Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder till stöd för de renskötare lapparna m. m

1943-03-05 · 62 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 60 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:110, Angående åtgärder till stöd för de renskötare lapparna m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder till

stöd för de renskötare lapparna m. m,; given Stockholms

slott den 5 mars 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbrulcsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern HANSSON, statsråden PEHRSSON-BRAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen

anmäler statsrådet Domö vissa frågor om åtgärder

till stöd för de renskötande lapparna samt anför därvid följande.

Inledning.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 april 1939 tillkallade chefen

för jordbruksdepartementet samma dag expeditionschefen E. Falk att inom

departementet verkställa överarbetning av 1930 års lapputrednings betänkande

(stat. off. utr. 1936:23) ävensom den utredning i övrigt rörande

lappväsendet, som sammanhängde med i betänkandet omhandlade spörsmål.

Med stöd av samma bemyndigande förordnades därjämte den 27 juni

1939 ledamöterna av riksdagens andra kammare O. W. Lövgren i Boden och

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 110.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

U. R. Jacobson i Vilhelmina samt t. f. lappfogden K. E. Kangas i Luleå,

jordbrukskonsulenten W. L. Wanhainen i Luleå, kyrkoherden G. L. Park

i Stensele och lappmannen P. L. Andersson-Juuso i Luokta lappby att såsom

särskilda experter med utredningsmannen deltaga i överläggningar i ämnet.

Efter det expeditionschefen Falk avlidit, förordnades den 14 december 1931)

generaldirektören L. Berglöf att såsom sakkunnig inom departementet fullfölja

ifrågavarande utredning.

1930 års lapputredning omhänderhades på grund av Kungl. Maj:ts beslut

den 30 maj 1930 av länsstyrelsen i Norrbottens län jämte vissa särskilt

tillkallade personer och avsåg undersökning av de åtgärder, som borde vidtagas

för avhjälpande av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län

yppade missförhållandena, samt rörande de kostnader, som därav kunde

föranledas. Utredningen, som i det följande benämnes Norrbottensutredningen,

avgav den 29 december 1935 betänkande i ämnet. Samtidigt med

att Kungl. Maj:t gav berörda uppdrag åt länsstyrelsen i Norrbottens län,

anbefalldes länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län var för sig

att i erforderlig omfattning verkställa utredning angående de åtgärder, som

för överskådlig tid kunde behöva vidtagas till renskötselns ändamålsenliga

bedrivande i vederbörande län, och rörande de kostnader, som därav kunde

föranledas. Med anledning härav ha av länsstyrelsen i Västerbottens län avgivits

två särskilda den 26 maj 1939 dagtecknade utlåtanden (Västerbottcnsutredningen).

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som av Kungl. Majit bemyndigats

tillkalla särskild sakkunnig att deltaga i länsstyrelsens utredning, har

i skrivelse den 15 juni 1940 framlagt resultatet av sitt arbete (Jumtlandsutredningen).

I de nämnda utredningarna avhandlas en mångfald frågor,

som beröra de renskötande lapparna och deras näring, ävensom förutvarande

renskötande lappars förhållanden.

Den senast tillkallade utredningsmannen fann, att det skulle draga allt

för långt ut på tiden att vid den anbefallda överarbetningen samtidigt upptaga

till behandling alla de omfattande frågor, som berörts i nämnda utredningar.

Utredningsmannen upptog därför först till behandling spörsmålet

om nya grunder för upplåtelse av lägenheter å kronans mark åt de lappar,

som nödgats lämna renskötseln, och avgav den 27 november 1940 betänkande

med förslag i ämnet (stat.off.utr. 1940:37). Denna fråga erhöll sin

lösning vid 1941 års riksdag (prop. nr 156, r.skr. nr 246), varefter Kungl.

jVlaj :t den 6 juni 1941 utfärdade kungörelse (nr 484) angående upplåtelse

åt lappar av lägenheter å kronomark m. m.

Utredningsmannen har härefter upptagit till behandling åtskilliga spörsmål

av vikt för de renskötande lapparna och deras näring. Den 30 september

1942 har utredningsmannen avgivit betänkande angående åtgärder till

stöd för de renskötande lapparna m. m. (stat. off. utr. 1942:41). över be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

3

tänkandet lia yttranden avgivits av statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt nomadskolinspektören.

Vid domänstyrelsens utlåtande funnos fogade yttranden

från överjägmästarna i övre Norrbottens, nedre Norrbottens, Skellefteå,

Umeå, mellersta Norrlands och Gävle-Dala distrikt samt jägmästarna i

Arjeplogs, Sorsele, Renbetesfjällens och Idre revir, varjämte egnahemsstyrelsen

låtit höra egnahemsnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län samt lantbruksstyrelsen hushållningssällskapen i samma län. Länsstyrelserna

ha inhämtat yttranden av vederbörande lappfogdar. Vidare ha

representanter för lappbyarna i riket givits tillfälle att yttra sig över de i betänkandet

framlagda förslagen vid ett i Arvidsjaur i oktober 1942 hållet

möte.

I förenämnda betänkande har upptagits ett flertal förslag till stöd för

de renskötande lapparna. Sålunda har föreslagits att staten i vissa fall

skall lämna bidrag till uppförande av fasta bostäder åt dessa lappar och

lill reparation av bostadshusen, anordna undervisning i renskötsel samt

stödja de nämnda lapparnas föreningsväsen. Härjämte föreslås att vissa

ändringar skola vidtagas i de gällande grunderna för utlämnande av lån

för inköp av livrenar, att belöningar skola kunna utdelas för god renvård

samt att vissa byggnadsanläggningar skola komma till stånd genom statens

försorg eller med bidrag av statsmedel för renskötselns underlättande

och till skydd mot renskador å de bofastas ägor. Betänkandet innehåller

jämväl förslag, att i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige skola intagas bestämmelser om maximering

av lapps reninnehav m. m., att ändringar skola vidtagas i taxeringsförordningen

den 28 september 1928 i fråga om förfarandet vid lapparnas taxering

samt att viss inskränkning skall vidtagas i rätten för den bofasta befolkningen

å renbetesfjällen alt inneha hundar. Vidare har i betänkandet

upptagits till behandling vissa hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar örn

ändring i renbeteslagens bestämmelser i fråga örn lapparnas anmälningsskyldighet

rörande reninnehavet och örn skogslapparnas skyldighet att i

vissa fall tåla inskränkning i sina renbetesområden. Slutligen har utredningsmannen

föreslagit, att en gemensam fond skall upprättas för lappväsendet

i riket (statens lappfond).

Jag torde nu till behandling få upptaga följande av de frågor, vilka behandlats

i utredningsmannens betänkande, nämligen om statsbidrag till

uppförande av bostadshus för renskötande lappar, undervisning i renskötsel,

lapparnas föreningsväsen, lån för inköp av livrenar, belöningar för

god renvård, tekniska hjälpmedel för renskötselns underlättande, åtgärder

till skydd mot renskador å de bofastas ägor och bildandet av en gemensam

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

fond för lappväsendet. Utredningsmannens förberörda förslag om vidtagande

av vissa ändringar i renbeteslagen torde jag med hänsyn till att en

ändring av denna lag skall underställas lagrådets granskning få anmäla

vid senare tillfälle. De i betänkandet behandlade frågorna om statsbidrag

till förbättring eller nybyggnad av befintliga bostäder för de renskötande

lapparna och om ändring i taxeringsförordningen beträffande lapparnas

taxering komma att anmälas, den förra av chefen för socialdepartementet

och den senare av chefen för finansdepartementet.

Statistiska uppgifter rörande lappbefolkningen i riket m. m.

Innan jag närmare ingår på de framlagda förslagen, torde här ur betänkandet

få återgivas följande uppgifter rörande lappbefolkningen och renskötselnäringen.

Lappbefolkningen har under senare tid icke till antal eller näringsfång

undergått några större förändringar. Smärre förskjutningar ha dock skett.

Att fullt säkert uppmäta dessa är förenat med vissa svårigheter. Blandningen

mellan lappar och personer av annan stam är särskilt inom vissa

trakter ganska stor, och någon fast regel för biandlapparnas upptagande

såsom lappar har icke följts förr än på senare tid. Även beträffande yrkesfördelningen

ha gränserna varit vaga. Särskilt för skogslapparnas del

kan det någon gång vara svårt att avgöra, huruvida en lapp bör räknas

till de renskötande lapparna eller såsom bofast med annat näringsfång

än renskötsel.

Rörande antalet av de personer, som jämlikt 1928 års renbeteslag äga rätt

till renskötsel, har utredningsmannen inhämtat uppgifter från lappfogdarna

i de tre nordligaste länen. En jämförelse mellan dessa uppgifter och äldre

siffror beträffande lappbefolkningen blir med hänsyn till olikheten i grunden

för beräkningen ganska osäker.

Enligt lappfogdarnas uppgifter uppgick den 31 december 1940 antalet

renskötselberättigade lappar till

inom Norrbottens län ............................ 5 854

» Västerbottens » ............................ 1 865

» Jämtlands » * 1............................ 824

Summa 8 543

Någon räkning av lappbefolkningen i samband med den allmänna folkräkningen

vid 1940 års utgång har av kostnadsskäl icke ansetts böra företagas.

Då den till renskötsel berättigade, inom andra län i riket boende

lappbefolkningen av utredningsmannen uppskattas till i runt tal 150 personer,

skulle det antal lappar, som enligt renbeteslagens bestämmelser äger

rätt att driva renskötsel, vid nämnda tidpunkt uppgå till i runt tal 8 700

personer.

1 Häri äro inräknade de till Idre lappby inom Kopparbergs län hörande lapparna. Även

i de följande uppgifterna beträffande lappbefolkningen inom Jämtlands län äro lapparna

i Idre redovisade.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

5

Av den officiella statistiken inhämtas, alt vid de närmast föregående sju

folkräkningarna det uppgivna antalet lappar varit följande:

Ar År År År År År År 1930

1870 1880 1890 1900 1910 1920 antal %>

Norrbottens län........ 4 260 3 899 4 266 4 234 4 330 4 437 4 263 65-8

Västerbottens » ........ 1 492 1 547 1 656 1 712 1 780 1 679 1 203 18-5

Jämtlands » ........ 800 844 907 915 904 897 854 13‘2

övriga län ............ 159 114 17 122 124 149 161 2-5

Summa 6 711 6 404 6 846 6 983 7 138 7 162 6 481 lOOo

Minskningen från totalsumman 7 162 år 1920 till 6 481 år 1930 är skenbar

och står i samband med en ändring i utformningen av stambegreppet, som

skedde vid folkräkningen sistnämnda år. Likaså får den ökning av lapparnas

antal, som enligt de lämnade uppgifterna skulle ägt rum inom Norrbottens

och Västerbottens län från år 1930 till år 1940, eller från 4 263 till 5 854

inom det förra och från 1 203 till 1 865 inom det senare länet, till stor del

tillskrivas att olika grunder använts för bedömande av stamtillhörigheten.

Vid 1930 års folkräkning räknades sådan person, vilkens moder men ej fader

var född i lappby, icke tillhöra lapsk stam. Men åtskilliga av dessa personer

äro berättigade till renskötsel, och dessa ha därför redovisats i de av

lappfogdarna för år 1940 lämnade uppgifterna. Det har emellertid ansetts

att viss del av ökningen är beroende på en naturlig folktillväxt och att lapparna

sålunda icke utgöra någon utdöende folkstam.

Som bekant skiljer man sedan gammalt inom den lapska allmogen mellan

två grupper av lappar, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna indelning

hänför sig närmast till den nomadiserande delen av lappbefolkningen

och är betingad av vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland

de renskötande fjällapparna och de renskötande skogslapparna samt därmed

sammanhängande olikheter i renskötselns utövande.

Fjällapparna företaga i allmänhet långa flyttningar med sina renar. Sommartiden

uppehålla de sig i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands läns

fjälltrakter längs gränsen mot Norge. På sina ställen inflytta de även

på norskt område. Om hösten draga sig renhjordarna så småningom nedåt

det svenska skogslandet, i vissa trakter ända ned i kustlandet; och här i

skogslandet lia de sina vinterbetesområden. Under vår och höst uppehålla

de sig å lågfjällstrakterna och platåerna emellan det egentliga skogslandet

och gränsfjällen. I de söder om Frostviken i Jämtlands län belägna lappbyarna

ha emellertid flyttningarna en väsentligt mera begränsad omfattning.

Skogslapparna driva sin renskötsel i de mellersta och östra trakterna av

Norrbottens lappmark samt i Malå socken av Västerbottens län. De företaga

allenast kortare flyttningar inom skogs- och kustlandet, där renarna

allt efter årstiden tillgodogöra sig lav- eller gräsbete.

Efter tillkomsten av 1928 års renbeteslag kan man härutöver särskilja ett

tredje slag av renvård. Inom Norrbottens län nedom lappmarks gränsen har

av ålder förekommit renskötsel å vissa trakter, där renägarna, vare sig de

varit av svensk eller lapsk stam, tidigare saknat rätt att för renbete taga i

anspråk annan tillhörig mark. Enligt 57 § renbeteslagen kan numera lapp

efter särskilt tillstånd erhålla rätt att idka dylik renskötsel, vilken till sin

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

natur motsvarar den som bedrives av skogslapparna. Frågan om dylikt tillstånd,

som skall avse viss tid ej överstigande tio år, prövas av länsstyrelsen.

Tillstånd har medgivits att bedriva renskötsel inom tolv olika till gränserna

bestämda trakter (koncessionsområden) nedom lappmarksgränsen inom

Torne och Kalix älvdalar.

Tager man härstamningen från den ena eller andra gruppens lappar till

utgångspunkt, fördelade sig år 1940 lapparna inom de tre nordligaste länen

på följande

sätt:

Fjällappar

Skogslappar

Summa

Norrbottens

län ............

............ 3 127

2 727

5 854

Västerbottens

» ............

............ 1 525

340

1 865

Jämtlands

» ............

............ 824

—

824

5 476

3 067

8 543

Antalet fjällappar i nämnda län skulle alltså utgöra 5 476 personer eller

64 procent och antalet skogslappar 3 067 eller 36 procent av samtliga lappar.

Till jämförelse kan nämnas att 1919 års lappkommitté, som beräknade antalet

lappar inom de tre nordligaste länen till 7 952, uppskattade antalet fjälllappar

till 5 603 eller 70 procent och antalet skogslappar till 2 349 eller 30

procent av samtliga lappar i dessa län.

Enligt den officiella statistiken skulle år 1930 av den då till 6 481 personer

beräknade lappbefolkningen blott 2 824 personer eller 44 procent ha haft

sin huvudsakliga utkomst av renskötsel, vilken ju av gammalt ansetts utgöra

den lapska allmogens egentliga näring. Av nämnda lappar redovisades

1 787 såsom nomader och renägare, 392 såsom dessas medhjälpande familjemedlemmar

och 645 såsom renskötare. Den övriga lappbefolkningen eller

3 657 personer uppgavs erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruk och

dess binäringar samt av industri, hantverk m. m.

Av de utav lappfogdarna lämnade uppgifterna framgår, att vid 1940 års

utgång de renskötande lapparna i ifrågavarande län utgjorde 2 801 eller 33

procent samt att 5 742 eller 67 procent upphört med renskötseln eller i huvudsak

ägnat sig åt annat näringsfång.

Bland fjällapparna är antalet renskötande och icke renskötande följande:

Renskötande

Icke ren- skötande

Summa

Norrbottens län .........

............... 1 458

1 669

3 127

Västerbottens » .........

............... 257

1 268

1 525

Jämtlands » .........

............... 377

447

824

2 092

3 384

5 476

Bland skogslapparna är

antalet renskötande och icke renskötande följande:

Renskötande

Icke ren- skötande

Summa

Norrbottens län .........

............... 634

2 093

2 727

Västerbottens » .........

............... 75

265

340

709

2 358

3 067

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

7

Renskötseln är sålunda för fjällapparna av väsentligt större betydelse än

för skogslapparna. Bland de förra äro 38 procent renskötande och 62 procent

icke renskötande, medan bland skogslapparna blott 23 procent äro

renskötande och 77 procent icke renskötande. Det bör emellertid nämnas,

att ett avsevärt antal av den renskötande lapska allmogen, framför allt

bland skogslapparna, jämsides med renskötseln driver jordbruk eller söker

bidraga till sin utkomst genom annat arbete.

De nu lämnade sifferuppgifterna giva vid handen, att totalantalet av

de i renskötselnäringen sysselsatta personerna hållit sig tämligen konstant

under de två senaste årtiondena.

Renskötseln är ekonomiskt lönande. Det kan beräknas, att den lämnar

en årlig avkastning av 20 å 25 procent. Renproduktionen kan för år uppskattas

till miljonvärden. Avkastningen kan emellertid erbjuda väsentliga

variationer år från år, då svårigheter av olika slag kunna tillstöta och nedsätta

densamma.

Beträffande antalet renar i riket lämnas i betänkandet en del uppgifter.

Härav framgår att renantalet enligt 1940 års renräkning uppgick till

164 106, därav 103 895 i Norrbottens län, 36 761 i Västerbottens län och

23 450 i Jämtlands län och Idre socken.1 Enligt de upplysningar, som

lämnas i de ovannämnda Norrbottens-, Västerbottens- och Jämtlandsutredningarna

skall å de tillgängliga betesmarkerna rationellt kunna hållas en

renstam av i runt tal 241 000 djur, därav i Norrbottens län 164 000, i Västerbottens

län 47 000 och i Jämtlands län 30 000. Det nuvarande renantalet

är därför mycket lågt och detta särskilt för Norrbottens vidkommande.

Orsaken härtill torde framför allt vara, att två renskötselår i följd,

nämligen 1934/35 och 1935/36, varit synnerligen ogynnsamma och medfört

en katastrofal minskning i renstammen. Denna nedgick med omkring

45 procent räknat för hela Norrbottens län och med bortåt 60 procent

inom området mellan Torneträslc och Stora Lulevatten. De senaste

åren ha emellertid varit förhållandevis goda och medfört att renbeståndet

åter ökats i någon mån. Till jämförelse med 1940 års siffror må anföras

renantalet vid de nedannämnda år verkställda renräkningarna:

1925

1928

1931

1934

...... 192 578

176 455

220 792

193 075

» Västerbottens » .....

232 316

31 026

33 546

54 698

» Jämtlands » .....

13 361

17 161

'' 24 712

29 465

Summa 238 255

224 642

279 050

277 238

Antalet renar med kända och med okända ägare inom de olika lappfogdedistrikten

utgjorde enligt 1940 års renräkning för:

Känd ren-

Okänd ren-

ägare

Norrbottens norra fjälldistrikt ...........

45 476

54

45 530

Norrbottens södra » ...........

29 882

542

30 424

Norrbottens skogsdistrikt....................

27 543

398

27 941

Västerbottens distrikt..........................

36 761

—

36 761

Jämtlands distrikt .............................

23 450

—

23 450

163 112

994

164 106

1 I de uppgifter, som i det följande lämnas rörande renantalet i Jämtlands län, ingå

även Idrelapparnas renar.

2 Renräkningen verkställdes inom Västerbottens län under år 1926.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

På de renskötande lapparna, å ena, samt övriga renägare, vare sig lappar

eller icke lappar, å andra sidan, fördelar sig antalet renar med kända

ägare på följande sätt:

Renar till- hörande ren- skötande

Skötesrenar

Summa

lappar

Norrbottens

län ......................

..................... 80 581

22 320

102 901

Västerbottens

J>

..................... 26 589

10 172

36 761

Jämtlands

7>

................... 21 556

1 894

23 450

128 726

34 386

163 112

Nämnda rengruppers fördelning på fjällappbyar, skogslappbyar och

koncessionsområden är följande:

Fjäll
lapp
byar
Norrbottens

län 67 509

Västerbottens » 24 553

Jämtlands » 21 556

113 618

Fjälllappbyar
7

849

9 645

1 894

12 780 2 328 19 388

Skötesrenar

Skogs-

lapp-

byar

Konces-

sions-

områden

Summa

5 551

8 920

102 901

527

—

36 761

—

—

23 450

6 078

8 920

163 112

Renar tillhörande renskötande

lappar inom

Skogs- Konces
lapp-

sions
byar

områden

10 744 2 328

2 036 —

Jag övergår nu till den närmare behandlingen av de olika förslagen,

varvid jag kommer att följa den i betänkandet gjorda uppställningen.

De renskötande lapparnas fasta bostäder.

Gällande bestämmelser.

I 41 och 42 §§ i 1928 års renbeteslag givas bestämmelser beträffande

de renskötande lapparnas rätt att uppföra bostad och anordningar för

förvaring av sina tillhörigheter.

I bestämmelserna göres skillnad mellan inrättandet av tältkåta och annan

kåta med lapsk eldstad (aran), å ena, samt stuga och därmed jämförlig

bostadsbyggnad, å andra sidan.

Anordningar av det förra slaget må enligt 41 § av lapp uppföras å område,

där han äger uppehålla sig med sina renar. Å sådant område må

han tillika för förvaring av sina tillhörigheter uppföra bod eller därför

vidtaga andra anordningar. För byggande av kåta eller bod å inägor

kräves emellertid samtycke av vederbörande markägare eller brukare.

Nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen må å utmark till enskild

eller kommun tillhörig fastighet — område som vid avvittring blivit utlagd

till allmänningsskog dock undantaget — samt till kronohemman eller

kronolägenhet, som ej står under kronans omedelbara disposition, fast

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

9

kåta eller bod uppföras endast efter anvisning av jordägaren eller brukaren

eller, där lappen icke åtnöjes därmed, av lappfogden.

Beträffande rätten att uppföra stuga och därmed jämförlig bostadsbyggnad

stadgas i 42 § följande:

I den mån för renskötselns drivande erfordras må lapp å område inom

lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig nied sina

renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med

följande begränsningar:

1) Å enskild eller kommun tillhörig fastighet eller å kronomark, som ej

står under kronans omedelbara disposition, må dylik byggnad icke uppföras,

med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt

samtycke.

2) Å annan kronomark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras allenast

efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas, vad angår

trakt ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen av Konungens befallningshavande

samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd

med Konungens befallningshavande. Över sådan ansökan skola de

lappar höras, vilka äga uppehålla sig med sina renar å trakten. Vid

prövning av ansökningen har myndigheten ej mindre att tillse, att byggnaden

förlägges å plats, som med hänsyn till renskötseln å trakten och

andra förhållanden är lämplig, samt att den icke göres större än för dess

ändamål av bostad åt lapp, som driver renskötsel å trakten, är nödvändigt,

än även att meddela de särskilda bestämmelser i avseende å byggnadens

beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar med tillstånd jämlikt nästföregående stycke

uppförd byggnad, att driva renskötsel å trakten, eller överlåtes byggnaden

å annan än lapp, som driver renskötsel och tillhör samma lappby, har

den myndighet, som meddelat tillståndet, att pröva, huruvida och på vilka

villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas,

äger myndigheten bestämma, huruvida och i vad mån gottgörelse må utgå

för å byggnaden nedlagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits

avgiftsfritt av kronan.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag innebär i huvudsak, att staten skall lämna

bidrag till uppförandet av de bostadshus, som de renskötande lapparna

med vederbörligt tillstånd förskaffa sig å vår- och höstbeteslanden eller

annat huvudviste. Dylikt bidrag skall utgå med högst 3 000 kronor och

gäldas av medel ur den till upprättande föreslagna lappfonden. Bidragsverksamheten

skall omhänderhavas av den statliga egnahemsorganisationen.

Till motivering av sitt förslag har utredningsmannen anfört i huvudsak

följande.

Fasta bostäder förekomma numera i stor utsträckning bland de renskötande

lapparna. Bostadsbyggnaderna utgöras antingen av vanliga stugor

eller ock av timrade kåtor eller torvhus med mur för eldstad eller fristående

spis och ofta utan anordning för eldning å öppen härd. Stugor före
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

komma allmänt bland skogslapparna, med undantag av några få familjer i

Gällivare och Jukkasjärvi socknar, ävensom bland jämtlandslapparna. Även

i Västerbottens län ha många fjällappar, som därtill haft ekonomiska

möjligheter, skaffat sig stugor. Detta är fallet jämväl i Gällivare socken

och i de sydligare lappbyarna i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län. I

Karesuando socken och den översta lappbyn i Jukkasjärvi socken, där

lapparna, i allmänhet åtföljda av sina familjer, på somrarna med sina

renar inflytta till Norge, användas sällan stugor. Fåtaligt förekomma sådana

bland fjällapparna i Jokkmokks och Arjeplogs socknar. I övrigt

begagna lapparna i Norrbottens län och understundom jämväl i Västerbottens

län stora torvkåtor, helt eller delvis belagda med golv och ibland

utan aran. Lapparna ha dessutom ofta på sina visten torvkåtor med

öppen eldstad, vilka användas såsom sommarbostäder eller kokhus.

Tidigare hystes allmänt den meningen, att lapparna borde helt förbjudas

att bedriva renskötsel från fasta bostäder. Ur synpunkten av renskötselns

rationella bedrivande och framtida bestånd, torde möjligen viss

grund finnas för denna mening. Det kan nämligen sägas vara av största

vikt, att lapparna i sitt liv undvika allt, som kan vara ägnat att minska

deras rörlighet och deras intresse att följa renhjorden på dess kringströvande.

Dessutom skulle lapparna förvekligas och deras håg dragas från

renskötseln.

Vid 1928 års renbeteslags tillkomst ansåg man sig emellertid böra bygga

på utvecklingen sådan denna under senare tider fortskridit. En betydande

del av de renskötande lapparna hade redan då fasta bostäder och

denna omständighet ansågs icke behöva medföra en försämring av renskötseln.

Visade sig olägenheter uppkomma, borde de kunna motverkas

i annan ordning.

För närvarande synes det vara en vanlig inställning bland såväl fjällsom

skogslapparna att fast bostad ingår bland den renskötande lappens

utrustning. Att tänka sig att kunna återföra alla de lappar, som skaffat

sig fasta bostäder, till tidigare tillämpad ordning torde vara uteslutet.

Många lappar ha så satt sig in i att fast bostad på vår- och höstbeteslanden

eller annat huvudviste är en naturlig sak, att ett förbud däremot

kunde medföra att lapparna, åtminstone på vissa trakter, hellre upphörde

med renskötseln än avstode från den bekvämlighet fast bostad medför.

Mellan de skilda grupperna av lapparna äro för övrigt förhållandena

väsentligt olika. Beträffande skogslapparna framträder sålunda kravet

på flyttbara kåtor mindre starkt. Renarna vistas inom begränsade områden,

där de jämförelsevis lätt kunna uppsökas från bostaden, vilken

kan betecknas såsom huvudviste. Ett liknande förhållande föreligger bland

jämtlandslapparna, vilkas renskötsel, frånsett de nordligaste byarna i

Frostviken, står skogsrenskötseln nära. Erinras kan även om den skogsrenskötsel,

som efter särskilt tillstånd bedrives nedom lappmarksgränsen

inom Norrbottens län. De lapska vaktare, som inom dessa s. k. koncessionsområden

handha vården örn renarna, bo samtliga i hus. Den bättre

eller sämre ordningen i renskötseln torde inom nu angivna trakter i främsta

rummet vara beroende av den personliga dugligheten och intresset hos

vaktarna samt att nödigt antal sådana finnes.

Vad angår fjällapparna i Norrbottens och Västerbottens län kan påpekas

betydelsen i förevarande hänseende av den omläggning av deras ren
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

11

skötsel, som försiggått under de senaste decennierna. Tidigare hade lapparna

allmänt, antingen familjevis eller eljest i mindre grupper, sina renar

uppdelade i särskilda hjordar. Renarna sammanfördes ofta. Renkorna

mjölkades, och även i övrigt voro renarna föremål för särskild omvårdnad.

Denna intensiva renskötsel krävde ej allenast ett jämförelsevis stort

antal vårdare utan även att hela familjen vistades nära hjorden, i vars vård

även kvinnorna deltogo. Numera tillämpas med få undantag den s. k.

extensiva renskötselmetoden. Denna innebär, att renarna särskilt under

uppehållet å sommarbeteslanden lämnas frihet att ströva i stora hjordar,

omfattande alla renar i lappbyn eller, inom de större byarna, i några få

grupper. Bevakningen sker ofta i ytterlinjen av det betesområde, varå

hjorden uppehåller sig. I andra fall följes storhjorden av ett jämförelsevis

begränsat antal vaktare. All särskild vård av renarna har upphört.

Denna olikhet i sättet för renskötselns utövande är i viss mån av betydelse

för bostädernas belägenhet. Detta gäller särskilt under tiden för

renarnas vistelse å vår- och höst- samt sommarlanden. Under uppehållet

å vinterlanden plägar ännu i allmänhet hela familjen följa renarna. En

renskötsel, där vård icke förekommer av de särskilda renarna genom deras

ständiga sammandrivande för mjölkning eller översyn samt bevakningen

är inriktad på storhjordar, torde vara mindre beroende av, huruvida

husbondens familj följer hjorden eller stannar något efter denna på höstoeh

vårbeteslanden eller vid annat huvudviste. Även om det kan vara

förenat med vissa olägenheter, att renskötseln sålunda ordnas från ett

viste, som understundom kan ligga på jämförelsevis stort avstånd från de

marker, där renarna uppehålla sig, samt att kvinnorna ej i större utsträckning

deltaga i renskötseln, lärer detta knappast förhindra, att den vård

den extensiva renskötseln kräver ändock kan givas hjorden. Huvudvikten

ligger därpå, att tillfredsställande antal dugliga vaktare är närvarande

hos hjorden samt att bevakningen utövas under god ledning. Under vissa

förutsättningar kan fast bostad även i renskötselhänseende ha förmåner

framför tältkåtan eller den öppna torvkåtan, enär det givetvis är lättare

för lappen att, vid tillfällen då han under dåligt och kallt väder trött och

våt återvänder från renarna, mera ostört kunna vila ut i en rymligare och

bekvämare bostad.

Under föreliggande förhållanden synes anledning icke finnas att frångå

den princip, varå nuvarande bestämmelser i ämnet bygga. Det bör emellertid

finnas garantier, som i möjligaste mån förebygga en ogynnsam

utveckling och hindra systemets urarlning. För närvarande föreskrives i

sådant hänseende, att renskötande lapp, som å kronans odisponerade

marker vill uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, exempelvis

slutet torvhus utan den lapska aran, skall söka tillstånd därtill. I

dylikt ärende skola vederbörande lappar höras; och må tillstånd ej medgivas,

örn byggnaden skulle prövas medföra hinder för renskötseln.

Efterser man emellertid, huru dessa bestämmelser tillämpats i praktiken,

visar det sig ali de länge varit obeaktade; först på senare år synas de ha

efterföljts i större utsträckning. Sålunda uppgives att i Jämtlands och

Västerbottens län samt södra lappfogdedistriktet i Norrbottens län ävensom

bland skogslapparna tillstånd numera i allmänhet sökes av den, som

vill uppföra stuga. 1 Västerbottens län lia framställningar gjorts jämväl

örn upptagande av odlingar (potatisland) invid bostaden. Däremot synas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lagens föreskrifter om skyldighet att söka tillstånd i förevarande hänseenden

knappast ha efterföljts inom Norrbottens norra lappfogdedistrikt.

Örn man sålunda väl må medgiva, att de renskötande lapparna under

kontroll skaffa sig fasta bostäder, kan man ställa sig mera tveksam rörande

lämpligheten för staten att direkt uppmuntra dylik bosättning genom

bidrag av statsmedel. Det kan emellertid sägas att, om lagstiftningen

tillåter att fasta bostäder få uppföras, det må vara berättigat att jämväl

obemedlade eller mindre bemedlade lappar skola kunna komma i åtnjutande

av en dylik förmån. För att detta skall ske fordras ekonomiskt

stöd av kronan.

Såsom framgår av förhandlingarna vid ett i Arvidsjaur år 1937 hållet

allmänt lappmöte, vilket sammankallats i syfte att bereda lapparna i

landet tillfälle att överlägga om de förslag, som framförts av Norrbottensutredningen,

hysa lapparna en livlig önskan, att staten skall ingripa.

Denna inställning grundas därpå, att lapparna anse sig böra i sin näring

få följa med sin tid även vad gäller bostäder; och synes bland de flesta

av lapparna råda den meningen, att fast bostad ej behöver inverka på

renskötselns effektiva bedrivande. Erinras kan även att såväl Västerbottens-

som Jämtlandsutredningen förordat, att statsbidrag skall kunna

utgå till uppförande av renskötarbostäder.

Utredningsmannen vill sålunda icke motsätta sig, att staten ingriper

nied stöd åt de renskötande lapparna för uppförande av fasta bostäder.

Då det kan förutses, att de själva komma att fortsätta att, även om de

ej erhålla hjälp, söka skaffa sig dylika bostäder, innebär ett bistånd från

statens sida, förutom att även mindre bemedlade lappar skulle hjälpas,

att bostäderna bliva av mera fullgod och lämplig beskaffenhet än örn lapparna

lämnas att på egen hand bygga sina stugor.

Statsbidrag bör ifrågakomma endast för vanlig husbyggnad. Understöd

för uppförande av torvhus bör sålunda ej givas. Skall en reform ske på

detta område, bör steget tagas fullt ut. Torvhuset torde vara att betrakta

såsom en provisorisk form av byggnad, även om det förses med såväl golv

som murad eldstad och järnspis. Vid sin användning medför det samma

olägenheter med avseende å renskötseln som timmerhus. Men dessa senare

bereda större utrymme samt innebära väsentliga fördelar bland annat

med hänsyn till upprätthållandet av sundhet och ordning i hemmet.

Torvhusen kunna för övrigt anskaffas för jämförelsevis låga kostnader,

så att även en ekonomiskt mera ogynnsamt ställd lapp i allmänhet torde

kunna anskaffa ett dylikt hus utan bidrag. Att statsbidrag ej kan ifrågakomma

för ladugård eller lada säger sig självt, då uppförandet av sådan

byggnad är förbjudet.

Vad angår storleken av de stugor, som böra uppföras med statsbidrag,

och beskaffenheten i övrigt av desamma har från Västerbottensutredningen

framlagts ett inom länsarkitektkontoret upprättat förslag till »renskötarstuga».

Det sålunda föreslagna huset synes ha ämnats att utgöra

bostadsbyggnad för renskötande lapp. Enligt förslaget skulle stugan ha

en storlek av öVa X 4V2 meter och betinga en kostnad av ungefär 2 200

kronor. Även om försiktighet bör iakttagas, så att icke ett hus av ifrågavarande

slag skall komma att framträda såsom manbyggnad å en jordbrukslägenhet

i fjällbygden, synes nämnda renskötarstuga dock väl liten

för att tagas som mönster. 1 förevarande fall är mindre fråga örn en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

13

stuga för renvaktare, varifrån renbevakningen omedelbart skall utövas,

än om en bostadsbyggnad för lappfamiljen. Denna dess egenskap framträder

särskilt inom fjällrenskötseln under den tid, då renarna befinna

sig på sommarlanden vid riksgränsen mot Norge. Bostaden kommer då

att vara belägen på jämförelsevis betydande avstånd från hjorden, hos

vilken de utsända renvaktarna stanna flera dagar i sträck utan att komma

hem. Skogslapparna uppehålla sig vid stugan året om och även för fjälllapparna

blir vistelsen där i allmänhet ganska långvarig. Bland fjällapparna

i Västerbottens län och i mellersta och södra delen av Norrbottens

län kan familjen väntas stanna vid bostaden ända från april—maj till

vinterns inträde och däröver. Med hänsyn härtill torde bostaden böra

mera givas beskaffenheten av vanligt mindre bostadshus än renvaktarstuga.

Det visar sig även, att de hus lapparna själva uppfört ha denna

karaktär. Oftast innehålla dessa hus ett större rum, tillika kök, en kammare

samt förstuga. En enhetlig typ bör emellertid ej fastslås. På de

olika förhållandena må bero, om byggnaderna böra göras större eller

mindre. Till jämförelse kan nämnas att inom Västerbottens län för manbyggnad

å fjällägenhet användas tre med hänsyn till storlek och inredning

olika standardtyper.

Bidragsverksamheten bör enligt utredningsmannens mening handhavas

av egnahemsnämnderna under egnahemsstyrelsens ledning.

Det tillkommer redan nu vederbörande egnahemsnämnd att besluta rörande

storleken av de bidrag till uppförande av bostadslägenheter, vilka

enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 6 juni 1941, nr 484, må utgå till sådana

lappar, vilka på grund av minskad arbetsförmåga lämna renskötseln.

De yttre förhållandena i sistnämnda fall och de nu föreliggande äro

i många avseenden jämförbara. Genom berörda föreskrifter ha nämnderna

redan erhållit uppdrag att bistå lapparna inom dessas speciella uppehållsområden.

Även mångahanda arbeten för den bofasta befolkningens

räkning föra nämndernas befattningshavare till samma trakter. Flertalet

av de områden, där renskötarstugor kunna väntas komma att uppföras,

äro belägna jämförelsevis nära bosättning, som ligger under nämndernas

arbetsfält. Vidare märkes att nämnderna förfoga över byggnadssakkunniga

personer, vilka kunna bistå med hjälp och råd, under det lappväsendets

tjänstemän, som väl eljest närmast skulle omhändertaga ifrågavarande

verksamhet, utväljas enligt helt annan grund. Givet är emellertid att

ett ingående samarbete måste äga rum mellan egnahemsnämnderna och

lappväsendet. Lappfogdar och tillsyningsmän böra förmedla underrättelser

till egnahemsnämnder och hälsovårdsnämnder om begärda förbättringsåtgärder.

Tillsyningsmännen böra tillika kunna i sin tjänst, efter anmälan,

biträda nied övervakandet av dylika arbetens utförande. Enligt

renbeteslagen är förutsättningen för att lapp skall få skaffa sig renskötarstuga

å kronans odisponerade marker, att han erhållit länsstyrelsens eller,

såvitt angår trakterna nedom odlingsgränsen, domänstyrelsens tillstånd

därtill. Innan egnahemsnämnden medgiver bidrag till stugan, måste

fördenskull dylikt tillstånd kunna uppvisas av lappen. Är det fråga örn

bidrag till uppförande av stuga å annat område än kronans odisponerade

mark bör tillses, att stugan icke är till hinder för renskötseln eller på

annat sätt olämpligt belägen. Skulle detta vara förhållandet, bör bidrag

ej medgivas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Vidkommande storleken av statsbidraget anser utredningsmannen att

bidraget icke bör sättas allt för lågt. I de flesta fall är lappens egen ekonomiska

ställning så svag, att något bostadshus över huvud ej kan uppföras,

örn ej staten påtager sig en mera avsevärd andel av kostnaden. Bidrag

bör kunna medgivas med högst 3 000 kronor. Vid beloppets utmätande

torde hänsyn tagas till lappens egen förmåga att själv bidraga med

penningar, material, transporter och eget arbete. För sådan stuga, som

uppföres å kronans odisponerade marker, torde, om tillgång därtill finnes,

fritt virke få användas från kronans skog.

Utredningsmannen har beräknat, att under de närmaste fem åren behövde

uppföras 50 stugor, därav 10 i Jämtlands, 15 i Västerbottens och

25 i Norrbottens län. Statsbidragen skulle sålunda under denna period

uppgå till sammanlagt högst 150 000 kronor. De för ändamålet erforderliga

medlen skulle utgå från en för understöd åt lapparna inrättad fond

(statens lappfond), som enligt utredningsmannens förslag, vartill jag återkommer

i det följande, skulle bildas genom sammanslagning av de nuvarande

fyra lappfonderna.

I fråga om bidragsverksamhetens övriga handhavande och de villkor,

som böra gälla för bidrags erhållande har utredningsmannen framhållit

följande.

Då statsbidrag beviljas, torde tillika plan och arbetsbeskrivning för

byggnadsföretaget böra fastställas. Såsom villkor för att komma i åtnjutande

av bidraget synes, utöver vad som framhållits, böra föreskrivas, att

egnahemsnämnden må kunna återkräva utlämnat bidrag, om dess beviljande

föranletts av bedräglig uppgift, örn bidragstagaren ej fullgör vad i

fråga örn företagets utförande föreskrivits eller eljest åsidosätter något av

sina åtaganden eller om den stuga, för vars uppförande bidrag utgått,

vanvårdas eller användes för annat ändamål än vid bidragets beviljande

förutsatts. Innan beviljat bidrag utbetalas, bör egnahemsnämnden med

bidragstagaren upprätta kontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten

täger var sitt, rörande utförande av byggnadsföretaget samt

den beräknade kostnaden härför. I kontraktet böra även intagas bestämmelser

om bidragets storlek, om tid och ordning för bidragets utbetalande,

om övriga villkor för dess åtnjutande samt örn den tid, då företaget skall vara

fullbordat.

Utredningsmannen har ansett att, örn statsmakterna medgåve bidrag

av statsmedel för uppförande av nya renskötarstugor, borde bidrag även

kunna utgå till förbättring av redan uppförda byggnader för de renskötande

lapparna. En del av dessa byggnader vore nämligen i synnerligen

dåligt stånd. Bidrag borde få utgå enligt de i kungörelsen den 22 juni

1939 (nr 464) med däri vidtagna ändringar stadgade allmänna grunderna

för främjande av bostadsförbättring på landsbygden. Denna fråga kommer

som jag tidigare nämnt att anmälas av chefen för socialdepartementet.

Efter genomförande av de förut berörda åtgärderna skulle enligt utredningsmannens

mening de renskötande lapparna kunna beredas för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 110.

15

bättrade bostäder å de visten där familjerna uppehålla sig större delen

av året. Utredningsmannen bär i detta sammanhang även berört frågan,

huruvida man icke borde söka göra det möjligt för de lappar, som under

vintern följde renarna ned i skogslandet, att erhålla bättre bostadsförhållanden

än vad för närvarande vore fallet. Utredningsmannen har emellertid

ansett sig ej böra härutinnan föreslå några bestämmelser.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag, att statsbidrag skall kunna beviljas till

uppförande av stugbyggnader åt de renskötande lapparna på vår- och

liöstbeteslanden eller annat huvudviste har i allmänhet vunnit anslutning

i de avgivna yttrandena och behovet av de ifrågasatta åtgärderna har

vitsordats. Endast länsstyrelsen i Norrbottens län och lappfogdarna i

fjälldistrikten därstädes ha framfört principiella betänkligheter mot förslaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har sålunda, bland annat, framhållit följande.

Allt efter som lapparnas bostadsform närmat sig de bofastas har den

individuella vården om renarna gradvis avtagit. När det anföres att renvårdens

bättre eller sämre beskaffenhet mera är beroende av större eller

mindre intresse för renskötseln hos vederbörande lapp än på naturen av

hans bostad, så är detta i hög grad en teoretisk sanning; kvar står att

den fasta bostaden, dess belägenhet och medföljande lockelser distrahera

och förslappa renskötselintresset. Vissa norrbottenslappar bo alltjämt

året örn i tält eller under vår, sommar och höst i öppna torvkåtor. Bland

dessa lappar ha dess bättre ännu inga allvarligare tendenser visat sig att

giva efter för ett bekvämare levnadssätt. Hos dem är insikten ännu levande,

att nomadlivet icke kan undgå att kräva försakelser och strapatser.

Men så representera de också det bästa av renskötseln inom länet

och säkerligen även inom riket och den livsdugligaste lappstammen. Länsstyrelsen

vill därför starkt framhålla, att den ifrågasatta subventionsverksamheten

bör så bedrivas, att den icke blir till propaganda för de

fasta bostadshusen på de öppna kåtornas bekostnad. Tältkåtan och den

öppna gammen äro icke hälsovådliga. Där de ännu brukas, hålla de lappfamiljerna

boende intill renarna, och detta representerar ju ett renskötselsystem,

vars upplösning man med all makt bör förhindra. De husliknande

torvkåtorna och de illa uppförda trästugorna, vilka äro de vanligaste

på lappvistena, måste sägas vara ohygieniska. Åtgärderna från det

allmännas sida böra inskränka sig till att förbättra dessa. Bidragsverksamheten

för nya hus bör inskränka sig till höst- och vårvisten. Den

lokala förläggningen av renvaktarstugorna bör alltid bedömas strängt ur

renvårdens synvinkel och lappväsendets röst alltså respekteras. Lappfogdarna

äro väl representerade i egnahemsnämnderna där dessa frågor

i första hand avgöras, men de kunna överröstas och de renskötsellekniska

synpunkterna bortskymmas av någon sorls humanitära. Särskilt

bör della gälla vid behandlingen av ärenden från de lapptrakter, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

representera den gamla helnomadismen i sitt levnadssätt Ingenting i

denna verksamhet bör företagas av beskaffenhet att direkt uppmuntra

till rasering av deras kåtasystem. I stället bör för deras del och för sommarrenskötseln

på andra lapptrakter institutet påbyggas med subvention

av öppna kåtor och kåtautrustning.

Lappfogdarna i fjälldistrikten i Norrbottens län lia uttalat bland annat.

Lappfogdarna, vilkas huvuduppgift är att på allt sätt verka för bibehållandet

av ordning i renskötseln, nödgas giva uttryck för en viss oro

i fråga örn verkningarna av utgivande av bidrag till uppförande av bostadshus

åt de renskötande lapparna. Man kan ej förneka, att helnomadernas

renskötsel i alla avseenden står framom övriga lappars och man

önskar på alla sätt bevara den gamla nomadandan för nedbrytande inflytelser.

Det står dock klart, att åtgärder av det slag som ifrågasatts i själva

verket framtvingats av utvecklingen inom stora delar av renskötselområdet.

Lapparna lia redan i stor utsträckning inrättat fasta bostäder på

sina huvudvisten och det vore helt verklighetsfrämmande att föreställa

sig, att de härvidlag skulle komma att återgå till de gamla, enklare bostadstyperna

såsom tält- och arankåtor för alla tider av året. Man står

alltså inför ett sakförhållande, vilket nödvändiggör att slå in på den väg,

som utredningsmannen föreslagit. Det är av vikt att tillse, att lapparnas

bostäder bliva hälsosamma och väl tjänliga för sitt ändamål. Ur rennäringens

synpunkt är det av särskild betydelse, alt de bliva förlagda till

lämpliga platser och att man från myndigheternas sida håller kontroll

över utvecklingen. Då författningarna ej kunna göras annorlunda för lapparna

i en del trakter än i andra, torde man vara nödsakad att godtaga

nya och mera tidsenliga bestämmelser rörande lapparnas bostäder att

gälla även för sådana områden, där man i själva verket icke önskade se

dem i tillämpning. Sett ur folkhälsans synpunkt måste förslaget givetvis

hälsas med tillfredsställelse. Många av de bostäder, som hittills byggts

i många lappläger, äro utan tvivel mycket osunda och undermåliga. Detta

gäller dock icke de i ursprunglig form bevarade fasta eller flyttbara kåtorna

utan de av lapparna uppförda bostäderna av hustyp. Det är ett

samhällsintresse, att dessa över lag förbättras. Det kan måhända synas

önskvärt, att stödåtgärderna huvudsakligen stannade vid förbättring av

redan uppförda byggnader och att direkt uppmuntran till fortsatt byggande

icke lämnades från det allmännas sida. Ett sådant ställningstagande

till frågan skulle dock icke stå i överensstämmelse med principen,

att alla medborgare oberoende av sin ekonomiska ställning böra, så långt

det är möjligt, beredas likvärdiga förmåner i fråga om vissa elementära

livsbehov, såsom beträffande bostäder. Örn statligt stöd icke lämnades till

nyanläggning av fasta bostäder, bleve följden den att de mera välbärgade

lapparna så småningom i allt större utsträckning skaffade sig stugubyggnader

medan de fattigare finge nöja sig med torvhus eller andra liknande

halvmesyrer. Under sådana förhållanden står man inför nödvändigheten

av att lämna bidrag även till nyanläggning av bostadshus. Bidragsverksamheten

bör emellertid bedrivas med stor försiktighet. Av särskild betydelse

är att även de nomader, som bo i tält, kunna erhålla bidrag till

anskaffande av sådana. Det vore uppenbarligen oegentligt att ställa de

mest aktiva bland renskötarna utanför det stöd, som man bereder sig att

i rikt mått tilldela andra lappar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

17

Vidkommande bostadsbyggnadernas storlek och övriga beskaffenhet har

lappfogden i Västerbottens län, i vars yttrande länsstyrelsen därstädes instämt,

framhållit, att den av Västerbottensutredningen föreslagna stugtypen

vore för det ändamål, för vilket den vöre avsedd, fullt tillräcklig.

I de höjdlägen, där den borde komma till användning, vore det ingalunda

önskvärt, att anordna familjebostäder av den storleksordning, som skisserats

av utredningsmannen. Dylika bostäder kunde däremot vara att rekommendera

till utförande i anslutning till annan bebyggelse på trakter,

där boplatserna kunde vara belägna längre ned mot dalbottnarna utan

att renskötseln därav lede men. Det vore nödvändigt att en smidig anpassning

skedde till de skiftande förhållanden, som rådde på olika platser.

Ifråga om det föreslagna statsbidragets storlek har egnahemsnämnden

i Norrbottens län gjort gällande, att det vöre väl knappt tilltaget, särskilt

med hänsyn till att materialtransporterna i många fall komme att ställa

sig synnerligen kostsamma. Det vore sålunda icke endast tegel, cement o. dyl.

som krävde dryga transporter utan även det erforderliga trävirket måste

forslas på långa och svårframkomliga vägar. Bidrag borde därför få utgå

med högst 4 000 kronor.

överjägmästarna i övre Norrbottens och Umeå distrikt ha däremot ansett

det av utredningsmannen föreslagna bidragsbeloppet allt för högt,

i betraktande av byggnadernas begränsade storlek och det mindre behovet

av deras fullständiga vinterbonande.

Statskontoret har ansett sig icke kunna biträda utredningsmannens förslag,

att bidrag till nyanläggning av bostäder skulle utgå av lappfondens

medel medan bidrag för förbättring av redan befintliga stugor skulle

belasta anslaget till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. Enligt

ämbetsverkets uppfattning borde statens samtliga kostnader för ifrågavarande

verksamhet bestridas av samma slags medel. Då bidrag för nybyggnad

ej kunde utgå ur nyssnämnda anslag, förordades att såväl bidrag

som lån för byggnadsverksamheten skulle utgå ur lappfonden. För egnaliemsorganen,

vilka skulle bestämma bidragen, borde den enhetlighet,

som därigenom skapades vid ärendenas avgörande samt medlens rekvisition

och redovisning, enbart vara till fördel. Ur kontrollsynpunkt vunnes

på detta sätt bättre överblick över de sammanlagda kostnaderna,

varjämte den sakligt obefogade uppdelningen av likartade utgifter på

skilda titlar försvunne.

Frågan örn rätt för lapparna att å område utom lappmarkerna och

renbetesfjällen, där de äga uppehålla sig med sina renar, eller alltså i

huvudsak å vinterbeteslanden uppställa flyttbara mindre stugbyggnader

har upptagits till behandling vid 7.942 års lappmöte i Arvidsjaur. Därvid

yrkades att i renbeteslagen skulle införas bestämmelser, som tillerkände

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 110.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Före
draganden.

lapparna dylik rätt. Vidare gjordes framställning att lapparna skulle å sina

huvudvisten få uppföra ordentliga ladugårdar och gethus.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett att man — med hänsyn till

att behovet för lapparna att begagna sig av egna flyttbara stugor å vinterbeteslanden

blivit vitsordat av lapparna -— redan nu borde taga under

omprövning, huruvida den bofasta befolkningens berättigade intressen i

någon nämnvärd grad kunde trädas för nära, därest sådan ändring vidtoges

i renbeteslagens bestämmelser, att lapp berättigades uppföra dylik

stuga å vinterbetesmarkerna alternativt med fast kåta.

Nomadskolinspektören har ifrågasatt, örn icke lapparna borde erhålla rättighet

att å sina visten uppföra ladugård och lada eller annan anordning

för förvaring av kreatursfoder samt om statsbidrag icke borde utgå lill

kostnaderna för dylika byggnader. På många ställen särskilt i Jukkasjärvi

och Gällivare socknar ginge utvecklingen i rask takt därhän, att

lapparna bleve halvnomader. Vid sidan av renskötseln bedreve de ett

mindre jordbruk som binäring, vilket tydligen ginge bra. De ladugårdar

de själva uppfört utgjordes av enkla torvkåtor och det vore mer än djurplågeri

att hela vintern ha kor inhysta i dessa mörka och trånga förvaringsrum.

Förevarande betänkande innehåller ett flertal förslag att genom olika åtgärder

lämna stöd åt lapparna. Förslagen avse i första hand att underlätta

och uppmuntra lapparnas verksamhet i fråga örn renskötseln. Uppenbarligen

är det av stor betydelse, att lapparna beredas möjlighet att

bedriva denna för dem speciella näring under sådana former, att de

kvarhållas vid densamma och icke lockas över till näringsfång, för vilka

de icke på samma sätt lämpa sig. Sedan länge har frågan om åtgärder

i förenämnda syfte varit under utredning. Med hänsyn till de svårigheter

av skilda slag, med vilka lapparna ha att kämpa vid utövande av sin näring,

synes påkallat att åtgärder vidtagas för att lämna dem erforderligt

stöd. De av utredningsmannen framförda förslagen synas i stort sett på

ett lämpligt sätt förverkliga nyssnämnda syfte.

Vad angår förslaget om statsbidrag till uppförande av bostadsbyggnader

åt de renskötande lapparna vill jag erinra, att vid förarbetena till nu

gällande bestämmelser rörande lapparnas fasta bostäder skilda meningar

gjorde sig gällande om lämpligheten av att överhuvud taget tillåta dylika

bostäder. Å ena sidan uttalades att de fasta bostäderna utgjorde ett direkt

hinder för renskötseln och en fara för denna närings framtida bestånd,

varför lapparna borde helt förbjudas att uppföra bostadsbyggnader.

Å andra sidan framhölls att utvecklingen sådan den under årens

lopp fortskridit medfört, att en stor del av de renskötande lapparna skaffat

sig fasta bostäder. De i 1928 års renbeteslag intagna bestämmelserna i

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

19

ämnet bygga på den uppfattningen, att lapparnas innehav av fasta bostäder

icke behöver försämra renskötseln eller äventyra dess bestånd. Lapparna må

sålunda enligt lagens bestämmelser med vederbörligt tillstånd å område

inom lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där de äga uppehålla sig med

sina renar, uppföra stugor eller därmed jämförliga bostadsbyggnader. Däremot

ha de icke rätt att uppföra ladugård eller lada. Såsom framgår av

utredningsmannens betänkande har utvecklingen fortsatt i samma riktning

som tidigare och lapparna ha i allt större omfattning förskaffat sig fästa

bostäder, särskilt på höst- och vårbeteslanden eller annat huvudviste. De

enda trakter, där lapparna alltjämt i övervägande grad bo i öppna kåtor,

äro Jokkmokks och Karesuando socknar i Norrbottens län. Att vända utvecklingen

tillbaka till vad tidigare varit brukligt låter sig uppenbarligen

icke göra och detta torde icke heller numera vara önskvärt. I likhet med

utredningsmannen anser jag därför anledning icke finnas att frångå den

princip, varå de nuvarande bestämmelserna i ämnet bygga. Däremot

torde starka skäl tala för att åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en

förbättring av lapparnas fasta bostäder.

De bostäder lapparna själva uppfört utgöra ofta ett mellanting mellan

kåta och bostadshus. Kåtans form och inredning har vanligen bibehållits

men i stället för öppen eldstad har man spis med mur eller rökrör. Ur

bostadshygienisk synpunkt måste detta byggnadssätt anses mindre lämpligt.

Trångboddheten med därav följande olägenheter är i många fall påtaglig

och hushållsarbetet måste utföras under synnerligen primitiva förhållanden.

Härtill kommer att, även om huset efter lapska förhållanden

anses väl uppfört, bostaden likväl ofta blir kall och dragig samt mycket

osund. Som stadigvarande uppehållsplats för såväl äldre som barn fyller

den ingalunda de krav, som numera ställas på en människovärdig bostad.

Bostäderna äro dessutom ej sällan olämpligt belägna med hänsyn till renskötseln.

Skall ändamålet med de fasta bostäderna vid lapparnas huvudvisten

ej helt förfelas, måste en bättre ordning på detta område skapas.

I överensstämmelse med utredningsmannen anser jag statens ekonomiska

medverkan vid nya bostäders uppförande icke kunna undvaras och biträder

därför förslaget om att statsbidrag må kunna utgå vid uppförande av

nya bostadshus. Bland lapparna synes det vara ett allmänt önskemål, att

staten skall lämna dem sitt stöd för lösande av bostadsfrågan. Även i

flertalet av de avgivna yttrandena bar förslaget tillstyrkts.

Vad angår förutsättningarna för erhållande av understöd bör såsom

utredningsmannen framhållit i varje särskilt fall ovillkorligen gälla, att

tillstånd erhållits lill bostadshusets uppförande. Vid meddelande av tillstånd

till uppförande av bostadsbyggnad å kronomark — med annan mark

torde man icke behöva räkna, såvitt angår fjällapparnas bostadshus —

skall myndigheten tillse, att byggnaden förlägges å plats, som med hänsyn

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lill renskötseln å trakten och andra förhållanden är lämplig. De farhågor,

som länsstyrelsen i Norrbottens län uttalat för att dessa intressen icke skulle

bliva i tillbörlig grad beaktade, torde vara överdrivna. Jag utgår vidare

från att de bostadshus, som uppföras med statsbidrag, förläggas å höstoch

vårvistena eller å annat huvudviste. Att understödja uppförandet av

hus för den korta sommarvistelsen i högfjället bör däremot icke ifrågakomma.

I anslutning till vad länsstyrelsen och lappfogdarna i Norrbottens

län anfört synes bidragsverksamheten böra bedrivas med en viss

försiktighet, så att icke de lappar, vilka alltjämt använda öppna kåtor,

vilka ur renskötselns synpunkt torde vara den lämpligaste bostadsformen

för de renskötande lapparna, frestas att utan anledning utbyta

dessa mot fasta bostäder. Det synes även vara lämpligt att möjlighet beredes

de lappar, som därav kunna vara i behov, att erhålla bidrag av statsmedel

för anskaffande av tältutrustning.

Därest såsom jag nu förordat statsmakterna lämna bidrag till lapparna

för anskaffande av fasta bostäder, böra uppenbarligen garantier skapas

för att bebyggelsen blir tillfredsställande. Endast fullt människovärdiga

bostäder böra sålunda uppföras och storleken bör vara sådan att trångboddhet

i största möjliga utsträckning undvikes. Vissa standardritningar böra

upprättas och följas. Detta torde icke utesluta att såsom lappfogden i Västerbottens

län framhållit hänsyn tages till de i varje särskilt fall föreliggande

förhållandena. Det är av vikt att husen icke göras större och mer virkeskrävande

än som erfordras.

Det föreslagna maximibidraget, 3 000 kronor, synes mig vara väl avvägt.

Vid bestämmandet av bidraget i varje särskilt fall torde såsom utredningsmannen

framhållit hänsyn böra tagas till lappens egen förmåga att själv

bidraga med penningar, material, transporter och eget arbete. För de bostadshus,

som förläggas å kronomark, bör, om tillgång därtill finnes, fritt

virke få tagas från kronans skog. Mot de av utredningsmannen i övrigt

föreslagna villkoren för åtnjutande av ifrågavarande bidrag har jag icke

något att erinra.

De för ifrågavarande ändamål erforderliga medlen torde i enlighet med

förslaget få tagas i anspråk från vederbörande lappfond. Såsom utredningsmannen

föreslagit bör den förordade verksamheten handhavas av de statliga

egnahemsorganen. Lappfogden torde böra ingå såsom ledamot i egnahemsnämnden

vid handläggning av ärenden rörande de renskötande lapparnas

bosättning. Då lappfogden sålunda kommer att deltaga i ärendenas

behandling i nämnden, torde garantier vinnas för att renskötselintressena

bliva tillbörligt beaktade.

Såsom förut nämnts har 1942 års lappmöte hemställt, att i renbeteslagen

skall inrymmas rätt för lapparna att å område utom lappmarkerna och

renbetesfjällen, där de äga uppehålla sig med sina renar, uppföra små

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

21

flyttbara stugor att användas såsom bostad vid uppehållet å vinterbeteslanden.

Något större behov torde emellertid knappast förefinnas att medgiva

lapparna rätt att mot vederbörande markägares bestridande uppföra

dylika bus. Frågan örn lapparnas tillfälliga bostad å vinterbeteslanden

torde utan större svårigheter kunna lösas på frivillighetens väg genom

överenskommelser med markägaren.

Beträffande det av nomadskolinspektören upptagna förslaget, att lapparna

skola erhålla rättighet att å sina visten uppföra ladugårdar och lador

samt även kunna erhålla statsbidrag för detta ändamål, torde böra framhållas

att detsamma närmast synes ha avseende å fjällapparna. Bland skogslapparna

förekommer allmänt att de vid sidan av renskötseln driva mindre

jordbruk. Att staten skulle uppmuntra till bildandet av mindre jordbrukslägenheter

å fjällapparnas visten synes mig ur många synpunkter

vara mindre ändamålsenligt. Bland annat torde det för dessa lappar vara

olämpligt att vid sidan av renskötseln bedriva jordbruk. Erinras må att

frågan om stöd åt de lappar, som vilja ägna sig åt jordbruksnäringen, redan

lösts genom förut berörda kungörelse den 6 juni 1941 (nr 484).

Undervisning i renskötsel m. m.

Vtredningsmannens forsing.

Utredningsmannen har i betänkandet upptagit frågan örn anordnande

av undervisning för yngre lappar i såväl renskötselns praktiska utövning

som beträffande de rättsliga och administrativa bestämmelser, som reglera

denna näring. I förslaget har huvudvikten lagts vid den praktiska utbildningen.

Den teoretiska kursen har föreslagits skola utgöras av lättfattliga

redogörelser för gällande bestämmelser rörande renskötseln och tillämpad

praxis samt råd att följa vid olika förekommande fall.

Såsom motivering för den förordade kursverksamheten har utredningsmannen

anfört bland annat.

Skolor och kurser lia i vårt land upprättats inom snart sagt alla områden.

Såsom en brist må synas att de, vilka såsom yrke utöva eller ämna

söka sin utkomst i renskötselnäringen med den mångfald rättsliga och administrativa

förfoganden, som därtill ansluta sig, sakna möjlighet att genom

skolor eller kurser förvärva en mera ingående kunskap rörande sitt

arbetsområde. De obetydliga ansatser, som tidigare gjorts för att lära upp

lappungdomar i renskötsel genom deras inackorderande hos kunniga renskötande

husbönder, synas mera lia avsett att skaffa tillgång till dugliga

lappdrängar än alt bereda vidgad kännedom örn renskötarens yrke. Detta

yrke är svårare och besvärligare än många andra. Väl må för yrkets bedrivande

mest krävas praktisk kunskap och övning, men en samlad över
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!. Majus proposition nr 110.

blick över det bästa i tekniskt hänseende liksom rörande den administrativa

ram, inom vilken näringen inrymmes, skulle förvisso vara av betydelse.

Kraven på kunskap om renvården och dess metoder, de förhållanden,

varunder renskötseln drives inom lappbyn, och dess ställning gent

emot de bofasta invånarna i kringliggande bygder, renväsendets administration

m. m. äro i våra dagar större än de framträtt under äldre, mera

outvecklade förhållanden. Även för att fästa lapparnas uppmärksamhet

på värdet av samverkan på renskötselns område och väcka intresse för deltagandet

i arbetet härför kunde en vidare utbildning bliva av vikt.

Den undervisning, som hittills givits nomaderna, har inskränkt sig till

att söka bibringa dem någon boklig allmänbildning. Särskilt inom de norra

och ur renskötsel-ekonomisk synpunkt betydelsefullaste av lapparnas vidsträckta

uppehållsområden har det varit mycket ovanligt att bland de renskötande

lapparna själva förekommit personer, som med avseende å ordningen

för näringens bedrivande intagit ledarställning inom en större

krets. Säkerligen saknas icke bland lapparna den begåvning, som är en

förutsättning härför, men de renskötande lapparna äro utbredda över ett

så vidsträckt område och deras vanor och förhållanden på olika trakter

äro så skiljaktiga, att häri ligger ett stort hinder att kunna samla dem.

Lappen synes utöva en individuell renskötsel så till vida att han i främsta

rummet tillser vad som må tarvas för hans egen renhjord och föga tänker

på de fördelar, som kunde vara förenade med viss gemensamhet i organisationen,

en fråga, som efter det allmänna genomförandet av den s. k.

extensiva renskötselmetoden, är av särskild betydelse. Emellertid torde

ock lappens osäkerhet i hithörande avseende sammanhänga med hans ofta

bristande kunskap rörande många av de stadganden av invecklad karaktär,

vilka reglera hans näring och liv. Vad nu sagts jävar icke det intresse

för sammanslutning, som under senare tid visat sig finnas hos lapparna

särskilt inom de sydligare trakterna. Det nuvarande föreningsväsendet

torde emellertid i huvudsak inrikta sig på sådana lapparnas förhållanden,

varom i detta sammanhang mindre är fråga.

Att spörsmålet örn anordnande av något slag av upplysning för lapparna,

efter det de lämnat sina skolor, icke tidigare upptagits till behandling torde

delvis sammanhänga med en allmänt utbredd uppfattning, att lapparna

handhade sin renskötsel bäst och säkrast stannade kvar vid denna, örn de

så mycket som möjligt lämnades i fred. Ju mindre de påverkades av tidens

rörelser ju mindre stördes de i de mera primitiva vanor och åskådningssätt

samt i den enkelhet i livsföringen, som ansåges vara en förutsättning

för det strävsamma livet i ödemarkerna. Häri må ligga en del sanning och

förvisso mera än lapparna på många ställen själva vilja förstå. Därom

vittna vissa avarter inom utvecklingen bland de renskötande lapparna.

Men den utbildning, som nu avses, torde snarare vara ägnad att komma

lapparna att inse, att mycket av nymodigheterna icke kan anpassas å dem,

som sköta renar. Hela undervisningen skulle här röra sig inom området

för de renskötande lapparnas egen näring och närmare knyta dem till

denna. Liksom böndernas barn genom lantmannaskolor och lanthushållsskolor

beredas kunskaper för lantmannanäringarnas omhänderhavande,

skulle lapparnas barn givas tillfälle att genom fördjupad utbildning få

blicken vidgad för sitt blivande yrke. bagges utbildningen på sådant sätt,

synes den tillika bidraga till att höja renskötselns anseende såsom en av

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

23

staten stödd näring, varigenom jämväl lapparnas egen ställning skulle gynnas.

Genom det ökade intresse för renskötseln, som utbildningen må väntas

medföra, skulle denna även i sin mån bidraga till att kvarhålla lapparna

vid deras gamla yrke.

Det må vara att förutse, att svårigheter skola uppstå att utfinna en ändamålsenlig

ordning för meddelandet av undervisning i renskötsel och vad

därtill hör. Tradition och system saknas. Att finna lämpliga lärare, som

tillika äga auktoritet inom lapparnas egen krets, lärer icke bliva lätt. Envar

lapp torde anse att han, som alltsedan sin barndom hanterat renar,

sitter inne med lika goda kunskaper härutinnan, som varje annan, och att

han lika bra eller bättre kan lära sina barn yrket. När emellertid lappen

hunnit vänja sig vid tanken att sända bort sin son eller dotter från hemmet

för vidare utbildning, skall han inse att denna kan skänka dem även

annan nyttig kunskap än den han själv kan meddela. Redan den omständigheten

att hans barn få se andra trakter med skilda förhållanden och

träffa annan lappungdom är ägnad att bereda ökad kunskap och skapa

nya intressen. De få göra bekantskap med andra renskötselmetoder, törhända

för lappens egna hemtrakter ej alltid bättre än de redan använda;

men säkerligen skall jämförelsen vara till mycken nytta. Man kan vidare

utgå från att föräldrarna knappast till fullo inse betydelsen av ömsesidig

hjälpsamhet i renskötselarbetet eller en viss enhetlighet i ordningen för

renskötseln. Det kan vidare icke begäras, att föräldrarna skola besitta

sådan kunskap rörande rennäringen reglerande lagar och författningar, att

barnen kunna delgivas en riktig och någorlunda fullständig kännedom

därutinnan.

Utredningsmannen har inhämtat, att en lapsk folkhögskola vore avsedd

att inrättas i Sorsele. De upplysningar utredningsmannen erhållit

rörande denna skola giva vid handen, att dess verksamhet ligger vid

sidan av den praktiska utbildning, vars införande utredningsmannen här

avser. Snarare kunna de båda undervisningsformerna vara ägnade att

komplettera varandra.

Enligt utredningsmannens mening skulle de unga lapparna i den praktiska

kursen framför allt lära sig renskötselns teknik ävensom bästa sättet

att organisera gemensamma arbeten, såsom renskiljningar o. dyl., ordna

renbevakning och motverka strövrensbildning, utföra renmärkning och

renslakt samt omhändertaga renprodukter. Vidare borde den gamla lappslöjden

upptagas såsom undervisningsämne. Genom den teoretiska kursen

borde lapparna särskilt erhålla inblick i lappadministrationens funktion

samt de konventioner, som reglera de svenska lapparnas rättigheter

och skyldigheter i Norge och Finland, ävensom gällande bestämmelser

örn betesmarkernas nyttjande, örn ersättning för skadegörelse genom

ren och om lapparnas rätt till skogsfångst. Därjämte borde de bibringas

kunskap om enklare bokföring m. m. Den praktiska kursen ansags

böra omfatta en tid av 9 månader och den teoretiska eller administrativa

2 å 3 veckor.

För att deltagarna i kurserna skulle kunna tillgodogöra sig utbildningen

har utredningsmannen ansett nödvändigt, att de genomgått vanlig nomad
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

skola eller motsvarande kurs i folkskola men dessutom borde de ha praktisk

erfarenhet i renskötsel.

Såsom ledare för varje särskild kurs borde enligt utredningsmannens

föi-slag stå en lappfogde eller annan med lappväsendets såväl teoretiska

som praktiska förhallanden kunnig man. Det förutsattes, att ledaren icke

kunde ha tillfälle att under hela tiden vara närvarande och direkt följa undervisningen

men han borde dock ha stadigvarande uppsikt över densamma

samt upprätta eller genomgå undervisningsplaner och program. Ledaren borde

i allmänhet själv meddela den »administrativa» undervisningen. Undervisningen

i renskötselns praktiska utövning borde anförtros framförallt åt

skickliga renskötande husbönder, vilkas renhjordar kunde användas såsom

studiematerial vid undervisningen. Kurserna borde förläggas till de

trakter, där ett större antal lappar sommartid och på hösten uppehölle sig

med sina renar. Då antalet deltagare i varje särskild kurs icke beräknades

till mer än högst 5 personer, borde inkvartering å sådan plats i allmänhet

kunna beredas kursdeltagarna i fasta kåtor eller hus. De som ej kunde

erhålla dylik inkvartering, kunde bo i tält, som för ändamålet anskaffades.

En sådan förläggning har utredningsmannen för övrigt ansett väl

överensstämma med undervisningens ändamål. Vintertid kunde eleverna

ho hos lapparna eller hos de bofasta.

En av de största svårigheterna med igångsättandet av en undervisning

av det slag nu iirågasatts har utredningsmannen ansett vara lärarfrågan.

För att undervisningen skulle bland lapparna själva anses giva något utöver

vad hemmen själva kunde skänka, måste lärarna ha att uppvisa kunskaper

eller erfarenhet, som lapparna i gemen ej ägde. Så småningom

torde väl denna fråga kunna ordnas, men detta toge tid, och redan vid de

första kurserna måste tillgång finnas till lärare med viss utbildning. För

detta ändamål borde man bereda dem, vilka ansåges lämpliga till lärare,

tillfälle att vid besök inom olika lapptrakter i landet taga kännedom örn

därstädes använda metoder i renskötseln och lapparnas förhållanden i

övrigt. Genom dylika resor skulle möjligheten att bedöma olika metoders

lämplighet ökas och nya intryck erhållas. Studiefärderna borde stå under

ledning av en erfaren lappfogde eller tillsyningsman. En dylik färd

kunde beräknas kräva en tid av förslagsvis 2 månader. Den syntes lämpligen

böra anordnas på hösten eller våren, innan de första renskötselkurserna

toge sin början. Med ledning av den erfarenhet, som dessa färder

lämnade, finge formen för framtida, grundligare utbildning för lärare ordnas.

Utredningsmannen har ansett, att kursverksamheten till en början

borde bedrivas försöksvis och i begränsad omfattning. Årligen borde

emellertid en kurs hållas för jämtlandslapparna, en för lapparna i Västerbottens

län samt två kurser för norrbottenslapparna. Den ena av norrbottenskurserna

borde anordnas för de till Norge flyttande lapparna,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

25

vilka i särskild grad vore i behov av undervisning rörande vad en lapp

har att iakttaga i olika avseenden. Den andra kursen skulle vara avsedd

för de söder om Torneträsk flyttande lapparna inom länet. Elevantalet

syntes kunna beräknas för varje kurs i Jämtland till 3 och i Västerbotten

till 5 samt för vardera kursen i Norrbotten likaledes till 5.

Kostnaderna för kursverksamheten ha av utredningsmannen beräknats

på följande sätt. Till ledaren för varje kurs borde utgå ett arvode av

500 kronor och till envar av de två lapska lärare, som erfordrades för

den praktiska utbildningen vid kursen, en ersättning av 75 kronor för

månad eller alltså till dessa båda tillhopa 1 350 kronor. I denna ersättning

skulle dock även inbegripas gottgörelse för att renhjordar ställdes

till förfogande, särskilt som renägarna i bevakningshänseende kunde

väntas få en viss nytta av eleverna. Vidare krävdes material för undervisningen

samt eventuellt hyra för bostadstält o. dyl., för vilket ändamål

beräknades en summa av 250 kronor. De nämnda utgifterna skulle sålunda

uppgå till för varje kurs (500 + 1 350 + 250 = ) 2 100 kronor och

för fyra kurser 8 400 kronor. Då lapparnas ekonomiska ställning ofta

vore svag, kunde man ej vänta, att de i allmänhet skulle lia råd att sända

sina barn till den ifrågasatta undervisningen, om icke staten för ändamålet

beredde understöd. I likhet med vad som skett vid en mångfald

motsvarande kurser inom andra områden av svenskt samhällsliv syntes

detta böra ske i form av underhållsbidrag. Utredningsmannen har föreslagit,

att detta för varje elev bestämmes till högst 45 kronor för månad, varav

35 kronor beräknats för inackordering och 10 kronor för elevens personliga

utgifter. För 9 månader skulle sålunda tarvas högst 405 kronor för

varje elev och för sammanlagt 18 elever 7 290 kronor. Vid bestämmandet

av bidragen, vilket borde ske genom länsstyrelsen, borde bidragsbeloppet

jämkas efter den hjälp eleven kunde erhålla från hemmet eller efter

de tillgångar, varöver han i övrigt förfogade.

Till gäldandet av kostnaderna för ovannämnda studiefärder för blivande

lärare i de praktiska renskötselkurserna har utredningsmannen föreslagit, att

stipendier skulle utgå av statsmedel med 600 kronor per person. Med beräkning

att tillsvidare en lärare vid varje praktisk kurs skulle erhålla dylik

provisorisk utbildning, skulle fyra stipendier tarvas örn tillhopa 2 400

ki-onor. Även färdledarens kostnader i form av rese- och traktamenisersättning

borde bestridas av staten. Beloppet härför har uppskattats till 800

kronor. En studiefärd för lärarutbildning skulle sålunda draga en kostnad

av 3 200 kronor.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen ansett, att de lappar som

skola genomgå renskötarkurs tidigare böra lia förvärvat någon erfarenhet

om renskötselns utövande. Detta mötte inga svårigheter för dem, vilkas föräldrar

vore renskötare eller vilka hade andra renskötande anförvanter, men

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

väl för de övriga. Utredningsmannen har därför föreslagit, att medel borde

ställas till förfogande för möjliggörande för dessa lappar att erhålla inackordering

hos någon renskötande lappfamilj. Härom har i betänkandet

anförts bland annat följande.

Det kan många gånger vara svårt för de unga lappar, vilka ha lust för

rennäringen men vilkas närmaste lämnat denna näring och övergått till

annat yrke, att erhålla förberedande utbildning i renskötseln, särskilt om de

äro medellösa. I allmänhet torde den hjälp, de äro i stånd att lämna vid renskötseln

eller eljest, vara för obetydlig för att motsvara fri bostad och föda.

Emellertid är det ofta särskilt önskvärt, att dylika unga lappar hjälpas tillbaka

till renskötseln. Av stor betydelse är bland annat att kunna skaffa utkomst

åt barnen i de lappfamiljer, vilka, sedan deras renar tagit slut, slagit

sig ned såsom bofasta här och där i fjälltrakterna utan medel att kunna försörja

sig. Att överföra alla dessa lappar till jordbruksnäringen låter sig av

många skäl ej göra. Det viktigaste får bliva att taga hand örn deras barn och

tillse att dessa lära sig något yrke. Övergång till jordbruksnäringen erbjuder

härvid en utväg. En annan är att bereda dylika barn möjlighet att återvända

till renskötseln. Även andra vägar kunna tänkas. Men den naturligaste

synes vara att, örn den unge lappen har håg för renskötsel, en återgång

dit underlättas. För ändamålet torde böra inrättas ett antal stipendier

möjliggörande inackordering i goda renskötarhem. Stipendiet synes

lämpligen böra utgå med högst 35 kronor för månad, därav ungefär 25

kronor torde kunna beräknas för inackorderingsavgift och 10 kronor för

anskaffande av utrustning och såsom handpenning. Genom dylika stipendier

skulle vinnas två ändamål, nämligen dels att, såsom avses med de stipendier

som nu givas obemedlade lappar för utbildning till renskötare, öka tillgången

på dugliga renvaktare och dels att bereda ökad möjlighet till förberedande

utbildning åt lappungdom, som ämnar genomgå kurser av angivet

slag och ej kunna erhålla dylik utbildning i sina hem. Inackorderingstiden

bör tillsvidare beräknas till 18 månader. Stipendierna böra kunna tilldelas

såväl unga män som kvinnor samt såväl fjällappar som skogslappar.

Utredningsmannen har i anslutning härtill framhållit, att det vore svårt

att bedöma i vilken utsträckning lappar kunde önska komma i åtnjutande

av de möjligheter till erhållande av utbildning, som genom de nu nämnda

understöden skulle öppnas för dem. Utredningsmannen har för sin del för

varje utbildningsperiod räknat med 2 inackorderingselever för jämtlandslapparna,

4 för lapparna i Västerbottens län och 8 för lapparna i Norrbottens

län. Enär varje elev i stipendium skulle erhålla högst (35 X 12 =) 420

kronor för år, skulle för hela utbildningstiden, 18 månader, åtgå 630 kronor

för elev eller för 14 elever tillhopa 8 820 kronor. Länsstyrelsen borde omhänderha

utdelningen av stipendierna och meddela de närmare föreskrifterna

rörande verksamheten. Utväljandet av de särskilda familjer, i vilkas

hem utbildningen skulle försiggå, syntes böra anförtros åt lappfogdarna,

som tillika med biträde av tillsyningsmännen skulle övervaka arbetet. För

utbildningen skulle av lappfogdarna upprättas kortfattade anvisningar att

tilldelas inackorderingshemmen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

27

Enligt utredningsmannens förslag skulle sålunda årliga kostnaden uppgå

till, för renskötarkurserna i runt tal 15 700 kronor, för studiefärd för utbildning

av lärare vid nämnda kurser 3 200 kronor och för den förberedande

utbildningen, fördelad med lika belopp på två år, 4 400 kronor eller

alltså sammanlagt 23 300 kronor för år. Dessa kostnader ansåges böra bestridas

av medel ur lappfonden.

Yttrandena.

Förslaget om anordnande av utbildning i renskötsel har tillstyrkts av länsstyrelsen

och lappfogden i Jämtlands län ävensom av samtliga representanter

vid 1942 års lappmöte med undantag av tio norrbottenslappar. I de flesta

andra yttranden, där frågan tagits upp till behandling, ha däremot framförts

betänkligheter mot förslaget särskilt i vad det avser att kurser skola

hållas i renskötselns praktiska utövning. Ur dessa yttranden må här återgivas

följande.

Statskontoret har uttalat bland annat.

Det är självfallet att ökade kunskaper och förbättrade arbetsmetoder

äro av stor betydelse lika väl för renskötseln som för andra näringsgrenar.

Huruvida anordnandet av kurser är det lämpligaste sättet att uppnå de uppsatta

målen, synes dock kunna diskuteras. Utan kompetenta lapska lärare

för undervisning i renskötseln torde icke blott kostnaderna för kurserna

vara tämligen bortkastade utan även resultatet kunna bliva till direkt förfång

för renskötseln. Såsom ett förberedande arbete för fostrandet av väl

skickade lärare och såsom ett led i arbetet för renskötselns höjande torde till

en början hittillsvarande rön och erfarenheter på området böra samlas och

sovras för att sedermera läggas till grund för upplysningsarbete bland lapparna.

Detta arbete synes böra uppdragas åt härför särskilt lämpade lappar,

vilka under besök hos sina stamfränder borde söka påverka deras renskötsel

i önskad riktning. Dylika renskötselkonsulenter skulle så småningom

kunna bliva lämpliga lärare vid sedermera eventuellt inrättade kurser. Undervisning

i lappadministrationens funktion och uppgifter bör meddelas i

nomadskolorna eller vid fortsättningskurser för nomadbarn, där även de

olika renmärkena borde inläras. I dessa skolor och kurser bör även undervisningen

i lapsk hemslöjd ha sin plats. Överhuvud synes frågan om såväl

lapparnas undervisning i allmänbildande ämnen som deras utbildning i vissa

speciellt lapska färdigheter böra upptagas till prövning i samband med pågående

utredning angående nomadundervisningen. Frågan örn den föreslagna

kursverksamheten bör därför enligt ämbetsverkets mening ställas på framtiden.

Med hänsyn till svårigheten att administrera verksamheten och förebygga

missbruk ställer sig statskontoret även tveksamt till förslaget örn inrättande

av särskilda stipendier för möjliggörande för de unga lappar, vars

anhöriga lämnat renskötseln men som lia lust och fallenhet för denna näring,

att återgå till densamma.

Nomadskolinspektören har anfört, att i nomadskolorna undervisades just i

det, som utredningsmannen önskade att lapparna .skulle erhålla kunskap örn

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

såsom om renvården och dess metoder, hur renskötseln bedreves inom lappbyn,

dess ställning gentemot de bofasta, lappadministrationen, renbeteslagen

m. m. Genom de på nomadskolorna byggda fortsättningsskolorna, vilka föreslagits

skola komma till stånd inom den närmaste framtiden, vore det meningen

att vidare fördjupa och utveckla det, som i nomadskolan inhämtats,

samt lära flickorna hushållsgöromål och slöjd samt gossarna slöjd och renskötsel.

Där skulle även undervisas i medborgarkunskap, räkning, bokföring

o. dyl. ämnen. Den lapska folkhögskola, som hösten 1942 under livlig anslutning

från lappungdomens sida börjat sin verksamhet, skulle arbeta efter

nomadskolans och dess fortsättningsskolas linjer och söka giva de unga lapparna

än mer kunskap om och intresse för renskötseln. Vidare vore att märka

att enligt gällande nomadskolstadga kunde anordnas särskilda kurser

och föreläsningar för nomadlapparna för att tillgodose deras behov av insikter

såväl beträffande dem särskilt berörande lagar och författningar som

ock rörande allmänt medborgerliga förhållanden. Att sådana kurser hittills

ej kunnat hållas berodde endast på svårigheten att få erforderliga medel för

ändamålet under nu rådande förhållanden. De kunskaper, utredningsmannen

ansett böra inhämtas i de av honom föreslagna kurserna, skulle sålunda enligt

nomadskolinspektörens mening mycket väl kunna förvärvas inom det

befintliga skolsystemets ram och några nya former för dylik undervisning

syntes icke vara behövliga.

Förslaget att lappynglingar, som icke ägde full färdighet i renskötselarbetet,

skulle erhålla anställning som drängar hos aktiva renskötarfamiljer,

vilka härför erhölle ett kontant bidrag, har nomadskolinspektören däremot

ansett lämpligt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att för länets vidkommande

kunde kurser i renskötsel sägas vara obehövliga. Det vore skäligen verklighetsfrämmande

att antaga, att en kurs på några månader hos ett par än så

dugliga renvårdare skulle ha något väsentligt att giva utöver den praktiska

färdigheten, insikten och inlevelsen i renskötselarbetet, som under årstidernas

omskiftelser år efter år meddelades från far till son, från husbonde till

tjänare och under den egna hjordens flyttningar från betestrakt till annan.

Den administrativa delen av undervisningen — berörande ämnen som lappväsendets

organisation, bestämmelser för betning m. m. — skulle kunna meddelas

fristående genom lappfogdarna utan större kostnad för statsverket vid

kortare kurser under tjänlig tid före vårflyttningen. En tryckt handledning

i dessa stycken kunde härvidlag göra god tjänst.

Betänkligheterna mot förslaget minskades icke av det förhållandet, att det

numera startats en lapsk folkhögskola i Sorsele, som på sitt program upptoge

såväl teoretisk som praktisk utbildning i bland annat de ämnen, varom

här vore fråga. Det förefölle lämpligt att låta med förevarande undervisningsprojekt

anstå i avbidan på resultatet av den nya skolan.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majus proposition nr 110.

29

Lappfogdarna i Norrbottens län ha ansett de föreslagna praktiska kurserna

i renskötsel såväl obehövliga som svåra att anordna. De lia däremot anslutit

sig till förslaget, att lappungdomarna skulle beredas tillfälle att av lappfogdarna

erhålla undervisning i fråga om lappadministrationen samt om innehållet

i lagar och författningar, som hade betydelse för lapparnas näringsutövning.

Sådana kurser ansågos kunna anordnas i de olika socknarnas kyrkbyar

under vårvintern före flyttningarna till fjällen. Lappfogdarna ha vidare

framhållit, att utredningsmannens förslag, att stipendier skulle ställas

till förfogande för möjliggörande för unga fastboende lappar, som hade lust

att söka sig tillbaka i rennäringen, att erhålla inackordering i goda renskötarhushåll,

syntes vara lämpligt och värt att prövas.

Lappfogden i Västerbottens län, i vars yttrande länsstyrelsen därstädes

instämt, har anfört bland annat, att förslaget att underlätta för bofasta lappars

barn att återvända till renskötseln genom att bevilja bidrag till deras

inackordering i lämpliga renskötarhem vore av viss betydelse för Västerbottens

län med hänsyn till den där förefintliga bristen på renskötare och

det jämförelsevis stora antalet fastboende lappar. Bidraget syntes emellertid

med avseende å nuvarande prisläge vara beräknat något för lågt. För

att åtgärden skulle få avsedd effekt borde det höjas till 50 kronor för månad.

Såsom utredningsmannen framhållit är det givetvis önskvärt, att den ren- Föreskötande

lappbefolkningen beredes möjligheter till utbildning för sitt yrke. draganden.

Jag ställer mig emellertid tveksam till lämpligheten av utredningsmannens

förslag, att särskilda praktiska kurser skola igångsättas för detta ändamål.

Under de långa flyttningar och de krävande arbetsförhållanden i övrigt, som

äro utmärkande för i varje fall fjällrenskötseln, torde betingelser finnas för

ett grundligt inlärande redan från barnaåren av de i rennäringen ingående

olika arbetena. Att söka anordna särskilda kurser i renskötselns teknik m. m.

torde möta vissa svårigheter. Det är t. ex. svårt att tänka sig, att de lapska

husbönder, som skola utväljas till lärare vid dylika kurser, skola äga förmåga

att under en så lång tid, som föreslagits för kursen, hålla intresset

uppe hos sina elever. De missförhållanden, som enligt vad utredningsmannen

påvisat förekomma särskilt i fråga om gemensamma arbetens organiserande,

torde lappadministrationens tjänstemän böra söka komma till

rätta med.

Vad härefter den mer teoretiskt betonade delen av kursen angår är att

märka, att de läroämnen, som föreslagits böra ingå i denna kursverksamhet,

återfinnas på nomadskolans schema. Det har emellertid sedan länge ansetts

vara en brist i skolorganisationen, att nomadskolväsendet icke inrymde

möjlighet för nomadbarnen att vinna fördjupade kunskaper i dessa ämnen.

Denna brist torde numera komma att avhjälpas. Chefen för ecklesiastik
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

departementet har nämligen i statsverkspropositionen till årets riksdag föreslagit,

att yrkesbestämd fortsättningsskola skall inrättas för nomadlapparnas

barn, där undervisningen skall inriktas på renskötseln och andra grenar

av nomadlapparnas yrke. Läroämnena skola utgöra arbetskunskap, medborgarkunskap

samt läsning och skrivning. Arbetskunskapen skall i främsta

rummet omfatta lappslöjd och hushållsgöromål. I medborgarkunskapen

skall inläggas undervisning om lagar och förordningar rörande renskötselns

bedrivande m. m. men även i arbetskunskapen torde komma att ingå

frågor rörande renskötseln. De vid nomadskolorna anställda lärarna, vilka

skola ombesörja undervisningen även i fortsättningsskolorna, torde vara

fullt kompetenta för den ifrågavarande undervisningen. Såsom i vissa

yttranden erinrats har vidare en lapsk folkhögskola i Sorsele börjat sin

verksamhet, vilken skola lärer arbeta efter i huvudsak de för nomadskolan

och dess fortsättningsskola uppdragna linjerna.

Skulle ytterligare undervisning behöva anordnas för att tillgodose nomadlapparnas

behov av insikter såväl beträffande dem berörande lagar och

författningar som rörande allmänt medborgerliga förhållanden, torde sådana

särskilda kurser och föreläsningar, som omnämnas i gällande nomadskolstadga

av den 17 juni 1938 (§ 41), kunna anordnas. Vid dylika kurser

och föreläsningar torde lappadministrationens tjänstemän böra medverka.

Kostnaderna för verksamheten synas kunna bestridas av medel ur vederbörande

lappfond.

I överensstämmelse med utredningsmannen anser jag, att barnen i sådana

lappfamiljer, som av ena eller andra anledningen lämnat renskötseln,

böra beredas större möjlighet än vad nu är fallet att återvända till rennäringen.

Många lappfamiljer, som förlorat sina renar, ha bosatt sig å lägenheter,

som ligga högt upp mot fjällen, och söka där driva jordbruk, oaktat

såväl klimatet som markbeskaffenheten så gott som omöjliggör detta. Det

är av vikt att barnen i dessa familjer, om de ha lust för renskötseln, beredas

tillfälle att erhålla utbildning i denna näring. Förslaget, att särskilda stipendier

eller bidrag skola ställas till förfogande för att möjliggöra för dylika

lappbarn att få inackordering i goda renskötarhushåll, finner jag därför värt

att pröva. Det för ändamålet föreslagna maximibidraget, 35 kronor för

månad, synes mig med hänsyn till nuvarande prisläge vara väl lågt. Jag

vill därför förorda, att detsamma i enlighet med vad lappfogden i Västerbottens

län föreslagit höjes med 15 kronor till högst 50 kronor för månad

att utgå av medel ur vederbörande lappfond. Längsta inackorderingstiden

torde böra bestämmas till 18 månader. Efter denna tid torde den unge

lappen böra kunna påräkna avlönad anställning. Mot förslaget att vederbörande

länsstyrelse skall omhänderha utdelningen av bidragen och lappfogdarna

anförtros uppgiften att utvälja de särskilda familjer, hos vilka

utbildningen skall försiggå, har jag intet att invända.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Förenängsväsen.

31

Utredningsmannen har beträffande de renskötande lapparnas föreningsväsen

föreslagit dels att, när så kunde anses erforderligt, lapparna bereddes

tillfälle att å allmänt möte genom ombud för lappbyarna eller såsom menighet

yttra sig över ärenden av för dem allmän betydelse och att för underlättande

av inställelsen bidrag beviljades av allmänna medel dels ock att,

efter prövning i varje särskilt fall, bidrag finge utgå till ekonomiska och ideella

föreningar till lapparnas gagn vid föreningarnas bildande eller i övrigt

för deras verksamhet. För tillgodoseende av sistnämnda ändamål har utredningsmannen

ansett ett belopp av 3 000 kronor för år behövligt, vilket

belopp utredningsmannen föreslagit skola utgå ur vederbörande lappfond.

Beträffande bidrag till lappmöten har utredningsmannen ansett, att något

bestämt belopp härför icke behövde beräknas.

Ur betänkandet såvitt gäller detta förslag må här återgivas följande.

Enligt vad utredningsmannen inhämtat ha lapparna i följande trakter

sammanslutit sig i föreningar av ideell karaktär, benämnda efter de områden,

där de ha sin verksamhet, nämligen Jukkasjärvi, Arjeplog, Arvidsjaur,

Vilhelmina—Åsele, Frostviken, Mittådalen och Tännäs—Idre. Dessa föreningar

ha till ändamål att tillvarataga lapparnas gemensamma intressen

och framföra deras önskemål och krav till myndigheterna. Efter initiativ

av ortsföreningarna ha föreningshus med samlingslokaler, kommit till stånd

i Fatmomakke för Vilhelmina—Åsele sameförening, Ankarede för Frostvikens

sameförening, Kiruna för Jukkasjärvi sameförening samt Mittådalen

för sameföreningen med samma namn. Bidrag härtill ha erhållits av vederbörande

kommun, genom insamling bland lapparna själva eller från annat

enskilt håll. Vid 1937 års lappmöte beslöts, att föreningarna skulle bilda en

riksorganisation, för vilken interimsstyrelse utsågs. Några ytterligare åtgärder

i denna sak synas emellertid icke lia vidtagits.

Vidare finnas två ekonomiska föreningar, som bildats av lappar, nämligen

Mittådalens renavelsförening i Tännäs och föreningen Renprodukter i Tärna.

Den förra har till ändamål att främja renavel och god renvård samt att för

medlemmarnas gemensamma räkning försälja liv- och slaktdjur, kött och

hudar samt allt som kan produceras av renen i form av slöjdalster. Den senare

åsyftar framför allt att främja medlemmarnas ekonomiska intressen

genom förädling och försäljning av renprodukter, för vilket ändamål föreningen

låtit anordna eget rökeri i Tärna. Till denna anläggning har erhållits

bidrag ur Västerbottens lappfond med 3 000 kronor, varjämte för utvidgning

av anläggningen från fonden anvisats ytterligare 7 500 kronor.

De renskötande lapparnas strävanden att följa med sin tid även på föreningsväsendets

område äro värda det allmännas uppmärksamhet och uppmuntran.

Icke minst gäller detta de föreningar, som avse det ekonomiska

tillvaratagandet av deras renskötselprodukter och därtill anslutande alster.

Att systematiskt uppbygga en ordning för nybildning med statsunderstöd av

föreningar synes emellertid mindre välbetänkt. Med hänsyn till föreliggande

säregna förhållanden torde vara önskvärt, att större erfarenhet avvaktas rörande

lapparnas egen inställning och förståelse för dessa frågor. Vad angår

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

de nuvarande ideella föreningarna lia dessa tillkommit på lapparnas eget initiativ.

Detta synes alltjämt böra bliva fallet. Föreningsbildningen kommer

då att grundas å de naturliga betingelser, som böra finnas och vilkas förekomst

är svår att överblicka. Uteslutet bör emellertid ej vara att, där särskilda

förhållanden så skulle påkalla, något understöd av allmänna medel

må tillskjutas.

Vidkommande ekonomiska föreningar kan däremot ett ingripande från det

allmännas sida till lapparnas hjälp vara mera motiverat. Lapparna lia i

allmänhet föga erfarenhet rörande elt gemensamt ekonomiskt tillgodogörande

av renprodukterna och lära även ofta sakna nödiga medel för igångsättande

av dylik verksamhet. Med hänsyn till den stora betydelsen härav för underlättande

av avsättningen och uppnående av tillfredsställande priser må vara

önskvärt, att vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på

dessa spörsmål för att, där så befinnes erforderligt, ingripa vägledande och

stödjande. Likaså må åtgärder för upplysning rörande gagnet av sammanslutning

på ifrågavarande område vara av värde. Dylika ekonomiska föreningar

böra emellertid uppbyggas på sådan grund, att de ur vanliga affärsmässiga

synpunkter kunna väntas bliva bärkraftiga utan det allmännas stöd.

Sådant torde i allmänhet böra ifrågakomma endast vid förenings bildande

och vid verksamhetens igångsättande. Anslag av statsmedel för ändamålet

bör bedömas från fall till fall, och något särskilt fast belopp för dylikt behov,

vilket lärer bliva mera tillfälligt förekommande, torde ej behöva beräknas.

Det har emellertid visat sig, att vissa andra slag av sammankomster lapparna

emellan av dem omfattats med stort intresse och jämväl varit av betydelse

vid tillrättaläggandet av lapparnas allmänna förhållanden. Genom

anslag av staten ha lapparna vid skilda tillfällen beretts möjlighet att sammankomma

för överläggning om aktuella gemensamma angelägenheter.

Det vill synas utredningsmannen som örn dylika allmänna möten även

i framliden kunna vara av stort värde för lapparna. Särskilt torde vara betydelsefullt

för dem att samlas för att få del av och yttra sig över offentliga

förslag, som avse lagstiftning eller andra allmänna frågor vidkommande

lapparnas verksamhet och förhållanden i övrigt. Även med hänsyn till en

dylik uppgift böra mötena icke utsättas att hållas med vissa bestämda tidsmellanrum

utan, efter allmänt eller enskilt initiativ, sammankallas, då särskild

anledning gör önskvärt, att lapparna få tillfälle att gemensamt överlägga.

På grund av den karaktär mötena sålunda skulle erhålla torde bidrag

till lapparnas inställelse vid desamma böra beviljas av staten, och detta vare

sig mötet gives karaktären av allmänt lappmöte såsom i Östersund 1918 och

Arvidsjaur 1937 eller mötet avser att, såsom vid 1940 års möte i Arvidsjaur

var fallet, lapparna skola tillstädeskomma genom valda ombud. Gottgörelsen

för inställelsen torde böra inskränka sig till resebidrag. Ersättning därjämte

i form av dagtraktamenten torde icke vara påkallad. Lämpligt är nämligen

att kostnaderna i någon mån delas av lapparna själva. Vid tidigare

hållna möten lära byakassorna ofta lämnat bidrag för möjliggörande av representation.

Frågan örn anslag till visst möte bör upptagas till prövning

vid värjo särskilt tillfälle, och något bestämt belopp för ändamålet behöver

icke på förhand avsättas. I

I de avgivna yttrandena har utredningsmannens ifrågavarande förslag tillstyrkts

eller lämnats utan erinran.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

33

Såsom utredningsmannen framhållit skulle det uppenbarligen vara av

värde för lapparna, om de kunde beredas tillfälle att å allmänna möten genom

ombud eller såsom menighet yttra sig över ärenden, som äro av allmän

betydelse för dem. För ändamålet torde bidrag böra beviljas av allmänna

medel. Något särskilt anslag synes dock icke nu behöva beräknas härför.

Även i fråga om bidrag av allmänna medel till ekonomiska och ideella

föreningar bland lapparna biträder jag utredningsmannens förslag. Det torde

vara förenat med allt för stora svårigheter för lapparna i betraktande av

deras fåtal och deras förhållandevis spridda bosättning att utan det allmännas

hjälp få till stånd livskraftiga sammanslutningar av nu ifrågavarande

art. Med hänsyn till det värde och den betydelse dylika föreningar kunna

ha för lapparna och deras näringars utveckling torde statens stöd böra

lämnas.

Medel för ifrågavarande ändamål torde på sätt utredningsmannen föreslagit

böra anvisas från vederbörande lappfond.

Lån för inköp av livrenar.

Gällande bestämmelser.

I syfte att bereda möjlighet för mindre bemedlade lappar att kvarbliva

vid renskötseln eller att förbättra avkomsten därav har av allmänna medel

utlämnats lån för inköp av renar.

Tidigast började dylika lån utlämnas till lappar inom Jämtlands län.

Detta skedde i samband med tillkomsten av den s. k. jämtländska lappväsendets

fond. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1901, varigenom

förordnades om bildande och förvaltningen av denna fond, föreskrevs

nämligen, att av dess avkastning finge under år 1901 disponeras ett belopp

av högst 3 000 kronor till utlämnande av lån åt fattiga eller mindre bemedlade

lappar för inköp av renar. Enligt de för närvarande gällande

lånevillkoren, vilka fastställts av Kungl. Majit genom beslut den 8 december

1914, fordras icke borgen eller annan säkerhet. Högsta lånebeloppet

är 1 000 kronor. Lånen utlämnas på högst tio års återbetalningstid,

därav de fyra första åren utan ränta och amorteringsskyldighet.

Sedan amorteringstiden inträtt, skola lånen avbetalas med minst en sjättedel

årligen, och räntan utgör 3 procent å oguldet lånebelopp.

Under de första åren efter det låneverksamheten påbörjats togs i allmänhet

icke hela anslaget i anspråk, men senare har detta så gott som

undantagslöst varit fallet. I början voro lånebeloppen jämförelsevis små,

mången gång endast 200 å 300 kronor, och sällan överstego de 500 kronor.

Under de båda senaste decennierna har lånebeloppet vanligen utgjort

1 000 eller 500 kronor.

Före
draganden.

linning till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 110.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

För de båda nordligaste länen har en liknande låneverksamhet ordnats

något senare. Vid 1913 års riksdag medgavs anvisandet för år 1914 av

6 000 kronor till lån för ändamålet åt fattiga eller mindre bemedlade lappar

inom Västerbottens och Norrbottens län. Därefter ha dylika lån utlämnats

från de båda lappfonder, som jämlikt statsmakternas beslut år

1914 (prop. nr 62 till den senare lagtima riksdagen år 1914) bildades för

dessa län med grundkapital genom anslag ur jämtländska renbetesfjällens

skogsfond.

Lånevillkoren ha varit och äro för Västerbottens läns lappar ännu desamma,

som enligt ovannämnda beslut den 8 december 1914 gälla för

Jämtlands län. Från Västerbottens lappfond har för ändamålet anvisats

ett årligt anslag, som till en början bestämdes till 3 000 kronor men som

under de senaste tjugu åren vanligen utgått med 1 000 eller 1 500 kronor.

Lånen utlämnades inom detta län under de första åren med lägre belopp

än i Jämtlands län, ej sällan med blott 100 kronor. Under senare tid ha lånebeloppen

varit högre, i allmänhet 500 kronor. Högsta beloppet har varit

1 000 kronor.

Från Norrbottens lappfond anslogs till en början årligen 3 000 eller

5 000 kronor, och lånen utlämnades i allmänhet med 500 eller 600 kronor.

Under de första åren av 1920-talet beviljades emellertid vida större anslag

till reninköpslån — år 1920 ej mindre än 35 000 kronor — och något maximum

för lånen föreskrevs ej, utan länsstyrelsen fick själv bestämma storleken

av varje särskilt lån. Anledningen till denna vidgade möjlighet till

långivning var den genom lagen den 19 juni 1917 (nr 337) införda inskränkningen

i den bofasta, icke lapska befolkningens rätt att äga skötesrenar.

Härigenom framtvingades en försäljning av bofastas renar, och det

avsågs att, till gagn för både de bofasta och renskötseln, genom lån öka

möjligheterna för de icke bofasta lapparna att övertaga renarna. Lånen beviljades

till betydligt högre belopp än tidigare, och det förekom lånebelopp

å ända upp till 4 000 kronor. Sedan förhållandena å renmarknaden blivit

mera normala, ha renlånen åter utgått med lägre belopp; vanligen ha de varierat

mellan 400 och 800 kronor. Emellertid blev utfallet av låneverksamheten

inom Norrbottens län så dåligt, att man helt övergivit denna verksamhet.

Sedan år 1933 ha lån för inköp av renar icke utlämnats. Man

har i stället övergått till att för ändamålet lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Antalet intill den 1 juli 1941 utlämnade lån och dessas sammanlagda

belopp framgå av följande siffror:

inom Jämtlands län .......

..... 142

lån å

tillhopa

103 999

kronor

» Västerbottens län . .. .

..... 91

» »

y>

49 500

»

» Norrbottens län ......

..... 116

» »

93 100

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

35

Av de inom Jämtlands län utlämnade 142 lånen ha hittills 72 med ett

sammanlagt belopp av 50 699 kronor blivit helt guldna. Av dessa senare

lån har emellertid i 25 fall den fastställda amorteringsplanen icke kunnat

följas utan återbetalningen har fördröjts, dock icke i något fall längre än

sex år. Av de återstående 70 lånen lia 37 i sin helhet förfallit till betalning.

Låntagarna ha dock icke kunnat fullfölja sina förpliktelser beträffande dessa

lån, och ett sammanlagt belopp av 19 376 kronor 24 öre har fått avskrivas

på grund av låntagarnas fattigdom.

Inom Västerbottens län ha, såsom förut nämnts, utlämnats 91 lån å tillhopa

49 500 kronor. Av dessa lia 13 med ett lånebelopp av tillhopa 6 100

kronor blivit tillfullo återgäldade. Endast 2 lån amorterades i föreskriven

ordning och tid; återbetalningen av de andra 11 lånen fördröjdes mellan två

och fjorton år. Av övriga 78 lån lia 68 om tillhopa 38 400 kronor helt eller

delvis förfallit till betalning, men låntagarna ha icke kunnat fullgöra sin

amorteringsskyldighet. Tillhopa 22 625 kronor fördelade å 41 lån ha till följd

av låntagarnas fattigdom fått avskrivas.

Inom Norrbottens län ha möjligheterna att få tillbaka de utlånade beloppen

varit än sämre. Av de inom länet utlämnade 116 lånen ha endast

5 med ett sammanlagt lånebelopp av 2 500 kronor blivit helt återbetalade.

Å de övriga lånen örn tillhopa 90 600 kronor har ett sammanlagt belopp

av 9 217 kronor 9 öre amorterats men ej mindre än 68 619 kronor 42 öre

måst avskrivas. Det alltjämt utestående beloppet uppgår till 12 763 kronor

49 öre. Utsikterna att kunna indriva några av de i sistnämnda belopp

ingående posterna synas icke vara stora — några av dem ha varit förfallna

till betalning under en lid av nära tjugu år — och man torde kunna

räkna med att så gott som hela beloppet får avskrivas.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag rörande lån för inköp av livrenar innebär

i huvudsak följande.

Lån skall kunna utlämnas åt obemedlade eller mindre bemedlade renskötande

lappar för inköp av livrenar.

Låneverksamheten skall omhänderhavas av länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län. I främsta rummet böra lappar med

ringa renantal samt unga lappar erhålla lån till möjliggörande för dem

att bilda familj eller i övrigt bliva egna husbönder. Lånet må ej överstiga

3 000 kronor, såvida ej Kungl. Maj:t på därom av länsstyrelsen gjord

framställning för särskilt fall medgiver att högre lån må beviljas. Lånet

skall från och med femte kalenderåret efter det, då lånet utlämnats, återbetalas

med minst en sjättedel årligen. Därest länsstyrelsen så prövar

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

skäligt, må tiden för amorteringsfriheten utsträckas med högst två år. A lånet

skall ej erläggas ränta. Beträffande låntagarens sätt att handha sina renar

skall kontroll utövas av vederbörande lapptillsyningsman och ordningsmannen

i den lappby låntagaren tillhör. Tillsyningsmannen skall halvårsvis

insända rapport härom till vederbörande lappfogde. Därest låntagaren

ådagalägger försumlighet i renskötseln eller misshushållar med

sitt reninnehav, skall lappfogden omedelbart göra anmälan härom hos

länsstyrelsen. Sedan hälften av lånets kapitalbelopp blivit i vederbörlig

ordning återbetald, må länsstyrelsen medgiva, att övrig del av låneskulden

efterskänkes. Såsom förutsättning härför skall ytterligare gälla, att låntagaren

på ett tillfredsställande sätt handhaft vården av sina renar.

Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län böra äga

att för utlämnande av lån åt obemedlade eller mindre bemedlade renskötande

lappar för inköp av livrenar för budgetåret 1943/44 disponera,

länsstyrelsen i Jämtlands län högst 6 000 kronor, länsstyrelsen i Västerbottens

län högst 10 000 kronor och länsstyrelsen i Norrbottens län högst

18 000 kronor, att utgå ur vederbörande lappfond. Därefter skola av vederbörande

länsstyrelse förslag rörande anslag för ändamålet i mån av

behov upptagas i den stat angående lappväsendet inom länet, som länsstyrelsen

årligen har att underställa Kungl. Maj:ts prövning.

Till motivering för förslaget har anförts bland annat följande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen lia statsmakterna i betydande

omfattning inskridit för att bistå renskötande lappar, som därav

vore i behov, att anskaffa renar. Genom den hjälp, som det allmänna lämnat,

ha säkerligen icke få lappar, som eljest skulle lia övergivit renskötseln,

kunnat bibehållas vid denna för lapparna särskilt lämpade näring.

För många hushåll, som det vöre önskvärt att kunna hålla kvar

inom renskötseln, är emellertid reninnehavet alltjämt för lågt.

Under de senaste åren bär hjälp till reninköp, såvitt angår lappar inom

Norrbottens län, lämnats i form av kontanta bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Utredningsmannen håller före, att låneformen bör bliva den

allmänt tillämpade, även om tidigare erfarenhet rörande möjligheten att

få lånen återgäldade icke varit uppmuntrande för en fortsatt låneverksamhet.

Endast där särskilda undantagsförhållanden uppstått, såsom att

nödår eller andra olyckor drabbat större område, torde gåvor böra medgivas.

Vid fastställande av villkoren för lånens utgivande böra tillämpas enhetliga

grunder för alla lapptrakterna. Detta synes vara en förutsättning

för vinnande av ordning och rättvisa. Villkoren böra så avpassas, att i

möjligaste mån å ena sidan lappens åtagande ställer sig lättare att fullgöra

och å andra sidan statens intressen bättre tillgodoses. Låntagaren

bör vara minst tjuguett år gammal och känd för skötsamhet och ekonomisk

förtänksamhet. Endast sådana obemedlade eller mindre bemedlade

renskötare må ifrågakomma till erhållande av lån, som ha goda förutsättningar

för renskötselyrket. Genom lånen bör möjlighet beredas dylika

dugliga renskötare att skaffa sig så stort renantal, att de så småningom

opaginerad Kontrollera mot PDF

»

Kungl. Maj:ts proposition nr 110. 37

kunna beräknas av renskötseln få sin fulla utkomst. I främsta rummet

böra härvid tillgodoses familjer med ringa antal renar i förhållande till familjens

storlek samt unga lappar till möjliggörande för dem att bilda

familj eller i övrigt bliva egna husbönder.

Såsom en uppmuntran till skötsamhet i arbetet samt ordentlighet vid

lånets avbetalande bör möjlighet öppnas för låntagaren att få viss del

av lånet efterskänkt. Lånet synes alltså böra givas karaktär av premielån.

På grund av lapparnas ofta mera outvecklade ekonomiska kännedom

torde vidare en viss uppsikt vara erforderlig över de låntagande lapparnas

sätt att vårda de renar de inneha samt hushålla med dem, så att om

möjligt renantalet icke nedgår utan snarare förökas. Låneverksamheten

bör såsom hittills handhavas av vederbörande länsstyrelse.

Särskilda omständigheter må emellertid motivera, att lån utlämnas med

högre belopp. Sådana fall synas vara, om en synnerligen duglig renskötare

genom olyckliga omständigheter, varöver han icke kunnat råda, förlorat

större delen av sin hjord eller en barnrik familj behöver utöka sitt reninnehav

för familjens försörjning. Prövar länsstyrelsen ett ingripande då böra

ske, må länsstyrelsen göra särskild framställning till Kungl. Majit örn tillstånd

att utlämna större lån.

Lånen böra vara räntefria. Om förfallet kapitalbelopp icke inbetalas

inom behörig tid, bör dock dröjsmålsränta erläggas, förslagsvis fem procent

räknat från förfallodagen tills full betalning sker. Under de fyra

första åren efter utlämnandet torde lånen, i likhet med vad som nu gäller,

även böra vara amorteringsfria. Länsstyrelsen torde även tillerkännas

befogenhet att medgiva utsträckning av den amorteringsfria tiden under

högst två år. Sedan amorteringstiden inträtt, torde lånen böra avbetalas

med minst en sjättedel årligen.

Såsom ovan framhållits synes emellertid möjlighet böra beredas en

skötsam låntagare att erhålla avkortning å lånet. Avkortningen bör motsvara

hälften av lånesumman. Att en så jämförelsevis hög avkortning

föreslås må motiveras av de ovissa och i övrigt svåra förhållanden, under

vilka renskötseln bedrives. Såsom villkor för rätt till avkortning bör

gälla, att låntagaren befunnits lia på ett tillfredsställande sätt handhaft

skötseln av sina renar och i vederbörlig ordning återbetalt den första

hälften av lånet.

Att fordra borgen eller annan säkerhet för lånen torde knappast böra

komma i fråga. Man torde i stället böra kräva att låntagarnas sätt att

handha skötseln av renarna ställes under viss kontroll. Denna bör omhänderhavas

av vederbörande tillsyningsman och ordningsman.

Yttrandena.

Statskontoret har icke haft något att erinra mot utredningsmannens

förslag till fortsatt statlig medverkan vid ifrågavarande lånerörelse. Ämbetsverket

har även biträtt den föreslagna höjningen av lånebeloppet

till 3 000 kronor samt förslaget att lånen skulle utlämnas räntefria och få

karaktär av premielån. Med hänsyn till den avsevärda subvention räntefriheten

innebure, har dock högst en tredjedel av kapitalskulden ansetts böra få

efterskänkas. Samtidigt har ämbetsverket understrukit vikten av att lå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Före
draganden.

«

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

nerörelsen, som genom de förhöjda lånebeloppen antoges komma att röra

sig om avsevärt högre summor än dittills, handhades med ordning och

fasthet vid amorteringarnas indrivning. Föreskrivna kontrollåtgärder

borde icke få försummas och påvisad försumlighet från låntagarnas sida

ej lämnas obeaktad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört bland annat, att den inom

länet bedrivna låneverksamheten för reninköp icke givit något tillfredsställande

resultat. I allmänhet vöre emellertid norrbottenslapparna mycket

noga med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser och det hörde

till undantagen att en lapp, om han hade förmåga därtill, icke reglerade

en skuld. Hur det kommit sig att ifrågavarande låneverksamhet slagit

så illa ut, vore därför icke lätt att säga. Möjligen bottnade det i att man

betraktat staten mera som donator. Då länsstyrelsen, efter att därtill ha

fått Kungl. Maj:ts medgivande, övergått till att låta denna hjälpverksamhet

taga form av bidrag utan återbetalningsskyldighet, hade länsstyrelsen

icke förbisett den rena gåvans och välgörenhetens faror. Fastän länsstyrelsen

alltjämt ansåge, att låneformen på detta område icke vore lämplig,

ville länsstyrelsen icke motsätta sig att denna form av stödåtgärder komme

till användning hellre än ingen. Låneverksamheten borde dock icke

påbörjas förrän normala priser på ren återvänt.

Länsstyrelsen har vidare framhållit, att som villkor för rätt till avkortning

av halva lånesumman föreslagits skola gälla, att låntagaren —

förutom att han ordentligt återbetalt den första hälften av lånet — på

ett tillfredsställande sätt handhaft skötseln av sina renar. Det vöre enligt

länsstyrelsens mening knappast annat än rena misskötseln, som icke skulle

kunna tilldelas det betyget. Som förutsättning för avkortningen borde

därför stadgas, att vederbörande kunde uppvisa ökning av hjorden, där

ej särskilda omständigheter lagt hinder i vägen härför.

Lappfogden i Jämtlands län har yttrat, att förslaget att länsstyrelsen

skulle tillerkännas befogenhet att medgiva utsträckning av den amorteringsfria

tiden för lånet syntes mindre lämpligt. Man kunde nämligen

befara, att alla låntagare bomme att söka begagna sig av denna rätt, vilket

skulle medföra extra arbete både vid uppskovsärendenas avgörande

och, i händelse av bifall, vid räkenskapsavdelningens bokföring av lånen.

Räntefrihet och möjlighet till avkortning med hälften av lånebeloppet

vore enligt lappfogdens förmenande så betydelsefulla förmåner, att ytterligare

lättnader kunde försvaga låntagarens vilja att verkställa amorteringarna

i rätt tid.

Utredningsmannens förslag beträffande låneverksamheten för de renskötande

lapparna torde framför allt avse att öka effektiviteten av denna verksamhet

och att få enhetliga grunder tillämpade för alla lapptrakter. För
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

39

slaget synes mig väl ägnat att läggas till grund för den fortsatta verksamheten

på området. Försiktigheten torde emellertid bjuda att verksamheten, i avbidan

på att priset på renarna gått tillbaka till mer normalt läge, bedrives i begränsad

omfattning.

I enlighet med utredningsmannen anser jag alltså, att statens ekonomiska

bistånd till reninköp bör lämnas i form av lån. Endast där särskilda

förhållanden äro rådande, såsom att nödår eller andra olyckor

drabbat en hel trakt, torde kontanta bidrag utan återbetalningsskyldighet

böra utdelas av statsmedel. De för låneverksamheten föreslagna bestämmelserna

ha icke givit anledning till annan erinran från min sida än att

någon utsträckning av den amorteringsfria tiden icke bör få ifrågakomma

utan Kungl. Maj:ts medgivande och att såsom villkor för åtnjutande av

avkortning å lånet bör gälla — förutom att hälften av lånets kapitalbelopp

blivit i vederbörlig ordning återbetald — att låntagaren kan uppvisa

ökning av renhjorden, såvida icke särskilda omständigheter, såsom

rovdjurs härjningar, dåliga betesförhållanden e. dyl., lagt hinder i vägen

härför. I enlighet med utredningsmannens förslag torde medel för ändamålet

böra anvisas från vederbörande lappfond.

Belöning för god renvård.

För att uppmuntra lapparna i deras arbete med renarna ha av allmänna

medel utdelats penningbelöningar för god renvård. Därjämte har,

fastän i jämförelsevis liten omfattning, utdelats en för ändamålet särskilt

instiftad medalj.

Utredningsmannen har framhållit, att ett utdelande av premier åt de

renskötare, som visat särskild omsorg i sitt arbete, syntes kunna vara

av ej ringa betydelse såsom en uppmuntran till god rénvård. Det utgjorde

en sporre för den enskilde lappen att visa sin duglighet. Såsom

en erkänsla för ett väl utfört arbete bleve renskötaren föremål för en

offentlig utmärkelse, vilket måste verka stimulerande till fortsatta ansträngningar

att uppnå bästa möjliga resultat samt vara ägnat att väcka

andra lappars intresse för ett omsorgsfullt arbete i renskogen och mana

dem att upptaga tävlan sinsemellan i fråga örn renarnas skötsel. Premieringen

bleve tillika en erinran om den vikt det allmänna fäste vid en

god renvård och dess erkännande överhuvud av renskötselns betydelse.

För närvarande funnes emellertid icke någon för de olika länen gemensam

ordning för belöningarnas utdelande. Enhetliga grunder för verksamheten

syntes därför böra komma till stånd.

Utredningsmannens förslag i ämnet innebär, att länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län skola utdela premier åt lappar,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Före
draganden.

som visat framstående duglighet samt nit och intresse vid renskötseln.

Premierna skola utgöras antingen av penningpris, diplom och minnesgåvor

eller av endast penningpris och diplom. Belöningarna skola få

tilldelas lapp, man eller kvinna, oberoende av förmögenhetsvillkor och

ställning såsom egen husbonde eller renvårdare hos annan. Penningpris

skall utgå med högst 300 kronor och lägst 100 kronor. En och samma

person skall icke få tilldelas belöning oftare än vart femte år. Medaljen

för god renvård skall bibehållas såsom den högsta utmärkelse, som i

förevarande hänseende kan utgå. För att ytterligare förhöja dess värde

skall den kunna förenas med tillerkännande genom länsstyrelsens efterföljande

beslut av penningbelöning.

Länsstyrelserna i nämnda län skola äga att för utlämnande av ifrågavarande

premier för budgetåret 1943/44 av vederbörande lappfond disponera,

länsstyrelsen i Jämtlands län högst 700 kronor, länsstyrelsen i

Västerbottens län högst 1 400 kronor och länsstyrelsen i Norrbottens län

högst 2 800 kronor. Därefter skall av vederbörande länsstyrelse förslag

rörande anslag för ändamålet i mån av behov upptagas i den stat angående

lappväsendet i länet, som länsstyrelsen årligen har att underställa

Kungl. Maj:ts prövning.

I de avgivna yttrandena ha icke framställts några erinringar mot utredningsmannens

ifrågavarande förslag.

I likhet med utredningsmannen anser jag det vara av värde, att det

allmänna genom utdelande av premier för god renskötsel söker sporra

lapparna till att visa duglighet och intresse i sin näring. Jag biträder

därför förslaget örn premieringsverksamheten. De för ändamålet erforderliga

medlen torde böra tagas ur vederbörande lappfond.

Tekniska hjälpmedel för renskötselns underlättande.

För att underlätta lapparnas renskötsel samt såsom en åtgärd till förhindrande

av konflikter mellan de renskötande lapparna och den bofasta befolkningen

förekomma i såväl fjälltrakterna som de övriga renbetesområdena

byggnadsanordningar i betydande omfattning. Till någon del ha kostnaderna

för dessa bestritts av lapparna själva, men anordningarnas omfattning och

förhållandena i övrigt ha föranlett, att staten för ändamålet måst anslå avsevärda

belopp. Anordningarna ha varit av olika slag. Stängsel ha uppförts

i syfte att reglera renhjordarnas vandringar, förekomma att renar förolyckas,

underlätta bevakningen, förekomma skadegörelser på de bofastas egendom

samt förhindra invasioner till Norge på otillåten tid eller plats. Dessa

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

41

stängsel kunna avse att såsom tvärstängsel över en lappbys område avskilja

de egentliga sommarbetestrakterna från vår- och höstbetesområdena eller

dessa senare områden från vinterbeteslanden. Stängsel lia vidare uppförts

för att avspärra en lappbys betesområde från område, där byns renar överhuvud

ej få föras på bete, eller för att förhindra sammanblandning mellan

byarnas hjordar. Bland övriga av staten bekostade anordningar till underlättande

av nomadlapparnas arbete märkas vaktstugor eller, där detta varit

tillfyllest, vaktkåtor, där renvaktarna kunnat söka skydd under sina färder

i ödemarken. Vidare ha anlagts broar och stigar, båtar ha stationerats ut

för lättare framkomst över sjöar och vattendrag, telefonledningar ha framdragits

och i särskilda fall ha uppförts renskiljningshagar.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har ansett statens medverkan nödvändig för åstadkommande

av de ytterligare byggnadsanordningar för renskötseln, som kunde

erfordras. Det har emellertid understrukits, att man vid bedömandet av

den omfattning, i vilken statens bistånd skulle lämnas, borde framgå med

viss försiktighet. Man kunde nämligen kräva, att lapparna själva, såsom

förhållandet vore med andra näringsidkare, vidtoge och bekostade vissa av

de anläggningar, som behövdes för renskötseln. Dessutom vore att märka,

att en viss förslappning i renvården kunde bliva följden av allt för vidlyftiga

stängselbyggen. Lapparna kunde nämligen frestas att hålla otillräckligt

vaktmanskap hos renarna och helt lita på att stängslen skulle vara tillfyllest

för att hindra renarna från att göra skada å bofastas ägor eller att inkomma

på otillåtna områden.

Utredningsmannen har med ledning av de inom länen verkställda utredningarna

och efter samråd med lappfogdarna framlagt ett program för byggnadsåtgärder

för de närmaste tio åren. Därvid har en viss gallring i de från

länen framlagda förslagen till anläggningar vidtagits. Åtskilliga förhållandevis

kostsamma byggnadsföretag ha sålunda ansetts knappast kunna påfordras

under nuvarande förhållanden inom renskötselnäringen. Å andra

sidan lia en del nya bro- och vägbyggnader samt härbärgesanläggningar, såsom

ägnade att underlätta framkomligheten i ödebygderna och förekomma

olycksfall, föreslagits böra komma till stånd. Enligt de verkställda kostnadsberäkningarna,

vilka enligt vad utredningsmannen framhållit endast vore

approximativa, skulle genomförandet av de tillstyrkta åtgärderna komma alt

uppgå till 294 400 kronor för Norrbottens län, 221 180 kronor för Västerbottens

län samt 103 800 kronor för Jämtlands län och Idre socken. Kostnaderna

för byggnadsarbetena skulle enligt utredningsmannens förslag gäldas

av medel ur vederbörande lapplond, dock alt för arbetena inom Gällivare

och Jokkmokks socknar, vilka arbeten enligt nämnda beräkningar skulle

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Före
draganden.

draga en kostnad av 171 600 kronor, i första hand skulle tagas i anspråk

de regleringsavgifter, som i samband med beslut örn uppdämning av Stora

Luleälvens källsjöar utdömts såsom ersättning för den renskötseln i dessa

trakter förorsakade skadegörelsen.

Yttrandena.

Domänstyrelsen har tillstyrkt, att de av utredningsmannen föreslagna

byggnadsåtgärderna för renskötselns underlättande skola komma till utförande.

Vissa av de föreslagna väg- och brobyggnaderna å renbetesfjällen i

Jämtlands län vore emellertid av stor betydelse för skogsskötsel och borde

därför enligt styrelsens mening utföras genom renbetesfjällens revirförvaltning.

I kostnaderna för uppförandet av vaktstugor och vaktkåtor borde

vidare vederbörande lappar deltaga allt efter råd och lägenhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett, att byggnadsprogrammet för den

närmaste tioårsperioden icke borde definitivt bestämmas. Nya och mera

trängande behov kunde tänkas uppkomma och möjlighet borde då finnas

till erforderliga jämkningar. Det borde ankomma på länsstyrelsen att inom

den av utredningsmannen uppdragna huvudsakliga kostnadsramen föreslå

de närmast behövliga åtgärderna.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att byggnadsåtgärderna

icke borde låsas fast vid de av utredningsmannen angivna utan anpassas

efter behoven allt efter som de anmälde sig.

Utredningsmannens förevarande förslag torde huvudsakligen ha till syfte

att utgöra en ungefärlig kostnadsram för de olika arbeten, som för renskötselns

främjande böra utföras genom lappadministrationens försorg eller

nied bidrag av statsmedel under de närmaste tio åren. Förslaget synes mig

vara väl avvägt och ägnat att läggas till grund vid bestämmandet av anslag

för ifrågavarande ändamål inom de olika länen. Frågan örn vilka särskilda

arbeten, som skola utföras under respektive år, bör prövas i samband med

fastställandet av stat för vederbörande lappfond, varvid givetvis de mest

angelägna arbetena i första hand böra komma till utförande. Kostnaderna

torde böra bestridas av fondmedel utom i vad de avse åtgärder inom Gällivare

och Jokkmokks socknar, för vilka torde kunna tagas i anspråk de för

regleringen av Stora Lule älvs källsjöar inflytande ersättningsmedlen.

Åtgärder till skydd mot renskador å de bofastas ägor.

För att söka minska de anledningar till konflikter mellan renskötande

lappar och den bofasta befolkningen, som uppkomma genom renarnas skadegörelse

å de bofastas ägor, ha från statens sida vidtagits åtskilliga åtgärder.

Såsom i den närmast föregående avdelningen framhållits ha sålunda

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

43

genom lappadministrationens försorg och med bidrag av statsmedel uppförts

spärrningsgärden för att hindra renarna från att allt för tidigt på

hösten ströva ned från fjällen och göra skada på det hö, som då ännu kan

stå ute på slåtterängarna. Med stöd av särskild lagstiftning i ämnet har

man även till kronan indragit ett stort antal av de ängslägenlieter (ströängar),

som ligga spridda å kronans marker och som nyttjats av de bofasta,

och sökt ersätta dem med odlingar invid gårdarna. Betydande belopp ha anslagits

för detta ändamål. Därmed har man sökt vinna, förutom att undanröja

konfliktanledningar mellan renskötande lappar och de bofasta, att rationalisera

det lappländska jordbruket och befria detta från beroendet av

utängsslåttern. Vidare har man sökt uppmuntra jordbrukarna i dessa trakter

att uppföra lador å de utängar, som alltjämt brukades, genom att giva

dem bidrag av allmänna medel till byggnadskostnaderna. Kungl. Maj:t har

sålunda den 25 april 1919 anvisat ett belopp av 2 000 kronor ur Norrbottens

läns lappfond för att användas till lador å sådana ströängar inom Karesuando

socken, som hade ett för skadegörelse genom fjällrenar särskilt utsatt

läge. Bidrag skulle utgå med högst 45 kronor för varje lada. Vidare

har länsstyrelsen i Norrbottens län av det anslag å 100 000 kronor, som 1930

års riksdag beslöt anvisa för tillfälliga hjälpåtgärder bland befolkningen i

länet, under åren 1931—1934 till jordbrukare i Gällivare, Jukkasjärvi och

Junosuando socknar utanordnat närmare 40 000 kronor för att användas

till ladubyggen. Med hjälp av dessa medel lia uppförts ej mindre än 1 069

lador. Enligt vad Kungl. Majit den 11 november 1938 medgivit äger dessutom

länsstyrelsen att såsom bidrag till uppförande av lador inom de områden

av Torne och Kalix älvdalar, där koncessionsrenskötsel får bedrivas,

använda intill 15 000 kronor av de särskilda avgifter, vilka influtit för skötesrenar

inom dessa områden. Hittills har av detta anslag utdelats bidrag till

uppförandet av 157 ängslador med tillhopa 5 925 kronor. Men även de

kommunala myndigheterna inom Norrbottens lappmarker ha beaktat vikten

av att hölador uppföras i trakter, som äro särskilt utsatta för skador

av renar. Sålunda har Jukkasjärvi kommun ställt medel till förfogande för

detta ändamål och omkring 200 lador ha uppförts med bidrag av dylika medel.

Beträffande Västerbottens län har Kungl. Majit den 15 januari 1937 medgivit,

att ett belopp av 2 000 kronor ur länets lappfond finge användas såsom

bidrag till anordnande av stängsel kring odlingar och uppförande av lador.

Hittills lia emellertid från anslaget utbetalats endast 450 kronor för två

slängselbyggen och 90 kronor för ladubyggen. För Jämtlands läns vidkommande

ha några allmänna medel icke anvisats för sagda ändamål.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har föreslagit, att staten skall ställa ytterligare medel

till förfogande för att användas till uppförande av lador å utängar och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

stängsel kring odlingar till förekommande av att renarna förorsaka skador

å grödan. Förslaget innebär i huvudsak följande.

Bidrag utan återbetalningsskyldighet skall av statsmedel kunna utgivas

åt mindre bemedlade jordbrukare till täckande av kostnaderna för uppförande

av lador å ströängar och av stängsel kring nyodlingar. Bidragsverksamheten

skall omhänderhavas av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län. Bidrag till uppförande av lada må utgå under

förutsättning att grödan å ängen, där ladan skall uppföras, är särskilt utsatt

för skada genom renar, att ängen i regel år efter annat varit brukad

till höfångst och kan beräknas komma att brukas därtill under en längre

följd av år, att ängen kan beräknas lämna en årlig avkastning av minst två

skrindor hö samt att ängen är så belägen, att svårigheter kunna möta att,

innan marken är frusen, hemföra därstädes bärgat foder. Bidrag må uppgå

till högst 50 kronor eller i undantagsfall högst 75 kronor för varje lada.

Bidrag till uppförande av stängsel kring nyodlingar må utgå endast då

synnerliga skäl därtill föreligga, såsom att odlingen ofta varit utsatt för

betydande skada genom renar samt är belägen jämförelsevis långt från gården

och därigenom svår att övervaka. Sådant bidrag må uppgå till högst

60 procent av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 200 kronor

för varje särskilt företag. Såsom förutsättning för åtnjutande av bidrag till

ifrågavarande åtgärder skall ytterligare gälla, att lån eller bidrag av allmänna

medel icke i annan ordning beviljats för ändamålet. Bidrag beviljas

den, som brukar stamfastigheten, evad han är dess ägare eller ej och, i sistnämnda

fall, oberoende av brukningstidens längd.

Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län böra äga

att för utlämnande av bidrag åt mindre bemedlade jordbrukare till uppförande

av lador å ströängar och stängsel kring nyodlingar av vederbörande

lappfond disponera följande belopp, att uppföras i den för envar

av länen årligen upprättade staten över anslag ur fonden, nämligen länsstyrelsen

i Jämtlands län högst 5 000 kronor, att med lämpliga belopp fördelas

på vart och ett av budgetåren 1943/44—1947/48, länsstyrelsen i Västerbottens

län högst 10 000 kronor, att likaledes fördelas nämnda budgetår,

samt länsstyrelsen i Norrbottens län högst 75 000 kronor, att fördelas på

budgetåren 1943/44—1952/53.

Såsom motivering för förslaget har utredningsmannen anfört bland annat.

Beträffande den ungefärliga omfattningen av de skador, som av renarna

förorsakats å gröda inom de två nordligaste länen under åren 1934—1940,

har utredningsmannen inhämtat utredning genom lappfogdarna i dessa län.

Av de inkomna uppgifterna framgår, att sådana skador, för vilka renägaren

enligt renbeteslagen varit skyldig att utgiva ersättning till grödans ägare,

icke förekommit i någon större utsträckning under nämnda år, örn man bortser

från koncessionsområdena. Skador, vilka renägaren icke lagligen kunnat

förpliktas ersätta, avseende i huvudsak skador å hö som stått ute efter den

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

45

1 oktober, hade i större omfattning förekommit endast under vintern 1935

—1936. Enligt uppgift till lappväsendet hade då enhart inom Gällivare socken

förstörts mer än 100 ton hö. De under sagda tid inträffade skadorna

ansågos ha sin grund huvudsakligen i förhållanden, över vilka varken lapparna

eller jordbrukarna kunnat råda. Hösten 1935 hade varit ovanligt rik

på nederbörd och marken hade icke frusit, varigenom hemforslingen av

höet från utängarna förhindrats. Lapparnas nedflyttning från fjällen hade

på det hela taget skett i god ordning, på vissa håll möjligen något tidigare

än vanligt, men höet hade oskyddat stått i renarnas väg. Då höskörden

dessutom varit relativt liten, hade en allvarlig foderbrist uppstått. Fattigvårdsmyndigheterna

hade fått bistå de skadelidande, varjämte medel för

ändamålet ställts till förfogande ur allmänningsfonder. Att renskadorna

under de senare åren varit betydligt mindre omfattande än under 1920- talet och början av 1930-talet har bestyrkts även av de upplysningar utredningsmannen

inhämtat vid en under sommaren 1941 företagen resa i lappmarkerna.

Överhuvud taget synas förhållandena mellan de renskötande

lapparna och den jordbrukande befolkningen blivit avsevärt förbättrade.

Detta beror på flera omständigheter. Bland dessa märkas, förutom de åtgärder

som genom lappväsendets försorg eller på dess bekostnad vidtagits

till förhindrande av skador å gröda, den kraftiga decimering av renstammen,

som genom dåliga renbetesår ägt rum under 1930-talet. Vidare ha på grund

av ströängsindragningarna och utvecklingen i övrigt odlingarna invid gårdarna

ökats och utnyttjandet av naturängar gått tillbaka. Skulle emellertid

renstammen bringas upp till det antal, som med hänsyn till betesmarkernas

bärighet kan anses rationellt, är det att befara, att frågan örn renarnas skadegörelse

åter kan vålla svårigheter. Så kan även bliva fallet under år med

dålig höskörd på den odlade jorden. Ströängarna tillgripas då såsom en

reserv för utfyllande av foderbehovet. För bevarande av det för närvarande

rådande goda förhållandet mellan lapparna och de bofasta synes det därför

önskvärt, att lador uppföras å sådana utängar, som äro särskilt utsatta

för renskador. Staten torde därför alltjämt böra ställa medel till förfogande

för utlämnande av bidrag åt mindre bemedlade jordbrukare till täckande

av kostnaderna för lador.

Utredningsmannen har beräknat, att med bidrag av allmänna medel behövde

uppföras 1 500 lador inom Norrbottens, 200 inom Västerbottens och

100 inom Jämtlands län. Bidraget bär ansetts böra bestämmas till högst

50 kronor för varje lada eller i undantagsfall, t. ex. om långa transporter

krävdes för byggnadsvirkets framforslande, till högst 75 kronor.

Beträffande de föreslagna bidragen för uppförande av stängsel till skydd

mot skada å nyodlingar har utredningsmannen framhållit bland annat.

Att lämna ett allmänt medgivande till utbetalande av bidrag för stängsel

kring odlingar lärer näppeligen böra ifrågakomma, så mycket mindre som

något behov i sådant hänseende knappast visat sig föreligga. Dessa odlingar

ligga i allmänhet närmare gårdarna och kunna lättare därifrån övervakas.

Det större värde skörden å odlingarna betingar medför även, att kostnaderna

för nödiga skyddsanordningar mot skadegörelse å grödan lättare kunna

bäras av brukaren. Skydd torde för övrigt erfordras ej blott mot renar

utan jämväl mot betande liemdjur även om stängsel mot sistnämnda djur

kunna byggas lägre och billigare än sådana som skola skydda mot ren.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Skulle dylika bidrag mera allmänt få utgivas, komme de säkerligen att

uppgå till högst betydande belopp. Något krav på staten i förevarande hänseende

synes knappast kunna med skäl göras gällande. Även om sålunda

brukaren såsom regel själv bör bära risken för renskador å sin nyodling,

kunna dock undantagsfall föreligga, då det må vara skäligt att bidrag till

åvägabringande av skydd mot dylik skadegörelse lämnas. Detta kan vara

förhållandet, om odlingen av särskilda skäl måst förläggas långt bort från

gården med försvårad möjlighet till övervakning eller efter renflyttningsväg,

brukad under växt- och skördeperioden, och skada av betydelse förekommit

vid upprepade tillfällen. Något särskilt anslag för åtgärder i dylika fall torde

icke vara erforderligt. De jämförelsevis små belopp, varom kan bliva fråga,

synas kunna utgå av samma medel, som beviljas för uppförande av lador.

Bidrag torde få uppgå till högst 60 procent av den beräknade kostnaden,

dock icke till mer än 200 kronor för varje särskilt företag.

Yttrandena.

I de flesta yttrandena har framhållits, att de föreslagna åtgärderna till

skydd mot renskador vore synnerligen välmotiverade. Vissa erinringar mot

förslaget ha emellertid framställts.

Statskontoret har sålunda ifrågasatt, huruvida icke anslaget till ladubyggen

och stängsel inom Norrbottens län, vilket av utredningsmannen föreslagits

skola uppdelas på tio år, lämpligen borde fördelas på fem år eller

alltså på samma antal år, som föreslagits för Västerbottens och Jämtlands

län.

Lantbruksstyrelsen har för sin del funnit de av utredningsmannen föreslagna

bidragsbeloppen till ladubyggen, 50 kronor eller i undantagsfall 75

kronor, vara väl låga. Inom de trakter, där jordbrukarna vore särskilt utsatta

för renskador, saknades icke sällan husbehovsskog till brukningslotterna.

Om virke skulle inköpas för ladornas uppförande, bleve kostnaderna

vid nuvarande prisläge så stora att jordbrukarna, vilka i allmänhet levde

i ytterst små omständigheter, icke kunde tillskjuta resterande belopp. Då

särskilda skäl talade därför borde bidragsbeloppet få utgå med högst 100

kronor.

Även egnahemsnämnden i Norrbottens län och hushållningssällskapet därstädes

ha funnit de föreslagna bidragen otillräckliga för att i nödig omfattning

stimulera intresset för uppförande av ängslador. De ha därför ansett

en höjning av beloppen motiverad och föreslagit egnahemsnämnden, att

högsta beloppen skulle bestämmas till 60 kronor eller i undantagsfall 100

kronor, och hushållningssällskapet, att desamma skulle bestämmas till respektive

75 och 100 kronor.

Länsstyrelsen i Jämtlands lån har hållit före, att man vid utdelandet av

ifrågavarande bidrag icke borde göra någon åtskillnad mellan mer eller

mindre bemedlade jordbrukare. Visserligen torde de, som kunde ifråga
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

47

komma till erhållande av bidrag, i allmänhet vara mindre bemedlade men

den praktiska handläggningen av bidragsfrågorna skulle underlättas, om

någon prövning av bidragstagarens ekonomi icke behövde äga rum.

Uppförandet av lador å utängar torde vara en åtgärd, som är särskilt

ägnad att minska friktionen mellan de renskötande lapparna och den jordbrukande

befolkningen. För att befästa det samförstånd och goda förhållande,

som enligt vad från flera håll vitsordats under senare år uppstått

mellan dessa båda befolkningsgrupper, torde det vara av vikt, att man fortsätter

på den inslagna vägen att uppmuntra jordbrukarna att uppföra lador

å sina utängar genom att lämna bidrag av statsmedel till byggnadskostnaderna.

Detta torde även vara av betydelse för jordbruksnäringen på det sättet, att

höet skyddas bättre vid förvaring i lada än i hässjor. Att behovet av ladubyggen

alltjämt är stort, framgår av att renarna hösten 1942 förorsakat

betydande skador å utestående hö. På grund av de starka snöfallen i fjällen

i början av oktober fingo lapparna släppa sina renar ned i skogslandet,

medan jordbrukarna ännu hade sitt hö utestående i oskyddade hässjor på

ängarna. Snön hade nämligen fallit på ofrusen mark och det hade varit

omöjligt för jordbrukarna att få hem höet.

Utredningsmannens förslag att ytterligare medel skola anvisas för att utlämnas

såsom bidrag till uppförande av lador å utängarna finner jag sålunda

vara välbetänkt. Jag biträder även förslaget, att bidrag i vissa fall

skall kunna utgå till uppförande av stängsel kring nyodlingar. De föreslagna

villkoren för bidragsverksamheten lia icke givit mig anledning till

annan erinran än att det till ladubyggen föreslagna maximibeloppet synes

mig vara otillräckligt för att i nödig omfattning stimulera intresset för dylika

byggen. Då särskilda skäl tala härför, torde bidraget böra få utgå med högst

100 kronor. Såsom dylika skäl torde framför allt böra räknas, att jordbrukaren

är i avsaknad av husbehovsskog och därför får vidkännas kostnader

för inköp och transport av byggnadsvirke.

De för ändamålet erforderliga medlen torde böra erhållas från vederbörande

lappfond. Då det givetvis är av vikt att de nödvändiga byggnadsåtgärderna

icke draga allt för långt ut på tiden, anser jag i likhet med statskontoret,

att anslagen icke böra fördelas på längre tid än fem år.

Upprättandet av en gemensam fond för lappväsendet.

Å riksstaten finnas för närvarande uppförda följande anslag avseende

lappbefolkningen i riket, nämligen för fattig- och barnavård bland lapparna,

nomadskolorna, lappmarks ecklesiastikverk och lappväsendet. Under sistnämnda

anslag ingå avlöningar till och omkostnader för lappfogdarna och

Före
draganden.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lapptillsyningsmännen, ersättning och gratifikationer åt ordningsmännen

inom lappbyarna och lappförmännen m. m.

Kostnaderna för övriga statliga åtgärder till gagn för lapparna ha i allmänhet

bestritts från fyra fonder, nämligen jämtländska renbetesfjällens

skogsfond, jämtländska lappväsendets fond, Västerbottens lappfond och

Norrbottens lappfond. Beträffande dessa fonders uppkomst och användning

har utredningsmannen i betänkandet anfört i huvudsak följande.

Jämtländska renbetesfjällens skogsfond.

I lagen den 4 juni 1886 angående de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige stadgades, att lapparna i Jämtlands län ej fingo utan vederbörande

jordägares eller brukares samtycke uppehålla sig på enskildas ägor å annan

tid än oktober—april månader. Detta innebar, att lapparna under den övriga

delen av året eller maj—september voro hänvisade att vistas uteslutande på

de i närheten av riksgränsen belägna renbetesfjällen. Det var dem vid äventyr

av böter förbjudet att under sistnämnda tid med sina renar överskrida

gränsen för dessa fjäll. Under den förberedande behandlingen av lapplagen

hade det emellertid visat sig att renbetesfjällen, med den omfattning de då

ägde, icke frambragte tillräckligt med bete för att renhjordarna skulle kunna

uppehålla sig där under hela tiden maj—september. Man hade nämligen

vid avvittringen inom Jämtlands län icke tagit nödig hänsyn till lapparnas

behov. Stora områden, där de vår och höst brukat uppehålla sig

med sina renar, hade upplåtits åt enskilda. På grund därav hade det uppstått

stora svårigheter för lapparna att, särskilt under våren i maj månad

innan växtligheten på fjällen hunnit utvecklas, hålla renarna kvar inom

fjällområdena och hindra dem att göra skada på angränsande, längre ned

belägna och tidigare gräsbeväxta ägor. Men renbetesfjällen hade icke blott

utlagts med mindre arealer än vad för lapparnas behov erfordrades, utan

de hade även genom inskjutande, enskilda tillhöriga ägor blivit skilda från

varandra. För att råda bot på den skada, som vid avvittringen tillfogats lapparna,

hade redan den kommitté, som utarbetat 1886 års renbeteslag, föreslagit,

att innan lagens stränga förbud tillämpades skulle erforderlig mark

för renbetesfjällens utvidgning förvärvas för medel, som kunde inflyta genom

försäljning av skog från renbetesfjällen. För detta ändamål uppsköts

även lagens tillämpning beträffande länet till den 1 januari 1889.

Sedan förslag framlagts rörande den mark, som företrädesvis borde inlösas

för renbetesfjällens utvidgning, blev frågan förelagd 1887 års riksdag,

som i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag medgav, att behållna avkastningen

av den skogsavverkning på renbetesfjällen, som i enlighet med

förslag av domänstyrelsen kunde bliva föreskriven, finge användas till förvärvande

av mark för utvidgning av renbetesfjällen i avsikt att bereda lapparna

nödigt utrymme för renskötseln under tiden från maj till september

månader. Vidare medgavs att, när vissa delar av de förvärvade områdena

kunde genom skogsavverkning eller annorledes lämna avkastning eller ej

vore för det avsedda ändamålet nödiga, det skulle ankomma på Kungl. Maj :t

att ställa sådana delar under skogsstatens förvaltning eller utarrendera eller

försälja dem, under iakttagande att avkastningen eller försäljningssumman,

den sistnämnda därest Kungl. Maj:t ej prövade den böra användas att på

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

49

annan trakt inom länet utvidga lapparnas renbetesrättigheter, skulle tillfalla

statsverket. Genom beslut den 13 juli 1887 anbefallde Kungl. Majit domänstyrelsen

att föranstalta om skogsförsäljningens verkställande samt att

till statskontoret utan sammanblandning med övriga skogsförsäljningsmedel

inleverera de behållna försäljningsmedlen för skogseflekter från renbetesfjällen.

Därjämte ålades statskontoret att, sedan statsverket blivit gottgjort för

de förskott, som utgivits för inköp av mark, förvalta överskottet såsom en

.särskild fond under benämning jämtländska renbetesfjällens skogslund, om

vars användande för de av riksdagen medgivna ändamål Kungl. Majit förklarade

sig vilja framdeles förordna.

Enligt statsmakternas beslut skulle sålunda avkastningen av skogarna å

renbetesfjällen och de inköpta fastigheterna få användas allenast till inköp

av mark för ytterligare utvidgning av renbetesfjällen. Vad därefter återstod

skulle inlevereras till statsverket. Så bär emellertid icke blivit fallet. Av

skogsavkastningen samt den upprättade skogsfondens övriga inkomster ha

gäldats, förutom högst avsevärda belopp för inköp tid efter annan av fastigheter

som tillagts renbetesfjällen, jämväl åtskilliga andra utgifter till lappväsendets

fromma. Att märka är att jämtlandslapparna icke erhållit företrädesrätt

till annan del av skogsavkastningen än som erfordrades för renbetesfjällens

utvidgning. Frånsett utgifterna för inköp av behövliga fastigheter

och för dessas förvaltning ävensom för vägar, broar samt byggnads- och

reparationsarbeten, telefonanläggningar m. m. till förmån för arrendatorer^

å fastigheternas inägor ha jämlikt statsmakternas beslut medel ur fonden

anvisats för renskötselns stödjande ej blott inom Jämtlands län utan även,

såsom nedan närmare beröres, inom de båda nordligaste länen. Vidare har

enligt beslut av 1941 års riksdag medgivits, att ett belopp av 500 000 kronor

av fondens medel får användas för iordningställande av jordbruks- och bostadslägenheter

åt lappar, som lämnat renskötseln.

Beträffande dispositionen av de för fondens medel inköpta fastigheterna

har Kungl. Majit den 22 maj 1891 meddelat föreskrifter. Dessa innebära,

att de förvärvade områdena skola i sin helhet upplåtas för lapparnas behov

i likhet med angränsande renbetesfjäll och att den å områdena befintliga

skogsmarken skall stå under skogsstatens förvaltning. I övrigt tillkommer

inseendet över områdena kammarkollegiet och länsstyrelsen. Å områdena

befintliga inägor, åbyggnader samt slåtter- och fäbodlägenheter få,

där länsstyrelsen prövar sådant kunna ske utan men för renskötseln, på

arrende upplåtas åt bofasta under vissa villkor, bland andra, att vederbörande

arrendator underkastas de inskränkningar i nyttjanderätten, som

föranledas av den åt lapparna upplåtna rätten att använda områdena.

Jämtländska lappväsendets fond.

Enligt 1886 års renbeteslag ägde länsstyrelsen att i viss utsträckning mot

avgift ål andra än lappar tillsvidare upplåta bete, jakt och fiske m. lii. å de

för lapparna avsatta områden, därest så kunde ske utan förfång för lapparna.

Motsvarande bestämmelser ha intagits jämväl i 1898 och 1928 års renbeteslagar.

De medel, som på grund av dessa stadganden influtit till länsstyrelsen

i Jämtlands län, lia jämlikt Kungl. Majits å renbeteslagens medgivande

grundade beslut den 31 maj 1901 inlevererats till statskontoret, i den

mån de icke funnits erforderliga för bestridande av vissa närmare angivna

utgifter för lapparna. Medlen förvaltas av statskontoret såsom en särskild

Hillring till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr lid.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

fond, benämnd jämtländska lappväsendets fond. Till denna fond skola jämväl

inlevereras medel av enahanda natur, vilka inflyta fran de för lapparnas

behov inköpta fastigheter, för vilka ovan redogjorts.

Från fonden ha efter Kungl. Maj:ts beslut anslag årligen utgått till olika

ändamål för lapparnas och renskötselns främjande inom Jämtlands län.

Sålunda ha anslag beviljats bland annat till anordnande av särskild bevakning

å renbeteslanden samt tillsyn av jakt och fiske, till utlämnande av lån

åt obemedlade eiler mindre bemedlade lappar för inköp av livrenar, till belöning

åt lappar för god renvård och för dödande av rovdjur, till uppförande

av renvaktarstugor och renstängsel, till anläggande av vägar och broar samt

till bestridande av tillfälliga, oförutsedda utgifter, som enligt länsstyrelsens

prövning kunde vara nödvändiga för lappväsendet.

Jämlikt nämnda beslut den 31 maj 1901 skulle länsstyrelsen i god tid före

varje års slut inkomma till Kungl. Majit med summarisk redogörelse rörande

användningen av de medel från fonden, vilka under sistförflutna året funnits

till länsstyrelsens förfogande för att användas till lapparnas förmån, samt

med förslag beträffande de utgifter, som för samma ändamål ansåges böra

under det följande året bestridas från fonden. Vad sålunda stadgats gäller

fortfarande, och för varje budgetår fastställes av Kungl. Majit en stat för

ifrågavarande utgifter.

Västerbottens och Norrbottens lappfonder.

I skrivelse till Kungl. Majit den 12 februari 1914 föreslogo länsstyrelserna i

Västerbottens och Norrbottens län, att av jämtländska renbetesfjällens skogsfond

en del måtte användas till bildande av två nya fonder för att i de båda

länen understödja renskötseln, vilken genom odlingens framträngande förorsakats

svårigheter. I skrivelsen framhöllo länsstyrelserna, att nomadlapparnas

intressen borde tillgodoses genom bland annat uppförande av stängsel

till skydd för mera utsatta områden eller till hjälp för lapparna vid hjordarnas

bevakning och sammanhållande samt anläggande av broar över vattendrag,

som måste passeras med renarna m. m.

På grundval av nämnda förslag beslöt 1914 års riksdag att ur jämtländska

renbetesfjällens skogsfond ett belopp av 500 000 kronor finge uttagas till

bildande av två fonder, den ena å 300 000 kronor, benämnd Västerbottens

lappfond, och den andra å 200 000 kronor, benämnd Norrbottens lappfond.

Samtidigt beslöt riksdagen, att ett belopp å 233 467 kronor 42 öre, som

återstode av ett utav 1906 års riksdag beviljat anslag för beredande av understöd

åt lapparna i Jukkasjärvi socken, finge på det sätt tillföras nyssnämnda

båda fonder, att 140 000 kronor inginge i Västerbottens lappfond

och återstoden i Norrbottens lappfond.

Jämlikt beslut av riksdagen lia sedermera ur jämtländska renbetesfjällens

skogsfond överförts år 1919 ytterligare 260 000 kronor till Västerbottens

lappfond och 390 000 kronor till Norrbottens lappfond, år 1938 ett

belopp av 200 000 kronor till Norrbottens lappfond samt år 1939 ett belopp

av 110 000 kronor till samma fond.

Genom särskilda Kungl. Maj :ts brev har med stöd av bestämmelserna i renbeteslagen

bestämts, att medel, som inflyta genom upplåtelse av bete, slåtter,

jakt och fiske m. m. å de områden inom Västerbottens och Norrbottens län,

vilka blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade, skola tillföras

respektive lappfonder.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

51

Västerbottens och Norrbottens lappfonder lia använts för i stort sett liknande

ändamål som jämtländska lappväsendets fond. Från fonderna ha utgått

betydande bidrag till renstängsel — därvid ej minst de i renbeteskonventionen

med Norge upptagna stängslen dragit stora kostnader — vägar, broar

och stigar samt telefonledningar. Lappar, som måst förflyttas till andra trakter,

ha erhållit hjälp till dessa förflyttningar, varjämte betydande belopp utlämnats

såsom lån eller bidrag utan återbetalningsskyldighet för inköp av

livrenar åt sådana lappar, som hade ett alltför lågt renantal. Av fonderna ha

utgått belöningar för dödande av rovdjur samt för god renvård. Medel ha

även lämnats till främjande av lapsk hemslöjd och försäljning av renprodukter

samt till uppmuntran av ladubyggen på bofastas ängar. Kostnaderna för

renräkning och tvångsnedslaktning ha gäldats av fondmedlen. Vidare ha betydande

summor avseende betesavgifter och ersättningsbelopp för renskador

i Norge, som enligt konventionen förklarats skola stanna å statsverket, avförts

å vederbörande fond. Till den lapska kolonisationen ha bidrag utgått

genom bekostande av odlingsarbeten å hemman i Jukkasjärvi socken. Arvoden

till tillsyningsmän och till biträden åt lappfogdarna utgingo på sin tid

från fonderna, som även bekostat tillsyn av fiske och jakt inom lapparnas

områden och utgifter för fiskodlingsanstalter.

Enligt redogörelserna för de nuvarande fyra fondema ha deras inkomster

och utgifter sammanlagt utgjort:

för budgetåret 1940/41:

inkomster1) ...................... 437 987: 83

utgifter2) ........................ 439 462:21

Underskott 1 474: 38

för budgetåret 1941/42:

inkomster1)...................... 639 272:26

utgifter2) ........................ 445 693: 20

överskott 193 579: 06

Den 30 juni 1942 uppgingo tillgångarna i jämtländska renbetesfjällens

skogsfond, jämtländska lappväsendets fond, Västerbottens lappfond och

Norrbottens lappfond till respektive 1 697 021 kronor 90 öre, 576 283 kronor

94 öre, 105 227 kronor 23 öre och 137 067 kronor 12 öre. Å fonderna

hade emellertid från och med ingången av 1937 intill nämnda dag anvisats

men ännu icke utbetalts i runt tal respektive 740 000, 58 000, 48 000

och 80 000 kronor. De disponibla tillgångarna i samtliga fonder belöpte

sig alltså vid nämnda budgetårsskifte i runt tal till 1 589 000 kronor.

*) Uppgifterna avse bruttoinkomsterna.

*) Bland utgifterna ingå kostnaderna för skogsavverkning, skogsvård och förvaltningspersonal

m. m., vilka kostnader nämnda budgetår uppgått till respektive 194 414 kronor

19 öre och 200 812 kronor 91 öre.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Utredningsmannens förslag.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen föreslagit, att sagda fonder

skola sammanföras till en gemensam fond, benämnd statens lappfond, i

vilken fond jämväl skola ingå renbetesfjällen i Jämtlands län och de till

utvidgning av dem sedermera inköpta fastigheterna, samt att Kungl. Majit

av fondens medel skall äga att, i överensstämmelse med Kungl. Majit tidigare

given befogenhet, för åtgärder sammanhängande med förvaltningen

av dessa fastigheter och inköp av ytterligare fastigheter för renbetesfjällens

utvidgning disponera vad för sådant ändamål erfordras samt i övrigt

använda fondens medel för åtgärder till gagn för lapparna och deras renskötsel.

Till motivering för förslaget har utredningsmannen anfört i huvudsak

följande.

Inkomster och utgifter å jämtländska renbetesfjällens skogsfond röra sig

om jämförelsevis stora belopp. För budgetåret 1941/42 uppgingo inkomsterna

till 540 926 kronor 80 öre och utgifterna till 347 374 kronor 68 öre.

Fonden ökades sålunda under året med 193 552 kronor 12 öre. Att nämnda

budgetår uppvisade överskott beror emellertid därpå, att de stora belopp,

som för detta budgetår anvisats å fonden — 500 000 kronor till iordningställande

av lägenheter åt lappar som lämnat renskötseln och 100 000

kronor till inköp av mark för renbetesfjällens utvidgning — då ännu icke

blivit tagna i anspråk.

Jämtländska lappväsendets fond uppvisade för budgetåret 1941/42 ett

överskott av 26 514 kronor 52 öre. Av inkomsterna utgjorde 19 581 kronor

1 öre ersättning för upplåtelser och andra arrendemedel. Räntorna å fonden

uppgingo till 17 847 kronor 17 öre. Denna fonds kapital plägar årligen

stiga.

De utgifter, som under årens lopp påförts Västerbottens och Norrbottens

lappfonder, ha varit av den storleksgrad att de jämförelsevis små

inkomsterna i allmänhet varit helt otillräckliga att kunna täcka utgifterna.

Kapitalbelopp om tillhopa 700 000 kronor ha tillförts den förra

och 993 467 kronor 42 öre den senare fonden. Under budgetåret 1941/42

ha inkomsterna å Västerbottensfonden utgjort 26 445 kronor 92 öre, därav

arrendemedel 15 398 kronor 20 öre och räntor 3 553 kronor 10 öre, samt

utgifterna 53 873 kronor 97 öre, på grund varav uppkommit ett underskott

å 27 428 kronor 5 öre. Norrbottensfonden utvisar för samma budgetår

en ökning av 940 kronor 47 öre. Inkomsterna, bestående till största

delen av arrendemedel, ha uppgått till 34 446 kronor 36 öre samt utgifterna

till 33 505 kronor 89 öre.

Den huvudsakliga inkomsten för Västerbottens och Norrbottens lappfonder

utgöres av arrendeavgifter och annan ersättning för upplåtelser

och över hälften av inkomsten å jämtländska lappväsendets fond består

likaledes av sådana medel. Jämlikt gällande lagbestämmelser (56 § renbeteslagen)

skola de medel, som sålunda inflyta, användas till förmån för

lapparna enligt bestämmelser, som givas av Kungl. Majit. Jämväl vissa

andra ersättningsmedel skola enligt meddelade bestämmelser användas till

gagn för lapparna. Så är fallet med den gottgörelse, som enligt 5 § ren
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majits proposition nr 110.

53

beteslagen skall lämnas, därest från lapparnas nyttjande skulle undantagas

område beläget ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen. På samma

sätt förfogas över vitén ådömda för överträdelse av byordning. Enligt

15 § renbeteslagen skall vidare den särskilda avgift, som icke-lapsk jordbrukare

inom Norrbottens läns lappmark har att med 50 öre för varje

djur erlägga för honom tillhöriga skötesrenar, enligt närmare föreskrifter

av Kungl. Maj:t användas såsom bidrag till bekostande av allmänna

renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande.

Enligt 177 och 179 §§ i renbeteskonventionen den 5 februari 1919 mellan

Sverige och Norge skola till statskassan överföras de belopp, som inflyta

vid försäljning i Norge av svenska renar, vilka tillhöra okända ägare

och uppehållit sig därstädes på otillåtet område samt ej i angiven ordning

avhämtats eller bortdrivits, ävensom de betesavgifter, som erläggas för

norska renar, vilka varit inne å otillåtet område här i landet. Dessa medel

skola användas till åtgärder, som äga samband med renskötseln.

Nämnda stadganden ha tillika införts, vad angår angivna försäljningssummor

för i Norge försålda svenska renar i 33 § kungörelsen den 15 december

1922 (nr 602) innefattande bestämmelser i anledning av nämnda

konvention samt vidkommande betesavgifter för norska renar i 30 § lagen

den 20 april 1919 (nr 445) likaledes innefattande bestämmelser i anledning

av samma konvention. På motsvarande sätt har i 8 § lagen den 7

januari 1926 (nr 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen

den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena

bestämts, att den andel (motsvarande en tiondel), som skall

anses förbruten av värdet å finska renar, vilka olovligen uppehållit sig

här i riket och icke i föreskriven ordning bortförts, ävensom betesavgifter,

som skola utgå för dylika renars uppehåll härstädes, skola tillfalla Norrbottens

lappfond.

Redan nu kan sägas föreligga en genomförd ordning för bestridandet

av kostnaderna för lappväsendet och vad därtill hör, i det alla utgifter

för lappväsendets personal vare sig fråga är om statens befattningshavare,

lappfogdar och lapptillsyningsmän m. fl., eller lapparnas egna ordningsmän

och förmän ävensom omkostnaderna för deras verksamhet gäldas

av anslag å riksstaten, under det alla övriga kostnader, såsom bidrag till

åtgärder för renskötselns främjande m. m., bestridas från de fyra lappfonderna.

Denna uppdelning har för det verksamhetsområde, varom här

är fråga, i flera avseenden medfört betydande fördelar. De medel, som

enligt ovan berörda författningsbestämmelser influtit, lia avskilts från

statens övriga medelsförvaltning för att hållas tillgängliga för de ändamål,

vartill de äro avsedda. Enligt de givna reglerna tillkommer det Kungl.

Maj:t att förfoga över desamma. Skulle, såsom av riksdagens år 1937 församlade

revisorer ifrågasatts, den ordningen införas, att samtliga utgifter

för lappväsendet skulle bestridas från särskilda anslag å riksstaten, förutsätter

detta en ändring av ifrågavarande författningar. Anledning till

en dylik åtgärd synes icke föreligga. Det ligger i renskötselnäringens

natur att ofta genom myndigheterna måste ske ingripanden, som icke

låta sig på förhand beräkna och som äro av brådskande natur. Medel

måste därför lätt kunna vara till hands för att olägenheter icke skola

uppstå och det fortlöpande arbetet försvåras. Många av de åtgärder, som

tarvas till stöd för lapparna och renskötseln, äro dessutom av obetydlig

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

omfattning och beskaffenhet. Det synes obehövligt, att alla dessa detaljer

underställas riksdagen för att bliva föremål för den omständliga prövningen

därstädes. För tillgodoseende av riksdagens överblick över dessa

utgifter, vilka i och för sig äro begränsade till visst bestämt område, synes

vara till fyllest, att meddelande lämnas riksdagen rörande de belopp, som

årligen av fondmedel av Kungl. Maj:t disponerats till förmån för lapparna

och renskötseln.

Det nuvarande systemet för fondmedlens förvaltning och uppdelning,

synes emellertid kunna giva anledning till erinringar. Medlens fördelning

på fyra fonder försvårar överblicken över statens utgifter för lapparnas

och renskötselns understödjande. Vad särskilt angår förhållandet mellan

jämtländska renbetesfjällens skogsfond och jämtländska lappväsendets

fond synes någon bestämd gräns emellan uppgifterna för de olika fonderna

knappast uppdragen. Tillvaron av särskilda fonder för de tre länen,

där lapparna vistas, samt den inbördes olika tillgången på medel i

dessa fonder lia medfört en viss ojämnhet och bristande enhetlighet vid

föreliggande behovs tillgodoseende. Då de inkomster, varöver Västerbottens

och Norrbottens lappfonder förfogat, varit otillräckliga att tillgodose

utgifterna, har gång efter annan Kungl. Majit nödgats ingå till riksdagen

med förslag om överförande av medel från jämtländska renbetesfjällens

skogsfond till nämnda båda fonder, vilket medfört omgång och tidsutdräkt.

De olägenheter, som sålunda framhållits, skulle undgås, därest samtliga

fyra lappfonder sammansloges till en för hela lappväsendet gemensam

fond, förslagsvis benämnd statens lappfond. Härigenom skulle bättre

översikt, reda och ordning vinnas. Till denna fond skulle överföras de

nuvarande fondernas kapitalbehållning; och den nya fonden skulle tillgodonjuta

deras inkomster. Dit skulle sålunda ingå, förutom räntemedel

och vinst å fondkapital, .de från renbetesfjällen och för deras utvidgning

inköpta fastigheter inflytande skogsförsäljningsmedel samt de medel, som

erläggas jämlikt gällande författnings- och konventionsbestämmelser och

må användas till förmån för lapparna och renskötseln. För fonden skulle

årligen av Kungl. Majit fastställas en stat upptagande anslag till lapparna

och renskötseln i Jämtlands län med Idre socken i Kopparbergs län samt

Västerbottens och Norrbottens län. Tilldelningen av anslag till likartade

ändamål inom länen kunde då lättare ske efter enhetliga grunder och i

anslutning till den gemensamma medelstillgången.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att värdet å renbetesfjällen

och de för deras utvidgning inköpta fastigheterna, vilket torde belöpa sig

till omkring 10 miljoner kronor, icke ingår i det i rikshuvudboken redovisade

statskapitalet. Värdet å de för lapparnas uteslutande begagnande

anvisade områdena i Västerbottens och Norrbottens län bokföres däremot

å domänfonden, till vilken även skogsavkastningen från områdena ingår.

Då det synes vara oegentligt att icke renbetesfjällen och de därtill lagda

områdena återfinnas i statens bokföring, föreslår utredningsmannen, att

dessa markområden upptagas däri. Enär den behållna avkastningen från

områdena användes till förmån för lapparna, torde områdena lämpligen

böra redovisas å den nybildade fonden.

Utredningsmannen har vidare framhållit, att örn en gemensam lappfond

komme att upprättas påkallades en ändring av 8 § lagen den 7 ja
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 110.

55

nuari 1926 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den

9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

Föreskriften att där avsedda medel skulle tillfalla Norrbottens lappfond

borde utbytas mot en bestämmelse som, i anslutning till vad som gällde

liknande medel, som ifrågakomme enligt renbeteskonventionen med Norge,

helt allmänt angåve, att medlen skulle tillfalla statskassan och enligt bestämmelser,

som gåves av Kungl. Majit användas till åtgärder, som ägde

samband med renskötseln.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag om bildandet av en gemensam lappfond har

i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. Endast riksräkenskapsverket

har motsatt sig förslaget. Ur yttrandena må här återgivas

följande.

Riksräkenskapsverket har uttalat i huvudsak.

Jämlikt förslaget skall det nuvarande systemet, enligt vilket utgifterna

för lappväsendet bestridas dels från riksstatsanslag och dels av fondmedel,

tillämpas även i fortsättningen. Detta kan riksräkenskapsverket för

sin del icke tillstyrka. En tillfredsställande överblick över statens utgifter

för lappväsendet kan erhållas endast genom att dessa utgifter på sätt

ifrågasatts av riksdagens år 1937 församlade revisorer genomgående anvisas

att utgå från anslag å riksstaten. Genom denna anordning vinnes

också, att samtliga utgifter för lappväsendet komma att underställas riksdagens

prövning.

På grund av vad sålunda anförts får riksräkenskapsverket föreslå, att

samtliga utgifter för lappväsendet anvisas att utgå från anslag å riksstaten,

att de nuvarande lappfonderna indragas och att de inkomster av

annan natur än ränteinkomster, som för närvarande tillföras dessa fonder,

i stället i vanlig ordning tagas i anspråk för statsregleringen. Härvid

bör värdet av renbetesfjällen i Jämtlands län och av till deras utvidgning

inköpta fastigheter upptagas såsom tillgång å domänverkets fond och avkastningen

av dessa fjällområden och fastigheter förty tillföras domänverkets

överskott. Att sålunda låta värdet å renbetesfjällen med tillhörande

fastigheter ingå i det å domänverkets fond redovisade statskapitalet

utgör uppenbarligen en mera tillfredsställande redovisning än den

av utredningsmannen föreslagna, vilken innebär, att värdet av sagda tillgångar

-— vilka ostridigt tillhöra staten — visserligen upptages bland statens

i rikshuvudboken bokförda tillgångar men att samtidigt ett mot samma

värde svarande belopp uppföres under en diversemedelstitel å rikshuvudbokens

skuldsida. I detta sammanhang må även framhållas, att

skogsavkastningen från de områden i Västerbottens och Norrbottens län,

som motsvara renbetesfjällen i Jämtlands län, ingår till domänverkets

fond, å vilken fond värdet av nämnda områden också redovisas.

Riksräkenskapsverket kan icke underlåta att framhålla, att en omläggning

av redovisningen av lappfonderna i den av utredningsmannen

föreslagna riktningen — vars lämplighet över huvud taget kan sältas i

fråga — under inga förhållanden bör omfatta jämtländska renbetesfjäl
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lens skogsfond. Denna fond tillföres skogsavkastningen från renbelesfjällen

med tillhörande fastigheter. Frånsett utgifter för inköp av fastigheter

för renbetesfjällens utvidgning och utgifter, som tarvats för dessa

fastigheters förvaltning eller stått i samband därmed, har fonden hittills

tagits i anspråk för utgifter för lappväsendet endast i den mån medel för

ändamålet ställts till förfogande från fonden genom beslut av riksdagen.

Nämnda skogsavkastning skulle nu enligt utredningsmannens förslag helt

bindas för bestridande utan riksdagens hörande av utgifter för lappväsendet.

En sådan åtgärd måste riksräkenskapsverket finna oförsvarbar

i nuvarande statsfinansiella läge.

Riksräkenskapsverket vill slutligen erinra att Kungl. Majit efter framställning

från riksdagen genom beslut den 17 juni 1938 anbefallt statskontoret

att verkställa utredning rörande behandlingen av de räntebärande

fonder, som äro underställda statskontorets förvaltning. Denna utredning,

vid vilken bland annat skall undersökas huruvida de berörda

fonderna böra bibehållas eller indragas, får anses omfatta även lappfonderna.

Det torde därför vara lämpligt, att riksräkenskapsverkets förslag

örn lappfondernas indragning upptages till prövning i samband med frågan

örn behandlingen av de övriga fonder, som avses med den åt statskontoret

anförtrodda utredningen. Härvid blir det också tillfälle att utforma

ett detaljerat förslag till redovisning å riksstaten av utgifterna för

lappväsendet i anslutning till gällande grunder för riksstatsutgifternas

fördelning å anslag. Å andra sidan bör det enligt riksräkenskapsverkets

mening vara uteslutet att, innan resultatet av nämnda utredning föreligger,

vidtaga någon ändring beträffande lappfondernas ställning i enlighet

med vad utredningsmannen föreslagit.

Statskontoret har erinrat, att ämbetsverket redan i sitt yttrande den

21 november 1936 över Norrbottensutredningens betänkande uttalat sig

för en sammanslagning av ifrågavarande fonder till en fond för lappväsendets

gemensamma understödjande. Något hinder för en dylik sammanslagning

hade ämbetsverket då ej ansett föreligga. I sitt yttrande

den 29 januari 1941 över ett av utredningsmannen avgivet betänkande

angående lägenhetsupplåtelser åt lappar hade statskontoret vidhållit sitt

tidigare uttalande. Ämbetsverket hade icke funnit anledning frångå denna

uppfattning och tillstyrkte följaktligen bifall till utredningsmannens förevarande

förslag. I anslutning härtill ifrågasattes, huruvida icke renbeteslagen

borde ändras på sådant sätt att av lagen framginge, att de

medel, som skulle användas till förmån för lapparna, skulle tillföras statens

lappfond.

Statskontoret har vidare framhållit, att enligt föreskrifterna i Kungl.

Maj:ts brev den 31 augusti 1877 hade vissa av de utav statskontoret förvaltade

fonderna sammanförts för förvaltning och redovisning å titeln

gemensamma fonden. Bland dessa märktes även ifrågavarande fyra fonder.

Denna gemensamma förvaltning vore alltjämt bestående. Om utredningsmannens

förslag bleve bifallet, vore det lämpligt att redovisa statens

lappfond som en fristående fond och sålunda utbryta jämtländska ren
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

57

betesfjällens skogsfond och de tre lappfondernas tillgångar ur den ge^

mensamma fonden. Bestämmelser härom borde utfärdas i samband med

övriga föreskrifter för den nya fonden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett det ur lappväsendets synpunkt

vara synnerligen angeläget, att de fonder, som för närvarande funnes och

från vilka bidrag till statliga åtgärder för lapparnas stöd hittills utgått,

alltjämt finge bestå för lapparnas räkning och alltså icke inginge i statens

allmänna budget. Vad utredningsmannen anfört i denna del ville länsstyrelsen

giva sin fulla anslutning. Mot förslaget att sammanslå dessa fonder

till en gemensam lappfond syntes principiellt intet vara att erinra. Länsstyrelsen

ville därför ej motsätta sig förslaget, ehuru det givetvis ur speciell

jämtländsk synpunkt vore fördelaktigare om länets lappfonder fortfarande

finge disponeras för i första hand jämtlandslapparnas behov.

Det vöre emellertid berättigat, att dispositionen av de samfällda fondmedlen

skedde med vederbörlig hänsyn till deras ursprung och på sådant

sätt, att behoven inom Jämtlands län icke bleve eftersatta.

De vid 1942 års lappmöte närvarande representanterna för lappbyarna i

Jämtlands län ha, med hänsyn till att utredningsmannens ifrågavarande

förslag avsåge att gagna lapparna och renskötseln, icke velat motsätta

sig förslagets genomförande. Vid behandlingen av frågor om anslag ur

den nya fonden borde man dock icke förglömma, att såväl grundkapitalet

till denna fond som de inkomster, vilka beräknades skola giva fonden

erforderlig bärighet, härrörde från skogsavkastningen å Jämtlands och

Härjedalens renbetesområden. De där boende lapparnas anslagsbehov

borde därför icke få stå tillbaka för lapparnas inom de två nordligaste

länen. Detta borde komma till uttryck i förvaltningsbestämmelserna för

den nya fonden.

Såsom framgår av vad förut anförts tillföres jämtländska renbetesfjällens

skogsfond skogsavkastningen från renbetesfjällen och de för dessas

utvidgning förvärvade fastigheterna. Jämlikt riksdagens medgivande

disponeras fonden av Kungl. Maj:t för bestridande av utgifterna för fastigheternas

förvaltning och inköp av ytterligare mark inom Jämtland och

Härjedalen för tillgodoseende av lapparnas behov av bättre utrymme för

sin renskötsel under vår, sommar och höst. Från fonden har vidare enligt

riksdagens medgivande vid flera tillfällen överförts kapitalmedel till

Västerbottens och Norrbottens lappfonder, varjämte medel fått tagas i

anspråk för iordningställande av jordbruks- och bostadslägenheter åt lappar,

som lämnat renskötseln. Till sistnämnda två fonder och jämtländska

lappväsendets fond ingå — förutom ränta å kapitalet — vissa till staten

inflytande medel, som enligt bestämmelser i renbeteslagen och renbeteskonventionerna

skola användas till förmån för lapparna och till åtgärder,

Före
draganden.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

som äga samband med renskötseln. Medlen ha sålunda avskilts från

statens övriga medelsförvaltning för att användas för de ändamål, vartill

de äro avsedda. Jämlikt berörda bestämmelser ankommer det å Kungl.

Maj:t att förfoga över de inflytande medlen.

Riksdagens år 1937 församlade revisorer ha liksom även riksräkenskapsverket

ifrågasatt, huruvida icke de nämnda fyra fonderna kunde indragas

till statsverket och samtliga utgifter för lappväsendet bestridas av särskilda

å riksstaten anvisade anslag. Till belysande av detta spörsmål må

erinras om tillkomsten av nu gällande ordning, enligt vilken de medel

som inflyta vid upplåtelser å de områden, där lapparna äga att med sina

renar uppehålla sig varje tid av året, skola användas till förmån för lapparna.

Genom uppdragandet av den s. k. odlingsgränsen avsågs att tillskapa

ett för lapparna förbehållet område, som de skulle få använda till

underhåll för sig och sina renar. Samma ställning intaga de vid avvittringen

i Jämtlands län avsatta renbetesfjällen och de för dessas utvidgning

sedermera inköpta fastigheterna. De nyttigheter av slåtter, bete, jakt,

fiske m. m. som där funnos skulle lapparna få tillgodogöra sig. Genom

1886 års renbeteslag förbjödos lapparna att använda »den mark som av

dem besittes» till upplåtelse av slåtter och beteslägenheter åt bofasta med

hänsyn till de olägenheter, som visat sig kunna uppkomma därav. I stället

förordnades i lagen, att dylika upplåtelser liksom av jakt och fiske skulle,

där det kunde ske utan skada för lapparna, verkställas genom länsstyrelsen.

De genom upplåtelserna inflytande medlen skulle användas till förmån

för lapparna. Motsvarande bestämmelser återfinnas i 1898 och 1928

års renbeteslagar, där rätten till upplåtelser blivit i viss mån utvidgad.

Tydligt är att lagstiftningen utgått från att — i anslutning till den ställning

lapparna i gammal tid hade såsom de enda, vilka tillgodogjorde sig

fjälltrakterna och skogsområdena därintill inom lappmarkerna —- de

förmåner av nämnda slag, som där funnes, helt tillkomme lapparna.

Denna lapparnas rätt gäller jämväl de inom ifrågavarande områden liggande

kronoparkerna.

En liknande karaktär som de inkomster, vilka inflyta genom nämnda

upplåtelser, intaga de medel som, på sätt förut angivits, skola utgå jämlikt

5 och 15 §§ renbeteslagen samt föreskrifter i renbeteskonventionerna

med Norge och Finland och vilka i konvention eller genom svensk lagstiftning

förordnats skola användas till förmån för lapparna eller till

åtgärder, som äga samband med renskötseln.

Riksräkenskapsverket har, som förut nämnts, föreslagit, att utgifterna för

lappväsendet genomgående skola anvisas att utgå från anslag å riksstaten

samt att de nuvarande lappfonderna skola indragas och de inkomster av

annan natur än ränteinkomster, som för närvarande tillföras dessa fonder, i

stället i vanlig ordning tagas i anspråk för statsregleringen. Ett genomförande

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

59

av detta förslag måste emellertid, såvitt angår jämtländska lappväsendets

fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder, anses innebära ett ingrepp

i den rätt, som i förevarande hänseende tillkommer lapparna och som

utgör en del av det renskötselprivilegium, varå renbeteslagstiftningen vilar.

Som exempel må erinras att de årliga avgifter, som av vattendomstolen utdömts

såsom ersättning för de skador, som tillfogats renskötseln genom att

betydande av lapparna brukade områden satts under vatten till följd av uppdämningen

av Stora Lule älvs källsjöar, icke tilldömts kronan utan av domstolen

förordnats skola användas till renskötselns gagn.

Jag finner icke anledning föreligga att till ny prövning upptaga frågan

om lapparnas förevarande rättigheter. På grund av nybyggeskulturens utbredning

och utvecklingen i övrigt i lappmarkerna har lapparnas näringsutövning

i många avseenden försvårats och en viss försiktighet synes böra

iakttagas i fråga örn åtgärder, som beröra lapparna. Ett flertal ändringar i

sedan lång tid gällande lagar och andra författningar skulle tillika påkallas.

Vad angår det i renbeteskonventionen med Norge med avseende å vissa inbetalningar

förekommande stadgandet, att medlen skola användas till åtgärder,

som äga samband med renskötseln, kan denna föreskrift icke bliva

föremål för ensidig ändring. Erinras må även att det i dessa fall är fråga örn

jämförelsevis små, ehuru för lapparna dock betydelsefulla belopp.

Såsom förut berörts har staten verksamt ingripit för att så vitt möjligt

motverka de svårigheter, som orsakades lapparna i samband med avvittringens

genomförande i Jämtlands län. De vid nämnda förrättning starkt

kringskurna renbetesområdena ha utvidgats genom för ändamålet inköpta

fjällhemman. Dessa inköp finansierades i början helt genom försäljning

av skog från de vid avvittringen till förmån för lapparna avsatta renbetesfjällen

samt sedermera jämväl genom skogsavkastningen från sålunda

inköpta fastigheter. Det är förklarligt att lapparna under dessa förhållanden

anse sig äga rätt även till de medel, som inflyta från renbetesfjällen

och nämnda fastigheter och vilka ingå i jämtländska renbetesfjällens

skogsfond, samt att de anse att fonden bör användas till deras

förmån såsom en ersättning för de svårigheter, som genom utvecklingen

drabbat dem och deras näring. Ytterligare inköp av dylika fastigheter

ha av det jämtländska lappväsendet och lapparna själva ansetts erforderliga

och kraven därpå synas jämväl berättigade. Högst avsevärda anspråk på medel

ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond för nämnda ändamål kunna

fördenskull emotses. Dessutom torde alltjämt erfordras medel för de med

de inköpta fastigheternas förvaltning förenade utgifterna. På grund härav

och i övrigt föreliggande förhållanden synes intet vara alt erinra mot att

tillgångarna i fonden disponeras till gagn för lapparna och renskötseln.

Ett indragande av fonderna till statskassan torde sålunda ej lämpligen

böra ske, utan de böra alltjämt disponeras till lapparnas fromma. I detta

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

hänseende må ytterligare framhållas, att en indragning av fonderna säkerligen

skulle komma att väcka förstämning bland lapparna. Att bestrida

samtliga utgifter för lappväsendet från särskilda anslag å riksstaten

synes icke heller lämpligt. Såsom utredningsmannen framhållit måste

ofta genom myndigheternas försorg ingripanden ske i renskötselnäringen,

vilka icke låta sig på förhand beräkna och som äro av brådskande natur.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag, att man utan att avvakta

resultatet av den statskontoret anbefallda utredningen rörande behandlingen

av de ämbetsverkets förvaltning underställda räntebärande

fonderna bör kunna taga definitiv ställning till utredningsmannens förslag,

att de fyra lappfondema skola sammanföras till en fond. Att märka

är att statskontoret för sin del icke haft något att erinra mot att denna

fråga redan nu erhåller sin lösning.

I likhet med utredningsmannen anser jag, att tillvaron av särskilda

fonder för de tre län, där lapparna huvudsakligen uppehålla sig, samt

den med hänsyn till antalet lappar mycket olika tillgången på medel i

dessa fonder medfört en viss ojämnhet och bristande enhetlighet vid tillgodoseendet

av föreliggande behov. Detta skulle emellertid avhjälpas, örn

samtliga fonder sammansloges till en för lappväsendet gemensam fond.

Jag biträder därför förslaget om bildandet av en dylik fond. Erinras må

att de i ärendet hörda representanterna för lapparna i Jämtlands län

icke motsatt sig förslaget utan ansett, att dess genomförande skulle bliva

till gagn för lappbefolkningen och renskötseln.

Till den gemensamma fonden, vilken lämpligen synes kunna benämnas

statens lappfond, torde de nuvarande fondernas hela kapitalbehållning

böra överföras. Vidare torde de inkomster, som för närvarande inflyta

till dessa fonder, böra tillföras den nybildade fonden. Av fondens medel

torde få bestridas dels de utgifter, som enligt gällande bestämmelser för

närvarande gäldas av de fyra fondernas medel, och dels de, som föranledas

av de av mig i det föregående tillstyrkta åtgärderna. För genomförande

av dessa åtgärder skulle för Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län krävas anslag, som för vart och ett av budgetåren 1943/44—

1947/48 torde kunna beräknas till följande belopp, nämligen:

Jämtlands

län

Västerbottens

län

Norrbottens

län

Summ a

för uppförande av renvaktarstugor

6 000

9 000

15 000

30 000

» bidrag till utbildning i ren- skötsel .....................

1 200

2 400

4 800

8 400

» bidrag till föreningar bland

lapparna ...................

1 000

1 000

1 000

3 000

» lån för inköp av livrenar ....

6 000

10 000

18 000

34 000

» belöning för god renvård ....

700

1 400

2 800

4 900

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110. 61

Jämtlands

län

Västerbottens

län

Norrbottens

län

Summa

tekniska hjälpmedel för ren- skötselns underlättande ......

10 300

22 100

12 300

44 700

bidrag till lador å ströängar

och stängsel kring nyodlingar

1 000

2 000

15 000

18 000

Summa kronor

26 200

47 900

68 900

143 000

För tiden efter budgetåret 1947/48 torde det icke för närvarande vara

möjligt att med någon grad av säkerhet uppskatta de erforderliga utgifterna.

*

Erinras må att för tekniska hjälpmedel inom Norrbottens län utöver

nämnda belopp, 12 300 kronor, erfordras ytterligare omkring 17 200 kronor

under vart och ett av ifrågavarande år, vilka belopp beräknas kunna

erhållas av de för regleringen av Stora Lule älvs källsjöar inflytande ersättningsmedlen.

Enligt vad utredningsmannen anfört ha de utgifter till stöd åt lapparna

och renskötseln, som gäldats av medel ur de fyra fonderna, under senare

år normalt brukat uppgå till omkring 200 000 kronor för år. Därav belöpte

i runt tal 66 500 kronor å åtgärder, som motsvarade de föreslagna

och som därför komme att bortfalla, om förslaget bifölles. De övriga utgifterna,

vilka sålunda uppginge till i runt tal (200 000—66 500 =) 133 500

kronor, vöre emellertid alltjämt av behovet påkallade.

Man torde alltså kunna räkna med att de årliga utgifterna för statens

lappfond under de fem närmaste budgetåren komma att belöpa sig till

(143 000 + 133 500 =) 276 500 kronor. Även om de till fonden inflytande

inkomsterna ej varje år skulle uppgå till sistnämnda belopp, torde dock

fonden vissa år genom skogsavkastningsmedel erhålla tillskott, vilka tillfullo

täcka de beräknade normala utgifterna. Såsom förut berörts torde

emellertid för renskötselns rationella bedrivande inom Jämtlands län erfordras

att betydande markområden ytterligare förvärvas av kronan för

att tilläggas renbetesfjällen. Lappfogden i länet har uppgivit, att taxeringsvärdet

å de fastigheter, som inom de närmaste tio åren borde inköpas

för ändamålet, utgjorde nära 1 800 000 kronor. Det synes därför

bliva nödvändigt att även större delen av det kapitalbelopp, som från de

befintliga fonderna skulle tillföras den nya fonden, tages i anspråk för

ändamålet.

Såsom utredningsmannen framhållit upptages icke värdet av renbetesfjällen

och de till deras utvidgning inköpta fastigheterna i det i rikshuvudboken

redovisade statskapitalet. Utredningsmannen bar därför föreslagit,

att värdet av denna fasta egendom skulle redovisas å statens lappfond. Det

synes mig emellertid vara lämpligare, att egendomen i fråga bokföres å do
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

mänfonden. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga

bestämmelser i ämnet.

Sammanslagningen av fonderna torde böra komma till stånd från och

med ingången av budgetåret 1943/44.

De av utredningsmannen och statskontoret i detta sammanhang ifrågasatta

lagändringarna torde jag få anmäla i samband med utredningsmannens

förslag om vissa ändringar i renbeteslagen.

Under åberopande av vad jag i förevarande frågor anfört hemställer

jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva

dels att jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets

fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder skola

från och med den 1 juli 1943 sammanföras till en gemensam fond,

benämnd statens lappfond,

dels ock att Kungl. Majit skall äga använda fondens medel för åtgärder

sammanhängande med förvaltningen av renbetesfjällen i Jämtlands

län och de till utvidgning av dessa inköpta fastigheterna samt för inköp

av ytterligare fastigheter för renbetesfjällens utvidgning ävensom för

de övriga åtgärder, som befinnas vara till gagn för lapparna och deras

renskötsel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Siv Schieller.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1943

52143

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:249 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m.m. a1 i texten
  2. JoU 1943:40 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder till stöd för de renskötande lapparna m. m. s. 1 i texten