Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m

1943-03-12 · 21 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 19 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:118, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

1

Nr 118.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734

års lag, m. m.; given Stockholms slott den 12 mars

1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag;

samt

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr lis.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 3 § rättegångsbalken1 i 1734 års lag skall

erhålla följande ändrade lydelse.

Under Svea hovrätt höra: Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Gotlands, Värmlands, örebro, Västmanlands, Kopparbergs och

Gävleborgs län; under Göta hovrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar och Skaraborgs län; under hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge,

Kristianstads och Malmöhus län; under hovrätten för Västra Sverige:

Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län; under hovrätten för

Nedre Norrland: Västernorrlands och Jämtlands län; under hovrätten för

Övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Mål eller ärende, vari talan fullföljts i Svea hovrätt såsom allmän överrätt

från domstol eller annan myndighet inom Västernorrlands och Jämtlands län

och uti vilket vid lagens ikraftträdande icke av hovrätten fattats slutligt beslut,

skall för vidare behandling överlämnas till hovrätten för Nedre Norrland.

De närmare föreskrifter, som med avseende härå må finnas erforderliga,

meddelas av Konungen.

Senaste lydelse, se 1939: 618.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

3

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och

utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under

konkurs.

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande

särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs,1 skall

erhålla följande ändrade lydelse.

Ärenden angående lagfart av järnväg upptagas och prövas av inskrivningsdomaren

i Stockholm, då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger

inom domsagor under Svea hovrätt eller hovrätterna för Nedre Norrland och

övre Norrland, av inskrivningsdomaren i Jönköping, då järnvägen till större

delen ligger inom domsagor under Göta hovrätt eller hovrätten för Västra

Sverige, samt av inskrivningsdomaren i Kristianstad, då järnvägen till större

delen ligger inom domsagor under hovrätten över Skåne och Blekinge.

Är järnväg — — — samma inskrivningsdomare.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse, se 1939: 619.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i.

Kungl. Majlis proposition nr 118.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga om

inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland samt anför därvid följande.

Inledning.

Frågan om uppdelning av Svea hovrätt har sedan länge i skilda sammanhang

varit föremål för övervägande.

I sitt år 1926 avgivna betänkande anförde processkommissionen, att den

för våra förhållanden lämpligaste hovrättsorganisationen borde omfatta lägst

sju och högst nio hovrätter. Enligt båda de av kommissionen uppställda

alternativen skulle, såvitt angår Norrland, inrättas en hovrätt i Gävle för

Kopparbergs och Gävleborgs län, en hovrätt i Sundsvall eller Härnösand för

Västernorrlands och Jämtlands län samt en hovrätt i Umeå eller Luleå för

Västerbottens och Norrbottens län.

I proposition (nr 80) till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en

rättegångsreform yttrade föredragande departementschefen, att antalet hovrätter

borde vara lägst fem och högst sju samt att åtminstone en hovrätt borde

förläggas till Norrland.

Särskilda utskottet, som behandlade propositionen, framhöll lämpligheten

av att frågan om uppdelning av Svea och Göta hovrätter snarast toges under

omprövning. Därvid borde särskilt spörsmålet om det lämpliga antalet

hovrätter i Norrland och om deras förläggning övervägas.

Riksdagen anslöt sig till utskottets uttalande.

I ett den 22 december 1934 avgivet förslag rörande uppdelning av Svea

hovrätt anförde processlagberedningen, att den vid övervägande av olika

synpunkter av processuell och ekonomisk art icke kunnat undgå att finna

starka skäl tala för inrättande av två hovrätter i Norrland.

Beträffande de sålunda ifrågasatta hovrätternas domkretsar uttalade processlagberedningen

bl. a. följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

5

Inrättas nu två hovrätter i Norrland, kan ifrågasättas att till den sydligare

av dessa hänföra även Hälsingland, eventuellt hela Gävleborgs län.

Till den nordligare hovrättens jurisdiktionsområde skulle för sådant fall

kunna läggas, förutom Västerbottens och Norrbottens län, jämväl norra delen

av Ångermanland (Ångermanlands norra domsaga och Örnsköldsviks

stad). Till förmån för en sådan anordning talar, att därigenom de båda hovrätternas

organisation kunde något förstärkas. Å andra sidan torde det erbjuda

vissa olägenheter att låta ett och samma län till olika delar lyda under

skilda hovrätter, särskilt med hänsyn därtill att hovrätten i vissa fall

är överinstans i förhållande till länsstyrelsen. Beredningen har stannat vid

att Gävleborgs län i dess helhet bör åtminstone tillsvidare fortfarande lyda

under Svea hovrätt. I följd härav skulle till den ena av de båda nya hovrätterna

hänföras Västernorrlands och Jämtlands län samt den andra omfatta

Västerbottens och Norrbottens län.

Processlagberedningens yttrande innefattade ordförandens, f. d. justitierådet

Gärdes, samt ledamoten professorn Engströmers mening. Ledamoten av

beredningen, dåvarande revisionssekreteraren Santesson ansåg, att inrättandet

av två hovrätter för Norrland icke borde ske förrän efter genomförandet

av ett hovrättsförfarande, byggt på de av processlagberedningen angivna

grunderna. Han förordade upprättandet av en hovrätt, gemensam för de

fyra nordligaste länen.

I proposition (nr 158) till 1935 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag

om inrättande av en hovrätt för Övre Norrland, omfattande Västerbottens

och Norrbottens län, med säte i Umeå. Föredragande departementschefen

anförde bl. a., att därest det framlagda förslaget godkändes, ifrågavarande

hovrätts domsområde därmed borde anses slutgiltigt fastställt. Någon förändring

av området boede sålunda icke ifrågakomma, när längre fram frågan

örn en hovrätt för nedre Norrland upptoges till prövning.

Det genom pi’opositionen framlagda förslaget bifölls av riksdagen. Den

nya hovrätten för övre Norrland trädde i verksamhet den 1 oktober 1936.

Genom skrivelse den 29 maj 1936 anbefallde chefen för justitiedepartementet

processlagberedningen att till förnyat övervägande upptaga frågan

i vilken ordning uppdelningen av de större hovrätterna borde fullföljas

samt till departementet inkomma med förslag rörande jurisdiktionsområde

och förläggningsort för den hovrätt, som först ansåges böra upprättas.

I yttrande den 15 oktober 1938 erinrade beredningen örn sitt tidigare förslag

örn inrättande av en hovrätt för nedre Norrland samt uttalade, att

tillräckliga skäl icke för det dåvarande torde föreligga för inrättande därutöver

av någon hovrätt inom Svea hovrätts nuvarande domsområde. Beredningen

framlade däremot förslag om inrättande av en västsvensk hovrätt

i Göteborg. Vad angår den ordning, i vilken den av beredningen föreslagna

uppdelningen av Svea och Göta hovrätter lämpligen borde fullföljas,

erinrade beredningen, hurusom Kungl. Majit och riksdagen tidigare förutsatt,

att den uppdelning av hovrätterna, som bleve erforderlig, borde genomföras

före ikraftträdandet av den nya rättegångsordningen. Med hänsyn

därtill torde hovrätternas uppdelning böra utan dröjsmål slutföras. Ur

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

vissa synpunkter skulle det vara önskvärt, om denna uppdelning kunde

genomföras i ett sammanhang. Därest hinder därför ansåges möta, borde

enligt beredningens mening den större av de föreslagna hovrätterna, eller

sålunda den hovrätt, som avsåges skola förläggas till Göteborg, först komma

till stånd.

Med anledning av processlagberedningens nyssnämnda yttrande upptog

drätselkammaren i örebro i skrivelse till Kungl Majit den 2 december 1938

frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro. Efter att ha lämnat vissa statistiska

uppgifter i ämnet framhöll drätselkammaren, att de landsändar, som

i första rummet komme i betraktande, vore Värmlands, örebro, Västmanlands

och Kopparbergs län, vilka med en gemensam beteckning kunde kallas

bergslagslänen.

I infordrat yttrande över drätselkammarens skrivelse avstyrkte processlagberedningen

förslaget örn en hovrätt i örebro samt anförde, att

örn utöver det av beredningen föreslagna antalet hovrätter ytterligare

en hovrätt ansåges böra inrättas, i första hand torde böra ifrågakomma

att, på sätt processkommissionen framhållit, till Gävle förlägga en

hovrätt, omfattande Kopparbergs och Gävleborgs län. En hovrätt för dessa

län syntes emellertid bliva alltför svag ur organisatorisk synpunkt. Det

kunde därför icke anses tillrådligt att innan någon erfarenhet vunnits rörande

det nya rättegångsförfarandets verkningar inrätta en sådan hovrätt.

Genom lag den 3 september 1939 bestämdes, att en hovrätt för Västra

Sverige skulle inrättas med ett domsområde omfattande Hallands, Göteborgs

och Bohus samt Älvsborgs län. Den nya hovrätten har ännu icke trätt i

verksamhet.

Den nya rättegångsbalken.

I sitt den 29 november 1938 avgivna förslag till rättegångsbalk upptog processlagberedningen

i 2 kap. 6 § en bestämmelse örn antalet hovrätter i riket

och deras domkretsar. Enligt detta stadgande skulle antalet hovrätter vara

sex, däribland en hovrätt för Nedre Norrland, omfattande Västernorrlands

och Jämtlands län. Lagrådet lämnade vid sin granskning av förslaget detta

utan erinran i berörda hänseende.

I den för 19J2 års riksdag framlagda propositionen (nr 5) med förslag till

rättegångsbalk anförde jag, att enligt min mening starka skäl talade för att

ej i detta sammanhang upptaga till diskussion frågan örn de olika hovrätternas

domkretsar. Denna sammanhängde nära med spörsmålet om de nya hovrätternas

organisation, vilket ännu ej upptagits till slutligt övervägande. Med

hänsyn därtill och då frågan om hovrätternas antal borde, ehuru någon meningsskiljaktighet

därom icke torde föreligga, avgöras i samband med frågan

örn domkretsarna, hade jag ansett lämpligt, att samtliga dessa spörsmål reg
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

7

lerades i särskild lag. Bestämmelserna i 2 kap. 6 § hade med hänsyn därtill

ersatts med en hänvisning till särskild lagstiftning.

Första särskilda utskottet föreslog däremot i sitt utlåtande (nr 2) över propositionen,

att i nämnda lagrum skulle upptagas bestämmelser örn antalet

hovrätter och deras benämningar.

Riksdagen biträdde utskottets mening (skriv, nr 421).

Enligt 2 kap. rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740) skola sex hovrätter

finnas i riket, nämligen Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland

och hovrätten för övre Norrland. Det ankommer på Konungen att förordna

örn hovrätternas domkretsar (6 §).

Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar (3 §). Hovrätt skall

sammanträda å ort, där den har sitt säte. Om särskilda skäl därtill äro må

hovrätten även sammanträda å annan ort. Hovrätt, beträffande vilken Konungen

meddelat förordnande därom, skall årligen å bestämda tider hålla

hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller vissa orter inom domkretsen

för huvudförhandling i mål från den delen av domkretsen (5 §). Närmare

bestämmelser örn hovrätts organisation och verksamhet meddelas av Konungen

(7 §).

Förslag av 1942 års riksdag om inrättande av en hovrätt för

Nedre Norrland.

På förslag av första särskilda utskottet (utlåt, nr 3) har 1942 års riksdag

(skriv, nr 420) i anledning av väckta motioner (I: 147 och 172 samt II: 236)

hemställt, att Kungl. Maj:t ville efter erforderlig ytterligare utredning beträffande

domsområdet snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag örn inrättande

av en hovrätt för Nedre Norrland.

Utskottet anförde i sitt berörda utlåtande:

Det genom ifrågavarande motioner väckta spörsmålet vill utskottet i första

hand bedöma med hänsyn till den förestående rättegångsreformen. Ett till

sina huvuddrag muntligt förfarande i andra instans kräver att hovrätterna

göras lätt tillgängliga för den rättssökande allmänheten. Den utredning som,

enligt vad av den lämnade redogörelsen framgår, förebragts rörande den

lämpliga hovrättsorganisationen för Norrland, ger enligt utskottets mening

otvetydigt vid handen, att en särskild hovrätt för Nedre Norrland är av behovet

påkallad. Statsmakterna lia också tidigare vid behandlingen av frågan

om inrättandet av den övre norrländska hovrätten utgått från att sedermera

en särskild hovrätt för Nedre Norrland borde komma till stånd. Vid flera

föregående tillfällen har betonats vikten av att den nya hovrättsorganisationen

är genomförd i god tid före rättegångsrefonnens ikraftträdande, så atl

hovrätterna då stå rustade att möta de uppgifter, som det nya förfarandet

ålägger dem. Sedan Kungl. Majit nu framlagt förslag till ny rättegångsbalk

och detta i huvudsakliga delar tillstyrkts av utskottet, torde konna förväntas

att reformen inom en förhållandevis nära framtid skall förverkligas. Frågan

örn inrättandet av den nedre norrländska hovrätten bör därför icke längre

undanskjutas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Även utan hänsyn till den föreslagna rättegångsreformen anser utskottet

med stöd av tidigare utredningar inrättandet av en hovrätt för Nedre Norrland

vara av behovet påkallat. Särskilt framträdande har behovet av ytterligare

en norrländsk hovrätt blivit genom den år 1936 genomförda lagstiftningen

om ökad användning av muntliga förhör i hovrätt.

Vad angår den nya hovrättens domsområde är uppenbart att dit böra

hänföras Västernorrlands och Jämtlands län. Till frågan huruvida domsområdet

därjämte bör omfatta Gävleborgs län eller allenast Hälsingland anser

utskottet sig icke böra i detta sammanhang taga ståndpunkt. I fråga om

förläggningsorten anser utskottet övervägande skäl tala för hovrättens förläggande

till Sundsvall.

Yttranden över 1942 års riksdags framställning.

Över riksdagens skrivelse ha efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län, föreningen

Sveriges landsfogdar samt styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges stadsfiskal ävensom styrelsen

för Sveriges advokatsamfund. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler,

som även beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, har icke inkommit

med något yttrande.

Svea hovrätt bär vid sitt utlåtande fogat yttranden av samtliga domhavande

och rådhusrätter i de tre berörda länen.

Behovet av en hovrätt för nedre Norrland har i allmänhet vitsordats

och någon meningsskiljaktighet härutinnan har icke yppats.

Beträffande tidpunkten för hovrättens inrättande ha de

myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig rörande denna fråga,

nästan enstämmigt ansett att den nya hovrätten bör komma till stånd före

processreformens genomförande.

Domhavanden i Ångermanlands mellersta domsaga har förklarat sig icke

helt dela riksdagens uppfattning, att det redan nu skulle föreligga behov av

en hovrätt för nedre Norrland, men har icke velat bestämt motsätta sig att

en sådan hovrätt inrättas före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Svea hovrätt har härom anfört:

Beträffande tidpunkten då en hovrätt för nedre Norrland skall träda i

verksamhet uttalade Svea hovrätt i sitt utlåtande den 16 januari 1939 (över

processlagberedningens yttrande den 15 oktober 1938), att den nya hovrätten

ej borde inrättas förrän i samband med rättegångsreformens genomförande.

Först då komme tillräckliga arbetsuppgifter för två hovrättsdivisioner

att förefinnas. Erfarenheterna beträffande hovrätten för övre Norrland

hade visat, att beträffande en hovrätt med allenast en division stora svårigheter

kunde uppstå vid ordnandet av personalfrågor inom hovrätten och

vid de under hovrätten lydande domstolarna, särskilt vid tillgodoseendet

av mera tillfälliga behov av arbetskraft. Genom samverkan med Svea hovrätt,

som hade en betydande personal till sitt förfogande, hade dessa svårigheter

dittills kunnat lösas på ett i det hela tillfredsställande sätt. I flera fall

hade det dock kunnat ske endast med stora uppoffringar från personalens

sida. Skulle ytterligare en hovrätt med allenast en division inrättas och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

9

Svea hovrätts personal samtidigt undergå motsvarande minskning, kunde

det befaras, att bristningsgränsen komme att överskridas; behovet att tid

efter annan söka bistånd hos den större hovrätten komme att fördubblas,

medan möjligheterna att tillmötesgå kraven avsevärt minskades.

Vad Svea hovrätt sålunda anfört kräver särskilt beaktande under nu rådande

förhållanden, då lösningen av domstolarnas personalfrågor erbjuda

synnerliga vanskligheter på grund av de militära inkallelserna och dömstolsjuristers

anlitande för allehanda av tidsläget betingade uppgifter vid sidan

örn tjänsten. Sedan nyss återgivna utlåtande avgavs, har Svea hovrätt vid

upprepade tillfällen på grund av personalbrist nödgats giva avböjande svar

på framställningar örn bistånd till synnerligen välbehövlig tillfällig förstärkning

av de till hovrätten för övre Norrland anknutna arbetskrafterna. Svea

hovrätt vill starkt understryka vikten av att hänsynen till hovrätternas personalfråga

beaktas, då avgörande skall träffas örn tidpunkten för den nya

hovrättens inrättande. Att innan beredskapstillståndet upphört och avvecklingen

av kristidsorganisationen begynt utan trängande behov utbygga domstoLsorganisationen

vöre även ägnat att öka de svårigheter som framdeles

måste uppstå, då lämpliga arbetsuppgifter skola beredas åt aila dem, som

nu äro tagna i anspråk för landets försvar eller bekämpande av kristidens

problem. Både ur social och statsfinansiell synpunkt vore det önskvärt, att

domstolsorganisationens utbyggande finge till tiden sammanfalla med och

i varje fall ej föreginge kristidsorganisationens avveckling. Vad nu anförts

bör emellertid ej utgöra hinder för att frågorna om den nya hovrättens domkrets

och förläggningsort redan tidigare få sin lösning och förutsättningar

därmed skapas för ordnande av hovrättens lokalfråga och andra förberedande

åtgärder.

I detta sammanhang vill hovrätten även betona vikten av att frågan om

utbyte av arbetskrafter mellan Svea hovrätt och de ur denna hovrätt utbrutna

hovrätterna blir föremål för närmare utredning och reglering.

Beträffande den nya hovrättens domsområde har flertalet

av de nu hörda myndigheterna och sammanslutningarna ansett, att detta

bör begränsas till att omfatta Västernorrlands och Jämtlands län.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund samt landsfogden i Gävleborgs

län ha ansett domkretsen böra omfatta även Hälsingland. Länsstyrelsen i

Jämtlands län har uttalat, att Hälsingland eventuellt kunde medtagas.

Av domstolsmyndigheterna i Gävleborgs län avstyrka alla utom en att

Gävleborgs län eller ens Hälsingland lägges under den nya hovrätten. Undantaget

utgör rådhusrätten i Söderhamn, som ansett att Hälsingland borde

tillhöra den nya hovrättens område, under förutsättning dock att hovrätten

ej förlädes till nordligare ort än Sundsvall. Domstolsmyndigheterna i Västernorrlands

och Jämtlands län ha i allmänhet velat begränsa domkretsen till

dessa län. Domhavandena i Medelpads västra domsaga, Medelpads östra domsaga

och Jämtlands västra domsaga ha emellertid velat föra hela Gävleborgs

län under den nya hovrätten, och domhavanden i Jämtlands östra domsaga

har ansett Hälsingland böra ingå i domkretsen.

Såsom skäl för att lägga Gävleborgs län eller Hälsingland under den nya

hovrätten har i allmänhet framhållits, att domkretsen eljest bleve för liten

för att bära upp en hovrätt på två divisioner.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

De i remissvaren gjorda uttalandena rörande förläggning av Gävleborgs

län eller Hälsingland under hovrätten för Nedre Norrland beröra flera olika

spörsmål.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia närmare

ingått på frågan, huruvida det för befolkningen i Gävleborgs län vore en

fördel att länet inginge i den ifrågasatta hovrättens domkrets.

Svea hovrätt har härutinnan framhållit, att ur Gävleborgs läns egen synpunkt

övervägande olägenheter kunde förväntas av en överflyttning till den

nya hovrättens domsområde. Hovrätten har därvid anfört:

Av de i nu förevarande ärende inkomna yttrandena från häradshövdingar

och rådhusrätter i Gävleborgs län innefattar allenast ett, det av Söderhamns

rådhusrätt avgivna, anslutning till tanken på överflyttning till en hovrätt för

nedre Norrland och detta endast såvitt angår Hälsingland. Även häradshövdingen

i Norra Hälsinglands domsaga uttalar sig nu, om ock med viss tvekan,

för hela länets bibehållande under Svea hovrätt. Vad Gästrikland angår har

i utlåtandena från detta landskap med skärpa betonats, att dess överförande

till en hovrätt för nedre Norrland i alla avseenden skulle innebära en uppenbar

försämring för innevånarna, som ha vida bättre trafikförbindelser med

Stockholm än med Sundsvall eller Härnösand och sina affärsförbindelser huvudsakligen

inriktade söderut. Att döma av de inkomna utlåtandena synes

i själva verket inom hela länet den meningen vara allmän, att det för befolkningen

i Gästrikland är lämpligast att landskapet fortfarande ingår i

Svea hovrätts domsområde. Och ehuru för större delen av Hälsingland restiderna

till Sundsvall äro kortare än till Stockholm, synas meningarna alltmer

stadga sig i den riktningen, att för befolkningen i största delen av landskapet

och särskilt dess södra delar bibehållandet av den nuvarande ordningen

är det mest önskvärda. Såsom skäl härför åberopas, att Hälsinglands

förbindelser i allt större utsträckning gå mot söder, i riktning mot länets residensstad

och huvudstaden. Endast vissa delar av norra Hälsingland sägas ha

någon mera regelbunden förbindelse med Sundsvall. Att nu förlägga landskapets

hovrättsort norrut skulle därför strida mot utvecklingens gång. Vidare

framhålles, att en resa till huvudstaden i allmänhet lättare kan förenas

med ärenden i andra angelägenheter än en resa till Sundsvall och att särskilt

i sådana fall, då part ansåge sig böra anlita advokat med speciell sakkunskap,

Stockholm erbjöde avsevärt företräde såsom hovrättens förläggningsort.

Slutligen hänvisas till de olägenheter som uppstå, om ett län delas

mellan två hovrätters jurisdiktionsområden. Då rådhusrätten i Söderhamn

förklarar sig ej ha något att erinra emot att Hälsingland hänföres till en

hovrätt för nedre Norrland under förutsättning att hovrätten ej förlägges

till nordligare ort än Sundsvall, åberopas såsom skäl för denna ståndpunkt,

förutom hänsyn till hovrättens organisation, de i allmänhet kortare restiderna

till Sundsvall---.

Av de vid upprepade tillfällen företagna utredningarna synes klart framgå,

att ur Gävleborgs läns egen synpunkt den ifrågasatta överflyttningen skulle

medföra övervägande olägenheter, vilka sannolikt med den fortgående utvecklingen

skulle allt starkare framträda. Vad särskilt angår Gästrikland

framstå olägenheterna med sådan klarhet och styrka, att tanken på en överflyttning

av detta landskap torde få anses helt utesluten. Beträffande Hälsingland

har såsom skäl för en överflyttning främst åberopats, att för största

delen av detta landskap en resa till Sundsvall är kortare än en resa till Stockholm.

Betydelsen härav får emellertid ej överskattas. Hänsyn bör även tagas

till antalet förbindelser, och vidare bör beaktas, huruvida förbindelserna äro

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

11

väl lämpade för besök på den ena eller andra orten i ärenden varom här är

fråga. Utvecklingen går helt naturligt i den riktningen, att sådana besök kunna

från allt avlägsnare orter göras i huvudstaden utan att mer än en arbetsdag

behöver offras för ändamålet. Vid en närmare prövning synes det framgå,

att det endast är för vissa delar av Hälsingland, som Sundsvall ur resesynpunkt

äger avsevärt företräde framför Stockholm. Och att döma av de inkomna

ytti’andena är man inom länet tämligen allmänt av den uppfattningen,

att då även andra omständigheter än kommunikationerna tagas i betraktande,

bibehållandet av den nuvarande ordningen framstår såsom det mest önskvärda.

Särskild betydelse är härvid att tillmäta den omständigheten, att landskapets

ekonomiska och kulturella förbindelser alltmer synas inrikta sig söderut.

Härav följer, att en rättegångs förläggande till Svea hovrätt ej blott i

många fall är lägligare för parterna utan stundom också kan vara ägnat att

underlätta utredningen, i det att med mindre kostnad och tidsutdräkt vittnen

och sakkunniga kunna höras och rättegångsombud anlitas i Stockholm än i

Sundsvall. Särskilt komma härvid i betraktande tvister av kommersiell natur,

vilka väl i första instans handlagts vid domstol i Hälsingland, men i vilka parterna

äro mer eller mindre starkt knutna till huvudstaden, där kanske förhandlingar

förts, avtal slutits och leverans verkställts eller mottagits. Direktören

för handelskammaren i Gävle har också uttalat den uppfattningen, att

ur handelns och industriens synpunkt starka praktiska skäl kunna anföras

för hela länets bibehållande inom Svea hovrätts domkrets.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån har intagit en bestämt avvisande hållning till

tanken att hänföra länet eller del därav till hovrätten för Nedre Norrland. Enligt

vad länsstyrelsen uppgivit skulle för större delen av länet förhållandena

bliva avgjort försämrade, och någon fördel med avseende på hovrättens lätttillgänglighet

skulle vinnas i stort sett endast beträffande Norra Hälsinglands

domsaga.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, att det

för befolkningen i Hälsingland i stort sett vore likgiltigt, om den andra instansen

förlädes till Sundsvall eller längre söderut. Men vad övriga delar av

Gävleborgs län anginge vore befolkningens förbindelser och affärslivets avsättningsförhållanden

i huvudsak riktade söderut och den till Stockholm

förlagda hovrätten vore med hänsyn till kommunikationerna mera lättillgänglig.

Landsfogden i Gävleborgs län har däremot uttalat att en hovrätt med säte

i Sundsvall skulle för de rättssökande bland Hälsinglands befolkning bliva

till stor fördel både ur kostnads- och tidsbesparingssynpunkt. Hälsingland vore

ju även ett typiskt norrländskt landskap både i fråga om industri och näringsliv

i övrigt. Även befolkningen i detta landskap hade de egenartade

drag, som vore typiskt norrländska, men störst vore dock likheten nied befolkningen

i Västernorrlands och Jämtlands län.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anslutit sig till vad styrelsen

för norra avdelningen av samfundet anfört. Avdelningsstyrelsen har i sitt

yttrande uttalat sig för att domsområdet skulle omfatta även Hälsingland.

Såsom motivering härför har anförts bl. a., att Hälsingland hade samma

norrländska karaktär som Västernorrlands och Jämtlands län. Norrland do
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

minerades av älvdalarna och domsområdet skulle alltså komma att omfatta

Ljusnans, Ljungans, Indalsälvens och större delen av Ångermanälvens

och Faxälvens älvdalar jämte alla till dem hörande bivattendrag. Domsområdet

skulle alltså genom att Hälsingland tillfördes få en lämpligt avrundad

och homogen karaktär.

I vissa yttranden ha invändningar rests mot tanken att lägga Gävleborgs

län under den nya hovrätten även ur den synpunkten, att det framdeles kunde

visa sig lämpligt att organisera en hovrätt för Gävleborgs och Kopparbergs

län.

Svea hovrätt har sålunda framhållit, att frågan örn inrättande av en särskild

hovrätt för Gävleborgs och Kopparbergs län borde slutligen prövas med

ledning av erfarenheterna av rättegångsreformens verkningar och ej föregripas

genom Gävleborgs läns eller Hälsinglands införlivande med en hovrätt

för nedre Norrland.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har uttalat, att genomförandet av rättegångsreformen

otvivelaktigt komme att i sinom tid framtvinga inrättandet

av en hovrätt för Gävleborgs och Kopparbergs län. Även rådhusrätten i Gävle

har ansett en dylik hovrätt lämplig.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har framhållit, att det med

hänsyn till Svea hovrätts betydande omfattning torde visa sig nödvändigt

att bryta ut ännu ett par län från denna hovrätt och låta dessa län sortera

under en särskild hovrätt. Hur denna utbrytning borde ske och var den

sjunde hovrätten borde förläggas ansåge styrelsen böra bliva föremål för

närmare utredning. Att Gävleborgs och Kopparbergs län i första hand borde

ifrågakomma syntes vara klart, då de betydande avstånden inom dessa län

och länens struktur sannolikt komme att medföra att en ny hovrätt för

bergslagsområdet visade sig nödvändig. I

I vissa remissyttranden ha såsom skäl mot att lägga Hälsingland under

den nya hovrätten framhållits, att det vore förenat med olägenheter att låta

ett och samma län till olika delar lyda under skilda hovrätter, särskilt med

hänsyn till att hovrätten i vissa fall vore överinstans i förhållande till länsstyrelsen.

Svea hovrätt har sålunda yttrat:

Emot tanken att till en hovrätt för nedre Norrland lägga allenast Hälsingland

eller en del av detta landskap ha även åberopats de olägenheter, som

mäste, uppstå, örn ett län delas mellan två hovrätters jurisdiktionsområden.

Särskilt torde man härvid ha avsett det förhållandet att talan mot länsstyrelsens

beslut i vissa fall skulle fullföljas till en hovrätt, i andra till en annan.

Sedan mål om lagsökning och om handräckning för fordran ej längre

handläggas av länsstyrelsen, har väl detta förhållande mindre vikt än tidigare.

Bland annat beträffande ärenden rörande exekutiv auktion blir det

dock av praktisk betydelse, och i vissa fall, då det gäller frågor som upptagas

direkt av länsstyrelsen, såsom de i 38 och 46 §§ utsökningslagen avsedda,

kunde tvekan uppstå, till vilken hovrätt fullföljd skall ske. Tanken

att hänföra skilda delar av ett län till olika hovrätter har vid ett par tidigare

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

13

tillfällen varit på tal. Då inrättandet av en hovrätt för övre Norrland förbereddes,

diskuterades sålunda frågan, huruvida ej till denna hovrätts domkrets

borde läggas vissa delar av Ångermanland, som ha bättre förbindelser

med Umeå än med någon av de städer, dit en hovrätt för nedre Norrland

kunde väntas bli förlagd, och det var på sin tid ifrågasatt att till hovrätten

för västra Sverige förlägga vissa delar av Skaraborgs län. I båda fallen ryggade

man emellertid tillbaka för en åtgärd av denna innebörd. Enligt Svea

hovrätts mening äro väl de förut berörda praktiska olägenheterna av en sådan

åtgärd ej av den vikt, att de böra få utöva ett avgörande inflytande vid

avgränsningen av hovrätternas domkretsar. Men det gäller här en fråga som

även är av principiell betydelse. Det är i vårt land en av ålder antagen grundsats

att största möjliga anpassning bör eftersträvas mellan rikets judiciella

och administrativa delning. Mycket har gjorts för att bringa gränserna av

ena och andra slaget att harmoniera med varandra. Vid domsagoregleringar

undviker man att genombryta administrativa gränslinjer, även örn därigenom

ur rättsvårdens synpunkt vissa praktiska fördelar kunde vinnas för en

större eller mindre del av en administrativ enhet. Denna sunda grundsats

bör i lika hög grad respekteras i fall av nu förevarande art. Endast om verkligt

vägande skäl föreligga, kan det därför anses vara berättigat att skrida till

en mot hävdvunnet betraktelsesätt så starkt stridande åtgärd som att låta

indelningen i hovrättsområden korsa länsgränserna.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län och styrelsen för föreningen Sveriges

stadsdomare samt flera domstolsmyndigheter lia framhållit olägenheterna

av att ett län delas i judiciellt hänseende.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört, att ett läns uppdelande

på två hovrätters domsområden otvivelaktigt vore ägnat att medföra vissa

olägenheter. Därest det för tillskapande av bästa möjliga hovrättsorganisation

befunnes önskvärt, att Hälsingland tillfördes domsområdet för hovrätten

för Nedre Norrland, borde det enligt styrelsens mening icke möta

oöverstigliga svårigheter att komma till rätta med de av uppdelningen föranledda

problemen. Genomfördes en uppdelning av Gävleborgs län å två

hovrätters domsområden, vore det emellertid erforderligt, att sådana bestämmelser

meddelades, att i förekommande fall tvekan icke skulle behöva uppstå

beträffande frågan om i vilken hovrätt talan mot länsstyrelsens utslag

finge fullföljas.

I åtskilliga yttranden har frågan om domkretsens betydelse för hovrättens

organisation berörts. I vissa fall har därvid tvekan yppats huruvida avsikten

är att låta den nya hovrätten redan från början arbeta på två divisioner.

Denna tvekan har påverkat uttalandena örn domkretsens storlek.

I anledning av remissen har på framställning av Svea hovrätt inom statistiska

centralbyrån utarbetats vissa, vid hovrättens utlåtande fogade tabeller,

vilka utvisa antalet av hovrätterna såsom andra instans genom slutligt

utslag avgjorda mål under femårsperioden 1937—1941.

Av de i tabellerna lämnade uppgifterna torde de nedan återgivna vara

av särskilt intresse.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

År 1941

Medeltal

1937—1941

Antal

%

Antal

%

Svea hovrätts nuvarande område.............

... 2,330

49.7

2,773

48.8

Västernorrlands län..........................

5.0

283

5.0

Jämtlands län................................

1.6

98

1.7

Gävleborgs län:..............................

2.8

163

2.0

länsstyrelsen...............................

0.1

5

0.1

övriga underinstanser i Gästrikland..........

57

1.2

64

1.1

underinstanser i Hälsingland................

72

1.6

94

1.7

Svea hovrätts område i övrigt................

... 1,887

40.3

2,229

39.2

Göta hovrätts nuvarande område..............

... 1,342

28.6

1,673

29.5

Den beslutade hovrättens för Västra Sverige område ...

.. 725

15.5

825

14.5

Göta hovrätts område i övrigt................

... 617

13.1

848

15.0

Hovrättens över Skåne och Blekinge område...

.. 721

15.4

870

15.3

Hovrättens för Övre Norrland område.........

.. 294

6.3

361

6.4

Summa 4,687

lOO.o

5,677

100.0

Av justitiedepartementet har därefter från statistiska centralbyrån infordrats

uppgifter rörande antalet av häradsrätter och rådhusrätter i Norrland

genom slutligt utslag avgjorda civila och kriminella mål år 1941. De i anledning

härav inkomna uppgifterna framgå av följande tabell.

Civ. mål

Krim. mål

Summa

Gävleborgs län.

Gästrikland.............................

........... 478

2,441

2,919

Hälsingland............................

........... 571

2,319

2,890

1,049

4,760

5,809

Västernorrlands län

Medelpad...............................

2,272

2,733

Ångermanland..........................

.......... 659

2,993

3,652

1,120

5,265

6,385

Jämtlands län............................

2,422

2,898

Västernorrlands och Jämtlands län..........

........... 1,596

7,687

9,283

Västerbottens och Norrbottens län...........

........... 1,174

8,008

9,182

Folkmängden i de norrländska länen utgjorde

den 31 december

1941:

Norrbottens län...........

.. 219,897

Västerbottens > ...........

.. 221,583 441.460

Västernorrlands > ...........

.. 275,3191

Jämtlands » ...........

.. 139,8742 415.193

Gävleborgs > ...........

.. 273,814»

Summa 1,130,467

Svea hovrätt har utförligt behandlat frågan om domkretsens betydelse för

hovrättens inre organisation och därom anfört:

I några av de bifogade yttrandena förordas en överflyttning helt eller delvis

av Gävleborgs län ur organisatorisk synpunkt. Utan en sådan utvidg
1

Därav i Ångermanland 164,901 och i Medelpad 110,418.

2 Därav i Jämtland 123,379 och 1 Härjedalen 16,495.

8 Därav i Hälsingland 156,017 och i Gästrikland 117,797.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

15

ning av domkretsen komme, menar man, den nya hovrätten ej att erhålla

så betydande arbetsuppgifter, att de motsvara en organisation bestående av

minst två divisioner. I tidigare utlåtanden, särskilt i sitt yttrande den 8 februari

1935 över en av processlagberedningen verkställd utredning rörande

uppdelning av Svea hovrätt, har hovrätten med styrka framhållit vikten av

att varje hovrätt erhåller tillräckligt stark organisation. Med fullt beaktande

av denna synpunkt har hovrätten emellertid i utlåtanden den 25 september

1936 och den 16 januari 1939 avstyrkt tanken att genom Hälsinglands

hänförande till en hovrätt för nedre Norrland bereda hovrätten en lämpligt

avvägd arbetsbörda.

Till stöd för sin mening åberopade hovrätten i 1936 års utlåtande verkställda

undersökningar beträffande den inverkan på arbetsbördan, som en

sådan utvidgning av domkretsen skulle medföra. Örn denna utredning givit

vid handen, att den nya hovrätten genom nämnda utvidgning av domkretsen

skulle erhålla tillräckliga arbetsuppgifter för två divisioner, hade

detta onekligen varit ett starkt argument för en sådan utvidgning. De av hovrätten

åberopade siffrorna utvisade emellertid, att medan en hovrätt omfattande

Västernorrlands och Jämtlands län erhölle en arbetsbörda ganska

väl avpassad för en hovrätt av samma typ som hovrätten för övre Norrland,

bleve arbetsbördan för en hovrätt, som jämte nämnda län omfattade

även Hälsingland, för stor för en division men icke på långt när tillräcklig

för två. Uteslutet vore visserligen icke att inrätta en hovrätt med en division,

förstärkt icke blott med en ledamot, såsom i nämnda hovrätt, utan

med två eller tre ledamöter. Sannolikt skulle detta dock visa sig vara en

ganska ohanterlig organisation. En sådan anordning vore även från den synpunkten

opraktisk, att den ökning av den nya hovrättens personal, som betingades

av Hälsinglands hänförande till dess jurisdiktionsområde, icke

kunde uppvägas av en motsvarande minskning av Svea hovrätts personal.

Efter den indragning av en division, som kunde antagas bliva följden redan

av de båda nämnda länens förläggande under annan hovrätt, komme Svea

hovrätt att bestå av sju divisioner, och någon ytterligare minskning av divisionernas

antal kunde tydligen ej föranledas av den ringa minskning i arbetsbördan,

som målen från Hälsingland representera. Hovrätten ansåg följaktligen,

att åtminstone för det dåvarande skäl ej lbrelåge för den redan i

och för sig föga tilltalande tanken att företaga en delning i judiciellt hänseende

av Gävleborgs län.

I anslutning lill de förut återgivna uppgifterna rörande hovrättsmålens

fördelning på olika domstolsområden har hovrätten vidare yttrat:

Den nu verkställda utredningen ger vid handen, att hovrätten för Övre

Norrland under femårsperioden i genomsnitt årligen avgjort 361 mål eller

6.4 °/o av hela antalet. Svea hovrätt har under samma tiel årligen avgjort

381 mål från Västernorrlands och Jämtlands län, motsvarande 6.7 °/o av

hela antalet. Dessa siffror motsvara ganska viii det årliga arbetsresultatet

av en hovrättsdisvision med normal sammansättning. Antalet av Svea hovrätt

avgjorda mål från Gävleborgs län var däremot allenast 163 årligen

(2.9 %), sålunda avsevärt mindre än hälften av en divisions arbetsbörda,

och motsvarande siffra för Hälsingland var — frånsett de mycket fåtaliga

mål, som fullföljts från länsstyrelsen — 94 (1.7 %>) eller något mer än en

ledamots arbete. Vilket betraktelsesätt man än anlägger vid bedömandet av

hovrätternas arbetsförhållanden lärer det under sådana omständigheter ej

kunna med fog påstås, all Hälsinglands införlivning med en hovrätt för

nedre Norrland .skulle äga en betydelse i organisatoriskt hänseende, som

uppvägde de därmed förknippade olägenheterna. Den nu företagna utred
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

ningen bär sålunda ej givit hovrätten anledning att frångå sina tidigare uttalanden

i ämnet.

Vad nu sagts beträffande domkretsens betydelse för hovrättens organisation

har avsett förhållandena sådana de för närvarande gestalta sig. Efter

nya rättegångsbalkens ikraftträdande blir läget väsentligen förändrat. Det

nya rättegångsförfarandet kommer att ställa hovrätterna inför avsevärt ökade

arbetsuppgifter och medföra behov av betydligt förstärkta arbetskrafter.

Vid rättegångsreformens genomförande har man utgått ifrån att hovrätten

för övre Norrland kommer att erhålla en arbetsbörda som ger full sysselsättning

åt två divisioner. Med all sannolikhet kommer detta antagande att

bestyrkas av erfarenheten, örn domkretsen för den nya norrländska hovrätten

begränsas till Västernorrlands och Jämtlands län, torde en motsvarande

sammansättning visa sig väl motsvara behovet. Skulle domkretsen utvidgas

att omfatta jämväl Hälsingland, kunde den därav betingade ökningen av arbetsbördan

efter all sannolikhet ej föranleda behov av ytterligare en tredje

division, men väl kunde arbetsbördan visa sig vara för stor för två divisioner.

Även om domkretsen begränsades till de nämnda båda länen, bleve

den nämligen synnerligen vidsträckt, en omständighet, som för framtiden

blir av stor betydelse för arbetsbördan med hänsyn till det därmed följande

ökade behovet av hovrättsting. Vare sig hovrätten skall ha sitt säte i Sundsvall

eller i Härnösand, måste med hänsyn till befolkningen i Jämtlands län,

vars förbindelser med hovrättens förläggningsort i bägge fallen snarast torde

bli mindre bekväma än för närvarande, hovrättsting jämlikt nya rättegångsbalken

2 kap. 5 § tredje stycket i stor utsträckning hållas i Östersund, något

som även framhållits i ett yttrande från länet. En utvidgning av domkretsen

är under sådana förhållanden ej tillrådlig, innan erfarenheter vunnits

av rättegångsreformens verkningar.---

Svea hovrätt vill sålunda bestämt avstyrka tanken att låta domkretsen

för den nya hovrätten omfatta jämväl Gävleborgs län eller Hälsingland. Vad

i det föregående anförts till stöd för denna hovrättens ståndpunkt lärer

tillika innefatta avgörande skäl emot att till den nya hovrättens område

hänföra allenast den nordligaste delen av Hälsingland. Den nya hovrättens

domkrets bör sålunda, åtminstone tillsvidare, begränsas till att omfatta Västernorrlands

och Jämtlands län.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att örn

hänsyn foges allenast till arbetsorganisatoriska synpunkter och till förhållandena

under nuvarande processordning, Hälsingland ensamt ej borde tillföras

den nya hovrättens domsområde samt att, örn Gävleborgs län i dess

helhet dit överfördes, hovrätten måste organiseras på två divisioner. Styrelsen

anser det kunna ifrågasättas, örn det är lämpligt att, innan den nya rättegångsbalken

trätt i kraft, inrätta en med hänsyn till nuvarande processordning

på två avdelningar organiserad hovrätt med ett domsområde, som efter

den nya lagens ikraftträdande är för stort för en hovrättsdivision, men om

vilket nian icke med säkerhet vet, örn det är tillräckligt, örn hovrätten utökas

med ytterligare en division.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har såsom förut nämnts åberopat

vad styrelsen för norra avdelningen av samfundet anfört. Avdelningsstyrel

sen har yttrat bl. a.:

Det torde utan vidare motivering vara klart att den nya hovrätten redan

från början måste erhålla ett domsområde som är lämpligt för dess verk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

17

samhet även efter rättegångsreformens genomförande. Domsområdet bör

därför vara så stort att hovrättsgöromålen inom detsamma motsvara vad

som med hänsyn till en rationell arbetsfördelning kan utföras av en hovrätt

med två avdelningar. Å andra sidan får det icke göras större än att hovrätten

blir lätt tillgänglig för de rättssökande i varje del av området. Ett

önskemål är vidare att förhållandena inom domsområdet äro tämligen likartade.

Från dessa utgångspunkter erbjuder sig såsom det lämpligaste domsområdet

den del av nedre Norrland som består av Västernorrlands län, Jämtlands

län och landskapet Hälsingland. Skulle domsområdet bildas av enbart

de båda nyssnämnda länen torde det kunna ifrågasättas att det blir väl litet

för en hovrätt med två avdelningar. Att det skulle bliva för stort örn Hälsingland

medtages torde icke behöva befaras.

Liknande synpunkter ha även framförts av några domstolsmyndigheter.

Enligt 2 kap. 6 § nya rättegångsbalken skall den ifrågasatta hovrätten

benämnas »hovrätten för Nedre Norrland». Styrelsen för föreningen Sveriges

häradshövdingar har framhållit, att då Norrland omfattar även Gävleborgs

län, uttrycket Nedre Norrland i hovrättens benämning ej bleve adekvat, därest

ej detta län inginge i domsområdet. Samma anmärkning har gjorts av

domhavanden i Ångermanlands norra domsaga.

Departementschefen.

Enligt den förra året utfärdade nya rättegångsbalken skola sex hovrätter

finnas i riket, därav en för Övre Norrland och en för Nedre Norrland.

1942 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt örn förslag snarast

möjligt örn inrättandet av sistnämnda hovrätt. Riksdagen har därvid

framhållit, att den nya hovrättsorganisationen borde vara genomförd i god

tid före rättegångsreformens ikraftträdande samt att en hovrätt för Nedre

Norrland vore av behovet påkallad även utan hänsyn till processreformen.

I likhet med riksdagen anser jag att ifrågavarande hovrätt bör komma till

stånd så snart omständigheterna det tillåta.

Domsområdet för den nya hovrätten bör under alla förhållanden omfatta

Västernorrlands och Jämtlands län. Fråga har emellertid uppkommit, huruvida

jämväl Gävleborgs län eller åtminstone Hälsingland bör ingå i domkretsen.

Ur Gävleborgs läns synpunkt torde det vara önskvärt, att den nuvarande

ordningen bibehålies. Såsom redogörelsen för yttrandena över riksdagens

framställning visar gå de lokala önskemålen övervägande i denna riktning.

Beträffande det i vissa yttranden framförda förslaget att hänföra Hälsingland

men ej Gästrikland till den nya hovrättens domsområde må vidare anmärkas,

alt en uppdelning av ett län på två hovrättsdomkretsar är förenad

med vissa processuella olägenheter.

Av den i ärendet föreliggande statistiska utredningen framgår, att antalet

från Västernorrlands och Jämtlands län till hovrätt fullföljda mål motsvarar

en normal arbetsbörda under nuvarande rättegångsordning för en hovrätt

linning till riksdagens protokoll ISAH. 1 sami. Nr 11S.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

med en division. Såväl i fråga om folkmängd som beträffande frekvensen av

underrättsmål och till hovrätt fullföljda mål visa de nämnda länen en nära

överensstämmelse med domsområdet för hovrätten för Övre Norrland. Om

Gävleborgs län eller Hälsingland lades under den nya hovrätten, skulle arbetsbördan

otvivelaktigt visa sig för stor för en division men för liten för två

divisioner. Även organisatoriska skäl tala sålunda emot att låta Gävleborgs

län eller Hälsingland ingå i domkretsen.

På grund av vad sålunda anförts anser jag domsområdet för den nya

hovrätten böra omfatta Västernorrlands och Jämtlands län.

Inrättandet av den nya hovrätten, vilken i enlighet med stadgandet i

2 kap. 6 § nya rättegångsbalken bör benämnas hovrätten för Nedre Norrland,

påkallar vissa lagändringar. I 8 kap. 3 § gällande rättegångsbalk bör

sålunda vidtagas ändring, innebärande att Västernorrlands och Jämtlands

län skola höra under nämnda hovrätt. I den lag, varigenom ändringen företages,

böra dessutom givas stadganden av innehåll, att mål eller ärende,

vari talan fullföljts till Svea hovrätt såsom allmän överrätt från domstol eller

annan myndighet inom ifrågavarande båda län och uti vilket vid lagens ikraftträdande

icke av hovrätten fattats slutligt beslut, skall för vidare behandling

överlämnas till hovrätten för Nedre Norrland. De närmare föreskrifter, som

i anledning härav kunna finnas erforderliga, böra meddelas av Konungen.

I 3 § förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter

angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om

förvaltning av järnväg under konkurs, bör angivas, att ärenden angående

lagfart av järnväg skola upptagas och prövas av inskrivningsdomaren i

Stockholm, även då järnvägen till större delen av sin sträckning ligger inom

domsagor under hovrätten för Nedre Norrland.

Då för närvarande icke kan angivas, vid vilken tidpunkt den nya hovrätten

kan träda i verksamhet, torde böra bestämmas att den nya lagstiftningen

skall träda i kraft den dag Konungen förordnar.

Såsom Svea hovrätt framhållit är det av vikt, att frågan örn utbyte av

arbetskrafter mellan Svea hovrätt och de ur denna utbrutna hovrätterna blir

föremål för närmare övervägande.

Till spörsmålen örn den nya hovrättens förläggningsort, ämbetslokaler för

densamma samt vissa andra frågor vill jag återkomma i annat sammanhang.

I

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag;

och

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnvåg under konkurs.

Vid utarbetandet av dessa förslag har förutsatts, att hovrätten för Västra

Sverige kommer att träda i verksamhet före den nu föreslagna hovrätten.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

19

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén. 1

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här

uteslutits.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 mars

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 8 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 26 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till dels lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken

i 1734 års lag dels ock lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den

15 oktober 1880 (nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart,

inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg

under konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Gunnar Danielson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 10 mars 1943 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1943 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag;

samt

2) lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),

innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning

av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:292 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1731 års lag, m. m. a1 i texten
  2. S1LU 1943:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m. s. 6 i texten