Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillstälhiingar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar

1943-03-05 · 38 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:141, Med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillstälhiingar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 11+1.

1

Nr 141.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

angående förbud mot offentliga nöjestillstälhiingar

m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar; given Stockholms

slott den 5 mars 1943.

Kungl. Majit vill härigenom, under åberopande av bilagda utdrag av

statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse angående förbud

mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr l/fl.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis -proposition nr lJjl.

Förslag

till

kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.

på vissa kyrkliga högtidsdagar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Pa juldagen, långfredagen och paskdagen ma icke anordnas offentliga nöjestillställningar,

ej heller offentliga tävlingar eller uppvisningar i skjutning,

motorsport, hästsport eller annan sport eller i gymnastik eller idrott.

Med dag avses tiden klockan 6—24.

Med nöjestillställningar förstås i denna kungörelse teater-, biograf-, cirkusoch

revyföreställningar, varieté- och kabarettillställningar, tivolinöjen och

dans samt andra med dem jämförliga tillställningar.

Som offentlig skall anses jämväl tillställning, tävling eller uppvisning, till

vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening, eller av inbjudning,

därest densamma uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen

för anordnande därav driven rörelse eller eljest är att jämställa

med tillställning, tävling eller uppvisning, till vilken allmänheten har tillträde.

2 §.

Överträdelse av denna kungörelse straffes med dagsböter.

Fälles någon till straff för förseelse mot kungörelsen, må tillika, efter ty

skäligt finnes, förklaras förverkat vad som uppburits i avgifter eller eljest

i ersättning för bevistande av tillställningen, tävlingen eller uppvisningen;

finnes det ej kvar, skall i stället dess värde gäldas.

3 §.

Förseelse mot denna kungörelse åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,

där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

4 §.

Böter, som adömas enligt denna kungörelse, ävensom förverkad egendom

eller dess värde tillfalla kronan.

Härigenom upphäves kungörelsen den 4 oktober 1895 (nr 83) angående

förbud mot skadespels och en del andra offentliga tillställningars anordnande

å vissa helgdagar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr lJfl.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 mars 1943.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,

Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anmäler fråga om

ändrade bestämmelser rörande förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.

på vissa kyrkliga högtidsdagar samt anför.

Inledning.

1. Gällande bestämmelser m. m.

Jämlikt kungörelsen den 4 oktober 1895 (nr 83) angående förbud mot

skådespels och en del andra offentliga tillställningars anordnande å vissa

helgdagar må på juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen icke

offentligen uppföras skådespel, givas offentlig föreställning i lindansning,

konstridning eller annat dylikt eller hållas offentlig maskerad, bal, lekstuga,

s. k. varietéföreställning eller andra sådana nöjen.

Mot utformningen av förbudet i 1895 års kungörelse ha från såväl kyrkliga

som världsliga myndigheter i olika sammanhang och ur skilda synpunkter

anförts vägande invändningar. De i kungörelsen givna bestämmelserna

ha ansetts vara delvis föråldrade och i behov av komplettering

med hänsyn till numera rådande förhållande. Framför allt har kritiken riktat

sig emot att kungörelsen icke stadgar någon påföljd för överträdelse av

det meddelade förbudet. Beträffande åtskilliga av de i kungörelsen nämnda

arterna av tillställningar har dock avsaknaden av straffbestämmelser ansetts

vara av mindre betydelse, enär i § 13 ordningsstadgan för rikets städer

den 24 mars 1868 är föreskrivet, att dylika tillställningar icke må anordnas,

utan att polismyndighetens tillstånd därtill inhämtats. Enligt kungörelse

den 10 juni 1932 har sistnämnda stadgande utsträckts att gälla

även för landsbygden. Såvitt åter gäller vissa andra av de i 1895 års kungörelse

förbjudna nöjestillställningarna står det i vederbörandes skön att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Martts -proposition nr lJjl.

anordna desamma utan att avvakta myndighets tillstånd och utan att straff

synes kunna följa, även om det i kungörelsen meddelade förbudet överträ

des.

2. Tidigare reformförslag.

Nu nämnda otillfredsställande förhållanden ha föranlett åtskilliga framställningar

till Kungl. Majit om revision av bestämmelserna i 1895 års kungörelse.

Sålunda anförde riksdagens justitieombudsman i skrivelse den 31

oktober 1929 bland annat, att det städse vore av ondo, om ett påbud av

högsta statsmakten förefunnes, vilket myndigheterna icke kände sig förvissade

om att lia tillräckliga och lämpliga medel att hålla i helgd. Men

ännu mindre tilltalande bleve ett dylikt förhållande, om påbudets åsidosättande,

såsom här vore fallet, vore ägnat att såra de religiösa känslorna

hos stora medborgargrupper och hos dem framkalla den föreställningen,

om än obefogad, att polismyndigheten därtill förhölle sig likgiltig. Ändring

till det bättre kunde enligt justitieombudsmannens uppfattning tänkas ske

genom att stadgandet i 1895 års kungörelse antingen kompletterades, så

att det kunde upprätthållas, eller också, om det icke ägde tillräckligt stöd

i det allmänna föreställningssättet, avskaffades. Efter att ha anfört vissa

synpunkter med avseende å huru den erforderliga kompletteringen borde

äga rum framhöll justitieombudsmannen, att, därest ändring företoges av

bestämmelserna i syfte att bibehålla det ifrågavarande förbudet och göra

detsamma effektivt, det måhända vore lämpligt att taga i övervägande,

dels om icke biografföreställningar borde i förevarande hänseende jämställas

med skådespel och dels huruvida det i ordningsstadgan föreskrivna

bötesstraffet, högst 100 kronor, kunde anses tillräckligt, då det vore fråga

örn mera inkomstbringande tillställningar. Med stöd av den befogenhet,

justitieombudsmannens instruktion lämnade honom, framlade justitieombudsmannen

för Kungl. Majit berörda förhållanden och spörsmål till den

åtgärd, Kungl. Majit kunde finna framställningen föranleda.

Över denna justitieombudsmannens skrivelse anbefalldes rikets domkapitel

och länsstyrelser att avgiva yttranden. Ett flertal av dessa myndigheter

bifogade till sina utlåtanden i ämnet yttranden från magistrater,

stadsstyrelser, polismyndigheter, kommunala menigheter m. fl. Av myndigheternas

yttranden inhämtas, att den av justitieombudsmannen angivna

frågeställningen om förbudet överhuvudtaget borde bibehållas eller avskaffas

icke föranledde något omedelbart besvarande från de kyrkliga myndigheterna,

vilka i stället enhälligt utgingo från förbudets bibehållande såsom

något självklart. De borgerliga myndigheter, som yttrade sig härom, uttalade

sig — på ett pär undantag när — för förbudets bibehållande. Det

övervägande flertalet av myndigheterna funno vidare förbudet vara förankrat

i den allmänna meningen och i de religiösa känslorna. I åtskilliga

yttranden gjordes även gällande, att en förbättrad lagstiftning på området

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Mårds proposition nr 1^1.

skulle tillgodose behovet av för hela folket gemensamma helgdagar med

en särskild prägel av ro och med den möjlighet till fördjupande och inre

samling, som därigenom kunde givas, varjämte betonades betydelsen av

helgfrid och söndagsvila, som genom förbudet borde garanteras den personal,

som vore knuten till de olika nöjesföretagen. I fråga örn vilka helgdagar,

som borde skyddas, krävde det övervägande fl er lale t kyrkliga och

borgerliga myndigheter, att nöjesförbudet skulle avse de i 1895 ars kungörelse

upptagna helgdagarna: juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen. I

vissa yttranden ifrågasattes, dels att långfredagen, på grund av sin särställning,

dels ock böndagarna och särskilt den första och fjärde borde helt fridlysas

från offentliga nöjestillställningar. Göteborgs domkapitel önskade i

fråga örn långfredagen en skärpning av förbudet, så att även idrottstävlingar

och andra offentliga tillställningar inbegrepes däri. Slutligen behandlades

även fråga, huruvida en uppmjukning av det i 1895 års kungöielse

stadgade förbudet mot föreställningar borde ske, så att vissa skådespel och

musikföreställningar, som ej sårade de religiösa känslorna, kunde få uppföras

på de stora helgdagarna. Härom uttalades av myndigheterna olika

uppfattningar; länsstyrelserna och övriga borgerliga myndigheter tillstyrkte

i regel, att konserter och skådespel skulle få förekomma, då de på ett väldigt

sätt anknöte till den ifrågavarande högtidsdagens idéinnehåll.

Justitieombudsmannens skrivelse och den i anledning därav verkställda utredningen

föranledde icke annan åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, än att

Kungl. Majt den 20 januari 1933 beslöt, att ärendet skulle, såsom för det

dåvarande icke föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd, avföras från ecklesiastikdepartementets

diarium för inkommande ärenden.

Vid 1935 års riksdag väcktes av herr Beck motion (II: 476) örn anhållan

hos Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte föranstalta om förbud mot

offentliga nöjestillställningar och idrottstävlingar på juldagen, nyårsdagen,

långfredagen, påskdagen och pingstdagen samt böndagarna.

Efter att ha införskaffat åtskilliga utlåtanden över motionen anförde

andra kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 4) bland annat.

Även örn utskottet behjärtade motionärens avsikt att vilja, st ävja oarter

av ett förvärvsmässigt utnyttjande av nöjeslystnaden under våra helgdagar,

hade utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en anslutning till

motionärens förslag. Utskottet funne icke erforderligt att utsträcka förbudet,

till att omfatta även idrottstävlingar. Utskottet ville fästa uppmärksamheten

på vad som härutinnan anförts av svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbunds förvaltningsutskott, som meddelat, att rikstörbundets

överstyrelse redan på hösten 1933 utfärdat generellt förbud mot

offentliga tävlingars hållande på juldagen, långfredagen, påskdagen och

pingstdagen. Överstyrelsen hade dessutom förklarat sig ämna i skrivelser till

special- och distriktsförbunden inom organisationen med skärpa framhålla

önskvärdheten av att tävlingar icke anordnades på sådana tider och i sådana

former, att söndagens helgd därigenom stördes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 11+1.

Vad beträffade motionärens förslag till gällande förbuds utsträckande

att avse även nyårsdagen och böndagarna vore utskottet av den uppfattningen,

att ett sadant stadgande icke skulle finna stöd i en tillräckligt stark

folkmening och att det säkerligen skulle stöta på stora svårigheter att upprätthålla

den ifrågasatta restriktionen. Utskottet hemställde, att motionen

icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Andra kammaren biföll vad utskottet sålunda hemställt.

Vid 1936 års kyrkomöte väcktes motioner om effektivisering av förbudet

mot offentliga nöjestillställningar på de större helgdagarna och vissa andra

därmed sammanhängande spörsmål.

Motionerna hänvisades till kyrkomötets tillfälliga utskott, som i sitt betänkande

däröver (nr 14) helt anslöt sig till den i motionerna framförda tanken

på en omarbetning av 1895 års kungörelse, varvid utskottet yttrade

bland annat följande.

Ej blott från religiösa utgångspunkter utan även ur den allmänna andliga

hygienens synpunkt syntes åtgärder vara påkallade för fridlysande av de

större helgdagarna från den hets, den moderna kulturen medfört. Vila och avspänning

från såväl arbete som nöjen under vissa av årets dagar med tillfälle

för den enskilde till inre samling och stillhet kunde ej annat än vara till gagn

för vårt folk. En beaktansvärd synpunkt vore även, att genom ifrågavarande

förbud helgfrid och söndagsvila komme personalen vid olika nöjesföretag

till del, vilken i regel icke åtnjöte ledighet från arbetet på helg- och söndagar.

— Den allvarliga karaktär, som böndagarna hade, talade starkt för att

förbudet borde få tillämpning även på böndagarna. Jämväl skärtorsdagen

borde inbegripas under ifrågavarande bestämmelser, dock att härvid förbudet

skulle begränsas till att avse tiden efter klockan 4 eftermiddagen.

Kyrkomötet anhöll, med biträdande i huvudsak av utskottets hemställan

(skrivelse nr 26), att Kungl. Majit måtte

dels vidtaga åtgärder i syfte

a) att effektivt förbud stadgades mot offentliga nöjestillställningar —

innefattande såväl de i 1895 års kungörelse angivna som även biografföreställningar

och i kungörelsen nu ej omförmälda andra nöjestillställningar,

som kunde anses böra omfattas av förbudet — på juldagen, långfredagen,

paskdagen^ och pingstdagen, dock att tillstånd måtte kunna lämnas för

sådana skådespel, biografföreställningar och musikaliska underhållningar,

som värdigt anslöte sig till ifrågavarande högtidsdags idéinnehåll;

b) att nämnda förbud uttryckligen komme att avse ej blott sabbatstid

enligt 7 kap. 3 § strafflagen eller tiden emellan klockan 6 om morgonen

och klockan 9 om aftonen utan jämväl tiden emellan klockan 9 och klockan

12 örn aftonen;

c) att förbud stadgades mot hållande av motortävlingar på de under a)

nämnda dagarna;

dels låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån förbud borde

stadgas mot hållande av idrotts- och skyttetävlingar ävensom offentliga

skytteövningar på de under a) nämnda dagarna, samt vidtaga de åtgärder,

vartill denna utredning kunde föranleda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Majlis -proposition nr lJjl.

Denna kyrkomötets skrivelse lämnades genom beslut av Kungl. Majit

(i socialdepartementet) den 29 oktober 1937 utan åtgärd.

Frågan örn revision av 1895 års kungörelse har emellertid upptagits till

bedömande även i andra sammanhang.

Sedan 1937 års riksdag i skrivelse (nr 279) anhållit, att Kungl. Majit ville

låta verkställa utredning angående en revision av stadgandena i 7 kap. 3

och 4 §§ strafflagen och vad därmed kunde äga samband samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, upprättades

hösten 1937 inom justitiedepartementet en promemoria angående sabbatsbrotten.

Promemorian innefattar bland annat förslag till lag om helgfrid,

avsedd att ersätta 7 kap. 3 och 4 §§ strafflagen samt 1895 års kungörelse.

Det vid promemorian fogade förslaget till lag om helgfrid innehaller

bland annat följande stadganden.

3 §.

Ä juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen efter klockan sex om

morgonen må icke givas offentlig föreställning, såsom skådespel, biografföreställning,

konsert eller dylik musikalisk underhållning, varietétillställning,

maskerad, bal, lekstuga, fyrverkeri, akrobatiska konststycken, konstridning,

djurförevisning, positivspelning eller annan, därmed jämförlig tillställning.

Uppförandet av sådant skådespel samt givandet av sådan biografföreställning

eller musikalisk underhållning, som värdigt ansluter sig till ifrågavarande högtidsdags

idéinnehåll vare dock tillåtet, om i stad vederbörande polismyndighet

och å landet landsfiskalen därtill lämnat tillstånd.

4 §.

Överträdelse av de i denna lag meddelade föreskrifter straffas med böter

från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Vad särskilt angår 1895 års kungörelse anföres i justitiedepartementets promemoria

bland annat följande.

Det faller utom ramen för denna utredning att avgöra, huruvida även

idrottstävlingar av olika slag böra förbjudas å vissa betydelsefullare helgdagar

eller å gudstjänsttid eller huruvida någon ändring bör vidtagas beträffande

antalet i kungörelsen omnämnda dagar, t. ex. örn även de fyra böndagarna

böra fridlysas.

Vidkommande den i 1895 års kungörelse upptagna förteckning över nöjest

illställningar kan påstås, att denna lämpligen bör omfatta även biografföreställningar.

Förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställnmgar

synes visserligen möjliggöra ett förhindrande av biografföreställningar å nu

ifrågavarande dagar, men denna omständighet bör icke anses hindra en konsekvent

utformning av ett stadgande, som avser att ur helgfridssynpunkt fridlysa

vissa viktigare kyrkliga högtidsdagar.

Vidare böra lämpligen vissa musikaliska uppföranden upptagas i stadgandet.

Dock synas endast musikunderhållningar av samma typ som en vanlig

konsert komma i fråga, medan musik på restauranger och dylika lokaler icke

biir underkastas någon reglering, bland annat av den orsaken, att här ett

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. May.ts proposition nr Ufl.

totalförbud knappast synes kunna komma i fråga och att en annan regler]ii"

troligen skulle^ bil både omständlig, ineffektiv och impopulär.

Det kan måhända göras gällande, att nöjesverksamheten å de fyra största

helgdagarna skulle vara underkastad inskränkningar under samma del av dygnet

som den, då helgfriden störande arbete är förbjudet å varje sön- eller helgdag

(klockan 6—21 enligt förslaget). Emellertid synas i nu ifrågavarande

avseende delvis andra skal inverka än när det gäller att bestämma, hur länge

en vanlig arbets vila bör råda, skäl som måhända få anses föranleda, att nöjes\

erksamheten å de största kyrkliga högtidsdagarna underkastas reglering även

efter den tidpunkt — klockan 9 örn kvällen — då det vanliga arbetsförbudet

upphör, balunda kan sägas, att medan de flesta människor icke gärna syssla

med tungt arbete efter klockan 9 om kvällen, pågår nöjeslivet för fullt ännu

vid detta klockslag och ofta nog åtskilliga timmar senare. Skall ett nöjesiorbud

tor vissa dagar göras effektivt, måste därför även tiden efter nämnda

klockslag mdragas under förbudet. Ofta nog synes annars en teater kunna

uppskjuta sin föreställnings början en timme; och biografernas andra föreställning

bruka i regel börja klockan 9 eller något därefter. Ett utsträckt förbud

skulle drabba också de särskilt arrangerade tillställningar av varietétyp niet!

ganska lätt program, vilka nu, med början tidigast klockan 9 på kvällen,

ibland förekomma även å de fyra helgdagar, varom nu är fråga. Ett förbud

mot sådana föreställningar skulle säkerligen hälsas nied tillfredsställelse i mycket

vida, ej blott rent religiösa kretsar. Vidare synes i de flesta fall en offenthg

nöjestillställning störa det lugn och den frid, vars uppehållande är syftet

med 1895 års kungörelse, på ett avsevärt svårare sätt än ett arbete, som utfores

efter klockan 9, då, om undantag göres för sent infallande pingstdagar

mörker redan råder. Det är följaktligen lämpligt att fridlysa även timmarna

etter klockan 9 om kvällen a de fyra betydelsefullaste helgdagarna, varvid

gränsen synes böra dragas vid midnatt.

Oavsett de möjligheter, som enligt andra författningar finnas att straff - belägga helgfridsbrott av nu närmast ifrågavarande slag, synes det få anses

lämpligt att i en lag om helgfrid stadga straff för överträdelse av förbudet mot

viss nöjesverksamhet å de största helgdagarna. Härvid synes samma straffskala

som beträffande övriga helgfridsbrott kunna användas.

I september 1941 överlämnades nu nämnda promemoria till straffrättskommittén

för att vara tillgänglig vid det fortsatta arbetet på revision av strafflagen.

Den 11 november 1938 beslöt Kungl. Maj:t, på föredragning av chefen för

socialdepartementet, uppdraga åt landshövdingen A. Lidén att såsom sakkunnig

inom nämnda departement företaga en översyn av bestämmelserna i

ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande författningar

samt verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva förslag till erforderliga

författningsbestämmelser.

Vid 1939 års lagtima riksdag yrkades i motioner av herrar Egnell och John

Gustavson (I: 230) samt herr Gustafsson i Lekåsa m. fl. (II: 352), att riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning, avseende att åtminstone

juldagen, nyårsdagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen samt böndagarna

fredades för offentliga nöjes- och idrottstillställningar. Motionerna

blevo emellertid avslagna. Såväl första kammarens andra tillfälliga utskott

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr l.jl ■

(utlåtande nr 10) som andra kammarens fjärde tillfälliga utskott (utlåtande

nr 5) åberopade som skäl för avstyrkande, att ifrågavarande spörsmål komme

att ägnas uppmärksamhet vid den pågående översynen av ordningsstadgan.

Sistnämnda utskott, som inhämtat ett flertal yttranden, anförde därjämte i

anslutning till däri gjorda uttalanden.

Ej heller utskottet ansåge, att nyårsdagen och böndagarna hade för den

stora allmänheten sådan religiös karaktär, att ett förbjudande av offentliga

nöjestillställningar och idrottstävlingar å dessa dagar kunde anses vara motiverat.

Beträffande de fyra s. k. stora helgdagarna syntes skäl visserligen föreligga

att ej å dessa dagar anordna offentliga nöjestillställningar eller idrottstävlingar.

För det stora flertalet nöjestillställningar förelåge emellertid redan

nu sådant förbud. Idrottstävlingar syntes icke utom i rena undantagsfall anordnas

på de fyra stora helgdagarna, varför något uttryckligt förbud icke

syntes erforderligt. Enligt utskottets mening borde det kunna vara möjligt

att på frivillighetens väg nå samma syfte även i fråga örn motor- och skyttetävlingar.

Den 30 december 1939 beslöt Kungl. Majit, att ordningsstadgeutredningen

skulle, i likhet med ett flertal andra utredningar, av besparingshänsyn tills

vidare vila.

3. Justitiekanslersämbetets framställning år 1941.

Den 16 december 1941 framlades för Kungl. Majit ånyo önskemålet örn en

översyn av 1895 års kungörelse, denna gång i skrivelse från justitiekanslersämbetet.

Härvid åberopade ämbetet en av ämbetet samma dag avlåten särskild

skrivelse med hemställan örn återupptagande av arbetet med översyn av

bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer m. m. I sistnämnda skrivelse

erinrades bland annat därom, att bestämmelserna i § 13 ordningsstadgan

även fått användning såsom komplement till 1895 års kungörelse, då denna

saknade straffbestämmelser, och överträdelse av kungörelsens föreskrifter endast

kunnat straffas, om ansvarsbestämmelserna i ordningsstadgan kunnat

bliva tillämpliga.

I fortsättningen anförde ämbetet bland annat följande.

Under senaste tiden hade justitiekanslersämbetet i två fäll haft anledning

syssla med ifrågavarande -bestämmelser. I det ena fallet hade vederbörande

allmänne åklagare vid polisdomstolen i Stockholm anställt åtal för anordnande

å Auditorium av nöjestillställning, som enligt åklagarens uppfattning

krävde tillstånd. Polisdomstolen hade dömt till böter enligt ordningsstadgan,

men genom utslag av Svea hovrätt den 29 oktober 1941 hade vederbörande

frikänts från ansvar. I hovrätten hade emellertid uttalats skiljaktiga meningar

i målet. Ehuru justitiekanslersämbetet förmenade, att oklarheten i ordmngsstadgans

bestämmelser borde undanröjas genom ändring i stadgan, hade ämbetet

i avvaktan på sådan ändring ansett sig böra tillmötesgå av Överståthållarämbetet

för polisärenden gjord framställning örn fullföljd av talan mot

hovrättens utslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr U+l.

Det andra fallet avsåge en anmälan till justitiekanslersämbetet av länsstyrelsen

i Malmöhus län angående underlåtenhet av poliskammaren i Malmö

att vidtaga åtgärd till förhindrande av viss nöjestillställning å Hippodromteatern

i Malmö påskdagen den 13 april 1941.

... Justitiekanslersämbetet erinrade vidare örn att det utredningsarbete som

jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 november 1938 igångsatts för

översyn av de i ordnmgsstadgan och med denna sammanhängande författmngar

förefintliga, bestämmelser, vilka reglera anordnandet av offentliga förestalinmgar,

tills vidare nedlagts samt om Kungl. Maj:ts beslut den 20 januari

1933 med anledning av justitieombudsmannens skrivelse den 31 oktober 1929

angående komplettering eller upphävande av sagda kungörelse den 4 oktober

1895 (J. 0:s ämbetsberättelse 1930 s. 252 ff. och 1934 s. 378).

.... ämbetets uppfattning innebure nu påtalade brister i författningarna

tor savai myndigheter som enskilda olägenheter, vilka skäligen borde med det

snaraste undanröjas. Det erfordrades klara besked om vad som borde i hithörande

hänseenden lända till efterrättelse. Att giva svar härutinnan syntes

svårligen kunna lämnas helt åt rättspraxis. Med hänsyn härtill hemställde

ämbetet, att Kungl. Majit måtte överväga frågan örn återupptagande av arbetet

med översyn av bestämmelser i ordnmgsstadgan m. m.

Då svårigheter särskilt framträtt vid nöjestillställningars anordnande under

de helgdagar, som avses i 1895 års kungörelse, vore det av vikt, att också

denna kungörelse bleve föremål för översyn. Därest en definitiv lösning icke

utan uppskov kunde vinnas vare sig av frågan om ordningsstadgans revision

eller av frågan om bibehållandet respektive innehållet av 1895 års kungö,

v. e ämbetet ifrågasätta, huruvida icke såsom en provisorisk åtgärd de

förändringar, om vilkas genomförande en mera allmän mening kunde råda,

tämligen omedelbart borde vidtagas. Ämbetet tänkte sig närmast, att nöjestorbudet

i 1895 års kungörelse skulle kunna upphävas beträffande pingstdagen

samt att förbudet i kvarstående delar försåges med straffsanktion.

4. 1942 års sakkunniga.

Med anledning av denna framställning från justitiekanslersämbetet begärde

och erhöll jag den 13 februari 1942 Kungl. Majits bemyndigande att

tillkalla två sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med

översyn av 1895 års kungörelse. Samma dag uppdrog jag åt biskopen J. O.

Cullberg och landshövdingen A. Lidén att verkställa ifrågavarande revision.

Åt föredraganden i regeringsrätten, t. f. kanslirådet i ecklesiastikdepartementet

C. G. Wejle, uppdrogs att i egenskap av sekreterare biträda de sakkunniga.

För att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag

överlämnades till dem bland annat framställningar av poliskammaren i Göteborg

den 18 juli 1940 angående större enhetlighet i lagtillämpningen rörande

offentliga föreställningar på långfredagen och juldagen; Sveriges biograf- och

filmkammare den 11 juni 1941 angående bestämmelser rörande anordnandet

av teaterföreställningar, filmförevisningar m. m. på de större kyrkliga helgdagarna;

Växjö stifts prästmöte den 3 juli 1941 örn åtgärder för att begränsa

nöjesindustrien; Hallands distriktsorganisationer av svenska landsbygdens

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr lJfl.

ungdomsförbund m. fl. i september 1941 angående restriktiva åtgärder mot

den underhållningsbetonade veckopressen m. m. samt rektorn J. Johansson,

förbundsordförande i jordbrukarnas ungdomsförbund m. fl. den 26 oktober

1941 i fråga om ungdomens fritid och nöjesproblemet jämte de över dessa

framställningar infordrade yttrandena från domkapitlen och länsstyrelserna;

kyrkomötet den 25 november 1941 (skrivelse nr 30) om nöjeslivets sanering

samt Uppsala stifts prästmöte den 26—den 28 augusti 1941 angående nöjesindustrien.

De sakkunniga slutförde sitt uppdrag genom avlämnandet av ett den

18 juni 1942 dagteclcnat betänkande med förslag till kungörelse med förbud

mot offentliga nöjestillställningar m. m. å vissa kyrkliga högtidsdagar. Ett vid

betänkandet fogat kungörelseförslag torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet

för innevarande dag.

Över betänkandet lia efter remisss yttranden avgivits av justitiekanlersämbetet,

Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och domkapitel, centralrådet

för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet, styrelserna

för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, allmänna

svenska prästföreningens centralstyrelse, svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbund, skytteförbundens överstyrelse, kungl, automobilklubben,

svenska travsportens centralförbund, jockeyklubben, Sveriges biografägareförbund,

föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim)

u. p. a., svenska teaterförbundet, svenska musikerförbundet, Sveriges centrala

hotell- och restaurantförening samt folkets parkers centralorganisation. En del

länsstyrelser ha överlämnat inhämtade yttranden från underlydande polismyndigheter

m. fl.

De sakkunnigas utredning och förslag m. m.

1. Återblick på tidigare lagstiftning.

De sakkunniga erinra till en början, att de i 1895 års kungörelse nämnda

helgdagarnas — juldagens, långfredagens, påskdagens och pingstdagens — karaktär

av särskilda kyrkliga högtidsdagar har kommit till uttryck i vissa stadganden

i kyrkolagen av år 1686, kap. XIV. Där föreskrives sålunda i de alltjämt

gällande §§ I och II, att »Juhl-, Påske- och Pingesdagarna» skola »behållas

och fijras, på sätt och wijs, som här til wahnt warit, och Folcket förmanas,

sig Christeligen och wäl ther til a t bereda», samt att »på Store Högtijdes

Dagar, såsom förste Dag Juhl, Påsk och Pingst, måge inga Bröllop

hållas».

Beträffande den rättsliga regleringen i övrigt av helgfriden på de större helgdagarna

före tillkomsten av 1895 års kungörelse erinra de sakkunniga örn i

huvudsak följande.

Enligt förordningen den 4 november 1772 angående sabbatens firande samt

vissa helgdagars flyttning eller indragning skola »i the wanlige tre ärlige Hög
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 11^1.

tider, som aro Juhl, Påsk och Pingst — — the twå första dagarne, såsom

Helgedagar firas; Likaledes. Nyårsdagen, Trettondedag Juhl, Marie-Bebådelsedag,

Långfredagen, Christi-Himmelsfärdsdagen och Midsommardagen».

Förordningen påbjuder därför, att söndagarna och helgdagarna »måtte användas

i thet wid Therns insticktelse pasyftade ändamål, som är then ILögstes Lof

och dyrkan». Detta stadgande kom dock ej att så noga efterlevas.

Efter framställning av prästeståndet vid 1786 års riksdag förbjöds genom

resolution den 20 november samma år uppförande av offentliga skådespel på

sön- och helgdagar utom i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo, där

skådespel, vilkas innehall icke kunde åstadkomma förargelse, fingo uppföras

efter klockan 6 e. m.

Med anledning av skrivelse från rikets ständer utfärdades den 14 juni 1820

ett cirkulär, vari meddelades förbud mot anordnande av skådespel på julaftonen,

juldagen, långfredagen, påskaftonen, påskdagen, pingstaftonen, pingstdagen

samt alla böndagar och dagar före dessa.

Vid 1894 års riksdag fäste en av andra kammarens ledamöter, herr Wikström,

i motion (nr 100) uppmärksamheten på att 1820 års cirkulär råkat i

glömska och på de fleste ställen i landet icke längre tillämpades. Där åter tilllämpning

ifrågakommit, hade den mycket vidsträckta förbudsbestämmelsen

oblitt upptagits av allmänheten och föranlett förebråelser mot myndigheterna

för otillständigt tjänstenit. Härav trodde sig motionären vara berättigad till

slutsatsen, att cirkuläret icke ansages tidsenligt eller svarande mot tidsandans

fordringar på frihet i det enskilda livet, samt hemställde för den skull, att riksdagen

måtte hos Kungl. Majit anhålla om upphävande av cirkuläret. Under

riksdagsbehandlingen berördes endast i förbigående den omständigheten, att

1820 års cirkulär saknade straffbestämmelser.1 Frågeställningen var snarast

den, huruvida förbudet överhuvudtaget borde bibehållas eller icke, och i

förra fallet vilken omfattning det borde erhålla.

Riksdagen framhöll i skrivelse, nr 130, att förbudet i 1820 års cirkulär ej

vederbörligen upprätthölls och att flera av de i cirkuläret nämnda dagarna

knappast vöre av den religiösa betydelse, att ej uppförandet av skådespel kunde

vara tillåtet på dem lika väl som på vanliga söndagar och lördagar. Riksdagen

hemställde därför, att en inskränkning av förbudet till att endast gälla

kyrkans stora högtider måtte övervägas.

Över riksdagsskrivelsen inhämtades yttranden från Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna och domkapitlen, av vilka myndigheter flertalet anslöt sig til!

riksdagens ståndpunkt. Flera länsstyrelser påpekade lämpligheten av att till

forbudet anknötes bötesstraff såsom sanktion. Så gott som alla kyrkliga myndigheter

förordade förbud även på första böndagen.-

1 En talare i första kammaren, herr Treffenberg, anmärkte, att någon ansvarsbestämmelse icke

erfordrades, enar polismyndigheten helt enkelt kunde »stänga Thalia® portar, örn det funnes någon

teaterdirektör så djärv, att han ville trotsa förbudet».

2 Även i nyare lagstiftning ha meddelats föreskrifter till säkerställande av helgfriden på de stora

kyrkliga högtidsdagarna. Sålunda innehåller stadgan den 7 december 1934 (nr 575) om prästva''

3 §.2 3 morn., att vid provdagarnas utsättande skall tillses, att frågodag eller valdag icke kommer

att infalla på böndag eller större högtidsdag (liksom ej heller på dagen före eller dagen efter juldagen).

Någon särskild påföljd av överträdelse härav finnes dock ej angiven. Enligt lagen den 17

april 1942 om ändring i vissa delar av kommunala vallagen skulle kyrkofullmäktigvalen år 1942

icke förrättas tredje söndagen i oktober såsom beträffande dylika val eljest föreskrives i lagen utan

den 25 oktober, detta för att valen icke skulle äga rum på fjärde böndagen. I fortsättningen kommer

hänsyn till den fastställda valdagen att tagas vid bestämmandet av böndagarna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/+1.

2. Tillämpningen av 1895 års kungörelse.

Önskemålet om stadgande av påföljd för överträdelse av nöjesförbudet blev

icke iakttaget, när i anledning av 1894 års riksdagsbeslut den nu gällande kungörelsen

i ämnet utfärdades den 4 oktober 1895. Av den ståndpunkt lagstiftaren

intagit till frågan örn straffbestämmelser följde, att domstolarna sågo sig

förhindrade att bifalla av allmän åklagare förd talan örn ansvar för förbudets

överträdande.

De sakkunniga ha i sitt betänkande närmare belyst rättspraxis ställning till

förevarande spörsmål. De ha därvid erinrat örn ett utslag av Svea hovrätt fran

år 1922, vilket kommit att uppfattas såsom vägledande för myndigheterna vid

tillämpningen av 1895 års kungörelse. I nämnda rättsfall förhöll det sig på

följande sätt.

Poliskommissarie C. Schönhult hade å tjänstens vägnar efter stämning hos

Ö. Ä. för polisärenden påstått ansvar å teaterdirektören P. O. Broberg för det

denne pingstdagen den 4 juni 1922 å Alhambrateatern i Stockholm givit offentlig

teaterföreställning. Ö. Ä. hade genom utslag den 21 juni 1922 utlåtit

sig, att enligt 1895 års kungörelse vore det förbjudet att å pingstdagen offentligen

uppföra skådespel, men som Broberg det oaktat låtit å Alhambrateatern

giva teaterföreställning pingstdagen den 4 juni 1922, alltså och utan avseende

därå, attföreställningen börjat f örstklockan 9 e. m. funné Ö. Ä..Broberghava gjort

sig skyldig till ansvar enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer, där straff

stadgades för den, som olovligen gåve offentliga föreställningar av vissa slag,

och prövade Ö. Ä. för den skull rättvist döma Broberg för vad han sålunda

låtit komma sig till last att böta 75 kronor. Sedan Broberg anfört besvär hos

Svea hovrätt, anförde hovrätten i utslag den 29 november 1922 följande.

Ehuru, på sätt Ö. Ä. yttrat, det enligt 1895 års kungörelse vöre förbjudet att å

pingstdagen offentligen uppföra skådespel, likväl och som överträdelse av

nämnda förbud icke vore i lag belagt med straff, funne hovrätten med upphävande

av Ö. Ä:s utslag, den mot Broberg i målet förda talan icke kunde bifallas.

Efter detta hovrättsutslag blev det åtminstone i Stockholm vanligt, att skådespel

anordnades på de i kungörelsen angivna helgdagarna. De sakkunniga

erinra om att justitieombudsmannen i sin förut omnämnda skrivelse den 31

oktober 1929 anfört åtskilliga exempel, som visade, att polismyndigheten icke

på grund av vare sig 1895 års kungörelse eller ordningsstadgan för riket städer

eller annan författning kunnat förhindra dessa överträdelser. Avbrytande

av en påbörjad föreställning genom sammankomstens upplösande hade ansetts

icke kunna ifrågakomma, och polismyndigheten hade icke heller ansett sig

kunna på förhand vidtaga förhindrande åtgärder, t. ex. genom att stänga

lokalen. Den i § 13 ordningsstadgan för rikets städer polismyndigheten tilllagda

befogenheten att upplösa en sammankomst syntes icke vara avsedd att

användas i sådana fall, och polismyndigheten syntes icke heller äga författningsenligt

stöd för vidtagande pa förhand av förhindrande åtgärder i fall av

ifrågavarande slag.

Efter tillkomsten av 1895 års kungörelse ha uppstått nya nöjesforiner av i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majda proposition nr l.jl.

viss man liknande slag som de med kungörelsen avsedda. Av intresse för belysande

av frågan, huruvida dessa nya arter av nöjestillställningar omfattas

av bestämmelserna i kungörelsen eller icke, äro, framhålla de sakkunniga, omständigheterna

i det av justitiekanslersämbetet i dess förutnämnda skrivelse

den 16 december 1941 berörda målet angående anordnandet av en nöjestillställning

på Auditorium i Stockholm. Handlingarna däri utvisa i korthet följande.

I skrivelse den 18 december 1940 till Överståthållarämbetet anmälde impressarion

E. F. Christiansson, att konserter med sång och musik skulle hållas

lAudjtorium juldagen och annandag jul 1940. Han anmodades av polismyndigheten

att inkomma med fullständigt program och inlämnade en programuppgift,

upptagande de medverkandes namn samt namnen på de sång- och

™siknummer (huvudsakligen »lättare»), som skulle utföras, ävensom namnen

pa författarna och kompositörerna till styckena.

Polismästaren utlät sig genom beslut den 21 december 1940, att enär av

skrivelsen och den i ärendet verkställda utredningen icke framginge annat än

att de anmälda föreställningarna vore sådana, för vars medgivande enligt § 13

ordningsstadgan för rikets städer endast erfordrades anmälan till polismyndigheten,

läte ämbetet vid den sålunda gjorda anmälan bero.

Några poliskonstaplar beordrades att civilklädda övervara tillställningarna

och avgåvo därefter rapporter över vad som förekommit därvid. Av dessa, som

sedermera beedigades vid polisdomstolen, framgår, bland annat, att en del av

de uppträdande beledsagat framförandet av sina nummer med gester av olika

slag samt även på annat sätt (genom kostymering etc.) sökt utföra numren

mera verkningsfullt.

Vid polisdomstolen yrkade åklagaren ansvar å C. för det han utan tillstånd

av polismyndigheten anordnat tillställningarna.

Fran svarandesidan invändes bland annat, att vid föreställningen endast förekommit

musik, sang och recitation samt föredrag. Författningens ordalydelse

gåve ingen anledning att antaga, att endast allvarligare saker vore tillåtna.

Polisdomstolen prövade genom sitt utslag den 4 mars 1941, enär genom den

i målet förebragta utredningen framginge, att föreställningarna varit av sådan

beskaffenhet, att för deras givande jämlikt § 13 stycket 2 ordningsstadgan för

rikets städer den 24 mars 1868 polismyndighetens tillstånd erfordrats, men

sadant tillstånd icke blivit meddelat, jämlikt § 13 styckena 2 och 4 ordningsstadgan,

rättvist döma C. för vad han sålunda låtit komma sig till last att böta

50 kronor.

Svea hovrätt fann visserligen tillställningen hava varit att jämställa med

kabaret- och varietétillställningar men att intet av uppträdandena varit av

sådan beskaffenhet, som avses i § 13 andra stycket ordningsstadgan för rikets

städer. Då C. förty icke varit pliktig att beträffande föreställningarna inhämta

polismyndighetens tillstånd, prövade hovrätten lagligt att, med ändring av

polisdomstolens utslag, befria C. från honom i målet ådömda böter. Hovrättens

utslag var emellertid ej enhälligt utan innefattade endast fyra ledamöters

mening. I fråga om motiveringen utlät sig en av dessa. »Enär det vid de av

C. ifrågavarande dagar givna föreställningarna icke förekommit uppträdanden

av sådan beskaffenhet, att C. jämlikt § 13 andra stycket nämnda stadga varit

pliktig begära tillstånd till föreställningarna, biträder jag det slut, vartill

---i målet kommit.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Marits proposition nr lJf.1.

En skiljaktig ledamot yttrade. »Enär av utredningen i målet framgår, att

åtskilliga av programpunkterna vid ifrågavarande föreställningar utgjorts av

så kallade kabaret- eller varieténummer, samt uppträdanden av dylik art

måste anses inbegripna i de i § 13 andra stycket förenämnda ordningsstadga

åsyftade tillställningarna, alltså och då C. genom att giva föreställningarna

utan tillstånd överträtt föreskrifterna i sistnämnda paragraf, prövar jag jämlikt

de av polisdomstolen åberopade lagrum rättvist fastställa det slut, vartill

polisdomstolen kommit.»

Sedermera har Kungl. Majit, genom utslag den 4 december 1942, fastställt

hovrättens frikännande utslag, dock under motivering, att tillställningarna

icke varit sådana för vilkas anordnande tillstånd erfordrats. En ledamot av

högsta domstolen ville ej göra ändring i hovrättens utslag.

På senare år har frågan örn tillämpningen av 1895 års kungörelse varit föremål

för prövning jämväl av Kungl. Majit i statsrådet, i bland andra följande

av de sakkunniga refererade ärenden.

Den 20 december 1935 fastställde Kungl. Majit ett beslut av Överståthållarämbetet

att vägra tillstånd till förevisande av filmen »Korsriddarna» juldagen

1935. Filmen betraktades som skådespel.

Sveriges biograf ägareförbund anhöll hos Kungl. Majit om tillstånd för sina

medlemmar att utan hinder av bestämmelserna i 1895 års kungörelse anordna

biografföreställningar påskdagen 1940 med början tidigast klockan 19 och under

villkor, att hela bruttoinkomsten med avdrag endast av nöjesskatt skulle

tillfalla nationalinsamlingen för Finland. Framställningen tillstyrktes av polismästaren

i Stockholm och Överståthållarämbetet men avstyrktes av Stockholms

domkapitel. Kungl. Majit lämnade det begärda tillståndet. Ett liknande

medgivande lämnades för påskdagen 1942, avseende hjälpverksamheten för

barn, tillhörande Sverige, Finland och Norge, därvid dock uppställdes det villkoret,

att programmet skulle hava blivit godkänt av förbundet efter samråd

med statens biografbyrå.

Vederbörande landsfiskal hade meddelat föreningen Alvesta folkpark u. p. a.

tillstånd att under månaderna juli—september 1940 anordna vissa danstillställningar,

dock ej å böndag. Länsstyrelsen lämnade besvär häröver utan bifall.

Kungl. Majit förklarade i anledning av besvär, att i tillståndet ej bort

göras undantag för böndag.

I detta sammanhang ha de sakkunniga slutligen fäst uppmärksamheten på

det av justitiekanslersämbetet anmärkta fallet rörande nöjestillställning påskdagen

1941 på Hippodromteatern i Malmö. Av handlingarna i ärendet inhämtas

härom i huvudsak följande.

I skrivelse den 2 maj 1941 bragte länsstyrelsen i Malmö till justitiekanslersämbetets

kännedom, att, sedan från Folkans teater aktiebolag den 2 april 1941

till poliskammaren i Malmö inkommit anmälan om framförande å Hippodromteatern

av revykomedien Gullregn under tiden den 2—den 14 i samma månad

sådan föreställning givits jämväl å påskdagen den 13 april samt att poliskammaren

icke blott underlåtit att vidtaga någon åtgärd till förekommande av

påskdagsföreställningen utan därjämte för två utlänningars medverkan vid

revyföreställningarna lämnat sådant tillstånd, att beslutet finge anses avse

jämväl påskdagen.

Sedan länsstyrelsen anmodat poliskammaren att inkomma med yttrande

hade kammaren anfört bland annat följande. Någon ansökan om tillstånd en
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 1/+1.

ligt ordningsstadgan för rikets städer till revyns framförande hade icke gjorts

och hade icke heller av poliskammaren ansetts kunna påfordras, enär föreställningarna

enligt poliskammarens uppfattning varit att hänföra till skådespel.

Poliskammaren vore övertygad örn att ett förhindrande av föreställningen

.skulle på sitt sätt stört helgfriden i minst lika hög grad som föreställningens

avhållande. Till dessa betänkligheter komme den omständigheten, att justitieombudsmannens

framställning den 31 oktober 1929 hittills icke föranlett någon

åtgärd från statsmakternas sida till rättelse i de av justitieombudsmannen

påtalade hänseendena. Härigenom hade skapats en ovisshet om statsmakternas

intresse för ett fortsatt upprätthållande av det i 1895 års kungörelse meddelade

förbudet. Detta hade i sin tur lett till att sådana tillställningar, för

villia enligt ordningsstadgan för rikets städer endast fordrades anmälan, i

ökad omfattning fått avhållas å påskdagen utan ingripande från vederbörande

polismyndigheters sida.

I anledning av vad poliskammaren sålunda anfört erinrade länsstyrelsen

därom, att justitieombudsmannen i nämnda framställning den 31 oktober

1929 väl uttalat, att polismyndighetens tvekan inför utvägen att å helgdagavbryta

en pågående föreställning finge anses förklarlig, men tillagt, att betänkligheterna

borde kunna vara mindre mot att på förhand vidtaga hindrande

åtgärder, t. ex. genom lokalens stängande. I förevarande fall hade anmälan

om revyns uppförande å Ilippodromteatern under tiden den 2—den 14 april

1941 inkommit till poliskammaren förstnämnda dag. Poliskammaren hade i

mycket god tid före den 13 april kunnat vidtaga åtgärder till förekommande

av föreställnings hållande sagda dag.

På anmodan av justitiekanslersämbetet avgav härpå poliskammaren yttrande

i ärendet till ämbetet och anförde därvid bland annat. I sin ämbetsberäHeise

år 1930 hade justitieombudsmannen förklarat sig vilja instämma med

en prästman, som gjort det uttalandet, att stadgandet i kungörelsen 1895

borde antingen kompletteras, så det kunde upprätthållas, eller också, örn det

icke agde tillräckligt stöd i det allmänna föreställningssättet, avskaffas. Efter

det justitieombudsmannen härefter framlagt sin framställning i ärendet till

den åtgärd, Kungl. Majit kunde finna framställningen föranleda, hade i varje

fall någon komplettering till berörda stadgande icke beslutats. Detta syntes

då av mångå lia tolkats så, att stadgandet ansetts böra stå kvar endast som

en anvisning om.olämpligheten av att å ifrågavarande helgdagar anordna offentliga

tillställningar av beskaffenhet, som i kungörelsen angivits. Man hade

heller icke kunnat underlåta att jämföra stadgandet med straffbestämmelserna

för utförande av arbete å sabbatstid. Sistnämnda straffbestämmelser syntes

faktiskt icke vidare tillämpas utan stå blott kvar som lämplig anvisning,

att arbete icke borde utföras å sabbatstid. — Det kunde också starkt ifrågasättas

örn ifrågavarande förbud, örn man bortsåge från långfredagen, stöddes

av den allmänna opinionen. Det vore synnerligen önskvärt, örn här ifrågavarande

stadga kunde ändras, så att stadgans bestämmelser gjordes fullt tydliga.

Justitiekanslersämbetet anförde därefter i skrivelse den 16 december 1941

till länsstyrelsen bland annat. Ämbetet ansåge sig böra i så måtto instämma

med länsstyrelsen, att poliskammaren bort vidtaga åtminstone någon åtgärd

i ändamål att söka avstyra föreställningen i fråga å påskdagen. Huruvida det

av länsstyrelsen angivna tvångsingripandet bort i förevarande fall komma till

stånd, syntes ämbetet emellertid tveksamt. I allt fall syntes tjänstförrättande

polismästarens förfarande icke vara av beskaffenhet att föranleda ansvar såsom

för tjänstefel.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 1/+1.

Till vinnande av ytterligare upplysning angående praxis under senare år ha

de sakkunniga inhämtat uppgifter av polismästarna i rikets tretton största

städer och av polismyndigheter i en del polisdistrikt i närheten av Stockholm.

Polismästarna ha upplyst, att under tiden efter år 1936 överträdelser mot

1895 års kungörelse icke beivrats inom vederbörande stad eller att anledning

till dylik beivran saknats. Rörande Göteborg meddelas, att poliskammaren vid

meddelande av tillstånd till offentliga tillställningar jämlikt § 13 ordningsstadgan

för rikets städer föreskrivit, att sådana tillställningar icke finge äga rum å

de helgdagar, som avses i 1895 års kungörelse. I ett fall av överträdelse mot

sålunda meddelad föreskrift hade åtal följt vid polisdomstolen. Även i Gävle

plägade vid meddelande av tillstånd till biograf- och danstillställningar göras

undantag för ifrågavarande helgdagar. Däremot kunde i fråga örn teaterföreställningar,

för vilka endast fordrades anmälan, svårigheter uppstå vid övervakande

av författningens efterlevnad. Under senare år hade dock vederbörande

företagare rättat sig efter de anvisningar, som givits av polismyndigheten.

I Hälsingborg hade vid olika tillfällen anmälan ingivits till poliskammaren

om offentliga tillställningars anordnande på någon av ifrågavarande

helgdagar, bland annat örn teaterföreställning på Hälsingborgs friluftsteater

pingstdagen 1941. Sedan polisen gjort anmälaren uppmärksam på förhållandet,

hade emellertid föreställningen inställts utan protest. Beträffande Linköping

hade ansökningar om tillstånd att anordna offentliga tillställningar på

de ifrågavarande dagarna avslagits. Poliskammaren i Västerås upplyser, att

vissa biografer på i kungörelsen avsedda dagar givit offentliga filmtorevisningar

med religiöst eller kulturellt innehåll, samt att påskdagen 1939 anordnats

dels en offentlig cirkusföreställning, dock först efter klockan 21, dels ock en

offentlig danstillställning, vilken påbörjats omkring klockan 20. Även i Uppsala

har på nämnda dagar förekommit filmförevisning. Polismästaren — som

i vissa tillståndsresolutioner rörande biograf före visningar, miniatyrgolfbanor

m. m. brukade göra undantag för sagda dagar — upplyser sålunda, att han på

särskilda ansökningar med begäran örn tillstånd att förevisa film på dagar som

avses i kungörelsen, exempelvis långfredagen, meddelat det begärda tillståndet,

i den mån vederbörande visat, att filmen kunde betraktas som upplysningseller

naturfilm och icke hade karaktär av skådespel. I fråga om danstillställningar

må ytterligare nämnas, att i Eskilstuna en person, åt vilken anförtrotts

tillsynen och skötseln av Folkets park, låtit offentlig dans förekomma där

pingstdagen 1941 och härför av polisdomstolen dömts till böter.

Även inom andra än nämnda polisdistrikt synas i tillståndsbevisen undantagas

de ifrågavarande helgdagarna och i regel icke förekomma offentliga

nöjestillställningar av något slag på dessa dagar. På juldagen hade anordnats

soaréer i Sundbyberg, men dessa uppges ej lia varit varietébetonade. Inom

Solna distrikt hade på dessa dagar förekommit av ideella sammanslutningar

anordnade tillställningar, vilka dock knappast kunde anses lia varit av offentlig

natur. Beträffande lie pä pingstdagarna anordnade kapplöpningarna på

Ulriksdalsbanan inom samma distrikt hade ingripande ansetts icke kunna ske

på grund av oklarheter i gällande bestämmelser. I ett annat distrikt hade frågan

örn hclgdagens längd varit aktuell. Landsfiskalen hade sålunda vägrat

tillstånd till anordnande av danstillställning pingstdagen 1939 med början

klockan 21, och länsstyrelsen hade ogillat häröver anlonia besvär. Vidare hade

länsstyrelsen fastställt landsfiskalens beslut att vägra tillstånd till offentlig

biografföreställning en juldag.

Bihang till riksdagens ''jtrolokoll 10^3- l saini. Nr l/f t.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Utl.

3. De sakkunnigas förslag: Allmänna grunder.

De sakkunniga framhålla, att under de århundraden, som förgått sedan kravet

på särskild helgfrid på vår kyrkas största högtidsdagar kom till uttryck

i den rent kyrkliga lagstiftningen, har önskvärdheten av att dessa dagar framför

andra hölles i helgd alltid uppburits av en stark folkmening. Den grundtanke,

som kom till uttryck i riksdagsskrivelsen av år 1894, äger alltjämt giltighet

och har under den nuvarande allvarstiden vunnit anslutning även på

åtskilliga håll, där man tidigare ställt sig likgiltig för frågan.

De sakkunniga fortsätta.

Bestämmelserna i 1895 års kungörelse torde ha åsidosatts i ett avsevärt

större antal fall än vad den ovan lämnade redogörelsen för praxis måhända

ger anledning att antaga. Detta gäller givetvis särskilt de större städerna och

i synnerhet tiden efter Svea hovrätts friande utslag den 29 november 1922.

Beträffande riket i övrigt torde överträdelser ha förekommit endast i ett relativt

litet antal fall. Den starkast bidragande omständigheten härvidlag torde

vara, att uppfattningen om helgdagarnas syfte och verkliga betydelse är mera

befäst hos befolkningen där än i de större städerna. Sistnämnda orter erbjuda

även ur profitsynpunkt för nöjesarrangörerna gynnsammare utgångspunkter

för utnyttjande av bristen på konkurrens under de i kungörelsen angivna helgdagarna.

Oenhetligheten i praxis har även i fråga om orter av likartad struktur varit

starkt framträdande.

Till de svårigheter, som tidigare förefunnits för upprätthållande av förbudet

i 1895 års kungörelse, har på senare år kommit, att former för nöjestillställningar

uppstått, vilka icke voro förutsedda vid kungörelsens tillkomst, t. ex.

vissa slag av offentliga s. k. soaréer, vilka anordnaren vid sin anmälan därav

betecknar som konsert och (eller) musik men som i själva verket äro varietéeller

kabarettillställningar, vidare biografföreställningar, i vad de icke äro att

hänföra till »skådespel», ävensom revyföreställningar. Med hänsyn till att

uppräkningen i kungörelsen av förbjudna tillställningar endast innefattar en

exemplifiering (»eller andra sådana nöjen») kan med visst fog göras gällande,

att de sålunda nämnda och därmed likartade nya tillställningar utan vidare

tillhöra de i kungörelsen förbjudna. Samma betraktelsesätt kan däremot icke

anläggas på t. ex. vissa motor- och hästsporttävlingar, som uppstått på senare

tid och till vilka allmänheten äger tillträde. På grund av det ovan angivna

syftet med kungörelsen skulle likväl sakligt sett även dylika tillställningar

kunna sägas vara innefattade under förbudet.

Vilken uppfattning man än må hysa härom måste dock vitsordas oegentligheten

i att i lagstiftningen kvarstår en författning, som innehåller endast en

rekommendation till vederbörande att iakttaga i ämnet givna bestämmelser

men icke stadgar påföljd för överträdelse därav. Enligt de sakkunnigas meningbör

denna brist avhjälpas därigenom att förbudsbestämmelsen kompletteras

med stadganden om straff och tvångsmedel såsom påföljder av förbudets överträdande.

De sakkunniga anse, att utom kyrkliga även vissa sociala och andra synpunkter

tala för att förbud bör upprätthållas mot anordnande av vissa offentliga

underhållnings- och nöjestillställningar på de stora kyrkliga högtidsdagarna.

Det i 1895 års kungörelse innefattade förbudet mot anordnande av

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr lJfl.

nöjestillställningar bör uttryckligen angivas omfatta även sådana i kungörelsen

ej särskilt nämnda offentliga tillställningar, vilka kunna anses i jämförlig

grad med de uppräknade inverka särskilt störande på helgfriden. Med denna

utgångspunkt ha de sakkunniga haft att undersöka, i vilka hänseenden bestämmelserna

på området böra revideras för att bliva mera ändamålsenliga och

tidsenliga än vad nu är fallet.

De sakkunnigas principiella uppfattning, att förbudet mot anordnande av

nöjestillställningar på de stora helgdagarna bör upprätthållas och göras effektivt,

har framkallat gensaga från endast ett ringa fåtal av de i ärendet hörda

myndigheterna och korporationerna. I åtskilliga yttranden tillstyrkes förslaget

utan motivering eller med en mycket kortfattad sådan eller ock förklaras,

att detsamma ej föranlett erinran. Yttranden av detta innehåll ha avgivits

av, utom andra, 11 länsstyrelser (Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs,

Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län), 4 domkapitel (Skara, Göteborg, Karlstad

och Visby), allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse, styrelsen för

svenska stadsförbundet, svenska skytteförbundens överstyrelse och kungl,

automobilklubben. Förslagets genomförande har avstyrkts endast av poliskammaren

i Örebro, kommunalborgmästaren i Karlskoga och folkets parkers

centralorganisation. Länsstyrelsen i Göteborg anser, att den ledande principen

bör vara, att nöjestillställningar förbjudas blott i den mån det är oundgängligen

nödvändigt. Helgfriden bör icke säkerställas genom förbud utan grundas

på resultat av folkuppfostran.

Ur de allmänna uttalanden, vartill förslaget föranlett, må i övrigt anföras

följande.

Justitiekansler sämbetet finner förslaget i huvudsak lämpat att ersätta den

nuvarande kungörelsen. Det främsta syftet med ämbetets framställning, nämligen

vinnandet av klara och effektiva bestämmelser, synes i allt väsentligt

uppnått. Emellertid förefaller det ämbetet, som om förbudsbestämmelserna i

viss mån te sig väl stränga. Redan införandet av straff vid överträdelse av

förbudet innebär en avsevärd skärpning.

Länsstyrelsen i Örebro finner det synnerligen påkallat med en lagstiftning,

som icke endast stadgar förbud mot anordnande av vissa nöjestillställningar

och liknande publikevenemang under de viktigaste kyrkliga högtidsdagarna

utan även genom straff- och konfiskationsbestämmelser möjliggör för myndigheterna

att effektivt inskrida mot överträdelser av förbudet. Få så sätt skulle

de olägenheter, som varit förenade med tillämpningen av 1895 års kungörelse,

kunna övervinnas till båtnad för såväl de kyrkliga intressena som för de lojala

näringsutövare, som trots frånvaron av straffhot efterföljt hittills gällande

bestämmelser.

Domkapitlet i Linköping framhåller, att för neij esf örbudet på de stora helgdagarna

talar icke blott religiösa utan även starka sociala skäl, nämligen attalia

böra på dessa dagar beredas tillfälle till vika och hemliv.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser, att åtgärder för att

säkerställa helgfriden iiro behövliga men böra vidtagas med varsamhet.

Sveriges biografägareförbund finner det tillfredsställande, att rådande oviss
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr laillet

om förbudets innebörd undanröjes och att straff införes för överträdelse.

Även svenska musikerförbundets styrelse hälsar förslaget med tillfredsställelse

oaktat erinringar framställas mot detsamma i vissa hänseenden.

Folkets parkers centralorganisation konstaterar, att förslaget icke giver

några anvisningar örn lämplig fritidssysselsättning under de fredade helgdagarna.

Förbudet synes illa gagna det religiösa syftet, då tvång icke är lämpligt

i dylika fall. Centralorganisationen finner bestämmelserna i 1895 års kungörelse

icke vara otillräckliga och framhåller, att de tillställningar, som nu förekomma

på de i kungörelsen avsedda helgdagarna, i allmänhet icke äro sårande.

4. De särskilda bestämmelserna i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga ha först dryftat spörsmålet, vilka högtidsdagar som böra

skyddas. I samband härmed har övervägts, huru stor del av dygnet som helgfliden

bör omfatta. Därnäst har behandlats frågan om vilka tillställningar som

principiellt böra vara underkastade förbud. Vidare har undersökts i vad mån

undantag från det generella förbudet bör medgivas och i sammanhang därmed

frågan om sättet för meddelande av dispens. Slutligen ha behandlats de straffoch

processrättsliga frågor, vilka ansetts vara av betydelse för effektivt upprätthållande

av förbudet.

a) Vilka helgdagar höra skyddas?

De sakkunniga ha föreslagit, dels att nöjesförbudet utsträckes att omfatta

även första böndagen (botdagen), dels att det nu gällande förbudet beträffande

pingstdagen i vissa hänseenden uppmjukas. Härom anföra de sakkunniga.

Beträffande frågan om vilka helgdagar, som böra genom lagstiftning friläggas

från nöjestillställningar, ha de myndigheter, som tidigare yttrat sig i

ämnet, i stort sett varit ense därom, att juldagen, långfredagen och påskdagen

i första hand böra skyddas.

Vad angår den fjärde av de »stora» kyrkliga helgdagarna, pingstdagen, lia

däremot delade meningar gjort sig gällande. På sina håll har man ansett, att

denna dag icke på samma sätt som de tre andra ingått i folkmedvetandet såsom

kyrklig högtidsdag. Då pingsten infaller på våren eller försommaren, har

den i stor utsträckning tagits i anspråk för friluftsfester och dylikt. De sakkunniga

ha emellertid icke ansett sig kunna förorda, att pingstdagen helt

undantages från nöjesförbud. Särskilt har den omständigheten härvid uppmärksammats,

att pingsthelgen alltjämt liksom förr på de allra flesta håll

även är konfirmationshögtid, varvid själva konfirmationsakten förlägges till

pingstafton och de ungas första nattvardsgång till pingstdagen. Med hänsyn

till den starka ställning, som konfirmationsseden alltjämt har i vårt land och

till vikten av att konfirmationsdagama ostört få innebära en samling kring de

andliga värdena synes det de sakkunniga föga lämpligt, att profana tillställningar

i obegränsad utsträckning få hållas pingstdagens eftermiddag och kväll.

Särskilt synes det angeläget att förhindra anordnande av offentliga danstillställningar

denna dag. För många av de nykonfirmerade skulle förekomsten

av sådana tillställningar säkert betyda en lockelse att »fira» högtidsdagen

genom att deltaga i förlustelser, vilka vore ägnade att snabbt och effektivt förflyktiga

de mottagna intrycken.

Det har även ifrågasatts, huruvida icke de fyra böndagarna på liknande sätt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Marits ‘proposition nr labord

e fridlysas. Även om vissa skäl kunde tala för en sådan åtgärd, lia de

sakkunniga icke ansett sig kunna generellt förorda densamma. Det torde nämligen

vara obestridligt, att böndagarna icke i gemen fått den särställning i

folkmedvetandet, som motiverar ett förbud mot nöjestillställningar dessa

dagar. Ett undantag härifrån kan dock första böndagen (botdagen) anses

utgöra. Särskilt i den allvarstid, som nu är inne, synes man på många håll

även utanför de i trängre mening religiösa kretsarna ha i stigande grad insett

behovet av att denna dag även i utvärtes avseende får en starkare prägel av

självbesinning och ansvar. Det har sålunda'' exempelvis kommit till de sakkunnigas

kännedom, att svenska skidförbundet beslutat för framtiden undvika

att förlägga större tävlingar till botdagen. Enär en sådan inställning otvivelaktigt

innebär ett såväl socialt och moraliskt som religiöst värde, synas

tillräckliga skäl föreligga för att stödja den genom lagstiftningen. De sakkunniga

ha därför ansett sig böra föreslå, att även botdagen skall räknas till de

helgdagar, som skola hållas fria från nöjestillställningar.

Slutligen har det påyrkats, att även dagarna före de stora högtidsdagarna,

särskilt skärtorsdagen, skulle inbegripas i samma kategori. De sakkunniga

avvisa denna tanke. Berättigade önskemål, att dessa »aftnar» borde fridlysas

från störande offentliga tillställningar såsom offentlig dans m. m., torde tillgodoses

redan därigenom, att följande dagar enligt de sakkunnigas förslag

äro fridlysta i sin helhet, alltså redan från midnatt.

Helgfridsskydd för juldagen, långfredagen och påskdagen har icke avstyrkts

i något av yttrandena. Upprätthållandet av nöjesförbudet på pingstdagen

ens i begränsad omfattning avstyrkes däremot av länsstyrelserna i

Stockholms och Värmlands län ävensom av följande enskilda sammanslutningar,

nämligen svenska travsportens centralförbund, jockey klubben, svenska

teaterförbundet, Stim, svenska musikerförbundet, Sveriges centrala hotelloch

restaurantförening samt folkets parkers centralorganisation. I utlåtanden

av bland andra justitiekanslersämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län

uttalas tveksamhet på denna punkt. I det stora flertalet yttranden godtages

dock de sakkunnigas förslag, att pingstdagen principiellt skall vara fredad.

Bland de synpunkter, som i yttrandena anförts beträffande nöjesförbudet

på pingstdagen må återgivas följande.

Justitiekanslersämbetet erinrar, att beträffande flertalet av de enligt förslaget

förbjudna tillställningarna, bland annat dansen, gäller att tillstånd därtill

erfordras av polismyndigheten. Att t. ex. danstillställning icke bör få förekomma

en pingstdag, om konfirmation då äger rum och denna kyrkliga högtid

sätter sin prägel på orten, synes tydligt, men på sätt skedde vid genomförandet

av 1932 års nöjeslagstiftning kunna erforderliga direktiv till vinnande

av ett sådant syfte meddelas.

Poliskammaren i Norrköping ställer sig tveksam till ett förbud under första

böndagen. Det synes lämpligare, att förbudet genomföres i full utsträckning

för pingstdagen.

Domkapitlet i Linköping framhåller, att pingstdagen i vissa avseenden har

en annan karaktär än övriga i förbudet inbegripna helgdagar. De sakkunnigas

förslag innefattar en medelväg och kan därför biträdas.

Centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväscndet

finner likaledes, att pingstdagens helgd numera icke är lika grundad i en allmän

opinion som övriga fredade helgdagar. Denna dag infaller vidare under

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Majlis proposition nr Hl.

en tid av året, då sport- och idrottslivet i ett tämligen solfattigt land kan behöva

dagen för tävlingar och uppvisningar.

Domkapitlet i Luleå anser däremot, att något undantag icke bör göras för

pingstdagen, då denna helg i stiftet är lika stor som andra helger.

I frågan, huruvida helgfridsskyddet bör utsträckas till att, såsom de sakkunniga

föreslagit, omfatta även första böndagen, äro meningarna

starkt delade i remissvaren. Ungefär halva antalet av de avgivna utlåtandena

innebär, att förslaget på denna punkt avstyrkes eller att vederbörande i vart

fall ställer sig tveksam därtill. I förstnämnda riktning uttala sig bland andra

justitiekansler sämbetet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands

och Kopparbergs län, vidare dcnnkapitlet i Linköping, centralrådet för religiös

och kulturell verksamhet inom för svar sväsendet samt svenska gymnastik- och

idrottsledarnas riksförbund, svenska travsportens centralförbund, jockeyklubben,

svenska teaterförbundet, Stim, svenska musikerförbundet, Sveriges centrala

hotell- och restaurantförening och folkets parkers centralorganisation.

Tveksamhet örn förbudets lämplighet har uttalats av bland andra länsstyrelserna

i Östergötlands, Älvsborgs och Gävleborgs län samt av domkapitlet i

Strängnäs. Såsom huvudskäl för första böndagens uteslutande har i allmänhet

åberopats, att ett nöjesförbud på denna dag skulle sakna stöd i det allmänna

folkmedvetandet.

Å andra sidan ha sex domkapitel påyrkat eller ifrågasatt, att nöjesförbudet

borde gälla även övriga böndagar eller åtminstone fjärde böndagen. Härjämte

ifrågasätta fyra domkapitel helgfridsskydd även för skärtorsdagens afton.

Till ytterligare belysning av de olika meningar, som gjorts gällande i fråga

örn lämpligheten att utsträcka helgfridsskyddet till böndagarna eller åtminstone

den första av dessa, må ur yttrandena anföras följande.

Domkapitlet i Luleå framhåller, att på grund av de stora avstånden i stiftet

ha de kyrkliga högtidsdagarna, då kyrkresor företrädesvis göras, mera karaktär

av helger än i övriga delar av landet. Därför böra alla böndagarna få lagens

skydd. Härigenom skulle också undanröjas det missförhållande, som nu består

mellan å ena sidan helgfridsbestämmelserna och å andra sidan Kungl.

Maj:ts maning i böndagsplakatet att på dessa dagar sätta alla världsliga sysslor

åsido.

Domkapitlet i Uppsala finner det synnerligen angeläget att skydd stadgas

för första böndagen. I motsats till övriga böndagar torde nämligen denna dag

få anses verkligt levande inom stora områden och i vida kretsar av vårt folk.

Även enligt domkapitlet i Stockholm är det högeligen önskvärt, att botdagens

säregna karaktär framhäves genom att denna dag skyddas mot rena nöjestillställningar.

Då dagen emellertid understundom är den enda, som kan användas

för vissa omfattande vintersporttävlingar, synes Kungl. Majit böra kunna

ge dispens för dylika tävlingar. Hänsynen till vinteridrottens tävlingar talar

enligt svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund för att första

böndagen icke inbegripes under nöjesförbudet. Förbundet framhåller, att det

redan under nuvarande förhållanden visat sig mycket svårt att få vinterns

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr l.fl.

tävlingssäsong att räcka till. Samma synpunkt framhålles av svenska travsportens

centralförbund och jockey klubben, vilka framhålla, att travtävlingar

sedan långliga tider hållits vid den tidpunkt, då botdagen infaller. Ett förbud

skulle därför vålla stort avbräck för travsporten, särskilt för mindre sällskap,

som sakna permanenta banor och äro hänvisade till den årstid, då isarna kunna

utnyttjas. Hästsporten är intet nöjesbetonat självändamål utan av betydelse

för landets hästavel.

Bland de myndigheter och sammanslutningar, som tagit avstånd från förslaget

i denna del, märkes även domkapitlet i Linköping. Domkapitlet finner

det icke kunna bestridas, att botdagen icke av det stora flertalet tirås som en

högtidsdag. Den är icke heller förlagd till en fast tidpunkt, förbises därför

ofta utanför de kyrkligt intresserades krets och har följaktligen icke kunnat

vinna en ställning i det allmänna medvetandet, som på något sätt skulle kunna

jämföras med de stora högtidsdagarnas. Ett nöjesförbud på denna dag skulle

av en mycket stor del av vårt folk sannolikt endast uppfattas som en oberättigad

inskränkning i den personliga friheten och därför svårligen medföra den

åsyftade ökade samlingen kring dagens religiösa budskap. Redan iakttagna

frivilliga strävanden att avstå från tävlingar denna dag ha visat en väg för

kyrkan att utan lagstiftning söka skaffa respekt för de andliga värdena.

Även justitiekanslersämbetet finner det vara tvivel underkastat, huruvida

ilen ifrågasatta skärpningen skulle uppbäras av det allmänna folkmedvetandet.

Samma synpunkt anlägger polismästaren i Uppsala, vars yttrande biträdes

av länsstyrelsen. Enligt polismästarens mening föreligger så mycket

mindre anledning att utsträcka förbudet till att omfatta första böndagen, som

de sakkunniga samtidigt föreslå lättnader i fråga om pingstdagen. Länsstyrelsen

i Malmö understiyker likaledes, att första böndagen icke torde intaga

samma ställning i det allmänna medvetandet som de enligt 1895 års kungörelse

fredade helgdagarna. Ur synpunkten av helgdagarnas fria utnyttjande

bör också enligt länsstyrelsens mening observeras, att efter jul-, påsk- och

pingstdagarna följer helgdag och att långfredagen i sådant avseende är ganska

likställd med de nämnda, medan första böndagen icke efterföljes av någon

fri dag.

b) Helgfridens utsträckning i tiden.

De sakkunniga ha stannat vid den uppfattningen, att helgfriden bör omfatta

hela dygnet eller tiden klockan 0—24. I vad avser tiden efter klockan 21

ansluta de sig därvid till de skäl, som anförts i den i det föregående omnämnda,

inom justitiedepartementet upprättade promemorian (jfr ovan sid. 18).

Blott ett fåtal av de hörda myndigheterna och korporationerna lia närmare

ingått på detta spörsmål. Endast i fyra av de yttranden, i vilka denna fråga

särskilt behandlas, uttalas gillande av de sakkunnigas förslag; därvid framhålles

i ett pär utlåtanden, av domkapitlet i Växjö och polismästaren i Malmö.

värdet av en klarläggande bestämmelse. I de flesta av de övriga yttrandena

förordas, att nöjesförbudet begränsas till tiden klockan (i—24; till stöd för

denna ståndpunkt åberopas bland annat, att samma åsikt intagits av 1936 års

kyrkomöte och i justitiedepartementets promemoria samt att sabbatstiden

enligt strafflagen 7 kaj). 3 § börjar klockan 6. — I andra yttranden åter föreslås,

att helgfriden skall inträda klockan 8 eller upphöra klockan 21. .Justitiekanslersämbetet

finner det sålunda tillräckligt, alt helgfriden börjar klockan 8,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr lJfl.

och folkets parkers centralorganisation framhåller, att helgdagen ej kan anses

börja, förrän människorna uppvakna till en ny dag. Möjligen kan, fortsätter

organisationen, ett förtydligande av nuvarande kungörelse att avse tiden klockan

6—21 vara lämpligt. Poliskammaren i Hälsingborg påpekar, att, då förbudet

enligt nuvarande praxis träder i kraft klockan 6, skulle en utsträckning

till klockan 0 komma att medföra slitningar och betraktas som kitslighet från

polisens sida.

c) Vilka slag av tillställningar böra förbjudas?

Vid behandlingen av förevarande spörsmål ha de sakkunniga dels eftersträvat

en modernisering av uppräkningen i 1895 års kungörelse, dels föreslagit

förbud även för tillställningar, för vilkas anordnande kräves tillstånd enligt

annan författning.

Vidare behandla de sakkunniga frågan om när en tillställning skall anses

som offentlig. Förbudet bör enligt de sakkunniga omfatta tillställningar, vilka

kunna verka störande på helgfriden eller som eljest måste anses vara särskilt

olämpliga på de i förslaget angivna dagarna. De sakkunniga upptaga till ingående

behandling frågan om förbud mot musikalisk underhållning och komma

till den slutsatsen, att förbudet icke bör avse dylik tillställning. En fullständig

uppräkning av förbjudna tillställningar anse de sakkunniga icke möjlig.

Förbudet bör gälla även idrotts- och sporttävlingar och dylikt. De sakkunniga

anföra i huvudsak följande.

Samtliga de med 1895 års kungörelse avsedda tillställningarna — utom

skådespel samt möjligen varietéer och dylikt — äro av den art, att enligt

ordning sstadgan § 13 och kungörelsen den 10 juni 1932 (nr 198)

för anordnande därav kräves tillstånd av polismyndigheten respektive landsfiskalen.

För uppförande av skådespel på andra än vissa i ordningsstadgan

§ 13 andra stycket angivna platser erfordras däremot enligt ordningsstadgan

endast anmälan till polismyndigheten (i stad och på sådan ort som avses i

ordningsstadgan § 30). Detsamma gäller musikalisk underhållning (»hålla konsert

eller eljest utföra musik»). Uppförande av filmskådespel förutsätter dock

enligt 1911 års biografförordning tillstånd.

Även lotteriförordningen den 19 maj 1939 erbjuder möjlighet

till förhindrande ay vissa nöjestillställningar på de ifrågavarande dagarna. Enligt

denna författning erfordras nämligen principiellt tillstånd av Kungl. Hajd

beträffande anordnande för allmänheten av vissa slumpbetonade företag, bland

dem vadhållning samt en del marknads- och tivolinöjen. För anordnande av

vissa företag förslår dock tillstånd av länsstyrelsen, och för åter andra räcker

det med anmälan hos polismyndigheten. Då tävlingar, vid vilka vadhållning

förekommer, pläga anordnas även på helgdagar samt vadhållningen, t. ex.

medelst totalisator, för mången utgör det huvudsakliga skälet för att bevista

dylika tävlingar, kan lotteriförordningen vara ett icke oviktigt instrument till

främjande av kravet på helgfrid.

Syftet med nyssnämnda författningar är emellertid ett annat än det med

1895 års kungörelse avsedda. Med hänsyn särskilt härtill bör den omständigheten,

att anordnande av viss nöjestillställning redan reglerats i lagstiftningsväg,

icke utan vidare föranleda till att tillställningen undantages från tillämpningsområdet

för en ny författning med ändamål att ersätta tidigare bestäm
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr tJ+l. 25

meker till säkerställande av helgfrid, även om denna författning kriminaliserar

överträdelser därav.

Såsom förbjudna tillställningar ha därför upptagits offentliga teater-,_ biograf-,

cirkus- och revyföreställningar, varieté- och kabarettillställningar, tivolinöjen

och dans samt andra därmed jämförliga tillställningar. Vidare bör enligt

förslaget förbudet omfatta även en del andra offentliga tillställningar, nämligen

tävlingar och uppvisningar i skjutning, motorsport, hästsport eller annan

sport eller i gymnastik och idrott.

Gemensamt för de sålunda förbjudna tillställningarna är således, att de ha

offentlig karaktär, d. v. s. att allmänheten har tillträde till desamma,

likgiltigt om avgift utgår för bevistande därav eller icke. Till förhindrande

av att förbudet kringgås genom tillställningens rubricerande såsom icke

avsedd för offentligheten, ehuru tillträde därtill i realiteten icke är förbehållet

en mindre krets (av klubbmedlemmar eller dylikt), ha i förslaget intagits bestämmelser,

vilka äga motsvarighet i t. ex. biograf förordningen.

Av betydelse för frågan om en tillställning bör hänföras till de förbjudna

har varit, om densamma påtagligt genom buller eller på annat sätt kan inverka

störande på helgfriden eller eljest måste betraktas såsom särskilt olämplig

på ifrågavarande dagar.

Beträffande de i förslaget såsom särskilt nöjesbetonade angivna tillställningarna

torde någon särskild motivering för deras hänförande till de förbjudna

ej erfordras. De sakkunniga ha emellertid ansett en omredigering av 1895 års

kungörelse erforderlig särskilt i syfte att dels utmönstra sådana slag av där

angivna tillställningar, vilka numera knappast förekomma såsom, fristående,

och dels att under förbudet lägga de på ifrågavarande dagar olämpliga tillställningarna

med deras nu brukliga benämning.

Det har tidigare ifrågasatts, att jämväl musikalisk underhållning

borde vara underkastad förbud på de stora kyrkliga högtidsdagarna.

Sålunda upptager den nämnda, inom justitiedepartementet upprättade promemorian

olika slag av musikalisk underhållning bland förbjudna tillställningar

men medger — i likhet med yttranden av åtskilliga borgerliga myndigheter

över justitieombudsmannens skrivelse den 31 oktober 1929 och 1936 års allmänna

kyrkomöte — undantag från förbudet för sådan musikalisk underhållning,

som värdigt ansluter sig till ifrågavarande högtidsdags idéinnehåll. Enligt

promemorian skulle dock musik på restauranger och dylika lokaler icke

underkastas någon reglering.

De sakkunniga anse, att positivspelning och därmed jämförlig musik, t. ex.

sådan underhållning som bjuds av kringvandrande musikanter, ävensom sådana

avarter av »konsert» som exempelvis de ovan nämnda på Auditorium år

1940, böra vara förbjudna på ifrågavarande helgdagar. Det har dock icke

synts de sakkunniga erforderligt att särskilt upptaga ihan i författningsförslaget.

Föreskrifterna i ordningsstadgan örn krav på tillstånd för utförande

därav respektive de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna lära nämligen

erbjuda tillräckliga möjligheter att förhindra de åsyftade tillställningarna.

Beträffande restaurangmusiken må först anmärkas, att enligt inhämtade

uppgifter »levande» musik icke lärer förekomma på juldagen och långfredagen.

Att stadga förbud mot utförande av dylik musik på de tre övriga

ifrågavarande dagarna synes icke välgrundat. På det stora flertalet näringsställen

är emellertid mekanisk musik den enda musikaliska underhållning som

förekommer. Även i fråga örn detta slag av underhållning äro de sakkunniga

av den uppfattningen, att den icke lämpligen bör förbjudas. De svenska radio
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.

utsändningarna pläga taga stark hänsyn till de ifrågavarande dagarnas religiösa

innebörd. Beträffande åter radioutsändning från utlandet och andra

arter av mekanisk musik skulle ett förbud icke kunna effektivt upprätthållas

utan avsevärda kostnader och besvär.

. Ej heller till konsert i vanlig bemärkelse hänförlig musikalisk underhållning

har upptagits i de sakkunnigas förslag. Skulle förbud mot sådan underhållning

stadgas, måste det givetvis inskränkas exempelvis på sätt förordats

i justitieombudsmannens och kyrkomötets nämnda skrivelser. Väljes den sålunda

föreslagna vägen, uppstår frågan om vem det skulle tillkomma att besluta

om tillstånd. I yttrandena över justitieombudsmannens skrivelse år

1929 framfördes olika meningar härom. I den inom justitiedepartementet

sedermera upprättade promemorian angives, att tillstånd skulle meddelas av

polismyndigheten i orten.

De sakkunniga ansluta sig emellertid till den uppfattningen, att de lokala

polismyndigheterna icke kunna anses äga erforderlig kompetens för uppgiften.

Praxis måste vidare med den anförda anordningen befaras komma att

bliva oenhetlig, enär det kan förutsättas, att endast i ett begränsat antal fall

frågan komme att underställas prövning av högsta myndighet. Med hänsyn

till det ofta och med skärpa framförda önskemålet örn enhetlighet i tillämpningen^

av bestämmelserna på området borde enligt de sakkunnigas mening

det ifrågasätta tillståndet bli beroende på beslut av annan (högre) myndighet

än polischefen i orten. Åt sådan myndighet kunde exempelvis anförtros" att

uppdraga riktlinjer för meddelande av dylikt tillstånd i form av förteckning

över lämpliga musikaliska verk. Bortsett därifrån, att sålunda uppdragna riktlinjer

givetvis alltsomoftast komme att behöva underkastas revision, skulle

man dock även med^ en dylik anordning icke helt undgå de olägenheter som

kunna antagas uppstå på grund av olika tillämpning av direktiven inom skilda

polisdistrikt. Man torde nämligen icke komma ifrån att befogenheter att meddela

tillstånd till de musikaliska underhållningarnas avhållande i första hand

skulle ankomma på polischefen i orten.

Såsom en utväg har även ifrågasatts att medgiva undantag beträffande

musik, som anordnas av eller i samförstånd med svenska kyrkan eller annat

religiöst samfund, eller att såsom tillåten angiva musik, som utfördes i gudstjänstlokal.

Något tillståndsmedgivande från polismyndighets sida skulle då

icke behöva ifrågakomma. A andra sidan skulle knappast därigenom undgås

olägenheten av olika praxis på området och svårigheter vid tillämpning av

författningsbestämmelserna.

Huvudskälet för de sakkunniga att icke stadga förbud mot musikalisk underhållning

är likväl, att dylik musik icke synes förekomma i sådan utsträckning,

att behov föreligger av ingripande i lagstiftningsväg mot densamma. Det nu

framlagda författningsförslaget torde inrymma tillräckliga möjligheter att komma

tillrätta med sådana former därav, vilkas förekomst anses mindre önskvärd

på de ifrågavarande högtidsdagarna.

Det vöre självfallet önskvärt, att i texten bestämt kunde angivas vilka arter

av tillställningar som äro förbjudna. Helt uttömmande lärer dock en u p präkning

av de tillställningar, som avses med förbudet, näppeligen kunna

göras. Med tanke på önskvärdheten av att under förbudet skola kunna hänföras

även andra, särskilt nya eller icke allmänt förekommande slag av tillställningar,

jämförliga med de redan angivna, torde det fastmera vara nödvändigt

att icke binda de rättstillämpande myndigheterna alltför mycket. De

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.

sakkunniga lia därför funnit lämpligt att stadga förbud även mot anordnande

av andra med de särskilt nämnda jämförliga tillställningar.

Förbudet mot anordnande på ifrågavarande dagar av offentliga tävlingar

och offentliga uppvisningar i skjutning,

motorsport, hästsport eller annan sport m. m. innebär

utvidgning av tillämpningsområdet för 1895 års kungörelse. Förslaget härom

är dock i stort sett ingen nyhet men går i vissa avseenden längre än tidigare

framställda önskemål. _ ....

Beträffande skyttetävlingar har svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbunds överstyrelse år 1933 utfärdat generellt förbud mot offentliga

tävlingars hållande på ifrågavarande helgdagar. Enligt vad de sakkunniga

inhämtat har icke försports någon svårighet att upprätthålla förbudet. Med

hänsyn härtill kunde det möjligen te sig obehövligt att i författningsväg

stadga förbud mot skyttetävlingar. Enär emellertid skytteorganisationer finnas,

vilka icke äro anslutna till riksförbundet, och av skäl som anförts i ovannämnda

utskottsbetänkande vid 1936 års allmänna kyrkomöte, ha de sakkunniga

likväl ansett lämpligt, att förbud mot dylika tävlingar uppställes.

Däremot synes det mindre behövligt att förbjuda skjutövningar, då desamma

icke i allmänhet ha samma karaktär av offentliga.

Förbud mot anordnande av offentliga motortävlingar på ifrågavarande dagar

föreslogs av 1936 års kyrkomöte. De sakkunniga ansluta sig obetingat till de i

utskottsbetänkandet härutinnan anförda synpunkterna.

Även hästsporttävlingar höra otvivelaktigt till det slag av offentliga tillställningar,

vilka böra omfattas av förbudet. Dessa tävlingar kunna nämligen

på sina håll innebära ett betydligt störande i rent yttre måtto av helgfriden

på platsen, varjämte den omständigheten att med dessa tävlingar oftast är

förknippat ett vadhållningsmoment talar för att tävlingarna icke böra vara

tillåtna på ifrågavarande helgdagar.

Enligt förslaget bör förbudet omfatta även vissa andra offentliga tävlingar

än de nu behandlade. Vad angår tävlingar, för vilka de av svenska gymnastik-

och idrottsföreningarnas riksförbund administrerade idrottssammanslutningarna

stå som arrangörer, skulle meddelande i författningsväg av dylikt

förbud endast innebära stadfästande av praxis. Med hänsyn härtill och då en

del idrottsorganisationer icke äro anslutna till riksidrottsförbundet samt enhetlighet

givetvis även beträffande anordnande av idrottstävlingar bör eftersträvas,

ha de sakkunniga funnit påkallat att låta förbudet omfatta alla slag

av offentliga idrottstävlingar. Enligt vad de sakkunniga erfarit torde ett sådant

förbud kunna påräkna resonans inom idrottsledningen.

Utom tävlingar av ovan angivet slag bör förbudet även omfatta offentliga

uppvisningar. Dylika tillställningar lära visserligen f. n. icke förekomma i

någon större utsträckning inom andra områden än gymnastikens och dar .knappast

på de ifrågavarande helgdagarna. Anledning synes dock finnas att i förevarande

hänseende jämställa uppvisningar med tävlingar.

Frågan örn vilka tillställningar som böra omfattas av förbudet har behandlats

i ett tjugotal yttranden.

Skärpning av de föreslagna bestämmelserna önskas av flera länsstyrelser och

underordnade polismyndigheter. Förbud mot anordnande av jazz- och dragspelskonserter

och överhuvudtaget konsert eller musikalisk underhållning,

som icke avser för högtidsdagen lämpad musik, förordas eller ifrågasättes i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr lJfl.

flera yttranden (länsstyrelsen och landsfogden i Uppsala län, polismästaren

\ Uppsala, poliskamrarna i Norrköping, Malmö och Göteborg, stadsfiskal

i Trollhättan). Vidare ha uttalats önskemål om förbud mot soaréer (Överståthållarämbetet),

bridgetävlingar och dylikt (Överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Älvsborgs län), trolleriföreställningar (poliskammaren i Malmö), tränings■''kjritning

(landsfogden i Malmöhus län). Poliskammaren i Göteborg anser

strängare bestämmelser behövliga i fråga örn tillställningar, som givas sken av

att vara enskilda.

Ä andra sidan föreslås lättnader i flera yttranden. Justitiekansler sämbetet,

Överståthållarämbetet och poliskammaren i Hälsingborg anse tävlingar och

uppvisningar i gymnastik och idrott böra undantagas från förbudet. Uteslutande

av teater- och biografföreställningar eller möjlighet att ge dispens för

värdiga dylika förordas i några utlåtanden (länsstyrelserna i Stockholms och

Skaraborgs län, poliskammaren i Göteborg, Stim och svenska teaterförbundet).

I enstaka yttranden beröras vidare frågor örn avgiftsfria tillställningar, restaurangdansen

och tillställningar, vartill tillstånd erhållits enligt § 13 ordningsstadgan

för rikets städer.

Av yttrandena inhämtas bland annat följande.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, som för närvarande

omfattar 23 specialförbund och 23 distriktsförbund med sammanlagt

ti,705 föreningar och 453,601 medlemmar, erinrar om att förbundet sedan

den 1 januari 1934 tillämpar den bestämmelsen, att i de av riksförbundets

specialförbund administrerade idrottsgrenarna få juldagen, långfredagen, påskaagen

och pingstdagen inga offentliga tävlingar eller uppvisningar mot åskådaravgifter

hållas.

Riksförbundet har berett samtliga special- och distriktsförbund tillfälle

att taga del av det föreliggande förslaget. De yttranden, som ingått, tyda,

fcäger riksförbundet, pa en sällsynt enig uppfattning inom idrottsvärlden

rörande lämpligheten av de föreslagna åtgärderna. Då idrotten och gymnastiken

redan lang tid tillbaka frivilligt och i samklang med kyrkans önskmngar

palagt sig nyssnämnda förbud för tävlingar på de stora kyrkliga

högtidsdagarna, i fragasättes dock, huruvida idrotten och gymnastiken över

huvud taget skola behöva nämnas i den föreslagna kungörelsen. Vidare

ha betänkligheter^ uttalats mot att även sådana tävlingar eller uppvisningar,

vid vilka åskadaravgifter icke upptagas, komma att omfattas av

förbudet. Riksförbundet framhåller, att ett dylikt förbud på grund av svårigheter

med övervakning och kontroll icke torde kunna upprätthållas och

salunda rent av kan uppmuntra till överträdelser. Riksförbundet anser sigfri01''

nödsakat avstyrka förslaget på denna punkt samt hemställer, att

förbudet begränsas till att omfatta offentliga tävlingar och uppvisningar

mot åskadaravgifter i enlighet med förutberörda av riksförbundet

meddelade bestämmelser.

. Domkapitlet i Uppsala: Förslaget innebär i fråga örn tävlingar och uppyisnmgar

endast en rättslig fixering av det centrala i idrottsorganisationemas

inställning, vilken icke alltid iakttagits av de lokala föreningarna, och torde

ej rimligen kunna uppfattas som ett intrång.

Justitiekansler sämbetet: Förslaget torde i fråga örn pingstdagen medföra

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Marits proposition nr 11+1.

den konsekvensen, att om t. ex. på denna dag uppvisning i gymnastik är avsedd

att anordnas i samband med en friluftsfest med ideell syftning eller uppvisning

i simning och livräddning skall arrangeras i förening med festligt betonad

propaganda för simkunnighetens främjande, måste tillstånd utverkas.

Detta lärer knappast vara påkallat; uppvisningarnas anordnande skulle väl

icke vara mindre förenligt med dagens helgd än själva festligheterna, mot

vilkas avhållande hinder icke torde möta. Därest, såsom ämbetet ifrågasätter,

endast juldagen, långfredagen och påskdagen komma att inbegripas under

förbudet, synes det praktiska behovet av förbud mot tävlingar och uppvisningar

i allt fall vara så ringa, att förbudet kan utgå.

Överståthållarämbetet: Även soaréer, vilka understundom anmälas som konserter

eller underhållning med musik och sång, böra för fullständighetens skull

omnämnas. Vidare bör anges, att offentliga bridgeturneringar eller liknande

sammankomster för kortspel eller därmed jämförliga nöjen icke äro tillåtna.

Tävlingar och uppvisningar i gymnastik och idrott kunna däremot icke anses

stötande. De bereda välbehövlig rekreation och förströelse och utgöra god

propaganda för friluftsliv och dylikt. För övrigt förekomma de icke i större

omfattning juldagen, långfredagen eller påskdagen. Förbudet bör dock omfatta

häst- och motorsport.

Polismästaren i Uppsala, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i Uppsala

län: Avsaknaden av bestämmelser beträffande musikalisk underhållning måste

betraktas såsom en brist i förslaget, vilken kommer att utnyttjas. Dylik

underhållning, t. ex. en jazzkonsert, kan vara lika stötande som en teaterföreställning.

Stim: Det synes icke påkallat att under förbudet inbegripa teater- och biografföreställningar,

då dessa icke i regel äro av störande art. Det är oegentligt

att till nöj estillställningar hänföra teater- och biograf föreställningar, som pä

ett värdigt sätt anknyta sig till högtidsdagens idéinnehåll. Här gälla vidare

samma skäl som föranlett de sakkunniga att utesluta musikalisk underhållning

från förbudet.

Svenska teaterförbundet: Förbundet ifrågasätter, örn icke länsstyrelsen borde

få rätt att medgiva anordnande de spelförbjudna dagarna av teaterföreställning,

som värdigt ansluter sig till högtidsdagens idéinnehåll.

Sveriges centrala hotell- och restaurantförening: I fråga om restan rangdansen''synas

nya bestämmelser ej vara erforderliga, då tillstånd nu icke

beviljas för de ifrågavarande högtidsdagarna.

d) Undantag från förbudet.

De sakkunniga lia ansett undantag från nöjesförbudet och dispensmöjlighet

endast böra ifrågakomma beträffande vissa tillställningar på pingstdagen. De

yttra härom.

Bestämmelserna i fråga örn anordnande av nojés- och härmed jämförliga

tillställningar äro i 1895 års kungörelse m. fl. författningar undantagslösa

men lia, såsom nämnts, uppluckrats samt i justitieombudsmannens och

1936 års allmänna kyrkomötes skrivelser i ämnet föreslagits skola göras

dispensabla för vissa slag av tillställningar. Vid kyrkomöte röstade dock

24 av de i omröstningen deltagande 55 ledamöterna för bifall till det tillfälliga

utskottets enhälliga betänkande, vari icke fanns upptaget något

undantag från förbudet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Majlis proposition nr 1J,1.

I fråga om tillståndsmyndighet beträffande i de sakkunnigas förslag upptagna

offentliga nöjestillställningar gäller givetvis i tillämpliga delar vad

ovan (sid. 26) anförts i fråga om konsert och dylik musikalisk underhållning.

Härtill kommer, att möjligheterna att finna en central myndighet

med tillräcklig kompetens på hela det område, varom här är fråga, äro

mindre än beträffande musikalisk underhållning. För ändamålet skulle därför

vara nödvändigt att skapa ett nytt organ (nämnd, råd). Av olika skäl

skulle emellertid dess uppgift lämpligen böra begränsas till att upprätta en

förteckning över tillåtna skådespel. Denna förteckning skulle sedermera

kunna ändras och kompletteras. Då det synes uteslutet att förläna en dylik

nämnd permanent karaktär och det icke kan ifrågakomma att överlåta åt

arrangörerna av tillställningarna att, även om en dylik förteckning gjordes

mycket fullständig, avgöra om tillställningen vore tillåten eller ej (något i

densamma ingående nummer vore exempelvis icke medtaget i förteckningen),

skulle man även i fråga örn dylika tillställningar nödgas lägga befogenheten

att meddela tillstånd i händerna på lokala myndigheter. Antingen

man då lämnade t. ex. länsstyrelserna denna befogenhet eller överläte densamma

at underordnade polismyndigheter, skulle — även om praxis därefter

kan förväntas komma att bli mera enhetlig än hittills — vissa olägenheter

dock icke kunna undvikas.

Med hänsyn härtill ha de sakkunniga med sin uppfattning örn behovet

och önskvärdheten av generellt förbud i så vidsträckt omfattning som möjligt

mot de i 1 § av förslaget upptagna offentliga tillställningarna ansett

lämpligt att icke Upptaga någon bestämmelse om möjlighet att erhålla

dispens utom för det fall, att Kungl. Majit beträffande tävlingar och uppvisningar

på pingstdagen finner skäl därtill föreligga på grund av särskilda

omständigheter.

På pingstdagen skola vidare enligt förslaget få undantagslöst förekomma

teater- och biografföreställningar.

Beträffande sin uppfattning angående behovet av förbud mot profana

tillställningar i övrigt på pingstdagen hänvisa de sakkunniga till vad härom

i annat sammanhang anförts (sid. 20). De föreslagna uppmjukningarna av

förbudet få ses mot bakgrunden av detta tidigare uttalande. Genom desamma

torde även i erforderlig utsträckning tillgodoses det önskemål, som

bland annat justitiekanslersämbetet framfört om nöjesförbudets upphävande

på pingstdagen.

Frågan om undantag från förbudsbestämmelserna beträffande pingstdagen

och andra dagar ha berörts i omkring 25 yttranden.

I några av dessa yttranden (Stockholms läns avdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler, domkapitlen i Uppsala och Luleå) förekomma uttalanden

av innebörd, att något undantag från nöjesförbudet icke bör göras för

pingstdagen. Å andra sidan förordas i flera yttranden lättnader. Sålunda

föreslå några myndigheter (justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i Linköping,

-Kalmar och Örebro, poliskammaren i Norrköping), att tävlingar och

uppvisningar skola vara tillåtna. I andra yttranden (Överståthållarämbetet,

poliskammaren i Malmö, länsstyrelsen i Älvsborgs län, magistraten i Askersund,

domkapitlet i Uppsala) förordas, att dispenser skola beviljas av länsstyrelsen

eller annan lokal myndighet. I övrigt må nämnas, att i enstaka

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 1J]1.

yttranden ifrågasättas vissa undantag jämväl i fråga om påskdagen eller i

fråga örn alla de i kungörelsen avsedda dagarna.

Ur yttrandena må återges följande.

Överståthållarämbetet: Å pingstdagen torde i stor utsträckning anordnas

hembygdsfester och andra liknande friluftsfester, vilka i allmänhet icke

kunna anses vara störande. Dylika fester liksom därvid förekommande folkdanser,

danslekar och dylikt böra även undantagas. Då enligt ämbetets mening

teater- och biografföreställningar, hembygdsfester samt tävlingar och

uppvisningar i gymnastik och idrott principiellt böra vara tillåtna, torde

något dispensförfarande icke vara behövligt.

Poliskammaren i Norrköping: Gymnastik- och idrottstävling torde knappast

böra sättas i sämre ställning än teater- och biografföreställningar.

Lands]ogden i Malmöhus län: En kvalitetspröviling torde bli erforderlig,

om teater- och biografföreställningar skola tillåtas, men föreställningar av

annat slag förbjudas.

Poliskammaren i Göteborg ifrågasätter generell dispensmöjlighet för samtliga

dagar vad gäller sådana teater- och biografföreställningar, vilkas art

tager vederbörlig hänsyn till dagarnas religiösa innebörd. I administrativ

ordning bör en så kallad frilista uppgöras.

Länsstyrelsen i Örebro län: För att tolkningssvårigheter och olika behandling

av i stort sett likartade föreställningar skola undvikas och för att tillbörligt

skydd skall beredas pingstdagen anser länsstyrelsen undantaget för

teater- och biografi öreställningar böra utgå. Däremot anser länsstyrelsen

särskilt med beaktande av den årstid, varunder pingstdagen infaller, att det

bör vara generellt tillåtet att efter klockan 13 nämnda dag anordna i 1 § angivna

tävlingar och uppvisningar, dock ej i motor- och hästsport.

Magistraten i Askersund: Länsstyrelserna böra få rätt att meddela tillstånd

till konserter samt teater- och biograf föreställningar efter klockan 19

på pingstdagen och första böndagen, därest föreställningarna på ett värdigt

sätt ansluta sig till högtidsdagarnas idéinnehåll eller äro av allvarlig natur.

Domkapitlet i Växjö: De föreställningar, som efter särskilt tillstånd skola

få förekomma, böra icke få taga sin början före klockan 13.

Svenska travsportens central] ör hund och jockey klubb en: Teater- och biografföreställningar

förekomma endast undantagsvis på pingstdagen, medan

hästsporttävlingar sedan många år regelbundet avhållits denna dag utan

att detta hittills ansetts störa helgfriden. Hästsportbanorna ligga i regel långt

från gudstjänstlokaler, och en hästsportävling kan icke verka störande som

ett tivoli eller dylikt.

I några utlåtanden upptages den föreslagna dispensmöjligheten till granskning

ur administrativ synpunkt. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter

sålunda, huruvida alla dispensärenden böra dragas inför Kungl. Majit. En

viss oklarhet i tillämpningen torde ändå vara att förvänta, då uppfattningen

örn lämpligheten av en dispens skiftar i olika landsdelar och hänsyn härtill

måste tagas. Jämväl Överståthållarämbetet anser, att dispensprövningen

kan överlåtas på länsstyrelserna. Örn beslutanderätten emellertid kommer

att ligga hos Kungl. Majit, anser ämbetet det uppenbart, att anordnare av

tävlingar eller uppvisningar, som enligt ordningsstadgan för rikets städer

förutsätta polismyndighets tillstånd, icke bör nödgas söka tillstånd därtill

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1^1.

såväl hos Kungl. Maj:t som hos vederbörande polismyndighet. I ordningsstadgan

torde därför böra intagas bestämmelser om att särskilt tillstånd av

polismyndighet i sådana fall icke erfordras. Även domkapitlet i Uppsala är

betänksamt mot förslaget att betunga Kungl. Maj:t med dispensfrågorna.

Domkapitlet i Göteborg, slutligen, motiverar sitt avstyrkande av dispensinstitutet

med bland annat farhågor för att antalet ansökningar kommer att

bli orimligt stort.

e) Straff- och förverkandebestämmelser m. m.

De sakkunniga ha föreslagit införande av straff för överträdelse av nöjes ~

förbudet och konfiskation av inkomster av otillåten nöjestillställning. De sakkunniga

anföra härom som följer.

Redan i justitieombudsmannens skrivelse ifrågasattes, örn det i ordningsstadgan

föreskrivna bötesstraffet, högst 100 kronor, kunde anses tillräckligt,

då fråga vore örn mera inkomstbringande tillställningar. Det övervägande

flertalet remissmyndigheter föreslog helt allmänt, att böterna skulle

bestämmas till så högt belopp, att överträdelse av förbudet icke bleve inkomstbringande,

och vissa av myndigheterna förordade böter, normerade

efter storleken av inkomsten av tillställningen. Det sedermera inom justitiedepartementet

upprättade förslaget till lag om helgfrid stadgar dock endast

bötesstraff från och med 5 kronor till och med 200 kronor under motivering

allenast, att beträffande straff för överträdelse av förbudet mot viss nöjesverksamhet

på de största helgdagarna samma straffskala som beträffande övriga

hemfridsbrott kunde användas. Att märka är emellertid, att åtskilliga av de

sakkunniga såsom förbjudna upptagna tillställningar icke medtagits i detta

förslag.

De sakkunniga hålla före, att dagsbotssystemet härvidlag är att föredraga

i likhet med vad fallet är i andra jämförliga författningar utom strafflagens

område.

För att göra förbudet fullt effektivt förorda de sakkunniga vidare, att

bötesstraffet kombineras med förverkande av inträdesavgifterna. Särskilt

publikfrekvensen vid vissa av de under förbudet hänförda tillställningarna

synes nämligen motivera införande jämväl av förverkandeklausul. Till belysande

härav må nämnas, att enligt poliskammarens i Göteborg yttrande

över justitieombudsmannens skrivelse vid de nöjestillställningar, som hava

den största publiken, nämligen fotbollsmatcher, åskådarna kunna uppgå till

24,000 och bruttoinkomsterna kunna stiga till 40 ä 50,000 kronor. Visserligen

lära på grund av rådande praxis inom de till riksidrottsförbundet anslutna

idrottsorganisationerna och med hänsyn till att ifrågavarande högtidsdagar

till dels infalla under en årstid, som icke väl lämpar sig för särskilt

publikdragande utomhusidrott, icke i någon större utsträckning anordnas

sådana tillställningar. Men då de anförda synpunkterna äga giltighet

även beträffande vissa andra arter av de tillställningar, vilka enligt de sakkunnigas

förslag böra omfattas av förbudet, har ett stadgande av ifrågavarande

innehåll befunnits vara på sin plats i förslaget.

Till stöd för införande av en dylik bestämmelse torde ock kunna andragas,

att i åtskilliga tidigare författningar, där man avsett att träffa särskilt inkomstbringande

överträdelser, konfiskation stadgats vid sidan av dagsböter

(jfr lotteriförordningen 11 §).

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr ljfl.

Stadgandet om gäldande av värdet av inträdesavgifter etc. är avfattat i

överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i strafflagen 8 kap. 30 §

(se svensk författningssamling 1942: 103).

De i 4 och 5 §§ upptagna bestämmelserna äga sin motsvarighet i andra

likartade författningar.

De fåtaliga yttranden, som särskilt behandla straff- och förverkandebestämmelserna,

innehålla huvudsakligen gillande av desamma.

Justitiekansler sämbetet framhåller dock, att stadgandet om förverkande

är så avfattat, att påföljden skall drabba den som är förfallen till

ansvar för förseelse mot kungörelsen. Emellertid är det icke säkert, att den

som uppbär inkomsten och den som är straffrättsligt ansvarig för överträdelse

av kungörelsens bestämmelser alltid äro identiska. Så behöver t. ex.

icke vara fallet, då en biograf- eller teaterrörelse drives av bolag eller då

någon är ägare till flera biografer på skilda håll i landet, vilka ha särskilda

föreståndare. Det synes ock tveksamt, örn förverkandepåföljden skall inträda

obligatoriskt; måhända vore det att föredraga, att domstolen härutinnan

erhölle prövningsrätt.

Justitiekanslersämbetet påpekar slutligen, att föreskriften om poliskammare

såsom, forum bör utgå, då det numera icke finnes någon poliskammare,

som äger utöva domsrätt.

Poliskammaren i Hälsingborg framhåller önskvärdheten av att bestämmelse

örn konfiskation av inkomst av förbjuden tillställning samtidigt införes

i ordningsstadgan för rikets städer, vari jämväl torde böra stadgas

dagsböter såsom straff för överträdelse.

Slutligen må anmärkas, att folkets parkers centralorganisation funnit förverkandebestämmelser

icke vara erforderliga.

Den översyn, som inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga

underkastat bestämmelserna i 1895 års kungörelse angående förbud mot

skådespels och en del andra offentliga tillställningars anordnande å vissa

helgdagar, har ånyo ådagalagt behovet av att denna författning förtydligas

och kompletteras. Det nuvarande oklara rättsläget medför å ena sidan, att

arrangörer av nöjestillställningar ofta icke veta, vad de ha att rätta sig efter,

och å andra sidan, att polismyndigheterna sväva i ovisshet om sina befogenheter

att förhindra olämpliga och störande tillställningar på de stora kyrkliga

helgdagarna. Bristen på straffbestämmelser, som direkt anknyta till det i

kungörelsen stadgade förbudet, utgör en lucka i lagstiftningen, vars betänkliga

konsekvenser blivit klart belysta genom den nu verkställda utredningen.

Visserligen har avsikten varit att upptaga frågan om en modernisering av

1895 års kungörelse i samband med en beslutad revision av ordningsstadgan

för rikets städer, men sistnämnda, mera omfattande reformarbete har på grund

av tidsomständigheterna ansetts tills vidare böra vila. Frågan örn en ändring

Bihang till riksdagens -protokoll HUS. 1 sami. Nr l/fl. 3

Departe
mentschefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Majlis proposition nr lJjl.

av 1895 års kungörelse har även preliminärt dryftats vid den pågående revisionen

av strafflagen. De skäl, som justitiekanslersämbetet och de sakkunniga

anfört till stöd för att 1895 års kungörelse nu bör revideras utan att

resultatet av dessa på angränsande områden beslutade eller pågående utredningar

avvaktas, synas mig bärande. Jag förordar därför, att förslag i

ämnet underställes årets riksdag för yttrande.

De sakkunnigas förslag innebär, att skyddet för helgfriden på de största

kyrkliga högtidsdagarna befästes. Såvitt gäller juldagen, långfredagen och

påskdagen råda knappast delade meningar örn att dessa dagar alltjämt

liksom hittills i princip böra vara fredade för störande tillställningar. I

fråga om pingstdagen ha utredningsmännen icke ansett sig kunna föreslå,

att nöjesförbudet upphäves. De ha under framhållande av pingstens betydelse

som konfirmationshelg hävdat, att åtminstone vissa slag av tillställningar

icke böra vara tillåtna på denna dag. Justitiekanslersämbetet lutar

däremot närmast åt den uppfattningen, att pingstdagen helt bör undantagas

från förbudet, och denna åsikt har vunnit anslutning i några av de i ärendet

avgivna remissyttrandena. För egen del finner jag övervägande skäl tala för

att nöjesförbudet på pingstdagen upphäves.

Meningsmotsättningar ha även förekommit i fråga om nöjesförbudets utsträckning

till första böndagen (botdagen). Som motivering för att låta förbudet

omfatta även denna dag ha de sakkunniga anfört, att insikten örn

botdagens betydelse vunnit insteg också utanför religiösa kretsar och att

denna uppfattning bör stödjas genom lagstiftningen. Ehuru böndagsinstitutionen

är nästan lika gammal som den protestantiska kyrkan i vårt land,

synes mig likväl icke ens första böndagen ha i det allmänna medvetandet

erhållit samma ställning som de stora, till bibliska händelser anknutna helgerna.

Denna åsikt synes mig även bekräftas av den stora mängden avstyrkande

uttalanden i de yttranden, där sakkunnigförslaget upptagits till

närmare granskning. Ett förbud mot anordnande av nöjes- och idrottstillställningar

på första böndagen skulle därför troligen åstadkomma missnöje

och förvecklingar och således — som domkapitlet i Linköping anmärkt —

icke medföra den önskade samling kring dagens religiösa budskap, som förbudet

skulle åsyfta. Jag kan därför icke förorda, att helgfridsskyddet utsträckes

till första böndagen.

En kännbar brist i den nu gällande kungörelsen är, att den saknar bestämmelser

om nöjesförbudets utsträckning i tiden. De sakkunniga ha till

utfyllande av denna lucka föreslagit, att förbudet skall gälla hela dygnet.

Det synes mig lämpligare att låta förbudet omfatta tiden från klockan 6 på

morgonen till klockan 12 midnatt.

Bestämmelserna i gällande kungörelse giva en i hög grad bristfällig vägledning

för rättstillämpningen vid avgörandet av den praktiskt betydelsefulla

frågan, vilka tillställningar som omfattas av nöjesförbudet. De sakkunniga

ha ägnat detta spörsmål ingående uppmärksamhet och lia föreslå
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Majlis proposition nr l.jl.

git en modernisering av den nuvarande uppräkningen. De ha dock icke ansett

sig böra under förbudet inbegripa musikalisk underhållning, trots att

förekomsten av vissa avarter på detta område anförts som ett skäl för behovet

av översyn av kungörelsen. De sakkunniga anse nämligen, att olämplig

eller störande musikalisk underhållning icke förekommer i sådan utsträckning,

att lagstiftning häremot är behövlig. De ha även påpekat, att

deras förslag i övrigt inrymmer möjligheter att komma till rätta med sådana

former av musikaliska tillställningar, vilka kunna vara ägnade att

störa helgfriden. Slutligen ha framhållits de praktiska svårigheterna att i det

särskilda fallet pröva, huruvida viss musik kan anses vara lämpad att framföra

på de stora helgdagarna. Mot de sakkunnigas förslag på denna punkt

har kritik uttalats av vissa polismyndigheter, men vad därvid anförts synes

mig icke utgöra tillräckligt skäl att frångå de sakkunnigas ståndpunkt.

Sakkunnigförslaget innebär vidare, att det nuvarande förbudet utsträckes

att avse även tävlingar och uppvisningar i idrott, sport, gymnastik m. m.

Genom det intresse, som från de ledande idrottsorganisationernas sida visats

för att säkerställa ett värdigt firande av de stora helgdagarna, har redan

tidigare i huvudsak uppnåtts vad förslaget åsyftar. Detta kan därför i

denna del sägas i stort sett innebära, att rådande förhållanden lagfästas.

Med hänsyn härtill ansluter jag mig till vad de sakkunniga sålunda föreslagit.

Då jag, på sätt ovan anförts, funnit pingstdagen böra undantagas från

nöjesförbudet samt anledning torde saknas att i kungörelsen införa dispensmöjlighet

för övriga helgdagar, ha i förslaget icke upptagits några regler om

dispens från förbudet.

Den betydelsefullaste nyheten i sakkunnigförslaget utgör straffbestämmelsen.

Jag kan helt ansluta mig till de motiv, som de sakkunniga anfört

för detta stadgande, och har intet att erinra mot att straffet sättes till

dagsböter. De sakkunniga ha såsom ytterligare påföljd av överträdelse av

nöjesförbudet föreslagit bestämmelse om förverkande av avgift eller annan

ersättning för bevistande av förbjuden tillställning, tävling eller uppvisning.

Justitiekanslersämbetet har ansett det vara tveksamt, örn förverkandepåföljden

bör inträda obligatoriskt, och i stället ifrågasatt prövningsrätt

för domstolen härutinnan. Jag finner ämbetets erinran befogad och

förordar, att stadgandet, i analogi med vad som föreskrives exempelvis i lotteriförordningen,

får sådan avfattning, att domstol må förklara intäkterna förverkade,

därest så prövas skäligt. Därjämte förordar jag, likaledes i anledning

av erinran från justitiekanslersämbetet, sådan ändring av förslaget, att

förverkandepåföljd icke endast kan drabba den, som år straffrättsligt ansvarig

för överträdelse av kungörelsens bestämmelser, utan jämväl annan,

som uppburit avgifter eller dylikt för tillträde till tillställningen.

Slutligen torde i kungörelseförslaget böra vidtagas en del smärre jämkningar

av väsentligen formell natur.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition nr lJfl.

Det synes önskvärt, att de nya bestämmelserna träda i kraft den 1 juni

1943. Då det emellertid icke nu är möjligt förutse, huruvida ärendet innan

dess hinner slutbehandlas av riksdagen, har någon tid för ikraftträdandet

icke angivits i kungörelseförslaget.

Departementschefen uppläser härefter förslag till kungörelse angående förbud

mot offentliga nöjesliUställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar

samt hemställer, att riksdagens yttrande måtte genom proposition inhämtas

över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga

vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

C. A. Charpentier.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis ''proposition nr 1J+1.

37

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse med förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.

å vissa kyrkliga högtidsdagar.

Kungl. Majit har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna som

följer:

1 §•

Å juldagen, första böndagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen

må icke anordnas offentliga nöjestillställningar, ej heller offentliga tävlingar

eller uppvisningar i skjutning, motorsport, hästsport eller annan sport

eller i gymnastik och idrott.

Med dag avses tiden klockan 0—24.

Med nöjestillställningar förstås i denna kungörelse teater-, biograf-, cirkus-

och re vy föreställningar, varieté- och kabarettillställningar, tivolinöjen

och dans samt andra med de nämnda jämförliga tillställningar.

Som offentlig skall anses jämväl tillställning, tävling och uppvisning, till

vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning,

därest densamma uppenbarligen utgör del av helt eller väsentligen

för anordnande därav driven rörelse eller eljest är att jämställa med tillställning,

tävling eller uppvisning, till vilken allmänheten har tillträde.

2 §.

Utan hinder av vad i 1 § sägs må å pingstdagen anordnas teater- och

biografföreställningar ävensom, där Kungl. Maj:t på grund av särskilda

omständigheter finner skäl därtill meddela tillstånd, tävlingar och uppvisningar.

3 §.

Överträdelse av denna kungörelse straffes med dagsböter.

Vad någon, som är förfallen till ansvar för förseelse mot kungörelsen, uppburit

i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande av tillställningen, tävlingen

eller uppvisningen skall vara förverkat; finnes det ej kvar, skall i

stället dess värde gäldas.

4 §.

Förseelse mot denna kungörelse åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,

där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan

icke finnes, vid allmän domstol.

5 §.

Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, ävensom värdet av förverkad

egendom tillfalla kronan.

Denna kungörelse träder i kraft den

Härigenom upphäves kungörelsen den 4 oktober 1895 (nr 83) angående

förbud mot skådespels och en del andra offentliga tillställningars anordnande

å vissa helgdagar.

Det alla etc.

opaginerad Kontrollera mot PDF

,38

Kungl. Majlis ''proposition nr 1/+1.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.

på vissa kyrkliga Högtidsdagar ........................................ 2

Inledning ............................................................ 3

1. Gällande bestämmelser m. m. .. .................................... 3

2. Tidigare reformförslag ............................................ 4

3. Justitiekanslersämbetets framställning år 1941........................ 9

4. 1942 års sakkunniga .............................................. 10

De sakkunnigas utredning och förslag m.m............................... 11

1. Återblick på tidigare lagstiftning .......................... ....... 11

2. Tillämpningen av 1895 års kungörelse .............................. 13

3. De sakkunnigas förslag: Allmänna grunder .......................... 18

4. De särskilda bestämmelserna i de sakkunnigas förslag ................ 20

a) Vilka helgdagar böra skyddas? ................................ 20

b) Helgfridens utsträckning i tiden ................................ 23

c) Vilka slag av nöjestillställningar böra förbjudas? ................ 24

d) Undantag från förbudet ...................................... 29

e) Straff- och förverkandebestämmelser m. m...................... 32

Departementschefen .................................................. 33

Bilaga: Förslag till kungörelse med förbud mot offentliga nöjestillställningar

m. m. å vissa kyrkliga högtidsdagar.................................... 37

Stockholm 1943 Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

430870

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:236 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av giltighetstiden för vissa tillägg stallar. a1 i texten
  2. 1LU 1943:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrklig s. 1 i texten