, att hovrätt ej må hänvisa mål till underrätt, som enligt

hovrätts eller högsta domstolens beslut funnits obehörig. Då denna begränsning

torde gälla utan särskilt stadgande, har jag funnit det föreslagna tilläg-r

get icke vara erforderligt.

11 kap.

Som lagrådet förordat bör rubriken till detta kapitel innehålla även ställföreträdare;

sådan jämkning har därför vidtagits.

Enligt vad lagrådet framhållit utgår förslaget från den uppfattningen, att

vad som stadgats örn part i regel skall gälla även ställföreträdare för part.

Lagrådet har ansett, att denna förslagets allmänna ståndpunkt borde komma

till uttryck i lagtexten samt förordat, att efter 4 § upptages föreskrift om

att vad i lagen finnes stadgat om part skall gälla även parts ställföreträdare,

örn ej annat uttryckligen angivits eller eljest är uppenbart. Till vad lagrådet

sålunda anfört må framhållas, att ställföreträdarens ställning i förhållande

till parten kommit till uttryck i 1 och 2 §§, då där stadgas, att för den, som

saknar processförmåga eller som är juridisk person, talan föres av partens

ställföreträdare. Av dessa stadganden torde följa, att i fråga om processuella

rättigheter och förpliktelser ställföreträdaren intar den ställning, som, därest

parten själv ägt processförmåga, skulle intagits av parten. Ställföreträdaren

äger alltså för parten vidtaga alla dispositioner, som erfordras i rättegången,

såsom utfärdande av fullmakt, ingående av förlikning. Han är ock underkastad

enahanda processuella förpliktelser; påföljden vid utevaro är densamma

som för part och han kan liksom parten höras under sanningsförsäkran,

däremot ej som vittne. Vad åter angår rättigheter och förpliktelser

av materiell innebörd är förhållandet ett annat. Sålunda regleras genom domen

uteslutande rättsförhållandet mellan parterna, och även de skyldigheter

i övrigt, som äga samband därmed, t. ex. skyldigheten att betala rättegångskostnad,

åvila, om ej annat är stadgat, uteslutande parten. Då den allmänna

ståndpunkt, som förslaget sålunda intagit, torde framgå av 1 och 2 §§ och

den av lagrådet förordade bestämmelsen ej synes ägnad att lämna ytterligare

vägledning, har jag ansett, att förslaget i denna del bör bibehållas oförändrat.

Den av lagrådet vid 4 § förordade jämkningen har vidtagits.

s. 495 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

495

Vid 5 § har lagrådet framställt vissa erinringar dels av mera principiell

innebörd och dels av huvudsakligen formell beskaffenhet. I sistnämnda hänseende

har i förtydligande syfte förordats, att i bestämmelserna om skyldighet

för part eller ställföreträdare att infinna sig personligen jämväl angives,

att prövningen av denna fråga tillkommer domstolen. 1 överensstämmelse

med denna erinran, som jag ansett mig böra biträda, har som sista stycke

i 5 § upptagits stadgande av innehåll att, då part eller ställföreträdare är

skyldig att inställa sig personligen, domstolen har att meddela förordnande

därom.

Vad angår den mera principiella fråga, som vid 5 § framförts av lagrådet,

rör denna i vilken omfattning personlig inställelse skall åligga part vid

huvudförhandling i hovrätt. Beredningen har föreslagit, att vid huvudförhandling

i hovrätt liksom i högsta domstolen part är skyldig att infinna sig

personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen, medan

enligt lagrådets uppfattning sådan skyldighet borde, såsom i underrätt, åligga

honom redan då hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.

Som motiv för sin ståndpunkt har beredningen framhållit, att behovet

av parts personliga inställelse icke gjorde sig gällande med samma

styrka i fråga örn huvudförhandling i de till överrätt fullföljda målen som

beträffande huvudförhandling i underrätt. Man torde enligt beredningens

åsikt kunna utgå ifrån att parts personliga kännedom örn omständigheterna

i målet blivit tillgodogjord redan i underrätt och att även överrätlerna kunde

draga visst gagn därav. Slutligen borde i regel målet i överrätten vara i det

skick, att domstolen av handlingarna borde kunna utröna, om parts personliga

närvaro vore av nöden. Även ur processekonomisk synpunkt vore enligt

beredningens uppfattning förhållandena annorlunda än vid underrätt, i det

att personlig närvaro vid överrätterna i allmänhet vållade vida större kostnader

och besvär för parten. Beredningen har emellertid tillika erinrat, att det

också för överrätterna ofta vore av största betydelse för utredningen, att parterna

inställde sig personligen; enligt beredningens åsikt borde regeln i sin

tillämpning leda till en långt vidsträcktare inställelseskyldighet för part i hovrätt

än i högsta domstolen. Mot de skäl, som beredningen sålunda anfört, har

lagrådet huvudsakligen gjort gällande, att partsutsaga, som ej avgivits under

sanningsförsäkran, enligt 6 kap. 7 § ej skall antecknas i protokollet med

mindre särskilda skäl föranleda därtill samt att, även om utsagan antecknats,

en föredragning ur protokollet ej hade samma värde som den omedelbara tillgången

till parten. Även om det i flera fall läte sig göra att av handlingarna

utröna, om parts personliga närvaro vore erforderlig, skulle det enligt lagrådets

uppfattning säkerligen ofta visa sig, alt huvudförhandlingens förlopp

icke kunde på förhand beräknas och att underlåtenhet att inkalla part komme

att leda till att viktiga omständigheter bleve ouppklarade. Vad angår de ekonomiska

konsekvenserna anför lagrådet, att dessa ej torde kunna undgås, örn

man ville bereda hovrätten erforderlig utredningsmöjlighet. Enligt lagrådets

åsikt talade alltså starka skäl för att gränsen droges ej mellan underrätt, å ena

s. 496 Kontrollera mot PDF

496

Kanal. Maj:ts proposition nr 5.

sidan, och de högre instanserna, å den andra, utan mellan de två lägre instanserna,

å den ena, och högsta domstolen å den andra sidan.

Den nu avhandlade frågan står, som ock antytts av lagrådet, i nära samband

med frågan om hovrättsförfarandets gestaltning och uppgifter i allmänhet.

Som framgår av åtskilliga uttalanden är utgångspunkten för beredningens

förslag, att rättegångens tyngdpunkt alltjämt skall ligga i underrättsförfarandet

samt att i underrätten målet skall erhålla en såvitt möjligt allsidig

och uttömmande behandling; överrättsförfarandets uppgift vore i första hand

att utgöra en överprövning av underrättens avgörande. Denna ståndpunkt har

i beredningens förslag kommit till uttryck i olika hänseenden. Sålunda ha

vissa grupper av fullföljda mål helt undantagits från huvudförhandling liksom

i de mål, vari huvudförhandling skall äga rum, vissa lättnader genomförts

i fråga om skyldighet för den fullföljande partens motpart att överhuvud

taget iakttaga inställelse. Beredningens avväganden i dessa frågor ha bestämts

av såväl ekonomiska som rent processuella synpunkter. Med denna principiella

uppläggning synes mig ock beredningens ståndpunkt i fråga om

parts personliga inställelse vid huvudförhandling i hovrätt stå i god överensstämmelse.

Någon meningsskiljaktighet torde icke föreligga om det processuella

värdet av parts personliga inställelse även i hovrätt. Tydligt är

dock, att hovrätten bör, innan föreläggande om personlig inställelse gives,

med ledning av handlingarna i målet bilda sig en uppfattning om, huruvida

behov därav kan anses föreligga. Ej minst med hänsyn till de ekonomiska

konsekvenserna såväl för parterna som — i fall, då fri rättshjälp åt part kan

ifrågakomma — för statsverket, är enligt min mening en sådan undersökning

påkallad. Lagrådet har ock själv anslutit sig till samma tanke, då lagrådet

yttrar, att det kunde förväntas, att hovrätt i det fylligare material för

bedömningen, som stöde den till buds, oftare än underrätten kunde finna stöd

för antagande, att partens personliga närvaro saknade betydelse för utredningen.

Med detta uttalande synes mig skillnaden mellan beredningens och

lagrådets ståndpunkter icke vara av mera principiell innebörd. Då emellertid

hovrättens undersökningsskyldighet kommer bättre till uttryck i beredningens

avfattning, har jag ansett förslaget böra bibehållas oförändrat.

12 kap.

Vad lagrådet hemställt vid 5 och 11 §§ har iakttagits Dessutom ha ordalagen

i 4 och 14 §§ något jämkats.

1 likhet med lagrådet finner jag någon betänklighet icke möta mot att i

15 § bland tillåtna fullmaktsinskränkningar upptaga även förbud för ombudet

att uppbära parten tillerkänd rättegångskostnadsersättning; ett tillägg av

detta innehåll har därför införts i nämnda lagrum.

1 fråga örn 15 och 16 §§ har lagrådet hemställt om sådan ändring att, då

fullmaktsinskränkning, som ej är tillåten, ägt rum, inskränkningen skall

vara utan verkan; enligt beredningens förslag skall, såsom framgår av 16 §, i

sådant fall fullmakten icke gälla med mindre felet avhjälpes. Ehuru bered
-

s. 497 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

497

ningens ståndpunkt principiellt sett torde vara grundad, synas dock vissa

praktiska skäl tala för den lösning, som lagrådet förordat. Att märka är

emellertid att, då inskränkningen är av den omfattning eller innebörd, att den

kan anses betaga fullmakten dess egenskap av rättegångsfullmakt, fullmakten

ej bör gälla; i sådant fall bör parten med stöd av 9 § föreläggas att förete

ny fullmakt. Lagrådets hemställan har alltså iakttagits på det sättet, att i

15 § i anslutning till första punkten införts bestämmelse örn att annan inskränkning

än de förut angivna är utan verkan, varjämte avfattningen av

andra punkten något jämkats samt ur 16 § uteslutits vad där stadgas om verkan

av icke tillåten inskränkning.

På lagrådets hemställan har till 22 § fogats en uttrycklig bestämmelse örn

att rättegångshandling, som rättegångsbiträde företagit i partens närvaro,

skall anses hava godkänts av parten, örn han ej genast gör gensaga däremot.

13 kap.

Vid 1 § har lagrådet beträffande punkt 1 framhållit, att det icke, såsom

skett i beredningens förslag, vore påkallat att för alla fall uppställa ett ovillkorligt

krav på vederlagsfrihet; en fullgörelse, som avsåge livränta eller pension,

torde, ehuru vederlag utgått, böra likställas med de av beredningen

avsedda vederlagsfria fallen. Enligt min mening synes en skillnad böra

göras mellan fall, då vederlagsskyldigheten redan är fullgjord, och sådana då

livränte- eller pensionstagaren alltjämt har att för åtnjutande av livräntan

eller pensionen fullgöra motprestationer; i sistnämnda fall torde åläggande

av betalningsskyldighet böra avse allenast förfallna belopp. Med hänsyn

härtill torde det av lagrådet förordade tillägget böra avse fullgörelser, vilka

på grund av redan lämnat vederlag utgå som pension eller livränta.

14 kap.

Det förtydligande av lagtexten, varom lagrådet hemställt vid 7 §, har ägt

rum.

15 kap.

Vid 1 och 7 §§ har lagrådet hemställt, att vissa bestämmelser, motsvarande

stadganden i 180, 181 och 184 §§ utsökningslagen, intagas även i förevarande

kapitel. Denna hemställan, som torde böra efterkommas, har föranlett

omarbetning av 1 och 7 §§. Dessutom har likaledes på hemställan av lagrådet

i förtydligande syfte jämkning ägt rum i 2 § första stycket.

16 kap.

Uti 2 § meddelas bestämmelser om särskild omröstning. Sådan skall liksom

enligt gällande rätt äga rum över fråga, som hör lill rättegången. Likaledes

skall, då i saken äro flera käromål eller då fråga är örn fordran, som

åberopats till kvittning, röstas särskilt örn sådant käromål eller sådan fordran.

Även i delta hänseende torde förslaget överensstämma med gällande

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 32

s. 498 Kontrollera mot PDF

498

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rätt. Däremot innebär det ett avsteg i förhållande till rådande rättstillämpning,

då i förslaget föreskrives särskild omröstning även för det fall, att beträffande

samma käromål föreligger fråga om flera omständigheter, som

var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången. Enligt nu gällande omröstningsordning

avger varje ledamot ett i saken fullständigt votum, upptagande

såväl skälen som slutet; röstningens utgång bestämmes efter det slut,

valtin de flesta kommit, även om de stödja delta slut på helt olika grunder.

Enligt förslaget skall, om det erfordras, omröstning ske örn varje sådan grund

och efter utgången av denna omröstning slutet bestämmas. Även den, som

tidigare blivit överröstad, är skyldig att deltaga i senare omröstning och till

grund för sitt votum i denna lägga utgången vid den tidigare omröstningen.

Av lagrådets ledamöter lia tre lämnat förslaget i denna del utan anmärkning,

varemot en ledamot hemställt, att det nu berörda stadgandet måtte utgå eller

ersättas med stadgande, att särskild omröstning skall hållas allenast angående

fråga, huruvida part förlorat sin rätt till talan eller part är rätt kärande

eller svarande.

Till stöd för förslaget har beredningen huvudsakligen åberopat, att för en

riktig dom måste fordras, att majoritet förelåge även beträffande de grunder,

å vilka slutet stödde sig; vid bestämmande av utgången måste det anses oriktigt

att tillägga grunderna mindre betydelse än slutet. Den nu gällande regeln,

att utgången omedelbart bestämdes efter slutet, medförde, enligt vad beredningen

yttrar, att ej alla ledamöter bomme att ingå i prövning av samtliga

de spörsmål, som vore av betydelse för utgången; i domen kunde ock

komma att upptagas grunder, som omfattades blott av en minoritet bland de

röstande. Beredningen har vidare framhållit, att särskild omröstning borde

ske endast i fråga om rättsfakta, som vore av omedelbar betydelse för målets

utgång; däremot icke angående särskilda frågor, som avsåge bevisprövningen.

Som exempel på fall, där särskild omröstning borde äga rum, har

beredningen anfört: i mål örn skadeståndsskyldighet fråga om dylik skyldighet

föreligger och om skadeståndets belopp, i mål om fordran fråga örn

fordringens uppkomst och örn preskription eller betalning, i mål om testamentsklander

fråga örn giltigheten av bevakning och örn testator förmåga

att upprätta testamente.

I den nyssnämnda erinran, som en av lagrådets ledamöter framfört, framhålles,

att det onekligen vore mindre följdriktigt att såsom nu ägde rum sammanräkna

vota, som stödde sig på helt olika grunder, men att det nya förfaringssättet

vore förenat med så avsevärda praktiska olämpor, att det kunde

sättas i fråga, om dessa icke vägde tyngre än fördelen av alt i det fåtal mål,

där utgången bleve en annan, erhålla ett domslut, som vöre logiskt oangripligt.

Såsom bevis på olägenheter, som vore förknippade med det föreslagna

omröstningssättet, ha framhållits svårigheten att bestämma och avgränsa de

omständigheter, som vore av omedelbar betydelse, från andra, ovissheten om

ordningsföljden mellan olika omröstningar, ökat arbete för ledamöterna genom

skyldigheten att på förhand fatta ståndpunkt till olika frågor, som allt

efter utgången av tidigare omröstning kunde tänkas bliva föremål för örn
-

s. 499 Kontrollera mot PDF

Kunal. Maj:ts proposition nr 5.

499

röstning. Enligt denne ledamot vore det ock föga tilltalande, att en domare,

som överröstats i en votering rörande själva saken, måste deltaga i den eller

de följande och därigenom medverka till att målet finge en enligt hans uppfattning

oriktig utgång. Därjämte har samme ledamot framhållit, att i en

domstol, där nämnd hade säte, det föreslagna omröstningssättet vore avgjort

olämpligt. På nu anförda skäl har han icke kunnat förorda detta omröstningssätt

som allmän regel. Som en utväg anvisas av honom emellertid att

giva bestämmelserna en mera begränsad räckvidd. Härvid komme främst i

åtanke fråga om preskription och vissa andra frågor, som stöde rättegångsfrågorna

nära.

Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen förekomma i vissa fall till

avgörande i samma mål frågor, som var för sig äro av omedelbar betydelse

för utgången men som sins emellan äro fristående. Det nuvarande omröstningssättet

lämnar icke någon befogenhet för en domstol att uppställa varje

sådan fråga till särskilt avgörande. Om sålunda vid krav på grund av fordran

två av rättens ledamöter, bland dem ordföranden, anse att någon rättsgiltig

fordran icke uppkommit och på denna grund ogilla kravet, två bifalla kravet,

då de anse fordringens uppkomst styrkt, och en ledamot ogillar kravet

på den grund, att han anser preskription ha inträtt, skall domen bestämmas

enligt den mening, som ordföranden biträtt, ehuru av omröstningen framgått,

att denna mening icke biträdes av majoriteten bland de röstande; dessas

mening grundar sig på den uppfattningen, att en giltig fordran föreligger.

Därest i ett annat alldeles likartat mål fråga om preskription ej väckts,

skulle ock utgången blivit den motsatta, ehuru beträffande fordringens uppkomst

meningarna varit identiskt desamma som i förra målet. Enligt min

mening måste ett dylikt resultat anses mindre tillfredsställande. Självklart

måste det utgöra en ej oviktig garanti för domslutets riktighet, att domstolens

samtliga ledamöter, i den mån det erfordras, deltaga i prövningen av

alla i målet förekommande frågor. Det synes mig icke kunna med fog göras

gällande, att skyldigheten för den tidigare överröstade att deltaga i senare

omröstning skulle innebära något obehörigt tvång på denne. Som beredningen

framhållit består skyldigheten allenast däri, att domaren ej får undandraga

sig att under en förutsättning, som majoriteten ansett vara för

handen, uttala sin åsikt i en senare fråga; för majoritetens mening har han;

icke något ansvar. Tydligt är, att vissa svårigheter äro förenade med beredningens

omröstningsregel. Å andra sidan torde vid den överläggning, som

enligt beredningens förslag alltid skall följa inom viss kort tid efter huvudförhandlingen,

det rättsliga läget ha klarlagts och de frågor, i vilka särskild

omröstning kan komma att påkallas, ha belysts. Med all sannolikhet torde

efter överläggningen endast i undantagsfall komma att kvarstå frågor, varom

särskild omröstning visar sig erforderlig. Jag har ock svårt att föreställa

mig, att svårigheterna skulle bliva större i domstolar med nämnd än

i andra domstolar. Med hänsyn lill det nu anförda har jag ansett mig böra

ansluta mig till beredningens ståndpunkt; i förtydligande syfte har dock

avfattningen något jämkats.

s. 500 Kontrollera mot PDF

500

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vad lagrådet hemställt i fråga om avfattningen av 3 § första stycket och

6 § har iakttagits. Dessutom har jämkning ägt rum i 7 §.

17 kap.

Uti 5 § behandlas de fall, då s. k. mellandom må meddelas. Enligt andra

stycket får sådan dom på kärandens begäran meddelas, då i mål, vari talan

föres om fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens storlek

äro stridiga och rätten tillika med hänsyn till utredningen finner lämpligt,

att dessa frågor avgöras var för sig; särskild dom kan då givas över

skyldigheten att fullgöra. Har sådan mellandom meddelats, äger rätten förordna,

att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft. Förslaget

har i denna del lämnats utan anmärkning av tre av lagrådets ledamöter,

varemot en ledamot i anslutning till den mening, som av honom

framförts vid 16 kap. 2 §, hemställt, att mellandom i nu åsyftade fall icke

finge givas mot svarandens bestridande. Till stöd för sin ståndpunkt har

denne ledamot anfört att — även om omröstningsregeln i 16 kap. 2 § behölles

oförändrad — den möjligheten förelåge, att ett mål kunde erhålla

olika utgång allt efter som mellandom enligt andra stycket i 5 § meddelades

eller ej. Detta berodde enligt samme ledamots uppfattning på att vad enligt

16 kap. 2 § skulle bliva föremål för omröstning vore varje s. k. omedelbart

relevant rättsfaktum, under det att mellandomen gällde den mera generella

frågan huruvida fullgörelseskyldighet förelåge. Enligt min mening torde en

sådan tolkning av stadgandet i 16 kap. 2 § icke överensstämma med detta

lagrums innebörd. Väl är det riktigt, att särskild omröstning enligt nyssnämnda

lagrum skall avse huruvida den omständighet, som käranden åberopar,

faktiskt föreligger, men omröstningen innefattar även frågan om

denna omständighets rättsliga betydelse; över båda dessa frågor skall röstas

i ett sammanhang. Om sålunda käranden som grund för skadestånd åberopat

skadegörande handling, skall genom omröstningen fastställas ej blott om

svaranden företagit handlingen utan ock huruvida detta förhållande är av

den rättsliga beskaffenhet, att det utgör grund för skadestånd. Omröstningsresultalet

blir alltså detsamma vare sig mellandom meddelas eller ej. Grunden

för den framställda anmärkningen torde med den nu angivna tolkningen

alltså förfalla. Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra frångå

förslaget i denna del.

Vid 7 § har lagrådet hemställt om en förenkling av stadgandet i första stycket

tredje punkten, enligt vilket det åligger rätten att i domen upptaga förutom

parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats, även invändningar

samt parternas yttranden över framställda yrkanden och invändningar;

stadgandet borde enligt lagrådets mening begränsas att avse allenast

parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats. Med hänsyn

till domens betydelse för parterna och då domen för dessa i stor utsträckning

torde komma att ersätta det nuvarande protokollet, anser jag mig icke kunna

tillstyrka en så långt gående begränsning. Däremot synes ur redogörelsen en
-

s. 501 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

501

ligt denna punkt kunna uteslutas parternas yttranden över framställda yrkanden

och invändningar. Åt denna punkt har alltså givits den av mig nu

antydda avfattningen.

De anmärkningar, som lagrådet framställt vid 9, 14 och 15 §§, har jag

ansett mig böra efterkomma; i 9 § har uttrycket »å rättens dörr» utbytts mot

»å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet». I anslutning till en av lagrådet

vid 49 kap. 4 § framställd erinran ha i 14 § de beslut angående ersättning

eller förskott, som omedelbart må gå i verkställighet, begränsats att avse

den, som ej är part eller intervenient. Vidare har i 15 § andra stycket intagits

föreskrift, att dagen, då anteckning om rättelse göres, skall angivas.

19 kap.

Vad lagrådet hemställt vid 1, 9 och 10 §§ har iakttagits. Dessutom ha i 3

och 10 §§ jämkningar ägt rum.

Beträffande lagrådets erinran vid 11 § har densamma på skäl, som jag

angivit vid 10 kap. 20 §, ej efterkommits.

20 kap.

Enligt lagrådets hemställan har avfattningen av 2 § något jämkats.

Vid 6 § första stycket har lagrådet hemställt om att uttrycklig föreskrift

borde meddelas, att då den misstänkte på grund av otillräknelighet icke

kunde fällas till ansvar, åtal dock finge äga rum, om tillräckliga skäl förelåge,

att han begått gärningen och åtal av särskild anledning funnes påkallat.

Denna hemställan har vunnit beaktande genom ett tillägg till nämnda

stycke.

Enligt 8 § första stycket i beredningens förslag må målsäganden ej väcka

åtal för brott, med mindre han angivit brottet till åtal och åklagaren beslutat,

att åtal ej skall äga rum; för sådant fall skall han väcka åtalet inom en

tid av sex månader sedan han erhöll del av åklagarens beslut. Två av lagrådets

ledamöter ha i fråga om detta stadgande förordat sådan ändring, att

detsamma allenast bomme att innehålla, att målsäganden ej må väcka åtal

för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre åklagaren beslutat, att

sådant åtal ej skall äga rum. Den av dessa ledamöter framställda erinran

avser dels den av beredningen föreslagna preklusionsfristen av sex månader

och dels det för målsägande^ åtalsrätt uppställda villkoret, att angivelse

hos åklagaren skall ha ägt rum. Införandet av en särskild preklusionsfrist

har sin egentliga betydelse som ett skydd för den misstänkte i så måtto, att

det angrepp från målsägandens sida, som angivelsen innebär, måste inom

en viss begränsad tid av målsäganden fullföljas genom väckande av åtal. Av

lagrådsledamöterna har framhållits, att detta skydd endast i undantagsfall

kunde tänkas bliva av någon betydelse, då den misstänkte, så länge den

för brottet gällande preskriptionstiden löpte, måste räkna med möjligheten

att åklagaren komme att intaga en annan ståndpunkt. Enligt dessa leda
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

möters uppfattning medförde den föreslagna anordningen dessutom besvär

och kostnader, som icke stöde i rimlig proportion till nyttan. Sålunda ålåge

det åklagaren att i varje fall, då en angivelse ej ledde till åtal, icke blott

anskaffa bevis örn att angivaren fått del av åklagarens beslut utan även att

bevara detta bevismaterial till dess preskriptionstiden för det angivna brottet

utgått.

Enligt min mening torde det icke kunna bestridas, att den av beredningen

förordade preklusionsfristen i vissa fall kan vara av betydelse som skydd

för trakasserier från målsägandens sida. Det kan, som beredningen framhållit,

ej heller anses obilligt mot en målsägande, som drivit saken så långt,

att han gjort angivelse och påkallat beslut av åklagaren, att målsäganden

inom skälig tid fattar sitt beslut i åtalsfrågan. Emellertid är det uppenbart,

att anordningen med delgivning är förenad med avsevärda praktiska olägenheter.

Med hänsyn härtill har jag ansett övervägande skäl tala för att preklusionsfristen

bör utgå. Vad angår samma lagrådsledamöters hemställan i

fråga om uteslutande ur förslaget av angivelse som villkor för målsägandes

åtalsrätt vid brott, som höra under allmänt åtal, ställer jag mig däremot

tveksam. Syftet med detta villkor är, att målsäganden, innan åklagaren fattar

sitt beslut i åtalsfrågan, skall lia på ett oförtydbart sätt tillkännagivit

sin avsikt att få ett åtal till stånd; vid de brott, som först efter angivelse må

åtalas av åklagaren, utgör sådan angivelse en förutsättning för åklagarens

åtalsrätt. Det ligger ock i sakens natur, att åklagaren före sitt beslut i åtalsfrågan

bör erhålla del av målsägandens bevismaterial. För villkorets uteslutande

ha ifrågavarande lagrådsledamöter anfört allenast att, om preklusionsregeln

bortfölle, kravet på angivelse knappast syntes motiverat. Ett sådant

samband mellan dessa båda frågor torde dock icke föreligga. Jag anser alltså,

att kravet på angivelse bör bibehållas. I överensstämmelse med vad nu

anförts har åt första stycket i 8 § givits den lydelsen, att målsäganden ej

må väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit

brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

I anledning av den ändring, som vidtagits ifråga örn kapitelrubriken i 11

kap., har i 14 § hänvisningen till 11 kap. jämkats. Då jag icke ansett mig

böra biträda lagrådets vid 11 kap. 5 § gjorda hemställan om vidgad inställelseskyldighet

för part personligen vid huvudförhandling i hovrätt, följer

härav att även i fråga örn målsägande förslaget i denna del bibehålies oförändrat.

21 kap.

I 1 och 3 §§ ha mindre jämkningar ägt rum.

Vid 2 § har lagrådet i överensstämmelse med sin hemställan i fråga om

part i tvistemål och målsägande i brottmål förordat, att även den tilltalade

borde i större utsträckning än beredningen föreslagit kunna åläggas personlig

inställelse i brottmål. På skäl, som jag utvecklat vid 11 kap. 5 §, anser

jag mig icke böra biträda denna hemställan; i denna del har ifråga
-

s. 503 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

503

varande lagrum alltså bibehållits oförändrat. Däremot har i anledning av

annan, likaledes vid 11 kap. 5 § gjord hemställan som andra stycke i förevarande

paragraf införts stadgande, att då den misstänkte är skyldig att infinna

sig personligen, rätten skall meddela förordnande därom. Det nuvarande

andra stycket har därvid, med en mindre jämkning, erhållit plats som

tredje stycke.

På lagrådets hemställan vid 4 §, enligt vilken rätten har att förordna offentlig

försvarare, har till första stycket fogats det tillägg, att då rätten

skilt saken från sig, den äger tills talan av den misstänkte fullföljts eller tiden

för sådan talan utgått förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.

Att det tillkommer den rätt, där målet handlagts, att i nu angivna fall förordna

försvarare i högre rätt, är av särskild betydelse med hänsyn till det

behov av försvarare, som kan uppkomma vid förberedande av målets fullföljande

från den misstänktes sida.

22 kap.

Beträffande 1, 3 och 4 §§ har lagrådet förordat viss, huvudsakligen formell

omarbetning, innefattande upptagande i 1 § av stadgandet i 4 § första

stycket. Denna hemställan torde böra vinna beaktande på det sätt, att 1 §

angives omfatta talan mot den misstänkte eller annan i anledning av brott

samt att i 4 § första stycket uteslutes. I anledning av den ändrade lydelsen

av 1 § har även kapitelrubriken jämkats.

I fråga örn 3 § har lagrådet ansett, att rätten oberoende av målsägandens

begäran skall äga befogenhet att förordna om förening av mål, vari talan

föres örn ansvar, och mål örn enskilt anspråk. Ehuru ur principiell synpunkt

skäl tala för den av beredningen upptagna förutsättningen, att målsäganden

begärt målens förening, torde dock de av lagrådet framhållna praktiska

synpunkterna få anses överväga. Lagrådets hemställan har alltså efterkommits;

dessutom har i denna paragraf en mindre jämkning ägt rum.

23 kap.

Den jämkning, varom lagrådet hemställt vid 3 §, har vidtagits.

I fråga om skyldighet att kvarstanna för förhör meddelas bestämmelser

i 9 §. Enligt första stycket är i allmänhet ej någon, som icke är anhållen

eller häktad, skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex timmar. Ett

undantag härifrån utgör det fall, att den hörde kan misstänkas för brottet;

han är då, om det finnes vara av synnerlig vikt, skyldig att kvarstanna ytterligare

sex timmar. Enligt andra stycket äger den hörde, sedan förhöret

avslutats eller tiden, under vilken han är skyldig att kvarstanna, utgått, omedelbart

avlägsna sig, och han är ej skyldig att infinna sig till nytt förhör

tidigare än tolv timmar därefter. Lagrådet har vid detta lagrum anfört, att

i fråga örn skyldigheten att kvarstanna för förhör syntes i lagen böra såsom

en grundregel i första hand upptagas, all ej någon, som ej vore anhållen

eller häktad, vore skyldig att kvarstanna längre än som för ändamålet ound
-

s. 504 Kontrollera mot PDF

504

Kungl. Maj-.ts proposition nr 5.

gängligen erfordrades. Om man till säkerhet mot missbruk från myndighetens

sida ville komplettera denna allmänna regel med detaljföreskrifter,

borde dessa göras mindre stela än de förslaget innehölle. Särskilt har lagrådet

erinrat, hurusom bestämmelsen att inställelse till nytt förhör ej finge

påfordras förrän efter viss tid kunde, då den gjordes undantagslös, bliva

till icke obetydligt men för utredningen. Den enskildes intresse torde enligt

lagrådets mening bliva tillbörligen beaktat, om det stadgades, att skyldighet

att kvarstanna ej finge i något fall påkallas för längre tid i följd än tolv

timmar och att, därest med någon erfordrades nytt förhör, det ej finge utan

tvingande skäl påfordras, att han infunne sig tidigare än tolv timmar efter

det föregående förhör med honom avslutats.

Uppenbart är det ett allmänt intresse, att den utredning, som förundersökningen

avser att åvägabringa, blir så tillförlitlig och fullständig som möjligt.

För att detta syfte skall nås fordras förutom annat, att envar, som antages

kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen, oberoende av

om han misstänkes för brottet eller ej, är skyldig att inställa sig till förhör.

Bestämmelser härom lia upptagits i 6—8 §§; genom dessa avhjälpes en ej

oväsentlig brist i gällande lagstiftning, som lämnat detta ämne oreglerat. Beträffande

den, som misstänkes för brottet, kan för nu angivna syfte under

vissa förutsättningar även anhållande äga rum. De i 9 § behandlade inskränkningarna

i skyldigheten att kvarstanna för förhör avse endast den,

som ej är anhållen eller häktad. Tydligt är det en ej oviktig garanti för

rättssäkerheten, att denna skyldighet närmare bestämmes till sin omfattning.

Ett kvarhållande för förhör skulle eljest kunna utsträckas under så lång tid,

att det bleve likställt med anhållande, ehuru de lagliga förutsättningarna

för dylik tvångsåtgärd ej förelåge. En begränsning är än mer påkallad beträffande

den, som står utanför varje misstanke i fråga om brottet. Ur nu

antydda synpunkter bör man därför icke, såsom lagrådet synes ifrågasätta,

stanna vid en allmän regel, att kvarhållande för förhör ej finge ha längre varaktighet

än som för ändamålet oundgängligen erfordrades; längden av denna

tid skulle helt komma att bero av undersökningsledarens egen uppfattning.

Den grundsats, varå det av lagrådet föreslagna stadgandet bygger, har för

övrigt kommit till uttryck redan i 4 §, då där föreskrives, att undersökningen

bör så bedrivas, att ej någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet,

ett stadgande som uppenbart åsyftar även nu ifrågavarande fall. I likhet med

beredningen anser jag alltså ett närmare bestämmande av skyldighetens omfattning

böra äga rum; att därvid skillnad göres mellan den, som kan misstänkas

för brottet, och den, mot vilken sådan misstanke ej kan riktas, synes

mig fullt naturligt. Vad lagrådet anfört synes mig därför icke påkalla annan

ändring i beredningens förslag än att skyldigheten att infinna sig till

nytt förhör bör göras något mera omfattande än enligt beredningens förslag.

I överensstämmelse härmed har åt andra stycket i 9 § givits det innehållet,

att sedan förhör avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,

utgått, undersökningsledaren ej må utan synnerliga skäl fordra, att den hörde

infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

s. 505 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 5.

505

Vid 12 § ha tre av lagrådets ledamöter hemställt, att de bland exemplen

på otillåtna förhörsmetoder upptagna »snärjande frågor» och »löften eiler

förespeglingar om särskilda förmåner» måtte utgå. Som beredningen framhållit

har lagrummet tillkommit i syfte att förhindra, att alltför inkvisitoriskt

lagda förhörsmetoder komma till användning. Med hänsyn till den

oklarhet, som vidlåder uttrycket »snärjande frågor», synes mig detta böra

utgå. Detta innebär emellertid icke, att en frågemetod, som åsidosätter tillbörlig

hänsyn till den misstänktes intressen, får komma till användning.

Sålunda böra frågor, vilka genom sin avfattning äro ägnade att vilseleda

den misstänkte om frågans rätta innebörd och därigenom inveckla honom i

motsägelse, anses otillbörliga. Vad åter angår »löften eller förespeglingar örn

särskilda förmåner» avses härmed sådana lättnader beträffande den misstänktes

behandling, som i det läge, vari han befinner sig, kunna innebära

en lockelse för honom att eftersätta sitt eget försvar. Under sistnämnda uttryck

faller däremot uppenbart icke ett framhållande för den misstänkte av

sannolikheten, att han erhåller mildare straff i händelse av bekännelse.

Då en missuppfattning av uttrycket i nu antydd riktning icke torde vara

att befara, har jag ansett, att lagrummet i nu angivna del bör bibehållas

oförändrat.

Till lagrådets utveckling av innebörden i 14 §, som avser inhämtande under

förundersökningen av yttrande av sakkunnig, uttalar jag min anslutning;

undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet bör ej äga rum innan

övertygande bevisning förebragts om att han förövat den gärning, som lägges

honom till last.

Vad lagrådet anfört vid 19 § torde böra leda till den ändring av första

stycket, att uttrycket »eljest vid förundersökningen ej rätteligen förfarits»

utbytes mot »annan brist i utredningen föreligger».

Beträffande protokoll under förundersökning lia bestämmelserna i 21 §

undergått omarbetning i syfte att bringa dem i överensstämmelse med den

ändrade lydelsen av 8 § i 6 kap.

Slutligen ha i 10, 15, 19 och 21 §§ smärre formella jämkningar vidtagits.

24 kap.

Den av lagrådet i fråga om 1 § sista stycket förordade jämkningen bar

vidtagits.

Enligt 3 § må häktning ej ske av den som är under aderton år eller är

så sjuk, att häktning kan antagas medföra allvarligt men för honom, örn

sådan övervakning kan anordnas, att anledning till hans häktning ej längre

föreligger. Tre av lagrådets ledamöter ha framhållit, att starka humanitära

skäl visserligen talade för att minderåriga i regel icke borde utsättas för den

påfrestning, som en häktning kunde innebära, men att enligt deras mening

dessa skäl icke förde så långt, att häktning av misstänkt under aderton år

alltid borde ersättas med övervakning, örn det vore möjligt; i fråga om den,

som redan undergått frihetsstraff, torde en så mild behandling icke all
-

s. 506 Kontrollera mot PDF

506

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

tid vara på sin plats. Med hänsyn härtill lia dessa ledamöter hemställt, att

även beträffande misstänkt, som är under aderton år, häktning borde ersättas

med övervakning endast örn häktningen kunde antagas medföra allvarligt

men för den misstänkte. Jag delar denna uppfattning; i undantagsfall

bör häktning kunna äga rum av misstänkt, som är under aderton år, även

örn betryggande övervakning skulle kunna ordnas. Med iakttagande härav

synes mig å andra sidan undantaget från häktning icke ovillkorligt böra

begränsas till åldern under aderton år. Det torde under den av lagrådet

angivna förutsättningen utan olägenhet kunna utsträckas till yngre personer

i allmänhet; den friare prövningsrätt, som sålunda skulle tillkomma

domstolen som häktningsmyndighet, torde icke vara ägnad att möta betänklighet.

I överensstämmelse med vad jag nu yttrat har första stycket

första punkten erhållit den avfattningen, att om på grund av den misstänktes

ungdom eller hans sjukdom häktning kan antagas medföra allvarligt

men för honom och sådan övervakning finnes kunna ordnas, att skäl till

hans häktning ej längre föreligga, han ej må häktas.

I 6 § andra stycket har ett förtydligande ägt rum. Vad lagrådet hemställt

under 9 § har föranlett jämkning av avfattningen.

I 11 § av förslaget ha upptagits bestämmelser om anhållens förvaring,

motsvarande 29 punkten första stycket i 19 § förordningen om strafflagens

införande i dess lydelse enligt lag den 12 maj 1933. Lagrådet har under

hänvisning till 24 § förevarande kapitel, enligt vilken bestämmelser om anhållens

eller häktads förvaring skola meddelas i särskild lag, hemställt, att

lagrummet borde infogas i den särskilda lagen. Enligt min mening synas

dock övervägande skäl tala för att det grundläggande stadgandet om den

frihetsinskränkning, som anhållandet innebär, liksom övriga bestämmelser

om detta tvångsmedel erhålla plats i rättegångsbalken samt att den särskilda

lagen begränsas till de ytterligare föreskrifter örn den anhållnes behandling,

som anses erforderliga. Jag anser alltså, att lagrummet bör bibehållas.

I anledning av lagrådets erinringar vid 12, 13 och 14 §§ lia vissa jämkningar

vidtagits i nämnda lagrum ävensom i 18 § första stycket.

Enligt 22 § skall den som är häktad utan dröjsmål förås till allmänt

häkte. Från denna huvudregel medger dock lagrummet vissa undantag. I

samband med häktningsbeslutet äger rätten på yrkande av undersökningsledaren

eller åklagaren förordna, att med överförandet skall tillsvidare anstå,

om det finnes vara av synnerlig vikt för utredning angående det brott,

som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes. Sedan

den häktade överförts till allmänt häkte, kan han ock mera tillfälligt

uttagas ur häktet och inställas å annan plats, om det erfordras för förhör

eller annan åtgärd. Beslut härom må meddelas, förutom av rätten, även

av undersökningsledaren eller åklagaren. Ifrågavarande lagrum motsvaras

i nu gällande lag av 14 punkten i 19 § förordningen om strafflagens införande

i dess lydelse enligt lag den 12 maj 1933. Enligt sistnämnda bestäm
-

s. 507 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

507

melse må häktningsmyndigheten, vilken enligt 9 punkten i samma lagrum

utgöres av länsstyrelse samt vissa åklagar- och polismyndigheter, besluta

om anstånd med överförandet under enahanda förutsättningar, som angivas

i beredningens förslag. Sådant anstånd må dock ej fortfara längre än till

första rannsakningen. Någon föreskrift örn den misstänktes uttagande ur

häktet efter hans överförande finnes nu icke i lag meddelad.

Vid 22 § i förevarande kapitel har lagrådet anmärkt, att enligt gällande

lag domstolarna icke hade att taga befattning med frågor rörande häktads

förvaring samt med hänsyn härtill och på vissa andra skäl hemställt, att

paragrafen måtte utgå. Som jag redan anfört i fråga örn anhållande synes

mig även beträffande häktning böra gälla, att dess frihetsinskränkande innebörd

angives i rättegångsbalken. Att den nu gällande huvudregeln, att den

häktade utan dröjsmål skall föras till allmänt häkte, bör upprätthållas

torde vara uppenbart; undantag från denna huvudregel bör endast ifrågakomma

i fall, då sådant påkallas av vägande utredningsskäl. Att märka är

ock, att enligt gällande lag häktningsmyndighetens befogenhet i detta hänseende

begränsats till första rannsakningen. Vid granskningen av det lagförslag,

som ledde till 1933 års lagstiftning, framhölls inom lagrådet, att

som villkor för undantag från denna huvudregel borde uppställas, att anstånd

med överföringen vore av synnerlig vikt för utredningen, ävensom att

sådant anstånd borde avse allenast tiden till första rannsakningen, då från

och med denna domstolen vore att anse som häktningsmyndighet. Dessa

erinringar Indes till grund för bestämmelsernas avfattning. Då enligt beredningens

förslag, som i denna del lämnats utan erinran av lagrådet, domstolen

alltid är häktningsmyndighet, är, såsom beredningen framhållit, det

mest följdriktigt, att också befogenheten att besluta om anstånd tillkommer

domstolen; någon svårighet för rätten att i samband med häktningsförhandling

pröva denna fråga synes mig icke föreligga. Jag har därför ansett förslaget

i denna del böra bibehållas. Vad angår den misstänktes mera tillfälliga

uttagande ur häktet för förhör eller av annan tillfällig anledning, torde

visserligen bestämmelse härom kunna upptagas i den särskilda lagstiftning

om förvaring av häktad, som förutsättes i 24 §; å andra sidan synes det ej

vara förenat med någon olägenhet, att bestämmelsen bibehålies på sin nuvarande

plats. Lagrummet har alltså bibehållits oförändrat.

25 kap.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan vid 24 kap. 13 §, som lett

till jämkning av avfattningen av sistnämnda lagrum, har motsvarande ändring

vidtagits i 5 § av delta kapitel.

2G kap.

De erinringar, som lagrådet framställt vid 1 och 8 §§, lia vunnit beaktande.

Dessutom bär i anslutning till av lagrådet förordad jämkning i 24 kap. 13 §

motsvarande jämkning ägt ruin i 4 § av detta kapitel.

s. 508 Kontrollera mot PDF

508

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

27 kap.

I överensstämmelse med vad lagrådet anfört vid 2 § synes mig, i fråga örn

skriftligt meddelande, sådant böra, då fråga ej är örn de grövsta brotten, vara

undantaget från beslag, ej blott då det växlats mellan den misstänkte och

närstående till honom, som avses i 36 kap. 3 §, utan ock mellan sådana närstående

inbördes; undantaget från beslag bör likaledes vara beroende av att

meddelandet befinner sig inom den ifrågavarande kretsen. Vad sålunda bör

gälla torde påkalla tillägg till andra punkten av innebörd att där avsedda

skriftliga meddelanden skola omfatta sådana såväl mellan den misstänkte

och någon honom närstående som ock mellan sådana närstående inbördes.

I anslutning till de jämkningar, som vidtagits i 24 kap. 13 §, 25 kap. 5 §

och 26 kap. 4 §, har motsvarande ändring införts även i 6 § av detta kapitel.

Vid 9 § har lagrådet hemställt, att kvarhållande av försändelse må kunna

äga rum ej allenast å post- eller telegrafanstalt utan även å järnvägs- eller

annan befordringsanstalt. Då denna erinran enligt min mening bör vinna

beaktande, har tillägg av detta innehåll skett i paragrafens första stycke.

Tydligt är, att ett förordnande om kvarhållande icke bör komma till den

misstänktes eller annan utomståendes kännedom. I de fall, då anstaltens

föreståndare, såsom i fråga örn post- eller telegrafverket, intar ställning som

statstjänsteman, kan en överträdelse av denna tystnadsplikt beivras enligt 25

kap. strafflagen. Med den nu förordade utvidgningen av kvarhållandet till

andra befordringsanstalter, torde komma att inträffa, att en överträdelse av

tystnadsplikten ej skulle bliva straffbar. Med hänsyn härtill synes en sådan

tystnadsplikt böra uttryckligen föreskrivas; dess åsidosättande kommer då

att falla under straffbestämmelsen i 9 kap. 6 §. Jag har därför ansett, att

andra stycket i 9 § bör kompletteras med en bestämmelse, att i förordnande

om kvarhållande skall intagas underrättelse, att meddelande om åtgärden

icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren,

mottagaren eller annan.

Som konsekvens av den utvidgning av rätten till kvarhållande, som ägt

rum i 9 § första stycket, har motsvarande ändring vidtagits i 11 §.

I 16 § behandlas frågan örn rätt för åklagare eller polismyndighet att i utredningssyfte

taga del av telefonsamtal. Lagrummet vilar på den uppfattningen,

att innehållet i telefonmeddelanden, liksom i brev eller telegram, åtnjuter

rättsligt skydd och att detta skydd endast genom lag kan begränsas

eller upphävas. Tydligt är, att viktiga samhällsintressen kunna påkalla ett

ingripande även i nu berörda fall. Enligt beredningens förslag är ingripandet

begränsat till de grövsta brotten. Anledningen härtill har bland annat

varit den, att ett sådant ingripande skall kunna äga rum även i fråga örn

sådana förtroliga meddelanden mellan närstående, som, då de ske i skrift, i

regel äro undantagna från beslag. I mera vidgad omfattning har ifrågavarande

institut kommit till användning i lagen den 14 oktober 1939 om särskilda

tvångsmedel vid utredning rörande brott, som avses i 8 eller 19 kap.

strafflagen m. m., samt i lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid

s. 509 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

509

krig eller krigsfara m. m. Båda dessa lagar, som påkallats av rådande utomordentliga

förhållanden, äro tidsbegränsade. Lagrådet, som icke haft något

alt erinra mot upptagande av ifrågavarande tvångsmedel eller de för dess

användning uppställda förutsättningarna, har emellertid hemställt, att på

sätt som skett i 3 § av 1939 års lag möjlighet borde beredas undersökningsledaren

eller åklagaren att från telefonanstalt erhålla uppgift å telefonsamtal,

växlade eller beställda mellan apparat, som kan antagas ha begagnats

eller komma att begagnas av den misstänkte, och annan apparat. Enligt lagrådets

åsikt borde därför rätten kunna lämna tillstånd till att sådan uppgift

inhämtades under utredningen. I beredningens förslag har detta slag av ingripande

icke behandlats; anledningen härtill torde ha varit att det icke

ansetts som ett hävande av det rättsskydd, som tillkommer meddelandets

innehåll. Det torde ock vara uppenbart, att en dylik åtgärd till sin natur

icke är att jämställa med ett ingripande av det slag, varom i lagrummet är

fråga. Med hänsyn härtill torde betänklighet icke möta att, såsom beredningen

förutsatt, frågan om sådan åtgärd regleras i administrativ ordning.

Jag har alltså ansett, att något tillägg av antytt innehåll icke bör göras uti

förevarande lagrum.

Vad lagrådet hemställt i fråga om avfattningen av tredje stycket i 16 § har

beaktats.

* 29 kap.

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna behandla omröstning i brottmål.

Som framgår av 6 § skola i vissa fall även i brottmål tillämpas de omröstningsregler,

som gälla för tvistemål, detta särskilt beträffande enskilt

anspråk, som handlägges i samband med åtalet. Vad angår föremålet för omröstningen

är, liksom i tvistemål, huvudregeln att i ett sammanhang omröstning

skall ske om samtliga i målet förekommande frågor; av stadgandet i 6 §

följer dock att över enskilt anspråk alltid skall, örn det erfordras, röstas särskilt.

Uti 2 § upptagas vissa fall, då i ansvarsfrågan särskild omröstning skall

äga rum. Enligt andra stycket skall särskild omröstning företagas, då fråga

är om ansvar för flera brott. I viss mån har stadgandet sin motsvarighet i

den för tvistemål gällande bestämmelsen att, om i saken äro flera käromål,

särskild omröstning skall ske om varje käromål. Med hänsyn till den för sammanträffande

av brott efter 1938 års lagändring gällande huvudregeln, enligt

vilken, då någon skall dömas för flera brott, gemensamt straff skall ådömas,

har dock denna omröstning uppdelats så, att omröstning, om det erfordras,

först skall äga rum om den tilltalades skuld till varje brott och att därefter

påföljden skall bestämmas. Förutom vid sammanträffande av brott kan

enligt förslaget särskild omröstning icke äga rum om grunderna för påföljdens

bestämmande. Däremot kan meningsskiljaktighet rörande arten av den

påföljd, som skall tillämpas, föranleda särskilda omröstningar. Dessa fall

behandlas i tredje och fjärde styckena av 2 §.

Inom lagrådet ha tre av dess ledamöter framhållit alt, medan förslaget

medgivit särskild omröstning i tvistemål i vida större utsträckning än gäl
-

s. 510 Kontrollera mot PDF

510

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lande rätt, hade i fråga om brottmålen ökad möjlighet till sådan omröstning

föreslagits allenast i ett fåtal fall; som regel skulle liksom nu endast en örn

röstning äga rum i brottmål. Enligt dessa ledamöters åsikt vore det principiellt

riktiga, att straffmätningen ägde rum först sedan det blivit klart, för

vilket brott straff skulle ådömas; detta hade ock iakttagits i förslaget för det

fall, att fråga vore om flera brott. Lagrådets flertal har dessutom ansett, att

även fråga örn sträf frihet på grund av otillräknelighet eller örn åtalspreslcription

borde göras till föremål för särskild omröstning. En av lagrådets ledamöter

har funnit de föreslagna bestämmelserna angående omröstning till

dom i brottmål i det väsentliga lämpligt avvägda; ett stadgande, att vid behov

särskild omröstning skulle ske om straffriförklaring på grund av otillräknelighet,

borde dock måhända upptagas.

Otvivelaktigt kunna i viss mån de skäl, som åberopats till grund för särskild

omröstning i tvistemål, då fråga är om flera omständigheter, som var

för sig äro av omedelbar betydelse för målets utgång, anföras även till stöd

för motsvarande omröstningssätt i brottmål. Emellertid föreligga även olikheter.

Den i brottmål sedan gammalt gällande regeln att i tveksamma fall utgången

skall bestämmas efter den för den tilltalade mildare meningen torde

i allmänhet utesluta särskild omröstning, då en majoritet inom domstolen

frikänner den tilltalade, örn ock på olika grunder. Inom lagrådet har ock

rått enighet örn att särskild omröstning icke borde äga rum över förekommande

spörsmål rörande nöd, nödvärn, stråffmyndighet, strafflindring eller

straffskärpning. Enligt den åsikt, som uttalats av lagrådets flertal, intoge i

detta hänseende frågorna om otillräknelighet och preskription en särställning.

Vad den förra av dessa angår har inom lagrådet framhållits, att en

straffriförklaring på grund av otillräknelighet ofta innebure en kanske flerårig

internering å sinnessjukhus och att en sådan förklaring i flertalet fall

läge närmare en straffdom än ett fullständigt frikännande; i realiteten vore

den att likställa med skyddsåtgärd. Även vid bedömande av frågan om skadeståndsskyldighet

kunde den nuvarande ståndpunkten, att straffriförklaring

likställdes med frikännande, leda till otillfredsställande resultat. Riktigheten

av vad lagrådet sålunda anfört torde icke kunna bestridas. Till frågan om

särskild omröstning över fråga om åtalspreskription ställer jag mig däremot

mera tveksam. De skäl, som tala för särskild omröstning angående otillräknelighet,

äga i detta fall icke någon motsvarighet. Ett frikännande på grund av

preskription har i straffrättsligt hänseende icke annan innebörd än ett frikännande

äger i andra fall. Överensstämmelsen är här större med de strafffrihetsgrunder,

som enligt lagrådets mening ej böra göras till föremål för

särskild omröstning. Med hänsyn härtill och då särskild omröstning över

preskriptionsfrågan kan leda till ett för den tilltalade ogynnsammare resultat

än nu gällande omröstningsregler, anser jag mig icke böra frångå förslaget

på denna punkt.

Lagrådets flertal har på skäl, som jag nyss återgivit, förordat särskild omröstning

även över frågan om den tilltalade förövat gärningen och till vilket

lagrum den är att hänföra. Enligt dessa ledamöters åsikt borde straff
-

s. 511 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

511

mätningen äga ruin först sedan det blivit klart, för vilket brott straff skulle

ådömas; det nu tillämpade förfarandet ledde till att olika ledamöter vid meningsskiljaktighet

angående brottsrubriceringen utmätte straffet efter olika

straffskalor. Vad detta förhållande angår torde emellertid enligt min mening

böra uppmärksammas, att även med den av lagrådet förordade omröstningsregeln

en dylik situation ej alltid kan undgås. Såsom även inom lagrådet

framhållits bör särskild omröstning icke äga rum om straffskärpnings- eller

strafflindringsgrunder. Huruvida förhandenvaron av en sådan grund lett till

att gärningen i strafflagen hänförts till en särskild brottstyp, torde i många

fall ha berott på rent praktiska synpunkter. Härtill kommer, att vid bedömande

av den tilltalades straffvärdighet intresset i främsta rummet knyter

sig till frågan om arten och graden av den reaktion, som med hänsyn till den

tilltalades person och andra omständigheter för varje domare framstår som

lämpligast; vid detta bedömande är spörsmålet, om gärningen är att hänföra

till en viss brottstyp, oftast beroende av olika åsikter i bevisfrågan. Skiljaktigheter

i sistnämnda fråga torde icke lämpligen böra göras till föremål för särskild

omröstning. Vad lagrådets flertal anfört därom, att även enligt beredningens

förslag särskild omröstning i skuldfrågan skall äga rum vid sammanträffande

av brott, torde i detta hänseende icke få tilläggas avgörande betydelse.

Som jag redan antytt är i detta fall i själva verket fråga örn olika käromål.

På grund av det nu anförda har jag ansett tillräckliga skäl icke föreligga

att på denna punkt biträda den gjorda hemställan.

Den särskilda omröstning, som även enligt min mening bör äga rum om

straffriförklaring på grund av otillräknelighet, torde böra ordnas på samma

sätt som särskild omröstning vid bestämmande av påföljden enligt 2 § tredje

stycket. Straffriförklaring bör härvid, som ock inom lagrådet antytts, ur

omröstningssynpunkt likställas med skyddsåtgärd. Detta innebär, att i fall,

då någon eller några av rättens ledamöter vid den första omröstningen i sakfrågan,

som i regel bör omfatta såväl skuldfrågan som påföljden, röstat för

straffriförklaring, ny omröstning skall, om det erfordras, äga rum i tillräknelighetsfrågan.

Komma vid denna de som röstat för straffriförklaring i minoritet,

skola de därefter deltaga i påföljdens slutliga bestämmande. Då vid

sammanträffande av brott särskild omröstning skall äga rum i skuldfrågan,

skall med den angivna utgångspunkten, att straffriförklaring skall likställas

med skyddsåtgärd, i denna omröstning icke ingå tillräknelighetsfrågan:

denna bör tagas upp till omröstning först vid bestämmande av påföljden. Det

ändrade innehåll, som 2 § i nu angivna delar bör erhålla, torde lämpligen

böra komma till uttryck på det sätt, att dels i tredje stycket som sista punkt

intages all vad där sagts om skyddsåtgärd även skall gälla fråga, huruvida

den tilltalade på grund av otillräknelighet är fri från straff, och dels i sista

stycket föreskrives, att den, som röstat för frikännande på annan grund än

att den tilltalade varit otillräknelig, skall anses lia biträtt den för den tilltalade

lindrigaste meningen. I samband härmed har avfattningen av andra stycket

något jämkats.

s. 512 Kontrollera mot PDF

512

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I anledning av den efter förslagets avlämnande tillkomna lagen den 22

juni 1939 om villkorlig dom lia tredje och fjärde styckena i 2 § undergått

jämkning på sätt lagrådet hemställt.

Vad lagrådet uttalat om särskild röstsammanräkning i fall, då straff och

påföljder av olika slag kunna sammanträffa eller då vid ådömande av dagsböter

olika meningar förekomma örn såväl dagsböternas antal som deras

belopp, föranleder ej erinran från min sida; något uttryckligt stadgande härom

synes icke påkallat.

Vid 3 § har lagrådet hemställt om sådan ändring i andra stycket, att i rådhusrätt

nämndens mening skall gälla endast för det fall, att alla i nämnden

äro ense. På skäl, som jag i annat sammanhang utvecklat, har jag ansett

mig böra biträda denna hemställan. I anledning av den jämkning, som vidtagits

i 16 kap. 3 § första stycket, har motsvarande ändring införts i första

stycket av förevarande paragraf.

Enligt tredje stycket i 3 § skall vid lika röstetal i kollegiala domstolar såsom

huvudregel gälla, att den lindrigaste meningen är utslagsgivande. Undantag

från denna huvudregel har ägt rum allenast, då fråga är om särskild

omröstning angående ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt

eller annan skyddsåtgärd; i nu angivna fall skall liksom i tvistemål

gälla den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

Lagrådet har i fråga om innehållet i tredje stycket framhållit, att

det i en kollegial domstol i vissa fall bleve omöjligt att med hjälp av regeln,

att den lindrigaste meningen skulle gälla, skilja mellan meningar, som erhållit

lika röstetal, samt hemställt om upptagande av ett mera allmänt stadgande

att, därest för flera meningar avgivits lika många röster och ej någon av

dem kunde anses lindrigare än den eller de andra, den mening skulle gälla,

som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av dessa meningar.

Den av lagrådet angivna synpunkten torde lämpligen böra tillgodoses

på det sätt, att till de i lagtexten angivna fallen, där ordföranden äger

utslagsröst, läggas även frågor om straffriförklaring vid otillräknelighet och

villkorligt anstånd med straffs ådömande samt att detta stadgande fullständigas

med bestämmelse, att samma regel skall gälla även i andra fall, då ej

någon mening kan anses som lindrigare. Som lagrådet erinrat erfordras

ock ett tillägg till 4 §, vari avhandlas det fall, att flera än två meningar föreligga

utan att någon av dem enligt 3 § skall gälla. I beredningens förslag är

jämkningsregeln i 4 § begränsad till det fall, att fråga är örn adömande av

annat straff än ungdomsfängelse. Denna begränsning synes böra bortfalla

och tillika bör, på sätt som skett i 3 §, intagas en regel för det fall, att ej

någon mening kan anses som lindrigare. I överensstämmelse med vad nu

angivits har 4 § erhållit ändrad avfattning.

Vid 7 § ha två av lagrådets ledamöter erinrat, att då i rådhusrätt nämnden

mot de lagfarna domarnas majoritet bestämt rättens avgörande, de nämndemän,

som bidragit till utgången, alltid skola ansvara för denna, oberoende

av huruvida samma mening gjorts gällande av en minoritet bland de lagfarna.

För att denna uppfattning skall komma till uttryck, har avfattningen

av 7 § något jämkats.

s. 513 Kontrollera mot PDF

513

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

30 kap.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan vid 17 kap. 9 § har i 7 §

förevarande kapitel ur första stycket uteslutits bestämmelsen om anmälningsskyldighet

i anledning av uppskov med domens meddelande; likaledes har

uttrycket »å rättens dörr» även här ersatts med »å en för allmänheten tillgänglig

plats i kansliet». De av lagrådet vid 17 kap. 14 och 15 §§ förordade

ändringarna ha lett till motsvarande ändringar i 12 och 13 §§ i förevarande

kapitel; i sistnämnda paragraf har ock införts bestämmelse, att dagen, då

anteckning om rättelse göres, skall angivas.

31 kap.

Den av lagrådet vid 1 § förordade jämkningen har vidtagits.

32 kap.

Avfattningen av 2 § har i förtydligande syfte undergått viss jämkning.

I förtydligande syfte har, såsom lagrådet förordat, avfattningen av 7 § något

jämkats.

33 kap.

De av lagrådet vid 2 och 4 §§ framställda erinringarna ha beaktats.

Vid 6 § har lagrådet framhållit, att i denna paragraf liksom i 8—13 §§ omväxlande

användas uttrycken »den, med vilken delgivning skall ske» samt

»den som sökes» eller »den sökte», samt att sistnämnda båda uttryck uppenbart

betecknade den fysiska person, till vilken delgivningshandlingen skulle

överlämnas, varemot det förstnämnda uttrycket enligt förslaget avsåge dels

den fysiska eller juridiska person, mot vilken delgivningen vore riktad, dels

ock, om denna vore juridisk person, hans ställföreträdare. Lagrådet har ansett

önskvärt att ernå större stadga i den använda terminologien samt förordat,

att »den som sökes för delgivning» eller liknande uttryck komme till

användning i alla fall, där förslaget avsåge fysiska personer, som i denna

egenskap eller såsom ställföreträdare för juridisk person hade att mottaga

delgivning. I anledning av denna erinran, som torde böra efterkommas, har

i 6, 8 och 12 §§ uttrycket »den, med vilken delgivning skall ske» utbytts mot

»den som sökes för delgivning». Däremot har förstnämnda uttryck bibehållits

i 9 §, där fråga är om delgivning med juridisk person, liksom i 11 §; i

sistnämnda lagrum avses emellertid med uttrycket ej blott juridisk person

utan även fysisk person, eventuellt ställföreträdare för juridisk person.

Enligt 11 § kan, om den, med vilken delgivning skall ske, vistas å ort utom

riket, delgivningen verkställas enligt lagen å den orten. I fråga om detta

stadgande har lagrådet anmärkt, att det borde tydligare angivas, att bestämmelsen

hade avseende även å utländsk juridisk person, samt dessutom att

det borde äga tillämpning ej endast då det vore känt, att den, med vilken

delgivning skulle ske, vistades å viss utrikes ort utan även, då hans vistelseort

vore okänd men han hade känt hemvist utom riket. Med vistelseort torde

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

33

s. 514 Kontrollera mot PDF

514

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

i beredningens förslag, liksom i gällande stadgande i 11 kap. 9 § R.B., ha

åsyftats ej blott den söktes uppehållsort utan även hans hemvist, och delgivning

kan alltså, om den utländska lagen medger det, ske i hemvistet, även örn

uppehållsorten är en annan. Till förtydligande av denna innebörd har sådan

jämkning ägt rum, att hemvistet likställts med vistelseorten. Med den avfattning,

som 10 kap. 1 § erhållit, kommer den ändrade lydelsen av förevarande

stadgande att avse även juridisk person.

Lagrådets hemställan, att andra punkten i 11 § bör upptagas som ett särskilt

stycke, har beaktats.

I anslutning till lagrådets hemställan vid 17 kap. 9 § har i 12, 16 och 19 §§

förevarande kapitel uttrycket »å rättens dörr» utbytts mot »en för allmänheten

tillgänglig plats i rättens kansli»; dessutom har jämkning ägt rum i

24 § andra stycket.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har hänvisningen i 13 § något

jämkats.

I 15 § har en mindre jämkning vidtagits i syfte att bringa till tydligt uttryck,

att utskrift, som där avses, skall på begäran tillhandahållas genast.

I anledning av lagrådets hemställan har i 17 § första stycket införts bestämmelse

om att, då delgivning skett med delägare i dödsbo, det åligger honom

att utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Enligt 20 § kan den som äger hemvist inom riket hos advokatsamfundets

styrelse anmäla ombud, som äger för honom mottaga stämning eller annan

handling; i den omfattning, som avses i sådan anmälan, må delgivning ske

med ombudet. Har anmälan av ombud gjorts, må delgivning med huvudmannen

icke ske på grund av 11 § enligt lagen å den utrikes ort, där han vistas,

och ej heller på grund av 12 § genom kungörelse i allmänna tidningarna. Som

beredningen framhållit bör anmälan av antydd beskaffenhet ske centralt för

hela riket. Lagrådet har vid denna paragraf framhållit, att skyldighet att föra

register över anmälningar, varom här vöre fråga, läge i viss mån vid sidan av

de uppgifter, som borde ankomma på advokatsamfundet. Som ett lämpligt

organ har lagrådet förordat nedre justitierevisionen. Även enligt min mening

synes denna utväg vara att föredraga; därav påkallad jämkning har vidtagits.

Dessutom har i förtydligande syfte tillagts, att en förutsättning för att delgivning

med huvudmannen ej må verkställas på sätt i 11 och 12 §§ föreskrives

är, att delgivning med ombudet kan ske enligt 6 eller 8 §.

Den av lagrådet förordade jämkningen i 24 § första stycket har ägt rum.

Slutligen har till 26 § första stycket fogats ett tillägg av innehåll, att kostnad

för delgivning av rättens beslut om måls återupptagande efter återförvisning

eller av annan sådan anledning skall förskjutas av allmänna medel samt att

i brottmål, vari åklagare för talan, dylik kostnad skall stanna å statsverket.

34 kap.

I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt har avfattningen av 1 §

första stycket undergått någon jämkning.

s. 515 Kontrollera mot PDF

515

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

35 kap.

Som grundläggande princip för den fria bevisprövningen upptages i 1 §,

att rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit i målet,

avgöra vad däri är bevisat. Stadgandet innebär, såsom beredningen framhållit,

å ena sidan att någon begränsning ej uppställes i fråga om de kunskapskällor,

som få användas för sanningens utletande, samt å andra sidan, att värdet av

bevismaterialet bestämmes av domarens på samvetsgrann prövning grundade

övertygelse och icke av legala regler. Däremot behandlas, såsom ock lagrådet

erinrat, ej uti förevarande lagrum, huru och när detta material för att kunna

beaktas skall ha införts i rättegången; denna fråga regleras i andra lagrum,

särskilt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §. Lagrådet har anmärkt, att med den formulering

lagrummet erhållit kunde synas som om där ånyo — ehuru det uppenbarligen

ej avsetts — uttalades en regel i sistnämnda hänseende, och bland

annat av denna anledning föreslagit viss jämkning av avfattningen. Då någon

feltolkning av lagrummet i dess nuvarande avfattning icke synes vara att befara,

har detsamma med en mindre jämkning bibehållits. I anledning av

jämkningen i 1 §, har en motsvarande jämkning företagits även i 4 §.

I 7 § har vidtagits en uteslutande redaktionell jämkning.

Till lagrådets hemställan vid 13 §, vilken icke synes böra föranleda ändring

i nämnda lagrum, återkommer jag vid 43 kap. 13 §.

De av lagrådet i 14 § första stycket förordade jämkningarna ha vidtagits;

i anslutning härtill har, såsom lagrådet föreslagit, andra stycket fått utgå.

36 kap.

Enligt 1 § i detta kapitel må envar, som icke är part i målet, höras som

vittne. Någon motsvarighet till de nuvarande vittnesjäven återfinnes icke i

förslaget; dock må i brottmål vittnesmål ej avläggas av målsägande, även

om han ej för talan. I de fall, då målsägande ej intar ställning som part, är

han emellertid, såsom framgår av 20 kap. 14 § och den i sistnämnda lagrum

förekommande hänvisningen till 11 kap. 5 §, skyldig att vid huvudförhandling

komma personligen tillstädes i underrätt, om hans närvaro ej kan antagas

sakna betydelse för utredningen, och i hovrätt och högsta domstolen, om hans

närvaro finnes erforderlig för utredningen; i sådant fall äger målsäganden

enligt 20 kap. 15 § rätt till ersättning och förskott enligt vad örn vittne är

stadgat.

Lagrådet har vid 1 § i förevarande kapitel upptagit till granskning förslagets

ståndpunkt till frågan om målsägandes vittnesförhet. Tre av lagrådets ledamöter

ha därvid förordat, att målsägande, som ej är part, skall behandlas

som vittne; sådan målsägande må dock enligt dessa ledamöters åsikt höras på

ed allenast såframt han på grund av förlikning, avstående eller eljest saknar

rätt att föra talan om ansvar eller enskilt anspråk mot den tilltalade och han

ej angivit brottet till åtal. En av lagrådets ledamöter har uttalat, att han saknade

anledning att i princip frångå förslaget.

Som skäl för sin ståndpunkt till denna fråga har beredningen anfört i

s. 516 Kontrollera mot PDF

516

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

huvudsak följande. Målsäganden framstode som den tilltalades naturliga

motpart, och då man icke ville, att den tilltalade skulle höras som vittne,

skulle det vara oegentligt att låta målsäganden avlägga vittnesberättelse; genom

att tillåta honom att avgiva sin berättelse under den garanti för trovärdighet,

som följde med vittnesmålet, skulle han i förhållande till den tilltalade

få en alltför gynnad ställning.

Lagrådets flertal har i sitt yttrande först erinrat, att enligt gällande rätt

jäven för angivare och för den, som har i saken del, i allmänhet utgjorde

hinder mot att målsägande för närvarande hördes som vittne. Under åberopande

av ett av högsta domstolen avgjort rättsfall (N.J.A. Avd. I 1928 sid.

195) har emellertid samtidigt framhållits, att då målsägande, som ej angivit

brottet, avstått från anspråk på skadestånd, han i vanlig ordning kunde på ed

höras som vittne. Enligt främmande rätt kunde, såsom lagrådet erinrat, målsägande

allmänt höras som vittne och detta ofta, såsom i Norge och Danmark,

även när han uppträdde som part. Enligt samma ledamöters åsikt saknade

visserligen icke beredningens betraktelsesätt berättigande men å andra sidan

kunde den tilltalade ha ett befogat anspråk, att målsäganden skulle underkastas

de tvångsmedel för framkallande av en sanningsenlig utsaga, som eden

och menedsansvaret medförde; en medelväg borde i detta fall följas. Gällande

rätt kunde sägas innebära, att målsäganden i allmänhet ej finge höras under

ed men att undantag gjordes för sådana fall, då det kunde antagas, att hans

intresse i målets utgång ej vore starkt framträdande. Från dessa utgångspunkter

har lagrådets flertal ansett sig böra göra skillnad mellan de fall, då

målsägande, som ej är part, genom avstående eller eljest förlorat sin talerätt,

och de fall, då han fortfarande ägde föra talan, ehuru sådan ännu ej anställts;

endast i först nämnda fall borde han få höras på ed.

Den av lagrådets ledamöter, som anslutit sig till beredningens ståndpunkt,

har framhållit, att det vore oegentligt att göra skillnad mellan det fall, att

målsäganden förde talan, och det, att han ännu icke i processen angivit, om

han ville föra talan eller ej; en målsägande, som ville bliva hörd som vittne,

kunde alltid vänta med att framställa sitt anspråk för att vara oförhindrad

alt med sina uppgifter stödja anspråket. Enligt denne ledamots uppfattning

vore ej heller mycket vunnet genom att medgiva den tilltalade att påkalla

vittnesmål med målsägande, som ej är part; en sådan målsägande kunde alltid

avböja vittnesmål genom att instämma i åklagarens talan.

Vid bedömande av den föreliggande frågan om målsägandens ställning i

rättegången synes mig, såsom beredningen framhållit, i första hand böra beaktas

förhållandet till den tilltalade. Att, såsom skett i Danmark och Norge,

tillåta vittnesförhör med målsägande, som är part i målet, skulle uppenbart

vara ägnat att till nackdel för den tilltalade rubba jämvikten dem emellan,

och en sådan lösning har lagrådet ej heller ansett sig kunna förorda. Ej heller

bör enligt lagrådets flertal målsäganden höras på ed och alltså under

straffansvar i annat fall än då hans intresse i målets utgång ej är starkt framträdande,

något som kunde anses vara förhållandet, då målsäganden avstått

från talan. Det torde emellertid vara tveksamt, om ett dylikt avstående i och

s. 517 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

517

för sig är ägnat att skänka målsägandens uppgifter större trovärdighet än

de därförutan skulle ägt. Att märka är att avståendet väl i allmänhet kommer

att äga rum, sedan åtal mot den tilltalade redan inletts; avståendet saknar

i detta fall betydelse för en målsägande, som vill ernå en fällande dom i

ansvarsfrågan. Uppenbart är, att den omständigheten, att målsäganden ej

höres som vittne, icke utesluter, att bevisvärde tillägges hans uttalanden.

Domstolen har i detta fall, liksom beträffande utsagor av den tilltalade, fri

bevisprövning. Med den fria bevisprövningens grundsatser synes mig ock en

sådan individuell prövning stå i bättre överensstämmelse än den av lagrådet

föreslagna uppdelningen av målsägandena. En sådan uppdelning torde, såvitt

mig är bekant, icke äga motsvarighet i främmande lagstiftning. Till stöd

för sin ståndpunkt har lagrådet även hänvisat till förut anmärkta rättsfall;

i detta sammanhang må dock erinras, att rättspraxis tidigare gått i annan

riktning (N. J. A. Avd. I 1893 sid. 263, 1906 sid. 358). Jag anser mig alltså

böra biträda beredningens ståndpunkt till denna fråga, en ståndpunkt, som

tidigare intagits även av processkommissionen.

1 samband med sin anmärkning i fråga om målsägandens ställning i rättegången

har lagrådets flertal anfört, att förslagets bestämmelser om målsägande,

som ej är part, i vissa fall ledde till mindre tillfx-edsställande resultat.

Sålunda syntes oegentligt att, ehuru en sådan målsägandes utsaga skulle

upptecknas, protokollet ej, på sätt i 35 kap. 13 § föresloges om vittnesberättelse^

finge användas vid fullföljd till högre rätt. Enligt min mening torde

här föreligga en missuppfattning av förslagets innebörd på denna punkt.

Väl får enligt 51 kap. 16 § vid förhör med målsäganden i regel ej uppläsas

skriftlig uppteckning av vad han anfört inför underrätten, men det är uppenbart,

att det förebringande av bevisningen vid underrätten, varom stadgas

i 17 § första stycket sistnämnda kapitel, även omfattar målsägandens

i protokollet antecknade berättelse vid underrätten. Vidare ha samma ledamöter

framhållit, att det icke kunde anses motiverat, att högre rätt skulle

äga större frihet att avvika från underrättens bevisbedömning i fråga om

målsägandens i protokollet upptagna utsaga än beträffande vittnesberättelser

(51 kap. 23 § och 55 kap. 15 §); även i fråga om förhör inför rätta under

förundersökningen (23 kap. 13 §) och vägran att avgiva utsaga (36 kap.

21 och 23 §§) syntes målsägande, som ej är part, böra likställas med vittne.

Detta borde även vara fallet i resningshänseende (58 kap. 2 § 2). Vad lagrådets

flertal sålunda uttalat grundar sig å den uppfattningen, att en skillnad

bör göras i målsägandens ställning allt efter som lian för talan i målet

eller ej. Då, såsom jag redan framhållit, en sådan skillnad ej torde vara motiverad,

synes mig därmed lagrådets ifrågavarande erinringar väsentligen

lia förlorat sin betydelse. Slutligen bar erinrats, att det vore olämpligt att en

målsägande, som ej vore part, enligt 46 kap. 6 § hördes mellan åklagaren

och den tilltalade samt att han nied rättens tillstånd skulle äga ställa frågor

till den tilltalade. Mot den av beredningen föreslagna ordningen i dessa fall

bar lagrådets flertal icke framställt någon erinran, då målsäganden intager

s. 518 Kontrollera mot PDF

518

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

partsställning. Även dessa erinringar grunda sig alltså på den av lagrådets

flertal hävdade skillnaden i målsägandens ställning. Med hänsyn till det nu

anförda synes mig någon ändring i de här förut angivna lagrummen icke

böra vidtagas.

I 5 § av förevarande kapitel behandlas frågan om vittnes tystnadsplikt.

Beträffande allmän befattningshavares tystnadsplikt upptagas betämmelser

i första stycket. Sådan befattningshavare må ej höras som vittne angående

något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.

I vilka fall sådan skyldighet föreligger beror enligt förslaget av de särskilda

författningar, som reglera befattningshavarens ställning, eller de regler, som

eljest kunna anses gälla därom. Lagrådet har uttalat, att det icke hade något

att erinra häremot. I lagrummets andra och tredje stycken upptagas bestämmelser

om tystnadsplikt för vissa grupper av personer, som i sitt förhållande

till allmänheten intaga en särskild förtroendeställning. Hit ha av beredningen

hänförts advokater, läkare och barnmorskor jämte deras biträden

ävensom rättegångsombud, rättegångsbiträde och i brottmål försvarare. Ej

heller mot dessa stadganden har lagrådet haft något att erinra i princip.

Lagrådet har allenast förordat en jämkning av ordalagen i andra stycket; i

anledning härav har förtydligande ägt rum.

Enligt beredningens förslag är den i andra och tredje styckena föreskrivna

tystnadsplikten icke ovillkorlig; den kan alltid eftergivas av den till vars

förmån tystnadsplikten i det särskilda fallet gäller. Även i lag kan för särskilda

fall tystnadsplikten inskränkas. Dessutom har i fjärde stycket gjorts

ett mera allmänt undantag. Tystnadsplikten gäller icke i mål angående brott,

varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år; dock må försvarare

ej höras, med mindre eljest fara föreligger, att oskyldig fälles till

ansvar. Lagrådet har beträffande den omfattning, vari undantag sålunda

gjorts från tystnadsplikten, framhållit, att enligt lagrådets mening intresset

att skydda den oskyldige ej därigenom bleve i tillbörlig utsträckning beaktat.

Därest brottet icke vore av den grova beskaffenhet, som angåves i fjärde

stycket, skulle tystnadsplikten gälla, ehuru brottet kunde komma att sonas

med mångårigt straffarbete. Även beträffande mål om mindre grova brott

syntes med skäl kunna ifrågasättas att göra undantag från tystnadsplikten.

Lagrådet har erinrat, att i Danmark och Norge sådant undantag gjorts utan

avseende å brottets beskaffenhet. Att gå så långt vöre enligt lagrådets uppfattning

väl icke nödvändigt och borde måhända ej ske med hänsyn till vikten

av att klienten kunde hysa tillit till tystlåtenheten hos den, åt vilken han

förtrott sig. Gjordes skillnad mellan olika brott, syntes det emellertid lagrådet

mindre lämpligt att för gränsdragningen anknyta till gällande straffsatser

för olika brottstyper; det vore riktigare att låta påföljden i det aktuella

fallet vara bestämmande. Från denna utgångspunkt föreslår lagrådet, att

den som enligt andra eller tredje stycket är skyldig att iakttaga tystnad

ändock må höras, såframt eljest fara föreligger, att oskyldig dömes till straff,

som är svårare än böter eller mistning av ämbete på viss tid, eller till skydds
-

s. 519 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

519

åtgärd. Dessutom borde det av beredningen föreslagna längre gående undantaget

från tystnadsplikten bibehållas i mål angående grovt brott.

Den av lagrådet behandlade frågan berör två, var för sig ur samhällelig

synpunkt viktiga intressen: å ena sidan rättsskipningens säkerhet och å den

andra vikten av att hjälpsökande i frågor, som röra deras personliga förhållanden,

med förtroende kunna vända sig till personer, som med hänsyn till

utbildning och ställning i övrigt ha till uppgift att lämna dem bistånd. Redan

för närvarande intaga i detta hänseende läkare och rättegångsombud

en särställning. Enligt allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930,

§ 60, må ej läkare yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende

meddelat, och enligt 17 kap. 7 § R. B. må ej fullmäktig vittna örn det

som hans huvudman under rättegången förtrott honom. I beredningens förslag

har skett en utvidgning av tystnadsplikten till vissa närstående yrkesgrupper

samtidigt som tystnadsplikten begränsats att i regel icke gälla mål

om grovt brott. Mot förslaget i denna del torde icke i och för sig vara något

att erinra. Som en betydelsefull fråga kvarstår emellertid, örn icke ytterligare

inskränkningar i tystnadsplikten böra göras. Enligt lagrådets uppfattning

bör tystnadsplikten vika även vid mindre svåra brott, dock uteslutande

i fall, då det kan anses påkallat i den tilltalades intresse och till förebyggande

av en fällande oriktig straffdom. I sådant fall, då den tystnadsplikt,

som hindrar avgivande av utsaga, gäller till förmån för den tilltalade, är

uppenbart, att denne genom sitt samtycke själv kan frigöra vittnet från hans

tystnadsplikt; vittnet blir då skyldigt att avgiva utsaga. Det torde ock inträffa,

att tystnadsplikten gäller i förhållande till tredje person, och det är

för detta fall, som det av lagrådet föreslagna stadgandet är av betydelse.

Otvivelaktigt äro de skäl, som lagrådet anfört, vägande. Emellertid torde

frågan kunna betraktas även ur en annan synpunkt. En förutsättning för

lagrådets förslag måste anses vara, att någon, om ock ringa ovisshet örn

den tilltalades skuld till brottet föreligger. Tydligt är att i enstaka fall denna

ovisshet kan undanröjas genom den tystnadspliktiges hörande. I många

fall torde emellertid ovissheten kvarstå. Uppenbart är, att i dessa fall frikännande

dom bör meddelas. Därest beredningens förslag bibehålies och

den tystnadspliktige alltså ej höres, måste konsekvensen härav bliva densamma.

En sådan lösning av den föreliggande konfliktsituationen torde vara att

föredraga framför en till sin omfattning ganska svårberäknelig inskränkning

av tystnadsplikten. Det torde ej heller kunna bestridas, att lagrådets

förslag är förenat med mycket stora praktiska svårigheter. En sådan svårighet

möter redan vid bedömande av vilken påföljd brottet i det särskilda

fallet kan anses förskylla. En annan och ej mindre svårighet är att avgöra,

huruvida och när läget i rättegången är sådant, att faran för en oriktig straffdom

föreligger. Lagrådet har i detta hänseende framhållit, att frågan örn

den tystnadspliktiges hörande borde prövas, sedan övrig bevisning upptagits

och därigenom material erhållits för bedömningen. Att märka är emellertid,

att ändringen även, på sätt lagrådet ock erinrat, återverkar på innebörden

av andra lagrum, särskilt 27 kap. 2 § örn beslag. I sistnämnda fall är det i

s. 520 Kontrollera mot PDF

520

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

regel ej rätten utan undersökningsledaren eller åklagaren, som har att verkställa

den av lagrådet angivna prövningen. På grund av det nu anförda har

jag funnit tillräckliga skäl icke föreligga för upptagande i förslaget av bestämmelse

med den av lagrådet angivna innebörden. De synpunkter, som

jag nu framhållit, synas mig böra leda till att ej heller vid grova brott försvarare

undantages från tystnadsplikt. Enligt gällande rätt torde något sådant

undantag icke vara för handen; även i detta fall bör ovissheten om

den tilltalades skuld komma honom till godo. I överensstämmelse härmed

har åt fjärde stycket givits ändrad avfattning, varjämte annan jämkning vidtagits.

Lagrådets hemställan vid 8 § har beaktats.

Vid 11—14 §§ har lagrådet förordat, att stadgandet om rätt för vittne att

utbyta ed mot försäkran borde avfattas så, att rätten ägde lämna medgivande

därtill, örn vittnets betänklighet mot eden ej kan antagas sakna allvarlig

grund, medan enligt beredningens förslag utbyte må ske allenast, om betänkligheten

kan antagas vara allvarligt grundad. Jag anser icke tillräckliga skäl

föreligga att på denna punkt frångå beredningens förslag. Vad lagrådet i

övrigt hemställt vid dessa lagrum innebär i huvudsak allenast en omgruppering

av innehållet; lagrådets hemställan i denna del har beaktats.

Enligt 17 §, som reglerar vittnesförhöret, skall vittne höras av rätten. Med

rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna, därvid vittnet höres först

av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten. Sedan vittnets

berättelse avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Rätten

skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro förvirrande

eller eljest otillbörliga. Vid denna paragraf ha två av lagrådets ledamöter

förordat ett stadgande av innebörd, att om å båda sidor rättsbildade

personer stöde till buds för förhörets genomförande, vittne, som åberopades

av part, skulle höras av parterna, om ej särskilda omständigheter

föranledde annat. Som dessa ledamöter erinrat har frågan om vittnesförhörets

anordnande varit föremål för ingående prövning under reformarbetets

gång och skälen för de olika ståndpunkterna — domareförhör eller förhör

genom parterna — ha utförligt utvecklats. Beredningen har i sitt betänkande

framhållit, att de till stöd för förhör genom parterna anförda skälen

vore i hög grad beaktansvärda, men även uttalat, att en allmän regel

härom icke vore lämplig. Det borde enligt beredningens åsikt tillkomma rätten

att ordna vittnesförhöret på det i varje fall lämpligaste sättet; därigenom

vunnes ock erfarenheter rörande de olika metodernas företräden och olägenheter.

Jag ansluter mig till denna ståndpunkt; lagrummet torde alltså böra

bibehållas i sin avfattning enligt beredningens förslag.

Vad lagrådet hemställt vid 25 § har iakttagits. Dessutom ha i 16 och 23 §§

mindre jämkningar ägt rum.

37 kap.

I 1 och 2 §§ ha vissa jämkningar vidtagits.

Lagrådets hemställan vid 5 § har beaktats.

s. 521 Kontrollera mot PDF

521

Kunpl. Maj:ts proposition nr 5.

38 kap.

I första stycket av 2 § har vidtagits en redaktionell jämkning.

I anslutning till den ändrade avfattning, som i överensstämmelse med lagrådets

hemställan givits åt 27 kap. 2 §, har motsvarande ändring skett i 2 §

andra stycket förevarande kapitel. I 5 § har vidtagits en uteslutande redaktionell

jämkning.

39 kap.

I 5 § första stycket har en uteslutande formell jämkning vidtagits.

40 kap.

Den i 1 § vidtagna jämkningen är av redaktionell karaktär.

På lagrådets hemställan har i 11 § hänvisning skett till 36 kap. 18 §. I

16 § har vidtagits en mindre jämkning i avfattningen.

41 kap.

De i 2, 3 och 4 §§ vidtagna jämkningarna äro uteslutande redaktionella.

42 kap.

I anledning av lagrådets erinringar vid 2, 7 och 8 §§ ha dessa lagrum

undergått vissa jämkningar. En jämkning har även ägt rum i fråga örn

av fattningen av 12 §. Vad lagrådet erinrat vid 18 § har vunnit beaktande.

Dessutom ha jämkningar ägt rum i 20 och 21 §§; i 20 § har i likhet med

vad som skett i motsvarande fall sista stycket uteslutits.

43 kap.

I 3 § andra stycket har avfattningen något jämkats.

I anslutning till den av lagrådet vid 10 § framställda erinran har lagrummet

erhållit ändrad avfattning. En redaktionell jämkning har ägt rum i 11 §.

Enligt 13 § skall vid ny huvudförhandling målet företagas till fullständig

handläggning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset

upptagas ånyo, om ej sådant upptagande finnes sakna betydelse i målet eller

medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Vid 35 kap. 13 § har

lagrådet erinrat, att enligt sistnämnda lagrum för återupptagande av bevis

i där åsyftade fall uppställdes den fordran, att sådant upptagande funnes

vara av betydelse, samt hemställt, att avfattningen i båda lagrummen bleve

densamma. Vad lagrådet anfört synes mig böra föranleda, att avfattningen

av 13 § i förevarande kapitel bringas i överensstämmelse med 13 § i 35 kap.

44 kap.

Vad lagrådet hemställt vid 6 och 8 §§ har vunnit beaktande. Dessutom

har i förtydligande syfte intagits i 2 § första stycket, att detta stadgande

s. 522 Kontrollera mot PDF

522

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

avser mål, vari förlikning angående saken är tillåten, och i 3 § första stycket,

att i detta lagrum är fråga örn mål, vari förlikning angående saken ej

är tillåten; i anslutning härtill har avfattningen av 3 § andra stycket jämkats.

45 kap.

Lagrådets hemställan vid 3 § har lett till ett förtydligande på sätt lagrådet

förordat.

I anslutning till lagrådets erinran vid 17 kap. 9 § har tredje stycket i 14 §

fått utgå.

46 kap.

I 3 § andra stycket har en uteslutande redaktionell jämkning ägt rum.

Vad lagrådet hemställt vid 7 och 11 §§ har beaktats.

I anledning av lagrådets erinran vid 35 kap. 13 §, som påkallat ändring

i 43 kap. 13 §, har motsvarande ändring skett i 13 § förevarande kapitel.

Enligt 15 §, som avser den tilltalades utevaro från huvudförhandling, utgör

den tilltalades närvaro vid denna, i vissa fall personligen, i allmänhet

en nödvändig förutsättning för målets prövning. Vissa undantag från denna

huvudregel äro dock, såsom framgår av andra och tredje styckena, medgivna.

Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må enligt andra

stycket, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet ändock avgöras

och enligt tredje stycket må, om anledning förekommer, att den tilltalade

avvikit, sedan stämning delgivits honom, ett avgörande ske i den tilltalades

utevaro även vid svårare brott. Lagrådet har vid denna paragraf erinrat, att

endast med stor försiktighet borde den i gällande rätt till ett par speciella

undantagsfall begränsade möjligheten av ett sådant förfarande vidgas. Då i

förslaget såsom en förutsättning angåves, att anledning förekomme, att den

tilltalade avvikit, syntes detta enligt lagrådets mening knappast tillräckligt

betryggande; det torde böra fordras, att utredningen verkligen gåve vid handen,

att han avvikit. Jag delar denna uppfattning. I överensstämmelse härmed

bör som villkor angivas, att den tilltalade avvikit.

Lagrådet har vid 15 § i ett annat hänseende förordat någon utvidgning

av möjligheten till avgörande i den tilltalades frånvaro, nämligen beträffande

rättegångsfråga. Även härutinnan synes lagrådets hemställan böra beaktas.

Som sista stycke i paragrafen har därför införts, att rättegångsfråga må

avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

47 kap.

I anledning av lagrådets erinringar vid 2 och 3 §§ ha jämkningar ägt

rum i 2, 3 och 7 §§; något behov av jämkning även i 4 § torde icke föreligga.

Dessutom ha i 11, 16, 19, 22 och 23 §§ vissa uteslutande redaktionella

ändringar vidtagits; i 22 § har såsom skett i motsvarande fall sista stycket

utgått.

s. 523 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

523

48 kap.

Enligt beredningens förslag skall strafföreläggande, som avser böter till

högre belopp än femtio kronor, underställas domstolens prövning. Lagrådet

har under hänvisning till processkommissionens förslag ansett beloppet böra

höjas till etthundra kronor. Jag har ansett mig böra tillmötesgå lagrådets

hemställan; sådan ändring har därför införts i 4 §. På sätt lagrådet vidare

förordat, synes ett förtydligande av lagtexten böra äga rum i fråga om

strafföreläggande, då flera brott föreligga. Bestämmelse härom har intagits

i 1 § första stycket. I anslutning till lagrådets hemställan vid 1 kap. 5 § har

åt andra stycket i 1 § givits något ändrad avfattning.

49 kap.

Vid detta kapitel har lagrådet upptagit frågan om verkan av utfästelse

att ej fullfölja talan i tvistemål, vari förlikning om saken är tillåten. Något

allmänt stadgande härom bär icke influtit i beredningens förslag. Av vissa

uttalanden i beredningens motiv torde dock framgå, att enligt beredningens

uppfattning kunde en sådan utfästelse, om den avgivits efter domens meddelande,

tillerkännas rättsverkan. I detta sammanhang må ock framhållas,

att enligt beredningens förslag vissa mål skulle upptagas i hovrätt som första

och enda instans, då parterna träffat överenskommelse därom. Som jag i

annat sammanhang utvecklat har jag ansett ett sådant institut icke böra för

närvarande ingå i rättegångsbalken. Oberoende av denna fråga har lagrådet

ansett, att utfästelse att ej fullfölja talan bör i viss omfattning äga rättsverkan,

samt förordat ett stadgande härom av innebörd, att då part i anledning

av uppkommen tvist utfäst sig att ej fullfölja talan mot dom i mål,

vari förlikning är tillåten, det skall lända till efterrättelse, dock att utfästelse,

som gjorts innan domen meddelats, icke är giltig, såframt ej motparten

gjort motsvarande utfästelse. Jag biträder denna ståndpunkt. En föreskrift

av angivet innehåll bär upptagits som tredje stycke i 1 §.

Lagrådet har vid 49 kap. även erinrat, att i förslaget till rättegångsbalk

reglerats allenast fullföljden i tvistemål och brottmål men att i några få

hänseenden dock även i förslaget behandlats domstols befattning med frågor,

som icke avsåge tvistemål eller brottmål; lämpligt vöre, att då också

i rättegångsbalken behandlades frågan om fullföljd i dessa fall. Rättens avgörande

i dylika frågor borde jämställas med slutligt beslut och rättsmedlet

alltså vara besvär. Lagrådet har hemställt, att bestämmelse härom infördes

i 49 kap.

De avgöranden, som av lagrådet åsyftats, hänföra sig till vissa frågor av

övervägande förvaltningsrättslig karaktär. Enligt 4 kap. 5 § ankommer det

på häradsrätten att indela tingslaget i valkretsar för nämndemansval och bestämma

antalet nämndemän för varje valkrets ävensom att, där val skall

förrättas å en för flera kommuner gemensam kommunalstämma, avgöra å

s. 524 Kontrollera mot PDF

524

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

vilken kommuns stämma valet skall förrättas. Underrätt har dessutom enligt

7 § samma kapitel att upptaga klagan över nämndemansval och enligt

8 § att pröva fråga om nämndemans avgång. Vidare tillkommer det enligt

33 kap. 24 § rätten att förordna stämningsman ävensom att återkalla sådant

förordnande. Det torde icke råda någon tvekan om att talan mot rättens

avgöranden i dessa fall bör kunna fullföljas till hovrätt, vilken instans .jämte

sin rent judiciella funktion även utgör tillsynsmyndighet över underrätterna.

Mera tveksam ställer sig frågan om och till vilken myndighet fullföljd

bör äga rum mot hovrätts beslut. Med en reglering av frågan om fullföl

iden mot underrätts beslut i dessa fall synes enligt min mening kunna

utan olägenhet anstå; den torde böra ingå i den lagstiftning, som skall innehålla

bestämmelser örn rättegångsbalkens ikraftträdande.

Enligt lagrådets hemställan vid 1 § har till andra stycket fogats ett tillägg

rörande återvinning vid tredskodom.

Vad lagrådet hemställt vid 4 § har iakttagits; de ändringar, som påkallas,

ha införts i 4 och 5 §§.

Enligt 17 kap. 14 § äger rätten i dom förordna, att den må verkställas

utan hinder av att den icke äger laga kraft. Som lagrådet erinrat är ett sådant

förordnande, liksom avslag å framställning därom, att anse som ett särskilt

beslut, och om fullföljd av talan mot sådant beslut gäller stadgandet i

49 kap. 8 §, att talan må föras allenast i samband med talan mot domen.

Den part, mot vilken ett sådant förordnande meddelats, äger alltså överklaga

förordnandet endast för det fall, att han yrkar ändring i domen. Part,

vars yrkande om omedelbar verkställighet avslagits men erhållit bifall till

sin talan i själva saken, kan ej heller föra särskild talan mot beslutet. Lagrådet

har ansett, att i sistnämnda fall fullföljdsrätt borde tillerkännas parten

och till stöd härför särskilt framhållit den utomordentliga betydelse det

kunde äga för parten, att hans rätt utan dröjsmål kunde realiseras; det borde

enligt lagrådets mening främst undvikas att en part skulle nödgas stå

hjälplös gentemot en motpart, som otillbörligen genom fullföljd sökte förhålla

honom hans rätt. Mot vad lagrådet sålunda anfört torde ur principiell

synpunkt icke något vara att invända. Å andra sidan måste beaktas, att frågan

om omedelbar verkställighet varit föremål för underrättens prövning

samt att underrätten därvid, ehuru den bifallit partens talan, dock ansett

förutsättningarna för omedelbar verkställighet icke föreligga. Det torde under

nu angivna förhållanden endast i undantagsfall vara att förvänta, att

hovrätten, innan den intager slutlig ståndpunkt till den av motparten fullföljda

talan, skall finna skäl föreligga för ett preliminärt förordnande om

verkställighet. Någon praktisk betydelse torde den av lagrådet förordade

fullföljdsrätten med hänsyn härtill knappast äga. Tydligt är, att något hinder

icke föreligger för den i underrätten vinnande parten att i hovrätten, i

samband med talan som vadesvarande, framställa yrkande om omedelbar

verkställighet av hovrättens dom eller för hovrätten att i samband med sin

slutliga prövning av målet bifalla detta yrkande. På grund av det nu anför
-

s. 525 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 525

da har jag ansett tillräckliga skäl icke föreligga för frånträdande av förslaget

i denna del.

Vad lagrådet hemställt vid 8 § har vunnit beaktande.

50 kap.

Vid 1 § har lagrådet erinrat, att i förslaget vadeanmälan bibehållits som

en första åtgärd för fullföljd av talan mot dom i tvistemål samt att vadeanmälan

tänkts skola väsentligen tjäna samma syfte som enligt gällande rätt.

Emellertid hade förslaget i fråga om vadeanmälan infört vissa lättnader,

som enligt lagrådets mening kunde medföra, att vad komme att anmälas i

väsentligt större omfattning än för närvarande; syftet med vadeanmälan

skulle härigenom väsentligen förfelas. Som motvikt häremot har lagrådet

förordat, att vadepenningen, som enligt förslaget skulle bortfalla, borde bibehållas

och dess belopp ökas, förslagsvis till tio kronor. En av lagrådets

ledamöter har för det fall, att betänkligheter skulle möta mot bibehållande

av vadepenning, föreslagit, att vadeanmälan skulle göras skriftligen.

Enligt min mening torde den återhållande verkan, som ett bibehållande

av vadepenningen skulle utgöra, icke komma att äga någon egentlig betydelse,

såframt ej vadepenningen sättes till ett mera betydande belopp än lagrådet

ansett sig kunna förorda. Mot en sådan ökning tala dock starka skäl;

det skulle icke överensstämma med förslagets huvudsyften, om ett hinder

av detta slag uppställdes för parter, som ville föra talan mot underrätts

dom. Ej heller synes mig anledning föreligga att i olikhet med vad redan

nu gäller binda vadeanmälan vid skriftlig form. Jag anser alltså, att förslaget

i denna del bör bibehållas oförändrat.

En mindre jämkning har ägt rum i 9 § första stycket.

Vid 10 §, som behandlar skriftväxling mellan parterna, har lagrådet framhållit,

att i fall, då mål skall avgöras utan huvudförhandling, stadgandet

öppnade möjlighet för hovrätten att giva parterna tillfälle till skriftlig argumentering.

Till undvikande av tveksamhet på denna punkt har lagrådet ansett

en uttrycklig föreskrift härom erforderlig. Ett stadgande av denna innebörd

synes mig böra upptagas i 22 §.

I överensstämmelse med vad tidigare iakttagits vid 17 kap. 9 § 42 kap.

20 §, 45 kap. 14 § och 47 kap. 22 § har i 13 § förevarande kapitel andra

stycket uteslutits.

Lagrådet har vid 13 § erinrat, att rätten borde, när den skall utsätta tid

för huvudförhandlingen, samråda med parterna på sätt också i förslaget

föreskrivits vid utsättande av huvudförhandling i fall, som behandlades

i 42 kap. 20 § och 47 kap. 22 §. Enligt lagrådets mening borde den omständigheten,

att någon uttrycklig föreskrift icke funnes vare sig i 45

kap. 14 § rörande huvudförhandling i underrätt i mål örn allmänt åtal eller

i 51 kap. 13 § beträffande huvudförhandling i ett genom vad fullföljt brottmål,

icke utesluta, att även i där behandlade fall samråd med part komme till

stånd. Lagrådet har till sist ifrågasatt, att i 32 kap. upptoges en allmän be
-

s. 526 Kontrollera mot PDF

526

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

stämmelse i ämnet. Enligt min mening är det visserligen önskvärt, att innan

huvudförhandling i hovrätt utsättes, parterna lämnas tillfälle att framföra

sina önskemål om tiden för denna. Att i detta syfte bestämmelser upptagits

i förslaget för huvudförhandling i underrätt torde ha berott därpå, att i dessa

fall förberedelsen i allmänhet är muntlig och att tillfälle till sådant samråd

därvid i regel erbjuder sig. Som lagrådet erinrat beträffande vissa andra

fall, torde även utan uttryckligt stadgande av parterna framförda önskemål

i detta hänseende, i den mån det låter sig göra, komma att beaktas. Lagrummet

har alltså i denna del bibehållits oförändrat.

Enligt 14 § skall vid huvudförhandling i hovrätt vadekäranden alltid iakttaga

inställelse personligen eller genom ombud. Som beredningen närmare

utvecklat har en lika ovillkorlig inställelseplikt icke ansetts böra föreskrivas

för vadesvaranden; det tillkommer hovrätten att i varje särskilt mål pröva

huruvida sådan skyldighet bör fordras. Lagrådet har i princip anslutit sig till

denna uppfattning men hemställt om ett sådant förtydligande av lagrummet,

att inställelse vid vite skall föreläggas svaranden i alla mål, där en sådan

inställelse kan anses vara av vikt för målets handläggning eller utredning.

I anledning av denna hemställan har föreskrift av nu angiven innebörd införts

i andra stycket av förevarande lagrum.

Vad lagrådet vid 16 § hemställt i fråga om förhandlingsordningen torde

böra iakttagas; därav föranledd ändring i andra stycket har vidtagits. Dessutom

har en mindre redaktionell jämkning ägt rum i tredje styckets avfattning.

I överensstämmelse med vad förut ägt rum i fråga örn 47 kap. 16 § har

jämkning skett i 19 § fjärde stycket i förevarande kapitel.

I 21 § behandlas de fall, då mål må avgöras utan huvudförhandling. Lagrådet

har förordat någon utvidgning av dessa. Enligt lagrådets mening borde

huvudförhandling icke göras obligatorisk, då till bedömande förelåge en ren

rättsfråga. Hade båda parterna begärt, att målet skulle avgöras utan huvudförhandling

och hovrätten tillika funne uppenbart, att sådan förhandling

ej erfordrades, borde målet avgöras på handlingarna. Jag delar denna uppfattning;

stadgande härom har införts som tredje stycke i 21 §. Dessutom

bär på lagrådets hemställan andra stycket förtydligats.

Om den ändring, som vidtagits i 22 § första stycket, hänvisas till vad nyss

anförts vid 10 §.

I överensstämmelse med vad tidigare iakttagits för motsvarande fall har

andra stycket i 22 § uteslutits.

Den av lagrådet vid 25 § gjorda erinran har efterkommits.

51 kap.

Enligt 5 § skall underrätten, örn vadetalan ej avvisas, efter utgången av

den i 2 § angivna fullföljdstiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan

med därvid fogade handlingar samt akten i målet. Framställes i

vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, skall dock enligt

s. 527 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

527

andra stycket insändandet ske genast. Som exempel å sådana fall angives,

att i vadeinlagan begärts den tilltalades häktande eller, om han är häktad,

hans frigivande. Syftet med det omedelbara insändandet är att sätta

hovrätten i tillfälle att omedelbart företaga den sålunda fullföljda frågan till

prövning. Lagrådets flertal har vid denna paragraf framhållit, att då fråga

vore om mål mot häktad person, det vore av vikt för häktningstidens förkortande,

att målets beredande genom skriftväxling kunde inledas utan avvaktan

på vadetidens utgång, vilket skulle möjliggöra, att målet kort därefter

upptoges till huvudförhandling. För ett genomförande av denna ordning

fordrades, att i mål, vari den tilltalade vore häktad, handlingarna skulle

insändas så snart vadeinlaga inkommit. Enligt dessa ledamöters åsikt hindrade

ej föreskriften i 8 § första stycket, som avser vadeinlagans delgivning

med vadesvaranden, att målets beredande börjades före klagotidens utgång.

Det vore däremot mera tvivelaktigt huruvida föreskriften i 13 § första

stycket, vari behandlas bestämmande av tid för huvudförhandling, medgåve

att tid härför utsattes före klagotidens utgång; i tydlighetens intresse

borde måhända bestämmelse därom meddelas. En av lagrådets ledamöter

har ansett, att i förslaget icke borde göras annan ändring än som lagrådets

flertal förordat i fråga om avfattningen av andra stycket i 5 §. Jag

ansluter mig till de gjorda uttalandena om önskvärdheten av att såvitt möjligt

förkorta häktningstiden. För vinnande av detta ändamål bör i 5 § andra

stycket införas bestämmelse, att då den tilltalade är häktad, handlingarna

skola insändas genast och detta oberoende av huruvida talan i häktningsfråga

fullföljts. Som lagrådets flertal framhållit, lägger stadgandet i 8 § ej

hinder för att förberedelsen därefter omedelbart vidtager. Sedan förberedelsen

avslutats, kan ock enligt 13 § huvudförhandling omedelbart utsättas;

att denna ej bör hållas före utgången av den i 2 § angivna fullföljdstiden

ligger i öppen dag. I överensstämmelse härmed har jag ansett, att förslaget

i denna del icke bör undergå annan ändring än att nyssnämnda föreskrift

upptages i 5 § andra stycket; i samband därmed har även annan inom

lagrådet förordad jämkning ägt rum.

Lagrådets hemställan vid 7 § har vunnit beaktande.

I anslutning till den ändring, som för motsvarande fall vidtagits i vissa

andra lagrum, bör 13 § sista stycket utgå. Dessutom har andra stycket i 14 §

fullständigats på sätt tidigare skett i fråga om motsvarande stadgande i

50 kap. 14 §. I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt vid 50 kap.

16 § har det överlämnats åt hovrätten att vid huvudförhandling i brottmål

göra avvikelse från den sedvanliga förhandlingsordningen. Bestämmelse härom

har införts i 16 § andra stycket förevarande kapitel.

Beträffande huvudförhandling i brottmål stadgas i 17 §, med avvikelse

från motsvarande bestämmelse för tvistemål, alt den vid underrätten förebragta

bevisningen skall framläggas genom hovrättens försorg. Som lagrådet

framhållit torde hänsynen till den tilltalade och domstolens ställning till

utredningen i dessa mål i allmänhet tala för den ordning för bevisningens

framläggande, som förslaget anvisar. I vissa fall, då den tilltalade biträdes

s. 528 Kontrollera mot PDF

528

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

av kunnig försvarare, kunde det enligt lagrådets mening emellertid visa sig

ändamålsenligt att, liksom i tvistemålen, bevisningen förebringades av parterna.

Med hänsyn härtill har lagrådet hemställt om sådan jämkning av

ifrågavarande stadgande, att möjlighet lämnades öppen för en dylik anordning.

Även enligt min mening torde i vissa fall vara lämpligt att bevismaterialet

från underrätten framlägges av parterna. För en sådan avvikelse från

den sedvanliga ordningen synes dock böra krävas parternas samtycke. Det

av lagrådet ifrågasatta stadgandet har därför avfattats så, att örn hovrätten

finner det lämpligare och parterna samtycka därtill, bevisningen vid underrätten

må förebringas av parterna.

Såsom för motsvarande fall förut ägt rum har avfattningen av 19 § femte

stycket jämkats.

I stadgandet i 22 § första stycket har tillägg gjorts på sätt tidigare skett

i 22 § uti 50 kap., varjämte andra stycket uteslutits.

I anslutning till lagrådets erinran vid 50 kap. 25 § har motsvarande jämkning

vidtagits i 24 § förevarande kapitel.

Den av lagrådet vid 25 § framställda erinran har iakttagits.

52 kap.

Vad lagrådet erinrat vid 1 § har beaktats.

I anslutning till lagrådets anmärkning vid 51 kap. 7 § har motsvarande

ändring skett i 6 § förevarande kapitel.

Den i 11 § vidtagna jämkningen är av redaktionell natur.

På sätt, som tidigare iakttagits vid 50 kap. 25 § och 51 kap. 24 §, har jämkning

ägt rum i 12 § förevarande kapitel.

53 kap.

Enligt 1 § skola i fråga om tvistemål, som upptages omedelbart av hovrätt,

gälla samma regler som för rättegången vid underrätt; dock föreskrivas

vissa avvikelser. Bland dessa har under punkt 1 upptagits tid för utsättande

av huvudförhandling och anmälan i vissa fall till Konungen. I överensstämmelse

med vad för motsvarande fall iakttagits i fråga om underrätt,

bör detta stadgande utgå. Även den under punkt 2 upptagna avvikelsen blir

överflödig med hänsyn till den ändrade avfattning 2 kap. 2 § erhållit. I 2 §,

som avser brottmål, torde någon jämkning böra vidtagas i punkt 3, varjämte

andra stycket i denna punkt bör utgå.

54 kap.

I 1 § bör, på sätt som skett i 49 kap. 1 §, upptagas dels i andra stycket

en hänvisning till reglerna om återvinning och dels som tredje stycke stadgande

om verkan av utfästelse att ej fullfölja talan mot hovrätts dom.

Vad lagrådet hemställt vid 8 § torde böra iakttagas; denna paragraf har

alltså uteslutits ur förslaget. Som följd av den i 2 kap. 2 § vidtagna änd
-

s. 529 Kontrollera mot PDF

529

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ringen bör ock 9 § utgå. I anledning av dessa båda paragrafers uteslutning

har paragrafföljden ändrats. Som 8 § har upptagits andra stycket i 7 § i

beredningens förslag, varjämte 10 § erhållit nr 9, 11 § första stycket nr 10

samt de båda återstående styckena i sistnämnda paragraf nr 11. Av omnumreringen

ha föranletts ändrade hänvisningar i 12—15 §§ i detta kapitel ävensom

i vissa andra lagrum. I överensstämmelse med vad lagrådet erinrat vid

12 § har bland de i sista stycket angivna påföljderna upptagits även anstånd

med straffs ådömande.

Dessutom har i anledning av lagrådets erinran vid 8 § i beredningens förslag

av lagrådet förordat tillägg gjorts till 13 §. Vad lagrådet hemställt vid

17 § har iakttagits.

55 kap.

På sätt lagrådet hemställt har avfattningen av 2 § jämkats. I 4 § har i

anledning av ändrad paragrafföljd i 54 kap. hänvisningen till sistnämnda kapitel

ändrats, varjämte såsom lagrådet hemställt avfattningen jämkats. På

sätt tidigare ägt rum i fråga om 51 kap. 5 § andra stycket har ändring skett

i 5 § andra stycket förevarande kapitel. Den i 9 § företagna jämkningen

motiveras av den ändring, som skett i avfattningen av 50 kap. 9 §. I överensstämmelse

med lagrådets hemställan har 13 § uteslutits ur förslaget och

ersatts med hänvisning till 50 kap. 22 § och 51 kap. 22 §. De följande paragraferna

ha till följd härav erhållit ändrad numrering. I 15 §; sorn

motsvarar 16 § i beredningens förslag, har till följd av tidigare vidtagna

andringar hänvisning kunnat ske till 50 kap. 13 § och 51 kap. 13 §. Dessutom

har 18 § i förevarande kapitel ersatts med hänvisning till 51 kap. 31 §.

56 kap.

Den ändring, sorn vidtagits i 52 kap. 1 §, föranleder motsvarande ändring

i i § förevarande kapitel. I 2 § har jämkning vidtagits på sätt som tidigare

skett i 55 kap. 2 §. I 4 § har hänvisningen till 54 kap. ändrats; avtattnmgen

har i övrigt jämkats i överensstämmelse med vad som ägt rum i

55 kap. 4 §. Stadgandet i 7 § har avfattats i överensstämmelse med den lydelse

6 § i 52 kap. erhållit. J

57 kap.

Såsom lagrådet hemställt vid 55 kap. 16 § torde något undantag från

lanvisningen till 53 kap. icke böra göras; detta undantag har därför uteslutits

ur lagtexten.

58 kap.

Lagrådets erinran vid 2 § punkt 3, som föranletts av lydelsen av motsvarande

stadgande i den 1939 antagna rättsmedelslagen, har vunnit beaktande.

Vid 4 § har en av lagrådets ledamöter upptagit frågan om en mera allmän

begränsning av ratten att söka resning. Denna fråga har övervägts vid tillBihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

34

s. 530 Kontrollera mot PDF

530

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

kornsten av rättsmedelslagen, och förslaget överensstämmer i denna del med

sistnämnda lag. Då några nya skäl, som bragt frågan i annat läge, icke anförts,

har jag ansett förslaget i denna del böra bibehållas oförändrat.

59 kap.

Vad lagrådet hemställt vid 1 § har vunnit beaktande; till följd härav har

sista stycket i 2 § uteslutits.

Vid 1 § har en av lagrådets ledamöter framhållit, att i förslaget ej i fråga

om domvilla upptagits någon motsvarighet till de beträffande resning föreslagna

bestämmelserna örn inskränkning i parts rätt att göra gällande nya

omständigheter eller bevis på grund av underlåtenhet att åberopa dem vid

målets behandling eller genom fullföljd till högre rätt. Enligt denne ledamot

vore den uppfattning, på vilken förslaget vilade, riktig, då rätten ej på ett

för parten synligt sätt uppmärksammat den omständighet, varom vore fråga,

däremot ej, då rätten i frågan träffat ett uttryckligt avgörande; för detta

fall borde parten vara hänvisad till fullföljd i vanlig ordning. Från denna

utgångspunkt har förordats ett tillägg till 1 § av innehåll, att besvär över

domvilla ej må bifallas på grund av förhållande, som avses i punkten 1, 2

eller 5, om förhållandet tidigare åberopats i målet. De synpunkter, som

sålunda framhållits, ha tidigare varit under övervägande vid rättsmedelslagens

tillkomst utan att då leda till upptagandet av en sådan bestämmelse. I

detta sammanhang må framhållas, att, såsom ock erinrats i beredningens

motiv, domvilloinstitutet är avsett att komma till användning i fråga om

vissa hovrättsavgöranden, beträffande vilka fullföljdsprövning i vanlig ordning

icke står öppen för parten. Det till 1 § föreslagna tillägget skulle icke

stå i överensstämmelse med denna förslagets ståndpunkt. Med hänsyn härtill

och då den omständigheten, att frågan tidigare prövats i vanlig fullföljdsväg,

alltid kan beaktas vid prövningen av domvillobesvåren, har jag ansett

övervägande skäl tala för att förslaget på denna punkt bibehålies oförändrat.

I 3 och 5 §§ ha vidtagits vissa jämkningar av redaktionell innebörd.

s. 531 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

531

Utdrag av protokollet över jusiitiedepartementetsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 november 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

PEHRSSON-!! RAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, ERIKSSON,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om rättegångsväsendets

reformering samt anför därvid:

Den 29 november 1938 avlämnade processlagberedningen sitt betänkande

med förslag till rättegångsbalk, utarbetat i anslutning till de riktlinjer för

en reform av vårt rättegångsväsende, som godkänts av 1931 års riksdag i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande huvudgrunderna för en

sådan reform. Sedan processlagberedningens förslag varit föremål för ingående

överläggningar, bland annat vid av mig anordnade sammanträden

med, förutom processlagberedningens och lagrådets ledamöter, företrädare

för skilda delar av rättegångsväsendet samt ett antal ledamöter av riksdagen,

beslöt Kungl. Maj:t den 9 juni 1939 alt inhämta lagrådets utlåtande över

förslaget. Lagrådet avgav utlåtande den 8 november 1940, varvid lagrådet

förklarade, att lagrådet kunde obetingat ansluta sig såväl till uppfattningen

att en allmän rättegångsreforin vore av behovet påkallad och utan dröjsmål

borde komma till stånd som till de principer, vilka uppbure det till lagrådet

remitterade förslaget. Erinringar framställdes emellertid mot olika

stadganden däri. Med anledning härav företogs inom justitiedepartementet

en överarbetning av förslaget, varefter det av mig anmäldes i statsrådet den

14 februari 1941. Därvid lämnade jag en utförlig redogörelse och motivering

för förslaget sådant det utformats vid departementsbehandlingen. Jag anförde

vidare att jag på grund av det läge, vari vissa av tidsomständigheterna

föranledda, inom finansdepartementet pågående besparingsutredningar befunne

sig, ansåge mig förhindrad att hemställa, att förslaget förelädes 1941

års riksdag, men uttalade tillika att dessa utredningar komme att bedrivas

på sådant sätt, att deras resultat i den mån det berörde processreformens

finansiella följder skulle komma att föreligga före 1941 års utgång. Då det

finge beräknas, att några år komme att ligga emellan tid]) link t en för lagtextens

slutgiltiga antagande och dess ikraftträdande, samt under dessa år

det omfattande arbete skulle slutföras, som erfordrades för att infoga en ny

s. 532 Kontrollera mot PDF

532

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rättegångsbalk i vår rättsordning, behövde ett uppskov med lagförslagets

framläggande för riksdagen icke föranleda dröjsmål med rättegångsreformens

genomförande under förutsättning att erforderliga riktlinjer bleve meddelade

för förberedelsearbetets fortgång. Det vore därför av vikt, att processlagberedningen

erhölle den ledning för arbetets fortsatta bedrivande, som

läge däri att Kungl. Majit godkände det framlagda förslaget såsom grundval

för beredningens verksamhet under den närmaste tiden. Kungl. Majit

beslöt därefter på min hemställan att godkänna lagförslaget såsom grundval

för processlagberedningens fortsatta verksamhet, intill dess förslag till

rättegångsbalk blivit antaget av Kungl. Majit och riksdagen.

De nämnda ekonomiska utredningarna ha numera slutförts. Med skrivelse

den 20 november 1941 har besparingsberedningen överlämnat yttrande av

dess delegation för bland annat andra huvudtiteln, vari delegationen anmält,

att den vid sitt övervägande kommit till det resultatet att de merkostnader,

vilka skola visa sig stå i samband med en ny rättegångsordnings genomförande,

icke äro av den storleksordning ali det föreligger anledning att av

statsfinansiella skäl avråda från förslagets framläggande till slutlig behandling,

därest detta av andra skäl anses vara av stor betydelse. Besparingsberedningen

har för sin del anfört, att beredningen funnit vad i ärendet förekommit

icke giva anledning till ytterligare undersökningar från dess sida.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att de juridiska fakulteterna i Uppsala

och Lund samt stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms

högskola i underdånig skrivelse den 3 november 1941 uttalat såsom sin uppfattning,

att det ur allmänna rättsvårdssynpunkter vore synnerligen angeläget

att frågan om rättegångsväsendet snarast vunne sin lösning. Genom antagande

i huvudsak av processlagberedningens förslag skulle man enligt fakulteternas

mening verksamt bidraga till botande av de väsentliga, allmänt kända

bristerna i vår rättegångsordning samt överhuvud taget förskaffa vårt land

en tidsenlig och effektiv processordning. I skrivelsen har slutligen anförts,

att den förevarande reformfrågans svävande läge medförde betydande olägenheter

för den juridiska forskningen och för utbildningen av de unga

juristerna.

Föredraganden hemställer härefter, att det ifrågavarande, av Kungl. Majit

den 14 februari 1941 såsom grundval för processlagberedningens fortsatta

verksamhet godkända förslaget till rättegångsbalk måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

s. 533 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

533

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.................................................................... i

Förslag till rättegångsbalk .................................................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 juni 1939 ........................ 153

Utdrag av lagrådsprotokollet den 8 november 1940 .................... 156

Statistisk utredning rörande brottmål vid stadsdomstolarna (bilaga till lagrådsprotokollet) 255

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 februari 1941.................... 262

Departementschefens yttrande den 14 februari 1941 (bilaga till statsrådsprotokollet)

......................................... 264

Tidigare reformer och reformförslag...................................... 264

Processkommissionens förslag ................................... 266

Förtjänster och brister i nuvarande rättegångsväsen......................... 266

Några principfrågor i kommissionens förslag ..............................;....... 272

Muntlighet och koncentration................................. 272

Bevisningen...................................................... ....... 275

Parts sanningsplikt ..................... 276

Parternas och rättens verksamhet för ntredningen ........................... 276

Lekmäns deltagande i rättsskipningen.............................''......... 279

Organiserandet av det lagfarna elementet i underrätt............. 281

Huvuddragen av processkommissionens förslag i övrigt ............ 283

Utlåtanden över processkommissionens betänkande................— 295

Allmänna omdömen örn processkommissionens förslag................................ 296

Yttranden över förslagets huvuddrag ............................. 299

Koncentration.................................... 299

Förberedelse....................................................... 299

Förundersökning i brottmål................................................ 301

Huvudförhandlingen ...................................................... 301

Protokoll ................................................................ ''302

Domen .................................................. 303

Bevisningen..................................................... 303

Förfarandet i hovrätt .................................................... 304

Fnllföljdsrätten till högsta domstolen............................. 305

Skyldighet att anlita biträde.............................................. 306

Underrätterna................................ 306

Hovrätterna.................................................... 309

Åklagarväsendet........................................................... 311

Advokatväsendet.......................................................... 311

Överexckutorsgöromålen .................................................. 311

Allmän reform eller partiella reformer ............................................ 311

s. 534 Kontrollera mot PDF

534

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Sid.

Reformfrågans behandling vid 1981 års riksdag .......... 313

Propositionen .................................................................. 314

Utgångspunkter för en rättegångsreform .................................. 315

Domstolarna.............................................................. 315

Förfarandet.............................................................. 318

Huvudgrunder för en rättegångsreform .................................... 324

Förfarandet.............................................................. 324

Domstolsorganisationen.................................................... 342

Reformens genomförande.................... 357

Riksdagens yttrande ............................................................ 358

Behovet av en rättegångsreform............................................ 358

Huvudgrunderna för en rättegångsreform.................................. 363

Förfarandet.............................................................. 363

Domstolsorganisationen.................................................... 378

Reformens genomförande.................................................. 389

Reformarbetet efter riksdagsbehandlingen................................ 390

Parnelia reformer .............................................................. 391

Processlagberedningens förslag.................................................... 393

Domstolsväsendet .......................................................... 395

Allmän nnderrätt ........................................................ 395

Hovrätt.................................................................. 400

Högsta domstolen ....................... 401

Domstols kansli.......................................................... 402

Domares tillsättande...................................................... 403

Åklagare ................................................................ 403

Advokater................................................................ 404

Grundsatser i fråga örn förfarandet ...................................... 406

Förfarandet i första instans .............................................. 408

Tvistemål................................................................ 408

Brottmål ................................................................ 413

Behandlingen av mindre mål.............................................. 420

Bevisningen................................................................ 421

Protokoll .................................................................. 427

Instansordning och fullföljd .............................................. 429

Förfarandet i hovrätt .................................................... 429

Förfarandet i högsta domstolen............................................ 436

Särskilda rättsmedel........................................................ 441

Förslagets uppställning......................................«.............. 442

Departementschefens yttrande.............................................. 443

Reformfrågans nuvarande läge.................................................... 443

Behovet av en rättegångsreform.................................................. 444

Reformens omfattning............................................................ 448

Grunderna för reformen.......................................................... 449

Vissa särskilda frågor .......................................................... 451

Förberedelse och huvudförhandling i mål mellan enskilda parter .......... 451

Förundersökning och huvudförhandling i åklagarmål ...................... 453

Hovrätt som första instans i vissa mål ........................... 456

Lekmäns deltagande i rättsskipningen...................................... 459

s. 535 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 5.

535

Reformens ekonomiska verkningar ........

Allmänna utgångspunkter..........

Domstols- och åklag ar organisationen

Domstolarna

Åklagarväsendet.........................................

Processkostnaderna .......................................

Ändringar i lagtexten...........................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 november 1941

Sid.

466

466

468

468

484

486

488

531

Doktrin (7)

  1. Viktor Brylla, Erik Sjögren Tergius, Dubbelbestraffning, resning och rättskraft, SvJT 2025 s. 215, på s. 227 · Fritt tillgänglig
  2. Christian Dahlman, Bevisvärdering i busshållplatsmordet, SvJT 2022 s. 339, på s. 347 · Fritt tillgänglig
  3. Erik Björling, Tvistlösningens normativitet: Konsumentprocess i tre varianter*, SvJT 2022 s. 230, på s. 235 · Fritt tillgänglig
  4. Anna Wallerman, Fakultativa regler: en taxonomi*, SvJT 2017 s. 399, på s. 405 · Fritt tillgänglig
  5. Gunnel Lindberg, Åklagaren sedd ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv, FT 2000 nr 2 s. 37, på s. 38 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Krister Malmsten, Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning, SvJT 1992 s. 529 · Fritt tillgänglig
  7. Bör förhörsutsaga återges i dom?*, SvJT 1980 s. 552, på s. 556 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

19 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. 1SärU 1942:4 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första särskilda utskottets utlåtande nr 2 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition m s. 1 i texten
  2. 1SärU 1942:5 Första särskilda utskottets memorial Nr 5 a1 i texten
  3. KU 1942:16 Utlåtande i anledning av väckt motion om klarläggande av riksdagsmans rättigheter och skyldigheter. s. 2 i texten
  4. 1SärU 1942:3 Utlåtande i anledning av väckta motioner om inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland. s. 15 i texten
  5. 1LU 1942:48 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober 1914 s. 11 i texten

Visa alla 7

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2010 ref. 104 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (11)

11 kopplingar.

  1. SvJT 2025 s. 215 Viktor Brylla, Erik Sjögren Tergius, Dubbelbestraffning, resning och rättskraft s. 227 i texten
  2. JT 2024/25 s. 4 s. 6 i texten · dokumentnivå
  3. SvJT 2022 s. 230 Erik Björling, Tvistlösningens normativitet: Konsumentprocess i tre varianter* s. 235 i texten
  4. SvJT 2022 s. 339 Christian Dahlman, Bevisvärdering i busshållplatsmordet s. 347 i texten
  5. SvJT 2017 s. 399 Anna Wallerman, Fakultativa regler: en taxonomi* s. 405 i texten

Visa alla 11