Med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillstälhiingar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar
1943-03-05 · 38 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 37 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:141, Med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillstälhiingar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 11+1.
1
Nr 141.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
angående förbud mot offentliga nöjestillstälhiingar
m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar; given Stockholms
slott den 5 mars 1943.
Kungl. Majit vill härigenom, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse angående förbud
mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar.
GUSTAF.
Gösta Bagge.
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr l/fl.
1
2
Kungl. Majlis -proposition nr lJjl.
Förslag
till
kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.
på vissa kyrkliga högtidsdagar.
Härigenom förordnas som följer.
1 §.
Pa juldagen, långfredagen och paskdagen ma icke anordnas offentliga nöjestillställningar,
ej heller offentliga tävlingar eller uppvisningar i skjutning,
motorsport, hästsport eller annan sport eller i gymnastik eller idrott.
Med dag avses tiden klockan 6—24.
Med nöjestillställningar förstås i denna kungörelse teater-, biograf-, cirkusoch
revyföreställningar, varieté- och kabarettillställningar, tivolinöjen och
dans samt andra med dem jämförliga tillställningar.
Som offentlig skall anses jämväl tillställning, tävling eller uppvisning, till
vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening, eller av inbjudning,
därest densamma uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen
för anordnande därav driven rörelse eller eljest är att jämställa
med tillställning, tävling eller uppvisning, till vilken allmänheten har tillträde.
2 §.
Överträdelse av denna kungörelse straffes med dagsböter.
Fälles någon till straff för förseelse mot kungörelsen, må tillika, efter ty
skäligt finnes, förklaras förverkat vad som uppburits i avgifter eller eljest
i ersättning för bevistande av tillställningen, tävlingen eller uppvisningen;
finnes det ej kvar, skall i stället dess värde gäldas.
3 §.
Förseelse mot denna kungörelse åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.
4 §.
Böter, som adömas enligt denna kungörelse, ävensom förverkad egendom
eller dess värde tillfalla kronan.
Härigenom upphäves kungörelsen den 4 oktober 1895 (nr 83) angående
förbud mot skadespels och en del andra offentliga tillställningars anordnande
å vissa helgdagar.
Kungl. Majlis proposition nr lJfl.
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 1943.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,
Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anmäler fråga om
ändrade bestämmelser rörande förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.
på vissa kyrkliga högtidsdagar samt anför.
Inledning.
1. Gällande bestämmelser m. m.
Jämlikt kungörelsen den 4 oktober 1895 (nr 83) angående förbud mot
skådespels och en del andra offentliga tillställningars anordnande å vissa
helgdagar må på juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen icke
offentligen uppföras skådespel, givas offentlig föreställning i lindansning,
konstridning eller annat dylikt eller hållas offentlig maskerad, bal, lekstuga,
s. k. varietéföreställning eller andra sådana nöjen.
Mot utformningen av förbudet i 1895 års kungörelse ha från såväl kyrkliga
som världsliga myndigheter i olika sammanhang och ur skilda synpunkter
anförts vägande invändningar. De i kungörelsen givna bestämmelserna
ha ansetts vara delvis föråldrade och i behov av komplettering
med hänsyn till numera rådande förhållande. Framför allt har kritiken riktat
sig emot att kungörelsen icke stadgar någon påföljd för överträdelse av
det meddelade förbudet. Beträffande åtskilliga av de i kungörelsen nämnda
arterna av tillställningar har dock avsaknaden av straffbestämmelser ansetts
vara av mindre betydelse, enär i § 13 ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 är föreskrivet, att dylika tillställningar icke må anordnas,
utan att polismyndighetens tillstånd därtill inhämtats. Enligt kungörelse
den 10 juni 1932 har sistnämnda stadgande utsträckts att gälla
även för landsbygden. Såvitt åter gäller vissa andra av de i 1895 års kungörelse
förbjudna nöjestillställningarna står det i vederbörandes skön att
4
Kungl. Martts -proposition nr lJjl.
anordna desamma utan att avvakta myndighets tillstånd och utan att straff
synes kunna följa, även om det i kungörelsen meddelade förbudet överträ
des.
2. Tidigare reformförslag.
Nu nämnda otillfredsställande förhållanden ha föranlett åtskilliga framställningar
till Kungl. Majit om revision av bestämmelserna i 1895 års kungörelse.
Sålunda anförde riksdagens justitieombudsman i skrivelse den 31
oktober 1929 bland annat, att det städse vore av ondo, om ett påbud av
högsta statsmakten förefunnes, vilket myndigheterna icke kände sig förvissade
om att lia tillräckliga och lämpliga medel att hålla i helgd. Men
ännu mindre tilltalande bleve ett dylikt förhållande, om påbudets åsidosättande,
såsom här vore fallet, vore ägnat att såra de religiösa känslorna
hos stora medborgargrupper och hos dem framkalla den föreställningen,
om än obefogad, att polismyndigheten därtill förhölle sig likgiltig. Ändring
till det bättre kunde enligt justitieombudsmannens uppfattning tänkas ske
genom att stadgandet i 1895 års kungörelse antingen kompletterades, så
att det kunde upprätthållas, eller också, om det icke ägde tillräckligt stöd
i det allmänna föreställningssättet, avskaffades. Efter att ha anfört vissa
synpunkter med avseende å huru den erforderliga kompletteringen borde
äga rum framhöll justitieombudsmannen, att, därest ändring företoges av
bestämmelserna i syfte att bibehålla det ifrågavarande förbudet och göra
detsamma effektivt, det måhända vore lämpligt att taga i övervägande,
dels om icke biografföreställningar borde i förevarande hänseende jämställas
med skådespel och dels huruvida det i ordningsstadgan föreskrivna
bötesstraffet, högst 100 kronor, kunde anses tillräckligt, då det vore fråga
örn mera inkomstbringande tillställningar. Med stöd av den befogenhet,
justitieombudsmannens instruktion lämnade honom, framlade justitieombudsmannen
för Kungl. Majit berörda förhållanden och spörsmål till den
åtgärd, Kungl. Majit kunde finna framställningen föranleda.
Över denna justitieombudsmannens skrivelse anbefalldes rikets domkapitel
och länsstyrelser att avgiva yttranden. Ett flertal av dessa myndigheter
bifogade till sina utlåtanden i ämnet yttranden från magistrater,
stadsstyrelser, polismyndigheter, kommunala menigheter m. fl. Av myndigheternas
yttranden inhämtas, att den av justitieombudsmannen angivna
frågeställningen om förbudet överhuvudtaget borde bibehållas eller avskaffas
icke föranledde något omedelbart besvarande från de kyrkliga myndigheterna,
vilka i stället enhälligt utgingo från förbudets bibehållande såsom
något självklart. De borgerliga myndigheter, som yttrade sig härom, uttalade
sig — på ett pär undantag när — för förbudets bibehållande. Det
övervägande flertalet av myndigheterna funno vidare förbudet vara förankrat
i den allmänna meningen och i de religiösa känslorna. I åtskilliga
yttranden gjordes även gällande, att en förbättrad lagstiftning på området
5
Kungl. Mårds proposition nr 1^1.
skulle tillgodose behovet av för hela folket gemensamma helgdagar med
en särskild prägel av ro och med den möjlighet till fördjupande och inre
samling, som därigenom kunde givas, varjämte betonades betydelsen av
helgfrid och söndagsvila, som genom förbudet borde garanteras den personal,
som vore knuten till de olika nöjesföretagen. I fråga örn vilka helgdagar,
som borde skyddas, krävde det övervägande fl er lale t kyrkliga och
borgerliga myndigheter, att nöjesförbudet skulle avse de i 1895 ars kungörelse
upptagna helgdagarna: juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen. I
vissa yttranden ifrågasattes, dels att långfredagen, på grund av sin särställning,
dels ock böndagarna och särskilt den första och fjärde borde helt fridlysas
från offentliga nöjestillställningar. Göteborgs domkapitel önskade i
fråga örn långfredagen en skärpning av förbudet, så att även idrottstävlingar
och andra offentliga tillställningar inbegrepes däri. Slutligen behandlades
även fråga, huruvida en uppmjukning av det i 1895 års kungöielse
stadgade förbudet mot föreställningar borde ske, så att vissa skådespel och
musikföreställningar, som ej sårade de religiösa känslorna, kunde få uppföras
på de stora helgdagarna. Härom uttalades av myndigheterna olika
uppfattningar; länsstyrelserna och övriga borgerliga myndigheter tillstyrkte
i regel, att konserter och skådespel skulle få förekomma, då de på ett väldigt
sätt anknöte till den ifrågavarande högtidsdagens idéinnehåll.
Justitieombudsmannens skrivelse och den i anledning därav verkställda utredningen
föranledde icke annan åtgärd från Kungl. Maj:ts sida, än att
Kungl. Majt den 20 januari 1933 beslöt, att ärendet skulle, såsom för det
dåvarande icke föranledande någon Kungl. Maj:ts åtgärd, avföras från ecklesiastikdepartementets
diarium för inkommande ärenden.
Vid 1935 års riksdag väcktes av herr Beck motion (II: 476) örn anhållan
hos Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte föranstalta om förbud mot
offentliga nöjestillställningar och idrottstävlingar på juldagen, nyårsdagen,
långfredagen, påskdagen och pingstdagen samt böndagarna.
Efter att ha införskaffat åtskilliga utlåtanden över motionen anförde
andra kammarens första tillfälliga utskott (utlåtande nr 4) bland annat.
Även örn utskottet behjärtade motionärens avsikt att vilja, st ävja oarter
av ett förvärvsmässigt utnyttjande av nöjeslystnaden under våra helgdagar,
hade utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en anslutning till
motionärens förslag. Utskottet funne icke erforderligt att utsträcka förbudet,
till att omfatta även idrottstävlingar. Utskottet ville fästa uppmärksamheten
på vad som härutinnan anförts av svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbunds förvaltningsutskott, som meddelat, att rikstörbundets
överstyrelse redan på hösten 1933 utfärdat generellt förbud mot
offentliga tävlingars hållande på juldagen, långfredagen, påskdagen och
pingstdagen. Överstyrelsen hade dessutom förklarat sig ämna i skrivelser till
special- och distriktsförbunden inom organisationen med skärpa framhålla
önskvärdheten av att tävlingar icke anordnades på sådana tider och i sådana
former, att söndagens helgd därigenom stördes.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 11+1.
Vad beträffade motionärens förslag till gällande förbuds utsträckande
att avse även nyårsdagen och böndagarna vore utskottet av den uppfattningen,
att ett sadant stadgande icke skulle finna stöd i en tillräckligt stark
folkmening och att det säkerligen skulle stöta på stora svårigheter att upprätthålla
den ifrågasatta restriktionen. Utskottet hemställde, att motionen
icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.
Andra kammaren biföll vad utskottet sålunda hemställt.
Vid 1936 års kyrkomöte väcktes motioner om effektivisering av förbudet
mot offentliga nöjestillställningar på de större helgdagarna och vissa andra
därmed sammanhängande spörsmål.
Motionerna hänvisades till kyrkomötets tillfälliga utskott, som i sitt betänkande
däröver (nr 14) helt anslöt sig till den i motionerna framförda tanken
på en omarbetning av 1895 års kungörelse, varvid utskottet yttrade
bland annat följande.
Ej blott från religiösa utgångspunkter utan även ur den allmänna andliga
hygienens synpunkt syntes åtgärder vara påkallade för fridlysande av de
större helgdagarna från den hets, den moderna kulturen medfört. Vila och avspänning
från såväl arbete som nöjen under vissa av årets dagar med tillfälle
för den enskilde till inre samling och stillhet kunde ej annat än vara till gagn
för vårt folk. En beaktansvärd synpunkt vore även, att genom ifrågavarande
förbud helgfrid och söndagsvila komme personalen vid olika nöjesföretag
till del, vilken i regel icke åtnjöte ledighet från arbetet på helg- och söndagar.
— Den allvarliga karaktär, som böndagarna hade, talade starkt för att
förbudet borde få tillämpning även på böndagarna. Jämväl skärtorsdagen
borde inbegripas under ifrågavarande bestämmelser, dock att härvid förbudet
skulle begränsas till att avse tiden efter klockan 4 eftermiddagen.
Kyrkomötet anhöll, med biträdande i huvudsak av utskottets hemställan
(skrivelse nr 26), att Kungl. Majit måtte
dels vidtaga åtgärder i syfte
a) att effektivt förbud stadgades mot offentliga nöjestillställningar —
innefattande såväl de i 1895 års kungörelse angivna som även biografföreställningar
och i kungörelsen nu ej omförmälda andra nöjestillställningar,
som kunde anses böra omfattas av förbudet — på juldagen, långfredagen,
paskdagen^ och pingstdagen, dock att tillstånd måtte kunna lämnas för
sådana skådespel, biografföreställningar och musikaliska underhållningar,
som värdigt anslöte sig till ifrågavarande högtidsdags idéinnehåll;
b) att nämnda förbud uttryckligen komme att avse ej blott sabbatstid
enligt 7 kap. 3 § strafflagen eller tiden emellan klockan 6 om morgonen
och klockan 9 om aftonen utan jämväl tiden emellan klockan 9 och klockan
12 örn aftonen;
c) att förbud stadgades mot hållande av motortävlingar på de under a)
nämnda dagarna;
dels låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån förbud borde
stadgas mot hållande av idrotts- och skyttetävlingar ävensom offentliga
skytteövningar på de under a) nämnda dagarna, samt vidtaga de åtgärder,
vartill denna utredning kunde föranleda.
7
Kungl. Majlis -proposition nr lJjl.
Denna kyrkomötets skrivelse lämnades genom beslut av Kungl. Majit
(i socialdepartementet) den 29 oktober 1937 utan åtgärd.
Frågan örn revision av 1895 års kungörelse har emellertid upptagits till
bedömande även i andra sammanhang.
Sedan 1937 års riksdag i skrivelse (nr 279) anhållit, att Kungl. Majit ville
låta verkställa utredning angående en revision av stadgandena i 7 kap. 3
och 4 §§ strafflagen och vad därmed kunde äga samband samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, upprättades
hösten 1937 inom justitiedepartementet en promemoria angående sabbatsbrotten.
Promemorian innefattar bland annat förslag till lag om helgfrid,
avsedd att ersätta 7 kap. 3 och 4 §§ strafflagen samt 1895 års kungörelse.
Det vid promemorian fogade förslaget till lag om helgfrid innehaller
bland annat följande stadganden.
3 §.
Ä juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen efter klockan sex om
morgonen må icke givas offentlig föreställning, såsom skådespel, biografföreställning,
konsert eller dylik musikalisk underhållning, varietétillställning,
maskerad, bal, lekstuga, fyrverkeri, akrobatiska konststycken, konstridning,
djurförevisning, positivspelning eller annan, därmed jämförlig tillställning.
Uppförandet av sådant skådespel samt givandet av sådan biografföreställning
eller musikalisk underhållning, som värdigt ansluter sig till ifrågavarande högtidsdags
idéinnehåll vare dock tillåtet, om i stad vederbörande polismyndighet
och å landet landsfiskalen därtill lämnat tillstånd.
4 §.
Överträdelse av de i denna lag meddelade föreskrifter straffas med böter
från och med fem till och med tvåhundra kronor.
Vad särskilt angår 1895 års kungörelse anföres i justitiedepartementets promemoria
bland annat följande.
Det faller utom ramen för denna utredning att avgöra, huruvida även
idrottstävlingar av olika slag böra förbjudas å vissa betydelsefullare helgdagar
eller å gudstjänsttid eller huruvida någon ändring bör vidtagas beträffande
antalet i kungörelsen omnämnda dagar, t. ex. örn även de fyra böndagarna
böra fridlysas.
Vidkommande den i 1895 års kungörelse upptagna förteckning över nöjest
illställningar kan påstås, att denna lämpligen bör omfatta även biografföreställningar.
Förordningen den 22 juni 1911 angående biografföreställnmgar
synes visserligen möjliggöra ett förhindrande av biografföreställningar å nu
ifrågavarande dagar, men denna omständighet bör icke anses hindra en konsekvent
utformning av ett stadgande, som avser att ur helgfridssynpunkt fridlysa
vissa viktigare kyrkliga högtidsdagar.
Vidare böra lämpligen vissa musikaliska uppföranden upptagas i stadgandet.
Dock synas endast musikunderhållningar av samma typ som en vanlig
konsert komma i fråga, medan musik på restauranger och dylika lokaler icke
biir underkastas någon reglering, bland annat av den orsaken, att här ett
8 Kungl. May.ts proposition nr Ufl.
totalförbud knappast synes kunna komma i fråga och att en annan regler]ii"
troligen skulle^ bil både omständlig, ineffektiv och impopulär.
Det kan måhända göras gällande, att nöjesverksamheten å de fyra största
helgdagarna skulle vara underkastad inskränkningar under samma del av dygnet
som den, då helgfriden störande arbete är förbjudet å varje sön- eller helgdag
(klockan 6—21 enligt förslaget). Emellertid synas i nu ifrågavarande
avseende delvis andra skal inverka än när det gäller att bestämma, hur länge
en vanlig arbets vila bör råda, skäl som måhända få anses föranleda, att nöjes\
erksamheten å de största kyrkliga högtidsdagarna underkastas reglering även
efter den tidpunkt — klockan 9 örn kvällen — då det vanliga arbetsförbudet
upphör, balunda kan sägas, att medan de flesta människor icke gärna syssla
med tungt arbete efter klockan 9 om kvällen, pågår nöjeslivet för fullt ännu
vid detta klockslag och ofta nog åtskilliga timmar senare. Skall ett nöjesiorbud
tor vissa dagar göras effektivt, måste därför även tiden efter nämnda
klockslag mdragas under förbudet. Ofta nog synes annars en teater kunna
uppskjuta sin föreställnings början en timme; och biografernas andra föreställning
bruka i regel börja klockan 9 eller något därefter. Ett utsträckt förbud
skulle drabba också de särskilt arrangerade tillställningar av varietétyp niet!
ganska lätt program, vilka nu, med början tidigast klockan 9 på kvällen,
ibland förekomma även å de fyra helgdagar, varom nu är fråga. Ett förbud
mot sådana föreställningar skulle säkerligen hälsas nied tillfredsställelse i mycket
vida, ej blott rent religiösa kretsar. Vidare synes i de flesta fall en offenthg
nöjestillställning störa det lugn och den frid, vars uppehållande är syftet
med 1895 års kungörelse, på ett avsevärt svårare sätt än ett arbete, som utfores
efter klockan 9, då, om undantag göres för sent infallande pingstdagar
mörker redan råder. Det är följaktligen lämpligt att fridlysa även timmarna
etter klockan 9 om kvällen a de fyra betydelsefullaste helgdagarna, varvid
gränsen synes böra dragas vid midnatt.
Oavsett de möjligheter, som enligt andra författningar finnas att straff - belägga helgfridsbrott av nu närmast ifrågavarande slag, synes det få anses
lämpligt att i en lag om helgfrid stadga straff för överträdelse av förbudet mot
viss nöjesverksamhet å de största helgdagarna. Härvid synes samma straffskala
som beträffande övriga helgfridsbrott kunna användas.
I september 1941 överlämnades nu nämnda promemoria till straffrättskommittén
för att vara tillgänglig vid det fortsatta arbetet på revision av strafflagen.
Den 11 november 1938 beslöt Kungl. Maj:t, på föredragning av chefen för
socialdepartementet, uppdraga åt landshövdingen A. Lidén att såsom sakkunnig
inom nämnda departement företaga en översyn av bestämmelserna i
ordningsstadgan för rikets städer och därmed sammanhörande författningar
samt verkställa därav föranledd utredning ävensom avgiva förslag till erforderliga
författningsbestämmelser.
Vid 1939 års lagtima riksdag yrkades i motioner av herrar Egnell och John
Gustavson (I: 230) samt herr Gustafsson i Lekåsa m. fl. (II: 352), att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla örn utredning, avseende att åtminstone
juldagen, nyårsdagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen samt böndagarna
fredades för offentliga nöjes- och idrottstillställningar. Motionerna
blevo emellertid avslagna. Såväl första kammarens andra tillfälliga utskott
9
Kungl. Maj:ts proposition nr l.jl ■
(utlåtande nr 10) som andra kammarens fjärde tillfälliga utskott (utlåtande
nr 5) åberopade som skäl för avstyrkande, att ifrågavarande spörsmål komme
att ägnas uppmärksamhet vid den pågående översynen av ordningsstadgan.
Sistnämnda utskott, som inhämtat ett flertal yttranden, anförde därjämte i
anslutning till däri gjorda uttalanden.
Ej heller utskottet ansåge, att nyårsdagen och böndagarna hade för den
stora allmänheten sådan religiös karaktär, att ett förbjudande av offentliga
nöjestillställningar och idrottstävlingar å dessa dagar kunde anses vara motiverat.
Beträffande de fyra s. k. stora helgdagarna syntes skäl visserligen föreligga
att ej å dessa dagar anordna offentliga nöjestillställningar eller idrottstävlingar.
För det stora flertalet nöjestillställningar förelåge emellertid redan
nu sådant förbud. Idrottstävlingar syntes icke utom i rena undantagsfall anordnas
på de fyra stora helgdagarna, varför något uttryckligt förbud icke
syntes erforderligt. Enligt utskottets mening borde det kunna vara möjligt
att på frivillighetens väg nå samma syfte även i fråga örn motor- och skyttetävlingar.
Den 30 december 1939 beslöt Kungl. Majit, att ordningsstadgeutredningen
skulle, i likhet med ett flertal andra utredningar, av besparingshänsyn tills
vidare vila.
3. Justitiekanslersämbetets framställning år 1941.
Den 16 december 1941 framlades för Kungl. Majit ånyo önskemålet örn en
översyn av 1895 års kungörelse, denna gång i skrivelse från justitiekanslersämbetet.
Härvid åberopade ämbetet en av ämbetet samma dag avlåten särskild
skrivelse med hemställan örn återupptagande av arbetet med översyn av
bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer m. m. I sistnämnda skrivelse
erinrades bland annat därom, att bestämmelserna i § 13 ordningsstadgan
även fått användning såsom komplement till 1895 års kungörelse, då denna
saknade straffbestämmelser, och överträdelse av kungörelsens föreskrifter endast
kunnat straffas, om ansvarsbestämmelserna i ordningsstadgan kunnat
bliva tillämpliga.
I fortsättningen anförde ämbetet bland annat följande.
Under senaste tiden hade justitiekanslersämbetet i två fäll haft anledning
syssla med ifrågavarande -bestämmelser. I det ena fallet hade vederbörande
allmänne åklagare vid polisdomstolen i Stockholm anställt åtal för anordnande
å Auditorium av nöjestillställning, som enligt åklagarens uppfattning
krävde tillstånd. Polisdomstolen hade dömt till böter enligt ordningsstadgan,
men genom utslag av Svea hovrätt den 29 oktober 1941 hade vederbörande
frikänts från ansvar. I hovrätten hade emellertid uttalats skiljaktiga meningar
i målet. Ehuru justitiekanslersämbetet förmenade, att oklarheten i ordmngsstadgans
bestämmelser borde undanröjas genom ändring i stadgan, hade ämbetet
i avvaktan på sådan ändring ansett sig böra tillmötesgå av Överståthållarämbetet
för polisärenden gjord framställning örn fullföljd av talan mot
hovrättens utslag.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr U+l.
Det andra fallet avsåge en anmälan till justitiekanslersämbetet av länsstyrelsen
i Malmöhus län angående underlåtenhet av poliskammaren i Malmö
att vidtaga åtgärd till förhindrande av viss nöjestillställning å Hippodromteatern
i Malmö påskdagen den 13 april 1941.
... Justitiekanslersämbetet erinrade vidare örn att det utredningsarbete som
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 november 1938 igångsatts för
översyn av de i ordnmgsstadgan och med denna sammanhängande författmngar
förefintliga, bestämmelser, vilka reglera anordnandet av offentliga förestalinmgar,
tills vidare nedlagts samt om Kungl. Maj:ts beslut den 20 januari
1933 med anledning av justitieombudsmannens skrivelse den 31 oktober 1929
angående komplettering eller upphävande av sagda kungörelse den 4 oktober
1895 (J. 0:s ämbetsberättelse 1930 s. 252 ff. och 1934 s. 378).
.... ämbetets uppfattning innebure nu påtalade brister i författningarna
tor savai myndigheter som enskilda olägenheter, vilka skäligen borde med det
snaraste undanröjas. Det erfordrades klara besked om vad som borde i hithörande
hänseenden lända till efterrättelse. Att giva svar härutinnan syntes
svårligen kunna lämnas helt åt rättspraxis. Med hänsyn härtill hemställde
ämbetet, att Kungl. Majit måtte överväga frågan örn återupptagande av arbetet
med översyn av bestämmelser i ordnmgsstadgan m. m.
Då svårigheter särskilt framträtt vid nöjestillställningars anordnande under
de helgdagar, som avses i 1895 års kungörelse, vore det av vikt, att också
denna kungörelse bleve föremål för översyn. Därest en definitiv lösning icke
utan uppskov kunde vinnas vare sig av frågan om ordningsstadgans revision
eller av frågan om bibehållandet respektive innehållet av 1895 års kungö,
v. e ämbetet ifrågasätta, huruvida icke såsom en provisorisk åtgärd de
förändringar, om vilkas genomförande en mera allmän mening kunde råda,
tämligen omedelbart borde vidtagas. Ämbetet tänkte sig närmast, att nöjestorbudet
i 1895 års kungörelse skulle kunna upphävas beträffande pingstdagen
samt att förbudet i kvarstående delar försåges med straffsanktion.
4. 1942 års sakkunniga.
Med anledning av denna framställning från justitiekanslersämbetet begärde
och erhöll jag den 13 februari 1942 Kungl. Majits bemyndigande att
tillkalla två sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med
översyn av 1895 års kungörelse. Samma dag uppdrog jag åt biskopen J. O.
Cullberg och landshövdingen A. Lidén att verkställa ifrågavarande revision.
Åt föredraganden i regeringsrätten, t. f. kanslirådet i ecklesiastikdepartementet
C. G. Wejle, uppdrogs att i egenskap av sekreterare biträda de sakkunniga.
För att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag
överlämnades till dem bland annat framställningar av poliskammaren i Göteborg
den 18 juli 1940 angående större enhetlighet i lagtillämpningen rörande
offentliga föreställningar på långfredagen och juldagen; Sveriges biograf- och
filmkammare den 11 juni 1941 angående bestämmelser rörande anordnandet
av teaterföreställningar, filmförevisningar m. m. på de större kyrkliga helgdagarna;
Växjö stifts prästmöte den 3 juli 1941 örn åtgärder för att begränsa
nöjesindustrien; Hallands distriktsorganisationer av svenska landsbygdens
11
Kungl. Maj:ts ''proposition nr lJfl.
ungdomsförbund m. fl. i september 1941 angående restriktiva åtgärder mot
den underhållningsbetonade veckopressen m. m. samt rektorn J. Johansson,
förbundsordförande i jordbrukarnas ungdomsförbund m. fl. den 26 oktober
1941 i fråga om ungdomens fritid och nöjesproblemet jämte de över dessa
framställningar infordrade yttrandena från domkapitlen och länsstyrelserna;
kyrkomötet den 25 november 1941 (skrivelse nr 30) om nöjeslivets sanering
samt Uppsala stifts prästmöte den 26—den 28 augusti 1941 angående nöjesindustrien.
De sakkunniga slutförde sitt uppdrag genom avlämnandet av ett den
18 juni 1942 dagteclcnat betänkande med förslag till kungörelse med förbud
mot offentliga nöjestillställningar m. m. å vissa kyrkliga högtidsdagar. Ett vid
betänkandet fogat kungörelseförslag torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet
för innevarande dag.
Över betänkandet lia efter remisss yttranden avgivits av justitiekanlersämbetet,
Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser och domkapitel, centralrådet
för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet, styrelserna
för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, allmänna
svenska prästföreningens centralstyrelse, svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbund, skytteförbundens överstyrelse, kungl, automobilklubben,
svenska travsportens centralförbund, jockeyklubben, Sveriges biografägareförbund,
föreningen svenska tonsättares internationella musikbyrå (Stim)
u. p. a., svenska teaterförbundet, svenska musikerförbundet, Sveriges centrala
hotell- och restaurantförening samt folkets parkers centralorganisation. En del
länsstyrelser ha överlämnat inhämtade yttranden från underlydande polismyndigheter
m. fl.
De sakkunnigas utredning och förslag m. m.
1. Återblick på tidigare lagstiftning.
De sakkunniga erinra till en början, att de i 1895 års kungörelse nämnda
helgdagarnas — juldagens, långfredagens, påskdagens och pingstdagens — karaktär
av särskilda kyrkliga högtidsdagar har kommit till uttryck i vissa stadganden
i kyrkolagen av år 1686, kap. XIV. Där föreskrives sålunda i de alltjämt
gällande §§ I och II, att »Juhl-, Påske- och Pingesdagarna» skola »behållas
och fijras, på sätt och wijs, som här til wahnt warit, och Folcket förmanas,
sig Christeligen och wäl ther til a t bereda», samt att »på Store Högtijdes
Dagar, såsom förste Dag Juhl, Påsk och Pingst, måge inga Bröllop
hållas».
Beträffande den rättsliga regleringen i övrigt av helgfriden på de större helgdagarna
före tillkomsten av 1895 års kungörelse erinra de sakkunniga örn i
huvudsak följande.
Enligt förordningen den 4 november 1772 angående sabbatens firande samt
vissa helgdagars flyttning eller indragning skola »i the wanlige tre ärlige Hög
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 11^1.
tider, som aro Juhl, Påsk och Pingst — — the twå första dagarne, såsom
Helgedagar firas; Likaledes. Nyårsdagen, Trettondedag Juhl, Marie-Bebådelsedag,
Långfredagen, Christi-Himmelsfärdsdagen och Midsommardagen».
Förordningen påbjuder därför, att söndagarna och helgdagarna »måtte användas
i thet wid Therns insticktelse pasyftade ändamål, som är then ILögstes Lof
och dyrkan». Detta stadgande kom dock ej att så noga efterlevas.
Efter framställning av prästeståndet vid 1786 års riksdag förbjöds genom
resolution den 20 november samma år uppförande av offentliga skådespel på
sön- och helgdagar utom i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo, där
skådespel, vilkas innehall icke kunde åstadkomma förargelse, fingo uppföras
efter klockan 6 e. m.
Med anledning av skrivelse från rikets ständer utfärdades den 14 juni 1820
ett cirkulär, vari meddelades förbud mot anordnande av skådespel på julaftonen,
juldagen, långfredagen, påskaftonen, påskdagen, pingstaftonen, pingstdagen
samt alla böndagar och dagar före dessa.
Vid 1894 års riksdag fäste en av andra kammarens ledamöter, herr Wikström,
i motion (nr 100) uppmärksamheten på att 1820 års cirkulär råkat i
glömska och på de fleste ställen i landet icke längre tillämpades. Där åter tilllämpning
ifrågakommit, hade den mycket vidsträckta förbudsbestämmelsen
oblitt upptagits av allmänheten och föranlett förebråelser mot myndigheterna
för otillständigt tjänstenit. Härav trodde sig motionären vara berättigad till
slutsatsen, att cirkuläret icke ansages tidsenligt eller svarande mot tidsandans
fordringar på frihet i det enskilda livet, samt hemställde för den skull, att riksdagen
måtte hos Kungl. Majit anhålla om upphävande av cirkuläret. Under
riksdagsbehandlingen berördes endast i förbigående den omständigheten, att
1820 års cirkulär saknade straffbestämmelser.1 Frågeställningen var snarast
den, huruvida förbudet överhuvudtaget borde bibehållas eller icke, och i
förra fallet vilken omfattning det borde erhålla.
Riksdagen framhöll i skrivelse, nr 130, att förbudet i 1820 års cirkulär ej
vederbörligen upprätthölls och att flera av de i cirkuläret nämnda dagarna
knappast vöre av den religiösa betydelse, att ej uppförandet av skådespel kunde
vara tillåtet på dem lika väl som på vanliga söndagar och lördagar. Riksdagen
hemställde därför, att en inskränkning av förbudet till att endast gälla
kyrkans stora högtider måtte övervägas.
Över riksdagsskrivelsen inhämtades yttranden från Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna och domkapitlen, av vilka myndigheter flertalet anslöt sig til!
riksdagens ståndpunkt. Flera länsstyrelser påpekade lämpligheten av att till
forbudet anknötes bötesstraff såsom sanktion. Så gott som alla kyrkliga myndigheter
förordade förbud även på första böndagen.-
1 En talare i första kammaren, herr Treffenberg, anmärkte, att någon ansvarsbestämmelse icke
erfordrades, enar polismyndigheten helt enkelt kunde »stänga Thalia® portar, örn det funnes någon
teaterdirektör så djärv, att han ville trotsa förbudet».
2 Även i nyare lagstiftning ha meddelats föreskrifter till säkerställande av helgfriden på de stora
kyrkliga högtidsdagarna. Sålunda innehåller stadgan den 7 december 1934 (nr 575) om prästva''
3 §.2 3 morn., att vid provdagarnas utsättande skall tillses, att frågodag eller valdag icke kommer
att infalla på böndag eller större högtidsdag (liksom ej heller på dagen före eller dagen efter juldagen).
Någon särskild påföljd av överträdelse härav finnes dock ej angiven. Enligt lagen den 17
april 1942 om ändring i vissa delar av kommunala vallagen skulle kyrkofullmäktigvalen år 1942
icke förrättas tredje söndagen i oktober såsom beträffande dylika val eljest föreskrives i lagen utan
den 25 oktober, detta för att valen icke skulle äga rum på fjärde böndagen. I fortsättningen kommer
hänsyn till den fastställda valdagen att tagas vid bestämmandet av böndagarna.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 1/+1.
2. Tillämpningen av 1895 års kungörelse.
Önskemålet om stadgande av påföljd för överträdelse av nöjesförbudet blev
icke iakttaget, när i anledning av 1894 års riksdagsbeslut den nu gällande kungörelsen
i ämnet utfärdades den 4 oktober 1895. Av den ståndpunkt lagstiftaren
intagit till frågan örn straffbestämmelser följde, att domstolarna sågo sig
förhindrade att bifalla av allmän åklagare förd talan örn ansvar för förbudets
överträdande.
De sakkunniga ha i sitt betänkande närmare belyst rättspraxis ställning till
förevarande spörsmål. De ha därvid erinrat örn ett utslag av Svea hovrätt fran
år 1922, vilket kommit att uppfattas såsom vägledande för myndigheterna vid
tillämpningen av 1895 års kungörelse. I nämnda rättsfall förhöll det sig på
följande sätt.
Poliskommissarie C. Schönhult hade å tjänstens vägnar efter stämning hos
Ö. Ä. för polisärenden påstått ansvar å teaterdirektören P. O. Broberg för det
denne pingstdagen den 4 juni 1922 å Alhambrateatern i Stockholm givit offentlig
teaterföreställning. Ö. Ä. hade genom utslag den 21 juni 1922 utlåtit
sig, att enligt 1895 års kungörelse vore det förbjudet att å pingstdagen offentligen
uppföra skådespel, men som Broberg det oaktat låtit å Alhambrateatern
giva teaterföreställning pingstdagen den 4 juni 1922, alltså och utan avseende
därå, attföreställningen börjat f örstklockan 9 e. m. funné Ö. Ä..Broberghava gjort
sig skyldig till ansvar enligt § 13 ordningsstadgan för rikets städer, där straff
stadgades för den, som olovligen gåve offentliga föreställningar av vissa slag,
och prövade Ö. Ä. för den skull rättvist döma Broberg för vad han sålunda
låtit komma sig till last att böta 75 kronor. Sedan Broberg anfört besvär hos
Svea hovrätt, anförde hovrätten i utslag den 29 november 1922 följande.
Ehuru, på sätt Ö. Ä. yttrat, det enligt 1895 års kungörelse vöre förbjudet att å
pingstdagen offentligen uppföra skådespel, likväl och som överträdelse av
nämnda förbud icke vore i lag belagt med straff, funne hovrätten med upphävande
av Ö. Ä:s utslag, den mot Broberg i målet förda talan icke kunde bifallas.
Efter detta hovrättsutslag blev det åtminstone i Stockholm vanligt, att skådespel
anordnades på de i kungörelsen angivna helgdagarna. De sakkunniga
erinra om att justitieombudsmannen i sin förut omnämnda skrivelse den 31
oktober 1929 anfört åtskilliga exempel, som visade, att polismyndigheten icke
på grund av vare sig 1895 års kungörelse eller ordningsstadgan för riket städer
eller annan författning kunnat förhindra dessa överträdelser. Avbrytande
av en påbörjad föreställning genom sammankomstens upplösande hade ansetts
icke kunna ifrågakomma, och polismyndigheten hade icke heller ansett sig
kunna på förhand vidtaga förhindrande åtgärder, t. ex. genom att stänga
lokalen. Den i § 13 ordningsstadgan för rikets städer polismyndigheten tilllagda
befogenheten att upplösa en sammankomst syntes icke vara avsedd att
användas i sådana fall, och polismyndigheten syntes icke heller äga författningsenligt
stöd för vidtagande pa förhand av förhindrande åtgärder i fall av
ifrågavarande slag.
Efter tillkomsten av 1895 års kungörelse ha uppstått nya nöjesforiner av i
14
Kungl. Majda proposition nr l.jl.
viss man liknande slag som de med kungörelsen avsedda. Av intresse för belysande
av frågan, huruvida dessa nya arter av nöjestillställningar omfattas
av bestämmelserna i kungörelsen eller icke, äro, framhålla de sakkunniga, omständigheterna
i det av justitiekanslersämbetet i dess förutnämnda skrivelse
den 16 december 1941 berörda målet angående anordnandet av en nöjestillställning
på Auditorium i Stockholm. Handlingarna däri utvisa i korthet följande.
I skrivelse den 18 december 1940 till Överståthållarämbetet anmälde impressarion
E. F. Christiansson, att konserter med sång och musik skulle hållas
lAudjtorium juldagen och annandag jul 1940. Han anmodades av polismyndigheten
att inkomma med fullständigt program och inlämnade en programuppgift,
upptagande de medverkandes namn samt namnen på de sång- och
™siknummer (huvudsakligen »lättare»), som skulle utföras, ävensom namnen
pa författarna och kompositörerna till styckena.
Polismästaren utlät sig genom beslut den 21 december 1940, att enär av
skrivelsen och den i ärendet verkställda utredningen icke framginge annat än
att de anmälda föreställningarna vore sådana, för vars medgivande enligt § 13
ordningsstadgan för rikets städer endast erfordrades anmälan till polismyndigheten,
läte ämbetet vid den sålunda gjorda anmälan bero.
Några poliskonstaplar beordrades att civilklädda övervara tillställningarna
och avgåvo därefter rapporter över vad som förekommit därvid. Av dessa, som
sedermera beedigades vid polisdomstolen, framgår, bland annat, att en del av
de uppträdande beledsagat framförandet av sina nummer med gester av olika
slag samt även på annat sätt (genom kostymering etc.) sökt utföra numren
mera verkningsfullt.
Vid polisdomstolen yrkade åklagaren ansvar å C. för det han utan tillstånd
av polismyndigheten anordnat tillställningarna.
Fran svarandesidan invändes bland annat, att vid föreställningen endast förekommit
musik, sang och recitation samt föredrag. Författningens ordalydelse
gåve ingen anledning att antaga, att endast allvarligare saker vore tillåtna.
Polisdomstolen prövade genom sitt utslag den 4 mars 1941, enär genom den
i målet förebragta utredningen framginge, att föreställningarna varit av sådan
beskaffenhet, att för deras givande jämlikt § 13 stycket 2 ordningsstadgan för
rikets städer den 24 mars 1868 polismyndighetens tillstånd erfordrats, men
sadant tillstånd icke blivit meddelat, jämlikt § 13 styckena 2 och 4 ordningsstadgan,
rättvist döma C. för vad han sålunda låtit komma sig till last att böta
50 kronor.
Svea hovrätt fann visserligen tillställningen hava varit att jämställa med
kabaret- och varietétillställningar men att intet av uppträdandena varit av
sådan beskaffenhet, som avses i § 13 andra stycket ordningsstadgan för rikets
städer. Då C. förty icke varit pliktig att beträffande föreställningarna inhämta
polismyndighetens tillstånd, prövade hovrätten lagligt att, med ändring av
polisdomstolens utslag, befria C. från honom i målet ådömda böter. Hovrättens
utslag var emellertid ej enhälligt utan innefattade endast fyra ledamöters
mening. I fråga om motiveringen utlät sig en av dessa. »Enär det vid de av
C. ifrågavarande dagar givna föreställningarna icke förekommit uppträdanden
av sådan beskaffenhet, att C. jämlikt § 13 andra stycket nämnda stadga varit
pliktig begära tillstånd till föreställningarna, biträder jag det slut, vartill
---i målet kommit.»
15
Kungl. Marits proposition nr lJf.1.
En skiljaktig ledamot yttrade. »Enär av utredningen i målet framgår, att
åtskilliga av programpunkterna vid ifrågavarande föreställningar utgjorts av
så kallade kabaret- eller varieténummer, samt uppträdanden av dylik art
måste anses inbegripna i de i § 13 andra stycket förenämnda ordningsstadga
åsyftade tillställningarna, alltså och då C. genom att giva föreställningarna
utan tillstånd överträtt föreskrifterna i sistnämnda paragraf, prövar jag jämlikt
de av polisdomstolen åberopade lagrum rättvist fastställa det slut, vartill
polisdomstolen kommit.»
Sedermera har Kungl. Majit, genom utslag den 4 december 1942, fastställt
hovrättens frikännande utslag, dock under motivering, att tillställningarna
icke varit sådana för vilkas anordnande tillstånd erfordrats. En ledamot av
högsta domstolen ville ej göra ändring i hovrättens utslag.
På senare år har frågan örn tillämpningen av 1895 års kungörelse varit föremål
för prövning jämväl av Kungl. Majit i statsrådet, i bland andra följande
av de sakkunniga refererade ärenden.
Den 20 december 1935 fastställde Kungl. Majit ett beslut av Överståthållarämbetet
att vägra tillstånd till förevisande av filmen »Korsriddarna» juldagen
1935. Filmen betraktades som skådespel.
Sveriges biograf ägareförbund anhöll hos Kungl. Majit om tillstånd för sina
medlemmar att utan hinder av bestämmelserna i 1895 års kungörelse anordna
biografföreställningar påskdagen 1940 med början tidigast klockan 19 och under
villkor, att hela bruttoinkomsten med avdrag endast av nöjesskatt skulle
tillfalla nationalinsamlingen för Finland. Framställningen tillstyrktes av polismästaren
i Stockholm och Överståthållarämbetet men avstyrktes av Stockholms
domkapitel. Kungl. Majit lämnade det begärda tillståndet. Ett liknande
medgivande lämnades för påskdagen 1942, avseende hjälpverksamheten för
barn, tillhörande Sverige, Finland och Norge, därvid dock uppställdes det villkoret,
att programmet skulle hava blivit godkänt av förbundet efter samråd
med statens biografbyrå.
Vederbörande landsfiskal hade meddelat föreningen Alvesta folkpark u. p. a.
tillstånd att under månaderna juli—september 1940 anordna vissa danstillställningar,
dock ej å böndag. Länsstyrelsen lämnade besvär häröver utan bifall.
Kungl. Majit förklarade i anledning av besvär, att i tillståndet ej bort
göras undantag för böndag.
I detta sammanhang ha de sakkunniga slutligen fäst uppmärksamheten på
det av justitiekanslersämbetet anmärkta fallet rörande nöjestillställning påskdagen
1941 på Hippodromteatern i Malmö. Av handlingarna i ärendet inhämtas
härom i huvudsak följande.
I skrivelse den 2 maj 1941 bragte länsstyrelsen i Malmö till justitiekanslersämbetets
kännedom, att, sedan från Folkans teater aktiebolag den 2 april 1941
till poliskammaren i Malmö inkommit anmälan om framförande å Hippodromteatern
av revykomedien Gullregn under tiden den 2—den 14 i samma månad
sådan föreställning givits jämväl å påskdagen den 13 april samt att poliskammaren
icke blott underlåtit att vidtaga någon åtgärd till förekommande av
påskdagsföreställningen utan därjämte för två utlänningars medverkan vid
revyföreställningarna lämnat sådant tillstånd, att beslutet finge anses avse
jämväl påskdagen.
Sedan länsstyrelsen anmodat poliskammaren att inkomma med yttrande
hade kammaren anfört bland annat följande. Någon ansökan om tillstånd en
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 1/+1.
ligt ordningsstadgan för rikets städer till revyns framförande hade icke gjorts
och hade icke heller av poliskammaren ansetts kunna påfordras, enär föreställningarna
enligt poliskammarens uppfattning varit att hänföra till skådespel.
Poliskammaren vore övertygad örn att ett förhindrande av föreställningen
.skulle på sitt sätt stört helgfriden i minst lika hög grad som föreställningens
avhållande. Till dessa betänkligheter komme den omständigheten, att justitieombudsmannens
framställning den 31 oktober 1929 hittills icke föranlett någon
åtgärd från statsmakternas sida till rättelse i de av justitieombudsmannen
påtalade hänseendena. Härigenom hade skapats en ovisshet om statsmakternas
intresse för ett fortsatt upprätthållande av det i 1895 års kungörelse meddelade
förbudet. Detta hade i sin tur lett till att sådana tillställningar, för
villia enligt ordningsstadgan för rikets städer endast fordrades anmälan, i
ökad omfattning fått avhållas å påskdagen utan ingripande från vederbörande
polismyndigheters sida.
I anledning av vad poliskammaren sålunda anfört erinrade länsstyrelsen
därom, att justitieombudsmannen i nämnda framställning den 31 oktober
1929 väl uttalat, att polismyndighetens tvekan inför utvägen att å helgdagavbryta
en pågående föreställning finge anses förklarlig, men tillagt, att betänkligheterna
borde kunna vara mindre mot att på förhand vidtaga hindrande
åtgärder, t. ex. genom lokalens stängande. I förevarande fall hade anmälan
om revyns uppförande å Ilippodromteatern under tiden den 2—den 14 april
1941 inkommit till poliskammaren förstnämnda dag. Poliskammaren hade i
mycket god tid före den 13 april kunnat vidtaga åtgärder till förekommande
av föreställnings hållande sagda dag.
På anmodan av justitiekanslersämbetet avgav härpå poliskammaren yttrande
i ärendet till ämbetet och anförde därvid bland annat. I sin ämbetsberäHeise
år 1930 hade justitieombudsmannen förklarat sig vilja instämma med
en prästman, som gjort det uttalandet, att stadgandet i kungörelsen 1895
borde antingen kompletteras, så det kunde upprätthållas, eller också, örn det
icke agde tillräckligt stöd i det allmänna föreställningssättet, avskaffas. Efter
det justitieombudsmannen härefter framlagt sin framställning i ärendet till
den åtgärd, Kungl. Majit kunde finna framställningen föranleda, hade i varje
fall någon komplettering till berörda stadgande icke beslutats. Detta syntes
då av mångå lia tolkats så, att stadgandet ansetts böra stå kvar endast som
en anvisning om.olämpligheten av att å ifrågavarande helgdagar anordna offentliga
tillställningar av beskaffenhet, som i kungörelsen angivits. Man hade
heller icke kunnat underlåta att jämföra stadgandet med straffbestämmelserna
för utförande av arbete å sabbatstid. Sistnämnda straffbestämmelser syntes
faktiskt icke vidare tillämpas utan stå blott kvar som lämplig anvisning,
att arbete icke borde utföras å sabbatstid. — Det kunde också starkt ifrågasättas
örn ifrågavarande förbud, örn man bortsåge från långfredagen, stöddes
av den allmänna opinionen. Det vore synnerligen önskvärt, örn här ifrågavarande
stadga kunde ändras, så att stadgans bestämmelser gjordes fullt tydliga.
Justitiekanslersämbetet anförde därefter i skrivelse den 16 december 1941
till länsstyrelsen bland annat. Ämbetet ansåge sig böra i så måtto instämma
med länsstyrelsen, att poliskammaren bort vidtaga åtminstone någon åtgärd
i ändamål att söka avstyra föreställningen i fråga å påskdagen. Huruvida det
av länsstyrelsen angivna tvångsingripandet bort i förevarande fall komma till
stånd, syntes ämbetet emellertid tveksamt. I allt fall syntes tjänstförrättande
polismästarens förfarande icke vara av beskaffenhet att föranleda ansvar såsom
för tjänstefel.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 1/+1.
Till vinnande av ytterligare upplysning angående praxis under senare år ha
de sakkunniga inhämtat uppgifter av polismästarna i rikets tretton största
städer och av polismyndigheter i en del polisdistrikt i närheten av Stockholm.
Polismästarna ha upplyst, att under tiden efter år 1936 överträdelser mot
1895 års kungörelse icke beivrats inom vederbörande stad eller att anledning
till dylik beivran saknats. Rörande Göteborg meddelas, att poliskammaren vid
meddelande av tillstånd till offentliga tillställningar jämlikt § 13 ordningsstadgan
för rikets städer föreskrivit, att sådana tillställningar icke finge äga rum å
de helgdagar, som avses i 1895 års kungörelse. I ett fall av överträdelse mot
sålunda meddelad föreskrift hade åtal följt vid polisdomstolen. Även i Gävle
plägade vid meddelande av tillstånd till biograf- och danstillställningar göras
undantag för ifrågavarande helgdagar. Däremot kunde i fråga örn teaterföreställningar,
för vilka endast fordrades anmälan, svårigheter uppstå vid övervakande
av författningens efterlevnad. Under senare år hade dock vederbörande
företagare rättat sig efter de anvisningar, som givits av polismyndigheten.
I Hälsingborg hade vid olika tillfällen anmälan ingivits till poliskammaren
om offentliga tillställningars anordnande på någon av ifrågavarande
helgdagar, bland annat örn teaterföreställning på Hälsingborgs friluftsteater
pingstdagen 1941. Sedan polisen gjort anmälaren uppmärksam på förhållandet,
hade emellertid föreställningen inställts utan protest. Beträffande Linköping
hade ansökningar om tillstånd att anordna offentliga tillställningar på
de ifrågavarande dagarna avslagits. Poliskammaren i Västerås upplyser, att
vissa biografer på i kungörelsen avsedda dagar givit offentliga filmtorevisningar
med religiöst eller kulturellt innehåll, samt att påskdagen 1939 anordnats
dels en offentlig cirkusföreställning, dock först efter klockan 21, dels ock en
offentlig danstillställning, vilken påbörjats omkring klockan 20. Även i Uppsala
har på nämnda dagar förekommit filmförevisning. Polismästaren — som
i vissa tillståndsresolutioner rörande biograf före visningar, miniatyrgolfbanor
m. m. brukade göra undantag för sagda dagar — upplyser sålunda, att han på
särskilda ansökningar med begäran örn tillstånd att förevisa film på dagar som
avses i kungörelsen, exempelvis långfredagen, meddelat det begärda tillståndet,
i den mån vederbörande visat, att filmen kunde betraktas som upplysningseller
naturfilm och icke hade karaktär av skådespel. I fråga om danstillställningar
må ytterligare nämnas, att i Eskilstuna en person, åt vilken anförtrotts
tillsynen och skötseln av Folkets park, låtit offentlig dans förekomma där
pingstdagen 1941 och härför av polisdomstolen dömts till böter.
Även inom andra än nämnda polisdistrikt synas i tillståndsbevisen undantagas
de ifrågavarande helgdagarna och i regel icke förekomma offentliga
nöjestillställningar av något slag på dessa dagar. På juldagen hade anordnats
soaréer i Sundbyberg, men dessa uppges ej lia varit varietébetonade. Inom
Solna distrikt hade på dessa dagar förekommit av ideella sammanslutningar
anordnade tillställningar, vilka dock knappast kunde anses lia varit av offentlig
natur. Beträffande lie pä pingstdagarna anordnade kapplöpningarna på
Ulriksdalsbanan inom samma distrikt hade ingripande ansetts icke kunna ske
på grund av oklarheter i gällande bestämmelser. I ett annat distrikt hade frågan
örn hclgdagens längd varit aktuell. Landsfiskalen hade sålunda vägrat
tillstånd till anordnande av danstillställning pingstdagen 1939 med början
klockan 21, och länsstyrelsen hade ogillat häröver anlonia besvär. Vidare hade
länsstyrelsen fastställt landsfiskalens beslut att vägra tillstånd till offentlig
biografföreställning en juldag.
Bihang till riksdagens ''jtrolokoll 10^3- l saini. Nr l/f t.
2
18
Kungl. Maj:ts ''proposition nr Utl.
3. De sakkunnigas förslag: Allmänna grunder.
De sakkunniga framhålla, att under de århundraden, som förgått sedan kravet
på särskild helgfrid på vår kyrkas största högtidsdagar kom till uttryck
i den rent kyrkliga lagstiftningen, har önskvärdheten av att dessa dagar framför
andra hölles i helgd alltid uppburits av en stark folkmening. Den grundtanke,
som kom till uttryck i riksdagsskrivelsen av år 1894, äger alltjämt giltighet
och har under den nuvarande allvarstiden vunnit anslutning även på
åtskilliga håll, där man tidigare ställt sig likgiltig för frågan.
De sakkunniga fortsätta.
Bestämmelserna i 1895 års kungörelse torde ha åsidosatts i ett avsevärt
större antal fall än vad den ovan lämnade redogörelsen för praxis måhända
ger anledning att antaga. Detta gäller givetvis särskilt de större städerna och
i synnerhet tiden efter Svea hovrätts friande utslag den 29 november 1922.
Beträffande riket i övrigt torde överträdelser ha förekommit endast i ett relativt
litet antal fall. Den starkast bidragande omständigheten härvidlag torde
vara, att uppfattningen om helgdagarnas syfte och verkliga betydelse är mera
befäst hos befolkningen där än i de större städerna. Sistnämnda orter erbjuda
även ur profitsynpunkt för nöjesarrangörerna gynnsammare utgångspunkter
för utnyttjande av bristen på konkurrens under de i kungörelsen angivna helgdagarna.
Oenhetligheten i praxis har även i fråga om orter av likartad struktur varit
starkt framträdande.
Till de svårigheter, som tidigare förefunnits för upprätthållande av förbudet
i 1895 års kungörelse, har på senare år kommit, att former för nöjestillställningar
uppstått, vilka icke voro förutsedda vid kungörelsens tillkomst, t. ex.
vissa slag av offentliga s. k. soaréer, vilka anordnaren vid sin anmälan därav
betecknar som konsert och (eller) musik men som i själva verket äro varietéeller
kabarettillställningar, vidare biografföreställningar, i vad de icke äro att
hänföra till »skådespel», ävensom revyföreställningar. Med hänsyn till att
uppräkningen i kungörelsen av förbjudna tillställningar endast innefattar en
exemplifiering (»eller andra sådana nöjen») kan med visst fog göras gällande,
att de sålunda nämnda och därmed likartade nya tillställningar utan vidare
tillhöra de i kungörelsen förbjudna. Samma betraktelsesätt kan däremot icke
anläggas på t. ex. vissa motor- och hästsporttävlingar, som uppstått på senare
tid och till vilka allmänheten äger tillträde. På grund av det ovan angivna
syftet med kungörelsen skulle likväl sakligt sett även dylika tillställningar
kunna sägas vara innefattade under förbudet.
Vilken uppfattning man än må hysa härom måste dock vitsordas oegentligheten
i att i lagstiftningen kvarstår en författning, som innehåller endast en
rekommendation till vederbörande att iakttaga i ämnet givna bestämmelser
men icke stadgar påföljd för överträdelse därav. Enligt de sakkunnigas meningbör
denna brist avhjälpas därigenom att förbudsbestämmelsen kompletteras
med stadganden om straff och tvångsmedel såsom påföljder av förbudets överträdande.
De sakkunniga anse, att utom kyrkliga även vissa sociala och andra synpunkter
tala för att förbud bör upprätthållas mot anordnande av vissa offentliga
underhållnings- och nöjestillställningar på de stora kyrkliga högtidsdagarna.
Det i 1895 års kungörelse innefattade förbudet mot anordnande av
19
Kungl. Maj:ts ''proposition nr lJfl.
nöjestillställningar bör uttryckligen angivas omfatta även sådana i kungörelsen
ej särskilt nämnda offentliga tillställningar, vilka kunna anses i jämförlig
grad med de uppräknade inverka särskilt störande på helgfriden. Med denna
utgångspunkt ha de sakkunniga haft att undersöka, i vilka hänseenden bestämmelserna
på området böra revideras för att bliva mera ändamålsenliga och
tidsenliga än vad nu är fallet.
De sakkunnigas principiella uppfattning, att förbudet mot anordnande av
nöjestillställningar på de stora helgdagarna bör upprätthållas och göras effektivt,
har framkallat gensaga från endast ett ringa fåtal av de i ärendet hörda
myndigheterna och korporationerna. I åtskilliga yttranden tillstyrkes förslaget
utan motivering eller med en mycket kortfattad sådan eller ock förklaras,
att detsamma ej föranlett erinran. Yttranden av detta innehåll ha avgivits
av, utom andra, 11 länsstyrelser (Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län), 4 domkapitel (Skara, Göteborg, Karlstad
och Visby), allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse, styrelsen för
svenska stadsförbundet, svenska skytteförbundens överstyrelse och kungl,
automobilklubben. Förslagets genomförande har avstyrkts endast av poliskammaren
i Örebro, kommunalborgmästaren i Karlskoga och folkets parkers
centralorganisation. Länsstyrelsen i Göteborg anser, att den ledande principen
bör vara, att nöjestillställningar förbjudas blott i den mån det är oundgängligen
nödvändigt. Helgfriden bör icke säkerställas genom förbud utan grundas
på resultat av folkuppfostran.
Ur de allmänna uttalanden, vartill förslaget föranlett, må i övrigt anföras
följande.
Justitiekansler sämbetet finner förslaget i huvudsak lämpat att ersätta den
nuvarande kungörelsen. Det främsta syftet med ämbetets framställning, nämligen
vinnandet av klara och effektiva bestämmelser, synes i allt väsentligt
uppnått. Emellertid förefaller det ämbetet, som om förbudsbestämmelserna i
viss mån te sig väl stränga. Redan införandet av straff vid överträdelse av
förbudet innebär en avsevärd skärpning.
Länsstyrelsen i Örebro finner det synnerligen påkallat med en lagstiftning,
som icke endast stadgar förbud mot anordnande av vissa nöjestillställningar
och liknande publikevenemang under de viktigaste kyrkliga högtidsdagarna
utan även genom straff- och konfiskationsbestämmelser möjliggör för myndigheterna
att effektivt inskrida mot överträdelser av förbudet. Få så sätt skulle
de olägenheter, som varit förenade med tillämpningen av 1895 års kungörelse,
kunna övervinnas till båtnad för såväl de kyrkliga intressena som för de lojala
näringsutövare, som trots frånvaron av straffhot efterföljt hittills gällande
bestämmelser.
Domkapitlet i Linköping framhåller, att för neij esf örbudet på de stora helgdagarna
talar icke blott religiösa utan även starka sociala skäl, nämligen attalia
böra på dessa dagar beredas tillfälle till vika och hemliv.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anser, att åtgärder för att
säkerställa helgfriden iiro behövliga men böra vidtagas med varsamhet.
Sveriges biografägareförbund finner det tillfredsställande, att rådande oviss
-
20
Kungl. Maj:ts ''proposition nr laillet
om förbudets innebörd undanröjes och att straff införes för överträdelse.
Även svenska musikerförbundets styrelse hälsar förslaget med tillfredsställelse
oaktat erinringar framställas mot detsamma i vissa hänseenden.
Folkets parkers centralorganisation konstaterar, att förslaget icke giver
några anvisningar örn lämplig fritidssysselsättning under de fredade helgdagarna.
Förbudet synes illa gagna det religiösa syftet, då tvång icke är lämpligt
i dylika fall. Centralorganisationen finner bestämmelserna i 1895 års kungörelse
icke vara otillräckliga och framhåller, att de tillställningar, som nu förekomma
på de i kungörelsen avsedda helgdagarna, i allmänhet icke äro sårande.
4. De särskilda bestämmelserna i de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga ha först dryftat spörsmålet, vilka högtidsdagar som böra
skyddas. I samband härmed har övervägts, huru stor del av dygnet som helgfliden
bör omfatta. Därnäst har behandlats frågan om vilka tillställningar som
principiellt böra vara underkastade förbud. Vidare har undersökts i vad mån
undantag från det generella förbudet bör medgivas och i sammanhang därmed
frågan om sättet för meddelande av dispens. Slutligen ha behandlats de straffoch
processrättsliga frågor, vilka ansetts vara av betydelse för effektivt upprätthållande
av förbudet.
a) Vilka helgdagar höra skyddas?
De sakkunniga ha föreslagit, dels att nöjesförbudet utsträckes att omfatta
även första böndagen (botdagen), dels att det nu gällande förbudet beträffande
pingstdagen i vissa hänseenden uppmjukas. Härom anföra de sakkunniga.
Beträffande frågan om vilka helgdagar, som böra genom lagstiftning friläggas
från nöjestillställningar, ha de myndigheter, som tidigare yttrat sig i
ämnet, i stort sett varit ense därom, att juldagen, långfredagen och påskdagen
i första hand böra skyddas.
Vad angår den fjärde av de »stora» kyrkliga helgdagarna, pingstdagen, lia
däremot delade meningar gjort sig gällande. På sina håll har man ansett, att
denna dag icke på samma sätt som de tre andra ingått i folkmedvetandet såsom
kyrklig högtidsdag. Då pingsten infaller på våren eller försommaren, har
den i stor utsträckning tagits i anspråk för friluftsfester och dylikt. De sakkunniga
ha emellertid icke ansett sig kunna förorda, att pingstdagen helt
undantages från nöjesförbud. Särskilt har den omständigheten härvid uppmärksammats,
att pingsthelgen alltjämt liksom förr på de allra flesta håll
även är konfirmationshögtid, varvid själva konfirmationsakten förlägges till
pingstafton och de ungas första nattvardsgång till pingstdagen. Med hänsyn
till den starka ställning, som konfirmationsseden alltjämt har i vårt land och
till vikten av att konfirmationsdagama ostört få innebära en samling kring de
andliga värdena synes det de sakkunniga föga lämpligt, att profana tillställningar
i obegränsad utsträckning få hållas pingstdagens eftermiddag och kväll.
Särskilt synes det angeläget att förhindra anordnande av offentliga danstillställningar
denna dag. För många av de nykonfirmerade skulle förekomsten
av sådana tillställningar säkert betyda en lockelse att »fira» högtidsdagen
genom att deltaga i förlustelser, vilka vore ägnade att snabbt och effektivt förflyktiga
de mottagna intrycken.
Det har även ifrågasatts, huruvida icke de fyra böndagarna på liknande sätt
21
Kungl. Marits ‘proposition nr labord
e fridlysas. Även om vissa skäl kunde tala för en sådan åtgärd, lia de
sakkunniga icke ansett sig kunna generellt förorda densamma. Det torde nämligen
vara obestridligt, att böndagarna icke i gemen fått den särställning i
folkmedvetandet, som motiverar ett förbud mot nöjestillställningar dessa
dagar. Ett undantag härifrån kan dock första böndagen (botdagen) anses
utgöra. Särskilt i den allvarstid, som nu är inne, synes man på många håll
även utanför de i trängre mening religiösa kretsarna ha i stigande grad insett
behovet av att denna dag även i utvärtes avseende får en starkare prägel av
självbesinning och ansvar. Det har sålunda'' exempelvis kommit till de sakkunnigas
kännedom, att svenska skidförbundet beslutat för framtiden undvika
att förlägga större tävlingar till botdagen. Enär en sådan inställning otvivelaktigt
innebär ett såväl socialt och moraliskt som religiöst värde, synas
tillräckliga skäl föreligga för att stödja den genom lagstiftningen. De sakkunniga
ha därför ansett sig böra föreslå, att även botdagen skall räknas till de
helgdagar, som skola hållas fria från nöjestillställningar.
Slutligen har det påyrkats, att även dagarna före de stora högtidsdagarna,
särskilt skärtorsdagen, skulle inbegripas i samma kategori. De sakkunniga
avvisa denna tanke. Berättigade önskemål, att dessa »aftnar» borde fridlysas
från störande offentliga tillställningar såsom offentlig dans m. m., torde tillgodoses
redan därigenom, att följande dagar enligt de sakkunnigas förslag
äro fridlysta i sin helhet, alltså redan från midnatt.
Helgfridsskydd för juldagen, långfredagen och påskdagen har icke avstyrkts
i något av yttrandena. Upprätthållandet av nöjesförbudet på pingstdagen
ens i begränsad omfattning avstyrkes däremot av länsstyrelserna i
Stockholms och Värmlands län ävensom av följande enskilda sammanslutningar,
nämligen svenska travsportens centralförbund, jockey klubben, svenska
teaterförbundet, Stim, svenska musikerförbundet, Sveriges centrala hotelloch
restaurantförening samt folkets parkers centralorganisation. I utlåtanden
av bland andra justitiekanslersämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands län
uttalas tveksamhet på denna punkt. I det stora flertalet yttranden godtages
dock de sakkunnigas förslag, att pingstdagen principiellt skall vara fredad.
Bland de synpunkter, som i yttrandena anförts beträffande nöjesförbudet
på pingstdagen må återgivas följande.
Justitiekanslersämbetet erinrar, att beträffande flertalet av de enligt förslaget
förbjudna tillställningarna, bland annat dansen, gäller att tillstånd därtill
erfordras av polismyndigheten. Att t. ex. danstillställning icke bör få förekomma
en pingstdag, om konfirmation då äger rum och denna kyrkliga högtid
sätter sin prägel på orten, synes tydligt, men på sätt skedde vid genomförandet
av 1932 års nöjeslagstiftning kunna erforderliga direktiv till vinnande
av ett sådant syfte meddelas.
Poliskammaren i Norrköping ställer sig tveksam till ett förbud under första
böndagen. Det synes lämpligare, att förbudet genomföres i full utsträckning
för pingstdagen.
Domkapitlet i Linköping framhåller, att pingstdagen i vissa avseenden har
en annan karaktär än övriga i förbudet inbegripna helgdagar. De sakkunnigas
förslag innefattar en medelväg och kan därför biträdas.
Centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväscndet
finner likaledes, att pingstdagens helgd numera icke är lika grundad i en allmän
opinion som övriga fredade helgdagar. Denna dag infaller vidare under
22
Kungl. Majlis proposition nr Hl.
en tid av året, då sport- och idrottslivet i ett tämligen solfattigt land kan behöva
dagen för tävlingar och uppvisningar.
Domkapitlet i Luleå anser däremot, att något undantag icke bör göras för
pingstdagen, då denna helg i stiftet är lika stor som andra helger.
I frågan, huruvida helgfridsskyddet bör utsträckas till att, såsom de sakkunniga
föreslagit, omfatta även första böndagen, äro meningarna
starkt delade i remissvaren. Ungefär halva antalet av de avgivna utlåtandena
innebär, att förslaget på denna punkt avstyrkes eller att vederbörande i vart
fall ställer sig tveksam därtill. I förstnämnda riktning uttala sig bland andra
justitiekansler sämbetet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands
och Kopparbergs län, vidare dcnnkapitlet i Linköping, centralrådet för religiös
och kulturell verksamhet inom för svar sväsendet samt svenska gymnastik- och
idrottsledarnas riksförbund, svenska travsportens centralförbund, jockeyklubben,
svenska teaterförbundet, Stim, svenska musikerförbundet, Sveriges centrala
hotell- och restaurantförening och folkets parkers centralorganisation.
Tveksamhet örn förbudets lämplighet har uttalats av bland andra länsstyrelserna
i Östergötlands, Älvsborgs och Gävleborgs län samt av domkapitlet i
Strängnäs. Såsom huvudskäl för första böndagens uteslutande har i allmänhet
åberopats, att ett nöjesförbud på denna dag skulle sakna stöd i det allmänna
folkmedvetandet.
Å andra sidan ha sex domkapitel påyrkat eller ifrågasatt, att nöjesförbudet
borde gälla även övriga böndagar eller åtminstone fjärde böndagen. Härjämte
ifrågasätta fyra domkapitel helgfridsskydd även för skärtorsdagens afton.
Till ytterligare belysning av de olika meningar, som gjorts gällande i fråga
örn lämpligheten att utsträcka helgfridsskyddet till böndagarna eller åtminstone
den första av dessa, må ur yttrandena anföras följande.
Domkapitlet i Luleå framhåller, att på grund av de stora avstånden i stiftet
ha de kyrkliga högtidsdagarna, då kyrkresor företrädesvis göras, mera karaktär
av helger än i övriga delar av landet. Därför böra alla böndagarna få lagens
skydd. Härigenom skulle också undanröjas det missförhållande, som nu består
mellan å ena sidan helgfridsbestämmelserna och å andra sidan Kungl.
Maj:ts maning i böndagsplakatet att på dessa dagar sätta alla världsliga sysslor
åsido.
Domkapitlet i Uppsala finner det synnerligen angeläget att skydd stadgas
för första böndagen. I motsats till övriga böndagar torde nämligen denna dag
få anses verkligt levande inom stora områden och i vida kretsar av vårt folk.
Även enligt domkapitlet i Stockholm är det högeligen önskvärt, att botdagens
säregna karaktär framhäves genom att denna dag skyddas mot rena nöjestillställningar.
Då dagen emellertid understundom är den enda, som kan användas
för vissa omfattande vintersporttävlingar, synes Kungl. Majit böra kunna
ge dispens för dylika tävlingar. Hänsynen till vinteridrottens tävlingar talar
enligt svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund för att första
böndagen icke inbegripes under nöjesförbudet. Förbundet framhåller, att det
redan under nuvarande förhållanden visat sig mycket svårt att få vinterns
23
Kungl. Maj:ts proposition nr l.fl.
tävlingssäsong att räcka till. Samma synpunkt framhålles av svenska travsportens
centralförbund och jockey klubben, vilka framhålla, att travtävlingar
sedan långliga tider hållits vid den tidpunkt, då botdagen infaller. Ett förbud
skulle därför vålla stort avbräck för travsporten, särskilt för mindre sällskap,
som sakna permanenta banor och äro hänvisade till den årstid, då isarna kunna
utnyttjas. Hästsporten är intet nöjesbetonat självändamål utan av betydelse
för landets hästavel.
Bland de myndigheter och sammanslutningar, som tagit avstånd från förslaget
i denna del, märkes även domkapitlet i Linköping. Domkapitlet finner
det icke kunna bestridas, att botdagen icke av det stora flertalet tirås som en
högtidsdag. Den är icke heller förlagd till en fast tidpunkt, förbises därför
ofta utanför de kyrkligt intresserades krets och har följaktligen icke kunnat
vinna en ställning i det allmänna medvetandet, som på något sätt skulle kunna
jämföras med de stora högtidsdagarnas. Ett nöjesförbud på denna dag skulle
av en mycket stor del av vårt folk sannolikt endast uppfattas som en oberättigad
inskränkning i den personliga friheten och därför svårligen medföra den
åsyftade ökade samlingen kring dagens religiösa budskap. Redan iakttagna
frivilliga strävanden att avstå från tävlingar denna dag ha visat en väg för
kyrkan att utan lagstiftning söka skaffa respekt för de andliga värdena.
Även justitiekanslersämbetet finner det vara tvivel underkastat, huruvida
ilen ifrågasatta skärpningen skulle uppbäras av det allmänna folkmedvetandet.
Samma synpunkt anlägger polismästaren i Uppsala, vars yttrande biträdes
av länsstyrelsen. Enligt polismästarens mening föreligger så mycket
mindre anledning att utsträcka förbudet till att omfatta första böndagen, som
de sakkunniga samtidigt föreslå lättnader i fråga om pingstdagen. Länsstyrelsen
i Malmö understiyker likaledes, att första böndagen icke torde intaga
samma ställning i det allmänna medvetandet som de enligt 1895 års kungörelse
fredade helgdagarna. Ur synpunkten av helgdagarnas fria utnyttjande
bör också enligt länsstyrelsens mening observeras, att efter jul-, påsk- och
pingstdagarna följer helgdag och att långfredagen i sådant avseende är ganska
likställd med de nämnda, medan första böndagen icke efterföljes av någon
fri dag.
b) Helgfridens utsträckning i tiden.
De sakkunniga ha stannat vid den uppfattningen, att helgfriden bör omfatta
hela dygnet eller tiden klockan 0—24. I vad avser tiden efter klockan 21
ansluta de sig därvid till de skäl, som anförts i den i det föregående omnämnda,
inom justitiedepartementet upprättade promemorian (jfr ovan sid. 18).
Blott ett fåtal av de hörda myndigheterna och korporationerna lia närmare
ingått på detta spörsmål. Endast i fyra av de yttranden, i vilka denna fråga
särskilt behandlas, uttalas gillande av de sakkunnigas förslag; därvid framhålles
i ett pär utlåtanden, av domkapitlet i Växjö och polismästaren i Malmö.
värdet av en klarläggande bestämmelse. I de flesta av de övriga yttrandena
förordas, att nöjesförbudet begränsas till tiden klockan (i—24; till stöd för
denna ståndpunkt åberopas bland annat, att samma åsikt intagits av 1936 års
kyrkomöte och i justitiedepartementets promemoria samt att sabbatstiden
enligt strafflagen 7 kaj). 3 § börjar klockan 6. — I andra yttranden åter föreslås,
att helgfriden skall inträda klockan 8 eller upphöra klockan 21. .Justitiekanslersämbetet
finner det sålunda tillräckligt, alt helgfriden börjar klockan 8,
24
Kungl. Maj:ts proposition nr lJfl.
och folkets parkers centralorganisation framhåller, att helgdagen ej kan anses
börja, förrän människorna uppvakna till en ny dag. Möjligen kan, fortsätter
organisationen, ett förtydligande av nuvarande kungörelse att avse tiden klockan
6—21 vara lämpligt. Poliskammaren i Hälsingborg påpekar, att, då förbudet
enligt nuvarande praxis träder i kraft klockan 6, skulle en utsträckning
till klockan 0 komma att medföra slitningar och betraktas som kitslighet från
polisens sida.
c) Vilka slag av tillställningar böra förbjudas?
Vid behandlingen av förevarande spörsmål ha de sakkunniga dels eftersträvat
en modernisering av uppräkningen i 1895 års kungörelse, dels föreslagit
förbud även för tillställningar, för vilkas anordnande kräves tillstånd enligt
annan författning.
Vidare behandla de sakkunniga frågan om när en tillställning skall anses
som offentlig. Förbudet bör enligt de sakkunniga omfatta tillställningar, vilka
kunna verka störande på helgfriden eller som eljest måste anses vara särskilt
olämpliga på de i förslaget angivna dagarna. De sakkunniga upptaga till ingående
behandling frågan om förbud mot musikalisk underhållning och komma
till den slutsatsen, att förbudet icke bör avse dylik tillställning. En fullständig
uppräkning av förbjudna tillställningar anse de sakkunniga icke möjlig.
Förbudet bör gälla även idrotts- och sporttävlingar och dylikt. De sakkunniga
anföra i huvudsak följande.
Samtliga de med 1895 års kungörelse avsedda tillställningarna — utom
skådespel samt möjligen varietéer och dylikt — äro av den art, att enligt
ordning sstadgan § 13 och kungörelsen den 10 juni 1932 (nr 198)
för anordnande därav kräves tillstånd av polismyndigheten respektive landsfiskalen.
För uppförande av skådespel på andra än vissa i ordningsstadgan
§ 13 andra stycket angivna platser erfordras däremot enligt ordningsstadgan
endast anmälan till polismyndigheten (i stad och på sådan ort som avses i
ordningsstadgan § 30). Detsamma gäller musikalisk underhållning (»hålla konsert
eller eljest utföra musik»). Uppförande av filmskådespel förutsätter dock
enligt 1911 års biografförordning tillstånd.
Även lotteriförordningen den 19 maj 1939 erbjuder möjlighet
till förhindrande ay vissa nöjestillställningar på de ifrågavarande dagarna. Enligt
denna författning erfordras nämligen principiellt tillstånd av Kungl. Hajd
beträffande anordnande för allmänheten av vissa slumpbetonade företag, bland
dem vadhållning samt en del marknads- och tivolinöjen. För anordnande av
vissa företag förslår dock tillstånd av länsstyrelsen, och för åter andra räcker
det med anmälan hos polismyndigheten. Då tävlingar, vid vilka vadhållning
förekommer, pläga anordnas även på helgdagar samt vadhållningen, t. ex.
medelst totalisator, för mången utgör det huvudsakliga skälet för att bevista
dylika tävlingar, kan lotteriförordningen vara ett icke oviktigt instrument till
främjande av kravet på helgfrid.
Syftet med nyssnämnda författningar är emellertid ett annat än det med
1895 års kungörelse avsedda. Med hänsyn särskilt härtill bör den omständigheten,
att anordnande av viss nöjestillställning redan reglerats i lagstiftningsväg,
icke utan vidare föranleda till att tillställningen undantages från tillämpningsområdet
för en ny författning med ändamål att ersätta tidigare bestäm
-
Kungl. Maj:ts ''proposition nr tJ+l. 25
meker till säkerställande av helgfrid, även om denna författning kriminaliserar
överträdelser därav.
Såsom förbjudna tillställningar ha därför upptagits offentliga teater-,_ biograf-,
cirkus- och revyföreställningar, varieté- och kabarettillställningar, tivolinöjen
och dans samt andra därmed jämförliga tillställningar. Vidare bör enligt
förslaget förbudet omfatta även en del andra offentliga tillställningar, nämligen
tävlingar och uppvisningar i skjutning, motorsport, hästsport eller annan
sport eller i gymnastik och idrott.
Gemensamt för de sålunda förbjudna tillställningarna är således, att de ha
offentlig karaktär, d. v. s. att allmänheten har tillträde till desamma,
likgiltigt om avgift utgår för bevistande därav eller icke. Till förhindrande
av att förbudet kringgås genom tillställningens rubricerande såsom icke
avsedd för offentligheten, ehuru tillträde därtill i realiteten icke är förbehållet
en mindre krets (av klubbmedlemmar eller dylikt), ha i förslaget intagits bestämmelser,
vilka äga motsvarighet i t. ex. biograf förordningen.
Av betydelse för frågan om en tillställning bör hänföras till de förbjudna
har varit, om densamma påtagligt genom buller eller på annat sätt kan inverka
störande på helgfriden eller eljest måste betraktas såsom särskilt olämplig
på ifrågavarande dagar.
Beträffande de i förslaget såsom särskilt nöjesbetonade angivna tillställningarna
torde någon särskild motivering för deras hänförande till de förbjudna
ej erfordras. De sakkunniga ha emellertid ansett en omredigering av 1895 års
kungörelse erforderlig särskilt i syfte att dels utmönstra sådana slag av där
angivna tillställningar, vilka numera knappast förekomma såsom, fristående,
och dels att under förbudet lägga de på ifrågavarande dagar olämpliga tillställningarna
med deras nu brukliga benämning.
Det har tidigare ifrågasatts, att jämväl musikalisk underhållning
borde vara underkastad förbud på de stora kyrkliga högtidsdagarna.
Sålunda upptager den nämnda, inom justitiedepartementet upprättade promemorian
olika slag av musikalisk underhållning bland förbjudna tillställningar
men medger — i likhet med yttranden av åtskilliga borgerliga myndigheter
över justitieombudsmannens skrivelse den 31 oktober 1929 och 1936 års allmänna
kyrkomöte — undantag från förbudet för sådan musikalisk underhållning,
som värdigt ansluter sig till ifrågavarande högtidsdags idéinnehåll. Enligt
promemorian skulle dock musik på restauranger och dylika lokaler icke
underkastas någon reglering.
De sakkunniga anse, att positivspelning och därmed jämförlig musik, t. ex.
sådan underhållning som bjuds av kringvandrande musikanter, ävensom sådana
avarter av »konsert» som exempelvis de ovan nämnda på Auditorium år
1940, böra vara förbjudna på ifrågavarande helgdagar. Det har dock icke
synts de sakkunniga erforderligt att särskilt upptaga ihan i författningsförslaget.
Föreskrifterna i ordningsstadgan örn krav på tillstånd för utförande
därav respektive de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna lära nämligen
erbjuda tillräckliga möjligheter att förhindra de åsyftade tillställningarna.
Beträffande restaurangmusiken må först anmärkas, att enligt inhämtade
uppgifter »levande» musik icke lärer förekomma på juldagen och långfredagen.
Att stadga förbud mot utförande av dylik musik på de tre övriga
ifrågavarande dagarna synes icke välgrundat. På det stora flertalet näringsställen
är emellertid mekanisk musik den enda musikaliska underhållning som
förekommer. Även i fråga örn detta slag av underhållning äro de sakkunniga
av den uppfattningen, att den icke lämpligen bör förbjudas. De svenska radio
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.
utsändningarna pläga taga stark hänsyn till de ifrågavarande dagarnas religiösa
innebörd. Beträffande åter radioutsändning från utlandet och andra
arter av mekanisk musik skulle ett förbud icke kunna effektivt upprätthållas
utan avsevärda kostnader och besvär.
. Ej heller till konsert i vanlig bemärkelse hänförlig musikalisk underhållning
har upptagits i de sakkunnigas förslag. Skulle förbud mot sådan underhållning
stadgas, måste det givetvis inskränkas exempelvis på sätt förordats
i justitieombudsmannens och kyrkomötets nämnda skrivelser. Väljes den sålunda
föreslagna vägen, uppstår frågan om vem det skulle tillkomma att besluta
om tillstånd. I yttrandena över justitieombudsmannens skrivelse år
1929 framfördes olika meningar härom. I den inom justitiedepartementet
sedermera upprättade promemorian angives, att tillstånd skulle meddelas av
polismyndigheten i orten.
De sakkunniga ansluta sig emellertid till den uppfattningen, att de lokala
polismyndigheterna icke kunna anses äga erforderlig kompetens för uppgiften.
Praxis måste vidare med den anförda anordningen befaras komma att
bliva oenhetlig, enär det kan förutsättas, att endast i ett begränsat antal fall
frågan komme att underställas prövning av högsta myndighet. Med hänsyn
till det ofta och med skärpa framförda önskemålet örn enhetlighet i tillämpningen^
av bestämmelserna på området borde enligt de sakkunnigas mening
det ifrågasätta tillståndet bli beroende på beslut av annan (högre) myndighet
än polischefen i orten. Åt sådan myndighet kunde exempelvis anförtros" att
uppdraga riktlinjer för meddelande av dylikt tillstånd i form av förteckning
över lämpliga musikaliska verk. Bortsett därifrån, att sålunda uppdragna riktlinjer
givetvis alltsomoftast komme att behöva underkastas revision, skulle
man dock även med^ en dylik anordning icke helt undgå de olägenheter som
kunna antagas uppstå på grund av olika tillämpning av direktiven inom skilda
polisdistrikt. Man torde nämligen icke komma ifrån att befogenheter att meddela
tillstånd till de musikaliska underhållningarnas avhållande i första hand
skulle ankomma på polischefen i orten.
Såsom en utväg har även ifrågasatts att medgiva undantag beträffande
musik, som anordnas av eller i samförstånd med svenska kyrkan eller annat
religiöst samfund, eller att såsom tillåten angiva musik, som utfördes i gudstjänstlokal.
Något tillståndsmedgivande från polismyndighets sida skulle då
icke behöva ifrågakomma. A andra sidan skulle knappast därigenom undgås
olägenheten av olika praxis på området och svårigheter vid tillämpning av
författningsbestämmelserna.
Huvudskälet för de sakkunniga att icke stadga förbud mot musikalisk underhållning
är likväl, att dylik musik icke synes förekomma i sådan utsträckning,
att behov föreligger av ingripande i lagstiftningsväg mot densamma. Det nu
framlagda författningsförslaget torde inrymma tillräckliga möjligheter att komma
tillrätta med sådana former därav, vilkas förekomst anses mindre önskvärd
på de ifrågavarande högtidsdagarna.
Det vöre självfallet önskvärt, att i texten bestämt kunde angivas vilka arter
av tillställningar som äro förbjudna. Helt uttömmande lärer dock en u p präkning
av de tillställningar, som avses med förbudet, näppeligen kunna
göras. Med tanke på önskvärdheten av att under förbudet skola kunna hänföras
även andra, särskilt nya eller icke allmänt förekommande slag av tillställningar,
jämförliga med de redan angivna, torde det fastmera vara nödvändigt
att icke binda de rättstillämpande myndigheterna alltför mycket. De
27
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.
sakkunniga lia därför funnit lämpligt att stadga förbud även mot anordnande
av andra med de särskilt nämnda jämförliga tillställningar.
Förbudet mot anordnande på ifrågavarande dagar av offentliga tävlingar
och offentliga uppvisningar i skjutning,
motorsport, hästsport eller annan sport m. m. innebär
utvidgning av tillämpningsområdet för 1895 års kungörelse. Förslaget härom
är dock i stort sett ingen nyhet men går i vissa avseenden längre än tidigare
framställda önskemål. _ ....
Beträffande skyttetävlingar har svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas
riksförbunds överstyrelse år 1933 utfärdat generellt förbud mot offentliga
tävlingars hållande på ifrågavarande helgdagar. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat har icke försports någon svårighet att upprätthålla förbudet. Med
hänsyn härtill kunde det möjligen te sig obehövligt att i författningsväg
stadga förbud mot skyttetävlingar. Enär emellertid skytteorganisationer finnas,
vilka icke äro anslutna till riksförbundet, och av skäl som anförts i ovannämnda
utskottsbetänkande vid 1936 års allmänna kyrkomöte, ha de sakkunniga
likväl ansett lämpligt, att förbud mot dylika tävlingar uppställes.
Däremot synes det mindre behövligt att förbjuda skjutövningar, då desamma
icke i allmänhet ha samma karaktär av offentliga.
Förbud mot anordnande av offentliga motortävlingar på ifrågavarande dagar
föreslogs av 1936 års kyrkomöte. De sakkunniga ansluta sig obetingat till de i
utskottsbetänkandet härutinnan anförda synpunkterna.
Även hästsporttävlingar höra otvivelaktigt till det slag av offentliga tillställningar,
vilka böra omfattas av förbudet. Dessa tävlingar kunna nämligen
på sina håll innebära ett betydligt störande i rent yttre måtto av helgfriden
på platsen, varjämte den omständigheten att med dessa tävlingar oftast är
förknippat ett vadhållningsmoment talar för att tävlingarna icke böra vara
tillåtna på ifrågavarande helgdagar.
Enligt förslaget bör förbudet omfatta även vissa andra offentliga tävlingar
än de nu behandlade. Vad angår tävlingar, för vilka de av svenska gymnastik-
och idrottsföreningarnas riksförbund administrerade idrottssammanslutningarna
stå som arrangörer, skulle meddelande i författningsväg av dylikt
förbud endast innebära stadfästande av praxis. Med hänsyn härtill och då en
del idrottsorganisationer icke äro anslutna till riksidrottsförbundet samt enhetlighet
givetvis även beträffande anordnande av idrottstävlingar bör eftersträvas,
ha de sakkunniga funnit påkallat att låta förbudet omfatta alla slag
av offentliga idrottstävlingar. Enligt vad de sakkunniga erfarit torde ett sådant
förbud kunna påräkna resonans inom idrottsledningen.
Utom tävlingar av ovan angivet slag bör förbudet även omfatta offentliga
uppvisningar. Dylika tillställningar lära visserligen f. n. icke förekomma i
någon större utsträckning inom andra områden än gymnastikens och dar .knappast
på de ifrågavarande helgdagarna. Anledning synes dock finnas att i förevarande
hänseende jämställa uppvisningar med tävlingar.
Frågan örn vilka tillställningar som böra omfattas av förbudet har behandlats
i ett tjugotal yttranden.
Skärpning av de föreslagna bestämmelserna önskas av flera länsstyrelser och
underordnade polismyndigheter. Förbud mot anordnande av jazz- och dragspelskonserter
och överhuvudtaget konsert eller musikalisk underhållning,
som icke avser för högtidsdagen lämpad musik, förordas eller ifrågasättes i
28
Kungl. Maj:ts proposition nr lJfl.
flera yttranden (länsstyrelsen och landsfogden i Uppsala län, polismästaren
\ Uppsala, poliskamrarna i Norrköping, Malmö och Göteborg, stadsfiskal
i Trollhättan). Vidare ha uttalats önskemål om förbud mot soaréer (Överståthållarämbetet),
bridgetävlingar och dylikt (Överståthållarämbetet, länsstyrelsen
i Älvsborgs län), trolleriföreställningar (poliskammaren i Malmö), tränings■''kjritning
(landsfogden i Malmöhus län). Poliskammaren i Göteborg anser
strängare bestämmelser behövliga i fråga örn tillställningar, som givas sken av
att vara enskilda.
Ä andra sidan föreslås lättnader i flera yttranden. Justitiekansler sämbetet,
Överståthållarämbetet och poliskammaren i Hälsingborg anse tävlingar och
uppvisningar i gymnastik och idrott böra undantagas från förbudet. Uteslutande
av teater- och biografföreställningar eller möjlighet att ge dispens för
värdiga dylika förordas i några utlåtanden (länsstyrelserna i Stockholms och
Skaraborgs län, poliskammaren i Göteborg, Stim och svenska teaterförbundet).
I enstaka yttranden beröras vidare frågor örn avgiftsfria tillställningar, restaurangdansen
och tillställningar, vartill tillstånd erhållits enligt § 13 ordningsstadgan
för rikets städer.
Av yttrandena inhämtas bland annat följande.
Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, som för närvarande
omfattar 23 specialförbund och 23 distriktsförbund med sammanlagt
ti,705 föreningar och 453,601 medlemmar, erinrar om att förbundet sedan
den 1 januari 1934 tillämpar den bestämmelsen, att i de av riksförbundets
specialförbund administrerade idrottsgrenarna få juldagen, långfredagen, påskaagen
och pingstdagen inga offentliga tävlingar eller uppvisningar mot åskådaravgifter
hållas.
Riksförbundet har berett samtliga special- och distriktsförbund tillfälle
att taga del av det föreliggande förslaget. De yttranden, som ingått, tyda,
fcäger riksförbundet, pa en sällsynt enig uppfattning inom idrottsvärlden
rörande lämpligheten av de föreslagna åtgärderna. Då idrotten och gymnastiken
redan lang tid tillbaka frivilligt och i samklang med kyrkans önskmngar
palagt sig nyssnämnda förbud för tävlingar på de stora kyrkliga
högtidsdagarna, i fragasättes dock, huruvida idrotten och gymnastiken över
huvud taget skola behöva nämnas i den föreslagna kungörelsen. Vidare
ha betänkligheter^ uttalats mot att även sådana tävlingar eller uppvisningar,
vid vilka åskadaravgifter icke upptagas, komma att omfattas av
förbudet. Riksförbundet framhåller, att ett dylikt förbud på grund av svårigheter
med övervakning och kontroll icke torde kunna upprätthållas och
salunda rent av kan uppmuntra till överträdelser. Riksförbundet anser sigfri01''
nödsakat avstyrka förslaget på denna punkt samt hemställer, att
förbudet begränsas till att omfatta offentliga tävlingar och uppvisningar
mot åskadaravgifter i enlighet med förutberörda av riksförbundet
meddelade bestämmelser.
. Domkapitlet i Uppsala: Förslaget innebär i fråga örn tävlingar och uppyisnmgar
endast en rättslig fixering av det centrala i idrottsorganisationemas
inställning, vilken icke alltid iakttagits av de lokala föreningarna, och torde
ej rimligen kunna uppfattas som ett intrång.
Justitiekansler sämbetet: Förslaget torde i fråga örn pingstdagen medföra
29
Kungl. Marits proposition nr 11+1.
den konsekvensen, att om t. ex. på denna dag uppvisning i gymnastik är avsedd
att anordnas i samband med en friluftsfest med ideell syftning eller uppvisning
i simning och livräddning skall arrangeras i förening med festligt betonad
propaganda för simkunnighetens främjande, måste tillstånd utverkas.
Detta lärer knappast vara påkallat; uppvisningarnas anordnande skulle väl
icke vara mindre förenligt med dagens helgd än själva festligheterna, mot
vilkas avhållande hinder icke torde möta. Därest, såsom ämbetet ifrågasätter,
endast juldagen, långfredagen och påskdagen komma att inbegripas under
förbudet, synes det praktiska behovet av förbud mot tävlingar och uppvisningar
i allt fall vara så ringa, att förbudet kan utgå.
Överståthållarämbetet: Även soaréer, vilka understundom anmälas som konserter
eller underhållning med musik och sång, böra för fullständighetens skull
omnämnas. Vidare bör anges, att offentliga bridgeturneringar eller liknande
sammankomster för kortspel eller därmed jämförliga nöjen icke äro tillåtna.
Tävlingar och uppvisningar i gymnastik och idrott kunna däremot icke anses
stötande. De bereda välbehövlig rekreation och förströelse och utgöra god
propaganda för friluftsliv och dylikt. För övrigt förekomma de icke i större
omfattning juldagen, långfredagen eller påskdagen. Förbudet bör dock omfatta
häst- och motorsport.
Polismästaren i Uppsala, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i Uppsala
län: Avsaknaden av bestämmelser beträffande musikalisk underhållning måste
betraktas såsom en brist i förslaget, vilken kommer att utnyttjas. Dylik
underhållning, t. ex. en jazzkonsert, kan vara lika stötande som en teaterföreställning.
Stim: Det synes icke påkallat att under förbudet inbegripa teater- och biografföreställningar,
då dessa icke i regel äro av störande art. Det är oegentligt
att till nöj estillställningar hänföra teater- och biograf föreställningar, som pä
ett värdigt sätt anknyta sig till högtidsdagens idéinnehåll. Här gälla vidare
samma skäl som föranlett de sakkunniga att utesluta musikalisk underhållning
från förbudet.
Svenska teaterförbundet: Förbundet ifrågasätter, örn icke länsstyrelsen borde
få rätt att medgiva anordnande de spelförbjudna dagarna av teaterföreställning,
som värdigt ansluter sig till högtidsdagens idéinnehåll.
Sveriges centrala hotell- och restaurantförening: I fråga om restan rangdansen''synas
nya bestämmelser ej vara erforderliga, då tillstånd nu icke
beviljas för de ifrågavarande högtidsdagarna.
d) Undantag från förbudet.
De sakkunniga lia ansett undantag från nöjesförbudet och dispensmöjlighet
endast böra ifrågakomma beträffande vissa tillställningar på pingstdagen. De
yttra härom.
Bestämmelserna i fråga örn anordnande av nojés- och härmed jämförliga
tillställningar äro i 1895 års kungörelse m. fl. författningar undantagslösa
men lia, såsom nämnts, uppluckrats samt i justitieombudsmannens och
1936 års allmänna kyrkomötes skrivelser i ämnet föreslagits skola göras
dispensabla för vissa slag av tillställningar. Vid kyrkomöte röstade dock
24 av de i omröstningen deltagande 55 ledamöterna för bifall till det tillfälliga
utskottets enhälliga betänkande, vari icke fanns upptaget något
undantag från förbudet.
30
Kungl. Majlis proposition nr 1J,1.
I fråga om tillståndsmyndighet beträffande i de sakkunnigas förslag upptagna
offentliga nöjestillställningar gäller givetvis i tillämpliga delar vad
ovan (sid. 26) anförts i fråga om konsert och dylik musikalisk underhållning.
Härtill kommer, att möjligheterna att finna en central myndighet
med tillräcklig kompetens på hela det område, varom här är fråga, äro
mindre än beträffande musikalisk underhållning. För ändamålet skulle därför
vara nödvändigt att skapa ett nytt organ (nämnd, råd). Av olika skäl
skulle emellertid dess uppgift lämpligen böra begränsas till att upprätta en
förteckning över tillåtna skådespel. Denna förteckning skulle sedermera
kunna ändras och kompletteras. Då det synes uteslutet att förläna en dylik
nämnd permanent karaktär och det icke kan ifrågakomma att överlåta åt
arrangörerna av tillställningarna att, även om en dylik förteckning gjordes
mycket fullständig, avgöra om tillställningen vore tillåten eller ej (något i
densamma ingående nummer vore exempelvis icke medtaget i förteckningen),
skulle man även i fråga örn dylika tillställningar nödgas lägga befogenheten
att meddela tillstånd i händerna på lokala myndigheter. Antingen
man då lämnade t. ex. länsstyrelserna denna befogenhet eller överläte densamma
at underordnade polismyndigheter, skulle — även om praxis därefter
kan förväntas komma att bli mera enhetlig än hittills — vissa olägenheter
dock icke kunna undvikas.
Med hänsyn härtill ha de sakkunniga med sin uppfattning örn behovet
och önskvärdheten av generellt förbud i så vidsträckt omfattning som möjligt
mot de i 1 § av förslaget upptagna offentliga tillställningarna ansett
lämpligt att icke Upptaga någon bestämmelse om möjlighet att erhålla
dispens utom för det fall, att Kungl. Majit beträffande tävlingar och uppvisningar
på pingstdagen finner skäl därtill föreligga på grund av särskilda
omständigheter.
På pingstdagen skola vidare enligt förslaget få undantagslöst förekomma
teater- och biografföreställningar.
Beträffande sin uppfattning angående behovet av förbud mot profana
tillställningar i övrigt på pingstdagen hänvisa de sakkunniga till vad härom
i annat sammanhang anförts (sid. 20). De föreslagna uppmjukningarna av
förbudet få ses mot bakgrunden av detta tidigare uttalande. Genom desamma
torde även i erforderlig utsträckning tillgodoses det önskemål, som
bland annat justitiekanslersämbetet framfört om nöjesförbudets upphävande
på pingstdagen.
Frågan om undantag från förbudsbestämmelserna beträffande pingstdagen
och andra dagar ha berörts i omkring 25 yttranden.
I några av dessa yttranden (Stockholms läns avdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler, domkapitlen i Uppsala och Luleå) förekomma uttalanden
av innebörd, att något undantag från nöjesförbudet icke bör göras för
pingstdagen. Å andra sidan förordas i flera yttranden lättnader. Sålunda
föreslå några myndigheter (justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i Linköping,
-Kalmar och Örebro, poliskammaren i Norrköping), att tävlingar och
uppvisningar skola vara tillåtna. I andra yttranden (Överståthållarämbetet,
poliskammaren i Malmö, länsstyrelsen i Älvsborgs län, magistraten i Askersund,
domkapitlet i Uppsala) förordas, att dispenser skola beviljas av länsstyrelsen
eller annan lokal myndighet. I övrigt må nämnas, att i enstaka
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 1J]1.
yttranden ifrågasättas vissa undantag jämväl i fråga om påskdagen eller i
fråga örn alla de i kungörelsen avsedda dagarna.
Ur yttrandena må återges följande.
Överståthållarämbetet: Å pingstdagen torde i stor utsträckning anordnas
hembygdsfester och andra liknande friluftsfester, vilka i allmänhet icke
kunna anses vara störande. Dylika fester liksom därvid förekommande folkdanser,
danslekar och dylikt böra även undantagas. Då enligt ämbetets mening
teater- och biografföreställningar, hembygdsfester samt tävlingar och
uppvisningar i gymnastik och idrott principiellt böra vara tillåtna, torde
något dispensförfarande icke vara behövligt.
Poliskammaren i Norrköping: Gymnastik- och idrottstävling torde knappast
böra sättas i sämre ställning än teater- och biografföreställningar.
Lands]ogden i Malmöhus län: En kvalitetspröviling torde bli erforderlig,
om teater- och biografföreställningar skola tillåtas, men föreställningar av
annat slag förbjudas.
Poliskammaren i Göteborg ifrågasätter generell dispensmöjlighet för samtliga
dagar vad gäller sådana teater- och biografföreställningar, vilkas art
tager vederbörlig hänsyn till dagarnas religiösa innebörd. I administrativ
ordning bör en så kallad frilista uppgöras.
Länsstyrelsen i Örebro län: För att tolkningssvårigheter och olika behandling
av i stort sett likartade föreställningar skola undvikas och för att tillbörligt
skydd skall beredas pingstdagen anser länsstyrelsen undantaget för
teater- och biografi öreställningar böra utgå. Däremot anser länsstyrelsen
särskilt med beaktande av den årstid, varunder pingstdagen infaller, att det
bör vara generellt tillåtet att efter klockan 13 nämnda dag anordna i 1 § angivna
tävlingar och uppvisningar, dock ej i motor- och hästsport.
Magistraten i Askersund: Länsstyrelserna böra få rätt att meddela tillstånd
till konserter samt teater- och biograf föreställningar efter klockan 19
på pingstdagen och första böndagen, därest föreställningarna på ett värdigt
sätt ansluta sig till högtidsdagarnas idéinnehåll eller äro av allvarlig natur.
Domkapitlet i Växjö: De föreställningar, som efter särskilt tillstånd skola
få förekomma, böra icke få taga sin början före klockan 13.
Svenska travsportens central] ör hund och jockey klubb en: Teater- och biografföreställningar
förekomma endast undantagsvis på pingstdagen, medan
hästsporttävlingar sedan många år regelbundet avhållits denna dag utan
att detta hittills ansetts störa helgfriden. Hästsportbanorna ligga i regel långt
från gudstjänstlokaler, och en hästsportävling kan icke verka störande som
ett tivoli eller dylikt.
I några utlåtanden upptages den föreslagna dispensmöjligheten till granskning
ur administrativ synpunkt. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter
sålunda, huruvida alla dispensärenden böra dragas inför Kungl. Majit. En
viss oklarhet i tillämpningen torde ändå vara att förvänta, då uppfattningen
örn lämpligheten av en dispens skiftar i olika landsdelar och hänsyn härtill
måste tagas. Jämväl Överståthållarämbetet anser, att dispensprövningen
kan överlåtas på länsstyrelserna. Örn beslutanderätten emellertid kommer
att ligga hos Kungl. Majit, anser ämbetet det uppenbart, att anordnare av
tävlingar eller uppvisningar, som enligt ordningsstadgan för rikets städer
förutsätta polismyndighets tillstånd, icke bör nödgas söka tillstånd därtill
32
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 1^1.
såväl hos Kungl. Maj:t som hos vederbörande polismyndighet. I ordningsstadgan
torde därför böra intagas bestämmelser om att särskilt tillstånd av
polismyndighet i sådana fall icke erfordras. Även domkapitlet i Uppsala är
betänksamt mot förslaget att betunga Kungl. Maj:t med dispensfrågorna.
Domkapitlet i Göteborg, slutligen, motiverar sitt avstyrkande av dispensinstitutet
med bland annat farhågor för att antalet ansökningar kommer att
bli orimligt stort.
e) Straff- och förverkandebestämmelser m. m.
De sakkunniga ha föreslagit införande av straff för överträdelse av nöjes ~
förbudet och konfiskation av inkomster av otillåten nöjestillställning. De sakkunniga
anföra härom som följer.
Redan i justitieombudsmannens skrivelse ifrågasattes, örn det i ordningsstadgan
föreskrivna bötesstraffet, högst 100 kronor, kunde anses tillräckligt,
då fråga vore örn mera inkomstbringande tillställningar. Det övervägande
flertalet remissmyndigheter föreslog helt allmänt, att böterna skulle
bestämmas till så högt belopp, att överträdelse av förbudet icke bleve inkomstbringande,
och vissa av myndigheterna förordade böter, normerade
efter storleken av inkomsten av tillställningen. Det sedermera inom justitiedepartementet
upprättade förslaget till lag om helgfrid stadgar dock endast
bötesstraff från och med 5 kronor till och med 200 kronor under motivering
allenast, att beträffande straff för överträdelse av förbudet mot viss nöjesverksamhet
på de största helgdagarna samma straffskala som beträffande övriga
hemfridsbrott kunde användas. Att märka är emellertid, att åtskilliga av de
sakkunniga såsom förbjudna upptagna tillställningar icke medtagits i detta
förslag.
De sakkunniga hålla före, att dagsbotssystemet härvidlag är att föredraga
i likhet med vad fallet är i andra jämförliga författningar utom strafflagens
område.
För att göra förbudet fullt effektivt förorda de sakkunniga vidare, att
bötesstraffet kombineras med förverkande av inträdesavgifterna. Särskilt
publikfrekvensen vid vissa av de under förbudet hänförda tillställningarna
synes nämligen motivera införande jämväl av förverkandeklausul. Till belysande
härav må nämnas, att enligt poliskammarens i Göteborg yttrande
över justitieombudsmannens skrivelse vid de nöjestillställningar, som hava
den största publiken, nämligen fotbollsmatcher, åskådarna kunna uppgå till
24,000 och bruttoinkomsterna kunna stiga till 40 ä 50,000 kronor. Visserligen
lära på grund av rådande praxis inom de till riksidrottsförbundet anslutna
idrottsorganisationerna och med hänsyn till att ifrågavarande högtidsdagar
till dels infalla under en årstid, som icke väl lämpar sig för särskilt
publikdragande utomhusidrott, icke i någon större utsträckning anordnas
sådana tillställningar. Men då de anförda synpunkterna äga giltighet
även beträffande vissa andra arter av de tillställningar, vilka enligt de sakkunnigas
förslag böra omfattas av förbudet, har ett stadgande av ifrågavarande
innehåll befunnits vara på sin plats i förslaget.
Till stöd för införande av en dylik bestämmelse torde ock kunna andragas,
att i åtskilliga tidigare författningar, där man avsett att träffa särskilt inkomstbringande
överträdelser, konfiskation stadgats vid sidan av dagsböter
(jfr lotteriförordningen 11 §).
33
Kungl. Maj:ts proposition nr ljfl.
Stadgandet om gäldande av värdet av inträdesavgifter etc. är avfattat i
överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i strafflagen 8 kap. 30 §
(se svensk författningssamling 1942: 103).
De i 4 och 5 §§ upptagna bestämmelserna äga sin motsvarighet i andra
likartade författningar.
De fåtaliga yttranden, som särskilt behandla straff- och förverkandebestämmelserna,
innehålla huvudsakligen gillande av desamma.
Justitiekansler sämbetet framhåller dock, att stadgandet om förverkande
är så avfattat, att påföljden skall drabba den som är förfallen till
ansvar för förseelse mot kungörelsen. Emellertid är det icke säkert, att den
som uppbär inkomsten och den som är straffrättsligt ansvarig för överträdelse
av kungörelsens bestämmelser alltid äro identiska. Så behöver t. ex.
icke vara fallet, då en biograf- eller teaterrörelse drives av bolag eller då
någon är ägare till flera biografer på skilda håll i landet, vilka ha särskilda
föreståndare. Det synes ock tveksamt, örn förverkandepåföljden skall inträda
obligatoriskt; måhända vore det att föredraga, att domstolen härutinnan
erhölle prövningsrätt.
Justitiekanslersämbetet påpekar slutligen, att föreskriften om poliskammare
såsom, forum bör utgå, då det numera icke finnes någon poliskammare,
som äger utöva domsrätt.
Poliskammaren i Hälsingborg framhåller önskvärdheten av att bestämmelse
örn konfiskation av inkomst av förbjuden tillställning samtidigt införes
i ordningsstadgan för rikets städer, vari jämväl torde böra stadgas
dagsböter såsom straff för överträdelse.
Slutligen må anmärkas, att folkets parkers centralorganisation funnit förverkandebestämmelser
icke vara erforderliga.
Den översyn, som inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga
underkastat bestämmelserna i 1895 års kungörelse angående förbud mot
skådespels och en del andra offentliga tillställningars anordnande å vissa
helgdagar, har ånyo ådagalagt behovet av att denna författning förtydligas
och kompletteras. Det nuvarande oklara rättsläget medför å ena sidan, att
arrangörer av nöjestillställningar ofta icke veta, vad de ha att rätta sig efter,
och å andra sidan, att polismyndigheterna sväva i ovisshet om sina befogenheter
att förhindra olämpliga och störande tillställningar på de stora kyrkliga
helgdagarna. Bristen på straffbestämmelser, som direkt anknyta till det i
kungörelsen stadgade förbudet, utgör en lucka i lagstiftningen, vars betänkliga
konsekvenser blivit klart belysta genom den nu verkställda utredningen.
Visserligen har avsikten varit att upptaga frågan om en modernisering av
1895 års kungörelse i samband med en beslutad revision av ordningsstadgan
för rikets städer, men sistnämnda, mera omfattande reformarbete har på grund
av tidsomständigheterna ansetts tills vidare böra vila. Frågan örn en ändring
Bihang till riksdagens -protokoll HUS. 1 sami. Nr l/fl. 3
Departe
mentschefen.
34
Kungl. Majlis proposition nr lJjl.
av 1895 års kungörelse har även preliminärt dryftats vid den pågående revisionen
av strafflagen. De skäl, som justitiekanslersämbetet och de sakkunniga
anfört till stöd för att 1895 års kungörelse nu bör revideras utan att
resultatet av dessa på angränsande områden beslutade eller pågående utredningar
avvaktas, synas mig bärande. Jag förordar därför, att förslag i
ämnet underställes årets riksdag för yttrande.
De sakkunnigas förslag innebär, att skyddet för helgfriden på de största
kyrkliga högtidsdagarna befästes. Såvitt gäller juldagen, långfredagen och
påskdagen råda knappast delade meningar örn att dessa dagar alltjämt
liksom hittills i princip böra vara fredade för störande tillställningar. I
fråga om pingstdagen ha utredningsmännen icke ansett sig kunna föreslå,
att nöjesförbudet upphäves. De ha under framhållande av pingstens betydelse
som konfirmationshelg hävdat, att åtminstone vissa slag av tillställningar
icke böra vara tillåtna på denna dag. Justitiekanslersämbetet lutar
däremot närmast åt den uppfattningen, att pingstdagen helt bör undantagas
från förbudet, och denna åsikt har vunnit anslutning i några av de i ärendet
avgivna remissyttrandena. För egen del finner jag övervägande skäl tala för
att nöjesförbudet på pingstdagen upphäves.
Meningsmotsättningar ha även förekommit i fråga om nöjesförbudets utsträckning
till första böndagen (botdagen). Som motivering för att låta förbudet
omfatta även denna dag ha de sakkunniga anfört, att insikten örn
botdagens betydelse vunnit insteg också utanför religiösa kretsar och att
denna uppfattning bör stödjas genom lagstiftningen. Ehuru böndagsinstitutionen
är nästan lika gammal som den protestantiska kyrkan i vårt land,
synes mig likväl icke ens första böndagen ha i det allmänna medvetandet
erhållit samma ställning som de stora, till bibliska händelser anknutna helgerna.
Denna åsikt synes mig även bekräftas av den stora mängden avstyrkande
uttalanden i de yttranden, där sakkunnigförslaget upptagits till
närmare granskning. Ett förbud mot anordnande av nöjes- och idrottstillställningar
på första böndagen skulle därför troligen åstadkomma missnöje
och förvecklingar och således — som domkapitlet i Linköping anmärkt —
icke medföra den önskade samling kring dagens religiösa budskap, som förbudet
skulle åsyfta. Jag kan därför icke förorda, att helgfridsskyddet utsträckes
till första böndagen.
En kännbar brist i den nu gällande kungörelsen är, att den saknar bestämmelser
om nöjesförbudets utsträckning i tiden. De sakkunniga ha till
utfyllande av denna lucka föreslagit, att förbudet skall gälla hela dygnet.
Det synes mig lämpligare att låta förbudet omfatta tiden från klockan 6 på
morgonen till klockan 12 midnatt.
Bestämmelserna i gällande kungörelse giva en i hög grad bristfällig vägledning
för rättstillämpningen vid avgörandet av den praktiskt betydelsefulla
frågan, vilka tillställningar som omfattas av nöjesförbudet. De sakkunniga
ha ägnat detta spörsmål ingående uppmärksamhet och lia föreslå
-
35
Kungl. Majlis proposition nr l.jl.
git en modernisering av den nuvarande uppräkningen. De ha dock icke ansett
sig böra under förbudet inbegripa musikalisk underhållning, trots att
förekomsten av vissa avarter på detta område anförts som ett skäl för behovet
av översyn av kungörelsen. De sakkunniga anse nämligen, att olämplig
eller störande musikalisk underhållning icke förekommer i sådan utsträckning,
att lagstiftning häremot är behövlig. De ha även påpekat, att
deras förslag i övrigt inrymmer möjligheter att komma till rätta med sådana
former av musikaliska tillställningar, vilka kunna vara ägnade att
störa helgfriden. Slutligen ha framhållits de praktiska svårigheterna att i det
särskilda fallet pröva, huruvida viss musik kan anses vara lämpad att framföra
på de stora helgdagarna. Mot de sakkunnigas förslag på denna punkt
har kritik uttalats av vissa polismyndigheter, men vad därvid anförts synes
mig icke utgöra tillräckligt skäl att frångå de sakkunnigas ståndpunkt.
Sakkunnigförslaget innebär vidare, att det nuvarande förbudet utsträckes
att avse även tävlingar och uppvisningar i idrott, sport, gymnastik m. m.
Genom det intresse, som från de ledande idrottsorganisationernas sida visats
för att säkerställa ett värdigt firande av de stora helgdagarna, har redan
tidigare i huvudsak uppnåtts vad förslaget åsyftar. Detta kan därför i
denna del sägas i stort sett innebära, att rådande förhållanden lagfästas.
Med hänsyn härtill ansluter jag mig till vad de sakkunniga sålunda föreslagit.
Då jag, på sätt ovan anförts, funnit pingstdagen böra undantagas från
nöjesförbudet samt anledning torde saknas att i kungörelsen införa dispensmöjlighet
för övriga helgdagar, ha i förslaget icke upptagits några regler om
dispens från förbudet.
Den betydelsefullaste nyheten i sakkunnigförslaget utgör straffbestämmelsen.
Jag kan helt ansluta mig till de motiv, som de sakkunniga anfört
för detta stadgande, och har intet att erinra mot att straffet sättes till
dagsböter. De sakkunniga ha såsom ytterligare påföljd av överträdelse av
nöjesförbudet föreslagit bestämmelse om förverkande av avgift eller annan
ersättning för bevistande av förbjuden tillställning, tävling eller uppvisning.
Justitiekanslersämbetet har ansett det vara tveksamt, örn förverkandepåföljden
bör inträda obligatoriskt, och i stället ifrågasatt prövningsrätt
för domstolen härutinnan. Jag finner ämbetets erinran befogad och
förordar, att stadgandet, i analogi med vad som föreskrives exempelvis i lotteriförordningen,
får sådan avfattning, att domstol må förklara intäkterna förverkade,
därest så prövas skäligt. Därjämte förordar jag, likaledes i anledning
av erinran från justitiekanslersämbetet, sådan ändring av förslaget, att
förverkandepåföljd icke endast kan drabba den, som år straffrättsligt ansvarig
för överträdelse av kungörelsens bestämmelser, utan jämväl annan,
som uppburit avgifter eller dylikt för tillträde till tillställningen.
Slutligen torde i kungörelseförslaget böra vidtagas en del smärre jämkningar
av väsentligen formell natur.
36
Kungl. Maj:ts ''proposition nr lJfl.
Det synes önskvärt, att de nya bestämmelserna träda i kraft den 1 juni
1943. Då det emellertid icke nu är möjligt förutse, huruvida ärendet innan
dess hinner slutbehandlas av riksdagen, har någon tid för ikraftträdandet
icke angivits i kungörelseförslaget.
Departementschefen uppläser härefter förslag till kungörelse angående förbud
mot offentliga nöjesliUställningar m. m. på vissa kyrkliga högtidsdagar
samt hemställer, att riksdagens yttrande måtte genom proposition inhämtas
över förslaget.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
C. A. Charpentier.
Kungl. Majlis ''proposition nr 1J+1.
37
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse med förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.
å vissa kyrkliga högtidsdagar.
Kungl. Majit har, efter riksdagens hörande, funnit gott förordna som
följer:
1 §•
Å juldagen, första böndagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen
må icke anordnas offentliga nöjestillställningar, ej heller offentliga tävlingar
eller uppvisningar i skjutning, motorsport, hästsport eller annan sport
eller i gymnastik och idrott.
Med dag avses tiden klockan 0—24.
Med nöjestillställningar förstås i denna kungörelse teater-, biograf-, cirkus-
och re vy föreställningar, varieté- och kabarettillställningar, tivolinöjen
och dans samt andra med de nämnda jämförliga tillställningar.
Som offentlig skall anses jämväl tillställning, tävling och uppvisning, till
vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning,
därest densamma uppenbarligen utgör del av helt eller väsentligen
för anordnande därav driven rörelse eller eljest är att jämställa med tillställning,
tävling eller uppvisning, till vilken allmänheten har tillträde.
2 §.
Utan hinder av vad i 1 § sägs må å pingstdagen anordnas teater- och
biografföreställningar ävensom, där Kungl. Maj:t på grund av särskilda
omständigheter finner skäl därtill meddela tillstånd, tävlingar och uppvisningar.
3 §.
Överträdelse av denna kungörelse straffes med dagsböter.
Vad någon, som är förfallen till ansvar för förseelse mot kungörelsen, uppburit
i avgifter eller eljest i ersättning för bevistande av tillställningen, tävlingen
eller uppvisningen skall vara förverkat; finnes det ej kvar, skall i
stället dess värde gäldas.
4 §.
Förseelse mot denna kungörelse åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan
icke finnes, vid allmän domstol.
5 §.
Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, ävensom värdet av förverkad
egendom tillfalla kronan.
Denna kungörelse träder i kraft den
Härigenom upphäves kungörelsen den 4 oktober 1895 (nr 83) angående
förbud mot skådespels och en del andra offentliga tillställningars anordnande
å vissa helgdagar.
Det alla etc.
opaginerad Kontrollera mot PDF
,38
Kungl. Majlis ''proposition nr 1/+1.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m.
på vissa kyrkliga Högtidsdagar ........................................ 2
Inledning ............................................................ 3
1. Gällande bestämmelser m. m. .. .................................... 3
2. Tidigare reformförslag ............................................ 4
3. Justitiekanslersämbetets framställning år 1941........................ 9
4. 1942 års sakkunniga .............................................. 10
De sakkunnigas utredning och förslag m.m............................... 11
1. Återblick på tidigare lagstiftning .......................... ....... 11
2. Tillämpningen av 1895 års kungörelse .............................. 13
3. De sakkunnigas förslag: Allmänna grunder .......................... 18
4. De särskilda bestämmelserna i de sakkunnigas förslag ................ 20
a) Vilka helgdagar böra skyddas? ................................ 20
b) Helgfridens utsträckning i tiden ................................ 23
c) Vilka slag av nöjestillställningar böra förbjudas? ................ 24
d) Undantag från förbudet ...................................... 29
e) Straff- och förverkandebestämmelser m. m...................... 32
Departementschefen .................................................. 33
Bilaga: Förslag till kungörelse med förbud mot offentliga nöjestillställningar
m. m. å vissa kyrkliga högtidsdagar.................................... 37
Stockholm 1943 Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.
430870
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:236 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av giltighetstiden för vissa tillägg stallar. a1 i texten
- 1LU 1943:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till kungörelse angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrklig s. 1 i texten