Sök i Ratio Lex

Med förslag till skattestrafflag, m. m

1943-03-05 · 126 sidor, varav 117 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 117 av 126 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:140, Med förslag till skattestrafflag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

1

Nr 140.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skattestrafflag,

m. m.; given Stockholms slott den 5 mars

1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) skattestrafflag;

2) förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379);

3) förordning om ändrad lydelse av 4 § 8 mom. förordningen den 23

oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter;

4) förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 12 § förordningen

den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å

spritdrycker;

5) förordning örn ändrad lydelse av 37 § förordningen den 11 juni 1926

(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin;

6) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit;

7) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen den

31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke;

8) förordning angående ändrad lydelse av 16 och 19 §§ förordningen

den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

9) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ förordningen den

24 maj 1934 (nr 172) om skatt å kli;

10) förordning om ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den 3

maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda

brännoljor;

11) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 16 §§ förordningen

den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror;

12) förordning angående ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen

den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift;

13) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 15 december

1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

14) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen

den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker;

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr Ilo.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

15) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 juni 1940

(nr 621) angående avgift för smör, som användes för framställning av grädde;

16) förordning angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 mom. förordningen

den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt;

17) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 25 maj

1941 (nr 251) örn varuskatt;

18) förordning angående ändrad lydelse av 65 och 68 §§ förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt; samt

19) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

3

Förslag

till

skattestrafflag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Var som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen

lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till

frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till böter

eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till

straffarbete i högst två år. Böterna skola bestämmas till högst fem gånger

det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften

följts, skulle hava undandragits, dock minst etthundra kronor.

Lika med skatt skall anses annan allmän avgift. Med deklaration avses

även däremot svarande skriftlig försäkran.

2 §•

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som förut är sagd, straffes för

vårdslös deklaration med böter eller fängelse i högst sex månader. Böterna

skola bestämmas till högst hälften av vad i 1 § sägs, men likväl ej lägre än

femtio kronor.

3 §•

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift vare fri från straff.

4 §•

Den som förskyllt fängelse eller straffarbete må, efter omständigheterna,

dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undandragits

eller kunde hava undandragits. 5

5 §•

Där kommunal inkomstskatt jämte annan utskyld, som utgår efter samma

beräkningsgrund, genom den oriktiga uppgiften undandragits eller kunde

hava undandragits, skall för bestämmandet av normerade böter eller

straffskatt den sammanlagda uttaxeringen av nämnda utskylder antagas vara

tio kronor för varje skattekrona.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

6 §•

År gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna

strafflagen eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke

äga tillämpning.

7 §•

Brott som i denna lag avses må åtalas, förutom vid laga domstol i brottmål,

vid den rätt där den skattskyldige skall svara i tvistemål i allmänhet

eller, om deklarationen avser rörelse eller annan verksamhet, jämväl vid rätten

i den ort där verksamheten drives.

8 §.

Böter och straffskatt, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, dels att 38 § 3 morn., 39 § 4 morn., 42 § 1 morn.,

49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och 5 morn., 142 och 143 §§ samt 144 § 1 och

2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till vardera av 17 och 22 §§ samma

förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av den lydelse

som för vardera paragrafen i det följande angives.

17 §.

4 morn. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i

allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stadgas

i 141 § 4 mom. * 5

1 Senaste lydelse, se beträffande 38 § 3 morn., 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och

5 morn., 143 § 3—5 mora. och 144 § 1 mom. SFS 1935:255, beträffande 143 § 1 mom. SFS

1938: 374 samt beträffande 142 § SFS 1943:47.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

5

22 §.

4 morn. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i

särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stadgas

i 141 § 4 mom.

38 g.

3 mom. Vid anmanings---anmaningen angivas. Härutöver skall

anmaningen innehålla underrättelse örn postadressen för den, som utfärdat

anmaningen, ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma anmaningen

medför enligt 39 eller 40 § eller 141 § 2 mom.

39 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning

avlämna självdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra

anmälan om begagnande av anstånd med självdeklarations avlämnande jämlikt

36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

42 §.

1 mom. Envar, som---behörigen fullgöres.

Äga flera---i vinsten.

Om ansvar för försummelse att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt

detta mom. stadgas i 141 § 4 mom.

49 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning

avlämna virkesdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra

anmälan om begagnande av den jämlikt 48 § medgivna rätt att med virkesdeklarations

avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna i 36 §

1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

141 §.

1 mom. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,

underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han

tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 § eller efter

anmaning enligt 35 § 1 mom. meddela uppgift rörande till honom utbetalt

belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat oriktig upplysning

rörande namn eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att

det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga

fullgörande, straffes med dagsböter, minst trettio.

Har den, som enligt 43 § 1 mom. är pliktig avgiva virkesdeklaration, underlåtit

att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han tillika

till någon, som är skyldig att efter anmaning meddela uppgift rörande honom

enligt 47 §, lämnat oriktig upplysning rörande namn eller andra förhållanden

under sådana omständigheter, att det kan antagas hava skett i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande, straffes på sätt

i första stycket sägs.

2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration eller

virkesdeklaration, som bort avgivas på grund av 26 § 1 mom. eller 43 §

1 morn., straffes den försumlige med dagsböter.

Har den, som först efter anmaning enligt 26 § 2 mom. eller 43 § 2 mom.

är pliktig avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, underlåtit att hörsamma

sådan anmaning och efterkommer han icke heller förnyad anmaning,

straffes på sätt i första stycket sägs.

h mom. Den som i allmän eller särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift,

varom i 17 § 3 mom. eller 22 § 3 mom. förmäles, uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg taxering,

straffes med dagsböter. Till enahanda straff dömes den som försummar att

behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt 42 § 1 eller 3 mom.

5 mom. Vad i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning, därest den

försumlige för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel. Straff

för förseelse, som i 2 eller 3 mom. eller 4 mom. andra punkten omförmäles,

inträder icke, där den försumlige visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,

35 § 1 eller 2 inom., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. andra

stycket eller 47 § åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd,

böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gäde ock om den, som ej

behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats enligt

35 § 4 mom. eller 42 § 4 mom. tredje stycket eller 42 § 5 mom.

143 §.

1 mom. Örn ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i självdeklaration

eller virkesdeklaration eller till sådan deklaration hörande handling

eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32

eller 46 § avses, stadgas i skattestrafflagen.

2 mom. Finner ordförande i taxeringsnämnd anledning antaga, att oriktig

uppgift, om vilken ordföranden vid taxeringsarbetet erhållit kännedom, kan

medföra ansvar enligt skattestrafflagen, skall ordföranden göra anmälan därom

till landskamreraren. Sådan anmälan skall göras senast vid den tid, då

taxeringsnämndens arbete för året avslutas.

Därest landskamrerare på grund av anmälan från ordförande i taxeringsnämnd

eller eljest finner, att någon gjort sig skyldig till brott, som avses i

skattestrafflagen, skall landskamreraren göra anmälan därom till vederbörande

åklagare.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §, 141 §1,2 eller 4 mom. eller 142 § omförmäles,

åtalas vid allmän domstol.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 4 mom. skall, då den deklarations- eller uppgiftsskyldige

här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna

underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och

eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum,

för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 § 1, 2 eller 4 mom. eller 142 § sägs, är föremål för

allmänt åtal. Förseelse, som i 140 § omförmäles, må, där den ej innefattar

tjänstefel, av allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit densamma

till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 143 § eller 1 mom. denna paragraf avses,

till följd av uraktlåtet fullgörande av de i denna förordning meddelade föreskrifter

eller av annan orsak fråga uppstår om tillämpning av stadgat bötesansvar

eller förelagt vite, skall av vederbörande landskamrerare, ordförande

eller ledamot i beskattningsnämnd i första instans eller annan behörig person

anmälan därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av

härvid förekommande förhållanden, förordna örn uttagande av de böter eller

vitén, vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder,

som anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning

stadgas för övrigt kan påkalla.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 § 8 mom. förordningen den 23

oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för

särskilda förmåner och rättigheter.

Härigenom förordnas, att 4 § 8 mom. förordningen den 23 oktober 1908

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter1 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

8 mom. Deklaration, varom---för denna.

Avgives icke--— beräknade bruttoinkomsten.

Örn ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse, se SFS 1920:8&9.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Ma]:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 12 § förordningen

den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och

utskänkningsskatt å spritdrycker.

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. och 12 § förordningen den 8 juni

1923 angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker skola erhålla

följande ändrade lydelse.

11 §.

/ mom. Om ansvar i vissa fall för den, som vid lämnande av uppgift, varom

i 3 eller 8 § sägs, lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

12 §.

Förseelse, som avses i 11 § 2 morn., åtalas vid allmän domstol.

Böter och vitén, som ådömas enligt nämnda författningsrum, tillfalla

kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning! om ändrad lydelse av 37 § förordningen den 11 juni

1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 37 § förordningen den 11 juni 1926 angående

tillverkning och beskattning av brännvin1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

37 §.

Uraktlåter tillverkare---femhundra kronor.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i deklaration

varom i 25 § 2 mom. sågs, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934:227.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

9

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt & bensin

och motorsprit.

Härigenom förordnas, att 3 § 3 morn., 8 § 2 mom. och 11 § förordningen

den 3 maj 1929 om särskild skatt å bensin och motorsprit1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

3. Bensin, som tillverkats---till kontrollstyrelsen.

Bensin, som av---från lagerplatsen.

Tillverkaren skall för varje kvartal upprätta och före utgången av påföljande

månad till kontrollstyrelsen insända en på tro och heder avgiven deklaration

angående den myckenhet bensin, som utlämnats under kvartalet.

Inom samma tid skall skatten för den under kvartalet utlämnade myckenheten

av tillverkaren inbetalas genom insättning å statsverkets checkräkning

i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning.

Försummar tillverkare---äger föranstalta.

8 §.

2. Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

11 §•

Förseelser, som omförmälas i 8 § 1 morn. och 9 §, skola åtalas av allmän

åklagare. Förseelse, varom i 10 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där

ej målsäganden angivit den till åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Senaste lydelse av 3 § 3 morn., se SFS 1939: 112.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition tu 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen

den 31 januari 1932 (nr 17) om accis å silke.

Härigenom förordnas, att 15 och 18 §§ förordningen den 31 januari 1932

om accis å silke skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

18 §.

Åtal för förseelse, som avses i 14, 16 eller 17 §, skall anhängiggöras vid

allmän domstol.

Förseelse, som i 14 eller 16 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare.

Förseelse, varom---åtal angives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 16 och 19 §§ förordningen

den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa

slag av fodermjöl.

Härigenom förordnas, att 16 och 19 §§ förordningen den 14 juni 1933 om

skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

16 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

19 §.

Förseelse, som i 15 eller 17 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare vid

allmän domstol.

Förseelse, varom--— åtal angives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr HO.

11

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ förordningen

den 24 maj 1934 (nr 172) om skatt å kli.

Härigenom förordnas, att 15 och 17 §§ förordningen den 24 maj 1934 om

skatt å kli skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

17 §•

Åtal för förseelse, varom i 13, 14 eller 16 § omförmäles, anhängiggöres vid

allmän domstol.

Förseelse, som i 13 eller 14 § avses, är icke föremål för allmänt åtal, med

mindre den av statens spannmålsnämnd till sådant åtal angives.

Förseelse, som---åklagare åtalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den

3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande

av automobil använda brännoljor.

Härigenom förordnas, att 12 och 14 §§ förordningen den 3 maj 1935 angående

skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

i2 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

14 §.

Länsstyrelse äger---enligt 11 §.

Åtal för förseelse, som i 13 § omförmäles, skall anhängiggöras vid allmän

domstol. Sådan förseelse må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av

målsägande angives till åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 och 16 §§ förordningen

den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa

andra fettvaror.

Härigenom förordnas, att 13 och 16 §§ förordningen den 7 juni 1935 om

accis å margarin och vissa andra fettvaror skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

16 §.

Åtal för förseelse, som avses i 12, 14 eller 15 §, skall anhängiggöras vid allmän

domstol.

Förseelse, som i 12 eller 14 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare.

Förseelse, varom---åtal angives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen

den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift.

Härigenom förordnas, att 12 och 14 §§ förordningen den 7 juni 1935 om

veteavgift1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

14 §.

Åtal för förseelse, som i 10, 11 eller 13 § avses, anhängiggöres vid allmän

domstol. Då fråga är örn anmälan eller deklaration rörande tillverkning av

1 Senaste lydelse av 14 §, se SFS 1938:446.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:tt proportion nr 140.

13

mjöl eller gryn, anställes sådant åtal vid den allmänna underrätt, inom vars

domvärjo tillverkningen bedrives, och då fråga är om deklaration, som i 5 §

tredje stycket sägs, vid allmänna underrätten i den ort, där den deklarationsskyldige

har sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist här i riket, vid Stockholms

rådhusrätt.

Förseelse, som i 10 eller 11 § avses, är icke föremål för allmänt åtal, med

mindre den av den i 4 § omförmälda nämnden till sådant åtal angives.

Förseelse, varom---åklagare åtalas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 15

december 1939 (nr 887) angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. samt 30 och 35 §§ förordningen den

15 december 1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

1. Tillverkare i skattepliktigt bryggeri skall för varje månad upprätta

och senast å åttonde söckendagen efter månadens utgång till kontrollstyrelsen

insända en på tro och heder avgiven deklaration angående den myckenhet

maltdrycker av andra och tredje klasserna, som under månaden utförts från

bryggeriet eller inom bryggeriet utlämnats till personalen för förbrukning

därstädes, ävensom rörande den myckenhet maltdrycker av nämnda båda

klasser, för vilken avdrag må göras vid skattens beräknande enligt vad i 17 §

sägs. I deklarationen skall tillika angivas den skatt, som belöper å den i deklarationen

upptagna beskattningsbara myckenheten.

Å deklarationen — —--andra stycket.

30 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

35 §.

Begår tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person

förseelse, som avses i 29 § eller 31—34 §§, eller bryter någon av dem mot

föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren

därför ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest icke

omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap

och vilja. Bryggeriföreståndare vare jämte tillverkaren och lika med denne

ansvarig för sådan förseelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen

den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker.

Härigenom förordnas, att 13 och 17 §§ förordningen den 22 december

1939 om skatt å läskedrycker skola erhålla följande ändrade lydelse.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

17 §.

Begär tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person

förseelse, som avses i 12 § eller 14—16 §§, eller bryter någon av dem mot

föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren

därför ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest icke

omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap

och vilja.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

15

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 juni

1940 (nr 621) angående avgift för smör, som användes för

framställning av grädde.

Härigenom förordnas, att 8, 12 och 14 §§ förordningen den 21 juni 1940

angående avgift för smör, som användes för framställning av grädde, skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

Där så---till avsalu.

Försummar någon att inbetala avgift, som det enligt denna förordning

åligger honom att erlägga, må avgiften på framställning av kontrollstyrelsen

omedelbart utmätas med det belopp, vartill kontrollstyrelsen efter verkställd

undersökning fastställer densamma.

12 §.

Den, som utan anmälan, varom i 3 § sägs, eller i strid mot förbud, som

avses i 8 § första stycket, använder smör för framställning av grädde till

avsalu, straffes med dagsböter.

14 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majlis proposition nr 140.

Förslag

till

förordning'' angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 moni.

förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän

omsättningsskatt

Härigenom förordnas, att 25 § och 26 § 1 mom. förordningen den 13 december

1940 om allmän omsältningsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

25 §.

Örn ansvar i vissa fall för den, som vid lämnande av uppgift, varom i 7 §

förmäles, eller vid meddelande av upplysning jämlikt 14 § 1 morn. lämnat

oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

26 §.

1 mom. Talan om utdömande av vite enligt 23 eller 24 § anhängiggöra

vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo den skattskyldiges hemortskommun

är belägen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt.

Härigenom förordnas, att 7, 9, 11 och 14 §§ förordningen den 25 maj 1941

om varuskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 7

7 §•

1. Tillverkare skall---kontrollstyrelsens postgirokonto.

2. Erlägges icke---skattepliktig vara.

3. Tillverkare är---finner erforderligt.

Ställes ej vid anfordran sådan säkerhet, skall vad i 2 mom. sägs äga motsvarande

tillämpning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

17

4. Försummar någon att inbetala skatt, som det enligt denna förordning

åligger honom att erlägga, må skatten på framställning av kontrollstyrelsen

omedelbart utmätas med det belopp, vartill kontrollstyrelsen efter verkställd

undersökning fastställer densamma.

9 §•

Den som utan föreskriven anmälan bedriver tillverkning, som i 1 § första

stycket avses, eller efter sådan anmälan, som i 5 § 2 mom. sägs, fortsätter

rörelsen eller i strid mot förbud, varom i 7 § 2 mom. sägs, förfogar över vara,

straffes med dagsböter, ej under tjugu.

Underlåter någon---trehundra kronor.

11 §•

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

14 §.

Av tillverkare begången förseelse, som i 9 § avses, åtalas vid allmän underrätt

i den ort, där tillverkarens rörelse bedrives.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 65 och 68 §§ förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 65 och 68 §§ förordningen den 6 juni 1941 om

arvsskatt och gåvoskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

65 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift till bouppteckning

eller i deklaration eller annan handling som skall tjäna till ledning vid

fastställande av skatt, stadgas i skatteslrafflagen.

68 §.

Förseelse, som omförmäles i 66 §, åtalas av allmän åklagare.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Biliana till riksdagens protokoll 10U3. 1 sami. Nr 140.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 19 juni 1942 om

trafikskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

11 §•

Om ansvar i vissa fall för den, som vid lämnande av uppgift, varom i 7 §

förmäles, lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

12 §.

Vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

19

Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 4 december

1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam

beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

fråga örn skärpt bestraffning av falskdeklarationsbrott samt anför därvid

följande.

Inledning.

De straffbestämmelser inom skattelagstiftningen, som ha den största räckvidden,

äro de bestämmelser, vilka upptagas i 143 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379). Enligt 1 mom. i nämnda paragraf gäller

följande:

Har någon i självdeklaration eller därtill hörande handling eller i särskild

uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som avses i 32 § taxeringsförordningen,

mot bättre vetande lämnat oriktigt meddelande, som är ägnat

att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering, skall han böta, örn

det oriktiga meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst fem gånger den

inkomst- och förmögenhetsskatt samt den särskilda skatt å förmögenhet, som

därigenom undandragits, och i annat fall högst fem gånger den inkomstoch

förmögenhetsskatt samt den särskilda skatt å förmögenhet, som skulle

ha undandragits i händelse det oriktiga meddelandet blivit följt Vid taxeringen,

i vartdera fallet dock minst 50 kronor. Därest det oriktiga meddelandet

avsett förhållande, som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å

taxering till kommunal inkomstskatt, är straffet böter, örn det oriktiga meddelandet

blivit vid taxeringen följt, högst 25 öre för varje skatteöre, som

därigenom kommit att icke påföras den skattskyldige, och i annat fall högst

25 öre för varje skatteöre, som icke skulle påförts den skattskyldige därest

det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet dock

minst 50 kronor. Har någon i virkesdeklaration eller därtill hörande handling

eller i upplysning, som avses i 46 § taxeringsförordningen, lämnat sådant

oriktigt meddelande, som förut nämnts, skall han böta, örn det oriktiga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

meddelandet blivit vid taxeringen följt, högst en krona för varje tiotal kronor

rotvärde, som därigenom icke blivit taxerat, och i annat fall högst en

krona för varje tiotal kronor rotvärde, som icke skulle ha taxerats i händelse

det oriktiga meddelandet blivit följt vid taxeringen, i vartdera fallet

dock minst 50 kronor.

I 143 § 2 mom. föreskrives vidare, att örn oriktigt meddelande, varom i

1 mom. förmäles, icke lämnats mot bättre vetande, men den som lämnat

meddelandet vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, vad

i 1 mom. stadgas skall hava motsvarande tillämpning, dock att böterna må

bestämmas till högst hälften av vad i nämnda morn. sägs, men likväl ej lägre

än 25 kronor.

I 143 § äro dessutom upptagna särskilda bestämmelser om straff för delaktighet

i falskdeklarationsbrott, om straffrihet för den som av egen drift

beriktigat oriktigt meddelande samt örn konkurrens mellan falskdeklarationsbrott

och tjänstefel.

Även åtskilliga andra författningar innehålla bestämmelser om straff

för den som i deklaration eller annan skriftlig handling, som skall tjäna

till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän avgift, uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, vilken föranlett eller

varit ägnad att föranleda undandragande av skatt eller annan allmän

avgift. Straffbestämmelser av dylikt eller därmed jämförligt innehåll återfinnas

sålunda i följande författningsrum, nämligen

1) 4 § 8 mom. förordningen den 23 oktober 1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter,

2) 12 § förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild

stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper,

3) 47 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,

4) 29 § motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561), jämförd

med 14 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,

5) 9 § förordningen den 17 maj 1923 (nr 116) angående skatt för hundar,

6) 1—4 §§ lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel,

7) 11 § förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och

utskänkningsskatt å spritdrycker,

8) 1, 5 och 6 §§ lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,

9) 30 och 32 §§ förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning

och beskattning av brännvin,

10) 219 § tullstadgan den 7 oktober 1927 (nr 391),

11) 8 § förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin

och motorsprit,

12) 15 § förordningen den 31 januari 1932 (nr 17) örn accis å silke,

13) 16 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor

och vissa slag av fodermjöl,

14) 15 § förordningen den 24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 140.

21

15) 12 § förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående skatt å vissa

för drivande av automobil använda brännoljor,

16) 13 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och

vissa andra fettvaror,

17) 12 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 280) om veteavgift,

18) 9 § kungörelsen den 20 juni 1935 (nr 363) med tillämpningsföreskrifter

till förordningen den 7 juni 1935 (nr 279) angående slaktdjursavgift,

19) 30 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning

och beskattning av maltdrycker,

20) 13 § förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker,

21) 12 § kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 481) med tillämpningsföreskrifter

till förordningen den 14 juni 1940 (nr 478) om nöjesskatt,

22) 14 § förordningen den 21 juni 1940 (nr 621) angående avgift för smör,

som användes för framställning av grädde,

23) 25 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt,

24) 11 § förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,

25) 65 § förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

samt

26) 11 § förordningen den 19 juni 1942 (nr 375) örn trafikskatt.

Enligt förenämnda författningsrum är straffet i allmänhet bestämt till normerade

böter av skiftande svårhetsgrad. Emellertid återfinnas i dessa författningar

även bötesstraff av annat slag samt frihetsstraff, vilka sistnämnda

straff i fråga om maximum variera mellan fängelse i sex månader och straffarbete

i två år.

Vidare må anmärkas, att vissa författningar rörande reglering av importen

av tullfria varor innehålla bestämmelser om import- eller licensavgifter

samt i anslutning därtill bestämmelser om straff för den, som utan behörig

tullangivning till riket inför eller söker införa varorna i fråga. I

I skrivelse den 21 november 1941 ha fullmäktige i riksbanken framhållit,

att utvecklingen på penningmarknaden aktualiserat behovet av åtgärder i

syfte att motverka en alltför riklig betalningsmedelsförsörjning samt att härvid

kunde komma i fråga såväl åtgärder av penningpolitisk ari som andra

ingripanden, vilka kunde vara ägnade att stödja de penningpolitiska strävandena.

I sistnämnda hänseende lia fullmäktige understrukit betydelsen av en

begränsning av den fria köpkraften och därvid såsom särskilt svåråtkomlig

med de vanliga medlen betecknat den köpkraft, som härrörde från de fria inkomsterna

samt från rörelsevinster från vissa kategorier av självständiga

företag. Enligt fullmäktiges åsikt skulle en effektivisering av taxerings- och

uppbördsförfarandet i syfte att åstadkomma en riktig beskattning av ifrågavarande

inkomster och vinster vara av stort värde även ur penningpolitisk

synpunkt.

Den 28 november 1941 bemyndigade Kungl. Maj:t på min hemställan elie
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition m 110.

fen för finansdepartementet att tillkalla tre sakkunniga för att verkställa utredning

av frågan om skärpt bestraffning av falskdeklaration m. m. Jag anförde

därvid till statsrådsprotokollet, att frågan om skärpt bestraffning av

falskdeklaration samt liknande brott och förseelser redan tidigare stått på

dagordningen och numera ytterligare aktualiserats till följd av såväl de av

bankofullmäktige berörda förhållandena som den skärpta beskattningen, vilken

ökat angelägenheten av en effektiv och riktig taxering. Efter det jag i

mitt yttrande till statsrådsprotokollet redogjort för gällande bestämmelser

om straff för bedrägeri och för det förslag till skärpning av straffet för dylika

brott, som vid den tiden var föremål för lagrådets granskning, anförde

jag vidare:

Ett förfarande, varigenom någon uppsåtligen meddelar oriktiga, ofullständiga

eller eljest vilseledande uppgifter och sålunda föranleder att det allmänna

undandrages skatt eller annan liknande inkomst, lärer i och för sig både

enligt gällande strafflag och enligt föreliggande förslag till ändringar däri

kunna hänföras under bedrägeribegreppet. Däremot skulle ett försök att sålunda

undandraga det allmänna dylik inkomst icke kunna bestraffas enligt

gällande strafflag men väl enligt ändringsförslaget. Ha de vilseledande uppgifterna

icke lämnats uppsåtligen utan allenast av vårdslöshet, kan förfarandet

icke inrymmas under någon av bestämmelserna i vare sig gällande strafflag

eller ändringsförslaget.

Även i den mån dessa förfaranden sålunda i och för sig skulle kunna betecknas

såsom bedrägeri eller försök därtill äro de dock genom speciallagstiftning

undandragna området för allmänna strafflagens bedrägeribegrepp.

Att ifrågavarande s. k. defraudationshandlingar i bestraffningshänseende

bedömts mildare än bedrägeri enligt allmänna strafflagen har i straff rättslitteraturen

förklarats i huvudsak därmed, att det allmänna i sitt offentligrättsliga

förhållande till den enskilde förskaffat sig betydligt större möjligheter

att framtvinga och pröva upplysningar än som förefinnas enskilda

emellan, att dessa defraudationshandlingar följaktligen icke i samma grad

som det vanliga bedrägeribrottet kunna hota att undergräva förtroendet i

den mänskliga sammanlevnaden, att den enskilde, då han utför en sådan

handling, ofta känner sig stå i försvarsställning gentemot det allmännas krav

på ekonomiska uppoffringar från hans sida samt att i varje fall det allmänna

rättsmedvetandet faktiskt bedömer dessa handlingar mildare än bedrägeribrottet.

Ehuru vad sålunda framhållits kan vara förtjänt av ett visst beaktande,

bör dock betydelsen därav icke överskattas. Detta gäller till en början det

allmännas möjligheter till kontroll, vilka i praktiken av olika skäl vanligen

icke än) större och kanske ofta rent av mindre än de som enligt avtal eller

eljest sta den enskilde till buds i hans ekonomiska mellanhavanden med andra.

Icke heller synes man i detta sammanhang böra tillmäta alltför stort värde

åt den hos den enskilde understundom föi’ekommande uppfattningen, att

skatter och andra avgifter till det allmänna innebära uppoffringar som han

nödgas göra utan motsvarande kompensation. Det allmänna rättsmedvetandet

slutligen lärer vid bedömningen av nu förevarande defraudationshandlingar

ha rönt visst inflytande av såväl den nuvarande lagstiftningens inställning

till desamma som ock den omständigheten att dessa handlingar, vilka

förvisso äro vanligt förekommande, icke så ofta bli beivrade.

Sedan jag härefter i yttrandet lämnat en redogörelse för ett av Kungl.

Maj:t vid 1935 års riksdag framlagt förslag angående ökad skattekontroll

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

L>3

och skärpning av straffen för falskdeklaration, vilket förslag emellertid endast

i förstnämnda hänseende vann riksdagens bifall, anförde jag vidare:

Rörande verkningarna av den genom 1935 års riksdagsbeslut vidtagna

skärpningen av skattekontrollen torde numera tillräcklig erfarenhet ha vunnits

för ett bedömande av huruvida en skärpning av straffet för falskdeklaration

kan vara behövlig. Såsom jag tidigare antytt är denna kontroll allt

fortfarande otillräcklig för att förhindra att ett ej obetydligt antal skattskyldiga

falla för frestelsen att avgiva felaktiga deklarationer. Särskilt beträffande

vissa kategorier skattskyldiga äro kontrollmöjligheterna mycket begränsade,

och man torde också ha anledning befara att skattefusk här förekommer

ganska ofta. Misstänkta eller t. o. m. tämligen uppenbara försök till

sådant fusk lära också för närvarande icke sällan undgå beivran. Jag ämnar

i annat sammanhang föreslå åtgärder med syfte att skärpa skattekontrollen

på vissa punkter men vill redan vid detta tillfälle framhålla angelägenheten

av att rättsvårdens effektivitet även på detta område i möjligaste mån upprätthålles.

Allmänhetens vilja att lojalt fullgöra sin deklarationsskyldighet

kan icke undgå att bli undergrävd, därest begångna brott, och i all synnerhet

uppenbara sådana, icke bli i tillbörlig omfattning beivrade.

Genom de nu antydda åtgärderna kan säkerligen åtskilligt stå att vinna till

bekämpande av skattefusket. Till följd av den skärpta beskattningen kan

emellertid frestelsen att undandraga sig skatt förutsättas numera vara större

än tidigare, och man kan näppeligen hoppas åstadkomma en så effektiv kontroll

att icke utsikterna att undkomma densamma fortfarande skola verka

förledande på mången. Enligt min mening erfordras därför tillika en skärpning

av straffet för falskdeklaration så att åtminstone de grövre formerna

därav beläggas med urbota straff. Härigenom skulle tillika i lagstiftningen

lämnas stöd åt den allt mer stadgade uppfattningen rörande den allvarliga

karaktären av detta brott mot det allmänna.

Vid behandlingen år 1935 av frågan om skärpt straff för falskdeklaration

sade jag mig anse goda skäl föreligga för att med bedrägeri enligt strafflagen

jämställa alla åtgärder mot bättre vetande, varigenom någon undandrager

eller söker undandraga det allmänna skatt eller andra avgifter. Av detta uttalande,

vilket jag alltjämt vidhåller, framgår bl. a., att man enligt min mening

icke bör bland den mångfald mer eller mindre likartade defraudationsbrott,

som behandlas i den svenska finanslagstiftningen, utvälja allenast ett

eller annat att hänföras under bedrägeribegreppet eller eljest erhålla en särställning

i fråga om straffsanktionen. _ .

En utredning av förevarande fråga bör enligt min mening nu verkställas.

Därvid bör beaktas, att det med hänsyn till brottens natur synes vara lämpligt

att bibehålla en reaktion av samma innebörd som de normerade böterna,

antingen såsom straff eller såsom påföljd utan straffkaraktär. Vare sig den

ena eller andra formen väljes, uppkommer fråga örn ådömande av sådant

straff eller sådan påföljd jämte frihetsstraff; väljes påföljdsformen kan även

ifrågakomma att ådöma påföljden vid sidan av dagsbotsstraff. Vid utformningen

av straffbestämmelserna bör såvitt möjligt undvikas att broden i fråga,

från alt tidigare lia varit lindrigare bestraffade än det vanliga bedrägeriet

i dess olika former, bli härdare bestraffade än sistnämnda brott. Därest en

motsvarighet lill normerade böter kommer att ingå i straffet eller att såsom

cn särskild påföljd knytas lill detta, måste denna avvägning erbjuda vissa

svårigheter.

Under utredningens gång torde även böra undersökas lämpligheten av gällande

straffbestämmelser rörande underlåtenhet att lämna uppgifter till ledning

flir egen eller annans taxering jämte andra liknande förseelser, vilka

kunna få till följd ali inkomst undandrages det allmänna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallade jag den 6 december 1941

såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, t. f. underståthållaren

K. G. A. Sandström, chefen för finansdepartementets rättsavdelning,

numera t. f. statssekreteraren och expeditionschefen i handelsdepartementet

E. L. Eckerberg samt professorn S. H. Nial. Åt Sandström uppdrogs att i egenskap

av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga avgåvo den 18 juni 1942 ett betänkande med förslag till

skärpt bestraffning av falskdeklaration m. m. (SOU 1942: 31), vilket betänkande

innefattar åtskilliga, av motiv åtföljda författningsförslag.

I fråga örn innehållet i sakkunnigbetänkandet må i detta sammanhang nämnas,

att de för ifrågavarande brott stadgade normerade böterna föreslås ersatta

med dagsböter samt att även frihetsstraff — fängelse eller vid synnerligen

försvårande omständigheter straffarbete i högst två år — föreslås såsom

påföljd för dessa brott. Enligt förslaget skola bestämmelserna om straff

för sådana oriktiga uppgifter, varom nu är fråga, sammanföras i en särskild

lag om straff i vissa fall för undandragande av skatt m. m. (skattestrafflag).

I de sakkunnigas förslag till sådan lag stadgas (i 1 §) att den

som till bouppteckning eller i deklaration, journal eller annan skriftlig handling,

som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän

avgift, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller någon

som han företräder leda till frihet från eller till för låg skatt eller avgift, skall

straffas med dagsböter, ej under 30, eller fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst två år. Vidare

stadgas i förslaget, att där oriktig uppgift, som i 1 § sägs, icke lämnats uppsåtligen

men den som lämnat uppgiften vid dess avgivande gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet, straffet skall utgöra dagsböter, ej under tio, eller

fängelse i högst sex månader (2 §). Därjämte upptager förslaget särskilda

bestämmelser om delaktighet (3 §) samt om konkurrens (4 §) och forum

(5 §). Skattestrafflagen skulle enligt de sakkunnigas förslag träda i kraft

den 1 januari 1943.

Såsom en följd av de sakkunnigas förslag om tillskapande av en särskild

skattestrafflag — vilken i princip skulle äga generell tillämpning å sådana

brottsliga förfaranden varom nu är fråga — föreslås upphävande av motsvarande

straffbestämmelser i ett flertal av de förut omnämnda författningarna.

De sakkunnigas betänkande upptager sålunda förslag till förordning örn

ändring i vissa delar av taxeringsförordningen ävensom förslag till ändringar

i de förut under punkterna 1), 2), 7) samt 11)—25) anmärkta författningarna.

Beträffande övriga uppräknade författningar — med undantag för förordningen

om trafikskatt, som utfärdats först efter det de sakkunniga avlämnat

sitt betänkande — anse de sakkunniga däremot, att någon ändring av

straffbestämmelserna icke bör ske i detta sammanhang.

Slutligen innehåller sakkunnigbetänkandet förslag till vissa andra ändringar

i taxeringsförordningen i syfte att ernå en mera effektiv bestraffning

av vissa förseelser mot förordningen.

De sakkunnigas förslag till skattestrafflag och till förordning om ändring

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

25

i vissa delar av taxeringsförordningen torde få såsom bihang fogas vid statsrådsprotokollet

för innevarande dag.

över de sakkunnigas betänkande ha, efter remiss, yttranden avgivits av

rikets hovrätter (med överlämnande av yttranden från åtskilliga rådhusrätter

och häradshövdingar), kammarrätten, generaltullstyrelsen, bank- och fondinspektionen,

kontrollstyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av

yttranden från ett flertal handelskamrer samt från Sveriges industriförbund

och Sveriges köpmannaförbund), statens livsmedelskommission, Överståthållarämbetet

(med överlämnande av yttranden från polismästaren, t. f. skattedirektören

och t. f. förste stadsfiskal i Stockholm), länsstyrelserna i samtliga

län, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,

föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler

och taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Vidare har yttrande över

betänkandet inkommit från yrkesbokförares och revisorers förbund.

De sakkunnigas författningsförslag ha efter det remissvaren inkommit underkastats

en överarbetning inom finansdepartementet, varvid åtskilliga i yttrandena

framförda synpunkter vunnit beaktande. Såsom resultat av överarbetningen

föreligger nu ett inom departementet upprättat förslag till lagstiftning

i ämnet.

Departemcntsförslaget.

Allmän motivering.

I. Behovet av skärpta strafiregler i fråga om falskdeklarationsbrott.

De sakkunniga ha i sitt betänkande framlagt en redogörelse för olika omständigheter,

vilka enligt de sakkunnigas mening påkallade skärpning av

straffbestämmelserna för falskdeklarationsbrott.

Innan förenämnda spörsmål upptages till närmare behandling, torde emellertid

böra omnämnas dels en av de sakkunniga lämnad redogörelse för rättsutvecklingen

i fråga örn de i 143 § taxeringsförordningen upptagna straffbestämmelserna,

dels ock en av de sakkunniga verkställd undersökning angående

den omfattning, i vilken åtal under senare år anhängigjörts för

falskdeklarationsbrott.

Av de sakkunnigas redogörelse för rättsutvecklingen

på ifrågavarande område (betänkandet sid. 44—50) Damgar bland

annat följande:

Den äldsta bestämmelsen örn straff för oriktiga uppgifter till ledning för

taxering återfinnes i 33 § i 1902 års förordning om inkomstskatt, enligt vilken

bestämmelse den som mot bättre vetande lämnat oriktig uppgitt till ledning

för taxering och därigenom föranlett, att inkomst icke eller endast till någon

del blivit taxerad, skulle dömas till böter från och nied fyra till och med

tio gånger det inkomstskattebelopp som genom det svikliga förfarandet undandragits.

Systemet med normerade böter frångicks i viss utsträckning, i

1910 års taxeringsförordning, enligt vilken straffet fastställdes till böter från

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-10.

och med 25 till och med 1,000 kronor, dock att bötesstraffet kunde höjas

till fem gånger det undandragna skattebeloppet för den händelse den skattskyldige

till följd av sitt oriktiga meddelande icke blivit taxerad eller blivit

för lågt taxerad. År 1921 skedde en fullständig återgång till systemet med

normerade böter, i det att straffet för den som mot bättre vetande lämnat

oriktigt meddelande, ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg

taxering, fastställdes lill böter, högst fem gånger det undandragna skattebeloppet

eller det skattebelopp, som skulle ha undandragits därest det oriktiga

meddelandet blivit vid taxeringen följt. Samtidigt infördes straffansvar även

för den som vid avgivande av oriktigt meddelande gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet; straffet härutinnan bestämdes till böter, högst två gånger det

skattebelopp, som undandragits eller skulle ha undandragits genom det oriktiga

meddelandet. Vid 1929 års riksdag yrkades i särskilda motioner, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och därpå

grundade förslag rörande skärpt påföljd för falskdeklaration. I motionerna

framhölls såsom en brist i fråga om de gällande straffbestämmelserna,

att en falskdeklarant icke kunde dömas till urbota straff. Motionerna biföllos

av riksdagen. Härefter framlade skattekontrollsakkunniga år 1933 förslag

till ändrade bestämmelser örn straff för falskdeklaration, enligt vilket

förslag uppsåtligt falskdeklarationsbrolt skulle bestraffas med böter eller

fängelse i högst sex månader. Bötesstraffet skulle fortfarande vara normerat

och utgå i huvudsak efter de grunder, som gällt sedan år 1921. Beträffande

brott, som förövats av grov vårdslöshet, innehöll 1933 års förslag en höjning

av bötesstraffet till högst hälften av bötesstraffet för det uppsåtliga

brottet. Skattekontrollsakkunnigas förslag upptogs i en vid 1935 års riksdag

avlåten proposition (nr 148) med förslag till förordning om ändring i bland

annat 143 § taxeringsförordningen. Bevillningsutskottet vid 1935 års riksdag

ansåg emellertid, att tillräckliga skäl icke förebragts för beläggande av ifrågavarande

förseelser med frihetsstraff. En minoritet inom utskottet (9 ledamöter)

anslöt sig dock i huvudsak till propositionen. Vid behandlingen av propositionen

i kamrarna stannade dessa vid skiljaktiga beslut, i det att första

kammaren biföll utskottets förslag medan andra kammaren biföll reservationen.

I anledning härav hemställde bevillningsutskottet, att kamrarna måtte,

andra kammaren med frånträdande av sitt tidigare beslut, bifalla utskottets

förslag, vilken hemställan bifölls.

Beträffande det statistiska material, som införskaffats av

de sakkunniga, ber jag att i första hand få hänvisa till betänkandet

(sid. 51—57). De statistiska uppgifterna utvisa, bland annat, att under femårsperioden

1937—1941 avgjorts 1,269 mål rörande brott mot 143 § taxeringsförordningen

ävensom att fördelningen av dessa mål på olika län varit synnerligen

ojämn. Under ifrågavarande tid uppgick sålunda antalet avgjorda

mål i Stockholms län till 2, i Kronobergs län till 4, i Skaraborgs län till 5 och

i vartdera av Jämtlands och Norrbottens län till 7. Motsvarande siffror voro

för Stockholms stad 92, för Uppsala län 147, för Göteborgs och Bohus län

171 samt för Västernorrlands län 164. Enligt de sakkunnigas beräkningar

uppgick antalet avvikelser från självdeklaration under samma femårsperiod

till omkring 3,000,000. De sakkunniga ha uttalat, att om man antoge, att endast

var hundrade avvikelse föranletts av oriktiga uppgifter, erhölle man ett

antal av 30,000 åtalbara fall under angivna period, medan antalet åtal stannat

vid 1,269 eller cirka 4 procent. Av åtalsstatistiken framgår vidare, att det

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 140.

27

högsta bötesstraff, som under ifrågavarande år utdömts för uppsåtlig falskdeklaration,

utgjort 25,000 kronor, därvid det undandragna skattebeloppet

uppgått till 7,152 kronor. Det högsta bötesstraffet för deklarationsbrott, förövat

av grov vårdslöshet, har under samma tidsperiod varit 15,000 kronor,

vilket straff ådömts en skattskyldig som under två år undandragit ett sammanlagt

skattebelopp av 12,235 kronor.

I fråga om behovet av en skärpning av straffbestämmelserna

i 143 § taxeringsförordningen ha de sakkunniga anfört

följande:

Det torde vara en ganska utbredd uppfattning, att lämnandet av oriktiga

uppgifter till ledning för taxering är en tämligen lindrig förseelse, och att det

är varken vanhedrande eller moraliskt förkastligt att trotsa hithörande straffbestämmelser.

Den psykologiska grunden härtill är sannolikt en hos många

medborgare djupt rotad föreställning, att det allmännas skattekrav innefattar

en på den enskilde ensidigt lagd tunga av mer eller mindre konfiskatorisk

art, vartill kommer att undandragande av skatt icke omedelbart framstår

såsom medförande skada för andra enskilda utan blott för »det allmänna»,

ofta ganska dunkelt fattat såsom en överhet i motsättning till de enskilda

medborgarna. Vidare torde till ifrågavarande uppfattning ha bidragit, att

själva deklarationsförfarandet med dess detaljerade formulär innebär vissa

svårigheter och irritationsmoment för den enskilde. Men även de nu gällande

straffbestämmelserna rörande falskdeklarationsbrotten torde i sin mån ha

medverkat till uppkomsten av nämnda uppfattning eller i varje fall icke

effektivt motverkat densamma, särskilt som brotten ej framstå såsom infamerande

och ej heller äro belagda med frihetsstraff.

I samband härmed ha de sakkunniga framhållit, att uppfattningen örn

deklarationsbrottens lindriga natur vore mycket starkt utpräglad inom vissa

befolkningsgrupper. Till stöd för detta påstående har bland annat åberopats

ett av en landskamrerare gjort uttalande rörande frekvensen av oriktiga

uppgifter i vissa under år 1941 avlämnade självdeklarationer. Enligt detta

uttalande granskades i vissa hänseenden jordbruksdeklarationerna i tre stick - provsvis utvalda mindre kommuner inom länet, och vid denna granskning

konstaterades, att drygt 71 procent av deklarationerna voro felaktiga. De

sakkunniga ha i anslutning härtill uttalat, att ehuru det åberopade uttalandet

närmast avsåge den jordbrukande befolkningen inom visst län, det

torde vara obestridligt, att uppfattningen örn falskdeklarationsbrottens bagatellartade

karaktär vore utbredd även inom andra områden och andra samhällsklasser.

Å andra sidan funnes otvivelaktigt på andra håll en bestämd

opinion för en strängare straffrättslig reaktion mot falskdeklaranterna, vilkas

brott ju ytterst ginge ut över andra skattskyldiga. För lagstiftaren måste

det framstå såsom en angelägen uppgift att —- i anslutning till sistnämnda

åsiktsriktning —- söka påverka den allmänna uppfattningen sålunda, alt

falskdeklarationsbrotten komme att framstå såsom allvarliga överträdelser

av en medborgerlig plikt och sanningskravet vid deklarationen därigenom

finge den allmänna opinionens stöd.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att även andra omständigheter kunde

påvisas, vilka aktualiserade frågan örn en skärpt bestraffning på förevarande

område. De sakkunniga ha härutinnan anfört bland annat följande:

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Vid 1935 års riksdag uttalades, att frågan om skärpning av straffet för

falskdeklarationsbrotten borde anstå tills närmare erfarenhet vunnits örn

de verkningar i olika avseenden, som vid tillämpningen av de då vidtagna

ändringarna i taxeringsförordningen kunde komma att inträda. Då vid taxeringsarbetet

1942 tillämpats en ännu mera omfattande och effektiv kontroll

än tidigare, kan det synas som om nämnda uttalande vid 1935 års riksdag

skulle även nu kunna åberopas såsom skäl för att dröja med genomförande

av en straffskärpning. En sådan slutsats torde emellertid icke vara

riktig.

Först och främst bör fastslås, att kontrollen inom taxeringsväsendet icke

kan praktiskt genomföras i sådan utsträckning, att effektiva straffbestämmelser^

flir oriktiga taxeringsuppgifter bliva överflödiga. Såsom i direktiven

framhållits äro kontrollmöjligheterna beträffande vissa kategorier skattskyldiga

mycket begränsade, och man torde också lia anledning befara, att

skattefusk här förekommer ganska ofta. Även örn den år 1935 beslutade

skärpningen av skattekontrollen i vissa hänseenden bidragit till att minska

förekomsten av felaktiga deklarationer, äro sådana dock allt fortfarande

mycket talrika. Ej heller till de senast beslutade kontrollåtgärderna torde

kunna knytas någon förhoppning örn att felaktiga deklarationer därigenom

skola i större omfattning förekommas. Det må här vara tillräckligt att erinra

örn, att deklarationskontrollen inom Stockholms stad sedan ett pär tiotal år

tillbaka varit väsentligt noggrannare och större än inom någon länsstyrelse i

länen, men att fördenskull ingalunda antalet oriktiga deklarationer inom

Stockholms stad visat någon tendens till nedgång. Det synes med hänsyn

härtill icke vara någon anledning att i avvaktan på resultatet av de nya

kontrollåtgärderna ytterligare uppskjuta införandet av strängare straffbestämmelser.

I direktiven för utredningen ha påpekats vissa omständigheter, vilka särskilt

motiverade, att frågan om en skärpt bestraffning av falskdeklarationsbrotten

nu foges under förnyat övervägande. Sålunda har understrukits värdet

ur penningpolitisk synpunkt av en effektivisering av taxeringsförfarandet

i syfte att åstadkomma en riktig beskattning av de s. k. fria inkomsterna

och av x-örelsevinster från vissa kategorier av självständiga företag,

varjämte framhållits, att den skärpta beskattningen måste antagas lia

ökat frestelserna för de enskilda alt söka undandraga sig sin skattskyldighet.

De sakkunniga anse sig böra understryka riktigheten av dessa uttalanden.

De särskilda förhållanden, som föranletts av det nu pågående världskriget,

ha de senaste åren framtvingat införandet av nya och höjningar av tidigare

utgående skatter, och man lärer knappast kunna räkna med, att skattetrycket

under de närmaste åren kommer att minska. För att motverka de av

den skärpta beskattningen ökade frestelserna att söka dölja skattepliktiga

inkomster synes, förutom strängare kontroll, en skärpning av straffen för

falskdeklarationsbrotten påkallad.

Emellertid är naturligtvis den straffrättsliga preventionens effektivitet beroende

icke endast av straffens stränghet utan även av den utsträckning, vari

brotten bliva beivrade. Vad nu ifrågavarande rättsområde beträffar fästes

uppmärksamheten särskilt vid det ringa antal fall, vilka föranleda åtal enligt

143 § taxeringsförordningen. Det är uppenbart, att endast en mindre del av

hithörande brottsliga gärningar verkligen bliva föremål för beivrande. Än

vidare faller i ögonen den i hög grad skiftande praxis, som i åtalsfrågorna är

rådande vid olika länsstyrelser. Undersöker man, vilka de verkliga orsakerna

kunna vara till den ringa åtalsfrekvensen, synas följande förhållanden

böra uppmärksammas. Den första granskningen av deklarationerna sker

ju inom rikets taxeringsnämnder, till antalet" omkring 2,300. Det är bär

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lid.

29

i huvudsak å ordföranden, som gransknirigsarbetet vilar. Ordförandena upptäcka

och rätta givetvis åtskilliga oriktiga uppgifter men taga ytterst sällan

initiativ till beivrande härav. Ett dylikt initiativ framstår otvivelaktigt för

de flesta ordförandena såsom mycket obehagligt, eftersom det ofta skulle

riktas mot deras vänner och grannar i kommunen. Vidare torde många ordförande

sakna erforderliga förutsättningar för att bedöma en gärnings

straffbarhet enligt nu ifrågavarande, ingalunda lättolkade författningsbestämmelser.

De fall som gå till åtal lära därför i regel vara sådana, vilka upptäckas

vid den av landskamreraren gjorda eftergranskningen till prövningsnämnden.

Redan detta förhållande måste påtalas såsom otillfredsställande

och föga överensstämmande med rättskänslans krav.

Emellertid måste konstateras att ej heller på långt när alla åtalbara fall,

vilka upptäckas vid granskningen hos prövningsnämnden, verkligen beivras.

Enligt inhämtade upplysningar har ej sällan förekommit, att då ett större

antal brottsliga gärningar på detta stadium upptäckes, man inskränker sig

till att åtala en mindre del därav eller eventuellt icke åtalar några alls, enär

man finner det olämpligt att rikta ett åtal mot allt för mångå falskdeklaranter.

Ej heller en sådan ordning kan anses tillfredsställande. Även här måste

det betecknas såsom stötande att en falskdeklarant, som i vanliga fall skulle

åtalas och kanske ådömas höga böter, undgår åtal därför att just det året

många andra falskdeklaranter upptäckts.

Den enligt de sakkunnigas mening nödvändiga ändringen i nu berörda förhållanden

kail man ju först och främst söka åstadkomma genom att uppställa

föreskrifter, som åsyfta att upptäckta falskdeklarationsbrott i full utsträckning

bringas till vederbörande åklagares kännedom. De sakkunniga

föreslå även i sådant syfte vissa ändringar i taxeringsförordningen. I detta

sammanhang vilja emellertid de sakkunniga framhålla, att en förbättring i

åtalshänseende även torde kunna vinnas genom att straffet för falskdeklarationsbrotten

skärpes. Det torde nämligen vara anledning förmoda att framhävandet

av dessa brotts allvarliga karaktär genom straffbestämmelsernas

skärpning kommer att medföra en stegring av åtalsfrekvensen för upptäckta

falskdeklarationsbrott.

Beträffande frågan örn skärpning av de i andra skatteförfattningar

än taxeringsförordningen upptagna

straffbestämmelserna ha de sakkunniga uttalat, att vad de anfört

i fråga om nämnda förordning icke vore till alla delar tillämpligt beträffande

övriga författningar, vilka innehölle bestämmelser om straff för oriktiga

uppgifter, ägnade att medföra undandragande av skatt eller annan liknande

avgift.

De sakkunniga lia vidare anfört:

Det kan förefalla naturligt, att behovet av stränga straffbestämmelser

icke är lika stort då det gäller överträdelser av sistnämnda författningar som

vid brotten mot taxeringsförordningen. Under det att stora delar av svenska

folket varje år stå inför uppgiften att avgiva självdeklaration och därigenom

jämväl kanske också kunna ställas inför frestelsen att genom oriktiga

uppgifter vid fullgörandet av deklarationsskyldigheten enligt taxeringsförordningen

söka dölja tillgångar, vilka böra beskattas, liro (ivriga författningar

tillämpliga endast å vissa mera begränsade grupper eller kategorier av medborgare.

Emellertid kunna särskilda skäl anföras till stöd för att även sistnämnda

straffbestämmelser bliva ändrade.

I sådant hänseende må erinras örn att det, enligt vad i direktiven uttalats,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majus proposition nr 140.

icke torde böra komma i fråga att bland den mångfald mer eller mindre likartade

defraudationsbrott, som behandlas i den svenska finanslagstiftningen,

utvälja allenast ett eller annat att erhålla en särställning beträffande

straffsanktionen.

Riktigheten av detta uttalande bekräftas vid en jämförelse mellan de olika

bestämmelserna om straff för oriktiga uppgifter till ledning för uttagande av

skatt eller annan allmän avgift. Dessa straffbestämmelser äro i hög grad växlande.

Givetvis äro variationer av straffbestämmelserna i viss mån motiverade.

Straffen skola nämligen i en del fall icke enbart utgöra reaktion mot dessa

oriktiga uppgifter utan även utmätas med beaktande av andra förhållanden.

De strängare straffen i exempelvis tullförfattningarna och brännvinstillverkningsförordningen

bero sålunda icke uteslutande därpå, att oriktiga uppgifter,

som kunna föranleda undandragande av skatt, i dessa fall äro särskilt

klandervärda; straffen äro dessutom till för att förhindra att vissa varor på

olovlig väg införas eller tillverkas. Åtskilliga olikheter kunna dock ej förklaras

härmed utan få i stället tillskrivas den omständigheten, att författningarna

tillkommit i olika sammanhang och utan tillräcklig undersökning

av de gemensamma straffrättsfrågorna. Såsom exempel på dessa olikheter

ma framhållas, hurusom fängelse ibland ingår i straffskalan men ibland

**1 i n<*ra ex;empel utgöra de varierande bestämmelserna om straff för delaktighet

och försök samt olikheterna i fråga örn maximi- och minimistraften

i de normerade bötesskalorna.

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat, att det enligt deras mening

ej kunde anses riktigt att genomföra en straffskärpning med avseende

å brotten mot 143 § taxeringsförordningen utan att vidtaga motsvarande ändi

ingar i andra författningar, vilka innehölle bestämmelser om straff för likartade

överträdelser; dock att härvid torde böra särskilt uppmärksammas

dels sådana författningar, däri straffbestämmelserna redan nu vöre strängare

än i 143 § taxeringsförordningen, och dels de fall, där en straffskärpning

rent sakligt sett icke kunde anses motiverad. I

I remissyttrandena har — med några få undantag — behovet av skärpta

straffbestämmelser vitsordats, varjämte uttalats att frågan om ändring av

straffbestämmelserna borde tagas under omprövning utan ytterligare uppskov.

Ur de yttranden, i vilka en skärpt lagstiftning på förevarande område tillstprkes,

må följande här återgivas.

Kammarrätten har anfört:

o I fråga om falskdeklarationsbrottens svårhetsgrad vill kammarrätten

såsom sin mening uttala, att, örn också dessa brott på sina håll betraktas

såsom mer eller mindre obetydliga, utvecklingen dock går hän mot ett

betraktelsesätt, enligt vilket de framstå såsom allvarliga företeelser. Det är

nämligen ej längre så, att tyngdpunkten i taxeringsförrättningen ligger i de

värdeberäkningar, nämnderna göra, med påföljd att deklarationerna blott

utgöra kontrollfaktorer. I stället äro deklarationerna nu taxeringsförfarandets

själva kärna, och detta förfarandes huvudsakliga uppgift är ett krävande

kontrollarbete, till vars underlättande en vidlyftig apparat under senare åren

utbyggts. Trots denna kontrollapparat föreligga dock stora områden av förvärvsverksamhet,

där nämndernas kontroll blott kan följa vissa ytliga och

ofullständiga linjer. Uppskattningen kommer därför i dessa fall ofta att in
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj.ts proposition nr 140.

31

nebära en åtgärd, som närmar sig en registrering av lämnade uppgifter. Ett

stort förtroende har alltså här lämnats den skattskyldige från det allmännas

sida, något som ock understrykes genom deklarationsformulärets försäkran

»på heder och samvete», och eli avsiktligt svikande av detta förtroende anses

otvivelaktigt såsom något i och för sig moraliskt förkastligt. Därtill kommer

emellertid den ökade förståelsen för att förfarandet mot övriga samhällsmedlemmar

innebär en handling, kränkande deras ekonomiska intressen

och utvisande brist på samhällsanda. Härigenom kommer handlingen

att verka starkt utmanande å rättskänslan.

Med hänsyn härtill torde man därför kunna våga det påståendet, att dessa

brott utgöra en typ, vilken i svårhetsgrad betraktas såsom jämställd med i

allmänna strafflagen förekommande brottstyper. Att denna brottstyp desslikes

innehåller moment, innebärande ett överträdande av vissa ur det allmännas

fiskaliska intresse härflytande ordningsföreskrifter, kan givetvis ej

förminska dess svårhetsgrad. Såsom redan är sagt, kan det emellertid icke

förnekas, att denna uppfattning örn falskdeklarationsbrottens allvarliga karaktär

på åtskilliga håll ej trängt igenom och att därför en straffskärpning

för dessa brott kan lämna sitt bidrag till att så sker. Då det därjämte kan

förväntas, att de höjda skatter, som det svåra tidsläget kräver, komma att

än starkare påverka allmänhetens uppfattning om dessa deklarationsbrotts

rättsvidriga natur, synes det blott vara ett led i en pågående utveckling, örn

genom skärpt bestraffning deldarationsbrottens rätta art ytterligare understrykes.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande framhållit följande synpunkter:
Särskilt

då det gäller en skatt av finansskatts natur, är det givetvis av

största vikt, att till grund för beskattningen avgivna deklarationer äro fullständiga

och riktiga. Om så ej är fallet kan följden nämligen bliva, att skatten

icke ger vad som beräknats och eventuellt att en större skattskyldighet

måste påläggas dem, som avgiva på vederbörligt sätt uppgjorda deklarationer.

Man kan emellertid naturligen icke vara berättigad att antaga, att deklarationer,

vilka icke äro fullständiga eller riktiga, av den deklarationspliktige

alltid upprättats på sådant sätt i syfte att undandraga sig beskattning. Skattelagstiftningen

med den utveckling, specialisering och utformning, densamma

efterhand erhållit i vårt land, är numera ofta så svårbegriplig för den

skattskyldige, att det kan erfordras ej oväsentliga mått av eftertanke hos

denne för att vid deklarationens upprättande rätt tillämpa lagstiftningen.

Ett särskilt framträdande exempel härå är krigskonjunkturskattelagstiftningen.

Det är naturligt att även den fullt lojale skattskyldige, med hänsyn till

den tyngd, varmed skattelagstiftningen hotar honom, icke i deklaration upptager

annat än det som enligt hans tolkning av lagstiftningen är beskattningsbart.

Ändringar i och tillägg till deklarerade belopp, vilka senare företagas

av beska! iningsmyndighelerna, föranledas måhända av dessas mera

sakkunniga syn på skattelagstiftningens rätta innebörd.

Alt i sådana fall, som här åsyftats, straffpåföljd icke bör ifrågakomma,

torde vara uppenbart. Detsamma gäller för det fall, alt den skattskyldige

helt öppet från den deklarerade inkomsten gör avdrag, som taxeringsmyndighelerna

finna obefogat. Här är det skattekontrollen, som bör anlitas för

att åstadkomma den riktiga beskattningen. Straffbestämmelser ha här genom

sin existens till uppgift att inskärpa hos den skattskyldige att så långt

det i dennes förmåga står lämna fullständiga och riktiga uppgifter i deklarationen.

Straffbestämmelserna laira däremot komma lill tillämpning allenast

där det är uppenbart, alt den skattskyldige uppsåtligen gjort sig skyldig

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

till falskdeklaration. På grund av svårigheterna att bevisa förefintligheten av

uppsåt torde det dock vara nödvändigt att bestraffa jämväl fall av grov

vårdslöshet.

Inspektionen anser sig icke böra avråda från att med ledning av förslaget

straffskärpningar vidtagas i viss omfattning. Men inspektionen vill å andra

sidan tillråda, att bestämmelser givas, vilka garantera, att straffbestämmelserna

bringas till tillämpning allenast då det är tydligt att straffanledning

föreligger.

Kommerskollegium har anfört, att kollegium, i likhet med de av kollegium

hörda organisationerna, ansåge en i viss grad skärpt bestraffning för

ifrågavarande brott vara nödvändig.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat den uppfattningen, att såväl

uppsåtlig falskdeklarering som bristande omsorg vid självdeklarations upprättande

trots införda kontrollåtgärder alltjämt förekomme i så stor utsträckning,

att åtgärder för en bättre ordning på detta område syntes högeligen

påkallade.

Vidare har länsstyrelsen i Jönköpings län understrukit den synpunkten,

att man näppeligen kunde hoppas åstadkomma en så effektiv kontroll av de

skattskyldigas deklarationer, att därigenom falskdeklaration i större utsträckning

omöjliggjordes, varför åtgärder i syfte alt skärpa straffet för falskdeklaration

för visso komme att hälsas med tillfredsställelse av skattemyndigheterna.

Länsstyrelsen har i anslutning härtill upplyst, att det vid kontroll

av jordbrukarnas i länet deklarationer år 1942 visat sig, att omkring

3,400 varit felaktiga, ävensom att bokföringsgranskningen samma år, vilken

granskning omfattat 186 bokföringsskyldiga, föranlett att i ej mindre

än 155 fall ändring gjorts av de skattskyldigas deklarationer.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat:

Måhända borde man kunna förvänta att den högtidliga försäkran, under

vilken skattskyldig avgiver sina i deklarationen lämnade uppgifter, skulle

utgöra garanti för dessa uppgifters riktighet. Erfarenheten har emellertid

visat, att detta ingalunda är förhållandet, i det att deklarationernas uppgifter

i ett betydande antal fall vid företagen kontroll visat bristande överensstämmelse

med de verkliga förhållandena. Berörda skiljaktigheter ha

också i förhållandevis många fall visat sig vara av sådan storlek, att de icke

kunna tänkas orsakade enbart av bristande uppmärksamhet, utan måste anses

ha sin grund i en medveten avsikt från de skattskyldigas sida att söka

undgå vederbörlig beskattning. Då det straff, som nu finnes stadgat för oriktiga

uppgifter i deklaration, tydligen icke verkar tillräckligt avhållande på

berörda kategori av skattskyldiga, är det påtagligen högst angeläget att samhället

på ett kraftigare sätt än hitintills reagerar mot ifrågavarande brottsliga

förfaranden.

Länsstyrelsen i Hallands län har särskilt framhållit, att falskdeklaralionsbrotten

på grund av de höga skatterna tenderade att öka, varför det vore

nödvändigt att skärpa straffen för ifrågavarande brott.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län måste en skärpt bestraffning av lalskdeklaration

vara av behovet synnerligen påkallad. Såsom förhållandena nu

vore torde man nämligen kunna utgå ifrån att för deklarationsbrott stipulerade

bötesbelopp i regel erlades utan någon större svårighet, och att den

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

33

som begått en sådan förseelse följaktligen, när tillfälle därtill gåves, vore

färdig att upprepa densamma i hopp att undgå upptäckt.

I yttrandet av t. f. skattedirektören i Stockholm har omnämnts bland annat,

att vid årsskiftet 1941/42 till åklagarmyndigheten i Stockholm gjorts

anmälan örn 107 fall av falskdeklaration, av vilka 54 stycken avsett tidningskolportörer

i staden. Dessa hade gjorts till föremål för särskild undersökning

med resultat att samtliga befunnits ha under ett antal år gjort sig

skyldiga till brott mot deklarationsföreskrifterna.

Förslaget om skärpta straffregler på förevarande område har avstyrkts i

de remissyttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Örebro län, majoriteten

inom Stockholms rådhusrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen

Sveriges stadsdomare.

Länsstyrelsen i Örebro län har förklarat, att länsstyrelsen visserligen icke

ville bestrida, att kraftigare åtgärder mot falskdeklaration vore påkallade,

men att länsstyrelsen icke kunde underlåta framhålla, att skäl icke saknades

att avvakta resultatet dels av en bättre taxeringsorganisation dels ock

av en allmännare tillämpning av nu gällande bestämmelser om straff för

falskdeklaration.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt örn en ändring av

gällande straffbestämmelser vore nödvändig samt om icke enbart en rationell

lösning av spörsmålet angående ordningen för åvägabringande av åtal i full

utsträckning för brott mot taxeringsförordningens bestämmelser tills vidare

skulle kunna anses vara tillfyllest.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har i sitt yttrande underkänt de skäl,

med vilka de sakkunniga motiverat sitt uttalande om behovet av skärpta

straffbestämmelser för falskdeklarationsbrott, varjämte föreningen uttalat,

att man borde avvakta den skärpta skattekontrollen och verkningarna av

en ökad åtalsfrekvens.

Föreningen Sveriges stadsdomare har anfört, att det icke torde kunna bestridas,

att fog funnes för skärpning av samhällets nu ofta verkningslösa

reaktion mot falskdeklaranter. Av de sakkunnigas utredning framginge emellertid,

att de nuvarande möjligheterna till beivrande av förseelser, varom här

vore fråga, utnyttjats endast i obetydlig utsträckning, och det syntes enligt

föreningens mening med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke det med de

sakkunnigas förslag avsedda syftet kunde nås utan lagändring genom skärpt

övervakning i förening med vidgad användning av åtalsrätten.

Frågan om en straffskärpning för sådana falskdeklarationsbrott, vilka Departementsför

närvarande äro straffbelagda i 143 § taxeringsförordningen, har vid ett cAe''e™''

par tillfällen — senast vid 1935 års riksdag — varit föremål för statsmakternas

överväganden. Vid dessa tillfällen har frågan närmast gällt, örn urbota

straff skulle, jämte bötesstraff, stadgas såsom påföljd för ifrågavarande

brott. I proposition till 1935 års riksdag med förslag till vissa ändringar

i taxeringsförordningen uttalade jag, att fängelse i högst sex månader borde

införas i straffskalan för falskdeklarationsbrott, som begåtts mot bättre

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr Ilo. i!

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

vetande. Samtidigt framhöll jag att, ehuru verkningarna av en sådan åtgärd

måhända icke borde överskattas, det syntes kunna vara av betydelse

för den allmänna meningen att på detta sätt fastslå dessa brotts verkligt

allvarliga karaktär. Propositionen blev i denna del icke antagen av riksdagen,

men inom såväl bevillningsutskottet som riksdagens kamrar vann

det i propositionen framlagda förslaget cn betydande anslutning.

I det av de sakkunniga nu framlagda förslaget understrykes behovet av

strängare straffbestämmelser. Remissinstanserna ha till övervägande del anslutit

sig till de sakkunnigas ståndpunkt. Även i de remissyttranden, i vilka

en annan uppfattning kommit till synes, har behovet av kraftigare åtgärder

mot falskdeklaranter i allmänhet vitsordats. Däremot har i dessa yttranden

ifrågasatts om icke det syfte, som avsetts med den föreslagna straffskärpningen,

kunde vinnas redan genom en förbättring av taxeringsorganisationen

i förening med en vidgad användning av åtalsrätten.

För egen del har jag icke funnit anledning frångå min år 1935 uttalade

uppfattning örn önskvärdheten av en straffskärpning beträffande sådana

brottsliga förfaranden, som omförmälas i 143 § taxeringsförordningen. Tvärtom

har jag bestyrkts i min uppfattning genom det av de sakkunniga förebragta

utredningsmaterialet. Enligt min mening föreligger salunda alltjämt

och särskilt under nu rådande tidsförhållanden ett behov av strängare

straffrättslig reaktion mot ifrågavarande falskdeklarationsbrott. Erfarenheterna

av den år 1935 genomförda omläggningen av deklarationskontrollen ha

icke varit sådana, att eventuella nya kontrollåtgärder kunna motivera att

frågan om straffskärpning än en gång ställes på framtiden.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att genomförandet av en straffskärpning

med avseende å brotten mot taxeringsförordningen bör medföra, att motsvarande

ändringar vidtagas i övriga skatteförfattningar, i den mån ej särskilda

förhållanden till annat föranleda.

Till frågan örn den närmare utformningen av straffbestämmelserna återkommer

jag i det följande. II.

II. Straffskalan för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott.

Vid sin prövning av frågan, i vilken grad straffet för uppsåtligt falskdeklarationsbrott

bör skärpas, ha de sakkunniga (betänkandet sid. 69—71) först

upptagit till behandling frågan örn den rättsliga karaktären

av brott mot 143 § 1 mom. taxeringsförordningen. I detta

hänseende ha de sakkunniga — efter en redogörelse för vissa uttalanden

i straffrättslitteraturen rörande bland annat olikheterna mellan förenämnda

brott och bedrägeribrottet — uttalat, att de för egen del ansåge, att det för

avgörande av spörsmålet rörande en lämplig skärpning av straffen för ifrågavarande

brott icke erfordrades ett bestämt ståndpunktstagande till frågan,

huruvida dessa förfaranden kunde direkt hänföras under bedrägeribegreppet

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

35

eller icke. Det syntes vara tillfyllest att konstatera, att berörda brottsliga förfaranden

till sitt syfte och hela sin karaktär stöde närmare bedrägeribrotten

än brott av andra slag, exempelvis brott mot sanningsplikten, att detta straffbara

handlande i varje fall vore ett med bedrägeri likartat förfarande men att

vid detsammas straffrättsliga bedömning vissa särskilda synpunkter, vilka

framginge av uttalanden i straffrättslitteraturen, vore att beakta.

I anslutning härtill ha de sakkunniga vidare uttalat, att härmed vore den

gränslinje given, intill vilken en straffskärpning beträffande sagda brottsliga

förfaranden längst kunde sträcka sig. Då varken den straffrättsliga teorien

eller — än mindre — den allmänna opinionen vore fullt beredd att bedöma

falskdeklarationsbrottet lika strängt som det vanliga bedrägeriet, torde det

nämligen icke kunna ifrågasättas, att falskdeklarationsbrottet skulle beläggas

med strängare påföljder än det vanliga bedrägeribrottet.

Sedan de sakkunniga härefter redogjort för såväl de nu gällande bestämmelserna

om ansvar för bedrägeri som de nya bestämmelser i ämnet, vilka

enligt lagen den 12 juni 1942 (nr 378) om ändring i vissa delar av strafflagen

träda i kraft den 1 januari 1943, ha de sakkunniga uttalat, att sistnämnda

bestämmelser borde tagas till utgångspunkt för en jämförelse mellan

straffen för falskdeldarationsbrott, å ena, samt bedrägeribrott, å andra

sidan. I enlighet härmed borde straffet för förstnämnda brott icke överstiga

straffarbete i två eller, vid grovt brott, sex år, varemot straffet, då brottet

ansåges ringa, borde utgöra högst böter eller fängelse.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att en väsentlig straffskärpning visserligen

syntes påkallad men att å andra sidan skärpningen icke borde drivas

till sådan höjd, att straffskalan för det allmänna rättsmedvetandet komme

att framstå såsom oskäligt sträng. Detta skulle enligt de sakkunnigas mening

utan tvivel bliva förhållandet, ifall deklarationsbrotten i straffrättsligt

hänseende helt likställdes med bedrägeri enligt de nya strafflagsbestämmelserna.

De sakkunnigas uttalanden rörande den rättsliga karaktären av brotten

mot 143 § 1 mom. taxeringsförordningen ha endast i enstaka fall föranlett

särskilda uttalanden i remissyttrandena.

Kammarrätten har anfört, att kammarrätten vore benägen för att betrakta

falskdeklarationsbrottet såsom en fristående brottstyp, vilken i förhållande

till bedrägeribrottet syntes förete så betydelsefulla skiljaktigheter, att ett hänförande

av falskdeklarationsbrottet till bedrägeribrottet svårligen kunde förordas.

En liknande ståndpunkt har intagits av föreningen Sveriges häradshövdingar.

Å andra sidan har Överståthållarämbetet, som satt i fråga huruvida

den i tidigare rättstillämpning gjorda åtskillnaden mellan deklarationsoch

bedrägeribrotten vore teoretiskt oantastlig, ansett det angeläget att deklaralionsbrottets

karaktär av verkligt bedrägeribrott komme tydligt till synes.

Vad angår frågan om bötesstraff såsom reaktion mot uppsåt

ligt falskdeklarationsbrott lia de sakkunniga till en början

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

35

uttalat, att sådana brott, som i 143 § taxeringsförordningen avses, oftast

vore av förhållandevis lindrig art; endast i undantagsfall — i allmänhet sådana

vilka ägnades särskild uppmärksamhet i tidningspressen — vore brotten

av grövre beskaffenhet. Det torde enligt de sakkunnigas mening vara

uppenbart, att synpunkten om ett tillräckligt effektivt straff icke finge drivas

så långt, att av hänsyn till ett mindre antal svårare brott möjligheten att

ådöma böter uteslötes. En sådan anordning skulle strida mot den allmänt erkända

uppfattningen, att straffet måste stå i relation till brottets svårhetsgrad.

Med hänsyn härtill hade de sakkunniga utgått ifrån att även framdeles bötesstraff

skulle utgöra den reaktion, som i första hand borde ifrågakomma

vid brott av förevarande slag.

De sakkunniga ha härefter behandlat frågan, huruvida bötesstraff enligt

143 § taxeringsförordningen alltjämt borde äga karaktär av normerade böter

eller om en övergång till dagsbotssystemet borde ske. I detta hänseende

ha de sakkunniga anfört:

I äldre tid var icke sällsynt, att även å den allmänna straffrättens område

bötesstraffet utmättes i proportion till värdet av viss egendom, exempelvis

sådan som genom brottet skadats eller förstörts. Dylika normerade böter

ha emellertid numera i huvudsak försvunnit från den allmänna strafflagens

område, och de sista stadgandena härom upphöra att gälla den 1 januari

1943 i samband med att den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott träder

i kraft.

Däremot ha inom specialstraffrätten dylika straffbestämmelser alltjämt

bibehållits och återfinnas även i nytillkommande författningar av visst slag,

speciellt då fråga är om skattelagstiftningen. Vad särskilt denna lagstiftning

angår må erinras om att bötesstraffet redan i den äldsta straffbestämmelsen

på förevarande område — i 33 § av 1902 års förordning om inkomstskatt —

var normerat, och att efter 1921 års ändring av 20 § i 1910 års taxeringsår - ordning endast normerade böter kommit i fråga vid utdömande av straff enligt

taxeringsförordningen för falskdeklarationsbrott. Spörjer man vad anledningen

härtill varit, må framhållas att de brott, för vilka normerade böter

äro utsatta såsom straff, nästan genomgående äro sådana, där vinningssyftet

starkt framträder. Att brott på grund av vinningslystnad belagts med normerade

böter torde återigen ha sin naturliga förklaring i lagstiftarens önskan

att beröva den brottslige frukterna av brottet och därigenom införa ett starkt

avhållande motiv mot sådant brotts begående. Böterna torde alltså i nu avsedda

fall till en del tjäna ett rent konfiskationssyfte.

Det inom större delen av straffrätten gällande dagsbotssystemet infördes år

1931 och har sålunda varit i tillämpning under omkring tio år. Vid införandet

av dagsbotssystemet rådde i stort sett enighet örn att detta system innebar en

bättre strafform än äldre bötessystem; enligt äldre bestämmelser saknades

sålunda möjlighet att vid bötesstraffets bestämmande taga tillräcklig hänsyn

till den brottsliges ekonomiska ställning, varför bötesstraffet verkade i hög

grad ojämnt. Vidare framhölls såsom fördelar med dagsbotssystemet, atthen

proportionalisering av bötesstraffet efter den brottsliges betalningsförmåga

skulle kunna giva till resultat, att straffet bleve lika kännbart för personer i

olika förmögenhetsställning. Härigenom bleve det möjligt att öka bötesstraffets

effektivitet och undanröja eller minska den brist på likhet inför lagen

som var en följd av de äldre bestämmelserna. Emellertid ansågs det vid dagsbotssystemets

införande, att bestämmelserna om normerade böter inom spe
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr låO.

cialstraffrätten borde bibehållas oförändrade; någon motivering härtill synes

dock icke lia lämnats.

Med hänsyn till vunna erfarenheter från dagsbotssystemets tillämpning

under de gångna tio åren anse de sakkunniga sig kunna konstatera, att dagsbotssystemet,

förutom att detsamma tager berättigad hänsyn till den brottsliges

ekonomiska förhållanden, även är lättare att tillämpa än systemet med

normerade böter.

De sakkunniga lia emellertid vidare anfört, alt såsom en nackdel med

dagsbotssystemet möjligen skulle kunna framhållas, att detta system ur allmänpreventiv

synpunkt icke vore lika effektivt som systemet med normerade

böter. Styrkan hos sistnämnda system skulle ju ligga i det starkt avhållande

motiv, som därav skapades gentemot av vinningslystnad dikterade

brott. Å andra sidan skulle dagsbotssystemet, särskilt med hänsyn till domstolarnas

tillämpning av detta system, kunna på ifrågavarande område tänkas

medföra en avsevärd strafflindring. En sådan uppfattning torde emellertid

enligt de sakkunnigas mening icke vara helt riktig. En granskning av

tillgängligt statistiskt material kunde icke giva anledning till den slutsatsen,

att dagsbotsstraffen genomgående skulle blivit lägre än de av domstolarna

utdömda normerade bötesstraffen. Tvärtom förelåge flera fall, där en bestraffning

med tillämpning av dagbotssystemet säkerligen sknlle resulterat i

strängare straff än vad nu blivit fallet.

De sakkunniga ha i detta sammanhang anfört ytterligare följande:

Då det gäller brott mot 143 § taxeringsförordningen, torde det i själva

verket förhålla sig så, att det ur den brottsliges ekonomiska synpunkt ofta

blir i stort sett samma resultat vare sig systemet med normerade böter eller

dagsbotssystemet kommer till användning. Att så är förhållandet synes hava

sin orsak däri, att den undandragna skatten i de flesta fall står i direkt proportion

till den brottsliges inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Då därtill

kommer, att straffet för falskdeklaration med tillämpning av systemet med

normerade böter utmätes i förhållande till storleken av den undandragna

skatten, uppstår regelmässigt en viss relation även mellan den brottsliges

ekonomiska förhållanden och det utdömda straffet. Samma effekt kan emellertid

uppnås jämväl med anlitande av dagsbotssystemet. Bötesbeloppen enligt

detta system kunna, omräknade i kronor, variera mellan 5 och 36,000,

och inom en sådan vidsträckt straffskala torde i de flesta fall ett rättvist verkande

straff kunna utmätas. Med tillämpning av dagsbotssystemet blir följden

den, att vid ett grövre brott av förevarande slag, där en ekonomiskt välsituerad

person undandragit skatt till avsevärt belopp, den brottslige ej allenast

dömes till ett högt antal dagsböter utan även vanligen belastas med, att

varje dagsbot fastställes till ett högt belopp. Endast under förutsättning att

ett synnerligen stort skattebelopp undandragits, kan fråga uppkomma, huruvida

ett dagsbotsstraff ger ett rättvist resultat. Emellertid torde i ett sådant

fall urbota bestraffning böra tagas i övervägande.

De fall återigen, då tillämpningen av normerade böter medför väsentligt

högre bötesbelopp än som skulle utmätas vid lillämpningen av dagsbotssystemet,

äro tydligtvis sådana, då de normerade böterna i avsevärd grad överstiga

vad som är rimligt i förhållande till den dömdes ekonomiska förhållanden.

Men i dessa fall lära böterna icke alltid kunna gäldas, varför förvandlingsstraff

i stället inträda. Under sådana förhållanden torde systemet med nor
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Majlis proposition nr 140.

merade böter ofta leda till, att den ekonomiskt bättre ställde, som dömts till

normerade böter, endast drabbas av detta straff, medan den som har det ekonomiskt

sämre ställt nödgas undergå frihetsstraff, låt vara i form av förvandlingsfängelse.

Man är emellertid då framme vid en av de brister i bötesstraffets tidigare

utformning, som föranledde övergången till dagsbotssystemet.

De sakkunniga lia sammanfattningsvis såsom sin uppfattning uttalat, att

systemet med normerade böter såsom straff för brott mot 143 § taxeringsförordningen

borde avskaffas och att dagsböter i stället borde i första hand

ifrågakomma vid dessa brott. För att emellertid inskärpa, att dessa brott

vore av allvarligt slag, syntes lämpligt föreskriva, att antalet dagsböter ej i

något fall finge sättas lägre än 30. Ett högre minimum funne de sakkunniga

å andra sidan ej vara tillrådligt, då därigenom straffskalan skulle göras alltför

snäv och förvandlingsstraffet även med tillämpning av det lägsta dagsbotsstraffet

skulle komma att överstiga det fängelsestraff, som lägst kunde

ådömas.

Det förut anförda har i första hand avsett falskdeklarationsbrott, varom

förmäles i taxeringsförordningen. Beträffande frågan örn den straffrättsliga

reaktionen mot sådana falskdeklarationsbrott, som avses i övriga ifrågakomna

skatteförfattningar, lia de sakkunniga anfört, att de ansåge sig kunna

i huvudsakliga delar hänvisa till vad som anförts rörande brott mot taxeringsförordningen.

Beträffande frågan huruvida det normerade bötesstraffet

i berörda författningar borde utbytas mot dagsbotsstraff ha de sakkunniga

därutöver framhållit följande:

I fråga örn den brottsliges ställning i förhållande till det allmänna föreligger

emellertid en skillnad mellan brotten enligt taxeringsförordningen och

brotten mot författningarna om indirekta skatter. De personer, vilka göra sig

skyldiga till brott mot sistnämnda författningar, äro ej skattskyldiga i egentlig

mening utan kunna i stället anses såsom ett slags skatteuppbördsmän. Då

de såsom sådana i viss mån intaga en förtroendeställning — ehuru en påtvingad

sådan ställning — gentemot det allmänna, kan det ifrågasättas, om

ej överträdelser av sist angivna författningar böra straffas strängare än brott

mot 143 § taxeringsförordningen. Även en annan olikhet förtjänar att uppmärksammas.

Såsom förut påpekats föreligger det vid brotten mot taxeringsförordningen

många gånger en viss relation mellan brottets svårhet och den

brottsliges ekonomiska förhållanden; ju större skattebelopp som undandrages

desto mer förmögen är vanligtvis den brottslige. Motsvarande relation föreligger

icke, då det är fråga om brott mot förordningarna om indirekta skatter.

De som föröva sistnämnda brott äro ofta mindre välbärgade, och anledningen

till brotten är många gånger att söka däri, att den brottsliges ekonomiska

ställning är undergrävd. De nu anförda olikheterna torde emellertid

enligt de sakkunnigas mening ej böra föranleda, att brotten mot förordningarna

om indirekta skatter bestraffas annorlunda än de i 143 § taxeringsförordningen

upptagna brotten. Vad särskilt angår frågan örn att i förordningarna

om indirekta skatter ersätta de normerade böterna med dagsböter må

framhållas, att då i dessa fall den brottsliges ekonomi icke är jämförbar med

brottets svårhetsgrad, dagsbotssystemet kommer alt vid straffmätningen giva

ett rättvisare resultat än systemet med normerade böter. Inom den vida straffskala

som föreslås av de sakkunniga böra domstolarna vid sin straffmätning

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

kunna till fullo beakta de nyss antydda olikheterna mellan brott mot taxeringsförordningen

och brott mot förordningarna örn indirekta skatter.

I remissyttrandena har icke någon erinran framställts mot de sakkunnigas

uttalande att bötesstraff även framdeles borde utgöra den reaktion, som i

första hand skulle ifrågakomma vid uppsåtliga falskdeklarationsbrott. Däremot

ha i yttrandena framkommit delade meningar rörande lämpligheten av

en övergång från systemet med normerade böter till dagsbotssystemet.

De sakkunnigas förslag örn övergång till dagsbotssystemet har tillstyrkts

eller i allt fall lämnats utan erinran av samtliga hovrätter, kammarrätten, generaltullstyrelsen,

bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, statens

livsmedelskommission, t. f. skattedirektören i Stockholm samt ett flertal länsstyrelser

och underrätter.

Kammarrätten, som i sitt yttrande tillstyrkt jämväl införande av frihetsstraff

för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott, har i fråga örn bötesstraffet anfört

följande:

När fråga uppkommer att närmare utforma straffsatsen för de^ uppsåtliga

falskdeklarationsbrotten, är det uppenbart, att man måste utgå ifrån att böter

böra ingå i straffsatsen. Detta är också de sakkunnigas mening, vilka tdlika efter

en utförlig utredning föreslå, att den nu stadgade bötesformen, normerade böter,

utbytes mot dagsböter. De skäl, som föranlett de sakkunniga till detta

förslag, kan kammarrätten i stort sett biträda, särskilt vad de sakkunniga

anföra örn den ojämnhet, varmed normerade bötesstraff synas kunna bliva

utmätta, samt den brist denna strafform utvisar i de fall, att den dömdes ekonomiska

ställning ej svarar mot den inkomst eller den förmögenhet han fått

eller sökt få undandragen från skatt. Å andra sidan kan såsom i betänkandet

antydes straffet under särskilda omständigheter antagas bliva lägre än enligt

nu gällande rätt. Sålunda skall, sedan genom skattestrafflagens införande

brott mot denna lag bestraffas med dagsböter eller frihetsstraff, även om det

gäller falskdeklarationsbrott för flera år, endast ett straff ådömas. Därest

genom åtalstidens utsträckning den straffskyldige dömes för exempelvis 5

års falskdeklaration och avsevärdare belopp för ett vart av dessa år undandragits

det allmänna, torde dagsbotssystemet medföra en ej önskvärd lindring

mot vad som nu gäller av straffet för falskdeklaration. Detta förhållande,

som troligen kommer att allenast i ett fåtal fall göra sig gällande, motväges

emellertid av att straffskyddet i sin helhet blir avsevärt mycket starkare. För

kammarrättens ståndpunktstagande i denna fråga ha emellertid vissa andra

omständigheter varit avgörande. Det normerade bötesstraffet är tillkommet

för att skapa ett starkt avhållande motiv mot begåendet av sådana brott, örn

vilka här är fråga. Därest det av kammarrätten tillstyrkta förslaget örn införandet

av urbota straff i straffsatsen för deklarationsbrott vinner bifall,

torde emellertid försvinnandet av det normerade bötesstraffet med dess fördelaktiga

verkan ur allmänpreveniiv synpunkt mer än väl kompenseras av

det urbota straffets införande i straffsatsen. Fråga är om ej förekomsten i straffsatsen

av normerade böter skulle leda därtill, att domstolarna mera sällan tilllämpade

det urbota straffet, till följd varav straffhotet bleve avtrubbat. Då urbota

straff intages i straffsatsen, uppstå därjämte, såsom från skilda håll framhållits,

rent tekniskt sett svårigheter att på lämpligt sätt samordna det normerade

bötesstraffet med det urbota straffet.

Bank- och fondinspektionen har yttrat, att inspektionen funne de normerade

böternas förändring till dagsböter vara befogad.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Kommerskollegium har framhållit, alt normerade böter numera hade i

huvudsak försvunnit från den allmänna strafflagens område och att de även

inom specialstraffrätten vore mera sällan förekommande. Då enligt de sakkunnigas

förslag lägsta antalet dagsböter vid uppsåtlig falskdeklaration bestämts

till minst 30 och vid grov vårdslöshet till minst 10, torde enligt kollegii

mening icke föreligga någon risk för att dagsbotssystemet skulle medföra

någon avsevärd strafflindring i jämförelse med nuvarande bestämmelser.

Statens livsmedelskommission har uttalat, att de ändrade bestämmelser,

som de sakkunniga föreslagit i fråga om bestraffning av falskdeklaration, i

princip överensstämde med gällande kristidsförfattningar, varför kommissionen

icke hade något att erinra mot sakkunnigförslaget.

T. f. skattedirektören i Stockholm har förklarat, att han icke hade något

att invända mot införandet av dagsböter. Bortsett från att straffet bomme i

bättre överensstämmelse med bedrägeristraffet, torde man med dagsböter

kunna erna i huvudsak samma syfte som man velat nå med det normerade

bötesstraffet. Dagsböter skulle författningsenligt utdömas efter ty prövades

skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet

och ekonomiska förhållanden i övrigt. En avgörande omständighet

torde härvid vara storleken av vederbörandes senast bestämda taxering

eller således just det belopp, som efter konstaterad och beivrad felaktighet

blivit vederbörligen fastslaget. Därest felet vore stort, beloppsmässigt sett,

bleve straffet desto mera betydande. En påtaglig vinst med dagsbotssystemet

bleve, att de hittills föreskrivna stela maximigränserna bortfölle.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ha r förklarat, att ehuru länsstyrelsen

ställde sig tveksam inför förslaget att övergå från normerade böter till dagsböter,

länsstyrelsen dock icke ville, med hänsyn till svårigheten att förena

normerade böter med urbota bestraffning, avstyrka de sakkunnigas förslag

i förevarande hänseende.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har med särskild tillfredsställelse funnit,

att nu gällande system med normerade böter föresloges ersatt av ett dagsbotssystem

med fastställda minima i fråga om antalet dagsböter. Ett dagsbotssystem

torde i stort sett erbjuda bättre möjlighet till en rättvis straffmätning

än nu gällande ordning och vore ur praktisk synpunkt vida att föredraga. De

tidsödande uträkningarna av undandragen skatt, för vilka landskontors eller

kronokassörers hjälp icke sällan påkallades, skulle bortfalla.

Slutligen har länsstyrelsen i Västmanlands län uttalat, att länsstyrelsen

böjde sig för den av de sakkunniga anförda motiveringen för utbytande av

systemet med normerade böter mot dagsbotssystemet. Likväl beklagade länsstyrelsen,

att systemet med normerade böter icke passade in i den nya ramen.

De normerade böterna innebure dock en form av bestraffning, som på ett

särskilt smidigt sätt anslöte sig till de värden, varom det rörde sig i målen.

De sakkunnigas förslag om övergång till dagsbotssystemet har avstyrkts

av kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands,

Malmöhus, Hallands och Örebro län, majoriteten inom Stockholms

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140. 41

rådhusrätt, rådhusrätterna i Hälsingborg och Halmstad samt föreningen Sveriges

stadsdomare.

Såsom motivering för sitt avstyrkande har kontrollstyrelsen anfört:

Den vanligaste orsaken till de brott, där kontrollstyrelsen haft att besluta

om anmälan till åtal, har utan tvivel varit vinningslystnad hos den skattskyldige

eller den person, som företrätt denne. Det har därför framstått som en

naturlig sak, att påföljden skulle vara sådan, att den skattskyldige icke blott

berövades vinsten av det orättfärdiga förfarandet utan därutöver drabbades

av sådan ekonomisk förlust, att det för allmänheten ådagalades, att försök

till undanhållande av skatt vore en dålig affärsspekulation. Ur allmänpreventiv

synpunkt tordeman kunna antaga, att de normerade böterna, då de genom

tidningspressen kommit till de skattskyldigas kännedom, verkat tillräckligt

förebyggande. I särskilda fall har visserligen kontrollstyrelsen funnit,

att de normerade böterna utmätts ojämnt, men häri torde ändring kunna

åvägabringas i den fortsatta rättstillämpningen. Den omständigheten att

fängelsestraff i regel ingått i straffskalan för uppsåtliga brott torde näppeligen

ha inverkat avgörande för preventionens effektivitet. Däremot lär den

utsträckning, i vilken brotten beivrats, och särskilt den publicitet, som givits

åt fällande utslag, ha haft avsedd effekt. För att brotten skolat kunna beivras

i önskvärd utsträckning har givetvis varit en nödvändig förutsättning, att

noggrann kontroll utövats över ifrågavarande skattskyldiga. Vetskapen om

att effektiv kontroll funnits har säkerligen jämväl avhållit många skattskyldiga

från brotts begående.

Kontrollstyrelsen har vidare uttalat, att det enligt styrelsens mening måste

anses i hög grad betänkligt att vid en reform, vars syfte skulle vara att genomföra

straffskärpning för brott av här avsedd beskaffenhet, vidtaga sådan

ändring, att systemet med normerade böter, om vars effektivitet tvekan ej

kunde råda, bleve utbytt mot ett system med dagsböter, vilket ur preventiv

synpunkt måste befaras otillräckligt. En sådan ändring kunde ansetts motiverad,

örn fråga varit att ur strafflagstiftningen helt utmönstra systemet med

normerade böter. Så vore ju dock icke nu förhållandet.

Överståthållarämbetet har ansett det angeläget — med hänsyn till de stora

värden, som genom skattebedrägeri kunde undandragas staten — att en

reaktion av samma innebörd som de normerade böterna bibeliölles. Enligt

ämbetets uppfattning torde det icke kunna beräknas, att dagsbotssystemet

skulle lia samma verkan som systemet med normerade böter. Ett införande

av dagsbotssystemet för skattebedrägeri skulle därför kunna i åtskilliga fall

medföra en icke åsyftad strafflindring. Härtill komrne, att i de speciella fall,

då mycket stora skattebelopp undandragits, möjlighet icke torde finnas att

inom dagsbotssystemets gränser åstadkomma en i ekonomiskt avseende tillräckligt

kraftig reaktion mot den brottslige. Såsom en huvudregel ansåge

ämbetet dock kunna stadgas, att, om frihetsstraff icke borde ifrågakomma,

dagsböter skulle ådömas. Till förhindrande av möjligheten att lindrigare

straff ådömdes än vad hittills skett måste emellertid enligt ämbetets mening

denna huvudregel kombineras med en särskild föreskrift, som i sak hade det

innehåll, alt det totala penningbelopp, vilket den brottslige dömdes erlägga

till det allmänna, icke finge understiga en viss multipel av det skattebelopp,

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

som undandragits eller skulle ha undandraga, därest brottet icke blivit upptäckt,

exempelvis två gånger detta belopp.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att länsstyrelsen vid åtskilliga

tillfällen funnit, att systemet med normerade böter med avseende

å dess ekonomiskt sett kännbara verkningar fyllt den avsedda uppgiften att

avhålla skattskyldiga från att lämna oriktiga uppgifter. Med anledning härav

funne länsstyrelsen viss anledning till tvekan gentemot förslaget om denna

bötesforms avskaffande och skulle gärna sett att de sakkunniga funnit

möjligt att, på sätt i direktiven ifrågasatts, såsom påföljd av brottet bibehålla

en reaktion av samma innebörd som de normerade böterna.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att länsstyrelsen icke kunnat undgå

att särskilt uppmärksamma den lindring i utdömt straff som skulle inträda

örn dagsböter komme att införas. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt

att — om dagsböter infördes — däruiöver skulle tillkomma ett alltid oförändrat

straff, innebärande att den skatt som undanhållits eller skulle kunnat

undanhållas, skulle erläggas icke blott i vanlig ordning utan därjämte i

form av särskild inbetalning till statsverket.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har framhållit att, då en sammankoppling

av normerade böter med frihetsstraff icke borde vara otänkbar, länsstyrelsen

skulle — med hänsyn till de påtagbara nackdelar vilka vidlådde dagsbotssystemet

— vilja förorda ett bibehållande av nu gällande bestämmelser,

vilka syntes bäst passa samman med förseelser av här ifrågavarande slag.

Länsstyrelsen i Hallands lån har gjort gällande, att en tillämpning av dagsbotssystemet

i sådana fall, där mycket stora skattebelopp undandragits, skulle

innebära en strafflindring i förhållande till nu gällande bötessystem, enär

maximum för dagsböter utgjorde 36,000 kronor medan någon begränsning

av bötesbeloppet enligt nuvarande bestämmelser ej förelåge. Länsstyrelsen

har därför ifrågasatt, huruvida icke systemet med normerade böter borde

bibehållas såsom det mest effektiva.

Av länsstyrelsen i örebro län har satts i fråga, huruvida de sakkunnigas

förslag skulle komma alt medföra en skärpning av bestraffningen. Följden

av en övergång från normerade böter till dagsböter torde i regel bliva

icke straffskärpning utan dess motsats. En sådan utveckling, som man ju

velat förekomma, vore enligt länsstyrelsens mening i hög grad olycklig.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Hälsingborg och

Halmstad samt föreningen Sveriges stadsdomare ha framhållit, att införandet

av dagsbotssystemet otvivelaktigt komme att i flertalet fall medföra en sänkning

av straffet, och att något hinder icke förelåge mot att kombinera normerade

böter med frihetsstraff.

De sakkunniga ha till motivering av sitt förslag om införande av

frihetsstraff i straffskalan för uppsåtligt falskdeklarationsbrott

anfört, att denna fråga efter år 1935 kommit i ett ändrat

läge, bland annat med hänsyn till att de förbättrade kontrollanordningar

vid taxeringen, som nämnda år genomfördes, icke i mera avsevärd mån

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

bidragit till att avhålla från oriktiga uppgifter i självdeklaration eller eljest

vid taxeringen. Den allmänna inställningen till förmögenhetsbrottens bestraffande

hade även under denna tid förändrats. Sålunda kunde framhållas,

att straffet för det allmänna bedrägeribrottet i 22 kap. 1 § strafflagen skärpts

år 1937, och att en ytterligare skärpning beslutats vid 1942 års riksdag.

Visserligen berörde dessa ändrade bestämmelser icke skattedefraudationen,

men det torde vara uppenbart, att ett dylikt strängare bedömande av det

vanliga bedrägeribrottet komme att mera än förut framhäva svagheten i

straffreaktionen mot skattedefraudationen och därmed motivera en ändring

även härvidlag. Härutöver kunde erinras örn att en olägenhet, som onekligen

finge anses hava vidlått 1935 års förslag örn straffskärpning, nämligen svårigheten

att samordna normerade böter och fängelse, komme att försvinna

därest de sakkunnigas förslag om övergång till dagsbotssystemet antoges.

Slutligen kunde åberopas, att ju mer skatterna skärptes desto större bleve

frestelsen att söka undandraga inkomster från beskattning, vilket i sin tur

torde kunna i någon mån hindras därest i avskräckande och moralbildande

syfte möjlighet öppnades att tillgripa urbota bestraffning.

De sakkunniga ha vidare anfört:

De sakkunniga anse sig kunna utan någon större tvekan förorda, att urbota

straff skall ingå i straffskalan för det i taxeringsförordningen upptagna

uppsåtliga falskdeklarationsbrottet. Det är givet, att det straff, som

härvid i första hand bör ifrågakomma, är fängelse. Mera tveksamt ställer

sig spörsmålet örn jämväl straffarbete bör inrymmas i straffskalan. Enligt

de sakkunnigas mening bör emellertid fängelsestraffet icke reserveras för

sådana fall, då försvårande omständigheter föreligga. Om sålunda fängelsestraffet

ingår jämte dagsböter i straffskalan för normalfallen,^ synes det

lämpligen kunna föreskrivas, att straffet vid synnerligen försvårande omständigheter

må utgöras av straffarbete. Maximitiden för detta straffarbetsstraff

torde böra sättas till två år.

Den invändningen torde ej vara berättigad, att de uppsamla ialskdektarationsbrotten

enligt taxeringsförordningen komma att med tillämpning av

vad de sakkunniga föreslagit drabbas av för stränga straff. Vid en jämförelse

mellan de sakkunnigas förslag och de nyligen beslutade ändringarna

i fråga örn strafflagens bedrägeribrott kommer såväl normalstraffet som det

svåraste straffet för falskdeklarationsbrotten att framsta såsom betydligt lindrigare

än motsvarande straff för bedrägeri enligt strafflagen.

Å andra sidan kan ifrågasättas, huruvida den sålunda föreslagna straffskalan

kommer att i verkligheten medföra den skärpta straffrättsliga reaktion

mot falskdeklarationsbrotten som i det föregående angivits vara erforderlig.

Tvivel i detta avseende kunna särskilt uppstå med hänsyn till

domstolarnas kända benägenhet att vid straffmätningen hålla sig inom strafflatitudens

nedre del. Detta förhållande i förening med den nu föreslagna

övergången till dagsbotssystemet kan tänkas medföra, att straffet för falskdeklaration

i vissa fall kommer att bliva lägre än enligt nu gällande rätt.

Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid den omständigheten, att falskdeklarationsbrottet

lägges under det vanliga straffrättsliga reaktionssystemet

och att i straffskalan införes frihetsstraff, lia en sådan effekt redan ur moralbildande

synpunkt, att preventionen därigenom väsentligt förstärkes. Domstolarnas

nämnda benägenhet för mildhet vid straffmätningen är ett. allmänt

straffpolitiskt problem, som icke i detta sammanhang kan angripas. Då

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

fängelsestraffet icke föreslås reserverat för de svåra fallen —- för dem skall

straffet vara straffarbete — bör det för övrigt kunna förväntas av domstolarna,

att frihetsstraff verkligen kommer att utmätas i icke alltför få fall.

Då därtill kommer, att åtalsfrekvensen kan väntas bliva ökad genom de

föreslagna nya reglerna, böra enligt de sakkunnigas mening de föreslagna

straffbestämmelserna kunna anses innefatta en lämpligt avvägd skärpning av

den straffrättsliga reaktionen mot falskdeklarationsbrotten. Skulle det visa

sig, att straffmätningen blir för lindrig, torde det — sedan frihetsstraff en

gång införts — vara lättare att senare genom ytterligare straffskärpning effektivisera

bestraffningen.

Därest straffarbete på nu angivet sätt kommer att ingå i straffskalan för

falskdeklarationsbrotten, vinnes samtidigt och utan att särskilda bestämmelser

härom erfordras en ändring av den tid inom vilken åtalspreskription inträder.

I de motioner om skärpt bestraffning för ifrågavarande brott, vilka

väcktes vid 1929 års riksdag, framhölls vikten av att preskriptionstiden utsträcktes

över den då gällande tvååriga tiden. Enligt nu gällande praxis,

vars riktighet dock ifrågasatts, räknas preskriptionstiden från den dag, då

den oriktiga uppgiften avgivits. I regel upptäckes denna oriktiga uppgift

dock först långt senare. Innan ärendet härefter remitterats till åklagaremyndigheten

och polisutredningen avslutats, kan hela det första året avpreskriptionstiden

ha förflutit utan att åtal kommit till stånd. Därest det ei

ovanliga fallet förelegat, att oriktiga uppgifter lämnats av den skattskyldige

även i tidigare avgivna deklarationer, kan denne med hänsyn till den nuvarande

korta preskriptionstiden åtalas för endast den oriktiga uppgift, som

senast avgivits. De vid 1929 års riksdag väckta motionerna föranledde icke

någon statsmakternas åtgärd. Genom att straffarbete införes i straffskalan

på sätt föreslagits blir emellertid preskriptionstiden ökad från två till fem är,

och i följd härav undanröjes nu berörda olägenhet. En utsträckning av preskriptionstiden

synes vidare vara lämplig med hänsyn därtill, att tiden för

eftertaxering och för åtal för falskdeklaration härigenom kommer att i båda

fallen omfatta fem år. Slutligen må framhållas, att införandet av urbota straff

för falskdeklarationsbrotten kommer att medföra, att lagen den 12 maj 1933

örn vissa tvångsmedel i brottmål vinner tillämpning även på detta område. I

I remissyttrandena har icke i något fall gjorts erinran mot de sakkunnigas

förslag om fängelsestraff för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott. Föreningen

Sveriges häradshövdingar har dock ansett fängelsestraffet böra begränsas till

högst sex månader och användas endast vid försvårande omständigheter, varjämte

föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasatt örn icke införande av frihetsstraff

komme att verka såsom en för svensk rättsuppfattning alltför hård

press på alla lojala deklaranter.

Jämväl förslaget örn straffarbetsstraff i högst två år vid uppsåtlig falskdeklaration

under synnerligen försvårande omständigheter har lämnats utan erinran

av flertalet remissinstanser, bland annat av samtliga hovrätter. Några

av de instanser, som lämnat förslaget utan erinran, ha likväl funnit anledning

till vissa uttalanden i anslutning till förslaget.

Sålunda har Överståthållarämbetet, som likställt det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet

med bedrägeri enligt allmänna strafflagen, ansett att denna

falskdeklarationsbrottets karaktär borde komma till synes även i straffskalorna.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har framhållit, att ett maximistraff

av två års straffarbete visserligen kunde synas högt men att länsstyrelsen

ansåge den därför givna motiveringen i förening med förbehållet om

synnerligen försvarande omständigheter vara godtagbara skäl för sådan

skärpning. Härför talade även att preskriptionstiden för åtal mot falskdeklarant

därigenom kunde automatiskt utsträckas från tva till fem år, vilket

sedan länge framstode som ett mycket angeläget önskemål.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förordat, att för uppsåtlig falskdeklaration

skulle utdömas urbota straff endast i sådana fall, da brottet vore grovt, samt

att straffskalan för dylika kvalificerade fall skulle omfatta fängelse och

straffarbete i högst två år.

Av de yttranden, i vilka sakkunnigförslaget på denna punkt utsatts för

kritik, må först omnämnas yttrandet av kammarrätten, däri anföres:

Därest man tillgriper en så kraftig straffskärpning som straffarbete låt

vara allenast vid synnerligen försvårande omständigheter — för ett brott, för

vilket tidigare allenast bötesstraff ingått i straffsatsen, synes man ha gått väl

hastigt fram, och fara är då för handen, att reformen ej ger vad med densamma

åsyftas. Dessutom komma alltid, hur mycket man än skärper straffmaximum

för falskdeklarationsbrotten, åtskilliga fall att finnas, då anledning

till mycket berättigad misstanke för uppsåtligt deklarationsbrott föreligger,

men då omständigheterna ändock äro sådana, att åtal för något slag av

falskdeklaration ej lönar sig. Skillnaden mellan en till straffarbete dömd och

den, som går helt fri på grund av de på ifrågavarande rättsområde bestående

särskilda förhållandena, skulle bliva alltför stor. Jämväl kan anföras, att tidigare

förslag örn straffskärpning för oriktig deklaration ej gått längre än till

fängelsestraffs införande i straffsatsen.

Liknande synpunkter ha anförts av kommerskollegium.

Även bank- och fondinspektionen har ansett, att straffet för uppsåtlig

falskdeklaration icke borde bestämmas strängare än till fängelse.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån har såsom sin mening uttalat, att

maximistraffet för ifrågavarande brott borde fastställas till fängelse i högst

ett år.

Länsstyrelsen i Värmlands län har ifrågasatt lämpligheten av en så sträng

straffart som straffarbete. Redan den omständigheten, att själva deklarationsförfarandet

med alla dess synnerligen detaljerade formulär måste bereda den

skattskyldige stora svårigheter och irritationsmoment, talade enligt länsstyrelsens

mening för att förseelsen icke ens i svårare fall borde medföra strängare

straff än fängelse.

Det torde icke vara nödvändigt för prövning av den nu föreliggande Hagan

örn skärpning av straffet för falskdeklaration att fatta definitiv ståndpunkt

till den inom rättsvetenskapen i viss mån omstridda frågan örn karaktären

av ifrågavarande brott. Det bör, såsom de sakkunniga anfört, vara

tillräckligt att fastslå, alt det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet i varje fall

är ett med bedrägeri likartat förfarande, vid vars straffrättsliga bedömning

dock måste beaktas vissa säregna förhållanden, som böra föranleda mildare

bestraffning.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4(5

Kungl. Maj.ts proposition nr HO.

I fråga om den närmare utformningen av straffskalan lia de sakkunniga

till en början uttalat, att bötesstraff även framdeles borde utgöra den reaktion

som i första hand skulle ifrågakomma vid det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet.

Under remissbehandlingen har någon erinran icke gjorts mot

detta uttalande. För egen del är jag i detta hänseende av samma uppfattning

som de sakkunniga.

I sakkunnigförslaget har systemet med normerade böter, som för närvarande

förekommer i stor utsträckning inom skattelagstiftningen, ersatts med

dagsbotssystemet, därvid 30 dagsböter föreslagits såsom minimistraff. De

sakkunniga ha till stöd för sitt förslag anfört bland annat, att dagsbotssystemet

gjorde det möjligt att vid straffets utmätande taga hänsyn till den brottsliges

ekonomiska förhållanden, varigenom straffet bleve lika kännbart för alla,

oavsett deras förmögenhetsställning. Emellertid ha de sakkunniga själva framhållit,

att i fråga om brotten mot 143 § taxeringsförordningen samma effekt

i allmänhet uppnåddes även därest systemet med normerade böter komme till

användning. Böternas storlek vöre nämligen enligt detta system beroende av

storleken av det undandragna skattebeloppet och därigenom indirekt av vederbörandes

allmänna ekonomiska ställning. Det nyss anförda skälet torde

sålunda, i varje fall såvitt angår brott mot 143 § taxeringsförordningen, icke

i och för sig motivera en övergång till dagsbotssystemet. Vidare må framhållas

att — såsom i flera remissyttranden starkt understrukits — den risken

föreligger, att ett bötesstraff enligt dagsbotssystemet kan bliva lindrigare än

om straffet bestämmes enligt nu gällande system med normerade böter. Förslaget

skulle sålunda i denna del kunna sägas i viss mån strida mot själva

syftet med de nu ifrågasatta författningsändringarna. Då falskdeklaration är

ett brott, som i hög grad karakteriseras av vinningssyfte, synes det angeläget,

att samhället har möjlighet att reagera mot denna brottslighet på sådant sätt,

att den brottslige icke endast går miste om vinsten av sitt brott utan därutöver

tillfogas en kännbar ekonomisk förlust. Systemet med normerade böter

— i förekommande fall i förening med eftertaxering — möjliggör att dessa

synpunkter bliva fullt tillgodosedda.

En bidragande orsak till att de sakkunniga för sin del stannat för dagsbotssystemet

torde ha varit deras önskan att undvika den olägenhet, som ansetts

följa av att normerade böter kombineras med frihetsstraff. Denna olägenhet

skulle främst ligga däri, att böterna skulle kunna uppgå till så högt belopp att

ett kortare frihetsstraff skulle för den dömde te sig som ett lindrigare straff än

böterna. Emellertid må framhållas, att en kombination av normerade böter

och frihetsstraff i en och samma straffskala icke skulle innebära en nyhet i

svensk strafflagstiftning. En straffskala av sådant innehåll återfinnes nämligen

i såväl lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel

som lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående

olovlig befattning med spritdrycker och vin. Under förarbetena till dessa lagar

uttalades icke några betänkligheter mot att normerade böter och frihetsstraff

upptogos i samma straffskala. Såvitt mig är bekant ha ej heller vid

tillämpningen av nämnda lagar några olägenheter försports i nu ifrågava
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr Hörande

hänseende. Det må även tilläggas att örn straffskalan för det uppsåtliga

falskdeklarationsbrottet bestämmes att omfatta normerade böter och frihetsstraff,

en falskdeklarant som undandragit skatter till mycket stora belopp

icke lärer kunna räkna med att ett eventuellt frihetsstraff sättes så lågt

som till en månads fängelse; och det synes uppenbart att ett mera långvarigt

frihetsstraff under alla förhållanden måste för falskdeklaranten te sig som ett

hårdare straff än ett bötesstraff.

Med hänsyn till det nu anförda har jag i valet mellan de båda olika systemen

för bötesstraffets utmätande stannat för att icke föreslå någon omläggning

av det för närvarande tillämpade systemet med normerade böter. Till

frågan om bötesskalans utformning i övrigt torde jag få återkomma i det

följande.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag om införande av frihetsstraff

för uppsåtligt falskdeklarationsbrott har jag så mycket mera anledning att

nu förorda detta förslag, som jag, enligt vad jag förut erinrat, redan år 1935

tillstyrkte ett då föreliggande förslag om införande av sådant straff.

De sakkunniga ha i fråga om den närmare utformningen av de föreslagna

bestämmelserna angående frihetsstraff uttalat, att böter och fängelsestiaff

borde ingå i straffskalan för normalfallen, medan vid synnerligen försvårande

omständigheter straffet borde kunna höjas till straffarbete i högst två år.

Mot de sakkunnigas uttalande att fängelse — i högst två år bör ingå i

straffskalan för normalfallen har jag icke någon erinran att göra. Mera

tveksam är däremot frågan, huruvida straffarbete skall införas i straffskalan

för sådana fall, där synnerligen försvårande omständigheter föreligga. I flera

av remissyttrandena har detta förslag blivit föremal för eiänringai. Därvid har

gjorts gällande, att förslaget härutinnan innebure en alltför kraftig straffskärpning,

särskilt med hänsyn till att straffskalan för närvarande inrymde

endast bötesstraff. Emellertid må framhållas att ett falskdeklarationsbrott,

som förövats under synnerligen försvårande omständigheter, även enligt sakkunnigförslaget

kommer att bestraffas avsevärt lindrigare än grovt bedrägeri,

för vilket brott maximistraffet kommer att utgöra straffarbete i sex år. Med

hänsyn härtill och då såsom jag förut anfört det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet

är ett med bedrägeri likartat förfarande, synes man icke med fog kunna

göra gällande, att den föreslagna straffbestämmelsen skulle vara alltför

sträng. Jag vill i detta sammanhang understryka, att icke någon av hovrätterna

uttalat betänkligheter mot den föreslagna straffskärpningen. På grund av

det nu anförda är jag för min del beredd tillstyrka, att straffarbete i högst

två år införes i straffskalan såvitt angår sådana fall, där synnerligen försvårande

omständigheter föreligga. Jag vill tillägga att jag vid mitt standpunktstagande

härutinnan även beaktat det förhållandet, att man genom att lata

straffskalan omfatta även straffarbetsstraff vinner den i och för sig önskvärda

effekten att den tid, inom vilken åtalspreskription inträder, utökas från

nuvarande två år till fem år.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

III. Straffskalan för falskdeklarationsbrott, som begåtts av grov vårdslöshet.

De sakkunniga lia till en början uttalat, att en utvidgning av det straffbara

området till att omfatta fall av vårdslöshet, vilken ej kunde betecknas

såsom grov, icke vore aktuell och ej heller, med hänsyn till de kontrollmöjligheter

som förelåge, torde vara önskvärd. Anmärkas kunde dock, att valutaförordningen

stadgade straff — även frihetsstraff — i fråga om felaktiga

uppgifter, som avgivits av vårdslöshet, även då denna icke varit grov.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Då enligt de sakkunnigas mening dagsböter böra införas såsom straff för

det uppsåtliga brottet, kan det ju ej ifrågakomma annat än att även beträffande

de fall, då endast grov vårdslöshet föreligger, övergå till dagsbotssystemet.

Vad angår frågan, huruvida det lägsta dagsbotsstraffet vid fall

av grov vårdslöshet bör bestämmas högre än det allmänna minimistraffet,

kunna möjligen meningarna vara delade. Emellertid må framhållas, att

den allmänna strafflagen erbjuder exempel på en straffskala, där lägsta bötesstraffet

vid icke uppsåtligt brott överstiger minimistraffet. Vidare synes det

angeläget att för nu ifrågavarande brott, då det subjektiva rekvisitet begränsas

till grov vårdslöshet, erhålla ett så verksamt straff som möjligt. En dylik

minimigräns — tjugufem kronor — är ju för övrigt redan nu stadgad. I anledning

härav anse de sakkunniga sig kunna föreslå, att straffet i fall av

giov vaidslöshet skall utgöra minst 10 dagsböter. Mera tveksamt synes vara

om det vid sidan av dagsbotsstraffet skall tillskapas möjlighet att döma till

frihetsstraff, då grov vårdslöshet konstateras. Ur allmänpreventiv synpunkt

torde det dock vara av betydelse att hålla en sådan möjlighet öppen, i synnerhet

som gränsen mellan grov vårdslöshet och uppsåt i praktiken ofta är

mycket svår att fastställa. Det kan anmärkas, att den allmänna strafflagen

i flera hänseenden stadgar böter eller frihetsstraff vid brott, som förövas av

vårdslöshet; och i ett fall, vid grovt vållande till annans död, kan även straffarbetsstraff

ifrågakomma. De sakkunniga äro av den uppfattningen, att särskilt

i de fall, där den oriktiga uppgiften är ägnad att medföra, att skatt eller

annan allmän avgift beräknas till ett avsevärt lägre belopp än det rätta, möjlighet

bör finnas att ådöma fängelsestraff. Maximitiden för detta fängelsestraff

synes kunna fastställas till sex månader.

De sakkunnigas förslag har i nu förevarande delar tillstyrkts av kammarrätten,

som anfört:

Vad beträffar fragan örn straffskärpning för de i 143 § 2 mom. taxeringsförordningen

omnämnda falskdeklarationsbrotten, har kammarrätten ej något

att erinra mot vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. Tveksamhet mot

förslaget kan egentligen råda allenast i fråga om lämpligheten av att för ett

oaktsainhetsbrott av ifrågavarande slag tillskapa möjlighet att döma till

fängelsestraff. Därjämte skulle kanske kunna sägas, att, örn enligt kammarrättens

förslag straffarbete uteslötes ur straffsatsen för det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet,

skillnaden mellan straffsatserna för det uppsålliga

deklarationsbrottet och det som är att hänföra till grov vårdslöshet ej bleve

sa„ frånträdande. Såsom emellertid ofta framhållits i diskussionen rörande

fragan örn straff för falskdeklarationsbrott, torde gränsen mellan grov vårdslöshet

och uppsåt i praktiken ofta vara mycket svår att fastställa, och stadgandet

om ansvar för falskdeklarationsbrott, förövat av grov vårdslöshet, torde

enligt vad av förarbetena vid stadgandets införande framgått tillkommit

huvudsakligen för att täcka det fall, då tillräcklig bevisning örn uppsåt ej

föreligger. Kan alltså vårdslösheten konstateras vara så grov, att antagandet

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

49

om uppsåt på grund av föreliggande fakta i målet ligger nära utan att dock

åtal för uppsåtligt falslcdeklarationsbrott kan tillgripas, torde, i synnerhet då

de skattebelopp, varom det rör sig, uppgå till avsevärdare belopp, frihetsstraff

vara den riktiga straffreaktionen. Om detta frihetsstraff begränsas till

fängelse i högst sex månader, torde då också den skillnad i straffet för ifrågavarande

båda brottsformer, som lämpligen kan anses svara mot deras förhållande

till varandra, vara vunnen.

En motsatt ståndpunkt har intagits av kommerskollegium och de näringsorganisationer,

vilka avgivit yttrande till kollegium, med undantag dock för

handelskammaren i Gävle. Kommerskollegium har framhållit följande:

Kommerskollegium anser den av de sakkunniga åberopade omständigheten,

att den allmänna strafflagen i ett flertal fall stadgar fängelsestraff vid

oaktsamhetsdelikt, sakna betydelse vid fastställande av denna straffskala.

De åsyftade straffbestämmelserna, exempelvis SL 14: 17, ouppsåtligt vållande

till svår kroppsskada, eller SL 19: 22, ouppsåtligt vållande till eldskada

å annans egendom, synas kollegium icke vara jämförbara med nu

ifrågavarande fall. Även om gränsen mellan uppsåt och grov vårdslöshet i

praktiken ofta är mycket svår att fastställa, torde gränsen mellan grov vårdslöshet

och straffri oaktsamhet vara minst lika svår att definiera. En viss hänsyn

måste även tagas till den stora okunnighet, som ofta förefinnes bland

allmänheten örn skatteförordningarna, samt att lagen stadgar samma stränga

straff även för den som ouppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad »att för

någon som han företräder» leda till frihet från eller till för låg beskattning.

Enligt kollega mening borde de sakkunniga närmare beaktat skillnaden mellan

den som deklarerar för egen räkning och den som deklarerar för annans

räkning. Kollegium får för sin del förorda, att straffet för grov vårdslöshet

begränsas till böter.

Även föreningen Sveriges här ad shön ding ur och föreningen Sveriges stadsdomare

avstyrka förslaget om införande av frihetsstraff för brott, begångna

av vårdslöshet. I

I likhet med de sakkunniga anser jag, att en utvidgning av det straffbara Departementsområdet

till att omfatta fall av vårdslöshet, vilken ej kan betecknas såsom ehelm.

grov, icke är vare sig aktuell eller önskvärd.

Då jag i fråga örn det uppsåtliga falskdeklarationsbrottet tillstyrkt bibehållande

av systemet nied normerade böter samt bötesstraffet bör bestämmas

enligt samma system vare sig den brottslige handlat med uppsåt eller

av grov vårdslöshet, torde bötesstraffet även i sistnämnda fall böra utgöras

av normerade böter. Bötesskalans utformning i övrigt torde jag emellertid

få behandla i specialmotiveringen.

De sakkunnigas förslag örn införande av frihetsstraff — fängelse i högst

sex månader — för sådana brott, som förövats av grov vårdslöshet, föranleder

ej någon erinran från min sida. En dylik straffskärpning synes väl motiverad

med hänsyn till den många gånger svårbestämda gränsen mellan uppsåtligt

falslcdeklarationsbrott och sådant brott, som begåtts av grov vårdslöshet.

Att såsom kommerskollegium ifrågasatt göra skillnad i den straffrättsliga

behandlingen mellan den som deklarerar för egen och den som deklarerar för

annans räkning torde icke böra ifrågakomma.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr Ilo.

i

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Majlis proposition nr 140.

IV. Den lagtekniska utformningen av den ifrågasatta nya lagstiftningen.

De sakkunniga ha anfört:

Den straffskärpning för falskdeklarations- och andra likartade brott, som

de sakkunniga föreslå, kan lagtekniskt genomföras på olika sätt. Sålunda

kunna brotten inordnas under allmänna strafflagen, och då väl närmast dess

bedrägerikapitel. En annan möjlighet vore att vidtaga straffskärpningen genom

ändringar direkt i de särskilda författningar vari dylika ändringar ansåges

böra ifrågakomma. En tredje lösning synes vara att utesluta de nuvarande

bestämmelserna om straff för hithörande oriktiga uppgifter ur de särskilda

författningarna och i stället sammanföra dem i en allmän skattestrafflag.

En anordning, varigenom falskdeklarations- och andra likartade brott straffades

med direkt tillämpning av strafflagens bedrägeribestämmelser, skulle

erbjuda flera fördelar. Då brotten komrne att likställas med bedrägeri, erliölle

de även den vanhedrande stämpel som medföljer denna rubricering.

För allmänheten bleve det alltså på ett tydligare sätt än vad för närvarande

är fallet klargjort, att falskdeklaration och likartade brott icke kunde jämföras

med andra småförseelser inom specialstraffrätten utan vore av väsentligt

allvarligare slag. Såsom en fördel med detta alternativ må dessutom

framhållas, att den bristande enhetligheten i de nuvarande straffskalorna

skulle försvinna och att några speciella straffbestämmelser icke komme att

bliva erforderliga i framtida författningar av förevarande kategori.

Emellertid föreligga även nackdelar med en reformering enligt denna linje.

Till en början kan sålunda erinras om att det enligt rättsteorien icke råder

full överensstämmelse beträffande förutsättningarna för skattedefraudationens

och andra bedrägeribrotts straffbarhet. En annan lika betydelsefull synpunkt

gäller frågan om allmänhetens inställning till sådana brott som falskdeklaration.

Då den allmänna opinionen än så länge icke torde vara beredd

att likställa falskdeklarationsbrotten med bedrägeribrotten, kan det redan å

denna grund ifrågasättas om lagstiftaren vid en reform av straffen för falskdeklarations-

och likartade brott bör gå längre än vad som sålunda kan anses

vara omfattat av det allmänna rättsmedvetandet. Därest ändock skattedefraudationen

likställdes med andra bedrägeribrott, skulle med hänsyn till de nu

anförda omständigheterna den risken uppkomma, att falskdeklarationsbrotten

i praktiken komme att behandlas, icke såsom bedrägeri utan såsom bedrägligt

beteende. En sådan utveckling synes emellertid icke önskvärd. Vidare

skulle en överföring till strafflagen av samtliga falskdeklarations- och

andra likartade brott medföra, att de straff, som i de olika straffskalorna

fastställts med beaktande av brottens egenart, framdeles skulle utmätas inom

en och samma straffskala. Härav skulle följa att straffen i vissa fall bleve

alltför hårda, t. ex. i fråga om förseelse mot hundskatteförordningen, medan

brotten i andra fall, exempelvis vid försök, komme att bedömas lindrigare

än nu är fallet. Överhuvud taget äro de brott, varom här är fråga, till sin art

och räckvidd så olikartade, att de svårligen utan vidare kunna överlag inpassas

i en och samma straffbestämmelse. Till behandling i strafflagen skulle

kunna överföras endast de renodlade fallen av oriktiga uppgifter för vinnande

av för låg skatt eller allmän avgift. Emellertid kunna de uppgifter, varom

nu är fråga, tjäna även andra syften, exempelvis uppgifter vid varuinförsel

eller till automobilregistret. I den mån lämnandet av oriktiga uppgifter skall

straffbeläggas ur andra synpunkter än rent fiskaliska måste straffbestämmelserna

även i fortsättningen finnas kvar i de nu gällande författningarna.

Särskild uppmärksamhet påkallar vidare frågan om bestraffningen av den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140. ■> •

grova vårdslösheten. Ett brott av detta slag kan uppenbarligen icke hänföras

till bedrägeri och hör sålunda icke hemma i strafflagens bedrägerikapitel. Å

andra sidan synes det icke lämpligt att i fråga om ett och samma brottsliga

förfarande bestraffa det uppsåtliga brottet enligt strafflagen och oaktsamhetsbrottet

enligt en specialförfattning. Såsom ytterligare en nackdel hos det

nu diskuterade alternativet kan framhållas, att därest falskdeklarationsbrotten

och likartade brott överfördes till strafflagen, det dock i specialförfattningarna

komme att kvarstå åtskilliga andra straffbestämmelser; straffen för

brott mot en och samma författning .skulle sålunda finnas angivna på två

olika håll.

Frågan huruvida falskdeklarationsbrolten och andra likartade brott böra

överföras till allmänna strafflagen har varit föremål för överläggningar mellan

de sakkunniga och straffrättskommittén. Vid dessa överläggningar ha

möjligheterna att inordna förevarande brott i strafflagens bedrägerikapitel

diskuterats, därvid övervägts antingen att hänföra brotten till det allmänna

bedrägeriet eller att behandla dem såsom ett särskilt slag av bedrägeri. Med

hänsyn till att straffrättskommittén i ett preliminärt utkast till lag om ändring

i vissa delar av strafflagen föreslagit en särskild bestämmelse örn straff för

osann utsaga, lia överläggningarna även berört möjligheten att inordna falskdeklarationsbrotten

och andra likartade brott under sistnämnda straffbestämmelse.

De sakkunniga ha därvid kommit till den uppfattningen, att

dessa brott böra, åtminstone tills vidare, bibehålla sin karaktär av brott utanför

allmänna strafflagens område.

Anser man sålunda för närvarande icke lämpligt att hänföra ifrågavarande

gärningar direkt till allmänna strafflagens bedrägeridelikt, återstår bland annat

möjligheten att allenast ändra nuvarande straffbestämmelser i de särskilda

hithörande författningarna, givetvis endast i sådana fall, då en dylik

ändring är sakligt motiverad.

I fråga om fördelarna med att lösa reformfrågan på detta sätt kan först

nämnas, att härigenom straffbestämmelserna kunde avpassas i direkt anslutning

till den brottsliga handlingens svårhetsgrad och till behovet av att stadga

straff för densamma. Vidare skulle en sådan partiell reform innebära att

samtliga de straffbestämmelser, som avse en viss författning, komme att allt

fortfarande vara upptagna i samma författning.

Även denna lösning är emellertid behäftad med olägenheter. Sålunda finge

brotten enligt de olika specialförfattningarna i allmänhetens ögon knappast

den allvarliga karaktär, som de i själva verket äga. I de olika straffbestämmelserna

finnas olikformigheter, vilka ej äro sakligt motiverade, och det vöre

ej uteslutet, att därest en reform komme till stånd efter denna linje, dylika

olikformigheter även framdeles kunde uppkomma, exempelvis vid tillskapandet

av nya författningar rörande indirekta skatter.

Den tredje^ redan antydda möjligheten är att i en författning sammanföra

alla de nu på olika håll spridda straffbestämmelser, beträffande vilka detta

lämpligen låter sig göra. Så synes närmast vara fallet med alla gärningar, för

vilka det gemensamma kännetecknet är, att oriktiga uppgifter lämnats, ägnade

att medföra frihet från skatt eller annan allmän avgift eller för låg skatt

eller avgift. Ett dylikt sammanförande kan sägas utgöra en medelväg mellan

de båda förut berörda möjligheterna. De allvarligaste av i frågakommande

gärningar skulle därmed kriminaliseras i en särskild skaltestrafflag, och även

oin därigenom icke gärningarna finge samma infamerande beteckning som

vid ett hänförande under bedrägeribegreppet, skulle dock deras allvarliga karaktär

väsentligt starkare understrykas än vad nu är händelsen. En dylik åtgärd

skulle därför säkerligen äga en allmänpreventiv betydelse. Intet hinder

skulle möta all i en dylik skaltestrafflag sammanföra såväl uppsåtlig» brott

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 140.

■yl

som sådana, vilka förövats av grov vårdslöshet. Erforderliga detaljbestämmelser

av olika slag kunde jämväl meddelas i en dylik särskild författning,

medan det knappast vore görligt att därmed belasta allmänna strafflagen.

Härigenom skulle vidare ej blott de nuvarande skiljaktigheterna i de olika

straffbestämmelsernas utformning komma att försvinna utan även vinnas,

att i fortsättningen vid tillkomsten av nya skatteförfattningar särskilda straffbestämmelser

icke behövde däri meddelas. Man skulle alltså i fortsättningen

förebygga uppkomsten av onödigtvis skiftande och oenhetliga straffbestämmelser

på hithörande område.

Vid övervägandet av nu anförda olika möjligheter ha de sakkunniga för

sin del funnit lämpligast att i angiven utsträckning sammanföra hithörande

straffbestämmelser i en enda författning.

I remissyttrandena har sakkunnigförslaget på denna punkt tillstyrkts eller

lämnats utan erinran; endast i några yttranden — av Göta hovrätt, polismästaren

i Stockholm och länsstyrelsen i Flallands län — har ifrågasatts att

inordna de nya straffbestämmelserna i allmänna strafflagen.

Kammarrätten, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag, har till utveckling av

sin mening anfört:

Till en början vill kammarrätten erinra om sitt uttalande, att det ej syntes

oberättigat att hänföra falskdeklarationsbrotten till en egenartad brottstyp.

Med en sådan utgångspunkt förefaller det lämpligt att låta ifrågavarande

brottsliga förfaranden få sin särskilda straffrättsliga behandling. Då detta

icke lämpligen synes kunna ske inom allmänna strafflagens ram, torde de

sakkunnigas förslag om en särskild skattestrafflag, vari såväl falskdeklarationsbrotten

som i vissa andra författningar omförmälda brott finge sin straffrättsliga

behandling, kunna tagas under övervägande. Anmärkas bör dock,

att vissa nackdelar äro förenade med en sådan anordning. Sålunda kanske

kan befaras, att straffbestämmelserna i den särskilda skattestrafflagen i allt

fall komma att uppfattas såsom av förvaltningsrättsliga motiv fastställda

regler och till följd härav ej få den infamerande karaktär som skulle varit

fallet, om de intagits i allmänna strafflagen. Därtill kommer, att åtskilliga

författningars straffbestämmelser av ifrågavarande art få lämnas utanför reformen,

varjämte straffbestämmelserna för sådana förfaranden, som ej äro

med falskdeklarationsbrott likartade, komma att kvarstå i författningarna,

till följd varav för en del av dem kommer att gälla, att straffen för överträdelse

av författningarnas föreskrifter återfinnas på två olika håll. Kammarrätten

vill härtill foga, att det kan tänkas, att den omständigheten att straffet

för brott mot en viss författningsbestämmelse ej återfinnes i själva författningen

utan ersättes med en hänvisning till en annan författning medför,

att straffhotet lättare förbises. Tillvaron av en särskild skattestrafflag kan

emellertid förväntas utöva en icke obetydlig inverkan å uppfattningen örn

här ifrågavarande brottsliga förfarandens rätta art och svårhetsgrad. De antydda

nackdelarna väga under sådana förhållanden ej så tungt. Det är nämligen

en angelägenhet av största vikt, att deklarationsbrottens allvarliga art

får ett säkert fotfäste i allmänhetens medvetande. Kammarrätten anser sig

med hänsyn härtill kunna förorda, att förslaget om en särskild strafflag för

hithörande brottsliga förfaranden blir i praktiken prövat.

Sker så har kammarrätten vid det principiella bedömandet av verkan härav

i fråga om tillämpningen av de särskilda författningarna — frånsett taxeringsförordningen

— allenast det uttalandet att göra, att de däri angivna

med falskdeklarationsbrotten likartade förfarandena dock kunna förete så
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

53

väl i förhållande till dessa brott som inbördes så stora skiljaktigheter, att vid

straffbestämmandet de olika brottsliga förfarandenas egenart noga måste

beaktas. Då den normala straffsatsen utgör dagsböter eller fängelse, ha domstolarna

i det avseendet mycket fria händer.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har föreslagit, att endast de mera

kvalificerade fallen av falskdeklarationsbrott skulle brytas ut ur respektive

författningar och göras till föremål för särskild straffbestämmelse.

De sakkunnigas förslag att, i den mån det lämpligen låter sig göra, till en Departementssärskild

skattestrafflag sammanföra de nu på olika håll spridda bestämmel- CÄe^eB''

serna örn straff för oriktiga uppgifter, ägnade att medföra frihet från skatt

eller annan allmän avgift eller för låg skatt eller avgift, har i huvudsak lämnats

utan erinran i remissyttrandena. Även för egen del finner jag sakkunnigförslaget

utgöra den lämpligaste lösningen. Frågan i vilken omfattning de

olika straffbestämmelserna böra överföras till denna skattestrafflag kommer

jag att närmare behandla i den speciella motiveringen.

Speciell motivering.

Skattestrafflagen.

1 §•

De sakkunniga ha beträffande motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget

anfört:

I fråga örn beskaffenheten av de brottsliga handlingar, som kunna föranleda

ansvar enligt skattestrafflagen, synes det icke lämpligt att fullständigt

specificera desamma. I sådant fall skulle 1 § innehålla en uppräkning, som

omfattade, förutom de deklarationer, uppgifter och upplysningar, vilka omtalas

i 143 § taxeringsförordningen, även uttrycken bouppteckning, avräkningsnota,

forsedel, journal och bok. Det synes vara tillräckligt att i lagtexten

anföra exempel på sådana skriftliga handlingar, vilka i detta sammanhang

kunna komma i fråga. Att handlingen skall vara undertecknad kan icke

genomgående uppställas såsom villkor för straffbarhet. Såsom exempel på

fall då ett dylikt undertecknande ej synes erforderligt kan omnämnas de

journaler, vilka skola förås av tillverkare i skattepliktiga bryggerier. Icke

varje handling, som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller

annan avgift, är avsedd att omfattas av den nya lagen. Den begränsning som

föreslagits i lagtexten innebär att bland annat uppgifter, vilka lämnas till ledning

för annans taxering enligt taxeringsförordningen, falla utanför lagens

tillämpningsområde i den mån ej straffbar delaktighet föreligger. Ej heller är

skattestrafflagen tillämplig med avseende å oriktiga meddelanden i uppgifter,

som till ledning för egen taxering lämnas vid lyftande av aktieutdelning eller

ränta, vilket framgår därav, att straffbestämmelserna för oriktiga uppgifter

i sistnämnda hänseenden skola kvarstå i taxeringsförordningen. I likhet med

vad som för närvarande är fallet med brotten mot 143 § taxeringsförordningen

kommer enligt 1 § skattestrafflagen straff att inträda såväl då ett undandragande

av skatt inträffat som i de fall, där uppgiften är ägnad att leda

lill för låg skatt men detta upptäckts så tidigt, att något undandragande av

skatt ej blivit resultatet. I den mån för brottsligheten i sistnämnda fall kan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

användas beteckningen »försök» kommer enligt skattestrafflagen möjlighet

att föreligga att ådöma lika stränga straff vid försök som vid fullbordade

brott.

Vid angivande av det subjektiva rekvisitet i 1 § skattestrafflagen har den

nuvarande i taxeringsförordningen och flera andra författningar förekommande

bestämningen »mot bättre vetande» utbytts mot uttrycket »uppsåtligen»,

vilket skett för att klart utmärka, att alla fall av uppsåtliga brott skola

inbegripas under förevarande paragraf.

Kammarrätten har i förevarande hänseende anfört följande:

De brottsliga förfaranden, som avses i skattestrafflagen, äro ej specificerade,

utan i 1 § har en generell definition givits å förfaranden, vilka hemfalla

under lagens straffbestämmelser. Fråga är emellertid, om man med

en på sådant sätt ordnad lagstiftning kan vara säker på, att densamma ej

får en vidare omfattning än avsett är.

Till belysande av del sålunda anförda synes följande exempel kunna tjäna.

Om någon i fastighetsdeklaration — vilken handling väl får anses tjäna

till ledning vid fastställandet av skatt — lämnat oriktig uppgift om t.° ex.

det pris, vartill fastigheten förvärvats, eller beloppet av hyror, som utgå av

fastigheten, och i sådant avseende uppgivit lägre belopp än de verkliga, kan

en sådan uppgift sägas vara ägnad att leda till för låg skatt. En representativ

köpeskilling och än mer hyresbeloppen för en uthyrd fastighet utgöra

ofta sådana faktorer, å vilka taxeringsinstanserna huvudsakligen grunda det

taxeringsvärde, som av dem fastställes. Nu är frågan den, om de sakkunniga

avsett att möjliggöra att såsom falskdeklaration straffa jämväl det förfarandet

att i en fastighetsdeklaration uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

vissa oriktiga uppgifter lämnats. Då ett sådant förfarande hittills varit

undantaget från möjligheten av straffpåföljd enligt taxeringsförordningen

och då de sakkunniga ej särskilt angivit, att en så viktig utvidgning av

deklarationsbrottens straffområde åsyftats, torde få antagas, att oriktiga

uppgifter i fastighetsdeklaration fortfarande tänkts skola vara fria från

straff. Detta torde väl ock bäst överensstämma med den ställning fastighetsdeklarationsförfarandet

erhållit i taxeringssystemet. Sålunda finnes ej någon

bestämmelse motsvarande den beträffande självdeklaration gällande därom

att underlåtenhet att avlämna fastighetsdeklaration betager den skattskyldige

rätten att hos kammarrätten och Kungl. Majit överklaga vidtagen taxeringsåtgärd.

Vidare har aldrig funnits bötesstraff stadgat för underlåtenhet

att avlämna fastighetsdeklaration, vilken dessutom har en något mindre

skarp sanningsförsäkran än självdeklarationen. Härjämte får vitesföreläggande

äga rum allenast, därest deklarationen prövas vara för fastighetstaxeringen

erforderlig.

Ehuru en sådan oriktig uppgift i fastighetsdeklaration kan vara ägnad att

leda till för låg skatt, synes dock noga böra övervägas, huruvida åtgärder

skola vidtagas i syfte att särskilt straffbelägga oriktigheter i fastighetsdeklaration.

Det förhåller sig nämligen så, att dessa uppgifter i mycket stor utsträckning

avse förhållanden av den art, att, i den mån uppgifterna överhuvudtaget

kunna lämnas, mer exakta sådana icke kunna förväntas. Därjämte

kunna de ej heller ha den omedelbara betydelse för taxeringsresultatet

som uppgifterna i en självdeklaration, och fastighetstaxeringen är överhuvudtaget

ej så beroende av deklarationerna som annan taxering. Faran

för alt genom falskdeklaration det allmänna i större omfattning skulle gå

miste om skatteintäkter är sålunda ej stor. Kammarrätten vill därför tillråda,

att ett oriktigt förfarande i fråga örn fastighetsdeklaration ej inryckes under

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

55

straffansvar. En eventuell skattestrafflag bör därför erhålla sådan formulering,

att den ej kommer att omfatta i varje fall uppgiftslämnandet i fastighetsdeklaration.

T axeringsnämndsord förand enas riksförbund har ansett uttrycket »någon

som han företräder» vara i viss mån förvillande; uppenbarligen syftades på

firmatecknaren för en juridisk person och icke på den, som på den skattskyldiges

uppdrag lämnade uppgifter till beskattningsmyndighet.

Hovrätten för övre Norrland har uttalat, att det för att förstärka skattestrafflagens

moralbildande uppgift syntes önskvärt, att det uppsåtliga brottet

erhölle en särskild benämning. Hovrätten föresloge för sin del benämningen

falskdeklaration.

I vissa andra yttranden har hemställts, att skattebedrägeri eller skattesvek

måtte införas såsom brottsbenämning i lagtexten.

Bestämmelserna i skattestrafflagen avses skola omfatta icke blott sådana Departementbrott,

vilka nu äro belagda med straff i 143 § 1 och 2 mom. taxeringsför- chefen.

ordningen, utan även brott mot ett flertal andra skatteförfattningar. Ifrågavarande

brott äro inbördes av ganska skiftande beskaffenhet och på grund

härav torde det icke vara möjligt att lämna annat än en allmän definition

å de brottsliga handlingar, som skola bestraffas enligt skattestrafflagen. Det

torde var tillräckligt att i lagtexten anföra exempel på sådana skriftliga handlingar

som med lagen avses.

Kammarrätten har uttalat, att man med en sådan generell brottsdefinition

som den av de sakkunniga föreslagna riskerade att lagstiftningen finge en

vidare omfattning än avsett vore. Kammarrätten har i detta sammanhang

fäst uppmärksamheten på det fall, att någon lämnade oriktiga uppgifter i fastighetsdeklaration,

ett förfarande som för närvarande vore slraffritt men som

enligt kammarrätten skulle drabbas av straff jämlikt de sakkunnigas förslag.

Ehuru jag finner det i någon mån tveksamt örn uppgifter av ifrågavarande

slag kunna anses i lagens mening avsedda att tjäna till ledning vid fastställande

av skatt eller annan allmän avgift — vilket är avgörande för frågan

om de falla under lagen eller icke — är jag ense med kammarrätten

om att bestämmelserna böra förtydligas på denna punkt. Även i själva sakfrågan

är jag så tillvida ense med kammarrätten, att jag anser lämnandet

av oriktiga uppgifter i fastighetsdeklaration icke böra inryckas under skattestrafflagens

bestämmelser. Däremot synas mig starka skäl tala för att man,

i samband med den nu ifrågasatta straffskärpningen av deklarationsbrotten,

stadgar bötesstraff för sådana oriktiga uppgifter varom nu är fråga. En dylik

straffbestämmelse torde lämpligen kunna intagas i 141 § taxeringsförordningen.

Vidtages denna ändring, följer av stadgandet i 4 § skattestrafflagen, att

lämnandet av oriktiga uppgifter i fastighetsdeklaration icke skall straffas enligt

nämnda lag.

Jämväl i ett annat hänseende synes det tveksamt örn skattestrafflagen

skall äga tillämpning eller icke, nämligen i fråga örn sådana uppgifter örn

premieobligalionsvinsler, som skola avgivas jämlikt 42 § 1 mom. taxerings
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

förordningen. Vad nyss föreslagits angående fastighetsdeklarationer torde

böra gälla även i fråga om uppgifter varom nu är fråga.

Jag övergår härefter till den praktiskt betydelsefulla frågan om den närmare

utformningen av bötesskalan, såvitt avser uppsåtligt falskdeklarationsbrott.

Enligt nu gällande bestämmelser förete bötesskalorna i de olika skatteförfattningarna

betydande olikheter. Sålunda stadgas i taxeringsförordningen,

att vid lämnandet av medvetet oriktig uppgift i självdeklaration bötesstraffet

skall utgöra högst feni gånger den inkomst- och förmögenhetsskatt

(däri inräknat jämväl värnskatt) samt den särskilda skatt å förmögenhet,

som undandraga eller kunnat komma att undandragas. Någon hänsyn skall

däremot icke tagas till storleken av den kommunala inkomstskatten, kyrkoskatten,

landstingsskatten och vägskatten. Då de oriktiga uppgifterna avsett

förhållande, som utövat eller kunnat utöva inverkan allenast å taxering till

kommunal inkomstskatt, skall bötesmaximum utgöra 25 öre för varje skatteöre,

som genom det oriktiga meddelandet kommit att icke påföras eller skulle

kommit att icke påföras den skattskyldige. Har den oriktiga uppgiften lämnats

i virkesdeklaration gäller ett bötesmaximum av 1 krona för varje tiotal

kronor rotvärde, som genom det oriktiga meddelandet icke blivit taxerat eller

icke skulle ha blivit taxerat. I de övriga skatteförfattningar, varom här är

fråga, är bötesmaximum i allmänhet direkt anknutet till det skattebelopp,

som undandraga eller kunnat komma att undandragas, och utgör vanligen

fem gånger detta belopp. Emellertid må framhållas, att i nu avsedda fall

bötesmaximum icke alltid är bestämt till fem gånger sistnämnda belopp

utan stundom är avsevärt högre. Såsom exempel på sistnämnda förhållande

kunna nämnas förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter, däri maximistraffet fastställts till

10 gånger den undandragna bevillningsavgiften, samt förordningen den 6 november

1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper,

enligt vilken bötesstraffet kan uppgå till ett belopp motsvarande 50

gånger det undandragna stämpelbeloppet.

Därest de i respektive skatteförfattningar upptagna straffbestämmelserna,

pa sätt jag förut tillstyrkt, sammanföras till en gemensam skattestrafflag,

är det nödvändigt att låta en enhetlig skala träda i stället för de nu gällande

differentierade skalorna. Denna enlietsskala synes böra bestämmas

efter mönster av 143 § 1 mom. taxeringsförordningen, d. v. s. med ett maximum

som i princip motsvarar fem gånger det skattebelopp som undandiagits

eller kunnat komma att undandragas; minimistraffet synes däremot

lämpligen kunna höjas från nuvarande 50 kronor till 100 kronor. En sådan

straffskala kommer att i fråga örn vissa skatteförfattningar innebära en strafflindring,

vilket dock icke torde vara ägnat att väcka betänkligheter, då möjlighet

avses skola föreligga att i svårare fall ådöma frihetsstraff. I något fall

kommer den föreslagna enhetsskalan däremot att medföra en straffskärpning;

denna synes likväl icke vara av sådan beskaffenhet att befogad erinran

däremot kan göras.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr lid.

Särskild uppmärksamhet torde i detta sammanhang böra ägnas frågan

huruvida de i 143 § 1 mom. upptagna särbestämmelserna — vilka med hänsyn

till sin speciella karaktär icke kunna tänkas överförda till en lag av

skattestrafflagens allmänna natur —- överhuvud låta sig ersättas av en enhetsskala

av angivet slag. Därest icke några modifikationer gjordes, skulle

tillämpningen av enhetsskalan innebära, att böterna i fråga om oriktiga

uppgifter i självdeklaration skulle bestämmas med hänsyn ej blott till inkomst-

och förmögenhetsskatten, värnskatten och den särskilda förmögenhetsskatten

utan även till kommunala utskylder såsom den kommunala inkomstskatten,

kyrkoskatten, landstingsskatten och vägskatten. Att i så hög

grad komplicera systemet torde icke vara tillrådligt. Härvid böra även

beaktas de speciella svårigheter, som följa av att de kommunala utskylderna

fastställas vid en förhållandevis sen tidpunkt; skulle kommunen

i fråga åtnjuta understöd av skatteutjämningsmedel ökas dessa svårigheter

ytterligare. Även bör beaktas, att bötesmaximum skulle komma att variera

i olika orter allt efter storleken av den kommunala utdebiteringen. Det torde

därför vara nödvändigt att beräkna det undandragna skattebeloppet, såvitt

angår de olika kommunala utskylderna, efter en schablonmässig regel. Såsom

sådan regel synes lämpligen kunna föreskrivas, att vid tillämpning av

skattestrafDagen utdebiteringen till kommunal inkomstskatt samt annan skatt,

som utgöres i förhållande till det antal skattekronor och skatteören som påförts

den skattskyldige enligt kommunalskattelagen, skall antagas utgöra tillhopa

10 kronor för skattekrona respektive 10 öre för skatteöre.

Det bör framhållas, att den föreslagna enhetsregeln kommer att medföra

en förhöjning av bötesmaximum för den som uppsåtligen lämnar oriktig

uppgift i självdeklaration. Vid bestämmandet av bötesmaximum skola nämligen

medräknas även — de schablonmässigt beräknade — kommunalutskyIdema.

Denna straffskärpning ligger emellertid helt i linje med förslagets

allmänna innebörd och torde för övrigt få anses som en ofrånkomlig konsekvens

av systemet med enhetliga straffbestämmelser.

För oriktig uppgift i virkesdeklaration torde bötesstraffet böra bestämmas

efter huvudregeln eller alltså utgöra högst fem gånger det belopp, som undandragits

eller kunnat komma att undandragas.

I ett av remissyttrandena har anmärkts, att innebörden av det utav de

sakkunniga använda uttrycket »någon som han företräder» icke skulle vara

klar. Denna mening kan jag emellertid icke dela. Det torde vara tydligt, att

därmed åsyftas legal ställföreträdare för fysisk eller juridisk person.

I vissa yttranden har föreslagits, att sådan brottslig handling varom här

är fråga måtte i lagen erhålla en särskild benämning, därvid föreslagits

falskdeklaration, skattebedrägeri eller skattesvek. Då det med hänsyn till

lagens moralbildande uppgift icke torde vara betydelselöst, alt det uppsåtliga

brolid upptages under en benämning, som tydligt anger dess infamerande

karaktär, har det uppsåtliga brottet i departementsförslaget erhållit en

särskild rubricering; därvid har valts benämningen »skattebedrägeri».

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

2 §•

Departements- Stadgandet i denna paragraf tiar avhandlats i den allmänna motiveringen,

chefen. tm viJken jag får hänyisa

Därest bötesmaximum i fråga om uppså Iligt brott bestämmes till fem

gånger det belopp, som undandragits eller kunnat komma att undandragas,

torde bötesmaximum för vardslöshetsbrottet — i enlighet med vad som gäller

enligt 143 § 2 mom. taxeringsförordningen — böra utgöra hälften av

nämnda belopp. Minimistraffet torde lämpligen kunna bestämmas till 50

kronors böter.

3 §•

I sakkunnigförslaget har i 3 § upptagits en bestämmelse rörande ansvar

för delaktighet i brott mot skattestrafflagen, medan 3 § i departementsförslaget

— i vilket någon motsvarighet till berörda bestämmelse icke finnes

i stället innehaller en bestämmelse örn straffrihet för den som av egen

drift beriktiga! sådan oriktig uppgift, som avses i 1 och 2 §§.

Vad först angår frågan om delaktighetsansvar lia de sakkunniga härutinnan

framhållit, att enligt den nu gällande bestämmelsen i 143 § 3 mom.

taxeringsförordningen delaktighet i uppsåtlig! falskdeklarationsbrott vore

straffbelagd endast i begränsad omfattning. En allmän skärpning av straffen

för de brott, varom fråga vore, syntes emellertid böra medföra en utvidgning

även av det område, inom vilket delaktighet i sådana brott straffbelädes.

Delaktighet torde sålunda efter straffskärpningens genomförande

böra straffas i den omfattning, som angåves i 3 kapitlet allmänna strafflagen.

De sakkunniga ha vidare anfört:

De sakkunniga lia i 3 § skattestrafflagen upptagit en hänvisning till bestämmelserna

i 3 kap. allmänna strafflagen. Vid behandlingen av denna

fråga övervägde de sakkunniga att föreslå, att de nuvarande delaktighetsbestämmelserna

— i första hand i 143 § 3 moni. taxeringsförordningen —

skulle upphävas utan att ersättas med någon ny bestämmelse i skattestrafflagen.

En sådan lösning skulle alltså innebära att bestämmelserna i 3 kap.

allmänna strafflagen, utan något uttryckligt stadgande härom, skulle bliva

tillämpliga beträffande brott mot 1 eller 2 § skattestrafflagen. Till stöd för

riktigheten av en sådan uppfattning kan åberopas den ståndpunkt som lagrådet

intagit i denna fråga. Lagrådet har nämligen vid flera tillfällen uttalat

att strafflagens delaktighetsregler få analogiskt tillämpas, därest det kriminaliserade

förfarande, varom fråga är, kan anses såsom ett verkligt brott,

i huvudsak likställt med flertalet i allmänna strafflagen behandlade förfaranden,

och icke allenast såsom en s. k. polisförseelse (se propositionerna

till 1939 års lagtima riksdag nr 284, sid. 66, och nr 289, sid. 40). Då de sakkunniga,

trots dessa lagrådsuttalanden, i sitt förslag upptagit en hänvisning

till 3 kap. allmänna strafflagen, har detta skett i avsikt att för taxerings-

och åklagaremyndigheterna särskilt inskärpa, att även delaktighet i

nu ifrågakomna brott är straffbelagd.

Kammarrätten har i förevarande hänseende anfört:

Kammarrätten vill i^ anledning av de sakkunnigas förslag allenast fästa

uppmärksamheten dära, att inom rättsvetenskapen olika meningar gjort sig

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

fällande rörande frågan, huruvida straffbar delaktighet i oaktsamhetsbrott

kan förekomma. (Straffrättskommitténs betänkande den 29 juni 1940 sid.

35.) Därest så är fallet, kan det här endast bliva fråga örn straff för sadan

medverkan, som betecknas såsom grov vårdslöshet i förhållande till effekten

av gärningsmannens brott. Har nämligen den medverkande dolus i torna - lande till effekten av gärningsmannens brott, under det att denne blott gor

sif» skyldig till grov vårdslöshet, straffas den medverkande såsom gärningsmän

enligt bestämmelserna örn straff för uppsåtlig! falskdeklarationsbrott.

Så synnerligen aktuell torde under sådana förhållanden den föreslagna utvidgningen

av ifrågavarande straffbestämmelser knappast hilva, lill beredande

av största möjliga omfattning av straffskyddet på nu förevarande område

kan dock denna straffutvidgning vara av nytta och tillstyrkes dartor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett det vara synnerligen tvivelaktigt

huruvida delaktighetsbestämmelserna i 3 kapitlet strafflagen vöre

tillämpliga i andra fall än sådana, då fråga vore om medverkan i uppsåtlig!

brott. Då det givetvis icke kunde vara lämpligt alt i en lag av förevarande

art taga ståndpunkt till detta spörsmål, syntes det riktigast att ur förslaget

utesluta hänvisningen till 3 kapitlet strafflagen. För den händelse vad hovrätten

anfört vunne beaktande, innebure detta givetvis icke, att delaktighet i

ifrågavarande brott överhuvud lämnades straffri. Strafflagens delaktighetsbestämmelser

torde nämligen i allmänhet vara tillämpliga på specialstraffrättens

brott även utan uttryckligt stadgande härom. Med hänsyn härtdl torde

ett uteslutande ur förslaget av hänvisningen till 3 kapitlet strafflagen

endast innebära att åt doktrin och praxis överlämnades att närmare angiva

förutsättningarna för delaktighetsbestämmelsernas tillämplighet på ifrågavarande

brott. Hänvisningen kunde för övrigt tänkas medföra det missförståndet,

att delaktighetsbestämmelserna icke vore tillämpliga på specialstraff - rättens brott, därest så icke uttryckligen angåves.

Sistnämnda synpunkter ha framhållits jämväl i vissa andra yttranden.

Beträffande härefter frågan om strafallet vid beriktigande av oriktiga

uppgifter lia de sakkunniga anfört:

Den i 143 § 4 moni. taxeringsförordningen upptagna bestämmelsen örn

straffrihet vid beriktigande av oriktiga uppgifter torde böra särskilt uppmärksammas.

Bestämmelsen i detta moment, som erhöll sin nuvarande lydelse

i samband med 1935 års ändringar i taxeringsförordningen, förklarades under

förarbetena till denna författningsändring stå i överensstämmelse med

flerstädes tillämpad praxis och ansågs kunna forvantas bidraga till att icke

oväsentliga belopp, som tidigare undanhållits, framdeles bomme att deklsrcrss
Den

ifrågavarande bestämmelsen är säregen i så matto, att densamma innefattar

straffrihet vid tillbakaträdande från fullbordat brott. Bestämmelsens

singni jära natur skulle komma att framträda ännu starkare, örn straffen

för falskdeklaration skärpas enligt de sakkunnigas förslag och dessa brott

sålunda icke längre kunna likställas med ordmngsforseelser. Oavsett hur

straffrihetsbestämmelsen verkade vid tiden för dess tillkomst torde den numera

knappast äga väsentlig betydelse ur den synpunkt som motiverade dess

införande. Även örn understundom beriktigande av oriktig deklaration kan

framlockas genom straffrihetsregeln, kan denna å andra sidan befaras av
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

trubba själva straffbestämmelsernas effektivitet. Särskilt stora risker i detta

avseende kunna föreligga i de ofta förekommande fall då det föreligger nära

personliga förbindelser mellan de skattskyldiga och taxeringsnämnderna. De

sakkunniga föreslå därför, att ifrågavarande bestämmelse upphäves. Det är

uppenbart, att ett av egen drift gjort beriktigande av oriktiga uppgifter kommer

att beaktas vid straffmätningen.

Sakkunnigförslaget har på denna punkt tillstyrkts av länsstyrelsen i Västmanlands

län, som uttalat, att förefintligheten av ifrågavarande straffrihetsgrund

torde i väsentlig man ha bidragit till inskränkning av åtalsfrekvensell.

Å andra sidan har sakkunnigförslaget avstyrkts av Svea hovrätt, kammarrätten,

bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Södermanlands

och Västerbottens län samt av föreningen Sveriges häradshövdingar

och vissa underrätter.

Svea hovrätt har uttalat den uppfattningen, att borttagandet av denna

straffrihetsgrund snarare skulle motverka än främja den ifrågavarande lagstiftningens

huvudsakliga syfte: ett förbättrat taxeringsresultat. Borttagandet

av nämnda bestämmelse skulle ej heller väl överensstämma med vad i

direktiven för de sakkunnigas utredning uttalas därom, att vid utformningen

av straffbestämmelserna såvitt möjligt borde undvikas, att brotten i fråga,

fran att tidigare lia varit lindrigare bestraffade än det vanliga bedrägeriet

i dess olika former, bleve härdare bestraffade än sistnämnda brott. I det

fall som åsyftades i 143 § 4 mom. taxeringsförordningen skulle vid bedömande

enligt strafflagen i dess lydelse jämlikt lagen den 12 juni 1942 på sin

höjd bedrägeriförsök anses föreligga, och frivilligt tillbakaträdande från sådant

försök vore enligt nämnda lag straffritt.

Kammarrätten har anfört, att sakkunnigförslaget främst torde vara motiverat

av de sakkunnigas önskan att förhindra, att förefintligheten av mot

allmänna straffrättsregler stridande bestämmelser skulle giva deklaranterna

intryck av att det här icke vore fråga örn ett allvarligt brottsligt förfarande

utan om ordningsförseelser eller något därmed likställt. Kammarrätten, som

ej hade sig bekant, i vad mån ifrågavarande bestämmelser kommit till användning,

inskränkte sig därför till att uttala, att, därest så i någon avsevärdare

grad varit fallet, bibehållandet av dessa bestämmelser vore önskvärt

och borde kunna motiveras därmed att i deklarationsbrotten syntes ingå

även vissa moment av ordningsförseelses natur.

Bank- och fondinspekuonen har anfört följande:

Inspektionen finner sig icke kunna tillstyrka borttagande av den nu förefintliga

regelbom sträf frihet vid beriktigande av oriktiga uppgifter. De sakkunniga

lia påyrkat borttagandet av denna bestämmelse bland annat av det

skäl, att bestämmelsen skulle vara säregen i så måtto, att densamma innefattar

straffrihet vid tillbakaträdande från fullbordat brott. Detta är i och

för sig riktigt, men samtidigt mäste beaktas, att straffbestämmelserna i fråga

örn deklarationsbrott själva äro ganska egenartade, i det att brottet anses

fullbordat innan någon skada av den brottsliga handlingen skett. Hade _

såsom legat nära till hands — dessa brott konstruerats på samma sätt som

bedrägeribrotten, hade avgivandet av en oriktig deklaration endast betrak
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

fats såsom försök till brott. Enligt lagen den 12 juni 1942 om ändring i vissa

delar av strafflagen skall straff för försök med visst undantag ej ådömas

den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes,

föranlett att brottet ej fullbordats. Att nästan samtidigt införa denna nya

bestämmelse och borttaga den nu gällande, motsvarande bestämmelsen i

taxeringsförordningen är uppenbarligen inkonsekvent. Inspektionen får alltså

för sin del påyrka, att i skattestrafflagen upptages en bestämmelse motsvarande

bestämmelsen i 143 § 4 mom. taxeringsförordningen, därvid dock

torde tagas i övervägande, örn icke närmare bör preciseras den sista tidpunkt,

då beriktigande! av uppgifterna skall föranleda straffrihet.

Kommerskollegium har ansett, att ett upphävande av bestämmelsen i 143 §

4 mom. taxeringsförordningen kunde befaras medföra, att en skattskyldig,

som efter deklarationens avgivande däri upptäckt en felaktighet, på grund

av åtalsrisken avhölle sig från ett beriktigande.

Sistnämnda synpunkt har framhållits jämväl av länsstyrelserna i Södermanlands

och Västerbottens län.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat, att de mycket invecklade

bestämmelserna om deklarationernas innehåll ofta måste komma att föranleda,

att oriktiga uppgifter avgåves utan ont uppsåt. I mycket stor utsträckning

måste bestämmelsernas invecklade art sålunda ställa uppsåtet att deklarera

oriktigt i tvivelsmål. Detta finge särskild betydelse då, såsom hos oss varit

fallet, bestämmelserna vid upprepade tillfällen ändrats och nya skatteförordningar

ständigt tillkomme; vad gärningsmannen ena året trott vara en riktig

uppgift kunde vara falskdeklaration det följande. I

I likhet med de sakkunniga anser jag att delaktighet i brott, som avses Departement*.

i skattestrafflagen, bör bestraffas i den omfattning som anges i 3 kapitlet all- *

männa strafflagen. För vinnande av detta resultat lärer det emellertid icke

vara erforderligt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, i skattestrafflagen intaga

någon bestämmelse därom, eftersom allmänna strafflagens delaktighetsregler

det oaktat torde bliva tillämpliga. Vid sådant förhållande och då det

kan verka vilseledande att i en specialförfattning intaga en dylik hänvisning,

medan den saknas i andra, har jag ansett den av de sakkunniga föreslagna

bestämmelsen härom böra utgå. Härav följer bland annat, att åt doktrin och

praxis överlämnas att avgöra, huruvida delaktighetsansvar skall ådömas i

andra fall än då fråga är om uppsåtligt brott.

1 likhet med åtskilliga remissinstanser men i motsats till de sakkunniga

har jag funnit lämpligt bibehålla den enligt ett flertal författningar gällande

bestämmelsen örn straffrihet för den, som av egen drift beriktiga! oriktig

uppgift. Till förmån för bestämmelsens bibehållande tala såväl praktiska synpunkter

som teoretiska skäl, sammanhängande nied frågan örn vid vilken

tidpunkt fullbordat skattebedrägeri skall anses föreligga. Den ifrågavarande

bestämmelsen torde lämpligen kunna införas såsom 3 §.

Alt i författningstexten fixera den senaste tidpunkt, vid vilken beriktigande

kan ske med straflriande verkan, synes icke erforderligt. I den mån frågan

kan lili föremål för tvekan, torde man böra överlåta åt rättstillämpningen att

lämna svar därå.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Majis proposition nr 140.

Departement sthefen.

4 §•

Till motivering av stadgandet i 4 § lia de sakkunniga anfört, att bestämmelserna

i skattestrafflagen icke vore avsedda att ersätta alla nu gällande

bestämmelser, vilka innefattade straff för oriktiga uppgifter, ägnade att leda

till undandragande av skatt eller annan allmän avgift. I anledning härav

hade de sakkunniga i 4 § skattestrafflagen föreslagit den bestämmelsen, att

vad i nämnda lag stadgas icke skulle äga tillämpning å gärning, som annorstädes

än i allmänna strafflagen vore med straff belagd. Med detta uttryckssätt

hade de sakkunniga velat angiva, att exempelvis i sådant fall, då en

ämbetsman i och för sitt ämbete gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 §

skattestrafflagen, straff skulle utmätas enligt såväl sistnämnda lag som 25

kapitlet allmänna strafflagen. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen

i 4 § skattestrafflagen innebure i sistnämnda hänseende en skärpning

i förhållande till vad för närvarande gällde beträffande brotten mot 143 §

taxeringsförordningen.

T. f. skattedirektören i Stockholm har påpekat att någon utredning, som

visade behov av en straffskärpning med avseende å sådana fall, där brottet

tillika innefattade tjänstefel, icke framlagts, varför en viss tveksamhet kunde

råda i fråga om den föreslagna bestämmelsen.

Överståthållarämbetet har för sin del anfört, att med hänsyn till den ställning

ämbetet intoge i fråga om skattebedrägeriets jämställdhet med vanligt

bedrägeri, ämbetet ansåge att frågan örn brottskonkurrens borde följa

samma regler som gällde för vanligt bedrägeri.

I ett pär remissyttranden, bland annat i det av Svea hovrätt avgivna, har

uttalats, att den föreslagna avfattningen av 4 § i sakkunnigförslaget kunde

misstolkas och därför vore i behov av förtydligande. Föreningen Sveriges

häradshövdingar har ansett paragrafen kunna helt utgå. I

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke möjligt att ersätta samtliga

nu gällande bestämmelser om straff för oriktiga uppgifter, ägnade att leda

till undandragande av skatt eller annan allmän avgift, med bestämmelserna

i skattestrafflagen. Även om denna lag bör ges vidsträckt tillämplighet, kvarstå

likväl vissa skatteförfattningar, där speciella förhållanden nödvändiggöra

särskilda straffbestämmelser; härtill torde jag emellertid senare få återkomma.

De sakkunniga lia framhållit, att deras förslag innebure en speciell straffskärpning

i vad gällde falskdeklaration, som tillika innefattade tjänstefel;

i sådant fall skulle straff nämligen utmätas med tillämpning av såväl skattestrafflagen

som 25 kapitlet allmänna strafflagen. Då en tjänsteman, som i

tjänsten gjort sig skyldig till falskdeklarationsbrott, icke bör — efter genomförandet

av den betydande straffskärpning, som skattestrafflagen innebär —

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mctj:ls proposition nr 140.

63

undslippa nied allenast straff enligt 25 kapitlet strafflagen, har jag intet att

erinra mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag.

I redaktionellt hänseende har paragrafen jämkats.

5 §•

De sakkunniga lia i fråga örn motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget

anfört:

I 5 § skattestrafflagen ha särskilda forumbestämmelser upptagits. Då fråga

är om oriktiga uppgifter till bouppteckning torde böra gälla en bestämmelse

av det innehåll, som framgår av 10 kap. 2 § rättegångsbalken. Stadgandet i

5 § andra punkten avser sådana fall, vilka för närvarande äro reglerade i

144 § 1 mom. taxeringsförordningen. Med taxeringsort förstås kommun, där

den taxering skall äga rum, för vilken deklarationen skolat ligga till grund.

Därest flera taxeringsorter finnas — den deklarationspliktige har exempelvis

under flera år, då han haft sitt hemvist i olika kommuner, avlämnat oriktiga

deklarationer — kan åtal anhängiggöras vid domstolen i envar av dessa

taxeringsorter. Den i tredje punkten angivna forumregeln har avseende å vissa

brott mot författningarna rörande indirekta skatter, bland annat förordningen

örn varuskatt. Såsom förebild till bestämmelsen i 5 § fjärde punkten har använts

processlagberedningens förslag till forum i brottmål.

Kammarrätten har anfört följande:

Beträffande de i 5 § intagna bestämmelserna angående forum för anställande

av åtal, varigenom underrätten i taxeringsorten i stället för, såsom nu

är fallet, underrätten i den uppgiftspliktiges hemortskommun principiellt blir

rätt forum, vill kammarrätten allenast föreslå ett förtydligande, innebärande

att av stadgandet klart bör framgå, att även örn förekomsten av flera

taxeringsorter beror därpå, att den deklarationspliktige under flera år, da

han haft sitt hemvist i olika kommuner, avlämnat oriktiga deklarationer,

åtalet skall anhängiggöras hos domstolen i allenast en av dessa kommuner.

Det kan nämligen ligga nära till hands att tolka stadgandet så som om detsamma

gällde allenast i fråga om sådana brottsliga förfaranden i olika taxeringsorter,

som begåtts under ett och samma __ taxeringsår, enär brott, begångna

under olika taxeringsår, kunna vara sa fristående, att deras lagförande

å olika orter förefaller mest naturlig. Möjligen ha de sakkunniga också

i motiveringen velat giva uttryck åt den tanke, som ligger bakom kammarrättens

ändringsförslag. Formuleringen är emellertid pa ifrågavarande punkt

otydlig.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att forumreglerna vöre onödigt

inkrånglade och kunde förorsaka oreda till exempel i fall då den skattskyldige

hade att avlämna särskilda självdeklarationer till ledning vid taxering

till kommunal inkomstskatt å ett flertal orter. Även föreningen Sveriges

stadsdomare har uttalat, att forumreglerna syntes onödigt omständliga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att i taxeringsförordningen

icke lämnades någon definition å begreppet taxeringsort.

I remissyttrandena ha vidare upptagits vissa spörsmål rörande dels inrättande

av specialdomstolar för mål rörande falskdeklaration, dels förordnan
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

de av särskilda åklagare i dylika mål och dels det processuella förfarandet

i mål av förevarande slag.

Sålunda har bank- och fondinspektionen ansett det böra övervägas, huruvida

de allmänna domstolarna kunde anses kompetenta att handlägga mål

om brott mot skattestrafflagen. Mera ändamålsenligt vore, att dessa mål hänskötes

till de specialdomstolar, som handlade skattefrågor. För den händelse

det skulle anses nödvändigt, att brottmålen i första instans anhängiggjordes

vid de allmänna underrätterna, skulle det kunna tänkas, att målen fullföljdes

till kammarrätten.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att det vore önskvärt, örn talan

i mål rörande brott mot skattestrafflagen kunde utföras av någon fullt förfat

tningskunnig person; man måste nog räkna med att i en hel del fall de allmänna

åklagarna icke besutte tillräcklig sakkunskap i hithörande frågor.

Vidare har länsstyrelsen i Västmanlands län yttrat, att det med hänsyn till

målens speciella och mången gång invecklade natur syntes lämpligt, att länsstyrelsen

hade fria händer att i fall av behov förordna åklagare med de särskilda

kvalifikationer som finge anses erforderliga för ändamålet.

Beträffande det processuella förfarandet i mål angående falskdeklaration

har kammarrätten anfört:

Kammarrätten vill beröra ett spörsmål, som visserligen icke behandlas i det

remitterade betänkandet men som dock äger intimt samband med det däri

avhandlade^ ämnet. Kammarrätten avser härmed spörsmålet angående processen

i mal angående atal för falskdeklaration. Sedan länge har förelegat

ett behov av att vid åtalsfrågans avgörande äga tillgång till den på skatteförfattningarnas

område förefintliga specialkompetensen. Då avsikten med de

föreslagna ändringarna i straffbestämmelserna för falskdeklarationsbrott är

att göra det kriminella ansvaret för dem som begå sådana brott mera kännbart,

framträder behovet av den omförmälda specialkompetensen vid åtalsfragans

avgörande nied en styrka, soni gör, att en reform på ifrågavarande

omiåde synes i hög grad pakallad. Det är nämligen icke blott med hänsyn till

f lågan, huruvida brottsligt förfarande föreligger eller ej utan även i fråga örn

straffmätningen av stor betydelse, att de skattetekniska förhållandena vid

atalsfragans bedömande bliva klart belysta och riktigt avvägda. Dessutom fölehgger

mycket ofta det förhållandet att jämsides med den straffprocess, vari

talan om ansvai för falskdeklaration fores, finnes ett mål angående taxering

c 1 le r c fl e r t a x e r i n g anhängigt. I den mån så är möjligt, borde givetvis dessa

mal behandlas^ av samma domstol och i ett sammanhang, i stället för att, såsom

nu skei, atalsmålet behandlas av allmän domstol och taxeringsmålet av

beskattmngsdomstol. Till följd av ett högsta domstolsutslag (H 1934- ref 32)

torde visserligen numera den faran vara undanröjd, att allmän domstol avgör

ansvarsfragan, innan utslag i taxeringsmålet föreligger. Härigenom förhindras

merendels allmän domstol och skattedomstof från att komma till

olika resultat i åtminstone det fall, att skattedomstolen ansett den skattskyldige

ha deklarerat riktigt. Beskattningsdomstolens utslag måste nämligen i

detta fall vara ovillkorligt bindande, ty den skattskyldiges sätt att deklarera

kan e.) sagås ha varit ägnat att leda till för låg taxering eller till frihet från

S"?;,1ile.r.!^ld kunna andra fall tänkas, där den allmänna domstolen in°,

ar pa et.1 självständigt bedömande av skattefrågan, oaktat domstolen ej äger

den specialkompetens, som förefinnes hos skattedomstolen, och i en viss skat
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

65

tefråga kommer till ett annat resultat än denna ävensom att den allmänna

domstolen tvingas till ett sådant självständigt bedömande av den anledningen

att, sedan taxeringsmålet blivit av skattedomstolen slutligen avdömt, i åtalsmålet

nytt material tillföres själva skattesaken. Romme dessa mål, vilka ej sällan

äro av vidlyftig beskaffenhet, att behandlas av en och samma domstol, skulle

åtskilligt dubbelarbete undvikas och därigenom en kostnadsbesparing och ett

skyndsammare avgörande av åtalsmålet vinnas tillika med ett enhetligare och

riktigare avgörande.

Med hänvisning härtill vill kammarrätten därför förorda, att det överväges,

hur avgörandet av här ifrågavarande mål lämpligen bör ordnas. Utan att närmare

ingå på riktlinjerna för en sådan undersökning, synes under alla om-,

ständigheter så mycket kunna sägas, att i första hand ett visst samarbete mellan

ledamöter i hovrätt och kammarrätt för målens behandling i andra instans

bör kunna komma till stånd samt vidare att åtalsmålen i första instans

böra kunna koncentreras till vissa domstolar, utrustade med skatteexpertis.

Rådhusrätten i Hälsingborg har framhållit att, därest det normerade bötesstraffet

bibehölles, någon åtgärd borde vidtagas i syfte att erhålla förtursbehandling

av skattemål, vari den skattskyldige vore föremål för åtal för

falskdeklaration.

I sakligt hänseende avviker departementsförslaget från sakkunnigförslaget Departement#

därutinnan, att den av de sakkunniga i 5 § tredje punkten upptagna sär- eÄ«/enskilda

forumregeln för idkare av rörelse eller verksamhet uteslutits. Detta

har skett i syfte att därigenom vinna en förenkling av reglerna. Bestämmelsen

har ansetts så mycket hellre kunna uteslutas som en tillämpning av huvudregeln

i flertalet fall torde ge samma resultat, som skulle följt av den ifrågavarande

särbestämmelsen.

I formellt hänseende har paragrafen omarbetats i syfte att tillgodose de

härutinnan under remissförfarandet framställda erinringarna.

De i vissa remissyttranden väckta frågorna rörande specialdomstolar och

särskilda åklagare i mål, däri talan föres om ansvar jämlikt skattestrafflagen,

samt angående det processuella förfarandet i sådana mål torde icke för närvarande

böra upptagas till behandling.

6 §■

I yttranden av rådhusrätten i Norrköping och taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund har hemställts, att bestämmelser om bötesförvandling måtte

intagas i skattestrafflagen.

De sakkunnigas förslag i denna paragraf föranleder ej någon erinran från Deparumcntsmin

sida. Även utan särskilt stadgande därom torde det vara klart, att enligt cAe/e*''

skattesti afflagen adömda böter i förekommande fall skola förvandlas jämlikt

lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr 140.

f>

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Ikraftträdandet m. m.

De sakkunniga lia föreslagit, att den nya lagstiftningen skulle träda i kraft

den 1 januari 1943. Vidare ha de sakkuniga yttrat, att särskilda övergångsbestämmelser

icke torde vara erforderliga; det vore givet, att den nya lagstiftningen

icke kunde äga tillämpning å brott, som förövats före ikraftträdandet.

. Länsstyrelsen i Norrbottens län har — under erinran att oriktig bokföring

ofta konstituerade falskdeklaration — anfört att enligt sakkunnigförslaget

straff under vissa förhållanden kunde komma att utmätas efter bestämmelser,

som trätt i kraft först efter det att den brottsliga handlingen kunde anses

ha påbörjats.

Departements- Enligt departementsförslaget skall skattestrafflagen träda i kraft den 1

thelen. juli 1943

I likhet med de sakkunniga anser jag några särskilda övergångsbestämmelser

icke erforderliga. Brott, som begåtts före skattestrafflagens ikraftträdande,

skola självfallet straffas enligt de tidigare gällande, lindrigare straffreglerna.

Lagens rubrik.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt samt föreningen Sveriges stadsdomare

lia ansett, att den av de sakkunniga föreslagna rubriken icke innefattade

en adekvat benämning. Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt har

härutinnan anfört följande:

Det torde förhålla sig så, att det här i regel icke är fråga om undandragande

av skatt utan örn försök, som icke leder till undandragande. Det handlande,

vid vilket förslaget knyter straff, består i lämnande av oriktiga uppgifter.

Lagens rubrik bör vara i överensstämmelse härmed. Vad beträffar benämningen

skattestrafflag plägar ju en strafflag innefatta bestämmelser om straff

för visst handlande, men ordet strafflag bör näppeligen sättas i direkt förbindelse

med något sådant som skatt. För övrigt synes nyttjandet av ordet strafflag

i detta sammanhang mindre lämpligt, då ju ordet vanligen nyttjas örn en

kodifikation på straffrättens område men näppeligen om en författning av

här ifrågavarande natur.

Departements- Även örn vissa invändningar av teoretisk art kunna riktas mot de sakkunekefen.

njgas förslag att i rubriken till förevarande lag använda ordet skattestrafflag,

har jag likväl ansett benämningen böra bibehållas. Det torde nämligen

vara önskvärt, att redan i lagens rubrik den allvarliga karaktären av ifrågavarande

brott kommer till synes.

I departementsförslaget har rubriken ansetts kunna förenklas till att omfatta

endast ordet »skattestrafflag».

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Taxeringsförordningen.

141 g.

De sakkunniga lia beträffande denna paragraf anfört:

De i 141 § 1—4 mom. taxeringsförordningen upptagna straffbestämmelserna

för underlåtenhet att avlämna självdeklaration eller andra uppgifter

synas enligt de sakkunnigas mening kunna i huvudsak lämnas utanför de nu

ifrågasatta ändringarna i denna förordning. Emellertid torde närmare böra

undersökas, huruvida icke en utvidgning bör ske av det straffbara området, då

fråga är om underlåtenhet att lämna uppgifter till ledning för egen taxering.

I sådana fall då självdeklaration, som skall avgivas jämlikt 26 § 1 mom.

utan anmaning eller jämlikt 26 § 2 mom. efter anmaning, ej behörigen avlämnas

inom föreskriven tid, inträder enligt 39 § den påföljden, att den skattskyldige

i viss omfattning går förlustig rätten att överklaga taxering, för vilken

deklarationen skolat ligga till grund. Vidare kan länsstyrelsen förelägga

den försumlige vite. Därest det emellertid kan antagas, att den som underlåtit

avgiva självdeklaration haft skälig anledning därtill, skall sådan påföljd som

nu nämnts icke äga rum. Motsvarande bestämmelser äro enligt 49 § gällande

även beträffande virkesdeklaration. Något bötesansvar kan ej utkrävas av

den som försummar avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration.

De här refererade bestämmelserna infördes i taxeringsförordningen genom

1935 års lagstiftning i ämnet. Enligt den tidigare gällande lydelsen av 141 §

stadgades bötesstraff — normerade böter — dels för den, som jämlikt 26 §

1 mom. var deklarationsskyldig men ej hörsammade anmaning att inkomma

med självdeklaration, och dels för annan skattskyldig, som ej hörsammade

förnyad anmaning att avlämna sådan deklaration. Även för underlåtenhet

i fråga om virkesdeklaration gällde liknande bestämmelser.

Skattekontrollsakkunniga uttalade i sitt år 1933 avgivna betänkande —

under hänvisning till att befogenhet föreslagits för länsstyrelse att meddela

vitesföreläggande — att nämnda straffbestämmelser, som torde lia tillämpats

jämförelsevis sällan, icke ansetts böra bibehållas.

Vid tillämpning av taxeringsförordningen efter 1935 års ändringar i densamma

har det framstått såsom en brist, att underlåtenhet att avgiva självdeklaration

icke kan beivras genom utkrävande av bötesansvar. På grund

härav och då de skäl, som år 1935 föranledde borttagandet av detta bötesansvar,

icke synas kunna tillmätas någon större betydelse, böra enligt de sakkunnigas

mening ånyo införas bestämmelser om ansvar i vissa fall för underlåtenhet

att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration. Straffet torde

böra utgöra dagsböter.

De sakkunniga lia vidare uttalat, att de såsom förutsättning för ådömande

av straff vid underlåtenhet att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration

föresloge i huvudsak samma villkor som gällde före 1935 års ändringar i

taxeringsförordningen. Ifrågavarande straffbestämmelser kunde lämpligen

få sin plats i 141 § nämnda förordning. De sakkunniga föresloge därför, att

det nuvarande stadgandet i 2 mom. överflyttades till 1 inom., och att de nya

straffbestämmelserna infördes i 2 mom. I 141 § 1 moni. hade nied hänsyn

till att förseelsen enligt delta moment vore av allvarligare slag än förseelsen

mot 2 mom. föreslagits den ändringen i straffskalan, att minimistraffet bestämts

till 30 dagsböter. De av de sakkunniga ifrågasatta ändringarna i 39 §

4 mom. och 49 § 4 mom. vore rent redaktionella; de stöde i samband med

förslaget lill ändringarna i 141 § I och 2 moni.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kunni. Maj-.ts proposition nr 110.

I remissyttrandena har de sakkunnigas förslag endast i ett fåtal fall föranlett

särskilda yttranden. Förslaget tiar tillstyrkts av kammarrätten, kommerskollegium,

t. f. skattedirektören i Stockholm och länsstyrelsen i Västmanlands

län.

Kammarrätten har anfört följande:

Att underlåta att avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, ehuru

skyldighet därtill föreligger, är överhuvudtaget ej straffbelagt. Det kan förefalla

underligt, att den totala utevaron av deklarationsuppgifter är något

mindre ont än den delvisa frånvaron av sådana. Det sammanhänger givetvis

därmed, att i förra fallet ett vilseledande ej anses äga rum. Även den totala

underlåtenheten att deklarera kan emellertid innebära ett vilseledande, t. ex.,

då det är fråga om deklaration, som det åligger någon att för första gången

avlämna, eller — något som ej torde vara så ovanligt — då för vissa yrkesutövare

taxering sker efter viss schablon och någon haft högre inkomst än

vad schablonen utvisar. Påföljden av förlusten av rätten att överklaga taxeringen

behöver i dessa fall ej ha någon avskräckande verkan. Så mycket

mer välbetänkt synes det därför vara att vid underlåtenhet att trots anmaning

avgiva deklaration eller hörsamma förnyad anmaning straffpåföljd i form av

dagsböter skall kunna inträda. Här bör kanske allenast anmärkas, att, för

den händelse deklaration från den, som antages vara utan anmaning deklarationsskyldig,

ej inkommer efter anmaning, det ej alltid är sagt, att denne

redan efter en första anmaning kan bötfällas, enär den omständigheten

allena, att han taxeras lill belopp, som förutsätter deklarationsskyldighet, ej

utgör tillräcklig grund för den straffrättsliga påföljden. Även bör uppmärksammas,

att bestämmelserna om bötesansvar i nu förevarande fall ej äro avsedda

att helt ersätta de i 39 § taxeringsförordningen givna stadgandena om

vitesföreläggande, vilka kvarstå oförändrade.

T. f. skattedirektören i Stockholm har uttalat, att det föreslagna stadgandet

i 141 § 2 mom. örn påföljd av dagsböter vid underlåtenhet att efterkomma

anmaning att avgiva deklaration torde få betecknas såsom synnerligen

värdefullt för taxeringsmyndigheterna. Visserligen inträdde i angivna situation

förlust av rätt att hos skattedomstolarna överklaga ågången taxering,

men detta hot hade hittills i åtskilliga fall visat sig föga verksamt. En sådan

skattskyldig, som icke ville uppgiva det riktiga beloppet av sin inkomst men

som icke heller ville taga risken av straff för falskdeklaration, underläte trots

upprepade anmaningar att avgiva deklaration, detta i förhoppning att den

taxering, som i sinom tid kommc att åsättas honom och som i brist av utredning

måste bestämmas mer eller mindre skönsmässigt, skulle bliva lägre

än den verkliga inkomsten. Om denna förhoppning sloge fel, funnes ofta

för denna mindre samvetsömma kategori av skattskyldiga vissa möjligheter

att helt eller delvis undandraga sig skattens erläggande. —- Beträffande den

föreslagna avfattningen av 141 § 2 mom. i sakkunnigförslaget har t. f. skattedirektören

anmärkt, att tredje stycket i detta moment syntes onödigt med

hänsyn till föreskriften i 5 mom. andra punkten av förevarande paragraf;

denna punkt borde i stället något omredigeras.

Ä andra sidan har sakkunnigförslaget avstyrkts av bank- och fondinspektionen

ävensom av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt i Västerbottens

län.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Bank- och fondinspektionen har ifrågasatt nödvändigheten av att kriminalisera

underlåtenhet att efter anmaning avlämna uppgift till ledning för egen

taxering, då den nu stadgade påföljden torde vara tillräckligt verksam.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat att, om de sakkunnigas

avsikt att få ifrågavarande underlåtenhetsbrott allmänt beivrade skulle

förverkligas, följden kunde bliva att hädanefter i listor för varje taxeringsdistrikt

förtecknades personer, vilka kunde komma i fråga att åtalas. En sådan

effektiv rapportering till åklagarmyndigheten skulle måhända föranleda

massåtal och en ökad belastning av domstolarna, ett förhållande vilket även

kunde ingiva betänkligheter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört följande:

Mot förslaget att införa bötesstraff för underlåtenhet att hörsamma anmaning

att inkomma med självdeklaration ställer sig länsstyrelsen tveksam.

Att sådan underlåtenhet skulle kunna ha karaktären av brott torde icke stå

i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet, lika litet som exempelvis

underlåtenhet att erlägga påförd skatt. På vissa håll synes en stor del

av de skattskyldiga ännu ha för sed att icke deklarera. Som exempel kan

anföras, att vederbörande landskamrerare under det förberedande granskningsarbetet

år 1942 för prövningsnämnden i länet anmanat omkring 300

personer inom en socken att inkomma med självdeklaration men att endast

5 hörsammat anmaningen. I fall som detta skulle det utan tvivel möta svårigheter

att i full utsträckning tillämpa de föreslagna bestämmelserna att

ställa vederbörande till ansvar för sin uraktlåtenhet. Först och främst skulle

uppkomma en icke obetydlig ökning i arbetsbördan för saväl domstolar som

åklagare m. fl. Vidare skulle vid dylika massåtal avsevärda kostnader — särskilt

i norrlandslänen med deras stora avstand —- uppsta för verkställande

av utredning, för delgivning av stämning, för böternas indrivande och eventuellt

den försumliges införpassande till häkte för avtjänande av böterna. Det

kan ifrågasättas om arbetet och kostnaderna stå i rimlig proportion till förseelserna.

Huvudsyftet med ansvarsbestämmelserna i detta fall skulle väl

vara att framtvinga det för taxeringsarbetet nödvändiga deklarationsmaterialet.

Men detta kan ju ske genom vitesföreläggande, en möjlighet, som redan

nu finnes. En annan väg vore att begränsa besvärsrätten för de försumliga

på så sätt, att den som icke hörsammat anmaning alt inkomma med

självdeklaration förlorade rätten att i vanlig ordning hos prövningsruimnd

föra talan mot vederbörande taxeringsnämnds beslut. Det kan måhända

tyckas, att införandet av en sådan bestämmelse skulle medföra den försumliges

utlämnande åt taxeringsnämndernas godtycke. Däremot vill länsstyrelsen

framhålla, att beskattningsnämnderna i första instans äro mest förtrogna

med orts- och personförhållanden, och att med den känsla av ansvar, varunder

taxeringsnämnderna arbeta, risken för godtycklig behandling icke kan

vara så stor. En viss garanti mot godtycklig taxering kan också ligga däri

att ordinarie prövningsnämnd givetvis fortfarande skulle äga befogenhet att,

oavsett örn besvär anförts eller icke, granska och pröva taxeringarna. Vidare

skulle den extraordinära besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig enligt

123 § taxeringsförordningen, alltjämt kvarstå.

Före 1935 års författningsändringar funnos i taxeringsförordningen bestämmelser

örn bötesansvar dels för skattskyldig, som jämlikt 26 § 1 mom.

eller 43 § 1 mom. skolat utan anmaning avgiva självdeklaration eller virkes

deklaration men som underlåtit alt efter anmaning avgiva sådan deklaration,

Departement *- chefen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

dels ock för annan skattskyldig, sorn ej hörsammat förnyad anmaning att

avlämna deklaration. Att straffbestämmelserna år 1935 avskaffades berodde

på att bestämmelse då infördes örn rätt för länsstyrelse att meddela vitesföreläggande,

vid vilket förhållande straffbestämmelserna ansågos kunna

utgå. Emellertid lia de sakkunniga nu uttalat, att det i praktiken kommit att

framstå såsom en brist, att underlåtenhet som här avses icke kan beivras

genom utkrävande av bötesansvar. Detta uttalande har vitsordats i ett par remissyttranden.

Vid sådant förhållande anser jag straffbestämmelser ånyo böra

införas. I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, torde straffet lämpligen

böra utgöras av dagsböter. De ifrågavarande bestämmelserna torde kunna införas

i 141 g såsom 2 morn., medan det nu i 2 mom. upptagna stadgandet

överflyttas till 1 morn. såsom ett nytt andra stycke. 1 samband härmed torde,

såsom de sakkunniga föreslagit, minimistraffet för förseelse som i 1 mom.

avses böra höjas till 30 dagsböter.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna lia underkastats viss

jämkning i formellt hänseende. Denna jämkning har medfört att, på sätt i ett

av remissyttrandena föreslagits, jämväl 141 § 5 mom. blivit föremål för

ändring. En ändring av redaktionell art har vidtagits jämväl i 38 § 3 mom.

Såsom jag antytt i specialmotiveringen till 1 § skal testrafflagen, torde i

141 § taxeringsförordningen böra införas bestämmelser örn straff dels för

den, som i allmän eller särskild fastighetsdeklaration eller i sådan kompletterande

uppgift, varom i 17 § 3 mom. eller 22 § 3 mom. förmäles, uppsåtligen

eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg

taxering, dels ock för den, som ej behörigen fullgör honom jämlikt 42 §

1 mom. åliggande skyldighet att lämna uppgift örn vinst å premieobligation.

Straffbestämmelserna torde lämpligen kunna infogas i 141 § 4 mom. Straffet

lärer, såvitt angar förstnämnda förseelser, böra utgöras av dagsböter.

Vid sådant förhållande och för att icke onödigtvis komplicera straffbestämmelserna

torde dagsböter lämpligen böra stadgas som påföljd jämväl för övriga

i 141 § 4 mom. straffbelagda förseelser.

I samband med ändringarna i 141 § 4 mom. lia vissa följdändringar av redaktionell

art vidtagits i 17 och 22 §§ samt 42 § 1 mom.

142 §.

De sakkunniga lia anfört:

Enligt 142 § i dess nuvarande lydelse är straffet för däri angivna underlåtenhetsförseelser

ett fixerat bötesstraff om 25 kronor. Ifrågavarande straffbestämmelse

torde ytterst sällan ha tillämpats, beroende på att då straffet

skall utdömas i administrativ ordning, taxeringsmyndigheterna icke anse

sig kunna anlita polismyndighet för utredning rörande dylika förseelser. Enligt

de sakkunnigas mening skulle större effekt med straffbestämmelsen uppnås,

därest ett icke fixerat bötesstraff ersatte det nuvarande och förseelserna

kunde atalas av allmän åklagare vid allmän domstol. I följd härav föreslå

de sakkunniga, att straffet i denna paragraf bestämmes till böter, högst 300

kronor. Den föreslagna ändringen i paragrafen i övrigt är rent redaktionell.

T. f. skattedircktören i Stockholm har vitsordat, att den föreliggande möjligheten

att framtvinga uppgifter till ledning för annans taxering ytterst säl
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kunell. M(ij:ts proposition nr 110.

71

lan utnyttjades. Där så skett, torde det ha gällt sådana personer, som år efter

år underlåtit att uppfylla sina skyldigheter i detta avseende. Beträffande denna

kategori vore det givetvis lämpligt att möjlighet bereddes till utdömande

av en strängare påföljd än hittills varit fallet.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anfört följande:

Länsstyrelsen finner det påkallat, att cn höjning vidtages beträffande straffmaximum

för underlåtenhet att lämna uppgift till ledning för annans taxering.

Det är sålunda för länsstyrelsen känt, att en del i länet yrkesmässigt

verksamma uppköpare av vissa produkter för att överhuvud taget fa köpa

dessa produkter utfästa sig att icke lämna uppgift, om vad de utbetalt i

likvid till vederbörande leverantörer. Vid försök att genom vitesföreläggande

framtvinga erforderliga uppgifter förklara vederbörande att de icke föra sådana

räkenskaper, att uppgifterna kunna lämnas. Det lärer under sådana omständigheter

icke vara möjligt att genom förhöjda vitén komma till rätta med

de försumliga, för vilka försumligheten hittills icke medfört annan påföljd

än bötesansvar. Då deras verksamhet bedrives i betydande omfattning, framstå

hittills stadgade böter såsom en mycket måttlig omkostnad för deras

verksamhet. Även om, såsom sakkunnigförslaget angiver, bötesmaximum betydligt

höjes, är det att befara, att böterna av nyss angivna orsak likväl icke

avhålla dem från fortsatt vägran. En väsentlig och kännbar ytterligare höjning

av bötesmaximum måste därför förordas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har avstyrkt de sakkunnigas förslag

i denna punkt. Länsstyrelsen har därvid anfört, att en effektiv rapportering

till åklagarmyndigheten av begångna förseelser skulle kunna föranleda

massåtal och en ökad belastning av domstolarna, ett förhållande vilket även

kunde ingiva betänkligheter.

De nu stadgade påföljderna för underlåtenhet att avgiva uppgifter till led- Departenununing

för annans taxering — bötesstraff örn 25 kronor enligt 142 § taxeiingsförordningen

ävensom vitespåföljd i vissa fall enligt 21 §, 25 §, 40 § 2 morn.,

40 a § 4 moni., 42 § 4 mom. och 50 § samma förordning — ha i praktiken

icke visat sig tillräckligt effektiva. De sakkunnigas förslag om höjning av bötesstraffet

till högst 300 kronor torde kunna bidraga till en bättre ordning på

förevarande område, varför jag är beredd tillstyrka förelaget. Skulle icke heller

den nu föreslagna påföljden visa sig effektiv, lärer framdeles få övervägas

att även i denna del övergå till dagsbotsstraff.

Samtidigt med att en straffskärpning nu genomföres torde, såsom de sakkunniga

föreslagit, de ifrågavarande ärendena böra överflyttas från länsstyrelserna

till de allmänna domstolarna.

143 §.

De sakkunniga lia framhållit, att de nu gällande bestämmelserna i 143 §

1—5 mom. laxeringsförordningen borde hell utgå. De sakkunniga ha vidare

anfört:

Ehuru de sakkunniga anse, att någon hänvisning i laxeringsförordningen

till skattestrafflagen egentligen icke är nödvändig, torde det i allt fall vara

lämpligt att en erinran örn skattestrafflagens tillämplighet lämnas i taxeringsförordningen.

En sådan hänvisning bär i de sakkunnigas förelag intagits i

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

första stycket av 143 §. Vid avfattningen av berörda hänvisning ha de sakkuniga

stått inför alternativet att antingen helt generellt hänvisa till skattestrafflagen

eller att i samband med hänvisningen specificera de handlingar,

vilka samtidigt som de innefatta ett brytande mot bestämmelserna i taxeringsförordningen

straffbeläggas enligt skattestrafflagen. De sakkunniga ha ansett

den senare utvägen vara lämpligast.

Den nu rådande ordningen beträffande anställandet av åtal för brott mot

taxermgsförordningen är icke tillfredsställande. Omfattningen av åtal för dessa

brott bör icke, såsom nu sker i stor utsträckning, avgöras av landskamrerare

utan av åklagarmyndighet. Vidare må framhållas, att den i vissa län

radande praxis att låta prövningsnämnden avgöra åtalsfrågorna saknar stöd

av lag och måste betecknas som felaktig, varför de sakkunniga förutsätta, att

ett dylikt förfarande icke vidare skall förekomma. Med hänsyn till det nu’ anförda

lia de sakkunniga i 143 § andra stycket upptagit en föreskrift av innehall,

att därest landskamrerare på grund av upplysningar från ordförande i

taxeringsnämnd eller eljest finner anledning antaga, att någon gjort sig skyltill

brott, som avses i 143 § första stycket, landskamrerare!! ofördröjligen

skall göra anmälan härom till vederbörande allmän åklagare. Vid utformandet

av denna bestämmelse ha de sakkunniga utgått ifrån, att en taxeringsnamndsordförande

alltid bör självmant till landskamreraren anmäla sådana

uoWaV !?rott mo^ taxermgsförordningen, vilka han i denna sin egenskap er!?.

. ]’* kännedom örn. Att en taxeringsnämndsordförande är skyldig att på

f?.r. , ?an av landskamrerare lämna upplysningar örn sådana brott torde vara

självklart. De sakkunniga hysa den uppfattningen, att den nu omnämnda föresknften,

rätt tillämpad, kan få till resultat, att de säkerligen mycket talrika

fallen av falskdeklaration, som för närvarande icke föranleda någon rättslig

åtgärd, framdeles bliva föremål för åtal. 1 detta sammanhang må emellertid

t ramhallas, att, lika betydelsefullt som det är att uppenbara brott beivras genoiP

atal vid domstol, lika angeläget torde det vara att åtal ej anställas i andra

fall än då en fällande dom kan påräknas.

Under remissbehandlingen ha delade meningar uttalats i fråga om det av

de sakkunniga föreslagna stadgandet i 143 § andra stycket taxeringsförordningen.

Sakkunnigförslaget har i föreliggande skick uttryckligen tillstyrkts av kammarrätten

och länsstyrelsen i Gotlands län.

Kammarrätten har anfört bland annat följande:

Kammarrätten anser det vara av alldeles särskild vikt och betydelse för

främjandet av en riktig uppfattning örn falskdeklarationsbrottens ■— både de

uppsåtliga och de som förövats av grov vårdslöshet — svårhetsgrad, att uppenbara

fall av dylika brottsliga förfaranden lagligen beivras. För sådant ändamål

föreslås också i betänkandet, att i 143 § taxeringsförordningen — vars

nuvarande bestämmelser vid bifall till de sakkunnigas förslag i huvudfrågan

skulle helt försvinna och ersättas med allenast en hänvisning till skattestrafflagen

• vissa föreskrifter meddelas i ett andra till nämnda paragraf lagt

f^ypke. Förslaget synes kanske ej innebära så stor skillnad mot vad som på

ifrågavarande område nu gäller, då det ju i allmänhet är på landskamrerare^

föranstaltande som atal kommer till stand. Emellertid har landskamreraren

hittills ej behövt känna det som en skyldighet att göra sådan anmälan och

pa grund av vissa mångå gånger förklarliga omständigheter tvekat att sätta

atalsapparaten i gang. Med en bestämmelse sådan som den nu föreslagna

torde tveksamheten mot att göra anmälan om antagliga falskdeklarationsbrott

bliva så mycket mindre sorn det mer än vad i praktiken nu är fallet

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

73

lägges på åklagaren att avgöra, om åtal i det särskilda fallet skall anställas

elier ej. De sakkunnigas förslag i detta ämne vill kammarrätten alltså stödja.

En svaghet i denna åtalsorganisation är den omständigheten, att landskamreraren

för sin kännedom örn antagliga falskdeklarationsbrott är mycket beroende

av upplysningar från taxeringsnämndsordförandena. Det är för den

skull av vikt, att dessa också meddela landskamrerarna sina vid taxeringsarbetet

vunna erfarenheter örn eventuella brott av ifrågavarande slag. De sakkunniga

ha nu utgått ifrån, att en taxeringsnämndsordförande alltid bör självmant

göra anmälan härom till landskamreraren. Kammarrätten anser emellertid,

att på ett eller annat sätt t. ex. genom en bestämmelse i kungörelsen

med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet taxeringsnämndsordförandenas

uppmärksamhet bör fästas å angelägenheten av deras medverkan i

nu berörda avseende. En annan svaghet är den att åklagaren mången gång

saknar erforderlig insikt i skatteförfattningarna för att kunna bedöma, huruvida

åtal bör äga rum eller ej. Någon sorts skatteexpertis bör därför ställas

till hans förfogande.

Allt som allt kan emellertid säkerligen förväntas, att det nya förfarandet

i fråga örn beivrande av falskdeklarationsbrott kommer att avsevärt öka de

fall, då fråga örn anställandet av åtal får tagas under övervägande. Kammarrätten

vill under sådana omständigheter kraftigt understryka, att det vid anmälan

till åklagarmyndigheten och vid dennes avgörande av frågan om åtal

eller ej gäller att ej hemfalla åt byråkratisk schablon. Det är nämligen så,

att, om man utgår ifrån att deklai-anten har skyldighet att känna till varje

faktisk inkomst- eller utgiftsposts belopp och att deklarationsformuläret är

så tydligt, att dess riktiga ifyllande kan uppställas såsom ett berättigat krav

från det allmännas sida, rent objektivt sett grov vårdslöshet ofta skulle kunna

anses föreligga. Vid bedömandet av denna fråga måste man emellertid betänka,

att deklarationsklientelet är stort och i sig innesluter människor av

olika åldrar och med synnerligen olika kunskap och erfarenhet och med vitt

skilda möjligheter att förstå vad saken gäller. Under sådana förhållanden

kunna åtal, som av yttre omständigheter att döma äro berättigade, komma

att träffa personer, som äro medvetna om att ha handlat så gott de kunnat.

Det är av vikt att tillse, att sådana fall ej inträffa, ty till deklarerandets vedermödor

i övrigt bör ej läggas den oroande känslan av att, ehuru man anser

sig ha gjort sitt bästa, man kan råka ut för straff för falskdeklarationsbrott.

I längden skulle ett sådant sakernas tillstånd skapa en icke önskvärd ovilja

mot själva beskattningssystemet. Att särskilt angiva fall, då under angivna

omständigheter åtal ej bör komma till stånd, är givetvis svårt. Tydligt är

emellertid, alt icke varje bagatellartad oriktighet i deklarationen bör göras

till föremål för aktion och att för bedömandet av vad som därvid får anses

vara bagatellartat eller ej det absoluta beloppet ej är avgörande utan jämväl

beloppets storleksordning i förhållande till de i deklarationen i övrigt redovisade

ekonomiska förhållandena.

I andra remissyttranden har sakkunnigförslaget tillstyrkts men ondast under

den förutsättningen, att förslaget kompletterades med ett stadgande örn

anmälningsskyldighet även för ordförande i taxeringsnämnd. Yttranden av

detta innehåll lia avgivits av bland andra hovrätten för övre Norrland, ett

flertal underrätter, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Älvsborgs och

Värmlands län samt föreningen Sveriges stadsdomarc och Sveriges köpmannaförbund.

Hovrätten för övre Norrland har sålunda, under åberopande av de sakkunnigas

uttalande örn taxeringsnämndsordförandenas obenägenhet att taga ini
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Ålaj.ts proposition nr 140.

tiativ till beivrande av oriktiga uppgifter, ifrågasatt, huruvida icke i taxeringsförordningen

borde införas en bestämmelse om skyldighet för taxeringsnämndsordförande

att till landskamrerare!! anmäla ifrågavarande brott.

Samma förslag har framlagts av länsstyrelsen i Östergötlands lån, som dock

tillagt att, om landskamrerare!! finge in ett fullständigt anmälningsmaterial

från taxeringsnämndsordförandena, landskamrerare!! finge sig pålagt etl

mycket grannlaga och tidsödande granskningsarbete och att det därför förelåge

risk att den tilltänkta proceduren icke kunde på ett tillfredsställande sätt

genomföras på grund av bristande tid.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ställt sig betänksam mot de sakkunnigas

förslag, har ansett, att det med ett sådant stadgande som det av de sakkunniga

föreslagna icke gärna kunde bliva tal om annat än ett mycket begränsat

antal fall, vilka slumpvis konime till åtal utan garanti för att dessa

fall bleve sådana, där åtalen vore mest befogade. Stadgandet borde lämpligen

kompletteras med en skyldighet för vederbörande taxeringsnämndsordförande

att antingen själv till åtal angiva förseelser, som under taxeringsarbetet framkommit,

eller — vilket kanske finge anses lämpligare — därom göra anmälan

till landskamreraren. Ett stadgande av detta slag skulle å andra sidan

måhända leda till massåtal, som icke kunde anses önskvärda. Enligt länsstyrelsens

förmenande kunde det åsyftade målet säkrare nås genom en begränsning

av antalet åtal till de mera flagranta fallen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att åtalsanmälningar till länsstyrelsen

eller landskamrerare!! borde göras gemensamt av ordföranden och

kronoombudet i taxeringsnämnden.

Föreningen Sveriges stadsdomare har föreslagit, att taxeringsnämnden

eller dess ordförande skulle vara skyldig att underrätta landskamreraren i sådana

fall, då oriktiga uppgifter uppenbarligen lämnats.

Sveriges köpmannaförbund har ansett, att som ett korrektiv gentemot nu

rådande missförhållanden skulle kunna tänkas en bestämmelse örn skyldighet

för taxeringsnämndsordförande att till landskamreraren anmäla förseelser,

varom här vore fråga. Landskamreraren skulle i sin tur, såsom de sakkunniga

föreslagit, vara skyldig att göra anmälan lill vederbörande allmänne

åklagare. Därigenom skulle nian främst vinna enhetlighet inom samma län

men även genom landskamreraremöten kunna sörja för att en enhetlig praxis

för hela riket konime till stånd. En ytterligare garanti för enhetlighet skulle

man kunna vinna genom att ålägga landskamrerarna att årligen till finansdepartementet

anmäla hur många åtalsärenden som av dem prövats, resp.

överlämnats till allmän åklagare för åtals utförande. Man kunde då centralt

följa i vilken grad åtal verkligen anhängiggjordes.

I ett flertal remissyttranden har förslaget örn obligatorisk anmälningsskyldighet

för landskamrerarna emellertid avstyrkts. Denna ståndpunkt har intagits

av kommerskollegium, t. f. skattedirektören i Stockholm, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge och

Västmanlands län samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund''.

Överståthållarämbetet har därvid såsom sin mening uttalat, att bestäm
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

melserna örn anmälan till åtal borde utformas på sådant sätt, att en viss diskretionär

prövning bleve möjlig.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att övervägande skål talade för att

icke i författningen skärpa åtalsplikten. Det kunde leda till bättre resultat,

om man i fall då förseelsen vore ringa endast gjorde en erinran och sparade

åtalsförfarandet till svårare eller upprepade förseelser. Den försummelse,

som inom vissa län syntes lia förekommit, torde kunna rättas genom ett i administrativ

ordning utfärdat cirkulär, vari landskamrerarna erinrades örn

angelägenheten av att beivra skattedefraudationer såvida icke särskilda skäl

att underlåta åtal förelåge.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:

Att på sätt föreslagits förvandla landskamreraren till att bliva å tjänstens

vägnar angivare måste länsstyrelsen finna vara synnerligen olämpligt. Därigenom

skulle det mera förtroendefulla samarbetet mellan landskamreraren

och taxeringsavdelningens tjänstemän å ena sidan och de skattskyldiga å

andra sidan redan från början vara omöjliggjort. De skattskyldiga skulle

vänja sig vid att genast i dessa tjänstemän se åklagarens spioner, vilket ingalunda

vore lyckligt för ernående av ett gott resultat av taxeringsarbetet. Härtill

kommer att gränsen för denna angivarplikt i praktiken år ytterligt svår

att uppdraga, och i de flesta fall kan det icke utan ganska vidlyftiga utredningar

fastställas, huruvida uppsåtlig falskdeklaration, grov vårdslöshet eller

ett förklarligt förbiseende i ett visst fall varit orsak till den felaktiga deklarationen.

Och till att verkställa sådana utredningar torde den personal, som står

till länsstyrelsens förfogande, ingalunda räcka till. En enkel anmälan, som ej

grundar sig på tillförlitlig utredning, till vederbörande åklagare torde för

denne vara av mycket litet värde. Anse statsmakterna att en sådan angivare

måste finnas, vill länsstyrelsen tillstyrka att en särskild tjänsteman såsom

mellanhand mellan länsstyrelsen och åklagaren anställes för detta ändamål.

Länsstyrelsen i Blekinge län har funnit tveksamt, huruvida tillräckliga skäl

förelåge för införande i taxeringsförordningen av en uttrycklig bestämmelse

av det innehåll de sakkunniga föreslagit, i synnerhet som ett dylikt stadgande

lätt skulle kunna leda till antagande, att angivelse skulle fullgöras av landskamreraren

med uteslutande av alla andra personer.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att man borde gå fram

med försiktighet vid anmälan till åtal, då ett alltför frikostigt tillgripande av

åtalsförfarandet kunde avtrubba olustförnimmelsen hos de lagförda. Länsstyrelsen

ifrågasatte en uppmjukning av den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen.

Även taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ifrågasatt, om icke åt

landskamreraren borde inrymmas en något friare prövningsrätt av åtalsfrågan.

Denna fråga komme då att bedömas av en myndighet med mycket större

sakkunskap än som rimligen kunde förefinnas hos den vanliga åklagarmyndigheten.

Den av de sakkunniga framlagda utredningen rörande åtatsfrekvensen i Drpartcmemufråga

örn brott mot 143 § taxeringsförordningen har tydligt givit vid handen,

att ifrågavarande brott i stor utsträckning icke bliva föremål för rättsliga åt
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Departements
chefen.

gärder. De missförhållanden som här föreligga torde icke kunna tillskrivas

åklagarmyndigheterna utan torde främst bero därpå, att taxeringsmyndigheterna

av den ena eller andra anledningen underlåtit att bringa begångna

brott till åklagarmyndigheternas kännedom. En ändring härutinnan lärer

vara av behovet påkallad. Den första åtgärd, som härvid bör komma i fråga,

synes vara att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga skyldighet för landskamrerare

att göra anmälan till vederbörande allmänne åklagare i de fall,

där landskamreraren finner att någon gjort sig .skyldig till brott som avses i

skattestrafflagen. Då emellertid, såsom under remissbehandlingen uttalats,

landskamrerarna endast i begränsad omfattning erhålla kännedom om begångna

brott, torde det vara lämpligt att komplettera sakkunnigförslaget med

en bestämmelse örn skyldighet för ordförande i taxeringsnämnd att till

landskamreraren anmäla sådana fall, där skattskyldig lämnat oriktiga uppgifter,

för vilka ansvar enligt ordförandens mening kan ifrågakomma enligt

skattestrafflagen. Anmälan bör göras senast vid den tid, då taxeringsarbetet

för året avslutas.

I anslutning till vad kammarrätten anfört under remissbehandlingen torde

böra understrykas, att anmälningsskyldigheten givetvis icke innebär förpliktelse

att till landskamreraren respektive allmänne åklagaren anmäla alla de

fall, där taxeringsmyndigheten avviker från de av den skattskyldige lämnade

uppgifterna. Anmälningsskyldighet avses skola föreligga endast om de oriktiga

uppgifterna enligt anmälarens mening kunna föranleda ansvar enligt

skattestrafflagen, varför alla de fall där oriktig uppgift lämnats av vårdslöshet,

som icke kan anses grov, icke omfattas av anmälningsskyldigheten. Vid

bedömande av om vårdslösheten skall anses grov eller icke bör självfallet

beaktas den av kammarrätten anförda synpunkten, att deklarationsklientelet

i sig innesluter människor av olika åldrar och med synnerligen olika kunskap

och erfarenhet och med vitt skilda möjligheter att förstå vad saken gäller.

Jämväl bestämmelsen örn anmälningsskyldighet för ordförande i taxeringsnämnd

torde böra införas i 143 § taxeringsförordningen. De sakkunnigas

förslag till ändrad lydelse av denna paragraf har i anledning härav omarbetats.

144 §.

De sakkunniga ha i fråga örn denna paragraf anfört:

De föreslagna ändringarna i 144 § äro i huvudsak föranledda av de nya

bestämmelserna i 142 och 143 §§. Emellertid föreslå de sakkunniga jämväl

den ändringen i 144 §, att förseelse mot 141 § 3 mom. — där straffet utgöres

av ett fixerat bötesstraff, 10 kronor — icke skall åtalas vid allmän domstol

utan inför vederbörande länsstyrelse. Ändringen i 144 § 2 mom. är av redaktionell

natur.

De sakkunnigas förslag till ändringar i förevarande paragraf föranleder

icke någon erinran från min sida.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

77

Övriga författningar.

Såsom jag inledningsvis berört finnas inom skattelagsstiftningen, förutom

taxeringsförordningen, åtskilliga andra författningar, i vilka stadgas straff

för den som i deklaration eller liknande handling uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, vilken föranlett eller varit ägnad att

föranleda undandragande av skatt eller annan allmän avgift. En närmare

redogörelse för ifrågavarande bestämmelser har intagits i de sakkunnigas

betänkande sid. 24—43.

De sakkunniga ha, såsom jag förut omnämnt, framlagt förslag till ändringar

av straffbestämmelserna i ett flertal av nyssnämnda författningar.

Vidare ha de sakkunniga uttalat (sid. 85), att den i en del av författningarna

stadgade skyldigheten för domstolarna att, jämte det straff adömdes, förplikta

den brottslige att utgiva undandragen skatt icke borde bibehållas vid

en mera allmän reform av ifrågavarande straffbestämmelser. Det vore nämligen

givet, att skatt som undandragits uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

kunde uttagas i samma ordning som den icke undanhållna skatten

eller sådan skatt, vilken undandragits till följd av lindrigare och därför icke

straffbelagd vårdslöshet. Anordningen med utdömande av skatt i samband

med åtalsförfarandet medförde även en nackdel i så måtto, att den utdömda

skatten vanligen redovisades i enahanda ordning som böter i stället för att

inlevereras till vederbörande uppbördsmyndighet.

I sin detaljmotivering till nu ifrågakomna författningsändringar lia de sakkunniga

anfört i huvudsak följande:

Förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmaner och

rättigheter. Ett överförande av straffbestämmelsen i 4 § 8 morn. tredje stycket

till skattestrafflagen kommer att i fråga örn det uppsåtliga brottet medföra,

att även lämnandet av sådan oriktig uppgift, som varit ägnad att medföra

för låg bevillningsavgift men dock icke haft sådan verkan — här liksom

i det följande för enkelhetens skull benämnt försök — faller in under straffbestämmelsen

och dessutom straffas lika med det fullbordade brottet. Då

den oriktiga uppgiften i deklarationen lämnats av grov vårdslöshet kommer

den nu föreliggande straffriheten att ersättas med det straff som skattestrafflagen

stadgar för sådan oriktig uppgift. Vidare inträder en ändring i det

hänseendet, att delaktighet blir straffbelagd i den utsträckning som i skattestrafflagen

föreslås.

Förordningen angående en särskild stämpelavgift vid köp och bute av fondpapper.

De brott vilka bestraffas enligt 12 § intaga en särställning i så matto,

att erläggandet av den lagstadgade stämpelavgiften icke är underkastad någon

direkt kontroll av offentlig myndighet. Bestämmelsen i 12 § första stycket

första punkten avser underlåtenhetsbrott och bör icke överföras till skattestrafflagen

utan torde få kvarstå på sin nuvarande plats. Då det emellertid

är avsett, att det normerade bötesstraff som nu föreskrives i andra

stycket skall ersättas med dagsböter eller frihetsstraff, bör en motsvarande

ändring göras i första stycket. Med hänsyn till att underlatenhetsbrottet bör

straffas lindrigare än det brott, som innefattas i ett uppsåtlig! lämnande av

oriktiga uppgifter, vilket även framgår vid en jämförelse mellan de nuvarande

straffskalorna i första och andra styckena, anse de sakkunniga straffet

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr MO.

i första stycket första punkten böra sältas lägre än i 1 § skattestrafflagen.

De sakkunniga föreslå i första punkten ett straff av dagsböter eller fängelse

i högst sex månader. Vid ett överförande av straffbestämmelsen i andra stycket

i 12 § till skattestrafflagen komma ändringar i brottets straffrättsliga

behandling att inträda i samma omfattning som förut anförts beträffande

överflyttningen till skattestrafflagen av straffbestämmelsen i 4 § 8 mom.

tredje stycket förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner

och rättigheter. I fråga om fördelningen av ådömda böter kommer den

ändringen att inträda, att då bötesstraff utdömes enligt skattestrafflagen,

dessa böter i sin helhet tillfalla kronan. En sådan ändring torde vara utan

större praktisk betydelse. Emellertid torde sistnämnda ändring böra medföra,

att en liknande ändring vidtages beträffande bötesfördelningen i 17 §

förordningen angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper

eller alltså i de fall, då straffbestämmelserna ej överföras till skattestrafflagen.

I samband härmed kan lämpligen bestämmelsen i 16 § örn förvandling

av böter upphävas, eftersom denna bestämmelse numera saknar

självständig betydelse.

Förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

I 11 § 1 mom. denna förordning är straffet redan för närvarande dagsböter.

En överflyttning av ifrågavarande straffbestämmelse till skattestrafflagen

kommer att giva till resultat, att förutom uppsåtliga brott även brott, förövade

genom grov vårdslöshet, samt försök och delaktighet straffbeläggas. Då

ett förpliktande att erlägga felande omsättnings- eller utskänkningsskatt saknar

praktisk betydelse, föreslås att bestämmelsen därom utgår.

Förordningen om särskild skatt å bensin och motor sprit. Det brottsliga

förfarande som beskrives i 8 § andra punkten går ut därpå, att den brottslige,

i syfte att undandraga statsverket skatt å bensin, från tillverkningsstället

utlämnar bensin utan att på rätt sätt bokföra den utlämnade varan.

Den brottsbeskrivning, som förordningen innehåller, synes lika gärna kunna

lia avfattats på samma sätt som den beskrivning, vilken återfinnes i

bland annat 30 § förordningen angående tillverkning och beskattning av

maltdrycker. Enligt vad de sakkunniga funnit medför en överflyttning av

straffbestämmelsen i 8 § andra punkten till skattestrafflagen icke i och för

sig någon saklig ändring i vad som redan nu är straffbelagt. En annan

sak är att försök till uppsåtlig! brott av detta slag blir kriminaliserat liksom

brott, vilka begås av grov vårdslöshet, samt att även delaktighet straffbelägges.

Det i 8 § andra punkten inskjutna uttrycket »eller eljest svikligen

förfar», vilket uttryck hämtats närmast från 1922 års sockerbeskattningslörordning,

saknar betydelse och kan sålunda utgå. Såsom i annat samanhang

uttalats av de sakkunniga bör även föreskriften om förpliktande

att erlägga undandragen skatt upphävas.

Förordningen örn accis d silke. Några svårigheter möta icke, då det gäller

att överföra straffbestämmelsen i 15 § till skattestrafflagen. En utvidgning

av det straffbara området kommer att ske därutinnan, att försök till

brott kriminaliseras, ävensom att straff föreskrives för delaktighet. Bestämmelsen

om förpliktande att utgiva accis föreslås upphöra att gälla. I fråga

örn underlåtenhet att avlämna deklaration, vilken förseelse straffbelägges i

14 §, synes någon ändring icke vara påkallad.

Förordningen örn skatt d oljekakor och vissa slag av fodermjöl. Vad förut

anförts beträffande ändringarna i förordningen örn accis å silke är till

alla delar tillämpligt även i detta fall.

Förordningen om skatt å kti. Bestämmelsen i 15 § örn det uppsåtliga brottet

kan enligt de sakkunnigas mening överflyttas till skattestrafflagen. Det
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majds proposition nr 140.

79

samma är förhållandet i fråga om brott, som förövas genom grov vårdslöshet.

För närvarande är icke, såsom i skattestrafflagen föreslås, den straffbara

delaktigheten särskilt reglerad. Vad i förevarande paragraf stadgas

därom att den brottslige skall förpliktas utgiva undandragen skatt och att

straffrihet inträder vid tillbakaträdande från brottet bör upphöra att gälla.

Brotten mot 15 §, vilka för närvarande äro angivelsebrott, komma enligt

den föreslagna ändringen att falla under allmänt åtal.

Förordningen angående skatt å vissa för drivande av automobil använda

brunnoljor. Den ifrågasatta nya lagstiftningen kommer ej att medföra annan

ändring beträffande brotten, som förövas av uppsåt eller av grov vårdslöshet,

än att straffen skola bestämmas på annat sätt än nu är fallet. Däremot

är förslaget att delaktigheten skall bestraffas nytt. Å andra sidan

komma att borttagas bestämmelserna örn utdömande av den undandragna

skatten och örn straffrihet för den som inom viss tid rättar oriktig uppgift.

I likhet med vad som föreslås i flera andra fall ifrågasätta de sakkunniga

icke någon ändring i vad som nu gäller rörande straff för underlåtenhet att

avlämna deklaration.

Förordningen om accis å margarin och vissa andra fettvaror. Beträffande

denna förordning synes det vara tillräckligt att hänvisa till det förut anförda

angående förordningen om accis å silke.

Förordningen örn veteavgift. De ändringar, som enligt de sakkunnigas

förslag komma att inträda med avseende å denna förordning, äro helt analoga

nied de förut omnämnda ändringarna i förordningen örn skatt å kli.

Kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående slaktdjursavgift.

Genom förordningen angående slaktdjursavgift har Kungl. Maj:t

bemyndigats utfärda tillämpningsföreskrifter till densamma; och i följd

härav torde det icke möta något hinder för Kungl. Majit att efter skattestrafflagens

införande vidtaga en sådan ändring i den nu gällande kungörelsen,

att skattestrafflagen utsträckes att omfatta jämväl straffbestämmelserna

i 9 § 2 mom. i kungörelsen. I vilka hänseenden ändringar härigenom

uppkomma, framgår av vad förut anförts beträffande ändringarna

i förordningen om skatt å kli.

Förordningen örn tillverkning och beskattning av maltdrycker. Någon ändring

föreslås icke i fråga om bestämmelserna i 29 §, sålunda ej heller beträffande

utdömandet i visst fall av tillverkningsskatt. Det i 30 § beskrivna underlåtenhetsbrottet

torde i själva verket utgöra ett speciellt slag av det brott,

sorn beslår i lämnandet av oriktiga uppgifter, vilka föranlett undandragande

av skatt. Vid en överföring av straffbestämmelserna i 30 § till skattestrafflagen

kommer, i motsats till vad nu är fallet, försök till brott att bliva straffbelagt.

Jämväl delaktighet kommer att straffas. Den föreslagna ändringen

i 30 § kommer enligt de sakkunnigas mening icke att föranleda någon ändring

i fråga örn tillämpningen av 35 §.

Förordningen örn skatt å läskedrycker. Vad förut anförts rörande 30 och

35 §§ förordningen örn tillverkning och beskattning av maltdrycker är i alla

hänseenden tillämpligt även beträffande förevarande förordning.

Kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till förordningen örn nöjesskatt.

Möjligheten att överföra en straffbestämmelse från en författning av denna

karaktär till skattestrafflagen med dess avsevärt strängare straff har förut

behandlats. I förevarande kungörelse är varken den grova vårdslösheten eller

delaktigheten straffbelagd i motsats till vad som föreslås i skattestrafflagen.

Förordning angående avgift för smör, som användes för framställning av

grädde. I fråga örn denna förordning gäller vad förut uttalats rörande 30 §

förordningen örn tillverkning och beskattning av maltdrycker.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förordningen om allmän omsättningsskatt. Sedan straffbestämmelserna i

25 § överförts till skattestrafflagen kommer lämnandet av uppgift, som avses

i 25 § 1 morn., att vara straffbart även i fall, då oriktigt meddelande i

uppgiften icke föranlett något undandragande av skatt. Den sålunda ifrågasatta

straffskärpningen torde icke vara olämplig. Även i fråga om bestraffningen

av delaktighet inträder en utökning av det straffbara området.

Förordningen örn varuskatt. I samband med en överflyttning av straffbestämmelserna

i 11 § till skattestrafflagen komma även försök och delaktighet

att straffbeläggas. En sådan ändring synes icke möta några betänkligheter.

Skyldigheten för domstol att förplikta den brottslige att utgiva undandragen

skatt borttages ur 11 §. Såsom en följd härav torde samma skyldighet böra

utgå även ur 9 § i samma förordning.

Förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt. Vid ett överförande av straffbestämmelserna

i 65 § 1 och 2 mom. till skattestrafflagen inträder en straffskärpning,

som är något större än beträffande exempelvis brotten mot taxeringsförordningen.

Den särskilda bestämmelsen örn ansvar å den som förtigit

omständighet av betydelse i angivna hänseenden föreslås upphävd utan

att ersättas med någon annan straffbestämmelse. Denna bestämmelse är för

närvarande endast ägnad att förvilla, enär i där avsedda fall straff inträder

redan enligt den tidigare brottsbeskrivningen. Den omfattning, i vilken delaktighet

nu straffbelägges, kommer att något ökas. Straffriheten vid tillbakaträdande

från det fullbordade brottet torde böra borttagas även i detta fall.

I fråga om vissa andra skatteförfattningar ha de sakkunniga däremot uttalat,

att straffbestämmelserna icke borde överföras till skattestrafflagen utan

borde kvarstå oförändrade i respektive författningar. De sakkunniga ha

härom anfört:

Beträffande först förordningen angående stämpelavgiften anse de sakkunniga,

att de olika handlingar och åtgärder, vilka för närvarande finnas upptagna

i 47 §, äro av så speciell natur, att de svårligen kunna överföras till en

skattestrafflag av sådan allmän karaktär, som den nu föreslagna. Först i

samband med en omarbetning av stämpelförordningen i dess helhet torde

möjligheterna till en sådan överföring böra närmare undersökas.

Straffbestämmelserna i tullförfattningarna samt förordningen angående

tillverkning och beskattning av brännvin skola enligt de sakkunnigas mening

lämnas orubbade. Då dessa bestämmelser icke enbart avse att utgöra

reaktion mot undandragandet av tull eller skatt utan även tjäna andra syften,

kunna desamma under inga förhållanden helt upphävas. I övrigt anmärkes,

att de i tullförfattningarna förekommande kvalifikationsfallen äro

så speciella, att de icke lämpligen kunna flyttas över till en allmän lag, och

alternativet att upptaga straffet för huvudbrottet i sistnämnda lag och straffen

för kvalifikationsfallen i andra författningar synes icke tilltalande.

Enligt de sakkunnigas mening bör bestämmelsen i motorfordonsförordningen

om straff för den som lämnar oriktig uppgift till automobilregistret

icke ändras.

Samma ståndpunkt intaga de sakkunniga i fråga om straffbestämmelserna

i 9 § förordningen angående skatt för hundar. Förseelserna äro här så

bagatellartade, att de icke böra behandlas på samma sätt som de brott, vilka

enligt de sakkunnigas förslag skola omfattas av skattestrafflagen.

Enligt de sakkunnigas mening skola ej heller straffbestämmelserna i lagen

om straff för olovlig varuinförsel samt lagen med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin överföras till skattestrafflagen.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

81

I remissyttrandena har endast i ett fåtal fall närmare behandlats vad de

sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit.

Kontrollstyrelsen har framhållit, att i förordningen om varuskatt saknades

sådana bestämmelser om rätt för styrelsen att efter verkställd utredning fastställa

skattebelopp, som återfunnes i 8 § 2 morn. förordningen om accis å

margarin och vissa andra fettvaror samt 8 § 2 mom. förordningen örn skatt

å läskedrycker m. fl. författningar. Styrelsen hemställde därför, att förordningen

om varuskatt i detta sammanhang måtte kompletteras med föreskrift

om dylik rätt för styrelsen.

Majoriteten inom Stockholms rådhusrätt har uttalat, att det icke förelåge

något behov att skärpa de i nu gällande förordning om arvsskatt och gåvoskatt

intagna straffbestämmelserna.

Beträffande frågan om den omfattning, i vilken de i andra skatteförfatt-.Deparfmenfsningar

än taxeringsförordningen upptagna straffbestämmelserna böra överfö- chefRnras

till skattestrafflagen, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag; dock

torde till skattestrafflagen böra överföras jämväl straffbestämmelserna i 11 §

förordningen den 19 juni 1942 om trafikskatt. Vidare torde frågan om ändring

av kungörelserna med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående

slaktdjursavgift respektive till förordningen örn nöjesskatt, vilka författningar

Kungl. Maj:t utfärdat utan riksdagens medverkan, tills vidare böra

anstå. Därest förslaget till skattestrafflag varder av riksdagen antaget, torde

Kungl. Maj:t — under förutsättning tillika att riksdagen icke har något att

däremot erinra — framdeles böra förordna örn sådana ändringar av de nyssnämnda

båda kungörelserna, att däri omförmälda deklarationsbrott komma

att bestraffas enligt skattestrafflagen.

I anslutning till den av de sakkunniga lämnade redogörelsen för innebörden

av de föreslagna författningsändringarna vill jag erinra om alt enligt departementsförslaget

systemet med normerade böter bibehållits samt att strafffrihet

föreslagits för den, som av egen drift beriktigar oriktig uppgift.

Ehuru bötesstraffet enligt departementsförslaget skall utgöras av normerade

böter torde likväl, på sätt de sakkunniga föreslagit, det i 12 § första

stycket förordningen angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte

av fondpapper stadgade normerade bötesstraffet —■ vilket straffstadgande

icke skall ersättas av skattestrafflagens bestämmelser — böra ersättas med

en straffskala upptagande dagsböter samt fängelse i högst sex månader. Vidtages

icke denna ändring, komma nämligen böterna för det i nyssnämnda

författningsrum upptagna, lindrigare brottet att utdömas efter en strängare

bötesskala än den, som enligt skattestrafflagen ifrågakommer för det uppsåtliga

falskdeklarationsbrottet.

I anledning av vad kontrollstyrelsen under remissbehandlingen anfört angående

förordningen örn varuskatt bar i departementsförslaget upptagits —

förutom de av de sakkunniga föreslagna ändringarna — jämväl förslag till

ändring av 7 § nämnda förordning. Efter vidtagandet av denna ändring torde

flilläng till riksdagens protokoll 19t3. 1 sami. Nr 110. fi

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

det klart framgå, att den kontrollstyrelsen tillagda befogenheten att genom

utmätning uttaga ogulden skatt avser icke blott skatt, som jämlikt den skattskyldiges

deklaration skall utgå, utan även sådant ytterligare skattebelopp,

som därutöver skall enligt styrelsens beslut erläggas. -— Enligt departementsförslaget

ha motsvarande ändringar vidtagits även i förordningen angående

avgift för smör, som användes för framställning av grädde.

Jämväl i fråga om vissa andra av de förut omnämnda författningarna avviker

departementsförslaget från vad de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslås

enligt departementsförslaget ändring — förutom av 8 § förordningen om

särskild skatt å bensin och motorsprit — jämväl av 3 § 3 mom. samma förordning.

Förslaget innebär att tillverkare, som enligt nu gällande bestämmelser

är skyldig inbetala skatt för under visst kvartal utlämnad bensin före

utgången av månaden närmast därefter, skall inom samma tid till kontrollstyrelsen

avgiva deklaration angående den under kvartalet utlämnade bensinen.

Genom denna ändring, vilken endast innebär fastställelse av den ordning

som enligt kontrollstyrelsens föreskrifter redan nu tillämpas, vinner

man dels en fastare utformning av förordningens materiella deklarationsbestämmelser,

dels ock en bättre anslutning mellan dessa bestämmelser och

skattestrafflagens straffbestämmelser.

Vidare avviker departementsförslaget från de sakkunnigas förslag i fråga

om förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker samt

förordningen om skatt å läskedrycker. I båda dessa författningar stadgas

(35 § respektive 17 §) att, örn tillverkares hustru eller husfolk eller i hans

arbete antagen person bryter mot förordningen eller mot föreskrift, som

meddelats med stöd av förordningen, tillverkaren är därför ansvarig liksom

vore förseelsen begången av honom själv, därest icke omständigheterna göra

det sannolikt att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja. Denna bestämmelse

om husbondeansvar torde emellertid icke böra gälla med avseende å

sådana i författningarna omförmälda brott, som skola bestraffas enligt

skattestrafflagen. Såvitt angår dylika brott torde delaktighetsansvar icke böra

ifrågakomma i annan män än som följer av allmänna strafflagens delaktighetsregler.

I anledning härav innefattar departementsförslaget sådan ändring

av ifrågavarande paragrafer, att husbondeansvaret uttryckligen begränsas till

att gälla endast de förseelser, som alltjämt skola straffas enligt respektive förordning.

Slutligen ha vissa ändringar av redaktionell art vidtagits i de sakkunnigas

förslag.

Samtliga de nu ifrågavarande författningarna böra — i likhet med vad jag

föreslagit beträffande skattestrafflagen — träda i kraft den 1 juli 1943.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

83

Departementschefens hemställan.

Av de i departementsförslaget ingående författningarna — vilka torde få

såsom bilaga1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — synes skattestrafflagen

vara av allmän kriminallags natur, varför lagrådet torde böra

höras över förslaget i denna del. Jag hemställer alltså, att lagrådets utlåtande

över det inom departementet upprättade förslaget till skattestrafflag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

William Dickson. * i

1 De till denna bilaga hörande författningsförslagen ha här uteslutits, 1 den mån de äro likalydande

med de vid propositionen fogade förslagen. De sålunda uteslutna förslagen äro de som

i propositionen (sid. 1 och 2) redovisats under punkterna 3—4, 7—12 samt 16—19.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Bilaga.

Förslag

Ull

skattestrafflag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har någon till bouppteckning eller i deklaration, journal eller annan skriftlig

handling, som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan

allmän avgift, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att lör honom eller

någon som han företräder leda till frihet från skatt eller avgift eller till uttagande

av för låg skatt eller avgift, dömes för skattebedrägeri till böter eller

fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till straffarbete

i högst två år. Böterna skola bestämmas till högst fem gånger det belopp,

som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller skulle hava undandragits

i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, dock minst etthundra

kronor.

Vid tillämpning av bestämmelserna i första stycket skall utdebiteringen

till kommunal inkomstskatt samt annan skatt, som utgöres i förhållande till

det antal skattekronor och skatteören som påförts den skattskyldige enligt

kommunalskattelagen, antagas utgöra tillhopa tio kronor för varje skattekrona.

9 «

* s
Har

oriktig uppgift, varom i 1 § förmäles, icke lämnats uppsåtligen men

har den som lämnat uppgiften därvid gjort sig skyldig till grov vårdslöshet,

straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Böterna skola bestämmas

till högst hälften av vad i 1 § sägs, men likväl ej lägre än femtio

kronor.

3 §.

Straff enligt denna lag inträder icke för den, som av egen drift beriktigat

den oriktiga uppgiften.

4 §■

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna

strafflagen eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke

äga tillämpning.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

5 §■

Har oriktig uppgift, som avses i 1 eller 2 §, lämnats till bouppteckning

efter den som är död, skall åtal anhängiggöras vid den allmänna underrätt,

där den döde skolat svara i mål som rörde hans person, eller, om behörig

domstol ej sålunda finnes, vid Stockholms rådhusrätt.

Därest den oriktiga uppgiften lämnats till ledning för taxering som verkställes

av beskattningsnämnd, skall åtal anställas vid allmänna underrätten

i den ort, där den skattskyldige taxerats eller skall taxeras med ledning av

uppgiften. Hava oriktiga uppgifter lämnats till ledning för taxering inom

olika orter må, vare sig uppgifterna avse samma eller skilda tider, åtal för

samtliga brott anställas vid allmänna underrätten i en av orterna.

I andra fall än ovan sägs skall åtal för brott, som avses i 1 eller 2 §, anhängiggöras

vid allmänna underrätten i den ort, där den brottsliga handlingen

företagits, dock att, om brottet fullbordats å annan ort, åtal för brottet

må upptagas även av allmänna underrätten i sistnämnda ort.

6 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, dels att 38 § 3 inom., 39 § 4 morn., 42 § 1 inom.,

49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och 5 moni., 142 och 143 §§ samt 144 § 1 och

2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928* 1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till vardera av 17 och 22 §§ samma

förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av den lydelse

som för vardera paragrafen i det följande angives.

1 Senaste lydelse, se beträffande 38 § 3 morn., 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1, 2, 4 och

5 morn., 142 §, 143 § 3—5 mom. och 144 § 1 mom. SFS 1935: 255 samt beträffande 143 §

1 mom. SFS 1938: 374. ''

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

17 §.

4 morn. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i

allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stadgas

i 141 § 4 mom.

22 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för lämnande av oriktig uppgift i

särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift, varom i 3 mom. förmäles, stadgas

i 141 § 4 mom.

38 §.

3 mom. Vid anmanings--- — anmaningen angivas. Härutöver skall

anmaningen innehålla underrättelse om postadressen för den, som utfärdat

anmaningen, ävensom om den påföljd, som underlåtenhet att hörsamma anmaningen

medför enligt 39 eller 40 § eller 141 § 2 mom.

39 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning

avlämna självdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra

anmälan örn begagnande av anstånd med självdeklarations avlämnande jämlikt

36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

42 §.

1 mom. Envar, som---behörigen fullgöres.

Äga flera----i vinsten.

Örn ansvar för försummelse att behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt

detta morn. stadgas i 141 § 4 mom.

49 §.

4 mom. Angående ansvar i vissa fall för underlåtenhet att efter anmaning

avlämna virkesdeklaration, så ock angående ansvar för underlåtenhet att göra

anmälan örn begagnande av den jämlikt 48 § medgivna rätt att med virkesdeklarations

avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna i 36 §

1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 § 2 och 3 mom.

141 §.

1 mom. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,

underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han

tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 § eller efter

anmaning enligt 35 § 1 mom. meddela uppgift rörande till honom utbetalt

belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat oriktig upplysning

rörande namn eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att

det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga

fullgörande, straffes med dagsböter, minst trettio.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Har den, som enligt 43 § 1 mom. är pliktig avgiva virkesdeklaration, underlåtit

att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han tillika

till någon, som är skyldig att efter anmaning meddela uppgift rörande honom

enligt 47 §, lämnat oriktig upplysning rörande namn eller andra förhållanden

under sådana omständigheter, att det kan antagas hava skett i

syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande, straffes på sätt

i första stycket sägs.

2 mom. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration eller

virkesdeklaration, som bort avgivas på grund av 26 § 1 mom. eller 43 §

1 morn., straffes den försumlige med dagsböter.

Har den, som först efter anmaning enligt 26 § 2 mom. eller 43 § 2 mom.

är pliktig avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, underlåtit att hörsamma

sådan anmaning och efterkommer han icke heller förnyad anmaning,

straffes på sätt i första stycket sägs.

4 mom. Den som i allmän eller särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift,

varom i 17 § 3 mom. eller 22 § 3 mom. förmäles, uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg taxering,

straffes med dagsböter. Till enahanda straff dömes den som försummar att

behörigen fullgöra uppgiftsplikt enligt 42 § 1 eller 3 mom.

5 mom. Vad i denna paragraf stadgas äger icke tillämpning, därest den

försumlige för sin underlåtenhet är underkastad ansvar för tjänstefel. Straff

för förseelse, som i 2 eller 3 mom. eller 4 mom. andra punkten omförmäles,

inträder icke, där den försumlige visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,

35 § 1 eller 2 morn., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. första

stycket eller 47 § åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd,

böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gälle ock om den, som ej

behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats enligt

35 § 4 mom. eller 42 § 4 mom. andra stycket eller 42 § 5 mom.

143 §.

1 mom. Örn ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i självdeklaration

eller virkesdeklaration eller till sådan deklaration hörande handling

eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som i 32

eller 46 § avses, stadgas i skattestrafflagen.

2 mom. Finner ordförande i taxeringsnämnd anledning antaga, att oriktig

uppgift, om vilken ordföranden vid taxeringsarbetet erhållit kännedom, kan

medföra ansvar enligt skattestrafflagen, skall ordföranden göra anmälan därom

till landskamreraren. Sådan anmälan skall göras senast vid den tid, då

taxeringsnämndens arbete för året avslutas.

Därest landskamrerare på grund av anmälan från ordförande i taxeringsnämnd

eller eljest finner, att någon gjort sig skyldig till brott, som avses i

opaginerad Kontrollera mot PDF

°° Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

skattestrafflagen, skall landskamrerare]} göra anmälan därom till vederbörande

åklagare.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §, 141 §1,2 eller 4 mom. eller 142 § omförmäles,

åtalas vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 4 mom. skall, då den deklarations- eller uppgiftsskyldige

här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna

underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och

eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum,

för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 § 1, 2 eller 4 mom. eller 142 § sägs, är föremål för

allmänt åtal. Förseelse, som i 140 § omförmäles, må, där den ej innefattar

tjänstefel, av allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit densamma

till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 143 § eller 1 mom. denna paragraf avses,

till följd av uraktlåtet fullgörande av de i denna förordning meddelade föreskrifter

eller av annan orsak fråga uppstår örn tillämpning av stadgat bötesansvar

eller förelagt vite, skall av vederbörande landskamrerare, ordförande

eller ledamot i beskattningsnämnd i första instans eller annan behörig person

anmälan därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av

härvid förekommande förhållanden, förordna om uttagande av de böter eller

vitén, vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder,

som anmäld försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning

stadgas för övrigt kan påkalla.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

lill

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 november

1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid

köp och byte av fondpapper.

Härigenom förordnas, dels att 16 § förordningen den 6 november 1908

angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper skall

upphöra att gälla, dels ock att 12, 15 och 17 §§ samma förordning1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 15 och 17 §§, se SFS 1933: 245.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

12 §.

Den, som enligt 4 eller 8 § är pliktig upprätta avräkningsnota över köp eller

byte av fondpapper, men underlåter att sådant fullgöra eller att förse upprättad

nota med föreskriven stämpel, straffes med dagsböter eller fängelse

i högst sex månader. Hade avräkningsnotan ej skolat förses med stämpel,

bote tio kronor.

Örn ansvar i vissa fall för den, som i avräkningsnota lämnat oriktig uppgift,

stadgas i skattestrafflagen.

15 §.

De i 12 § första stycket samt 13 och 14 §§ omförmälda förseelser åtalas av

allmän åklagare vid allmän domstol.

Varder kontrahent---avseende ålegat.

17 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin

och motorsprit.

Härigenom förordnas, att 3 § 3 morn., 8 § 2 mom. och 11 § förordningen

den 3 maj 1929 örn särskild skatt å bensin och motorsprit1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §■

3. Bensin, som tillverkats — — — till kontrollstyrelsen.

Bensin, som av —--från lagerplatsen.

Tillverkaren skall för varje kvartal upprätta och före utgången av påföljande

månad till kontrollstyrelsen insända en på tro och heder avgiven deklaration

angående den myckenhet bensin, som utlämnats under kvartalet.

Inom samma tid skall skatten för den under kvartalet utlämnade myckenheten

av tillverkaren inbetalas genom insättning å statsverkets checkräkning

i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning.

Försummar tillverkare---äger föranstalta.

1 Senaste lydelse av 3 § 3 morn., se SFS 1939: 112.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

8 §•

2. Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i deklaration

eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt

å bensin, stadgas i skattestrafflagen.

11 §•

Förseelser, som omförmälas i 8 § 1 mom. och 9 §, skola åtalas av allmän

åklagare. Förseelse, varom i 10 § sägs, må ej åtalas av allmän åklagare, där

ej målsäganden angivit den till åtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 30 och 35 §§ förordningen den

15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 30 och 35 §§ förordningen den 15 december

1939 angående tillverkning och beskattning av maltdrycker skola erhålla följande

ändrade lydelse.

30 §.

Örn ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i forsedel, journal,

deklaration eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande

av skatt, stadgas i skattestrafflagen.

35 §.

Begär tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person

förseelse, som avses i 29 § eller 31—34 §§, eller bryter någon av dem mot

föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren

därför ansvarig, liksom vöre förseelsen begången av honom själv, därest icke

omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap

och vilja. Bryggeriföreståndare vare jämte tillverkaren och lika med denne

ansvarig för sådan förseelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.

91

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen

den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker.

Härigenom förordnas, att 13 och 17 §§ förordningen den 22 december

1939 om skatt å läskedrycker skola erhålla följande ändrade lydelse.

13 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i journal, deklaration

eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande av

skatt, stadgas i skattestrafflagen.

17 §.

Begår tillverkares hustru eller husfolk eller i hans arbete antagen person

förseelse, som avses i 12 § eller 14—16 §§, eller bryter någon av dem mot

föreskrift, som meddelats med stöd av denna förordning, vare tillverkaren

därför ansvarig, liksom vore förseelsen begången av honom själv, därest icke

omständigheterna göra det sannolikt, att förseelsen skett utan hans vetskap

och vilja.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943-

Förslag

till

förordning om ändring^ vissa delar av förordningen den 21 juni

1940 (nr 621) angående avgift för smör, som användes för

framställning av grädde.

Härigenom förordnas, att 8, 12 och 14 §§ förordningen den 21 juni 1940

angående avgift för smör, som användes för framställning av grädde, skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

8 §•

Där så---till avsalu.

Försummar någon att inbetala avgift, som det enligt denna förordning

åligger honom att erlägga, må avgiften på framställning av kontrollstyrelsen

omedelbart utmätas med det belopp, vartill kontrollstyrelsen efter verkställd

undersökning fastställer densamma.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

12 §.

Den, som utan anmälan, varom i 3 § sägs, eller i strid mot förbud, som

avses i 8 § första stycket, använder smör för framställning av grädde till

avsalu, straffes med dagsböter.

14 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i bok, deklaration

eller annan handling som skall tjäna till ledning vid fastställande av avgift,

stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

93

Bihang.

Förslag

till

lag om straff i vissa fall för undandragande av skatt m. m.

(skattestrafflag).

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har någon till bouppteckning eller i deklaration, journal eller annan skriftlig

handling, som skall tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan

allmän avgift, uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad _ att för honom eller

någon som han företräder leda till frihet från eller till för lag skatt eller avgift,

straffes med dagsböter, ej under trettio, eller fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst två år.

2 §•

Har oriktig uppgift, som i 1 § sägs, icke lämnats uppsåtligen, men har den

som lämnat uppgiften vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov^ vårdslöshet,

straffes med dagsböter, ej under tio, eller fängelse i högst sex manader.

3 §•

Är någon delaktig i brott mot denna lag, straffes efter ty i 3 kap. allmänna

strafflagen för varje fall är stadgat.

4 §.

Vad i denna lag stadgas äger icke tillämpning å gärning, som annorstädes

än i allmänna strafflagen är med straff belagd.

5 §■

Åtal för brott mot denna lag skall, där den oriktiga uppgiften lämnats till

bouppteckning, anhängiggöras vid allmänna underrätten i den ort, där den

döde skolat svara i mål som rörde hans person, eller, om behörig domstol ej

sålunda finnes, vid Stockholms rådhusrätt. Har den oriktiga uppgiften lämnats

till ledning för taxering, skall åtal anhängiggöras vid allmänna underrätten

i taxeringsorten eller, örn oriktiga uppgifter lämnats till ledning för

taxering i olika taxeringsorler, vid allmänna underrätten i någon av dem.

Då i annat fall än nyss sagts uppgiften äger samband med rörelse eller verksamhet,

skall åtal anställas vid allmänna underrätten i den ort, där rörelsen

eller verksamheten bedrivits. I övriga fall må brott mot denna lag åtalas antingen

vid allmänna underrätten i den ort, där den brottsliga handlingen företagits,

eller, örn brottet fullbordats å ort inom annan allmän underrätts domvärjo,

vid sistnämnda underrätt.

6 §-

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

F ö r s 1 a g

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1 och 2 morn.,

142 och 143 §§ samt 144 § 1 och 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september

1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

39 §.

4 morn. Angående ansvar för underlåtenhet att avlämna självdeklaration

eller att göra anmälan om begagnande av anstånd med självdeklarations avlamnande

jämlikt 36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 §.

49 §.

4 morn. Angående ansvar för underlåtenhet att avlämna virkesdeklaration

eller att göra anmälan örn begagnande av den jämlikt 48 § medgivna rätt att

med virkesdeklarations avlämnande njuta anstånd i enlighet med bestämmelserna

i 36 § 1 mom. tredje stycket meddelas föreskrifter i 141 §.

141 §.

1 morn. Har den, som enligt 26 § 1 mom. är pliktig avgiva självdeklaration,

underlåtit att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han

tillika till någon, som är skyldig att utan anmaning enligt 33 § eller efter

anmaning enligt 35 § 1 morn. meddela uppgift rörande till honom utbetalt

belopp eller för hans räkning innestående medel, lämnat oriktig upplysning

rörande namn eller andra förhållanden under sådana omständigheter, att

det kan antagas hava skett i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga

fullgörande, straffes med dagsböter, minst trettio.

^J?r. den,, som enligt 43 § 1 mom. är pliktig avgiva virkesdeklaration, underlåtit

att inom föreskriven tid avlämna sådan deklaration, och har han tilllika

till någon, som är skyldig att efter anmaning meddela uppgift rörande

honom enligt 47 §, lämnat oriktig upplysning rörande namn eller andra förhallanden

under sådana omständigheter, att det kan antagas hava skett i

syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande, straffes på sätt

i forsta stycket sägs.

2 morn. Hörsammas ej anmaning att inkomma med självdeklaration, som

bort avgivas pa grund av 26 § 1 morn., eller med virkesdeklaration, som bort

avgivas på grund av 43 § 1 morn., straffes den försumlige med dagsböter.

Har den, som först efter anmaning enligt 26 § 2 mom. eller 43 § 2 mom.

ar pliktig avgiva självdeklaration eller virkesdeklaration, underlåtit att hör
-

1

143

374.

Senaste lydelse, se beträffande 39 § 4 morn., 49 § 4 morn., 141 § 1 och 2 morn., 142 S

§ o 5 mom. och 144 § 1 mom. SFS 1935:255 samt beträffande 143 § 1 mom. SFS 1938:

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

95

samma sådan anmaning, och efterkommer han icke heller förnyad anmaning,

straffes på sätt i första stycket sägs.

Straff för förseelse, som avses i detta moment, inträder icke, där för underlåtenheten

visas giltig ursäkt.

142 §.

Den, som ej behörigen fullgör vad honom enligt 18, 19, 23, 33 eller 34 §,

35 § 1 eller 2 morn., 40 a § 2 eller 3 morn., 42 § 2 morn., 42 § 4 mom. första

stycket eller 47 § åligger, skall, där ej försummelsen eljest är med straff belagd,

böta högst trehundra kronor. Vad nu sagts gäde ock om den, som ej

behörigen fullgör vad honom åligger jämlikt förordnande, som meddelats

enligt 35 § 4 mom. eller 42 § 4 morn. andra stycket eller 42 § 5 mom.

143 §.

Örn ansvar å den, som i självdeklaration eller virkesdeklaratioii eller till

sådan deklaration hörande handling eller i särskild uppgift angående renskötsel

eller i upplysning, som i 32 eller 46 § avses, uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Därest landskamrerare på grund av upplysningar från ordförande i taxeringsnämnd

eller eljest finner anledning antaga, att någon gjort sig skyldig

till brott, som .avses i första stycket, skall landskamreraren göra anmälan

härom till vederbörande allmänne åklagare.

144 §.

1 mom. Förseelse, som i 140 §, 141 § 1, 2 eller 4 morn. eller 142 § omför - mäles, åtalas vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 § 1, 2 eller 4 mom. skall, då den deklarations- eller uppgiftsskyldige

här i riket har hemortskommun, anhänggiggöras vid den allmänna

underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och

eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum,

för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 § 1, 2 eller 4 mom. eller 142 § sägs, är föremal för

allmänt åtal, men förseelse, som i 140 § omförmäles, må, däx den ej innefattar

tjänstefel, av allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivit

densamma till åtal.

2 mom. Där, i andra fall än i 143 § eller 144 § 1 morn. avses, till följd av

uraktlåtet fullgörande av de i denna förordning meddelade föreskrifter eller

av annan orsak fråga uppstår om tillämpning av stadgat bötesansvar eller

förelagt vite, skall av vederbörande landskamrerare, ordförande eller ledamot

i beskattningsnämnd i första instans eller annan behörig person anmälan

därom göras hos länsstyrelsen, som har att, efter prövning av härvid

förekommande förhållanden, förordna om uttagande av de böter eller vitén,

vartill någon finnes hava gjort sig förfallen, samt vidtaga de åtgärder, som

anmäld ‘försummelse eller utebliven verkställighet av vad i denna förordning

stadgas för övrigt kan påkalla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1943.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd den 16 februari

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 14 december 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 4 december 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till skattestrafflag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Henning Nilsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Vid övervägande av fragan örn den straffrättsliga behandlingen av oriktiga

uppgifter i deklaration, vilka leda eller kunna leda till undandragande av skatt

eller annan allmän avgift, och sammanförande till särskild lagstiftning av de

nu i olika författningar upptagna straffbestämmelserna inställer sig omedelbart

spörsmålet om karaktären av dessa brott och närmast deras förhållande

till likartade brottstyper inom den allmänna strafflagen. Naturligen bör härvid

beaktas den omarbetning av strafflagen som sedan några år pågår i syfte

att anpassa denna efter de med tiden ändrade förhållandena samt därav följande

omvärderingar och förskjutningar av brottsbegreppen.

De gärningar som behandlas i den föreslagna lagen kännetecknas enligt

1 och 2 §§ därav, att i deklaration till ledning vid fastställande av skatt eller

annan allmän avgift lämnas oriktig uppgift, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet,

samt att denna uppgift är ägnad att för den skattskyldige leda till frihet

från skatt eller avgift eller till för låg sådan. I den mån dessa gärningar —

kallade skattedefraudationer — ske uppsåtligen, täckas de enligt ordalydelsen

av de brottsrekvisit som i strafflagen enligt dess nya lydelse uppställas för

bedrägeri eller för försök därtill. Bedrägeri straffas däremot ej som oaktsamhetsbrott.

Vid närmare analys framträda emellertid vissa karakteristiska

drag som giva defraudationsbrotten en särprägel. Detta gäller isynnerhet i

fråga örn de vanliga stats- och kommunalskatterna. Visserligen lämnas här

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr HO.

97

liksom vid verkligt bedrägeri en oriktig uppgift sorn, enligt vad deklaranten

inser, är ägnad att vilseleda den till vilken deklarationen avgives. Emellertid

avlämnas deklarationen till en myndighet, som har att med stöd av särskilda

kontrollanordningar granska uppgiften innan den lägges till grund för

skattens fastställande och som därvid äger viss prövningsrätt. Där den oriktiga

uppgiften leder till undandragande av skatt, kommer detta lätt att framstå

såsom föranlett av bristande effektivitet hos det kontrollförfarande som

det allmänna inrättat i eget intresse. Sambandet mellan den oriktiga uppgiften

och det ekonomiska resultatet ter sig med andra ord såsom mindre

omedelbart än vid verkligt bedrägeri och därmed ock den oriktiga uppgiften

såsom mindre förkastlig. I samma riktning verkar möjligen den omständigheten

att uppgiften ofta avser förhållanden som av ålder uppfattats såsom

undandragna inblick av utomstående. Men än vidare framträder en säregenhet

i fråga om själva tillvägagångssättet: att blott och bart förhålla det allmänna

en å välfången egendom tvångsvis lagd avgift betraktas icke på samma

sätt som att på annans bekostnad tillskansa sig dennes egendom. Ytterligare

en olikhet ligger däri, att den oriktiga uppgiften i många fall — bland

de lagförda de oftast förekommande — blott framkallar fara för undandragande,

i det att oriktigheten upptäckes innan den lett till för låg taxering. I

dessa fall skulle det således stanna vid försök till bedrägeri, vilket brott såsom

sådant straffbelädes hos oss först genom den vid fjolårets riksdag antagna

— av straffrättskommittén förberedda — lagstiftningen örn förmögenhetsbrott.

Dessa synpunkter och möjligen andra hava lett till att det oriktiga

fullgörandet av uppgiftsskyldigheten allmänt anses såsom väsensskilt

från bedrägeri i vanliga ekonomiska förhållanden. Oavsett huru med den

juridiska konstruktionen må förhålla sig, har i enlighet med den sålunda rådande

uppfattningen skattedefraudation såväl i vårt land som annorstädes

— vare sig straffbestämmelserna äro att finna i allmän strafflag eller inom

specialstraffrätten — bedömts mindre strängt än bedrägeri. I överensstämmelse

härmed har brottet utskilts till en självständig brottstyp med lägre

straff och särskilda straffbarhetsbetingelser, vanligen upptagen inom specialstraffrätten

och betraktad såsom ett brott mot sanningsplikten.

Utvecklingen har emellertid efter hand gått mot en strängare uppfattning

om defraudationsbrotten, och i detta avseende torde såsom under förarbetena

med rätta framhållits lagstiftningen kunna hava en viss moralbildande

verkan, om än på lång sikt. Med hänsyn härtill skulle det enligt lagrådets

mening ha varit till fördel, om hithörande gärningar kunnat inordnas

under något av brottsbegreppen i allmänna strafflagen. Redan genom gärningens

straffbeläggande i denna får brödet-en svårare prägel; dess beivran

framstår ock för åklagarmyndigheten såsom en mera angelägen uppgift.

Då de sakkunniga mot en dylik anordning framhålla — förutom viss meningsskiljaktighet

inom rättsteorien rörande defraudationsbrottens rättsliga

bedömande — att tiden ännu ej skulle vara mogen härför, utgå de från att

brotten vid ett överförande måste likställas med verkligt bedrägeri. Såsom

nyss påvisats är detta ingalunda självfallet. Utgångspunkten är densamma,

Bihang lill riksdagens protokoll 11)43. I sami. Nr Ilo. ‘

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

då de sakkunniga uttala farhågor att dessa gärningar i praktiken kunde

komma att bedömas såsom blott bedrägligt beteende eller då vissa lagstiftningssvårigheter

framhållas i fråga örn möjligheten att belägga dem med

straff örn de begås av oaktsamhet. Några särskilda grunder anföra de sakkunniga

icke för sin ställning till den vid överläggning med straffrättskommittén

jämväl övervägda möjligheten att behandla brotten såsom ett särskilt

slag av bedrägeri eller såsom osann utsaga enligt ett preliminärt kommittéutkast

till ändringar i strafflagen; de sakkunniga nämna allenast att de vid

överläggningarna kommit till den uppfattningen att dessa brott borde, åtminstone

tillsvidare, bibehålla sin karaktär av brott utanför allmänna strafflagen.

De skäl som de sakkunniga i övrigt anfört mot brottens behandling

i allmänna strafflagen — nämligen att straffen för överträdelse av de olika

författningarna med hänsyn till brottens inbördes olikartade natur svårligen

skulle kunna överlag inpassas under en och samma straffskala samt att, ehuru

ett överförande skedde, åtskilliga andra straffbestämmelser alltjämt komme

att kvarstå i specialförfattningarna — torde i det stora hela med ej mindre

fog kunna åberopas emot den lösning de sakkunniga föreslagit.

i enlighet med sin uppfattning att defraudationsbrotten böra behandlas

utanför allmänna strafflagen hava de sakkunniga valt den vägen att i en

särskild skattestrafflag sammanföra de nu i olika specialförfattningar spridda

bestämmelserna örn straff för oriktig deklaration. En lösning efter sådana

linjer kan i och för sig betecknas såsom väl funnen. Vid utformningen av en

dylik lag synes den ledande grundtanken böra vara, å ena sidan att i princip

däri upptagas bestämmelser endast i den mån de anses böra avvika från

allmänna strafflagens stadganden, å andra sidan att till den gemensamma

skattestraffrättsliga behandlingen hänföras om möjligt samtliga de brott,

såväl grövre som ringare, vilka naturligt höra samman och förty böra behandlas

efter enhetliga grunder. Denna grundtanke har emellertid icke i

allo följts. I skattestrafflagen hava sålunda upptagits endast sådana bestämmelser

som skulle ifrågakomma vid ett överförande till allmänna strafflagen.

Men även med den läggning som givits åt förslaget hava betydande svårigheter

mött vid utformandet, delvis av beskaffenhet att icke kunna övervinnas.

Omfattande rättsområden hava sålunda måst lämnas utanför lagen,

främst allt som rörer tull- och andra införselavgifter samt den allmänna stämpelavgiften.

Under lagen skulle t. ex. icke falla ett så allvarligt defraudationsbrott

som att säljare och köpare av fast egendom eller fartyg i skriftlig förklaring

på heder och samvete lämna oriktig uppgift angående köpeskillingen

och därigenom föranleda, att stämpelavgift å fånget icke blir erlagd med

behörigt belopp; brottet bleve alltjämt belagt med allenast böter. Det eftersträvade

målet att vinna likställighet i straffrättsligt hänseende skulle beträffande

vissa av brotten bliva än mera avlägset, och den osäkerhet som redan

föreligger i fråga om tillämpligheten av allmän strafflag vid sidan av specialstraffrätten

komme att ytterligare ökas. Därest, såsom kan väntas, en allmän

föreskrift örn straff för osann försäkran kommer att införas i allmänna strafflagen,

skulle denna osäkerhet bliva särskilt framträdande. Avskiljandet från

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

99

lagens tillämplighetsområde av vissa brott har vidare icke kunnat ske efter en

gemensam, i sakens natur grundad noimi; i stället har den metoden kommit

till användning, att en straffbestämmelse i viss specialförfattning, som av en

eller annan anledning ansetts icke kunna inordnas under lagen, helt enkelt

fått kvarstå, medan i skattestrafflagen upptagits ett stadgande av innebörd,

att om gärningen vore straffbelagd i särskild författning, lagen icke skulle äga

tillämpning, och detta ehuru gärningen enligt ordalagen omfattas av den där

givna brottsbeskrivningen. En klar avgränsning har ej heller kunnat genomföras

i fråga örn de deklarationer och andra däremot svarande handlingar som

ansetts böra falla under lagen; krav på att handlingen skall vara underskriven

har icke kunnat uppställas, än mindre att handlingen skall innefatta en försäkran,

vare sig bekräftad på heder och samvete eller ej. Straff för lämnande

av oriktig uppgift i fastighetsdeklaration har, ehuru förfarandet begreppsenligt

är detsamma som vid övriga deklarationsbrott örn ock av lindrigare beskaffenhet,

icke upptagits i skattestrafflagen. Slutligen hava straffbestämmelser

i fråga örn underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan försäkran

lämnats utanför skattestrafflagen. För fall då uppenbar avsikt att undandraga

skatt föreligger, står dock sådan underlåtenhet defraudationsbrotten nära.

Härtill kommer den praktiska olägenheten av att genom underlåtenhetsbrottens

straffbeläggande även framdeles i de särskilda författningarna straff för

överträdelse av en och samma författning skulle komma att i stor utsträckning

finnas på två håll. Även om de ofullkomligheter, med vilka förslaget i

anmärkta hänseenden enligt lagrådets mening sålunda är behäftat, till en

viss grad kunna undanröjas, äro dock de brister som komma att kvarstå icke

utan betydelse.

Jämväl andra omständigheter tala för att delta lagstiftningsärende blir

föremål för ytterligare utredning. Frågan om sammanförande av de straffrättsliga

bestämmelserna på ett enstaka område till särskild lagstiftning har

såtillvida allmännare räckvidd, att den lösning som här ifrågakommer kan

bliva mer eller mindre bestämmande för de grunder, efter vilka en reglering

av straffbestämmelserna på andra områden lämpligen bör ske (jfr sammanförande

av straffbestämmelserna i vägtrafikstadgan, motorfordonsförordningen,

förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik och lagen örn straff

för vissa brott vid förande av motorfordon samt av bestämmelserna angående

straff och annan påföljd vid överträdelse av ransoneringsförfatlning). Med

hänsyn härtill måste det framstå såsom önskvärt, att ett övervägande i vidare

sammanhang sker av hithörande problem, därvid riktlinjer för behandlingen

av specialstraffrätten på olika områden kunde till sina huvuddrag

fastställas.

En annan erinran av allmän natur som leder i samma riktning är, att upptagandet

nu till en genomgripande legislativ behandling av defraudationsbrolten

framstår såsom mindre lämpligt ur den synpunkten, att förslag till

lagstiftning örn brott i allmänhet mot sanningsplikten snart lärer vara att

emotse. I sitt förslag till lagstiftning örn förmögenhetsbrott hade sålunda

straffrättskommittén upptagit en allmän straffbestämmelse i fråga om utfär
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Majlis proposition nr 140.

dande av handling med osant innehåll, så kallad intellektuell förfalskning,

vilket förfarande i vår rätt endast för vissa fall belägges med straff. Denna

bestämmelse kom emellertid icke att inflyta i strafflagen, i det att ändringar

av mera principiell räckvidd på förfalskningsbrottens område ansågos böra

uppskjutas till den fullständiga revision av lagstiftningen om dessa brott

som redan var under behandling av kommittén och som snart kunde förväntas

komma att ske (propositionen nr 4 till 1942 års riksdag s. 72). I det

sålunda väntade betänkandet torde komma att framläggas förslag till lagstiftning

om brott mot staten och allmänheten, och kommittén lärer hava

under övervägande att däri upptaga straff för den som i skriftlig utsaga, som

jämlikt lag eller författning avgives på heder och samvete, lämnar osann

uppgift eller förtiger sanningen, evad det sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Därjämte överväges föreskrift av innebörd att den brottslige må förpliktas

att till kronan utgiva vinning av brott. Under nyssnämnda brottsbeskrivning

torde rymmas eller kunna rymmas samtliga de deklarationsbrott

som avses skola bestraffas enligt skattes traff lagen Då, såsom i det föregående

nämnts, i denna böra intagas bestämmelser allenast i den mån de avvika

från de i allmänna strafflagen lämnade, särskilt med avseende å brottsbeskrivningar

och rättsverkningar, måste det te sig naturligast att avvakta resultatet

av omarbetningen av strafflagen i denna del. Frågor angående brottsbeskrivningens

innehåll och avfattning, straffets art och storlek, förhållandet

till bedrägeri, där den osanna försäkran lett till sådant (jfr 21 kap. 3 §

strafflagen i dess nya lydelse angående förhållandet mellan bedrägeri och

förfalskning), samt den ekonomiska påföljden av brottet äro spörsmål avomedelbar

betydelse för den närmare utformningen av skattestrafflagen.

Frågan om oriktig deklaration i förening med intellektuell handlingsförfalskning

kräver ock sin lösning.

Med hänsyn till vad sålunda ur olika synpunkter anförts och vid granskningen

av förslaget i övrigt framkommit anser lagrådet för sin del, att ett

förslag till sådan omläggning av bestämmelserna på detta område som här är

i fråga icke nu bör framläggas, i allt fall icke med mindre olägenheterna avett

uppskov med lagstiftningen äro särskilt framträdande. Vad i ärendet förekommit

giver näppeligen stöd för att så skulle vara fallet. Något verkligt

behov av skärpt ingripande har, såsom även de sakkunniga funnit, framträtt

endast beträffande de vanliga stats- och kommunalskatterna. Strävandena torde

därför utan olägenhet kunna tillsvidare inskränkas till att söka träffa tillfredsställande

anordningar på detta avgränsade men ur finansiell synpunkt

desto betydelsefullare område. Utredningen rörande hithörande deklarationsbrott

visar att en i hög grad bidragande orsak till svårigheterna att komma tillrätta

med brottsligheten på detta område är den jämförelsevis ringa omfattning,

vari den beivras. Då så är fallet, torde det till viss grad mindre komma

an på storleken av straffen än att använda dem som finnas. Till avhjälpande

av vad härutinnan brister föreslås enligt remissprotokollet vissa åtgärder.

Dessa äro sådana att de kunna omedelbart företagas. Vidare lärer hinder

icke föreligga att utan tidsutdräkt genomföra skärpning av bötesstraffet

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

101

ävensom införa frihetsstraff i den utsträckning som finnes påkallad för att

skänka nödig effekt åt ingripandet. Dessa ändringar kunna vidtagas inom

taxeringsförordningens ram. Träffas nu nämnda åtgärder, torde i huvudsak

vinnas vad med förslaget främst åsyftas.

Därest, enligt vad lagrådet alltså förordar, ett uppskov med lagstiftningsärendets

slutliga behandling kommer till stånd, kan i samband med det

fortsatta arbetet inom straffrättskommittén tagas under övervägande, huruvida

icke — såsom ur förut berörda synpunkter vore önskvärt — de egentliga

defraudationsbrotten borde behandlas i allmänna strafflagen.

För den händelse vad lagrådet sålunda anfört icke skulle vinna beaktande

utan förslaget finnes böra läggas iill grund för lagstiftning i ämnet, har lagrådet

företagit en granskning av det närmare innehållet i förslagets olika

paragrafer.

1 och 2 §§.

Enligt förslaget skall straffet för oriktig deklaration även framdeles i första

hand vara böter. Härvid skall, såsom för närvarande är förhållandet beträffande

taxeringsförordningen och flertalet av övriga hithörande författningar,

systemet med normerade böter komma till användning; de sakkunnigas

förslag om övergång till dagsbotssystemet har avvisats. I likhet med departementschefen

anser lagrådet att på ifrågavarande begränsade brotteområde

de normerade böterna äro att föredraga framför dagsböter. Det för deklarationsbrotten

typiska är att de lia sin grund i snikenhet. Lagstiftningen bör

därför taga sikte på just det sinnelag som föranlett brottet och välja en

härför särskilt lämpad påföljd. Detta tillgodoses bäst därigenom att den skyldige

-— förutom att han går miste om den åsyftade vinningen —- drabbas av

en kännbar ekonomisk förlust. Till förmån för dagsbotssystemet talar visserligen

att vid tillämpning av detta system brottets svårhetsgrad kommer till

otvetydigt uttryck i bötesdomen. Att så ej kan ske vid normerade böter

är dock här i viss mån av mindre betydelse, i det att merendels svårhetsgraden

hos förevarande brott i högre grad än vid förmögenhetsbrotten i allmänhet

står i ett mera omedelbart förhållande till det ekonomiska resultat, varpå

brottet är inriktat. Avgörande är emellertid enligt lagrådets mening att

en övergång till dagsbotssystemet —- i och för sig visserligen önskvärd —

otvivelaktigt skulle komma att i regel innebära en strafflindring och således

ur allmänpreventiv synpunkt verka i en riktning, motsatt den med reformen

avsedda.

De olägenheter som på olika håll ansetts förbundna med en straffskala,

upptagande såväl normerade böter som frihetsstraff, har lagrådet funnit kunna

undanröjas genom att, på sätt i det följande närmare skall utvecklas, möjlighet

öppnas för domstolen att jämte frihetsstraff ådöma särskild straffskatt.

Väl kunde ifrågakomma att låta straffskatten gälla jämväl vid sidan

av böter och därvid övergå till dagsbotssystemet. Detta har emellertid av olika

skäl ansetts i lagstiftningsärendets läge icke nu böra ske; framförallt sy
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Majlis proposition nr 140.

nes ett system som i och för sig visat sig väl fylla sin uppgift icke utan starka

skäl böra utbytas mot ett oprövat.

Förslaget överensstämmer med gällande rätt även därutinnan att allenast

maximum för böterna är satt i förhållande till det undandragna

skattebeloppet, varemot minimum är absolut bestämt. Enligt förslaget

skola sålunda böterna för uppsåtlig! oriktig deklaration utgå efter

en skala, där lägsta böterna äro etthundra kronor och de högsta fem

gånger det undandragna skattebeloppet. För oriktig uppgift som lämnats av

grov vårdslöshet äro böterna högst hälften av vad nu sagts. Mot den föreslagna

höjningen av de absoluta minima — i laxeringsförordningen från 50

till 100 kronor och från 25 till 50 kronor — synes för normalfallen intet

vara att erinra. Till behovet av en jämkningsregel för ringare fall återkommer

lagrådet.

Enligt lagrådets mening måste det betecknas som en brist att det icke finnes

även ett relativt bestämt minimum. Den äldsta bestämmelsen örn straff

för oriktig uppgift till ledning för taxering (1902 års inkomstskatteförordning)

upptog jämväl ett sådant, i det att straffet utgjorde 4—10 gånger det

undandragna skattebeloppet, dock minst 25 kronor. Vid framläggandet av

förslag till 1910 års taxeringsförordning — däri stadgades böter från och

med 25 till och med 1,000 kronor, vilka i händelse av för låg taxering finge

förhöjas med högst fem gånger det undandragna skattebeloppet -— framhöll

departementschefen, att böterna syntes honom i angivna fall icke böra annat

än möjligen undantagsvis sättas lägre än till det undandragna skattebeloppet,

men väl i regel högre. Frånvaron i flertalet författningar av uttryckligt stadgande

om relativt minimum, sammanställt med domstolarnas benägenhet att

i normalfallen utmäta straff i närheten av minimum, har medfört att, såsom

framgår av den till grund för förslaget liggande utredningen, exempel ej saknas

på att böterna bestämts, enligt taxeringsförordningen till mindre än hälften

av undandraget skattebelopp och enligt specialförfattningar till endast

ett fåtal procent därav. Det senare förhållandet kan måhända till någon del

förklaras därav att domstolen haft att tillika förplikta den dömde att erlägga

den undandragna skatten. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då införandet

av ett relativt minimum lärer leda till en jämnare straffmätning, vill

lagrådet förorda, att för normalfallen ett sådant upptages i bötesskalan. Detta

torde lämpligen böra sättas till det belopp som undandragits eller kunde

hava undandragits.

Den skärpning av bötesstraffet som ligger däri, alt vid bestämmandet av

böterna hänsyn skall tagas jämväl till undandragen kommunalskatt (1 §

andra stycket), kommer vid bifall till lagrådets förslag om ett relativt minimum

att framträda även i detta avseende. Häremot synes intet vara att

erinra.

Ett fastställande av bötesminimum till ett jämförelsevis högt belopp erbjuder

särskilda svårigheter vid en lagstiftning, vilken såsom denna spänner

över hela det skatterättsliga området, från de vanliga stats- och kommunal
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

103

skatterna till exempelvis bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter

samt — med den omfattning förslaget enligt lagrådets mening bör

få — bland andra hundskatten. Behovet av en jämkningsregel såvitt avser de

absoluta minima —- 100 kronor och 50 kronor — gör sig omedelbart gällande;

elt undandragande av sådan specialskatt, som merendels utgår med ett eller

annat tiotal kronor, bör rimligen icke med nödvändighet medföra ett straff av

nu angiven storleksordning. Men även i fråga örn det relativa minimum torde

behovet av en jämkningsregel understundom framträda. Så t. ex. lärer på

de speciella skatternas eller avgifternas område ett fel i en uppgift kunna vara

av den beskaffenhet, att förseelsen icke står i rimligt förhållande till straffet,

lägst det undandragna skattebeloppet eller hälften därav. Också i vad

angår stats- och kommunalskatterna torde undantagsvis det relativa minimum

kunna framstå såsom obilligt, nämligen då felet i deklarationen är helt

obetydligt och skattesatsen vid det inkomstläge, varom är fråga, jämförelsevis

hög. Vanskligt är att i lagtexten så avgränsa regelns tillämplighetsområde,

att den icke kommer till användning i andra fall än dem för vilka den

är avsedd och påkallad. Närmast till hands kunde synas ligga att såsom

förutsättning för tillämpligheten angiva, att brottet vore ringa och såsom exempel

på omständigheter som vore härför utmärkande angiva skattens speciella

natur och/eller ringa belopp eller deklarationens obetydliga felaktighet.

Exemplen, så avfattade, äro emellertid delvis något missledande och i övrigt

icke helt rättvisande. Med hänsyn härtill och då det knappast är möjligt att

medelst konkreta exempel på ett mera träffande sätt angiva de skiftande förhållanden,

för vilka regeln må bringas i tillämpning, vill lagrådet förorda att

i förslaget upptages ett stadgande av allenast det innehåll, att i ringare fall

lägsta bötesbeloppet må jämkas.

Vad härefter angår frågan huruvida urbota straff allmänt bör stadgas på

hithörande område må lill en början erinras, att enligt vissa specialförfattningar

om tillverkningsskatt samt örn varuskatt och trafikskatt fängelse intill

sex månader redan nu må ådömas, då omständigheterna äro synnerligen

försvårande. Med hänsyn till de uppenbara missförhållanden som äro rådande

i avseende å uppgiftsskyldighetens fullgörande i fråga örn de vanliga skatterna

lärer det vara ofrånkomligt att beträffande dem —- och därmed ock

naturligen för hela rättsområdet — i straffskalan inrymma fängelse, för åtminstone

de svårare fallen upp till dess maximum, två år. Förutom den allmänpreventiva

verkan tillvaron av ett stadgande örn frihetsstraff uppenbarligen

äger måste förekomsten av ett sådant antagas bidraga till bättre insikt

örn ifrågavarande brotts allvarliga karaktär.

Frågan huruvida även straffarbete, såsom enligt förslaget, bör ifrågakomma

är mera tvivelaktig. Meningarna därom hava gått mycket isär. Redan

de sakkunniga funno frågan kunna vara tveksam men ansågo alt, då fängelsestraffet

icke borde förbehållas de fall då (synnerligen) försvårande omständigheter

förelåge, jämväl straffarbete borde ingå i straffskalan; att straffet

därigenom skulle bliva för . trängt avvisades under hänvisning till de fö
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

reslagna, numera genomförda ändringarna i strafflagens bedrägerikapitel.

Vid biträdandet av de sakkunnigas förslag lade departementschefen huvudvikten

vid sistnämnda synpunkt under framhållande, att det uppsåtliga falsk - deklarationsbrottet vore ett nied bedrägeri likartat förfarande. Av de myndigheter,

som i huvudsak lämnat förslaget utan anmärkning, hava flera icke

direkt uttalat sig i frågan. I åtskilliga andra yttranden har förslaget på denna

punkt blivit föremål för erinringar av skiftande natur. Vissa myndigheter hava

sålunda funnit sig icke övertygade om nödvändigheten av ett så strängt

straff, därvid tillika framhållits att den ifrågasatta straffskärpningen — på

en gång från böter till straffarbete — knappast stöde i överensstämmelse nied

den varsamhet som borde iakttagas vid varje omvärdering i straffrättsligt

hänseende. Allmänt har understrukits angelägenheten att för vinnande av

den med straffskärpningen åsyftade verkan skärpningen uppbäres av det

allmänna rättsmedvetandet; att så här skulle vara förhållandet har ifrågasatts.

Det har även gjorts gällande, att för en viss återhållsamhet talar den

—- i viss mån oundvikliga — bristande effektivitet i kontrollen, som har till

följd att endast ett mindre antal fall lagföres, medan flertalet undgår varje

påföljd. Straff skärpningens inverkan på preskriptionstiden har synts icke

böra få tillmätas betydelse (jfr propositionen nr 4 till 1942 års riksdag angående

lagstiftningen om förmögenhetsbrott s. 52). Framhållits har slutligen,

att vid 1935 års riksdag genom proposition framlagt förslag om straffskärpning

för oriktig deklaration icke gått längre än till införande i straffskalan

av fängelse högst sex månader men att detta förslag icke vann riksdagens

godkännande.

Det synes lagrådet icke kunna förnekas, att i vissa fall av falsk deklaration

enligt taxeringsförordningen straffarbete kunde vara den lämpliga reaktionen.

Även på vissa specialskatteområden, där deklaranten-köpmannen närmast

intager ställning av uppbördsman åt staten i fråga örn vissa konsumtionsskatter,

kan falsk deklaration representera en brottstyp som står de allmänna

förmögenhetsbrotten nära. Men i dessa undantagsfall torde, där ej

tillika föreligger sådan brottslighet att jämväl allmänna strafflagen blir tilllämplig,

ett längre fängelsestraff helt säkert visa sig tillfyllest. Till förmån för

straffarbetes upptagande i straffskalan talar vidare sannolikheten för att

denna straffart är ägnad att i högre grad än fängelsestraffet bibringa allmänheten

en riktigare uppfattning om brottet; dess infamerande natur

skulle redan i straffbudet tydligt framstå. Men här hotar enligt lagrådets

mening även en fara. En i förhållande till rådande uppfattning om ett brotts

karaktär alltför sträng påföljd kan medföra, att det allmänna rättsmedvetandet

ej följer med, att lagen följaktligen framstår såsom obillig och därför måhända

ej alltid bringas i tillämpning samt att sålunda aktningen för lagen

förringas och den med straffskärpningen avsedda verkan förbytes i sin motsats.

I föreliggande fall är faran så mycket större som under de rådande tiderna

lagen lätteligen kan få sken av en slags kristidslag med alla därav följande

olägenheter. En riktig avvägning av skälen för och emot är vansklig.

Goda grunder synas emellertid föreligga att avvakta — förutom verkningarna

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

105

av övriga föreslagna åtgärder — resultatet utav den ej obetydliga höjningen av

straffet från böter till, i svåraste fall, fängelse två år. Straffhotets avhållande

verkan torde endast i ringa grad påverkas av att i lagen upptages ett mycket

högt maximistraff, som kan antagas bliva tillämpat endast i särskilt grova

brottsfall. Angelägnare är att straffskalan så utformas, att de talrika mera

vanliga fallen drabbas av en kännbar påföljd inom gränsen för vad som må

uppfattas såsom skäligt. Därest, på sätt lagrådet ämnar föreslå, vid bedömande

av brottets svårhetsgrad skall kunna tagas i betraktande om deklaranten tidigare

undandragit skatt i större omfattning och domstolen skall äga ådöma

straffskatt, inträder en ytterligare skärpning i straffreaktionen av helt visst

stor praktisk betydelse. I den mån behov av ändring i preskriptionstiden må

hava gjort sig gällande på grund av svårigheter att före dennas utgång medhinna

nödig utredning för åtals väckande lärer detta behov kunna förväntas

bliva mindre sedan en förbättrad taxeringsorganisation i förening med en effektivare

skattekontroll blivit genomförd. Att tillgodose ett önskemål örn

en utsträckt preskriptionstid genom en i sig ej erforderlig straffhöjning

lärer naturligen icke kunna ifrågakomma. Med beaktande av samtliga pa

frågan inverkande omständigheter — jämväl vikten att ej minst i tider som

dessa intet underlåtes som kan antagas bidraga till att upprätthålla samhällssolidariteten

— har lagrådet stannat för att tillråda, att straffarbete ej

upptages i straffskalan utan att som övre gräns fastställes fängelse.

Vad härefter angår fängelsestraffets närmare utformning synes det lagrådet

önskvärt att, såsom skett beträffande vissa förmögenhetsbrott enligt strafflagen

i dess nya lydelse och jämväl i fråga om vissa specialförfattningar, brotten såtillvida

graderas efter brottsfallets svårhet, att strängare straff stadgas därest

brottet är att anse som grovt (1942 års lag om straff för överträdelser av vissa

ransoneringsförfattningar och samma års prisregleringslag; se ock lagrådets

utlåtande över förslaget till förstnämnda lag i proposition nr 172 s. 29). Såsom

exempel på omständigheter som i allmänhet komma brottet att framsta

såsom grovt torde kunna anföras och i lagen jämväl böra upptagas, att brottet

avsett undandragande av skatt till betydande belopp eller att vilseledande

bokföring eller eljest oriktig handling begagnats. Da vilseledande bokföring

såsom sådan (.jfr annorlunda såsom gäldenärsbrott) icke och utfärdande av

enskild handling med oriktigt innehåll endast undantagsvis är stratfbelagt hos

oss, böra dessa förfaranden i det avseende varom här är fråga upptagas som

omständigheter av straffskärpande verkan. Detta bör däremot ej ifrågakomma

beträffande falsk handling. I konkurrens mellan förfalskning enligt 12

kap. strafflagen och falsk deklaration lärer nämligen brottsligheten icke kunna

anses vara uttömmande beslraffad enlig! förevarande lag utan torde jämväl

förfalskningskapitlet i strafflagen böra tillämpas. Därest enligt straffrättskommitténs

väntade förslag straff må komma att stadgas för intellektuell

handlingsförfalskning, torde jämväl i dylikt fall fråga uppkomma örn förhållandet

mellan allmänna strafflagen och skaltestratilagen, ett spörsmål

vartill nu icke kan tagas ställning.

ölöver de omständigheter vid bråtet, som nu angivils, lorde böra upptagas

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ett förhållande som rörer gärningsmannens person, nämligen om han tidigaie,

efter vad uppenbart är, gjort sig skyldig till gärning som i lagen avses

och därigenom undandragit eller kunde hava undandragit skatt i större omfattning.

Väl tillägges straffskärpande verkan i allmänhet endast återfall i

brott i teknisk mening. Men på förevarande brottsområde — liksom i fråga

om yrkesmässigt eller vanemässigt förfarande på vissa andra områden _

synes en utvidgning vara särskilt påkallad och väl försvarlig, i allt fall då

såsom lagrådet föreslår tillika uppställes den betingelsen att gärningen avsett

undandragande av skatt i större omfattning.

Endast för de grova brottsfallen synes fängelsestraff intill två år böra ifrågakomma.

För övriga fall lärer det däremot ej vara erforderligt sätta straffet

högre än till fängelse i sex månader.

Lagrådet förordar alltså att förslaget i avseende å fängelsestraffets utformning

såvitt gäller de uppsåtliga brotten ändras i enlighet med vad nu anförts.

För oriktig uppgift som lämnas av grov vårdslöshet skall enligt förslaget

kunna jämte böter ådömas fängelse högst sex månader. Straffskärpningen

har ansetts särskilt önskvärd med hänsyn till den många gånger svårbestämda

gränsen mellan uppsåtlig! deklarationsbrott och sådant brott som begåtts

av grov vårdslöshet. Ehuru enligt lagrådets mening visst fog ej saknas för de

erinringar, som framställts mot förslaget i denna del, anser lagrådet det likväl

ur allmänpreventiv synpunkt vara erforderligt med ett kortvarigt frihetsstraff.

I anslutning till vad som föreslagits beträffande de uppsåtliga brotten

bör emellertid detta straff endast gälla de svåraste fallen. Tydligen bör ett

för det uppsatliga brottet avsett straff ej ifrågakomma för fall att uppsåt ej

kan ledas i bevis. Lagrådet förordar alltså, att för vårdslöshetsfallen fängelse

högst sex månader bör stadgas allenast då brottet är att anse som grovt.

Såsom förut nämnts är böteslatituden för vårdslöshetsbrottet hälften av

vad som stadgats för det uppsåtliga. För de grova fallen skulle detta innebära

ett sprang i straffskalan fran böter tva och en halv gånger det undandragna

beloppet till fängelse. Då anledning härtill saknas och detta måhända ej heller

avsetts, föreslår lagrådet att skalan fullständigas härutinnan.

Den för de uppsåtliga brotten förordade jämkningsregeln bör naturligen

gälla även för vårdslöshetsfallen.

I överensstämmelse med terminologien i den nya lagstiftningen örn förmögenhetsbrott

torde ordet »vårdslöshet» lämpligen kunna utbytas mot »oaktsamhet».

I anslutning till vad lagrådet i det föregående anfört om deklarationsbrottens

natur och den rådande, ur vissa synpunkter förklarliga uppfattningen

örn dessa förordar lagrådet, att de uppsåtliga brotten måtte benämnas — i

stället för såsom föreslagits skattebedrägeri — falskdeklaration. I sådant fall

skulle vardslöshetsbrotten med fördel kunna betecknas vårdslös deklaration.

På grund av det anförda får lagrådet — under förutsättning att en särskild

skattestrafflag anses nu böra komma till stånd — hemställa, att sträf
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

107

fen för de egentliga deklarationsbrotten måtte upptagas i lagens tre första

paragrafer, för de uppsåtliga brotten i 1 och 2 §§ samt för vårdslöshetsbrotten

i 3 §, a 11 i 1 § dels straffet för falskdeklaration bestämmes till böter

från och med en till och med fem gånger det belopp som genom den oriktiga

uppgiften undandragits eller, örn uppgiften följts, skulle hava undandragits,

dock minst etthundra kronor, eller till fängelse i högst sex månader, dels

ock föreskrives att i ringare fall lägsta bötesbeloppet må jämkas, a 11 i 2 §

stadgas dels att, örn falskdeklaration med hänsyn till omständigheterna är

att anse som grov, skall för grov falskdeklaration dömas till fängelse, dels

att vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt skall beaktas om det

avsett undandragande av skatt till betydande belopp eller om vilseledande

bokföring eller eljest oriktig handling begagnats, dels att i betraktande ock

skall komma örn gärningsmannen tidigare enligt laga kraftvunnet utslag eller

eljest, efter vad uppenbart är, gjort sig skyldig till gärning som i lagen avses

och därigenom undandragit eller kunde hava undandragit skatt i större omfattning,

samt att i 3 § stadgas att, om någon av grov oaktsamhet begår

gärning som förut är sagd, straffes för vårdslös deklaration med böter till

hälften av vad i 1 § sägs och att, då brottet är grovt, straffet bestämmes efter

ty i 1 § är stadgat.

Innehållet i förslagets 1 § andra stycke — med den utvidgning som löranledes

av lagrådets förslag örn särskild straffskatt och efter redaktionell

omarbetning — torde lämpligen böra upptagas i särskild paragraf, förslagsvis

närmast framför den paragraf som innehåller forumreglerna.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som ligger till grund för beslutet

örn den nu föreliggande utredningen, anförde departementschefen, att det

med hänsyn till brottens natur syntes vara lämpligt att bibehålla en reaktion

av samma innebörd som de normerade böterna antingen såsom straff eller

såsom påföljd utan straffkaraktär, samt att, vare sig den ena eller andra

formen valdes, fråga uppkomme om ådömande av sådant straff eller sådan

påföljd jämte frihetsstraff. Det övervägande som av de sakkunniga ägnats

denna fråga har icke lett till något förslag i angiven riktning.

Den omständigheten att ett ekonomiskt kännbart straff är den ur individualpreventiv

synpunkt mest lämpliga reaktionen mot ifrågavarande brott

medför svårigheter vid avgörandet i det särskilda fallet, örn ett högt bötesstraff

eller ett kortvarigt frihetsstraff rätteligen bör komma till användning.

Detta beror därpå att det lägsta frihetsstraffet, en månads fängelse, städse

skall anses strängare än bötesstraffets maximum, även örn böterna uppgå till

ett mycket högt belopp. Anses brottet vara av den svårlietsgrad att urbota

straff bör inträda, skulle den skyldige således kunna undgå den ekonomiska

förlust som ett utgivande av böterna innebär. Örn, å andra sidan, domstolen

till undvikande av denna olägenhet i stället för frihetsstraff utdömer ett avsevärt

bötesbelopp, .skulle delta motverka det allmänpreventiva syfte man velat

uppnå genom frihetsstraffets införande i straffskalan. Det synes, för tillgodoseende

av båda dessa synpunkter, vara angeläget att öppna möjlighet för

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kunyl. Maj:ts proposition nr 140.

domstolen att, samtidigt som den dömer till frihetsstraff, kunna ådöma den

skyldige en ekonomisk påföljd, jämförlig med den som uppnås med de normerade

böterna.

Frågan huruvida böter må kunna ådömas i förening med frihetsstraff upptogs

till behandling av strafflagskommissionen, som i sitt år 1923 avlämnade

förslag intog ett stadgande (7 kap. 14 § andra stycket) av innehåll, att böter

kunde ådömas antingen enbart eller, i särskilda i lagen utsatta fall, i förening

med frihetsstraff. Ett sådant bötesstraff skulle emellertid till sin straffrättsliga

natur icke skilja sig från bötesstraff som ådömdes enbart och vöre

förty icke att förväxla med sådan konfiskation av den genom det brottsliga

torf alan det gjoida ekonomiska vinsten som i vissa fall föreskreves; en konsekvens

härav bleve, att detta bötesstraff, därest det icke kunde indrivas,

skulle förvandlas.

I straffrättskommitténs förutberörda förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott

föreslogs borttagande ur strafflagen av samtliga däri förekommande

bestämmelser om normerade böter och avvisades tanken att medgiva

ådömande av böter och frihetsstraff gemensamt för ett och samma brott;

det senare skedde under uttalande att. såvitt därmed åsyftades att göra straffet

så verksamt som möjligt, frågan icke syntes kunna lösas för sig utan blott

i samband med en allmän reform av straffsystemet, samt att, i den mån

meningen vore att konfiskera eller förebygga vinning av brott, den rätta

formen syntes vara en särskild konfiskationspåföljd.

Ehuru lagrådet anser, att det ur såväl individualpreventiva som allmänpreventiva

synpunkter skulle erbjuda fördelar, därest en kumulation av frihetsstraff

och böter medgåves på ifrågavarande speciella brottsområde _

därvid förvandling av böterna såsom eljest skulle kunna ske — finner lagrådet

sig av skäl som anförts av straffrättskommittén icke kunna framställa ett

förslag av sådant innehåll.

Då lagrådet emellertid håller före, att luckan mellan det höga bötesstraffet

och frihetsstraffet bör pa något sätt kunna fyllas, har lagrådet övervägt

möjligheten av att vid sidan av frihetsstraffet införes skyldighet för den

som dömes til! sådant straff att till statsverket gälda en straffskatt. Väl förhåller

det sig sa, att den skyldige i händelse av upptäckt icke undgår att erlägga

den undandragna skatten och således icke gör någon vinning, medan

inträde av konfiskationspåföljd städse förutsätter, att brottet verkligen lett

till vinst. Men detta bör icke kunna föranleda att, där förhållandena inom

ett speciellt brottsområde göra en sådan påföljd särskilt påkallad, ett avstående

därifrån för följdriktighetens skull måste ske. Exempel på liknande

påföljder av brott saknas icke helt inom specialstraffrätten. I detta avseende

må erinras örn dels skyldigheten att gälda dubbel skatt enligt 9 § 1923

års hundskatteförordning (jfr örn denna påföljds rättsliga natur NJA 1927

s. 663 o. 1935 s. 308), dels skyldigheten att gälda straffavgift enligt 8 § 1913

års lag angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning,

dels i viss mån skyldigheten att gälda tillverkningsskatt

enligt 30 § 3 1926 års förordning angående tillverkning och beskattning av

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

109

brännvin samt sådan skatt enligt 29 § resp. 12 § 1939 års förordningar angående

tillverkning och beskattning av maltdrycker samt om skatt å läskedrycker.

Enligt lagrådets mening bör således i lagen upptagas bestämmelser örn särskild

straffskatt. Straffskatten synes lämpligen kunna bestämmas till högst

Ire gånger det belopp som undandragi ts eller kunde hava undandragits och

böra beräknas på enahanda sätt som gäller i fråga örn de normerade böterna.

Straffskatten bör naturligen tillfalla kronan.

Frågan huruvida juridisk person må dömas att, jämte gärningsmannen,

gälda straffskatt har såsom ett spörsmål av allmän natur ansetts icke kunna

lösas i förevarande sammanhang. Straffskatt skall såsom av det anförda

framgår icke kunna bliva föremål för förvandling. Då straffskatt icke är

att anse såsom utskyld och ej heller kan jämställas med böter eller vite,

lärer i händelse av bristande betalning dess uttagande icke kunna ske genom

införsel utan allenast genom utmätning i vanlig ordning.

Lagrådet får alltså hemställa, att under särskild paragraf — förslagsvis

upptagen närmast framför den vari beräkningsgrunden för beloppet av undandragen

kommunalskatt förordats skola hava sin plats — införes stadgande

av innehåll, att den som förskyllt fängelse må, efter omständigheterna,

dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp som undandragits

eller kunde hava undandragits, samt att de i förslaget ingående stadgandena

örn kommunalskattens beräkning vid bestämmandet av de normerade

böterna och om kronans rätt till ådömda belter måtte utsträckas att gälla

jämväl straffskatt.

Då det gäller att bestämma arten av de deklarationer och andra däremot

svarande handlingar, vilka skola falla under lagen, kan såsom även framhållits

av de sakkunniga en fullständig uppräkning naturligen icke ifrågakomma.

Det för dem utmärkande angives i lagförslaget vara, att de skola

tjäna till ledning vid fastställande av skatt eller annan allmän avgift. Vid

brottsområdets bestämmande lärer det emellertid vara nödvändigt att taga

ställning till frågan, huruvida för straffbarhet skall krävas att den som har

att svara för handlingens innehåll även undertecknat den med sitt namn

samt alt innehållet har karaktären av en försäkran. Enligt lagrådets mening

skulle det innebära en beaktansvärd fördel om fordran på sådan beskaffenhet

hos handlingen kunde uppställas. Därmed skulle ernås en ur systematisk

synpunkt önskvärd inramning av brottsområdet. Ej heller synes man

böra bortse från alt den skattskyldige mången gång först i och med att han

tecknat sitt namn under handlingen kan sägas hava på otvetydigt sätt ådagalagt

sin vilja att giva handlingen ett oriktigt innehåll.

Förslaget bygger på alt även icke undertecknade handlingar skola omfattas

av lagen, detta lill synes närmast av den anledningen att från lagens

tillämplighetsområde eljest skulle uteslutas handlingar som med förslagets

läggning borde dit hänföras. Härmed torde avses dels avräkningsnotor, som

upprättas enligt 1908 års förordning angående en särskild stämpelavgift vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

köp och byte av fondpapper, dels ock vissa handlingar, journaler och forsedlar,

om vilka förmäles i 1939 års förordningar angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker samt örn skatt å läskedrycker. Vad avräkningsnotoma

beträffar kommer något spörsmål härutinnan icke att uppstå, därest

beaktande skänkes åt lagrådets nedan gjorda hemställan att lagen icke skall

hava avseende å stämpelavgifter. I fråga om oriktigheter i de uti maltdrycks- och

läskedrycksförordningarna omförmälda särskilda handlingarna hava de sakkunniga

ansett dessa böra straffbeläggas lika med oriktig uppgift i själva

deklarationen. Uppställes emellertid nu krav på underskrift, skulle dessa

handlingar falla utanför lagen. Frågan blir då huruvida den eljest såsom

lämplig ansedda ramen för lagstiftningen skall brytas för dessa speciella

fall. Lagrådet kan icke finna detta vare sig nödvändigt eller lämpligt. Dessa

.särskilda handlingar skola visserligen utgöra underlag för deklarationen men

lorde i det avseende det här gäller sakna självständig betydelse efter det

deklarationen avgivits. Ett annat spörsmål är huruvida oriktighet i nämnda

handlingar anses, närmast såsom ordningsförseelse, böra bestraffas.

Enligt lagrådets mening bör alltså för straffbarhet uppställas krav på —

förutom att den oriktiga uppgiften skall vara avgiven i skriftlig form (jfr annorlunda

26 o. 65 §§ arvsskatteförordningen) — att handlingen skall vara

vederbörligen undertecknad samt att den skall innefatta en uttrycklig viljeförklaring,

en försäkran. Med denna ståndpunkt måste ur brottsbeskrivningen

uteslutas journal. Vidare synes det angivna exemplet bouppteckning kunna

med fördel utgå och i brottsbeskrivningen upptagas allenast deklaration,

varjämte kan stadgas att med sadan skall avses jämväl däremot svarande

skriftlig försäkran. Under dylik försäkran komma att ingå, jämte uppgift till

bouppteckning, jämväl t. ex. särskilda uppgifter angående aktieutdelning,

obligationsränta och obligationsvinst samt skriftliga upplysningar som infordras

av myndighet till fullständigande av redan lämnade deklarationer

av olika slag. Lagrådet har icke funnit tillräcklig anledning att föreslå ändring

i förslagets ståndpunkt, att för straffbarhet ej skall krävas att deklaration

eller försäkran skall vara avgiven på heder och samvete (jfr dock

straffrättskommittens väntade förslag till bestämmelse örn straff för osann

försäkran).

I detta sammanhang må anmärkas följande. Enligt förslaget till ändring

i taxeringsförordningen har stadgats dagsbotsstraff bland annat för den som

försummar att behörigen fullgöra skyldighet att lämna uppgift om aktieutdelning

med mera, obligationsränta och obligationsvinst (141 § 4 mom. jfrd

med 42 § 1 och 3 morn.). Detta innebär skärpning i förhållande till gällande

rätt, enligt vilken försummelsen i fråga örn obligationsvinst icke är straffbelagd

och övriga förfaranden bestraffas med böter, högst trehundra kronor.

I den mån försumligheten innefattar lämnande av oriktig uppgift faller förfarandet

under skattestrafflagen, 1—3 §§, med dess av lagrådet förordade

innehåH. Den särskilda uppgiften får emellertid i straffrättsligt hänseende

självständig betydelse allenast då deklaration icke avgives, och i dylikt fall

lärer straff för förfarandet böra inträda efter vad i angivna lagrum sägs.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

lil

1 övriga fall — då deklaration således avgives — kunna olika rättslägen föreligga.

Återfinnes oriktigheten i deklarationen, kommer straff enligt 1—3 §§

att inträda för denna oberoende av den särskilda uppgiften. Om däremot

rättelse skett i deklarationen och uppgiften sålunda frivilligt beriktigats, skall

enligt lagen den som lämnat uppgiften vara fri från straff. En annan sak är,

om oriktigheten i den särskilda uppgiften anses böra straffas såsom ordningsförseelse;

för dylikt fall synas emellertid dagsböter ej böra ifrågakomma.

Även en annan fråga skall här beröras, närmast avseende kompletterande

upplysningar, som infordras av myndighet (jfr 32 § 2 mom. taxeringsförordningen,

26 § arvsskatteförordningen och 14 § omsättningsskatteförordningen).

Brottsbeskrivningen i förslagets 1 § upptager allenast lämnande av oriktig

uppgift, icke förtigande av viss omständighet. Grunden härför lärer vara,

att på förevarande område ett förtigande ansetts utan vidare komma att

framstå såsom lämnande av oriktig uppgift. Vid framläggande för 1941 års

riksdag av förslag till förordning örn arvsskatt och gåvoskatt var frågan föremål

för övervägande, därvid emellertid motsatt ståndpunkt intogs. Förordningen

innehåller sålunda — till skillnad från taxeringsförordningen och den

tidigare arvsskatteförordningen — ett stadgande enligt vars innebörd förtigande

av omständighet utav betydelse vid beskattningen i fråga örn ansvarspåföljd

likställes med positivt lämnande av oriktig uppgift (65 §). Som skäl för

detta stadgande framhöll departementschefen att de förhållanden som för

arvs- och gåvobeskattningens del vore av betydelse för bedömande av förevarande

fråga icke vore helt jämförbara med motsvarande förhållanden

vid den allmänna beskattningen. Därvid lärer hava avsetts att särskilt i fråga

om upplysningar eller annan utredning som enligt 26 § må infordras för

bedömande av egendoms värde ett förtigande kunde få självständig betydelse.

Bevillningsutskottet anslöt sig till departementschefens ståndpunkt

under framhållande tillika att, då viss fara syntes kunna föreligga att ifrågavarande

stadgande kunde vara ägnat att inverka på tolkningen av oriktigt

meddelande i 143 § taxeringsförordningen, det syntes önskvärt att i lämpligt

sammanhang ett förtydligande skedde av straffbestämmelserna i nämnda

författningsrum.

Förevarande fråga lärer icke hava någon större praktisk betydelse. Beträffande

de viktigaste skatterna torde formulär till deklaration eller däremot

svarande försäkran vara fastställda och så avfattade, att utrymme knappast

finnes för ett förtigande som icke tillika innefattar en oriktig uppgift. Endast

i vad avser de kompletterande upplysningar, som myndighet äger infordra,

torde spörsmålet överhuvud uppkomma. Men även bär synes frågan vara

av ringa intresse, i det att myndigheten då den begär upplysningar kan, såsom

ock vanligen torde ske, noggrant angiva de hänseenden i vilka sådana

önskas samt därigenom föranleda den anmanade att härutinnan inkomma

med bestämda, positiva uppgifter. Ur nu anförda synpunkter torde förslaget

i denna del kunna godtagas. Anses emellertid för tydlighetens oell

fullständighetens skull önskvärt, att jämväl förtigandet uttryckligen nämnes

— för vilken ståndpunkt vissa skäl kunna anföras (jfr bland annat straff
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

rättskommitténs väntade förslag till bestämmelse om straff för osann försäkran)

— torde detta önskemål på ett enkelt sätt kunna tillgodoses genom

en bestämmelse av innehåll att till oriktig uppgift hänföres jämväl förtigande

av omständighet som är av betydelse för skattens fastställande. En sådan bestämmelse

kan lämpligen införas efter de stadganden som enligt vad lagrådet

i det följande föreslår böra införas i ett andra stycke i 1 §.

Slutligen må bemärkas, att enligt förslaget till ändring i arvsskatteförordningen

straff icke, såsom för närvarande är fallet, kommer att drabba bouppgivare,

då denne är annan än delägare i boet eller boutredningsman.

Några skäl härför hava ej anförts, och lämpligheten av sådan ändring synes

kunna ifrågasättas.

Utöver den begränsning av lagens tillämplighetsområde som följer av

brottsbeskrivningens innehåll göres i förslagets 4 § den ytterligare inskränkning,

att lagen icke skall äga tillämpning å gärning, som är straffbelagd i

särskild lag eller författning. Detta torde i huvudsak hava betingats, förutom

därav att vissa gärningar äro straffbelagda jämväl ur andra synpunkter än

skatterättsliga, av vissa svårigheter med avseende å bestämmelsernas inordnande

under skattes traf Hagen. Uppenbarligen är det emellertid av vikt att,

om lagen skall motsvara det avsedda syftet att vara en strafflag på förevarande

rättsområde, undantagen så långt möjligt begränsas. Härutinnan må

anmärkas följande.

Tull- och andra införselavgifter. Bland de gärningar, som straffbeläggas

i tull- och andra därmed jämförliga författningar — omfattande av de i utredningen

behandlade specialförfattningarna, utöver tullstadgan, 1923 års

lag om straff för olovlig varuinförsel och 1924 års lag med särskilda bestämmelser

angående olovlig befattning med spritdrycker och vin — finnas jämväl

sådana som begreppsenligt äro att anse som deklarationsbrott i förslagets

mening. Det oaktat hava de icke ansetts böra falla under lagen, och i enlighet

därmed hava straffbestämmelserna lämnats orubbade i de särskilda författningarna.

Då dessa författningar bilda ett för sig slutet rättsområde och

en utbrytning av hithörande straffbestämmelser i allt fall icke lärer nu kunna

ifrågakomma, måste även enligt lagrådets mening deklarationsbrott i vad de

avse tull-, import- och licensavgifter lämnas utanför lagen.

Dea allmänna stämpelavgiften. I 1914 års stämpelförordning straffbeläggas

(47 §) dels underlåtenhet att förse vissa handlingar med föreskriven stämpel

(punkterna 2, 3, 4, 5, 6), dels oriktiga uppgifter vid anhållan om restitution

(punkt 2 tredje stycket), dels vissa defraudationsbrott av mera svårartad

beskaffenhet (punkterna 7 och 8; oriktiga uppgifter örn köpeskilling

vid köp av fast egendom eller fartyg m. m.). De gärningar varom här är

fråga äro uppenbarligen av beskaffenhet att helt eller delvis böra i straffrättsligt

hänseende behandlas i den föreslagna lagen men hava det oaktat

lämnats utanför densamma. Då emellertid, såsom också de sakkunniga antytt,

en väsentlig omläggning av hithörande stadganden skulle bliva nödig,

innan straff för överträdelse av desamma kunde inordnas under lagen, har

lagrådet nödgats avstå från att framlägga förslag härom.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

113

Fondstämpelavgiften. I 1908 års förordning angående en särskild stämpelavgift

vid köp och byte av fondpapper (12 §) stadgas straff bland annat för

den som underlåter alt upprätta stadgad avräkningsnota eller att förse upprättad

nota med föreskriven stämpel eller mot bättre vetande lämnar oriktig

uppgift i avräkningsnota och därigenom föranleder att behörig stämpelavgift

icke utgöres. Av dessa straffbestämmelser har enligt förslaget den sistnämnda

ansetts böra ingå under lagen. Då enligt vad i det föregående anförts den

straffrättsliga regleringen i avseende å den allmänna stämpelavgiften funnits

icke nu kunna ske i lagen, synes det lagrådet lämpligt att den särskilda

fondstämpelavgiften i förevarande hänseende behandlas på enahanda sätt.

Automobilskatten. Enligt 1936 års motorfordonsförordning (29 § 2 mom.)

stadgas straff bland annat för envar som vid sökande av registrering utav

motorfordon mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, varjämte i 1922

års automobilskatteförordning (14 §) föreskrives skyldighet för ägare, som

mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift i anmälan till registret, att utgiva

den skatt för fordonet som genom förfarandet undandragits. Dessa bestämmelser

hava ansetts icke komma att beröras av den föreslagna lagstiftningen.

Avser emellertid den oriktiga uppgiften fordonets tjänstevikt — varå

skatten grundas — och kommer oriktigheten till uttryck i en försäkran, som

enligt ordalagen faller under brottsbeskrivningen i skattestrafflagen, 1 §, lärer

förseelsen böra bedömas enligt nämnda lag, jämförd med det anförda stadgandet

i motorfordonsförordningen. Då frågan med hänsyn till den för anmälan

till bilregistret gällande ordningen lärer sakna nämnvärd praktisk betydelse

och tolkningen torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen, synes

med ändring på ifrågavarande författningsområde kunna anstå.

Hundskatten. Även om på sätt de sakkunniga erinrat hithörande förseelser

i fråga örn hundskatten enligt 1923 års förordning (9 §) få anses bagatellartade,

synas dock tillräckliga skäl saknas att icke överföra straffbestämmelserna

till den lag, där de hava sin naturliga plats. Det särskilda beaktande,

som kan påkallas därav att förseelserna i allmänhet torde vara att

anse som ringa, lärer tillgodoses genom lagrådets förslag örn jämkning av

lägsta bötesbeloppet för ringare fall.

Brännvinstillverkningsskatten. I den mån straffbestämmelserna i 1926 års

förordning angående tillverkning och beskattning av brännvin icke hänföra

sig till oriktig deklaration, falla de redan på grund av brottsbeskrivningen i

förslagets 1 § utom lagen. Något annat avses ej heller. I övrigt anmärkes

att i 25 § 2 ifrågavarande förordning stadgas skyldighet för partihandelsbolag

att inom viss tid efter utgången av varje månad till kontrollstyrelsen

avlämna en på tro och heder avgiven deklaration rörande den myckenhet

brännvin, som under månaden mottagits och uppmätts, ävensom att inom

samma tid inbetala den därå belöpande tillverkningsskatten. Någon särskild

straffsanktion för oriktig uppgift i sådan deklaration finnes icke stadgad i

förordningen. Under de i 1 § av lagförslaget angivna förutsättningarna skulle

emellertid lämnande av dylik uppgift bliva belagt med straff i skattestrafflagen.

Detta lärer icke vara åsyftat och torde med hänsyn till det sätt, varpå

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sand. Nr I lo. 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

partihandeln med brännvin är anordnad, måhända icke heller vara sakligt

grundat. I den man rättelse finnes erforderlig, lärer den kunna vinnas genom

ändring i förordningen.

Veteavgiften. I fråga om oriktig uppgift angående denna avgift enligt 1935

års kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen om veteavgift,

9 §, gäller i tillämpliga delar vad förut sagts om hundskatten.

Med den omfattning lagen efter vad nu anförts torde böra erhålla komma

de undantag vara 4 § skulle syfta — bortsett från straffbestämmelsen om

oriktig fastighetsdeklaration, vars överförande till skattestrafflagen lagrådet

ämnar föreslå — att begränsas till straffbestämmelserna i de specialförfattningar

som röra tull-, införsel- och stämpelavgifter. Dessa avgifter synas

böra uttryckligen undantagas från lagens tillämplighetsområde.

På grund av det anförda får lagrådet hemställa, att lagens bestämmelser

tekniskt så utformas, att de angivas hava avseende allenast å skatt och

deklaration samt att i ett andra stycke i 1 § föreskrives, att lika med skatt

skall anses annan allmän avgift, dock ej tull-, införsel- eller stämpelavgift,

och att med deklaration avses även däremot svarande skriftlig försäkran.

Gives åt förslaget denna läggning, kan 4 § — såsom jämväl är påkallat av

lagtekniska hänsyn — uteslutas.

Enligt förslaget till ändring i taxeringsförordningen skall den, som i fastighetsdeklaration

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift

ägnad att leda till för låg taxering, straffas med dagsböter. Då brottsbeskrivningen

i stort sett överensstämmer med den som upptagits i 1 § skattestrafflagen

och skillnaden mellan brotten allenast synes vara, att fastighetsdeklarationen

icke på samma sätt som övriga deklarationer har betydelse

för taxeringsresultatet, bör i skattestrafflagen upptagas straff för oriktig fastighebsdeklaration.

Då för dessa brott säker grund för bötesstraffets normering

saknas, lärer straffet, såsom skett i förslaget till ändring i taxeringsförordningen,

böra bestämmas till dagsböter. Lagrådet får alltså hemställa, att

i en särskild paragraf, 4 §, måtte upptagas en mot det föreslagna stadgandet

i taxeringsförordningen svarande, men mera allmänt avfattad bestämmelse

av i huvudsak det innehåll att, där i fall som förut är sagt den oriktiga uppgiften

med hänsyn till de förhållanden den avser icke är av omedelbar betydelse

för fastställande av skatt, såsom då fråga är örn uppgift i fastighetsdeklaration,

dömes till dagsböter.

Enligt gällande taxeringsförordning är underlåtenhet att avgiva deklaration

icke i och för sig straffbelagd, under det att flertalet av de specialförfattningar,

om vilka i förevarande sammanhang är fråga, stadgar straff för

underlåten deklaration, mestadels böter högst trehundra kronor, men någon

gång, såsom i 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt, dagsböter. I

överensstämmelse med de sakkunnigas förslag föreslås sådan ändring i taxeringsförordningen,

att i likhet med vad förhållandet var före 1935 års änd
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 140.

115

ring straff stadgas för den som underlåter att efter anmaning inkomma med

självdeklaration eller virkesdeklaration, därvid straffet enligt förslaget skall

utgöra dagsböter.

I 141 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas dagsbotsstraff för den som

underlåter att avgiva självdeklaration och tillika till någon, som är skyldig

att meddela uppgift rörande till honom utbetalt belopp eller för hans räkning

innestående medel, lämnar oriktig upplysning rörande namn eller andra

förhållanden under sådana omständigheter, att det kan antagas hava skett

i syfte att försvåra uppgiftsskyldighetens behöriga fullgörande. Angående

virkesdeklaration meddelas liknande straffbestämmelse i 141 § 2 mom. taxeringsförordningen.

För dessa förseelser har enligt förslaget till ändringar i

taxeringsförordningen stadgats minimistraff av trettio dagsböter eller samma

straffminimum som enligt de sakkunnigas förslag skulle gälla för uppsåtligt

oriktig deklaration.

De sålunda straffbelagda förfarandena äro, såsom de sakkunniga framhållit,

av allvarligare slag än den blotta underlåtenheten att avgiva deklaration

och torde, särskilt med hänsyn till det uppställda subjektiva rekvisitet, snarare

vara att anse såsom ett med falskdeklaration nära besläktat sätt att undandraga

skatt än såsom allenast förberedelse till falskdeklaration. Även i

andra fall av underlåtenhet att deklarera torde uppsåt att undandraga skatt

kunna ledas i bevis. En sålunda kvalificerad underlåtenhet bör, i allt fall

då uppsåtet på grund av omständigheterna finnes uppenbart, drabbas av

strängare straff än den enkla underlåtenheten.

De kvalificerade underlåtenhetsbrotten stå tydligen de egentliga falskdeklarationsbrotten

så nära att de böra behandlas i sammanhang med dem. Vid

sådant förhållande och då underlåtenhet att deklarera numera knappast kan

anses vara blott och bart en ordningsförseelse, skulle det vara mindre följdriktigt

att låta de enkla underlåtenhetsfallen falla utom skattestrafflagen.

Genom underlåtenhetsbrottens behandling i lagen vinnes jämväl den fördelen,

att från såväl taxeringsförordningen som åtskilliga specialförfattningar flertalet

straffbestämmelser kunna utmönstras och att dessa komma att finnas

i den för detta rättsområde avsedda strafflagen.

För de enkla underlåtenhetsbrotten torde straffet böra bestämmas till

dagsböter och för de kvalificerade fallen till dagsböter eller fängelse i högst

sex månader. Därest fängelse upptages i straffskalan, torde något behov av

ett bötesminimum för de kvalificerade fallen knappast vara påkallat; ett

bestämmande av ett lämpligt sådant i förhållande till de relativa minima i

förslagets 1 § är i allt fall vanskligt. Uttryckligt stadgande, såsom i taxeringsförordningen,

att straff ej inträder i fall av giltig ursäkt för underlåtenheten

lärer icke vara påkallat vid straffbestämmelsernas överförande till lagen.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att bestämmelserna örn straff

för underlåten deklaration måtte överföras till skattestrafflagen och däri upptagas

under särskild paragraf, betecknad 5 §, samt att åt denna måtte givas

i huvudsak det innehåll, i ett första stycke, att den som underlåter att hörsamma

anmaning att avgiva deklaration till allmän stats- eller kommunalskatt

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

straffes med dagsböter, att samma lag skall vara där någon i fråga örn annan

skatt ej fullgör honom åliggande deklarationsskyldighet samt, i ett andra

stycke, att där någon, oansett anmaning, underlåter att avgiva deklaration

och med hänsyn till omständigheterna, såsom att oriktig upplysning lämnats

till uppgiftspliktig, avsikten uppenbarligen var att undandraga skatt, dömes

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

I åtskilliga specialförfattningar, särskilt om tillverkning av skattepliktig

vara, förekomma bestämmelser av det innehåll att före tillverkningens upptagande

anmälan skall göras samt att den som försummar anmälningsskyldigheten

är förfallen till ansvar. I andra författningar stadgas — förutom

enahanda skyldighet att göra anmälan — straff för den som utan att hava

gjort sådan påbörjar tillverkningen. De valda brottskonstruktionerna torde i

sak icke skilja sig mycket från varandra. Brotten få i båda grupperna i regel

anses vara försök eller förberedelse till skattedefraudation och synas i övrigt

stå underlåtenhetsbrotten i fråga om deklaration så nära att de lämpligen

böra straffrättsligt behandlas i förevarande lag. Härtill är så mycket större

skäl som försummad anmälningsskyldighet kan vara lika straffvärd som de

kvalificerade underlåtenhetsfallen och förty bör kunna förskylla fängelse intill

sex månader. Lagrådet får därför hemställa, att under särskild paragraf,

betecknad 6 §, upptages ett stadgande av innehåll att, där någon i avseende å

förhållande som rörer skattepliktig vara ej fullgör honom åliggande anmälningsskyldighet,

lag skall vara som för varje fall i 5 § är stadgat.

Författningarna på detta rättsområde upptaga även vissa andra fall av

defraudation. Bestämmelserna om straff för hithörande gärningar äro emellertid

så byggda att de icke utan större omläggning låta sig inordna i skattestrafflagen.

De torde därför, även om ett överförande skulle befinnas i och

för sig önskvärt, nu få lämnas utanför lagen.

3 §•

I anslutning till vad som gäller vid tillbakaträdande från försök enligt 3

kap. 13 § strafflagen i dess nya lydelse synes uttrycket »av egen drift» lämpligen

böra utbytas mot »frivilligt».

Vid bifall till vad lagrådet tidigare föreslagit lärer innehållet i denna paragraf

böra utsträckas att omfatta frivilligt fullgörande av försummad deklarations-

eller anmälningsskyldighet samt, efter redaktionell jämkning, upptagas

såsom 7 §.

4 §•

Bifall till lagrådets hemställan under 1 och 2 §§ föranleder, såsom förut anmärkts,

att 4 § utgår.

5 §.

Såsom i några av remissyttrandena påpekats torde de föreslagna forumreglerna

vara onödigt omständliga. Särskilda bestämmelser härutinnan kun
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

na visserligen knappast undvaras, då den allmänna regeln om forum i brottmål

för vissa av de brott som avses i lagen icke lärer vara den bäst lämpade.

Om möjligt synas dock specialregler för de olika brottsfallen böra

undvikas och åt erforderliga bestämmelser givas sådan avfattning, att de

kunna gripa över hela brottsområdet. Uppenbarligen böra bestämmelserna

så utformas att å ena sidan den åtalades intressen behörigen tillgodoses utan

att därigenom det allmännas eftersättas och att å andra sidan stadgandena

icke avvika mera än nödigt från eljest gällande regler. Med utgångspunkt härifrån

har lagrådet ansett forumreglerna — upptagna såsom 10 § — lämpligen

böra erhålla det innehåll, att brott som i lagen avses må åtalas, förutom

vid laga domstol i brottmål, vid den rätt där den skattskyldige skall

svara i tvistemål i allmänhet eller, om deklarationen eller anmälan avser rörelse

eller annan verksamhet, jämväl vid rätten i den ort där verksamheten drives.

Även med denna förenklade utformning torde — med beaktande att i

fråga örn brott under olika domstolars domvärjo forumreglema fullständigas

av 1924 års lag angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa

brottmål — vad som med förslaget avsetts i allt väsentligt hava vunnits.

I detta sammanhang må bemärkas, att förseelser mot hundskatteförordningen,

vilka enligt vad lagrådet förut anfört synas böra straffbeläggas i

skattestrafflagen, för närvarande skola åtalas vid polisdomstol eller poliskammare,

där sådan domstol är inrättad (10 §). Detsamma gäller beträffande

förut berörda förseelse mot motorfordonsförordningen i vad denna avser

automobilskatten (35 §). En forumbestämmelse motsvarande den nu nämnda

synes icke med nödvändighet behöva införas i skattestrafflagen. Någon poliskammare

med domsrätt finnes numera icke i riket, och polisdomstolarna

lära komma att upphöra i och med att den nya rättegångsbalken träder i

kraft. Nämnvärd olägenhet synes knappast kunna väntas uppkomma genom

att de avsedda förseelserna under mellantiden komma att falla under vederbörande

rådhusrätters domvärjo. Anses emellertid den nuvarande ordningen

böra tillsvidare bibehållas, torde kunna meddelas ett stadgande av i huvudsak

det innehåll, att där gärning som avses i lagen före dennas ikraftträdande var

belagd med straff i särskild författning och enligt däri meddelad bestämmelse

skulle åtalas vid polisdomstol, gärningen fortfarande må åtalas vid sådan

domstol. Då stadgandet är av provisorisk natur torde det, ehuru avseende vid

ikraftträdandet ännu ej inträffade förhållanden, kunna upptagas såsom övergångsbestämmelse.

6 §.

Vid bifall till vad lagrådet tidigare föreslagit bör innehållet i denna paragraf

utsträckas att gälla även straffskatt samt upptagas såsom 11 §.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lis

Kungl. Majda proposition nr 140.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets

den 16 februari 1943 avgivna utlåtande över det den 4 december 1942

till lagrådet remitterade förslaget till skattestrafflag.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departementschefen.

Lagrådet har anfört vissa skäl, vilka enligt lagrådets mening borde föranleda

att förslag till skattestrafflag icke nu framlades, i allt fall icke med

mindre olägenheterna av ett uppskov med lagstiftningen vore särskilt framträdande;

att så skulle vara fallet hade utredningen emellertid icke givit stöd

för. Till en början har lagrådet sålunda framhållit, att med hänsyn till lagstiftningens

moralbildande verkan det skulle varit till fördel, om hithörande

gärningar kunnat inordnas under något av brottsbegreppen i allmänna strafflagen.

Vidare har lagrådet — jämte det lagrådet uttalat, att utvägen att i en

särskild skattestrafflag sammanföra de nu i olika specialförfattningar spridda

bestämmelserna örn straff för oriktig deklaration i och för sig kunde betecknas

såsom väl funnen — framhållit såsom en brist, att omfattande rättsområden

måst lämnas utanför lagen. I samband härmed har lagrådet uttalat,

att den osäkerhet som redan förelåge örn tillämpligheten av allmän strafflag

vid sidan av specialstraffrätten komme att ytterligare ökas. Jämväl måste

det enligt lagrådets mening framstå såsom önskvärt, att frågan örn ett sådant

sammanförande av de straffrättsliga bestämmelserna på visst område, som

här avsages, med hänsyn till dess prejudicerande verkan bleve föremål för

övervägande i ett vidare sammanhang, därvid riktlinjer för behandlingen av

specialstraffrätten på olika områden kunde till sina huvuddrag fastställas.

Slutligen har lagrådet framhållit, att det framstode såsom mindre lämpligt

att nu upptaga defraudationsbrotten till en genomgripande legislativ behandling

jämväl ur den synpunkten, att förslag till lagstiftning om brott i allmänhet

mot sanningsplikten snart torde vara att emotse från straffrättskommittén.

Det mest vägande av de skäl, som lagrådet sålunda anfört till stöd för sitt

förslag örn uppskov med den slutliga behandlingen av ifrågavarande lagstift
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

ningsärende, synes vara att man icke bör föregripa ett blivande förslag till

lagstiftning om brott i allmänhet mot sanningsplikten. Emellertid torde hänsynen

till nämnda lagförslag icke behöva utgöra hinder för att omedelbart

upptaga defraudationsbrotten till behandling. Dessa brott torde nämligen

få anses hänföra sig till ett så särpräglat brottsområde, att det lärer vara befogat

att -— oavsett utformningen av en blivande lagstiftning om brott i allmänhet

mot sanningsplikten — behandla defraudationsbrotten i en speciallag.

Beträffande de av lagrådet i övrigt åberopade skälen må följande anföras.

Även örn det med hänsyn till lagstiftningens moralbildande verkan skulle

varit mest lämpligt att inordna defraudationsbrotten under något av brottsbegreppen

i allmänna strafflagen, torde de resultat, som överhuvud kunna

vinnas genom lagens moralbildande verkan, i allt väsentligt kunna nås jämväl

genom tillskapandet av en särskild skattestrafflag. Det kan givetvis icke

bestridas, att det skulle varit önskvärt att under skattestrafflagen inrymma

samtliga defraudationsbrott. Emellertid kan den omständigheten att vissa

av brotten måst lämnas utanför icke fa medföra, att man av sadant skäl

skulle avstå från att tillgodogöra sig de fördelar, som den tilltänkta lagstiftningen

i övrigt skulle medföra. Den av lagrådet anmärkta osäkerheten

i fråga om tillämpligheten av allmän strafflag vid sidan av specialstraffrätten

torde, därest skattestrafflagen konstrueras i huvudsaklig överensstämmelse

med det remitterade förslaget, icke behöva nämnvärt ökas genom tillkomsten

av sistnämnda lag. Ej heller synes, med hänsyn till skattestrafflagens

speciella kai’aktär, någon prejudicerande verkan behöva tilläggas densamma

med avseende å ett eventuellt framtida sammanförande av straffrättsliga bestämmelser

på annat område.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig icke kunna dela lagrådets uppfattning,

att ett uppskov med lagstiftningsärendets slutliga behandling bör

komma till stånd, utan förordar att ärendet utan dröjsmål fullföljes.

Lagrådet har, för den händelse det remitterade förslaget till skattestrafflag

funnes böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet, företagit en granskning

av det närmare innehållet i förslagets olika paragrafer. Vid denna

granskning har lagrådet på flera väsentliga punkter uttalat en annan uppfattning

än den som ligger till grund för det remitterade förslaget. I anledning

av lagrådsutlåtandet har förslaget till skattestrafflag överarbetats inom

finansdepartementet. Denna överarbetning har föranlett ändringar jämväl i

vissa andra av de författningsförslag, vilka fogats vid statsrådsprotokollet den

4 december 1942. Vidare har överarbetningen medfört, att förslaget till förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 6 november 1908 (nr

129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper ansetts

böra utgå, varemot tillkommit förslag till förordning örn ändrad lydelse

av 37 § förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och

beskattning av brännvin.

Jag torde nu få övergå till att lämna en närmare redogörelse för det över
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

arbetade förslaget till skattestraffJag ävensom för övriga av lagrådsutlåtandet

föranledda ändringsförslag. Redogörelsen för skattestrafflagen anknyter till

paragrafindelningen i det överarbetade förslaget. Utöver de ändringar, örn

vilka i det följande sägs, ha vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur.

Skattestrafflagen.

1 §•

Det remitterade förslaget upptager en enhetlig straffskala för det uppsåtliga

brottet, omfattande böter och fängelse samt, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, straffarbete i högst två år. Beträffande tillämplighetsområdet

göres i 4 § av det remitterade förslaget den inskränkningen, att lagen

icke skall äga tillämpning å gärning, som är straffbelagd i annan lag än allmänna

strafflagen eller i särskild författning. Lagrådet förordar däremot en

indelning av de uppsåtliga defraudationsbrotten i tre grader, envar med sin

särskilda straffskala, därvid straffmaximum för den svåraste graden föreslås

till fängelse i två år. Lagrådet föreslår vidare, att bestämmelsen i 4 § av det

remitterade förslaget måtte utgå och att annan begränsning av lagens tillämpningsområde

icke göres än att lagen förklaras icke tillämplig i fråga örn tull-,

införsel- och stämpelavgifter.

Vad först angår frågan om straffarbete bör kunna ådömas vid svårare fall

av skattedefraudation har lagrådet uttalat, att det icke syntes kunna förnekas

att i vissa fall av falsk deklaration enligt taxeringsförordningen straffarbete

kunde vara den lämpligaste reaktionen, och att även på vissa specialskatteområden,

där deklaranten-köpmannen närmast intoge ställning av uppbördsman

åt staten i fråga om vissa konsumtionsskatter, falsk deklaration kunde

representera en brottstyp som stöde de allmänna förmögenhetsbrotten nära.

Till förmån för straffarbetes upptagande i straffskalan talade enligt lagrådets

mening vidare sannolikheten för att denna straffart vore ägnad att i högre

grad än fängelsestraffet bibringa allmänheten en riktigare uppfattning örn

brottet; dess infamerande natur skulle redan i straffbudet tydligt framstå.

Med hänsyn till vissa andra omständigheter, som talade mot införande av

straffarbete, har lagrådet, som ansett en riktig avvägning av skälen för och

emot vara vansklig, likväl stannat för att tillråda, att straffarbete ej upptoges

i straffskalan utan att som övre gräns fastställdes fängelse. Vad lagrådet anfort

såsom skäl mot införande av straffarbete har jag emellertid icke funnit

utgöra tillräcklig anledning att frångå förslaget att sådant straff skall kunna

ådömas för de svåraste fallen av falsk deklaration. Utöver de skäl till stöd

för detta förslag, som jag åberopat i mitt anförande till statsrådsprotokollet

den 4 december 1942, vill jag ytterligare framhålla, att rådande tidsläge med

dess alltmera skärpta skattekrav gör det särskilt angeläget att så utforma

straffbestämmelserna, att defraudationsbrottens allvarliga karaktär inskärpes.

Lagrådets förslag om indelning av de uppsåtliga defraudationsbrotten i tre

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

121

olika grader har utformats efter mönster av den brottsindelning, som enligt

strafflagen i dess nya lydelse genomförts beträffande vissa förmögenhetsbrott.

Emellertid torde på nu förevarande område knappast föreligga något

praktiskt behov att uppdela brottet i olika grader. Vid sådant förhållande finner

jag icke tillräckliga skäl föreligga att i denna del frångå det remitterade

förslaget. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att den av lagrådet föreslagna

brottsindelningen skulle medföra att för det stora flertalet defraudationsbrott

preskriptionstiden skulle -— liksom för närvarande är fallet — utgöra

endast två år. Visserligen är frågan om preskriptionstidens längd ett spörsmål,

som icke får vara avgörande för straffskalans utformning. Detta synes

mig emellertid icke utesluta att man vid ett ståndpunktstagande till det i och

för sig tveksamma förslaget om gradering av brottet jämväl beaktar förslagets

konsekvenser i fråga örn preskriptionstiden.

Förslaget om en enhetlig straffskala för de uppsåtliga brotten sammanhänger

i viss mån med den i 4 § av det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen

att lagen överhuvud icke skall vara tillämplig i fråga om gärning,

som är straffbelagd i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild

författning. Då jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att frångå förstberörda

förslag, anser jag mig icke heller böra frånträda förslaget i vad avser

den i 4 § upptagna bestämmelsen. Lagrådet har visserligen funnit det av lagtekniska

hänsyn påkallat att nämnda paragraf uteslötes. Även om konstruktionen

kan göras till föremål för vissa erinringar, finner jag den emellertid

förenad med sådana praktiska fördelar att den bör godtagas. Jag vill härvid

särskilt understryka, att några olägenheter vid rättstillämpningen icke torde

föranledas av den valda konstruktionen.

Jag har övervägt, att i den av mig förordade enhetliga straffskalan upptaga

det av lagrådet föreslagna relativa bötesminimum, utgörande det belopp

som undandragits eller kunde ha undandragits. Emellertid skulle, såsom

lagrådet anfört, ett dylikt bötesminimum icke kunna föreskrivas med mindre

en jämkningsregel samtidigt infördes. Vid sådant förhållande har jag avstått

från att föreslå jämväl ett relativt bötesminimum. Jag torde i detta sammanhang

även få nämna, att jag med den av mig föreslagna utformningen av

lagstiftningen — enligt vilken bland annat förseelser mot hundskatteförordningen

falla utanför lagens tillämpningsområde — icke ansett behov av en

jämkningsregel föreligga såvitt avser de absoluta minima.

Lagrådet har ansett att för straffbarhet borde uppställas krav på -—- förutom

att den oriktiga uppgiften skulle vara avgiven i skriftlig form -— att

handlingen skulle vara vederbörligen undertecknad samt att den skulle innefatta

en uttrycklig viljeförklaring, en försäkran. Uppställdes dylika krav

.skulle utanför skattestrafflagen falla dels avräkningsnotor, som upprättas

enligt 1908 års förordning angående en särskild stämpelavgift vid köp och

byte av fondpapper, dels ock vissa handlingar, journaler och forsedlar, örn

vilka förmäles i 1939 års förordningar angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker samt örn skatt å läskedrycker. Den av lagrådet sålunda förordade

begränsningen av brottsområdet torde böra iakttagas.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

Lagrådet har förordat, att de uppsåtliga deklarationsbrotten måtte benämnas

— i stället för skattebedrägeri, vilken brottsbenämning upptagits i det

remitterade förslaget — falskdeklaration. Ehuru denna benämning icke torde

väl passa för sådana fall, då fråga är om oriktig uppgift till bouppteckning,

har jag likväl ansett mig böra följa vad lagrådet härutinnan föreslagit.

2 §•

Då jag icke ansett mig böra följa lagrådets förslag om indelning av det

uppsåtliga brottet i olika grader, kan jag icke heller biträda förslaget örn en

motsvarande indelning av vårdslöshetsbrottet.

Lagrådets uttalande att ordet »vårdslöshet» i lagtexten borde utbytas mot

ordet »oaktsamhet» har beaktats, liksom även lagrådets förslag om införande

av brottsbenämningen »vårdslös deklaration.»

Såsom lagrådet framhållit, innebär det remitterade förslaget ett språng i

straffskalan från böter två och en halv gånger det undandragna beloppet till

fängelse. Det må emellertid erinras, att minimistraffet utgör 50 kronor, motsvarande

15 dagars fängelse, och att fängelsestraff såsom omedelbart ådömt

straff uppenbarligen icke bör ifrågakomma i andra fall än då den oriktiga

uppgiften avsett mera betydande belopp.

3 §■

Denna paragraf är i sak överensstämmande med motsvarande paragraf i

det remitterade förslaget. I enlighet med lagrådets hemställan har uttrycket

»av egen drift» utbytts mot ordet »frivilligt».

4 §.

Lagrådets hemställan om införande av ett komplementärstraff i form av

straffskatt innebär en väsentlig nyhet. Då detta förslag, såsom lagrådet framhållit,

är ägnat att utfylla luckan mellan det höga bötesstraff, som med tilllämpning

av systemet med normerade böter kan ifrågakomma, och frihetsstraffet,

samt straffskatten torde komma att få stor betydelse ur allmänpreventiv

synpunkt, torde lagrådets hemställan böra iakttagas. Bestämmelserna

om straffskatt ha i det överarbetade förslaget upptagits i 4 §.

5 §•

Till denna paragraf har — i enlighet med lagrådets förslag och med den utvidgning

som föranledes av bestämmelsen i 4 § om straffskatt — överförts

innehållet i 1 § andra stycket i det remitterade förslaget.

6 §■

Denna paragraf motsvarar 4 § i det remitterade förslaget. Det i paragrafen

upptagna stadgandet har jag behandlat redan i samband med redogörelsen

för 1 § i det överarbetade förslaget. Såsom framgår av vad jag därvid anfört

bär jag i fråga om lagens tillämpningsområde ansett mig böra i princip vidbliva

den ståndpunkt, på vilken det remitterade förslaget bygger.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

123

7 §•

De av lagrådet förordade forumbestämmelserna äro mindre detaljerade

än motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget. Då några praktiska

olägenheter icke torde uppkomma på grund av de sålunda ifrågasatta förenklingarna,

anser jag mig kunna biträda lagrådets hemställan på denna punkt.

8 §•

I förevarande paragraf har stadgats, att, förutom böter, jämväl straffskatt

skall tillfalla kronan.

Straffskatt torde böra redovisas i vederbörande domstols saköreslängd. Den

ändring, som i anledning härav erfordras i förordningen den 14 december

1917 (nr 915) angående indrivning och redovisning av böter, torde jag senare

få anmäla.

Lagrådet har slutligen hemställt, att till skattestrafflagen måtte överföras i

olika specialförfattningar upptagna bestämmelser om straff för underlåtenhet

att avgiva deklaration eller göra anmälan om tillverkning av skattepliktig

vara. Därest skattestrafflagen erhåller den i viss mån begränsade tillämpning

jag tidigare förordat, torde tillräckliga skäl emellertid icke föreligga att i detta

sammanhang vidtaga någon ändring av ifrågavarande straffbestämmelser.

Övriga författningar.

Förordningen den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift

vid köp och byte av fondpapper. Såsom framgår av vad jag tidigare

anfört har jag ansett mig böra biträda lagrådets förslag, att endast undertecknade

handlingar skola omfattas av skattestrafflagen. Då detta medför, att

avräkningsnotor enligt ifrågavarande förordning komma att falla utanför

skattestrafflagen, erfordras icke någon ändring av förordningen.

Förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning

av brännvin. Förordningen stadgar icke någon särskild straffsanktion

för oriktig uppgift i deklaration, som avses i 25 § 2 mom. Vid sådant förhållande

kommer lämnandet av dylik uppgift att bliva belagt med straff enligt

skattestrafflagen. Även örn något praktiskt behov icke visats föreligga att

straffbelägga sådan oriktig deklaration enligt skattestrafflagen, torde anledning

likväl saknas att genom särskilda bestämmelser utesluta tillämpningen

av nämnda lag. På grund härav torde i 37 § av förordningen böra införas en

erinran örn att skattestrafflagen i vissa fall är tillämplig.

Förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit.

Begränsningen av skattestrafflagens tillämpningsområde till att gälla

endast i fråga om undertecknade handlingar medför, såvitt angår nu ifrågavarande

förordning, att ansvar enligt skattestrafflagen kan ifrågakomma endast

i det fall att den oriktiga uppgiften lämnats i deklaration. Det tidigare

upprättade förslaget till förordning angående ändring i vissa delar av 1929

års förordning har jämkats i enlighet härmed.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

Förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker. Den nyssnämnda begränsningen av skattestrafflagens

tillämpningsområde medför, att oriktiga uppgifter i andra handlingar

än sådana deklarationer, som avses i 18 §, komma att falla utanför skattestrafflagen.

Uttrycken forsedel, journal och »annan handling» böra därför

uteslutas ur 30 § i det föreliggande förslaget till ändring i 1939 års förordning.

Lämnandet av oriktiga uppgifter i handlingar som nyss nämnts kommer

i stället — utan att någon författningsändring erfordras — att bestraffas

enligt 33 eller 34 § i 1939 års förordning.

Enligt 18 § i 1939 års förordning skall deklarationen innehålla upplysning

angående bland annat den myckenhet maltdrycker av andra och tredje klasserna,

som under månaden enligt försäljnings journalen utförts från bryggeriet.

Efter det skattestrafflagen trätt i kraft komma emellertid oriktiga uppgifter

i deklaration att bestraffas strängare än motsvarande oriktiga uppgifter

i försäljningsjournalen. Med hänsyn härtill torde sådan ändring av 18 § böra

vidtagas, att uppgiften i deklarationen skall avse — icke storleken av den

enligt försäljningsjournalen från bryggeriet utförda myckenheten maltdrycker

— utan den myckenhet, som faktiskt blivit utförd från bryggeriet. Förslag

till sådan ändrad lydelse av 18 § har upprättats.

Förordningen den 22 december 1939 (nr 919) örn skatt å läskedrycker. I

det upprättade förslaget till ändring av 13 § i förordningen torde på tidigare

anfört skäl uttrycken journal och »annan handling» böra utgå. Förseelser

med avseende å dessa handlingar komma att bestraffas enligt 15 eller 16 §.

Förordningen den 21 juni 1940 (nr 621) angående avgift för smör, som användes

för framställning av grädde. I förslaget till ändring av 14 § i förordningen

böra av skäl, som tidigare angivits, uttrycken bok och »annan handling»

uteslutas. Förseelser med avseende å bokföringen bliva att bestraffa enligt

17 §.

Förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) örn arvsskatt och gåvoskatt. Lagrådet

har i sitt utlåtande anmärkt, att enligt förslaget till ändring i denna förordning

straff icke, såsom för närvarande vore fallet, komme att drabba bouppgivare,

då denne vore annan än delägare i boet eller boutredningsman.

I anledning härav må framhållas, att med hänsyn till att de i skattestrafflagen

upptagna straffen äro förhållandevis stränga, lagen icke torde böra tilllämpas

beträffande en sådan bouppgivare, som lämnar oriktig uppgift utan

avsikt att bereda sig själv eller den han företräder någon vinning genom

brottet.

Lagrådet, som jämväl behandlat frågan, huruvida icke i skattestrafflagen

borde upptagas ett särskilt stadgande om ansvar för förtigande av omständighet

som vore av betydelse för skattens fastställande, har i detta sammanhang

bland annat omnämnt vad under förarbetena till nu gällande stadgande

i 65 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt förekommit. I anledning av

vad lagrådet sålunda anfört vill jag nämna, att jag vid den verkställda allmänna

översynen av straffbestämmelserna för defraudationsbrotten -— i likhet

med lagrådet — ansett förevarande fråga icke ha någon större praktisk

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 140.

125

betydelse, varför jag funnit lämpligt att ur förenämnda förordning uteslötes

den särskilda bestämmelsen om ansvar för förtigande av omständighet, som

är av betydelse i skattehänseende.

Utöver de i det föregående omförmälda ändringarna, vilka föranletts av

ändringarna i skattestrafflagen, torde ändring böra vidtagas jämväl i det vid

statsrådsprotokollet den 4 december 1942 fogade förslaget till förordning örn

ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Enligt nämnda förslag skulle ändring ske bland annat av 142 § taxeringsförordningen.

Emellertid har detta författningsrum erhållit ändrad lydelse

i samband med tillkomsten av förordningen om kupongskatt (se SFS

1943:47). Denna ändring bör inarbetas i det nu ifrågavarande förslaget till

ändring av taxeringsförordningen.

Departementschefens hemställan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit

måtte föreslå riksdagen att antaga de inom departementet upprättade förslagen

till

1) skattestrafflag;

2) förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379);

3) förordning om ändrad lydelse av 4 § 8 mom. förordningen den 23 oktober

1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och

rättigheter;

4) förordning om ändrad lydelse av 11 § 1 mom. och 12 § förordningen

den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å

spritdrycker;

5) förordning örn ändrad lydelse av 37 § förordningen den 11 juni 1926

(nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin;

6) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 3 maj

1929 (nr 62) om särskild skatt å bensin och motorsprit;

7) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 18 §§ förordningen den

31 januari 1932 (nr 17) om accis å silke;

8) förordning angående ändrad lydelse av 16 och 19 §§ förordningen den

14 juni 1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

9) förordning angående ändrad lydelse av 15 och 17 §§ förordningen den

24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli;

10) förordning om ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den 3 maj

1935 (nr 142) angående skatt å vissa för drivande av automobil använda

brännoljor;

11) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 16 §§ förordningen den

7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fetlvaror;

12) förordning angående ändrad lydelse av 12 och 14 §§ förordningen den

7 juni 1935 (nr 280) örn veteavgift;

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 140.

13) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 15 december

1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

14) förordning angående ändrad lydelse av 13 och 17 §§ förordningen den

22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;

15) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 21 juni 1940

(nr 621) angående avgift för smör, som användes för framställning av grädde;
16)

förordning angående ändrad lydelse av 25 § och 26 § 1 mom. förordningen

den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt;

17) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 25 maj

1941 (nr 251) örn varuskatt;

18) förordning angående ändrad lydelse av 65 och 68 §§ förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt; samt

19) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen

den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ivar Löfqvist.

429052. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:215 Riksdagens skrivelse nr 215 s. 14 i texten
  2. Bev1LU 1943:1 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till skattestrafflag, m. m., dels ock en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten