Sök i Ratio Lex

Angående understödjande av dispensärverksamliet

1943-02-26 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:113, Angående understödjande av dispensärverksamliet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 113.

1

tfr 113.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understödjande

av dispensärverksamliet; given Stockholms

slott den 26 februari 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majli Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under

femte huvudtiteln, punkten 155, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, till Understödjande av dispensärverksamhet för

budgetåret 1943/44 beräkna ett förslagsanslag av 1,300,000 kronor.

Jag anmälde därvid, dels att besparingsberedningen med skrivelse den

25 januari 1942 överlämnat en av särskilda sakkunniga utarbetad promemoria

med förslag till ändrade grunder för statsbidrag till ifrågavarande verksamhet,

dels ock att svenska landstingsförbundet i skrivelse den 11 december

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 113.

382 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

1942 gjort framställning i fråga om viss ändring av hithörande statsbidragsgrunder.

Sedan remissbehandlingen av berörda promemoria och framställning

numera avslutats, får jag anmäla ärendet för slutlig prövning.

Gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser angående statsbidrag till d ispens ärve rks arn hoten

återfinnas i kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 400) med däri genom kungörelser

nr 264/1939, 1052/1940, 355/1941 och 922/1942 gjorda ändringar. Bestämmelserna

innehålla i huvudsak följande.

Dispensärverksamheten skall inom varje landstingsområde vara anordnad

enligt en av medicinalstyrelsen godkänd plan. Inom varje landstingsområde

skall finnas minst en centraldispensär, som är utrustad för röntgenundersökning

och förestås av läkare med viss kompetens. Vid sidan härav skola

finnas distriktsdispensärer, vilka i regel förestås av vederbörande tjänsteläkare

och där antingen vederbörande distriktssköterska tjänstgör såsom biträde

(typ I) eller ock såsom sådant är anställd en särskild dispensärsköterska

(typ II).

Statsbidrag må allenast avse visssa närmare angivna slag av utgifter och

utgår med högst hälften av dessa utgifters sammanlagda belopp, sedan under

året influtna bidrag från primärkommuner och riksorganisationer avdragits.

I län, där tuberkulosdödligheten i medeltal för senast förflutna femårsperiod

med mera än 25 procent överstigit rikets medeltal för samma tid, kan statsbidraget

ökas med halva det procenttal, varmed länets ifrågavarande tuberkulosdödlighet

överstigit rikets medeltal, dock högst med 50 procent.

Statsbidraget utbetalas av medicinalstyrelsen helårsvis i efterskott.

Yid kungörelsen äro fogade vissa övergångsbestämmelser, som avse att

reglera övergången från den tidigare på detta område gällande ordningen.

Utan hinder av nämnda bestämmelser må, jämlikt särskilt medgivande av

riksdagen, statsbidrag tills vidare från och med kalenderåret 1939 utgå till av

studentkårerna i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg organiserade dispensärverksamhet

med 3 kronor för varje undersökt medlem, dock högst med

3,000 kronor för år till en var av dispensärerna i Uppsala och Lund, 4,000

kronor för år till dispensären i Stockholm samt 2,000 kronor för år till dispensären

i Göteborg. Dessa bidrag utbetalas kvartalsvis i efterskott.

Besparing sberedning ens promemoria.

I förenämnda promemoria, vilken besparingsberedningen för egen del godkänt,

hava de sakunniga lämnat en redogörelse för dispensärverksamhetens

nuvarande organisation och utveckling samt utgifterna för densamma ävensom

framlagt vissa förslag i syfte att åvägabringa besparingar inom verksamheten.

De sakkunniga erinra till en början örn innebörden av den omläggning av

verksamheten, som godkändes vid 1937 års riksdag och som utgör grunden för

gällande statsbidragskungörelse. De sakkunniga anföra härutinnan.

Avsikten med den nya statsbidragskungörelsen för dispensärverksamheten

var att åstadkomma en av erfarenheterna betingad rationalisering och effek
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

^visering av vården. Rationaliseringen avsåg bland annat att avveckla dispensärvården

såsom en fristående vårdform och överföra dispensärens fältarbete

på distriktssköterskorna, i den mån distriktsvården utvecklades. Samtidigt

borde en centralisering av ledningen av landstingens socialhygieniska verksamhet

genomföras. I fråga örn effektiviseringen av vården borde densamma

erhålla förbättrade tekniska resurser och speciellt utbildad personal. Därigenom

skulle framförallt ernås en ökning av dispensärernas förmåga att

ställa tidiga och riktiga diagnoser samt att uppspåra förefintliga smittkällor

av tuberkulos karaktär. Dessa specialuppgifter skulle påvila centraldispensärema.

För fältarbetet skulle bibehållas de lokala dispensärerna under beteckningen

distriktsdispensärer. I regel skulle varje tjänsteläkare vara dispensärläkare

inom sitt tjänstgöringsområde och distriktssköterskorna påföras den

förutvarande dispensärsköterskans arbetsuppgifter, distriktsdispensär typ I.

Inom områden, där distriktsvården ännu icke utvecklats i erforderlig omfattning

eller där tuberkulosfrekvensen detta betingade, skulle lokaldispensär med

särskild anställd dispensärsköterska bibehållas under viss övergångstid,

distriktsdispensär typ II. Den förstnämnda typen förutsattes alltså bliva den

normala, medan typ II skulle bibehållas endast i den mån tuberkulosfrekvensen

i länet eller andra omständigheter så påfordrade. Avgörandet härutinnan

skulle tillkomma medicinalstyrelsen efter vederbörande landstings hörande.

Till belysning av dispensärvårdens nuvarande organisation och omfattning

hava de sakkunniga utarbetat tvenne tabeller, avseende hösten

1941.

Av dessa framgår bland annat, att antalet centraldispensärer hösten 1941

uppgick till 42, därav 19 voro fristående och 23 förlagda till sjukhus. De sakkunniga

framhålla, att antalet fristående centraldispensärer blivit avsevärt

större än ursprungligen beräknats. Detta hade i och för sig medfört ökade driftkostnader,

men dessa finge anses till fullo kompenserade genom minskade

utgifter för patienternas resekostnader till centraldispensärerna, för vilket

ändamål statsbidrag även utginge.

Antalet distriktsdispensärer uppgick vid nämnda tidpunkt till 274 av typ I

och 130 av typ II. I samband härmed konstatera de sakkunniga, att tuberkulosdödligheten

nedgått fortare än vad man vågat hoppas vid den tidpunkt,

då medicinalstyrelsen år 1935 framlade sitt förslag till dispensärverksamhetens

omorganisation. Särskilt betonas den starka tillbakagången i de nordliga länen.

Medan sålunda tuberkulosdödligheten i hela riket nedgått från 0.9 3 promille

år 1936 till 0.71 år 1940, utgjorde motsvarande siffror för exempelvis Norrbottens

län 1.7 9 respektive 1.2 8. Samtidigt har distriktsvården utvecklats

därhän, att av de enligt planerna fastställda 1,473 distriktsskötersketjänsterna

851 eller 57.7 procent voro besatta i augusti 1941, varjämte ytterligare 68

beräknades bliva besatta intill utgången av år 1942. Utredningen visar dock,

att utvecklingen av distriktsvården varierar starkt inom de olika landstingsområdena.

Jämtlands län ligger först med 93 procent anställda distriktssköterskor

i förhållande till det fastställda antalet tjänster, medan Malmöhus

län utvisar den lägsta siffran, 17 procent. Genom den forcerade utbildning

av distriktssköterskor, som för närvarande äger rum, skulle man framdeles

kunna räkna med bättre tillgång på utbildade distriktssköterskor.

Av utredningen framgår enligt de sakkunniga vidare, att inom de landstingsområden,

där distriktsvården vore förhållandevis väl utbyggd, en över
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

gång till distriktsdispensärer av typ I i första hand genomförts. Denna övergång

hade även med fördel skett inom landstingsområden, där distriktsvården

ännu icke ens utbyggts till hälften enligt den fastställda planen. I

vissa landstingsområden, främst Västernorrlands län, hade dock avvecklingen

av typ II icke skett i motsvarande takt som dispensärer av typ I tillkommit.

I en del fall hade distriktsvården inom respektive områden ännu icke utbyggts

i erforderlig omfattning för att dispensärernas fältarbete skulle kunnat

läggas på distriktssköterskorna. Hallands och Älvsborgs län intoge slutligen,

med vederbörligt medgivande, en särställning i fråga örn dispensärverksamhetens

organisation. Ej heller inom dessa län vore emellertid ett tillräckligt

antal distriktssköterskor tillsatta för att helt kunna övertaga dispensärverksamhetens

fältarbete.

De sakkunniga hava jämväl företagit en utredning rörande distriktsdispensärernas

arbetsprestationer under år 1940. Denna utredning

har givit till resultat, att under nämnda år verkställts 90,604 läkarundersökningar

(på 60,304 personer) samt hållits 14,918 mottagningar. Antalet undersökningar

per mottagning utgjorde alltså i medeltal 6. Detta antal varierade

dock avsevärt i de olika landstingsområdena med ett minimum av 2.3 och

ett maximum av 14.3. Samma år verkställdes 139,940 besök i 53,896 hem. Antalet

vid distriktsdispensärerna registrerade personer uppgick till i runt tal

52,900 vid 1940 års utgång.

Såsom en annan mätare på ifrågavarande dispensärers prestationer lia de

sakkunniga valt antalet verkställda tuberkulinundersökningar. Enligt utredningen

ha under år 1940 utförts 92,883 dylika undersökningar, motsvarande

6.23 per mottagning. I de olika länen varierar antalet mellan 402 och 20,877.

Ett stort antal av dessa ha verkställts i samband med skolbarnsundersökningar.

De sakkunniga uttala som sin mening, att mottagningarna icke behöva

belastas med tuberkulinundersökningar utan att dessa, på sätt redan skett

i Älvsborgs län, kunna utföras av respektive sköterskor, vilket skulle inbespara

både resekostnader och besvär för patienterna. — De sakkunniga betona

vidare, att den verkställda granskningen av distriktsdispensäremas

arbetsprestationer icke kunde anses giva belägg för den i olika sammanhang

framförda uppfattningen, att dispensärer av typ II skulle ur vårdsynpunkt

vara typ I överlägsen.

Av en av de sakkunniga gjord sammanställning över utgivna statsbidrag

för dispensärverksamheten inom respektive landstingsområden

under år 1940 framgår slutligen, att statsbidraget, mätt i kronor per

100 invånare, varierat starkt. Lägsta siffran 6.2 9 visade Kristianstads län,

under det Norrbottens län hade den högsta siffran 83.65. Medeltalet för hela

riket utgjorde 21.0 8. Denna stora variation vore enligt de sakkunniga i första

hand beroende på dispensärverksamhetens organisation och därvid särskilt

på antalet distriktsdispensärer av typ II. De lägre siffrorna förekomme i

regel för de landstingsområden, där omorganisation av distriktsdispensärerna

till typ I genomförts. Men storleken av statsbidraget i kronor per 100 invånare

vore även beroende av omfattningen av den av dispensärema anord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

nade barnavårdsverksamheten. Slutligen erinras om de procentuella högre

tilläggen för Gotlands, Blekinge samt de fyra nordligaste länen.

De sakkunniga övergå härefter till prövning av möjligheterna för besparing

beträffande dispensärverksamheten. Efter att bland annat

ha erinrat om en av medicinalstyrelsen år 1940 verkställd utredning i detta

hänseende anföra de sakkunniga härutinnan i huvudsak följande, såvitt angår

centraldispensärerna.

Centraldispensärernas arbetsuppgifter äro enligt de sakkunnigas mening av

grundläggande betydelse för det förebyggande tuberkulosarbetet. Ett effektivt

dylikt arbete kan överhuvudtaget icke drivas utan de diagnostiska möjligheter,

över vilka centraldispensärerna förfoga. Någon inskränkning i centraldispensärernas

verksamhet kan därför icke tillrådas.

Såsom framhållits i samband med medicinalstyrelsens nyssnämnda utredning

äro emellertid vissa besparingar i centraldispensärernas driftkostnader

möjliga genom att röntgenfotografering, där så ske kan, utbytes mot röntgengenomlysning

samt att röntgenpapper i viss utsträckning användes i stället

för röntgenfilm. I vilken omfattning en dylik förenkling kan tillrådas ur

diagnostisk synpunkt, torde emellertid böra bliva beroende på medicinalstyrelsens

närmare övervägande. Det är icke möjligt att nu angiva storleken av

de belopp, som härigenom skulle kunna inbesparas. Sannolikt komme det att

röra sig örn endast mindre besparingar. Nyligen har emellertid vid armén införts

en ny undersökningsmetod (skärmbildsfotografering), vare tillämpning

vid centraldispensärerna utlovar möjlighet till ytterligare besparingar.

De sakkunniga påpeka vidare, att enligt gällande bestämmelser kräves, att

i dispensärverksamhet anställd sjuksköterska skall hava nöjaktigt genomgått

fullständig kure vid statens distriktssköterskeskola. Detta gäller även

sköterska vid centraldispensär, även örn hon icke deltager i fältarbetet. Enligt

de sakkunnigas mening kan ett sådant krav i praktiken icke upprätthållas

utan bör undantag medgivas för sjuksköterska, som är anställd vid centraldispensär

utan att samtidigt tjänstgöra vid distriktsdispensär. Eventuellt bör

en ändring i sådant syfte vidtagas i kungörelsen.

Beträffande distriktsdispensärerna anse de sakkunniga i företa

hand en snabbare övergång från dispensär av typ II till typ I möjlig. Detta

gäller icke blott i Västernorrlands län, där distriktsvården redan nått en betydande

utveckling, utan även vissa andra län. En närmare utredning härom

bör enligt de sakkunnigas mening ankomma på medicinalstyrelsen.

Vidare hava de sakkunniga — under hänvisning till det ringa antalet undersökningar

per mottagning vid en del distriktsdispensärer — funnit en minskning

av antalet mottagningar i vissa fall kunna ske. Å andra sidan erinra de

sakkunniga örn att antalet undersökningar vid åtskilliga dispensärer betydligt

överstigit medeltalet för rikets samtliga distriktsdispensärer, vilket föranlett

framställningar örn statsbidrag för ett större antal mottagningar än medicinalstyrelsen

på grund av uttalanden i förarbetena till gällande statsbidragskungörelse

ansåge sig kunna medgiva. I dessa fall torde det enligt de sakkunnigas

mening närmast ha varit fråga örn beredande av förhöjd ersättning till dispensärläkaren

för hans arbete. I anslutning härtill yttra de sakkunniga följande.

I regel är vederbörande tjänsteläkare distriktsdispensärläkare inom sitt

tjänstgöringsdistrikt, detta i enlighet med statsmakternas direktiv. Den före
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

byggande tuberkulosvården kan i viss utsträckning jämföras med de åtgärder,

som åvila tjänsteläkaren enligt epidemilagen. I samband med de förberedande

arbetena till tuberkulosförordningen (Sv. förf.-saml. 113/1939) framställdes

också yrkanden örn att tuberkulos skulle jämställas med de sjukdomar, som

epidemilagen avser. Till viss grad torde därför det förebyggande tuberkulosarbetet

få anses utgöra en del av tjänsteläkarens åligganden. Enligt gällande

författning är ijrovinsialläkare skyldig att mot särskild ersättning bestrida

jämväl läkarbefattning vid bland annat distriktsdispensär. Den för dylikt uppdrag

utgående ersättningen skall, där ej överenskommelse kan träffas, bestämmas

av medicinalstyrelsen. Med hänsyn till att det förebyggande tuberkulosarbetet

utgör en del av tjänsteläkarens åligganden, har man rätt att förvänta,

att medicinalstyrelsen på förevarande område tillvaratager såväl allmänhetens

som statens intressen genom att tillse dels att antalet mottagningar blir

tillfyllest vid respektive dispensärer, dels att ersättningen till läkaren begränsas

till skäligt belopp. Att fastställa en högre ersättning än det av staten

nu lämnade maximala bidraget av 15 kronor per mottagning finna de sakkunniga

icke vara befogat. Genom tillämpande av den principen, att arvode

utbetalas till läkaren för varje av honom enligt fastställd plan hållen mottagning,

skulle syftet med förberörda framställningar bliva tillgodosett. Å andra

sidan torde en nedskärning av antalet mottagningar vid distriktsdispensärerna

inom vissa län icke medföra någon minskning i nu utgående statsbidrag, enär

nämnda antal icke torde kunna nedbringas till det, för vilket statsbidrag hittills

utgått.

De sakkunniga hava i fortsättningen föreslagit en omläggning av grunderna

för statsbidragets utgående och utveckla sina synpunkter härpå sålunda:

Med nuvarande bestämmelser medgivas vissa landsting rätt att erhålla statsbidrag

till dispensärverksamhet, oaktat densamma i vissa delar avviker från

den i statsbidragskungörelsen angivna. Enligt de sakkunnigas uppfattning

föreligga numera skäl för utfärdande av ändrade bestämmelser för statsbidragets

utgående. De sakkunniga vilja i sådant hänseende föreslå, att statsbidraget

skall utgå med visst belopp för varje tuberkulosfall, som under det år, bidraget

avser, stått under verksamhetens tillsyn, alltså ett bidrag, som skulle stå i

direkt förhållande till sjukdomsfrekvensen och dispensärverksamhetens effektivitet.

Mot en dylik beräkningsgrund kan möjligen riktas den erinran, att

den skulle kunna tänkas uppmuntra till ett mindre noggrant inräknande av en

del tuberkulosfall bland statsbidragsberättigade sådana. Härvid är dock att

observera, att genom författning och av medicinalstyrelsen utfärdade cirkulär

gränser numera finnas uppdragna angående vilka fall, som skola räknas till

tuberkulos, ävensom angående huru länge dessa skola stå under dispensärernas

tillsyn. Genom granskning av dispensärernas årsberättelser i samband med

behandlingen av statsbidragsrekvisitionerna har medicinalstyrelsen möjlighet

att överblicka förhållandena. Vid ett godtagande av nyss angivna förslag förutsätta

de sakkunniga frihet för huvudmannen att välja den form för dispensärverksamheten,

som vederbörande finner vara den lämpligaste.

Rörande det belopp, varmed statsbidrag enligt dessa grunder skulle utgå,

hava de sakkunniga, som ansett skäl icke längre föreligga att bibehålla de nuvarande

procentuella tilläggen för län med hög tuberkulosdödlighet, yttrat

följande.

Om summan av de för år 1940 utbetalda statsbidragen till dispensärverksamhet

för tuberkulosens bekämpande, 1,115,140 kronor, minskas med de för

samma år beviljade procentuella tilläggen, 117,016 kronor, och återstoden slås

ut på antalet å distriktsdispensärerna vid sagda års slut registrerade tuber
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

kulösa personer, 52,908, skulle å varje dylik person hava belöpt kronor 18: 87

eller i avrundat tal 19 kronor. Därest det procentuella tillägget icke utgått

utan i stället genomgående utbetalts statsbidrag efter nyssnämnda belopp av

19 kronor per varje under dispensärs tillsyn stående tuberkulosfall, skulle det

sammanlagda statsbidragsbeloppet hava uppgått till (19 X 52,908) 1,005,252

kronor, innebärande en besparing av i det närmaste 110,000 kronor. Under förutsättning

att någon nämnvärd ökning av antalet fall, varom här är fråga, icke

inträder och med uppskattning av ifrågasatta övriga besparingar till minst

25,000 kronor anse de sakkunniga, att statsbidragsbeloppet per varje dylikt fall

kan bestämmas till kronor 18: 50, motsvarande ett sammanlagt statsbidrag av

omkring 980,000 kronor och alltså en besparing i förhållande till år 1940 med

omkring 135,000 kronor.

De sakkunniga tillägga, att, sedan erfarenhet vunnits örn det nya bidragssystemets

verkningar, skulle beloppets storlek självfallet kunna bli föremål

för omprövning.

För den händelse statsmakterna skulle vilja bibehålla det nuvarande bidragssystemet

i huvudsak oförändrat, anse de sakkunniga besparingar likväl möjliga

genom ett snabbare överförande av distriktsdispensärer av typ II till typ I

i anslutning till vad i det föregående förordats. För att påskynda denna överföring

föreslå de sakkunniga, att beträffande landstingsområden, där distriktsvården

nått en tillräcklig utveckling, såsom villkor för statsbidraget uppställes,

att distriktsdispensärerna av typ II skola vara överförda till typ I. Med

tillräcklig utveckling av distriktsvården skulle härvid förstås, att antalet inom

landstingsområdet anställda distriktssköterskor uppnått 2/3 av antalet fastställda

tjänster. Erfarenheten hade nämligen visat, att en distriktssköterska

utan större svårighet kan åtaga sig dispensärarbetet i ett närliggande obesatt

distrikt. Statsbidragskungörelsen angående distriktsvård inrymde för övrigt

möjlighet att, örn så visade sig erfoderligt, inom distriktsvården avdela viss

arbetskraft för det förebyggande tuberkulosarbetet. Undantag från nu nämnda

regel borde dock efter prövning i det särskilda fallet kunna medgivas, när förhållanden

förelåge, som kunde anses nödvändiggöra ett bibehållande av

distriktsdispensärer av typ II.

Såsom en ytterligare möjlighet till besparing vid bibehållande i huvudsak

av nuvarande bidragssystem förorda de sakkunniga ett borttagande av de nuvarande

procentuella tilläggen till landsting, inom vilka tuberkulosdödligheten

med mer än 25 procent överstiger rikets medeltal. I fråga örn statens utgifter

för dessa tillägg hänvisas till följande sammanställning.

Landstingsområde

Tuberkulosdöd- lighct per 1,000

invånare ur 1940

Utbetalt stats- bidrag för år 1940

kronor

Storleken av det

procentuella

tillägget i kronor

Storleken av stats- bidraget, beräknat

efter 19 kronor

per registrerat

tbc-fall

Gotlands Ian ..........

1.15

20,738

3,013

12,882

Blekinge Ian ..........

0 81

49,451

7,185

33,877

Västernorrlands län. . . .

0.98

112,890

18,815

58,121

Jämtlands län ........

1.01

37,084

5,252

37,240

Västerbottens län......

1.18

101,084

23,327

67,469

Norrbottens län ......

1.2 8

178,270

59,424

89,756

Summa

| 499,517

117,013

299,345

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

I anslutning härtill anföra de sakkunniga:

Den ifrågavarande procentuella förhöjningen av statsbidraget till dispensärverksamheten

fastställdes vid en tidpunkt, då tuberkulosdödligheten

utvisade ett betydligt högre tal än nu. Tillbakagången i tuberkulosdödligheten,

vilken dödlighet uppställts som mätare på statsbidragets storlek, har

gått vida raskare än man då vågat hoppas. Det kan knappast vara berättigat

att påstå, att effektiviseringen av den tuberkulosförebyggande vården, som

avsetts med omorganisationen av dispensärverksamheten, huvudsakligen varit

bidragande till detta gynnsamma resultat. Tuberkulosdödligheten har varit i

stadig tillbakagång under den senaste 5-årsperioden. 1940 års siffror (preliminära)

utvisa, att endast inom tre landstingsområden (Gotlands, Västerbottens

och Norrbottens) tuberkulosdödligheten ligger något över 1 promille eller

det tal, som medicinalstj^relsen i sitt förenämnda förslag av år 1935 till

statsunderstödd dispensärverksamhet ansåg som lämpligt för en avveckling av

distriktsdispensärerna av typ II. Visserligen föreligger skäl att antaga, att,

därest en försämrad livsmedelstillgång i riket och övriga abnorma förhållanden

komma att framdeles föranleda en sänkt levnadsstandard, tuberkulossjuklighet

och tuberkulosdödlighet komma att stiga, men denna utveckling

torde i så fall bliva någorlunda lika för riket i dess helhet. Ett bibehållande

av nuvarande procentuella tillägg i statsbidraget för dispensärverksamheten

kommer också att medföra ett fördröjande av omorganisationen av distriktsdispensärerna

av typ II till typ I, enär jämförelsevis högre statsbidrag utgår

till de förstnämnda. Det är av intresse att anteckna, att summan av dessa

procentuella tillägg i statsbidraget till dispensärverksamheten uppgår till

något över 10 procent av totalbeloppet för riket i dess helhet. Jämföres slutligen

det utbetalade statsbidraget för respektive nordligaste län med det belopp,

som skulle erhållits, om för varje under dispensärens tillsyn stående

tuberkulosfall utgått ett bidrag, motsvarande genomsnittstalet för hela landet

vid frånräknande av de procentuella tilläggen (omkring 19 kronor per sjukfall),

framstår det tydligt, att dessa län, med undantag för Jämtlands, äro

gynnade i högre grad än man säkerligen avsett, när ifrågavarande särbestämmelse

infördes. Därest det av de sakkunniga föreslagna nya statsbidragssystemet

icke kommer till genomförande, finna de sakkunniga på nu anförda skäl,

att bestämmelsen i statsbidragskungörelsen, att procentuellt tillägg skall utgå

till landstingsområden med viss förhöjd tuberkulosdödlighet, bör slopas. En

utebliven utbetalning av nämnda procentuella tillägg skulle, såsom framgår

av tabellen, för år 1940 hava medfört en besparing för statsverket av omkring

117,000 kronor.

De sakkunniga hava slutligen berört dispensärernas med statsbidrag understödda

barnavårdande verksamhet, s. k. dispensärspädbarnshem, dispensärbarnhem

samt de s. k. barnkolonierna. De sakkunniga anföra härom följande.

Beträffande dessa vårdformer torde det vara ett allmänt känt förhållande,

att ej så få barn uttagas till denna vård av rent sociala skäl. Särskilt gäller

detta sommarkolonierna. Att vissa restriktioner här bort komma till stånd,

kan man utläsa ur medicinalstyrelsens förenämnda förslag till statsunderstödd

dispensärverksamhet, där i samband med frågan om statsbidrag till sommarkolonier

uttalas, att såsom villkor för dylikt bidrag borde uppställas, att

endast svaga tuberkuloshotade barn mottages vid kolonierna, samt att det

borde ankomma på medicinalstyrelsen att utfärda närmare bestämmelser i

berörda avseende. Några dylika bestämmelser hava emellertid icke utfärdats.

De sakkunniga inse väl den nytta, som detta utvidgade understöd åt barnavårdsverksamheten

medför, men då det tillämpade förfaringssättet ej står i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

överensstämmelse med författningen och enhetliga regler för det allmännas

understödjande av barnavårdsverksamhet böra uppdragas, synes statsbidraget

till dispensärernas organiserade barnavård böra begränsas till den kategori

barn, som avsetts i statsbidragskungörelsen. Att dispensärernas barnavårdande

verksamhet är av en betydande omfattning framgår därav, att enbart landstingens

(netto) anslag i staterna för år 1942 till dylik verksamhet uppgå till

över en halv miljon kronor. Storleken av det belopp, som skulle inbesparas,

därest skärpta villkor tillämpades för barnens omhändertagande av dispensärernas

organ, kan dock ej angivas utan närmare utredning.

Yttranden över besparingsberedningens

promemoria.

över besparingsberedningens promemoria hava medicinalstyrelsen, efter

hörande av svenska sanatorieläkarföreningen, samt svenska landstingsförbundet

avgivit yttranden.

Svenska sanatorieläkarföreningen framhåller som sin uppfattning, att några

besparingar av större omfattning icke äro möjliga beträffande dispensärverksamheten

i nuvarande läge, då verksamheten befinner sig under omorganisation

och kan väntas få en allt större betydelse för höjande av folkhälsan.

Snarare finge man räkna med att kostnaderna komme att stiga, vilket dock

i längden komme att medföra besparingar i form av minskade sjukvårdskostnader

m. m.

Yad särskilt angår centraldispensärerna yttrar föreningen bland annat:

Den totala ökningen av dispensärverksamhetens effektivitet jämfört med

tidigare år beror sannolikt till största delen på tillkomsten av centraldispensärerna.

Antalet undersökningar vid dessa ha blivit betydligt talrikare än som

från början beräknades. Endast antalet röntgenfotograferingar uppgå årligen

till i medeltal över tusen för varje läkare. Vid bestämmandet av arvodet räknades

med att endast 500 fotograferingar per år skulle vara erforderliga. En

underbetalning räknat efter prestation föreligger framförallt för läkarna vid

de fristående centraldispensärerna. Denna är så mycket kännbarare som deras

framställning örn rätt till pension ännu icke blivit beviljad. En reglering av

arbets- och löneförhållandena torde bliva ofrånkomlig. Framför allt är det

nödvändigt, att den biträdande personalen förstärkes, bland annat behövas

kvalificerade skrivbiträden.

En begränsning av tillströmningen till centraldispensärerna skulle kunna

göras genom en ändring av instruktionen därhän, att undersökningarna liksom

hittills bleve kostnadsfria för obemedlade och mindre bemedlade personer men

dessutom endast för sådana bemedlade personer, som av central- eller distriktsdispensärläkaren

inkallades för familje- eller miljöundersökning. Det är däremot

knappast något samhällsintresse att övriga bemedlade personer, som av

en eller annan anledning önska erhålla eller äro i behov av en röntgenfotografering,

få denna kostnadsfritt. För en bemedlad person, i synnerhet om han

är medlem i sjukkassa, har en engångskostnad för en undersökning av lungorna

icke större betydelse än motsvarande kostnad för undersökningen av något

annat organ.

Beträffande distriktsdispensärerna hänvisar föreningen till tvenne

sammanställningar, avsedda att belysa skillnaden i effektivitet för distrikt med

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

och utan särskilda dispensärsköterskor. I anslutning härtill anför föreningen

i huvudsak följande.

Sammanställningarna utvisade, att prestationerna räknat per sköterska i de

län, som förfogade över minst en dispensärsköterska per 30,000 invånare, läge

ungefär dubbelt så högt som motsvarande i de län, varest dispensärsköterska

saknades men i vilka distriktsorganisationen utbyggts till minst 60 procent.

Jämfördes prestationerna mellan å ena sidan den grupp, varest distriktsorganisationen

utbyggts till minst 60 procent, och å andra sidan de övriga, framginge,

att det vore förvånansvärt liten skillnad i effektivitet, om nian räknade

i förhållande till folkmängden. Räknade man däremot i förhållande till sköterskornas

antal, visade det sig, att den sistnämnda gruppens effektivitet vore

dubbelt så hög som i länen med utbyggd distriktsorganisation. Detta skulle

kunna tyda på att det övervägande antalet prestationer utfördes av de kvarstående

(eller till distriktstjänst överflyttade) dispensärsköterskorna.

Sammanställningarna gåve vid handen, att man icke vore berättigad draga

den slutsatsen, att distriktssköterskeorganisationen hittills visat sig likvärdig

med dispensärsköterskeorganisationen. Föreningen ville dock icke tillråda,

att inrättandet av det planerade antalet distriktsskötersketjänster uppskötes.

För att emellertid tuberkulosarbetet icke skulle bliva lidande, vilket särskilt

under en kristid kunde medföra oberäkneliga följder, fordrades vissa särbestämmelser.

övergången borde ske så småningom. De kvarvarande dispensärsköterskorna

borde, där så befunnes lämpligt, placeras som ambulerande sköterskor

på centraldispensärerna, varifrån de kunde utsändas för att fullgöra

särskilda uppdrag, framförallt för att biträda vid massundersökningar samt

för att uppehålla kontakten med distriktssköterskorna. Statsbidrag för deras

resor borde därför utgå.

I städer eller samhällen med flera distriktssköterskor borde i allmänhet

en förordnas att svara för dispensärvården med biträde av de övriga i mån av

behov. Inom sådana områden flyttade nämligen en stor del av klientelet från

det ena distriktsområdet till det andra. Det förekomme även ofta att patientens

bostad vore belägen inom ett distrikt och arbetsplatsen inom ett annat,

överblicken ginge därigenom förlorad och den dubbelorganisation, som man

ville undvika, bleve snarast större örn för var gång en ny sköterska skulle taga

hand örn familjen.

Föreningen avråder vidare på det bestämdaste från att beräkna statsbidraget

i förhållande till antalet av dispensären registrerade tuberkulosfall. Detta

komme troligen att avsevärt stiga, även örn man bortsåge från stegringen i

samband med kristiden, emedan kännedomen örn distrikten bleve mer ingående

ju längre verksamheten påginge, särskilt örn massundersökningar utfördes

i större utsträckning. På grund av att enhetliga bedömningsgrunder för

registreringen av fallen saknats ända till det senaste året, då anvisningar

fastställts av medicinalstyrelsen, vore de hittills publicerade sifrorna över

kända tuberkulosfall mycket otillförlitliga, vilket även framginge av den bristfälligt

fungerande anmälningsplikten. Det syntes av årsrapporterna, att en

sådan bokföringsdetalj som avskrivningen av de friskförklarade skett mycket

oregelbundet och tydligen på grund av bristande tid fått stå tillbaka för viktigare

och mera trängande arbetsuppgifter. I synnerhet örn efterkontrollen avpatienterna

bruste eller om de sjuka vägrade att låta kontrollera sig, komme

en hel del fall att kvarstå i registret, varvid statsbidraget komme att bliva för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

högt beräknat. Däremot ansåge styrelsen det vara väl motiverat, att län med

hög tuberkulosdödlighet fortfarande åtnjöte högre statsbidrag i någon form,

i synnerhet Norrland, varest svårigheterna för tuberkulosbekämpandet på

grund av geografiska skäl vore särskilt stora. Särskilt behövdes bidrag till

resekostnaderna i Norrland.

Beträffande övriga besparingsåtgärder delar föreningen den i promemorian

framförda åsikten, att sköterskorna i största möjliga utsträckning på sina

resor borde utföra tuberkulinprov. Emedan salv- och häftproven icke vore

tillförlitliga, borde sköterskorna genomgå en noggrann utbildning i tuberkulindiagnostik,

så att de även kunde anförtros att utföra pirquet- och mantouxprov.

Härjämte anser föreningen, att röntgenkostnadema otvivelaktigt kunde

nedbringas något genom att i större utsträckning använda mindre filmformat

till specialbilder samt röntgenpapper för enklare kontrollundersökningar. En

besparing kunde säkerligen även ske genom att införa strängare bestämmelser

för utbetalande av statsbidrag till koloniverksamhet och barnhem.

Medicinalstyrelsen har inledningsvis framhållit, att trots den betydande

utbyggnad av dispensärverksamheten i vårt land, som skett under senare år,

denna verksamhet dock ännu icke nått önskvärd effektivitet. Detta förhållande

belystes av det faktum, att alltjämt en stor procent, sannolikt mer än hälften

av de fall av lungtuberkulos, vilka intoges å sanatorierna, vore för sent upptäckt.

Sjukdomsprocessen hade då ofta nått en utbredning, som nödvändiggjorde

en betydligt längre sanatorievistelse än som hade behövts, örn den sjuke fått

vård i ett tidigare skede. Dispensärverksamhetens oavlåtliga strävan måste därför

vara att med alla till buds stående medel söka upptäcka tuberkulosfallen på

ett så tidigt stadium som möjligt. Det vore uppenbart, att varje i besparingssyfte

vidtagen åtgärd, som kunde medföra ett försvagande av dispensärarbetets

effektivitet, kunde medföra ytterst betänkliga konsekvenser och leda till ökade

utgifter. Örn ett försämrat dispensärarbete under normala förhållanden vore

farligt, kunde det under den nuvarande försämrade livsmedelsförsörjningen

bliva ödesdigert. Tuberkulosdödligheten hade visserligen sedan många år

varit i stadigt sjunkande. Men under förra världskriget hade i Sverige dödlighetskurvan

för tuberkulos, som även då varit på nedgående, visat en tydligt

markerad topp. Erfarenheter från de krigförande länderna under förra världskriget

utvisade än tydligare en stegrad tuberkulosdödlighet. Mot bakgrunden

av dessa fakta ansåge styrelsen det vara nödvändigt, att den allra största varsamhet

iakttoges vid eventuella besparingsåtgärder beträffande dispensärverksamheten.

Beträffande särskilt central d is pensä renia betonar styrelsen, att

dessa dispensärer utgöra kärnan i dispensärverksamheten och att effektiviteten

av denna verksamhet är i hög grad beroende av intensiteten av

arbetet vid centraldispensären. En viss mindre besparing syntes dock utan

olägenhet kunna vinnas genom att röntgenfilm i viss utsträckning ersattes med

röntgenpapper. Genom att i större utsträckning ersätta den vanliga röntgenfotograferingen

med skärmbildsfotografering torde vidare en besparing av

helt annan storleksordning bliva möjlig inom en icke alltför avlägsen framtid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Frågan om skärmbildsfotografering, vilken möjliggjorde massundersökning

på mycket kort tid och till en bråkdel av kostnaden för vanlig röntgenfotografering,

vore för övrigt den mest aktuella frågan inom tuberkulosarbetet. En

intensifierad tuberkuloskamp med hjälp av skärmbildsfotografering skulle

med visshet innebära en avsevärd besparing på lång sikt, i det att ett stort

antal fall bleve upptäckta på ett mycket tidigt stadium, men samtidigt skulle

detta medföra en övergående ökad belastning av såväl distrikts- som centraldispensärerna.

Med hänsyn häldin funne styrelsen, att den av de sakkunniga

ifrågasatta nedskärningen av antalet mottagningar vid vissa distriktsdispensärer

icke kunde ske i nämnvärd omfattning.

Yad angår den av de sakkunniga berörda frågan örn kompetensen för vid

centraldispensär anställd sjuksköterska framhålles, att styrelsen ursprungligen

avsett, att sådan sköterska skulle biträda centraldispensärläkaren vid tillsynen

av fältarbetet, varför såsom kompetensvillkor för centraldispensärsköterska

föreskrivits, att hon nöjaktigt skulle hava genomgått kurs vid statens distriktssköterskeskola.

Emellertid hade utvecklingen visat, att arbetet vid centraldispensären

i regel tagit en sådan omfattning, att någon tid icke blivit över

för henne att deltaga i fältarbetet, varför distriktssköterskekompetens ej längre

syntes vara erforderlig för dessa sköterskor.

Med anledning av de sakkunnigas förslag i syfte att påskynda övergången

från distriktsdispensärer av typ II till typ I anför styrelsen, att orsaken

till att den nya organisationen ej kunnat genomföras vore till stor del bristen

på kompetenta sjuksköterskor. Vad åter anginge Västernorrlands län, där

trots en väl utbyggd distriktsvård de förutvarande dispensärerna bibehållits,

hade styrelsen nyligen fastställt plan för dispensärverksamhetens ordnande

och samtidigt förelagt landstinget att senast den 1 januari 1943 helt övergå

till dispensärer av typ I. Enligt styrelsens mening borde övergången till dispensär

av typ I i övrigt äga rum, så snart antalet distriktssköterskor och tuberkulosfrekvensen

inom länen sådant medgåve. Styrelsen hade oavlåtligt sin

uppmärksamhet riktad på hithörande frågor. Styrelsen har vidare under hänvisning

till de i ärendet verkställda utredningarna rörande effektiviteten hos

olika dispensärtyper framhållit, att det torde vara vanskligt att av nu tillgängliga

uppgifter draga några bestämda slutsatser i detta hänseende, enär erfarenheten

visat, att resultaten av tuberkulosförebyggande åtgärder oftast icke

komme tillsynes siffermässigt förrän efter avsevärd tid. Att vid en omorganisation

av dispensärvården, varvid ett stort antal sjuksköterskor, som tidigare

icke haft erfarenhet av praktiskt dispensärarbete, komme ut i fältarbetet och

därvid även hade många andra uppgifter, en tillfällig nedgång av dispensärarbetets

effektivitet kunde göra sig gällande, måste man enligt styrelsens

mening dock räkna med.

Styrelsen anser i likhet med de sakkunniga önskvärt, att tuberkulinprov i

största möjliga utsträckning utföras av distrikts- respektive dispensärsköterskorna.

Detta komme också att kunna ske i allt större omfattning. I kursen

vid statens distriktssköterskeskola inginge nämligen numera även undervisning

i tuberkulinprovsteknik och -avläsning, varigenom de nyutbildade sjuk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda ''proposition nr 113. 13

sköterskorna bleve kompetenta att på egen hand utföra tuberkulinundersökningar.

Beträffande de sakkunnigas förslag till omläggning av grunderna för statsbidrag

till dispensärverksamheten yttrar styrelsen:

Det är visserligen riktigt, att i av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär

vissa riktlinjer finnas angivna för bedömande av, huru länge en patient skall

stå under dispensärens tillsyn. Den schematisering, som vid uppgörande av

dylika riktlinjer måste göra sig gällande, kan emellertid ingalunda strikt

följas, då det gäller bedömande av ett biologiskt skeende, som mycket ofta

avviker från ett schema. Bedömandet av aktiviteten hos en tuberkulosprocess

kan ofta vara mycket osäkert och svårt; dispensärläkarens subjektiva uppfattning

måste många gånger bliva utslagsgivande. Med hänsyn till den

uttalade subjektiva faktorn vid avförandet av patienter ur dispensärregistret

anser styrelsen, att de sakkunnigas ifrågavarande förslag icke är tillrådligt,

så mycket mindre som det skulle innebära en uppenbar orättvisa mot de

norrländska länen med deras stora avstånd och därav följande höga resekostnader

för medellösa eller mindre bemedlade personers resor till och från

centraldispensären för undersökning. Därtill kommer att, av skäl som förut

angivits, särskilt genom intensifiering av massundersökningar med skärmbildsfotografering

en avsevärd temporär ökning av antalet kända tuberkulosfall

kan förväntas och att därför en tillämpning av de av de sakkunniga föreslagna

principerna för statsbidrag till dispensärverksamheten till och med

kan tänkas leda till ökade i stället för minskade utgifter för dispensärverksamheten.

De sakkunnigas förslag att slopa det procentuella tillägget till landstingsområden

med viss förhöjd tuberkulosdödlighet måste medicinalstyrelsen

vidare bestämt avstyrka. Styrelsen finner sig visserligen böra framhålla, att

beräkningen av dessa förhöjda bidrag är i hög grad komplicerad. Med hänsyn

till att de landstingsområden, vilka äga komma i åtnjutande av dessa

bidrag, också äro bland de i ekonomiskt avseende svagast ställda, anser

styrelsen sig likväl böra förorda bibehållandet av nämnda tilläggsbidrag

enligt gällande grunder.

Yad slutligen angår de av de sakkunniga föreslagna restriktionerna med

avseende å uttagandet av barn till sommarkolonier anför styrelsen, att

enligt styrelsens mening »endast svaga tuberkuloshotade barn» borde beredas

dylika kolonivård. Gränserna vore emellertid flytande. Erfarenheten, även

från län med väl utvecklad sommarkoloniverksamhet, visade, att mycket ofta

ett betydande antal barn, som av rent medicinska skäl ansetts vara i behov

av kolonivistelse, måste avvisas av brist på plats. Man måste anse, att i

många fall blodfattiga, undernärda barn vore tuberkuloshotade, även örn

öppen smittokälla icke funnes i barnets hem. Givetvis borde tillses, att uttagandet

av barn till sommarkolonivistelse skedde under iakttagande av

ovan avsedda begränsning, men styrelsens uppfattning vore, att åtminstone

under nu rådande livsmedelsläge tillgängliga sommarkoloniplatser med all

säkerhet bomme att behövas för barn, som tillhörde den kategori, vilken

borde komma i fråga för kolonivistelse. Någon besparing i detta hänseende

a.nsåge styrelsen därför för närvarande icke vara möjlig.

Svenska landstingsförbundet har likaledes varnat för att i nuvarande läge

vidtaga några mera vittgående ändringar i dispensärorgauisationen. Förbun
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

det avråder bestämt från att begränsa antalet mottagningar vid distriktsdispensärerna.

Förbundet finner uppenbart, att möjlighet föreligger att i viss

utsträckning förändra vissa distriktsdispensärer av typ II till typ I i

län, där distriktsvården utbyggts i planerad omfattning. Å andra sidan

finge man med hänsyn till rådande brist på distriktssköterskor gå tillväga

med försiktighet, så att ej effektiviteten i organisationen äventyrades. Det

syntes böra ankomma på medicinalstyrelsen att uppmärksamt följa utvecklingen

och taga initiativ till omläggning, där en sådan befunnes påkallad.

De sakkunnigas förslag till ändring av grunderna för statsbidragets beräknande

avstyrkes av förbundet, som därvid yttrar följande.

Ehuru förbundet finner, att vissa skäl tala för den föreslagna omläggningen

av statsbidragsgrunderna, ställer det sig dock tveksamt inför denna

reform. Redan de labila förhållandena, vi nu leva i, göra, att man hyser

betänkligheter mot en omläggning, som under mera normala tider kan synas

motiverad. Därtill kommer, att, örn statsbidraget utgår efter antalet personer,

som stå under dispensärens övervakning, statsbidraget sänkes i de

landstingsområden, där, främst måhända tack vare ett energiskt arbete av

dispensären, tuberkulosfrekvensen är lägst. Men minskas statsbidraget, blir

otvivelaktigt följden, att dispensärorganisationen måste reduceras, vilket i

sin tur medför, att denna får sämre möjligheter att fullgöra sina uppgifter,

varför resultatet kan bli en ökad tuberkulosfrekvens. Särskilt i dessa tider

får man ej bortse från denna möjlighet. Ett annat skäl mot den föreslagna

reformen är, att landstingens utgifter för dispensärverksamheten ingalunda

äro konstanta utan uppvisa stegring år från år, vilket i första hand sammanhänger

med den allmänna prisstegringen. Det kan då icke vara riktigt,

att statens utgifter fastlåsas vid ett visst bestämt belopp, medan landstingen

ensamma få bära den kostnadsökning, som inträtt. Även örn man förutsätter,

att statsbidragets belopp vid behov skall kunna ändras, är detta dock en besvärlig

procedur och måste föregås av en ingående utredning, vartill kommer,

att en eventuell höjning av statsbidraget alltid måste ske långt efter det

utgiftsökningen inträtt. Under sådana förhållanden anser sig förbundet icke

kunna förorda den föreslagna omläggningen av statsbidragsgrunderna.

Av i huvudsak samma skäl, som ovan anförts, kan förbundet icke biträda

de sakkunnigas förslag örn slopande av de procentuella tilläggen till län med hög

tuberkulosdödlighet och detta så mycket mindre som det är de ekonomiskt

sämst ställda landstingen, som skulle drabbas av denna reduktion. Därmed

har förbundet ingalunda velat göra gällande, att icke den tid kan komma,

då ett borttagande av de procentuella tilläggen kan vara motiverat. Då frågan

örn en rationell skatteutjämning mellan landstingen vinner sin lösning, föreligga

exempelvis icke längre några skäl för bibehållande av det extra tilllägget.

I övrigt har förbundet anslutit sig till de sakkunnigas synpunkter.

Svenska landstingsförbundets framställning.

Svenska landstingsförbundets förenämnda skrivelse den 11 december

1942, som tillkommit i anslutning till förbundets ordinarie årsmöte den 13

och 14 november 1942, avser att få till stånd en bättre avvägning av kostnaderna

för dispensärvården mellan staten och landstingen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förbundet erinrar till en början om att enligt gällande kungörelse statsbidrag

skall utgå med ett belopp motsvarande högst hälften av vissa i författningen

angivna utgifter, sedan influtna bidrag frånräknats. Beträffande

graderingen av statsbidraget till »högst» hälften framhåller förbundet, att

jämlikt uttalande av departementschefen i propositionen nr 85 till 1937 års

riksdag, den föreslagna bestämmelsen endast avsåg att inrymma en viss

frihet för medicinalstyrelsen att vid prövning av inkommande framställningar

örn statsbidrag kunna i sådana fall, där utgifterna i något avseende

befunnits oskäligt höga eller ock för ernående av en viss likformighet i tilllämpningen

av statsbidragsreglerna, utmäta statsbidrag efter en lägre beräkningsgrund

än den högst medgivna. Enligt förbundets mening finge det

därför anses fastslaget, att statsbidraget skall utgå med hälften av ifrågavarande

kostnader, därest ej nämnda omständigheter till annat föranleda.

Förbundet framhåller vidare att medicinalstyrelsen vid statsbidrags utbetalande

icke lagt de verkliga utgifterna till grund utan utgått från vissa i

förenämnda proposition beräknade kostnader, vilka grundade sig på förhållandena

före dispensärreformens genomförande och redan då lågo i underkant.

Under de år, som gått sedan dess, hade en avsevärd stegring av kostnaderna

inträtt, beroende i första hand på rådande kristid och därmed sammanhängande

förhållanden. Det kunde enligt styrelsens mening icke anses riktigt,

att landstingen ensamma skola bära denna kostnadsökning, utan borde den

fördelas lika mellan staten och landstingen i enlighet med den princip för

kostnadsfördelningen, som fastställts.

I anslutning härtill yttrar förbundet följande.

Yad först angår statsbidraget till avlöning åt dispensärsköterska

beräknades i det medicinalstyrelsens förslag, som låg till grund för

propositionen, att avlöningen icke borde understiga den, som utginge till

sjuksköterska i distriktsvård enligt vid 1935 års riksdag antagna nya bestämmelserna.

Medeltalet mellan dispensärsköterskornas begynnelse- och slutlön

beräknades i enlighet härmed till 3,000 kronor inklusive naturaförmåner och

för sjuksköterska med röntgenutbildning till 3,300 kronor. Då distriktssköterskas

lön enligt gällande bestämmelser skall uppgå till minst 1,800

kronor jämte tre ålderstillägg örn 100 kronor, synes sålunda den kontanta

lönen ha beräknats till 1,950 kronor, d. v. s. 1,800 kronor jämte IV2 ålderstillägg

150 kronor och värdet av naturaförmånerna till cirka 1,000 kronor.

Vid utbetalande av statsbidrag har emellertid medicinalstyrelsen, oberoende

av landstingens verkliga utgifter för dispensärsköterskornas avlöning, till

en början utgått från 3,000 respektive 3,300 kronor. För de två senaste åren

ha underlagen för statsbidrag till dispensärsköterska enligt vad som upplysts,

ökats med 10 % eller till 3,300 respektive 3,630 kronor.

Även dessa förhöjda belopp motsvara emellertid icke de verkliga kostnaderna.

På framställning från landstingshåll utarbetades år 1938 inom

landstingsförbundet förslag till enhetliga löner för i landstingstjänst anställda

sjuksköterskor. Därvid föreslogs, efter vidtagen prutning av från

svensk sjuksköterskeförening framställda krav, för distrikts- och dispensärsköterskor

en grundlön av 2,280 kronor samt tre ålderstillägg å vardera 180

kronor. Landstingen hava på några få undantag när följt förbundets förslag.

Beträffande naturaförmånerna växla de kontanta ersättningarna härför rätt

avsevärt, beroende på de lokala hyres- och bränslepriserna. Ett genomsnitt
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.

ligt ersättningsbelopp av 1,000 kronor, eller ungefär det belopp, som medicinalstyrelsen

synes ha utgått ifrån, torde för närvarande få anses skäligt.

Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till att rörligt tillägg

och kristillägg för närvarande utgå med 19.6 % bör underlaget för statsbidragets

beräknande utgöra:

Kronor.

Grundlön ........................................................................... 2,280

l‘/ä ålderstillägg å 180 kronor ................................................ 270

2,550

rörligt tillägg och kristillägg å 19.6 % å 2,550 kronor ............... 500 3,050

ersättning för naturaförmåner cirka ....................................... 1,000

Summa kronor 4,050

Ehuru förbundsstyrelsen, som tidigare nämnts, hävdar den uppfattningen,

att det är de verkliga utgifterna, som skola ligga till grund för statsbidraget,

synes man för likformighetens skull kunna utgå ifrån de belopp, som ovan

beräknats, dock givetvis med hänsynstagande till storleken av det för varje

period utgående rörliga tillägget och kristillägget. Hänsyn synes även böra tagas

till det förhållandet, att i en del län genomsnittligt utgå mer än IV2 ålderstillägg.

I dessa fall bör statsbidraget i stället beräknas med hänsyn till i

verkligheten utgående ålderstillägg. Därest lönen eller ersättningen för

naturaförmånerna i något fall icke skulle uppgå till det ovan beräknade

beloppet, bör statsbidraget givetvis icke beräknas på högre belopp än de

verkliga utgifterna.

Beträffande läkare vid ansluten eller fristående centraldispensär

räknades vid reformens genomförande med arvoden örn respektive 5,000

kronor och 8,000 kronor. Statsbidragen ha anpassats därefter, varvid

dock ifråga örn de fristående centraldispensärerna under de senaste åren

räknats med ett med 10 % förhöjt läkararvode. I allmänhet ha landstingen

även fastställt dessa arvoden. I några län hava emellertid på grund av särskilda

förhållanden, såsom distriktens storlek, tuberkulosfrekvensen, dispensärarbetets

intensitet etc., högre arvoden bestämts. Det synes enligt styrelsens

mening riktigt, att arvodet anpassas efter arbetsbördans storlek, så att

i distrikt, där arbetet är av stor omfattning, högre arvode bör kunna utgå

än i distrikt, där arbetet är av väsentligt mindre omfattning. Skälig hänsyn

härtill bör enligt styrelsens mening tagas vid utmätandet av statsbidraget.

Beträffande slutligen arvodet till läkarna vid distriktsdispensärerna,

som för närvarande utgår med 15 kronor per mottagning, erinrar

förbundet örn att medicinalstyrelsen tidigare vid utbetalande av statsbidrag

för detta ändamål vid dispensärer av typ I på grund av uttalanden i förenämnda

proposition icke ansett sig kunna beräkna bidrag till större arvode

än 360 kronor per år, motsvarande två mottagningar per månad, oaktat i

respektive planer, som av ämbetsverket godkänts, räknats med ett större antal

mottagningar vid vissa dispensärer. Efter framställning av förbundsstyrelsen

och sedan Kungl. Maj:t fått frågan örn ändring av omförmälda praxis under

bedömande jämväl genom besvär, hade emellertid Kungl. Maj:t genom beslut

den 12 december 1940 förklarat, att gällande föreskrifter i ämnet icke

i och för sig utgjorde hinder för att statsbidrag till utgifter för läkararvode

vid distriktsdispensär utginge efter det antal mottagningar, som upptagits

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 17

i den av medicinalstyrelsen för vederbörande dispensärvårdsområde godkända

planen.

Härefter fortsätter förbundet:

Under senare tid hava krav på höjda ersättningar från läkarnas sida framkommit.

Bland annat har begärts särskild ersättning för mottagningslokal

med värme, lyse och städning, under framhållande, att det fastställda arvodet

av 15 kronor utgör ersättning endast för själva mottagningen men ej för

lokal m. m. På några håll har även dylik särskild lokalersättning beviljats

med skiftande belopp. Då sålunda i praktiken tvekan uppstått om vad

arvodet innebär ersättning för, synes ett klarläggande uttalande härom från

Kungl. Maj:ts sida erforderligt för att icke en mångfald ersättningar av

skilda slag skall uppkomma. Enligt styrelsens åsikt har lagstiftarens mening

varit, att den stadgade och som skälig ansedda ersättningen skulle avse icke

blott mottagningen utan även lokal m. m. och skrivarbeten, som äro förenade

med de företagna undersökningarna.

Emellertid är läkarens arbete vid dessa mottagningar av rätt skiftande

omfattning, beroende på distriktets storlek med flera förhållanden. Det

synes därför lämpligt, att, när förhållandena det medgiva, även hithörande

läkararvoden i viss utsträckning anpassas efter arbetsbördans storlek. Så

har skett i ett av medicinalstyrelsen nyligen framlagt förslag beträffande

grunder för läkararvoden inom den förebyggande mödra- och barnavården,

och önskvärt vore, örn ett liknande system kunde införas även på förevarande

område.

Under åberopande av vad sålunda anförts har förbundet hemställt, att

Kungl. Majit måtte dels utfärda sådana direktiv för utbetalande av statsbidragen

till dispensärvården, att en mera rättvis fördelning mellan staten

och landstingen av kostnaderna för denna vård ernås, dels och överväga

sådan ändring av arvodesgrunderna för läkare vid distriktsdispensärer, att

arvodet i viss utsträckning anpassas efter arbetsbördans storlek.

Utredning i anledning av landstingsförbundets

framställning,

över landstingsförbundets framställning hava medicinalstyrelsen och statskontoret

avgivit infordrade utlåtanden.

Medicinalstyrelsen finner beträffande avlöningen till sköterskorna skäligt,

att det belopp, varå statsbidraget beräknas, ökas med hänsyn till efter år 1940

inträffade prisstegringar. Styrelsen förklarar sig ämna taga hänsyn härtill

redan vid utbetalande av statsbidrag för år 1942. Styrelsen synes härvid ha

räknat med en ytterligare höjning av 300 kronor för varje dispensär av typ II.

Även beträffande centraldispensärernas läkare anser medicinalstyrelsen

rimligt, att en viss ökning av maximibeloppen för statsbidragen kommer till

stånd. I dylikt avseende föreslår styrelsen, att de arvoden, varå statsbidrag

utgår, beräknas till högst 9,600 kronor för läkare vid fristående centraldispensär

och högst 5,500 kronor för läkare vid ansluten centraldispensär. Däremot

synes det styrelsen knappast vara lämpligt, att arbetsbördans storlek

läggas till grund för sagda beräkning, enär dels arbetsintenstiteten vid centraldispensärerna

av olika skäl kan variera rätt avsevärt från det ena året till det

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 113.

382 43 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

andra, dels centraldispensärläkarna enligt styrelsens mening närmast äro att

jämföra med sjukhusläkare, vilkas avlöning icke varierar med arbetsprestationens

storlek.

Det nuvarande arvodet till distriktsdispensärläkarna är enligt styrelsens

mening att betrakta såsom ersättning icke blott för utförda undersökningar

utan även för de med befattningen som distriktsdispensärläkare förenade

övriga åligganden samt för tillhandahållande av lokal. Styrelsen finner emellertid

en anpassning av distriktsdispensärläkarnas arvoden efter arbetsbördans

storlek befogad, enär stora variationer i arbetsbördan vid olika distriktsdispensärer

föreligga. Till belysande av dessa variationer hänvisar styrelsen till en

inom styrelsen upprättad tablå över antalet mottagningar och undersökningar

vid distriktsdispensärerna inom olika län under år 1941, varav framgår bland

annat, att medeltalet undersökningar per mottagning utgjort 6.8 7 samt att

detta antal visat så stora variationer som mellan 31.8 och 0.0 8. Styrelsen föreslår,

att vid beräknande av statsbidrag till dispensärverksamheten arvodet för

läkarmottagning vid sådan distriktsdispensär, där medeltalet av antalet undersökningar

under kalenderår uppgått till minst 7 men understigit 10 per mottagning,

höjes från 15 kronor till 20 kronor, samt att, där nämnda medeltal

uppgått till minst 10 per mottagning, bidraget höjes till 25 kronor. Det förutsättes

att bidrag i intet fall skall utgå å högre belopp, än som verkligen utbetalats

till läkaren. Styrelsen anser en sänkning av statsbidraget möjligen

kunna ifrågasättas vid distriktsdispensärer, där antalet undersökningar per

mottagning är exceptionellt lågt, men finner för sin del en sådan åtgärd ej

lämplig. De distriktsdispensärer, där en dylik sänkning kunde ifrågakomma

vore för övrigt mycket fåtaliga, och styrelsen komme att i dylika fall vidtaga

erforderlig reduktion av antalet mottagningar.

Statskontoret konstaterar, att medicinalstyrelsen enligt ordalydelsen av

gällande kungörelse äger möjlighet att utbetala ersättning upp till hälften av

de verkliga kostnaderna för dispensärverksamheten, i den mån statsbidrag

överhuvud kan utgå. På grund härav och då medicinalstyrelsen vid handläggningen

av hithörande ärenden bör hava full frihet att besluta efter vad som i

de särskilda fallen finnes skäligt — varvid enligt statskontorets mening av

landstingen fastställda löneförmåner för dispensärpersonalen icke utan vidare

böra läggas till grund för vad som skall utgå i statsbidrag — anser statskontoret,

att i förväg givna direktiv för bestämmande av bidragens storlek icke

böra utfärdas.

Den ifrågasatta ändringen av arvodesgrunderna för läkare vid distriktsdispensärer

har av statskontoret avstyrkts, främst under erinran örn att det här

vore fråga örn tjänsteläkare, vars avlöning finge till avsevärd del anses utgöra

ersättning för socialhygieniskt arbete.

I anledning av vad medicinalstyrelsen sålunda anfört och föreslagit har

svenska landstingsförbundet beretts tillfälle att ånyo yttra sig. Förbundet

erinrar därvid örn att de i statstjänst anställda sjuksköterskorna för närvarande

äro inplacerade i lönegraden A 7 i det civila avlöningsreglementet, vilket betydde,

örn man räknade med E-ort och inkluderade rörligt tillägg och kristill
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 19

lägg, en begynnelselön av 4,185 kronor och en slutlön av 5,034 kronor. Härefter

yttrar förbundet:

Landstingens löner till dispensärsköterskorna grunda sig, såsom förut angivits,

på ett av förbundsstyrelsen framlagt förslag, som i stor utsträckning

godtagits av landstingen. Enligt detta förslag åtnjuta dispensärsköterskorna

lön, som ej är oväsentligt lägre än de statliga sjuksköterskornas. Det kan då

icke anses riktigt, att staten vid utmätande av sitt bidrag till dispensärsköterskornas

avlönande skall vid beräkningen endast taga en del av denna lön i

betraktande. Förbundet anser sig därför ej kunna godtaga medicinalstyrelsens

förslag utan vidhåller sitt tidigare yrkande, att statsbidraget skall utgå med

hälften av de verkliga kostnaderna för dispensärsköterskornas avlönande.

Skulle det anses erforderligt, att en högsta gräns fixeras för den lön, å vilken

statsbidrag utgår, vill förbundet föreslå, att denna icke sättes under 4,050

kronor, motsvarande de av landstingsförbundet föreslagna löneförmånerna

med rörligt tillägg örn 19.6 procent samt ett värde för naturaförmånerna örn

1,000 kronor.

Yad angår frågan örn statsbidrag till arvoden till centraldispensärläkare har

förbundet, även örn det anser riktigast, att statsbidrag beräknas å den lön, som

faktiskt utgått till läkaren, dock funnit sig kunna godtaga medicinalstyrelsens

förslag, i vad det avser läkare vid anslutna centraldispensärer. I fråga om

läkarna vid de fristående centraldispensärerna har förbundet — särskilt beträffande

de båda nordligaste länen, där tuberkulosfrekvensen vore stor och

svårigheter mötte att erhålla läkare — ansett önskvärt, att statsbidraget finge

beräknas å de faktiskt utgående lönerna till läkarna.

Vad slutligen angår differentieringen av läkararvodet vid distriktsdispensärerna,

har förbundet icke funnit anledning till erinran mot vare sig det av

medicinalstyrelsen föreslagna ersättningssystemet eller de ifrågasatta beloppen,

under förutsättning att arvodesbeloppen vore avsedda att täcka alla

med dessa mottagningar förenade kostnader.

Medelsbehovet för budgetåret 1943/4:4.

Anslagets storlek och anslagsbelastningen för de senast förflutna budgetåren

framgå av följande tabell.

Budgetår. Anslag. Netto utgifter.

1940/41 .............................. 1,000,000 1,283,995

1941/42 .''............................. 1,000,000 1,429,404

1942/43 .............................. 1,100,000 —

Med skrivelse den 30 augusti 1942 har medicinalstyrelsen framlagt beräkningar

angående medelsbehovet för nästa budgetår.

Styrelsen har till en början upplyst, att av nettoutgiften för budgetåret

1941/42 ett belopp av 159,976 kronor är att hänföra till dispensärverksamhet,

som bedrivits tidigare än under kalenderåret 1941. För under kalenderåret

1941 bedriven dispensärverksamhet har sålunda utbetalats ett belopp av

1,269,428 kronor. Anledningen till denna kostnadsökning uppgives vara, dels

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

att dispensärverksamheten i dess helhet intensifierats och utvidgats, varigenom

bland annat de statsbidragsberättigade kostnaderna för medellösa eller

mindre bemedlade personers resor till och från centraldispensären för undersökning

stigit från omkring 117,000 kronor 1940 till omkring 170,000 kronor

1941, dels ock att utgifterna för den organiserade tuberkulosförebyggande

barnavården, huvudsakligen genom stegrade levnadskostnader, ökat från cirka

904,000 kronor 1940 till cirka 1,056,000 kronor 1941.

Härefter anför styrelsen väsentligen följande.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 12 december 1941 förklarat gällande

föreskrifter i ämnet icke i och för sig utgöra hinder för att statsbidrag till

utgifter för läkararvoden vid distriktsdispensär utginge efter det antal mottagningar,

som upptagits i den av medicinalstyrelsen för vederbörande dispensärvårdsområde

godkända planen för dispensärverksamlietens ordnande, torde

man, då styrelsen tidigare utbetalat statsbidrag efter en i viss mån snävare

beräkningsgrund, få räkna med ett något ökat medelsbehov under anslaget.

Vidare torde böra beaktas, att erfarenheter under förra världskriget och från

nu krigförande länder visat, att tuberkulosen under kristid tenderar till kraftig

ökning. Även örn Sverige förskonas från krig, lärer man därför få utgå från att

nuvarande kris kommer att medföra en stegrad tuberkulosfrekvens i vårt land.

En viss ökning av de kända tuberkulosfallen har redan inträtt, men möjligt är

dock, att denna stegrade tuberkulosfrekvens allenast är ett uttryck för att

genom den nya skärmbildsundersökningen ett större antal tuberkulosfall upptäcks

i tidigt stadium.

Enligt vad styrelsen inhämtat, har Norrbottens läns landsting anslagit

medel för inköp av en s. k. skärmbildsbuss, d. v. s. en buss i vilken apparat för

skärmbildsfotografering är inmonterad. Denna buss är avsedd att användas

som en rullande centraldispensär, i första hand för miljöundersökningar inom

länets mera avlägsna delar. Den nya skärmbildsmetoden, som möjliggör röntgenundersökning

i stor skala till ett i förhållande till kostnaderna för vanlig

röntgenfotografering av lungor mycket lågt pris, har enligt hittills vunna

erfarenheter visat sig vara en synnerligen värdefull hjälp i dispensärarbetet.

Styrelsen finner denna form av dispensärverksamhet ändamålsenlig i Norrbottens

län med dess stora avstånd och höga tuberkulosfrekvens.

Den verksamhet, som är avsedd att bedrivas vid en dylik skärmbildsbuss

i Norrbottens län eller i annat län, där tuberkulosförhållandena kunna göra ett

intensifierat centraldispensärarbete önskvärt, är — vare sig arbetet utföres av

en särskild för detta ändamål anställd centraldispensärläkare eller detsamma

verkställes under ledning av annan inom dispensärvårdsområdet anställd

sådan läkare — givetvis en ren centraldispensärverksamhet. Enligt styrelsens

mening torde de i gällande kungörelse meddelade bestämmelserna kunna tilllämpas

å en dylik centraldispensärverksamhet, varför sålunda några särskilda

föreskrifter för statsbidragets utgående icke torde erfordras.

Styrelsen anser sig böra framhålla, att kostnaderna för drift och underhåll

av en rullande centraldispensär torde komma att överstiga motsvarande kostnader

för en stationär centraldispensär men att detta mer än väl borde komma

att uppvägas av inbesparade kostnader för medellösa och mindre bemedlade

personers resor till och från dispensären för undersökning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då några nämnvärda besparingar

i anledning av besparingsberedningens förslag i ämnet enligt styrelsens uppfattning

knappast lära kunna åvägabringas, torde man böra räkna med, att

medelsbehovet för ifrågavarande ändamål under nästkommande budgetår skall

komma att uppgå till ett belopp av minst 1,300,000 kronor.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 21

Vid oförändrade statsbidragsgrunder har styrelsen sålunda uppskattat

medelsbehovet till 1,300,000 kronor.

Därest styrelsens förslag till jämkning av nu tillämpade beräkningsgrunder

för statsbidrag till dispensärsköterskornas löner godtages, föranledes enligt

av styrelsen i skrivelse den 28 januari 1943 framlagda beräkningar en

höjning av anslaget med (89 X 150) 13,350 kronor. Ett bifall till styrelsens

förslag angående arvodena till läkarna vid dispensärerna beräknas

medföra en ökad kostnad för statsverket av 15,000 kronor för centraldispensärerna

och 52,220 kronor för distriktsdispensärerna. Med hänsyn till den

osäkerhet, som måste vidlåda dessa beräkningar, anser styrelsen dock ett anslag

av i runt tal 1,350,000 kronor vara tillfyllest för tillgodoseende av styrelsens

förslag under nästa budgetår.

Departementschefen.

Den genom besparingsberedningens försorg verkställda undersökningen

angående dispensärverksamheten har, såsom av den lämnade redogörelsen

framgår, utmynnat i ett flertal besparingsförslag berörande dels centraldispensärerna

och dels distriktsdispensärerna.

Beträffande centraldispensärerna har beredningen, som ansett sig icke

kunna tillråda någon begränsning av dessas verksamhet, närmast ifrågasatt

vissa förenklingar med avseende å röntgenundersökningarna, såsom ersättande

av röntgenfotografering med röntgengenomlysning eller skärmbildsfotografering

samt utbytande i viss utsträckning av röntgenfilm mot röntgenpapper.

Med hänsyn till det stora antal röntgenundersökningar, som årligen verkställas

vid centraldispensärerna, torde genom nämnda åtgärder en icke oväsentlig

årlig besparing kunna äga rum. I anslutning till vad i yttrandena härom anförts

vill jag därför understryka angelägenheten av att de möjligheter till besparingar,

som i detta hänseende förefinnas, också tillvaratagas. Vad angår

kompetensfordringarna för sådan vid centraldispensär anställd sköterska, som

icke tillika sysselsättes i fältarbetet, delar jag besparingsberedningens och

medicinalstyrelsens uppfattning, att en uppmjukning bör kunna äga rum. Jag

har för avsikt att senare föreslå Kungl. Maj:t ändring i gällande kungörelse

av den innebörd besparingsberedningen antytt.

I fråga örn distriktsdispensärerna anser jag i likhet med besparingsberedningen,

att med hänsyn till den praxis vid statsbidragets ^anordnande, som

medicinalstyrelsen hittills tillämpat, en minskning av antalet mottagningar i

vissa distrikt icke lärer medföra någon besparing i förhållande till nu utgående

totala statsbidrag. Detta hindrar givetvis icke, att en omprövning av

antalet i vederbörande dispensärvårdsplaner upptagna mottagningar bör

komma till stånd i de fall, där statistiken för de tre senast gångna åren visar

ett påtagligt lågt medeltal undersökningar per mottagning. Det torde böra

ankomma på medicinalstyrelsen att i sådant syfte vidtaga de åtgärder, som

kunna befinnas påkallade. I anslutning härtill vill jag betona, att sakkunskapen

synes vara ense örn att mottagningarna icke behöva belastas med erforderliga

tuberkulinundersökningar utan att desamma kunna övertagas av vederbörande

sköterskor efter hand som dessa erhålla utbildning för ändamålet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Beträffande statsbidragsgrunderna har besparingsberedningen föreslagit

en omläggning av innebörd, att bidrag skulle utgå med visst belopp per

tuberkulospatient, som stöde under dispensärens tillsyn och vore intagen i

dispensärens register. Genom denna omläggning åsyftas att vinna en smidigare

anpassning till sjukdomsfrekvensen i distriktet och dispensärens effektivitet,

samtidigt som huvudmannen skulle kunna lämnas full frihet att själv

välja formen för verksamhetens bedrivande. För egen del har jag ingen anledning

bestrida, att nuvarande bidragssystemet lämnar rum för vissa erinringar.

Å andra sidan lia i yttrandena även mot besparingsberedningens

förslag framförts vägande invändningar. Jag vill härvid särskilt framhålla,

att förslaget icke kan anses innebära garantier för att statsbidraget anpassar

sig efter dispensärens effektivitet och ej heller för att statens utgifter nedbringas.

Dessutom skulle förslagets genomförande för Norrlandslänens vidkommande

med deras stora avstånd medföra en kännbar orättvisa. Jag kan

därför icke tillstyrka besparingsberedningens förslag i denna del. Det av beredningen

frambragta utredningsmaterialet torde emellertid böra beaktas vid

den omprövning av bidragsgrunderna, som enligt vad jag i det följande framhåller

senare torde bli erfoderlig.

I likhet med de hörda myndigheterna anser jag mig ej heller kunna för

närvarande biträda besparingsberedningens förslag att borttaga de nu utgående

procentuella tilläggsbidragen till län med hög tuberkulosdödlighet eller att

skärpa villkoren för statsbidrag i syfte att påskynda övergången av distriktsdispensär

av typ II till typ I. I sistnämnda hänseende vill jag endast konstatera,

att medicinalstyrelsen, enligt vad av dess yttrande framgår, oavlåtligt

har sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål och torde kunna förväntas

vidtaga de åtgärder, som förhållandena medgiva till befrämjande av berörda

syfte.

Yad angår den statsunderstödda sommarkoloniverksamheten för svaga,

tuberkuloshotade barn är det uppenbart, att svårigheter i praktiken måste

möta att fullt korrekt avgränsa de fall, som böra komma ifråga för vistelse

vid dessa sommarkolonier. Man torde dock såsom norm böra fasthålla vid

att klientelet vid ifrågavarande sommarkolonier i regel bör begränsas till

tuberkuloshotade barn och att andra klena barn i första hand böra hänvisas

till den av föreningar och kommuner bedrivna sommarkoloniverksamheten.

Det synes lämpligt, att medicinalstyrelsen till ledning för dispensärerna utfärdar

vissa anvisningar härutinnan, som dock icke böra givas strängt obligatorisk

karaktär.

Örn jag sålunda i stort sett nödgats intaga en avvisande hållning gentemot de

ändrade statsbidragsgrunder, som av besparingsberedningen förordats, måste

jag å andra sidan jämväl ställa mig betänksam mot att i nuvarande läge tillstyrka

sådana förslag, som äro ägnade att omedelbart medföra väsentligt

ökade utgifter för staten beträffande dispensärverksamheten. I enlighet härmed

finner jag mig för närvarande förhindrad att tillstyrka föreliggande förslag

om gradering av ersättningen till läkarna vid distriktsdispensärerna,

även om förslaget i och för sig synes mig värt beaktande. Jag anser mig så

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

mycket mindre kunna nu biträda detta förslag, som ett bifall därtill icke

skulle stå i god överensstämmelse med statens allmänna strävanden att motverka

höjningar av nuvarande lönelägen. Frågan torde få upptagas till förnyad

prövning, när förhållandena så medgiva. I detta sammanhang vill jag

instämma i landstingsförbundets och medicinalstyrelsens uppfattning, att nu

utgåfende läkararvode av 15 kronor per mottagning torde ha avsetts innefatta

ersättning även för tillhandahållande av lokal, där denna utgöres av tjänsteläkarens

vanliga mottagningslokal. För utgifter av expeditionell natur, vilka

stå i direkt samband med dispensärmottagningarna, torde ersättning kunna

utgå enligt 5 § punkt 2 b) i gällande kungörelse.

Yad ovan anförts gäller i princip även de ifrågasatta höjningarna av

arvodena till läkarna vid centraldispensärerna. Beträffande de fristående

centraldispensärerna, där läkarbefattningen i regel är att anse som vederbörandes

huvudsyssla, synes mig dock starka billighetsskäl tala för att

läkaren beredes samma kompensation för dyrtiden som övriga befattningshavare

hos landstingen. Jag vill därför icke motsätta mig, att statsbidraget

för deras arvoden i anslutning till medicinalstyrelsens förslag tills vidare beräknas

efter ett belopp, som med högst 20 procent överstiger det ursprungligen

beräknade grundbeloppet.

Yad slutligen angår beräkningen av statsbidraget till dispensärsköterskornas

löner, avser landstingsförbundets framställning närmast att kompensera

landstingen för deras under senare år stegrade utgifter för detta ändamål

och innebär alltså ekonomiskt sett allenast en överflyttning av kostnader från

landstingen till staten. I nuvarande läge anser jag mig likväl i anledning av

förbundets framställning icke kunna göra annat uttalande än att gällande

bestämmelser i ämnet icke torde utgöra hinder för medicinalstyrelsen att vid

statsbidragets beräknande utgå från ett belopp, som med högst 20 procent överstiger

de ursprungligen beräknade avlöningsbeloppen till ifrågavarande befattningshavare.

Från nu angivna utgångspunkter torde medelsbehovet för nästa budgetår

i huvudsaklig anslutning till medicinalstyrelsens beräkningar kunna uppskattas

till i runt tal 1,300,000 kronor. Jag förutsätter härvid i likhet med

medicinalstyrelsen, att statsbidrag såsom för centraldispensär må utgå även

för sådana dispensärutgifter, som avse driften av s. k. skärmbildsbussar.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att till Understödjande av dispensärverksamhet för budgetåret

1943/44 anvisa ett förslagsanslag av ...... kronor 1,300,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:225 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understödjande av dispensärverksamhet. a1 i texten
  2. SU 1943:108 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understödjande av dispensärverksamhet. a1 i texten