Angående befrielse för G. V. Bohlin m. fl. frän ersättningsskyldighet
1943-01-04 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:13, Angående befrielse för G. V. Bohlin m. fl. frän ersättningsskyldighet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
1
Nr 13.
Kungl. Alaj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för G. V. Bohlin m. fl. frän ersättningsskyldighet;
given Stockholms slott den 4 januari 1943.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 4 januari 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres.
Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet såvitt angår
punkten 11 :o) anför chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, följande:
l:o.
Den 24 januari 1942 inträffade å allmänna landsvägen Såtenäs—Tun en
sammanstötning mellan en av kronan förhyrd automobil, vilken framfördes
av värnpliktige vid Skaraborgs flygflottilj nr 212 33/1941 Göte Vendel Bohlin,
samt en handlanden Oskar Solberg i Grästorp tillhörig automobil. Vid olyckstillfället
använde Bohlin den av kronan förhyrda automobilen utan lov.
Efter åtal vid flygflottiljens krigsrätt fann krigsrätten genom utslag den
4 mars 1942 utrett, att Bohlin vid tillfället brustit i omsorg och varsamhet,
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 13.
2187 42
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
varigenom han vållat sammanstötningen. På grund härav prövade krigsrätten
rättvist jämlikt 130 och 131 §§ ävensom 34 § andra stycket strafflagen för
krigsmakten jämte vissa andra lagrum döma Bohlin att hållas i vaktarrest tio
dagar. Därjämte förpliktades Bohlin, enär han vid sammanstötningen brukat
automobilen utan lov, att till kronan utgiva ersättning för skadorna å densamma
m. m. med tillhopa 863 kronor 59 öre. Krigsrättens utslag har vunnit
laga kraft.
Uti en av flygförvaltningen, jämte eget yttrande, den 9 juni 1942 överlämnad
skrift har Bohlin — under åberopande att hans förseelse vid sammanstötningen
varit jämförelsevis obetydlig — anhållit att av nåd bliva befriad från
ersättningsskyldigheten.
Flygförvaltningen har i yttrandet anfört bland annat följande:
Av handlingarna framginge, att det vållande till trafikolyckan, som legat
Bohlin till last, varit av så lindrig art, att, därest olyckan ägt rum under
anbefalld tjänsteutövning, Bohlin jämlikt förordningen den 22 juni 1939 med
vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon
m. m., som tillhöra eller nyttjas av staten, skulle undgått ersättningsskyldighet
till kronan. Dylik hade ålagts Bohlin, enär han vid tillfället brukade
automobilen utan lov. Härmed förhölle sig på det sätt att han varit beordrad
att med automobilen köra ved från flottiljens förläggning till Blaxtorp men
på begäran av annan värnpliktig, som medföljt, kört automobilen en mindre
omväg för att avlämna den medföljande vid en rakstuga. Härunder hade sammanstötningen
inträffat.
Bohlin vore 22 år gammal, ogift och utan underhållsskyldighet samt i det
civila lärling i handelsyrket med en årsinkomst av 660 kronor jämte fritt vivre.
Utsikt torde icke föreligga att inom en närmare framtid uttaga det utdömda
beloppet.
Enär de omständigheter, varunder Bohlin ådragit sig ersättningsskyldigheten,
syntes skäligen mildrande, föresloge flygförvaltningen, att Bohlin mot
inbetalande före den 1 januari 1944 av förslagsvis 150 kronor befriades från
skyldigheten att gälda återstoden av skadeståndet.
Statskontoret har i utlåtande den 17 juni 1942 anfört, att ämbetsverket med
hänsyn till att Bohlin brukat automobilen olovligen hyste viss tvekan örn
någon befrielse från det ådömda skadeståndet borde medgivas. I varje fall
borde befrielse icke medgivas i den utsträckning, flygförvaltningen föreslagit.
Statskontoret förordade för sin del att Bohlin, därest han inom viss av Kungl.
Majit bestämd tid inbetalade ett belopp av 400 kronor, måtte befrias från
återstoden av honom åvilande ersättningsskyldighet.
Uti skrivelse den 14 augusti 1942 har flygförvaltningen meddelat, att Bohlin
av sin ifrågavarande skuld till kronan den 23 juli 1942 inbetalat 150 kronor.
Departements- Med hänsyn till omständigheterna vid sammanstötningen samt av Bohlin
chefen. visa(j beredvillighet att i mån av förmåga fullgöra sin skadeståndsskyldighet
anser jag mig böra föreslå, att Bohlin befrias från återstående ersättningsskyldighet.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
att Göte Vendel Bohlin må befrias från återstående betalningsskyldighet
till kronan enligt krigsrättens vid Skaraborgs flygflottilj
utslag den 4 mars 1942.
2:o.
Den 15 januari 1942 inträffade under förläggning av ett förband ur Gotlands
infanteriregemente i trakten av Träkumla en tältbrand, varvid såväl
tältet som viss därstädes befintlig intendenturmateriel förstördes eller skadades
av eld. Anledningen till eldsolyckan synes ha varit, att konstituerade
sergeanten Karl Axel Wallqvist underlåtit viss uppsyn över elden.
Gotlands infanteriregementes krigsrätt, varest Wanqvist ställdes under åtal
på grund av branden, fann genom utslag den 17 februari 1942, att Wallqvist
i egenskap av tältlagschef underlåtit att, sedan eld uppgjorts i ugnen i tältet,
ha eldvakt utsatt i detsamma och i stället i avsikt att påskynda anordnande
av anbefalld bevakning låtit hela tältlaget avmarschera till utspisning samt att
tältet med en del däri befintlig materiel fattat eld och förstörts, innan personalen
efter en stund återkommit. På grund härav prövade krigsrätten jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Wallqvist undergå arrest
utan bevakning två dagar, varjämte Wallqvist förpliktades ersätta kronan
värdet av den förstörda materielen med 797 kronor 17 öre. Krigsrättens utslag
har vunnit laga kraft.
Uti en av militärbefälhavaren på Gotland den 11 april 1942 med tillstyrkan
överlämnad skrift har Wallqvist anhållit att bliva befriad från den ådömda
skadeståndsskyldigheten. Wallqvist har framhållit, att han avlagt studentexamen
1940, att han bedrivit studier den tid han icke varit inkallad till militärtjänstgöring
samt att han ej hade några andra inkomster än lönen i militärtjänsten
och ej heller i övrigt några tillgångar.
Arméförvaltningens intendentur- och civila departement ha i utlåtande
den 11 maj 1942 med hänsyn till i målet föreliggande omständigheter avstyrkt
bifall till ansökningen.
Statskontoret har i utlåtande den 27 maj 1942 anfört, att ämbetsverket med
beaktande av Wallqvists ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter
— särskilt den i krigsrättens utslag angivna orsaken till underlåtenheten att
utsätta eldvakt — icke ville motsätta sig att Wallqvist befriades från ersättningsskyldighet.
Med hänsyn till intendentur- och civila departementens ståndpunkt
ansåge statskontoret sig kunna ifrågasätta befrielse endast beträffande
hälften av skadeståndet. Statskontoret förordade alltså, att Wallqvist, därest
han inom viss av Kungl. Maj:t bestämd tid inbetalade ett belopp av 400 kronor,
befriades från återstående skadeståndsskyldighet.
Av handlingarna i ärendet framgår, att Wallqvists underlåtenhet att utsätta Departement*- eldvakt föranletts därav att han önskat påskynda anordnande av anbefalld che/cn.
bevakning. Försummelsen har av krigsrätten icke prövats förskylla svårare
straff än arrest utan bevakning under två dagar. Vid angivna förhållande och
med hänsyn till Wallqvists ekonomiska ställning anser jag mig böra föreslå,
4
Kungl. Majlis proposition nr 13.
Departementschefen
.
att Wallqvist befrias från återstående skadeståndsskyldighet, därest lian inbetalar
ett belopp av 150 kronor. Inbetalningen bör ske före tidpunkt, som
Kungl. Majit bestämmer.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:!, måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att Karl Axel Wallqvist må, därest han inom tid, som av Kungl.
Majit bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar ett belopp av
150 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt krigsrättens
vid Gotlands infanteriregemente utslag den 17 februari
1942 åliggande skadeståndsskyldigheten.
3:o.
Vid Södermanlands regemente tjänstgörande landstormsmannen M 18
231/1924 Ernst David Ericsson har såsom förare omhänderhaft en kronan tillhörig
lastautomobil. Den 23 oktober 1941, då arbetet för dagen var slut, öpp
nade Ericsson kranen till kylaren för att tömma ut kylvattnet. Han förbisåg
emellertid att även motorblocket var försett med en kran för avtappning av
kylvatten och öppnade därför icke denna kran. Bilen stod därefter obegagnad
till och med den 28 oktober 1941; till följd av kyla samt den underlåtna avtappningen
av motorblocket frös detta under tiden sönder.
Efter det saken hänskjutits till regementskrigsrätten vid Södermanlands
regemente samt vederbörande åklagare förklarat, att han icke förde ansvarsutan
endast skadeståndstalan, förpliktade krigsrätten genom utslag den 9
december 1941 Ericsson att, enär han brustit i vården av automobilen, ersätta
kronan skadorna å densamma med 468 kronor 46 öre. Krigsrättens utslag har
vunnit laga kraft.
Uti en den 23 december 1941 dagtecknad skrift har Ericsson — under åberopande
av att han vore fullständigt medellös samt hade hustru och ett barn
att försörja — anhållit om befrielse från den ådömda skadeståndsskyldigheten.
Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 28
april 1942 — under framhållande att fallet vore i viss mån likartat med ett
till 1942 års riksdag genom proposition nr 35 (punkt 1) hänskjutet ärende —
anfört bland annat:
Den försummelse Ericsson låtit komma sig till last hade delvis haft sin
grund i bristande förtrogenhet med konstruktionen av kylarsystemet hos automobilen
samt i den omständigheten, att han icke erhållit erforderliga instruk- /
tioner och anvisningar beträffande dess vård. Med hänsyn härtill och i betraktande
jämväl av Ericssons mycket svaga ekonomi samt honom åvilande
försörjningsplikt ansåge sig departementen böra tillstyrka att Ericsson helt
befriades från skadeståndsskyldighet.
Statskontoret har i utlåtande den 13 maj 1942 tillstyrkt att Ericsson, därest
han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade ett belopp av 50 kronor,
befriades från återstående skadeståndsskyldighet.
I överensstämmelse med statskontorets förslag förordar jag, att Ericsson
mot inbetalande till statsverket av 50 kronor befrias från återstående skade
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
ståndsskyldighet. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att bestämma den
tidpunkt inom vilken ifrågavarande betalningsskyldighet skall vara fullgjord.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Ernst David Ericsson må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar ett
belopp av 50 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan enligt krigsrättens vid Södermanlands regemente
utslag den 9 december 1941.
4:o.
En av värnpliktige vid Södra skånska infanteriregementet nr 953 2/1940
Ove Arne Helge Andersson den 30 januari 1942 under övningskörning i
tjänsten framförd, kronan tillhörig automobil fick motorfel och bogserades
till verkstad för reparation. Vid avlämnandet av automobilen därstädes underlät
Andersson tillse, att kylarvattnet urtappades, med påföljd att motorn frös
sönder.
Efter yrkande vid regementets krigsrätt förpliktade krigsrätten genom utslag
den 14 mars 1942 Andersson att i enlighet med eget medgivande utgiva
skadestånd till kronan för skadorna å automobilen med 526 kronor 17 öre.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
Uti en den 18 juni 1942 dagtecknad skrift har Andersson — med bifogande
av ett av kronouppbördskontoret i Malmö den 15 juni 1942 utfärdat intyg,
utvisande att hans senast deklarerade arbetsinkomst vore 1,100 kronor, samt
att han icke hade några inkomster av kapital eller förmögenhet — anhållit att
bliva befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.
Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 4
augusti 1942 anfört:
Andersson hade sedermera visat nit och skicklighet i sin tjänsteutövning
såsom bilförare. Med hänsyn till Anderssons ungdom (född den 1 september
1920) och svaga ekonomi ansåge sig departementen — i likhet med vad tjänstgörande
militärområdesbefälhavaren förordat — kunna tillstyrka nedsättning
av skadeståndsbeloppet med ungefär hälften eller 250 kronor, att inbetalas
förslagsvis senast den 30 juni 1943.
Statskontoret har i utlåtande den 17 augusti 1942 anslutit sig till vad tygoch
civila departementen sålunda föreslagit.
Med anledning av vad myndigheterna anfört finner jag mig böra tillstyrka,
att Åndersson, mot inbetalande till statsverket av visst belopp inom tid, som
av Kungl. Majit må bestämmas, befrias från återstående skadeståndsskyldighet.
Med hänsyn till omständigheterna i ärendet och till den ståndpunkt jag intagit
vid anmälan av det under nästföregående punkt behandlade ärendet vill
jag förorda, att det belopp, som sålunda Andersson bör ha att inbetala, begränsas
till 100 kronor.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
Departements
chefen.
Departements
chefen.
6 Kungl. Majlis proposition nr 13,
att Ove Arne Helge Andersson må, därest lian inom tid, som
av Kungl. Majit bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar
ett belopp av 100 kronor, befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan jämlikt krigsrättens vid Södra skånska
infanteriregementet utslag den 14 mars 1942.
5:o.
En kronan tillhörig, av Skånska kavalleriregementet disponerad lastautomobil
ställdes den 24 december 1941 efter avslutade körslor in i ett depåmagasin
vid Gråmanstorp. Furillen vid regementet Helge Artur Olofsson
öppnade därefter avtappningskranarna till automobilens kylarsystem men
underlät däremot tillse att kylarvätskan, som utgjordes av vatten, utrann. Enär
kranhålen sannolikt tillfrusit, avrann icke vattnet, med påföljd att kylarblocket
frös sönder.
Efter det saken hänskjuta till krigsrätten vid Skånska kavalleriregementet,
har krigsrätten genom utslag den 26 februari 1942, enär Olofsson försummat
att, såsom honom ålegat, tillse, att vattnet i kylaren avrunnit, förpliktat
honom att till kronan utgiva skadestånd med 684 kronor 95 öre. Krigsrättens
utslag har vunnit laga kraft.
Uti en av arméförvaltningens tyg- och civila departement, jämte eget yttrande,
den 11 augusti 1942 överlämnad skrift har Olofsson — under åberopande
av att han hade svag ekonomi samt hustru och ett barn att försörja — anhållit
att bliva befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten.
Tyg- och civila departementen ha i sitt yttrande anfört bland annat:
Då Olofsson icke gjort sig skyldig till försummelse av grövre beskaffenhet
samt hans ekonomiska villkor icke torde medgiva det utdömda beloppets inbetalning
inom avsevärd tid, funne departementen — med hänsyn jämväl till
ett av vederbörande chef avgivet utlåtande, att Olofsson alltid visat stor pliktuppfyllelse
och noggrannhet i tjänsten — skäligt att skadeståndet nedsattes
till förslagsvis 300 kronor att betalas före viss angiven tid.
Statskontoret har i utlåtande den 24 augusti 1942 förklarat sig icke ha
någon erinran mot bifall till ansökningen på sätt tyg- och civila departementen
förordat.
Jag vill ej motsätta mig att Olofsson befrias från ytterligare skadeståndsskyldighet
mot inbetalande av visst belopp inom tid, som av Kungl. Maj:t må
bestämmas. Med hänsyn till den ståndpunkt jag i det föregående vid anmälan
av likartade ärenden intagit förordar jag — med beaktande jämväl av den
omständigheten att sökanden är anställd vid regementet — att det belopp, som
av Olofsson skall inbetalas, bestämmes till 200 kronor. Jag hemställer således,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Helge Artur Olofsson må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar ett
belopp av 200 kronor, befrias från återstoden av den honom järn
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
likt krigsrättens vid Skånska kavalleriregementet utslag den 26
februari 1942 åliggande skadeståndsskyldigheten.
6:o.
Den 10 mars 1942 utförde värnpliktige vid Norra skånska infanteriregementet
nr 291 6/1939 Sven Anton Winbladh enligt order körning med kronan
tillhörig lastautomobil. Winbladh underlät därvid att före körningen fylla
automobilens oljehus med olja, med påföljd att motorn på grund av oljebrist
skadades.
Efter åtal vid Norra skånska infanteriregementets krigsrätt dömdes Winbladh
genom utslag den 8 april 1942 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för försummelse av tjänsteplikt att hållas i vaktarrest sex dagar, varjämte han
förpliktades att i skadestånd till kronan utgiva 366 kronor 95 öre. Krigsrättens
utslag har vunnit laga kraft.
Uti en den 1 juni 1942 dagtecknad skrift har Winbladh anhållit att bliva
befriad från den ådömda skadeståndsskyldigheten. Han hade före körningen
ämnat påfylla olja men icke kommit i tillfälle därtill, emedan oljeförrådet icke
varit öppet. Körningen hade dessutom blivit både längre och hårdare än vad
han beräknat. Hans ekonomi vore dålig, och han hade hustru och ett barn
att försörja.
Av handlingarna i ärendet inhämtas att Winbladhs senaste taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är 2,240 kronor samt att han har bosättningslån
å 1,000 kronor, varav 60 kronor avbetalats.
Arméförvaltningens tyg- och civila departement ha i utlåtande den 25
augusti 1942 med hänsyn till Winbladhs ungdom (född den 2 juni 1919) och
svaga ekonomiska ställning samt honom åvilande försörjningsplikt tillstyrkt
att Winbladh, därest han före viss angiven tid till kronan inbetalade ett belopp
av förslagsvis 200 kronor, befriades från återstående betalningsskyldighet.
Statskontoret har i utlåtande den 2 september 1942 förklarat sig icke ha
någon erinran mot bifall till ansökningen på sätt tyg- och civila departementen
föreslagit.
I princip har jag intet att erinra mot myndigheternas förslag. Det belopp,
som Winbladh skall ha att inbetala synes emellertid med hänsyn till föreliggande
omständigheter böra reduceras till 100 kronor. Jag finner mig därför
böra föreslå, att Winbladh befrias från honom åliggande ersättningsskyldighet
till kronan mot inbetalande av ett belopp av 100 kronor inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes. Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen medgiva,
att Sven Anton Winbladh må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar ett belopp
av 100 kronor, befrias från återstående ersättningsskyldighet
till kronan jämlikt krigsrättens vid Norra skånska infanteriregementet
utslag den 8 april 1942.
Departements
chefen.
8
Departements
chefen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 13.
7:o.
Den 20 januari 1942 företog sig värnpliktige vid Östgöta luftvärnsregemente
nr 180 23/1937 Karl-Viktor Thorell att i strid mot muntlig order göra upp fyr
under en värmepanna i regementets kasern, varvid pannan, som icke innehöll
något vatten, skadades.
Efter åtal vid regementets krigsrätt prövade krigsrätten genom utslag den
9 februari 1942 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten rättvist döma Thorell
för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt att undergå vaktarrest i tre
dagar, varjämte han förpliktades att gottgöra kronan för de skador, som tillfogats
värmepannan, med 1,221 kronor 30 öre. Krigsrättens utslag har vunnit
laga kraft.
Uti en av ställföreträdande chefen för fjärde arméfördelningen den 23
februari 1942 med tillstyrkan överlämnad ansökning har Thorell med bifogande
av medellöshetsintyg anhållit att bliva befriad från den ådömda skadeståndsskvldigheten.
Han hade vid tillfället börjat elda utan att förvissa sig örn att
vatten påfyllts, emedan ett anslag örn eldningsförbud av pannan avlägsnats.
Att han icke först gjort sig underrättad örn eldning varit tillåten hade berott
på obetänksamhet och ovana som eldare.
Arméförvaltningens civila departement och fortifikationsstyrelse ha i utlåtande
den 31 mars 1942 anfört bland annat:
Thorells vållande torde få ses mot bakgrunden av det förhållandet, att han
icke erhållit erforderlig utbildning för de arbetsuppgifter, han haft att fullgöra
såsom eldare. Han syntes icke ha insett risken av sitt handlande utan
vållat skadan av obetänksamhet. Hå han som värnpliktig icke åtnjutit någon
särskild ersättning såsom eldare, talade billighetsskäl för ett eftergivande av
skadeståndet.
Statskontoret har i utlåtande den 15 april 1942 förklarat, att ämbetsverket
icke ville motsätta sig att Thorell helt eller delvis befriades från ersättningsskyldighet.
Med beaktande av Thorells ekonomiska förhållanden och övriga
föreliggande omständigheter förordade statskontoret, att Thorell, därest han
inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade ett belopp av 100 kronor,
befriades från återstoden av honom åliggande ersättningsskyldighet.
Med beaktande av vad myndigheterna i ärendet anfört finner jag mig böra
såtillvida tillstyrka bifall till ansökningen, att jag förordar, att Thorell må,
därest han inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till arméförvaltningen
inbetalar ett belopp av 100 kronor, befrias från skyldigheten att gälda återstoden
av sin skuld till kronan enligt krigsrättens utslag.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Karl-Viktor Thorell må, därest han inom tid, som av Kungl.
Majit bestämmes, till arméförvaltningen inbetalar ett belopp av
100 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt krigsrättens
vid Östgöta luftvärnsregemente utslag den 9 februari 1942
åliggande skadeståndsskyldigheten.
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
8:o.
Under tjänstgöring som kock å jagaren Komulus anmodade den 6 januari
1942 värnpliktige vid andra beväringskompaniet nr 45 225/1939 Olop Bernhard
Hultgren, som då var sysselsatt med kaffekokning i fartygets kabyss, en av
vaktens eldare att pumpa olja, varmed spisen eldades, i en ovanför spisen
anbragt oljetank. Medan påfyllning av tanken, vars tilloppsledning stängdes
medels en i kabyssen befintlig kran, pågick, lämnade Hultgren kabyssen fölen
kortare stund. Sedan tanken under Hultgrens frånvaro blivit fylld med
olja och pumpning alltjämt pågick, nedrann olja genom en å tanken anbringad
ventil på spisen och antändes, med påföljd att brand uppstod i kabyssen. Härigenom
uppkommo skador å kabyssens inredning m. m.
Efter åtal vid stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation fann krigs
rätten genom utslag den 27 mars 1942, att Hultgren förfarit oförsiktigt med eld
inom krigsmaktens fartyg och därigenom vållat olyckan. På grund härav
prövade krigsrätten rättvist döma Hultgren jämlikt 99 § strafflagen för krigsmakten
att hållas i fängelse en månad, villkorlig dom, varjämte han förplik
tades att till kronan utgiva ersättning med 204 kronor 67 öre för de uppkomna
skadorna. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
Uti en den 13 april 1942 dagtecknad skrift har Hultgren anhållit att av nåd
bliva befriad från den honom ådömda skadeståndsskyldigheten.
Marinförvaltningen har i utlåtande den 26 maj 1942 anfört bland annat:
Hultgren hade sedan den 28 februari 1940 varit inkallad till beredskaps
tjänstgöring och hade tidigare innehaft anställning såsom kock å restaurant
mot en avlöning av 120 kronor i månaden jämte fri förplägnad. Hans levnads
villkor såväl före som efter inkallelsen hade sålunda varit av den natur, att
han icke utan väsentlig uppoffring torde kunna bära det ingrepp i hans ekono
miska ställning, som skulle bliva följden av att det utdömda skadeståndet skulle
utgå. Med hänsyn såväl härtill som till omständigheterna i övrigt tillstyrkte
marinförvaltningen bifall till ansökningen.
Statskontoret har i utlåtande den 3 juni 1942 med hänsyn till bland annat
vad marinförvaltningen anfört icke velat motsätta sig, att Hultgren delvis befriades
från skadeståndsskyldighet. Ämbetsverket förordade sålunda, att Hult
gren, därest han inom viss av Kungl. Maj:t bestämd tid inbetalade ett belopp
av 50 kronor, befriades från återstoden av skadeståndet.
Av utredningen synes framgå, att svårigheter skulle möta för Hultgren att
fullgöra ifrågavarande skadeståndsskyldighet. Med beaktande härav och
övriga i ärendet föreliggande omständigheter förordar jag i enlighet med
statskontorets förslag, att Hultgren befrias från återstående skadeståndsskyl
dighet mot inbetalande av 50 kronor inom tid, som av Kungl. Magt be
stämmes.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Olov Bernhard Hultgren må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till marinförvaltningen inbetalar ett bolopp
av 50 kronor, befrias från återstoden av honom jämlikt
stationskrigsrättens vid Stockholms örlogsstation utslag den 27
mars 1942 åliggande skadeståndsskyldighet.
Departements
chefen.
Departementschefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
9:o.
Värnpliktige vid Svea flygflottilj nr 33 45/1940 Adolf Wilhelm Sundblad
startade den 25 september 1941 i strid mot gällande instruktion ett kronan tillhörigt
flygplan utan att någon satt i förarsätet. Till följd härav ställde sig
planet på nosen, med påföljd att propellern slog mot marken och förstördes.
Efter åtal vid regementskrigsrätten vid Svea flygflottilj prövade krigsrätten
genom utslag den 17 oktober 1941 rättvist döma Sundblad jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för tjänsteförsummelse att undergå vaktarrest tre dagar,
varjämte han förpliktades att till kronan i skadestånd för propellern utgiva
500 kronor. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
Uti en av chefen för flygvapnet den 27 januari 1942 med tillstyrkan överlämnad
ansökning har Sundblad anhållit att bliva befriad från den honom
ådömda skadeståndsskyldigheten. Hans föräldrar vore döda, och han vore
hänvisad att helt försörja sig själv. Hans veckolön uppginge till 44 kronor.
Flygförvaltningen har i utlåtande den 12 maj 1942 anfört bland annat följande:
Sundblads
uraktlåtenhet att iakttaga gällande säkerhetsföreskrifter hade
närmast berott på hans strävan att i tid få det honom tilldelade flygplanet i
startklart skick. Under hänvisning bland annat till Kungl. Maj:ts och riksdagens
beslut i liknande ärenden hemställde flygförvaltningen, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen, att Sundblad befriades från ifrågavarande
skadeståndsskyldighet.
Statskontoret har i utlåtande den 20 maj 1942 med hänsyn till bland annat
vad flygförvaltningen anfört förklarat, att ämbetsverket icke ville motsätta
sig, att Sundblad delvis befriades från skadeståndsskyldighet. Med beaktande
av Sundblads ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter, förordade
statskontoret, att Sundblad, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid
inbetalade ett belopp av 50 kronor, befriades från återstoden av honom åvilande
ersättningsskyldighet.
I anslutning till statskontorets förslag finner jag mig böra föreslå, att Sundblad
befrias från den honom åliggande skadeståndsskyldigheten mot inbetalande
av 50 kronor inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Adolf Wilhelm Sundblad må, därest han inom tid, som av
Kungl. Majit bestämmes, till flygförvaltningen inbetalar ett belopp
av 50 kronor, befrias från återstoden av den honom jämlikt
krigsrättens vid Svea flygflottilj utslag den 17 oktober 1941
åliggande skadeståndsskyldigheten.
10:o.
Korpralen vid Svea flygflottilj nr 222 Gillis Sigvard Valdemar Hermansson
startade den 1 augusti 1941 i strid mot gällande instruktion ett kronan
tillhörigt flygplan utan att någon satt i förarsätet. Till följd härav ställde
Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 11
sig planet på nosen, med påföljd att propellern slog mot marken och förstördes.
Efter åtal vid regementskrigsrätten vid Svea flygflottilj prövade krigsrätten
genom utslag den 17 oktober 1941 rättvist döma Hermansson jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för tjänsteförsummelse att undergå vaktarrest
tre dagar, varjämte han förpliktades att till kronan i skadestånd för
propellern utgiva 550 kronor. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
Uti en av chefen för flygvapnet den 27 januari 1942 med tillstyrkan överlämnad
ansökning har Hermansson under åberopande av sin svaga ekonomiska
ställning anhållit att bliva befriad från den honom ådömda skadeståndsskyldigheten.
Flygförvaltningen har i utlåtande den 12 maj 1942 anfört bland annat
följande:
Hermanssons uraktlåtenhet att iakttaga gällande säkerhetsföreskrifter
hade närmast berott på hans strävan att i tid få det honom tilldelade flygplanet
i startklart skick. Under hänvisning bland annat till Kungl. Majlis
och riksdagens beslut i liknande ärenden hemställde flygförvaltningen, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att Hermansson befriades från ifrågavarande
ersättningsskyldighet.
Statskontoret har i utlåtande den 20 maj 1942 med hänsyn till bland annat
vad flygförvaltningen anfört förklarat, att ämbetsverket icke ville motsätta
sig, att Hermansson delvis befriades från skadeståndsskyldighet. Med beaktande
av Hermanssons ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter,
förordade statskontoret, att Hermansson, därest han inom viss av
Kungl. Majit bestämd tid inbetalade ett belopp av 50 kronor, befriades från
återstoden av honom åvilande ersättningsskyldighet.
I överensstämmelse med den ståndpunkt jag intagit vid anmälan under
nästföregående punkt av fråga om befrielse för värnpliktige A. W. Sundblad
från ersättningsskyldighet, finner jag mig böra föreslå, att jämväl Hermansson
befrias från den honom åliggande skadeståndsskyldigheten mot inbetalande
på motsvarande sätt av 50 kronor. Jag hemställer alltså, att Kungl.
Maj:! måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Gillis Sigvard Valdemar Hermansson må, därest han
inom tid, som av Kungl. Majit bestämmes, till flygförvaltningen
inbetalar ett belopp av 50 kronor, befrias från återstoden av den
honom jämlikt krigsrättens vid Svea flygflottilj utslag den 17
oktober 1941 åliggande skadeståndsskyldigheten.
Illo.
Vid kvällsövning den 7 maj 1937 å Ladugårdsgärde i Stockholm med två
plutoner ur Svea livgarde blev värnpliktige vid regementet nr 45 49/1935
Karl Oskar Davidsson svårt skadad av ett löst skott, som avlossades av
värnpliktige vid regementet nr 676 45/1936 Karl Vidar Eugen Ljungqvist.
Departements
chefen.
12 Kungl, Maj:ts proposition nr 13.
De närmare omständigheterna vid olyckstillfället voro följande: Ljungqvist,
som tjänstgjorde som befälhavare för en skogspostering, uppmärksammade
att en fientlig patrull ryckte fram mot posteringen och gav därför order örn
patrullens tillfångatagande. Enär Davidsson, som tillhörde patrullen, intagit
eldställning, beslöt Ljungqvist att taga Davidsson tillfånga och smög sig
därför fram mot honom med vänster hand örn gevärspipan och höger hand
örn kolvhalsen. Då Davidsson något ögonblick därefter reste sig upp för att
skynda från platsen, sprang Ljungqvist efter honom och avlossade därunder
på omkring två meters avstånd mot Davidsson ett löst skott, som träffade i
högra nedre delen av ryggen.
Davidsson har av skottet tillfogats så svåra kroppsskador, att han varit
intagen å militärsjukhus till och med den 1 oktober 1937, varunder bland
annat högra njuren bortoperats. Han har därefter varit helt eller delvis
arbetsoförmögen till och med den 11 december 1937.
Med anledning av vad sålunda förekommit ställdes Ljungqvist av vederbörande
krigsfiskal under åtal vid Svea livgardes krigsrätt. I målet förde
Davidsson och riksförsäkringsanstalten ersättningstalan mot Ljungqvist.
Av handlingarna i ärendet inhämtas att riksförsäkringsanstalten förbehållit
sig att även framdeles föra talan mot Ljungqvist för utfående av vad
anstalten nödgades utgiva på grund av ifrågavarande skada.
Genom utslag den 1 mars 1938 prövade krigsrätten rättvist döma Ljungqvist
dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oskicklighet i fullgörande
av tjänsteplikt att hållas i vaktarrest åtta dagar, dels ock jämlikt
14 kap. 17 § andra stycket allmänna strafflagen och med tillämpning av
131 § strafflagen för krigsmakten för vållande till kroppsskada att böta tjugufem
dagsböter, varje dagsbot bestämd till två kronor. Därjämte förpliktade
krigsrätten, såvitt nu är i fråga, Ljungqvist att till riksförsäkringsanstalten
för av denna havda utgifter på grund av olycksfallet utgiva 204 kronor 76
öre, motsvarande utbetalad sjukpenning, samt 18 kronor för läkarintyg ävensom
75 kronor för anstaltens kostnader i målet eller sålunda tillhopa 297
kronor 76 öre. Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
Uti en den 27 juni 1942 till försvarsdepartementet inkommen skrift har
Ljungqvist anfört bland annat: Riksförsäkringsanstalten hade med inberäknande
av det anstalten tilldömda beloppet numera fordrat ersättning av honom
för samtliga havda kostnader i anledning av olycksfallet med tillhopa 776
kronor 16 öre. Ljungqvist vore för närvarande tillfälligt anställd vid statens
järnvägars militärbyrå och saknade möjlighet att gälda anstaltens ifrågavarande
krav ävensom de ytterligare ersättningskrav, som framdeles kunde
komma att framställas mot honom på grund av olycksfallet. Han hemställde
därför att av nåd bliva befriad från all vidare ersättningsskyldighet till
riksförsäkringsanstalten.
Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 20 juni 1942 anfört bland
annat:
Anstalten hade genom beslut den 27 maj 1938 på grund av olycksfallet
tillerkänt Davidsson, som vore född den 14 mars 1915, livränta enligt förord
-
13
Kungl. Maj:ts preposition nr 13.
ningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, att utgå från och med den 12 december
1937 under hans återstående livstid med 117 kronor 60 öre för år räknat.
Den 5 april 1938 hade anstalten översänt krigsrättens ovannämnda utslag
till stadsfogden för verkställighet, men Ljungqvist hade vid utmätningsförsök
befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. Då anstalten sedermera
den 18 november 1941 framställt ersättningskrav mot Ljungqvist å sina
dittillsvarande kostnader, 776 kronor 16 öre, hade Ljungqvist förklarat sig
sakna tillgångar till gäldande av anstaltens fordran. Med hänsyn till av riksförsäkringsanstalten
införskaffad utredning samt i betraktande av de omständigheter,
varunder skadan uppkommit, ansåge sig anstalten böra tillstyrka
bifall till Ljungqvists framställning.
Av berörda utredning rörande Ljungqvists ekonomiska ställning m. m.
inhämtas:
Ljungqvist, som är född den 1 augusti 1916, åtnjuter lön med 300 kronor
per månad ävensom inkvarteringsersättning med 4 kronor per dag. Han
delar ett möblerat rum med en annan tjänsteman och betalar själv en månadshyra
av 35 kronor. Han resterar för oguldna skatter med omkring 400 kronor
samt anser sig stå i skuld till sin moder med ungefär 1,000 kronor för erhållet
underhåll.
Statskontoret har i utlåtande den 1 juli 1942, med hänsyn till bland annat
vad riksförsäkringsanstalten anfört, förklarat, att statskontoret icke ville
motsätta sig att Ljungqvist mot inbetalande av 300 kronor befriades från
återstående ersättningsskyldighet.
Av utredningen i ärendet framgår att Ljungqvist enligt ovannämnda Departement«
krigsrättsutslag, såvitt nu är i fråga, på grund av vållande till den kropps- Zeferi.
skada, som åsamkats Davidsson, förpliktats ersätta riksförsäkringsanstalten
— förutom rättegångskostnader, 75 kronor — vad anstalten jämlikt bestämmelserna
i 1927 års militärersättningsförordning utgivit, nämligen sjukpenning
för tiden 28 september—11 december 1937 med 204 kronor 76 öre
samt ersättning för läkarintyg med 18 kronor eller tillhopa 222 kronor 76
öre. Vidare har anstalten genom beslut den 27 maj 1938 tillerkänt Davidsson,
som är född den 14 mars 1915, livränta enligt nämnda förordning att utgå
från och med den 12 december 1937 under hans återstående livstid med
117 kronor 60 öre för år räknat. Då riksförsäkringsanstalten sökt uttaga sin
fordran enligt krigsrättsutslaget, har Ljungqvist vid utmätningsförsök befunnits
sakna utmätningsbara tillgångar. Vid av riksförsäkringsanstalten
sedermera framställt ersättningskrav mot Ljungqvist å anstaltens dittillsvarande
kostnader i ärendet, 776 kronor 16 öre, har Ljungqvist förklarat sig
sakna tillgångar till gäldande av anstaltens fordran.
I anslutning till myndigheternas förslag förordar jag med hänsyn till föreliggande
omständigheter, att Ljungqvist mot inbetalande till riksförsäkringsanstalten
av 300 kronor befrias från återstående ersättningsskyldighet till
riksförsäkringsanstalten för vad anstalten utgivit eller kan komma att utgiva
på grund av ifrågavarande olycksfall. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att bestämma den tidpunkt, inom vilken betalningsskyldigheten skall vara
fullgjord.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Karl Vidar Eugen Ljungqvist må, därest han inom tid,
som av Kungl. Majit bestämmes, till riksförsäkringsanstalten
inbetalar ett belopp av 300 kronor, befrias från vidare ersättningsskyldighet
till riksförsäkringsanstalten för vad anstalten
jämlikt 1927 års militärersättningsförordning utgivit eller kan
komma att utgiva till Karl Oskar Davidsson i anledning av
denne genom Ljungqvists förvållande den 7 maj 1937 åsamkad
kroppsskada.
12:o.
Vid upphandling av tälthyddor för arméns räkning under hösten 1939 antogs
handelsbolaget med firma Holmsunds presenningsfabrik, innehavare
Karl Erik Nygren och Hilmer Amandus Ruthström, båda i Holmsund, efter
i vederbörlig ordning avgivet leveransanbud till leverantör av 400 tälthyddor
till arméförvaltningens intendenturdepartement. Emellertid visade sig handelsbolaget
icke kunna fullgöra de med upphandlingen förenade villkoren, varför
intendenturdepartementet återkallade antagandet av bolagets anbud. Till
följd härav måste förnyad upphandling av tälthyddor för intendenturdepartementets
räkning företagas senare under samma höst, varvid upphandlingspriset
blev åtskilligt högre än det av bolaget i förenämnda anbud upptagna. Då bolaget
och dess innehavare måste anses vara ersättningsskyldiga för de merkostnader,
som härigenom uppstodo för kronan för den förnyade upphandlingen,
instämde arméförvaltningens intendenturdepartement å kronans vägnar bolaget
och dess innehavare till Umeå domsagas häradsrätt med yrkande, att bolaget
och dess medparter måtte åläggas att gemensamt eller vilken bäst gälda gitte
i förevarande avseende till kronan utgiva tillhopa 14,400 kronor jämte ränta.
Genom utslag den 3 juli 1940 förpliktade häradsrätten handelsbolaget och
dess medparter att till kronan utgiva nyssnämnda belopp, 14,400 kronor,
jämte fem procent ränta därå från stämningsdagen den 30 januari 1940 tills
betalning skedde ävensom gottgöra kronan för utgifter å målet med 100
kronor.
I häradsrättens utslag sökte handelsbolaget och dess medparter ändring.
Genom dom den 29 oktober 1940, vilken vunnit laga kraft, fann hovrätten för
Övre Norrland ej skäl att göra ändring i häradsrättens utslag samt förpliktade
bolaget och dess medparter att solidariskt gottgöra kronan dess utgifter å
målet i hovrätten med fordrade 100 kronor.
Uti en den 4 februari 1941 dagtecknad skrift anhöllo Nygren och Kuthström
att bliva befriade från eller erhålla avkortning av betalningsskyldigheten
för den skuld, vari de enligt förenämnda hovrättsdom häftade till kronan,
samt anförde därvid i huvudsak följande:
Otvivelaktigt hade det vid intendenturdepartementets förnyade upphandling
fordrade högre priset betingats av att de av stormaktskriget föranledda
varuprisstegringarna omöjliggjorde tillverkning utan förlust till ett så lågt
pris, som angivits i sökandenas anbud. Sökandena hade alltså under alla
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
förhållanden gjort stora förluster på sin leverans, även om densamma fullföljts.
Några möjligheter att bemästra de uppkomna svårigheterna hade
därför icke förelegat. — Utmätning av handelsbolagets egendom ägde rum
den 2 september 1940 och auktion vore utsatt att äga rum den 11 februari
1941. Sökandena hotades nu att ställas inför utsikten att nedlägga sin
rörelse. Denna startades då sökanden Nygren genom olycksfall i arbete
hos Holmsunds Aktiebolag blivit invalid och sökanden Ruthström genom
rationalisering i samma bolag icke för framtiden kunde påräkna sysselsättning
i detsamma. Vid företagets start hade erhållits ett lån på 5,000 kronor
av Västerbottens företagarförening, till vilken medel ställdes till förfogande
från såväl staten som från kommuner, landsting och industriella företag för
att stimulera uppkomsten av småföretag inom industri och hantverk. På
detta lån återstode ett belopp av 1,700 kronor. Holmsunds Aktiebolag hade
under den första tiden efter företagets start tillhandahållit lokal för rörelsen
och hade sedermera utan ersättning levererat virke till uppförande av den
byggnad, däri rörelsen nu bedreves. Under sådana förhållanden ansåge
sökandena det vara ett allmänt intresse att deras rörelse fortfarande kunde
hållas igång till nytta för både landet och länet. — Sökandena finge därför
anhålla, att Kungl. Majit måtte av nåd efterskänka deras ifrågavarande skuld
till kronan eller ock i proposition till riksdagen hemställa örn avkortning av
sökandenas berörda skuld.
I utlåtanden tillstyrkte arméförn alhling ens intendentur- oell civila departement
samt statskontoret med hänsyn till föreliggande omständigheter, att
Nygren och Ruthström befriades från den ifrågavarande ersättningsskyldigheten,
därest de före utgången av år 1941 till kronan inbetalade ett belopp
av 1,440 kronor, d. v. s. en tiondel av det utdömda skadeståndets kapitalbelopp.
Sedan riksdagen i skrivelse nr 185 i anledning av Kungl. Majits proposition
1941: 120 därtill lämnat sitt medgivande, förordnade Kungl. Majit i brev den
9 maj 1941 i överensstämmelse med riksdagens beslut, att Nygren och Ruthström
skulle, därest de före den 1 januari 1942 till arméförvaltningen inbetalade
ett belopp av 1,440 kronor, befrias från återstående betalningsskyldighet
till kronan enligt ovannämnda dom.
Uti en den 2 maj 1942 dagtecknad skrift lia Nygren och Ruthström anfört,
att de bägge varit inkallade till militärtjänstgöring under år 1941, Nygren
under nästan hela året och Ruthström under en stor del av året. Den
av dem ägda rörelsen, Holmsunds presenningsfabrik, hade under inkallelsetiden
drivits av deras hustrur och lämnat högst obetydlig vinst. På grund härav
hade det föreskrivna beloppet 1,440 kronor kunnat inbetalas först den 14
april 1942. De anhöllo nu örn befrielse från vidare betalningsskyldighet,
oaktat de icke kunnat fullgöra den genom Kungl. Majits beslut fastställda
betalningsskyldigheten inom föreskriven tid.
Arméförvaltningen intendentur- och civila departement ha i utlåtande den
18 maj 1942 tillstyrkt bifall till ansökningen.
Statskontoret har i utlåtande den 30 maj 1942 meddelat, att ämbetsverket
med hänsyn till föreliggande omständigheter icke motsatte sig befrielse för
sökandena från den återstående betalningsskyldigheten till kronan.
Departementschefen
.
Departements
chefen.
16 Kungl. Maj-.ts proposition nr 13.
I likhet med myndigheterna anser jag mig böra föreslå, att sökandena befrias
från återstående betalningsskyldighet till kronan.
Under åberopande av det anförda hemställer jag alltså, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Karl Erik Nygren och Hilmer Amandus Ruthström befrias
från återstående betalningsskyldighet till kronan enligt hovrättens
för övre Norrland dom den 29 oktober 1940.
13:o.
Värnpliktige vid andra beväringskompaniet nr 48 227/1940 Berndt Arvid
Blom underlät den 3 juli 1941 att före igångsättandet av en cirkulationspump
i turbinrummet å ett marinen tillhörigt krigsfartyg öppna avloppsventilen, med
påföljd att turbinhuset sprängdes sönder.
Efter åtal vid fältkrigsrätten vid kustflottan dömde krigsrätten genom utslag
den 19 september 1941 Blom för vad han sålunda låtit komma sig till
last att undergå vaktarrest tre dagar. Vidare förpliktade krigsrätten genom
utslag den 13 mars 1942 Blom att till kronan utgiva ersättning för kostnaderna
för reparation av de vid explosionen uppkomna skadorna med 1,286 kronor
39 öre. Krigsrättens nämnda utslag ha vunnit laga kraft.
Uti en den 30 mars 1942 dagtecknad skrift har Blom anhållit att av nåd bliva
befriad från den honom ådömda skadeståndsskyldigheten. Då han på överordnads
order igångsatt pumpen, hade han ägt bristande erfarenhet örn dess
konstruktion men likväl av oförsiktighet icke meddelat sin förman detta förhållande,
enär han icke insett de risker, som förefunnits.
Enligt kronodebetsedel för år 1941 har Blom taxerats för en beskattningsbar
inkomst av 3,450 kronor.
Marinförvaltningens ingenjöravdelning har funnit att Blom borde befrias
från ersättningsskyldighet för skadan. Den befintliga säkerhetsventilen
med en viss lystringssignal hade nämligen vid tillfället icke fungerat, tydligen
på grund av närvaro av kondensat i turbinhuset. Vidare hade ''befunnits
att turbinhuset redan före olyckan varit utsatt för otillbörligt invändigt
tryck, enär en gammal spricka påvisats i brottytan.
Marinförvaltningen har i utlåtande den 7 juli 1942 med hänsyn till vad
ingenjöravdelningen anfört samt Bloms ekonomiska ställning tillstyrkt, att
Blom av nåd befriades från skadeståndsskyldighet.
Statskontoret har i utlåtande den 25 juli 1942 med hänsyn till resultatet
av den tekniska undersökningen rörande skadan förklarat, att ämbetsverket
icke motsatte sig, att Blom helt befriades från ersättningsskyldighet.
Resultatet av den tekniska undersökningen rörande skadan synes mig utvisa,
att Blom bör befrias från den honom ådömda skadeståndsskyldigheten
till kronan. Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva,
att Berndt Arvid Blom befrias från honom jämlikt fältkrigsrättens
vid kustflottan utslag den 13 mars 1942 åliggande skyldighet
att till kronan utgiva skadestånd med 1,286 kronor 39 öre.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
14:o.
Vid granskning av marinförvaltningens räkenskaper för oktober 1935—juni
1936 framställde revisionen hos riksräkenskapsverket en anmärkning av
följande innehåll. Till dåvarande lotskaptenen H. Jacobson, som vore kapten
i flottans reserv, hade för tiden december 1928—juni 1936 utbetalats pension
efter 25 kronor för månad med 2,275 kronor och pensionsförhöjning enligt
kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) efter 23 kronor för månad med 2,093
kronor, eller tillhopa 4,368 kronor. Till grund för utbetalningarna läge ett av
marinförvaltningen den 3 oktober 1935 för Jacobson utfärdat pensionsbrev,
varigenom marinförvaltningen tillkännagivit, att Jacobson, vilken den 11
november 1928 uppnått 55 års ålder, ägde jämlikt kungl, brev den 27 september
1935 och kungörelsen den 27 juni 1902 (nr 74) angående antagning, utbildning
och pensionering av reservbefäl för flottan uppbära en årlig pension av 300
kronor, att utgå från och med den 1 december 1928 och utbetalas, såvitt gällde
förfallna belopp omedelbart, och i övrigt månadsvis i efterskott genom marinförvaltningens
försorg. Av tillgängliga handlingar hade inhämtats, att Jacobson,
som vore född den 11 november 1873, blivit efter avlagd sjöofficersexamen
utnämnd till underlöjtnant i flottans reserv den 27 oktober 1897, att han
den 25 maj 1917 erhållit fullmakt såsom kapten i samma reserv, att Kungl.
Maj:! den 31 december 1928 medgivit honom rätt att efter utgången av år 1928
fortfarande kvarstå i flottans reserv under den tid han kvarstode i lotsverkets
tjänst samt att Kungl. Majit den 27 september 1935, efter av marinförvaltningen
i skrivelse den 22 augusti 1935 gjord hemställan, förklarat den omständigheten
att Jacobson ej erhållit avsked ur reserven icke utgöra hinder
för honom att komma i åtnjutande av ifrågakommen reservpension. Av ovannämnda
för Jacobson utfärdade pensionsbrev franninge, att han av marinförvaltningen
ansetts äga rätt att uppbära pension jämlikt förutnämnda kungörelse
den 27 juni 1902. I § 12 nämnda kungörelse stadgades, att reservofficer,
som erhållit avsked i viss ordning, vore, därest han fullgjort stadgad
tjänstgöringsskyldighet, berättigad att efter uppnådda 55 års ålder under sin
återstående livstid åtnjuta årlig pension till belopp av 300 kronor. Enligt
övergångsstadgande i § 17 vore reservofficer, för vilken insättning i ränteoch
kapitalförsäkringsanstalt skett i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen
den 13 juli 1887 (nr 46 sid. 12) angående utbildande av reservbefäl
för flottan, berättigad att jämte den förmån av kapital och livränta, som på
grund av nämnda kungörelse tillkomme honom, efter uppnådda 55 års ålder
åtnjuta årlig pension, lika stor med det belopp, varmed den livränta, som på
grund av den verkställda insättningen skulle tillkomma honom vid 55 års
ålder, understege 300 kronor, allt under förutsättning att han i viss ordning
erhållit avsked samt därjämte fullgjort viss tjänstgöringsskyldighet. Slutligen
hade föreskrivits, att förenämnda kungörelse den 13 juli 1887 fortfarande
skulle gälla med avseende på dem som före den 15 juni 1899 antagits
till reservofficerare eller reservofficersaspiranter och på vilka icke bestämmelserna
i § 17 vunne tillämpning. Av innehållet i berörda 1887 års och 1902
års kungörelser samt den till grund för den förra liggande propositionen
Bihang till riksdagens protokoll 1D43. 1 sami. Nr 13. 2i87 « 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 18.
(1887 prop. 1 femte huvudtiteln) framginge emellertid, att ifrågavarande kungörelser
icke hade avseende å andra reservofficerare än sådana som blivit utnämnda
efter genomgående av i kungörelserna föreskriven reservofficersaspirantutbildning
och fullgjort viss tjänstgöringsskyldighet. På Jacobson,
vilken i annan ordning blivit utnämnd till officer i flottans reserv, nämligen
efter avlagd sjöofficersexamen, ägde kungörelserna förty icke tillämpning
Att detta vore förhållandet utvisades jämväl av en annan omständighet. Enligt
vad revisionen inhämtat hade nämligen den i § 12 av nyssberörda 1887 års
kungörelse föreskrivna insättningen av medel i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt
icke ägt rum beträffande Jacobson. På grund av vad sålunda anförts
syntes författningsenlig grund för utfärdandet av ovanberörda pensionsbrev
för Jacobson icke förefinnas, och anmärktes fördenskull 4,368 kronor till
ersättande av dem som deltagit i det beslut, varigenom ifrågavarande pensionsrätt
tillerkänts Jacobson, nämligen kommendören K. T. Palm, marinöver
ho fnonissarien B. Boalt samt kommendörkaptenen S. Ulff.
Genom utslag den 19 maj 1937 förpliktade riksräkenskapsverket, med gillande
av anmärkningen, Palm, Boalt och Ulff att, gemensamt eller vilken
gälda gitte, ersätta statsverket 4,368 kronor, envar av dem öppet lämnat att
hos vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.
Över utslaget anförde Jacobson besvär hos kammarrätten, som emellertid
genom utslag den 31 augusti 1939 icke fann skäl göra ändring i överklagade
utslaget.
Vidare förpliktade riksräkenskapsverket genom lagakraftvunnet utslag den
12 december 1939 i anmärkningsmål rörande marinförvaltningens räkenskaper
för juli 1936—januari 1937 Palm, Boalt och Ulff att, gemensamt eller vilken
gälda gitte, ersätta statsverket 336 kronor, likaledes utgörande oriktigt utbetald
pension till Jacobson, envar dock öppet lämnat att hos vederbörande
söka sitt åter efter befogenhet.
En av Jacobson sedermera gjord ansökning i fråga om reservpension föranledde
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 juni 1940 icke någon åtgärd.
Uti en den 30 oktober 1941 dagtecknad skrift ha bankdirektören G. K.
Palm i dåvarande egenskap av förmyndare för kommendören Palm, Boalts
dödsbo och Ulff hos Kungl. Majit anhållit att av nåd bliva befriade från ersättningsskyldighet
enligt ovannämnda båda utslag, innefattande en ersättningsskyldighet
av tillhopa 4,704 kronor.
Sökandena lia härvid åberopat bland annat: Jacobson saknade utmätningsbara
tillgångar. Boalt hade varit föredragande, då pensionsbrev utfärdades
för Jacobson och syntes därför närmast ansvarig för beslutet, men
statsverkets fordran kunde icke uttagas ur Boalts dödsbo på grund av
bristande tillgång.
Marinförvaltningen har i utlåtande den 12 december 1941 — med vitsordande
att Jacobson saknade utmätningsbara tillgångar, samt att de utdömda
beloppen ej heller kunde uttagas ur Boalts dödsbo — framhållit, att
Palm och Ulff icke utan stora ekonomiska offer kunde inbetala de utdömda
Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 19
beloppen. Marinförvaltningen funne därför synnerliga skäl tala för att
sökandena befriades från återbetalningsskyldighet.
Statskontoret har i utlåtande den 23 januari 1942 anfört bland annat:
De bestämmelser, varå marinförvaltningen grundat sitt beslut den 3 oktober
1935 örn reservpension åt Jacobson, vore så avfattade, att enligt ämbetsverkets
mening någon tvekan knappast kunde råda rörande den rätta tilllämpningen
av bestämmelserna. Tolkningssvårigheter torde fördenskull icke
kunna åberopas såsom motiv för ett eftergivande av den ålagda betalningsskyldigheten.
Med hänsyn till vad statskontoret inhämtat angående Palms
och Ulffs ekonomiska omständigheter torde icke heller — såsom marinförvaltningen
gjort gällande — en inbetalning av de utdömda beloppen, sammanlagt
4,7Ö4 kronor, kunna anses åsamka dem några större olägenheter av
ekonomisk art. Redan i betraktande härav måste statskontoret ställa sig betänksamt
gentemot, ett bifall till ansökningen. Härtill komrne att riksdagen
— såsom framginge av dess skrivelse den 10 april 1935 (nr 156) — på given
anledning ansett sig böra fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att
från statens sida efterskänkande av ådömd betalningsskyldighet endast skedde
i undantagsfall och när särskilda förhållanden betingade ett dylikt medgivande
samt att befrielse icke borde lämnas i större utsträckning än som
kunde vara av omständigheterna verkligen påkallat. Vid nu angivna förhållanden
kunde statskontoret för sin del icke tillstyrka, att sökandena helt
befriades från betalningsskyldighet.
Då emellertid Boalt, vilken såsom föredragande inom marinförvaltningen
torde ha varit den för det felaktiga pensionsbeslutet i första hand ansvarige,
avlidit, och någon möjlighet icke torde föreligga att av han* dödsbo utfå
någon del av det utdömda beloppet, funne statskontoret — med hänsyn jämväl
till den för fattande av dylika och liknande beslut vanligen förekommande
ordningen — skäligt, att den Palm och Ulff åvilande betalningsskyldigheten
begränsades att avse så stor del av det till återbetalning anmärkta beloppet,
som rimligen kunde anses belöpa på dem. Statskontoret ville fördenskull
icke motsätta sig, att ansökningen på det sätt vunne tillmötesgående, att beloppet,
4,704 kronor, nedsattes med en tredjedel.
Med anledning av statskontorets utlåtande ha Palm och Ulff i skrivelse
den 12 februari 1942 framhållit följande:
I skrivelse den 22 augusti 1935 hade marinförvaltningen i dess dåvarande
sammansättning (Åkermark, Boalt, Braunerhielm) anfört, att ämbetsverket
icke kunnat tilldela Jacobson pension, emedan han icke erhållit avsked, ehuru
han uppfyllt övriga fordringar för erhållande av pension, och slutligen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte förklara den omständigheten att Jacobson icke
erhållit avsked ur tjänsten icke utgöra hinder för marinförvaltningen att tilldela
honom pension. Kungl. Maj:t hade genom beslut den 27 september 1935
förklarat den omständigheten, att Jacobson ej erhållit avsked ur reserven
icke utgöra hinder för honom att komma i åtnjutande av ifrågavarande pension.
Vid ärendets förnyade föredragning i marinförvaltningen den 3 oktober
1935 anmälde föredraganden vad som sålunda i ärendet förevarit. Under
sådana omständigheter syntes för Palm och Ulff det beslut, som marinförvaltningen
då hade att fatta, endast utgöra en bekräftelse på ett av marinförvaltningen,
i dess ordinarie sammansättning redan godkänt principbeslut.
Ärendet hade ju då två gånger varit föremål för beredning av civilavdelningens
juridiskt skolade personal och föredragits av marmförvaltningens
juridiskt sakkunnige ledamot. För dem förelåg sålunda ingen som helst anledning
förmoda, att ärendet icke skulle vara fullt riktigt behandlat, och de
Departements
chefen.
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
saknade varje motiv att göra någon ytterligare förfrågan huruvida det funnes
någon äldre eller nyare författning, som kunde föranleda att pension icke
skulle utbetalas till Jacobson. Att de, som vore kommenderade till marinförvaltningen
på grund av särskild sakkunskap inom det artilleritekniska
respektive nautiska området, skulle känna till existensen av vissa specialbestämmelser
och innehållet i en viss proposition av år 1887 syntes dem
fullständigt otänkbart.
Beträffande sina ekonomiska förhållanden anförde sökandena: Palm hade
under år 1940 åtnjutit lön såsom kommendörkapten av l:a graden i egenskap
av inkallad officer, tjänstgörande i marinförvaltningen. Han hade dessutom
haft följande privata inkomster, nämligen 850 kronor utgörande avkastningen
av ett mindre kapital, 400 kronor från en livränta samt ett revisorsarvode å
1,500 kronor. På grund av långvarig sjukdom hade Palms militärtjänstgöring
upphört med utgången av augusti 1941. Sedan den 1 september 1941 hade
han därför endast åtnjutit pension såsom kommendörkapten av l:a graden.
Även Palms övriga inkomster hade minskats. Avkastningen av kapitalet hade
nedgått på grund av att delar av detsamma måst tagas i anspråk för gäldande
av skatter och sjukdomskostnader. Revisorsarvodet upphörde med utgången
av år 1942. Att till statsverket inbetala ett belopp av nära 1,600 kronor skulle
åsamka honom de allra största olägenheter av ekonomisk art.
Ulff hade icke några andra inkomster än de han uppbure såsom navigationsskoleinspektör
i kommerskollegium i lönegrad A 29. Han kunde icke
utan allvarliga svårigheter till kronan inbetala ett belopp på omkring 1,600
kronor.
Kammarrätten har i utlåtande den 4 juni 1942 anfört bland annat:
Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst rörande dödsboets ekonomiska
ställning funne sig kammarrätten böra tillstyrka bifall till dödsboets framställning.
Kammarrätten funne däremot tillräckliga skäl icke förebragta för
fullständig befrielse för Palm och Ulff från återbetalningsskyldighet. Emellertid
ansåge kammarrätten att med hänsyn till upplysta förhållanden ytterligare
någon nedsättning utöver den av statskontoret föreslagna skäligen borde äga
rum och ifrågasatte därvid, huruvida icke Palms och Ulffs betalningsskyldighet
skulle kunna inskränkas till att a.vse för en var av dem en tredjedel av
det belopp, som utbetalts på grund av det utfärdade pensionsbrevet utan hänsyn
till pensionsförhöjning.
Palm och Ulff ha framhållit, att marinförvaltniugen i skrivelse den 22
augusti 1935 till Kungl. Maj:t anfört, att ämbetsverket icke kunnat tilldela
Jacobson pension, emedan han icke erhållit avsked, ehuru han uppfyllt övriga
fordringar för erhållande av pension. Med anledning härav hade Kungl.
Maj:t genom beslut den 27 september 1935 förklarat den omständigheten att
Jacobson ej erhållit avsked ur reserven icke utgöra hinder för Jacobson att
komma i åtnjutande av ifrågavarande pension. Det beslut, som marinförvaltningen
vid ärendets föredragning den 3 oktober 1935 fattat örn pension åt
Jacobson, syntes dem därför utgöra endast en bekräftelse på ett av marinförvaltningen
i dess ordinarie sammansättning redan godkänt principbeslut.
Vidare lia såväl marinförvaltningen som statskontoret framhållit, att Boalt
såsom föredragande inom marinförvaltningen av ifrågavarande ärende torde
ha varit den för det felaktiga pensionsbeslutet i första hand ansvarige samt
att möjlighet ej torde föreligga att av Boalts dödsbo uttaga någon del av det
utdömda beloppet.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
De av Palm och Ulff nu åberopade omständigheterna, som föregått det felaktiga
pensionsbeslutet den 3 oktober 1935, förtjäna beaktande; och jag anser
i likhet med statskontoret och marinförvaltningen Boalt i första hand ansvarig.
Med hänsyn till nu nämnda förhållanden och då ur Boalts dödsbo icke kan
uttagas någon del av kronans fordran finner jag mig böra föreslå, att sökandena
helt befrias från ifrågavarande ersättningsskyldighet.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att numera kommendören i flottans reserv K. T. Palm, dödsboet
efter marinöverkommissarien B. Boalt och numera kommendören
i marinen i flottans reserv S. Ulff må befrias från dem
jämlikt kammarrättens utslag den 31 augusti 1939 och riksräkenskapsverkets
utslag den 12 december 1939 åliggande skyldighet
att gemensamt eller vilken gälda gitter ersätta statsverket med
tillhopa 4,704 kronor.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna l:o—14:o hemställt förordnar
Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Anders Broberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:35 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för G. V. Bohlin m. fl. från ersättningsskyldighet. s. 10 i texten
- SU 1943:28 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för G. V. Bohlin m. fl. från ^''sättning sskyldighet. s. 2 i texten