Sök i Ratio Lex

Angående befrielse för K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet

1943-03-05 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:114, Angående befrielse för K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lii.

1

Nr 114.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse

för K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

given Stockholms slott den 5 mars

1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Magit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 5 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Beamstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

(Höres, Ewerlöf.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anför.

l:o.

Värnpliktige civilarbetaren vid Gotlands artillerikår nr 6284 Karl Gustav

Tore Johansson tjänstgjorde i början av år 1941 såsom frivillig vid en avdelning

civilarbetare, som var förlagd i närheten av ett batteri ur nämnda

kår. Avdelningen, som var sysselsatt med kolningsarbete, brukade därvid

låna en gengasbil från batteriet. Någon dag efter den 5 januari 1942 lånade

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 114—115.

541 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

Johansson av franrén vid nämnda batteri Ejnar Tryggve Hallgren, som då

tjänstgjorde som motorunderofficer, en kåren tillhörig gengasbil med registreringsnummer

I 3268 för att använda den som drivkraft vid kolkrossning.

Johansson startade bilen på bensin inne i garaget samt körde ut den

ur garaget. Sedan han därefter fyllt på kallt vatten i den tömda kylaren,

hade han ej kunnat starta bilen på gengas. Johansson hade då i stället

lånat en annan under Hallgrens tillsyn stående bil. Enligt löfte hade Hallgren

ombesörjt, att den förstnämnda bilen blivit inställd i garaget. Någon

dag efteråt hade motorblocket till bilen befunnits sönderfruset.

Efter åtal vid Gotlands artillerikårs krigsrätt har krigsrätten enligt utslag

den 13 juni 1941 utlåtit sig. Enär Johansson erkänt, att han påfyllt kylarvatten

på bilen men underlåtit såväl att avtappa vattnet från kylaren som

ock att underrätta Hallgren härom, samt Hallgren, vilken i sin egenskap

av motorunderofficer haft skyldighet att utöva tillsyn över bilarna, underlåtit

att tillse, att kylarvattnet blivit avtappat, och då Hallgren och Johansson

genom vad sålunda läge dem till last måste anses lia gjort sig skyldiga

till tjänsteförsummelse, prövade krigsrätten rättvist döma vardera av dem

jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse att undergå

disciplinstraff av arrest utan bevakning tre dagar. Därjämte förpliktades

Hallgren och Johansson, gemensamt eller vilkendera gälda gitte, att till

Kungl. Majit och kronan utgiva ersättning för reparation av den skadade

motorn med 929 kronor 91 öre, jämte ränta efter fem procent från utslagets

dag till dess betalning skedde. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av arméförvaltningens tyg- och civila departement, jämte eget yttrande,

den 19 januari 1943 överlämnad skrift ha Johansson och Hallgren

— under framhållande att de voro medellösa — anhållit att bliva befriade

från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Johansson, som är född

1909 och till yrket jordbruksarbetare, är gift och har ett minderårigt barn.

Han har icke taxerats till kommunal inkomstskatt för år 1941. Hallgren

är född 1919 och gift. Enligt inkomstsammandrag för taxering lia Hallgrens

avlöningsförmåner, naturaförmåner ej inräknade, uppgått till 2,029 kronor

75 öre under 1941.

Tyg- och civila departementen ha i sitt yttrande anfört.

Med hänsyn till omständigheterna i samband med uppkomsten av skadan

ansåge departementen, att principiella skäl talade emot bifall till ansökningen.

Emellertid torde med hänsyn till sökandenas ekonomiska omständigheter

billighetsskäl kunna åberopas för en nedsättning av ersättningsbeloppet.

Departementen hade för sin del intet att erinra mot att sökandena, därest

de inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade omkring fjärdedelen

av det utdömda beloppet eller i avrundat tal 250 kronor, befriades från att

erlägga återstoden.

Statskontoret har i utlåtande den 30 januari 1943 anfört.

Med hänsyn till sökandenas ekonomiska förhållanden och övriga i ärendet

föreliggande omständigheter ville statskontoret icke motsätta sig, att de delvis

befriades från ersättningsskyldighet. I sådant hänseende förordade arn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

betsverket med beaktande av föreliggande omständigheter, att envar av Hallgren

och Johansson, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade

ett belopp av 150 kronor, befriades från återstående ersättningsskyldighet.

Med hänsyn till sökandenas svaga ekonomiska ställning torde det icke Departcmentsvara

troligt, att de förmå erlägga ens de reducerade belopp, som av myndig- Zeferi.

heterna angivits. Då ömmande skäl jämväl i övrigt synas föreligga, förordar

jag, att envar av Hallgren och Johansson mot inbetalande till statsverket

av 50 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den tid inom vilken ifrågavarande

betalningsskyldighet skall vara fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att envar av Karl Gustav Tore Johansson och Ejnar Tryggve

Hallgren må, därest han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes,

till arméförvaltningen inbetalar ett belopp av 50

kronor, befrias från återstående honom åliggande skadeståndsskyldighet

till kronan enligt krigsrättens vid Gotlands artillerikår

utslag den 13 juni 1941.

2:o.

Vid färd å cykel den 10 mars 1942 från Skaraborgs regementes kasernområde

ut på allmänna landsvägen Skövde—Skultorp kom värnpliktige civilarbetaren

vid regementet nr 153—38—1940 Sven Paul Valdemar Pettersson

i vägen för en kronan tillhörig lastbil, som framfördes på landsvägen. Föraren

av bilen nödgades för att undvika påkörning av Pettersson köra av

vägen. Bilen tornade mot ett träd och skadades.

Efter åtal vid Skövde tingslags häradsrätt har häradsrätten i utslag den

1 juni 1942 utlåtit sig.

Utredningen i målet visade, att Pettersson vid körandet ut från kasernområdet

ej iakttagit den försiktighet som därvidlag varit av nöden, särskilt

med hänsyn till den skymda sikten och väglaget. På grund därav och vad

i övrigt förekommit prövade häradsrätten lagligt döma honom, jämlikt 38 §

1 mom. jämfört med 2 § 1936 års vägtrafikstadga, att till kronan böta tio

dagsböter örn 1 krona. Vidkommande därefter kronans ersättningsanspråk

hade Pettersson på sätt angivits vållat att kronans bil blivit skadad, och

utredningen gåve vid handen att föraren av kronans bil ej varit medvållande

därtill. Genom att nämnde förare körde av vägen hade han undvikit att

köra på Pettersson för vilket fall denne oundvikligen måste ha tillskyndats

åtminstone svår kroppsskada. Pettersson vore följaktligen skyldig att till

kronan utgiva fullt skadestånd. På grund därav prövade häradsrätten rättvist

förplikta Pettersson att för kostnaderna för reparation och transport

av bilen m. m. genast emot kvitto till kronan utgiva 1,619 kronor 41 öre

jämte ränta därå efter 5 procent från utslagets dag tills betalning skedde.

Pettersson skulle tillika ersätta kronan för rättegångskostnaden med 35 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 114.

Departements
chefen.

Uti en den 21 juli 1942 dagtecknad skrift har Pettersson, med förmälan

att han Tore medellös, anhållit att bliva befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

I samband med polisförhör har Pettersson uppgivit, att han färdats med

låg fart och att han på grund av halt väglag till följd av snö och dagsmeja

samt den starka lutningen av utfartsvägen ned mot landsvägen haft svårt

att stanna cykeln.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Pettersson, som är född

år 1920, är ogift och till yrket jordbruksarbetare. Han arbetar å sin faders

gård och åtnjuter härför kost, logi, kläder och fickpengar men icke kontantlön.

Fadern äger i sin gård 6,000 kronor. Pettersson började sin tjänstgöring

den 15 maj 1941 och skall såsom samvetsöm fullgöra 660 dagars

tjänst, varför utryckningen äger ram först den 13 mars 1943.

Chefen för Skaraborgs regemente har med hänsyn till Petterssons förhållande

i tjänsten och svårigheten för Pettersson att gälda det avsevärda skadeståndet

tillstyrkt befrielse.

Arméförvaltningens tyg- oell civila departement ha i utlåtanden den 26 januari

1943 anfört bland annat följande.

Även örn starka billighetsskäl —- på sätt regementschefen framhållit —

kunde anses tala för ett bifall till föreliggande ansökning, torde i allt fall

icke kunna bortses från den vårdslöshet av tämligen grov art, som Pettersson

låtit sig komma till last. Yid sådant förhållande ansåge departementen sig

icke kunna tillstyrka, att Pettersson erhölle befrielse från skadeståndet i

dess helhet. Petterssons ekonomiska ställning talade dock för en nedsättning

av ersättningsbeloppet. Departementen hade för sin del intet att erinra

mot att Pettersson, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade

ett belopp av 250 kronor, befriades från återstående skadeståndsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 10 februari 1943 i betraktande av Petterssons

ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter förklarat sig icke

framställa någon erinran mot bifall till framställningen på sätt tyg- och

civila departementen förordat.

Av utredningen synes framgå, att stora svårigheter torde föreligga för

Pettersson att fullgöra ifrågavarande skadeståndsskyldighet inom rimlig tid.

Med hänsyn härtill samt av regementschefen lämnade upplysningar angående

Petterssons förhållande i militärtjänsten finner jag mig böra förorda, att

Pettersson befrias från återstående skadeståndsskyldighet mot inbetalande

av ett belopp av endast 150 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Majit

att bestämma den tidpunkt inom vilken betalningsskyldigheten skall vara

fullgjord.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att Sven Paul Valdemar Pettersson må, därest han inom

tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till arméförvaltningen

inbetalar ett belopp av 150 kronor, befrias från återstående

skadeståndsskyldighet till kronan jämlikt Skövde tingslags

häradsrätts utslag den 1 juni 1942.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

o

3:o.

Sedan en pistol jämte två magasin förkommit vid Livgrenadjärregementet,

Ilar frågan härom hänskjutits till regementets krigsrätt. Dåvarande korpralen,

numera värnpliktige furiren vid regementet nr 311—27—1941 K. E. B. Mattsson,

som varit redovisningsskyldig för pistolen, Ilar vid förhör uppgivit bland

annat följande.

På morgonen den 11 april 1942 hade Mattsson övertagit de pistoler, som

funnits i kompaniförrådet. Pistolerna, som Mattsson noga räknat, hade till

antalet utgjort 39. På förmiddagen samma dag hade värnpliktige nr 799—

27—1941 G. Stjernström fått låna nyckeln till pistolförrådet, som varit beläget

i våningen två trappor upp i kompaniförläggningen, för att hämta en

pistol med två magasin för utlåning till en sergeant. En stund efter det

Stjernström fullgjort detta uppdrag och till Mattsson återställt nyckeln, hade

Mattsson fått order att inleverera 24 pistoler till huvudförrådet. Han hade

då begivit sig till kompaniets förråd och uttagit samt på en bänk i korridoren

utanför förrådet placerat ett så stort antal pistoler att i förrådet

funnits kvar 15 pistoler. Han hade då icke kommit att tänka på att Stjernström

tidigare uttagit en pistol utan utgått från att de vapen, som han

uttagit från förrådet, utgjort 24. De uttagna vapnen hade han, sedan lian

låst förrådet, tillsagt Stjernström att bevaka till dess Mattsson efter besök

i kompaniets kulspruteförråd återkomme till platsen. Då Mattsson återvänt,

hade han i trappan utanför första våningen mött Stjernström, som tydligen

varit på väg ned. Mattsson hade förebrått Stjernström för det denne lämnat

vapnen utan bevakning, varefter båda återvänt till den plats, där pistolerna

funnos. Då vapnen nu räknats, hade deras antal utgjort 22. I den våning,

där vapnen legat, hade icke funnits något logement utan endast lektionssalar

och dagrum. Våningen tre trappor upp i byggnaden hade utgjorts av

en vind, å vilken förrådslokaler funnits inrymda. Mattsson trodde för sin

del, att den förlorade pistolen icke kommit bort under den korta stund,

som Stjernström lämnat pistolerna obevakade, utan holle för mera troligt,

att pistolen stulits ur själva förrådet under tiden från det Mattsson övertagit

förrådet till den tidpunkt, då han uttagit de pistoler, som han skulle överlämna

till huvudförrådet. Låset till förrådslokalen hade varit av synnerligen

enkel konstruktion och utan svårighet kunnat öppnas av någon, som obehörigen

velat förskaffa sig tillträde till förrådet.

Stjernström har vid förhöret uppgivit, att han räknat de pistoler han

mottagit, varvid deras antal utgjort 22.

Av handlingarna i ärendet framgår att den till en sergeant utlånade

pistolen återställts.

Vederbörande krigsfiskal yrkade vid Livgrenadjärregementets krigsrätt

ansvar å Stjernström för det han i strid mot given order lämnat den plats,

där pistolerna förvarats. Aven om någon pistol icke förkommit genom

Stjernströms vållande, yrkade åklagaren likväl att Stjernström måtte förpliktas

att utgiva ersättning för pistolen. Åklagaren framställde icke något

s. 6 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

ansvarsyrkande mot Mattsson. Däremot yrkade åklagaren att, därest Stjernström

icke befunnes ersättningsskyldig, Mattsson på grund av uppbördsmannaansvar

måtte förpliktas utgiva ersättning för pistolen jämte magasin.

Krigsrätten vid Livgrenadjärregementet har i utslag den 17 november

1942 utlåtit sig. I målet funne krigsrätten utrett, att Stjernström, sedan

lian den 11 april 1942 av Mattsson erhållit order att bevaka kompaniet tillhöriga

pistoler, vid ett tillfälle avlägsnat sig från bevakningsplatsen så långt,

att han icke kunnat utöva tillsyn över vapnen. Härigenom hade Stjernström

gjort sig skyldig till vårdslöshet i fullgörande av tjänsteplikt och dömde

förty krigsrätten Stjernström jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att

undergå disciplinstraff av vaktarrest i två dagar. Vad därefter anginge

åklagarens i målet framställda ersättningsyrkanden, så funne krigsrätten det

icke vara tillförlitligen visat, att den pistol, som samma dag för kompaniet

gått förlorad, förkommit under tid, då Stjernström varit satt att bevaka de

först omförmälda vapnen, i följd varav åklagarens mot Stjernström förda

ersättningstalan av krigsrätten ogillades. Däremot och då Mattsson utkvitterat

det sedermera förkomna vapnet med tillhörande två magasin samt Mattsson,

som vid sådant förhållande blivit skyldig redovisa persedlarna, icke förmått

detta, och icke heller ådagalagt någon omständighet, på grund varav han

kunde undgå skyldighet att ersätta kronan deras värde, prövade krigsrätten

rättvist förplikta Mattsson att till kronan utgiva 57 kronor 50 öre. Krigsrättens

utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av militärområdesbefälhavaren i fjärde militärområdet den 27

november 1942 överlämnad skrift har Mattsson — under framhållande att

han för närvarande studerade på skuld vid handelshögskolan i Stockholm

och icke hade några som helst inkomster — anhållit att bliva befriad från

den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Arméförvaltningens tyg- och civila departement lia i utlåtande den 26 januari

1943 anfört följande.

Då enligt vad som framginge av utredningen i målet ifrågavarande pistol

förkommit, oaktat sökanden syntes lia vidtagit erforderliga åtgärder för

kontroll av de utav honom i förråd omhänderhavda vapnen, torde krigsrättens

utslag uteslutande vara grundat på sökandens redovisningsskyldighet såsom

uppbördsman. På grund härav och med hänsyn till sökandens svaga ekonomiska

ställning ansåge arméförvaltningens tyg- och civila departement

skäl föreligga att helt befria sökanden från ifrågavarande ersättningsskyldighet.

Statskontoret har i utlåtande den 10 februari 1943, då ämbetsverket med

hänsyn till konsekvenserna icke kunde förorda ett eftergivande av på grund

av uppbördsmannaansvar uppkommen skadeståndsskyldighet, avstyrkt bifall

till ansökningen.

I likhet med arméförvaltningens tyg- och civila departement finner jag

mig böra föreslå, att Mattsson befrias från den ådömda skadeståndsskyldigheten.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Marits proposition nr 114.

att K. E. Ii. Mattsson befrias från honom jämlikt krigsrättens

vid Livgrenadjärregementet utslag den 17 november

1942 åliggande skyldighet att till kronan utgiva skadestånd

med 57 kronor 50 öre.

4:o.

Framlidne fanjunkaren Henrik Emanuel Löfgren tjänstgjorde från den 3

oktober 1938 till någon dag i mars 1940 som förrådsförvaltare vid ett till

Hedemora landstormsområde nr 58 a hörande förråd. Yid inventering av

förrådet i mars 1940 konstaterades en brist av bland annat 41 lyftremmar

och 76 pälsremmar.

Sedan redovisningsfrågan hänskjutits till fältkrigsrätten vid Dalregementet

uppgav Löfgren bland annat följande.

Förrådet hade i Löfgrens närvaro inventerats, då han övertagit detsamma.

Därvid hade i förrådet funnits 200 ränslar. Till varje ränsel skulle höra en

lyftrem och två pälsremmar, vilka varit fästade vid ränslarna. Remmarna

hade dock, i motsats till ränslarna, icke räknats vid inventeringen. I instrumentet

över inventeringen hade ej heller verkställts någon anteckning angående

antalet remmar. Löfgren hade icke närvarit vid den inventering, som

i samband med hans avgång som förrådsförvaltare företagits i mars 1940.

Han ville icke ifrågasätta annat än att resultatet av sistnämnda inventering

vore riktigt men förklarade sig lia anledning antaga, att bristen beträffande

remmarna förefunnits redan då han mottagit förrådet i dess helhet i uppbörd.

Löfgren medgåve skyldighet att ersätta vissa ur förrådet förkomna

landstormsmärken och en skjorta men bestrede däremot ersättningsskyldighet

för remmarna.

Av en i målet ingiven handling inhämtas, att Löfgren gjort gällande att

ifrågavarande materiel förkommit under utrustning av landstormsmän eftersommaren

1939 och under de mörka höst- och vinterkvällarna samma år, då

utrustning måst ske i mörker emedan elektriskt lyse saknades i förrådet,

samt att regementschefen tillstyrkt befrielse från ersättningsskyldighet.

Fältkrigsrätten vid Dalregementet har i utslag den 15 oktober 1940 yttrat.

Enär Löfgren mottagit ifrågavarande persedlar på sin uppbörd och Löfgren

medgivit skyldighet att ersätta kronan förlusten av 30 landstormsmärken,

värda 4 kronor 50 öre, och en skjorta, värd 2 kronor 50 öre, samt vad i

målet förekommit icke föranledde därtill, att Löfgren kunde befrias från

skyldighet att ersätta de förkomna lyft- och pälsremmarna, funne krigsrätten

skäligt förplikta Löfgren att gottgöra kronan värdet av de förkomna persedlarna

med 133 kronor 40 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

Uti en av arméförvaltningens intendentur- och civila departement, jämte

eget yttrande, den 9 februari 1943 överlämnad skrift har dödsboet efter Löfgren,

som avlidit deri 10 juli 1941, anhållit att bliva befriat från den ersättningsskyldighet

som åvilade dödsboet på grund av förenämnda utslag. Boet

har därvid åberopat att behållningen vore ringa och att en av dödsbodelägarna,

som vore född år 1929, varit beroende av den avlidne för sin försörjning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

Av bouppteckningen efter Löfgren inhämtas, att han efterlämnat sju barn,

varav ett omyndigt, samt att behållningen i boet utgör 56 kronor 88 öre.

I bouppteckningen har för oguldna och beräknade utskylder upptagits ett

belopp av 1,000 kronor.

I ovannämnda yttrande har intendentur departementet förklarat, att departementet

ansåge sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen, då det med

hänsyn till det obetydliga belopp, som vid bifall skulle tillkomma envar av

dödsbodelägarna, icke syntes motiverat att proposition i ärendet avlätes till

riksdagen.

Civila departementet har för sin del, då Löfgren avlidit och behållningen

i boet — även örn befrielse från skyldighet att erlägga oguldna skatter, 1,000

kronor kunde lia erhållits — vore ringa samt en dödsbodelägare minderårig,

tillstyrkt bifall till ansökningen.

Statskontoret har i utlåtande den 20 februari 1943 i likhet med civila departementet

och på av departementet anförda skäl förklarat, att ämbetsverket icke

motsatte sig befrielse för dödsboet från ersättningsskyldighet.

Jag biträder civila departementets och statskontorets uppfattning och hemställer

alitsa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att dödsboet efter fanjunkaren Henrik Emanuel Löfgren befrias

från boet åvilande ersättningsskyldighet till kronan med

133 kronor 40 öre jämlikt fältkrigsrättens vid Dalregementet

utslag den 15 oktober 1940.

Med bifall till vad föredragande departementschefen

sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,

under punkterna l:o—4:o hemställt förordnar Hans

Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

K. G. Linden.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:159 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för K. 0. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet. a1 i texten
  2. SU 1943:76 Utlåtande i anledning av Kungl. Majds proposition angående befrielse för K. G. T. Johansson m. fl. från ersättningsskyldighet. s. 26 i texten