Sök i Ratio Lex

Angående anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet

1943-04-21 · 24 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:231, Angående anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

1

Nr 231.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till särskilda

åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet;

given Stockholms slott den 21 april 1943.

Kungl. Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

21 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och

finansdepartementen anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet

Pehrsson-Bramstorp.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,

punkten 194, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,

för budgetåret 1943/44 beräkna ett reservationsanslag av 150,000 kronor

till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet.

Jag torde nu få ånyo anmäla denna fråga för Kungl. Maj:t.

Genom beslut av 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 218; r. skr. nr 282)

anvisades å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 under nionde

huvudtiteln till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogs
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 231.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

brandskyddet ett reservationsanslag av 150,000 kronor, vilket disponerats för

uppläggande av statliga förråd av eldsläckningsmateriel men även till ett

mindre belopp för avlönande av länsskogsbrandchefer, för ersättning till dessas

resekostnader samt för gäldande av kostnader för kurser och övningar

för skogsbrandbefälet. Vid 1940 års urtima riksdag anvisades härefter å tillläggsstat

I för budgetåret 1940/41 dels under omförmälda anslagsrubrik

(prop. nr 1, bil. 7; r. skr. nr 15) ett reservationsanslag av 50,000 kronor, avsett

för bestridande av löne-, rese- samt kurskostnader av nyss angivet slag,

dels ock till Skogsvård m. m.: Ytterligare medel för främjande av skogsbrandskyddet

(prop. nr 62; r. skr. nr 82) ett reservationsanslag av 785,000

kronor. Av sistnämnda anslag beräknades 700,000 kronor till inköp av eldsläckningsmateriel,

60,000 kronor till löne- och resekostnader för läns- och

distriktsskogsbrandchefer samt 25,000 kronor till kostnader för kurser och

övningar inom skogsbrandskyddet. För vart och ett av budgetåren 1941/42

och 1942/43 har å riksstaten till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för

främjande av skogsbrandskyddet funnits uppfört ett reservationsanslag av

150.000 kronor, varav 75,000 kronor beräknats till arvoden och resor för

förenämnda befattningshavare i skogsbrandorganisationen och till skogsbrandkurser

samt 75,000 kronor till kostnader i samband med skogsbrandbevakningen.

Dessutom må erinras örn att 1941 års riksdag (prop. nr 311; r.

skr. nr 473) å tilläggsstat för budgetåret 1941/42 anvisat omkring 600,000

kronor för inköp av eldsläckningsmateriel.

I skrivelse den 16 september 1942 — vilken skrivelse anmälts i årets statsverksproposition

— har skogsstyrelsen hemställt, att för budgetåret 1943/44

måtte till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet

anvisas ett reservationsanslag av 220,000 kronor, av vilket belopp

60.000 kronor avsåges för täckande av vissa organisationskostnader (avlöningar

och reseersättningar till läns- och distriktsskogsbrandchefer), 15,000

kronor för anordnande av skogsbrandkurser samt 145,000 kronor för upprätthållande

av skogsbrandbevakning. Anslagets storlek och formerna för

statsunderstödens utlämnande vore emellertid, framhåller skogsstyrelsen,

delvis beroende på huruvida brandförsvarsutredningens betänkande med

förslag till ny brandlag (stat. off. utr. 1942: 10) komme att föranleda framställning

till riksdagen rörande en omorganisation av brandförsvaret från

och med nästa budgetår. I detta sammanhang har skogsstyrelsen erinrat örn

att nämnda utredning ansett det nödvändigt att som komplement till de av

utredningen föreslagna — under en riksbrandinspektör sorterande — länsbrandinspektörerna

bibehålla länsskogsbrandcheferna och i viss utsträckning

dessas närmaste medhjälpare, distriktsbrandfogdarna, ävensom att utredningens

förslag närmast syftade till en utvidgning av den hittills bedrivna

kursverksamheten. Skogsstyrelsen har slutligen i förevarande skrivelse ifrågasatt,

huruvida det icke vore lämpligt att införa ändrade grunder för finansieringen

av skogsbrandbevakningen i riket.

Efter samråd med luftskvddsinspektionen har skogsstyrelsen härefter den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 231.

3

20 mars 1943 överlämnat en den 24 februari 1943 dagtecknad utredning med

förslag till grunder för organisation och finansiering av riksbrandtornsnätets

underhåll och bemanning. Förslaget, över vilket infordrade utlåtanden

avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket, går i huvudsak ut på att

ifrågavarande brandhevakningsuppgift skall såsom en integrerande del av

skogsbrandskyddet anförtros åt den länsstyrelserna underställda skogsbrandorganisationen

samt alt ansvaret för bevakningens ordnande härvid skall

åvila länsstyrelserna. I fråga om bevakningens finansiering föreslår skogsstyrelsen,

att staten tills vidare liksom hittills helt bekostar riksbrandtornens

bemanning och underhåll. De för ändamålet erforderliga statsmedlen borde

anvisas å ett förslagsanslag, benämnt Skogsvård m. m.: Bidrag till förebyggande

och släckning av skogsbrand. För budgetåret 1943/44 har emellertid

medelsanvisningen ansetts böra ske på samma sätt som hittills, d. v. s. över

ett reservationsanslag till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande

av skogsbrandskyddet. Anslaget föreslås för nästa budgetår uppfört med

285,000 kronor, varav 210,000 kronor avses för bestridande av kostnader för

skogsbrandbevakningen samt (60,000 + 15,000=) 75,000 kronor för gäldande

av vissa organisationskostnader och för anordnande av skogsbrandkurser.

Enligt vad skogsstyrelsen meddelar har styrelsen vid verkställandet av föreliggande

utredning bland annat — med överlämnande av en diskussionspromemoria

i ämnet — inhämtat yttranden från domänstyrelsen, samtliga

länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser, Sveriges skogsägareförbund samt Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund.

I den följande framställningen torde jag, innan jag övergår att redogöra för

den närmare innebörden av skogsstyrelsens förslag, få i anslutning till

vad skogsstyrelsen härutinnan i sin utredning anfört lämna en kortfattad

översikt över skogsbrandbevakningsfrågans utveckling samt över nu gällande

bestämmelser rörande ifrågavarande bevakning.

Historik och gällande bestämmelser.

Redan på 1880- och 1890-talen fanns i södra Norrland och Bergslagen ett

mindre antal brandtorn, vilka uppförts av de större skogsägande bolagen.

Efter hand tillkommo flera torn, och bakom detta brandtornsbyggande stodo,

förutom trävarubolagen, domänverket och vissa sockenallmänningar. Brandspaningen

från dessa torn avsåg givetvis i första hand skogar tillhörande

den markägare, som låtit uppföra tornet, samt anordnades och bekostades av

denne. Ett mindre antal kommuner hade dock låtit uppföra torn för gemensam

bevakning av all skog inom kommunen, varvid bevakningen ombesörjdes

och bekostades av allmänna medel.

Norrländska skogsvårdskommittén, vars förslag låg till grund för lagen

den 14 oktober 1914 om förekommande och släckning av skogseld, hade under

omprövning frågan örn utvidgad användning av brandtornssystemet. Med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

hänsyn till de stora anläggnings- och bevakningskostnaderna och svårigheterna

att rättvist fördela dessa kostnader ansåg kommittén, att anordnande av

brandtorn och därmed förenad bevakning fortfarande borde överlåtas åt det

enskilda initiativet.

Den av svenska brandskyddsföreningen utsedda skogsbrandkommittén,

som år 1934 avgav betänkande med förslag till revision av 1914 års skogsbrandlag,

förklarade sig hysa den uppfattningen, att kommunerna borde

medverka vid uppförande och underhåll av brandtorn samt bestridande av

kostnaderna för bemanning av stationerna. Kommittén hävdade även, att

det vore av betydelse för staten, att brandbevakningen ordnades på lämpligt

sätt. På grund av de ökade möjligheterna att i ett tidigt skede bekämpa

skogseldarna, som bleve en följd härav, skulle nämligen statens utgifter för

släckningsarbetet minskas. Kommittén ifrågasatte därför, om ej staten i någon

form borde lämna sin medverkan till bevakningsfrågans ordnande.

I den härefter till 1937 års riksdag framlagda propositionen (nr 16) med

förslag till ny skogsbrandlag uttalades i huvudsak samma uppfattning som

hävdats av norrländska skogsvårdskommittén, d. v. s. att byggandet av brandtorn

och den därmed förenade bevakningen fortfarande borde överlåtas åt det

enskilda initiativet. Skogsbrandskyddet vore, framhålles det i propositionen,

icke uteslutande ett allmänt intresse utan även ett rent privatekonomiskt

intresse för vederbörande skogsägare och försäkringsbolag. Det allmännas

skyldigheter med avseende å skogsbrandväsendet borde lämpligen begränsas

till eldsläckningsförfarandet och därmed sammanhängande förberedande

åtgärder, medan det, åtminstone i första hand, borde tillkomma det enskilda

initiativet att ombesörja brandbevakning och dylikt. Detta innebure

naturligtvis ej, att kommun skulle vara förhindrad att, om den så funne erforderligt

eller lämpligt, vidtaga eller medverka till även sistnämnda slag

av åtgärder.

Arbetet med att åstadkomma en hela landet omspännande skogsbrandbevakning

påbörjades år 1938. Vissa försäkringsbolag samt svenska brandskyddsföreningen

bildade i juli sagda år en kommitté, skogsbrandskyddskommittén.

Denna upptog såsom en av sina första åtgärder en utredning rörande

uppförande av brandtorn. En av kommittén verkställd inventering gav vid

handen, att ett 70-tal brandtom och brandvaktstationer då funnos uppförda.

De flesta av dessa voro belägna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs

och Jämtlands län. För att åstadkomma enhetlighet i bevakningen så att

man med minsta möjliga antal torn skulle kunna bevaka största möjliga

areal beslöt kommittén att uppgöra en riksplan för bevakandet av landets

skogar. Det ansågs härvid, att tornens placering skulle bestämmas av de topografiska

förhållandena ur effektsynpunkt och placeringen göras helt oberoende

av örn de bevakade skogarna vore allmänna eller enskilda, bolagsskogar

eller i enskild persons ägo, försäkrade eller oförsäkrade. Planen skulle

genomföras i två etapper, först Norrland och Bergslagen och därefter de södra

delarna av landet. Antalet torn som skulle uppföras utgjorde omkring 110.

Genom kommitténs försorg färdigställdes under åren 1938—1940 (i Norrland

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

5

och Bergslagen) ett 40-tal permanenta brandtorn av järn, utrustade med

rikstelefon, erforderliga instrument samt bostäder för vaktmanskap.

Samtidigt med att skogsbrandskyddskommittén verkställde sina tornbyggnadsarbeten

uppfördes ytterligare ett pär tiotal brandtorn av de större skogsbolagen,

domänverket samt vissa kommuner och skogsvårdsstyrelser.

Till följd av tidsläget påskyndades från och med år 1940 brandtomsbyggandet

genom att statsmakterna vid olika tillfällen efter förslag av luftskyddsinspektionen

beviljade medel för ändamålet. Sammanlagt ha sålunda av statsmedel

hittills anvisats över 900,000 kronor för uppförande av brandtorn. Den

av staten understödda utbyggnaden av brandtornsnätet har skett genom länsstyrelsernas

försorg och under luftskyddsinspektionens ledning samt har följt

en för hela landet utarbetad riksplan för skogsbrandbevakningen. Planen,

vilken utgör en överarbetning av skogsbrandskyddskommitténs riksplan och

bygger på samma principer för tornens placering, som tillämpades vid dennas

uppgörande, har på förslag av skogsstyrelsen fastställts av Kungl. Majit

(senast genom beslut den 19 juni 1942) att tills vidare lända till efterrättelse.

Skogsbrandbevakningens riksnät omfattar 300 torn. Vid utgången av år 1942

voro 286 bevakningspunkter färdigställda, och de återstående 14 tornen, för

vilka erforderliga järnkonstruktioner redan inköpts, beräknas bliva uppförda

under innevarande vår. I riksnätet ingå ej blott de av skogsbrandskyddskommittén

och luftskyddsinspektionen nybyggda tornen, utan där så befunnits

lämpligt ha även vissa av de äldre brandtornen förklarats ingå i riksplanen.

I några fall ha utsiktstorn o. d. medtagits. Förutom riksbrandtornen

finnas, främst i Bergslagen och södra Norrland, ett ej närmare känt antal lokala

brandtorn och andra bevakningsstationer, vilka kunna sägas utgöra ett

nät av andra ordningen. Till belysande av riksbrandtornens fördelning på

olika ägarekategorier må ur skogsstyrelsens föreliggande utredning här återgivas

följande uppgifter rörande 288 bevakningspunkter:

Luftskyddsinspektionen ........................................ 167

Domänverket eller allmänningsskogar ............................ 14

Militära myndigheter .......................................... 2

Skogsvårdsstyrelse ............................................ 5

Kommuner (br andro tar) ........................................ 13

Skogsbrandskyddskommittén och skogsförsäkrande bolag .......... 42

Skogsägande bolag ............................................ 30

Hembygds- och turistföreningar, privatpersoner o. d............... 15

Summa 288.

Brandspaning från de av större skogsägare och kommuner uppförda tornen

anordnades och bekostades såsom redan berörts från början av den som

ombesörjt tornets uppförande. Bevakning förekom i regel endast under de

mera kritiska värmeperioderna. I fråga örn de av skog&brandskyddskommittén

uppförda tornen skapades garantier för brandbevakningens upprätthållande

i regel genom överenskommelse med vederbörande skogsvårdssty
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kunyl. Maj:ts proposition nr 231.

reise. I något fall åtog sig kommunen att sörja för bemanningen. För de

utan statens medverkan byggda tornen föreligga i regel överenskommelser

mellan länsstyrelsen och tomens ägare att tornen få av myndigheterna disponeras

för brandbevakningsändamål. Till samtliga torn finnas eller planeras

telefonförbindelse.

Sedan staten påtagit sig ansvaret för den av rådande förhållanden motiverade,

forcerade utbyggnaden av riksbrandtornsnätet, uppkom frågan, hur

tornens bemanning och underhåll skulle ordnas. Frågan löstes vid 1941 års

riksdag (prop. nr 198; r. skr. nr 294) på det sätt, att länsstyrelserna såsom

högsta skogsbrandmyndigheter inom länen skulle få taga skogsvårdsstyrelsernas

hjälp i anspråk för anordnande av ifrågavarande skogsbrandbevakning.

Till bestridande av bevakningskostnaderna anvisas särskilda statsmedel.

Den 24 oktober 1941 meddelade Kungl. Maj:t bestämmelser för utbetalande

av statsbidrag till bestridande av kostnader för skogsbrandbevakning ävensom

för underhåll av för sådant ändamål anordnade vaktstationer. Bestämmelserna,

vilka förutsätta, att skogsvårdsstyrelserna förskottera ifrågavarande

kostnader, äro av följande innehåll.

Bidrag utgår för kostnader för bevakning och underhåll, som anbefallts

eller eljest godkännes av vederbörande länsstyrelse och som avse sådana vaktstationer,

vilka ingå i riksplanen för skogsbrandbevakningen. I den mån anslagna

medel därtill förslå må efter skogsstyrelsens medgivande bidrag jämväl

kunna beviljas för kostnader för bevakning och underhåll, avseende vaktstationer,

som ej finnas upptagna i riksplanen. Till kostnader, varom här är

fråga, må räknas utgifter för vaktmanskap, kostnader för underhåll samt

härmed sammanhängande, erforderliga transporter och materialier ävensom

löpande kostnader för telefonförbindelse till vaktstationen.

Det åligger skogsvårdsstyrelse att å tid, som skogsstyrelsen bestämmer, på

av skogsstyrelsen fastställt formulär lämna skogsstyrelsen uppgift örn huru

skogsbrandbevakningen för året planlagts och om skogsvårdsstyrelsens beräknade

ungefärliga kostnader för densamma.

Skogsvårdsstyrelse, som vill erhålla statsbidrag, skall före september månads

utgång till länsstyrelsen inlämna till Kungl. Majit ställd ansökning om

sådant bidrag för samma år. Vid ansökningen skall på av skogsstyrelsen fastställt

formulär fogas med specificerat räkenskapsutdrag styrkt uppgift om

styrelsens kostnader för hithörande ändamål. Ett exemplar av denna uppgift,

som även utgör rapport örn brandbevakningens omfattning under säsongen,

skall samtidigt insändas till skogsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall granska inkommen ansökning och införskaffa den ytterligare

utredning, som må finnas behövlig, samt före den 1 november med

eget yttrande översända samtliga föreliggande handlingar till skogsstyrelsen.

Denna skall snarast möjligt med eget yttrande vidarebefordra ansökningarna

med tillhörande handlingar till Kungl. Majit. Sedan Kungl. Majit meddelat

beslut i anledning av ansökningarna, skall statskontoret till vederbörande

skogsvårdsstyrelser utanordna dem tillerkända bidrag.

I överensstämmelse med vad som förutsatts vid utfärdandet av omförmälda

bidragsbestämmelser ha i de flesta länen skogsvårdsstyrelserna under

åren 1941 och 1942 förskotterat bevaknings- och underhållskostnaderna och

av statsmedel fått ersättning härför. Organisationen av brandbevakningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 1

har emellertid icke utformats på samma sätt i de olika länen. Härom anföres

i skogsstyrelsens förevarande utredning.

Endast i 4 län (med sammanlagt 47 torn) lia skogsvårdsstyrelserna mera

direkt genom sina egna tjänstemän ombesörjt tornens bemanning och underhåll.

I 4 län (med tillsammans 57 torn), där samtliga befattningshavare i

länsbrandorganisationen äro tjänstemän hos skogsvårdsstyrelsen, har uppgiften

självfallet handhafts av dessa. Slutligen har i 15 län (omfattande 202

torn) bevakning och underhåll ordnats av brandorganisationen (länsskogsbrandchefer,

distriktsbrandfogdar och skogsbrandfogdar). Ibland lia vederbörande

kunnat träffa överenskommelse nied kommun, skogsbolag eller annan

större skogsägare, på vars mark riksbrandtorn är beläget, att de skola

ombesörja bemanningen, varvid de stundom även gäldat hela eller någon

del av kostnaden. Ett 50-tal torn i olika län lia elter överenskommelse med

militära myndigheter bemannats av luftbevakningspersonal, varvid skogsvårdsstyrelsen

i regel endast betalat telefonkostnaderna.

I det övervägande antalet län ordnar sålunda länsskogsbrandchefen med

hjälp av distriktsbrandfogdar och brandfogdar tornens bemanning och underhåll.

Endast i undantagsfall lia skogsvårdsstyrelserna^ tjänstemän (närmast

länsskogvaktarna) ålagts denna uppgift. Bortsett Irån det iörliållandet

att länsjägmästaren i regel (i 17 fall av 25) tjänstgör som länskogsbrandchef,

inskränker sig sålunda skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande nied skogsbrandbevakningen

i de flesta fall till att styrelsen förskotterar bevakningskostnaderna.

I detta sammanhang torde få lämnas följande uppgifter rörande den kommunala

skogsbrandorganisationen m. m.

Gällande bestämmelser rörande förekommande och släckning av skogseld

finnas upptagna i lagen den 7 maj 1937 (nr 222). Enligt denna lag åvilar

skogsbrandskyddet i regel kommunerna. Varje kommun å landet, som ej är

köping, skall utgöra en brandrote. Länsstyrelsen äger dock medgiva, att detta

stadgande ej skall äga tillämpning å viss kommun eller att en kommun skall

uppdelas i flera brandrotar eller två eller flera kommuner sammanslutas till

en brandrote. Brandrote skall i enlighet med bestämmelserna i skogsbrandlagen

vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga

anspråk på trygghet mot skada av skogseld. I lagen lia kommunernas åligganden

beträffande skogsbrandväsendet icke närmare angivits. Det har endast

fastslagits en allmän skyldighet att vidmakthålla ett betryggande skogsbrandväsen

och överlåtits åt brandrotarna att i skogsbrandordning meddela de med

hänsyn till rådande ortsförhållanden härför erforderliga särskilda bestämmelserna.

Emellertid skall länsstyrelsen, som insatts såsom tillsynsmyndighet

över brandrotarna, vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande

ordnat.

För varje brandrote skall finnas en brandfogde och en vice brandfogde. Det

åligger bland annat brandfogden att vaka över all de till förekommande av

skogseld meddelade bestämmelserna varda noggrant iakttagna samt att utöva

närmaste inseendet över brandrotens skogsbrandväsen.

Enligt kungörelsen den 2 december 1938 (nr 745) angående statsbidrag till

kommuns skogsbrandväsen må kommun, vars kostnader lör det i skogsbrandlagen

föreskrivna skogsbrandväsendet i betraktande av deras storlek samt

kommunens ekonomiska förhållanden i övrigt finnas vara lör kommunen betungande,

kunna erhålla statsbidrag. Bidraget utgår, där ej särskilda omständigheter

föreligga, med högst “/, av sammanlagda beloppet av de kostnader,

som kunna anses lia varit nödiga för skogsbrandväsendet. Bidragsbe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

loppen gäldas från det å riksstaten under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld.

Då svårigheter visade sig föreligga för länsstyrelserna att övervaka att de

olika brandrotarna enligt skogsbrandlagens bestämmelser anordnade erforderligt

skogsbrandskydd, medgav 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 218; r.

skr. nr 282), att statsmedel finge utgå för anställandet av sakkunniga personer

att såsom länsskogsbrandchefer och, i vissa län, såsom distriktsskogsbrandphefer

biträda vid fullgörandet av länsstyrelsernas skyldigheter i avseende

å skogsbrandskyddet. Såsom framgår av vad inledningsvis anförts, har

riksdagen härefter årligen anvisat medel för detta ändamål. I första hand bör

det ankomma på ifrågavarande befattningshavare att genom inspektioner

hos brandrotarna tillse, att skogsbrandskyddet är ordnat" på ett tillfredsställande

sätt, och att genom framställande av förslag och erinringar till länsstyrelsen

eller vederbörande brandrote söka vinna rättelse där brister eller felaktigheter

föreligga. Därjämte böra befattningshavarna biträda länsstyrelsen

och brandrotarna vid planläggningen av skogsbrandskyddet samt taga initiativ

till kurser och övningar med skogsbrandbefälet inom länen. Vid större

skogseldar bör befälet över släckningsarbetet utövas av dem. Instruktioner

för läns- och distriktsskogsbrandchefer utfärdas av länsstyrelserna. Tillkomsten

av ifrågavarande sakkunnigorganisation har i överensstämmelse

med vad som uttalades i förenämnda proposition nr 218/1940 L icke föranlett

någon ändring i skogsbrandlagen.

Skogsstyrelsens förslag rörande skogsbrandbevakningens

organisation.

I den föreliggande utredningen har skogsstyrelsen till en början konstaterat,

att ansvaret för skogsbrandbevakningens ordnande icke formellt ålagts

någon myndighet. Detta förhållande har styrelsen icke ansett vara tillfredsställande

med hänsyn till vikten av att det för stora kostnader utbyggda

riksbrandtornsnätet komme till verklig nytta. Särskilt när en gång det av

krisförhållandena orsakade starka intresset för brandskydd måhända slappnade,

vore det enligt styrelsens mening nödvändigt, att ansvaret för bevakningen

åvilade en viss myndighet eller organisation.

Skogsstyrelsen har funnit två möjligheter stå till buds vid lösningen av

förevarande organisationsfråga. Den första möjligheten skulle vara, att skogsvårdsstyrelserna

ålades att svara för bevakningen, vilket skulle innebära att

den i gällande bidragsbestämmelser förutsatta men ej direkt stadgade och ej

heller allmänt tillämpade ordningen bleve konsekvent genomförd. Den andra

möjligheten vore att föreskriva bevakningens inordnande i den speciella skogsbrandorganisationens

skyldigheter.

Dessa båda möjligheter ha diskuterats i den promemoria som, enligt vad

i det föregående nämnts, av skogsstyrelsen på ett förberedande stadium av

utredningen överlämnats till ett flertal myndigheter och organisationer. Av

de över promemorian inkomna yttrandena lämnas i skogsstyrelsens utredning

följande sammanfattning.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län samt skogsvårdsstyrelsen

i Uppsala län ha ansett lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna ansvara för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

9

bevakningen. Som skäl härför har anförts, att bevakningen borde ordnas

centralt och att styrelserna hade bättre möjligheter än kommunerna att organisera

bevakningen på ett ändamålsenligt sätt. Länsskogsbrandchefen i

Älvsborgs län förordar, att hela skogsbrandskyddet överföres till skogliga

myndigheter, exempelvis en av skogsstyrelsen och domänstyrelsen tillsatt

skogsbrandskyddskommission.

Övriga 22 länsstyrelser lia ansett, att den speciella skogsbrandorganisationen

(länsskogsbrandchefer, distriktsbrandfogdar och brandfogdar) bör handhava

bevakningen. Samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag av skogsvårdsstyrelsen

i Uppsala län lia uttalat sig för en sådan organisation. Så är

även fallet med domänstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund. Som skäl för denna åsikt bär framhållits

bland annat, att brandbevakningen anslöte sig så nära till det övriga skogsbrandskyddet,

att den borde handhavas av samina organisation, och att

skogsvårdsstyrelsernas ringa personaltillgång gjorde det svårt för dem att

åtaga sig denna uppgift.

Vissa av de myndigheter, som uttalat sig för sistnämnda lösning av organisationsfrågan,

lia emellertid framhållit, att ansvaret för bevakningen borde

åvila länsstyrelsen och dess länsskogsbrandchef, vilket förutsatte en fastare

form för länens skogsbrandorganisation, så att länsskogsbrandchefen

finge rätt att giva skogsbrandfogdarna direktiv angående bevakningens ordnande.

Andra lia däremot ansett, att ansvaret för bevakningen kunde åläggas

den kommunala skogsbrandorganisationen, naturligtvis under tillsyn och

kontroll av länsstyrelsen genom dess länsskogsbrandchef.

Enligt vad skogsstyrelsen anför har styrelsen först övervägt en sådan lösning

av föreliggande organisationsfråga, att ansvaret för skogsbrandbevakningen

skulle läggas å skogsvårdsslyrelserna. En lösning enligt delta alternativ,

vilket förordats i brandförsvarsutredningens förut omförmälda betänkande,

har emellertid avvisats av styrelsen. Härom yttrar styrelsen i

huvudsak följande.

Det förhållandet att skogsbrandbevakningen kan sägas utgöra en del av

skogsvården skulle måhända tala för att skogsvårdsstyrelserna böra åläggas

att svara för bevakningen. Konsekvensen fordrar emellertid, att även övriga

grenar av skogsbrandskyddet i så fall åvilade skogsvårdsstyrelserna. Detta

vore givetvis i och för sig icke otänkbart. Emellertid bär under de senaste

åren med statsmakternas stöd framvuxit en särskild skogsbrandorganisation,

direkt underställd länsstyrelserna i dessas egenskap av högsta brandmyndighet

inom länet. Denna organisation har visserligen ofta tagit i sin tjänst skogsvårdsstyrelsernas

personal men dock lämnat styrelserna sorn sådana i viss

mån vid sidan av skogsbrandförsvaret. Länsbrandorganisationen har visat sig

betyda mycket för skogsbrandförsvarets effektivisering och synes därför böra

godtagas. Ett överflyttande av ansvaret för skogsbrandskyddet på skogsvårdsstyrelserna

skulle troligen medföra svårigheter, som ej uppvägdes av några

avsevärt förbättrade resultat. Skogsstyrelsen har sålunda — liksom praktiskt

taget alla de av styrelsen hörda myndigheterna -- funnit, att skogsvårdsstyrelserna

ej böra åläggas ansvara för skogsbrandskyddet och som en följd

härav ej heller för den integrerande del härav, som skogsbrandbevakningen

utgör. Ett sådant principiellt ståndpunktstagande till frågans lösning innebär

givetvis icke, att skogsvårdsstyrelserna skulle stå belt utanför skogsbrandskyddet.

Även ulan alt de direkt inordnas i organisationen, lia styrelserna

givetvis goda möjligheter alt på sätt, sorn nära anknyter till deras övriga

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Majlis proposition nr 231.

verksamhet, verka för saken, t. ex. genom propaganda samt kurser i skogsbrandskydd

och skogsbrandsläckning. Självfallet böra deras tjänstemän, där

så är lämpligt, kunna — liksom redan är fallet —- mottaga uppdrag inom

skogsbrandorganisationen.

Rörande det andra diskuterade alternativet till lösning av frågan örn skogsbrandbevakningens

organisation, avseende att bevakningen anförtroddes åt

den speciella skogsbrandorganisationen, har skogsstyrelsen anfört följande.

Enligt gällande skogsbrandlag åligger det brandrote (i regel kommun) att

vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk

på trygghet mot skada av skogseld. Närmast ansvarig för att åtgärder

vidtagas till förebyggande av skogsbrand och underlättande av släckningsarbete

är inom varje rote brandfogden. Efter genomförande av 1937 års

skogsbrandlag har brandfogdeorganisationen blivit avsevärt funktionsdugligare

än den tidigare var. Genom den rådgivande och kontrollerande verksamhet,

som numera i alla län utföres av länsstyrelsens sakkunniga på detta

område, länsskogsbrandchefen och i vissa län särskilda distriktsbrandfogdar,

kan skogsbrandorganisationen nu anses fylla stora krav på effektivitet.

Rapporter från brandtornen skola givetvis i första hand gå till vederbörande

brandfogde, varför denne måste stå i ständig och intim kontakt med

vakterna i tornen samt ha möjlighet att instruera och inspektera dem i deras

arbete. Ur denna synpunkt tala starka skäl för att de frågor, som sammanhänga

med brandtornens bemanning och skötsel, handläggas av brandfogden,

som senare skall praktiskt utnyttja brandspaningens resultat och därför

bör ha tillfälle att organisera denna så, att resultatet blir det bästa möjliga.

På grund av den duglighet, som nu allmänt torde karakterisera brandfogdekåren,

och med hänsyn till vad nyss nämnts om länsstyrelsernas tillgång till

rådgivande och kontrollerande sakkunskap i skogsbrandfrågor behöver någon

tvekan icke råda om, att uppgiften skulle kunna med gott resultat anförtros

den kommunala skogsbrandorganisationen.

Att så icke skedde, när det påbörjade riksbrandtornsnätet första gången

skulle bemannas, utan att man då vände sig till skogsvårdsstyrelsema, berodde

utan tvivel huvudsakligen på att 1937 års skogsbrandlag vid denna tidpunkt

var praktiskt taget ny och dess inverkan på brandorganisationens

funktionsduglighet okänd. Länsbrandorganisationen var ännu ej genomförd

och brandfogdarnas utbildning endast påbörjad. Under sådana förhållanden

var det naturligast att för uppgiftens lösande lita till den beprövade organisation,

som skogsvårdsstyrelsema utgöra. Sedan nu den speciella skogsbrandorganisationen

nått erforderlig stabilitet och effektivitet har det visat sig, att

bestyret med brandbevakningens ordnande i de flesta länen anförtrotts denna

organisation, trots att kostnaderna för bevakningen förskotterats av skogsvårdsstyrelsen.

Med hänsyn till önskvärdheten av att alla skogsbrandskyddsfrågor handlades

av samma myndighet har skogsstyrelsen hållit före, att brandbevakningen

borde åvila den speciella skogsbrandorganisationen. Ett inordnande av bevakningen

i denna organisation kunde emellertid i praktiken ske på två

olika sätt. Bevakningsuppgiften kunde sålunda förklaras ingå i kommunernas

(brandrotarnas) skyldigheter i fråga om skogsbrandförsvaret, i vilket fall

ansvaret för bevakningen komme att ytterst vila på brandfogden, medan

länsstyrelsens brandorganisation (länsskogsbrandchef och distriktsbrandfog
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

11

dar) bleve rådgivande och kontrollerande organ. Denna lösning vöre enligt

skogsstyrelsens mening sannolikt den enda tänkbara, därest man ville ålägga

kommunerna att svara för viss del av bevakningskostnaderna. Den andra

lösningen innebure, att länsstyrelserna ålades att med hjälp av sin länsbrandorganisation

ordna brandtornens bemanning och underhåll. Detta förutsatte,

att länsstyrelserna i alla län, där riksbrandtorn funnes, hade tillgång till åtminstone

en länsskogsbrandchef för skogsbrandförsvaret. Skogsstyrelsen har

i valet mellan dessa båda alternativ för den närmare utformningen av bevakningens

organisation funnit sig böra förorda det sist omnämnda, enligt vilket

ansvaret för bevakningen skulle åvila länsstyrelserna. Beträffande den

närmare innebörden av sagda alternativ, vilket betecknats såsom mest ändamålsenligt

därest bevakningen skulle finansieras med statsmedel eller på liknande

sätt, må återgivas följande uttalande av skogsstyrelsen.

Även om länsstyrelserna bliva ansvariga för bevakningens ordnande, böra

av tidigare anförda skäl brandfogdarna närmast handhava tornens vård och

bemanning. Något formellt befälsförhållande finnes emellertid icke mellan

länsskogsbrandchefen och distriktsbrandfogdarna, å ena, samt brandfogdarna,

å andra sidan. Garanti för den nödvändiga medverkan från brandfogdarnas

sida synes då kunna erhållas genom att i skogsbrandordningarna för de

brandrotar, inom vilka brandtorn äro belägna, föreskrives att brandfogden

skall vara skyldig att enligt av länsstyrelsen genom länsskogsbrandchefen

givna direktiv ordna tornens bemanning och underhall. Ur skälighetssynpunkt

och för att stimulera till ett noggrant fullgörande av uppdraget torde

det därvid bliva nödvändigt att tillerkänna de brandfogdar, som på detta sätt

belastas mera än övriga, en mindre ersättning, förslagsvis 25 kronor per torn,

vilken bör inräknas i bevakningskostnaderna.

Skogsstyrelsens förslag rörande skogsbrandbevakningens

finansiering.

För bedömandet av frågan huru kostnaderna för riksbrandtomens bemanning

och underhåll lämpligen böra bestridas har skogsstyrelsen funnit det

önskvärt att klargöra vilka som hade det största intresset av skogsbrandbevakningen.

Styrelsen anför i delta hänseende huvudsakligen följande.

Under normala tider torde det privatekonomiska intresset av en välordnad

skogsbrandbevakning säkerligen komma mera i förgrunden än nu, då statsnyttosynpunkterna

kanske (iverväga. För landets skogsägare är denna åtgärd

givetvis av största värde. Genom försäkringar kunna visserligen de direkta

ekonomiska förlusterna vid en skogsbrand täckas, men på grund av att

denna — åtminstone örn den har större omfattning — ofta för med sig andra

allvarliga följder, måste ett gott skogsbrandskydd dock alltid ligga i skogsägarnas

eget intresse. Särskilt för ägare av mindre skogsbruk kan skogsbrand

orsaka för lång tid bestående olägenheter, såsom brist pa lämpligt husbehovsvirke,

minskad arbetstillgång på egen skog o. d., vilka ej kunna fullt ersättas

vid en skadereglering.

För statens del innebär en effektiv skogsbrandbevakning dels direkt minskade

utgifter för släckning av skogsbrand, och dels att mera omfattande

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

skador på det ur nationalekonomisk och social synpunkt värdefulla skogskapitalet

lättare kunna undvikas.

Av delvis samma skäl, som här anförts i fråga om staten, ha även kommunerna

visst intresse av skogsbrandbevakningens rationella ordnande. Här tillkommer

att bevakningen utgör ett viktigt led i det skogsbrandväsen, som

kommunerna äro skyldiga att sörja för. Att man tidigare icke velat föreskriva,

att ett i skogsbrandlagens mening nöjaktigt skogsbrandväsen skall innefatta

även brandbevakning i skälig omfattning, torde ha berott på de förhållandevis

höga kostnaderna, som anordnande av brandbevakningsstationer kunde

medföra.

Slutligen skall framhållas, att de skogsbrandförsäkrande bolagen givetvis

ha rätt stort intresse av en effektiv bevakning, vilket förhållande bland annat

tagit sig uttryck i tillsättandet av skogsbrandskyddskommittén och dess arbete

för en utvidgad användning av brandtorn. Försäkringsbolagens intresse

av dessa åtgärder är emellertid i stort sett endast ett annat uttryck för skogsägarnas

eget intresse, såtillvida som den genom skärpt brandbevakning åstadkomna

minskningen av skogsbrandskadorna bör verka sänkande på försäkringspremierna.

Efter att ha konstaterat att i fråga om skogsbrandbevakningen funnes tre

huvudintressenter, nämligen skogsägarna, staten och kommunerna, framhåller

skogsstyrelsen, att vissa skäl givetvis talade för att samtliga dessa intressentgrupper

borde bidraga till bevakningens finansiering men att någon fullt

rationell grund för kostnadernas fördelning dem emellan icke torde kunna

framläggas. Skogsstyrelsen meddelar i detta sammanhang, att man, när frågan

om ändrade grunder för skogsbrandbevakningens finansiering väcktes

av styrelsen, måhända främst syftade till att finna en lösning, varigenom

landets skogsägare skulle mera direkt få gälda åtminstone en del av kostnaden.

Det hade emellertid visat sig vara svårt att finna någon rättvis grund

för kostnadernas fördelning på skilda skogsfastigheter och en enkel form

för uppbörd av skogsägarnas andel.

Skogsstyrelsen har lämnat en redogörelse för de viktigaste av de olika förslag

till finansieringsfrågans lösning som diskuterats inom styrelsen. Redan i

den promemoria som skogsstyrelsen för yttrande utsände till ett flertal myndigheter

och organisationer diskuterades två alternativ till lösning av förevarande

spörsmål. Enligt båda alternativen skulle staten lämna bidrag motsvarande

50 procent av bevakningskostnaden. Vid det första alternativet, vilket

förutsatte att skogsvårdsstyrelserna handhade skogsbrandbevakningen, avsågos

styrelserna skola bekosta bevakningen med skogsvårdsavgiftsmedel

samt därefter eventuellt kompenseras genom höjning av skogsvårdsavgiften

från 1.3 till 1.4 procent av rotvärdet. Det andra alternativet förutsatte, att bevakningen

skulle ingå i kommunernas skyldigheter i fråga om skogsbrandväsendet

och alltså under länsstyrelsens överinseende och kontroll ordnas av

brandrotarna och bekostas av kommunala medel. Av de över promemorian

inhämtade yttrandena har skogsstyrelsen lämnat följande sammanfattning.

Samtliga hörda myndigheter ha ansett skäligt, att staten bidrager med

minst 50 procent av kostnaderna.

Fyra länsstyrelser (i Södermanlands, Kronobergs, Örebro och Jämtlands

län) samt skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län ha förordat, att bevaknings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 231.

kostnaderna i övrigt skulle bestridas av skogsvardsavgiftsmedel, varvid allmänt

torde lia förutsatts en höjning av den procentsats, efter vilken avgifterna

nu utgå. De fyra sistnämnda myndigheterna ha därvid framhållit, att

denna lösning av finansieringsfrågan kunde tillgripas, även om länens skogsbrandorganisation

och icke skogsvårdsstyrelsen svarade för bevakningen. De

medel, som skulle inflyta genom den höjda avgiften, kunde inlevereras till

statskontoret och ställas till länsstyrelsernas förfogande att användas för här

avsett ändamål, eventuellt även till gäldande av kostnaderna för den till länsstyrelserna

knutna skogsbrandorganisationen. Som motiv för en finansiering

med skogsvårdsavgiftsmedel har anförts, att man på detta sätt kunde genom

en obetydlig höjning av skogsvårdsavgift^! erhålla ett mera direkt bidrag till

bevakningskostnaderna från skogsägarna.

Sju länsstyrelser (i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads,

Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län), tio skogsvårdsstyrelser (i

Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län), länsskogsbrandchefen

i Skaraborgs län och Sveriges skogsägareförbund ha i princip

förordat en sådan lösning, att kommunerna (brandrotarna) skulle svara

för den del av kostnaderna, sorn ej förutsättes täckt av statsbidrag. I fråga

örn metoderna för kostnadernas uttagande ha emellertid tva skiljaktiga asikter

framförts, som vardera företrädas av ungefär lika många myndigheter.

Enligt den ena, vilken överensstämmer med i promemorian skisserat förfarande,

böra kommunerna genom frivilliga, av länsstyrelsen godkända^ överenskommelser

ordna kostnadsfördelningsfrågan för torn, som gagna två eller

flera kommuner. Sådana överenskommelser bedömas av vissa myndigheter

möjliga att genomföra. I motsats härtill göres i andra yttranden gällande,

att länsstyrelsen bör äga att direkt besluta örn kostnadernas fördelning på

olika kommuner och av dessa uttaga dem åvilande andelar, enär frivilliga

överenskommelser torde bliva mycket svåra att åvägabringa. Bland anförda

motiv för bevakningens finansiering med kommunala medel kan nämnas, att

sparsamhetskravet därigenom ansetts bliva bäst tillgodosett samt att en lämplig

och skälig avvägning av de olika intressenternas andelar i bevakningskostnaden

befunnits kunna realiseras vid en dylik finansiering.

Elva länsstyrelser (i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs, Västerbottens, Västernorrlands och

Norrbottens län), nio skogsvårdsstyrelser (i Uppsala, Jönköpings, Kalmar norra

och södra, Gotlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens

län), länsskogsbrandchefen i Malmöhus län samt domänstyrelsen föreslå,

att staten även i fortsättningen svarar för hela brandbevakningskostnaden.

Bland anförda motiv för en sådan ordning kan nämnas, att ett genomförande

av brandförsvarsutredningens förslag till ny brandlag väntats bliva

ekonomiskt betungande för kommunerna, varför det icke synts försvarligt

att de därutöver skulle åläggas svara för bevakningskostnaderna. Vidare bedömas

möjligheterna att på frivillig väg åstadkomma överenskommelser örn

kostnadernas fördelning mellan kommunerna såsom små. Staten säges dessutom

lia utan kommunernas hörande utbyggt riksbrandlornsnätet. Man har

också ifrågasatt, örn det vore ändamålsenligt alt igångsätta ett så pass omfattande

organisationsarbete för att fördela kostnader av oj större storleksordning

än de ifrågavarande. På grund av skogens betydelse för alla landets

invånare, dess näringsliv och under vissa förhållanden för dess försvar bardet

ansetts sorn en typisk statlig uppgift att anordna bevakning till skogarnas

skydd mot brand.

Skogsvårdsslyrelserna i Kronobergs och Värmlands län lia icke ansett sig

kunna förorda någon av de föreslagna lösningarna av finansieringsfrågan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Slutligen har länsstyrelsen i Hallands län föreslagit, att skogsägarna skulle

åläggas att genom sina försäljningsorganisationer betala den del av bevakningskostnaden,

som ej gäldas med statsmedel. Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund föreslår, att en särskild skogsbrandbevakningsavgift, uträknad

per hektar, debiteras skogsägarna i samband med kronoutskylderna.

Skogsstyrelsen har för sin del förklarat sig icke kunna förorda, att skogsvårdsavgiftsmedel

foges i anspråk för brandbevakningens finansiering. Styrelsen

yttrar i detta sammanhang följande.

En kanske nära till hands liggande lösning vore att av skogsvårdsavgiftsmedel

uttaga en särskild brandbevakningsavgift. Därigenom vunne man otvivelaktigt,

^att skogsägarna mera direkt finge deltaga i finansieringen av ifrågavarande

åtgärder. Om varje läns skogsvårdsavgift^- användas för det egna

länets bevakning, skulle även en differentiering ske av de på skogsägarna belöpande

kostnaderna, som i stort sett kunde anses nöjaktig, även om hänsyn

ej bleve tagen till att skogsbrandskadorna mest drabba ungskogar, medan avgifterna

huvudsakligen inflyta från avverkning i äldre bestånd. Metoden innebär,

att den tredje intressenten, kommunerna, ej kommer att deltaga i kostnadernas

gäldande. Med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas ekonomi är det

emellertid icke tänkbart att utan kompensation av något slag stipulera, att

skogsvardsavgifterna skola användas till bekostande av skogsbrandspaning.

Även om styrelserna genom en höjning av den utgående skogsvårdsavgiften

sluppe vidkännas någon inkomstminskning, anser skogsstyrelsen att allvarliga

betänkligheter måste hysas mot att skogsvårdsavgifterna skulle delvis

disponeras av andra än skogliga myndigheter, vilket bleve fallet, därest länsstyrelserna

såsom föreslagits skulle organisera bevakningen. Lämpligheten

och möjligheten av att enbart för detta speciella ändamål höja skogsvårdsavgiften

kan för övrigt ifrågasättas.

Icke heller förslaget att låta kommunerna i viss mån bestrida kostnaderna

för skogsbrandbevakningen har ansetts godtagbart av skogsstyrelsen. Såsom

skäl för detta sitt ståndpunktstagande har styrelsen framhållit i huvudsak

följande.

Den främsta orsaken till att statsmakterna tidigare icke velat föreskriva,

att kommunernas skyldigheter i fråga örn skogsbrandväsendet även skulle

omfatta skogsbrandbevakning i skälig utsträckning, torde såsom skogsstyrelsen

i det föregående anfört ha varit de jämförelsevis dryga kostnader, som

vöre förknippade med anordnandet av en dylik bevakning. Sedan nu —

praktiskt taget utan kostnader för kommunerna — åstadkommits ett riksomfattande,

funktionsdugligt brandtornsnät, har detta skäl icke längre samma

vikt, då den i detta sammanhang största posten, nämligen de höga engångsutgifterna

för bevakningssystemets utbyggnad, kan lämnas ur räkningen.

De årliga löpande kostnaderna för bevakningens ordnande torde vid

nuvarande prisläge icke uppgå till mera än 0.4—1.5 (i medeltal 0.9) öre per

hektar skogsmark (växlande för olika län). Under tider, som ur arbetskraftssynpunkt

äro mera normala, skulle kostnaderna säkerligen avsevärt understiga

dessa värden; tillgången på för ändamålet lämpad, billig arbetskraft

torde nämligen då vara avsevärt bättre. Ur ekonomisk synpunkt synes alltså

icke längre föreligga något verkligt hinder mot att inordna brandbevakningen

bland kommunernas övriga skyldigheter i fråga om skogsbrandväsendet, innebärande

att kostnaderna för densamma skulle liksom övriga kostnader

för brandförsvaret bestridas från kommunernas allmänna budget. En sådan

anordning kan även ur principiella synpunkter anses riktig, då bevakningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

15

utgör en av de primära förutsättningarna för skogsbrandväsendets effektivitet.

Visserligen erhölle man på detta sätt intet renodlat bidrag från skogsägarna,

men med hänsyn till det intresse av skogsbrandbevakningen, som

kommunerna såsom sådana måste anses lia, kunde en dylik sammanslagning

av skogsägarnas och kommunens egen andel i kostnaden måhända anses

försvarbar. I skogskommunerna svarar ju för övrigt skogen direkt och indirekt

för en avsevärd del av skatteunderlaget. Därest kommunerna skulle

med egna medel helt eller delvis bekosta brandbevakningen, har man anledning

förmoda, att denna skulle ordnas mycket billigt.

Otvivelaktigt skulle emellertid en lösning efter dessa linjer i praktiken

medföra många svårigheter. Detta beror främst på det förhållandet, att varje

brandtorn i regel är till gagn för två eller flera kommuner samtidigt. Det

bleve därför nödvändigt med överenskommelser mellan kommunerna rörande

kostnadernas fördelning och bevakningens ordnande vid dessa gemensamma

torn. För att icke länsstyrelsernas nödvändiga kontroll över att bevakningen

ordnas rationellt och i tillräcklig omfatining skulle komma endast

i efterhand, vilket ur effektsynpunkt vore otillfredsställande, måste överenskommelserna

innehålla bestämmelser örn skyldighet för vederbörande kommun

att följa länsskogsbrandchefens anvisningar i fråga örn bevakningen.

De måste även godkännas av länsstyrelserna, vilka för övrigt i regel skulle

bliva nödsakade att taga initiativet till deras åstadkommande.

Vissa av de hörda lokala myndigheterna ha ansett det möjligt att genomföra

sådana överenskommelser, men det övervägande flertalet, bland andra

praktiskt taget alla länsstyrelserna, ha förklarat, att det skulle stöta på mycket

stora svårigheter och därför avstyrkt en sådan lösning. Man har även

ifrågasatt, huruvida det kunde anses ändamålsenligt att igångsätta det förhållandevis

omfattande organisationsarbete, som här bleve nödvändigt för

att åstadkomma en fördelning på olika intressenter av de relativt små belopp,

varom här vore fråga.

Skogsstyrelsen har efter övervägande funnit, att de fördelar i principiellt

avseende, som kunde vinnas genom en kostnadsfördelning av här antytt slag,

icke skulle uppväga de nackdelar ur praktisk administrativ synpunkt, som

uppenbarligen vidlåda förslaget

Vad beträffar den från visst håll föreslagna metoden att i samband med

kronoutskylderna debitera en särskild skogsbrandbevakningsavgift har skogsstyrelsen

funnit densamma icke kunna komma i fråga, da kostnaderna för

en dylik debitering icke skulle stå i rimlig proportion till avgiftsbeloppets

storlek. Även förslaget att skogsägarna genom sina försäljningsorganisationer

skulle betala bevakningen har av skogsstyrelsen ansetts vara mindre

lyckligt. Man erhölle nämligen på detta sätt icke någon rättvis fördelning

av kostnaderna, eftersom alla skogsägare icke vore medlemmar i försäljningsorganisationerna.

Skogsstyrelsen bar jämväl erinrat om den finansieringsmetod, som i ett

större sammanhang berörts av brandförsvarsutredningen och som avser att

genom de skogsförsäkrande bolagen skulle uttagas en brandskyddsavgift, bestämd

till viss procent av premieintäkterna. Liksom utredningen har även

skogsstyrelsen avstyrkt denna lösning, då densamma skulle innebära att kostnaderna

för brandskyddet i ganska stor utsträckning övervältrades från de

skogsägare, som ej hade sin egendom försäkrad, lill dem som ordnat med

försäkring. Frågan skulle däremot enligt styrelsens mening komma i eli an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

nät läge, därest obligatorisk skogsbrandförsäkring genomfördes. Sistnämnda

spörsmål tarvade emellertid en särskild utredning.

Ehuru skogsstyrelsen funnit det principiellt riktigast, att skogsägarna åtminstone

till någon del finge direkt svara för brandbevakningskostnaderna,

har styrelsen likväl på grund av svårigheterna att i praktiken genomföra en

sådan ordning ansett sig böra föreslå, att staten tills vidare helt bekostade

riksbrandtornens bemanning och underhåll. Enligt styrelsens mening talade

även den betydelse för luftskyddet, som skogsbrandbevakningen för närvarande

hade, för att bevakningen finansierades med allmänna medel, åtminstone

så länge nuvarande speciella förhållanden rådde. Skogsstyrelsen har

jämväl erinrat örn att brandförsvarsutredningen — särskilt med hänsyn till

att bevakningen från brandtorn mycket ofta vore en angelägenhet, som vore

gemensam för flera kommuner -— icke funnit skäl föreligga att frångå nuvarande

ordning med statsanslag till bevakningskostnaderna. Det har emellertid

synts styrelsen naturligt, att, därest frågan örn obligatorisk skogsbrandförsäkring

skulle upptagas till behandling, samtidigt övervägdes, huruvida

icke i samband med försäkringspremierna kunde upptagas en skogsbrandbevakningsavgift.

Skogsstyrelsens anslagsäskanden m. m.

I fråga örn formerna för anvisande av erforderliga statsmedel till bemanning

och underhåll av riksbrandtornen har skogsstyrelsen framhållit, att bevakningskostnaderna,

vilka vore beroende av väderleksförhållandena under

våren och sommaren, varierade starkt från år till år och vore omöjliga att

med någon större grad av säkerhet beräkna i förväg. Det syntes därför styrelsen

lämpligt, att bevakningskostnaderna bestredes från ett anslag av förslagsanslags

natur. Under erinran att sedan många år å riksstaten funnes

uppfört ett förslagsanslag till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld — från

vilket anslag utbetalades dels av länsstyrelserna beslutade ersättningar för deltagande

i släckning av skogsbrand, dels ock av Kungl. Majit beviljade statsbidrag

till kommunernas skogsbrandväsen — har skogsstyrelsen förklarat sig

finna det naturligast, att bevakningskostnaderna i likhet med släckningskostnaderna

utginge från sagda anslag. Dettas benämning föreslås i samband härmed

ändrad till Skogsvård m. m.: Bidrag till förebyggande och släckning av

skogsbrand. För budgetåret 1943/44 borde emellertid medel till bevakningskostnaderna

äskas på samma sätt som hittills.

Enligt följande av skogsstyrelsen verkställda beräkningar, vilka grunda sig

på nu rådande prisläge, skulle bevakningskostnaderna vid medelsvår skogsbrandrisk

uppgå till cirka 210,000 kronor per år.

Utgifter för bemanning av 300 brandtorn å 500 kronor .... kronor 150,000

» för telefonförbindelser till 300 torn å 70—80 kronor » 22,000

» för löpande underhåll av tornen................ » 10,000

» för förnyelse av uttjänta torn.................. » 20^000

» för viss ersättning till brandfogdar.............. » 8^000

Summa kronor 210,000.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 17

Beträffande beräkningen av de olika kostnadsposterna må endast anföras

följande.

Bemanningskoslnaderna avse utgifter för vaktmanskapets avlöning, resor

och olycksfallsförsäkring o. d. Under åren 1941 och 1942 lia förevarande

kostnader utgjort i medeltal för hela landet 380 respektive 500 kronor per

torn.

Telefonkostnaderna bestå huvudsakligen av abonnemangsavgift för apparater

och ledningar, avgift till växelstationsföreståndare, passningsavgift sami

samtalsavgifter.

1 fråga om utgifter för löpande underhåll må nämnas, att av riksnätets bevakningsstationer

147 äro järntorn, 128 trätorn (därav 21 inbyggda och 107

öppna) samt 14 kojor med enkel kur på taket. Samtliga järntorn och alla

kojor utom två äro uppförda efter år 1937. De löpande underhållskostnaderna

beräknas per år till 35 kronor för järntorn, 30 kronor för inbyggt trätorn, 50

kronor för öppet trätorn och 10 kronor för koja med kur.

Beträffande kostnaderna för förnyelse av uttjänta torn har förutsatts, alt

nu befintliga trätorn i regel komme att, då de vore uttjänta, ersättas med

järntorn. För de närmaste 10 åren lia årligen högst 3 å 4 trätorn beräknats

behöva ersättas med järntorn. Anskaffningskostnaden för järntorn uppgives

vid nuvarande prisläge till 4,000 å 5,000 kronor.

Det för viss ersättning till brandfogdar beräknade beloppet å 8,000 kronor

är avsett till särskild gottgörelse åt sådana brandfogdar, som belastas med

uppgiften att ordna brandtornens bemanning och underhåll.

Jämväl för år 1943 har skogsstyrelsen, under förutsättning av medelsvår

skogsbrandrisk, funnit ett belopp av omkring 210,000 kronor vara behövligi

för bevakningskostnadernas gäldande. Beloppets fördelning på olika slag av

kostnader bleve emellertid något annorlunda än för ett normalt år, beroende

på att förnyelsekostnaderna bleve avsevärt större än normalt, medan å andra

sidan utgifterna för vaktmanskapets avlöning synles kunna nedbringas på

grund av militärbemanning av vissa torn.

I enlighet med vad i det föregående anförts och under åberopande av skrivelsen

den 16 september 1942 har skogsstyrelsen hemställt örn anvisande för

budgetåret 1943/44 av ett reservationsanslag till Skogsvård m. m.: Särskilda

åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet å 285,000 kronor, varav 210,000

kronor avses för bestridande av kostnader för skogsbrandbevakningen, 60,000

kronor för gäldande av kostnader för länsstyrelsernas skogsbrandorganisation

samt 15,000 kronor för anordnande av skogsbrandkurser.

1 fråga örn de bestämmelser som böra gälla för användningen av de för

nästa budgetår äskade medlen för skogsbrandbevakningens upprätthållande

har skogsstyrelsen anfort väsentligen följande.

Samma regler, sorn nu gälla rörande bidrag lill skogsvårdsstyrelserna för

deras kostnader i anledning av brandbevakningen, torde i princip kunna lilllämpas,

även örn bevakningen organiseras på av skogsstyrelsen föreslaget sätt.

.Sålunda bör från anslaget i första hand bestridas av styrelsen angivna slag av

kostnader för brandspaning från torn ingående i det av Kungl. Maj:! fastställda

riksnätet. Möjlighet bör dock finnas att av statsmedel bekosta sådan

bevakning vid andra torn, sorn länsstyrelsen under speciella förhållanden finner

vara av stor allmän nytta för skogsbrandskyddet.

Bihang till rikstlmjrns protokoll 1!H3. 1 sami. Nr -•''</. ~

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

För att åvägabringa enhetlighet i handläggningen av bevakningen och därmed

sammanhängande frågor, böra länsstyrelserna ha skyldighet att före

skogsbrandsäsongens början till Kungl. Maj:t för godkännande ingiva förslag

rörande bevakningens ordnande. Likaledes bör efter säsongens slut avgivas

en kortfattad redogörelse angående bevakningens omfattning, kostnaderna för

densamma och dess resultat.

Remissyttranden.

Statskontoret har — under hänvisning till att uppförandet av de i den s. k.

riksplanen ingående brandtornen väsentligen bekostats av statsverket — funnit

det skäligen kunna begäras, att kostnaderna för bevakningens upprätthållande

och tornens underhåll skulle bestridas av skogsägarna. Ämbetsverket har

således icke kunnat tillstyrka skogsstyrelsens förslag, att statsverket för framtiden

skulle påtaga sig jämväl dessa kostnader utan i stället föreslagit, att

kostnaderna uttoges av skogsägarna genom en höjning av skogsvårdsavgifterna.

Vid bifall härtill har det synts statskontoret naturligast, att ansvaret

för tornens underhåll och bemanning Indes på skogsvårdsstyrelserna. Såvitt

statskontoret kunnat finna, behövde några olägenheter med avseende å samverkan

mellan skogsbrandbevakningen och skogsbrandväsendet i övrigt icke

härigenom uppkomma. Ämbetsverket har nämligen förutsatt, att bevakningspersonalen

under alla omständigheter skulle ha att åtlyda av vederbörande

länsstyrelse och skogsbrandbefälet meddelade instruktioner och föreskrifter

rörande bevakningstjänstens utövande. Å andra sidan syntes emellertid den av

statskontoret förordade ordningen för bevakningskostnadernas täckande ej

heller lägga hinder i vägen för att avtal om bemanning och underhåll av

brandtornen omliänderhades av länsstyrelsen genom skogsbrandbefälet.

Riksräkenskapsverket har för sin del funnit det ur olika synpunkter vara

naturligast, att kommunerna (brandrotarna) ålades att svara jämväl för skogsbrandbevakningen.

Även vid tillämpning av en dylik organisationsform kunde

enligt ämbetsverkets mening befogenhet beredas länsstyrelserna att i förekommande

fall genom direkta ingripanden omedelbart avhjälpa konstaterade

brister i bevakningen.

I fråga om skogsbrandbevakningens finansiering har riksräkenskapsverket

yttrat i huvudsak följande.

Riksräkenskapsverket förutsätter, att kommunerna skola kunna erhålla

statsbidrag till sina kostnader för skogsbrandbevakningen, dock i regel icke

med högre belopp än att kostnaderna till viss del komma att slutligt drabba

kommunerna. Statsbidrag till kostnaderna för brandtornens underhåll och

bemanning synes lämpligen kunna utgå enligt de grunder, som angivas i kungörelsen

den 2 december 1938 (nr 745) angående statsbidrag till kommuns

skogsbrandväsen. Jämlikt denna kungörelse må kommun, vars kostnader för

skogsbrandväsendet i betraktande av deras storlek samt kommunens ekonomiska

förhållanden i övrigt finnas vara för kommunen betungande, kunna

erhålla statsbidrag för ändamålet, och sådant statsbidrag må, där ej särskilda

omständigheter föreligga, utgå med högst tre fjärdedelar av sammanlagda beloppet

av de kostnader, som kunna anses ha varit nödvändiga för kommunens

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 231.

19

skogsbrandväsende. Till kostnader för förnyelse av brandtorn och uppförande

av nya brandtorn bör däremot enligt riksräkenskapsverkets mening statsbidrag

kunna erhållas med högre belopp än som stadgas i nämnda kungörelse.

De sålunda förordade bidragsgrunderna torde få anses godtagbara för kommunerna

även under nu rådande särskilda förhållanden.

1 anslutning till vissa uttalanden av skogsstyrelsen vill riksräkenskapsverket

erinra örn att, när två eller flera kommuner äro förenade till en brandrote

och de ej överenskomma att bilda kommunalförbund för vidmakthållande

av skogsbrandväsendet, det enligt gällande lagstiftning ankommer på dem att

sinsemellan träffa de avtal, som i följd av gemenskapen må erfordras. Det

synes i betraktande härav kunna ifrågasättas, huruvida man icke skulle kunna

överlämna åt kommunerna att i förekommande fall också träffa överenskommelser

rörande gemensam skogsbrandbevakning. Därest emellertid så

icke skulle befinnas vara möjligt, står under alla förhållanden den utvägen

till buds att låta länsstyrelserna bestämma i fråga om bevakningens organiserande

och kostnadernas fördelning. Det har ifrågasatts, huruvida det kan

anses lämpligt att igångsätta det förhållandevis omfattande organisationsarbete,

som skulle erfordras för fördelning mellan olika kommuner av de relativt

obetydliga belopp, varom här är fråga. Riksräkenskapsverket finner det

dock för sin del på längre sikt vara att föredraga att ålägga länsstyrelserna

detta organisationsarbete av engångsnatur i stället för att allt framgent årligen

betunga dem med de detaljredovisningar rörande kostnaderna för riksbrandtornens

underhåll och bemanning, som skulle bliva erforderliga, därest

.skogsbrandbevakningen i enlighet med skogsstyrelsens förslag skulle bedrivas

i statens regi. Härtill kommer, att även länsstyrelsernas befattning med

.skogsbrandbevakningen i övrigt otvivelaktigt kommer att bliva mera arbetskrävande,

örn de själva skola svara för bevakningen.

Beträffande formen för medelsanvisning till skogsbrandväsendet har riksräkenskapsverket

— under erinran örn att för närvarande under riksstatens

nionde huvudtitel funnes uppförda dels ett reservationsanslag till Skogsvård

m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet, dels ock ett

förslagsanslag till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld, från vilket sistnämnda

anslag bestredes såväl ersättningar för deltagande i .släckning av

.skogseld som statsbidrag till kommunernas skogsbrandväsen — anfört väsentligen

följande.

Riksräkenskapsverket finner det, med hänsyn till angelägenheten att utgifter

för verksamhet i statens regi, bidrag till kommuner och ersättningar till

enskilda i redovisningen hållas åtskilda, vara lämpligt, att medel till de löpande

utgifterna för skogsbrandväsendet anvisas å tre anslag, nämligen ett

anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet, ett anslag

till bidrag till kommunernas skogsbrandväsen och ett anslag till ersättningar

för deltagande i släckning av skogseld m. ni. Jämte dessa tre anslag, vilka

böra uppföras i nu angiven ordning och samtliga anvisas såsom förslagsanslag,

bör, då så erfordras, anvisas ett särskilt anslag av reservationsanslags natur

till uppförande av brandtorn. Under anslaget till särskilda åtgärder för

främjande av skogsbrandskyddet böra liksom nu medel anvisas till löner och

reseersättningar åt läns- och distriktsbrandchefer samt till kostnader för kurser

och övningar i skogseldsläckning. Därest skogsbrandbevakningen i enlighet

med skogsstyrelsens förslag skall bedrivas i .statens regi, bör detta anslag

dessutom — likaledes i överensstämmelse med vad nu tillämpas — avses

för kostnader för underhåll och bemanning av brandtorn. Örn skogsbrandbe
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kunni. Maj-.ts proposition nr 231.

Departementschefen.

vakningen däremot organiseras i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag,

kommer statens andel i sistnämnda kostnader att inkluderas i statsbidraget

till kommunernas skogsbrandväsen oell redovisas å det anslag, som riksräkenskapsverket

föreslagit skola uppföras för detta ändamål. För anslaget till

särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet bör en fullständig

avlönings- oell omkostnadsstat fastställas.

För nästa budgetår har till släckning av skogseld äskats ett förslagsanslag

av 50,000 kronor, vilket anslag redan beviljats av riksdagen. Övergången till

den av riksräkenskapsverket förordade uppdelningen på två särskilda anslag

av statens bidrag till kommunernas skogsbrandväsen och utgifterna enligt

kungörelsen angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m.

kommer alltså att kunna äga rum först under budgetåret 1944/45.

En omorganisation av skogsbrandbevakningen i enlighet med riksräkenskapsverkets

förslag torde böra genomföras från och med ingången av kalenderåret

1944. Statsbidrag till kommunernas skogsbrandväsen torde även efter

en sådan omorganisation böra utbetalas kalenderårsvis i efterskott. En omläggning

i enlighet med vad riksräkenskapsverket förordat påkallar alltså

ingen ändring i avseende å anvisningen av medel för nästa budgetår till statsbidrag

till kommunernas skogsbrandväsen. De löpande utgifterna för skogsbrandbevakningen

enligt nu gällande ordning regleras också kalenderårsvis

efter värjo kalenderårs utgång. Under anslaget till särskilda åtgärder för

främjande av skogsbrandskyddet bör därför, vare sig skogsbrandbevakningen

organiseras enligt skogsstyrelsens eller enligt riksräkenskapsverkets förslag,

för nästa budgetår anvisas medel till underhåll och bemanning av skogsbrandtorn,

låt vara med olika belopp.

Genom den forcering av brandtornsbyggandet sorn från oell med år 1940

möjliggjordes genom att staten i betydande utsträckning ekonomiskt medverkade

i strävandena att åstadkomma ett effektivare skogsbrandförsvar är det

300 bevakningspunkter omfattande riksnätet för skogsbrandbevakningen —

till vilket initiativet ursprungligen togs av enskilda intressenter — nu i del

närmaste färdigställt. Frågan örn brandtornens bemanning och underhåll

var åi- 1941 föremål för statsmakternas prövning. Det beslut som då fattades

innebar, att skogsvårdsstyrelserna skulle omhänderhava tornens bevakning

och underhåll samt för detta arbete erhålla ersättning av statsmedel.

Anslag för ändamålet ha därefter också årligen anvisats av riksdagen. Såsom

framgår av den i det föregående lämnade framställningen har dock ifrågavarande

brandbevakning i praktiken organiserats på olika sätt i de skilda

länen. Endast i ett fåtal län ordna sålunda skogsvårdsstyrelserna genom sina

egna tjänstemän tornens bevakning och underhåll. I det övervägande antalet

län handhaves bevakningen av länsskogsbrandchefer med hjälp av distriktsskogsbrandchefer

och brandfogdar. Skogsvårdsstyrelsernas befattning med

skogsbrandbevakningen inskränker sig för dessa läns vidkommande till all

styrelserna förskottera kostnaderna för den bevakning som i enlighet med

det sagda ombesörjes av den länsstyrelserna underställda kommunala skogsbrandorganisationen

samt den sakkunnigorganisation som från år 1940 stålts

länsstyrelsernas förfogande på skogsbrandskyddets område. Liksom skogsstyrelsen

finner jag den för närvarande tillämpade ordningen för skogsbrandbevakningen

vara mindre rationell. Det torde vara i hög grad önskvärt att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kunql. Maj:ts proposition nr 231.

21

få klart fastslaget, vilken myndighet eller organisation som skall ombesörja

bevakningen och ansvara för densammas behöriga fullgörande samt handhava

utbetalningen av kostnaderna därför.

Efter övervägande av de olika alternativ till lösning av frågan örn skogsbrandbevakningens

organisation som framlagts i skogsstyrelsens utredning

har jag funnit det vara mest ändamålsenligt, att bevakningen såsom skogsstyrelsen

föreslagit anförtros åt den speciella skogsbrandorganisation som efter

tillkomsten av gällande skogsbrandlag vuxit fram och som enligt vad från

olika håll vitsordats visat sig fungera tillfredsställande. Den brandbevakning,

varom här är fråga, ansluter sig enligt mitt förmenande så nära till del

övriga skogsbrandskyddet att bevakningen lämpligen bör samordnas med

detta. Att den förefintliga skogsbrandorganisationen icke från början anlitades

för bevakningens fullgörande berodde på att sagda organisation ännu

för några år sedan icke vunnit erforderlig stabilitet och effektivitet. Den

omständigheten att bestyret med bevakningens ordnande i realiteten i de

flesta länen anförtrotts åt skogsbrandorganisationen ådagalägger emellertid

tydligt den ändring som därefter i detta hänseende inträtt. Jag torde även få

erinra örn att bevakningens inlemmande i den särskilda skogsbrandorganisationen

förordats av nära nog .samtliga de myndigheter och organisationer

som hörts i ärendet, däribland riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, 22 länsstyrelser,

24 skogsvårdsstyrelser, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund.

En viss meningsskiljaktighet har yppats beträffande den närmare utformningen

av bevakningens organisation. Enligt skogsstyrelsens förslag skulle

ansvaret för brandbevakningen läggas på länsstyrelserna, vilka för uppgiltens

fullgörande förutsattes skola anlita den sakkunnigorganisation (läns- och

distriktsskogsbrandchefer) som står till deras förfogande på förevarande område.

I några yttranden, bland annat riksräkenskapsverkets, har däremot gjorts

gällande, att den kommunala skogsbrandorganisationen borde åläggas att

svara även för skogsbrandbevakningen. Med hänsyn bland annat till den

större likformighet i bevakningens ordnande inom de olika kommunerna sorn

torde stå att vinna enligt skogsstyrelsens förslag anser jag mig böra biträda

detsamma. Möjlighet synes såsom skogsstyrelsen anfört föreligga att utan

alltför stora svårigheter — genom föreskrifter i de olika .skogsbrandordningarna

eller på annat lämpligt sätt — erhålla garantier för att läns- och

distriktsskogsbrandclieferna skola kunna påkalla medverkan från brandfogdarnas

sida i erforderlig utsträckning. Ehuru jag på sätt lramgår av det förut

sagda anser, att skogsvårdsstyrelserna böra helt befrias från arbetet med

skogsbrandbevakningen, är det enligt min mening önskvärt, att den sakkunskap

och lokalkännedom i fråga örn skogliga förhallanden, som förefinnes

inom skogsvårdsstyrelserna, även i fortsättningen får vid behov anlitas

av skogsbrandorganisationen.

.Tåg anser mig böra framhålla, att den av mig i det föregående förordade

organisationen av skogsbrandbevakningen i och för sig icke kommer alt

påverkas av eventuella förslag i anledning av det betänkande rörande brand
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

försvarets omorganisation som år 1942 framlagts av brandförsvarsutredningen

men som, enligt vad chefen för kommunikationsdepartementet meddelat,

icke kommer att föranleda proposition till den nu församlade riksdagen.

I fråga om finansieringen av riksbrandtornens bevakning och underhåll

äro givetvis olika utvägar tänkbara med hänsyn till att såväl det allmänna

som enskilda personer och organisationer ha intresse av att en effektiv bevakning

upprätthålles i syfte att förebygga brandskador inom landets så

värdefulla skogsområden. Skäl kunna givetvis anföras mot att skogsägarna

och kommunerna — vilka jämte staten äro huvudintressenter i förevarande

fall — i varje fall mera direkt åläggas att svara för ifrågavarande

bevakningskos tnader. Att vid en eventuell kostnadsfördelning åstadkomma

en tillfredsställande avvägning mellan de olika intressenterna torde sålunda

vara förenat med nära nog oöverstigliga svårigheter. Vad beträffar tanken

att låta landets skogsägare mera omedelbart bestrida åtminstone vissa kost

nader för bevakningen har det hittills icke lyckats att finna en lösning, som

innefattar en rättvis grund för kostnadernas fördelning mellan olika skogsfastigheter

samt en enkel och billig form för uppbörd av de debiterade kost

nadsbeloppen. Aven en anordning avseende att kommunerna skulle helt eller

delvis bestrida bevakningskostnaderna torde vara behäftad med åtskilliga

olägenheter. Förutom de svårigheter, vilka av det övervägande antalet länsstyrelser

förutsetts skola uppkomma i samband med en fördelning av kostnaderna

mellan kommuner som ha gagn av samma brandtorn, torde sistnämnda

anordning, åtminstone i hittills föreslagen form, även i övrigt vara

mindre praktisk. Det kan ej heller bestridas, att staten har ett betydande

intresse av att en välordnad skogsbrandbevakning är organiserad i landets

skogar. För närvarande är frågan om organisationen av det allmänna brandskyddet

inom landet, däri inbegripet även skogsbrandskyddet, under övervägande.

I samband med lösandet av detta spörsmål torde även närmare bestämmelser

komma att meddelas rörande fördelningen av kostnaderna för

brandskyddet mellan staten, kommunerna samt de enskilda. Med hänsyn

lill det anförda anser jag, att övervägande skäl tala för att staten tills vidare,

intill dess slutlig ståndpunkt tagits till förenämnda fråga rörande brandskyddets

ordnande, liksom hittills påtager sig kostnaderna för skogsbrandbevakningens

upprätthållande. Frågan om upptagandet av en särskild brandbevakningsavgift

i samband med införande av obligatorisk skogsbrandförsäkring

torde icke i detta sammanhang kunna upptagas till prövning.

De beräkningar av kostnaderna för skogsbrandbevakningen, sorn framlagts

av skogsstyrelsen, ha icke föranlett någon erinran från min sida. Ifrågavarande

kostnader skulle alltså innefatta utgifter för vaktmanskapets avlöning,

resor, olycksfallsförsäkring o. d., för telefonförbindelser til] tornen,

för löpande underhåll av desamma, för förnyelse av uttjänta torn ävensom

för skälig ersättning till de brandfogdar som belastas med uppgiften att ordna

tornens bemanning och underhåll. För budgetåret 1943/44 ha kostnaderna

för angivna ändamål, under förutsättning av medelsvår skogsbrandrisk, be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Ma]:ts proposition nr 231.

räknats komma att uppgå till 210,000 kronor. Till kostnadernas gäldande

torde alltså behöva anvisas statsmedel till nämnda belopp. Då jag icke heller

har något att erinra mot skogsstyrelsens förslag om beräknande av 60,000

kronor till löner och reseersättningar åt läns- och distriktsskogsbrandchefer

samt 15,000 kronor till skogsbrandkurser, skulle den för nästa budgetår erforderliga

medelsanvisningen för samliga här ifrågavarande ändamål uppgå

lill (210,000 + 60,000 + 15,000 =) 285,000 kronor.

Beträffande formen för anvisande av statsmedel till skogsbrandskyddet har

såväl skogsstyrelsen som riksräkenskapsverket ifrågasatt vissa förändringar.

Skogsstyrelsen har sålunda föreslagit, att medel till bestridande av bevakningskostnaderna

framdeles —- dock icke för budgetåret 1943/44 -— skulle

utgå från ett förslagsanslag, varifrån även skulle gäldas ersättningar för släckning

av skogseld samt statsbidrag till kommunernas skogsbrandväsen. Riksräkenskapsverkets

förslag -—- vilket förestavas av angelägenheten att i redovisningen

hålla åtskilda utgifter för verksamhet i statens regi, bidrag till

kommuner samt ersättningar till enskilda — går i huvudsak ut på att medel

till de löpande utgifterna för skogsbrandväsendet böra anvisas å tre anslag,

nämligen ett förslagsanslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet

— från vilket anslag bland annat skogsbrandbevakningskost

naderna, vid bifall till skogsstyrelsens förslag, liksom hittills böra bestridas

— ett förslagsanslag till bidrag till kommunernas skogsbrandväsen samt ett

förslagsanslag till ersättningar för deltagande i släckning av skogseld m. m.

Då emellertid med hänsyn till vad förut anförts ett sammanförande av anslagen

till skogsbrandskyddet med anslag till det övriga brandförsvaret kan

ifrågakomma, anser jag mig icke för närvarande kunna tillstyrka de omläggningar

rörande medelsanvisningen till skogsbrandskyddet som sålunda föreslagits.

Det synes dock — i betraktande särskilt av den osäkerhet som alltid

måste vidlåda förhandsberäkningar rörande kostnaderna för skogsbrandbevakningen

— mest lämpligt, att det anslag till Skogsvård m. m.: Särskilda

åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet, som torde böra upptagas å

riksstaten för budgetåret 1943/44, gives karaktär av förslagsanslag. Anslaget

bör i enlighet med vad förut anförts uppföras med 285,000 kronor, innebärande

en höjning av det under punkten 194 i nionde huvudtiteln av årets

statsverksproposition beräknade beloppet med 135,000 kronor. Sedan riksdagen

fattat beslut i anslagsfrågan, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t

att meddela erforderliga bestämmelser rörande anslagets användning. Härvid

synas i fråga örn de medel som avses för bestridande av kostnaderna för

brandtornens bevakning och underhåll i huvudsak kunna tillämpas samma

regler, som nu gälla i avseende å statsbidragen till skogsvårdsstyrelserna för

motsvarande kostnader. Möjlighet bör liksom hittills finnas att i .särskilda fall

med statsmedel bekosta jämväl bevakningen vid och underhållet av torn, som

icke ingå i riksnätet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

att till Skogsvård m. lii.: Särskilda åtgärder för främjande

av skogsbrandskyddet för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten

under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av.......................... kronor 285,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

437865. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:305 Skrivelse till Konungen i anledning an) Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet. a1 i texten
  2. JoU 1943:50 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående, anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet. s. 1 i texten