Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillsyn över hundar

1943-04-02 · 33 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 32 av 33 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:191, Med förslag till lag om tillsyn över hundar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

1

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillsyn över hundar; given Stockholms slott den 2

april 19A3.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om tillsyn över hundar.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 191.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

örn tillsyn över Lundar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hund skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur

och övriga omständigheter erfordras för att förebygga att den orsakar skada

eller avsevärd olägenhet.

2 §•

Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej vara

lös utomhus, såframt den icke hålles inom område, som är betryggande inhägnat

och till vilket utomstående ej äga tillträde. Hållas får ute i trakten,

skall vad nu är sagt gälla även beträffande hund som visat benägenhet att

driva får.

3 §•

Eftersättes tillsynen över hund, äger polischefen i orten meddela de föreskrifter

som omständigheterna påkalla, såsom att hunden skall vara försedd

med munkorg eller hållas bunden eller instängd. Vad sålunda föreskrivits

skall bevisligen delgivas hundens ägare eller annan som mottagit

hunden till underhåll eller nyttjande.

Är fråga om hund som avses i 2 §, äger polischefen ock, där så finnes

nödigt, låta döda hunden. Anträffas hunden lös på område, varöver hundens

ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande

ej äger förfoga, må den av envar dödas.

4 §•

Skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare eller, örn annan

mottagit hunden lill underhåll eller nyttjande, av denne, såframt ej ägaren

eller innehavaren visar, att hunden hållits under sådan tillsyn som med hänsyn

till dess natur och övriga omständigheter skäligen kunnat fordras.

Har den som led skadan eller medlem av hans familj, hos honom anställd

person eller ock djur som han äger eller innehar medverkat till att skadan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

3

skett, bestämme rätten, efter vad som finnes skäligt, om och i sådant fall till

huru stor del skadan skall ersättas.

5 §•

Den som icke iakttager vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd

av 3 § första stycket, straffes med dagsböter.

6 §•

Talan om ansvar enligt denna lag anhängiggöres vid polisdomstol där sådan

finnes och eljest vid allmän domstol; dock att mål däri talan om skadestånd

föres må prövas allenast av allmän domstol.

7 §•

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Genom lagen upphäves lagen den 9 juni 1893 (nr 37 s. 1) angående ändring

i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken jämte vad i samma

kapitel finnes stridande mot nya lagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majda proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1943.

Närvarande: '' '' ;

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn lagstiftning

angående tillsyn över hundar och anför därvid följande.

Gällande svensk rätt.

Den svenska lagstiftningen innehåller inga generella stadganden rörande

ansvarighet för skador, som vållats av djur. Allmänna skadeståndsregler få

därför komma till användning, där ej tillämpliga specialbestämmelser föreligga.

Bland dylika bestämmelser må till en början anföras vissa stadganden

i lagen den 2 juni 1933 om ägofred, som handlar om ägors skyddande mot

intrång av främmande hemdjur. Till hemdjur räknas hästar, nötkreatur, får,

svin m. fl., men däremot ej hundar. I 1 § nämnda lag stadgas, att den som

äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hemdjur är pliktig att medelst

hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård om dem, att

de ej olovligen inkomma på annans ägor. Om någons hemdjur likväl olovligen

kommer in och gör skada på ägorna, är djurets ägare enligt 47 § pliktig

ersätta skadan, ändå att han ej är därtill vållande. Vad ägaren sålunda nödgats

utgiva äger han söka åter av den som vållat skadan. Det som nu sagts

om ägare till hemdjur gäller även i fråga örn den som mottagit djuret till

underhåll eller nyttjande. I detta sammanhang må även nämnas, att 22 kap.

7 § byggningabalken innehåller vissa ålderdomliga skadeståndsregler för de

fall, då kreatur döda eller skada annans kreatur.

Beträffande hundar finnas ett flertal specialbestämmelser. De viktigaste av

dem innefattas i en lag den 9 juni 1893 angående ändring i vissa delar av

22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken. Nämnda lag innehåller följande stadganden.

Okynnes hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara; anträffas sådan

hund å område, varöver hundens ägare eller annan, som har hunden i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunni Maj:ts proposition nr 191.

5

vård, ej äger förfoga, må elen av en var dödas. Gör hund skada å hemdjur,

skall skadan av ägaren fullt gäldas.

Skyldighet att ersätta skador, som vållas av hundar, är således i denna lag

direkt stadgad endast då det är fråga örn skador å hemdjur. I dylika fall blir

hundens ägare skadeståndspliktig, utan att han gjort sig skyldig till någon

försummelse beträffande tillsynen över hunden, och även örn denne icke

tidigare visat sig farlig.

I fråga om skador, som hundar vålla å människor eller å andra djur än hemdjur

eller å egendom i övrigt, har lagens stadgande örn att okynnes hund ej

må vara lös ansetts utgöra en grundval för skadeståndsskyldighet. Uttrycket

»okynnes hund, som biter folk eller fä,» kom till användning i stadgandet för

att utmärka, att det skall vara fråga om en hund, som är behäftad med vanarten

att bitas. (Prop. 1893 nr 22 s. 12—13.) I överensstämmelse härmed

har rättspraxis i åtskilliga mål om ersättning för personskador fäst avgörande

vikt vid frågan, huruvida hunden förut visat sig farlig. (Se bl. a. H. 1898

s. 53, 1908 not B. 746,1916 not A. 557, 1920 s. 160, 1924 s. 173 och 1939 s. 601.)

I vissa mål, särskilt från senare år, har emellertid en tendens gjort sig gällande

att grunda rätten till skadestånd icke blott på den särskilda varsamhetsplikt,

som betingas av att en hund tidigare visat sig opålitlig, utan på en

mera allmän vårdnadsskyldighet. Prövningen har då gått ut på att fastställa,

om hunden hållits under sådan tillsyn, som betingats av alla föreliggande omständigheter,

eller om tillbörlig aktsamhet blivit åsidosatt. (Sv. J. T. 1938 rf.

s. 65 och H. 1942 s. 36.) Det finns även exempel på att skadestånd blivit utdömt,

utan att det visats lia förelegat försummelse av något slag från hundägarens

sida. I motiveringen till dessa domar har anförts, att hundägaren icke

förebragt någon omständighet, som kunde befria honom från skadeståndsskyldighet.

(Sv. J. T. 1936 rf. s. 6 och 1938 rf. s. 67.)

Såsom förut nämnts ger 1893 års lag envar rätt att döda okynnes hund,

som biter folk eller fä, då den anträffas lös på sådant område, varöver hundens

ägare eller annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga. Det torde

härvid icke erfordras, att hunden just vid tillfället i fråga angriper någon

människa eller något kreatur. Enligt allmänna nödregler kan även en hund,

som icke förut visat sig farlig, få dödas, då så erfordras för att avvärja ett

tillräckligt allvarligt angrepp på människor eller egendom. (Se bl. a. H. 1907

s. 540 och 1937 s. 94.)

Vid sidan av 1893 års lag finnas, såsom redan antytts, även andra bestämmelser

örn skadegörande hundar. Sålunda innehåller 22 kap. 8 § byggningabalken

bl. a. följande stadganden. Hund eller annat djur, som vilt varder,

skall ägaren strax instänga eller döda, då han det veta får. Gör han det ej,

bote tio daler. Sker skada, gälde ock den åter. Hetsar man hund på annans fä,

och får det skada, gälde fullt åter. Får hunden skada, vare det ogild.

För städer och andra samhällen, där ordningsstadgan för rikets städer den

24 mars 1868 är tillämplig, gälla följande bestämmelser enligt 5 § i nämnda

stadga. Ägare av hund är pliktig att iakttaga vad magistraten eller motsvarande

lokala myndighet förordnar med avseende å sådant kreaturs utdö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

pande till förekommande av olägenheter därav. Underlåtenhet härutinnan

straffas med böter. Nämnda myndighet äger ock såsom äventyr föreskriva,

att utelöpande hund må kunna genom polismyndighetens försorg upptagas

och efter viss stadgad tid dödas, därest icke ägaren inom denna tid återhämtar

hunden och erlägger ersättning för dess vårdande.

Ingripande mot farliga hundar kan vidare ske genom vitesföreläggande av

länsstyrelsen. Enligt 6 § 1 mom. 1. landshövdinginstruktionen den 19 november

1937 äger länsstyrelsen för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet,

där ansvar icke är i lag bestämt, stadga erforderliga vitén. Med stöd

av motsvarande bestämmelse i förut gällande instruktion har länsstyrelse ansetts

äga befogenhet att vid vite tillhålla en person att taga sådan vård örn

ett par honom tillhöriga hundar, att icke någondera av dem inkomme på

allmän väg. (H. 1939 s. 572.) Ett vitesföreläggande torde även kunna avse

exempelvis att en farlig hund skall, då den går lös, vara försedd med betryggande

munkorg. (Jfr R.Å. 1911 not C. 94.)

I 21 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas, att lös hund ej må

medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark eller djurgård. Örn så

sker, blir hunden förverkad. Löper hund lös i mark, där villebråd finnes,

äger jakträttsinnehavaren eller hans folk jämlikt 22 § samma lag rätt att

upptaga den, varefter den som vill återfå hunden är skyldig att erlägga

lösen. Under vissa förutsättningar ina hunden även dödas. I sistnämnda

lagrum stadgas vidare bl. a., att örn hund, som löper lös, jagar eller ofredar

villebråd, hundens ägare eller innehavare är skyldig ersätta jakträttsinnehavaren

skada, som därigenom må anses hava skett å villebrådsbeståndet. Enligt

25 § samma lag är jakträttsinnehavaren vid jakt å område, som innehaves

av annan, skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan

egendom förorsakas av honom själv eller av annan, som han givit lov att

jaga, eller av de vid jakten använda biträden eller hundar. Jaktstadgan av

den 3 juni 1938 innehåller även vissa bestämmelser rörande hundar. Sålunda

föreskrives i 9 §, att hund skall hållas under sådan vård, att den förhindras

löpa lös i mark, där villebråd finnes, under tiden fr. o. m. den 1 mars

t. o. m. den 20 augusti. Utan hinder härav får dock hund under vissa förutsättningar

användas bl. a. för jaktvårdsändamål. överträdelse av nämnda

föreskrift straffas med böter enligt 29 § 5 mom. jaktstadgan.

Till skydd för lapparnas renar mot skadegörande hundar finnas särskilda

föreskrifter i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige. Enligt 36 § skall ägare till hund, som ofredar ren på tillåtet uppehållsområde,

ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt

eller vållande. I 38 § stadgas bl. a., att hundar, som icke användas i renskötsel,

i regel skola hållas i band eller på vissa andra sätt fängslade, under den

tid, då lappar med sina renar lagligen uppehålla sig i trakten. Brott häremot

straffas med böter enligt 59 §. Jämlikt 38 § är det vidare under vissa förutsättningar

tillåtet att döda annans hund till skydd för renar. Liknande bestämmelser

som de nu anförda gälla även till förmån för norska lappar, som

uppehålla sig här, enligt lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 191.

i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge

angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Enligt 1 och 5 §§ lagen den 25 juni 1909 angående nationalparker är det

vid straffansvar förbjudet att medföra hund i nationalpark. Vissa undantag

härifrån stadgas i 2 §. Jämlikt 6 § skall hund, som löper lös inom nationalpark,

vara förverkad till upptagaren.

Slutligen kan här nämnas, att de fall, då någon håller vilda djur, som

orsaka skada, regleras i 22 kap. 8 § byggningabalken. Där finnas följande

ålderdomliga bestämmelser härom. Haver man vilda djur, björn, varg, lokatt,

räv eller annat odjur, och ej häktar eller stänger dem så inne, att de annans

fä ej kunna skada, bote tio daler och skadan åter. Sker det annan gang,

bote dubbelt och fylle skadan. Beträffande skada å människa hänvisar lagrummet

till missgärningsbalken. Numera gälla i stället strafflagens allmänna

bestämmelser örn skadegörelse.

Utländsk lagstiftning.

Av de övriga nordiska länderna har Danmark en lag örn hundar av den

18 maj 1937, som innehåller icke blott ordnings- och skadeståndsregler utan

även stadganden om hundavgift och vissa föreskrifter, som uppställts ur

djurskyddssynpunkt. Bland de utförliga bestämmelserna i denna lag må här

anföras följande. I städer och andra områden med stadsliknande bebyggelse

är det förbjudet att låta hund vara på gator och andra allmänna platser, såvida

den ej antingen hålles i kort band eller är i sällskap med en person, som

bär fullständigt herravälde över den. Går hund lös på sådant ställe, som nyss

nämnts, utan dylikt sällskap, upptages hunden av polisen, som därom underrättar

ägaren eller efterlyser denne. Örn ägaren icke inom tre dagar utlöser

hunden genom att betala kostnaderna för dess omhändertagande, låter

polisen döda hunden. Genom poliskungörelse kan meddelas föreskrift örn att

hund alltid skall hållas i band på förut angivna platser. På landsbygden och

i mindre städer skola större hundar, särskilt sådana som tillhöra vissa angivna

raser, om natten hållas instängda eller i band. Örn en hund biter en

person, som icke själv givit anledning därtill, eller på annat sätt vållar denne

eller hans egendom skada, är hundens innehavare pliktig att ersätta skadan.

Därjämte drabbas innehavaren av bötesstraff. Ilar hunden tidigare förorsakat

skada, för vilken dess dåvarande innehavare blev ansvarig, skall polismyndigheten

förständiga innehavaren att låta avliva hunden, såframt den

icke ständigt hålles bunden eller instängd eller försedd med betryggande

munkorg. Sådant förständigande kan även eljest meddelas innehavare av

hund, som visat sig farlig. Hund, som angriper husdjur, särskilt får, eller

villebråd i hägnade djurparker eller viltreservat, må nedskjutas. Likaså är

det tillåtet att skjuta hund, som stryker omkring på annans mark, såframt

hundens innehavare först blivit varnad. Ansvarsförsäkring för hundar är

obligatorisk.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

1 Finland gälla ännu de ursprungliga bestämmelserna i 22 kap. byggningabalken

om skadegörande hundar. Strafflagens 44 kap. 7 och 8 §§ innehålla

i huvudsak följande bestämmelser. Underlåter den, som äger eller har uppsikt

över sådant husdjur eller vilt djur, vilket honom veterligen är farligt för

människor, att hålla det instängt eller säkert bundet, drabbas han av straffansvar,

och därjämte skall djuret, i fall omständigheterna därtill föranleda,

dödas. Örn man utan nödtvång hetsar hund å folk eller å dragare eller annat

husdjur, inträder även straffskyldighet, och vidare är ägare eller vårdare av

hund förfallen till straff, om han icke avhåller eller söker avhålla hunden

från angrepp å människor eller husdjur.

Även i Norge finnas ännu vissa ålderdomliga bestämmelser på detta område.

Christian V:s norska lag av år 1687 stadgar i sjätte boken 10 kap. 2 art.

bl. a. följande. Får någon skada av annans kreatur eller hund, som går lös,

och har ej den skadelidande själv förorsakat skadan, skall djurets ägare betala

fältskärslön. Om den skadelidande får lyte, skall ägaren lämna ersättning

efter sakens beskaffenhet. En hund, som orsakat sådan skada och har

vana därtill, skall ägaren själv döda. Om så ej sker, står det fritt för vem

som helst att döda hunden. Genom en lag den 9 juli 1926 regleras frågor om

ersättning tor skador, som vallats av hundar å boskap eller fjäderfä. Dylik

skada skall ersättas av hundens ägare eller innehavare, en för båda och

båda för en. Om ägaren betalar, har han återkravsrätt gentemot innehavaren.

Böter kan även ådömas en försumlig innehavare. Om samma hund i samma

persons besittning ånyo gör skada, skall alltid bötesstraff inträda. Hund,

som jagar eller skadar boskap eller som skadar fjäderfä, må dödas på stället

av den som äger eller innehar det anfallna djuret. Denne äger också inom tre

månader påyrka, att hunden skall dödas genom polisens försorg. Den beslutande

lokala myndigheten kan, med tillstånd av vederbörande departement,

utfärda bestämmelser örn att hundar skola hållas i band eller instängda under

den tid, då boskap är ute på bete.

Lagstiftningen i andra europeiska länder brukar icke innehålla några

särbestämmelser om ersättning för skador, som orsakats av hundar, utan

upptager i stället gemensamma regler örn skadegörelse av djur i allmänhet.

Sålunda stadgar i Frankrike art. 1385 code civil, att ägaren till ett djur eller

den som nyttjar detta, är ansvarig för den skada djuret förorsakar, vare

sig djuret befinner sig under hans tillsyn eller gått vilse eller sprungit bort.

Trots ordalydelsen har i praxis antagits, att delta stadgande endast skulle

innefatta en presumtion örn vallande från ägarens eller innehavarens sida.

Denna presumtion kan dock endast motbevisas i vissa fall, bl. a. om den

skadelidande själv varit vallande till skadan eller örn force majeure förelegat.

Den nyss återgivna bestämmelsen i code civil Iner upptagits i flera

andra romanska länder.

Ifiagavarande spörsmål har i Schweiz reglerats i obligationsrättens art.

56, som innehåller följande regler. För skada, som anställes av ett djur, ansvarar

den som innehar djuret, såframt han icke visar, att han använt all

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191-

9

av omständigheterna påkallad omsorg i fråga om förvaring av djuret och

tillsyn över detsamma eller ock att skadan skulle hava uppstått även vid

användande av sådan omsorg. Innehavaren äger regressrätt, om djuret blivit

uppeggat av annan person eller av ett djur som tillhört någon annan.

I Tyskland behandlas ersättning för skada av djur i § 833 Burgerliches

Gesetzbuch. Första stycket i denna paragraf har följande lydelse. Blir genom

ett djur en människa dödad eller skadad eller en sak skadad, är den som

innehar djuret förpliktad ersätta skadan. Ursprungligen innehöll lagrummet

icke något ytterligare stadgande. Genom en lag av år 1908 blev emellertid

den nu angivna ersättningsplikten inskränkt genom tillägg av ett andra

stycke med följande innehåll. Ersättningsplikten inträder icke, då skadan

orsakats genom ett husdjur, som är avsett att användas i innehavarens yrke

eller förvärvsverksamhet eller tjäna till hans uppehälle, samt antingen innehavaren

iakttagit erforderlig omsorg i uppsikten över djuret eller ock

skadan skulle hava inträtt även vid användandet av denna omsorg. Den

mindre stränga ersättningsplikt, som sålunda stadgats i andra stycket, gäller

såsom här angivits endast beträffande husdjur — dit bl. a. hundar räknas

— och endast om djuret i fråga är avsett att tjäna vissa ekonomiskt

nyttiga ändamål. Såsom innehavare av djur (»Ticrhalter») skall enligt rättspraxis

anses allenast den som i eget intresse övertagit djurets försörjning

under en icke alltför kort tidrymd.

De ordningsföreskrifter och straffbestämmelser, vilka finnas i de icke

nordiska ländernas lagstiftning, lämnas här åsido.

Förslag i ämnet.

Vid 1919 års lagtima riksdag anfördes i en i andra kammaren väckt

motion (nr 6), att gällande lagbestämmelser örn skadegörande hundar visat

sig ineffektiva, när det gällde att bereda på sommarbete utsläppta fårhjordar

skydd mot kringströvande hundar. Detta hade medfört stora olägenheter

för fåraveln, varjämte det svåra djurplågeri, som försigginge, ur rent

djurskyddsvänlig synpunkt motiverade, att åtgärder vidtoges. Motionären

hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om förslag till

sådana ändringar i gällande lag och författningar angående hundägares

skyldigheter, att ett mera betryggande skydd mot kringströvande okynneshund

bereddes får på betesmark och att framkomliga vägar öppnades för

försumlig hundägares dömande till skadestånd i förekommande fall av

skadegörelse genom okynneshund.

Andra lagutskottet yttrade i sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 3),

att 1893 års lag visat sig otillräcklig för det avsedda syftet. Missförhållanden

förekomme och vore ingalunda sällsynta i skilda delar av landet. De

vållade skadorna vore avsevärda. Anledningen lill alt lagen icke medfört

avsedd verkan vore att söka — förutom i svårigheten vid bevisning angående

vållandet av förelupen skada — i begränsningen av hemdjurägarens

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

rätt till förebyggande inskridande mot okynnesliund till sådan hand, »som

biter folk eller fä». Bevisning i sådant avseende torde ofta möta svårighet.

Efter en hänvisning till 19 § i dåvarande lag om rätt till jakt framhöll

utskottet, dels att ansvar syntes böra ifrågasättas för ägare till en för hemdjur

farlig hund, därest hunden löpte ute å tid, då får hölles å bete, dels

ock — beträffande hemdjurägarens befogenhet till preventivt ingripande

— att i stället för den bevisning om hundens farlighet, som krävdes för dess

oskadliggörande, presumtion om farlighet borde berättiga till ett inskridande,

som möjligen borde få ske genom hundens dödande och eljest genom

dess upptagande.

Utskottet hemställde slutligen, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla,

att Kungl. Majit ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag

till sådana ändringar i gällande lagbestämmelser, att ett mera betryggande

skydd mot skada å hemdjur genom okynneshund bereddes.

Riksdagen biföll utskottets hemställan. (Skrivelse den 11 februari 1919,

nr 14.)

Sedan ett antal yttranden infordrats över denna riksdagens .skrivelse, beslöt

Kungl. Majit den 7 december 1928, att skrivelsen ej skulle till någon

vidare åtgärd föranleda.

Styrelsen för svenska fåravelsföreningen jämte ett antal föreningens medlemmar

hemställde i skrivelse till Kungl. Majit den 17 mars 1931, att frågan

om åtgärder emot hundars skadegörelse på får måtte tagas under förnyat

övervägande. Därvid åberopades viss utredning örn skador, som kringströvande

hundar tillfogat betande får.

Vidare påyrkade kyrkoherden Samuel Gabrielsson i Rättvik i skrivelse den

28 januari 1935, att Kungl. Majit skulle taga i övervägande vilka åtgärder,

som borde vidtagas gentemot utelöpande argsinta och opålitliga hundkreatur.

Riksförbundet landsbygdens folk hemställde i skrivelse till Kungl. Majit

den 15 juni 1938 örn en omarbetning av gällande bestämmelser rörande ansvarighet

för skada, som orsakats av husdjur. I denna skrivelse anförde förbundet

bl. a. följande. Under senare år hade vid upprepade tillfällen yppat

sig svårigheter vid reglering av skador, som åstadkommits av husdjur. Stadgandena

därom i 22 kap. 7 § byggningabalken avsåge helt andra förhållanden

än de nu rådande. Förbundet yrkade därför, att detta lagrum skulle

upphävas. I stället borde i 6 kap. strafflagen införas bl. a. bestämmelser

om att ägare till husdjur i regel skulle till fullo svara för den skada, som

djuret orsakat, såframt ej den skadelidande själv varit vållande till olyckan.

Efter remiss avgav lantbruksstyrelsen utlåtande över sistnämnda framställning.

Styrelsen yttrade därvid bl. a., att det icke syntes föreligga något

större praktiskt behov av ny lagstiftning i nu angivna ämne, varför styrelsen

hemställde, att förbundets framställning icke måtte föranleda någon Kungl.

Majits vidare åtgärd. Skulle emellertid en revision anses erforderlig, borde

denna enligt styrelsens mening innebära, att ersättning vid skada skulle utgå

till fullo samt att ansvarigheten reglerades i enlighet med bestämmelserna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 191.

11

i lagen om ägofred. Sålunda borde ansvarigheten utsträckas att omfatta icke

blott ägare av djur utan även den sorn till underhåll eller nyttjande mottagit

detsamma.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 4 mars 1935 (nr 61) i

anledning av väckta motioner anhållit örn utredning angående en särskild

lag örn djurskydd och vad därmed ägde samband, tillkallade chefen för

justitiedepartementet, jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande, den 5 maj 1937

en utredningsman, revisionssekreteraren G. A. Bouveng, jämte tre sakkunniga

och en sekreterare att verkställa ifrågavarande utredning.

Utredningsmannen avgav den 1 november 1938 ett betänkande med förslag

rörande djurskyddslagstiflning (statens offentl. utredn. 1938:36), vilket

förutom förslag till djurskyddslag och vissa andra författningsförslag innehöll

ett förslag till lag örn okynnes och skadegörande hundar.

I betänkandet anförde utredningsmannen rörande den här föreliggande

frågan bl. a. följande:

Någon vare sig fullständig eller eljest tillförlitlig statistik angående den

skadegörelse, som löslöpande hundar föröva därigenom att de ofta ihjälbita

eller driva på bete gående får, torde icke kunna åstadkommas. Den utredning,

varmed svenska fåravelsföreningens styrelse beledsagat sin framställning,

visar emellertid oförtydbart hän på att dylik skadegörelse förekommer

i avsevärd utsträckning och att densamma är förenad med ett mångå gånger

upprörande djurplågeri. Icke endast hänsynen till dem vilka bedriva fåravel

utan även djurskyddssynpunkter tala alltså för möjligast effektiva bekämpande

av nu ifrågavarande kategori hundar. Att gällande bestämmelser

härutinnan äro otillräckliga har framgått såväl av vad som i förevarande

ärende hittills förekommit som av de överväganden, som utredningsmannen

företagit tillsammans med de sakkunniga. Det är emellertid icke

endast i fråga örn möjligheten att effektivt ingripa mot och oskadliggöra

skadehundarna som den gällande lagstiftningen visat sig behäftad med brister.

Jämväl fårägarnas möjlighet att med tillämpning av gällande lags bestämmelser

utfå ersättning för ilijälbitna eller till döds hetsade får måste

anses alltför ringa. En revidering av gällande lagstiftning i syfte att i möjligaste

mån undanröja de nu angivna bristerna har därför synts utredningsmannen

ofrånkomlig.

Vad då först angår frågan om införande av bestämmelser, som skulle

göra det möjligt att effektivt ingripa mot och göra slut på här avsedd skadegörelse

å får, synes det utredningsmannen, att sådana bestämmelser lämpligen

skulle kunna åstadkommas genom en utbyggnad av de stadganden,

som för närvarande finnas upptagna i första stycket av 1893 års lag. Främst

har därvid tagits under övervägande, huruvida för tillämpning av dessa

stadganden då det gäller får måste krävas, ali hundens egenskap att vara

okynnes hund skall ha tagit sig uttryck i vana att bita folk eller fä. Därvid

har det synts utredningsmannen, att särskilt avseende bitr fästas vid

den omständigheten att en hund genom att blott driva en fårhjord kan,

därigenom att djuren skingras, tillfoga ägaren allvarliga besvärligheter och

icke obetydliga kostnader, då han skall samla ihop de skingrade djuren.

Hans kostnader bli givetvis än större, därest drivandet pågår tills djuren

stupa av utmattning. Utredningsmannen finner i betraktande härav det nödvändigt

alt låta bestämmelsen angående innestängande av okynnes hund bli

tillämplig även å hund, som driver får. Då en sådan hund emellertid icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

VI

Kunt)!. Maj.ts proposition nr 191.

gärna kan vålla skada å annan tid än den, då får i trakten hållas å bete,

torde sagda bestämmelse kunna inskränkas till sådan tid.

Enligt gällande lag må löslöpande okynnes hund dödas av en var, om

den anträffas utanför område, varöver hundens ägare eller annan som har

hunden i vård äger förfoga. Erfarenheten har visat att värdet av denna bestämmelse

icke kan anses särdeles stort, enär den även i andra fall än där

det skyddande området är tämligen vidsträckt medför en allenast liten möjlighet

att oskadliggöra en fårbitande hund, vilken efter sina vanligen nattliga

strövtåg drager sig tillbaka till detta »basområde». Utredningsmannen

har därför funnit bestämmelsen böra kompletteras sålunda, att möjlighet

gives att döda hunden även inom det ifrågavarande området, om den icke

hålles bunden eller instängd eiler eljest under omedelbar tillsyn av ägaren

eller annan, som har hunden i sin vård, t. ex. en ägarens familjemedlem

eller anställde eller en mera stadigvarande innehavare av hunden. En sådan

utsträckt rätt att döda hund måste emellertid kringgärdas med betryggande

garantier mot missbruk. Detta synes kunna ske genom föreskrift att det

skall ankomma på myndighet, lämpligen polischefen i orten, att föranstalta

örn hundens dödande. Givetvis skall polischefens ingripande icke kunna

hindras t. ex. därigenom, att hunden tillfälligtvis kopplas upp.

Även om de mest verksamma lagbestämmelser införas, syftande till att

förebygga löslöpande hundars skadegörelse å får, torde man fortfarande

vara tvungen att räkna med åtskilliga fall, där hundar döda, sarga eller

skingra får. Det gäller därför att vid sidan av dessa bestämmelser av skyddskaraktär

införa stadganden, som medverka till att fårägaren vid sådana

tillfällen i största möjliga utsträckning utfår ersättning för honom tillfogad

skada. Förutsättningarna härför äro enligt gällande lag uppenbarligen dels

att det kan konstateras vilken ägares eller innehavares hund som tillfogat

skadan, och dels att hundägaren, respektive innehavaren är solvén! för skadeståndsbeloppet.

Skadegörelse av ifrågavarande art sker ofta i avskilt belägna trakter,

fjärran från människoboningar. Ofta förövas den därjämte under den mörkare

delen av dygnet. Det är därför ingalunda förvånande, att fårägaren

endast mera sällan kan bilda sig en absolut säker uppfattning om vilken

eller vilka hundar som varit framme, ehuru han väl mången gång hyser

starka och välgrundade misstankar åt visst håll. Än mera sällan lyckas

han bevisa, vem som förorsakat skadan.

Med hänsyn tili de sålunda föreliggande faktiska förhållandena har utredningsmannen

funnit verksam hjälp åt fårägarna, då det för dem gäller att erhålla

ekonomisk gotigörelse för skada, orsakad av hundar, icke kunna beredas

dem med mindre de nu rådande kraven på bevisning om skadans uppkomst

väsentligen eftergivas. Utredningsmannen har så mycket mindre funnit betänkligheter

mot ett stadgande av sådan innebörd som det även ur andra synpunkter

måste anses förkastligt, att hundar stryka fritt omkring. Utredningsmannen

föreslår därför, att därest det ej kan utrönas vilken ägares hund förövat

skadegörelse å får, skall så anses, som hade skadan orsakats av hund,

vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpte lös i den nejd, där skadegörelsen

förövats. En bevisning härom torde visserligen icke heller alltid bli så lätt

att åvägabringa, men lärer, särskilt när någon eller några hundar äro misstänkta

tor tidigare angrepp mot får, ofta kunna ske genom en av vittnen verkställd

kontroll vid sådan hunds hemvist.

I vissa fall skulle emellertid den nu uppställda bevisregeln kunna leda till

obilliga eller rentav orimliga resultat. Hundens ägare har därför föreslagits

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

13

skola kunna gå fri från ansvarighet, därest det göres antagligt, att hunden

icke åstadkommit skadan. Måttet av den bevisning, som sålunda skall fordras,

torde endast kunna avgöras i varje särskilt fall. Här må endast framhållas,

att ett ytterligare allvarligt indicium för skadegörelsen, utöver själva löslöpandet

i den kritiska nejden, i allmänhet torde omöjliggöra en sådan hundägarens

friande bevisning.

Vad härefter vidkommer den andra förutsättningen för att fårägaren skall

kunna få ersättning för honom åsamkad skada, nämligen att hundägaren är

solvent för skadeståndsbeloppet, måste man beräkna, att brister i sorensen

härvidlag liksom i andra skadeståndssituationer kunna vara för handen. En

obligatorisk ansvarighetsförsäkring för hundar skulle kunna avlägsna på

nämnda brist beroende förlustrisker. Utredningsmannen har emellertid icke

ansett nog starka skäl föreligga att föreslå införandet av ett så genomgripande

och omständligt institut.

Huvudsakligen på grundval av de nu anförda motiven upptog utredningsmannen

i sitt förut omnämnda förslag till lag om okynnes och skadegörandc

hundar följande stadganden. Olcynnes hund, som biter folk eller hemdjur, må

ej vara lös. Hålles ej hund som nyss sagts bunden eller instängd eller eljest

under omedelbar tillsyn av ägaren eller annan, som bär hunden i sin vård, må

polischefen i orten föranstalta om dess dödande. Anträffas sådan hund å område,

varöver hundens ägare eller vårdare ej äger förfoga, må den av en var

dödas. (1 §.) De nu återgivna bestämmelserna skola, under tid då får hållas å

bete i trakten, även gälla beträffande hund som driver får. (2 §.) Göres av

hund skada å hemdjur, gälde hundens ägare skadan fullt. Kan det ej utrönas,

vilken ägares hund förövat sådan skadegörelse, skall så anses som hade skadan

orsakats av hund, vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpte lös i den

nejd där skadegörelsen förövades; dock vare hundens ägare fri från ansvarighet,

därest det göres antagligt att hunden icke åstadkommit skadan. (3 §.)

Genom lagen, vars bestämmelser skulle träda i stället för vad 22 kap. 6 och

7 §§ byggningabalken innehölle däremot stridande, skulle 1893 års lag upphävas.

över betänkandet avgåvos remissyttranden av ett stort antal myndigheter

och organisationer, däribland lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser — vilka i sin tur infordrade utlåtanden från respektive hushållningssällskaps

förvaltningsutskott —- veterinärhögskolans lärarekollegium,

riksförbundet landsbygdens folk, ett flertal djurskyddsföreningar, svenska

fåravelsförcningen och svenska kennelklubben.

Flertalet yttranden innehöllo icke något allmänt uttalande örn det nu ifrågavarande

lagförslaget. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och svenska fåravelsföreningen tillstyrkte emellertid uttryckligen detta

förslag. Därvid framhöll förvaltningsutskottet, att förslaget syntes väl avvägt

och skulle fylla ett framträdande behov. Att åstadkomma bättre skydd för

fåraveln mot skadegörelser av hundar, vilka skadegörelser inom Östergötlands

län i många fall avsevärt försvårade eller rent av omöjliggjorde en lönande

fårskötsel, vore enligt förvaltningsutskottets mening tvivelsutan påkallat.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utredningsmannens förslag om ingripande mot okynnes hund, som biter

folk eller hemdjur, föranledde nordiska djurskyddsföreningen till den anmärkningen,

att bestämmelsen borde avse jämväl hund, som skadade villebråd.

Däremot ansåg svenska kennelklubben nämnda bestämmelse vara alltför

vidsträckt. Enär uttrycket »hemdjur» omfattade t. ex. höns och kaniner, skulle

enligt kennelklubben orimliga konsekvenser uppkomma särskilt för yngre

jakthundar, vilka under en viss utvecklingsperiod normalt dreve eller sökte

bita dylika djur.

Veterinärhögskolans lärarekollegium framhöll, att förbudet mot att låta

okynnes hund vara lös icke borde gälla, örn hunden vöre försedd med fullgod

munkorg.

Länsstyrelsen i Uppsala län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i samma län påyrkade en bestämd definition av uttrycket »hund som driver

får». Svenska fåravelsföreningen anmärkte, att fåren kunde utsättas för lösdrivande

hundar utan att hållas å bete. Under fårens utegång på vintern för

motion och hälsa vore de lika utsatta för hundars skadegörelse som under direkt

betesgång. Landssekreteraren i Jönköpings län gjorde i skiljaktig mening

mot länsstyrelsens beslut en liknande anmärkning och föreslog, att uttrycket

»hållas å bete» skulle utbytas mot »hållas ute».

Förslaget att hundägare i visst fall skulle gälda ersättning för skada å hemdjur,

även örn det icke visats, att hans hund orsakat skadegörelsen, mötte gensagor

i flera yttranden. Sålunda anförde länsstyrelsen i Södermanlands län

och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län, att de icke kunde

biträda detta förslag. Även länsstyrelsen i Stockholms län ställde sig

tveksam härtill.

Riksförbundet landsbygdens folk fann detta stadgande lia fått en utformning,

som mycket lätt medgåve möjlighet till trakassering och som kunde

skapa helt olidliga förhållanden i en bygd. De övriga föreslagna bestämmelserna

lämnade tillräckliga möjligheter alt hålla efter okynneshundar.

Skadegörelse från hundarnas sida genom rivande av får förekomme visserligen,

men man finge icke överdriva denna skadegörelse, något som enligt

förbundets uppfattning skett i den argumentering, som framförts rörande

skärpta bestämmelser.

Från svenska kennelklubbens sida framhölls särskilt, att den föreslagna

eftergiften i avseende å kravet på bevisning skulle leda till allvarliga konsekvenser

för ägare av slövare. Så snart skada skett å t. ex. ett betesfår inom

ett område, där vid tidpunkten för skadan jakt med drivande hundar ägt

rum, torde i allra flesta fall frestelsen att ange de jagande hundarna som

skadegörare vara alltför stor för att sådan angivelse ej skulle äga rum.

Sämjan grannar emellan vore på landet ej alltid den bästa, och jakten hade

ju alla tider varit en källa till tvistigheter. Visserligen ginge hundägaren

fri från ansvarighet, därest det gjordes antagligt, att hans hund ej

åstadkommit skadan, men med hänsyn till de former, under vilka stövarjakt

bedreves, vore det nära nog omöjligt att prestera en friande bevis
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

15

ning, och den föreslagna bevisregeln komme följaktligen att leda till fullkomligt

orimliga resultat. Kennelklubben ville därför med skärpa framhålla

vikten av att bevisskyldigheten skulle åligga den som lidit skadan i

enlighet med nu gällande bestämmelser och ej hundägaren.

Beträffande den av utredningsmannen berörda frågan om ansvarsförsäkring

för hundar anförde länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, att det borde övervägas, huruvida icke en

obligatorisk sådan försäkring kunde införas för alla hundar gällande här

avsedda skador och med premiebetalning eventuellt i samband med hundskatten.

Enligt inhämtade upplysningar kunde frågan ur 1''örsäkringsteknisk

synpunkt utan svårighet lösas och premierna skulle, med den stora

försäkringsstock och de relativt små risker, som därvid skulle förekomma,

ställa sig blygsamma jämfört med nuvarande premier vid ansvarsförsäkring

för hund, avseende alla förekommande skador.

Svenska fåravelsföreningen återupptog i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11

april 1940 frågan örn hundars skadegörelse å får. Föreningen hemställde i

denna skrivelse dels örn förslag till speciallagstiftning angående avsättande

av kommunala hundskattemedel till en särskild fond, ur vilken ersättning

skulle utgå för skada, som okynnes hund vållat å får, dels ock om förslag

till lagstiftning angående ökad möjlighet för fårägare att avliva okynnes

hund, som jagade, revé eller dödade hans får.

Gotlands läns hushållningssällskap förklarade i skrivelse till Kungl. Majit,

att sällskapet instämde i förslaget om en särskild skaderegleringsfond av

hundskattemedel.

Över dessa båda framställningar infordrades yttrande från lantbruksstyrelsen.

Enligt styrelsens mening vore gällande bestämmelser om rätt att

oskadliggöra hundar, som utövade skadegörelse å hemdjur — särskilt får

å betesgång — liksom ock reglerna om hemdjursägares rätt till ersättning

för sådan skadegörelse icke tillräckligt effektiva. Med hänsyn till rådande

försörjningsläge i fråga örn ull och ullprodukter vore det en allmän angelägenhet

av vikt att bereda fåraveln det stöd, som en skärpning av lagstiftningen

otvivelaktigt skulle skänka. Ett genomförande av utredningsmannens

tidigare omnämnda förslag skulle innebära en i väsentliga avseenden

tillfredsställande åtgärd. Därigenom skulle dock icke ersättningsfrågan lösas

för det fall, att hundägaren icke förmådde gälda skadeståndsbeloppet. Enligt

styrelsens förmenande kunde en obligatorisk ansvarsförsäkring för hundar

erbjuda så stora fördelar, att en sådan syntes böra komma till stånd,

även örn dess anordnande skulle vara förenat med vissa svårigheter. Det

vore icke heller otänkbart, att ett effektivt instilut för reglering av ifrågavarande

skador skulle kunna inrättas jämväl på grundval av hundbeskattningen.

Styrelsen förordade därför en utredning i dessa frågor.

Vidare avgav styrelsen för svenska landskommunernas förbund yttrande

över nu ifrågavarande framställningar. Förbundet förklarade sig icke lia

något att erinra mot utvidgade möjligheter för fårägarna att freda sina djur

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majda proposition nr 191.

Departe
ments
chefen.

mot skadegörande hundar. Men därmed borde förbindas klara bestämmelser,

som i möjligaste mån förebyggde missbruk. Icke endast fårägare utan

även ägare av mindre husdjur borde omfattas av lagstiftningen. Av olika

skäl ansåge styrelsen det icke lämpligt att använda hundskattemedel för

reglering av skador, som vållats av hundar. Styrelsen tillstyrkte en utredning

om åtgärder till åstadkommande av bättre skydd mot okynnes hund.

Utredningen borde dock icke begränsas till att avse allenast skydd för fåraveln.

Vidare borde till prövning upptagas frågan om skadereglering på

annan grundval än med anlitande av hundskattemedel.

I skrivelse till Kungl. Majit den 30 september 1941 hemställde hushållningssällskapens

ombud om skyndsamma åtgärder till fårhållningens skydd

mot skadegörelse av hund. Ombuden instämde därvid i de synpunkter, som

svenska fåravelsföreningen anfört i sin förut återgivna skrivelse den 11 april

1940.

Med anledning av ombudens skrivelse hemställde lantbruksstyrelsen, att

åtgärder i ämnet måtte vidtagas i enlighet med vad styrelsen förordat i sitt

yttrande över svenska fåravelsföreningens och Gotlands läns hushållningssällskaps

framställningar.

Med utgångspunkt från vad sålunda förekommit har frågan om lagstiftning

angående tillsyn över hundar varit föremål för ytterligare överväganden

inom justitiedepartementet.

Hundar användas för ett flertal, ganska olikartade ändamål i människans

tjänst. Visserligen finns i det moderna samhället mindre behov av vakt- och

vallhundar än under mera primitiva förhållanden, men i stället tagas hundar

i anspråk för nya uppgifter, t. ex. i polisväsendet, vid krigsmakten och

i blindvården. Till jakt och sällskap brukas alltjämt ett stort antal hundar.

Användandet av hundar medför emellertid alltid en viss risk för att de

skola orsaka skadegörelse å människor, djur eller annan egendom. Även om

denna risk i allmänhet är ganska ringa, kan skadan i enskilda fall bliva av

allvarligaste slag, såsom nyligen inträffade olyckor visa. Det är därför av

vikt, att sådana åtgärder vidtagas, som äro ägnade att motverka denna fara.

Av grundläggande betydelse är därvid frågan örn hundarnas arvsanlag och

uppfostran. Erfarenheten visar, att skadegörelse, som begås av hundar, ofta

vållas av sådana djur, som äro behäftade med något fel. Det är då fråga örn

vad gällande lag av år 1893 med ett ålderdomligt uttryck kallar »okynnes

hund, som biter folk eller fä». Farliga egenskaper hos hundar kunna stundom

uppstå som följd av någon sjukdom, men torde i allmänhet ha sin grund

i dåliga arvsanlag eller felaktig uppfostran. Genom kennelarbetet sker ett

medvetet urval vid hundarnas fortplantning, och genom dressyr inpräglas

vissa vanor och reaktioner hos hundarna. En allmänt genomförd avelskontroll

efter sunda principer och en riktig uppfostran av hundarna torde

på längre sikt vara av största betydelse för att nedbringa riskerna för skadegörelse.

Frågan om behovet av åtgärder från det allmännas sida för att främ
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj:ts proposition nr 191

17

ja en önskvärd utveckling på dessa områden påkallar vissa närmare undersökningar.

Denna fråga har upptagits till behandling inom jordbruksdepartementet

och skall därför icke vidare behandlas i detta sammanhang.

Den här föreliggande uppgiften är att på lagstiftningens väg söka åvägabringa

en betryggande tillsyn över hundar, så att faran för skadegörelse i

möjligaste mån avlägsnas, och att i samband därmed reglera frågan örn ersättning

i de fall, då skada likväl uppstår. För att tillgodose dessa syftemål

har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om tillsyn över

hundar.

Såsom 1 § i förslaget har upptagits en allmän regel om att hund skall hållas

under sådan tillsyn, som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter

erfordras för att hindra att den orsakar skada. Huru sträng tillsynen

bör vara och på vilket sätt hunden skall hållas under kontroll, får bli beroende

—- förutom av hundens egenskaper —- av traktens bebyggelse, folk- och

trafiktäthet, förekomsten av andra husdjur, det ändamål, för vilket hunden

användes, samt övriga föreliggande omständigheter.

Särskilt beträffande mera farliga hundar är det emellertid icke tillräckligt

med en sådan allmän tillsynsregel. Såsom tidigare angivits finnas redan enligt

nu gällande lagstiftning vissa möjligheter att ingripa gentemot hundar under

särskilda förutsättningar. Enligt 1893 års lag får okynnes hund, som biter

folk eller fä, ej vara lös. Om sådan hund anträffas å område, varöver hundens

ägare eller annan, som har hunden i vård, ej äger förfoga, har vem som

helst rätt att döda hunden. Vidare kan länsstyrelsen med stöd av landshövdinginstruktionen

meddela den som har en farlig hund föreläggande vid

vite att på lämpligt sätt taga vård om hunden. I städer och andra samhällen,

där ordningsstadgan för rikets städer är gällande, kan magistrat eller

annan lokal myndighet utfärda särskilda ordningsföreskrifter rörande utelöpande

hundar.

Den sist berörda regleringen genom kommunala ordningsföreskrifter synes

på ett praktiskt sätt fylla behovet av de speciella åtgärder, som påkallas i

städer och stadsliknande samhällen. Genom att särskilda föreskrifter meddelas

för varje ort möjliggöres en anpassning efter de växlande förhållandena

i större och mindre samhällen och inom olika delar av samma samhälle.

Bortsett från denna reglering äro emellertid de nuvarande möjligheterna

att ingripa mot farliga hundar icke tillräckligt omfattande. Även i övrigt

kunna vissa erinringar göras mot de gällande bestämmelserna. Det i 1893

års lag stadgade förbudet mot att låta särskilt farliga hundar gå lösa bör

emellertid i princip bibehållas. Såsom förut framhållits äro vissa hundar

behäftade med sådana egenskaper, att det föreligger större risk för skadegörelse

genom dem än genom hundar i allmänhet. Detta gäller framför allt

i fråga örn hundar, som lia benägenhet att bilas. Denna egenskap brukar så

ofta taga sig uttryck, att den snart blir bekant för dem som lia vård örn

dylika, s. k. bitska hundar, även örn angreppen icke riktas mot dem själva.

Dessa hundägare böra därför i regel lia anledning alt hålla striing kon
Bihang

till riksdagens nrotokoll 1943. 1 sami. Nr 191. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

troll över djuren utan att avvakta särskilt föreläggande härom från någon

myndighet. Utredningsmannen har, i nära anslutning till gällande lag, föreslagit

en bestämmelse av innehåll, att okynnes hund, som biter folk eller

hemdjur, ej må vara lös. Avfattningen av förbudet synes lämpligen kunna

jämkas så, att det avser hund, som visat benägenhet att bita människor eller

hemdjur. För tydlighetens skull kan angivas, att förbudet avser hundens

vistelse utomhus. Naturligtvis bör det dock vara tillåtet att hålla hunden

inom en väl inhägnad hundgård. Det torde även saknas anledning att låta

förbudet gälla för sådana fall, då hunden hålles inom trädgård eller annat

område, som är inhägnat på betryggande sätt och till vilket utomstående

personer ej äga tillträde. Däremot synes det knappast tillrådligt att låta

dessa hundar gå lösa med munkorg, såsom veterinärhögskolans lärarekollegium

föreslagit. De djur, varom här är fråga, tillhöra ofta vissa större

hundraser, och de kunna även med munkorg orsaka avsevärd skada t. ex.

genom att rusa på barn eller förfölja boskap. I enlighet med vad nu anförts

har i lagförslagets 2 § stadgats, att sådan hund som visat benägenhet att

bita människor eller hemdjur ej må vara lös utomhus, såframt den icke

hålles inom område, som är betryggande inhägnat och till vilket utomstående

ej äga tillträde.

I de framställningar och förslag om ny lagstiftning, för vilka förut redogjorts,

har särskild uppmärksamhet ägnats åt sådana hundar, som äro behäftade

med oarten att driva får. Det har därvid framhållits, att dylika hundar

vid upprepade tillfällen angripit fårhjordar och anställt betydande skador,

samt att de anfallna fåren brukat åsamkas synnerligen svåra lidanden.

Såsom utredningsmannen påpekat kan en hund, utan att bita något djur,

vålla stor skadegörelse genom att blott driva en fårhjord. Om en hund är

behäftad med egenskapen att vilja driva får, kan den alltså vara farlig,

även örn den icke brukar bitas. I anslutning till vad utredningsmannen

föreslagit torde därför förbudet mot att låta s. k. bitska hundar gå lösa

utsträckas att omfatta även sådana hundar, som visat benägenhet att driva

får. Utredningsmannen har framhållit, att bestämmelsen härom endast behövde

gälla, då får hållas å bete i trakten. I vissa remissyttranden har med

anledning härav påpekats, att samma risk föreligger, då får gå ute om vintern

utan att beta. Med hänsyn härtill synes förbudet mot att låta fårdrivande

hundar gå lösa böra gälla, när får överhuvud taget hållas ute i trakten.

Stadgande härom har jämväl upptagits i förslagets 2 §.

För att de nu behandlade förbudsbestämmelserna skola bli tillämpliga,

måste fordras bevisning om att den hund, varom fråga är, visat benägenhet

att bita människor eller hemdjur eller att driva får. Det finns säkerligen ej

sällan behov av ingripande mot en viss hund, som på goda grunder kan anses

farlig, även om dylik bevisning icke med säkerhet kan förebringas. Enligt

gällande rätt kan, såsom förut nämnts, länsstyrelsen meddela hundägare

föreläggande vid vite att på visst sätt taga vård om hunden. Att för dylikt

ändamål taga länsstyrelsen i anspråk är dock icke en praktisk anordning, och

det torde icke heller ha skett i någon större utsträckning. Den lämpligaste

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

19

formen för ett sådant ingripande synes i stället vara, att den lokala polischefen

meddelar erforderlig föreskrift örn hundens vård. Bemyndigande för

polischefen att företaga sådan åtgärd har upptagits i 3 § av lagförslaget. Såsom

förutsättning för polischefens ingripande föreslås där endast, att hunden

kan antagas vara farlig för människor eller hemdjur. Att jämväl låta polischefen

ingripa enbart därför att en hund på annat sätt, t. ex. genom skällande

eller orenlighet vållat otrevnad för närboende, synes knappast påkallat.

I den mån sanitära olägenheter uppstå inom städer och andra mera

tättbebyggda samhällen, kan hälsovårdsnämnden ingripa med stöd av 19 §

hälsovårdsstadgan. Det närmare innehållet av sådan föreskrift, som polischefen

meddelar, bör anpassas efter vad som befinnes påkallat med hänsyn

till hundens natur och övriga omständigheter i det särskilda fallet. Polischefen

kan exempelvis meddela föreskrift örn att hunden skall hållas bunden

eller instängd på samma eller liknande sätt, som avses med den generella

förbudsbestämmelsen i förslagets 2 §. Det kan också stundom befinnas lämpligt

att endast föreskriva, att en hund skall vara försedd med betryggande

munkorg. Förbudet kan begränsas att avse vissa tider på dygnet eller året eller

vissa närmare angivna platser. Det bör naturligtvis icke finnas något hinder

mot att polischefen, för att undanröja möjlighet till tvekan, meddelar föreskrift

även beträffande en hund, som kan antagas falla under den generella

bestämmelsen i 2 §.

Föreskrift, som meddelas av polischefen, bör genom dennes försorg bevisligen

delgivas hundens ägare. Om någon annan övertagit ansvaret för

hundens vård, bör denne inträda i ägarens ställe även i de hänseenden, som

avses i lagen. Frågan är härvid icke blott vem polischefens föreskrift skall

riktas till, utan även vem som skall bära ansvaret för hundens skadegörelse

enligt de regler härom, som i det följande skola behandlas. Om en

person endast rent tillfälligtvis, t. ex. under en promenad, fått hand örn

hunden, bör han emellertid icke likställas med ägaren, utan det måste föreligga

ett mera fast vårdnadsförhållande. Den gränsdragning mellan olika

fall, som härvid erfordras, kan lämpligen göras på samma sätt som skett

i likartade föreskrifter örn vårdnad och skadeståndsskyldighet i 1 och 47

§§ lagen om ägofred. I enlighet med vad där stadgas skall alltså jämlikt

förslaget i ägarens ställe inträda annan, som mottagit hunden till underhåll

eller nyttjande.

Enligt vad förut angivits innehåller lagförslaget dels ett direkt förbud att

låta s. k. bitska och fårdrivande hundar vara lösa och dels ett bemyndigande

för polischefen i orten att meddela särskilda vårdnadsföreskrifter beträffande

hundar, som kunna antagas vara farliga. Efterlevnaden av dessa

stadganden kan sanktioneras på flera olika sätt. Utredningsmannen har, i

anslutning till 1893 års lag, föreslagit att, örn hund, som icke får gå lös,

anträffas å område, varöver hundens ägare eller vårdare ej äger förfoga,

hunden må dödas av envar. Därjämte innehåller utredningsmannens förslag

den bestämmelsen, att polischefen i orien äger föranstalta örn dödande

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

av sådan hund, som nyss sagts, om den ej hålles bunden eller instängd eller

eljest under omedelbar tillsyn av ägaren eller vårdaren.

Befogenhet för polischefen att låta döda farliga hundar, som icke hållits

under föreskriven vård, synes vara erforderlig ur säkerhetssynpunkt och

dessutom ägnad att verksamt bidraga till efterlevnaden av lagens och polischefens

föreskrifter. I 4 § av det här föreliggande lagförslaget har polischefen

därför tilldelats denna befogenhet. För utövningen härav skall icke behöva

påvisas, att hunden kommit lös genom någons försummelse. Ej heller

torde det böra krävas, att hunden blir upptagen av polis, medan den går

lös; även örn den åter blivit instängd, skall polischefen ha rätt att föranstalta

om dess dödande. Polischefen skall emellertid icke vara skyldig att låta döda

varje hund, som olovligen varit lös. I stället bör han i varje särskilt fall

pröva, huruvida denna åtgärd befinnes nödvändig ur säkerhetsssynpunkt.

Örn en hund rent tillfälligtvis sluppit ut och ett upprepande härav ej behöver

befaras, torde hunden sålunda i regel icke böra dödas. Däremot kan

det vara lämpligt, att polischefen i ett sådant fall erinrar hundens ägare

eller innehavare om risken av att så kan ske, örn hunden framdeles icke

hålles under nödig kontroll.

Vissa invändningar kunna resas mot förslaget att bibehålla rätten för envar

att döda farliga hundar utan att det sker för att avvärja ett angrepp. Det

synes dock icke lämpligt att borttaga det skydd, som denna rätt medför, särskilt

för fåraveln och boskapsskötseln. I den föreslagna lagen har därför

upptagits stadgande härom i 4 §. Stadgandet avser såväl de hundar, som

avses med det direkta förbudet i lagens 2 §, som de hundar, för vilka polischefen

meddelat särskilda föreskrifter enligt 3 §. Såsom förutsättning för

rätten att ingripa skall gälla, att hunden icke hållits under stadgad kontroll

— vare sig detta berott på någons försummelse eller ej — samt att hunden

anträffas på område, varöver hundens ägare eller annan som mottagit hunden

till underhåll eller nyttjande ej äger förfoga.

Möjligen erfordras icke någon ytterligare sanktion av de föreslagna bestämmelserna.

För att öka dessas effektivitet har emellertid i lagförslagets

4 § även stadgats straffansvar. Detta skall enligt förslaget kunna drabba icke

endast en hunds ägare eller innehavare ulan var och en som är vållande

till att en hund kommit lös i strid mot bestämmelserna i 2 § eller till att

överträdelse skett av vårdnadsföreskrift, som polischefen meddelat jämlikt

3 §. Enligt allmänna straffrättsliga regler torde i subjektivt hänseende för

straffbarhet böra krävas kännedom örn hundens natur i det förra fallet och

örn den meddelade föreskriften i det senare.

Skyldigheten att ersätta skador, som orsakas av hundar, är ofullständigt

reglerad i gällande lagstiftning och har icke heller blivit klart bestämd genom

rättspraxis. I 1893 års lag stadgas härom, att skada, som hund gör å

hemdjur, skall fullt gäldas av hundens ägare. Utredningsmannen har i sitt

förslag bibehållit denna bestämmelse, som alltså blott reglerar skada å hem
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

djur men för detta fall ålägger hundens ägare skadeståndsplikt oberoende

av om han gjort sig skyldig till någon försummelse i avseende å tillsynen

över hunden. Beträffande ansvarigheten för skador av andra slag — i

främsta rummet personskador — lämnar rättspraxis, såsom nyss antytts,

icke någon säker ledning. Det har framhållits i redogörelsen för gällande

rätt, att skyldigheten att ansvara för dylik skada ofta grundats på den skadegörande

hundens förut ådagalagda farlighet. I andra fall har skadeståndsskyldigheten

byggts på den allmänna principen örn vållande, nämligen genom

underlåtenhet att hålla erforderlig tillsyn över hunden. Slutligen har

även i rättspraxis skadeståndsansvar ansetts föreligga utan att någon försummelse

påvisats, varvid dock möjlighet till friande motbevisning lämnats

öppen.

Vid en reglering av skyldigheten att ersätta skador, som hundar förorsakat,

synes det icke föreligga anledning att uppställa skilda principer för

olika slag av skador. Samma grundsatser torde alltså böra gälla, oberoende

av om skadegörelsen skett å person, djur eller annan egendom. Det allmänna

syftemålet med skadeståndsreglerna bör vara icke blott att tillgodose de

skadelidandes krav på ersättning i den utsträckning, som enligt nu gällande

åskådning kan anses skälig, utan även att genom skadeståndsplikten framtvinga

nödig omsorg och aktsamhet från hundägarnas sida. Skadeståndsreglerna

böra bli tillämpliga, såväl då skadegörelse vållats av sådana farliga

hundar, för vilka särskilda tvångsåtgärder föreslagits, som ock då skada

förorsakats av andra hundar. För sistnämnda fall blir skadeståndsskyldigheten

den enda påföljd, som skall garantera fullgörandet av den allmänna

tillsynsplikt, vilken stadgats i 1 § av lagförslaget.

Det ligger närmast till hands att såsom grundval för skadeståndsskyldigheten

använda den allmänna principen om vållande, i detta fall utsträckt

att avse jämväl en mera allmän oaktsamhet i fråga örn tillsynen över hundar.

Det synes dock knappast lämpligt att stanna härvid. Även med en sådan utsträckning

av principen örn vållande, som nu angivits, skulle det säkerligen

i ett stort antal fall icke bli möjligt att föra bevisning om att hundägaren gjort

sig skyldig till försummelse. För den allmänna rättsuppfattningen torde det

oftast framstå såsom naturligt, att denne likväl skall vara skyldig att gottgöra

den skada, som hans djur orsakat. Behovet att framtvinga en skärpt tillsyn

över hundar utgör också ett tungt vägande skäl för en utvidgning av skadeståndsskyldigheten.

Av dessa orsaker kunde det ifrågasättas att alltid låta

hundägaren bära ansvaret för den skada, som hunden vållar. En dylik regel

skulle dock i vissa fall kunna medföra obilliga verkningar. Då det kan

ledas i bevis, att skadan icke berott på försummelse av något slag från hundägarens

sida, framstår det inträffade såsom en ren olyckshändelse, vars ekonomiska

följder den därav drabbade själv bör bära. Det synes därtör vara

mest överensstämmande med den allmänna rättsuppfattningen, att hundägaren

skall kunna befria sig från skadeståndsskyldigheten genom att visa,

att någon försummelse icke skett beträffande tillsynen över hunden. En dylik

regel överensstämmer med den princip, som kommit till användning i vissa

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

nyss omnämnda rättsfall, och har även införts i flera främmande länders lagstiftning,

såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för utländsk rätt.

I enlighet med vad nu anförts har i lagförslagets 5 § stadgats, att skada, som

orsakats av hund, skall ersättas av dess ägare, såframt denne ej visar, att hunden

hållits under sådan tillsyn, som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter

skäligen kunnat fordras. Om ägaren till hunden icke har den i

sin vård utan en annan person mottagit hunden till underhåll eller nyttjande,

är det på denne det ankommer att genom noggrann tillsyn hindra hunden

från att vålla skadegörelse, och ansvarsskyldigheten bör därför, såsom

redan framhållits i annat sammanhang, läggas på honom.

Utredningsmannen har föreslagit en väsentlig eftergift i fråga om kravet

på bevisning rörande uppkomsten av sådana skador, som hundar orsakat å

hemdjur, varvid särskilt avsetts får. Då det ej kan utrönas, vilken ägares

hund som förövat dylik skadegörelse, skulle enligt detta förslag så anses, som

örn skadan orsakats av hund, vilken vid tidpunkten för skadegörelsen löpt

lös i nejden. Dock skulle hundens ägare gå fri från ansvarighet, om det gjordes

antagligt, att hunden icke åstadkommit skadan. Syftet med detta förslag

har varit att underlätta de svårigheter, som ej sällan uppkomma för fårägare,

då det gäller att bevisa vilken hund som orsakat skadegörelse å deras djur.

Även om dessa svårigheter i vissa fall kunna utgöra hinder för fårägare att

utfå skadestånd, måste dock å andra sidan beaktas, att allvarliga betänkligheter

resa sig mot en sådan avvikelse från vanliga rättsprinciper, som här

föreslagits. Därtill kommer, att en dylik bestämmelse, såsom framhållits i

vissa remissyttranden, skulle kunna medföra praktiska svårigheter och misshälligheter.

Utredningsmannens förslag torde därför i denna del icke böra

följas.

Det förekommer ej sällan, att den, som drabbats av skada genom en hund,

själv i större eller mindre utsträckning medverkat till att skadan skett, t. ex.

genom att reta eller skrämma hunden. I sådana fall synes det lämpligt, att

domstolen efter fri skälighetsprövning får bestämma, örn och till huru

stor del skadan skall ersättas. Detsamma bör gälla, örn den som bidragit till

skadans uppkomst varit den skadelidandes barn eller någon hos honom anställd

person eller ett djur, som den skadelidande äger eller innehar. Stadgande

med sådant innehåll, som nu angivits, har jämväl upptagits i 5 § av

lagförslaget.

I vissa framställningar, som återgivits i det föregående, har förslag väckts

örn anordnande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för hundar. Utredningsmannen,

som även berört denna fråga, har emellertid icke ansett nog

starka skäl föreligga för att föreslå införandet av ett så genomgripande och

omständligt institut. Härtill kommer, att en dylik försäkring, som överflyttade

hundägarnas skadestandsrisker på försäkringsföretagen, skulle vara ägnad

att försvaga hundägarnas intresse av att hålla noggrann tillsyn över sina djur.

Även örn en obligatorisk ansvarighetsförsäkring utan tvivel skulle medföra

vissa fördelar, synas därför övervägande skäl tala för att icke upptaga något

förslag härom. Ej heller synes det lämpligt att tillstyrka de förslag, som fram
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

23

förts om att kommunala hundskattemedel skulle få tagas i anspråk för att

ersätta skador, som hundar orsakat genom att döda eller driva får.

I 6 § av lagförslaget ha upptagits forumbestämmelser. Talan örn ansvar

för överträdelse mot lagens direkta förbud eller mot föreskrift, som meddelats

av polischefen, skall enligt denna paragraf anhängiggöras vid polisdomstol,

där sådan finnes, och eljest vid allmän domstol. Mål, däri talan örn

skadestånd föres, skall dock prövas endast av allmän domstol. I förslagets

7 § har stadgats, att ådömda böter skola tillfalla kronan.

Den nya lagen synes lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1943. Därvid

torde 1893 års lag böra upphävas tillika med vad 22 kap. byggningabalken

innehåller stridande mot den nya lagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över här ifrågavarande

förslag till lag om tillsyn över hundar, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över hundar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hund skall hållas under sådan tillsyn som med hänsyn till dess natur och

övriga omständigheter erfordras för att hindra att den orsakar skada.

2 §.

Hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur må ej vara

lös utomhus, safrand den icke hålles inom område, som är betryggande inhägnat

och till vilket utomstående ej äga tillträde. Hållas får ute i trakten,

skall vad nu är sagt gälla även beträffande hund som visat benägenhet att

driva får.

3 §•

Polischefen i orten äger föreskriva, att hund som kan antagas vara farlig

för människor eller hemdjur skall hållas bunden eller instängd, eller ock

meddela andra föreskrifter om vården av sådan hund.

Föreskrift som avses i första stycket skall bevisligen delgivas hundens ägare

eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande.

4 §•

Iakttages ej vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd av 3 § första

stycket, straffes den därtill vallande med dagsböter. I sådant fall som nu är

sagt äger polischefen i orten lata döda hunden, evad någon är vållande eller

ej, och må den av envar dödas, da den anträffas på område, varöver hundens

ägare eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande

ej äger förfoga.

5 §.

Skada som orsakats av hund skall ersättas av dess ägare eller, örn annan

mottagit hunden till underhall eller nyttjande, av denne, såframt ej ägaren

eller innehavaren visar, att hunden hållits under sådan tillsyn som med hänsyn

till dess natur och övriga omständigheter skäligen kunnat fordras.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Har den som led skadan eller hans barn, hos honom anställd person eller

ock djur som han äger eller innehar medverkat till att skadan skett, bestämme

rätten, efter vad som finnes skäligt, örn och i sådant fall till huru

stor del skadan skall ersättas.

6 §.

Talan om ansvar enligt denna lag anhängiggöres vid polisdomstol där sådan

finnes och eljest vid allmän domstol; dock att mål däri talan örn skadestånd

föres må prövas allenast av allmän domstol.

7 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Genom lagen upphäves lagen den 9 juni 1893 (nr 37 s. 1) angående ändring

i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken jämte vad i samma kapitel

finnes stridande mot denna lag.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 4 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 12 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om tillsyn över hundar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Herman

Zetterberg.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

1 §•

Det remitterade förslagets uppgift har angivits vara bland annat att på lagstiftningens

väg söka åvägabringa en betryggande tillsyn över hundar, så att

fara för skadegörelse i möjligaste mån avlägsnas. I detta syfte har i förevavarande

paragraf upptagits ett allmänt stadgande att hund skall hållas under

sadan tillsyn som med hänsyn till dess natur och övriga omständigheter

erfordras för att hindra att den orsakar skada. Häremot torde i sak intet

vara att erinra. Fråga är emellertid huruvida icke tillsynsplikten bör ytterligare

något vidgas. Fall kunna nämligen tvivelsutan förekomma då hund,

utan att den kan sägas direkt orsaka skada, i olika hänseenden vållar närboende

eller andra avsevärd olägenhet. Lagrådet ifrågasätter sålunda huruvida

icke stadgandet bör fullständigas, förslagsvis genom tillägg av orden

> eller avsevärd olägenhet».

Med lagens uppställning synes lämpligt att redan i denna paragraf angives

att tillsynen åvilar den som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit

hund.

2 §.

Då det gällt att närmare angiva vilka hundar som skola falla under första

punkten av förevarande paragraf har valts uttrycket »hund som visat henå
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Rimpi. Maj:ts proposition nr 191.

27

genhet att bita människor eller hemdjur». Meningen lärer icke ha varit att

härmed åstadkomma någon ändring i förhållande till gällande rätt utan allenast

att omforma den ålderdomliga bestämningen »okynnes hund, som biter

folk eller fä». Lagrådet anser dock önskvärt att av lagtexten — såsom för

närvarande får anses vara fallet — tydligare framgår att här åsyftas hundar

som på ett eller annat sätt kunna anses utgöra fara för sin omgivning.

Lagrådet finner detta syfte kunna tillgodoses genom användning av förslagsvis

uttrycket »ondsint hund som biter folk eller hemdjur».

Uttrycket i andra punkten »hund som visat benägenhet att driva får» synes

däremot böra bibehållas.

3 §.

Vad förslaget stadgar angående de polischefen tillkommande befogenheterna

torde böra undergå jämkning i vissa avseenden. Sålunda synes tillräcklig

anledning icke föreligga att begränsa polischefens möjlighet att för

särskilda fall meddela föreskrifter till att avse allenast hund som kan antagas

vara farlig för människor eller hemdjur. Även »ofarliga» hundar lära

nämligen i olika hänseenden kunna vålla avsevärd olägenhet utan att något

inskridande däremot kan äga rum med stöd av för närvarande gällande författningsbestämmelser

(jfr ordningsstadgan för rikets städer § 5, hälsovårdsstadgan

19 §, landshövdinginstruktionen 6 § 1 mom. första punkten), överhuvud

synes någon annan begränsning av polischefens befogenhet i förevarande

avseende icke påkallas än som föranledes av 1 §, eller således att för

ingripande skall krävas att den där stadgade tillsynsplikten eftersatts. Med

en sådan ståndpunkt synes icke förenligt att bibehålla förslagets bestämmelse

av innebörd att polischefen äger lata döda hund, sa snart överträdelse

ägt rum av vilken som helst föreskrift som meddelats av polischefen

(4 §). Detta torde dock icke medföra någon olägenhet, då ett så kraftigt ingripande

som dödande näppeligen bör komma till stand annat än i fråga

om hund som avses i 2 §.

Vad sist sagts torde i än högre grad äga tillämpning beträffande den envar

tillagda rätten att döda hund. Även denna befogenhet bör således, under

i övrigt i förslaget angiven förutsättning, begränsas till att — i överensstämmelse

med gällande rätt — avse endast hund som omförmäles i 2 §.

Bestämmelsen i andra stycket om delgivning av föreskrift som meddelats

av polischefen synes såsom överflödig kunna utgå.

På grund av det anförda och då de befogenheter som enligt lagen tillkomma

polischefen böra regleras i ett sammanhang samt bestämmelsen i 4 § örn

rätt för envar att döda hund lämpligen synes kunna överflyttas till förevarande

paragraf hemställer lagrådet, att åt första stycket i denna paragraf

gives i huvudsak det innehåll, att där tillsynen över hund eftersättes, polischefen

i orten äger meddela de föreskrifter som omständigheterna påkalla,

såsom att hunden skall vara försedd med munkorg eller hållas bunden eller

instängd, samt att då fråga är örn hund som i 2 § avses polischefen ock må,

där så finnes nödigt, låta döda hunden, ävensom att i ett andra stycke före
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

skrives att, där hund som sist sagts anträffas lös å område varöver den som

är pliktig att hava tillsynen ej äger förfoga, den må av envar dödas.

4 §.

Enligt förevarande paragraf skall straff kunna drabba icke endast hunds

ägare eller innehavare utan var och en som är vållande till att hund kommit

lös i strid mot bestämmelserna i 2 § eller till att överträdelse skett av föreskrift

om tillsyn som polischefen meddelat jämlikt 3 §. Lagrådet finner det

knappast vara av omständigheterna påkallat att införa ett så vidsträckt

straffansvar som här ifrågasättes. Straffansvar torde böra åvila allenast hundens

ägare eller den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande, i den

mån ansvar enligt allmänna strafflagen ej må följa. Det synes således tillräckligt

att i enlighet med vad i motsvarande fall plägar ske stadga straff

för den som bryter mot vad som stadgas i 2 § eller föreskrivits med stöd

av 3 § första stycket. Straffbestämmelsen torde lämpligen böra upptagas efter

skadeståndsreglerna i förslagets 5 §.

Bifall till lagrådets hemställan under 3 § föranleder att andra punkten i

förevarande paragraf utgår.

5 §■

Beträffande skada som orsakas av hund gälla för närvarande olika regler

för de fall då skadan drabbat hemdjur och då fråga är om annan skada.

För skada å hemdjur vilken orsakas av hund som avses i 1893 års lag angående

ändring i vissa delar av 22 kap. 6 och 7 §§ byggningabalken är hundens

ägare ersättningsskyldig oberoende av vållande. Han äger sålunda ej till sitt

fredande söka leda i bevis, att skadan ej har sin grund i någon försummelse

fran hans sida utan är att tillskriva en olyckshändelse. Vad åter angår annan

skada än å hemdjur — främst personskada — gäller, såsom också inom

högsta domstolen uttalades vid granskningen av 1893 års lag, att ersättningsskyldighet

inträder allenast i händelse av vållande. Visserligen föreligga,

på sätt av remissförslaget framgår, exempel i rättspraxis på att också

för dylik skada ersättning utdömts utan att vållande från hundägarens

sida visats föreligga. Men i högsta domstolens praxis har städse, senast

1942, upprätthållits fordran på vållande, låt vara i form av en mera allmän

oaktsamhet beträffande tillsynen över hund.

Otvivelaktigt måste det betecknas såsom ett missförhållande att hundägarens

ersättningsskyldighet skall bliva annorlunda och mildare bedömd

vid skada å person än å hemdjur. För den allmänna rättsuppfattningen

torde det också framstå såsom naturligt att skada som orsakas av en bitsk

eller eljest farlig hund skall ersättas av hundens ägare, åtminstone för den

händelse att av omständigheterna ej framgår att ägaren är fri från vållande.

En ändring i nu rådande ordning är följaktligen påkallad. Härvid kunde måhända

ifrågasättas, örn ej åt rättspraxis borde överlämnas lösandet av ifrågavarande

spörsmål. I allmänhet torde i de mål som komma under bedömande

vara möjligt att med tillämpning av culparegeln uppnå ett med rättskäns
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

lan överensstämmande resultat. I de fall då vållande ej kan fastställas, kan

dock ett friande resultat komma att framstå såsom stötande. Att praxis utan

stöd av lag skulle fastslå ett av vållande oberoende hundägareansvar lärer

näppeligen kunna antagas. Avgörande skäl synas därför tala för att i lag

reglera skadeståndsrätten. Den reglering av ägares skadeståndsskyldighet som

gjorts i förevarande paragraf — grundad å presumera! vållande — synes utgöra

en tillfredsställande lösning. Att ägaren av hemdjur vilket skadas av hund

genom den nya bestämmelsen kommer att, för den händelse hundägaren

visat sig vara fri från vållande, gå miste örn den rätt till ersättning som

också i dylikt fall för närvarande tillkommer honom, torde visserligen vara

en nära nog ofrånkomlig konsekvens av önskvärdheten att erhålla en enhetlig

regel för de olika slagen av skador men i sak vara utan nämnvärd

praktisk betydelse.

Nu ifrågavarande skadeståndsregel har föreslagits skola, där hund emottagits

till underhåll eller nyttjande, gälla innehavaren. Som förebild i vad rör

dennes ansvar åberopas 1 och 47 §§ lagen om ägofred. Dessa innebära, att

vården av hemdjur åligger ägaren eller den som till underhåll eller nyttjande

mottagit djuret samt att skadeståndsskyldighet åligger ägaren och innehavaren.

De äro således solidariskt ansvariga. Denna princip har jämväl

kommit till uttryck i 1916 års bilansvarighetslag. Enligt 7 § i nämnda lag

är sålunda den som med nyttjanderätt innehar bil under vissa förutsättningar

lika med bilens ägare ansvarig för skada som inträffar i följd av trafik med

bilen.

Enligt förslaget åter kan den skadelidande ej rikta något krav mot

ägaren till hunden, då den för underhåll eller nyttjande innehas av

annan. Ar innehavaren insolvent, går förlusten följaktligen ut över den

skadade. Detta synes ej vara skäligt. Särskilt den som äger en bitsk eller eljest

farlig hund står i förhållande till tredje man närmast till att svara för

den skada som åsamkas av en sådan hund. Även med denna ståndpunkt

synes emellertid ansvarigheten för innehavaren böra upprätthållas och denne

förty bliva solidariskt medansvarig. När det gäller skada av hund torde

visserligen ej lika starka skäl som i förutnämnda båda lagar föreligga att,

vid sidan av ägaren, ålägga innehavaren skadeståndsplikt, men en dylik regel

torde likväl vara av värde, främst med hänsyn till angelägenheten att hos

hundens innehavare inskärpa vikten av att hava erforderlig tillsyn över

hunden.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att åt bestämmelsen i förevarande

paragraf första stycket gives det innehåll att skada som orsakas av

hund skall ersättas av dess ägare, ändå att han ej är vållande till skadan;

dock att han skall vara fri från ersättningsskyldighet, där av omständigheterna

framgår alt skadan icke skett på grund av bristande tillsyn över hunden,

samt att i ett andra stycke föreskrives, att vad sålunda stadgats örn ägaren

ock skall gälla annan som är pliktig att hava tillsynen (iver hunden.

I det föreslagna andra stycket givas regler örn mcdvållande. Den jämkningsregcl

som härutinnan föreslås omfattar ej blott det fall att den skadelidande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

själv medverkat till skadan utan även att sådan medverkan skett av den skadelidandes

barn, hos honom anställd person eller ock djur som han äger eller

innehar. Om än vid skada av hund det måhända oftare än eljest kunde tänkas

förekomma att medvållande ligger annan än den skadelidande till last, synes

det emellertid ej tillrådligt att pa ett speciellt område som det förevarande i

lag reglera ett ämne som är gemensamt för hela skadeståndsrätten. Avgörandet

härutinnan i de fall som må uppkomma bör i stället lämnas åt rättstillämpningen.

Lagrådet hemställer förty, att orden »eller hans barn, hos honom anställd

person eller ock djur som han äger eller innehar» måtte utgå.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 2 april 1943.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter

gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet lagradets den

24 mars 1943 avgivna utlåtande över det den 12 februari 1943 till lagrådet

remitterade förslaget till lag om tillsyn över hundar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har ifrågasatt, huruvida icke den i 1 § av lagförslaget stadgade

allmänna tillsynsplikten borde något vidgas, så att hänsyn skulle tagas icke

blott till skadegörelse utan även till annan avsevärd olägenhet, som hund

kunde vålla. Denna komplettering av stadgandet torde böra vidtagas. Däremot

finner jag icke tillräckliga skäl föreligga att, såsom lagrådet jämväl

förordat, begränsa tillsynsplikten att gälla allenast för den som äger eller

till underhåll eller nyttjande mottagit hund.

Bestämmandet av vilka hundar som skola inbegripas under stadgandet i

2 § första punkten har i det remitterade förslaget skett genom uttrycket

»hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur». För att tydligare

angiva att i detta stadgande åsyftas hundar, som på ett eller annat sätt

kunna anses utgöra fara för sin omgivning, har lagrådet påyrkat att nämnda

uttryck skulle ersättas förslagsvis med »ondsint hund som biter folk eller

hemdjur». Även det uttryck som använts i det remitterade förslaget måste

emellertid anses innebära att hunden är farlig, och det synes dessutom bättre

framhäva att hunden skall vara behäftad med en särskild, för ägaren eller

innehavaren känd oart. Jag anser mig därför icke böra föreslå någon ändring

i ordalagen.

I anslutning till den här förordade utvidgningen av tillsynsplikten i 1 §

torde, såsom lagrådet föreslagit, polischefens i 3 § stadgade befogenhet att

meddela särskilda föreskrifter böra utsträckas att gälla för alla sådana fall

där tillsynsplikten eftersatts. Lagrådet har vidare ansett att bestämmelsen

örn delgivning av föreskrift som meddelats av polischefen kunde utgå sa
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

som överflödig. Den synes dock fylla en praktisk funktion, särskilt med

hänsyn till regeln om vem delgivningen skall riktas till. Bestämmelsen torde

därför böra bibehållas.

Den nyss angivna utsträckningen av polischefens befogenhet bör icke gälla

i fråga om dödande av hund med hänsyn till den allvarliga karaktären i ett

sådant ingripande. I överensstämmelse med vad lagrådet förordat torde såväl

polischefens befogenhet att döda hund som rätten för envar att vidtaga denna

åtgärd kunna begränsas att avse sådan hund som omförmäles i 2 §.

Beträffande den föreslagna straffbestämmelsen har lagrådet anfört, att

straffansvar enligt förevarande lag borde åvila allenast ägare till hund eller

annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. Såsom redan antytts

i fråga om den i 1 § stadgade tillsynsplikten är jag emellertid icke benägen

att på detta sätt begränsa ansvarigheten. Att utsätta människor eller

egendom för risker genom att ej iakttaga skyddsbestämmelserna torde böra

straffbeläggas, även om den skyldige icke är den som i första hand har tillsynen

över hunden. I enlighet med vad som föreskrivits i det remitterade

förslaget bör därför straff kunna drabba var och en som — med uppsåt eller

av vårdslöshet — underlåter att iakttaga vad som stadgas i 2 § eller vad

polischefen föreskrivit med stöd av 3 §. Såsom chefen för justitiedepartementet

framhållit vid remissen till lagrådet torde enligt allmänna straffrättsliga

regler förutsättas kännedom om hundens natur i det förra fallet och om den

meddelade föreskriften i det senare.

I fråga om skadeståndsreglerna har lagrådet tillstyrkt förslaget att ägare

till hund eller annan som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande skall

vara skyldig att gälda skadestånd, såframt han icke kan visa att tillbörlig

aktsamhet iakttagits. I de fall då detta skadeståndsansvar åvilar annan än

hundens ägare skall enligt det remitterade förslaget ägaren icke därjämte

bära dylikt ansvar. Lagrådet har däremot förordat att ägaren och innehavaren

åläggas solidariskt ansvar. För ägarens del skulle detta innebära att han

i dessa fall bleve skadeståndspliktig, även om han kunde visa att från hans

sida all omsorg iakttagits. Enligt allmänna rättsgrundsatser kan den som

lämnar sin hund i annans vård bli ersättningsskyldig, om han icke tagit nödig

hänsyn till hundens natur och vårdarens egenskaper. Att utsträcka ägarens

skadeståndsansvar till exempelvis sådana fall som då hunden lämnats

till dressyr eller för att användas i militärtjänst, är enligt min mening att gå

alltför långt. Jag anser mig därför icke höra frånträda den ståndpunkt som

i denna fråga kommit till uttryck i det remitterade förslaget.

Den föreslagna bestämmelsen om medvållande reglerar frågan om jämkning

av skadeståndsskyldigheten, såväl då den som led skadan själv medverkat

därtill, som ock då medverkan skett av hans barn, hos honom anställd

person eller ock djur som han äger eller innehar. Lagrådet har ansett, att de

sist angivna fallen icke borde behandlas i lagen utan överlämnas åt rättstillämpningen.

Det vore nämligen, enligt vad lagrådet anfört, ej tillrådligt

att på ett speciellt område som det förevarande i lag reglera ett ämne, som

är gemensamt för hela skadeståndsrätten. Enligt min mening föreligger emel
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 191.

33

lertid ett särskilt behov att behandla dessa fall just vid skador som orsakas

av hundar. Det är icke ovanligt att någon av den skadelidandes familjemedlemmar,

anställda eller djur medverka till skadans uppkomst. Man torde

ej behöva befara, att en regel på ett så speciellt rättsområde som detta

skall kunna vålla missförstånd vid tolkning av motsvarande lagbestämmelser

på andra områden. Med hänsyn härtill synes den föreslagna bestämmelsen

böra bibehållas, dock med den jämkningen att orden »hans barn» utbytas

mot »medlem av hans familj».

Slutligen torde vad lagrådet anfört böra föranleda vissa, väsentligen redaktionella

jämkningar i det remitterade förslaget. Sålunda kunna stadgandena

om rätt att döda hund lämpligen upptagas i 3 § och straffbestämmelsen

som följd därav flyttas efter skadeståndsreglerna.

Föredraganden hemställer härefter, att det i enlighet med vad sålunda

anförts ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreliggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

flihnng till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 191.

8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:348 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till lag om tillsyn över hundar. a1 i texten
  2. 1LU 1943:48 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillsyn över hundar, dels ock väckta motioner angående lagstiftning örn okynnes s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2001:6 ur registret · dokumentnivå