Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m

1943-05-07 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:242, Angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

1

Nr 242.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse

för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms slott

den 7 maj 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

7 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande.

I skrivelse den 9 april 1943 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att

riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1943 till och med den

30 juni 1944 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken

utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret

ha, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.

I en särskild till nämnda framställning anknuten skrivelse lia bankofullmäktige

vidare behandlat frågan om riktlinjerna för den statliga penningpolitiken

och härvid till en början lämnat följande allmänna karakteristik

av läget.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 242.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Majlis proposition nr 242-

Den penningpolitiska utvecklingen under det senaste året har karakteriserats

av å ena sidan en ökning av betalningsmedelsförsörjningen, som tagit

sig uttryck i stegrad sedelcirkulation och tillväxt av allmänhetens behållning

på bankräkningar av avistakaraktär, å andra sidan en i stort sett oförändrad

bankutlåning till näringslivet, en tillbakagång av affärsbankernas

kassatillgångar samt ett stabilt ränteläge.

Den stegrade tillgången av betalningsmedel torde sålunda icke i större utsträckning

bero på någon utvidgning av bankväsendets kreditgivning till enskilda

företag. Orsakerna ligga i stället huvudsakligen i valutasituationens

utveckling samt de statliga utgiftsöverskotten och deras finansiering. Genom

dessa båda faktorer ha betalningsmedel direkt och via affärsbankernas

kreditgivning till staten ställts till näringslivets förfogande. Då samtidigt

sysselsättningen varit god till följd av statsbeställningar, en förhållandevis

livlig byggnads- och annan investeringsverksamhet, skogsavverkningar m. m.

samt skörderesultatet relativt gynnsamt lia allmänhetens inkomster och köpkraft

påverkats i stigande riktning.

I anslutning härtill erinra fullmäktige örn den stabilisering av löner och

priser, som numera genomförts. Genom denna syntes riskerna för en av inkomststegringar

och prishöjningar framkallad monetär expansion tills vidare

vara i huvudsak eliminerade.

Fullmäktige upptaga därefter till behandling frågan om finansieringen av

de statliga utgiftsöverskotten samt framhålla i samband därmed vikten av

att åtgärder vidtagas för att om möjligt ytterligare öka det enskilda sparandet.

Fullmäktige anföra härom följande.

I sin skrivelse den 21 april 1942 betonade fullmäktige särskilt önskvärdheten

av en intensifierad sparverksamhet. Delvis till följd av den sparpropaganda

som bedrivits har även ett ökat sparande kommit till stånd, vilket

särskilt kommit till synes i stegringen av allmänhetens behållning på sparräkningar

i kreditinstituten. Betydelsen av en bibehållen och örn möjligt

utökad sparverksamhet anse fullmäktige fortfarande oförminskad. Ur penningpolitisk

synpunkt äro härvid att föredraga sådana sparformer, som leda

till en finansiering direkt hos allmänheten av de statliga utgiftsöverskotten,

från vilka det starkaste kravet på sparmedel för närvarande utgår. Inköp av

sparobligationer och andra statspapper samt direkt inlåning av riksgäldskontoret

med bankerna som mottagande organ enligt principerna för de

s. k. rikskontona äro därför under nu rådande förhållanden i särskilt hög

grad önskvärda sparformer.

Den i nyssnämnda skrivelse antydda möjligheten att uppmuntra visst sparande

genom begränsade statliga bidrag är föremål för övervägande. I ovan

anförda riktlinjer för den ekonomiska politiken uttalas, att olika sätt att

premiera vissa slag av sparande böra anlitas. Med anledning härav ha fullmäktige

anmodat särskilda sakkunniga att närmare utreda frågan om införande

av bland annat premiering av frivilligt sparande.

Vad angår den centrala penningpolitiken ville fullmäktige — i anslutning

till vad som anförts i de av Kungl. Maj:t den 13 sistlidne november godkända

riktlinjerna för åtgärder till motverkande av en skadlig prisstegring

— framhålla, att denna borde inriktas på att hindra, dels att en fortsatt

valutainströmning, clearingutbetalningar eller kreditgivning till utlandet ge

upphov till nya kassamedel på marknaden, dels att likviditeten ökas genom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

3

sättet för de statliga utgiftsöverskottens finansiering. De medel, som härvid

i första hand komme ifråga, vore operationer på den öppna marknaden samt

andra åtgärder, varigenom en begränsning av likviditeten framkallades. En

på sådant sätt åstadkommen indragning av betalningsmedel från marknaden

till riksbanken borde fortsättningsvis vid behov äga rum.

Fullmäktige anföra i detta sammanhang vidare följande.

En dylik indragning, bland annat i form av försäljning av tidigare inköpta

obligationer och från riksgäldskontoret rekvirerade skattkammarväxlar, har

riksbanken företagit vid ett par tillfällen. Detta har skett i anslutning till fullmäktiges

skrivelse den 1 oktober 1942 till riksgäldskontoret, i vilken fullmäktige

hemställde, att statens skuldförbindelser till ett belopp av 500 milj.

kr. måtte för fullföljande av riksbankens valutavårdande verksamhet vid

behov ställas till förfogande. Beloppet av de skattkammarväxlar, som riksbanken

i penningpolitiskt syfte placerat på marknaden, uppgick i slutet av

mars innevarande år till 78 milj. kr. För att minska sparbankernas placeringssvårigheter

har riksbanken vidare interimistiskt mottagit insättningar,

bundna på 6 år och mot en ränta av 3 procent till ett belopp av omkring

40 milj. kr.

Riksbanken är beredd att i ökad omfattning ingripa på liknande sätt örn

valutasituationens utveckling eller kreditmarknadsutvecklingen i övrigt skulle

föranleda detta. Å andra sidan bör, om situationen skulle förändras exempelvis

genom uppkomsten av en valutautströmning, enligt fullmäktiges mening

en åtstramning av kreditmarknaden motverkas därigenom att riksbanken

uppträder som köpare av värdepapper på marknaden.

I skrivelsen den 1 sistlidne oktober till riksgäldskontoret betonade fullmäktige

önskvärdheten av en stabilisering av räntenivån. Under den sista

tiden ha, framhålla fullmäktige i sin nu avgivna skrivelse, vissa tendenser

till räntesänkning gjort sig gällande och särskilt ha de placeringssvårigheter,

som sparbankerna i många fall vore utsatta för, aktualiserat en nedsättning

av inlåningsräntan i vissa sparbanker. En reduktion av inlåningsräntoma

vöre emellertid icke ägnad att förbättra läget för bank- och sparbanksväsendet

i dess helhet. Det kunde enligt fullmäktiges åsikt knappast undvikas, att

en sådan reduktion skulle komma att bli bestämmande för den allmänna

ränteutvecklingen. Den skulle i så fall komma att medföra ökade risker för

en stegring av kapitalvärdena och för att en räntestegring senare bleve nödvändig

som eljest skulle kunnat undvikas. Nuvarande räntor borde alltså enligt

fullmäktiges mening även fortsättningsvis stabiliseras. Fullmäktige förbisåge

icke att detta förutsätter, att affärsbankerna äro villiga att övertaga

skattkammarväxlar och korta statsobligationer utan hänsyn till traditionella

regler för fördelningen av placeringarna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lia i utlåtande över bankofullmäktiges skrivelse

anfört följande.

Vid övervägande av vad fullmäktige i riksbanken anfört i sin förevarande

skrivelse hava fullmäktige i riksgäldskontoret funnit sig kunna instämma i

de synpunkter och önskemål i fråga örn den statliga penningpolitiken, som

utvecklats i skrivelsen.

Vad beträffar de gjorda uttalandena örn sparverksamheten få fullmäktige

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl Maj:ts proposition nr 242.

erinra om följande. Fullmäktige, som alltsedan kristidens början i sammanhang

med den statliga upplåningen sökt främja sparandet, hava, i anslutning

till uttalanden av 1942 års riksdag angående vikten av att det enskilda sparandet

ökades, alltsedan mitten av nämnda år i olika former bedrivit en omfattande

propaganda för sparverksamhet. Av tillgängliga uppgifter framgår,

att insättningsöverskotten hos postsparbanken, sparbankerna och centralkassorna

för jordbrukskredit samt å affärsbankernas sparkasseräkningar

varit betydligt större under första kvartalet innevarande år än under motsvarande

tid 1942. I vad mån detta förhållande kan tillskrivas berörda propaganda

är givetvis omöjligt att utröna, men fullmäktige föreställa sig att

propagandan ej varit utan sin betydelse för denna glädjande ökning av sparandet.

Sparpropagandan fortgår alltjämt .och fullmäktiges avsikt är att tills

vidare fortsätta med densamma. Propagandan omfattar såväl sparverksamhet

i allmänhet som riksgäldskontorets sparobligationer samt sedan den 1

innevarande april även den nya sparformen rikskonto. Propagandan sker

enligt riktlinjer, som utformas i samarbete med riksbanken och ovannämnda

kreditinstitut.

I övrigt hava fullmäktige ej något att tillägga till vad fullmäktige i riksbanken

anfört i sin förevarande skrivelse.

JMPdu!/?nntS När för ett år sedan frågan om riktlinjerna för penningpolitiken senast

behandlades av riksdagen, gjorde sig starka farhågor för en fortsatt prisstegring

gällande. Visserligen ansåg man sig våga räkna med att de kostnadsstegringar,

som uppstått vid import, respektive vid övergång till inhemska

ersättningsvaror, i huvudsak tagits ut i produktprisutvecklingen, men å andra

sidan kunde den fortgående ökningen av köpkraften befaras utlösa en ytterligare

höjning av prisnivån.

Inflationsrisken och möjligheterna att bryta denna upptogos till behandling

i den till fjolårets riksdag avlåtna propositionen angående fortsatt befrielse

för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar

med guld. I skrivelse i ämnet hade bankofullmäktige bland annat uttalat, att

en fortskridande prisstegring i rådande försörjningsläge icke kunde undvikas,

om ytterligare anspråk på dyrtidskompensation från producenter eller

konsumenter skulle tillmötesgås. Och i sitt yttrande över fullmäktiges skrivelse

hade priskontrollnämnden funnit anledning till farhågor för att den

under 1941 framträdda avsaktningen i prisstegringen icke skulle fortsätta

under 1942 samt till stöd för detta sitt omdöme hänvisat närmast till de

ökade penninginkomsterna för såväl löntagare som vissa andra grupper i

samhället. För egen del anförde jag vid anmälan av ärendet, att bankofullmäktiges

och priskontrollnämndens uttalanden riktade uppmärksamheten på

det betydelsefulla val, inför vilket den ekonomiska politiken kommit att

ställas. I och med att risken för en fortsatt prisstegring icke längre i främsta

rummet var knuten till höjda importkostnader utan företrädesvis betingades

av omfånget hos den tillgängliga köpkraften vid ytterligare minskad varutillgång

och av den köpkraftsökning, som bleve följden av försök att kompensera

prishöjningarna, uppställde sig frågan om man skulle bryta tendenserna

till ytterligare kompensation och därmed skapa underlag för en pris
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

5

stabilisering eller om man skulle acceptera en fortsatt växelverkan mellan

prisförhöjningar och kompensationstillskott. Det senare alternativet vore

tydligen oförenligt med målet för vår penningpolitik. En oavbrutet fortgående

prisstegring måste, även örn den kunde hindras att förlöpa i snabbare

takt än ditintills, framkalla allvarliga betänkligheter. Om uppfattningen att

en fortsatt prisstegring vore ofrånkomlig vunne insteg, skulle lockelsen att

föregripa utvecklingsresultatet bli allt starkare. Och även inom de grupper,

där återhållsamhet i kraven på kompensation iakttagits på grund av övertygelsen,

att en sänkning av standarden måste följa av ett försämrat försörjningsläge

för hela folket, skulle inställningen med all sannolikhet bli en

annan, om det med fog kunde sägas, att den fortsatta ökningen av levnadskostnaderna

väsentligen blivit av inflationistisk karaktär.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen anslöt sig bankoutskottet

till den här refererade uppfattningen. En stabilisering av inkomstoch

prisnivån borde enligt utskottets mening eftersträvas i första hand genom

en viss skärpning och utvidgning av priskontrollen efter dittillsvarande linjer

samt genom frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika producent-

och konsumentgrupper. Dittillsvarande växelverkan mellan prishöjningar

och kompensationstillskott hade till icke ringa del berott på att såväl

vid lönesättning som vid fastställande av priser på jordbrukets och industriens

produkter tillämpats ett kompensationssystem, som avsett att skydda var och

en av de berörda grupperna från att behöva bära en större del av försämringen

i försörjningen än övriga grupper. Skulle denna växelverkan kunna brytas

utan alltför stor risk för att någon grupp finge bära en otillbörligt stor del av

krisens bördor, syntes en samtidig uppgörelse rörande riktlinjerna för den

för inkomsterna bestämmande pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig.

Som bekant upptogos under sommaren och hösten 1942 överläggningar

med representanter för olika intressegrupper i syfte att nå ett underlag för

en pris- och inkomststabilisering efter de av riksdagen godkända linjerna.

Såsom ett led i stabiliseringssträvandena genomfördes fr. o. m. den 1 november

1942 ett temporärt prisstopp, avsett att bilda utgångspunkt för den

strängare prisreglering vilken var nödvändig som komplement till de uppgörelser

rörande arbetslöner och jordbrukspriser varom förhandlingar pågingo.

De resultat som uppnåddes vid dessa förhandlingar betydde å ena sidan,

att den allmänna lönenivån skulle kvarstå oförändrad om levnadskostnadernas

fortsatta uppgång under avtalsperioden kunde hållas inom en ram

av mellan 4 och 5 procent, å andra sidan en reduktion av producentpriserna

på jordbruksprodukter, som möjliggjorde en stabilisering av konsumentpriserna

trots en samtidig reduktion av subventionerna. I detta sammanhang

bör även nämnas, att man avtalsvägen lyckades vinna en utvidgning av området

för prisbindningarna på importvaror.

Det är givetvis ännu för tidigt alt uttala sig örn betydelsen av de sålunda

vidtagna åtgärderna. Otvivelaktigt lia de dock utgjort en av förutsättningarna

för den stabilisering av prisnivån som kommit till stånd. Enligt föreliggande

uppgifter lia levnadskostnaderna nu varit praktiskt taget oförändrade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majlis proposition nr 242.

under ett år, och de farhågor som mötte föregående vår ha alltså hittills icke

besannats. Det finnes under dessa förhållanden grundad anledning att antaga,

att levnadskostnaderna icke under den period, som täckes av gällande

ramavtal, komma att stiga i sådan utsträckning, att den i avtalet stadgade

ökningen av dyrtidskompensationen skall inträda.

Att pris- och lönenivån kunnat stabiliseras innebär givetvis icke, att de faror

för penningvärdet som köpkraftsöverskottet och den starkt ökade likviditeten

innebära undanröjts. Spänningen mellan köpkraft och varutillgång

samt likviditeten på penningmarknaden ha snarast ökats; jag torde få hänvisa

till vad jag yttrade härom vid anmälan av finansplanen i årets statsverksproposition

samt till konjunkturinstitutets i dagarna utkommande undersökning

av inkomst- och konsumtionsutvecklingen under krigsåren. Men

stabiliseringen bör i väsentlig mån ha begränsat riskerna. Konjunkturinstitutets

utredning ger vid handen, att den köpkraftsökning, som kan återföras

på de ökade statsutgifterna, den relativt omfattande enskilda investeringsverksamheten

och betalningsförhållandena mot utlandet, visserligen utgjort

en förutsättning för den fortskridande prisstegringen men likväl endast i undantagsfall

och i en i förhållande till hela omsättningen relativt ringa omfattning

varit en aktivt drivande kraft i prisstegringsprocessen. Förklaringen

härtill är närmast, att det köpkraftsöverskott som dämts upp genom varuoch

prisregleringarna icke omsatts i en aktiv varuefterfrågan. Så skulle sannolikt

ha skett, örn farhågor för en fortgående penningvärdesförsämring vunnit

allmän spridning. I den mån försöken att stabilisera prisnivån krönas

med framgång, motverkas tendenserna att utnyttja köpkraftsöverskottet till

forcerad efterfrågan och kan man alltså räkna med att detta överskott även

fortsättningsvis skall förbli passivt.

I de skrivelser från bankofullmäktige rörande riktlinjerna för penningpolitiken

och fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken

utgivna sedlar med guld, som nu föreligga, ha fullmäktige i huvudsak begränsat

sig till att ånyo understryka vikten av att det enskilda sparandet främjas,

att åtgärder vidtagas för att begränsa marknadens likviditet samt att

rådande ränteläge vidmakthålles.

I likhet med fullmäktige finner jag angeläget, att ansträngningarna att stimulera

till ökat sparande fullföljas. De böra få ett verksamt stöd i det ökade

förtroende för penningvärdet, som kan antagas bli en följd av den uppnådda

prisstabiliseringen. Betydelsen av att den statliga upplåningen inriktas så, att

likviditeten på marknaden såvitt möjligt begränsas, har jag redan i statsverkspropositionen

funnit anledning att understryka. Vid organisationen av statslånen

bör alltså tillses, att dessa såvitt möjligt placeras direkt hos allmänheten.

Jag instämmer även i de uttalanden, som bankofullmäktige gjort i

räntefrågan. En räntesänkning skulle i nuvarande läge vara ägnad att försvåra

stabiliseringssträvandena genom att medföra en tendens till höjning av kapitalvärdena

och till ökad kreditgivning. Den skulle vidare leda till att möjligheterna

att stabilisera räntenivån på längre sikt försämrades. De fördelar,

som ett räntefall skulle kunna erbjuda ur finansiell synpunkt, äro icke av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

7

sådan art eller omfattning, att de motivera, att man tager de olägenheter som

räntesänkningen skulle vara förbunden med. Såsom bankofullmäktige framhållit,

förutsätter en räntestabilisering, att bankerna äro villiga att godtaga en

fortsatt förskjutning i fördelningen av placeringarna över till skattkammarväxlar

och korta statsobligationer. Med hänsyn till den betydelse en sådan förskjutning

äger för räntestabibseringen, synes den emellertid för närvarande

ligga i bankernas eget intresse.

Samtidigt som man fullföljer strävandena att binda köpkraftsöverskottet

genom sparande, att begränsa likviditeten och att motverka en höjning av

kapitalvärdena, måste man givetvis inrikta ansträngningarna på att förhindra

tillskapandet av ny köpkraft. Betydelsen av att de statliga budgetunderskotten

begränsas har ofta understrukits. I den mån kraven på fortsatt militär

beredskap, utbyggnad av försvarsorganisationen och åtgärder till främjande

av försörjningen resa hinder för en reduktion av statens anspråk på landets

produktiva resurser och av dc högt uppdrivna statsutgifterna, måste annan

verksamhet begränsas. Åtgärder ha därför vidtagits för att effektivisera kontrollen

över investeringsverksamheten, och ytterligare ingripanden i samma

syfte äro under övervägande. Med hänsyn till den betydelse som stora delar

av den industriella investeringsverksamheten och bostadsproduktionen i nuvarande

läge äger, äro emellertid möjligheterna till en begränsning icke stora.

Desto angelägnare är det att alla besparingsmöjligheter i fråga om icke

strängt nödvändiga anläggningsarbeten iakttagas.

Under våren ha vissa utredningar igångsatts rörande förhållanden, som

kunna väntas bli av betydelse vid övergången till fredshushållning efter ett

vapenstillestånd. Bland de problem, som därvid skola undersökas, är även

frågan örn den svenska kronans internationella värde. Detta spörsmål skall

närmast utredas av bankofullmäktige. De upplysningar, som stå att vinna rörande

i utlandet föreliggande planer för ordnandet av efterkrigstidens valutaförhållanden,

komma därvid givetvis att beaktas. Särskild uppmärksamhet

torde få ägnas möjligheterna till samverkan mellan de nordiska länderna.

Sveriges möjligheter att lämna ett positivt bidrag till återuppbyggnadsarbetet

efter kriget även i valutapolitiskt hänseende komma att i ej ringa utsträckning

bli beroende av huruvida strävandena att bevara den svenska kronans

köpkraft och vidmakthålla balans inom det svenska näringslivet krönas med

framgång.

I anledning av bankofullmäktiges förslag örn fortsatt befrielse för riksbanken

från sedelinlösningsskyldigheten bör sedvanlig framställning i ämnet nu

göras till riksdagen.

Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen medgiva

att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1943

till och med den 30 juni 1944 vara fritagen från skyldigheten

att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,

om förhållandena därtill giva anledning, före utgången av

nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sören Lane.

437923. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1943:393 Skrivelse till Konungen i anledning a/v Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedl a1 i texten