Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m

1943-03-05 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:176, Angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

1

Nr 176.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för

främjande av linodlingen m. m.; given Stockholms

slott den 5 mars 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och folkhushållningsdepartementen

anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp.

Genom beslut av 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 132; r. skr. nr 171)

medgavs att lån till anläggande av lin- och hampberedningsanstalter finge

beviljas från hemslöjdslånefonden. Till förstärkande av fonden anvisades för

budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten ett reservationsanslag å 300,000 kronor.

Riksdagen medgav tillika, att viss garanti finge lämnas rörande priserna

för frö av oljelin. De ändrade bestämmelserna rörande lån från hemslöjdslånefonden

utfärdades genom kungörelse den 21 juni 1940 (nr 605).

Bihang till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 176.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

1940 års urtima riksdag (prop. nr 51; r. skr. nr 67) anvisade å tilläggsstat

I till riksstaten för budgetåret 1940/41 till hemslöjdslånefonden ett reservationsanslag

av 1,500,000 kronor. I samband härmed beslöts tillika att lämna

linodlingen ytterligare stöd genom prisgaranli. Enligt detta beslut skulle priset

på linhalm under treårsperioden 1941—43 för kvalitetsklass I garanteras

utgöra 80 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd, dock

med den begränsning att statligt stöd icke skulle utgå med högre belopp än

200 kronor per hektar spånadslin. Vissa jämkningar i bestämmelserna om

lån godkändes även av riksdagen. Kungörelse härom utfärdades den 22 november

1940 (nr 952).

Vid 1941 års riksdag (prop. nr 333; r. skr. nr 501) medgavs, att för uppförande

av lin- och hampberedningsverk statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

skulle kunna lämnas. Å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret

1941/42 anvisades dels för sistnämnda ändamål ett reservationsanslag av

500,000 kronor och dels såsom förstärkning av hemslöjdslånefonden ett reservationsanslag

av 1,500,000 kronor. Tillika medgav riksdagen, att prisgaranti

för hamphalm finge lämnas. Detta beslut innebar, att priset på

hamphalm under femårsperioden 1942—1946 för kvalitetsklass I garanterades

utgöra 50 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd,

dock med samma begränsning som beslutats i fråga om linhalm. I anslutning

till detta beslut utsträcktes tiden för garantien för linhalm t. o. m. år 1946.

Vissa ändringar skulle även genomföras i fråga om bestämmelserna rörande

lån från hemslöjdslånefonden. Kungörelser utfärdades sedermera den 13 mars

1942 dels beträffande dessa ändringar (nr 152) och dels angående statsbidrag

för anläggande av lin- och hampberedningsanstalter (nr 153).

Innevarande års riksdag (prop. nr 2; r. skr. nr 20) har å tilläggsstat till

riksstaten för budgetåret 1942/43 anvisat dels till Befrämjande av fröodlingen

m. m.: Bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar ett reservationsanslag

av 800,000 kronor och dels till Hemslöjdslånefonden ett reservationsanslag

av 3,000,000 kronor.

Med skrivelse den 6 november 1942 har statens livsmedelskommission överlämnat

en av statens linnämnd den 30 oktober 1942 dagtecknad framställning,

vari linnämnden hemställt dels att maximibeloppet för det statsbidrag, som

under vissa förhållanden kunde komma att utgå för att möjliggöra för lin-och

hampberedningsanstalterna att utbetala fastställt garantipris för lin- respektive

hamphalm, finge höjas från 200 kronor till 450 kronor per hektar, dels

ock att den av 1941 års riksdag beslutade prisgarantien för lin- och hamphalm

finge utsträckas att gälla till och med år 1950.

Sedermera har livsmedelskommissionen med skrivelse den 12 februari 1943

överlämnat en framställning från riksförbundet lin och hampa. I denna

framställning har hemställts om anslag av 40,000 kronor att användas till

avlöning av viss personal, som är avsedd att biträda linberedningsverken,

samt till resekostnader åt denna personal ävensom till vissa försöks- och

konstruktionsarbeten. Linnämnden har biträtt framställningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

3

Linnämnden har därefter i skrivelse den 25 februari 1943 hemställt, att

Kungl. Majit måtte medgiva att av priskontrollnämnden medgivet tilläggspris

av 5 öre per kilogram linhalm, tillhörande kvalitetsklass I, av 1942 års

skörd finge inräknas i garantipriset för linhalm.

I skrivelsen den 30 oktober 1942 har linnämnden till upplysning rörande

omfattningen av linodlingen år 1942 samt det sannolika

fiberutbytet därav vid beredningsanstalterna i Laholm,

Hybo, Växjö och Kristinehamn intagit följande uppgifter.

Linberedningsanstalt

i

Odlingsareal

(avrundade

tal)

hektar

Sannolik

skörd av

frörepad

linhalm

ton

Rötad tåga

ton

Rötade

blånor

ton

Grön-

beredd

tåga

ton

Grön-

beredda

blånor

ton

Laholm ............

1,000

3,000

24

30

216

270

Hybo..............

300

900

72

90

—

—

Växjö..............

450

1,350

108

135

—

—

Kristinehamn ......

400

1,200

96

120

—

—

Summa

2,150

G,450

300

375

216

270

I anslutning till denna tablå har linnämnden anfört, att en förutsättning

för uppgifternas riktighet vore att de under uppförande varande beredningsanstaltema

i Växjö och Kristinehamn kunde iordningställas planmässigt.

Vid sina beräkningar hade linnämnden utgått från en hektarskörd frörepad

linhalm av 3,000 kilogram samt ett utbyte vid såväl rötning som grönberedning

av högst 8 procent tåga och 10 procent blånor.

Till belysande av linberedningsverkens avverkningskapacitet

under år 1943 har i linnämndens förevarande skrivelse upptagits

följande tablå.

Linberedningsanstalt

Odlingsareal

(avrundade

tal)

hektar

Sannolik

skörd av

frörepad

linhalm

ton

Rötad tåga

ton

Rötade

blånor

ton

Grön-

beredd

tåga

ton

Grön-

beredda

blånor

ton

Laholm ............

1,000

3,000

24

30

216

270

Hybo ..............

500

1,500

120

150

—

Växjö..............

1,000

3,000

240

300

_

_

Kristinehamn ......

1,000

3,000

240

300

_

_

Gimo ..............

500

1,500

120

150

_

_

Svalöv ............

65

200

16

20

—

—

Summa

4,065

12,200

760

050

216

270

I anslutning till tablån har linnämnden framhållit, att för närvarande funnes

tre linberedningsanstalter i verksamhet, nämligen i Laholm, Hybo och

Svalöv, varjämte två nya anstalter vore under uppförande i Växjö och Kristinehamn.

Dessutom hade för kort tid sedan bildats Uppsala—Stockholms

läns linodlareförening, som hade för avsikt att uppföra en beredningsanstalt

i Gimo.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Efter att ha redogjort för de hittills vidtagna åtgärderna för linodlingens

befrämjande har linnämnden rörande behovet av ytterligare

stödåtgärder anfört följande.

Trots vidtagandet av betydande stödåtgärder blev intresset för spånadslinodlingen

1942 icke det väntade. Delta berodde sannolikt i viss utsträckning

på att linberedningsanstalterna icke hunnit utbyggas i tillräcklig omfattning

men framför allt på den omständigheten, att spånadslinodlingen är

mycket arbetskrävande, vilket torde lia avskräckt många odlare. På grund

av knappheten på arbetskraft vid jordbruket är införandet av odling av en

för större delen av nu verksamma jordbrukare ny, arbetskrävande växt förenad

med stora svårigheter och därför ej särskilt lockande, örn icke ett i förhållande

till övrig växtodling särskilt förmånligt pris erbjudes för den nya

växten. Då priset på linhalm redan från början avvägdes så, att nettoinkomsten

per arealenliet av linodling skulle bliva ungefär densamma som av rågodling,

och spånadslinet därigenom infördes i den allmänna prisskalan för

jordbruksprodukter, har någon stimulans i form av ett i förhållande till övrig

växtodling speciellt högt pris på linhalm icke förekommit. Även det betydande

ekonomiska ansvaret för linberedningsanstalterna i form av odlarnas

andelsteckningar i linodlareförening m. m. har i vissa fall motverkat en

utökning av linodlingen. Därtill kommer, att medlemmar i linodlareförening

enligt för dessa gällande stadgar måste förbinda sig att odla lin på viss bestämd

areal under en tid av minst fem år.

Skall ökad utbyggnad av linberedningskapaciteten kunna åstadkommas,

synas därför ytterligare åtgärder erforderliga. Dylika åtgärder böra i görligaste

mån utformas så, att jordbrukarna få en försäkran om, att statsmakterna

anse en betydande linodling önskvärd, även sedan handelsförbindelserna

med linexporterande länder återupptagits. Därigenom få jordbrukarna

större trygghet för i linberedningsanstalt och i för linskörden nödvändiga

uppryckningsmaskiner m. m. investerat kapital. Det erfordras ett betydande

rörelsekapital för linodlareförening — minst 150,000 kronor — vid verksamhetens

början. Därtill komma kostnader för inköp av linuppryckningsmaskiner

m. m. För 1,000 hektars odling erfordras 20 till 30 linuppryckningsmaskiner

till ett pris av för närvarande 5,500 kronor per styck eller

sammanlagt 110,000—165,000 kronor. Visserligen kunna lån motsvarande

80 procent av sistnämnda belopp erhållas ur jordbrukets maskinlånefond,

men härför erfordras betryggande säkerhet. Trots att lån och bidrag av

statsmedel kunna erhållas med belopp motsvarande 100 procent av totalkostnaden

för uppförande av beredningsanstalt och erforderlig maskinell utrustning,

måste alltså odlarna själva ansvara för betydande belopp. Anskaffandet

av nödvändigt start- och rörelsekapital och kapital till inköp av linuppryckningsmaskiner

är särskilt för vissa föreningar, där styrelsen icke

ansett sig kunna ikläda sig personlig ansvarighet för lån av erforderlig storlek,

förenat med betydande svårigheter. Risk föreligger därför att linberedningsanstalter

icke kunna komma till stånd på därför önskvärda platser på

grund av brist på start- och rörelsekapital. Det kan icke heller anses rättvist,

att för framskapande av en för landets beredskap nödvändig odling enskilda

personer skola påtaga sig betydande ekonomiska risker utan erforderlig

garanti från statens sida.

Linodlingen och i samband härmed även linberedningsmöjligheterna måste

ökas väsentligt, därest det oundgängligen nödvändiga behovet av linfiber skall

kunna tillgodoses. Det gäller därför att avgöra huru stor linodling, som bör

eftersträvas, samt att därefter försöka få till stånd erforderligt antal linberedningsanstalter.

Den linareal, som sålunda anses önskvärd, förutsättes sedan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

komma att bibehållas även efter krigets slut och betraktas såsom normal linodling

inom landet. Bliva jordbrukarna övertygade örn statsmakternas avsikt

att vidtaga åtgärder för bibehållande av viss årlig odling av lin inom landet,

torde svårigheterna alt få till stånd erforderliga beredningsanstalter för beredning

av skörden från ifrågavarande areal minskas.

I fråga örn den omfattning, vari linodlingen bör komma

till stånd har linnämnden anfört.

För tillgodoseende av landets normala fredsbehov av linfiber åtgå omkring

24,000 ton frörepad linhalm. Då emellertid viss import av linfiber ibland kan

vara önskvärd ur olika synpunkter, synes den inhemska odlingen under normala

förhållanden icke helt böra täcka behovet av lin. Enligt linnämndens

uppfattning synes den s. k. normala linodlingen med anledning av det anförda

böra begränsas till omkring 7,000 hektar, och linberedningskapaciteten

utbyggas härefter. Med den medelskörd, som enligt senaste årens erfarenhet

kan påräknas i Sverige — omkring 3,000 kilogram frörepad linhalm

per hektar — skulle från en spånadslinareal på omkring 7,000 hektar kunna

påräknas i runt tal 21,000 ton halm. För beredning härav erfordras fjorton

skäktturbiner. Linberedningskapaciteten inom landet synes därför med det

snaraste böra utbyggas härefter. Utöver redan förefintliga eller under byggnad

varande beredningsanstalter bör därför exempelvis anstalten i Laholm

kunna utökas med två nya skäktturbiner eller ock en ny beredningsanstalt

uppföras i Skåne. Vidare bör örn möjligt beredningsanstalten i Hybo förses

med ytterligare en skäktturbin, och den planerade anstalten i Gimo eventuellt

förses med två turbiner, örn intresset för linodling inom dess odlingsområde

skulle visa sig vara så stort, att 1,000 hektars odling kan uppnås. Därjämte

böra linberedningsanstalter med en turbin kunna uppföras inom vartdera

Östergötlands samt Västerbottens eller Västernorrlands län. Eventuellt skulle

en anstalt i Östergötland i stället för anstalten i Gimo kunna förses med två

skäktturbiner. örn icke detta utbyggnadsprogram skulle kunna realiseras på

förut föreslagna platser, bör givetvis annan förläggningsort kunna ifrågakomma.

Efter denna utbyggnad av beredningsanstalterna skulle enligt vad linnämnden

uppgivit de kvantiteter linhalm och linfiber kunna produceras inom landet,

vilka framgå av den å nästa sida intagna tabellen.

Linnämnden har såsom motivering för förslagen örn ändrade

garantibestämmelser uttalat följande.

Kostnaderna för en linberedningsanstalt jämte rötningsanläggning för 1,000

hektars odling, vilken areal ur driftsekonomisk synpunkt anses eftersträvansvärd,

uppgingo vid tidpunkten för införandet av prisgarantien på linhalm

till i runt tal 800,000 kronor. Med nuvarande priser på byggnadsmaterial och

maskiner samt arbetskostnader m. m. kostar emellertid en dylik beredningsanstalt

sammanlagt 1,300,000—1,600,000 kronor, beroende på vilken beredningsmetod,

sorn användes. Vid en dylik anstalt kan beredas en linhalmskörd

av 3,000,000 kilogram från 1,000 hektars odling. Enligt gällande bestämmelser

erhållas 85 procent eller 1,105,000 respektive 1,360,000 kronor som lån

från hemslöjdslånefonden. Den årliga amorteringen kommer, sedan amorteringstiden

enligt beslut av 1941 års riksdag minskats från 15 till 5 år, att

uppgå lill 221,000 respektive 272,000 kronor motsvarande 7.4 respektive 9.1

öre per kilogram halm, varvid förutsättcs, atl fri avskrivning medgivcs under

amorteringstiden. Med en kostnad av sammanlagt 800,000 kronor för en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition m 176.

Linberedningsanstalt

Odlingsareal

(avrundade

tal)

hektar

Sannolik

skörd av

frörepad

linhalm

ton

Hotad tåga

ton

Rotade

blånor

ton

Grön-

beredd

tåga

ton

Grön-

beredda

blånor

ton

Laholm ev. jämte

Skåne ............

2,000

6.000

240

300

240

300

Hybo ..............

1,000

3,000

240

300

Växjö..............

1,000

3,000

240

300

_

Kristinehamn ......

1,000

3,000

240

300

Gimo ........

500 ev. 1,000

1,500 ev. 3,000

120 ev. 240

150 ev. 300

Östergötland........

500 ev. 1,000

1,500 ev.3,000

120 ev. 240

150 ev. 300

Västerbotten el. Väs- ternorrland ......

500

1.500

120

150

Summa

7,000

21,030

1,440

1,800

240

300

linberedningsanstalt skullehögsta lånebeloppet uppgå till 680,000 kronor och

arsamortering vid femton ars amorteringstid till cirka 45,000 kronor motsvarande

1.5 öre per kilogram linhalm. Om hänsyn tages såväl till de avsevärt

okade anläggningskostnaderna, sedan statsmakterna fattade beslut om prisgarantien

på linhalm, som den förkortade amorteringstiden, ha anstalternas

driftskostnader ökat med 5.9—7.6 öre per kilogram till beredning mottagen

linhalm. Som förut nämnts har statsgarantien för priset på linhalm maximerats

till p00 kronor per hektar, vilket innebär, att det högsta statsbidrag, som

kan utgå till en linberedningsanstalt med nämnda odlingsareal på 1,000 hektar,

uppgår till 200,000 kronor, motsvarande 6.7 öre per kilogram linhalm.

Av de anförda beräkningarna framgår alltså, att maximigränsen för prisgarantien

bör höjas till minst 428 kronor eller avrundat 450 kronor per hektar,

för att ifrågavarande garanti skall få i huvudsak samma betydelse för linodlingen

som fallet var vid tidpunkten för införandet av densamma. Samma

förhållanden gälla även för hampberedningslån.

Prisgarantien för linhalm gäller under femårsperioden 1942—1946. För de

linberedningsanstalter, som påbörjats under innevarande år, och beträffande

vilka någon del av beviljat lån från hemslöjdslånefonden lyftats imder år

1942, kommer amorteringen icke att påbörjas förrän år 1944. Sista amorteringen

skall sålunda erläggas år 1948. Till de nya linberedningsanstalter och

den utbyggnad av vissa äldre beredningsanstalter, som kunna komma att påbörjas

under budgetåret 1943/44, kommer sannolikt även att sökas och beviljas

lån från nämnda lånefond. Om första delen av sistnämnda lån lyftes

först under år 1944, börjar amorteringen för dessa från och med år 1946 och

pågår till och med år 1950. Med hänsyn till att den årliga amorteringen å lånen

utgör en avsevärd del av anstalternas driftskostnader, synes en sådan förlängning

av garantitiden nödvändig, att amorteringen kan hinna slutföras

före utgången härav.

Linnämnden har därefter berört frågan om tryggande av avsättningen av

lintåga och linblånor inom landet efter krigets slut. Nämnden har emellertid

ansett denna fråga böra bliva föremål för särskild utredning av sakkunniga.

Beträffande liampodlingen har linnämnden framhållit, att redan

1942 hade arealen hampa uppgått till omkring 2,000 hektar, som vid en beräknad

medelskörd per hektar av 5,500 kilogram halm ansetts vara önskvärd

i Sverige. Då denna medelskörd emellertid ännu icke uppnåtts, och då hampberedningsverkens

beredningskapacitet möjliggjorde bearbetning av en större

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

kvantitet än som förut angivits, borde en utökad odling år 1943 eftersträvas.

Enligt linnämndens mening gällde i huvudsak detsamma, som förut anförts

rörande den korta amorteringstidens inverkan på linberedningsanstalternas

möjlighet att i konkurrens med importerad vara betala odlarna garanterat

pris för linhalmen, även i fråga örn hampberedningsanstalterna.

I skrivelsen den 25 februari 1943 har linnämnden anfört följande.

Genom beslut den 27 januari 1942 har statens priskontrollnämnd medgivit,

att linberedningsanstalterna för linhalm av 1942 års skörd skulle äga

rätt utbetala ett tillägg av 5 öre per kilogram utöver det av staten fastställda

garantipriset för linhalm klass I. Statens linnämnd har med anledning härav

medgivit linberedningsanstalterna att för orötad, frörepad, lufttorr halm,

tillhörande kvalitetsklass I, av 1942 års inhemska linskörd betala ett pris

av 25 öre per kilogram (80 procent av priset på rågkärna + 5 öre). Samtidigt

meddelades, att förutsättningen för att detta pristillägg skulle få utbetalas

var, att vederbörande anstalt icke komme att begära statsbidrag för

inköp av linhalmen. Skulle så vara fallet finge endast det av statsmakterna

fastställda garantipriset utbetalas, enär detta pris lägges till grund för beräkning

av eventuellt statsbidrag för förevarande ändamål.

Följden härav har blivit, att vissa beredningsanstalter, som ännu icke hunnit

färdigställas eller under år 1942 endast haft en mindre linodling och därför

icke kunnat utnyttja hela sin beredningskapacitet, äro tveksamma, om

de skola kunna undvika att begära statsbidrag för odlingen under sagda

år och anse sig därför icke kunna till odlarna utbetala högre pris för linhalmen

än gällande garantipris. Detta gäller bland annat Hälsinglands linodlareförenings

beredningsanstalt i Hybo. Enligt till linnämnden lämnade

uppgifter uppgick halmskörden hos dess leverantörer till i medeltal 3,200

kilogram per hektar under år 1942. Halmen har på grund av väderleksförhållandena

i kvalitetshänseende varit sämre än normalt och därför i genomsnitt

kunnat hänföras endast till klass II, vilket innebär, att odlarna enligt

gällande garantipris erhålla i medeltal 17 öre per kilogram halm. Därtill

kommer, att frosten inträffade så tidigt, att fröskörden till huvudsaklig del

blev förstörd. Inkomsten av frö uppgår därför till blott 100—125 kronor

per hektar i stället för en normalinkomst av 500 kronor per hektar med nu

rådande priser på linfrö. Då den därav förorsakade, väsentligt minskade

bruttoinkomsten av linodlingen föranletts av orsaker, varöver odlarna icke

kunnat råda, synes skäligt, alt det av priskontrollnämnden godkända pristillägget

utgår även till här ifrågavarande linodlare. Liknande förhållanden

kunna komma att gälla för beredningsanstaltema i Växjö och Kristinehamn,

vilka beräknas komma att påbörja sin verksamhet under första halvåret av

1943.

Riksförbundet lin och hampa har såsom motivering för sin framställning

anfört följande.

Förbundet, sorn är en sammanslutning av landets lin- och hampberedningsverk,

har ansett dess viktigaste uppgifter under kommande år vara att ^överensstämmelse

med stadgarna främst sprida upplysning och bedriva rådgivning

angående produktionen och beredningen av textilfiber samt framförallt

verka för kvalitetsförbättringar av framställda produkter. Därjämte

är förbundets uppgift bl. a. att driva propaganda för ökad odling av spånadsväxter,

så alt de nu under utbyggnad varande beredningsverken kunna

erhålla de odlingsarealer för vilka verken utbyggts.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Förbundet har klart för sig att dessa uppgifter för framtiden helt måste

hestridas av törbundel självt. De beredningsverk som förbundet skall betjäna

kunna dock ej beräknas lia de ekonomiska möjligheterna att bestrida

kostnaderna för en sådan verksamhet i år, innan verken ännu kommit igång

och innan verken ännu lia några inkomster eller, där de kommit igång, arbeta

nied helt naturliga hegynnelsesvärigheter. Samtidigt är det just under de

enskilda verkens första verksamhetsår som det är av avgörande betydelse

att ali tänkbar hjälp kan stå till verkens disposition, så att verksamheten från

början blir rätt inriktad.

För att kunna fylla här föreslagna uppgifter har förbundet tänkt sig anställandet

av erforderlig personal i överensstämmelse med nedanstående.

En tekniker, med uppgift att stå de olika beredningsverken

till tjänst med råd och anvisningar i tekniska

problem, att ständigt följa utvecklingen av de

olika verkens produktion samt bedriva de försök som

verksamheten visar ha särskild aktualitet.......... Årslön 12,000

En maskininstruktör, med uppgift att biträda vid

maskinernas montering och verkens igångsättande

samt att lära upp den erforderliga maskinpersonalen.

Maskininstruktören skall helt tillbringa sin tid i de

olika beredningsverken..........................

En odling skonsulent, med uppgift att helt ägna sig

åt aktuella odlingsfrågor och handha all försöksverksamhet

på det odlingstekniska området ..........

Rese- och traktamentskostnader beräknas till ....

Försöksomkostnader och konstruktionsarbeten,

lågt räknat ....................................

6,000

8,000

10,000

4,000 40.000.

Elärjämte har förutsatts att de olika beredningsverken skola bidraga med

övriga kostnader i samband med verksamheten, vilka kostnader beräknas

uppgå till minst samma belopp enligt erfarenhet från nu igångvarande verk.

Linnämnden har yttrat bland annat följande.

Då blott två beredningsanstalter hunnit påbörja sin verksamhet, har riksförbundet

hittills endast erhållit bidrag från dessa anstalter, övriga under

uppförande varande lin- och hampberedningsanstalter torde komma att börja

sin verksamhet först under innevarande år. Då bidrag från lin- respektive

hampodlareförening icke kan påräknas, förrän vederbörande förenings

beredningsverk börjat sin verksamhet och försäljning av den beredda varan

blivit möjlig, torde riksförbundet tidigast under senare delen av år 1943

eller första halvåret 1944 erhålla bidrag från samtliga föreningar. För att

förbundet skall kunna fylla sin uppgift som rådgivande och vägledande organ

för odling och beredning av lin och hampa, synes det nödvändigt, att

erforderlig personal med det snaraste ställes till förbundets förfogande. Bidrag

av statsmedel synes därör vara nödvändigt, om riksförbundet redan under

innevarande år skall kunna fylla sin uppgift i önskvärd omfattning. Redan

tidigare ha statsmedel ställts till förfogande för organisationsverksamhet

på jordbruksområdet. Även örn det av riksförbundet lin & hampa begärda

anslaget icke är avsett att uteslutande användas till bestridande av

kostnader för organisationsarbete utan huvudsakligen för produktionsbefrämjande

åtgärder på lin- och hampodlingens område, är det synnerligen

önskvärt, att medel ställas lill förfogande för ändamålet. Förbundets verksamhet

måste anses hava stor betydelse för spånadsväxtodlingen och dess

verksamhet på lin- och hampberedningens område motsvarar i stort sett

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

de organisationers verksamhet, för vilken ovannämnda statsbidrag beviljats.

Statens livsmedelskommission har i förenämnda skrivelser, varmed linnämndens

och riksförbundets framställningar överlämnats, tillstyrkt förslagen.

Livsmedelskommissionen har framhållit, att, därest prisgarantien på linhalm

utsträcktes att gälla till och med år 1950, och ett statligt fastställande

av rågpriset icke skulle komma att ske under hela denna tid, justering av bestämmelserna

givetvis borde företagas, sa att priset pa linhalm sattes i motsvarande

relation till det på annat sätt konstaterade priset pa ragkärna.

över linnämndens framställning den 30 oktober 1942 ha infordrade yttranden

avgivits av statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statens

industrikommission och statens priskontrollnämnd. Kommerskollegium

har jämväl överlämnat yttranden av textilrådet och svenska lin-, jute- och

hampindustriföreningen 1939.

I yttrandena ha delade meningar kommit till uttryck beträffande linnämndens

förslag. Sålunda ha kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och statens

industrikommission icke ansett en så stark höjning av maximibeloppet för

statsgarantien, som linnämnden föreslagit, vara erforderlig. Kommerskollegium

och lantbruksstyrelsen ha i stället förordat, att maximibeloppet fastställdes

till 350 kronor per hektar, medan industrikommissionen tillstyrkt

en höjning av garantien för linodlingen till 430 kronor per hektar. Statens

priskontrollnämnd har beträffande linodlingen icke funnit anledning till

erinran mot linnämndens ifrågavarande förslag; beträffande hampodlingen

har priskontrollnämnden ansett en höjning av maximibeloppet till 350 kronor

per hektar kunna godtagas.

Statskontoret har framhållit, att de av statsmakterna vidtagna åtgärderna

för att stimulera linodlingen inom landet måste betecknas såsom osedvanligt

förmånliga för företagarna. Då nu ifrågasattes en ytterligare utvidgning

av statens understödjande verksamhet på detta område utöver vad som beslutats

vid 1940 års urtima och 1941 års riksdagar, har ämbetsverket ansett

sig ånyo böra framföra ett tidigare uttalat önskemål, att förutsättningarna

för effektiv medverkan från linneindustriens sida upptoges till mera ingående

övervägande. Statskontoret har emellertid ansett, att maximigränsen

för prisgarantien utan att syftemålet med linnämndens framställning därigenom

motverkades, kunde fixeras till lägre belopp än nämnden föreslagit.

Vad angår linnämndens förslag om utsträckning av nu gällande prisgaranti

att gälla till och med år 1950 lia kommerskollegium och lantbruksstyrelsen

tillstyrkt detta förslag. Statens priskontrollnämnd bär ansett, att

garantien borde gälla under så lång tid, som atginge för återbetalning av

erhållet statslån till den beredningsanstalt, till vilken odlarna vore anslutna,

dock längst till och med utgången av år 1950. Statens industrikommission

har icke kunnat tillstyrka någon ändring i nu gällande garantibestämmelser

för hampodlingen.

Ur yttrandena må i övrigt anföras följande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Kommerskollegium har rörande frågan om utvidgning av linodlingen

anfört bland annat.

På sin tid beräknade 1938 års jordbruksutredning, att landets normala råvarubehov

av lin skulle kunna täckas från en odlingsareal av cirka 7,000

hektar. För beredning av linhalmen från nämnda areal ansågos 25 anstalter

med en kapacitet av vardera omkring 1,000,000 kilogram halm per år vara

erforderliga. Kostnaden härför beräknades till 40,000 kronor per anstalt eller

tillhopa 1,000,000 kronor. Linnämnden beräknar för närvarande, att ett

större linberedningsverk för rötat lin bör lia en ungefärlig kapacitet av

3,000,000 kilogram linlialm per år, varvid anläggningskostnaden skulle komma

att uppgå till i runt tal 1,500,000 kronor. För beredning av skörden från

7,000 hektar eller 21,000,000 kilogram linhalm skulle sålunda erfordras 7

större beredningsverk nied en sammanlagd kostnad av omkring 10,000,000

kronor. Vid ett fullföljande av den av linnämnden förordade utbyggnadsplanen

skulle således kostnaderna för linberedningen stiga till omkring tio

gånger det belopp, som beräknades av 1938 års jordbruksutredning. De förutsättningar,

man från början utgått ifrån vid bedömandet av lönsamheten

för en inhemsk linodling, ha sålunda högst väsentligt förändrats. Härigenom

lia också allt större krav kommit att ställas på staten för stödjande av ifrågavarande

odling.

Under 1943 beräknas sammanlagt 5 större linberedningsverk vara färdigbyggda

och kunna mottaga linhalm från en odlingsareal av omkring 4,000

hektar, motsvarande mellan 55 och 60 procent av landets beräknade normala

behov. De erfarenheter, som hittills vunnits från beredningsverken i

Laholm och Hybo, kunna emellertid ännu knappast betecknas som tillfredsställande.

Utsikter lära dock finnas att medelst en skonsammare maskinell

behandling av linhalmen, särskilt i fråga örn skäktningen, erhålla

icke blott ett högre totalt fiberutbyte utan även ett större utbyte av lintåga

i förhållandena till linblånor.

Med hänsyn sålunda till att erfarenheterna från den hittillsvarande linberedningen

icke äro odelat gynnsamma, samt att kostnaderna för linberedningsverken

för närvarande äro mångdubbelt större, än man förut räknat

med, ävensom att statligt stöd i relativt stor omfattning anses erforderligt

för att även framdeles kunna upprätthålla den inhemska linodlingen och linberedningen,

finner kollegium anledning att fortfarande mana till försiktighet

i fråga om inrättandet av flera större linberedningsverk. Innan ytterligare

och mera gynnsamma erfarenheter föreligga från såväl linodling som

linberedning, anser sig därför kollegiet för närvarande icke kunna tillstyrka

linnämndens utalade önskemål om utvidgning av linodlingen till att omfatta

en areal av 7,000 hektar.

Lantbruksstyrelsen har härom yttrat.

Det synes tveksamt huruvida en odling och beredning av lin i av linnämnden

föreslagen omfattning omedelbart kan åstadkommas med nuvarande

statliga åtgärder. Beräkningarna rörande behovet av statligt stöd åt linoch

hampodlingen ha hittills åtskilliga gånger fått göras till föremål för förnyad

prövning. Det synes därför icke osannolikt, att även de beräkningar,

som nu kunna göras, icke äro slutgiltiga i fråga om vare sig kostnaderna för

uppförandet av ytterligare beredningsanstalter eller prisstödet för lin- och

hamphalm utan att ökat statligt stöd kan bliva erforderligt för uppnående

av önskat resultat. Såsom lantbruksstyrelsen redan i utlåtande den 29 juli

1941 angående åtgärder för befrämjande av inhemsk linodling framhållit,

kan det ifrågasättas, huruvida det icke kan bliva nödvändigt, att, därest en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

11

inhemsk linproduktion av den omfattning linnämnden förordat anses oundgängligen

böra åstadkommas inom den närmaste tiden, staten i viss utsträckning

låter kontraktsodla lin och själv uppför erforderliga beredningsverk,

vilka senare evenluellt kunde överlåtas på lämpliga odlarorganisationer.

Ur kostnadssynpunkt torde delta icke heller ställa sig mindre fördelaktigt

för staten än att utlämna bidrag och lån till hela anläggningskostnaden

för beredningsverken samt vid behov utbetala bidrag i form av pristillägg

för att möjliggöra lånens återbetalning.

Statens industrikommission har däremot icke haft något att erinra mot

linnämndens förslag örn en utökning av linodlingen till / ,000 hektar, vilken

areal i stort sett motsvarade såväl normalbehovet som det nuvarande minimibehovet.

I detta sammanhang har kommissionen framhållit, att den av

linnämnden föreslagna kapaciteten hos beredningsanstalterna kunde uppnås

vid körning i två skift. Vid en hastigt uppkommande behovsökning,

till exempel i krigsfall, torde anstalterna kunna köras i tre skift, varigenom

kapaciteten sannolikt kunde ökas med omkring 25 procent.

I fråga örn den statliga garantien har kommerskollegium

framhållit.

Kollegium anser sig kunna biträda förslaget örn utsträckning av garantitiden

till och med år 1950. I fråga örn den begärda höjningen av maximigarantien

från 200 till 450 kronor per hektar finner kollegium en sådan höjning

knappast vara helt erforderlig. Enligt inhämtade uppgifter lära beredningskostnaderna

för rötat lin för närvarande uppgå till 24 öre per kilogram

halm, och fiberutbytet kunna uppskattas till 8 procent tåga och 10 procent

blånor (i prishänseende omräknat till tågautbyte 13 procent). Vid ändrade

förhållanden på världsmarknaden beräknas, att priset å god lintåga samt

beredningskostnaderna komma att nedgå till 1 krona 75 öre per kilogram

respektive 20 öre per kilogram. Vid ett pris å rågkärna av 18 öre per kilogram

skulle linodlaren enligt gällande prisgaranti erhålla 14.4 öre per kilogram

linhalm, varför i detta fall ett statsbidrag bleve erforderligt med 14.4—

2.75= 11.65 öre per kilogram (175 X 0.13 — 20 = 2.75) eller 349 kronor 50

öre per hektar. Visserligen kunna angivna priser tänkas komma att variera

och bland annat världsmarknadspriset på lintåga gå ner ytterligare något,

men å andra sidan torde man, som redan förut antytts, kunna räkna med, att

fiberutbytet ej oväsentligt skall kunna öka. Kollegium finner därför, att tillräckliga

skäl för närvarande knappast föreligga för en höjning av ifrågavarande

maximibelopp till mer än 350 kronor per hektar.

Lantbruksstyrelsen bär i detta ämne anfört.

Mot förslaget örn utsträckning av den statliga garantien för lin- och hamphalm

intill utgången av år 1950 synes enligt ämbetsverkets mening intet vara

att erinra.

Däremot anser lantbruksstyrelsen tveksamt, huruvida en så stark höjning

av maximibeloppet för statsgarantien, som linnämnden föreslagit, kan anses

erforderlig. Visserligen torde en höjning av detta maximibelopp icke innebära

någon risk för att priserna på lin- och hamphalm skulle komma att

bliva oskäligt höga jämfört med den allmänna prisnivån för jordbruksprodukter,

då garantipriserna äro bestämda i visst förhållande till inlösningspriset

för råg. Å andra sidan synes höjningen vara av mindre betydelse för

stimulerandet av odlingsintresset. Härvidlag torde garantiprisets höjd vara

mera utslagsgivande. 1 detta sammanhang må anmärkas, atl nämnden vid

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

sina beräkningar icke .synes hava tagit hänsyn till att, samtidigt med införandet

av högst femårig återbetalningstid för lin- och hampberedningslån,

möjlighet att erhålla statsbidrag utan återbetalningsskvldighet med 15 procent

av anläggningskostnaderna tillkommit.

Enligt linnämndens beräkningar skulle under den tid av fem år, då statslånen

återbetalas, amorteringskostnaderna för en linberedningsanläggning

för en odlingsareal av 1,000 hektar uppgå till 9.1 öre per kilogram av den

linhalm, som kan heredas vid anläggningen. Med det maximibelopp för statsgarantien

av 450 kronor per hektar, som linnämnden ansett erforderligt,

skulle statsbidraget vid en normalskörd av 3,000 kilogram per hektar kunna

uppgå till 15 öre per kilogram linhalm. Vid lägre hektarskörd, som .sannolikt

ej sällan förekommer, skulle bidraget kunna bliva i motsvarande grad

högre per kilogram halm. Eventuellt utgående statsbidrag skulle således icke

endast behöva motsvara amorteringskostnaderna för anläggningen. Vid ett dylikt

bidrag av 15 öre per kilogram skulle staten utöver det belopp, som erfordras

för att täcka amorteringskostnaderna, behöva tillskjuta ytterligare

(15.0 — 9.1 =) 5.9 öre per kilogram linhalm för att odlaren skulle erhålla den

skäliga ersättning, som garantipriset torde få anses utgöra. Detta synes innebära,

att staten, även sedan anläggningarna slutamorterats, skulle behöva träda

emellan med avsevärda belopp för att linodlingen skulle bliva lönande

jämfört med andra odlingar.

Vid nuvarande inlösningspris för råg, 25 kronor per 100 kilogram, utgör

garantipriset för linhalm av kvalitetsklass I 20 öre per kilogram. Därest beredningsverken

befinnas icke kunna till odlaren erlägga ett pris motsvarande

garantipriset, utgår skillnaden såsom statsbidrag, dock, såsom förut anförts,

begränsat till visst belopp per hektar räknat. Enligt linnämndens föreliggande

förslag till dylikt maximibelopp kan statsbidrag beräknas bliva erforderligt

med — vid normalskörd — intill 15 öre per kilogram linhalm eller

75 procent av ersättningen till odlaren. Vid ett inlösningspris för råg av 18

kronor 75 öre per 100 kilogram, vilket motsvarar ett garantipris för linhalm

av klass I av 15 öre per kilogram, skulle ett utbetalande av så högt pristilllägg,

som av linnämnden ansetts kunna bliva erforderligt, innebära, att den

av ett beredningsverk utvunna betalningen för tåga och blånor befunnits endast

täcka beredningskostnaderna och verkets övriga omkostnader.

Av det berörda beräkningssättet för statsbidraget till pristillägg för linhalm

framgår, att detta pristillägg är beroende icke endast av det pris, som linneindustrien

betalar för lintåga och linblånor utan även av beredningsverkens

driftkostnader. Ett allt för rundligt tilltaget maximibelopp för sistnämnda

statsbidrag skulle kunna medföra risk för att de ekonomiska förutsättningarna

för uppförande och drivande av dylika anstalter komme att te sig så

gynnsamma, att planläggningen av uppförandet och driften icke komme att

ske med den ekonomiska omsorg och det förutseende, som äro nödvändiga

förutsättningar för att verksamheten skall lyckas. Om en allt för betydande

del av ansvaret gentemot odlarna skulle övertagas av staten, kunde befaras,

att intresset från företagsledningens sida för effektivast möjliga nedbringande

av driftskostnaderna skulle slappna. Lantbruksstyrelsen förutsätter, att

det pris beredningsverken beräknas kunna betala odlarna för linhalmen bestämmes

särskilt för varje beredningsverk. Detta torde vara ofrånkomligt,

emedan de olika beredningsverken komma att ha slutamorterat anläggningskostnaderna

vid olika tidpunkter och även i övrigt på grund av mer eller

mindre gynnsamma förutsättningar kunna ha olika stora kostnader. Ett dylikt

förhållande torde dock även bidraga till att, så länge statsgarantien finnes,

minska ansträngningarna för nedbringande av kostnaderna.

Vad förut anförts rörande linberedning torde principiellt gälla jämväl beträffande

hampberedning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Sådant statsbidrag till pristillägg för lin- och hamplialm, varom bär är

fråga, torde icke med nu utgående stöd fran statens sida vid beredningsanläggningarnas

uppförande bellö va beräknas komma draga under nuvarande

handelsavspärrning med åtföljande höga priser på lin- och liampberedningens

produkter. Vid en ändring av dessa förhallanden torde trugan örn stödet

åt spånadsväxtodlingen ändock böra upptagas till omprövning.

Vid den omfattning av odlingen av lin och hampa, som linnämnden anser

önskvärd, skulle staten, bortsett från utgående understöd till beredningsanstalternas

uppförande, efter höjning av maximibeloppet för garantien enligt

nämndens förslag till 450 kronor per hektar, binda sig för en årlig utgift

av intill 4,050,000 kronor.

Enligt linnämndens beräkningar uppgå de årliga amorteringskostnaderna

för en linberedningsanstalt för 1,000 hektars linodling under den tid, då statslånen

skola återbetalas, till 272,000 kronor, motsvarande ett belopp av 272

kronor per hektar. Lantbruksstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida det icke kan

anses tillfyllest, om maximibeloppet per hektar för ifrågavarande statsgaranti

tillsvidare fastställes till förslagsvis 350 kronor. Även med ett garantibelopp

av denna storlek synas de ekonomiska risker, som odlarna ikläda sig

vid uppförandet av de dyrbara beredningsanläggningama, till stor del ha

överflyttats på staten, varjämte beredningsverken ändock skulle kunna erhålla

bidrag till förulom amorteringskostnaderna en viss del av övriga beredningskostnader.

Även för hampodlingens vidkommande torde nämnda

maximibelopp under nuvarande förhållanden vara tillfyllest.

Uppmärksammas bör, att de beredningsverk, som slutamorterat anläggningskostnaderna

före garantitidens utgång, icke synas böra tillgodonjuta garanti

intill hela det fastställda maximibeloppet efter amorteringstidens slut,

utan endast med så stor del därav, som kan anses motsvara andra kostnader

än amorteringskostnader, eller enligt förut gjorda beräkningar (350 — 272 =)

omkring 78 kronor per hektar.

Statens industrikommission har yttrat följande.

Prisen på lin och hampa torde för närvarande vara sådana, att beredningsanstalterna

kunna beräknas erhålla sina kostnader täckta och dessutom

betala odlarna de fastställda garantiprisen för halmen. Skulle under

återbetalningstiden för lånen avspärrningen upphöra och prisen falla till förkrigsnivån,

lära beredningsanstaltema däremot icke kunna betala det garanterade

priset för halmen. Det fallet får icke anses helt uteslutet, alt priset a

lin sjunker till sådan nivå, att beredningsanstaltema äro ur stånd att lämna

någon som helst betalning för linhalmen, i vilket fall den maximala statsgarantien

kan behöva tillgripas. Risken för att detta skall inträffa är självfallet

större vid en 5-årig återbelalningstid än vid en 15-årig. Likaså är det odiskutabelt,

att stegringen av anläggningskostnaderna medfört en motsvarande ökning

av nämnda risk. Då den nu gällande begränsningen av slatsgarantien till

200 kronor för hektar tydligen fixerats under andra och för beredningsanstalterna

gynnsammare förutsättningar, enligt vilka anstalterna skulle varit

i stånd att erbjuda åtminstone någon betalning lör halmen, synes det skäligt,

alt maximigaranlien liöjes med belopp som, på säll linnämnden angivit, motsvarar

beredningsanstalternas ökade driftkostnader. Maximigarantien synes

dock ej böra avrundas till högre belopp än 430 kronor per hektar.

Kommissionen finner det likaledes skäligt att garantitiden utsträckes över

hela amorteringstiden för beredningsanstalternas lån. De beredningsanstalter,

som hädanefter skola anläggas, hinna icke återbetala lånen före den nu

gällande garantitidens utgång, medan delta torde vara fallet med de anstalter

som nu liro i drift. Kommissionen får sålunda tillstyrka afl garantien ål de

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 176.

till viss beredningsanstalt anslutna odlarna erhåller en varaktighet som svarar

mot återbetalningstiden för beredningsanstaltens statslån, dock längst till

och med utgången av år 1950. För en generell utsträckning av garantitiden

till och med utgången av år 1950 synas icke tillräckliga skäl lia förebragts.

Det torde icke heller tillkomma kommissionen att bedöma huruvida och på

vad sätt ett eventuellt statsstöd för linodlingen bör utgå efter det beredningsanstalterna

återbetalat sina lån.

Linnämnden har anfört, att samma skäl, som talade för en utsträckt garanti

för linodlingen, kunde åberopas ifråga om hampodlingen. Kommissionen

kan på grundval av det förebragta utredningsmaterialet och vad eljest

är kommissionen bekant icke dela denna uppfattning. I fråga om hampodlingen

torde nämligen garantipriset i och för sig anses tillräckligt stimulerande,

vartill kommer, att de tvenne beredningsanstalter, som tillsammans

beräknas kunna täcka landets behov av mjukfibrig hampa, redan äro under

uppförande. Garantibestämmelserna för hampodlingen ha vidare från början

baserats på förutsättningen, att beredningsanstaltemas lån skola amorteras

under fem år. Slutligen torde den kostnadsökning, som inträffat under

byggnadstiden för hampberedningsanstalterna, ha hållit sig inom vida snävare

gränser än vad fallet är med linberedningsanstaltema.

Statens priskontrollnämnd har framhållit.

Priskontrollnämnden finner det väl förenligt med uppläggningen av de

statliga stödåtgärderna, att prisgarantien för lin och hampodlarna lämnas för

hela den tid, som kräves för amorteringen av beredningsverken. Då vissa av

beredningsverken komma att vara slutamorterade före 1950, synes en generell

prisgaranti till och med detta år dock icke påkallad.

Den genom avkortning av amorteringstiden uppkomna merkostnaden för

linberedningsverken motsvarar ett belopp av 177—228 kronor per hektar, om

man räknar med en skörd av 3,000 kilogram linhalm per hektar. Priskontrollnämnden

finner därför icke anledning till erinran mot en förhöjning av

det nämnda statsbidragets maximibelopp från 200 kronor till 450 kronor.

Maximibeloppet för det statsbidrag, som kan komma att utgå för infriandet

av den hampodlingen lämnade garantien, har enligt vad linnämnden

uppgivit också i detta fall beräknats på grundval av en femtonårig amorteringstid

för beredningsverken. Då amorteringstiden fastställts till fem år,

motiverar detta en höjning av det nämnda bidraget med omkring 130 kronor

per hektar. Priskontrollnämnden har därför icke något att erinra mot att

statsbidragets maximibelopp i detta fall höjes från 200 kronor till 350 kronor

per hektar.

Beträffande riksförbundet lin och hampas framställning om statsbidrag

med 40,000 kronor har statskontoret i den 1 mars 1943 avgivet yttrande anfört

följande.

Statskontoret vill i anledning av riksförbundet lin och hampas framställning

erinra, att för innevarande budgetår under nionde huvudtiteln anvisats

ett anslag till statens linnämnd m. m. å 50,000 kronor, varav 15,000 kronor

avsetts till arvoden ävensom resekostnads- och traktamentsersättningar

åt hos linnämnden anställda tekniska experter på lin- och hampodlingens

område samt 10,000 kronor till stödjande i andra hänseenden av linodlingen.

I årets statsverksproposition lia enahanda belopp äskats även för budgetåret

1943/44 (IX H. T. p. 87). Av de hos linnämnden anställda experterna

är den ene tekniskt utbildad konsulent på linberedningens område och den

andre sakkunnig i linodlingsteknik (prop. nr 1/1942 IX H. T. p. 92). Då dessa

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

15

experter synas lia samma arbetsuppgifter, som skulle tillkomma i förbundets

framställning omförmäld tekniker och odlingskonsulent, är alltså det nied

framställningen avsedda ändamålet i vad gäller anställandet av sakkunniga i

fråga örn linberednings- och linodlingsteknik redan tillgodosett. Anledning att

till avlöningar och reseersättningar åt de sakkunniga ställa större belopp till

förfogande än de i årets statsverksproposition äskade, kan heller icke anses

föreligga. Erinras må i detta sammanhang, att linnämnden i anslagsframställning

beträffande budgetåret 1942/43 hemställde örn anvisande av sammanlagt

23,000 kronor till kostnader för ifrågavarande sakkunniga men att, såsom

av det föregående framgår, riksdagen — i anslutning till Kungl. Maj:ts

förslag på denna punkt — icke beviljade högre belopp än 15,000 kronor.

Vad härefter angår utgifterna för avlönande av maskininstruktören, vilkens

tjänstgöring helt och hållet skulle fullgöras inom de olika beredningsverken,

för instruktörens resor och för försöksverksamhet m. m., anser statskontoret,

att dessa på grund av sin natur höra bestridas av linberedningsindustrien.

Utgifternas storleksordning synes ej heller vara sådan, att däri

skulle ligga ett hinder för nämnda industri att på nuvarande stadium hära

dessa utgifter. För den händelse statsmedel i någon mindre utsträckning

skulle anses böra ställas till förfogande, torde detta kunna ske inom ramen

av det belopp å 10,000 kronor, som för budgetåret 1942/43 beräknats för stödjande

av linodlingen i olika hänseenden, eller det för samma ändamål avsedda

belopp å likaledes 10,000 kronor, som ingår i det för budgetåret 1943/

44 äskade anslaget till statens linnämnd m. m.

På grund av det anförda anser sig statskontoret icke kunna tillstyrka, att

i anledning av förbundets framställnig ytterligare medel äskas av riksdagen

för linodlingens befrämjande.

Såsom framgår av vad inledningsvis anförts ha statsmakterna vid upprepade

tillfällen vidtagit omfattande åtgärder för lin- och hampodlingens stödjande

samt för underlättande av anläggandet av lin- och hampberedningsanstalter.

Därvid har bland annat prisgaranti lämnats å lin- och hamphalm.

För närvarande innebär denna garanti, att odlarna under åren 1942—46 garanteras

ett pris å lin- och hamphalm av kvalitetsklass I uppgående till 80 respektive

50 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd.

1 anslutning härtill har emellertid föreskrivits den begränsningen, att statligt

stöd icke skall utgå med högre belopp än 200 kronor per hektar spånadslin

eller hampa. Utöver nu berörda statsgaranti ha statsmakterna lämnat bistånd

i form av statsbidrag och lån på fördelaktiga villkor till uppförande av

beredningsanstalter. Trots det stöd som sålunda lämnats odlingen har denna,

såvitt avser lin, icke erhållit den omfattning som är önskvärd med hänsyn

till landets nuvarande linbehov. Orsakerna till detta förhållande torde såsom

linnämnden framhållit vara flera. Odlingen av spånadslin är mycket

arbetskrävande och svårigheterna att erhålla arbetskraft medföra givetvis

att den obenägenhet, som jordbrukarna hysa mot en ny och arbetskrävande

växtodling, ytterligare okas. Då priset på linhalm, såsom linnämnden uttalat,

redan från början avvägdes så att nettoinkomsten per arealenhet av linodling

skulle bliva ungefär densamma som för rågodling, har icke heller

någon stimulans i form av ett i förhållande till övrig växtodling fördelaktigare

pris på linhalm förekommit. Det betydande ekonomiska ansvaret för

linberedningsanstalterna i form av odlarnas andelsteckningar i linodlareför
-

Departements
chefen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

eningar m. m. samt föreningsmedlemmarnas skyldighet att odla viss bestämd

areal lin under minst fem år torde även i viss utsträckning ha motverkat en

utökning av linodlingen. En ytterligare anledning till svårigheterna att få

i gång linodlingen i önskvärd omfattning torde vara den att linberedningsanstalterna

icke hunnit utbyggas i tillräcklig omfattning.

Linnämnden har i sin nu förevarande framställning framlagt förslag i

syfte att ytterligare stimulera linodlingen ävensom odlingen av hampa. Förslagen

avse att förbättra statsgarantien för odlarna genom dels en höjning

av maximibeloppet för hektar odlad spånadslin och hampa och dels en utsträckning

av garantitiden. Såsom skäl för höjningen av maximibeloppet

för hektar har linnämnden framlagt vissa kalkyler som avse att visa att det

nuvarande maximibeloppet är för lågt för att möjliggöra amortering av linberedningsanstalterna.

Vad som anförts rörande linet har linnämnden ansett

i viss utsträckning äga motsvarande tillämpning i fråga om hampa. I

yttrandena ha meningarna varit delade rörande frågan i vilken omfattning

linnämndens förslag borde genomföras.

I likhet med linnämnden anser jag, att en ökning av odlingen av lin och

hampa bör eftersträvas. En dylik ökning synes icke vara möjlig att få till

stånd med mindre villkoren för odlingen förbättras. Denna uppfattning vinner

även stöd i de över framställningen avgivna yttrandena. Den kostnadsstegring

för beredningsverkens uppförande som ägt rum medför, att det nuvarande

maximibeloppet icke är tillräckligt för att möjliggöra den avsedda

amorteringen av verken. Vid övervägande av frågan vilken höjning av maximibeloppet

för hektar, som bör äga rum, har jag stannat för att förorda att

detta bestämmes såvitt angår linhalm till 450 kronor och i fråga om hamphalm

till 350 kronor. Genom en dylik höjning gives lin- och hampodlingen

en icke oväsentlig stimulans. Enligt min mening torde även en förlängning

av garantitiden böra ske. Genom den förskjutning i fråga örn tiden för utbyggande

av lin- och hampbercdningsverken som skett ha dessa på flera

håll ännu icke blivit färdigbyggda eller helt kommit i gång. För de odlare,

som börjat odlingen i anslutning till dessa beredningsverks igångsättande

och äro anslutna till dem, skulle den nuvarande begränsningen av garantitiden

till 1946 medföra att en del av den för verken avsedda amorteringstiden

örn fem år skulle falla utanför garantitiden. Med hänsyn härtill anser

jag i anslutning till vad i vissa yttranden förordats, att garantitiden bör utsträckas

för odlarna på det sätt att densamma omfattar fem år från det

amorteringstiden börjar för vederbörande beredningsanstalt. Dock bör garantitiden

i intet fall utsträckas längre än till 1950. Hinder torde icke böra

möta att på sätt linnämnden i sin skrivelse den 25 februari 1943 föreslagit

medgiva jämkning i garantipriset för 1942 års skörd av linhalm.

Vad angår framställningen från riksförbundet lin och hampa om statsbidrag

för anställande av viss personal m. m. torde såsom framgår av vad

statskontoret anfört de i framställningen upptagna bidragsbehoven i viss utsträckning

tillgodoses vid bifall till det anslagsäskande å 50,000 kronor, som

under punkt 87 i årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, för nästa

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

17

budgetår upptagits till statens linnämnd. Av detta belopp äro 15,000 kronor

avsedda för arvoden samt resekostnads- och traktamentsersättningar till hos

linnämnden anställda tekniska experter på lin- och hampodlingens område.

Dessa experter komma givetvis att i viss omfattning biträda även lin- och

hampberedningsindustrien. I nuvarande statsfinansiella läge anser jag mig icke

kunna tillstyrka ytterligare anslag för de ändamål, som avses med framställningen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för stödjande

av priset på lin- och hamphalm i huvudsaklig överensstämmelse

med vad förut anförts.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!

Siv Schimer.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. I sami. Nr 176.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:178 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts •proposition angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m. a1 i texten
  2. JoU 1943:27 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående åtgärder för främjande av linodlingen m. m. s. 1 i texten