Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr H2) m. m

1943-02-05 · 95 sidor, varav 90 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 90 av 95 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:153, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr H2) m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

1

Nr 153.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj

1931 (nr H2) m. m.; given Stockholms slott den 12

mars 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj

1931 (nr 142),

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till kungörelse

örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr

364).

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sami. Nr 153.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 3, 14, 15, 17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen

den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Stadsplan antages---av Konungen.

Vad nu sagts gäde ock i fråga örn ändring av stadsplan; dock må ändring,

som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig

avvikelse från vad som förut varit gällande, enligt de närmare föreskrifter,

som meddelas av Konungen, antagas av byggnadsnämnden, där ej stadsfullmäktige

förbehållit sig avgörandet, samt fastställas av Konungens befallningshavande.

14 §.

Har beslut fattats örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser för visst område, må nybyggnad ej företagas inom

området, innan,frågan örn fastställelse prövats; dock må Konungens befallningshavande

meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet

icke därigenom försvåras. Är nybyggnaden beroende av undantag jämväl

från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till densamma av

Konungen.

15 §.

Är fråga väckt om antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser för visst område, äger Konungens befallningshavande

på framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad inom

området. Sådant förbud gäller intill dess beslut fattats i frågan, dock ej längre

än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande

medgiva sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens

prövning.

Utan hinder av förbud, som avses i första stycket, må Konungens befallningshavande

meddela tillstånd till nybyggnad. Är nybyggnaden beroende

av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, prövas fråga om tillstånd till

densamma av Konungen.

17 §.

Inom byggnadskvarter---till tomter.

Är fråga---slutligen prövats.

1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § 1941: 616 och beträffande 75 § 1936: 217.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

3

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och enligt föreskrifter,

som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet,

varom där förmäles, meddela tillstånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill

äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning

inom kvarteret.

18 §.

Å mark---mot tomtindelningen.

Nybyggnad vare---rättsligen bestående.

Ej heller —--kronan fri.

Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva

undantag från bestämmelserna i första och andra styckena.

63 §.

Nybyggnad må---avsett ändamål.

Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i

strid mot tomtindelningen; dock må Konungens befallningshavande för särskilt

fall meddela tillstånd till nybyggnad, om synnerliga skäl därtill äro.

Beträffande område —--motsvarande tillämpning.

Om så---området anordnats.

75 §.

1 morn. över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan,

stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, som enligt denna

lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller Konungens

befallningshavande, må särskild klagan ej förås; vederbörande obetaget att

framställa erinringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå,

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av

Konungen.

2 mom. Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan,

utomplansbestämmelser eller tomtindelning så ock Konungens befallningshavandes

beslut rörande byggnadsplan skall meddelas efter anslag. Den

som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad

från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres

hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Har Konungens befallningshavande till alla delar fastställt av stadsfullmäktige

eller byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan

eller utomplansbestämmelser eller av byggnadsnämnd antaget förslag

till tomtindelning eller ändring däri, må klagan föras allenast av sakägare,

som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att bestämmelserna i

75 § nya lagen ej skola gälla beslut som dessförinnan meddelats.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931

(nr 364).

Härigenom förordnas, att 12, 19—21, 28, 29, 35, 85, 89—92, 94, 118, 123

och 125 §§ byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma stadga skola införas

två nya paragrafer, betecknade 5 a och 29 a §§, med nedan angivna innehåll.

5 a §.

Byggnadsnämnden har att, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgörandet,

antaga ändring av stadsplan, som ej avser planens grunddrag och ej

heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändringen är av beskaffenhet att tillhöra

stadsfullmäktiges prövning, skall särskilt beaktas:

örn ändringen äger samband med stadens allmänna utveckling eller eljest

måste ses i större sammanhang,

örn ändringen medför, att huvudändamålet för markens användande förändras,

såsom att industriområde ändras till bostadsområde eller att gatumark

eller allmän plats i nämnvärd omfattning överföres till område för bebyggande,

om ändringen medför, att omfattningen av den medgivna bebyggelsen ändras,

såsom genom ökning av hushöjd eller våningsantal,

om ändringen eljest i avsevärd grad medför större eller mindre utnyttjande

av marken inom helt kvarter eller del därav,

om ändringen berör gata, som avser att betjäna infarts- eller genomfartstrafiken,

där fråga ej är allenast örn mindre ändring i höjd- eller sidled,

om ändringen berör historiskt eller estetiskt värdefull byggnad eller stadsbild,

om ändringen är förbunden med utvidgning av stadsplan,

om ändringen innebär sådan avvikelse från stadsplan eller eljest gällande

särskilda bestämmelser om byggande, som medför påtaglig försämring ur

sundhets- eller brandsäkerhetssynpunkt,

om ändringen eljest påverkar områdets eller omgivningens karaktär, samt

1 Senaste lydelse, se beträffande 28, 29 och 123 §§ 1936: 218, samt beträffande 125 § 1932: 598.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

5

örn ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden

eller mera betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken.

12 §.

1 mom. Byggnadsnämnden skall — — — befattningshavare hos nämnden.

2 mom. Konungens befallningshavande äger på framställning av byggnadsnämnden

förordna, att stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd

tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner, må i nämndens

ställe besluta bifall till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande

teknisk art. Förordnandet må återkallas, när Konungens befallningshavande

finner anledning därtill.

Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola

protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden.

3 mom. I byggnadsordningen meddelas närmare bestämmelser angående

stadsarkitekt och övriga befattningshavare hos nämnden.

19 §.

1 mom. Då förslag till stadsplan skall uppgöras, bör utredas, vilka markägare

som beröras av förslaget, samt, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle

beredas markägarna, drätselkammaren och vägförvaltningen i länet att muntligen

eller skriftligen yttra sig i ärendet. Skall i planen ingå område, som

gränsar till annan kommun eller samhälle, bör tillfälle att yttra sig beredas

jämväl nämnda kommun eller samhälle.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas

för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar

mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före

början av denna tid införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden

för staden intagas.

Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen

före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas

med posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända

och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt

drätselkammaren ävensom, därest i planen ingår område, som gränsar

till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Vad

nu sagts skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter med skilda

ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är

salt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till

förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet

härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är marken samfälld för flera än

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att

vara för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken

delägare kallelsen tillställts kungöras på sätt i andra stycket sägs.

Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som

är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller finnes inom området

mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits

såsom trafikområde, skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga

delar tillställas den, som har att företräda vägförvaltningen, kronan eller

det enskilda trafikföretag, varom fråga är, med skyldighet för denne att

inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, för vägförvaltningen minst fjorton

dagar och eljest minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden

inkomma med yttrande över förslaget. Vad sålunda stadgats skall dock

icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola

kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas örn att ändring skett

samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle

att taga del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,

skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar

och yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige. Överlämnandet till

stadsfullmäktige skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda

till annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar

eller yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara till nämnden

inkomna.

Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med

mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

beretts tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte

stycket.

20 §.

Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skola till Konungens befallningshavande

utan dröjsmål insändas stadsplanekartan, förslaget till stadsplanebestämmelser

och beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens och stadsfullmäktiges

protokoll i ärendet, förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt

beröres, med angivande för var och en av honom tillhörig fastighet, ävensom

inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande

handlingar. Konungens befallningshavande skall, så fort ske kan, med eget

utlåtande överlämna handlingarna till Konungen.

Kungörelse om---staden intagas.

Sist inom---Konungens befallningshavande.

21 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl i fråga

örn ändring av stadsplan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Där byggnadsnämnden enligt vad i 5 a § sägs bär att antaga ändringen,

vare dock ej erforderligt att iakttaga i 19 § 1 mom. andra stycket angivet

kungörelseförfarande; och skall byggnadsnämnden, sedan förslaget undergått

granskning, företaga ärendet till avgörande samt därmed vidare förfara inom

tid och i den ordning, som stadgas i 19 § 2 mom. och 20 §.

Konungens befallningshavande skall så fort ske kan till avgörande upptaga

förslag till ändring av stadsplan, som Konungens befallningshavande äger

fastställa, såframt ej Konungens befallningshavande finner särskilda skäl föranleda

att underställa förslaget Konungens prövning.

Må till följd av stadgandet i 75 § 2 mom. tredje stycket stadsplanelagen klagan

ej föras över beslut, varigenom Konungens befallningshavande fastställt

ändring av stadsplan, har Konungens befallningshavande att å stadsplanekartan

teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

28 §.

1 mom. Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så

prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt beröres av förslaget,

ävensom drätselkammaren att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas

för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar

mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erforderlig,

såframt samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätselkammaren

medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med

posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för

granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende markägare,

vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad

sålunda stadgats icke skall gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Är markägares vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och finnes

ej någon som äger att för honom föra talan, utförde byggnadsnämnden

tillika kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst

fjorton dagar efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, vari

kommunala meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål

som nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten

tillämpas vad för motsvarande fall stadgas i 19 § 1 mom. tredje stycket.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola

kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas örn att ändring skett samt

vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga

del därav.

2 moni. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,

skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut

bör meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter

utgången av den tid, inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast

skolat vara till nämnden inkomna.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

När tomtiiidelning antagits, skola till Konungens befallningshavande utan

dröjsmål insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens

protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare,

vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en av

honom tillhörigt område, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden

samt övriga till ärendet hörande handlingar.

29 §.

Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av Konungens befallningshavande

utan dröjsmål överlämnas till magistraten för att delgivas byggnadsnämnden

och den, som för fastighetsregistret.

Må till följd av stadgandet i 75 § 2 mom. tredje stycket stadsplanelagen

klagan mot beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å tomtindelningskartan

teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

29 a §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat om tomtindelning galle i tillämpliga delar

jämväl i fråga om ändring i sådan indelning.

35 §.

Angående handläggning av fråga örn stomplan och utomplansbestämmelser

eller ändring däri skall vad om stadsplan är stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock att bestämmelserna i 19 § 1 mom. första, tredje, fjärde

och femte styckena ej skola gälla förslag till utomplansbestämmelser utom

såvitt angår i tredje och fjärde styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren

och vägförvaltningen i länet.

85 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan, och finner Konungens

befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages markområde, tillhörigt

annan än markägare, som gjort ansökan om byggnadsplan, skall sammanträde

hållas med ägarna av jord inom området. Sammanträdet skall

minst fjorton dagar förut kungöras i församlingens kyrka ävensom i den eller

de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Underrättelse

om sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas till den

kommun, inom vilken området är beläget, ävensom vägförvaltningen i länet

så ock, där området gränsar till annan kommun eller samhälle, sistnämnda

kommun eller samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör kronan,

skall i nyss angivna ordning underrättelse jämväl tillställas den, som har

att i avseende å marken företräda kronan.

Sammanträdet skall--— ändamålet förordnar.

89 §.

1 mom. Förslag till — — — å kartan.

2 mom. Kartan skall---byggnadsplanens lämplighet.

3 mom. Sökande skall tillhandahålla Konungens befallningshavande de

kopior och avskrifter, som kunna erfordras för förslagets utställande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

9

90 §.

Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall förslaget genom Konungens

befallningshavandes försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning,

såframt ej samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver

tillämpas. Förslagets utställande för granskning skall före början av den

för granskningen bestämda tiden kungöras i församlingens kyrka ävensom

i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas.

I fråga örn underrättelse till sakägare skola stadgandena i 19 § 1 mom.

tredje, fjärde och femte styckena äga motsvarande tillämpning.

I kungörelse---och plats.

Där anledning---från riksantikvarien.

91 §.

Sedan byggnadsplan fastställts, besörje Konungens befallningshavande, att

kungörande därom så fort ske kan äger rum i församlingens kyrka ävensom

i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas,

samt att planen med därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt

kopia och avskrift insändes till byggnadsstyrelsen.

92 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl örn ändring

av byggnadsplan; dock att sammanträde, varom förmäles i 85 §, icke

erfordras.

94 §.

Vid uppgörande---där stadgas.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet

eller ändring däri skall vad örn byggnadsplan är stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock att föreskrifterna i 90 § andra stycket ej skola gälla i vad

de avse underrättelse till markägare eller till angränsande kommun eller

samhälle.

118 §.

1 mom. Är fråga om uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet,

må byggnadsnämnden, även örn företaget strider mot stadsplan, stomplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot bestämmelserna i

17 § första eller andra stycket stadsplanelagen eller i 79 a § eller 80 § denna

stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt motverka

det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov, som nu

sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse rätt att

låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades; dock

att Konungens befallningshavande, om särskilda skäl därtill äro, må medgiva,

att byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå

mer än tre år.

Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre

byggnader, som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat

de strida mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett

ändamål.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

2 mom. Är fråga om annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom

förmäles i 1 morn., må byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har

stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden, om särskilda skäl därtill äro,

medgiva sådana mindre avvikelser från stadsplans, stomplans, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av bebyggandet, som finnas

ändamålsenliga. Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas

grunddrag eller huvudsakliga syfte.

Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall uppkommen

fråga örn medgivande, som i första stycket sägs, underställas Konungens

befallningshavande.

3 mom. Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket

fråga örn nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 17 § första eller andra

stycket stadsplanelagen, må tillstånd till företaget meddelas av Konungens

befallningshavande, om synnerliga skäl därtill äro och företaget prövas

ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret; dock att nybyggnad

å mark, som ej blivit tomtindelad, må tillåtas allenast såframt anledning

finnes att antaga, att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt

fördröjes.

123 §.

1 mom. över byggnadsnämnds enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning

meddelade beslut må, där ej särskild klagan på grund av stadgandet

i 75 § 1 mom. stadsplanelagen är utesluten, besvär anföras hos Konungens

befallningshavande inom en månad från det klaganden erhållit del

av beslutet.

Har åt--— byggnadsnämnds beslut.

2 morn. Över beslut--— ämbetsverks beslut.

3 mom. Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga Konungens

befallningshavandes beslut i ärende rörande av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd

antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

eller av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning

eller ändring däri, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 75 §

2 mom. tredje stycket stadsplanelagen är utesluten, och må även eljest i sådant

ärende föra stadens talan och bevaka dess rätt.

125 §.

De åligganden---vara lagfarna.

I stad---tillkommer stadsfullmäktige.

Vad i denna stadga sägs örn drätselkammare skall för kommun eller samhälle,

där drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet,

och vad i stadgan sägs om vägförvaltningen skall i Stockholm gälla vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944; dock att vad i 123 §

1 mom. första stycket nya lydelsen stadgas ej skall äga tillämpning å beslut

som dessförinnan meddelats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 153.

1]

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och kommunikationsdepartementen

anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman,

fråga örn åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden

m. m.

Föredraganden anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallades

den 19 december 1941 statssekreteraren K. E. Elliot, generaldirektören

O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och numera kanslirådet

N. E. J. Aurén att verkställa utredning av frågan örn regionplanelagstiftning

och översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten

jämte vad därmed äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen

utsåg jag samtidigt ett flertal personer. Utredningsmännen,

vilka antagit benämningen stadsplaneutredningen 1942, ha den 16 april 1942

avgivit förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och

tomtindelningsärenden m. m. (statens off. utredn. 1942:27). Sedan yttranden

inhämtats däröver, anhåller jag att få upptaga detta ärende.

Gällande rätt.

Gällande bestämmelser om stadsplan och tomtindelning finnas i stadsplanelagen

den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan den 20 november samma år.

För stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan. Denna, vilken

skall upptaga bl. a. byggnadskvarter, gator, torg, parker och andra allmänna

platser, skall enligt 3 § stadsplanelagen antagas av stadsfullmäktige

men för att bliva gällande fastställas av Kungl. Maj:t. Vad nu sagts skall

gälla även i fråga om ändring av stadsplan; dock att ändring, som ej avser

planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad

som förut varit gällande, må fastställas av Konungens befallningshavande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Tomtindelning avser att indela byggnadskvarter till tomter sålunda, att

kvarteret kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

Enligt 8 § stadsplanelagen skall tomtindelning ävensom ändring däri antagas

av byggnadsnämnden men för att bliva gällande fastställas av Konungens

befallningshavande.

Betydelsen av stadsplan och tomtindelning är bl. a. den, att enligt 13 §

stadsplanelagen nybyggnad ej får företagas i strid mot stadsplan, att enligt

17 § nybyggnad inom byggnadskvarter icke är tillåten å mark som ej

blivit indelad till tomter, samt att enligt 18 § nybyggnad å mark som indelats

till tomter ej får företagas i strid mot tomtindelningen och nybyggnad ej

heller må ske på tomt som ej är rättsligen bestående. Undantag från vissa

nybyggnadsförbud kan medgivas i särskilda fall, exempelvis då fråga är örn

provisoriska byggnader.

För ordnande av stads område, som ej ingår i stadsplan, kan i samma ordning

som beträffande stadsplan antagas stomplan eller utomplansbestämmelser.

Vad i stadsplanelagen är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning

beträffande vissa samhällen på landet. För område på landet, inom vilket

stadsplanelagens bestämmelser för stad icke gälla, kan Konungens befallningshavande

fastställa byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

Örn behandlingen av stadsplaneärenden gäller i huvudsak följande.

Då stadsplaneförslag uppgjorts, skall förslaget genom byggnadsnämndens

försorg utställas för granskning under viss tid, minst en månad. Kungörelse

om förslagets utställande skall införas i tidning och av förslaget berörda

markägare, som ej skriftligen godkänt detsamma, skola underrättas genom

särskilda kallelsebrev, vilka bevisligen skola avsändas med posten eller eljest

tillställas vederbörande sist tre veckor före granskningstidens utgång. Särskilda

kallelseåtgärder skola vidtagas, om området gränsar till annan stad

eller till stadsliknande samhälle på landet eller örn inom området finnes

mark som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits

såsom trafikområde. Föranleda inkomna anmärkningar och yttranden

ändring i förslaget, skall markägare, vars rätt beröres av ändringen, omedelbart

underrättas därom på samma sätt som örn förslagets utställande. Efter

undergången granskning skall förslaget överlämnas till stadsfullmäktige jämte

inkomna anmärkningar och yttranden samt utlåtande av byggnadsnämnden

(19 § byggnadsstadgan).

Sedan stadsfullmäktige antagit stadsplan, skall planen jämte till ärendet

hörande handlingar insändas till Konungens befallningshavande, som har

att med eget utlåtande överlämna planen och handlingarna till Kungl. Majit

(20 § byggnadsstadgan).

Stadsfullmäktiges beslut örn planens antagande kan överklagas hos Konungens

befallningshavande inom tjugu dagar efter den dag, då stadsfullmäktiges

protokoll offentligen upplästes (76 § lagen om kommunalstyrelse i

stad). Ogillas besvären, kan Konungens befallningshavandes beslut överklä
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

13

gas i vanlig administrativ ordning inom viss tid — i Norrland fyrtiofem dagar,

i övriga delar av landet trettio dagar, med femton dagars längre besvärstid

för menighet — efter erhållen del av beslutet. Besvären prövas av

Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

Vad nu anförts gäller i tillämpliga delar även ändring av stadsplan. Såsom

förut nämnts äger Konungens befallningshavande emellertid i vissa

fall själv meddela fastställelse å stadsplaneändring. I dessa fall skall förslaget

ej utställas, örn det godkänts av samtliga sakägare (21 § byggnadsstadgan).

Även Konungens befallningshavandes beslut i fastställelsefrågan

får överklagas i vanlig administrativ ordning, men besvären prövas av Kungl.

Majit i statsrådet, sedan regeringsrätten avgivit utlåtande.

På i huvudsak samma sätt som stadsplaneärenden behandlas ärenden

angående stomplan och utomplansbestämmelser i stad eller stadsliknande

samhälle.

Behandlingen av tomtindelningsärenden tillgår i huvudsak på

följande sätt.

Då förslag till tomtindelning uppgjorts, skall byggnadsnämnden genom

rekommenderade brev eller eljest bevisligen underrätta samtliga av förslaget

berörda markägare och drätselkammaren om att förslaget finnes tillgängligt

hos nämnden under viss tid, minst fjorton dagar, efter det breven blivit

till posten inlämnade eller delgivning eljest ägt rum. Markägare som ej bor

inom riket eller vars vistelseort är okänd skall kallas på särskilt sätt genom

kungörelse i tidning. Utställning av tomtindelningsförslag kan underlåtas,

om markägarna och drätselkammaren lämna medgivande därtill. Sedan

byggnadsnämnden antagit tomtindelning, skall nämnden till Konungens befallningshavande

insända handlingarna i ärendet, däribland förteckning å

samtliga markägare, vilkas rätt beröres av tomtindelningen, samt skriftliga

godkännanden, som avgivits av markägare eller drätselkammaren (28 §

byggnadsstadgan).

Över byggnadsnämnds beslut om tomtindelning må besvär anföras av

markägare eller av drätselkammaren hos Konungens befallningshavande

inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet. Härav följer,

att byggnadsnämndens beslut måste delgivas sakägarna för att klagotiden

skall börja löpa. För delgivning av beslutet med markägare, vars vistelseort

är okänd eller som vistas utrikes, har medgivits visst kungörelseförfarande.

Konungens befallningshavandes beslut i detta ärende får överklagas i vanlig

administrativ ordning, varvid besvären prövas av Kungl. Majit i statsrådet.

Byggnadsnämndes beslut örn antagande av förslag till tomtindelning får

ej överklagas av sakägare som skriftligen godkänt förslaget (123 § byggnadsstadgan).

Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall meddelas

efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att föra talan

däremot genom besvär hos Konungen inom en månad från den dag då beslutet

meddelades. Besvären skola prövas av Kungl. Majit i statsrådet. Rätt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

att överklaga Konungens befallningshavandes beslut om fastställelse å tomtindelning

tillkommer dock icke sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget

(75 § stadsplanelagen). Får till följd av denna bestämmelse

klagan mot Konungens befallningshavandes beslut icke äga rum, skall Konungens

befallningshavande på tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet

på grund därav vunnit laga kraft (29 § byggnadsstadgan).

Genom stadsplanen skapas byggnadskvarter, och genom tomtindelningen

uppdelas byggnadskvarter i administrativt bildade tomter. För att erhålla

rättsligen bestående tomter fordras enligt 1 kap. 2 § lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad i dess nuvarande lydelse att administrativt bildad

tomt införes i tomtboken eller, där enligt den fastställda tomtindelningen

flera områden skola tillsammans bilda tomt, vederbörande myndighet

medgiver sammanläggning av områdena. Vid ansökning om sammanläggning

skall fogas karta med protokoll rörande tomtmätning enligt bestämmelserna

i 2 kap. fastighetsbildningslagen. Sådan tomtmätning må ej äga

rum med mindre fastställelsen å tomtindelningen vunnit laga kraft. Vid

ansökan örn byggnadslov enligt byggnadsstadgan skall företes karta, vilken

bl. a. skall uppfylla de fordringar som gälla vid tomtmätning upprättad

karta.

Huvuddragen i stadsplaneutredningens förslag.

Stadsplaneutredningen har uttalat, att en smidigare och snabbare handläggning

av de frågor, som reglerades genom stadsplanelagstiftningen, vöre

synnerligen önskvärd. Åtgärder i detta syfte syntes kunna vidtagas till gagn

för byggnadsverksamheten utan att andra berättigade intressen därigenom

otillbörligt åsidosattes. På grund härav och då läget på bostadsmarknaden

syntes motivera en reform i dylik riktning utan att resultatet av utredningsarbetet

i övrigt avvaktades, har stadsplaneutredningen utarbetat förslag till

vissa ändringar i bestämmelserna om behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden.

I samband därmed har utredningen upptagit vissa andra

önskemål, som avsåge att främja byggnadsverksamheten.

I fråga om behandlingen av stadsplaneärenden har stadsplaneutredningen

föreslagit i huvudsak följande.

Granskningstiden minskas från en månad till fjorton dagar med rätt för

byggnadsnämnden att bestämma längre granskningstid. Medan stadsplan nu

alltid antages av stadsfullmäktige, må enligt utredningens förslag byggnadsnämnden,

där den är enhällig, antaga stadsplan vilken överensstämmer med

förslag som drätselkammaren godkänt. Stadsfullmäktige skola dock äga att

förbehålla sig prövningen jämväl av dylika förslag i den omfattning fullmäktige

finna lämpligt, över beslut om stadsplans antagande skall klagan

ej få föras.

Konungens befallningshavandes rätt att fastställa stadsplaneändringar har

i princip bibehållits oförändrad; den praktiska tillämpningen av denna princip

föreslås emellertid utvidgad i syfte att åvägabringa viss ökning av anta
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

let ändringar som prövas av Konungens befallningshavande. Konungens befallningshavandes

beslut rörande fastställelse av stadsplan skall meddelas efter

anslag och klagotiden begränsas till en månad från den dag då beslutet meddelades.

Över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom stadsplaneändring

till alla delar fastställts, skall klagan få föras allenast av sakägare,

som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

Besvären skola prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Får talan ej förås mot

Konungens befallningshavandes beslut att fastställa stadsplaneändring, skall

Konungens befallningshavande å stadsplanekartan teckna bevis att beslutet

på grund därav vunnit laga kraft.

Beträffande behandlingen av tomtindelningsärenden medför utredningens

förslag i huvudsak följande ändringar.

över byggnadsnämndens beslut om antagande av tomtindelning skall klagan

ej få föras. Till följd härav skall beslutet icke som för närvarande delgivas

sakägarna, utan handlingarna skola omedelbart insändas till Konungens

befallningshavande för fastställelse. Konungens befallningshavandes beslut,

varigenom tomtindelning till alla delar fastställts, skall få överklagas allenast

av sakägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats

utan bifall.

Därjämte ha beträffande både stadsplaneärendenas och tomtindelningsärendenas

behandling föreslagits åtskilliga mindre förändringar, asyftande att

rationalisera handläggningen.

Utom behandlingen av stadsplane- och tomtindelningsärenden avser stadsplaneutredningens

förslag även vissa andra frågor, som i främsta rummet

röra möjligheten att medgiva undantag från olika slag av byggnadsförbud.

Möjligheten att medgiva uppförandet av tillfälliga byggnader utan hinder

av eljest gällande bestämmelser har vidgats, varvid dock samtidigt i

syfte att förebygga missbruk lämnats vissa inskränkande föreskrifter om vad

som menas med tillfällig byggnad. Vidare har byggnadsnämnden tillerkänts

befogenhet att jämväl i andra fall än da fråga är om tillfälliga byggnader i

viss utsträckning medgiva avvikelser fran stadsplans, stomplans, byggnadsplan

och utomplansbestämmelsers detaljreglering av byggnadsverksamheten.

Under framhållande att i en krissituation extraordinära åtgärder kunna

bli nödvändiga, om byggnadsverksamheten skall kunna hållas uppe i tillräcklig

omfattning, har stadsplaneutredningen slutligen ansett ett särskilt

dispensförfarande böra införas för det fall att inom viss oit räder trängande

behov av nybyggnader för bostadsändamål och detta behov ej kan tillgodoses

på ett tillfredsställande sätt med anlitande av den vanliga ordningen. I

dylikt fall skall enligt utredningens förslag Konungens befallningshavande

äga meddela tillstånd till sådana avvikelser från stadsplan, stomplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser, som med hänsyn till omständigheterna

finnas oundgängligen påkallade. Sådant tillstånd skall emellertid ej få

meddelas, örn därigencm ändamålsenlig planläggning hindras eller skäliga

anspråk på brandskydd, luftskydd och hälsovård eftersättas eller eljest allvarlig

olägenhet uppstår. Tillstånd skall ej heller få lämnas utan att veder
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

börande kommun eller municipalsamhälle lämnat medgivande därtill. Under

liknande förutsättningar som nu angivits skall Konungens befallningshavande

enligt utredningens förslag kunna medgiva undantag från de särskilda

bestämmelserna om byggande inom stadsplan i 79 a § byggnadsstadgan.

Bl. a. skall undantag kunna beviljas från stadgandet i femte punkten i

nämnda paragraf, att boningshus av trä icke får uppföras med flera än tre

våningar samt att vinden i sådant hus ej får inredas till mera än en tredjedel.

Undantag skall enligt förslaget även kunna medgivas från bl. a. de i 18 och

63 §§ stadsplanelagen upptagna förbuden mot bebyggelse i strid mot tomtindelning

eller å tomt, som ej är rättsligen bestående. Nu nämnda bestämmelser

har utredningen ansett böra upptagas i en särskild lag med begränsad

giltighetstid.

I enlighet härmed har stadsplaneutredningen utarbetat förslag till lag om

ändring i vissa delar av stadsplanelagen, kungörelse om ändring i vissa delar

av byggnadsstadgan, lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 16:o) lagen

örn Kungl. Maj.ts regeringsrätt samt lag örn särskilt tillstånd i vissa fall

till avvikelser från stadsplan m. m.

Yttranden.

över sladsplaneutredningens förslag ha yttranden avgivits av byggnadsstyrelsen,

socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, luftskyddsinspektionen, Överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser samt stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg och Malmö, byggnadsnämnderna i samma städer samt i Södertälje,

Stocksund, Uppsala, Enköping, Tierp, Nyköping, Eskilstuna, Linköping,

Norrköping, Åtvidaberg, Jönköping, Tranås, Växjö, Ljungby, Kalmar,

Västervik, Visby, Karlskrona, Karlshamn, Kristianstad, Ängelholm, Åstorp,

Halmstad, Vänersborg, Borås, Trollhättan, Mariestad, Karlstad, Forshaga,

örebro, Karlskoga, Västerås, Falun, Gävle, Hudiksvall, Härnösand,

Sundsvall, Östersund, Umeå, Luleå och Kiruna. Härjämte ha yttranden avgivits

av svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges

fastighetsägareförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars

riksförbund u. p. a. (H.S.B.), svenska arkitekters riksförbund, föreningen

Sveriges stadsarkitekter, svenska kommunaltekniska föreningen,

svenska teknologföreningen, svenska brandskyddsföreningen och kommittén

för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och köpingar

(brandförsvarskommittén). Åtskilliga länsstyrelser ha överlämnat yttranden

från länsarkitekten eller överlantmätaren m. fl. Stadsfullmäktige i Stockholm,

Göteborg och Malmö samt några byggnadsnämnder ha bifogat yttranden

från andra myndigheter och tjänstemän.

Stadsplaneutredningens förslag örn ändringar i stadsplanelagen,

byggnadsstadgan och regeringsrättslagen ha beträffande huvudgrunderna

allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena,

varvid uttalats att de föreslagna åtgärderna vöre väl motiverade och

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

17

lämpliga samt ägnade att medföra väsentligt snabbare handläggning av

ifrågavarande ärenden utan ali den kommunala självstyrelsen eller den enskildes

rättsskydd därigenom träddes för nära. I fråga om förslagens detaljer

ha emellertid anmärkningar framställts i ett flertal yttranden.

Sveriges fastighetsägareförbund har helt avstyrkt förslagen under framhållande

att de föreslagna ändringarna knappast skulle främja bostadsproduktionen

men däremot innebära ett åsidosättande av fastighetsägarnas berättigade

intressen. Förbundet har bl. a. anfört:

Förbundet kan omöjligen undgå att ställa sig synnerligen skeptiskt till förhoppningen

att de rådande svårigheterna ifråga om produktion av bostäder

skola kunna motverkas genom snabbare handläggning av de ifrågavarande

ärendena. De berörda svårigheterna ha enligt förbundets mening icke ens till

någon del sin grund i behandlingen av stadsplane- eller tomtindelningsärendena.

I en tid då nödvändigt byggnadsmaterial blott med svårighet kan anskaffas

trots att erforderligt kapital står till förfogande, då vidare transportsvårigheterna

bli allt större, och då arbetskraften tvångsdirigeras från byggnadsverksamheten

till andra arbetsområden, hjälper det föga till produktionens

främjande att en stadsplan kan komma att bliva fastställd på något kortare

tid än eljest. Förbundet anser att de rådande krisförhållandena icke utgöra

skäl för sådan partiell lagstiftning som nu föreslås. Det oändamålxenliga

i en dylik synes jämväl av utredningen själv vara vitsordad, då utredningen

anför att behov av omarbetning, möjligen på väsentliga punkter, av de föreskrifter

som i förslaget avses kan komma att uppstå under utredningens fortsatta

arbete. För fail att en lagstiftning i enlighet med utredningens förslag

trots allt anses böra tillgripas, är det av utomordentlig vikt att den enskildes

rättsskydd icke försvagas. En lagstiftning som icke tillgodoser detta intresse

kan förbundet självfallet icke godtaga. Förslaget inbjuder emellertid till åtskilliga

erinringar ur sålunda antydd synpunkt. Även utredningen synes vara

tveksam på denna punkt; den anför nämligen att åtgärder av den beskaffenhet

som föreslås torde kunna vidtagas till gagn för byggnadsverksamheten utan

att andra berättigade intressen därigenom »otillbörligen åsidosättas». Ett visst

åsidosättande äger sålunda rum. Detta är ägnat att ingiva betänkligheter.

I några yttranden har betonats, att förslagen måste anses vara av provisorisk

natur och att de ej finge undanskjuta en mera omfattande revision av

stadsplanelagen, varav behovet vore trängande. Å andra sidan har i några

yttranden uttalats, att förslagen vore väl ägnade att vinna tillämpning även

under normala tider.

Även förslaget örn tillstånd i vissa fall till avvikelser från

stadsplan m. m. har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i

de flesta yttrandena. Stor tillfredsställelse med förslaget bär uttalats av bl. a.

H. S. B. I många yttranden framhålles emellertid, att lagen måste tillämpas

med stor försiktighet för alt ej leda till olämpliga resultat.

Åtskilliga myndigheter och sammanslutningar ha dock avstyrkt delta förslag

helt eller delvis. Sålunda har byggnadsstyrelsen förklarat sig icke vara

övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten av att Konungens befallningshavande

utrustades med den föreslagna dispensbefogenheten. Enligt styrelsens

mening holde de ofta synnerligen viktiga och vittgående dispens
liihani)

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 153.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

ärenden, varom här vore fråga, liksom hittills behandlas av Kungl. Majit

Även för enhetlighetens skull vore det fördelaktigt, att nuvarande ordning

bibehölles. Överståthållarämbetet har bestämt avstyrkt förslaget under framhållande,

att den föreslagna lagen väl åsyftades få en varaktighet av blott

några få år, men att de olyckliga verkningar, vartill dess tillämpning kunde

befaras leda, kunde göra sig gällande i flera decennier.

Enligt uttalande av länsstyrelsen i Östergötlands lån borde ifrågavarande

dispensärenden icke anförtros åt länsstyrelserna. Den tidsbesparing, som

skulle vinnas härigenom, syntes nämligen vara obetydlig i förhållande til!

den vidlyftiga utredning, som i många fall vore ofrånkomlig, om ej det framtida

planarbetet skulle allvarligt saboteras genom ifrågavarande krisåtgärder

Länsarkitekten i Hallands län har, med instämmande av länsstyrelsen i lä

net, även uttalat betänkligheter samt yttrat bl. a.:

Då bostadsbyggnader äro nyttigheter med mycket stor livslängd, bör val

je endast på grund av en tillfällig krissituation motiverad försämring av kvaliteten

undvikas i det längsta. Detta gäller i högsta grad stadsplanen, som

blir bestämmande för hygien, trevnad, brandskydd, luftskydd och dylika för

hållanden under en lång tid framåt. Det kan emellertid bliva mycket svårt

för en länsstyrelse, som utrustats med de föreslagna befogenheterna, att i

en sådan situation motstå krav på exempelvis ett alltför hårt utnyttjande av

marken, om detta krav av kommunala myndigheter framställes såsom nöd

vändigt för att möta en hotande bostadsnöd.

I huvudsak avstyrkande yttranden ha vidare avgivits av länsstyrelserna i

Stockholms, Södermanlands och Kristianstads lån, länsarkitekterna i Uppsala,

Östergötlands, Örebro, Kopparbergs och Västmanlands samt Jämtlands

län, stadsplanekontoret i Stockholm, Sveriges fastighetsägareförbund, svenska

kommunaltekniska föreningen och föreningen Sveriges stadsarkitekter.

Den föreslagna befogenheten för Konungens befallningshavande att medgiva

dispens från föreskrifterna i 79 a § byggnadsstadgan har bestämt avstyrkts

av luftskyddsinspektionen som däremot icke haft något att erinra mot

förslaget i övrigt. Luftskyddsinspektionen har anfört bl. a.:

Enligt inspektionens förmenande är det synnerligen olämpligt att på denna

väg söka möta den bostadsknapphet, som råder eller ytterligare kan befaras.

Det torde nämligen vara obestridligt, att omfattningen av de skadeverkningar,

som vid ett krig kunna förväntas uppkomma genom luftanfall mot

en stad eller annat tättbebyggt samhälle, i högsta grad blir beroende av bl. a.

de enskilda byggnadernas läge och beskaffenhet. I betraktande av att antändningsriskerna

vid ett luftanfall äro hundrafalt större än under fredliga

förhållanden måste en uppmjukning av bestämmelserna i nämnda paragraf

i byggnadsstadgan framstå såsom ur luftskyddssynpunkt ödesdiger.

Av länsstyrelsen i Gävleborgs lån har framhållits, att den utökning av bo

stadsbeståndet, som avsetts att vinnas genom förslaget, icke finge ske på

bekostnad av de inneboendes säkerhet och trygghet. På grund härav har

länsstyrelsen förklarat sig starkt ifrågasätta, huruvida en uppmjukning av

79 a § byggnadsstadgan angående vindsinredning i trähus vöre välbetänkt.

Starka betänkligheter, särskilt mot förslaget att möjliggöi’a undanlag från

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

19

berörda paragraf i byggnadsstadgan, lia även uttalats av länsstyrelserna i

Kronobergs och Gotlands län, länsarkitekterna i Kronobergs och Blekinge,

Gävleborgs och Norrbottens län, biträdande länsarkitekten i Södermanlands

och Gotlands län, byggnadsnämnderna i Gävle och Tierp samt svenska brandskyddsföreningen

och brandförsvarskommittén. Svenska arkitekters riksförbund

har ansett förslaget böra ersättas med en lag som efter tillstånd av

Kungl. Maj :t finge tillgripas för de områden, varest behovet därav vore aktuellt.

Enligt förbundets mening vore det nämligen tveksamt, om det vore lyckligt

att utsträcka de mycket stora befogenheter det här vore fråga om över

hela landet. -—- Liknande mening har uttalats av länsarkitekten i Göteborgs

och Bohus län.

Slutligen ha byggnadsnämnderna i Malmö och Nyköping förklarat, att lagen

icke torde komma att få betydelse för nämnda städer. Enligt uttalande

av stadsplanenämnden i Stockholm torde ej heller för Stockholms del föreligga

något större behov av den föreslagna lagstiftningen.

Departementschefen.

Mot förfarandet vid prövning av stadsplane- och tomtindelningsärenden ha

från olika håll framställts klagomål, därvid framhållits att ärendenas handläggning

toge längre tid i anspråk än som vöre förenligt med byggnadsverksamhetens

krav. Denna anmärkning torde vara berättigad. Under nu rådande

förhållanden har visserligen antalet ärenden nedgått men å andra sidan

är av särskild vikt, att de svårigheter med hänsyn till läget på arbetsmarknaden

och materialförsörjningen, som byggnadsverksamheten har att kämpa

mot, icke ökas genom en alltför tidsödande behandling av berörda ärenden.

Stadsplaneulredningens förslag skulle otvivelaktigt medföra en ganska betydande

tidsvinst. Förslaget möjliggör bl. a. att i vissa byggnadsärenden av

enkel men brådskande natur nå ett avgörande på endast en ringa del av den

tid, som för närvarande brukar åtgå härför. Vad utredningen föreslagit i tidsbesparande

syfte har också i huvudsak tillstyrkts i yttrandena med undantag

av det som avgivits av fastighetsägareförbundet.

Utredningen har som nämnt även framlagt förslag till lag om särskilt tillstånd

i vissa fall till avvikelser från stadsplan m. m. Enligt detta förslag

skulle Konungens befallningshavande erhålla en vidsträckt befogenhet att

medgiva undantag bl. a. från stadsplan, stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser.

Förslaget innehåller även, att Konungens befallningshavande

skulle äga alt med avvikelse från bestämmelserna i 79 a § byggnadsstadgan

medgiva uppförande av boningshus av trä med mera än två våningar

samt inredande av vind i tvåvånings trähus till mer än en tredjedel. Ett

i viss mån likartat förslag framställdes, såsom för övrigt också utredningen

erinrat, i en motion (II: 153) vid 1942 års riksdag, vari begärdes en uppmjukning

av nämnda paragraf. Efter hemställan av andra kammarens andra

tillfälliga utskott blev emellertid motionen avslagen. Utskottet framhöll, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

•JO

Kungl. Maj:ts proposition nr 153

bostadsbristen visserligen måste motverkas nied alla tjänliga medel men att

den i motionen anvisade vägen att öka antalet bostäder genom att i större

utsträckning inreda vindar till bostäder syntes vara en utväg som endast

i yttersta nödfall borde tillgripas. Till denna uppfattning vill jag ansluta mig.

Ett sådant nödläge synes ej föreligga, att möjligheter till undantag från berörda

bestämmelser i byggnadsstadgan erfordras i större utsträckning än

hittills. Jag vill erinra, att enligt vad stadsplaneutredningen uttalat Kungl.

Maj:t äger befogenhet att dispensvägen medgiva avvikelser från bestämmelserna.

Ej heller i övrigt torde i nuvarande läge tillräckliga skäl finnas att

giva Konungens befallningshavande sådan befogenhet att meddela dispens

från eljest gällande bestämmelser för byggnadsverksamheten som utredningen

föreslagit. Utredningens förslag till lag om särskilt tillstånd i vissa fall till

avvikelser från stadsplan m. m. torde därför åtminstone för närvarande icke

böra upptagas.

Stadsplaneutredningens förslag örn ändringar i stadsplanelagen och byggnadsstadgan

ha med ledning av de inkomna yttrandena blivit föremål för

överarbetning inom justitiedepartementet och torde med vissa modifikationer

böra genomföras. Frågan om ändringar i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

lärer senare böra behandlas i annat sammanhang.

Såsom stadsplaneutredningen framhållit, torde de nu framlagda förslagen

icke innefatta någon slutgiltig lösning av problemen i fråga. Utredningen bör

därför icke i sitt fortsatta arbete vara bunden av den lösning som i nuvarande

läge finnes lämpligast.

Förslaget om ändringar i stadsplanelagen.

3 §•

Enligt stadsplaneutredningens förslag skall stadsplan ävensom

ändring därav antagas av stadsfullmäktige eller, om den överensstämmer

med av drätselkammaren godkänt förslag, av byggnadsnämnden, där

denna är enhällig; stadsfullmäktige likväl obetaget att förbehålla sig prövningen

jämväl av dylika förslag i den omfattning, fullmäktige finna lämpligt.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att stadsfullmäktige icke borde fråntagas

möjligheterna till ett avgörande inflytande på stadsplaneärendenas behandling.

Om såsom förutsättning för att byggnadsnämnden skulle kunna antaga

ett stadsplaneförslag stadgades — utom att nämnden skulle vara enhällig

— att förslaget skulle ha godkänts av stadens ekonomiska förvaltningsorgan,

drätselkammaren, skulle enligt utredningens mening de betänkligheter, som

kunde hysas mot att stadsfullmäktige icke själva finge tillfälle pröva ärendet,

väsentligt avtrubbas. Då drätselkammarens ledamöter utsåges av stadsfullmäktige,

vilka jämväl hade att godkänna drätselkammarens reglemente,

syntes det utredningen som om även med ett dylikt stadgande principen om den

kommunala bestämmanderätten skulle vara väl tillgodosedd. För att giva

stadsfullmäktige ytterligare möjlighet att öva inflytande på stadsplaneärendenas

behandling borde emellertid fullmäktige därjämte förbehållas rätt att oar
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

21

sett drätselkammarens ståndpunktstagande, om och i den utsträckning fullmäktige

så önskade, undantaga vissa stadsplaneförslag från byggnadsnämndens

avgörande. Denna rätt kunde av fullmäktige utnyttjas så — och detta

syntes vara det naturligaste tillvägagångssättet — alt fullmäktige generellt förbehölle

sig stadsplaneärenden av viss angiven beskaffenhet. Stadsfullmäktige

kunde även exempelvis göra byggnadsnämndens beslutanderätt beroende av

att icke drätselkammaren — oaktat den ej hade något att erinra mot ett visst

stadsplaneförslag och sålunda för sin del godkände detsamma — ansåge förslaget

vara av sådan vikt, alt drätselkammaren i sitt yttrande till byggnadsnämnden

påyrkade att förslaget liänskötes till fullmäktige. Den möjligheten

stöde också öppen, att fullmäktige beträffande ett särskilt förslag, vilket

kanske vore av större allmänt intresse, förklarade att de önskade själva avgöra

detsamma.

Angående gränsdragningen för byggnadsnämndens befogenhet att antaga

stadsplaneförslag har stadsplaneutredningen i övrigt icke ansett sig böra uppställa

några närmare regler. Utredningen, som framhållit angelägenheten

av att stadsfullmäktige icke i onödan inskränkte byggnadsnämndens eller

drätselkammarens handlingsfrihet, har allenast uttalat att denna gränsdragning

delvis måste ske med utgångspunkt från de lokala förhållandena. Som

allmän regel syntes dock böra gälla, att i varje fall alla stadsplaneändringar

av beskaffenhet att kunna fastställas av Konungens befallningshavande borde

få antagas av byggnadsnämnden. Vidare syntes enligt utredningens mening

byggnadsnämnden städse böra bibehållas vid rätten att antaga sådana stadsplaneförslag,

som icke mött gensaga från något håll och om vilkas lämplighet

enighet mellan sakägarna alltså rådde.

För samhälle där drätselkammare ej funnes borde vad ovan sagts angående

drätselkammaren gälla däremot svarande organ. Bestämmelse härom har

utredningen upptagit i 74 §.

Med anledning av stadsplaneutredningens förslag i förevarande hänseende

har en av dem, som utsetts att deltaga i överläggningar med utredningsmännen,

f. drätseldirektören Th. Öberg, till betänkandet avgivit ett särskilt yttrande,

däri han förklarat, att förslaget, som vöre ur den kommunala självbestämmanderättens

synpunkt i hög grad omtvistligt, kormne att medföra åtskilliga

svårigheter i tillämpningen och att han fördenskull avstyrkte detsamma.

I

I de avgivna remissyttrandena har stadsplaneutredningens ifrågavarande

förslag i allmänhet tillstyrkts. Byggnadsstyrelsen har framhållit, att förslaget

torde komma att bliva av stor och gagnelig betydelse för landets sladsbyggnadsväsen,

enär det förenklade tillvägagångssättet sannolikt kommc att stimulera

byggnadsnämnderna att i större utsträckning än hittills företaga sådana stadsplaneändringar,

som i samband ined prövning av förslag till tomtindelningar

eller till aktuella byggnadsföretag visade sig vara av behovet påkallade. Även

i andra yttranden har framhållits, att förslaget vore lämpligt och medförde

betydande fördelar utan att den kommunala självbestämmanderätten rubbades.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

I vissa yttranden har förslaget emellertid föranlett erinringar. Sålunda har

länsstyrelsen i Uppsala lån ifrågasatt, om det vöre riktigt att överflytta stadsplanefrågorna,

vilka vore av stor betydelse för stadens hela utveckling, till

det i huvudsak tekniska organ, som byggnadsnämnden utgjorde. Enligt länsstyrelsens

mening hade den föreslagna ändringen i huvudsak praktisk betydelse

allenast på det sättet att därigenom uppskov kunde undvikas under ett

pär sommarmånader då stadsfullmäktiges sammanträden vore inställda. Det

skulle visserligen kunna ifrågasättas alt begränsa byggnadsnämndens beslu

tanderätt till vissa slag av stadsplaneärenden, men då utredningen icke lyckats

i detta avseende lämna några tillräckligt klara anvisningar, ansåge länsstyrelsen

icke tillrådligt att undandraga stadsplaneärendena stadsfullmäkti

ges beslutanderätt. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har förklarat, att den de

lade de av herr Öberg framförda betänkligheterna och fördenskull ej kunde

biträda utredningens förslag. Av stadsfullmäktige och drätselkammarens första

avdelning i Malmö har framhållits, att örn såsom stadsplaneutredningen

uttalat stadsplaneförslag alltid borde prövas av drätselkammarens avdelningar

samfällt, den tidsbesparing som uppkomme icke bleve så stor att reformen där

igenom bleve motiverad. Eftersom samfällda drätselkammaren såsom sådan

saknade funktionsdugliga organ för stadsplaneärendenas beredning, måste

dessa ärenden, innan de avgjordes av samfällda drätselkammaren, behandlas

på drätselkammarens avdelningar. Samfällda drätselkammaren holle icke såsom

stadsfullmäktige regelbundna sammanträden. Under nuvarande förhål

landen kunde byggnadsnämnden anpassa sitt stadsplanearbete efter stadsfullmäktiges

samman trädesdagar, medan en dylik anpassning icke skulle

kunna ske efter drätselkammarsammanträden, då dessa för samfällda drätselkammaren

icke vore bestämda längre tid i förväg. I samfällda drätsel

kammaren vore icke företrädda så många intressen av skilda slag som i

stadsfullmäktige. Stadsplaneärendena skulle därför, örn förslaget genomför

des, icke bliva så allsidigt behandlade som de för närvarande bleve i stads

fullmäktige. Då förslaget således skulle komma att innebära en försämring

av nu gällande ordning, ha stadsfullmäktige och drätselkammarens första

avdelning -— till skillnad dock från drätselkammarens andra och tredje avdelningar

i samma stad, vilka icke motsatt sig förslaget -— avstyrkt detsamma.

Förslaget har vidare avstyrkts av Sveriges fastighetsägareförbund, som

uttalat att i regel alla stadsplanefrågor måste anses ha stor betydelse för staden

eller samhället. Ur denna synpunkt och då förslaget onekligen i viss grad

innebure ett frångående av principerna för den kommunala självstyrelsen,

har förbundet ansett den regeln böra bibehållas, att stadsplan bör antagas

av stadsfullmäktige. Mot förslagets genomförande ha därjämte uttalat sig

biträdande länsarkitekten i Södermanlands och Gotlands län samt byggnadsnämnden

i Karlstad.

Svenska stadsförbundet har anfört, att rent principiellt det riktiga syntes

vara att kommunernas beslutande församlingar bibehölles vid rätten att antaga

stadsplaner. Då emellertid på några håll praktiska skäl torde tala för en

viss avlastning från fullmäktige av dessa frågor, borde detta ordnas genom

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

23

ett dispensförfarande eller genom särbestämmelser för städer av viss storlek.

Vidare har förbundet framhållit, att den enligt motiveringen ifrågasatta prövningen

av drätselkammaren in pleno vore ägnad att fördröja ärendet samt att

i några städer funnes särskilda stadsplanenämnder eller delegationer för

stadsplaneärenden, vilkas mening syntes få förutsättas inhämtad.

Vissa myndigheter lia uttalat mer eller mindre starka betänkligheter mot

förslaget utan att bestämt avstyrka detsamma. Sålunda har länsstyrelsen i

Östergötlands län framhållit, att i förhållande till det tidsödande förarbetet

liden för stadsfullmäktiges behandling spelade en underordnad roll och att

oenhetlighet på olika orter kunde befaras. Även länsstyrelsen i Gotlands län

har ställt sig tveksam under uttalande bl. a., att med den föreslagna åtgärden

ökade krav måste ställas på kompetensen hos byggnadsnämndernas sakkunniga

rådgivare, ett krav som i mindre samhällen syntes bliva svårt att

tillgodose. Allmänna betänkligheter ha vidare framförts av länsarkitekterna

i Södermanlands och Gotlands, Kronobergs och Blekinge samt Örebro län

ävensom av stadsplanekontoret i Stockholm.

Länsarkitekten i Värmlands län har ansett, alt den föreslagna ordningen

kunde vålla onödig tidsspillan i händelse stadsfullmäktige, sedan drätselkammaren

godkänt ett stadsplaneförslag, skulle vilja taga del av förslaget.

Att fullmäktige på förhand skulle kunna giva tillkänna, vilka förslag som

borde underställas fullmäktige, syntes tvivelaktigt. Länsarkitekten har där

för ifrågasatt, om icke den nu gällande ordningen borde bibehållas, därest

icke ansvaret för antagande av stadsplan helt pålades byggnadsnämnden. Av

byggnadsnämnden i Gävle har framhållits, att det endast vore enklare ärenden

av obetydlig natur, som genom förslaget bleve snabbare avgjorda än för

närvarande, samt att några större förbättringar fördenskull icke vöre att

vänta utan alt vidsträcktare befogenhet att antaga stadsplaneförslag gåves

byggnadsnämnden.

Erinringar mot det sätt, på vilket gränsdragningen verkställts för byggnadsnämndens

kompetens, ha framställts i flera yttranden. Länsstyrelsen i Kristianstads

län har sålunda påpekat, ali i länsstyrelsens prövning av ett till länsstyrelsen

inkommet förslag till stadsplan eller ändring dari, som antagits av

byggnadsnämnd, i första hand syntes böra ingå huruvida byggnadsnämnden

ägt behörighet att enligt av stadsfullmäktige meddelade direktiv antaga för

slaget. Eftersom stadsfullmäktiges direktiv ofta torde komma att lämna mycket

osäker ledning, måste .säkerligen i ett icke ringa antal fall återremiss ske,

varigenom tidsvinsten skulle förbytas i tidsförlust. Enligt länsstyrelsens mening

vore det därför av största vikt att de principer, etter vilka byggnadsnämnd

skulle äga att falla beslut i stadsplaneärenden, vore från början uppdragna

med erforderlig tydlighet. Detta syntes kunna ske på det sätt att

Kungl. Majit uppdroge åt byggnadsstyrelsen att generellt fastställa riktlinjer

för en dylik överflyttning av den kommunala beslutanderätten. Härigenom

vunnes i den mån så kunde ske erforderlig enhetlighet, utan att den kommunala

beslutanderätten behövde inskränkas i vidare mån än som i förslaget

avsåges. Då det emellertid icke vöre uteslutet att stadsfullmäktige endast i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

mycket ringa omfattning komme att avstå från sin beslutanderätt, har läns

styrelsen ansett det böra övervägas att verkställa kompetensdragningen så,

att stadsplaneändringar av beskaffenhet att kunna fastställas av länsstyrelsen

skulle få antagas av byggnadsnämnden. I huvudsak samma mening hav

uttalats av byggnadsnämnden i Kristianstad.

Eit liknande förslag har framställts även av Överståthållarämbetet, som

framhållit att stadsfullmäktiges befogenhet att suveränt bestämma över om

fattningen av byggnadsnämndens befogenhet skulle kunna leda till en betydande

olikhet i ordningen för behandlingen av förevarande frågor i skilda

städer, vilket icke kunde anses lyckligt. På grund härav har ämbetet ifrågasatt,

om icke stadsfullmäktiges befogenhet att förbehålla sig beslutanderätten

borde begränsas till sådana fall, då det gällde ny stadsplan av betydenhet

eller ändring av stadsplan, som avsåge planens grunddrag eller eljest innefattade

väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Övriga stadsplaneförslag

skulle däremot prövas av byggnadsnämnden. Länsstyrelsen i

Kronobergs län har givit uttryck åt samma tankegång. Länsstyrelsen har

ifrågasatt, alt en uppdelning borde ske, så att beslutanderätten i vissa bestämda

ärendesgrupper av mindre vikt generellt överfördes till byggnadsnämnden

men beslutanderätten i större stadsplanefrågor förbehölles stads

fullmäktige. Denna uppdelning skulle enligt länsstyrelsens mening kunna

ske antingen på det sätt, att byggnadsnämnden generellt finge antaga stadsplaneändringar

av beskaffenhet att kunna fastställas av länsstyrelsen sami

stadsfullmäktige övriga stadsplaneförslag, eller eventuellt så, att byggnadsnämnderna

finge handlägga ärenden av mera teknisk natur och vars sak

liga innebörd vore av ringa vikt.

Begränsning av byggnadsnämndens kompetens har påyrkats av länsarkitekten

i Hallands län, som ansett att endast mindre betydande stadsplan

ändringar borde få antagas av byggnadsnämnden. Antagandet av ny stadsplan

vore enligt länsarkitektens mening av sådan vikt för samhället, alt rätten

därtill borde förbehållas stadsfullmäktige. Brådskande byggnadsföretag vore

för övrigt mera sällan beroende av fastställelse å ny stadsplan, varför syftet

med reformen -— underlättandet av byggnadsverksamheten — syntes länsarkitekten

i de allra flesta fall kunna vinnas även örn den nämnda begränsningen

gjordes i byggnadsnämndens rätt att antaga stadsplan. I detta yttrande

har länsstyrelsen i Hallands län instämt. Av länsarkitekten i Jämtlands

län har föreslagits, att byggnadsnämndens ifrågavarande befogenhet skulle

inskränkas till sådana fall, som vore fria från anmärkningar från markägare,

under det att länsarkitekten i Södermanlands och Gotlands län ansett, afl

rätt att antaga stadsplaneförslag endast borde tillkomma byggnadsnämnd,

sorn hade sakkunnigt biträde med stadsarkitekts kvalifikationer. Stadsplanenämnden

i Stockholm har ifrågasatt, att reglerna om byggnadsnämndens

kompetens borde givas en mera restriktiv avfattning i såväl formellt som sakligt

hänseende. Enligt stadsplanenämndens mening borde för Stockholms del

prövningen av stadsplaneförslag förbehållas stadsfullmäktige, därest yrkande

härom framställts av stadsplanenämnden eller fastighetsnämnden. Vidare

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

25

borde från byggnadsnämndens kompetens undantagas dels alla stadsplaneärenden,

vilkas slutliga prövning ankomme på Kungl. Majit, och dels stadsplaneärenden,

som berörde stadens ekonomiska intressen, t. ex. genom att de

förutsatte markuppgörelser eller en icke alltför obetydlig ökning av stadens

gatuhållningsskyldighet. Även kammarkontoret i Stockholm har ansett en

begränsning av byggnadsnämndens kompetens böra ske till ärenden, som

vore av ringa ekonomisk vikt för kommunen. Enligt den mening, som uttalats

av drätselnämnden i Stockholm, borde jämväl denna nämnd beredas

tillfälle att deltaga i behandlingen av stadsplaneärende av ekonomisk betydelse

samt givas rätt att påfordra ärendets hänskjutande till stadsfullmäktige.

Av stadsjuristen i Stockholm har framhållits, att byggnadsnämnden icke

borde få avgöra andra stadsplaneärenden än sådana, som vore av mindre

vikt, samt att en klar och otvetydig bestämmelse borde givas om vilka stadsplaneärenden,

som kunde avgöras av byggnadsnämnden. Stadsfullmäktige

i Stockholm lia instämt i vad stadsplanenämnden och drätselnämnden sålunda

uttalat. Anmärkas må, att byggnadsnämnden och fastig hetsnämnden

i Stockholm icke funnit anledning till erinran mot förslaget.

Stadsfullmäktige samt stadsarkitekts-, stadsingenjör- och stadsplanekontoren

i Göteborg lia funnit, att stadsfullmäktige såsom hittills borde bibehållas

vid rätten att antaga stadsplaneförslag men att fullmäktige borde givas

rätt att i viss omfattning överlämna sin beslutanderätt till annat kommunalt

organ, närmast byggnadsnämnden. Samma mening har uttalats av

länsstyrelsen i Södermanlands lån och byggnadsnämnden i Eskilstuna. Å

andra sidan har emellertid byggnadsnämnden i Göteborg framhållit, att den

sålunda framställda anmärkningen knappast vore annat än en formuleringsfråga

utan större betydelse samt att det torde visa sig svårare att angiva de

ärenden, som skulle falla under byggnadsnämndens befogenhet, än undantagen

därifrån. Jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har avvisat

berörda anmärkning och uttalat, att stadsplancutredningens förslag borde

godtagas, blott det gjordes möjligt för stadsfullmäktige att tillräckligt snabbt

göra gällande ett förbehåll att själva pröva ett stadsplaneärende. I sådant

hänseende borde enligt länsstyrelsens mening utredningens förslag kompletteras

med rätt eller skyldighet för stadsfullmäktige att uppdraga åt förslagsvis

dess beredningsutskott eller särskilda för ändamålet utsedda personer att

hos byggnadsnämnden framställa förbehåll som här avsåges. Länsarkitekten

i länet har ifrågasatt en liknande komplettering.

Slutligen har byggnadsnämnden i Visby uttalat, att det vore önskvärt att

en något fastare föreskrift lämnades rörande byggnadsnämnds rätt att antaga

stadsplaneförslag. Byggnadsnämnden i Uppsala har yttrat, att föreskriften

om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen av stadsplaneförslag

möjligen borde ersättas med en bestämmelse, enligt vilken stadsfullmäktige

hade att uppdraga åt drätselkammaren att i det särskilda fallet

avgöra, örn ett stadsplaneärende skulle överlämnas till fullmäktige.

Stadsplaneutredningen har vidare föreslagit, alt de för närvarande

i lagen angivna grunderna för Konungens befallningshavandes rätt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr Jö3.

att fastställa stadsplaneändringar skola bibehållas i princip oförändrade,

men att en viss reform skall åvägabringas i den riktningen att berörda rätt

kommer att utnyttjas i större utsträckning än för närvarande är fallet dels

genom att det ifrågavarande lagstadgandet erhåller sådan avfattning, att

Konungens befallningshavande i olikhet mot vad nu gäller alltid måste pröva

huruvida inkommande stadsplaneändringar falla inom Konungens befallningshavandes

kompetensområde, och dels genom att Konungens befallningshavande

erhålla närmare anvisningar angående stadgandets tillämpning.

Den ökning av antalet av Konungens befallningshavande fastställda stadsplaneändringar,

som genom dessa åtgärder kan antagas komma till stånd,

är enligt utredningens mening icke av den omfattningen, att därigenom utökning

erfordras av länsarkitektkontorens arbetskrafter.

I enlighet med vad sålunda anförts har utredningen i 3 § andra och tredje

styckena upptagit bestämmelser av innehåll, att stadsplan för att bliva gällande

skall fastställas av Konungen samt att ändring av stadsplan skall underställas

Konungens befallningshavande. Finner Konungens befallningshavande

vid sin granskning av förslag till stadsplaneändring, att ändringen

avser planens grunddrag eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad

som förut varit gällande, skall frågan örn fastställelse hänskjutås till Konungen.

Av detta stadgande framgår, att det skall åligga Konungens befallningshavande

att i varje ärende angående ändring av stadsplan pröva sin

kompetens. Endast örn enligt Konungens befallningshavandes förmenande

ärendet icke får avgöras av Konungens befallningshavande, skall ärendet

vidarebefordras iill Kungl. Maj:t.

Enär emellertid fall kunna förekomma då, oaktat en stadsplaneändring

ej avser grunderna för planen och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse

från vad som förut varit gällande, det likväl är lämpligt att fastställelsefrågan

prövas av Kungl. Maj:t, har i förslaget medgivits rätt för

Konungens befallningshavande att, örn särskilda skäl därtill föranleda, hänskjuta

till Kungl. Majit även sådana ärenden, som regelmässigt skola avgöras

av Konungens befallningshavande.

Angående de riktlinjer, efter vilka frågan om stadsplaneändring faller inom

gränserna för Konungens befallningshavandes behörighet lämpligen bör bedömas,

har stadsplaneutredningen anfört:

Då det gäller att avgöra, huruvida en stadsplaneändring avser planens

grunddrag eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit

gällande, är i främsta rummet att beakta planändringens verkningar, särskilt

med avseende å ändamålet för och graden av markens utnyttjande,

samt dess betydelse i övrigt ur stadsplanesynpunkt. Stadsplaneändringar

med större verkningar eller av principiell betydelse böra fastställas av Kungl.

Majit men ändringar med mindre verkningar och betydelse av Konungens

befallningshavande.

På grund härav bör en stadsplaneändring fastställas av Kungl. Majit,

då fråga är örn ändring, som äger samband med samhällets allmänna utveckling

eller eljest måste ses i större sammanhang;

då fråga är örn ändring, som påverkar ändringsområdets eller dess omgivnings

karaktär, såsom

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:t* proposition nr 153.

ändring, varigenom huvudändamålet för markens användande förändras,

exempelvis då ett industriområde ändras till bostadsområde, eller mark för

gata eller annan allmän plats i mera avsevärd omfattning överföres till mark

för bebyggelse, samt

ändring, som medför att bebyggelseintensiteten ökas eller minskas eller

sorn eljest i avsevärd grad medför större eller mindre utnyttjande av marken

i plan eller höjd än som förut varit fastställd, exempelvis då tillåten bebyggelseyta

eller medgiven hushöjd eller tillåtet våningsantal ändras inom helt

kvarter eller större del därav;

då fråga är om ändring av gata, som betjänar genomfarlstrafiken eller har

direkt anslutning till viktigare infartsvägar, så framt avsikten icke är att

allenast genomföra mindre ändring av gatan i höjd- eller sidled;

då fråga är om ändring, som är förbunden med utvidgning av stadsplan;

då fråga är örn ändring, som innebär mera väsentlig avvikelse från regierna

i 79 a § byggnadsstadgan eller som eljest medför påtaglig försämring

ur sundhets- eller brandsäkerhetssynpunkt; samt

då fråga är örn ändring, som innebär betydande ingrepp i markägares

rätt att utnyttja sin mark.

1 andra fall än nu nämnts bör stadsplaneändring som regel kunna fast-

lä i las av Konungens befallningshavande. Vid bedömande av huruvida en

ändring bör fastställas av Konungens befallningshavande eller hänskjutas

till Kungl. Majit bör emellertid vid sidan av den gränsdragning som skett

i det föregående beaktas vissa i det följande angivna synpunkter.

Uppräkningen av dc fall, då en stadsplaneändring bör fastställas av Kungl.

Majit, hänför sig till ändringens sakliga innebörd. 1 förhållande härtill är

det av ändringen berörda områdets storlek av mindre betydelse. Är en ändrings

sakliga innebörd av ringa vikt, kan Konungens befallningshavande

fastställa densamma även om ändringen berör flera kvarter. Ändringsområdets

storlek är dock icke helt betydelselös; örn ändringen berör flera kvarter

bör densamma regelmässigt vara enklare än eljest i kvalitativt hänseende för

att Konungens befallningshavande skall fastställa densamma. _

Även andra synpunkter än ovan angivits kunna vara av vikt vid provjungen

av gränserna för Konungens befallningshavancles behörighet. Är en

stadsplaneändring sålunda föranledd av förhållanden, som icke kunnat förutses

vid den ursprungliga planens antagande, bör detta utgöra ett skäl för

att i tveksamma fall hysa mindre betänkligheter mot att låta Konungens befallningshavande

fastställa densamma än om de förhållanden, som påkallat

planändringen, förelegat redan då planen antogs. Vidare måste det anses

vara av betydelse, huruvida stadsplaneändringen avser en stads äldre, mera

tättbebyggda delar, eller om den avser glest bebyggd mark inom stadens

ytterområden. Det ligger nära till hands att Konungens befallningshavande

i högre grad än eljest i det förra fallet hänskjuter ärendet till Kungl. Majit

men i det senare själv prövar ärendet. En särskild anledning för Konungens

befallningshavande att vidarebefordra ändringen till Kungl. Majit kan slutligen

vara, att densamma avser sådan äldre stadsplan, för vilken stadsplanebestämmelser

ej förut fastställts. Däremot mäste det anses i och för sig sakna

betydelse om stadsplaneändringen avser förändring av stadsplanebestämmelser,

eller örn den avser förändring av gränser på stadsplanekartan. I bada

fallen bör Konungens befallningshavandes kompetens bedömas efter de riktlinjer

som ovan angivits. Resultatet av en dylik bedömning blir emellertid

uppenbarligen, att ändringar av det förra slaget oftare komma att höra till

Kungl. Majlis avgörande än ändringar av det senare slaget.

Likaså är det i och för sig utan betydelse, om mot ändringsförslaget fram

ställts anmärkningar. Är en stadsplaneändring av den beskaffenheten att den

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kunni. Majlis proposition nr 153.

enligt de angivna riktlinjerna ligger inom gränserna för Konungens befall

ningshavandes behörighet, bör Konungens befallningshavande sålunda pröva

förslaget även om anmärkningar mot ändringen framställts. Men är ärendet

av så tvistig beskaffenhet, att sakägarna, om Konungens befallningshavande

avgör detsamma, kunna förväntas ej åtnöjas därmed, kan detta såsom tidigare

nämnts utgöra skäl för Konungens befallningshavande att enligt den föreslagna

sista punkten i 3 § tredje stycket direkt överlämna ärendet till

Kungl. Maj:t.

Vid prövningen av sin behörighet måste Konungens befallningshavande

emellertid alltjämt först och främst ha för ögonen de i lagen angivna grunderna

för denna prövning. Även bland de kategorier stadsplaneändringar.

som enligt vad ovan nämnts regelmässigt höra till Kungl. Maj:ts avgörande,

kunna nämligen uppenbarligen förekomma fall där ändringen är så obetydlig,

att betänkligheter ej behöva finnas mot att Konungens befallningshavande

prövar densamma. Och å andra sidan kunna bland de stadsplaneändringar,

som regelmässigt böra avgöras av Konungens befallningshavande,

tydligen finnas sådana som lämpligen böra prövas av Kungl. Majit. De angivna

riktlinjerna få sålunda icke tillämpas på ett schablonmässigt sätt.

Enligt stadsplaneutredningens mening borde dessa riktlinjer, örn rå ansåges

ändamålsenligt, kunna läggas till grund för särskilda anvisningar, vilka

på lämpligt sätt bringades till Konungens befallningshavandes, länsarkitektkontorens

och byggnadsnämndernas kännedom. Förslagsvis kunde detta ske

i form av en cirkulärskrivelse från Kungl. Majit eller byggnadsstyrelsen.

Stadsplaneutredningens förslag i denna del har i allmänhet tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Sveriges fastighetsägareför

blind har dock framhållit, att stadsplaneändringar kunde få en i högsta

grad genomgripande betydelse för de enskilda markägarna och att, då förslaget

syftade till en ökning av antalet stadsplaneändringar som skulle prövas

av Konungens befallningshavande, förbundet följaktligen måste uttala

allvarliga betänkligheter däremot.

Vidare har länsarkitekten i Stockholms län med instämmande av länsstyrelsen

i lånet anmärkt, att det icke torde vara sällan som smärre utvidgningar

av ringa betydelse förekomme i samband med ändring av fastställd

stadsplan, t. ex. att kvarter kompletterades eller parkområde utvidgades. Det

förefölle som örn Konungens befallningshavande utan att förgripa sig på

samhällsutvecklingen skulle kunna fastställa dylika jämkningar i det stadsplanelagda

området, särskilt som Konungens befallningshavande intill samhällen

ofta fastställde byggnadsplan, där mycket betydelsefullare avgöranden

träffades avseende utvecklingen för generationer. Samma förslag — att

Konungens befallningshavande skulle tillerkännas befogenhet att i samband

med fastställelse av stadsplaneändring även fastställa mindre utvidgning av

stadsplan — har framställts jämväl av länsarkitekten i Göteborgs och Bohus

län med instämmande av länsstyrelsen i samma län samt av svenska arkitekters

riksförbund. Av byggnadsnämnden i Karlskoga har likaledes ifrågasatts,

att Konungens befallningshavande skulle kunna i vissa fall fastställa

stadsplan. Såsom exempel härpå har byggnadsnämnden nämnt, att stadsplan

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 153.

29

skulle fastställas för område som inginge i fastställd byggnadsplan. Även örn

endast mindre jämkningar härvid gjordes i byggnadsplanen, måste ärendet

för närvarande hänskjutas till Kungl. Majit.

Mot de av stadsplaneutredningen uppdragna riktlinjerna för bedömande

av frågan om en stadsplaneändring faller inom gränserna för Konungens befallningshavandes

behörighet lia länsstyrelserna i Uppsala och Älvsborgs

län, länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands län samt byggnadsnämnden

i Karlstad erinrat, att riktlinjerna vore för obestämda, varför

ojämnhet i praxis alltjämt vore att befara. Förstnämnda länsstyrelse har ansett

gränsdragningen vara så betydelsefull, att den icke såsom utredningen

ifrågasatt borde regleras i administrativ ordning utan genom närmare bestämmelser

i stadsplanelagen. Av den senare länsstyrelsen har uttalats, att

de ifrågasatta anvisningarna borde utfärdas av Kungl. Majit, medan länsarkitekten

i Jämtlands län ifrågasatt, att anvisningarna skulle inflyta i byggnadsstadgan.

För övrigt har mot den närmare utformningen av berörda riktlinjer framställts

vissa smärre anmärkningar, för vilka redogörelse här icke torde behöva

lämnas.

Det torde vara välgrundat att överflytta beslutanderätten i vissa stadsplaneärenden

från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden. Härigenom kan göras

en ej obetydlig tidsvinst, varjämte stadsfullmäktige befrias från ett antal

ärenden av ringa betydelse. Erfarenheten har visat, att stadsplanerna måste

jämkas undan för undan, och det kan icke vara rationellt att kräva stadsfullmäktiges

medverkan för ändringar av mindre vikt.

Stadsplaneutredningen har velat anförtro åt byggnadsnämnden att besluta

såväl om antagande av stadsplan som om ändring av förut antagen stadsplan.

Det är dock icke avsett, att byggnadsnämnden skulle besluta om antagande

av alla stadsplaneförslag, utan stadsfullmäktige skulle i regel fortfarande

komma att pröva viktigare stadsplaneärenden. Enligt min mening boldén

föreslagna befogenheten för byggnadsnämnden inskränkas. Antagandet

av ny stadsplan torde alltjämt böra förbehållas stadsfullmäktige, och byggnadsnämndens

beslutanderätt bör sålunda ej gälla annat än ändring av stadsplan.

Beslutanderätten torde ej heller böra gälla alla slag av ändringar utan

bestämmas att omfatta sådana ändringar som nu må fastställas av Konungens

befallningshavande. Härom gäller som förut nämnts, att Konungens befallningsliavande

må fastställa ändring, som ej avser planens grunddrag och

ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.

Någon ändring i denna del torde ej böra göras. Stadsplaneutredningen

har närmare utvecklat vad som bör anses inbegripet under detta stadgande.

Till utredningens uttalande härom kan jag i huvudsak ansluta mig. Anvisningar

i detta hänseende torde på lämpligt sätt böra delgivas vederbörande.

Enligt utredningens förslag skola stadsfullmäktige äga förbehålla sig prov

ningen av stadsplaneförslag som eljest kunnat antagas av byggnadsnämn
-

Departe
nients
chefen
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

den. Det kan visserligen möjligen befaras, att stadsfullmäktige i något fall

genom sådant förbehåll skulle motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring.

Då denna ändring emellertid utgår från den förutsättningen, att

åtskilliga stadsplaneförslag äro utan intresse för stadsfullmäktige, synes det

principiellt riktigt, att om stadsfullmäktige tillmäta stadsplanefrågor, som

eljest skolat avgöras av byggnadsnämnden, den betydelse att stadsfullmäk

Lige själva vilja pröva dem, stadsfullmäktige skola kunna göra förbehåll där

om. Stadsfullmäktige kunna t. ex. ha fäst särskild vikt vid någon detalj i

stadsplanen, som berör ett kulturhistoriskt viktigt stadsparti, och vilja redan

från början ha uttalat att varje ändring som berör detta parti bör underställas

fullmäktige.

Stadsplaneutredningen har ytterligare inskränkt byggnadsnämndens befogenhet

att antaga stadsplan genom att såsom förutsättningar därför uppställa

att drätselkammaren godkänt förslaget och att byggnadsnämnden är

enhällig. Dessa villkor synas vara mindre påkallade, om byggnadsnämndens

befogenhet såsom jag föreslagit inskränkes till antagande av mindre bety

delsefulla ändringsförslag. Jag finner det för övrigt mindre lämpligt att göra

giltigheten av byggnadsnämndens beslut beroende av vad ett annat organ uttalat.

Borttagandet av villkoret örn drätselkammarens godkännande medför,

att den av stadsplaneutredningen föreslagna jämkningen av 74 § blir onödig.

Vad angår kravet på enhällighet inom byggnadsnämnden kan jag icke heller

finna en dylik särskild bestämmelse om nämndens beslutförhet tillräckligt

motiverad.

Det torde lämpligen böra föreskrivas, att underrättelse örn stadsplanen

slag skall delgivas drätselkammaren såsom representant för staden. Bestäm

melse härom synes, såsom utredningen jämväl föreslagit, böra få sin plats i

19 § byggnadsstadgan. Skulle drätselkammaren icke åtnöjas med byggnads

nämndens beslut om antagande av stadsplaneändring, torde drätselkammaren

böra få föra talan i ärendet på samma sätt som annan sakägare. Bemyndigande

för drätselkammaren att i sådant hänseende bevaka stadens rätt lärer

böra införas i 123 § byggnadsstadgan. Såsom i det följande skall närmare angivas

torde byggnadsnämndens beslut om antagande av stadsplaneändring ej

böra få överklagas, men drätselkammaren kommer likväl att få möjlighet att

framföra sina erinringar hos Konungens befallningshavande och kan, om

erinringarna ej beaktas, överklaga Konungens befallningshavandes beslut att

fastställa stadsplaneändringen.

Stadsplaneutredningen har även underkastat 3 § stadsplanelagen en omarbetning

i syfte att utmärka, att Konungens befallningshavande är skyldig

att själv pröva fråga örn antagande av ändring i stadsplan, när detta faller

inom Konungens befallningshavandes befogenhet. Ett förtydligande i detta

syfte torde i stället lämpligen böra göras i 21 § byggnadsstadgan.

14 och 15 §§.

I 14 § stadgas för närvarande, att om stadsfullmäktige beslutat antaga

eller ändra stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser för visst om
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

31

råde, nybyggnad ej får företagas inom området, innan frågan örn fastställelse

prövats; dock må Konungens befallningshavande meddela tillstånd till

nybyggnad, såvida genomförandet av beslutet icke därigenom försvåras.

Är för visst område fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser, äger enligt nuvarande lydelsen av

15 § Konungens befallningshavande på framställning av staden meddela

förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens

befallningshavande. Sådant förbud gäller intill dess stadsfullmäktige beslutat

i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna

tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet

härom underställas Konungens prövning.

Stadsplaneutredningen har påpekat, att vid prövning hos Kungl.

Maj:t av ärenden rörande undantag från förbudet i 13 § mot nybyggnad i

strid mot fastställd stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser undantag

ej sällan i samma ärende krävdes även från byggnadsförbuden i 14 och

15 §§. Då undantag enligt 14 och 15 §§ finge meddelas endast av Konungens

befallningshavande, följde härav att, sedan Kungl. Maj:t lämnat medgivande

enligt 13 §, ärendet måste underställas jämväl Konungens befallningshavande,

innan sökanden kunde erhålla byggnadslov. Enär detta förhållande

uppenbarligen icke vore tillfredsställande, har utredningen föreslagit, att

rätt att giva dispens enligt 14 och 15 §§ även tillerkännes Kungl. Majit, varigenom

möjliggöres samtidig prövning av dispensbehovet i hela dess vidd.

Enligt stadsplaneutredningens förslag borde vidare, då dispensansökan prövades

av Kungl. Majit, kunna eftergivas det nu i 14 § för dispens uppställda

villkoret, att genomförandet av ifrågavarande stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

icke försvårades. Eftersom frågan om fastställelse av

planen eller bestämmelserna i sista hand berodde på prövning av Kungl.

Majit, syntes det nämligen saknas anledning att betaga Kungl. Majit rätt,

att om exempelvis den stadsplan dispensansökan avsåge uppenbarligen vore

av beskaffenhet att icke kunna av Kungl. Majit fastställas, meddela byggnadstillstånd,

oaktat därigenom planens genomförande omöjliggjordes. En

självklar förutsättning vore härvid, att en annan och lämpligare planläggning

icke hindrades genom dispensen. Tydligt vöre vidare, att Kungl. Majit

ej borde medgiva dispens i strid mot ett föreliggande stadsplaneförslag, om

därigenom stadens eller enskildas intressen träddes för nära. Utredningen har

förutsatt, att dylik för stadsplaneförslagets genomförande hinderlig dispens

komme att medgivas allenast efter tillstyrkande från vederbörande kommunala

myndigheter.

Stadsplaneutredningens förslag bär frånsett några anmärkningar mot förslagets

detaljer vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. Byggnadsstyrelsen

har ansett förslaget vara välbetänkt och av behovet påkallat.

Överståthållarämbetet har dock påpekat, att den föreslagna tvehövdade

kompetensen för Kungl. Majit och Konungens befallningshavande måste befaras

bliva förbunden med vådan, att de båda organen kunde bliva försatta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr lön.

i det läget att oberoende av varandra få under prövning framställning av

enahanda innehåll. Sådant kunde medföra icke önskvärda resultat. Liknande

anmärkningar lia framställts av länsstyrelserna i Kalmar och Malmöhus län,

vilka även framställt förslag till de påtalade olägenheternas avhjälpande.

Den förra länsstyrelsen har sålunda påyrkat, att tillstånd till nybyggnad utan

hinder av de i 14 och 15 §§ stadgade förbuden skulle i första hand meddelas

av Konungens befallningsliavande, men att ärendet skulle hänskjutas

till Konungen dels i fall då genomförandet av planen eller bestämmelserna

genom nybyggnaden försvårades och dels när ansökan om dispens från förbudet

i 13 § förelåge. I samband härmed borde enligt denna länsstyrelses

mening föreskrivas, att ansökan örn dispens från sistnämnda förbud skulle

ingivas till Konungens befallningshavande, vilken skulle lia att efter verkställd

utredning med eget yttrande överlämna handlingarna till Konungen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län åter har ansett rätten att medgiva dispens

från förbuden i 14 och 15 §§ böra tillkomma Kungl. Maj:t allenast i de

fall, då i samma ärende vore fråga örn dispens, förutom enligt 14 eller 15 §,

även enligt 13 §, men eljest Konungens befallningshavande. För både Kungl.

Majit och Konungens befallningshavande borde gälla den nuvarande bestämmelsen,

att dispens enligt 14 § finge medgivas endast örn planens eller bestämmelsernas

genomförande icke därigenom försvårades. Något behov att eftergiva

berörda villkor, då dispensansökning prövades av Kungl. Majit, förelåge

ej enligt länsstyrelsens mening.

Betänkligheter mot förslaget, att Kungl. Majit skulle kunna medgiva dispens

från förbudet i 14 §, även om planens eller bestämmelsernas genomförande

försvårades genom nybyggnaden i fråga, ha vidare uttalats av stadsfullmäktige

och byggnadsnämnden i Göteborg. Härvid har framhållits, att

sådan dispens skulle i sak kunna innebära en stadsplaneändring och därför

icke borde komma till stånd annat än i samma ordning som sådan, d. v. s.

efter det att både samtliga underordnade myndigheter och sakägarna yttrat

sig i ärendet. Liknande betänkligheter ha uttalats av byggnadsnämnden i

Stockholm, vilken ifrågasatt att 14 § skulle kompletteras med föreskrift örn

att tillstånd till nybyggnad, som förhindrade planens eller bestämmelsernas

genomförande, icke borde meddelas utan att den myndighet, som antagit planen

eller bestämmelserna, tillstyrkt bifall till dispensansökningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört:

Byggnadsförbud enligt 15 § skulle enligt förslaget alltjämt påkallas av

stadens beslutande organ. Då ett byggnadsförbud är en åtgärd av mindre

ingripande natur än en stadsplaneändring, synes konsekvensen bjuda, att då

det gäller fråga om ändring av stadsplan även byggnadsnämnden tillerkännes

rätt att påkalla byggnadsförbud enligt 15 § stadsplanelagen. Även örn frågan

avser ny stadsplan synes byggnadsnämnden böra äga sådan rätt. Eftersom

byggnadsförbud enligt detta lagrum avser att möjliggöra hindrande av en

bebyggelse, som skulle försvåra genomförandet av stadsplanen, ligger i sakens

natur att frågor om sådant förbud kräva skyndsam handläggning. Samma

skäl som tala för ett införande av befogenhet för byggnadsnämnden att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 153.

33

antaga stadsplan kunna åberopas för att tillerkänna nämnden rätt att påkalla

byggnadsförbud.

Liknande mening har uttalats av länsstyrelserna i Skaraborgs och örebro

lån, länsarkitekterna i Värmlands samt Kopparbergs och Västmanlands län

ävensom byggnadsnämnden i Örebro.

Slutligen ha Överståthållarämbetet, länsstyrelsen och länsarkitekten i Göteborgs

och Bohus län, stadsfullmäktige m. fl. i Göteborg samt byggnadsnämnden

i örebro föreslagit, att Konungens befallningshavande skulle erhålla

rätt att i viss omfattning lämna dispens från nybyggnadsförbudet i 13 §,

enär härigenom ett snabbare förfarande skulle vinnas.

Förslaget att giva Kungl. Majit befogenhet att bevilja dispens från byggnadsförbuden

i 14 och 15 §§ torde vara praktiskt. Därigenom möjliggöres

för Kungl. Majit att, då i samma ärende kräves undantag både från nyssnämnda

förbud och från byggnadsförbudet i 13 §, i ett sammanhang avgöra

ärendet utan att det, såsom för närvarande måste ske, behöver prövas jämväl

av Konungens befallningshavande. Även i andra fall kan det stundom

vara önskvärt, att Kungl. Majit äger möjlighet att medgiva undantag från

förbuden enligt 14 eller 15 §. Någon fara, att Konungens befallningshavande

och Kungl. Majit, vilka enligt förslaget skulle kunna var för sig medgiva

dispens, skola oberoende av varandra fatta beslut i samma ärende, synes ej

föreligga, enär Kungl. Majit icke torde underlåta att i ärendet inhämta

yttrande av Konungens befallningshavande. Att inskränka Kungl Majits

dispensbefogenhet enligt 14 § så som för närvarande gäller i fråga om Konungens

befallningshavandes motsvarande dispensrätt, eller alltså till sådana

fall då byggnaden i fråga icke försvårar planens eller bestämmelsernas

genomförande, torde icke vara påkallat.

Beträffande 15 § har i vissa yttranden föreslagits, att framställning om

förbud mot nybyggnad inom område, där fråga väckts om upprättande eller

ändring av stadsplan, skulle kunna göras av byggnadsnämnden. I de fall, då

sådant förbud kunde komma i fråga i samband med stadsplaneändring, som

byggnadsnämnden äger antaga, kunde det ligga nära till hands att låta byggnadsnämnden

göra framställning om förbud. Vanligen medför emellertid en

mindre stadsplaneändring ej något behov av byggnadsförbud enligt 15 §.

Vidare må erinras, att byggnadsnämndens beslut att antaga stadsplaneändring

utan vidare medför byggnadsförbud enligt 14 §. Att giva byggnadsnämnden

rätt att påkalla byggnadsförbud enligt 15 § synes därför knappast erforderligt.

I några yttranden har föreslagits, att Konungens befallningshavande skulle

äga att i viss omfattning dispensera från förbudet i 13 § mot nybyggnad i

strid mot stadsplan. Såsom i det följande skall närmare angivas, synes i 118 §

byggnadsstadgan böra införas föreskrift, som ger byggnadsnämnden eller Konungens

befallningshavande rätt att under vissa förutsättningar medgiva

mindre avvikelser från stadsplan. De angivna önskemålen torde härigenom

bliva i viss mån tillgodosedda.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 1S3. 3

Departe
ments
chefen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

För att byggnadsförbud enligt 14 § skall föreligga är det givetvis ej nog,

att principiellt beslut fattats om att stadsplan skall upprättas eller ändras.

Ärendet måste ha framskridit så långt, att beslut blivit fattat om planens antagande

eller om ändring därav på visst sätt.

17, 18 och 63 §§.

Enligt 17 § första och andra styckena är inom byggnadskvarter nybyggnad

icke tillåten å mark, som ej blivit indelad till tomter, och får, därest

fråga är väckt örn ändring i tomtindelning, nybyggnad ej företagas å tomt

som därav beröres innan frågan slutligen prövats. Tredje stycket i paragrafen

innehåller, att utan hinder av vad sålunda stadgats Konungens befallningshavande

må meddela tillstånd till nybyggnad, då synnerliga skäl därtill äro

och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom

kvarteret.

Å mark som indelats till tomter får enligt första stycket i 18 § nybyggnad

ej företagas i strid mot tomtindelningen. 18 § andra stycket innehåller, att

nybyggnad icke är tillåten å tomt, som ej är rättsligen bestående.

17 och 18 §§ gälla stadsplanelagda områden. Har tomtindelning fastställts

inom område för vilket byggnadsplan är gällande, får enligt 63 § andra

stycket nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att den omständigheten,

att Kungl. Maj:t icke kunde medgiva dispens enligt 17 §, föranledde olägenheter

av samma slag som de vilka för motsvarande fall framhållits under

14 och 15 §§. Vidare vore det anmärkningsvärt, att byggnadsnämnd i 118 §

byggnadsstadgan med stöd av 13 § stadsplanelagen tillagts befogenhet att

beträffande provisoriska byggnader meddela dispens från stadsplan och

stadsplanebestämmelser men att möjlighet för närvarande saknades att tillerkänna

nämnden liknande rätt att dispensera från bestämmelserna i 17 §.

Utredningen har fördenskull föreslagit, att den nuvarade dispensrätten för

Konungens befallningshavande skulle — i överensstämmelse med motsvarande

undantagsbestämmelse i 13 § — utbytas mot en allmän föreskrift

om rätt för Konungen och enligt föreskrifter, som av Konungen meddelas

i allmän författning, jämväl myndighet varom där förmäles att medgiva

tillstånd till nybyggnad utan hinder av bestämmelserna i första och andra

styckena, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej medför hinder

för lämplig tomtindelning inom kvarteret. I enlighet härmed har stadsplaneutredningen

i 118 § 1 mom. byggnadsstadgan upptagit föreskrift, som ger

byggnadsnämnden rätt att i fråga om tillfällig byggnad medgiva undantag

från 17 § första och andra styckena stadsplanelagen. Vidare har utredningen

i 118 § 3 mom. byggnadsstadgan infört bemyndigande för Konungens befallningshavande,

i huvudsak motsvarande det nu i 17 § stadsplanelagen upptagna.

Den dispensrätt som enligt utredningens förslag skulle tillkomma Kungl.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

35

Majit är i viss mån vidsträcktare än den som Konungens befallningshavande

för närvarande äger enligt 17 §. I stället för »synnerliga» skäl skulle nämligen

fordras allenast, att »särskilda» skäl föreligga.

Vidkommande 18 och 63 §§ har stadsplaneutredningen framhållit, att fall

kunde förekomma, då det måste anses rimligt att medgivande till nybyggnad

lämnades, oaktat fordringarna i 18 § första och andra styckena eller

63 § andra stycket icke vore uppfyllda. En viss möjlighet till dispens från

dessa bestämmelser syntes sålunda böra finnas. Dispensrätten borde emellertid

tillämpas med den största försiktighet och borde ej tillkomma annan än

Kungl. Majit. I enlighet härmed har utredningen föreslagit, att Kungl. Majit,

skall, om synnerliga skäl därtill äro, för särskilt fall kunna medgiva undantag

från berörda bestämmelser. Enligt uttalande i utredningens motiv borde

sådant undantag ej medgivas om enskildas, t. ex. inteckningshavares, eller

stadens intressen därigenom träddes för nära. Kunde exempelvis genom det

byggnadsföretag, som dispensansökningen avsåge, uppkomma lösenskyldighet

för staden, borde ansökningen ej bifallas utan att staden givit sitt samtycke

därtill. Ej heller borde dispens beviljas, örn icke sökanden vidtagit alla på

honom ankommande åtgärder för att fortast möjligt åvägabringa en rättsligen

bestående tomtindelning i överensstämmelse med den, som genom dispensen

sanktionerats.

De föreslagna ändringarna i 17, 18 och 63 §§ ha i allmänhet tillstyrkts i

yttrandena, därvid framhållits, att den utvidgning av dispensrätten som förslagen

innebure vore lämplig och av behovet påkallad men borde tillämpas

med varsamhet. I några yttranden har framställts krav, att dispensmöjligheterna

skulle ytterligare ökas något.

Förslaget om rätt för Kungl. Majit att medgiva undantag från förbudet

i 18 § andra stycket att bygga å icke rättsligen bestående tomt har emellertid

avstyrkts av lantmåteristgrelsen, som anfört att den möjlighet till dispens,

som detta förslag öppnade, sannolikt komme att utnyttjas i betydande

utsträckning. Såsom följd av lagändringen kunde befaras, att ungefärligen

motsvarande antal ofullbordade tomtbildningar komme att kvarstå, ty sedan

ägare av tomts huvuddel erhållit tillstånd att bygga, syntes han ha föga

intresse av att tomtbildningen fullföljdes. Den föreslagna lagändringen skulle

sålunda enligt styrelsens mening komma att ogynnsamt påverka förutsättningarna

för genomförandet av en ordnad fastighetsbildning. Avstyrkande

yttrande bär vidare avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund, som ifrågasatt

örn icke ifrågavarande dispenser lätt kunde komma i mycket allvarlig

konflikt med det allmänna intresset av reda och ordning i fastighetsbildningsväsendet.

Att möjliggöra förfaranden, som exempelvis finge den verkan

att vissa inteckningshavare hade säkerhet i viss del av en byggnad

under det att andra inteckningshavare hade säkerhet i någon annan del

av samma byggnad, vöre uppenbarligen icke förenligt med kraven på god

ordning. Motsvarande resonemang gällde vad utredningen föreslagit i fråga

örn 63 §.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

Svenska kommunaltekniska föreningen har påyrkat sådant tillägg till 17

och 18 §§, att staden, innan bebyggande skedde, skulle äga rätt att kräva

säkerhet för gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag. Därjämte har

föreningen ansett, att såsom villkor för byggande på icke färdigbildad tomt

borde stadgas att tomtindelning begärts. Liknande uttalanden ha gjorts

jämväl av svenska teknolog föreningen, byggnadsnämnden i Norrköping, fastighetskontoret,

fastighetsnämnden och stadsplanekontoret i Stockholm samt

länsstyrelsen och överlantmätaren i Värmlands län. För dispens enligt 18 §

har teknologföreningen ansett böra ytterligare fordras, att sökanden lämnade

förbindelse att vidtaga på honom ankommande åtgärder för förvärv

av tomtdel samt ställde säkerhet för kostnaden härför.

Stadsfullmäktige och drätselkammaren i Göteborg ha uttalat, att stadens

medgivande borde krävas till dispens enligt 18 §.

Slutligen ha länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs lån samt länsarkitekterna

i Stockholms och Värmlands län påyrkat, att undantag enligt 63 § från

förbud mot nybyggnad inom byggnadsplaneområde icke skulle meddelas av

Kungl. Maj:t utan av Konungens befallningshavande, som ju hade att fastställa

såväl tomtindelning som byggnadsplan. Förstnämnde länsarkitekt har

ansett, att även dispensrätten enligt 18 § borde tillkomma Konungens befallningshavande.

Dments- Såscftn stadsplaneutredningen framhållit torde det vara en brist, att Kungl,

chefen. Maj:t för närvarande icke har möjlighet att medgiva undantag från det i

17 § stadgade förbudet mot nybyggnad å icke tomtindelad mark. Likaledes

synes det otillfredsställande, att möjlighet överhuvud icke finnes att dispensera

från förbuden i 18 och 63 §§ mot byggande i strid mot tomtindelning

eller å tomt, som ej är rättsligen bestående. De framlagda förslagen till avhjälpande

av dessa brister ha i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena

och torde i stort sett vara lämpliga.

I några yttranden har framhållits, att såsom villkor för dispens enligt 17

eller 18 § borde krävas att säkerhet ställts för stadens rätt att utbekomma

gatumarksersättning och gatukostnadsbidrag. Emellertid medför Kungl.

Maj :ts medgivande till nybyggnad enligt dessa paragrafer icke befrielse från

skyldighet att hos byggnadsnämnden söka byggnadslov enligt 61 § byggnadsstadgan

och därvid foga bevis att sökanden fullgjort honom åliggande skyldighet

att utgiva bidrag till gatukostnad eller ställt säkerhet därför. Stadens

rätt att erhålla säkerhet för dylikt bidrag torde sålunda vara bevarad. I andra

yttranden ha förslag framställts om inskränkning av den föreslagna dispensbefogenheten

genom uppställande av vissa särskilda villkor. Det torde emellertid

kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t, även om sådana inskränkande

föreskrifter ej meddelas, icke kommer att medgiva dispens om stadens eller

enskildas intressen därigenom trädas för nära samt även i övrigt kommer att

begagna sin dispensrätt med nödig försiktighet. De ifrågasatta inskränkningarna

torde därför ej vara behövliga.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle undantag från förbud mot

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

37

nybyggnad i strid mot tomtindelning inom byggnadsplaneområde medgivas

av Kungl. Maj:t. Såsom i vissa yttranden framhållits torde emellertid prövningen

av dessa dispensärenden kunna anförtros åt Konungens befallningshavande,

som inom områden av ifrågavarande slag har ett avgörande inflytande

på planläggning och tomtindelning. Enär tomtindelning inom byggnadsplaneområden

endast förekommer i begränsad omfattning, torde för

övrigt dylika dispensärenden bliva sällsynta.

75 §.

Konungens befallningshavandes beslut örn tomtindelning meddelas för

närvarande efter anslag och överklagas genom besvär inom en månad efter

dagen för beslutet. Konungens befallningshavandes beslut angående stadsplan,

stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser överklagas genom

besvär inom viss tid efter det att klaganden erhöll kännedom om beslutet.

Sådan kännedom anses klaganden få genom beslutets kungörande i kyrka.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att även sistnämnda beslut

skola meddelas efter anslag och överklagas inom viss tid efter meddelandet.

Som skäl härför har utredningen anfört, att det vore av vikt, att

en bestämd utgångspunkt erhölles för besvärstidens beräknande och att fastställelsebeslutens

ikraftträdande icke fördröjdes mer än som vore nödvändigt.

I sistnämnda hänseende vore att märka, att Konungens befallningshavandes

fastställelsebeslut i stadsplane-, stomplane- och byggnadsplaneärenden

liksom beträffande utomplansbestämmelser regelmässigt föreginges av

ett utställningsförfarande, därvid tillfälle bereddes sakägarna att granska

uppgjorda förslag och framföra eventuella erinringar. Man syntes få förutsätta

att sakägare, som sålunda erhölle kännedom örn föreliggande förslag,

därest han vore intresserad av dettas vidare öde, holle sig underrättad örn

ärendets behandling och utgång hos Konungens befallningshavande på samma

sätt som han nu syntes få göra då fråga vore om beslut rörande tomtindelning.

I fråga om det närmare förfarandet vid överklagandet av beslut, som Röntgens

befallningshavande efter anslag skulle meddela i förevarande ärenden,

har utredningen vidare föreslagit, att besvären skola, ställda till Kungl.

Maj:t, ingivas eller med posten insändas till Konungens befallningshavande.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den av Konungens

befallningshavande avvisas. I annat fall åligger det Konungens befallningshavande

att till Kungl. Majit insända samtliga till ärendet hörande handlingar

jämte eget utlåtande.

Slutligen har stadsplaneutredningen framställt förslag örn viss inskränkning

i sakägarnas besvärsrätt. För närvarande gäller att klagan över Konungens

befallningshavandes beslut, varigenom fastställts av byggnadsnämnd

antaget förslag till ny eller förändrad tomtindelning, ej må föras av byggnadsnämnden

eller av sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. För att

Konungens befallningshavandes beslut i tomtindelningsärende omedelbart

skall vinna laga kraft fordras alltså nu, alt förslaget till tomtindelning skrift
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

ligen godkänts av samtliga sakägare. Utredningen har framhållit, att det

kunde möta svårigheter att förvärva dylikt skriftligt godkännande av alla

berörda intressenter, även om vederbörande ej hade någon egentlig anledning

till erinran mot det upprättade förslaget. Fordran på formligt skriftligt

godkännande syntes onödig. Sakägarnas intresse av att få fullfölja talan

mot ett beslut, som gått dem emot, syntes kunna tillgodoses på ett mindre

omständligt sätt. Det vore rimligt att den, som icke senast hos Konungens

befallningshavande framställt erinringar, icke därefter skulle ha rätt att göra

sådana gällande. Utredningen har därför föreslagit, att den nuvarande fullföljdsbestämmelsen

skulle utbytas mot ett stadgande av innehåll, att besvär

över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom ett av byggnadsnämnden

antaget förslag till tomtindelning till alla delar fastställts, finge föras

allenast av sakägare, som i ärendet framställt yrkande vilket helt eller

delvis lämnats utan bifall. Yrkande som nu nämnts kunde göras antingen

skriftligen eller muntligen. Framfördes yrkandet skriftligen, komme det att

bifogas handlingarna i ärendet. Ett muntligen framfört yrkande, exempelvis

vid förhandlingar inför byggnadsnämnden, borde protokollföras och på

detta sätt bringas till den högre instansens kännedom. Samma skäl, som motiverade

det föreslagna fullföljdsförbudet beträffande Konungens befallningshavandes

beslut att fastställa av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning,

borde enligt utredningens mening föranleda, att motsvarande förbudsbestämmelser

infördes i fråga örn Konungens befallningshavandes beslut

i stadsplane- och stomplaneärenden ävensom i ärenden rörande utomplansbestämmelser

i stad. I övergångsbestämmelserna borde stadgas, att de

nya fullföljdsbestämmelserna icke skulle gälla beträffande beslut, som meddelats

före lagändringens ikraftträdande.

Stadsplaneutredningens förslag har i allmänhet tillstyrkts i de avgivna

yttrandena. Svenska teknolog!öreningen har anfört, att de föreslagna ändringarna

länge eftersträvats av de praktiska yrkesutövarna på stadsplanerandets

område för undanröjande av en ofta förekommande och menligt inverkande

anledning till tidsutdräkt för planerade byggnadsföretag. Då besvärsrättens

inskränkning på sätt som föreslagits näppeligen ens i sällsynta,

teoretiskt möjliga undantagsfall kunde åsamka sakägarna rättsförlust men

däremot dess bibehållande vållade mången företagare skada, har föreningen

tillstyrkt förändringen. Även i andra yttranden ha de framlagda förslagen

hälsats med tillfredsställelse.

Stadsfullmäktige i Stockholm ha dock ansett, att förslaget medförde endast

obetydlig förenkling av ärendenas behandling men däremot i vissa fall

kunde medföra en kännbar begränsning av den enskilde markägarens möjligheter

att göra sin rätt gällande. Även Sveriges fastighetsägareförbund har

avstyrkt förslaget och därvid yttrat:

Konsekvensen av förslaget är, att man från möjligheten att föra talan mot

fastställelsebeslutet avskär den markägare, som icke känt till, att ett stadsplaneförslag

varit utställt för granskning — något som t. ex. kan ha berott

på att byggnadsnämndens kallelsebrev icke nått honom — eller som oförsik
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

tigt förlitat sig på att stadens myndigheter mera noggrant än som skett iakttagit

sin skyldighet att taga tillbörlig hänsyn till markägarnas berättigade intressen

och därför icke framställt några erinringar, än mindre nagla yrkanden.

Detta är ett alltför allvarligt åsidosättande av medborgarens lojala krav

på rättsskydd.

En längre gående inskränkning i besvärsrätten än utredningens förslag

innehåller har påyrkats av byggnadsnämnden i Karlskoga, som ansett det

föreslagna besvärsförbudet böra gälla även om Konungens befallningshavande

vid prövning av förslag till stadsplan undantagit visst område

från fastställelse och sålunda ej fastställt förslaget till alla delar. Vidare har

länsstyrelsen i Stockholms lån föreslagit, att även Konungens befallningshavandes

beslut om fastställelse av byggnadsplan omedelbart skulle vinna laga

kraft, om sakägarna skriftligen godkänt planförslaget. Av byggnadsnämnden

l Borås har framhållits, att det för besvärsrätt föreslagna villkoret, att

i ärendet framställts yrkande som helt eller delvis lämnats utan bifall, medförde

att alla inför stadsarkitekt eller stadsingenjör resonemangsvis framförda,

mer eller mindre vagt formulerade invändningar måste protokollföras

av dessa tjänstemän eller av byggnadsnämndens i varje fall särskilt tillkallade

sekreterare. Ett sådant förfaringssätt skulle vara svårt att genomföra i

praktiken. På grund härav har byggnadsnämnden yrkat, att klagorätt skulle

tillkomma allenast sakägare, som i ärendet skriftligen eller muntligen inför

nämnden framställt yrkande vilket helt eiler delvis lämnats utan bifall. Samma

mening har uttalats av länsstyrelsen i Älvsborgs län och byggnadsnämnden

i Trollhättan. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län åter har

hemställt, att för skapande av största möjliga klarhet angående vem som

hade klagorätt uttryckliga bestämmelser skulle meddelas om protokollföring

hos byggnadsnämnden av muntligen framställda yrkanden och protokollets

fogande till handlingarna i ärendet. Slutligen har länsstyrelsen i Kalmar län

ansett önskvärt, att byggnadsnämnds befogenhet att överklaga Konungens

befallningshavandes beslut, varigenom av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd

antaget stadsplaneförslag icke till alla delar fastställts, närmare klarlädes.

Mot stadsplaneutredningens förslag att i fråga om överklagande av Konungens

befallningshavandes beslut jämställa ärenden rörande stadsplan,

stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser med ärenden rörande

tomtindelning torde icke vara något att erinra. Att Konungens befallningshavandes

beslut i dessa ärenden i samtliga fall kommer att meddelas efter

anslag synes vara till fördel utan att sakägarnas intresse därigenom trädes

för när. De föreslagna närmare reglerna för besvärsförfarandet synas även

lämpliga. I lagen torde emellertid böra införas föreskrift om att handlingarna

i ärendet skola av Konungens befallningshavande insändas till Kungl. Majit

utan dröjsmål.

Förslaget att Konungens befallningshavandes beslut om tomtindelning eller

ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser i vissa fall icke

Departementschef

en.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

skall få överklagas är ägnat att medföra ej oväsentlig tidsvinst vid dessa

ärendens behandling. Av särskild betydelse synes vara, att möjlighet därigenom

skulle beredas Konungens befallningshavande att i brådskande fall

på en gång fastställa stadsplaneändring och därav beroende tomtindelning.

Enligt förslaget skola sakägarna städse ha rätt att besvära sig, därest ett

av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnden antaget förslag om ändring av

stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning icke fastställts

eller någon del av förslaget undantagits från fastställelse. Att klagorätt

även tillkommer byggnadsnämnden, örn dess beslut att antaga tomtindelning

eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser icke av

Konungens befallningshavande oförändrat fastställes, följer av allmänna

kommunalrättsliga principer. Drätselkammaren torde därjämte böra äga att

å stadens vägnar överklaga Konungens befaliningshavandes beslut på samma

sätt som annan sakägare. Bestämmelse härom bör som förut nämnts införas

i 123 § byggnadsstadgan.

För att sakägare skall anses ha framställt yrkande »i ärendet» och på den

grund äga besvärsrätt enligt förslaget fordras, såsom utredningen påpekat

givetvis ej, att yrkandet gjorts efter det att beslut meddelats om förslagets

antagande och fastställelsefrågan sålunda blivit anhängig hos Konungens befallningshavande.

Yrkandet kan ha skett under ärendets handläggning dessförinnan,

således även vid den förberedande behandlingen innan förslag ännu

uppgjorts. Yrkandet kan vidare ha framställts antingen skriftligen eller muntligen.

Ett skriftligen framfört yrkande bifogas akten och kommer på detta

sätt till Konungens befaliningshavandes kännedom. Framställes yrkandet

muntligen, skall det givetvis upptecknas på lämpligt sätt av den myndighet

eller tjänsteman, som upptager yrkandet. Enklast torde detta ske genom att

med myndighetens hjälp en anmärkningsskrift uppsättes, som bekräftas med

sakägarens namnunderskrift. I andra fall kan det vara lämpligt att yrkandet

intages i myndighetens protokoll.

I ett yttrande har föreslagits, att även Konungens befaliningshavandes beslut

örn fastställelse av byggnadsplan omedelbart skulle vinna laga kraft,

om sakägarna skriftligen godkänt planförslaget. Då en allmän översyn av

byggnadsplaneinstitutet torde vara förestående, synes detta förslag dock icke

böra genomföras för närvarande.

Ändringarna i stadsplanelagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1944.

Mot de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna har jag icke

funnit anledning till erinran.

Förslaget om ändringar i byggnadsstadgan.

12 §.

Stadsplaneutredningen har föreslagit, att byggnadsnämnden i

stad eller stadsliknande samhälle skall äga uppdraga åt stadsarkitekt eller hos

nämnden anställd annan tjänsteman, som Konungens befallningshavande på

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

41

framställning av nämnden godkänner, att å nämndens vägnar besluta bifall

till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller av uteslutande teknisk art. Även

åt ledamot av byggnadsnämnden skall sådant uppdrag kunna lämnas, därvid

dock ärendet skall beredas av stadsarkitekt eller annan tjänsteman hos

nämnden. Med den begränsning av beslutanderätten till ärenden av ringa

vikt eller uteslutande teknisk art som föreslagits syntes det, enligt vad utredningen

framhållit, naturligt att den som tilldelats sådan rätt i tveksamt fall

hänsköte ärendet till byggnadsnämndens avgörande. Detsamma gällde, därest

i något fall sökanden särskilt begärde, att ärendet skulle prövas av nämnden

som sådan.

Flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har tillstyrkt

stadsplaneutredningens förslag i denna del. I många yttranden har

anförts, att förslaget vore synnerligen praktiskt och av stor betydelse. Vissa

byggnadsnämnder ha upplyst, att det föreslagna systemet på sina håll redan

tillämpats i viss utsträckning och därvid visat sig fördelaktigt. Länsarkitekten

i Hallands län har med instämmande av länsstyrelsen i lånet påyrkat,

att den föreslagna ordningen skulle gälla ej blott för städer och stadsliknande

samhällen utan även på den egentliga landsbygden och att alltså 98 §

byggnadsstadgan skulle kompletteras på i huvudsak samma sätt som föreslagits

beträffande 12 §.

Viss tveksamhet angående lämpligheten av förslaget har dock uttalats av

länsstyrelsen i Skaraborgs län, som befarat att genom detsamma lekmannaintresset

i byggnadsnämnden skulle försvagas för att så småningom måhända

helt försvinna. Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att

en bestämd avgränsning mellan bagatellärenden och tekniska ärenden, å

ena, samt övriga ärenden, å andra sidan, knappast vore möjlig. Länsstyrelsen

har för sin del ifrågasatt, att i stället för det föreslagna stadgandet borde

upptagas en bestämmelse av innebörd, att Kungl. Maj:t ägde på framställning

av byggnadsnämnd medgiva nämnden rätt att i den utsträckning, som

Kungl. Majit bestämde, överlämna beslutanderätten i vissa grupper av ärenden

till ledamot av eller tjänsteman hos nämnden. Sveriges fastighetsägareförbund

har ansett, att förslaget icke överensstämde med grunderna för

byggnadsnämndens ansvar och befogenheter, och har därför avstyrkt detsamma.

Byggnadsstyrelsen har funnit förslaget ändamålsenligt i de fall, då byggnadsnämnden

till sitt förfogande har stadsarkitekt, men ifrågasatt lämpligheten

av att överlämna beslutanderätten till annan i kompetens ej fullt jämställd

tjänsteman. Även länsstyrelsen i Västmanlands län har anmärkt mot

förslaget att beslutanderätt skulle kunna tillkomma annan tjänsteman än stadsarkitekt.

Visserligen skulle den person, till vilken beslutanderätten skulle

få överlämnas, vara godkänd av Konungens befallningshavande, men det

syntes bliva vanskligt att avgöra de rent tekniska kvalifikationer, som borde

finnas hos vederbörande. Liknande mening har uttalats av byggnadsnämnderna

i Gävle och Tierp, under det att byggnadsnämnden i Kristianstad

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

Departe
ments
chefen.

föreslagit att även sakkunnigt biträde, som ej vore stadsarkitekt, skulle generellt

och sålunda utan att hans lämplighet särskilt prövades kunna medgivas

beslutanderätt i fall som angåves i paragrafen.

I fråga örn förslaget, att byggnadsnämndens beslutanderätt skulle kunna

delegeras till ledamot av nämnden, har tveksamhet uttalats av svenska kommunaltekniska

föreningen, svenska teknologföreningen, föreningen Sveriges

stadsarkitekter, stadsplanelcontoret i Stockholm och länsarkitekten i Jämtlands

lån. Härvid har framhållits, att beslut i tekniska ärenden kunde, om

de avgjordes av icke fackman, vålla betänkliga vådor av estetisk och konstruktiv

natur samt att förslaget i denna del därjämte syntes ägnat att försämra

stadsarkitektens ställning. Vidare har i ett flertal yttranden anförts, att om

ledamoten och föredragande tjänstemannen vore av delade meningar, ärendet

borde avgöras av byggnadsnämnden.

Slutligen har byggnadsnämnden i Stockholm framhållit, att protokollföringen

av ifrågavarande beslut borde ske på enklast möjliga sätt, lämpligen

endast i form av en förteckning över behandlade ärenden, vilken sedermera

ingåves till byggnadsnämnden och bifogades dess protokoll vid nämndens

nästföljande sammanträde.

Utredningens förslag att bereda möjlighet att i viss utsträckning överflytta

byggnadsnämndens beslutanderätt på stadsarkitekt eller annan person torde,

såsom i yttrandena i allmänhet vitsordas, vara till fördel för allmänheten.

Enligt förslaget skall byggnadsnämnden äga att själv giva sådant uppdrag

att meddela beslut å nämndens vägnar. Frågan torde emellertid vara av den

vikt, att den bör prövas av Konungens befallningshavande. Såsom förutsättning

för att Konungens befallningshavande skall meddela beslut som här

avses bör gälla, att byggnadsnämnden gjort framställning därom. Skulle en

minoritet inom nämnden ha motsatt sig åtgärden, har Konungens befallningshavande

givetvis att taga hänsyn till de skäl som minoriteten kan ha

anfört mot åtgärden. Såsom utredningen föreslagit, bör befogenheten att

meddela beslut i byggnadsnämndens ställe allenast gälla beslut om bifall till

ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande teknisk art. Konungens

befallningshavande torde böra äga att återkalla meddelat förordnande, om

Konungens befallningshavande finner anledning därtill.

I några yttranden har framställts erinran mot förslaget att ej endast stadsarkitekt

utan även annan hos byggnadsnämnden anställd tjänsteman skulle

få möjlighet att utöva nämndens befogenhet. Då frågan, huruvida byggnadsnämndens

befogenhet må överlåtas, skall prövas av Konungens befallningshavande,

torde man emellertid kunna utgå ifrån att sådant uppdrag lämnas

endast åt tjänsteman med tillräckliga kvalifikationer och blott i fall, då ett

verkligt behov av att kunna överlåta beslutanderätten föreligger. Med hänsyn

härtill lärer förslaget kunna godtagas i förevarande del.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skulle även åt ledamot av byggnadsnämnden

kunna uppdragas att i viss utsträckning utöva dess befogenhet.

Härmed må jämföras, att det för närvarande står hälsovårdsnämnden öppet

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Metias proposition nr 153.

att överlåta viss beslutanderätt åt någon sin ledamot. De ärenden som skulle

få prövas av byggnadsnämndsledamot fordra emellertid i helt annan utsträckning

speciell sakkunskap. Att giva ledamot av byggnadsnämnden beslutanderätt

å nämndens vägnar kan därför, såsom i flera yttranden jämväl

framhållits, möta betänkligheter. Då vidare, om förslaget genomfördes, ledamotens

befogenhet måste förutsätta att beredning verkställts av byggnadsnämndens

sakkunnige rådgivare samt i händelse av oenighet mellan ledamoten

och rådgivaren ärendet torde böra hänskjutas till nämnden, synes vinsten

av den ifrågasatta anordningen bliva ringa. Den torde därför icke böra

genomföras.

Protokollföringen av beslut som meddelas av tjänsteman å nämndens vägnar

bör, såsom byggnadsnämnden i Stockholm framhållit, ske på enklast

möjliga sätt. Ofta torde det vara tillräckligt, att endast en förteckning uppgöres

över de ärenden som behandlats, vilken förteckning sedermera ingnes

till byggnadsnämnden och bifogas dess protokoll vid nämndens nästföljande

sammanträde.

Vad i yttrandena i övrigt anförts synes ej böra föranleda ändring i utredningens

förslag.

19 och 125 §§.

I 19 § 1 mom. första stycket har stadsplaneutredningen till en

början infört anvisning om att utredning angående de markägare, vilkas

rätt kan komma att beröras av förslag till stadsplan, bör verkställas samtidigt

med förslagets uppgörande. Då det vidare uppenbarligen vore av betydelse

att markägarnas önskemål bleve kända så tidigt som möjligt, har utredningen

ansett böra föreskrivas, att vid upprättande av förslag till stadsplan

tillfälle bör i den mån så prövas lämpligt beredas markägarna att

muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. I vilken utsträckning markägarna

sålunda borde i förväg underrättas, finge enligt utredningens mening

bliva beroende på omständigheterna. Såsom riktlinje borde gälla, att underrättelse

lämnades åt markägare som berördes av förslaget, i den mån det

kunde förväntas att stadsplanearbetet därigenom främjades. Att byggnadsnämnden

på ett tidigt stadium borde söka kontakt med vederbörande andra

stadsmyndigheter, särskilt drätselkammaren, syntes så självklart att någon

direkt föreskrift härom icke syntes behövlig. Däremot vöre det lämpligt att

uttryckligen med markägarna i förevarande hänseende jämställa dels kommun

eller municipalsamhälle, som gränsade till det av stadsplanen berörda

området, dels ock vägstyrelsen i angränsande vägdistrikt.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i 19 § är granskningstiden för utställt

stadsplaneförslag minst en månad. Utredningen bar i 1 mom. andra

stycket föreslagit en förkortning av minimitiden till fjorton dagar. I anslutning

härtill har den tid, inom vilken kallelsebrev till markägarna senast

skola avsändas, förkortats från nuvarande minst tre veckor före granskningstidens

utgång till minst fjorton dagar. Bestämmelse härom har upplagits

i 1 mom. tredje stycket. I detta stycke bar tillika stadgats att kallelse

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

skall tillställas, ej endast såsom för närvarande är fallet stad eller stadsliknande

samhälle på landet, som gränsar intill ett i stadsplaneförslaget ingående

område, utan varje angränsande kommun och municipalsamhälle

ävensom vägstyrelsen i angränsande vägdistrikt. Likaså har stadgats skyldighet

att på enahanda sätt underrätta drätselkammaren. Till sakägare som

skriftligen godkänt förslaget skall kallelse dock ej sändas. För den händelse

förslaget rör mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare,

har utredningen i samma stycke föreslagit ett förenklat kallelsesätt.

I 1 mom. fjärde stycket ha upptagits föreskrifter, motsvarande de nu gällande

örn åliggande för byggnadsnämnden att i visst fall tillställa kronan

och enskilt trafikföretag kopia och avskrift av stadsplaneförslag i erforderliga

delar med skyldighet för kronan och trafikföretaget att inom viss av

byggnadsnämnden angiven tid, minst en månad efter handlingarnas delfående,

till nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Utredningen har

föreslagit dels att sådant underrättelseförfarande som nu nämnts skall vara

obehövligt, örn skriftligt godkännande av stadsplaneförslaget redan lämnats,

dels ock att handlingarna skola tillställas vederbörande minst fjorton dagar

före granskningstidens utgång.

I femte stycket av 1 mom. har föreslagits den ändringen att underrättelse

till markägarna om verkställd ändring i utställt stadsplaneförslag skall avlåtas

även om ändringen ägt rum på byggnadsnämndens eget initiativ och

således ej blott, såsom förutsättes enligt stadgandets nuvarande lydelse, då

den föranletts av inkomna anmärkningar eller yttranden. Att markägarna

sålunda alltid böra underrättas örn vidtagna ändringar i ett en gång uppgjort

och utställt stadsplaneförslag, har utredningen ansett utan vidare klart.

Stadgandet härutinnan bleve emellertid särskilt viktigt dels med hänsyn till

den betydelse framställda erinringar enligt det föreslagna tredje stycket i

75 § stadsplanelagen finge för rätten att överklaga Konungens befallningshavandes

fastställelsebeslut och dels på grund av att enligt förslaget lill 123 §

byggnadsstadgan vederbörande ortsmyndighets beslut om stadsplan ej finge

överklagas. Sistberörda förhållande gjorde det uppenbarligen mera angeläget

än vad eljest skulle vara fallet, att sakägarna sattes i tillfälle att redan

under ärendets behandling hos ortsmyndigheterna framföra sina synpunkter.

Att jämte markägarna även drätselkammare och vägstyrelse i de fall där så

erfordrades borde underrättas örn vidtagen ändring i utställt stadsplaneförslag,

har utredningen ansett tydligt. Uttrycklig föreskrift därom har ej ansetts

behöva upptagas.

För att påskynda stadsplaneärendenas behandling hos byggnadsnämnden

har utredningen i 2 mom. första stycket intagit föreskrift, att stadsplaneärende

bör av nämnden avgöras eller överlämnas till stadsfullmäktige sist

en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar eller yttranden

över stadsplaneförslaget senast skolat vara till nämnden inkomna.

Slutligen har enligt stadsplaneutredningens förslag såsom andra stycke i

2 mom. upptagits stadgande, att stadsfullmäktige ej må vidtaga ändring i

ett av byggnadsnämnden överlämnat stadsplaneförslag med mindre kända

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

45

och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, bereus

tillfälle att taga del därav i den ordning som i 1 mom. femte stycket föreskrivits

beträffande underrättelse om ändring i ett på byggnadsnämndens

prövning beroende ärende.

I detta sammanhang äro därjämte att märka av utredningen i 83 a § föreslagna

bestämmelser, vilka äro avsedda att tillämpas endast i stadsliknande

samhällen. I sådant samhälle bör enligt förslaget vederbörande vägstyrelse

beredas tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig, då stadsplaneförslag

skall uppgöras. Vidare har föreslagits, att om stadsplaneförslaget berör allmän

väg eller mark, som avses skola utläggas till sådan väg, och vägstyrelsen

ej skriftligen godkänt detsamma, byggnadsnämnden skall, sedan förslaget

uppgjorts, till vägstyrelsen överlämna kopia och avskrift i erforderliga

delar av förslaget med skyldighet för vägstyrelsen att inom viss tid, minst

en månad efter handlingarnas delfående, avgiva yttrande däröver.

Stadsplaneutredningens förslag i förevarande delar har frånsett några anmärkningar

mot vissa detaljer tillstyrkts i yttrandena.

I fråga om 19 § 1 mom. första stycket har bl. a. Sveriges fastighetsägareförbund

uttalat tillfredsställelse med att markägarna i den mån så prövas lämpligt

skola beredas tillfälle yttra sig redan innan ett stadsplaneförslag utställes

för granskning. En skärpning av den föreslagna underrättelseplikten har

påyrkats av byggnadsnämnden i Stockholm, som ansett att markägarna alltid

borde underrättas på ett tidigt stadium, därest detta utan svårighet kunde

ske. överlantmätaren i Örebro län har föreslagit, att sådan underrättelse borde

meddelas markägarna även vid upprättande av byggnadsplan. Å andra

sidan har byggnadsstyrelsen framhållit, att det redan för närvarande vore

praxis att markägarna bereddes tillfälle att yttra sig innan stadsplaneförslag

uppgjordes. Att utfärda en särskild föreskrift härom, som byggnadsnämnden

skulle kunna känna sig bunden av, kunde enligt styrelsens mening knappast

befordra önskemålet om en snabb handläggning av dylika ärenden. Erfarenheten

hade nämligen visat, att sådana förhandshänvändelser i allmänhet

bleve mindre givande innan åtminstone ett preliminärt förslag uppgjorts.

Det läge även i sakens natur, att berättigade anmärkningar mot förslaget från

markägarnas sida i allmänhet beaktades. Styrelsen har därför icke funnit

den föreslagna föreskriften behövlig. Liknande mening har uttalats av fastighetskontoret

i Stockholm samt länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands

län.

Den i tredje stycket i 1 mom. föreslagna minskningen av den tid, då kallelsebreven

till markägarna senast skola utsändas, från minst tre veckor före

granskningslidens utgång till minst fjorton dagar ha Sveriges fastighetsägareförbund

och stadsfullmäktige i Stockholm funnit onödig och olämplig. Fastighetsägareförbundet

har därjämte ifrågasatt, att kallelsebreven till markägarna

skulle avsändas under rekommendation.

Svenska teknologföreningen har biträtt förslaget om granskningstidens

minskning men ansett bestämmelserna i övrigt angående utställningsförfaran
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

det böra bibehållas oförändrade i avbidan på en mera genomgripande revision

av stadsplanelagstiftningen. Länsarkitekten i Jämtlands län har ifrågasatt,

att enbart annonsering i ortspressen skulle vara tillräcklig för markägarnas

underrättande eller att åtminstone underrättandet med brev av de

markägare, vilkas fastigheter icke inginge i stadsplaneförslagets område utan

endast gränsade därtill, skulle kunna slopas.

Av byggnadsnämnden i Stockholm har föreslagits minskning av den i 1

mom. fjärde stycket föreslagna tid, inom vilken kronan eller enskilt trafikföretag

har att avgiva yttrande över stadsplaneförslag, från en månad till

fjorton dagar. Även byggnadsnämnden i Kristianstad har ansett, att den

nämnda tiden borde minskas. Länsarkitekten i Jämtlands län har ifrågasatt,

att kronan och trafikföretag skulle berövas sin nuvarande särställning och i

stort sett jämställas med övriga markägare.

Den i första stycket av 2 morn. föreslagna tidsfristen av en månad för meddelande

och expediering av byggnadsnämndens beslut i stadsplaneärenden har

svenska kommunaltekniska föreningen ansett för kort, då det gällde större

ärenden. Samma mening har uttalats av svenska teknologföreningen, som

tillika framhållit att en tid av en månad kunde vara mer än tillräcklig för

mindre ärenden. Enligt de båda föreningarnas mening borde bestämmelsen

avfattas så, att skälig hänsyn toges till olika slag av ärenden. Att tidsfristen

i fråga vore för kort, har därjämte framhållits av länsstyrelsen i Kopparbergs

län, länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands län, stadsplanekontoret

i Stockholm samt byggnadsnämnderna i Kalmar, örebro, Karlskoga och

Falun. Slutligen ha byggnadsnämnderna i örebro och Karlskoga mot det i

andra stycket av 19 § 2 mom. upptagna stadgandet, att stadsfullmäktige ej

utan sakägarnas hörande finge vidtaga ändring i ett av byggnadsnämnden

överlämnat stadsplaneförslag, anmärkt, att stadsfullmäktige över huvud icke

borde vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag utan nämndens hörande

och att stadgandet därför borde utgå.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna ändringarna i 19 § ha i allmänhet tillstyrkts

i yttrandena och synas i stort sett vara lämpliga. Sålunda torde det vara

önskvärt, att markägarna redan innan ett stadsplaneförslag föreligger i utarbetat

skick få tillfälle att yttra sig i ärendet. Betydelsen härav framgår

bl. a. därav att erforderlig ändring av ett stadsplaneförslag uppenbarligen

verkställes lättare och med mindre omgång ju tidigare ändringen kan ske.

Den i vissa yttranden framställda meningen, att det skulle vara onödigt att

meddela uttryckliga föreskrifter om dylikt underrättelseförfarande, finner

jag icke grundad. Det må emellertid framhållas, att personlig underrättelse

till alla sakägarna redan innan stadsplaneförslaget uppgjorts ej alltid torde

behöva givas. Särskilt i stadsplaneärenden av stor omfattning torde underrättelse

lämpligen böra ske på enklare sätt, t. ex. genom annonsering i ortspressen.

Vidare bör erinras, att markägarna skola erhålla tillfälle att yttra

sig redan i samband med förslags uppgörande endast i den mån det prövas

lämpligt.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

47

Den föreslagna minskningen av granskningstiden till minst fjorton dagar

torde likaledes utan olägenhet kunna genomföras. Givetvis bör granskningstiden

anpassas efter omständigheterna så att den ej, när fråga är om större

eller viktigare förslag, av byggnadsnämnden sättes för kort. Byggnadsstyrelsen

bör med uppmärksamhet följa byggnadsnämndernas praxis i förevarande

hänseende och i den mån så erfordras meddela anvisningar om

granskningstidens längd. Föreskrivna kallelseåtgärder böra verkställas före

granskningstidens början.

Finnes inom stadsplaneområdet mark som tillhör kronan eller enskilt trafikförelag,

böra dessa sakägare liksom för närvarande erhålla kopia och

avskrift av förslaget i erforderliga delar. Såsom i det följande närmare angles

bör även vederbörande vägmyndighet i vissa fall åtnjuta samma förmån.

Någon förkortning av tiden för avgivande av yttrande synes ej böra

ske såvitt angår kronan och enskilt trafikföretag.

Vidtages ändring i ett stadsplaneförslag sedan det blivit utställt, torde såsom

utredningen föreslagit kända och inom riket boende markägare, vilkas

rätt beröres av ändringen, böra underrättas därom samt få tillfälle att taga

del av ändringen. Liksom för närvarande bör sådan underrättelse ske på

samma sätt som då markägarna underrättas om förslagets utställande,

d. v. s. genom särskilda kallelsebrev som bevisligen skola avsändas med posten

eller tillställas vederbörande på annat sätt. Däremot bör byggnadsnämnden,

då det gäller underrättelse örn ändring i utställt stadsplaneförslag, icke

vara pliktig att iakttaga den i fråga om förslagets utställande stadgade tidsfristen,

utan nämnden har endast att tillse att underrättelse lämnas så tidigt

att markägare som så önska hinna taga del av ändringen före ärendets avgörande.

Beträffande den av utredningen föreslagna bestämmelsen, enligt vilken

byggnadsnämnden bör skilja sig från stadsplaneärende sist en månad efter

granskningstidens utgång har i yttrandena anförts, att tiden vore i vissa fall

för kort och i andra fall för lång. Bestämmelsen torde med anledning därav

böra jämkas så, att avvikelse kan ske av särskild anledning. Den ändring

av 3 § stadsplanelagen i stadsplaneutredningens förslag som jag förut förordat

påkallar jämväl en ändring av nu ifrågavarande bestämmelse.

Enligt 19 § 2 mom. andra stycket i stadsplaneutredningens förslag skulle

stadsfullmäktige ej få vidtaga ändring i ett av byggnadsnämnden överlämnat

stadsplaneförslag med mindre kända och inom riket boende markägare,

vilkas rätt berördes av ändringen, bereus tillfälle att taga del därav. För närvarande

torde tillgå så, att om stadsplaneförslag som varit föremål för vederbörlig

granskning ej kan oförändrat antagas, förslaget återremitteras till

nämnden. Detta synes lämpligt. De i vissa yttranden uttalade farhågorna att

den föreslagna bestämmelsen skulle medföra ändring i denna praxis finner

jag icke grundad.

Vad i yttrandena i övrigt anförts torde ej heller böra föranleda ändring i utredningens

förslag.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Särskild uppmärksamhet påkallar i detta sammanhang frågan, hur vägintresset

skall beredas erforderligt inflytande vid uppgörande av stadsplaneförslag.

För närvarande upprätthålles sambandet mellan stadsplane- och

vägväsendet huvudsakligen på det sättet att Konungens befallningshavande,

som har stort inflytande på vägfrågornas behandling, även har att taga befattning

med stadsplaneärenden. Vidare brukar Kungl. Maj:t, då stadsplaneärende

är av större betydelse för vägväsendet, inhämta yttrande av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Det torde vara önskvärt, att någon representant för

vägväsendet får göra sig hörd tidigare än nu sker.

Stadsplaneutredningen har föreslagit vissa bestämmelser i sådant syfte.

I 19 § byggnadsstadgan har utredningen sålunda infört föreskrifter örn underrättelse

till vägstyrelsen i angränsande vägdistrikt angående förslag till

stadsplan. Därjämte har utredningen föreslagit att i en särskild paragraf,

betecknad 83 a § och avsedd att tillämpas endast i stadsliknande samhällen,

skulle intagas vissa bestämmelser om hörande jämväl av vägstyrelsen i det

vägdistrikt, till vilket samhället hör.

Utredningens förslag torde innebära ett steg i rätt riktning. Vissa jämkningar

föranledas emellertid av det förestående förstatligandet av den allmänna

väghållningen på landet. Principbeslut örn sådant förstatligande har

fattats av 1942 års riksdag, och årets riksdag torde komma att få taga ställning

till ett närmare utformat förslag i ämnet. Genom vägväsendets förstatligande

torde de nuvarande vägdistrikten komma att från och med den 1

januari 1944 befrias från sin väghållningsskyldighet, vilken i stället skall

övertagas av den statliga vägorganisationen. Vägväsendets centralstyrelse

blir liksom hittills väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Under denna kommer

den närmaste uppsikten över vägväsendet att utövas av vägförvaltningarna

i länen, varje vägförvaltning med en vägdirektör såsom chef. Länsstyrelserna

skola emellertid behålla ett visst inflytande på vägärendenas handläggning.

Den statliga vägorganisationen kommer att ombesörja väghållningen

ej endast på rena landsbygden utan även i de flesta stadsliknande

samhällen och i några städer. I de flesta städer och några stadsliknande

samhällen kommer väghållningen däremot att handhavas av samhället. I

sistnämnda fall skall kronan emellertid lämna bidrag till väghållningen beträffande

de för biltrafiken viktiga vägarna och gatorna. Förteckningar över

de vägar och gator i städerna, till vilkas underhåll statsbidrag lämnas, finnas

redan för närvarande. Dessa förteckningar komma att kompletteras och omarbetas

i samband med vägväsendets förstatligande.

Vare sig den statliga vägorganisationen eller vederbörande samhälle ombesörjer

väghållningen synes det vara av vikt att yttrande av vägmyndighet

inhämtas över förslag till stadsplan eller ändring däri, som berör för biltrafiken

viktig väg eller gata eller mark som är avsedd till sådan väg eller gata.

Enligt den mening som uttalats av 1938 års sakkunniga för utredning örn

vägväsendets förstatligande borde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beredas

tillfälle att avgiva yttrande angående dylika stadsplaneförslag. Såsom framhållits

i vissa yttranden över nämnda sakkunnigas betänkande torde det

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

49

emellertid vara att befara att genom en sådan anordning stadsplaneärendenas

handläggning skulle fördröjas. Vidare synes det knappast möjligt, att

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle kunna redan från början följa

handläggningen av hithörande stadsplaneärenden i alla rikets städer och

samhällen. Det torde vara mera praktiskt, att uppdraget i stället lämnas vägförvaltningen

i länet eller sålunda närmast vägdirektören. Denne torde i de

flesta fall äga tillräcklig överblick över vägväsendet i länet, även i städerna,

för att kunna själv bedöma ärendena. I annat fall bör han rådföra sig hos

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Erforderliga föreskrifter härom torde ha

sin plats i instruktionen för vägorganisationen. Kungl. Majit torde därjämte

före avgörandet av stadsplaneärenden av särskilt intresse för vägväsendet

komma att liksom hittills i viss utsträckning höra väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I fråga om sättet för hörande av vägförvaltningen i länet torde böra gälla

att vägförvaltningen i likhet med markägarna, i den mån det prövas lämpligt,

bör underrättas om stadsplaneförslag redan innan detta färdigställts.

Då förslaget berör befintlig allmän väg eller gata av vikt för biltrafiken —

eller sålunda trafikled som underhålles av eller med bidrag av det allmänna

—- bör underrättelse givas. Förteckning över sådana trafikleder kommer att

vara tillgänglig för byggnadsnämnden. Vidare bör underrättelse lämnas

vägförvaltningen, därest ifrågasatt stadsplan berör markområde, inom vilket

framdragandet av viktigare trafikled planeras. Sedan stadsplaneförslaget färdigställts,

torde yttrande över detsamma böra inhämtas från vägförvaltningen

på samma sätt som i fråga om kronan och enskilt trafikföretag. Vägförvaltningen

skall sålunda erhålla kopia och avskrift av förslaget i erforderliga

delar och skall vara skyldig att avgiva yttrande däröver. Tiden för yttrandets

avgivande, vilken beträffande kronan och enskilt trafikföretag bestämts till

minst en månad efter handlingarnas delfående, torde emellertid då det gäller

vägförvaltningen böra bestämmas till minst fjorton dagar. Givetvis bör byggnadsnämnden

icke underlåta att i ärenden av större eller svårare beskaffenhet

angiva en med hänsyn till omständigheterna avpassad längre tid för

yttrandes avgivande.

Ifrågavarande bestämmelser torde böra införas i 19 §.

Vad här anförts angående vägförvallningens hörande gäller icke Stockholm.

I denna stad torde nämligen icke komma att finnas någon vägförvaltning

utan uppsikten över vägväsendet därstädes lärer komma att handhavas

direkt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Detta föranleder visst tillägg

till 125 §.

Enligt nyssnämnda sakkunnigas mening borde, örn i ärende rörande jämkning

av stadsplan oenighet uppstode mellan vägmyndigheten och Konungens

befallningshavande, ärendet underställas Konungen. Emellertid äger

Konungens befallningshavande enligt 3 § stadsplanelagen icke rätt att fastställa

annan stadsplaneändring än sådan som ej avser planens grunddrag

eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande.

Bestämmelser örn hänskjutande lill Kungl. Majit av stadsplaneändringar, i

Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sami. Nr 153.

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

vilka Konungens befallningshavande och vägmyndigheten äro av olika mening,

torde därför ej vara erforderliga.

I det föregående har förutsatts, att väghållningen på landet kommer att

övertagas av staten från och med år 1944. Skulle detta ej ske, måste givetvis

hithörande bestämmelser i byggnadsstadgan tills vidare anpassas efter den

nuvarande vägorganisationen.

20, 21, 35, 85, 89—92 och 94 §§.

Stadsplaneutredningen har i 20, 21, 35, 85, 89—92 och 94 §§

föreslagit ett antal smärre ändringar, delvis föranledda av de förutnämnda

ändringarna i 19 §. Bland annat har i 20 §, som motsvarar nuvarande 21 §,

stadgats att vid utställande av förslag till stadsplaneändring av beskaffenhet

att kunna fastställas av Konungens befallningshavande kungörelse i tidning

icke erfordras. För närvarande kan i sådant fall kungörelse underlåtas allenast

om förslaget godkänts av sakägarna. Vidare har i 21 §, vilken motsvarar

nuvarande 20 §, införts en bestämmelse örn lagakraftbevis å stadsplanekartan.

Bestämmelserna i 85 § angående den förberedande behandlingen

av fråga om byggnadsplan ha kompletterats i anslutning till de föreslagna

ändringarna i 19 §; bl. a. har kretsen av de sakägare, som skola

särskilt underrättas, något vidgats. Slutligen har i 90 § granskningstiden för

förslag till byggnadsplan förkortats från minst en månad till minst fjorton dagar,

varjämte föreskrifterna i 94 § angående handläggning av ärende om utomplansbestämmelser

på landet avfattats så att vägstyrelsen icke skall höras i

ärendet. I

I yttrandena ha stadsplaneutredningens hithörande förslag frånsett vissa

smärre erinringar allmänt tillstyrkts.

Beträffande 20 § ha länsstyrelserna och länsarkitekterna i Älvsborgs och

Örebro län påpekat, att det syntes i viss mån olämpligt att olika utställningsförfaranden

skulle tillämpas om stadsplaneändring vore av beskaffenhet att

kunna prövas av Konungens befallningshavande och i andra fall. Detta medförde,

att byggnadsnämnden före en stadsplaneändrings formella behandling

mäste taga ställning till fragan vilken myndighet som skulle fastställa

ändringen, vilket kunde möta svårigheter.

Mot de föreslagna ändringarna i 85 § har byggnadsstyrelsen anmärkt, att

en mera fullständig omarbetning av det nu ofullkomliga byggnadsplaneinstitutet

vore angelägen. Då härav sannolikt komme att påkallas mera vittgående

ändringar i 85 §, har styrelsen ifrågasatt, örn man icke lämpligen

borde vänta med sådana partiella ändringar som utan större olägenhet kunde

uppskjutas.

I fråga om 90 § har länsarkitekten i Jämtlands län uttalat att den föreslagna

granskningstiden, minst fjorton dagar, möjligen vore för kort.

Därjämte ha beträffande 94 § byggnadsnämnden i Norrköping, svenska

kommunaltekniska föreningen och svenska teknologföreningen anmärkt, att

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 153.

51

vägdistriktets intresse mången gång berördes av utomplansbestämmelser, varför

vägstyrelsen borde höras om förslag till sådana bestämmelser.

Mot de i nu nämnda paragrafer föreslagna smärre ändringarna har jag i

likhet med de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i huvudsak ej

funnit anledning till erinran.

I fråga om förslaget till 20 § har i vissa yttranden anförts, att det syntes

olämpligt att såsom villkor för medgivande av ett enklare utställningsförfarande

i ärende rörande ändring av stadsplan föreskriva att ändringen skulle

vara av beskaffenhet att kunna fastställas av Konungens befallningshavande.

Givetvis kan det för byggnadsnämnden stundom vara svårt att på förhand

bedöma, vilket kallelseförfarande som skall tillämpas. Samma svårighet föreligger

emellertid i vissa fall redan enligt nuvarande 21 § utan att några olägenheter

försports därav. I tveksamma fall bör det mera omfattande kallelseförfarandet

användas.

Under 3 § stadsplanelagen har förut framhållits, att i 21 § byggnadsstadgan

bör införas erinran om Konungens befallningshavandes skyldighet att

pröva fråga örn fastställelse av ändring av stadsplan när detta faller inom''

Konungens befallningshavandes befogenhet. Såsom stadsplaneutredningen

föreslagit, bör dock Konungens befallningshavande äga att, då särskilda skäl

därtill föranleda, hänskjuta ändringen till Kungl. Maj:ts avgörande, oaktat

Konungens befallningshavande är befogad att själv fastställa ändringen.

Med anledning av byggnadsstyrelsens anmärkning rörande 85 §, att en

mera vittgående omarbetning därav vore förestående, vill jag erinra örn att

stadsplaneutredningen i sitt fortsatta arbete icke bör vara bunden av de lösningar

som nu finnas lämpliga. Någon olägenhet av att nu företaga de föreslagna

ändringarna i 85 § synes ej vara att befara.

I fråga örn den i 90 § föreslagna granskningstiden för förslag till byggnadsplan,

minst fjorton dagar, gäller liksom i motsvarande fall vid utställande

av stadsplan, att längre tid givetvis bör utsättas, när så erfordras.

Vad jag under 19 § anfört angående beredande av inflytande åt vägintresset

vid uppgörande av stadsplaneförslag äger i stort sett tillämpning jämväl

beträffande stomplan och byggnadsplan. Utomplansbestämmelser i stad och

på landet kunna likaledes vara av betydelse för vägväsendet. Även över

förslag till sådana planer och bestämmelser bör därför vägförvaltningen i

länet få tillfälle att avgiva yttrande, då frågan rör de för biltrafiken viktiga

vägarna.

28—29 a §§.

Av stadsplaneutredningen i 28—29 a §§ föreslagna bestämmelser

angående behandlingen av förslag till tomlindelning .avvika icke i högre

grad från vad som för närvarande gäller. Vid bestämmelsernas avfattning

bär enligt vad utredningen uttalat eftersträvats att så nära som möjligt vinna

anslutning till motsvarande bestämmelser rörande behandlingen av stadsplaneförslag.

Departe
ments
etaefen.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör enligt utredningens förslag

till 28 § 1 morn., i den mån så är lämpligt, tillfälle beredas markägarna

att yttra sig i ärendet. Föreskriften överensstämmer med vad som beträffande

stadsplan föreslagits under 19 § 1 mom. Den nuvarande granskningstiden

beträffande förslag till tomtindelning, minst fjorton dagar, har i stadsplaneutredningens

förslag bibehållits oförändrad, och liksom för närvarande

skola markägarna före granskningstidens början underrättas genom särskilda

kallelsebrev. Enligt utredningens förslag skola kallelsebreven däremot

ej såsom för närvarande nödvändigtvis vara rekommenderade utan få

avsändas som vanliga lösbrev, blott detta sker bevisligen, d. v. s. att samma

tillvägagångssätt skall användas som det vilket tillämpas beträffande kallelsebrev

angående stadsplaneförslag. Såsom skäl för denna förändring har

utredningen anfört, att rättsverkningarna av en tomtindelning i allmänhet

knappast syntes vara mera ingripande för markägarna än rättsverkningarna

av en stadsplan. Det syntes därför oegentligt att strängare regler skulle

gälla för meddelanden angående tomtindelningsförslag än för meddelanden

angående stadsplaneförslag. Vidare syntes ett meddelande, som bevisligen avsändes

med posten, praktiskt taget komma adressaten till handa lika säkert

utan rekommendation som om dylikt förfarande användes. Det kunde därjämte

hänvisas till förslaget, att markägarna borde erhålla viss kallelse redan

innan tomtindelningsförslaget uppgjorts. En extra garanti för att markägarna

finge kännedom örn vad som förehades kunde enligt utredningens

mening alltså sägas förefinnas.

I 28 § 1 mom. har utredningen vidare infört stadgande därom att, därest

ändring vidtages i utställt tomtindelningsförslag, markägarna skola underrättas

örn ändringen och få tillfälle att taga del därav. Enligt utredningens

förslag till 2 mom. i 28 § bör byggnadsnämndens beslut i tomtindelningsärende

meddelas sist fjorton dagar efter granskningstidens utgång. För närvarande

finnes ingen sådan tid angiven. Vad angår 29 § har utredhingen

till denna paragraf föreslagit det tillägget, att Konungens befallningshavandes

överlämnande till magistraten av beslut om fastställd tomtindelning skall äga

rum omedelbart. Slutligen har i utredningens förslag till 29 a § stadgats, att

vad som förut föreskrivits angående tomtindelning jämväl i tillämpliga delar

skall gälla i fråga om ändring i sådan indelning.

Även utredningens nu ifrågavarande förslag ha i allmänhet tillstyrkts i

yttrandena. Mot förslaget i 28 § 1 inom., att underrättelse till markägare

om utställning av tomtindelningsförslag skall kunna ske i vanligt lösbrev,

ha emellertid stadsfullmäktige i Stockholm anmärkt, att detta förslag av

markägarna med fog kunde anses som en onödig minskning av rättssäkerheten.

Sveriges fastighetsägareförbund har mot samma förslag erinrat, att

det förelåge allvarlig fara att underrättelsen icke komme markägaren till

handa, och har därför på det bestämdaste avstyrkt den föreslagna ändringen.

I fråga om förslaget i 28 § 2 inom., att ärende rörande tomtindelning skall

företagas till avgörande sist fjorton dagar efter granskningstidens utgång,

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

53

har lantmäteristyrelsen anfört, att enligt 11 § byggnadsstadgan vore byggnadsnämnd,

om icke annat bestämts i byggnadsordning eller särskilda omständigheter

därtill föranledde, icke skyldig att sammanträda oftare än en

gång i månaden och att förslaget sålunda syntes innebära att byggnadsnämnderna

i det betydande antal samhällen, som tillämpade sagda sammanträdesordning,

eventuellt måste anordna extra sammanträden för behandling

av samtliga tomtindelningsärenden. Styrelsen har fördenskull hemställt, att

lämplig jämkning av bestämmelsen måtte verkställas. Liknande erinran har

gjorts av länsarkitekten i Kopparbergs och Västmanlands län, byggnadsnämnderna

i Kalmar och Karlskoga samt svenska kommunaltekniska föreningen.

De föreslagna bestämmelserna i 28—29 a §§, vilka tillstyrkts i det stora

flertalet yttranden, synas i stort sett ändamålsenliga och lämpliga. Beträffande

frågan, huruvida kallelser skola avsändas i rekommenderat brev eller

ej, har utredningen påpekat, att rättsverkningarna av tomtindelning i allmänhet

knappast äro mera ingripande för markägarna än rättsverkningarna

av stadsplan. Då underrättelse om utställning av stadsplaneförslag redan nu

kan avsändas i vanligt lösbrev och någon olägenhet ej försports därav, har

utredningen ansett, att samma förfaringssätt borde få användas även vid

markägarnas underrättande om utställande av förslag till tomtindelning.

Upphävandet av föreskriften att underrättelse om förslag till tomtindelning

skall ske genom rekommenderat brev har emellertid i vissa yttranden betecknats

som en onödig försämring av rättssäkerheten. Denna invändning

synes ej sakna fog. Då kallelsebrevens avsändande under rekommendation

ej medför någon försening av ärendets handläggning, och antalet som skall

kallas i dessa fall är ringa, torde den nuvarande bestämmelsen böra bibehållas.

Med anledning av påpekandet att svårighet mången gång torde föreligga

för byggnadsnämnden att meddela beslut i tomtindelningsärende inom i förslaget

angiven tid, sist fjorton dagar efter granskningstidens utgång, torde

bestämmelsen härom böra underkastas viss jämkning.

118 §.

Enligt 118 § gäller nu, att byggnadsnämnden äger meddela tillstånd att

uppföra byggnader, avsedda att kvarstå endast viss kort tid, samt att vidtaga

anordningar och uppföra mindre byggnader, som avse att tillgodose den

allmänna trevnaden, utan hinder av att företaget strider mot stadsplan, stomplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, därest företaget prövas ej

avsevärt försvåra markens användande för avsett ändamål. På grund av detta

stadgande kan byggnadsnämnden, där fråga är örn byggnad av angivet slag,

medgiva undantag från byggnadsförbuden i 13 och 63 §§ stadsplanelagen.

Stadsplaneutredningen har anfört, alt det måste anses berättigat

att byggnadsnämndens rätt att medgiva uppförande av provisorisk

byggnad i sirid mot .stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbe
-

Departo
mente
chefen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

s tämmelser gjordes vidsträcktare än enligt 118 § för närvarande vore fallet,

därest byggnaden verkligen vore av tillfällig natur. Å andra sidan borde tillses,

att icke byggnader uppfördes under sken av att vara tillfälliga, ehuru

de kunde antagas komma att kvarstå lång tid. För åstadkommande av en

enhetlig tillämpning syntes det nödvändigt, att vad som skulle förstås med

tillfällig byggnad närmare angåves i byggnadsstadgan. Utredningen förordade,

att såsom längsta tid för byggnadens bestånd sattes en tid av tre år

från det byggnadslov meddelades. Vidare syntes böra fordras, att byggnaden

skulle vara av enkel beskaffenhet — bland annat till förhindrande av

att efter de tre årens utgång byggnadens kvalitet toges till intäkt för yrkande

örn förlängning av byggnadstillståndet — samt att byggnaden ej uppfördes

i mer än en våning. Uppfördes en byggnad i två eller flera våningar, syntes

den knappast vara avsedd såsom tillfällig i den mening, som här vore fråga.

Skulle sedan de tre åren förflutit, förlängning av tillståndet tilläventyrs önskas,

syntes sådant tillstånd få sökas icke hos byggnadsnämnden utan hos

Kungl. Maj:t eller, där fråga vore örn undantag från byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser för landet, hos Konungens befallningshavande. Under

förutsättning att den av utredningen föreslagna definitionen godtoges,

syntes byggnadsnämnden kunna medgivas rätt att för tillfällig byggnad dispensera

ej endast från stadsplan, stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser

utan även från bestämmelserna i 79 a eller 80 § byggnadsstadgan.

Vidare syntes på sätt förut anmärkts under 17 § stadsplanelagen möjlighet

böra beredas byggnadsnämnden att medgiva uppförandet av tillfällig byggnad

i strid mot 17 § första och andra styckena stadsplanelagen eller sålunda

å icke tomtindelad mark eller å tomt som berördes av väckt fråga om ändrad

tomtindelning. I enlighet med vad sålunda anförts har utredningens förslag

till 1 mom. första stycket avfattats. I fråga om anordningar och byggnader

som avse att tillgodose den allmänna trevnaden har utredningen ej

föreslagit ändring i gällande bestämmelser. Dessa ha upptagits i sak oförändrade

i andra stycket av samma moment.

Utredningen har vidare anmärkt, att de stadsplaner som nu uppgjordes

ofta vore onödigt detaljerade. För att stadsplaneändringar icke skulle bliva

nödvändiga vid igångsättandet av snart sagt varje byggnadsföretag brukade

bland stadsplanebestämmelserna ofta intagas en föreskrift örn rätt för byggnadsnämnden

att medgiva mindre avvikelser från dessa bestämmelser. Såsom

villkor för att byggnadsnämnden skulle äga sådan rätt brukade därvid

fordras, att nämnden till sitt biträde hade stadsarkitekt eller annan sakkunnig

person. Enligt utredningens mening vore det lämpligt, att en generell

föreskrift av detta slag upptoges i byggnadsstadgan. Den rätt att medgiva avvikelser,

som alltså borde stadgas för byggnadsnämnden, syntes böra gälla

ej blott i fråga om stadsplan utan även beträffande stomplan, byggnadsplan

och utomplansbestämmelser. Avvikelserna borde begränsas till att avse föreskriven

detaljreglering av bebyggelsen. Såsom exempel på dylika avvikelser

kunde nämnas jämkning av hushöjd, ökat våningsantal i någon del av byggnad,

jämkning av gräns mellan olika bestämmelseområden och förskjutning

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

55

av byggnads läge. Syftet med förslaget vore icke, att den fastställda regleringen

av dylika förhållanden skulle kunna helt frångås. Avvikelserna borde

vara av mindre omfattning och betydelse och finge ej innebära avsteg från

planens eller bestämmelsernas grunddrag. Uppenbart vore naturligtvis också,

att bestämmelserna i stadsplanelagen eller byggnadsstadgan ej finge åsidosättas.

För att jämkningar skulle medgivas borde vidare fordras, att giltiga

skäl därtill förelåge samt att avvikelserna av byggnadsnämnden prövades

ändamålsenliga. I överensstämmelse med vad sålunda anförts har såsom

2 mom. i 118 § av utredningens förslag stadgats, att byggnadsnämnden, där

den till sitt biträde har stadsarkitekt eller annan sakkunnig, av Konungens

befallningshavande för här ifrågavarande ändamål godkänd person, äger

att, om särskilda skäl därtill äro, medgiva mindre avvikelser från stadsplans,

stomplans, byggnadsplans eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av

bebyggandet, som ej innebära avsteg från planens eller bestämmelsernas

grunddrag och som nämnden finner ändamålsenliga.

Till 3 mom. i 118 § har stadsplaneutredningen såsom redan anförts vid behandlingen

av 17 § stadsplanelagen överflyttat det i tredje stycket av sistnämnda

paragraf för närvarande intagna bemyndigandet för Konungens befallningshavande

att medgiva dispens från förbuden i paragrafens första och

andra stycken mot nybyggnad å icke tomtindelad mark eller å tomt, som beröres

av väckt fråga om ändring i tomtindelning. Sådan dispens får för närvarande

medgivas, då synnerliga skäl föranleda det och nybyggnaden prövas

ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret. Med hänsyn till

det alltför frikostiga sätt, på vilket denna dispensrätt stundom tillämpats,

har densamma enligt utredningens förslag dock försetts med det förbehållet,

att nybyggnad å mark som ej blivit tomtindelad må tillåtas allenast om anledning

finnes att antaga att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt

fördröjes. Ett grundläggande villkor för att dispensansökan skall av Konungens

befallningshavande beviljas bör enligt förslaget till 118 § 3 mom. alltså

vara, att ansökan om tomtindelning skett.

Utredningens ifrågavarande förslag lia i allmänhet tillstyrkts av de hörda

myndigheterna och sammanslutningarna.

I fråga örn förslaget till 118 § 1 mom. första stycket har i flera yttranden

framhållits, att detsamma underlättade byggnadsnämndens verksamhet och

vöre till fördel för byggnadsverksamheten. Svenska brandskydclsföreningen

och brandförsvarskommittén ha därjämte anfört, att detta förslag innebure

en förbättring ur brandskyddssynpunkt. Viss tvekan angående förslagets

lämplighet har uttalats av svenska teknologföreningen, som ansett att

tillstånd lill uppförande av provisorisk byggnad icke borde få meddelas beträffande

byggnad för egentligt bostadsändamål utan endast i fråga örn barackbyggnader

för allmänna behov för manskapsförläggningar och dylikt.

Vidare har föreningen ansett den föreslagna definitionen på tillfällig byggnad

vara alltför obestämd, varför densamma borde utgå. Enligt föreningens mening

skulle definitionens syfte bättre fyllas genom lämplighetsprövning från

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

fall till fall. Därjämte har länsstyrelsen i Norrbottens län förklarat, att elen.

ställde sig i någon mån betänksam mot en vidgning av byggnadsnämndens befogenhet

i ifrågavarande hänseende.

Mot förslaget i 1 mom. första stycket ha riktats ett flertal detaljanmärkningar.

Stadsfullmäktige m. fl. i Göteborg ha ansett, att den föreslagna definitionen

på tillfälliga byggnader vöre väl snäv. Det förekomme ofta, att utställningshallar

uppfördes i mer än en våning. Likaledes kunde utrymmesbrist

vid arbetsplatsen för ett bygge föranleda, att arbetsskjul för bygget

måste uppföras i mer än en våning. Den tid som tillfällig byggnad skulle få

kvarstå syntes också väl knappt tilltagen. En tid upp till fem år förefölle mera

rimlig. Även för en tillfällig byggnad syntes i vissa fall en ej alltför knappt

tillmätt amorteringstid vara befogad. Förutom de tillfälliga byggnaderna förekomme

emellertid provisorisk bebyggelse av annat slag. Det vore nämligen

ofta så, att tiden för ett visst områdes bebyggande i enlighet med fastställd

stadsplan ännu icke vore inne för viss eller vissa delar av området och att det

vore önskligt, stundom nödvändigt, med en provisorisk bebyggelse. Tiden

för sådana byggnaders kvarstående bleve i regel icke oväsentligt längre än den

tid som kunde ifrågakomma för de tillfälliga byggnaderna. Beträffande mindre

betydelsefulla byggnadsärenden av detta slag syntes det vara onödigt, att

de skulle underställas Kungl. Majit för dispens enligt 13 § stadsplanelagen. Särskilda

bestämmelser borde därför meddelas för sådan provisorisk bebyggelse.

Liknande uttalanden ha gjorts av svenska arkitekters riksförbund samt

länsstyrelsen och länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län. Mot föreskriften,

att provisorisk byggnad endast skulle få uppföras i en våning, ha vidare länsarkitekterna

i Stockholms och Älvsborgs län uttalat sig. H. S. B. har uttalat,

att tidsbegränsningen tre år möjligen vore för snäv.

Svenska kommunaltekniska föreningen har anfört:

o Ofta kan det exempelvis vara lämpligt att utnyttja ett stadsplanelagt område

till koloniträdgårdar eller liknande, innan det tages i bruk för sitt definitiva

ändamål. Dessa kolonier bli i regel bebyggda med små sommarhus, vilka

äro av tillfällig natur. Dylika byggnaders karaktär kan måhända karakteriseras

så, att de äro byggnader, som ej utnyttjas permanent till bostad. Det

kan med anledning av den rikliga förekomsten av dylika tillfälliga byggnader

ifrågasättas, om icke den föreslagna tiden för byggnadslov om endast tre år

borde kunna förlängas eller rätt till förlängning medgivas byggnadsnämnd.

Tillfälliga byggnader kunna ju vara av vitt skilda andra slag, och ett av villkoren

för att de skola få uppföras även på mycket kort lid torde böra vara, att

de icke orsaka någon olägenhet för grannar.

Liknande mening har uttalats av stadsplanekontoret i Stockholm. Vidare

bär byggnadsnämnden i Uppsala med instämmande av länsstyrelsen i lånet

anfört att det förekommit ett betydande antal fall, då tillstånd till upplag och

materialgårdar meddelats beträffande i stadens utkanter belägna markområden,

vilka enligt stadsplanen vore utlagda till byggnadskvarter men på avsevärd

tid icke komme att tagas i anspråk för bebyggande. I dessa fall, då merendels

skjulbyggnader av enkel beskaffenhet funnits eller blivit uppförda inom

upplagsområdet eller materialgården, hade tillstånd icke kunnat meddelas an
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majlis proposition nr 153.

57

nät än för viss kortare tid, vanligen tre år. Anläggningen hade otvivelaktigt

haft en ganska »tillfällig» karaktär, beroende på vid vilken tidpunkt frågan

om markens bebyggande aktualiserades. Då de tre åren gått till ända, hade

på ansökan av vederbörande en förnyad prövning ägt rum och i sådana fall,

då en utsträckning av det provisoriska tillståndet ansetts icke medföra någon

olägenhet, hade sådan beviljats. Det gjordes bestämt gällande, att det i nu avsedda

slags fall icke kunde vara något att i princip erinra mot ett i en eller

flera omgångar förlängt provisorium. Att frånkänna nämnden rätten alt avgöra

dylika frågor måste bli liktydigt med att Kungl. Maj:t överhopades med

bagatellartade dispensärenden. Om olämpligheten därav syntes intet tvivel

kunna råda.

Att byggnadsnämnden borde kunna förlänga byggnadslov för provisorisk

byggnad, har därjämte ifrågasatts av länsstyrelsen i Södermanlands län, stadsfullmäktige

och byggnadsnämnden i Malmö, byggnadsnämnderna i Eskilstuna

och Karlskoga samt föreningen Sveriges stadsarkitekter. Byggnadsnämnden i

Örebro har för sin del föreslagit, att förlängning av byggnadslov för provisorisk

byggnad skulle kunna medgivas av Konungens befallningshavande. Å andra

sidan har länsarkitekten i Kronobergs och Blekinge län ansett, att provisorisk

byggnad endast borde få kvarstå två i stället för föreslagna tre år, medan

länsarkitekten i Jämtlands län föreslagit, att såsom villkor för uppförande

av provisorisk byggnad borde fordras att säkerhet ställdes för byggnadens

nedrivande vid den tid då byggnadslovet upphörde att gälla. Slutligen ha länsstyrelsen

och länsarkitekten i Västerbottens län uttalat, att erfarenheten från

länet påkallade att tillfällig byggnad finge uppföras ej blott, som utredningen

föreslagit, i strid mot 17 § stadsplanelagen utan även i strid mot 18 §.

1 fråga om utredningens förslag i andra stycket av 1 mom. har drätselkammarens

andra avdelning i Malmö framhållit, att det där lämnade tillståndet

för byggnadsnämnden att meddela lov till vidtagande av anordningar och

uppförande av mindre byggnader, som avsåge att tillgodose den allmänna

trevnaden, torde omfatta även poliskiosker, mindre vänthallar för buss- och

spårvagnspassagerare, mindre transformatorstationer, annonspelare m. fl.

smärre anordningar. Ett förtydligande borde dock enligt avdelningens mening

göras i lagtexten. I detta yttrande ha stadsfullmäktige i Malmö instämt.

Liknande uttalanden ha gjorts av länsarkitekten i Jämtlands län, stadsplanekontoret

i Stockholm, byggnadsnämnden i Kalmar och svenska kommunaltekniska

föreningen.

Vad därefter angår de av stadsplaneutredningen föreslagna reglerna i 118 §

2 mom. bar H. S. B. anfört, att dessa regler syntes mycket viktiga för undvikande

av de tidsödande dispensärenden som nu förekomme i fråga örn

praktiskt betydelsefulla men principiellt betydelselösa bestämmelser, som

försvårade eller fördyrade elt bygge. I liera andra yttranden bar jämväl framhållits,

att förslaget vore mycket lämpligt och bade stort praktiskt värde.

Svenska brandskyddsföreningen och brandförsvarskommittén lia dock uttalat,

alt del kunde tänkas alt byggnadsnämnden med stöd av ifrågavarande

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

bestämmelser bomme att medgiva inredande av vindarna i tvåvånings trähus,

där sådant eljest icke vöre tillåtet, samt lia fördenskull avstyrkt förslaget.

Vidare har förslaget avstyrkts av länsarkitekten i Norrbottens län. Viss

tvekan angående förslagets lämplighet har även uttalats av länsarkitekten i

Jönköpings län, som ifrågasatt att den dispensrätt som enligt förslaget skulle

tillkomma byggnadsnämnden i stället borde lämnas åt Konungens befallningshavande,

samt av svenska kommunaltekniska föreningen, vilken befarat

att tillämpningen av förslaget skulle bliva synnerligen ojämn. Skulle de föreslagna

bestämmelserna ändock införas, borde de enligt föreningens åsikt

kompletteras genom att såsom villkor för medgivande av avvikelse fordrades

att grannes rätt eller trevnad ej därav kunde beröras samt att fastställd byggnadsrätt

genom avvikelsen icke finge ökas. Förslag om liknande kompletteringar

ha framställts av länsarkitekten i Jämtlands län, fastighetskontoret och

fastighetsnämnden samt stadsplanekontoret i Stockholm, byggnadsnämnden i

Karlskoga och svenska teknologföreningen.

Byggnadsstyrelsen har funnit förslaget lämpligt, dock att såsom förutsättning

för byggnadsnämndens dispensbefogenhet borde uppställas en ovillkorlig

fordran pa tillgång till stadsarkitekt med full kompetens. Eljest borde

enligt styrelsens mening dessa dispenser överlåtas på länsstyrelserna. Att

dispensrätten endast borde tillkomma byggnadsnämnd, som hade biträde med

stadsarkitekts kvalifikationer, har vidare uttalats av länsarkitekten i Kopparbergs

och Västmanlands län, medan länsstyrelsen och länsarkitekten i Västerbottens

län samt länsarkitekten i Värmlands län ansett förslaget böra kompletteras

med föreskrift om att, där byggnadsnämnden saknade stadsarkitekt

eller därmed jämförligt biträde, Konungens befallningshavande skulle äga

motsvarande rätt. Vikten av att byggnadsnämndens sakkunniga biträde verkligen

deltagit i dispensärendets beredning har understrukits av länsstyrelsen

i Malmöhus lån och länsarkitekten i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Stockholms

län har framhållit, att någon garanti ej förelåge för att byggnadsnämndens

beslut komme att fattas i överensstämmelse med det sakkunniga biträdets

mening, och har därför föreslagit, att om nämnden och dess sakkunniga

biträde hade olika uppfattning i ärende av ifrågavarande slag, avgörandet

skulle hänskjutas till Konungens befallningshavande. Samma mening har uttalats

av länsstyrelsen och länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen

i Hallands län och svenska arkitekters riksförbund, under det att

länsarkitekterna i Kronobergs och Blekinge, örebro och Jämtlands län samt

byggnadsnämnden i Karlskoga föreslagit, att dispens skulle få beviljas av

byggnadsnämnden endast om dess sakkunniga biträde tillstyrkt bifall därtill.

En utsträckning av byggnadsnämndens dispensbefogenhet till att omfatta

även undantag fran bestämmelserna i 79 a § har påyrkats av länsstyrelserna

och länsarkitekterna i Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län,

byggnadnåmnden i Umeå samt föreningen Sveriges stadsarkitekter. Länsstyrelsen

och länsarkitekten i det förstnämnda länet ha därjämte, liksom länsarkitekten

i Kopparbergs och Västmanlands län samt byggnadsnämnden i

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 153.

59

Eskilstuna, framhållit angelägenheten av att anvisningar angående föreskrifternas

rätta tillämpning utfärdades.

I fråga örn utredningens förslag till 118 § 3 mom. har länsarkitekten i Jönköpings

län anmärkt, att Konungens befallningshavandes dispensrätt enligt

förslaget vore mera begränsad än vad i länet tidigare tillämpats. Skulle Konungens

befallningshavandes dispensrätt inskränkas så som utredningen föreslagit,

borde enligt länsarkitektens mening närmare direktiv därom givas i

byggnadsstadgan. Resultatet skulle emellertid i så fall sannolikt bliva, att de

dispenssökande med förbigående av Konungens befallningshavande vände

sig direkt till Kungl. Maj:t. Även i vissa andra yttranden har uttalats, att

Konungens befallningshavandes dispensrätt måhända blivit för starkt begränsad.

Å andra sidan har svenska kommunaltekniska föreningen påyrkat,

att såsom villkor för dispens skulle ytterligare fordras, att tomtindelning begärts

samt att staden erhållit säkerhet för gatumarksersältning och gatukostnadsbidrag.

Liknande uttalanden lia gjorts av svenska tcknologföreningen,

byggnadsnämnden i Norrköping, fastighetskontoret, fastighetsnämnden och

stadsplanekontoret i Stockholm samt länsstyrelsen och överlantmätaren i

Värmlands län.

Liksom stadsplaneutredningen finner jag lämpligt, att byggnadsnämndens

nuvarande befogenhet att medgiva uppförandet av tillfällig byggnad i strid

mot gällande bestämmelser något utökas samt att i samband därmed i författningen

närmare angives vad som förstås med tillfällig byggnad. Mot utredningens

i 1 mom. första stycket upptagna förslag härutinnan, vilket tillstyrkts

i de flesta yttrandena, har jag sålunda i stort sett intet att erinra.

Enligt utredningens förslag skall tillstånd till uppförande av tillfällig byggnad

kunna medgivas allenast om den är av enkel beskaffenhet samt skall

uppföras i endast en våning och kvarstå i högst tre år från det byggnadslov

meddelades. I vissa yttranden har framhållits, att det stundom förekomme

att tillfälliga byggnader, t. ex. utställningshallar och arbetsskjul, uppfördes i

mer än en våning. Erfarenheten lärer emellertid visa, att svårighet ofta möter

att få bort dylika provisoriska byggnader, sedan de en gång uppförts, och

detta gäller i högre grad ju större och mer påkostad byggnaden är. Att låta

byggnadsnämnden medgiva uppförandet av tillfällig byggnad i mer än en

våning, synes därför icke tillrådligt. Däremot torde betänkligheter icke möta

att låta Konungens befallningshavande giva tillstånd därtill. Vad åter angår

förslaget att byggnadstillstånd ej skulle få meddelas för längre tid än tre år,

har i vissa yttranden framhållits, att det ofta kunde vara lämpligt att upplåta

ett stadsplaneiagt område till koloniträdgårdar eller till upplag eller materialgårdar,

innan det toges i bruk för sitt slutliga ändamål. Området bebyggdes

därvid med små sommarhus eller med skjulbyggnader av enkel beskaffenhet.

Dylik bebyggelse kunde ofta utan olägenhet kvarstå längre tid än tre

år. Vad sålunda anförts synes riktigt. Tillstånd till provisorisk byggnad torde

emellertid icke böra av byggnadsnämnden få lämnas för längre tid än tre

år, med mindre Konungens befallningshavande lämnat medgivande därtill.

Departe
ments
chefen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Teknologföreningen har anmärkt, att tillstånd till uppförande av provisorisk

byggnad icke borde få meddelas beträffande byggnad för bostadsändamål.

Med anledning härav må framhållas, att provisorisk bostadsbebyggelse

kan vara lämplig exempelvis för användning under uppförandet av andra

byggnader. Att provisorisk bebyggelse icke bör ske så att den medför skada för

granne är tydligt. Särskild bestämmelse härom torde ej erfordras.

Vad i yttrandena i övrigt anmärkts mot 1 mom. första stycket i stadsplaneutredningens

förslag torde ej vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring

däri.

I 1 mom. andra stycket har utredningen i oförändrat skick upptagit gällande

bestämmelser om rätt för byggnadsnämnden att medgiva tillstånd till

vidtagande av anordningar och uppförande av mindre byggnader, sorn avse

att tillgodose den allmänna trevnaden. Den här lämnade befogenheten bör,

såsom i några yttranden framhållits, utvidgas att omfatta mindre transformatorstationer

och andra smärre anläggningar till allmänhetens nytta.

Mot de nuvarande stadsplanerna kan, såsom stadsplaneutredningen framhållit,

riktas den anmärkningen att de ofta äro onödigt detaljerade. Detta

utgör ej sällan ett betydande hinder för byggnadsverksamheten. Enligt utredningens

förslag till 2 mom. i 118 § skulle byggnadsnämnden under vissa

förutsättningar kunna medgiva mindre avvikelser från stadsplan liksom från

stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Lämpligheten av detta

förslag, varigenom ändring av planen eller bestämmelserna ej sällan skulle

kunna undvikas, har allmänt vitsordats i yttrandena.

Utredningens förslag ger byggnadsnämnden möjlighet att tillåta sådana

mindre avvikelser från stadsplans detaljreglering av bebyggandet som ej

innebära avsteg från planens grunddrag. Att avvikelse ej heller bör medgivas

i strid mot stadsplanens huvudsakliga syfte synes tydligt. Mera väsentliga undantag

kunna ej tillåtas. Ej heller bör kunna medgivas undantag från föreskrifterna

i 79 a §. Tillåtelse torde sålunda icke kunna givas att inreda

vinden i tvåvånings trähus, där sådant eljest icke är tillåtet. Brandskyddsföreningens

och brandförsvarskommitténs farhågor, att dylika medgivanden

skulle lämnas och därigenom vådor uppkomma ur brandskyddssynpunkt,

synas därför icke befogade. Dispensrätten bör vidare, såsom utredningen

föreslagit, tillkomma byggnadsnämnd endast om denna har tillgång till verkligt

sakkunnigt biträde. Härutinnan synes det, såsom i vissa yttranden

framhållits, vara skäl att uppställa något strängare krav än utredningens

förslag innehåller. Den föreslagna dispensrätten torde sålunda endast böra

tillerkännas byggnadsnämnden, därest nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt

och denne tillstyrkt åtgärden. Örn ej dessa förutsättningar föreli§ga>

torde dispensrätten böra utövas av Konungens befallningshavande. För

att såvitt möjligt säkerställa en enhetlig praxis kan det därjämte vara lämpligt,

att anvisningar för byggnadsnämndernas handhavande av dispensrätten

utfärdas av byggnadsstyrelsen. Kommunaltekniska föreningen har framhållit,

att dispens icke borde få beviljas, om grannes rätt eller trevnad därav kunde

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

61

beröras eller om fastställd byggnadsrätt genom dispensen ökades. Uttryckliga

bestämmelser i sådant hänseende synas dock icke erforderliga. Däremot

kan det vara lämpligt, att erinran därom intages i sådana anvisningar

som nyss nämnts.

Vad nu sagts om avvikelser från stadsplan gäller i tillämpliga delar även

stomplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser.

I detta sammanhang vill jag även beröra ett av stadsplaneutredningen

framlagt förslag till ändring av 15 § byggnadsstadgan. För att framhäva,

att stadsplanerna icke finge utarbetas allt för detaljerat, har utredningen i

nämnda paragraf upptagit föreskrift, att vid stadsplans uppgörande bör tillses

att byggnadsverksamheten icke kringgärdas med detalj föreskrifter i vidare

mån än som är oundgängligen nödvändigt för vinnande av det med planen

avsedda syftet. I vissa yttranden har mot detta förslag anmärkts, att det vore

strängt taget obehövligt och att det kanske rent av kunde leda till icke önskvärda

misstydningar. I andra yttranden har däremot framhållits, att förslaget

vore till fördel.

De förut angivna jämkningsmöjligheterna i 118 § 2 mom. äro tydligen

ägnade att undanröja olägenheterna av en för långt driven detaljreglering av

de nuvarande stadsplanerna. För att hindra att stadsplanerna bliva onödigt

detaljerade synes därjämte en viss ändring av nuvarande praxis böra komma

till stånd. Detta torde emellertid lämpligen kunna ske genom att byggnadsstyrelsen

utarbetar anvisningar och formulär till ledning vid stadsplans uppgörande.

Någon ändring av 15 § för berörda ändamål synes därför, åtminstone

för närvarande, icke böra göras. Under sitt fortsatta arbete torde stadsplaneutredningen

få anledning att närmare pröva frågan örn stadsplanernas

innehåll.

De i 118 § 3 mom. föreslagna bestämmelserna om rätt för Konungens befallningshavande

att tillåta nybyggnad å icke tomtindelad mark motsvara

i huvudsak vad som för närvarande gäller enligt 17 § tredje stycket stadsplanelagen.

Mot förslaget synes icke finnas anledning till anmärkning. Någon

risk för att de dispenssökande skulle i större utsträckning med förbigående

av Konungens befallningshavande vända sig direkt till Kungl. Majit med

ansökan enligt det föreslagna tredje stycket i 17 § stadsplanelagen torde icke

föreligga. För övrigt hänvisar jag till vad jag anfört vid behandlingen av

sistnämnda lagrum.

123 §.

Stadsplaneutredningen har framhållit, att av gällande stadgande

i 123 § 1 mom. första stycket följde att, örn byggnadsnämnden, i enlighet

med vad utredningen föreslagit under 3 § stadsplanelagen, antoge stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser eller ändring diiri, talan mot nämndens

beslut skulle få fullföljas hos Konungens befallningshavande inom en

månad efter beslutets delgivning med klaganden. Att tiden för besvär över

byggnadsnämndens beslut att antaga stadsplan m. m. sålunda skulle bliva

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

beroende av beslutets delgivning med därav berörda sakägare, vore icke tillfredsställande.

En sådan delgivning mötte mycket stora svårigheter och vore

i ärenden av större räckvidd praktiskt taget omöjlig att genomföra i full utsträckning.

Till jämförelse härmed kunde erinras, att beträffande klagan över

motsvarande beslut av stadsfullmäktige gällde enligt 76 § lagen om kommunalstyrelse

i stad en besvärstid av tjugu dagar, räknat från den dag då stadsfullmäktiges

protokoll offentligen upplästes. Ett besvärsförfarande sådant

som det i fråga om stadsfullmäktiges beslut föreskrivna syntes emellertid icke

lämpligen kunna stadgas beträffande beslut av byggnadsnämnd.

Erfarenheten visade, enligt vad utredningen vidare uttalat, att rätten till

besvär över stadsfullmäktiges beslut att antaga stadsplaneförslag kunde medföra

en högst avsevärd förlängning av tiden för slutlig prövning och fastställelse

av förslaget. En av byggnadsstyrelsen verkställd utredning visade

därjämte, att ifrågavarande besvärsrätt icke hade någon praktisk betydelse

ur rättssäkerhetssynpunkt. Sakägarnas berättigade intressen bleve tillvaratagna,

oavsett örn de gjordes gällande besvärsvägen eller i annan ordning.

De formella invändningar, som kunde vara att anföra mot stadsfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut örn antagande av stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser, kunde enligt utredningens mening beaktas av Konungens

befallningshavande eller Kungl. Majit likaväl i samband med fastställelseprövningen

som i särskilda besvärsmål. Enligt 19 § byggnadsstadgan

skulle sakägarna hållas underrättade om ett stadsplaneförslags olika utvecklingsstadier.

Innan förslaget antoges, hade sakägarna alltså beretts tillfälle

att taga ställning till detsamma. Skulle någon anse sin rätt kränkt, vore det

den missnöjde obetaget att framföra sina erinringar såväl hos Konungens befallningshavande

som hos Kungl. Majit, örn Konungens befallningshavande

jämlikt 3 § stadsplanelagen ej ägde fastställa förslaget. Någon formlig besvärsrätt

härför erfordrades icke. Skulle Konungens befallningshavande fastställa

ett underställt förslag trots framställda erinringar, hade den missnöjde

enligt 75 § stadsplanelagen möjlighet att hos Kungl. Majit överklaga Konungens

befallningshavandes beslut. Med hänsyn till vad sålunda anförts

har utredningen ansett förbud böra införas mot överklagande av stadsfullmäktiges

eller byggnadsnämnds beslut, som innefattade antagande av stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser eller av ändring i sådan plan

eller sådana bestämmelser.

Samma skäl motiverade, att förbud även stadgades mot klagan över byggnadsnämnds

beslut som innefattade antagande av tomtindelning eller ändring

däri.

Bestämmelser i överensstämmelse med vad sålunda förordats ha av utredningen

upptagits i 123 § 1 mom.

Ifrågavarande förslag har i allmänhet tillstyrkts i yttrandena, därvid

framhållits att det syntes kunna genomföras utan att sakägarnas intressen

kränktes och innebure en värdefull förenkling. Även Sveriges fastighetsägareförbund

bär vitsordat, att möjligheten att överklaga beslut om anta
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

63

gande av stadsplan icke hade någon betydelse för markägarna annat än i undantagsfall.

Överståthållarämbetet, som i och för sig icke haft något att

erinra mot de föreslagna reglerna, har emellertid ifrågasatt, huruvida det

vore lämpligt att, såsom utredningens förslag innebure, ett undantag från

en regel i de genom Kungl. Maj:ts och riksdagens gemensamma beslut tillkomna

kommunallagarna skedde genom föreskrift i en författning, som i

likhet med byggnadsstadgan vore tillkommen genom beslut av Kungl. Maj:t,

låt vara efter hörande av riksdagen. Samma mening har uttalats av stadsplanenämnden

i Stockholm. Stadsjuristen i Stockholm har likaledes anmärkt,

att det icke syntes riktigt att i byggnadsstadgan föreskriva undantag

från allmän lag. Enär det vidare enligt stadsjuristens mening vore av stor

betydelse för rättssäkerheten, att regeringsrätten finge tillfälle att genom besvär

pröva stadsplaneärenden, har stadsjuristen — i motsats dock mot stadsfullmäktige

i Stockholm, som ansett den ifrågavarande klagorätten ha ringa

praktisk betydelse — avstyrkt förslaget i denna del.

Lantmäteristyrelsen har bl. a. anfört:

Mot det föreslagna förbudet att överklaga byggnadsnämnds beslut, som innefattar

antagande av tomtindelning eller ändring däri, har lantmäteristyrelsen

i och för sig icke någonting att invända. Styrelsen ifrågasätter likväl,

huruvida nuvarande möjligheter att i dessa ärenden anlita så att säga dubbla

besvärsvägar helt avlägsnas genom den föreslagna bestämmelsen. Enligt

denna är det endast byggnadsnämnds beslut att antaga tomtindelning

eller ändring däri, som undantagas från klagorätt, men i sådant

ärende kunna även förekomma andra beslut, som någon sakägare kan finna

för sig olägliga, eller som genom besvär kunna utnyttjas till förmån för en

allmän strävan att fördröja ärendets slutliga avgörande. Lantmäteristyrelsen

har den 19 mars 1942 avgivit underdånigt utlåtande i anledning av besvär

över byggnadsnämnds beslut att uppdraga åt vederbörande tjänsteman att

utarbeta tomtindelning med visst innehåll, och då sagda åtgärd ansetts falla

inom ramen av nuvarande besvärsordning, synes med större skäl besvär kunna

anföras mot byggnadsnämnds beslut att utställa tomtindelningsförslag till

markägarnas hörande eller att på grund av inkomna anmärkningar befordra

utställt tomtindelningsförslag till viss omarbetning. I båda fallen kan nämligen

beslutet vara direkt olägligt för markägare med intressen, som stå i

motsatsförhållande till beslutet.

Den nuvarande rätten att anföra besvär över stadsfullmäktiges beslut örn

antagande av stadsplan enligt vad i kommunallagarna är stadgat torde, såsom

stadsplaneutredningen anfört, för sakägarna vara utan nämnvärd praktisk

betydelse. Erfarenheten har visat, att de besvär som förekommit över dylika

stadsfullmäktigebeslut i regel icke avsett sådana förhållanden i ärendets

handläggning som kunnat giva Konungens befallningshavande anledning att

bifalla besvären. Eftersom stadsplans antagande alltid följes av fastställelseprövning,

bliva sakägarna i tillfälle att framföra sina erinringar hos fastställelscmyndighetcn,

vare sig besvär anföras eller ej. Är fråga örn stadsplaneändring

av beskaffenhet att kunna fastställas av Konungens befallningshavande,

kan vidare fastställelsebeslutet överklagas enligt reglerna i 75 §

stadsplanelagen. Rätten att därjämte i den ordning sorn stadgas i kommunal
-

Departe
ments
chefen.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

lagarna föra talan mot stadsfullmäktiges ifrågavarande beslut kan medföra

betydande tidsförlust vid stadsplaneärendenas behandling. Får byggnadsnämnden,

såsom under 3 § stadsplanelagen föreslagits, rätt att antaga vissa stadsplaneändringar,

skulle besvärsrätt medföra särskilda olägenheter på grund

av det omständliga delgivningsförfarande som för närvarande tillämpas beträffande

byggnadsnämnds beslut. Vad nu anförts gäller i stort sett även talan

mot beslut örn antagande av stomplan, utomplansbestämmelser och tomtindelning.

Utredningens förslag om förbud i alla dessa fall mot att anföra särskild

talan mot beslutet, vilket förslag tillstyrkts i praktiskt taget alla de avgivna

yttrandena, synes därför böra genomföras.

I vissa yttranden ha uttalats betänkligheter mot att i byggnadsstadgan,

som utfärdas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning ehuru efter riksdagens

hörande, skulle intagas ifrågavarande föreskrifter, vilka innehålla undantag

från bestämmelserna i 76 § lagen örn kommunalstyrelse i stad. Denna

paragraf innehåller, att medlem av stadskommun, som ej nöjes åt stadsfullmäktiges

beslut, äger att, där ej annat är särskilt föreskrivet, söka rättelse

däri genom besvär, om beslutet icke tillkommit i laga ordning eller vissa

andra förutsättningar föreligga. I fråga örn besvär över kommunalfullmäktiges

beslut finnes i 81 § lagen om kommunalstyrelse på landet ett motsvarande

stadgande, vilket äger tillämpning jämväl beträffande besvär över municipalfullmäktiges

beslut. Nämnda båda lagrum upptaga alltså direkt erinran

örn att undantag från dem kunna meddelas i särskild ordning. Något hinder

mot att meddela sådant undantag i administrativ ordning lärer icke föreligga.

Mot förslaget har därjämte lantmäteristyrelsen anfört, att detsamma icke

syntes hindra att besvär anfördes mot vissa förberedande beslut i tomtindelningsärenden,

såsom beslut att uppdraga åt vederbörande tjänsteman att utarbeta

förslag till tomtindelning med visst innehåll eller beslut att utställa

tomtindelningsförslag till granskning. Häremot må emellertid framhållas, att

rent förberedande beslut enligt vedertagen uppfattning icke må särskilt överklagas.

Såsom vid behandlingen av 3 och 75 §§ stadsplanelagen förut anförts, torde

drätselkammaren böra äga att å stadens vägnar överklaga Konungens befallningshavandes

beslut i ärende rörande av byggnadsnämnden eller stadsfullmäktige

antaget förslag till tomtindelning eller ändring av stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser. Föreskrift härom torde böra införas

i 123 § 3 mom. Såvitt rör tomtindelning har detta stadgande viss motsvarighet

i nuvarande tredje stycket av 123 § 1 mom. Rätt att överklaga Konungens

befallningshavandes beslut finnes givetvis endast under de i 75 § tredje

stycket stadsplanelagen angivna förutsättningarna. Har förslag i sådant ärende

fastställts av Konungens befallningshavande i oförändrat skick, fordras sålunda

för klagorätt att drätselkammaren i ärendet framställt yrkande, som

lämnats utan bifall. Skulle stadsfullmäktige ha givit uttryck åt annan mening

än drätselkammaren, torde emellertid, eftersom drätselkammaren för

talan å stadens vägnar, stadsfullmäktiges uttalande ensamt äga vitsord. Här
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

65

av följer bl. a., att drätselkammaren — lika litet som stadsfullmäktige — har

rätt att överklaga beslut, varigenom Konungens befallningshavande i oförändrat

skick fastställt av stadsfullmäktige antagen stadsplaneändring.

De föreslagna ändringarna i 123 § 1 mom. torde, såsom stadsplaneutredningen

föreslagit, icke böra äga tillämpning å beslut som meddelats före ändringarnas

ikraftträdande.

I överensstämmelse med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr

142); samt

2) kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november

1931 (nr 364).

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag om

ändring i vissa delar av stadsplanelagen måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 153.

6

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).

Härigenom förordnas, att 3, 14, 15, 17, 18, 63 och 75 §§ stadsplanelagen

den 29 maj 19311 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Stadsplan antages---av Konungen.

Vad nu sagts gäde ock i fråga örn ändring av stadsplan; dock må ändring,

som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig

avvikelse från vad som förut varit gällande, antagas av byggnadsnämnden,

där ej stadsfullmäktige förbehållit sig att pröva jämväl sådan ändring, samt

fastställas av Konungens befallningshavande.

14 §.

Inom område, för vilket stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

antagits eller ändring därav beslutats, må nybyggnad ej företagas, innan

frågan om fastställelse prövats; dock må Konungens befallningshavande

meddela tillstånd till nybyggnad, såvida genomförandet av planen

eller bestämmelserna icke därigenom försvåras. Nybyggnad må ock äga rum

efter medgivande av Konungen.

15 §.

Är fråga väckt örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller

utomplansbestämmelser för visst område, äger Konungens befallningshavande

på framställning av staden meddela förbud att verkställa nybyggnad

inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Sådant förbud

gäller intill dess frågan avgjorts, dock ej längre än ett år. Uppkommer

behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande

medgiva sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning.

Konungen må ock medgiva undantag från förbudet, när skäl därtill

äro.

17 §.

Inom byggnadskvarter —--till tomter.

Är fråga —--slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och enligt föreskrif
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 63 § 1941: 616 och beträffande 75 § 1936: 217.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 153.

67

ter, som av Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet,

varom där förmäles, meddela tillstånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill

äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning

inom kvarteret.

18 §.

Å mark---mot tomtindelningen.

Nybyggnad vare---rättsligen bestående.

Ej heller---kronan fri.

Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva

undantag från bestämmelserna i första och andra styckena.

63 §.

Nybyggnad må — — — avsett ändamål.

Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i

strid mot tomtindelningen; dock må Konungens befallningshavande för särskilt

fall meddela tillstånd till nybyggnad, örn synnerliga skäl därtill äro.

Beträffande område---motsvarande tillämpning.

Om så---området anordnats.

75 §.

Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan, byggnadsplan,

utomplansbestämmelser eller tomtindelning skall meddelas efter

anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom

en månad från den dag då beslutet meddelades till Konungens befallningshavande

inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Finnes talan ej

vara fullföljd inom rätt tid, skall den av Konungens befallningshavande avvisas.

I annat fall har Konungens befallningshavande att utan dröjsmål till

Konungen insända samtliga till ärendet hörande handlingar jämte eget utlåtande.

Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres

hos Konungen genom besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Har Konungens befallningshavande till alla delar fastställt av stadsfullmäktige

eller byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan

eller utomplansbestämmelser eller av byggnadsnämnd antaget förslag

till tomtindelning eller ändring däri, må klagan föras allenast av sakägare,

som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att bestämmelserna i

75 § första och tredje styckena ej skola gälla beslut som dessförinnan meddelats.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan den 20 november 1931

(nr 364).

Härigenom förordnas, att 12, 19—21, 28, 29, 35, 85, 89—92, 94, 118, 123

och 125 §§ byggnadsstadgan den 20 november 19311 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma stadga skall införas

en ny paragraf, betecknad 29 a §, med nedan angivna innehåll.

12 §.

1 mom. Byggnadsnämnden skall--— befattningshavare hos nämn
den.

2 mom. Konungens befallningshavande äger på framställning av byggnadsnämnden

förordna, att stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd

tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner, må i nämndens

ställe besluta bifall till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande

teknisk art. Förordnandet må återkallas, när Konungens befallningshavande

finner anledning därtill.

Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola

protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden.

3 mom. I byggnadsordningen meddelas närmare bestämmelser angående

stadsarkitekt och övriga befattningshavare hos nämnden.

19 §.

1 mom. Då förslag till stadsplan skall uppgöras, bör utredas, vilka markägare

som beröras av förslaget, samt, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle

beredas markägarna ävensom vägförvaltningen i länet att muntligen eller

skriftligen yttra sig i ärendet. Skall i planen ingå område, som gränsar till

annan kommun eller till municipalsamhälle, bör tillfälle att yttra sig beredas

jämväl nämnda kommun eller samhälle.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas

för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärk
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 28, 29 och 123 §§ 1936: 218, samt beträffande 125 § 1932: 598.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

69

ningar mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före

början av denna tid införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden

för staden intagas.

Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen

före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas

med posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända

och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren

ävensom, därest i planen ingår område, som gränsar till annan

kommun eller till municipalsamhälle, nämnda kommun eller samhälle.

Vad nu sagts skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är

satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till

förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet

härtill, eller, örn sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är marken samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att

vara för dem alla tillgänglig, och skall för sådant fall tillika uppgift örn vilken

delägare kallelsen tillställts kungöras på sätt i andra stycket sägs.

Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som

är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller finnes inom området

mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits

såsom trafikområde, skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga

delar tillställas den, som har att företräda vägförvaltningen, kronan eller

det enskilda trafikföretag, varom fråga är, med skyldighet för denne att

inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, för vägförvaltningen minst fjorton

dagar och eljest minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden

inkomma med yttrande över förslaget. Vad sålunda stadgats skall dock

icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola

kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas örn att ändring skett

samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle

att taga del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,

skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar

och yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige. Överlämnandet till

stadsfullmäktige skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda

till annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar

eller yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara till nämnden

inkomna.

Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med

mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av änd
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

ringen, berette tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte

stycket.

20 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl i fråga

om ändring av stadsplan.

Är fråga om förslag till sådan ändring, som enligt 3 § stadsplanelagen

Konungens befallningshavande äger fastställa, vare dock ej erforderligt att

iakttaga i 19 § 1 mom. andra stycket angivet kungörelseförfarande. Hava

samtliga sakägare skriftligen godkänt sådant förslag, skola bestämmelserna

i 19 § 1 mom. ej heller i övrigt äga tillämpning.

21 §.

1 mom. Sedan stadsplan eller ändring därav antagits, skola till Konungens

befallningshavande utan dröjsmål insändas stadsplanekartan, förslaget till

stadsplanebestämmelser och beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens och,

i förekommande fall, stadsfullmäktiges protokoll i ärendet, förteckning å samtliga

markägare, vilkas rätt beröres, med angivande för var och en av honom

tillhörig fastighet, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga

till ärendet hörande handlingar. Därest fråga ej är om sådan ändring,

som enligt 3 § stadsplanelagen Konungens befallningshavande äger fastställa,

skall Konungens befallningshavande så fort ske kan med eget utlåtande

överlämna handlingarna till Konungen. Ändå att fråga är om sådan

ändring, som Konungens befallningshavande äger fastställa, må ärendet underställas

Konungen, därest Konungens befallningshavande finner särskilda

skäl därtill föranleda.

Må till följd av stadgandet i 75 § tredje stycket stadsplanelagen klagan ej

föras över beslut, varigenom Konungens befallningshavande fastställt ändring

av stadsplan, har Konungens befallningshavande att å stadsplanekartan

teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

2 mom. Om antagande så ock örn fastställelse av stadsplan eller ändring

därav skall genom byggnadsnämndens försorg, så fort ske kan, införas kungörelse

i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden

intagas.

Sist inom tre månader efter det stadsplan eller ändring därav fastställts

skall planen jämte därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt

kopia och avskrift insändas till byggnadsstyrelsen samt, i två exemplar, till

Konungens befallningshavande.

28 §.

1 mom. Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så

prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt kan komma att beröras

av förslaget, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas

för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar

mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erforderlig,

såframt samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätselkammaren

medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med

posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för

granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende markägare,

vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad

sålunda stadgats icke skall gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Är markägares vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och finnes

ej någon som äger att för honom föra talan, utförde byggnadsnämnden

tillika kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst

fjorton dagar efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, vari

kommunala meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål

som nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten

tillämpas vad för motsvarande fall stadgas i 19 § 1 mom. tredje stycket.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola

kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt

vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga

del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,

skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut

bör meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter

utgången av den tid, inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast

skolat vara till nämnden inkomna.

När tomtindelning antagits, skola till Konungens befallningshavande utan

dröjsmål insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens

protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare,

vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en av

honom tillhörigt område, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden

samt övriga till ärendet hörande handlingar.

29 §.

Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av Konungens befallningshavande

utan dröjsmål överlämnas till magistraten för att delgivas byggnadsnämnden

och den, som för fastighetsregistret.

Må till följd av stadgandet i 75 § tredje stycket stadsplanelagen klagan

mot beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å tomtindelningskartan

teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

29 a §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat om tomtindelning gäde i tillämpliga delar

jämväl i fråga om ändring i sådan indelning.

35 §.

Angående handläggning av fråga örn stomplan och utomplansbestämmelser

eller ändring däri skall vad örn stadsplan är stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock att bestämmelserna i 19 § 1 morn. första, tredje, fjärde

och femte styckena ej skola gälla förslag till utomplansbestämmelser utom

såvitt angår i tredje och fjärde styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren

och vägförvaltningen i länet.

85 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan, och finner Konungens

befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages markområde, tillhörigt

annan än markägare, som gjort ansökan om byggnadsplan, skall sammanträde

hållas med ägarna av jord inom området. Sammanträdet skall minst

fjorton dagar förut kungöras i församlingens kyrka ävensom i den eller de

tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas. Underrättelse om

sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas till den kommun,

inom vilken området är beläget, ävensom vägförvaltningen i länet så

ock, där området gränsar till annan kommun eller till municipalsamhälle,

sistnämnda kommun eller samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör

kronan, skall i nyss angivna ordning underrättelse jämväl tillställas den,

som har att i avseende å marken företräda kronan.

Sammanträdet skall---ändamålet förordnar.

89 §.

1 mom. Förslag till---å kartan.

2 mom. Kartan skall---byggnadsplanens lämplighet.

3 mom. Sökande skall tillhandahålla Konungens befallningshavande de

kopior och avskrifter, som kunna erfordras för förslagets utställande.

90 §.

Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall förslaget genom Konungens

befallningshavandes försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning,

såframt ej samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver

tillämpas. Förslagets utställande för granskning skall före början av den

för granskningen bestämda tiden kungöras i församlingens kyrka ävensom

i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas.

I fråga örn underrättelse till sakägare skola stadgandena i 19 § 1 mom.

tredje, fjärde och femte styckena äga motsvarande tillämpning, med iakt
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

tagande att vad där sägs om drätselkammaren skall gälla kommunalnämnden.

I kungörelse---och plats.

Där anledning---från riksantikvarien.

91 §.

Sedan byggnadsplan fastställts, besörje Konungens befallningshavande, att

kungörande därom så fort ske kan äger rum i församlingens kyrka ävensom

i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas,

samt att planen med därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt

kopia och avskrift insändes till byggnadsstyrelsen.

92 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gäde i tillämpliga delar jämväl om ändring

av byggnadsplan; dock att sammanträde, varom förmäles i 85 §, icke

erfordras.

94 §.

Vid uppgörande — — — där stadgas.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet

eller ändring däri skall vad örn byggnadsplan är stadgat äga motsvarande

tillämpning; dock att föreskrifterna i 90 § andra stycket ej skola gälla utom

såvitt angår underrättelse till kommunalnämnden och vägförvaltningen i

länet.

118 §.

1 mom. Är fråga örn uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffenhet,

må byggnadsnämnden, även örn företaget strider mot stadsplan, stomplan,

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot bestämmelserna i 17 §

första eller andra stycket stadsplanelagen eller i 79 a § eller 80 § denna

stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt motverka

det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov, som nu

sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse rätt att

låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades; dock

att Konungens befallningshavande, örn särskilda skäl därtill äro, må medgiva,

att byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå

mer än tre år.

Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre

byggnader, som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat

de strida mot stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser,

såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett

ändamål.

2 mom. Är fråga om annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom

förmäles i 1 morn., må byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har

stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden, om särskilda skäl därtill äro,

medgiva sådana mindre avvikelser från stadsplans, stomplans, byggnads
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

plans eller utomplansbestämmelsers detaljreglering av bebyggandet, som finnas

ändamålsenliga. Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas

grunddrag eller huvudsakliga syfte.

Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall uppkommen

fråga om medgivande, som i första stycket sägs, underställas Konungens

befallningshavande.

3 mom. Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket

fråga om nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 17 § första eller andra

stycket stadsplanelagen, må tillstånd till företaget meddelas av Konungens

befallningshavande, om synnerliga skäl därtill äro och företaget prövas

ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret; dock att nybyggnad

å mark, som ej blivit tomtindelad, må tillåtas allenast såframt anledning

finnes att antaga, att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt

fördröjes.

123 §.

1 mom. Över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut, som innefattar

antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser eller

ändring däri, eller byggnadsnämnds beslut, som innefattar antagande av

tomtindelning eller ändring däri, må särskild klagan ej föras; vederbörande

obetaget att hos Konungens befallningshavande framställa sina erinringar

mot beslutet för att beaktas vid prövning av frågan om fastställelse därå.

Om rätt att fullfölja talan mot beslut, som av Konungens befallningshavande

meddelats i sådant ärende, stadgas i 75 § stadsplanelagen.

över annat av byggnadsnämnd enligt denna stadga eller gällande byggnadsordning

meddelat beslut må besvär anföras hos Konungens befallningshavande

inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ärenden

rörande ställande av säkerhet enligt 18 § stadsplanelagen för fullgörande

av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från

tomt eller att utgiva bidrag till gatukostnad, skall om besvär över den myndighets

beslut i sådant ärende gälla vad i andra stycket stadgas om besvär

över byggnadsnämnds beslut.

2 mom. över beslut---ämbetsverks beslut.

3 mom. Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga Konungens

befallningshavandes beslut i ärende rörande av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd

antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

eller av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning

eller ändring däri, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 75 § tredje

stycket stadsplanelagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra

stadens talan och bevaka dess rätt.

125 §.

De åligganden---vara lagfarna.

I stad---tillkommer stadsfullmäktige.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Vad i denna stadga sägs om drätselkammare skall för samhälle, där

drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet, och vad

i stadgan sägs om vägförvaltningen skall i Stockholm gälla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

_

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944; dock att vad i 123 §

1 mom. första stycket stadgas ej skall äga tillämpning å beslut som dessförinnan

meddelats.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl May.ts proposition nr 153•

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 17 februari 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 5 februari 1943, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29

maj 1931 (nr 142).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Allan Nordenstam.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

De på stadsplaneutredningens betänkande vilande författningsförslagen avse

att utan ändring av stadsplanelagstiftningens grunder möjliggöra en snabbare

handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. och innefatta

icke en slutlig lösning av ifrågavarande spörsmål. Fastmera påpekar

utredningen att behov av ytterligare omarbetning, möjligen på väsentliga

punkter, utav de bestämmelser som ingå i förslagen kan komma att uppstå,

och departementschefen understryker detta ytterligare i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

genom att framhålla att utredningen i sitt fortsatta arbete icke

bör vara bunden av den lösning som i nuvarande läge finnes lämpligast. Trots

vad hittills åtgjorts till påskyndande av stadsplane- och tomtindelningsförfarandet,

senast genom de år 1936 vidtagna ändringarna, ha sålunda ytterligare

åtgärder funnits nödiga och av den brådskande beskaffenhet att resultatet

av utredningsarbetet i övrigt ansetts icke böra avvaktas. Vad under förarbetena

upplysts giver även vid handen, att onödig tidsutdräkt och omständlighet

alltjämt förekomma vid ifrågavarande ärendens handläggning. Det synes

emellertid lagrådet jämväl framgå, att grunden härtill är att söka mindre

i lagstiftningen än i vissa andra förhållanden. Stadsplaneutredningen framhåller

också att mycket står att vinna genom förutseende och rationell planläggning

av arbetet, genom samarbete mellan de olika handläggande myndig
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

heterna samt genom ändamålsenlig tillämpning av bestämmelserna. Att det

brister i både det ena och andra av nämnda hänseenden lärer icke kunna

bestridas. I den mån åter tidsutdräkten må vara orsakad av lagstiftningen

såsom sådan beror detta merendels därpå att bestämmelser, vilkas iakttagande

framstår såsom hinderlig! och försenande, måst meddelas till skyddande

av enskild rätt, ett förhållande som ofta förbises eller anses kunna lämnas

åsido. För lagstiftningen framstår det som en angelägen uppgift att göra en

riktig avvägning mellan å ena sidan befogade önskemål om all möjlig skyndsamhet

och å andra sidan sakägarnas berättigade krav på säkerhet. Granskningen

av förslagets innehåll visar, såsom framgår av det följande, huru

svårt det är att tillgodose det ena intresset utan att åsidosätta det andra. På

förevarande område är den enskildes rätt ofta i högre grad än eljest beroende

av att lagstiftningen — såsom även framhållits av lagrådet vid tillkomsten av

gällande stadsplanen — erhåller en omdömesgill och varsam tillämpning

såväl av de beslutande kommunala organen som av de ämbetsmyndigheter

och tjänstemän, tekniskt utbildade lika väl som administrativa, åt vilka handläggningen

av hithörande frågor blivit anförtrodd. Fall torde icke helt saknas

där det tett sig som om den enskildes rätt fått stå tillbaka för samhällets

krav i måhända högre grad än som ur allmän synpunkt varit oundgängligen

nödigt. Vid nämnda förhållanden är det av vikt att tillse att bestämmelser till

tryggande av enskild rätt icke utan tvingande skäl uppgivas. I betraktande

härav och av grunder som nedan skola närmare utvecklas har lagrådet funnit

ändringsförslagen ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna i allo godtagas.

3 §•

I syfte att ernå en snabbare handläggning av vissa stadsplaneärenden upptages

i förevarande paragraf den nyheten att byggnadsnämnd skall äga antaga

stadsplaneändringar av mindre betydelse i den mån stadsfullmäktige ej

förbehålla sig avgörandet. Den byggnadsnämnden sålunda tillagda befogenheten

har i det remitterade förslaget begränsats till sådana ändringar, vilkas

fastställande enligt gällande lagstiftning ankommer å Konungens befallningshavande,

d. v. s. ändringar som ej avse planens grunddrag och ej heller eljest

innefatta väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. En överflyttning

av beslutanderätten från stadsfullmäktige till byggnadsnämnden av vissa

stadsplaneärenden kan naturligen föranleda principiella betänkligheter, men

begränsas den såsom skett i remissförslaget synes erinran däremot knappast

kunna göras. Emellertid framstår det som en svaghet hos förslaget,

att mera bestämda gränser icke kunnat angivas för de fall då prövningen

skall ankomma å byggnadsnämnd och länsstyrelse, så mycket mera som motsvarande

gränsdragning redan för närvarande lämnat rum för den mest skiftande

praxis hos de olika länsstyrelserna. Denna med förslaget förbundna

olägenhet har ock uppmärksammats, och det förutsättes att till undanröjande

härav anvisningar på lämpligt sätt skola delgivas vederbörande, önskvärt

hade naturligen varit, att en fast och klar avgränsning hade kunnat ske. Då

detta emellertid icke låter sig göra, är det desto mera angeläget att de grun
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

der som skola vara vägledande i behörighetsfrågan erhålla sådan utformning

och meddelas i sådan ordning, att nödig stadga och fasthet samt största möjliga

enhetlighet i tillämpningen kunna påräknas. De av stadsplaneutredningen

angivna riktlinjerna torde, under nödigt hänsynstagande till däröver avgivna

yttranden, i allt väsentligt kunna läggas till grund för blivande bestämmelser

i ämnet. Att bestämmelserna icke böra avfattas i strängt bindande ordalag

lärer vara uppenbart; de böra således lämna utrymme ej allenast för

lokala hänsyn utan jämväl för utvecklingens krav, i vilket sistnämnda hänseende

det bör tillkomma den centrala uppsiktsmyndigheten, byggnadsstyrelsen,

att följa praxis och i förekommande fall genom anvisningar och råd

inom de uppdragna gränsernas ram länka utvecklingen i rätt riktning. I enlighet

härmed synas bestämmelserna böra så utformas, att däri angivas de

närmare omständigheter som särskilt skola beaktas vid bedömande av frågan

huruvida stadsplaneändringen är av beskaffenhet att tillhöra stadsfullmäktiges

eller byggnadsnämnds prövning. Bestämmelserna böra meddelas i

författnings form, vartill Konungen synes böra erhålla bemyndigande genom

stadgande i förevarande paragraf. Lämpligen kunna de upptagas i byggnadsstadgan,

förslagsvis under 5 a §.

Gives åt lagstiftningen en utformning i denna riktning synas även vissa

andra fördelar stå att vinna. Lagrådet syftar i första hand på frågan huru

stadsfullmäktiges intresse att, då skäl därtill äro, själva få pröva stadsplaneändringen

skall på lämpligaste sätt tillgodoses. Genom den i remissförslaget

i ej ringa grad inskränkta behörigheten för byggnadsnämnden har denna fråga

fått långt mindre betydelse än enligt stadsplaneutredningens förslag. Såsom

departementschefen framhåller lärer det vara principiellt riktigt att den

betydelse stadsfullmäktige tillmäta en stadsplaneändring bör hava ett bestämmande

inflytande på den föreliggande behörighetsfrågan. Emellertid synes

det önskvärt om även i förevarande hänseende viss stadga kunde åstadkommas.

Detta synes kunna ske genom viss utbyggnad av bestämmelserna i den

föreslagna 5 a § byggnadsstadgan. Sålunda torde bland de omständigheter

som skola beaktas vid bedömande huruvida ärendet skall tillhöra stadsfullmäktiges

avgörande kunna upptagas sådana fall då det överhuvud kan

finnas skäl antaga att en stadsplaneändring är av särskilt intresse för stadsfullmäktige.

I anslutning till det av departementschefen valda exemplet synes

som en sådan omständighet böra angivas att ändringen rör historiskt eller

estetiskt värdefulla byggnader eller stadsbilder. En dylik omständighet är

naturligen ock om ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader

för staden. Måhända än ytterligare exempel kunna upptagas. Vidare synes

kunna givas ett allmänt stadgande av innebörd att, örn anledning finnes antaga

att stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmäta ändring av stadsplan sådan

betydelse att frågan därom bör prövas av stadsfullmäktige, nämnden

har att hänskjuta ärendet till fullmäktige. Införas bestämmelser i nu antydd

riktning torde stadgandet om rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen

av mindre stadsplaneändringar kunna utgå ur lagen, helst det i sista

hand städse står stadsfullmäktige öppet att hos fastställelsemyndigheten fram
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 153.

79

föra de synpunkter vartill må finnas fog. Den oinskränkta, av särskilda grunder

oberoende rätten till förbehåll skulle, såsom departementschefen yttrat,

framförallt kunna motverka syftet med nu ifrågavarande lagändring och

måste förty redan av denna grund anses mindre lämplig. Men härtill kommer

önskvärdheten att låta Konungens befallningshavandes och byggnadsnämnds

behörighet sammanfalla.

Det synes sålunda av värde och med förslagets grunder mest överensstämmande

att Konungens befallningshavandes behörighet att fastställa stadsplaneändringar

begränsas till sådana som antagits av byggnadsnämnden och att,

örn således viss stadsplaneändring komme att i stället antagas av stadsfullmäktige,

beslutet härom, liksom stadsfullmäktiges övriga beslut i stadsplaneärenden,

för fastställelse underställdes Kungl. Majit. Fördelarna av

att behörigheten för Konungens befallningshavande och byggnadsnämnd är

densamma ligga i öppen dag och framträda särskilt i fråga om klagorättens

lämpliga anordnande beträffande hithörande beslut. En dylik utformning

av de olika myndigheternas behörighet låter sig emellertid mindre väl förena

med den helt fria förbehållsrätten för stadsfullmäktige. Regleras åter denna

på sätt i det föregående ifrågasatts, lärer invändning däremot näppeligen

kunna framställas.

I enlighet härmed förordar lagrådet dels att rätten för stadsfullmäktige

att förbehålla sig prövning av mindre stadsplaneändringar regleras i byggnadsstadgan

i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående angivits,

dels ock att innehållet i förevarande 3 § så jämkas att Konungens befallningshavandes

och byggnadsnämnds behörighet sammanfalla. Vid bifall härtill

påkallas ändring i 75 §, varjämte frågan om den tillämnade ändringen

av 2 § 2:o) i lagen om Kungl. Majits regeringsrätt förfaller.

Såsom förutsättning för byggnadsnämndens befogenhet att antaga stadsplan

eller ändring däri hade stadsplaneutredningen föreslagit, att drätselkammaren

godkänt förslaget. Denna förutsättning har icke upptagits i remissförslaget.

I viss anslutning till utredningens förslag har i stället i 123 § 3 mom.

byggnadsstadgan intagits föreskrift att drätselkammaren skall äga å stadens

vägnar överklaga Konungens befallningshavandes beslut rörande förslag till

ändring av stadsplan, som antagits av byggnadsnämnd, förutsatt att drätselkammaren

i ärendet framställt yrkande som lämnats utan bifall. I förevarande

sammanhang framhåller departementschefen bland annat att, om

stadsfullmäktige givit uttryck åt annan mening än drätselkammaren, stadsfullmäktiges

uttalande ensamt måste äga vitsord, eftersom drätselkammaren

för talan å stadens vägnar. Den drätselkammaren tillagda befogenheten att utan

särskilt uppdrag av stadsfullmäktige föra talan mot en av byggnadsnämnd

antagen stadsplaneändring synes knappast tillfredsställande. Såsom departementschefen

erinrat gentemot utredningens förslag är det mindre lämpligt

att göra byggnadsnämndens behörighet beroende av ett annat organs

uttalande. Men det kan ej heller anses ändamålsenligt att giva drätselkammaren

befogenhet att besvärsvägen draga en av Konungens befallningshavande

fastställd, av nämnden antagen stadsplaneändring under Kungl. Majits

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

prövning. Härför synes böra fordras stadsfullmäktiges beslut. Överhuvud

torde lämpligheten av den föreslagna legala fullmakten för drätselkammaren

i avseende å stadsplaneärenden kunna ifrågasättas. Att en motsvarande

bestämmelse finnes i fråga om tomtindelningsärenden lärer främst sammanhänga

med att stadsfullmäktige beträffande dessa ärenden icke äga någon

beslutanderätt men vara grundat jämväl å andra omständigheter. Självfallet

bör däremot drätselkammaren såsom föreslagits erhålla underrättelse

om stadsplaneförslag och därigenom sättas i tillfälle att hos byggnadsnämnden

framställa de erinringar som kunna påkallas och i förekommande fall

hemställa om ärendets hänskjutande till stadsfullmäktiges avgörande.

På grund av det anförda hemställes dels att åt förevarande paragraf

andra stycket gives det innehåll, att vad i första stycket sagts ock skall gälla i

fråga om ändring av stadsplan, att byggnadsnämnd dock skall äga antaga

ändring som enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar ej avser

planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad

som förut varit gällande samt att sådan av byggnadsnämnd antagen ändring

skall fastställas av Konungens befallningshavande, dels ock att i

byggnadsstadgan upptagas bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i det föregående antytts.

14, 15 och 17 §§.

De huvudsakliga ändringarna i förevarande paragrafer hava ansetts betingade

därav att vid prövning hos Kungl. Majit av ärenden rörande undantag

från förbudet i 13 § mot nybyggnad i strid med fastställd stadsplan,

stomplan eller utomplansbestämmelser undantag ej sällan krävas även från

byggnadsförbuden i 14, 15 och 17 §§. Då undantag enligt dessa senare paragrafer

finge meddelas endast av Konungens befallningshavande, följde därav

att sedan Kungl. Majit för sin del lämnat tillstånd till nybyggnad ärendet

måste underställas jämväl Konungens befallningshavande, innan sökanden

kunde erhålla byggnadslov. Utredningen har funnit detta förhållande icke

vara tillfredsställande och fördenskull föreslagit, att rätt att giva dispens

enligt sistnämnda paragrafer tillerkännes även Kungl. Majit, varigenom

skulle möjliggöras samtidig prövning av dispensbehovet i hela dess vidd.

Denna huvudsakligen praktiskt-administrativa angelägenhet torde vid lagstiftningens

tillkomst hava förutsatts kunna ordnas på lämpligt sätt utan att

olägenhet eller tidsutdräkt skulle behöva i nämnvärd grad uppstå. Det kan

sålunda erinras att Konungens befallningshavandes utlåtande över framställning

örn undantag från förbudet i 13 § städse torde erfordras. Naturligt synes

då vara, att Konungens befallningshavande vid avgivande av sitt utlåtande

för egen del täger ställning till samtidigt föreliggande framställning om befrielse

från övriga förbud och förty, därest formligt beslut icke anses böra

träffas redan före Kungl. Majits avgörande, är beredd att i omedelbar anslutning

därtill fatta och expediera sådant. Nära till hands läge också att

till undvikande av dröjsmål vid behandlingen av dessa ärenden jämväl ansökning

i vad den berörde 13 § ingåves till Konungens befallningshavande

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

81

(jfr förslaget i 75 § om ingivande till Konungens befallningshavande av vissa

till Kungl. Maj:t ställda besvär). Av utredningen framgår ej huruvida något

försök gjorts att genom samordnande av handläggningen av dessa ärenden

eller eljest söka komma till rätta med vad därutinnan brister. Vid sådant förhållande

synes det kunna ifrågasättas huruvida icke en dylik utväg borde

prövas innan en eljest icke erforderlig lagändring vidtages.

Anses emellertid en sådan redan nu böra komma till stånd, synes denna

knappast böra utformas på sätt som skett. Medan sålunda i 14 och 15 §§ dispensbefogenhet

tillagts såväl Kungl. Maj:t som Konungens befallningshavande

utan att i lagen eller eljest angivits vilken av dessa myndigheter befogenheten

tillkommer i det särskilda fallet -— något som synes påkallat såväl för

myndigheten som för den dispenssökande allmänheten — har i 17 § såtillvida

en annan väg beträtts, att Kungl. Majit och enligt föreskrifter, som av

Konungen meddelas i allmän författning, jämväl myndighet varom där förmärs

medgivits rätt att dispensera, varjämte i byggnadsstadgan (118 §

3 mom.) dispensrätt tillerkänts uteslutande Konungens befallningshavande. En

enhetlig lösning torde böra eftersträvas. I överensstämmelse med den metod

som hittills kommit till användning i förevarande lagstiftning lärer vidare

regleringen av dispensrätten, såvitt nu är i fråga, böra ske i lagen och icke

tillika i byggnadsstadgan. Något behov att låta Kungl. Majit utöva denna i

andra fall än de i det föregående angivna har icke visats föreligga. Med hänsyn

härtill och då ett överflyttande av rätten till Kungl. Majit i vidare omfattning

än som är nödigt skulle stå i strid med förslagets syfte att ernå förenklad

och skyndsammare handläggning, synes överflyttningen av dispensrätten

från Konungens befallningshavande till Kungl. Majit böra begränsas

till fall där nybyggnaden är beroende av undantag jämväl från förbudet enligt

13 §. Tillräcklig anledning att i detta sammanhang eftergiva eller mildra

de i 14 och 17 §§ uppställda villkoren för Konungens befallningshavandes dispensrätt

torde icke föreligga.

Mot det i 17 § upptagna bemyndigandet i syfte att möjliggöra för byggnadsnämnd

att i fråga örn tillfällig byggnad medgiva undanlag från där stadgade

förbud på enahanda sätt som nu gäller i fråga örn undantag från förbudet i

13 § synes i och för sig intet vara att erinra (jfr förslaget till ändringar i

byggnadsstadgan 118 § 1 morn.).

I enlighet med vad nu anförts torde under angiven förutsättning dels,

med bibehållande såvitt här är i fråga av den nuvarande lydelsen av 14 och

15 §§, under en särskild paragraf, förslagsvis betecknad 17 a §, böra upptagas

ett stadgande av det innehåll alt, där nybyggnad, som efter vad i 14, 15 eller

17 § sägs icke må företagas utan tillstånd av Konungens befallningshavande,

är beroende av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, frågan örn tillstånd

till nybyggnaden skall i ett sammanhang prövas av Konungen, dels ock

till 17 § sista stycket böra fogas en ny punkt av innehåll all sådant tillstånd

ock må under enahanda villkor givas enligt föreskrifter, som av Konungen

meddelas i allmän författning, av myndighet varom där förmäles.

Bifall härtill föranleder ändring i lagens ingress.

Bihang lill riksdagens protokoll HUS. I somt Nr 153. (i

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

18 §.

Förslaget att införa möjlighet till dispens från de i första och andra styckena

av denna paragraf stadgade förbuden mot nybyggnad i strid mot tomtindelning

eller å tomt, som ej är rättsligen bestående, innebär ett bestämt

avsteg från vad som hittills varit gällande och vari ändring tidigare ansetts

icke böra ske. Tomtindelning avser i första hand kvarters indelande i

byggnadstomter, och stadgandet i första stycket ger uttryck för principen att

den administrativa tomtindelningen har bindande verkan i avseende å kvarters

bebyggande. Nybyggnad bör alltså icke få ske utöver gällande tomtgräns.

Tomtindelning innefattar emellertid numera tillika ett konstitutivt moment

i fråga om fastighetsbildningen inom stadsplanelagda områden. Tomt bildas

visserligen administrativt genom tomtindelning, men en sålunda bildad tomt

är ej att anse såsom rättsligen bestående fastighet, innan tomten blivit införd

i tomtboken efter ty i 7 kap. 3 § fastighetsbildningslagen är stadgat eller —

för det fall att tomten bildats av mark som hör till särskilda fastigheter —

rättens medgivande tili sammanläggning av områdena enligt 3 kap. samma

lag lämnats. Bestämmelsen i förevarande paragraf i stadsplanelagen därom,

att nybyggnad icke är tillåten å tomt som ej är rättsligen bestående, är för

närvarande det enda medel som finnes för att framtvinga rättslig tomtbildning,

åtminstone beträffande de fall då tomt skall bildas av flera fastigheter

eller fastighetsdelar.

Det lärer vara klart, att dessa för fastighetsbildningen inom stadsplanelagda

områden och därmed också för realkrediten grundläggande normer icke

utan våda för ordningen och redan inom fastighetsväsendet kunna få eftersättas

vid tomts bebyggande samt att de förty principiellt måste vara ovillkorligen

gällande och icke utan tvingande skäl böra kunna eftergivas. Vad

stadsplaneutredningen till stöd för den ifrågasatta dispensmöjligheten åberopat

synes lagrådet näppeligen övertygande.

I fråga om det till förmån för dispens från första stycket åberopade exemplet,

att ägaren av två intill varandra belägna tomter som båda förutsättas

vara rättsligen bestående önskar bebygga dem gemensamt och sålunda uppföra

byggnad utöver gällande tomtgräns, bör bemärkas, å ena sidan att de

för ändring av bestående tomtindelning erforderliga åtgärderna i ett sådant

fall mestadels torde vara av så enkel beskaffenhet att de kunna genomföras

på jämförelsevis kort tid, samt å andra sidan att gemensam bebyggelse av

två eller flera tomter lätteligen kan leda till komplikationer ur inteckningssynpunkt,

om en mot bebyggelsen svarande tomtbildning sedermera icke

kommer till stånd.

Vad åter angår det till förmån för dispens från bestämmelsen om rättslig

tomtbildning såsom villkor för byggnadstillstånd åberopade exemplet, att ett

för bebyggande väl lämpat område i en ägares hand skall bilda tomt tillsammans

med en samfällighet av obetydlig omfattning, må bemärkas att, då

denna situation, såsom lantmäteristyrelsen framhållit i sitt avgivna utlåtande,

vanligen uppstår i samband med breddning och uträtning av väg, som

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

83

i stadsplan bibehålies såsom sata. och förekommer förhållandevis ofta, följden

skulle kunna befaras bliva att ett jämförelsevis stort antal ofullbordade

tomtbildningar bomme att kvarstå. Därest avsevärda hinder verkligen skulle

föreligga för förvärvet av samfälligheten och för sammanläggningen, torde

frågan för övrigt, såsom lantmäteristyrelsen ock erinrat, ofta kunna ordnas

genom en ur plansynpunkt betydelselös anpassning av stadsplanen.

Trots vad nu anförts synes det dock lagrådet icke kunna bestridas att

under vissa förhållanden den föreslagna dispensmöjligheten skulle kunna

vara av betydelse. Lagrådet syftar härvid närmast på de fall, då fråga är örn

sådan reparation eller ändring av befintlig byggnad som enligt särskild föreskrift

är att hänföra till nybyggnad, men byggnaden är äldre än tomtindelningen

eller ock tomten efter byggnadens tillkomst undergått förändring. En

dylik nybyggnad skulle med nuvarande bestämmelser ofta kunna i avsevärd

grad försvåras, vilket för vissa fall knappast kan synas rimligt.

Under erinran om angelägenheten av att en dispensbefogenhet i nu förevarande

hänseende kommer att utövas med yttersta varsamhet finner lagrådet

den föreslagna ändringen kunna godtagas.

75 §.

Enligt den i fråga om tomtindelning gällande lagstiftningen må besvär anföras

över byggnadsnämnds beslut av markägare ävensom, i och för bevakande

av stadens rätt, av drätselkammaren. Besvären skola anföras hos

Konungens befallningshavande inom en månad från det klaganden erhållit

del av beslutet. För delgivning av beslutet med markägare, vars vistelseort är

okänd eller som vistas utrikes, har medgivits visst kungörelseförfarande. Innefattar

byggnadsnämndens beslut antagande av förslag till tomtindelning,

får klagan över beslutet ej föras av sakägare som skriftligen godkänt förslaget

(123 § byggnadsstadgan). Konungens befallningshavandes beslut rörande

tomtindelning skall meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet

äger att föra talan däremot genom besvär hos Kungl. Maj :t i statsrådet inom

en månad från den dag då beslutet meddelades. Rätt att överklaga Konungens

befallningshavandes beslut om fastställelse å tomtindelning tillkommer dock

icke sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget (75 § stadsplanelagen).

Far till följd av denna bestämmelse klagan mot Konungens befallningshavandes

beslut icke äga rum, skall Konungens befallningshavande

a tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet på grund därav vjmnit laga

kraft (29 § andra stycket byggnadsstadgan).

Före 1931 års stadsplanelag gällde vid fullföljd av talan mot Konungens

befallningshavandes beslut att besvärstiden räknades — liksom för närvarande

i fråga om byggnadsnämnds beslut — från det klaganden erhållit del

av beslutet. Förbud för sakägare som skriftligen godkänt tomtindelningsförslaget

att överklaga Konungens befallningshavandes — liksom byggnadsnämndens

— beslut fanns då ej stadgat. Med hänsyn lill de viktiga rättsverkningar

för både staden och den enskilde som vöre knutna vid tomtin
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

delningens fastställande ansågs vid lagens tillkomst en fast utgångspunkt

för besvärstidens beräknande vara nödvändig, och då sakägare utan större

kostnad och besvär kunde erhålla kännedom örn beslut, som Konungens

befallningshavande utfärdat efter anslag, ansågs betänklighet icke möta

mot införande av föreskrift att besvärstiden räknades från den dag beslutet

i dylik ordning meddelats; därvid förutsattes att underrättelse om beslutet

intogs i länskungörelserna. Denna ändring befanns emellertid icke tillfyllest

för tillgodoseende av behovet att underlätta och påskynda tomtindelningsförfarandet.

Redan 1936 tillkom sålunda fullföljdsförbudet för den, som

skriftligen godkänt förslaget, tillika med delgivningssättet beträffande markägare

som är okänd eller utrikes. Vid förslagets framläggande erinrade departementschefen,

att enligt den uppfattning som allmänt gjort sig gällande

bland de på området sakkunniga möjlighet till tidsbesparing knappast vöre

till finnandes annat än i fråga om den tid som åtginge från det byggnadsnämnden

fattat sitt beslut om tomtindelningsförslagets godkännande och till

dess Konungens befallningshavandes laga kraftägande beslut om fastställelse

därå förelåge, att det emellertid icke vore att tillråda att införa en allmän

regel varigenom Konungens befallningshavande skulle kunna fastställa

tomtindelningen förrän den stadgade besvärstiden av en månad förflutit

efter det samtliga sakägare bevisligen fått del av byggnadsnämndens beslut

örn tomtindelningens antagande och nämndens beslut alltså vunnit laga kraft

samt att genom det framlagda förslaget i det övervägande antalet fall torde

kunna vinnas en så väsentlig tidsbesparing att ytterligare åtgärder för förfarandets

påskyndande i dessa fall knappast vore av behovet påkallade.

Den nu föreslagna lagstiftningen bryter radikalt med vad hittills gällt och

antagits så sent som 1936. Sålunda har nu föreslagits införande av förbud att

överklaga byggnadsnämnds beslut som innefattar antagande av tomtindelning

eller ändring däri (123 § byggnadsstadgan). De grunder, som stadsplaneutredningen

härför åberopat och som i första hand hänföra sig till likaledes föreslaget

förbud att överklaga stadsfullmäktiges och byggnadsnämnds beslut om

antagande av stadsplan m. m., gå i huvudsak ut på att det vid överklagande

av dessa beslut icke vöre tillfredsställande att utgångspunkten för besvärstidens

beräknande bleve beroende av delgivning med därav berörda sakägare, att tiden

för fastställelse av ett tomtindelningsförslag därigenom och genom möjligheten

överhuvud att besvärsvägen draga saken inför Konungens befallningshavande

och i sista hand Kungl. Maj :t kunde högst avsevärt förlängas, att

sakägarna genom utställningsförfarandet hölles underrättade om förslagets

olika utvecklingsstadier samt att besvärsrätten icke hade någon praktisk

betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt, i det att besvärsrätten över Konungens

befallningshavandes beslut bomme att kvarstå orubbad och i övrigt sakägarnas

berättigade intressen bleve tillvaratagna i samband med fastställelseprövningen,

oavsett huruvida de gjordes gällande besvärsvägen eller i

annan ordning.

Enligt lagrådets mening ha, sedan frågan senast var föremål för statsmakternas

prövning, sådana förhållanden näppeligen inträffat att de kunna

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

85

motivera ett så långt gående steg som här föreslås. Väl har förslaget i avgivna

yttranden i huvudsak lämnats utan erinran, men därvid torde av förklarliga

skäl uppmärksamheten mindre ha varit fäst på den följd som förbudet

skulle medföra därutinnan, att Konungens befallningshavande, såsom ock i

vissa fall tidigare skett, ägde företaga fastställelseprövningen innan byggnadsnämndens

beslut delgivits sakägarna och innan dessa således haft minsta rådrum

för ingivande av sina erinringar till Konungens befallningshavande.

Tydligen har räknats med att erinringar städse skulle hinna göras inom den

tid som åtgår för ärendets beredande av vederbörande tjänsteman. Lagrådet

anser för sin del det ur rättssäkerhetssynpunkt icke kunna eftergivas, att

sakägaren får en bestämd, ej alltför knappt tillmätt tid till förfogande för

erinringar i samband med fastställelseprövningen, lämpligen i form av besvärstid.

Även om besvärsrätten bibehålies, torde anordningar kunna träffas

som minska den tidsutdräkt som därav skulle bliva en följd. Sålunda torde

hinder ej möta att, på sätt skett i vissa andra fall, förkorta besvärstiden till

exempelvis 20 dagar (jfr jagarna örn kommunalstyrelse i stad och på landet

76 § resp. 81 §). Vidare torde, örn än vissa invändningar däremot kunna framställas,

föreskrift kunna meddelas att byggnadsnämnds, liksom Konungens

befallningshavandes, beslut skola meddelas efter anslag och att besvärstiden

skall räknas från dagen för beslutets meddelande. Sker så, torde böra övervägas,

huruvida ej bör föreskrivas att kända sakägare böra omedelbart underrättas

örn att beslut fattats av byggnadsnämnden och om vad som skall

iakttagas i avseende å rätten att fullfölja talan. Vidare lärer naturligen bestämmelsen

att klagan över byggnadsnämndens beslut ej må föras av sakägare

som skriftligen godkänt förslaget böra bibehållas (123 § 1 mom. sista

stycket). Ett dylikt godkännande medför att tomtindelningen vinner laga kraft

mot sådan sakägare. Lagrådet har visserligen övervägt, huruvida icke —

i anslutning lill den begränsning i klagorätten mot Konungens befallningshavandes

faststälielsebeslut, som innefattas i remissförslaget och som innebär,

att klagorält i dylikt fall tillkommer allenast sakägare som i ärendet framställt

yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall -— motsvarande

skärpta begränsning skulle kunna göras jämväl beträffande rätten att klaga

över byggnadsnämndens beslut. Lagrådet har emellertid funnit försiktigheten

bjuda att såvitt gäller sistnämnda beslut stanna vid gällande rätts ståndpunkt.

Någon olägenhet av olika regler i skilda instanser synes i och för sig ej föreligga.

Anmärkas må att det uppenbarligen är av vikt, att meningsmotsättningar

sakägarna emellan på ett så tidigt stadium som möjligt utjämnas

och att stadens organ skola finna det angeläget att i samtliga parters intresse

söka få ett godkännande till stånd. Ur allmän förvaltningsrättslig synpunkt

måste det framstå som en egendomlighet att enligt remissförslaget talan

väl får förås mot den överordnade myndighetens beslut men ej mot

det beslut av ett underordnat organ, vilket utgör föremål för överprövningen.

I detta sammanhang bör även beröras ett särskilt spörsmål, nämligen huruvida,

då bos Konungens befallningshavande anförts besvär över byggnads
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8G

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

nämnds beslut att antaga tomtindelning eller ändring av sådan, Konungens

befallningshavande äger att, i samband med att besvären ogillas och alltså

utan att avvakta laga kraft å sitt sålunda meddelade beslut, företaga frågan

örn fastställelse av byggnadsnämndens beslut till avgörande. Om så kunde

ske, skulle avsevärd tidsbesparing stå att vinna och den av utredningen påtalade

dubbla prövningen i samma instans kunna undvikas. Då på det förevarande

rättsområdet besvär över Konungens befallningshavandes beslut,

såväl då det gäller ärenden vilka besvärsvägen dragas under Konungens befallningshavandes

prövning som då fråga är om fastställelseärenden, skola

fullföljas till en och samma myndighet, nämligen Kungl. Majit i statsrådet,

och prövningen i båda fallen skall ske efter enahanda grunder, håller lagrådet

före att någon befogad erinran icke kan göras mot ett sådant förfarande från

Konungens befallningshavandes sida utan synes i stället regelmässigt böra så

förfaras.

Vidtagas de ändringar och åtgärder i övrigt som nu ifrågasatts, torde därigenom

praktiskt taget vinnas samma tidsbesparing som enligt remissförslaget.

Medan för närvarande gäller att besvär över Konungens befallningshavandes

beslut rörande tomtindelning skola anföras direkt hos Kungl Maj :t, stadgas

i remissförslaget (75 § första stycket), att den som är missnöjd med

Konungens befallningshavandes beslut har att till Konungens befallningshavande

inkomma med sina till Konungen ställda besvär samt att, om talan

finnes ej vara fullföljd inom rätt tid, den av befallningshavanden skall avvisas.

Det ankommer således enligt förslaget på Konungens befallningshavande

att pröva, om besvären till Konungen äro behörigen anförda. Syftet

härmed skulle vara att undgå den omgång och tidsutdräkt som vållas därigenom

att lagakraftbevis ej kunna utfärdas hos befallningshavanden utan i

vederbörande departement. Mot denna anordning synes i och för sig intet

vara att erinra.

Påföljden av att klaganden underlåter att inom föreskriven tid inkomma

med besvären till Konungens befallningshavande är enligt stadgandet, att

han förlorar sin talan. Efter orden skulle detta bliva förhållandet även i det

fall att besvären före besvärstidens utgång inkomma direkt till Konungen.

På det förvaltningsrättsliga området torde emellertid'', med rätta, anses att

den omständigheten att besvär, som skola ingivas till Konungens befallningshavande

men prövas av Kungl. Majit, i stället ingivas direkt till besvärsmyndigheten

ej bör utgöra hinder för besvärens prövning. Uttryckligt stadgande

härom är upptageti t. ex. taxeringsförordningen (122 § 1 morn., 124 § 1 mom. o.

124 a § 1 morn.). Ett förtydligande i angiven riktning synes kunna ifrågasättas.

Med hänsyn till innebörden av stadgandet skulle möjligen den erinran

kunna framkomma, att vid utfärdande av lagakraftbevis hänsyn städse måste

tagas till den möjligheten att klaganden, mot vad som är avsett, inkommit

med besvären till Konungen. Emellertid lärer — örn ock i något undantagsfall

skulle inträffa att besvären omedelbart före besvärstidens utgång ingåves

till Kungl. Majit och dessa således, även örn de genast vidarebeford
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

87

rades, ej komme Konungens befallningshavande tillhanda inom föreskriven

tid och fördenskull bleve avvisade — klaganden kunna, oberoende av att

lagakraftbevis må hava utfärdats, genom att överklaga Konungens befallningshavandes

avvisningsbeslut bevaras vid rätten att få sin talan i sak upptagen

till prövning.

Föreskriften i 21 § 1 mom. andra stycket och i 29 § andra stycket av förslaget

till ändring i byggnadsstadgan om tecknande av lagakraftbevis å stadsplanekarta

och tomtindelningskarta i de fall, där talan är utesluten till följd

av stadgandet i förevarande paragrafs tredje stycke därom att klagorätt tillkommer

allenast viss sakägare, synes böra utsträckas att gälla såväl i allmänhet

då klagan ej föres över Konungens befallningshavandes beslut som jämväl

det i första stycket av förevarande paragraf upptagna fallet att talan ej

fullföljts inom rätt tid. Sker så, torde övervägas huruvida icke det uttryckliga

stadgandet i sistnämnda stycke om talans avvisande skulle kunna uteslutas,

varjämte den i anslutning därtill meddelade föreskriften om handlingarnas

insändande till Konungen såsom överflödig bör utgå.

I fråga om stadsplaneändring av mindre betydelse ankommer det enligt

remissförslagets 3 § i den av lagrådet tillstyrkta utformningen å byggnadsnämnd

att antaga samt å Konungens befallningshavande att fastställa sådan

av nämnden antagen ändring. Frågan om överklagande av såväl byggnadsnämnds

som Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplaneändring

jämställes enligt den föreslagna lagstiftningen i allo med motsvarande

spörsmål beträffande tomtindelning. Således skulle bland annat byggnadsnämnds

beslut om antagande av stadsplaneändring icke få överklagas.

Av skäl som i det föregående anförts kan lagrådet icke tillstyrka förevarande

förslag lika litet som fullföljdsförbudet i fråga om tomtindelningsärenden.

Skälen för ett avstyrkande av fullföljdsförbudet väga här ej mindre

tungt, enär en stadsplaneändring, även örn den för samhället är av mindre

vikt, kan för markägaren medföra kännbara ingrepp i förfoganderätten.

Jämväl i övrigt får lagrådet hänvisa till vad i det föregående anförts i fråga

om tomtindelningsärenden och således förorda att klagorätten såvitt gäller

dessa stadsplaneändringar regleras i enlighet med vad som föreslagits beträffande

tomtindelningsärendena.

Lagrådet vill här jämväl erinra örn att den omständigheten att beslutanderätten

i fråga örn mindre stadsplaneändringar överflyttas från stadsfullmäktige

till byggnadsnämnden föranleder — utan ändring i regeringsrättslagen

— att prövningen av besvär i dessa ärenden i sista instans helt kommer

alt övergå från regeringsrätten till Kungl. Majit i statsrådet. Väl skulle vissa

principiella invändningar kunna framställas mot en dylik omläggning, men

jämförelsen med tomtindelningsärendena, beträffande vilka besvären som

regel städse prövats av Kungl. Majit i statsrådet, är så framträdande, att

det framstår som en naturlig lösning att dessa ärenden i förevarande hänseende

behandlas på enahanda sätt. I den mån verkliga rättsfrågor uppkomma

torde man kunna utgå från att Kungl. Majit skall inhämta rege
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Majlis proposition nr 153.

ringsrättens utlåtande innan besvärsärendet avgöres (jfr propositionen till

1928 års riksdag nr 232 s. 9).

Enligt gällande rätt skola i fråga om ny stadsplan och ändringar av större

vikt beslut av stadsfullmäktige för fastställelse underställas Kungl. Maj:t,

hos vilken myndighet det står sakägaren fritt att framställa de erinringar,

vartill han må finna fog. Fastställelseprövningen innefattar naturligen ett

allsidigt bedömande av beslutet, i följd varav såväl dess laglighet som ändamålsenlighet

skall komma under bedömande. För att vinna prövning särskilt

för sig av beslutets giltighet enligt kommunallagarna må även besvär anföras

hos Konungens befallningshavande (76 § resp. 81 §). Går Konungens befallningshavandes

beslut klaganden emot, äger han söka ändring däri hos Kungl.

Maj:t, och den sålunda fullföljda talan skall enligt regeringsrättslagen upptagas

och avgöras av regeringsrätten.

I det tidigare omförmälda syftet att ernå en snabbare behandling av stadsplaneärendena

föreslås nu, att jämväl rätten att genom besvär föra talan

mot stadsfullmäktigebeslut i dessa ärenden skall upphävas. Hinder härför

har, enligt vad som anföres i remissprotokollet, ansetts icke föreligga enär

besvärsrätten skulle ha visat sig vara utan nämnvärd praktisk betydelse. Såsom

framgår av vad i det föregående anförts har lagrådet ställt sig avvisande

till förslaget att borttaga fullföljdsrätten från byggnadsnämnd och

därvid främst åberopat att ur rättssäkerhetssynpunkt sakägaren borde få åtminstone

visst rådrum för ingivande av sina erinringar till fastställelsemyndigheten.

Det ligger visserligen i sakens natur -—■ med hänsyn till den tid som

åtgår för beredande av ett stadsplaneärende av här ifrågavarande beskaffenhet,

varöver yttrande regelmässigt lärer inhämtas från såväl Konungens

befallningshavande som byggnadsstyrelsen — att sakägaren i normala fall har

möjlighet att före ärendets avgörande inkomma med erinringar i samband

med fastställelseprövningen, men någon säkerhet för att erforderligt rådrum

kommer att stå honom till buds föreligger icke. Oberoende härav synas tillräckliga

skäl näppeligen hava förebragts för en så osedvanlig åtgärd som

avskärandet av fullföljdsrätten mot ett kommunalt beslut måste anses innebära.

Därest besvärsärendena handläggas med största möjliga skyndsamhet

och remissförfarande ej ifrågakommer i andra fall än då verkligt behov

därav måste anses föreligga, lärer sålunda någon avsevärdare tidsförlust ej

behöva uppstå på den grund att fastställelseärendena ej kunna avgöras förrän

slutliga beslut föreligga i besvärsärendena. Beaktas må dessutom att de

ifrågavarande besvärsmålen enligt regeringsrättslagen i sista hand skola

prövas av regeringsrätten och att således borttagandet av fullföljdsrätten

även skulle innebära ändring av den praktiskt taget undantagslösa ordningen

för prövning av kommunalbesluts laglighet. Det kan knappast anses välbetänkt

att i en lagstiftning av närmast provisorisk natur till lösning upptaga

ett spörsmål av så principiell natur som det föreliggande, så mycket

mindre som en omgestaltning av plansystemet — vilken fråga lärer vara

föremål för stadsplaneutredningens fortsatta arbete — kan föranleda att

spörsmålet om den kommunala besvärsrätten måste ses ur jämväl andra syn
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 153.

89

punkter än dem som nu föreligga. Lagrådet anser sig alltså icke kunna tillstyrka

förslaget i vad det innefattar att särskild klagan ej må förås över stadsfullmäktiges

beslut i de här avsedda ärendena.

På grund av det anförda får lagrådet — som anser att bestämmelserna örn

rätten att föra talan över byggnadsnämnds och Konungens befallningshavandes

beslut rörande stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning

samt Konungens befallningshavandes beslut rörande byggnadsplan

lämpligen böra sammanföras och upptagas i förevarande paragraf — hemställa

att åt paragrafen gives det innehåll,

dels åt 1 mom. såsom första stycke att byggnadsnämnds och Konungens

befallningshavandes beslut rörande stadsplan, stomplan, ulomplansbestämmelser

eller tomtindelning, så ock Konungens befallningshavandes beslut rörande

byggnadsplan skola meddelas efter anslag, såsom andra stycke att

den, som ej nöjes åt byggnadsnämnds beslut i nu nämnda ärenden, har

att inom tjugu dagar från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra

besvär hos Konungens befallningshavande, dock att, där beslutet innefattar

antagande av ändring i stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

eller av tomtindelning eller ändring däri, klagan över beslutet ej må föras

av den som skriftligen godkänt antaget förslag, och såsom tredje stycke, att

den, som är missnöjd med Konungens befallningshavandes beslut i omförmälda

ärenden, har att vid talans förlust inom en månad från den dag,

då beslutet meddelades, till Konungens befallningshavande inkomma med

sina till Konungen ställda besvär, dock atl den omständigheten, att besvären

ingivits till Konungen, ej skall utgöra hinder för besvärens upptagande till

prövning, samt att, där Konungens befallningshavande till alla delar fastställt

förslag som i andra stycket avses, klagan må föras allenast av den som i

ärendet framställt yrkande vilket helt eller delvis lämnats utan bifall,

dels ock åt 2 mom. att om talan mot byggnadsnämnds beslut i annat

ärende än i 1 mom. sägs stadgas i byggnadsstadgan samt att talan mot Konungens

befallningshavandes beslut i sådant ärende föres hos Konungen genom

besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Bifall till lagrådets hemställan föranleder jämkning av lagens övergångsbestämmelse.

Därest förslagets ståndpunkt att klagan ej må föras över stadsfullmäktiges

beslut vidblives, anser lagrådet att bestämmelse örn sådant förbud icke

såsom enligt förslaget bör meddelas i administrativ ordning. Bestämmelsens

principiella karaktär, innefattande ett avsteg såväl från kommunallagarnas

stadganden om besvärsrätt i kommunala mål som från de grunder, vara regeringsrättslagens

ifrågakommande stadganden måste anses vila, talar härför

(jfr statens offentl. utredn. 1928: 2 s. 25 o. 31 samt propositionen till

1924 års riksdag nr 121 och första kammarens protokoll nr 44 s. 30 f.).

Det lärer vid angivna förhållanden vara påkallat att fullföljdsförbudet mot

stadsfullmäktiges och — för enhetlighetens skull — jämväl mot byggnadsnämndens

beslut meddelas i sladsplanelagen (75 §).

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

Bifalles vad av lagrådet vid de särskilda paragraferna föreslagits, föranledas

därav ändringar i förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av

byggnadsstadgan.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

91

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholmsl

slott den 12 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam

beredning med cheferna för social- och kommunikationsdepartementen,

lagrådets den 8 mars 1943 avgivna utlåtande över till lagrådet den

5 februari 1943 remitterat förslag till lag om ändring i vissa delar av stadsplanelagen

den 29 maj 1931 (nr 142).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Såsom stadsplaneutredningen framhållit är det synnerligen angeläget, att

stadsplane- och tomtindelningsärenden kunna handläggas utan onödig tidsutdräkt.

För byggnadsföretag är det av mycket stor ekonomisk betydelse, att

deras genomförande icke fördröjes så länge att de förutsättningar, under

vilka ett företag planerats, väsentligt förändras. Upprepade klagomål över

den nuvarande tidsutdräkten ha även framställts såväl av centrala myndigheter

som av kommuner och enskilda sammanslutningar.

Lagrådet har understrukit, att i fråga om myndigheternas handläggning

av dessa ärenden en del lärer kunna vinnas utan lagändring. Det är likväl

obestridligt, att en invecklad procedur alltid medför dröjsmål som i praktiken

väsentligt överstiga vad som i gynnsammaste fall skulle vara oundgängligen

nödvändigt. Varje förenkling på detta område som kan genomföras

utan intrång i andra berättigade intressen måste därför anses

önskvärd. Lagrådet har emellertid mot det remitterade lagförslaget —

jämte det lagrådet beträffande 3, 14, 15 och 17 §§ förordat vissa ändringar

av huvudsakligen lagteknisk natur — i samband med granskningen av fullföljdsreglerna

i 75 § framställt vissa erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt.

Vad först angår 3 § i förslaget har lagrådet förordat, att i lagrummet intages

föreskrift, att närmare bestämmelser om byggnadsnämnds behörighet

att antaga stadsplaneändring skola utfärdas av Konungen. Dylika bestämmelser

borde enligt lagrådets mening upptagas såsom 5 a § i byggnadsstadgan.

Ehuru det icke är möjligt att genom detaljföreskrifter i byggnadsstad
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

gan göra en bestämd avgränsning av byggnadsnämndens kompetensområde,

synes vad lagrådet i denna del förordat innebära vissa fördelar. Bestämmelserna

ifråga torde böra utformas i huvudsaklig anslutning till stadsplaneutredningens

förslag, med beaktande av vissa ändringsförslag i däröver avgivna

yttranden och av vad lagrådet framhållit. Såsom lagrådet förutsatt måste

bestämmelserna giva utrymme för ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna

i det särskilda fallet. Enligt lagrådets uttalande borde i bestämmelserna

tillika särskilt angivas, att örn det funnes anledning antaga att

stadsfullmäktige av särskilda skäl tillmätte ändring av stadsplanen sådan

betydelse, att frågan därom borde prövas av stadsfullmäktige, nämnden hade

att hänskjuta ärendet till fullmäktige.

För den händelse i byggnadsstadgan upptoges sådana bestämmelser som

lagrådet förordat har lagrådet ansett, att stadgandet i det remitterade förslaget

örn rätt för stadsfullmäktige att förbehålla sig prövningen av mindre

stadsplaneändringar kunde utgå. Vad lagrådet i sistnämnda hänseende föreslagit

kan jag icke biträda. Stadsfullmäktiges rätt att förbehålla sig prövningen

synes principiellt grundad och bestämmelsen härom i 3 § av lagförslaget

torde alltså böra bibehållas. Vid detta förhållande lärer anledning saknas att

i byggnadsstadgan införa en sådan särskild föreskrift om stadsplaneändrings

hänskjutande till stadsfullmäktige som nyss nämnts.

Lagrådet har i fråga örn 3 § i lagförslaget vidare hemställt, att Konungens

befallningshavandes behörighet att fastställa stadsplaneändring skulle begränsas

till sådana ändringar som antagits av byggnadsnämnden. Det synes

emellertid icke vara lämpligt, att Konungens befailningshavande skall vara betagen

rätten att fastställa en stadsplaneändring, t. ex. örn byggnadsnämnden

utan sakliga skäl hänskjutit frågan om antagande av ändringen till stadsfullmäktiges

avgörande. Då ändring av stadsplan antagits av stadsfullmäktige,

möta snarast mindre betänkligheter än eljest att låta Konungens befailningshavande

fastställa ändringen. Lagrådets förslag skulle motverka stadsplaneutredningens

strävan, att Konungens befailningshavande skall i större utsträckning

än nu pröva frågan om fastställelse av stadsplaneändringar.

I detta sammanhang har lagrådet framställt anmärkning mot 123 § 3 mom.

i förslaget till ändring av byggnadsstadgan. Detta stadgande innehåller, att

drätselkammaren skall äga att å stadens vägnar överklaga Konungens befallningshavandes

beslut i ärende rörande av stadsfullmäktige eller byggnadsnämnd

antaget förslag till ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

eller av byggnadsnämnd antaget förslag till tomtindelning eller

ändring däri samt även eljest i sådant ärende föra stadens talan och bevaka

dess rätt. Sådan behörighet för drätselkammaren stadgas för närvarande allenast

i fråga om tomtindelningsärenden. Enligt lagrådets mening vore det icke

ändamålsenligt att utvidga drätselkammarens behörighet utöver vad som nu

gäller. Örn än det praktiska behovet av stadgandet icke bör överdrivas, synes

det emellertid påkallat att på detta sätt bl. a. trygga stadens möjlighet att fullfölja

talan mot Konungens befallningshavandes beslut inom föreskriven tid.

Beträffande 14, 15 och 17 §§ i det remitterade lagförslaget har lagrådet för
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

93

ordat bl. a., att därest viss dispensrätt för Kungl. Maj:t ansåges böra införas

i där angivna fall, den skulle inskränkas till sådana fall, då nybyggnad vore

beroende av undantag jämväl från förbudet enligt 13 §, och att bestämmelse

i ämnet skulle upptagas såsom en särskild paragraf. Med anledning av vad

lagrådet anfört vill jag, som alltjämt anser dispensrätten för Kungl. Majit

erforderlig, för min del förorda, att en dylik begränsning införes i 14 och

15 §§. I fråga örn 14 § torde vidare, såsom lagrådet jämväl föreslagit, befogenheten

för Kungl. Majit att medgiva dispens kunna inskränkas att gälla under

den förutsättning som nu upptages i lagrummet. Däremot torde 17 § i

förslaget, som utformats i anslutning till lydelsen av 13 § i gällande lag,

lämpligen böra behålla den lydelse som den har i det remitterade förslaget.

Vad lagrådet anfört beträffande tillämpningen av 18 § föranleder ej någon

erinran från min sida. Jag har förut framhållit, att stadgandet måste tilllämpas

med nödig försiktighet.

Beträffande härefter frågan om fullföljd i stadsplane- och tomtindelningsärenden

m. m. upptager 123 § 1 mom. i det inom justitiedepartementet upprättade

förslaget till ändring i byggnadsstadgan bestämmelse, att särskild

klagan ej må förås över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut, som

innefattar antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser

eller ändring däri, eller över byggnadsnämnds beslut, som innefattar antagande

av tomtindelning eller ändring däri, vederbörande obetaget att hos

Konungens befallningshavande framställa sina erinringar mot beslutet för

att beaktas vid prövning av frågan om fastställelse därå.

Lagrådet har från rättssäkerhetens synpunkt avstyrkt det i byggnadsstadgan

upptagna förbudet mot särskild klagan över byggnadsnämnds beslut,

därvid lagrådet uttalat att det icke kunde eftergivas att sakägare finge en

bestämd, ej alltför knappt tillmätt tid till förfogande för att i samband med

fastställelseprövningen framställa erinringar mot byggnadsnämndens beslut.

Även förbudet mot särskild klagan över stadsfullmäktiges beslut har lagrådet

avstyrkt. Lagrådet bar uttalat, att det knappast vore välbetänkt att

i en lagstiftning av närmast provisorisk natur upptaga till lösning ett spörsmål

av så principiell art som det föreliggande.

Jag vill med anledning härav erinra, att nu berörda fullföljdsförbud tillstyrkts

eller lämnats utan anmärkning i samtliga yttranden som avgivits

över stadsplaneutredningens förslag utom i det som avgivits av stadsjuristen

i Stockholm. Vid bedömandet av behovet av viss besvärstid får icke förbises,

att beslut om antagande av stadsplan eller tomtindelning skall föregås av ett

utställningsförfarande samt att ändring i utställt förslag icke får ske ulan att

sakägarna fått tillfälle att framföra sina erinringar. Enligt min mening innebära

full följdsförbuden en synnerligen välbehövlig förenkling av den nuvarande

omständliga ordningen. Alt fullföljdsförbuden skulle medföra någon risk

ur rättssäkerhetssynpunkt kan jag icke finna. Däremot bar erfarenheten

visat, att särskilt rätten att hos Konungens befallningshavande anföra och

sedermera bos Kungl. Majit fullfölja besvär över stadsfullmäktiges beslut

i stadsplaneärenden medför synnerlig försening av dylika ärendens avgö
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

rande utan att något positivt resultat vinnes. Enligt verkställd utredning för tiden

från stadsplanelagens ikraftträdande eller sålunda för mer än tio år lia

besvär till Kungl. Maj:t i mål rörande stadsfullmäktiges beslut i stadsplanefrågor,

vilka besvär prövats av regeringsrätten, icke i något fall föranlett upphävande

av sådant beslut. För den enskilde sakägaren är det förvillande, att

klagan nu kan föras på två vägar, nämligen dels genom besvär över stadsfullmäktiges

eller byggnadsnämnds antagandebeslut dels ock i fastställelseärendet.

I fråga örn byggnadsnämnds beslut har det också visat sig, att detta förhållande

lett till rättsförlust. Vidare kan framhållas, att den som är angelägen

att bevara sin rätt ofta icke vågar underlåta att anföra besvär — med därav

föranledda betydande dröjsmål — även om han anser att det skulle vara tillfyllest

att lita till fastställelseprövningen.

Lagrådet har i fråga om besvär över byggnadsnämnds beslut sökt giva

anvisning på en tillämpning som skulle kunna reducera nu nämnda olägenheter.

Beträffande stadsfullmäktiges beslut skulle emellertid olägenheterna

kvarstå oförminskade, frånsett att något möjligen kan vinnas genom inskränkning

i remissförfarandet hos Konungens befallningshavande och Kungl.

Maj:t. Det förtjänar påpekas, att de inskränkningar i sakägares rätt att fullfölja

talan, som även enligt lagrådets förslag skulle — för övrigt olika utformade

— gälla i fråga om byggnadsnämnds eller Konungens befallningshavandes

beslut, icke komme att bliva tillämpliga med avseende å besvär

över stadsfullmäktiges beslut. Med anledning av vad lagrådet yttrat må i

övrigt framhållas att, utom den betydande tidsförlust som otvivelaktigt förorsakas

därav, förslaget enligt vad lagrådet närmare utvecklat skulle medföra

bl. a. den konsekvensen, att besvär över byggnadsnämnds antagande

av stadsplaneändring skulle komma att i sista instans prövas av Kungl.

Majit i statsrådet under det att besvär över stadsfullmäktiges antagande av

stadsplan eller ändring däri skulle komma att prövas i regeringsrätten. Detta

är naturligtvis icke tillfredsställande. Jag anser på grund av det anförda,

att de föreslagna fullföljdsförbuden böra bibehållas.

I andra hand har lagrådet förordat att, om fullföljdsförbuden bibehållas,

stadgandet härom införes i 75 § stadsplanelagen i stället för i byggnadsstadgan.

Detta yrkande har jag ej anledning att motsätta mig. Vid överflyttning

av stadgandet till stadsplanelagen torde det i redaktionellt hänseende böra

jämkas något, överflyttningen föranleder ändring jämväl av övergångsbestämmelserna.

Enligt det remitterade förslaget skulle besvär över Konungens befallningshavandes

beslut vid talans förlust ingivas till Konungens befallningshavande

inom föreskriven tid. Syftet härmed var, att Konungens befallningshavande

skulle kunna utfärda lagakraftbevis, om besvär ej anförts. Lagrådet har

emellertid ansett, att talan bör vara bevarad jämväl örn besvären ingivits

direkt till Kungl. Majit. Med en sådan bestämmelse torde emellertid Konungens

befallningshavande svårligen kunna utfärda lagakraftbevis. Jag finner

mig fördenskull böra förorda, att besvären såsom nu gäller skola ingivas

till Kungl. Majit i vederbörande departement. Till följd härav bör även be
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 153.

95

stämmelsen om rätt för Konungens befallningshavande att avvisa för sent

inkomna besvär utgå.

Beträffande förslaget till ändring av byggnadsstadgan torde, utöver de ändringar

som följa av vad jag redan anfört, vissa jämkningar av huvudsakligen

redaktionell innebörd böra göras. Sålunda synas bl. a. 20 och 21 §§ böra —

med därav föranledda ändringar — byta plats.

Föredraganden hemställer, att, sedan författningsförslagen undergått de

ändringar som i det föregående angivits, förslaget till lag örn ändring i vissa

delar av stadsplanelagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen

till antagande samt riksdagens yttrande måtte inhämtas över förslaget

till kungörelse örn ändring i vissa delar av byggnadsstadgan.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.