Sök i Ratio Lex

Angående anslag till v agoch flottledsbgggnader å skogar i enskild ägo

1943-04-09 · 44 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 41 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:244, Angående anslag till v agoch flottledsbgggnader å skogar i enskild ägo

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

1

Nr 244.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till v agoch

flottledsbgggnader å skogar i enskild ägo; given

Stockholms slott den 9 april 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

9 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och

folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för jordbruksdepartementet,

statsrådet Pehrsson-Bramstorp, fråga örn statsunderstöd till vägbyggnader å

skogar i enskild ägo m. m. samt anför därvid''.

I årets statsverksproposition (IX H. T. punkt 191) har Kungl. Majit på

min föredragning föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i

ämnet, till Skogsvård m. m.i Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild

ägo för budgetåret 1943/44 beräkna ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla detta ärende.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 244.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

1936 års skogsordning (överdirektören G. Strindlund, tillika ordförande,

statssekreteraren N. A. E. Malmfors samt ombudsmannen hos Sveriges skogsägareförbund

jägmästaren C. A. N. Schager) har med skrivelse den 11 februari

1943 överlämnat betänkande med förslag rörande skogsbrukets transporter

på vägar och järnvägar (stat. off. utr. 1943: 4).

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, samtliga länsstyrelser, statens

arbetsmarknadskommission, 1942 års vägsakkunniga samt Norrlands skogsvårdsförbund.

Skogsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av samtliga

skogsvårdsstyrelser, skogssällskapet, Sveriges skogsägareförbund och

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Flertalet länsstyrelser har överlämnat

utlåtanden från vägingenjören i länet. Vid länsstyrelsens i örebro län

yttrande har jämväl fogats utlåtande från förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet

i länet.

Gällande bestämmelser rörande statsunderstöd till speciella

skogsvägar m. m.

Sedan budgetåret 1933/34 ha med undantag för budgetåren 1935/38 beviljats

anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. Dessa

anslag ha till skillnad från sådana till allmän eller enskild väghållning utgått

under nionde huvudtiteln å riksstaten.

Genom beslut vid 1941 års riksdag (prop. nr 186; r. skr. nr 268) inrättades

statens skogsväglånefond, från vilken statslån kan utgå till vägbyggnad å

skogar i enskild ägo.

De anslag, som till och med budgetåret 1942/43 av riksdagen anvisats för

statsbidrag och lån till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo,

framgå av nedanstående tablå.

Statsbidrag

Kronor

Budgetåret 1933/34 ............ 500,000

» 1934/35 500,000

» 1935/36 —

» 1937/38 ............ —

» 1938/39 350,000

» 1939/40 100,000

» 1940/41 1,000,000

» 1941/42 2,800,000

> 1942/43 3,000,000

Skogsväg
lånefonden
Kronor
-

1,200,000

Summa kronor 8,250,000

1,200,000

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

3

Bestämmelser angående den statliga bidragsverksamheten för stödjande av

skogsvägbyggnader återfinnas i kungörelsen den 16 september 1933 (nr 549)

angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild

ägo, ändrad genom kungörelserna nr 349/1938, 187/1941 och 493/1941, samt

cirkuläret den 16 september 1933 (nr 550) med vissa föreskrifter rörande tilllämpningen

av 1933 års kungörelse, vilket cirkulär ändrats genom cirkuläret

nr 188/1941. Av innehållet i dessa författningar må här återgivas följande.

Statsbidrag kan utgå dels för utförande av väg- eller flottledsbyggnad å

skog, varå skogsvårdslagen, lagen örn vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, lagen örn häradsallmänningar

eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

äger tillämpning, dels för uppförande av skogshärbärge eller blivande förläggning

å skog, tillhörig enskild person. Härutöver utgår särskilt förvaltningsbidrag

till de institutioner, i regel skogsvårdsstyrelser, som äro verksamhetens

direkta liandhavare.

På framställning av skogsvårdsstyrelse beslutar Kungl. Maj:t om anvisande

till styrelsen dels av medel att av styrelsen utdelas såsom statsbidrag, dels

ock av särskilt lörvaltningsbidrag för bestridande av styrelsens med verksamhetens

handhavande förenade kostnader. Nämnda framställning skall,

åtföljd av en förteckning enligt av Kungl. Majit fastställt formulär över inkomna

ansökningar om statsbidrag vilka skogsvårdsstyrelsen tillstyrkt, överlämnas

till skogsstyrelsen, som har att efter hörande av statens arbetsmarknadskommission

med eget utlåtande insända handlingarna i ärendet till

Kungl. Majit.

Ansökan om statsbidrag till särskilt företag göres hos vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Avser ansökningen statsbidrag till väg- eller flottledsbyggnad

och finner skogsvårdsstyrelsen densamma icke omedelbart böra avslås, skall

styrelsen föranstalta om upprättande av förslag till utförande av företaget.

Kan i fråga örn vägbyggnadsföretag antagas, att med hänsyn till allmän eller

enskild rätt hinder möter mot företaget, skall förslaget upprättas vid förrättning

enligt lagen om enskilda vägar. Är ej dylikt fall förhanden och föreligga

ej heller eljest sådana förhållanden, att förslaget bör uppgöras vid förrättning,

som nyss sagts, skall förslaget upprättas i den ordning särskilt är stadgat.

Statsbidrag må ej utgå till företag, som kan förväntas komma till utförande

på den öppna marknaden inom den närmaste framtiden. I fråga om

väg- och flottledsbyggnad må statsbidrag allenast utgå till företag, som avser

nybyggnad eller sådan omläggning eller förbättring av förut befintlig väg eller

flottled (dock ej allmän floltled), att denna först genom sagda åtgärd

kan fylla det med vägen eller flottleden avsedda ändamålet. Företag, som i

högre grad än annat finnes ägnat att lindra eller motverka arbetslöshet inom

orten, äger företräde till erhållande av statsbidrag. Innan statsbidrag beviljas

till visst företag, bör vederbörande arbetslöshetskommitté eller motsvarande

organ beredas tillfälle all avgiva yttrande i ärendet.

Bidrag kan beviljas till 25 procent av dan av skogsvårdsstyrelsen godkända

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majlis proposition nr 244.

kostnaden för företaget, dock att Kungl. Majit kan, då särskilda skäl därtill

äro, medgiva statsbidrag till högst 50 procent av nyssnämnda kostnad. Statsunderstöd

i form av lån och bidrag må sammanlagt icke överstiga 70 procent

av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget.

För företag, som erhållit statsbidrag, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta

arbetsplan. Beträffande bidragstagarens förpliktelser upprättas skriftligt kontrakt,

för vars fullgörande skall ställas borgen, som av skogsvårdsstyrelsen

kan godkännas, såvida skogsvårdsstyrelsen ej finner skäl meddela befrielse

därifrån.

Då förslag till väg- eller flottledsbyggnad skall upprättas, har skogsvårdsstyrelsen

att därtill förordna lämplig förrätlningsman. Är företaget av sådan

beskaffenhet, att förslag därtill bör uppgöras vid förrättning enligt lagen om

enskilda vägar, har styrelsen att vidtaga åtgärder för ärendets handläggning

i dylik ordning.

Företag, varom här är fråga, skall till läge, sträckning och anordning i

övrigt utföras på sådant sätt, att ändamålet med minsta kostnad och olägenhet

vinnes. Vid vägföretags planläggning bör beaktas, att sträckningen väljes

med hänsyn jämväl till behovet av vägförbindelse till avsides liggande boningsplatser,

där detta kan ske utan större kostnadsökning eller utan oskäligt

åsidosättande av företagets huvudsyfte.

I fråga om tekniska krav stadgas, att väg i regel bör byggas med en bredd

ej överstigande 3.6 och ej understigande 2.5 meter och att den, där ej särskilda

skäl till annat föranleda, skall givas sådan fasthet, att den kan fylla ett mera

stadigvarande transportbehov även under den tid, då vägbanan ej är tjälad.

Mötesplatser för fordon skola anordnas i erforderlig utsträckning.

Förslag, som upprättats annorledes än vid förrättning enligt lagen om enskilda

vägar, skall omfatta betänkande med översiktskarta, ritningar med

beskrivning, kostnadsförslag och utlåtande. Har förslaget uppgjorts vid förrättning

enligt nämnda lag, skall innan frågan örn statsbidrag till företaget

av skogsvårdsstyrelsen prövas genom styrelsens försorg upprättas betänkande.

Innan statsbidrag i dylikt fall må beviljas, skall styrelsen dessutom

ha införskaffat bevis, att vid förrättningen avgivet utlåtande vunnit laga

kraft.

Innan skogsvårdsstyrelse hos Kungl. Majit gör framställning om anvisande

av medel från anslaget till här avsett ändamål, bör styrelsen förskaffa sig

noggrann kännedom om de väg- och flottledsbyggnader av nu ifrågavarande

eller därmed liknande beskaffenhet, som planerats att inom den närmaste

framtiden komma till utförande inom de orter, vilka beröras av de företag,

vartill statsbidrag sökts hos skogsvårdsstyrelsen.

Bestämmelser angående den statliga stödverksamheten till skogsvägar genom

lån återfinnas i kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 492) angående lån från

skogsväglånefonden. Författningen äger tillämpning på vägföretag å samma

skogar, som avses i bidragskungörelsen nr 549/1933. Bestämmelserna angående

vilka vägföretag, som kunna ifrågakomma vid beviljandet av lån, äro

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

5

analoga med dem, som enligt sistnämnda kungörelse gälla beträffande statsbidrag.

Lån utlämnas icke till lägre belopp än 1,000 kronor.

Äro flera delaktiga i vägföretaget eller framgår vägen över fastighet, till

vilken vägen icke hör, må lån ej erhållas, med mindre angående vägens

byggande eller underhåll antingen ägt rum laga kraftvunnen förrättning å

stället enligt lagen om enskilda vägar eller ock föreligger laga kraftvunnen

dom eller träffad överenskommelse i sådan form, som av Kungl. Majit godkännes.

Ansökan om lån skall ställas till Kungl. Majit och ingivas till vederbörande

skogsvårdsstyrelse. Denna har att efter erforderlig utredning överlämna ansökningen

jämte eget yttrande till skogsstyrelsen, som efter hörande av statens

arbetsmarknadskommission med eget utlåtande insänder handlingarna

i ärendet till Kungl. Majit.

Såsom säkerhet för lån kan godkännas fastighetsinteckningar, i den mån

de ligga inom 75 procent av fastighetens taxeringsvärde, skogsvärdet däri

inbegripet, obligationer ävensom personlig borgen.

Efter ett års amorteringsfrihet, räknat från första lyftningsdagen, skall lån

amorteras med lika årliga inbetalningar inom den tid, högst 20 år från första

lyftningsdagen, som med hänsyn till företagets bärighet bestämmes vid lånets

beviljande, låntagaren dock obetaget att på kortare tid verkställa slutamorteringen.

Lån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som

fastställes av Kungl. Majit.

Låneverksamheten handhaves av skogsstyrelsen, som verkställer utbetalningar

och mottager inbetalning av amorterings- och räntebelopp, vilka senare

inlevereras till statskontoret.

Sedan lån beviljats, skall skogsvårdsstyrelsen fastställa arbetsplan för företaget

samt upprätta skriftligt kontrakt med låntagaren angående med statsunderstödets

åtnjutande förenade förpliktelser.

Närmare föreskrifter, som äro erforderliga för tillämpning av kungörelsen,

meddelas av skogsstyrelsen.

Enligt beslut vid årets riksdag (prop. nr 41; jordbr.utsk. uti. nr 12; r. skr.

nr 89) må av anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo

utgå bidrag för inköp av vägbgggnaclsmaskiner med högst 50 procent av anskaffningskostnaden.

Omfattningen av avsynade och godkända väg företag, som under åren 1933

—40 utförts med bidrag från anslaget till vissa väg- och flottledsbyggnader

å skogar i enskild ägo, framgår av följande sammanställning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Skogsvårdsstyrelsen i

Antal

företag

Vägarnas

längd i

meter

Kostnad

kronor

Statsbidrag

kronor

Stockholms län ....................

1

2,464

24,134

63,670

202,158

17,304

138,294

115,561

105,501

1,134

63,567

170,262

524,598

42,600

259,406

331,592

263,671

284

15,809

44,602

129,451

10,650

64,658

82,396

66,918

Uppsala län........................

9

Södermanlands län ................

34

Östergötlands län ..................

87

Jönköpings län ....................

7

Kronobergs län ....................

64

Kalmar läns norra ...............

47

Kalmar läns södra ................

48

Gotlands län ......................

Blekinge län ......................

78

104,730

17,475

6,927

66,820

274,980

87,865

28,096

196,865

69,244

21,969

7,025

48,681

Kristianstads län ..................

12

Malmöhus län......................

7

Hallands län ......................

55

Göteborgs och Bohus län ..........

Älvsborgs län .....................

Skaraborgs län ....................

7

28.877

31)240

164,701

14,420

68,112

72,595

7,442 .

4,060

65,118

73,050

404,475

47,953

184,413

272,980

41,572

11,596

16,280

18.263

84,554

12,432

46,059

68,244

10,392

2,899

Värmlands län ....................

13

örebro län .......................

70

Västmanlands län ...............

6

Kopparbergs län.................

24

Gävleborgs''län ....................

18

Västernorrlands län...............

3

Jämtlands län .....................

2

Västerbottens län............

Norrbottens län ..........

1

5,800

5,458

19,793

20,630

4,948

5,158

Skogssällskapet .................

4

Summa

597

1,267,743

3,3S6,216

829,916

I detta sammanhang torde jag få erinra, att vid årets riksdag i två likalydande

motioner (I: 92 och II: 145) hemställts, att Kungl. Maj:t skulle, då särskilda

skäl därtill förefunnes, äga rätt medgiva statsbidrag till högst 75 procent

-— i stället för nu högst 50 -—- av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända

kostnaden för väg- och flottledsbyggnad å skogar i enskild ägo.

1986 års skogsutrednings förslag.

Sammanfattningsvis innebära 1936 års skogsutrednings förslag följande.

I syfte att möjliggöra en rationalisering av samt större planmässighet i

virkestransportema bör en allmän översyn av skogsbrukets

transportmöjligheter verkställas, vilken bör taga formen av uppgörandet

av utbyggnadsplaner för dessa transportvägar. Planerna böra utarbetas

inom vägväsendet samt avse de vägföretag, som med hänsyn till

skogsbrukets behov anses böra komma till stånd. Vid planernas uppgörande

bör särskilt aktgivas därpå, att alla möjligheter till anordnande av samverkan

mellan biltransporter å väg samt flottning och järnvägsfrakt städse tillvaratagas.

För de allmänna vägarnas vidkommande böra de av länsstyrelserna efter

vägväsepdets förstatligande upprättade flerårsplanerna utnyttjas för nu förevarande

ändamål.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Även beträffande de enskilda vägarna samt de speciella skogsvägarna böra

länsstyrelserna nied biträde av den statliga vägorganisationens distriktsförvaltningar

samt skogsvårdsstyrelsema i länen upprätta särskilda utbyggnadsplaner.

Inom rikets skogsbygder, där nätet av allmänna vägar nu är otillräckligt,

böra sådana vägar av bygdevägs- eller ödebygdsvägs natur i behövlig omfattning

projekteras och upptagas i flerårsplanema för det allmänna vägnätet.

Vid fördelning av anslagen till det allmänna vägväsendet bör tillses,

att anslagen till nybyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar bliva så

rikligt tillmätta att sådana byggnadsföretag, som äro av synnerlig vikt för

skogsbrukets behov, må kunna bliva utförda utan allt för lång väntetid.

Sådan ändring bör göras i lagen örn allmänna vägar, att upplagsplats för

virke efter allmän väg förklaras ingå i vägens område. Det bör därvid tillkomma

vägorganisationen att vid behov ansöka örn expropriation för anordnande

av upplagsplatser efter redan förefintliga vägar. \ id vägorganisationens

utbyggnad böra sådana föreskrifter meddelas beträffande uppgörande

av arbetsplan för ny- eller ombyggnad av allmän väg, att det skall

åligga förrättningsmannen att i planen upptaga anordnandet av behövliga

upplags- eller lastplatser för virke efter vägen. Efter arbetsplanens fastställande

i vanlig ordning böra sådana platser utbyggas genom vägväsendets försorg

i samband med vägföretaget i övrigt samt därefter underhållas och förvaltas

av vägorganisationen. ___...

Vid utbyggandet av den nya vägorganisationen böra vidare sådana bestämmelser

meddelas rörande uppgörande av arbetsplan för ny- eller ombyggnad

av allmän väg, att förrättningsmannen ålägges att i samråd med ortsrepresentanterna

samt i anslutning till den utbyggnadsplan för det enskilda vägnätet

i orten, som kan lia upprättats, i planen intaga anknytningar till de

virkestransportvägar, som redan finnas eller kunna förutses bliva byggda i

en nära framtid.

Vid de allmänna vägar i skogsbygderna, där länsstyrelserna föreskrivit en

nedsättning av högsta tillåtna fordonsbredden under 200 centimeter, böra

genom vägväsendets försorg mötesplatser anordnas så skyndsamt som möjligt,

varefter restriktionerna beträffande fordonsbredden upphävas.

I sådana fall, då vägens beskaffenhet icke medger körning med nu tillåtna

högsta hjultryck av 2,000 kilogram och länsstyrelserna därför funnit sig nödgade

att lämna föreskrift örn lägre högsta hjultryck, böra så snabbt som

möjligt förstärkningsarbeten utföras å broar, trummor och andra svaga punkter

å vägen, varefter restriktionerna beträffande lijultryck böra mildras.

Medelsanvisningen till smärre förbättringsarbeten å de allmänna vägarna

synes i detta syfte böra utökas. Intill dess sådana förstärkningsarbeten kommit

till stånd böra länsstyrelserna i viss omfattning beträffande väg, för

vilken lägre hjultryck föreskrivits, meddela dispens för körning med högre

hjultryck å sådana delar av vägen, .särskilt vintertid då vägbanan är tjälad,

där broar och trummor av sämre bärighet icke förekomma.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Med hänsyn till skogstransporterna framstår det såsom ett synnerligen

angeläget önskemål, att sådan ändring av vägtrafikstadgan så snabbt som

möjligt kommer till stånd, att ett hjultryck av 2,500 kilogram må bliva generellt

tillåtet.

Beträffande handläggningen av understödsverksam heten

ifråga om skogsvägar har skogsutredningen föreslagit följande ändringar

av nu gällande administrativa regler. Sedan ansökan örn statsunderstöd

till skogsvägar såsom hittills ingivits till skogsvårdsstyrelsen, bör denna

med eget yttrande översända densamma till länsstyrelsen. Länsstyrelsen

bor därefter med ledning av upprättade behovsplaner till prövning upptaga

frågan, huruvida de föreslagna vägföretagen kunna anses lämpligt anpassade

till befintligt eller för den närmaste framtiden planerat vägnät, i vad detta

avser allmänna vägar och enskilda utfartsvägar. Finner länsstyrelsen, att visst

vagföretag eller del därav bör utgöras av allmän väg eller enskild utfartsväg,

skall i det utlåtande, som åtföljer handlingarnas återställande till skogsvårdsstyrelsen,

angivas när företaget kan beräknas bliva upptaget i förslag

till flerårsplan, respektive när medel till detsammas utförande kan påräknas.

Sedan ansökningarna återställts från länsstyrelsen, har skogsvårdsstyrelsen att

beträffande ansökan, som icke föranlett erinran i enlighet med vad förut

sagts, upprätta plan för företaget och i övrigt ombesörja ärendets handläggning.

o Tillkomsten av skogsvägar bör från det allmännas sida stödjas genom

såväl bidrag som lån.

Statsbidrag till skogsvägar bör som hittills utgå med högst

50 procent av den godkända kostnaden för vägföretaget. Den högsta bidragstilldelningen

bör alltid utgå för s. k. stamvägar, varmed avses sådana året

runt med motorfordon farbara skogsvägar, som utgöra huvudled för utforsling

av skogsprodukter från större skogsområden. Bidraget till övriga skogsvägar

bör däremot kunna variera mellan 15 och 40 procent alltefter båtnad, företagarnas

ekonomiska villkor med flera förhållanden.

Befmnes med hänsyn till rådande arbetslöshet erforderligt, att för skapande

av arbetstillfällen genom igångsättande av skogsväganläggningar bidrag lämnas

utöver vad förut sagts, bör Kungl. Majit kunna medgiva, att inom visst

område bidrag av ytterligare 10 procent av den godkända kostnaden må av

skogsvårdsstyrelsen beviljas. Sådant tilläggsbidrag bör kunna utgå till såväl

stamvägar som övriga skogsvägar.

Statsbidrag till flottledsbyggnader samt till skogshärbärgen och därmed

jämförliga förläggningar böra icke vidare utgå från samma anslag som bidrag

till skogsvägar.

Som villkor för bidrag till skogsväg skall gälla, att nyttan av företaget kan

beräknas minst motsvara kostnaden därför. Hänsyn bör därvid tagas även

till nytta utöver den rent skogsekonomiska.

Nuvarande villkor örn företräde för företag ägnat att motverka arbetslöshet

bör ej vidare gälla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 244.

9

I fråga om statligt stöd till skogsvägföretag genom lån

bör gälla, att lån kan utgå antingen till företaget såsom sådant eller till enskilda

delägare i företaget. Minimibeloppet av lån bör vara 500 kronor i

stället för 1,000 kronor enligt nu gällande regler. Amorteringsfriheten har

föreslagits utsträckt från ett till två år. Därest delägarna i vägföretaget äro

flera än fem och samtliga önska erhålla lån, må för företaget utses en särskild

styrelse, som har att i allt vad lånet rörer företräda delägarna.

Lån och bidrag böra få utgå med sammanlagt högst 80 procent av den

beräknade kostnaden för företaget.

Samtliga med statligt stöd tillkomna skogsvägar böra i viss ordning underhållas.

Då lagakraftvunnen förrättning enligt lagen om enskilda vägar icke

föreligger beträffande statsunderstött vägföretag, bör i det mellan skogsvårdsstyrelsen

och väghållarna upprättade kontraktet inrymmas bestämmelse om

skyldighet att underhålla vägföretaget under viss tid, högst 20 år.

För att fylla det närmaste behovet av skogsvägbyggnader i landet uppskattar

skogsutredningen anslagsbehovet till 4.5 miljoner kronor per

år under 10 år, varav 0.5 miljoner kronor anses böra utgå såsom särskilt

förvaltningsbidrag åt skogsvårdsstyrelserna för projekterings- och planläggningsverksamhet.

Anslagsäskanden böra för varje år avgivas av skogsstyrelsen

med anpassning efter det aktuella läget.

I utredningens förslag har även upptagits frågan örn revision av statens

järnvägars taxa för godsbefordran. Enligt utredningens

mening böra härvid skogsprodukterna erhålla en gynnsammare tariffplacering

än för närvarande. Vidare bör taxan givas en konstruktion, som i

högre grad än hittills gynnar transporter över längre avstånd.

Motivering till 1936 års skogsutrednings förslag.

Under särskilda kapitel har 1936 års skogsutredning angivit vissa allmänna

synpunkter pä skogsbrukets transportfrågor samt lämnat en redogörelse örn

kostnader för långtransport av skogsprodukter vid olika transportsätt. Beträffande

innehållet i dessa kapitel hänvisas till betänkandet (sid. 97—114).

Åtgärder för en ändamålsenlig planläggning av skogsbrukets transportväsende.

Skogsutredningen har framhållit, att utfrakten av skogsprodukterna alltifrån

produktionsplatsen i skogen fram till konsumtions- eller förädlingsorten

verkställdes genom ett antal olika transportmoment, som vanligen arbetade

i serie, men även kunde helt eller delvis ersätta varandra. I transportkedjans

tidigare led användes övervägande levande arbetskraft, vars uppgift vore att

från den utspridda produktionsorten sammanföra de många små godspartierna

till större enheter på platser, där mekaniserade, för masstransport avsedda

transportmetoder, nämligen järnvägsfrakt, bilfrakt och flottning kunde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

taga vid. Det nämnda arbetet i transportsystemets tidigare led inginge som

ett moment av själva virkesdrivningarna samt vore därför i första hand en

skogsägarnas och avverkarnas angelägenhet. Emellertid förutsatte ett rationellt

planläggande av detta drivningsarbete mycket ofta anordnande av speciella

skogsvägar eller ett förbättrande och utbyggande av förefintliga enskilda

vägar. För byggande av dylika skogsvägar av olika typer hade det

ansetts befogat, att statligt stöd i viss omfattning lämnades. Det allmänna intresset

framträdde sålunda redan på detta tidiga stadium av skogstransporlerna.

Efter redogörelse för den allmänna planläggningen av de olika transportmedlen,

vägväsendet, järnvägarna och flottningen, som begagnas för skogsprodukter,

har utredningen anfört.

Den allmänna planläggning i stort av skogsbrukets transporter, som skogsutredningen

finner behövlig, kan ej lämpligen äga rum efter ensartade grunder

i landets alla delar. I Norrlands, Dalarnas och Värmlands skogsbygder,

där skogsbruket är av dominerande betydelse, bör denna näring kunna kräva

att vid trafikväsendets fortsatta utformning få äga ett bestämmande

medinflytande. För flottledernas vidkommande gäller detta obetingat; för

vägväsendet under nödigt hänsynstagande till andra näringars berättigade

behov. I de södra och mellersta landsdelarna, där flottningen är av ringa

vikt samt skogsbruket för sina transporter väsentligen använder sig av järnvägar

och av bilar, få dess önskemål från ort till ort av-vägas efter skogsnäringens

betydelse för folkförsörjningen och i möjligaste mån sammanjämkas

med de krav, som framställas från andra näringar och samhällsintressen.

På grund av den utomordentligt stora betydelse transportkostnaderna

ha för skogsbrukets ekonomi och möjligheterna av en god skogsvård

synes dock även i de södra landsdelarna allvarlig hänsyn böra tagas till

skogsbrukets krav på ifrågavarande område. Den planläggningsverksamhet,

som i det följande skall avhandlas, måste sålunda under alla förhållanden

bliva smidig samt helt anpassas efter förhållandena i det särskilda fallet.

Skogsutredningen har lämnat en redogörelse rörande brister i det nuvarande

systemet och behovet av bättre planläggning. Denna redogörelse återfinnes

å sid. 118—127 i betänkandet.

En översiktlig undersökning om behovet av förbättrade transportmöjligheter

inom skogsbruket och i samband därmed en planläggning av de åtgärder,

som lämpligen kunde ifrågakomma för tillgodoseende av detta behov,

borde enligt skogsutredningens uttalande komma till stånd. Beträffande denna

undersökning har utredningen i huvudsak yttrat.

Då skogsbruket såväl kombinerat som alternativt för sina transporter använder

sig av alla tillgängliga slag av transportmedel för varor, bör undersökningen

om en rationell utbyggnad av skogstransportvägarna omfatta alla

dessa olika transportmedel. Det är därvid angeläget, att möjligheterna för

en samköming mellan de olika transportsätten särskilt beaktas, enär dessa

möjligheter hittills i viss omfattning synas ha varit förbisedda. Emellertid

måste utredningen av tekniska och administrativa orsaker så att säga utgå

från vägväsendet och bedrivas inom dess ram. Samköming mellan flottning

samt landsvägstransport av virke likaväl som kombinerande av bil- och

järnvägstransporter måste alltid åvägabringas genom att vägnätet på lamp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

ligt sätt utbygges för att nå kontakt med eller fullständiga flottleds- och

järnvägsnäten. Planläggningsundersökningen måste därför utföras av vägväsendets

representanter, varvid det emellertid bör åligga dessa att vid uppdragets

genomförande sorgfälligt beakta, att för skogsbrukets vidkommande

alla möjligheter till anordnande av rationell samverkan med andra transportmedel

tillvaratagas.

Skogsutredningen får härefter framhålla, att dess yrkande örn upprättandet

av en allmän plan för transportmedlens utbyggnad utgått från skogsbrukets

egna behov, vilka hittills på detta område varit illa tillgodosedda.

Emellertid kommer upprättandet av en dylik plan att beröra även andra

näringars transportförhållanden samt den allmänna samfärdseln i dess helhet.

Huruvida även inom andra näringsområden ett likartat behov av en

rationalisering av transportmöjligheterna föreligger, tillkommer det icke

skogsutredningen att bedöma. Denna får sålunda begränsa sina yrkanden

att avse de landsdelar och orter samt de trafikområden, där skogstransporterna

äro av väsentlig betydelse. Skulle skogsutredningens yrkande om upprättande

av en allmän behovsplan beträffande skogstransportmedlens rationella

iitbyggnad vinna bifall, lärer det organ, till vilket uppdraget överlämnas,

få bedöma, i vad mån utredningen ingriper även på andra näringsområden

och möjligen bör omsluta även dessa. En prövning måste sålunda

ske av arbetsuppgiftens omfattning på gränsområdet mellan skogsbrukets

samt övriga transportbehov, varefter en geografisk avgränsning av de områden

bör äga rum, vilka behovsplanen bör omfatta.

Upprättandet från skogsbrukets utgångspunkter av en allmän behovs- eller

utbyggnadsplan beträffande vägnätet och dettas anknytning till andra

transportleder borde, då skogsbruket för sina transporter i lika mån använde

sig av såväl allmänna vägar som enskilda vägar och speciella skogsvägar,

enligt skogsutredningens uppfattning omfatta samtliga dessa vägtyper.

Emellertid torde arbetet böra verkställas i olika ordning beträffande de skilda

slagen av vägar.

I den plan för det allmänna vägväsendets förstatligande, som statsmakterna

1942 godkänt, ha delvis ändrade riktlinjer fastslagits beträffande planläggningsverksamheten

i fråga om de allmänna vägarna. Enligt dessa

riktlinjer kan den allmänna väghållningen sägas omfatta två huvudpunkter,

nämligen ombesörjande av vägunderhåll och vägbyggnad samt planläggning

av det allmänna vägnätets utformande.

Rörande de allmänna principerna för planläggningsverksamheten har angivits

följande.

Planläggningen av vägbyggnadsverksamheten måste — örn de med densamma

avsedda syftena skola vinnas — ske under hänsynstagande till faktorer

av ekonomisk, näringspolitisk, social, kulturell och teknisk natur. Förfarandet

vid planläggningen måste därför gestaltas så, att säkerhet vinnes

för att alla dessa faktorer bliva i möjligaste mån beaktade.

De flerårsplaner, sorn efter förstatligandet skola upprättas, bliva av tre

slag, nämligen:

1) Femårsplaner för förbättringsarbeten å huvudvägar.

2) Fyraårsplaner för omläggning och förbättring av bygdevägar.

3) Fyraårsplaner för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar.

Planerna skola enligt den nya ordningen fastställas av Kungl. Majit i vad

avser huvudvägar och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i vad avser öv
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1L Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

riga vägar. Hittills ha förefintliga planer endast godkänts av nämnda

styrelse.

Skogsutredningen har i anslutning till riktlinjerna för ifrågavarande planläggningsverksamhet

anfört.

För skogsbrukets trafikbehov äro i regel bygdevägarna av vida större betydelse

än huvudvägarna. Skogsbrukets intressen rikta sig därför främst mot

den ordning, i vilken planerna för bygdevägarna tillkomma. Det lokala näringslivets

behov och då även skogsbrukets skola enligt den nya ordningen

tillgodoses dels genom att planernas slutliga upprättande förlagts till länsstyrelserna

och dels genom att vägnämnder och länsvägnämnder skola beredas

tillfälle att avgiva yttrande före planernas fastställande. Riksdagen

har särskilt beaktat betydelsen av att skoglig sakkunskap blir representerad

i länsvägnämnderna samt förordat, att skogsvårdsstyrelsema berättigades att

utse en representant inom varje länsvägnämnd. Vidare har riksdagen uttalat,

att riksvägnämnden borde kompletteras med en av Kungl. Majit utsedd representant

för skogsbruket.

Den ståndpunkt, riksdagen sålunda intagit, är ur skogsbrukets synpunkt

synnerligen värdefull. I vägnämnderna torde man, på grund av det sätt, varpå

ledamöterna utses, ej kunna förvänta, att skoglig sakkunskap eller erfarenhet

skall bliva företrädd i högre grad. Det ligger då så mycket större

vikt uppå, att de skogliga intressena i transportfrågorna bliva bevakade i

länsvägnämnderna. Att detta sker genom att skogsvårdsstyrelsema där få

insätta en ledamot, torde vara lämpligt. Det bör tillkomma denne ledamot

att noga se till, att skogsbrukets transportintressen bliva i tillbörlig grad tillgodosedda

vid flerårsplanernas uppgörande. Det torde därvid särskilt ankomma

på honom att övervaka, att en rationell samverkan mellan olika

transportmetoder för skogsprodukter åvägabringas. Synnerligast gäller detta

samordnande i de nordliga och mellersta landsdelarna i lämplig omfattning

av väg- och flottledsnäten. En betydelsefull rationalisering av skogstransporterna

kan stundom åstadkommas genom att vägar byggas för tillförsel av

virke till flottleder eller rent av genom att vägar helt få ersätta svårtrafikabla

eller dyra flottleder.

Med den utformning, statsmakternas beslut om vägväsendets förstatligande

erhållit i fråga om planläggningen, finner skogsutredningen, att dess yrkande

om uppgörandet av en allmän ^byggnadsplan för skogsbrukets transportvägar

blir, för de allmänna vägarnas vidkommande, tillgodosett.

Beträffande enskilda vägar och speciella skogsvägar

kunde det, enligt vad skogsutredningen ifrågasatt, synas onyttigt att uppgöra

en utbyggnadsplan, då byggnadsföretag i fråga örn dylika vägar vore beroende

av beslut från markägarnas sida och myndigheterna därför ej besutte

några maktmedel att planmässigt dirigera detta vägbyggande. En sådan invändning

hade emellertid ej full bärkraft. Såväl enskilda utfartsvägar som

särskilda skogsvägar kunde i viss ordning erhålla byggnadsbidrag. Därvid

hade de bidragslämnande myndigheterna vissa möjligheter att övervaka företagens

planläggning. För skogsvägarnas vidkommande torde gälla, att de allra

flesta komme till med statsbidrag samt att det allmänna sålunda, om statsorganen

målmedvetet utnyttjade denna möjlighet, borde kunna dirigera berörda

verksamhet på lämpligt sätt. Sådana planer hade redan upprättats av

skogsvårdstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län. Vidkommande spörs
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

13

målet på vad sätt ifrågavarande planer för de enskilda vägarna borde uppgöras

samt genom vilka organ denna arbetsuppgift borde lösas har skogsutredningen

anfört.

Vid övervägandena härom måste först klargöras, huru pass tekniskt utarbetade

planerna böra vara. Därav beror nämligen huru arbetskrävande uppgiften

blir samt vilka kostnader den medför. Fråga är nu om ett slags behovsplaner,

vilka lämpligen böra benämnas utbyggnadsplaner. Vad man vill få

undersökt, kartlagt och bokfört är behovet av förbättrade transportmöjligheter

i envar ort samt därav betingade åtgärder. Man når nämligen då det

viktiga syftet, att vart och ett företag, som ifrågasättes till utförande, omedelbart

kan bedömas i ett större sammanhang samt inordnas som ett led i den

transportplan, som gäller för orten i dess helhet. Med denna syn på arbetsuppgiften

följer, att de företag eller åtgärder, som ingå i planen, böra på

lämpligt sätt graderas efter angelägenhet. Några arbetsplaner skola däremot

icke i detta sammanhang upprättas. I allmänhet torde på detta stadium ej

heller några byggnadstekniska överslagsberäkningar eller summariska kostnadskalkyler

vara behövliga.

Arbetet skall sålunda enligt skogsutredningens mening innebära, att för

respektive områden, som utgöra enheter vid undersökningen, utrönas de åtgärder

av skilda slag, vilka krävas för transportmöjligheternas förbättrande,

varvid särskilt bör observeras, att möjligheter skapas för anknytning till allmänna

vägnätet, flottleder och järnvägar i alla sådana fall, då förbindelserna

härigenom kunna rationaliseras. De åtgärder, som sålunda konstateras

som önskvärda, graderas efter angelägenhet, förtecknas, beskrivas och inläggas

på karta. I den mån så för spörsmålens klarläggande befinnes nödvändigt,

utföras summariska överslagskalkyler om kostnader, eljest icke.

I fråga om de allmänna principerna för undersökningens utförande har

skogsutredningen uttalat.

För skogsvägarnas vidkommande böra planerna klargöra byggnadsbehovet

samt vägarnas ungefärliga förläggning och längd i respektive orter. Undersökningen

får baseras på skogsmarkernas areal och produktionsförmåga,

förefintligheten av tidigare byggda vägar, kännedom om befraktningsriktningen

för virke av olika slag m. m. Det är icke alltid givet, att alla virkessortiment

vinna avsättning och böra utfraktas åt samma håll. I Norrland

går sålunda industrivirket på basväg till flottlederna, men ved, lövvirke och

specialsortiment till bilväg eller järnväg. I mellersta och södra Sverige utfraktas

ofta sågtimmer, massaved och specialsorliment åt skilda håll. Avsättningsförhållandena

måste sålunda påverka skogsvägnätets planläggning.

Hänsyn torde jämväl få tagas till planlagd kolonisation och nv bebyggelse,

där sådan kan förväntas.

Skogsvägarna torde synnerligen ofia komma att utmynna å enskilda byocli

gårdsvägar, som då få mottaga och vidarebefordra skogstransporterna.

Dessa sistnämnda vägar lia emellertid vanligen icke den planläggning och

bärighet, som kräves för denna arbetsuppgift, varför förbättringsåtgärder

eller kanske ofta totala omläggningar bliva nödvändiga. Dylika arbeten böra

då upptagas i utbyggnadsplanen. Skogsutredningen vill i detta sammanhang

erinra örn den kända regeln, att den svagaste punkten eller skarpaste lutningen

å en väg bestämmer lastens storlek å vägens hela längd. Det är därför

irrationellt ali koppla in välbyggda, i terrängen rätt lagda skogsvägar

på enskilda utfartsvägar med svag vägkropp och måhända besvärande lutningar,

utan att dessa sistnämnda vägar tillfredsställande iståndsättas. På

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

detta område är ett planmässigt samordnande av byggnadsverksamheten beträffande

skogsvägar och övriga enskilda vägar betydelsefullt, men har hittills

så gott som fullständigt försummats. Uppgörandet av utbyggnadsplanerna

bör utgöra en grund för en bättre ordning i detta hänseende.

Vad angår spörsmålet huru nu ifrågavarande undersökning praktiskt bör

bedrivas och vem som skall handha uppgiften har skogsuf redningen anfört

följande.

Först må framhållas, att utbvggnadsplanen för de enskilda vägarna och

skogsvägarna måste anknytas till förefintliga flerårsplaner för de allmänna

vägarna. Redan av denna anledning torde arbetsuppgiften böra handhas

av länsstyrelserna. Ett ytterligare skäl härför är, att efter vägväsendets

förstatligande länsstyrelserna komma att ombesörja prövningen av frågor

örn statsbidrag till enskilda vägar. Då länsschaktmästarebefattningarna vid

vägreformens genomförande indragas samt dessa befattningshavares uppdrag

beträffande enskilda vägar kommer att ombesörjas av distriktsförvaltningen,

torde länsstyrelsen vid undersökningens verkställande, vad gäller

enskilda vägar i allmänhet, böra biträdas av personal inom distriktsförvaltningen.

Vad de speciella skogsvägarna beträffar bör preliminärt förslag till

^byggnadsplan upprättas av skogsvårdsstyrelsen, vilken nu handhar den

statliga bidragsverksamheten på detta område samt är väl förtrogen med

skogsbrukets vägbehov.

Beträffande gången av utbyggnadsplanens upprättande i fråga om enskilda

vägar och skogsvägar har skogsutredningen angivit följande riktlinjer.

Skogsvårdsstyrelsen utarbetar en behovsplan för ett skogsvägnät inom

länet. I denna införas först lill sin sträckning redan utbyggda skogsvägar,

under arbete varande sådana samt företag, till vilka bidrag beviljats men

vilka ännu ej påbörjats. Domänverkets revirförvaltningar samt större enskilda

skogsförvaltningar böra därvid anmodas lämna uppgifter örn av dem

utförda vägarbeten, så att planen över det redan utbyggda eller under arbete

varande skogsvägnätet må bliva så fullständig som möiligt. Därefter kompletterar

skogsvårdsstyrelsen planen genom angivande av ungefärliga sträckningen

av sådana skogsvägar, som kunna finnas vara behövliga för erhållande

av ett fullständigt skogstransportnät.

Vid uppgörandet av denna skogsvägplan torde så gott som städse befinnas,

dels att förefintliga eller föreslagna nya skogsvägar utmynna å enskilda

by- och gårdsvägar samt dels att sådana vägar med längre eller kortare

sträckningar måste inlemmas i skogsvägnätet. Byggnadsbehof! å berörda

enskilda vägar måste då granskas. Denna arbetsuppgift bör tillkomma den

statliga vägorganisationen, d. v. s. distriktsförvaltningen.

Skogsvårdsstyrelsen har därför att till länsstyrelsen överlämna den av densamma

utarbetade planen med särskilt angivande av de sträckningar, där

enskilda by- och gårdsvägar på ett eller annat sätt beröras. Länsstyrelsen

överlämnar planen till distriktsförvaltningen, som har att granska och vid

behov komplettera densamma. Därvid bör det tillkomma distriklsförvaltningen

att dels undersöka att planen på lämpligt sätt anknytes till det allmänna

vägnätet och för detta gällande flerårsplaner och dels förteckna och

angiva de arbeten å enskilda vägar, som behövas för komplettering av det

speciella skogsvägnätet.

Sedan planen sålunda blivit av distriktsförvaltningen översedd och fullständigad,

överlämnas den till länsstyrelsen för slutlig granskning.

Skogsutredningen förutsätter, att ett fortlöpande samarbete mellan distrikts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunni. Maj.ts proposition nr 244. 15-

förvaltningen och skogsvårdsstyrelsen skall äga rum vid handläggningen av

dessa ärenden.

Något slags fastställande av planen kan elier bör givetvis ej äga rum, utan

dennas uppgift är att utgöra ett kunskapsunderlag för ernående av större

planmässighet vid utbyggandet av det för skogsbruket erforderliga vägnätet.

Av praktiska skäl torde måhända vara lämpligt, att utbyggnadsplanen för

enskilda vägar och skogsvägar utarbetas för lämpligt avgränsade områden

var för sig.

Då planen utarbetas av statsorgan inom dessas vanliga tjänsteutövning,

torde några särskilda anslag för arbetet ej behöva förekomma.

Skogsbrukets önskemål beträffande de allmänna vägarna. Under ett särskilt

kapitel har skogsutredningen framlagt och motiverat sina förslag örn

skogsbrukets önskemål beträffande de allmänna vägarna. Härvid har behandlats

behovet av nybyggnad av smärre allmänna vägar samt utbyggnadsprogrammets

avvägning mellan huvudvägar, bygdevägar och ödebygdsvägar.

Det förut berörda förslaget om anordnande av upplags- och lastplatser till

skogsbrukets tjänst vid de allmänna vägarna har i detta sammanhang närmare

motiverats, liksom frågan om anknytning av skogsbrukets vägar till

det allmänna vägnätet samt förstärkningen till de tunga skogstransporternas

tjänst av svaga punkter å de smärre allmänna vägarna. I fråga om det

närmare innehållet i detta kapitel hänvisas till betänkandet sid. 136—158.

Det statliga stödet åt skogsvägarna. Skogsutredningen har erinrat, att de

enskilda byvägarna i stor omfattning tjänade skogstransporterna. Som följd

därav måste det vara ett skogsbrukets önskemål, att dessa vägar erhölle

en även för virkestransporter ändamålsenlig beskaffenhet och sträckning.

Uppenbart vore alltså, enligt vad skogsutredningen vidare framhållit, att

frågor rörande byvägarna och de speciella skogsvägarna mycket ofta bleve

intimt sammankopplade med varandra. Under sådana förhållanden bär det

synts skogsutredningen kunna ifrågasättas att för båda dessa vägtyper tilllämpa

enahanda former för det statliga stödet ävensom använda samma

administrativa organ för såväl skogsvägar som övriga enskilda vägar. Emellertid

har utredningen kommit till den uppfattningen att en dylik anordning

icke skulle vara lämplig. Beträffande administrationen av de

speciella skogsvägarna har skogsutredningen vidare i huvudsak

anfört följande.

En analys av de förutsättningar och villkor, som statsmakterna uppställt

för beviljande av bidrag å ena sidan till vanliga enskilda vägar och å andra

sidan till särskilda skogsvägar giver klart vid handen, att bidragen till de

enskilda vägarna äro av social karaktär; en förutsättning för bidrags lämnande

är, alt företaget i ett eller annat hänseende skall vara för väghållarna

betungande. Beträffande de särskilda skogsvägarna äro förutsättningarna

motsatta. I fråga örn dem gäller, att den skogsekonomiska nyttan av företaget

skall vara uppenbar, d. v. s. att företaget åtminstone på lång sikt skall

vara räntabelt. För skogsvägarna tillämpas sålunda samma grundprincip,

som statsmakterna hävdat i fråga örn bidrag till rena skogsvårdsåtgärder

såsom skogsdikningar, skogsodlingar, röjningar m. m. Motivet härtill är

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 244-

givetvis, att skogsvägbyggandet har karaktär av en rent skogsprodukt^ åtgärd.

Av det sagda har framgått, att det i varje fall synes omöjligt eller olämpligt

att samordna bestämmelser och villkor för den statliga stödverksamheten

åt å ena sidan enskilda utfartsvägar och å andra sidan speciella skogsvägar.

Redan häri framträder ett motiv för skilda anslag och skild administration.

Härjämte kunna andragas andra, starkare motiv.

I fråga om skillnaden mellan skogsvägar och övriga enskilda vägar har

skogsutredningen vidare anfört följande.

Vårt lands vägnät tjänar i första rummet bebyggelseintressen. Mera undantagsvis

kunna dock allmänna eller enskilda vägar lia tillkommit på grund

av exempelvis gruvdrift eller i samband med annat utnyttjande av särskilda

naturtillgångar. I dylika fall torde emellertid samtidigt uppstått bebyggelse

av betydande omfattning. Då det gäller att utvinna skogens avkastning,

en areell produktion i egentligaste mening, uppstår väl ett behov av

vägar men däremot ej av någon fast bebyggelse vid råvarukällan. Allmänna

vägar och enskilda utfartsvägar äro sålunda närbesläktade såsom i båda fallen

framtvingade av bebyggelse. Skogsvägarna kunna, då orienteringen i terrängen

av befintlig bebyggelse därtill giver anledning, tjäna även denna och

bliva i sådana fall närbesläktade med enskilda utfartsvägar. Detta förhållande

inträffar emellertid långt ifrån alltid. Däremot ha skogsvägarna alltid

ett speciellt huvudsyfte, som ger dem en särskild karaktär och som, bortsett

från det ingenjörstekniska arbetet, kräver ett skogligt bedömande. Läget

av en virkestransportväg bestämmes i stort sett av terrängförhållandena, varför

hänsyn till bebyggelseintressen kan tagas endast i begränsad utsträckning.

För att tillförselområdet skall bliva så väl tillgodosett som möjligt,

måste vägen framdragas genom terrängens lägsta partier. Därmed är icke

sagt, att ej andra skogliga förhållanden kunna betinga vissa avvikelser från

denna grundregel. Införandet av motorkraften har nämligen i någon mån

upphävt kravet på medlut i utdrivningsriktningen, varigenom möjlighet vunnits

att taga hänsyn till även andra omständigheter än rena terrängförhållanden.

Förutom dessa drivningstekniska överväganden tillkomma de ekonomiska

beräkningar, som sammanhänga med bedömandet av bidragstilldelningen

och, då så är påkallat, de uppskattningar och kalkyler, som ligga till

grund för beräkning av olika intressenters delaktighet i byggnads- och underhållskostnader.

Alla dessa överväganden och kalkyler kräva skoglig sakkunskap

och lokalkännedom. Om den senare redan på förhand finnes, innebär

detta en betydande lättnad och tidsvinst vid vägförrättningarnas genomförande.

Härav torde den slutsatsen kunna dragas, att så snart andra organ

än skogliga skulle handlägga ärenden rörande skogsvägar, ett så aktivt ingripande

från skogligt håll ändock skulle bliva nödvändigt, att en sådan anordning

måste betecknas såsom opraktisk och för verksamheten främmande.

Härtill kan fogas, att skogsvårdsstyrelserna alltid måste omhänderhava den

propagandaverksamhet, som är nödvändig, i synnerhet då det gäller att

driva fram de större och viktigare vägföretagen, som ofta beröra ett flertal

intressenter.

Med hänsyn till vad skogsutredningen sålunda anfört bär det synts utredningen

mest ändamålsenligt, att den statliga stödverksamheten till å ena

sidan enskilda utfartsvägar och å andra sidan skogsvägar såsom hittills utövades

under skilda former och skild administration. Härom har skogsutredningen

ytterligare i huvudsak anfört följande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

17

Båda bidragsformerna komma alltid att fylla behov, som ofta framstå

såsom var för sig renodlade, och det skulle sannolikt ej vara lyckligt för

utvecklingen, därest bebyggelseintressen och rena skogsintressen stöde i ett

skarpt konkurrensförhållande till varandra beträffande medel ur samma

anslag. Byggandet av skogsvägar innebär i första hand en drivningsteknisk

förbättring av avsättningsförhållandena för skogsprodukter. Det torde därför

ligga närmast till hands, att denna verksamhet planlägges och ledes av

skogliga organ. Detta innebär även ett tillvaratagande av den snart tioåriga

erfarenhet på området, som skogsvårdsstyrelserna och deras tjänstemän förvärvat.

Enligt skogsutredningens uppfattning borde ett fortlöpande samarbete

mellan vägväsendets och skogsvägarnas målsmän äga rum. Skogsutredningen

har i fråga om sådant samarbete yttrat bland annat.

Sedan i samband med det allmänna vägväsendets förstatligande ärenden

rörande enskild väghållning komma att handläggas icke som nu av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen utan av länsstyrelserna, yppa sig helt nya och

förbättrade möjligheter i detta avseende. Skogsutredningen har tagit fasta

härpå och anser det vara av stor vikt, att länsstyrelserna enligt givna regler

beredas tillfälle att taga del i handläggningen av ärendena rörande skogsvägarna.

Likaväl som från skogsbrukets sida kan ställas krav på medinflytande

i den statliga vägorganisationen, likaså måste denna ha möjlighet att

följa och öva inflytande på skogsbrukets vägbyggnader.

Den planläggningsverksamhet, varigenom de viktigaste behoven ifråga om

enskilda utfartsvägar och skogsvägar kunna bliva kartlagda, är ett första

viktigt steg i samordnande riktning och utgör ett administrativt hjälpmedel

vid verksamhetens bedrivande. Planen gör det lättare för skogsvårdsstyrelserna

att bedöma i vilken ordning, vägansökningar böra handläggas, den

skapar ett instrument för en planmässig propagandaverksamhet och ger en

fast utgångspunkt för det allmännas överväganden angående anslagsbehoven.

I fråga om skogsbrukets huvudtransportvägar, som betjäna större skogsområden

och vilkas utbyggnad är av hög angelägenhetsgrad, kan den frågeställningen

uppstå, huruvida vägbehovet bör tillgodoses med allmän väg,

enskild utfartsväg — förutsatt bebyggelseintressen — eller speciell skogsväg.

Den förefintliga utbyggnadsplanen kan visserligen tjäna till ledning

härvid, men förhållandena och behoven kunna underkastas så snabba förändringar,

att en slutgiltig omprövning ändock torde vara av nöden i varje

särskilt fall. Här synes länsstyrelsen och vägorganisationen böra träda in för

att i samråd med skogsvårdsstyrelsen söka åstadkomma den mest ändamålsenliga

lösningen. Då skogsvägnätet därjämte i de flesta fall söker sig fram

till det övriga vägnätet och detta inom stora delar av landet icke kan anses

vara slutgiltigt utbyggt, är ett ömsesidigt hänsynstagande till olika behov en

nödvändig förutsättning för avgörandet av de olika företagens angelägenhetsgrad

och därmed ett riktigt anpassande till tiden av möjlighet för deras

utförande, önskemål angående framdragande av speciella skogsvägar böra

sålunda i skälig utsträckning kunna påverka nybyggnads- eller förbättringsfrågor

angående allmänna vägar och enskilda utfartsvägar, medan sådana

väganläggningar, vilka beslutats på grund av andra huvudmotiv än skogliga,

ofta skapa vidgade möjligheter för anläggning av nya skogsvägar.

kitt ytterligare skäl för alt fortlöpande samarbete bör äga rum mellan

Hillring till riksdagens protokoll 19iX. 1 sami. Nr lidi.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen är det förhållandet, att skogsvägarna

ofta äro beroende av de enskilda utfartsvägar, på vilka de mynna. Det

kan sålunda bliva nödvändigt att avgöra om ett vägföretag i sin helhet eller

till viss del är betingat av bebyggelseintresset eller skogsintresset. Därjämte

kunna uppkomma frågor om underhållsbidrag till skogsvägar eller till enskilda

utfartsvägar, i det senare fallet på grund av att främmande trafik i

form av virkestransporter framgå över dessa vägar. I alla dessa fall torde

det vara av stor betydelse, att statsbidrag, som beviljas av respektive länsstyrelse

och skogsvårdsstyrelse, kunna utgå såvitt möjligt samtidigt, så snart

fråga är om samverkande vägar.

I fråga om grunderna för statsunderstödet hyser skogsutredningen

den uppfattningen, att staten alltjämt borde stödja skogsvägbyggandet

såväl genom bidrag utan återbetalningsskyldighet som genom lån.

Beträffande de allmänna grunderna för denna statliga stödverksamhet Ilar

skogsutredningen i huvudsak yttrat.

Den tidrymd av snart tio år, under vilken med vissa avbrott medel till

statsbidrag åt skogsvägar av riksdagen beviljats, har varit tillräckligt lång

för en förändring av huvudmotiven för berättigandet av detta det allmännas

stöd. Då medel första gången för budgetåret 1933/34 anslogos för ändamålet,

var arbetslöshetens bekämpande ett av huvudmotiven i varje fall för

riksdagen, varför kungörelsen i ämnet då uppställde företags arbetslöshetslindrande

natur som villkor för statsbidrag. Inom skogsbruket hade redan

då lastbilen med framgång börjat användas för virkestransporter direkt från

avverkningsplatserna. Numera har utvecklingen kommit därhän, att lastbilen

åtminstone för landet söder om Bergslagen—Värmland visat sig vara

det mest betydande transportmedlet för virke. Samtidigt har nödvändigheten

av att rationellt ordna skogsbrukets vägförhållanden framstått med

allt större skärpa. Ett välordnat skogstransportväsende, för vilket det ändamålsenliga

vägnätet är ett första villkor, innebär normalt för skogsnäringens

del ökade möjligheter för en förbättrad skogsvård och därmed större

avkastning och ökad lönsamhet. Erfarenheterna under nuvarande krisförhållanden

ha kraftigt bestyrkt nödvändigheten att kunna mobilisera landels

skogstillgångar på ett snabbare och mera vittomfattande sätt än under

fredsförhållanden. Bortsett från bristen på gummi och oljor, har bristen

på goda transportleder i skogarna varit till avsevärd olägenhet under rådande

avspärrning, då .skogens råvaror spela en så oerhört stor roll för

folkförsörjningen. Vårt lands vägnät har utbyggts med hänsyn till i första

hand bebyggelsesynpunkter. Att därvid en så viktig näring som jordbruket

i stort sett fått sina transportproblem lösta är självfallet. Skogsbruket däremot

framstår för närvarande såsom i detta hänseende missgynnat, en försummelse

som nu måste repareras. Ett åstadkommande av ett ändamålsenligt

skogsvägnät är därför i hög grad ett allmänt intresse liksom varje

annat statligt understöd åt skogsnäringen av skogsvårds- och produktio.nsfrämjande

natur. Statens kapitalinvestering i skogsvägarna kommer också

att på lång sikt visa sig räntabel genom förbättrad folkförsörjning och ökade

skatteintäkter. Huvudmotivet för statsunderstöd åt skogsvägarna har sålunda

alltmer blivit företagens stora allmännytta. Bidragen äro, såsom tidigare

framhållits, ett stöd åt skogsnäringen med social anknytning såtillvida,

som möjligheten att genom skogsvägarna underlätta utfartsintresset för avsides

belägen bebyggelse och deras egenskap av lämpliga objekt såsom beredskapsarbeten

i tider av arbetslöshet alltid bör beaktas. Ifrågavarande

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts proposition nr 244.

19

stödverksamhet bör smidigt anpassas efter rådande förhållanden och bygga

på frivillighetens grund ävensom vara förenlig med sunda ekonomiska principer.

Den bör följaktligen avse varje sådan ekonomiskt försvarlig, ur virkesproduktionens

synpunkt ändamålsenlig åtgärd, vars nytta ej inom skälig

tid kan tillgodogöras och för vilken kostnaderna väsentligt överstiga de omedelbara

fördelarna. Statsbidrag må beviljas under förutsättning, dels att

nyttan av det företag, vartill bidrag begäres, beräknas minst motsvara kostnaderna

därför, dels ock att skogens ägare icke antages kunna inom skälig

tid täcka kostnaderna för företaget genom att tillgodogöra sig nyttan av

detsamma. Statsbidrag må i första hand tilldelas den, som driver skogsbruket

såsom stöd till jordbruk eller som för sin och sin familjs bärgning är

beroende av arbetsinkomster från skogsbruket. Befinnes med hänsyn till rådande

arbetslöshet erforderligt för skapande av arbetstillfällen genom igångsättande

av skogsvårdsarbeten att bidrag lämnas utöver vad nyss sagts, bör

emellertid Kungl. Majit äga medgiva, att inom visst område bidrag av ytterligare

10 procent av den godkända kostnaden må av skogsvårdsstyrelsen beviljas.

Vid tilläggsbidrags beviljande skall tillika iakttagas, att företräde lämnas

företag, som äro särskilt ägnade att motverka arbetslösheten.

Enligt skogsutredningens uppfattning borde skogsvägarna, liksom fallet

vore med enskilda utfartsvägar, med hänsyn till deras allmännytta och svårigheten

att få dem till stånd, indelas i olika grupper. Syftemålet därmed

vore i första hand alt särskilja sådana året runt med motorfordon farbara

vägar — av skogsutredningen benämnda stamvägar — som tjänade som

huvudtransportleder för större skogsområden. Den av skogsutredningen förordade

planläggningsverksamheten ginge för skogsvägarnas del främst ut på

att utforma det erforderliga nätet av stamvägar. Rörande statens stöd till

byggande av stamvägar har skogsutredningen i huvudsak anfört.

För ett rationellt ordnande av skogsbrukets vägfråga kräves först och

främst ett tillfredsställande system av stamvägar. Skogsvägbyggandet har

hittills endast undantagsvis och då det gällt större sammanhängande förvaltningskomplex

utbyggts med iakttagande av större planmässighet. Detta

har sannolikt haft sin grund i svårigheten att kunna ena ett större antal

intressenter kring ett gemensamt företag. Med hänsyn till den stora vikten

av att få till stånd skogsvägar av stamvägs natur, synes intresset för desamma

böra stimuleras genom bestämmelsen, att statsbidrag till byggande

av stamväg alltid skall utgå med 50 procent av den beräknade kostnaden,

oavsett till vilken kategori de delaktiga fastighetsägarna höra och den

av skogstillståndet föranledda tolala båtnaden, där denna icke uppenbarligen

är så stor, att företaget kan förväntas komma till stånd utan statsbidrag.

Detta senare torde endast undantagsvis inträffa, enär företag av

denna typ komma att förete mycket växlande förhållanden i fråga om

skogsinnehav och omedelbar nytta för den enskilda fastigheten. Härtill

kommer, att man, örn vägloretaget berör ett stort antal intressenter, i viss

utsträckning torde få räkna med tvångsvis anslutning. Delaktigheten i väghållningskostnaderna

fördelas enligt lagen örn enskilda vägar med hänsyn

till den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma ali begagna vägen.

Då begagnandets omfattning står i visst förhållande till den omedelbara

nyttan, komma de fastigheter, för vilka denna är störst, att åläggas förhållandevis

större andelar av anläggningskostnaderna. Grunderna för fördelning

av underhållskostnader kunna däremot bliva annorlunda. Skogsutred
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

ningen hyser den uppfattningen, att ett sådant gynnande, som förut föreslagits,

av skogsbrukets viktigaste vägar är nödvändigt för att stimulera intresset

för och göra det möjligt för skogsvårdsstyrelserna att driva fram

deras utbyggnad. För stamväg av särskilt hög angelägenhetsgrad bör företrädesrätt

till statsbidrag föreligga.

För andra skogsvägar än stamvägar borde reglerna för bidragstilldelningen,

efter vad skogsutredningen framhållit, närmare kunna anslutas till den

av skogsutredningen förda principdiskussionen. Med hänsyn till karaktären

av de beräkningar, som måste utföras för att utröna företagens båtnad,

torde det dock vara mera praktiskt att tillämpa varierande bidragsprocenter

än ett avräkningsförfarande mellan kostnader och vinst i förening med

en fixerad, generell bidragsprocent. Beträffande stödet till dessa skogsvägar

har skogsutredningen vidare yttrat i huvudsak.

Vid ett avräkningsförfarande mellan kostnader och vinst är det ej tillfyllest

att beräkna den omedelbara vinsten i jämförelse med företagets anläggningskostnad,

utan synes det vara nödvändigt att åtminstone i begränsad omfattning

bestämma den kortare eller längre tid, som beräknats åtgå för att uppburen

vinst skall täcka anläggningskostnaderna. Är denna tidrymd mycket

kort, bör intet eller endast ett mindre bidrag utgå, varefter bidragets storlek

borde ökas successivt, alltefter som nämnda tidrymd bedömes bliva längre.

Av rent praktiska skäl kan dock ej en alltför invecklad gradering komma till

användning. Inom ramen för nu gällande bestämmelser, vilka böra tillämpas

för andra skogsvägar än stamvägar, kunna med hänsyn till det sagda

följande regler uppställas.

Till företag, där nyttan under de fem åren närmast efter det vägen väsentligen

tagits i bruk för sitt ändamål kan förväntas täcka den godkända anläggningskostnaden,

utgår statsbidrag med 15 procent av sagda kostnad; dock

att företag, vars nytta skäligen kan förväntas redan under de första två åren

efter nämnda tidpunkt motsvara hela anläggningskostnaden, ej må åtnjuta

statsbidrag. För företag av sist angiven beskaffenhet bör dock liksom för

andra stå öppet att erhålla lån från skogsväglånefonden. Till företag, där

nyttan av vägen under de första fem åren icke kan förväntas täcka hela anläggningskostnaden,

utgår bidrag med 25 procent av sagda kostnad. Då det

lärer förekomma, att vissa skogsägare av ekonomiska och sociala skäl äro i

behov av större bidrag än andra, synes i sådana fall en förhöjning av bidraget

böra ske med 10 respektive 15 procent av den godkända kostnaden

för företaget. Motsvarande förhöjning bör även kunna ske, då ett skogsvägföretag

kan vara av betydelse som utfartsväg för avsides belägna boningsorter

eller av andra särskilda skäl, som tid efter annan kunna göra sig gällande.

Den nuvarande bränslekrisen ger ett påtagligt exempel härpå. För

närvarande torde också de skogsvägar, som uppenbarligen bliva till avsevärd

betydelse för bränsleförsörjningen, vara uppmärksammade såsom särskilt

förtjänta av förhöjt statsbidrag.

I fråga örn vissa villkor för erhållande av statsbidrag har skogsutredningen

anfört följande.

Därest flera äro delaktiga i vägföretaget eller vägen framgår över fastighet,

till vilken vägen icke hör, bör som villkor för statsunderstöd uppställas,

att angående vägens byggande och underhåll skall ha ägt rum antingen

lagakraftvunnen förrättning å stället enligt lagen örn enskilda vägar

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

21

eller ock föreligga lagakraftvunnen dom eller träffad överenskommelse i

sådan form, som av skogsstyrelsen kan godkännas. Bestämmelsen, som bör

gälla såväl vid anvisande av bidrag som lån, är likalydande med den, som

nu gäller vid anvisande av byggnads- och underhållsbidrag till enskild väghållning

(enskilda utfartsvägar). Beträffande skogsbrukets stamvägar bör

följas elen praxis, som i fråga om sistnämnda bidrag utformats inom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen och som innebär, att överenskommelse icke

godkännes, då intressenterna i vägföretaget äro flera än fem. För stamvägar

torde sålunda normalfallet bliva förrättning enligt lagen om enskilda

vägar, varigenom bl. a. underhållsskyldigheten blir för framtiden reglerad

intressenterna emellan och knuten till fastigheterna. För övriga skogsvägar

däremot torde en enklare överenskommelse enligt av skogsstyrelsen fastställda

grunder vara tillfyllest.

Till ernående av en ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärd utjämning torde

beräkningen av kostnaden för företaget böra grundas på ortens genomsnittliga

pris för motsvarande arbete för de senaste åren. Nämnda kostnad

bör sålunda icke kalkyleras med utgångspunkt från topp- eller bottenpriser.

Därest det skulle visa sig, att de verkliga kostnaderna ej uppgå till de beräknade,

må den bidragsbeviljande myndigheten äga nedsätta bidraget till

det belopp, som skolat utgå, om hänsyn vid bidragets beviljande tagits till

de verkliga kostnaderna, och skall bidragstagaren vara skyldig återbetala

vad han erhållit för mycket.

Beträffande lån från skogsväglånefonden har skogsutredningen

erinrat, att erfarenheten rörande verksamheten hittills vore mycket

ringa. Det vore sålunda icke möjligt att ännu överblicka densammas verkningar.

Härom har skogsutredningen vidare anfört följande.

Lån från skogsväglånefonden bör kunna utgå antingen till företag såsom

sådant, då samtliga delägare så önska, eller till enskild delägare i företaget.

Härutinnan bör alltså enligt utredningens mening föreligga valfrihet

från delägarnas sida, varigenom verksamheten anses bliva underlättad. All

sannolikhet talar nämligen för att i fall av stora företag med många delägare

endast vissa av dem önska erhålla lån. I sistnämnda fall torde långivningen

böra ske direkt till den enskilde delägaren emot den godtagbara säkerhet,

envar för sig kan ställa. Önska samtliga delägare erhålla lån, och

äro de flera än fem, böra de äga rätt att utse en styrelse, bestående av

en eller flera personer, med bemyndigande att för delägarnas räkning upptaga

lån från skogsväglånefonden och med skyldighet att dels ställa erforderlig

säkerhet för lånet, dels å delägarnas vägnar underteckna kontrakt

med skogsvårdsstyrelsen angående företagets utförande och övriga med lånet

förenade förpliktelser. Delägare skall i sin tur gentemot företagets styrelse

förbinda sig att uppfylla alla med lånets erhållande förenade villkor ävensom

till styrelsen utställa säkerhet för honom åvilande del av lånebeloppet.

Vidare synes det utredningen lämpligt, att lån finge beviljas intill något

större del av den totala kostnaden än vad i den nuvarande kungörelsen stadgas.

Bestämmelsen härom föreslås därför bliva ändrad därhän, att lån och

bidrag finge utgå med tillsammantaget högst 80 procent (för närvarande 70

procent) av den beräknade kostnaden leir företaget.

Rörande frågan örn s k o g s v ä g a raas u n d e r h å 1 1 har skogsutredningen

framhållit, att det för närvarande helt saknades bestämmelser angående

skyldighet att sörja för del framtida underhållet av statsunderstödda

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

skogsvägar, vilket icke vore tillfredsställande. Skogsutredningen har i denna

fråga ytterligare anfört i huvudsak följande.

För de större och betydelsefullare stamvägarna med ett större antal delägare

kan det antagas, att alltid någon intressent eller trafikant har intresse av att

vägen befinnes i gott stånd. Därav följer, att sådana vägar måste vara föremål

för ett fortlöpande underhåll. Då dessa vägar därjämte höra till den grupp

av skogsvägar, som böra åtnjuta det högsta statsbidraget, torde det vara ett

rimligt krav från det allmännas sida, att deras framtida underhåll tryggas.

Genom förrättningsförfarande enligt lagen om enskilda vägar synes detta

syftemål kunna vinnas. Emot skärpta bestämmelser angående vägunderhållet

kan framhållas, att det ligger i vägföretagarnas eget intresse att upprätthålla

vägens transportförmåga. Detta kan möjligen anses vara fallet i fråga örn

mindre, fristående vägar eller sådana, som anknyta lill stamvägarna, i båda

fallen omfattande endast en eller ett fåtal väghållare. Det måste också erkännas,

att i fråga om sådana mindre skogsområden, som dessa vägar betjäna,

en utpräglad periodicitet i virkesavkastningens tillgodogörande kan vara för

handen. Ett sådant förhållande medför, att kravet på att vägens transportförmåga

ständigt upprätthålles icke är lika starkt framträdande som i fråga

örn stamvägarna. Däremot synes det angeläget, att underhållet i varje fall

säkras för så lång tid framåt, att det närmaste ändamålet med vägens byggande

icke äventyras. Skogsutredningen vill därför föreslå, att i av skogsvårdsstyrelsen

med väghållarna upprättat kontrakt i fråga örn skogsvägar,

där förrättning enligt lagen om enskilda vägar icke ägt rum, intagas bestämmelser

örn skyldighet att underhålla vägföretaget under viss tid. högst 20 år.

Fördelning av underhållsskyldigheten kan ske antingen vid förrättning

enligt lagen örn enskilda vägar eller, då sådan förrättning icke ägt rum,

genom mellan intressenterna träffad överenskommelse. Då vägunderhållet

bör bekostas av den på vägen framförda trafiken, skall delaktigheten i

underhållet bestämmas med hänsyn till den omfattning (= trafikintensitet),

i vilken de olika fastigheterna beräknas begagna sig av vägen, dock att ej

å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av

vägen. För vägar, i huvudsak avsedda för transport av skogsprodukter, ter

det sig sålunda naturligt att för underhållet nödiga medel erhållas genom

upptagandet av transportavgifter för på vägen utfraktad volymenhet virke.

Vid förrättning, avseende underhållet, fastställes för varje vägföretaget

tillhörande fastighet ett andelstal, varjämte bestämmes, huruvida underhållet

skall utföras gemensamt eller in natura efter vägdelning. Skogsutredningen

vill här framhålla, att det gemensamma vägunderhållet kan innebära

stora fördelar gentemot vägdelning. Sålunda kan först vid gemensamt

underhåll arbetet rationaliseras och eventuellt mekaniseras. I många fall

torde det även vara möjligt, att ortens vägmyndigheter kunna ställa maskiner

och personal till förfogande för arbetenas utförande. Ha intressenterna

i vägföretaget vid förrättning eller eljest enats örn att utföra underhållet

gemensamt, torde intet hinder möta för intressenterna att å stämma fatta

beslut om upptagandet av transportavgifter, vilkas storlek givetvis måste

avpassas efter den ram, som anges av vid eventuell förrättning fastställda

andelstal. Har överenskommelse angående gemensamt underhåll träffats annorledes

än vid förrättning enligt lagen örn enskilda vägar, synes det nödvändigt,

att intressenterna utse styrelse eller förtroendemän, som lia att

inkassera beslutade avgifter och verkställa underhållsarbetenas utförande.

Förekommer främmande trafik, d. v. s. trafikeras vägen av andra än

väghållare, kan slitageersättning utgå såsom bidrag till vägunderhållet på

sätt stadgas i lagen om enskilda vägar.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majda proposition nr 244.

23

Enligt skogsutredningens uppfattning borde i vissa fall statsbidrag kunna

utgå även till underhåll av skogsvägarna. Härom har skogsutredningen yttrat

följande.

Därest främmande trafik på skogsvägar äger rum i större omfattning eller

på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras, föreligger den

formella kvalifikationen för erhållande av underhållsbidrag. Då emellertid

statsunderstödet till enskild väghållning i vanlig bemärkelse, varav de i sen

tid tillskapade underhållsbidragen äro att anse som en utbyggnad, alltid riktat

sig mot av bebyggelsen betingade utfartsvägar, lärer det kunna förväntas,

att bidrag till underhåll av rena skogsvägar kommer att te sig främmande

för de organ, som handhava kungörelsens tillämpning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uppges till underhållsbidragsberättigade vägar för närvarande

hänföra bland annat sådana vägar, som, förutom att de utgöra utfart för en

viss bebyggelse, samtidigt äro utfart för i vägens närhet belägna större skogsområden,

vilkas ägare icke deltaga i vägens underhåll. Med hänsyn till vikten

av att skogens transportvägar komma till stånd och deras påtagliga allmännytta

såsom överhuvud bidragande till utnyttjandet av landets naturtillgångar,

anser skogsutredningen, att i varje fall stamvägarna böra komma i åtnjutande

av statsbidrag till vägunderhållet, då omfattningen eller arten av främmande

trafik så kräver. Därigenom vunnes även den fördelen för angränsande områden,

att vägarna icke finge avstängas för trafik. Härom bör ett principuttalande

göras av statsmakterna.

Sannolikt kommer underhållet av skogsvägarna, vilka i stor utsträckning

trafikeras huvudsakligen under den tid, vägbanan är tjälad, att te sig väsentligt

billigare än underhållet av andra allmänneligen befarna enskilda vägar,

där den främmande trafiken pågår året runt. Den totala årliga kostnaden

för statsbidrag till underhållet kan därför ej väntas bliva så stor, att anordningen

kunde väcka betänkligheter av rent statsfinansiella skäl. Någon ändring

av k valificeringsbes tämmelserna i den nu gällande kungörelsen angående

statsbidrag till enskild väghållning erfordras icke. Enligt dessa bestämmelser

komma i första hand skogsbrukets stamvägar att kunna erhålla underhållsbidrag.

Underhållsbidrag till skogsvägar bör beviljas av den myndighet

(länsstyrelsen), som handlägger ärenden rörande enskild väghållning. Dock

bör före besluts fattande inhämtas skogsvårdsstyrelsens och skogsstyrelsens

yttranden.

Behovet av skogsvägbyggnader och medelsåtgången för den närmaste framtiden.

Skogsutredningen har under år 1941 från skogsvårdsstyrelserna infordrat

uppgifter rörande i vilken omfattning dels byvägar behöva ny- eller ombyggas,

dels ock speciella skogsvägar anläggas till skogstransporternas tjänst.

Dessa uppgifter ha av skogsutredningen sammanställts i följande tabell.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Län

(Landstingsområde)

Ombyggnad av

byvägar

Nybyggnad av

Summa

kostnad

1,000-tal

kronor

Längd

km

Kostnad

1,000-tal

kronor

Permanenta

skogsbilvägar

Bilbasvägar

Längd

km

Kostnad

l,U00-tal

kronor

Längd

km

Kostnad

1,000-tal

kronor

Stockholms ..............

90

329

100

509

170

327

1,165

Uppsala..................

—

—

272

1,367

_

_

1,367

Södermanlands ...........

280

1,120

310

1,280

_

2400

Östergötlands ............

208

877

490

2j325

_

_

3,202

Jönköpings ..............

—

—

1,500

5,250

—

_

5^250

Kronobergs ..............

—

—

1,000

3,000

_

_

3;ooo

Kalmar norra ............

300

900

450

2,250

_

_

3,150

Kalmar södra ............

500

1,500

450

1,575

__

3j075

Gotlands..................

450

900

120

600

_

_

ljöOO

Blekinge..................

1,000

6,000

1,000

4,000

_

_

lojooo

Kristianstads..............

—

—

^00

2,000

_

_

2,000

Malmöhus................

—

—

1 50

250

_

_

''250

Hallands .................

300

600

200

900

_

_

1,500

Göteborgs och Bohus......

50

325

250

1,625

_

1,950

Älvsborgs.................

100

400

300

1.200

_

_

1,600

Skaraborgs................

—

—

350

1,400

_

_

i;400

Värmlands................

—

—

500

2,500

_

_

2,500

Örebro...................

500

2,000

1,000

5,000

_

_

7,000

Västmanlands ............

70

215

260

1,470

_

_

lj685

Kopparbergs..............

500

1,000

1,000

4,500

_

_

öjöOO

Gävleborgs................

—

—

2,200

12,500

_

_

121500

Västernorrlands ..........

150

475

700

2,000

_

_

2,475

Jämtlands ...............

—

—

1,740

7,250

380

380

7j630

Västerbottens.............

500

2,000

400

2,000

250

500

4,500

Norrbottens...............

50

250

1,310

8,450

8,700

Summa |

5,048

18,891

16,452

, 75,201

800

1,207

95,299

I genomsnitt för hela landet ha kostnaderna uppskattats till för ombyggnad

av byvägar cirka 3 kronor 80 öre, för nyanläggning av permanenta

skogsbilvägar farbara året runt cirka 4 kronor 60 öre, samt för vinterbilbasvägar

cirka 1 krona 50 öre, allt för längdmeter väg. Skogsutredningen har

icke ansett sig böra framställa någon invändning mot de sålunda beräknade

kostnaderna.

Beträffande anslagsbehovet har skogsutredningen anfört.

Då medel för statsbidrag till skogsvägbyggnad beviljats, har samtidigt

ett visst anslag anvisats vederbörande skogsvårdsstyrelse för bestridande

av förvaltningskostnader för verksamhetens handhavande. Detta innebär,

att skogsvårdsstyrelsen i verkligheten förskotterat i varje fall större delen

av dessa^ förvaltningskostnader, enär fullständiga arbetsplaner för vägföretagen

måste upprättas, innan begäran örn medel för statsbidrag ingives till

Kungl. Maj :t. I fall av avslag löper skogsvårdsstyrelsen sålunda risken att

ej erhålla ersättning för sina kostnader. En sådan anordning får anses

mindre tillfredsställande, då den ovillkorligen verkar hämmande på verksamheten.

För att en skogsvårdsstyrelse skall kunna bedriva en effektiv

propagandaverksamhet för skogsvägbyggandet, en verksamhet som sannolikt

mången gång borde innefatta åtminstone vissa preliminära undersökning1

Byvägar ingå.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

25

ar i fältet, böra särskilda medel finnas tillgängliga för planläggande verksamhet.

Till denna verksamhet höra även de åtgärder, som böra vidtagas

i samband med utbyggnadsplanen för stamvägarna. Ehuru skogsutredningen

förutser, att anslagsfrågor av denna och liknande art komma att prövas i sitt

stora sammanhang i samband med övervägandet av skogsvårdsstyrelsernas

medelsanskaffning överhuvud, ser utredningen intet hinder för att redan

nu särskilda projekterings- och planläggningsanslag kunde utgå för vägbyggnads

verksamheten.

De beräknade byggnadskostnaderna för det närmaste behovet av skogsvägar

m. m. uppgå til 95.3 miljoner kronor. Avrundas detta belopp till 100

miljoner kronor och beräknas den genomsnittliga bidragsprocenten för dessa

företag av stor angelägenhetsgrad till 40 procent, erhålles ett årligt medelsbehov

av 4 miljoner kronor, därest byggnadstiden för arbetena sättes så högt

som tio år. Härutöver erfordras för den nyssnämnda projekterings- och planläggningsverksamhelen

400,000 å 500,000 kronor. Dessa senare medel böra

för varje budgetår av Kungl. Maj:t på förslag av skogsstyrelsen fördelas på

skogsvårdsstyrelserna. Då det huvudsakliga arbetet med upprättande av utbyggnadsplan

för stamvägarna är ett engångsarbete, kan behovet av medel

för detta ändamål väntas nedgå avsevärt efter två å tre år, varefter anslaget

till förvaltningskostnader icke torde behöva uppgå till högre belopp än

300,000 kronor per år.

Möjligheten att utföra skogsvägbyggen sammanhänger emellertid intimt

med frågan om arbetskraft. Då arbetsmarknaden är ansträngd, komma skogsvägbyggena

sannolikt att avtaga i omfattning för att återigen kraftigt öka

under tider av hotande arbetslöshet. Det bör därför ankomma på skogsstyrelsen

att efter samråd med arbetsmarknadskommissionen för varje år göra

framställning hos Kungl. Majit om anvisande av medel för detta ändamål,

varvid skogsstyrelsen har att taga hänsyn till ej blott behovet av skogsvägar

och föreliggande ansökningar om bidrag utan även det aktuella arbetsmarknadsläget.

I fråga om det närmare handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet

har skogsutredningen yttrat.

Skogsutredningen vill framhålla vikten av att anslagna medel finna bästa

möjliga användning. Härmed avses ej blott att de användas till företag, som

ur olika synpunkter äro de mest angelägna och i största behov av statligt

stöd, utan även att vägarbetena utföras på ett ändamålsenligt sätt med utnyttjande

såvitt möjligt av arbets- och penningbesparande metoder. Ett steg i sådan

riktning har redan tagits i och med att Kungl. Majit den 30 april 1942

dels medgivit anställandet i skogsstyrelsen av en vägkonsulent med samtidig

föreskrift, att kostnaderna för konsulentverksamheten skulle bestridas ge;

nom medel från anslaget till skogsvägar, dels ock anvisat medel från samma

anslag till bestridande av kostnaderna för fortbildningskurser i skogsvägbyggnad.

Vägkonsulenten har att med uppmärksamhet följa utvecklingen

inom såväl den allmänna som den skogliga vägbyggnadsverksamheten

och skall till förrättningsmännen i de olika skogsvårdsstyrelserna förmedla

nya rön och erfarenheter i vägtekniska, ekonomiska och administrativa

frågor.

För en fullständig rationalisering av skogsvägbyggandet kräves emellertid

ej endast fortlöpande övervakning och rådgivning utan även ekonomiska

resurser för insättandet av tekniska hjälpmedel såsom exempelvis specialutrustade

traktorer. Sådana ha på senare tid vunnit allt större användning

vid vägbyggnadsarbelen, varvid i åtminstone lättare terräng betydande bespa
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

ringar beträffande kostnader, arbetskraftåtgång och byggnadstid vunnits. Då

dylik maskinutrustning är dyrbar i anskaffning, torde i de flesta fall svårigheter

föreligga att uppbringa nödiga medel därtill. Skogsutredningen anser

därför att Kungl. Maj:t på förslag av skogsstyrelsen från anslaget till skogsvägar

må kunna bevilja bidrag för inköp av traktorer eller annan därmed

jämförlig maskinell utrustning i de fall, där möjligheter uppenbarligen

finnas att i rationaliseringssyfte utnyttja sådan utrustning vid byggandet av

skogsvägar.

Rörande förslaget, att statsbidrag till flottleder och

skogshärbärgen icke vidare skulle utgå från ifrågavarande anslag,

har skogsutredningen anfört.

Bidrag till flottledsbyggnader kan enligt gällande bestämmelser utgå till

företag, som avser inrättande, utvidgande eller förbättrande av enskild flottled.

Emellertid har under den snart tilländagångna tioårsperiod, varunder

anslag för detta ändamål funnits tillgängligt, icke i något enda fall framställning

gjorts örn bidrag till sådant företag. Sagda förhållande tyder på, att något

behov av understöd från statens sida i förevarande hänseende ej är för

handen. Det torde snarare vara så, att utförandet eller förbättrandet av enskild

flottled utgör en ur ekonomisk synpunkt mindre framträdande detalj i

de åtgärder, som av de större skogsägarna — bolag, förening eller enskild

person — vidtagas för ett rationellare utnyttjande av den egna skogens naturtillgångar.

Skulle i trots härav befinnas lämpligt, att statsbidrag för ifrågavarande

ändamål även för framtiden utgår, anser skogsutredningen att ett

särskilt anslag härför bör anvisas. Det torde i detta sammanhang kunna ifrågasättas,

huruvida den verksamhet, varom här är fråga, bör handhavas av

skogsvårdsstyrelserna eller andra organ. Utredningen vill slutligen framhålla,

att spörsmålet om bidrag till flottledsbyggnader kan tänkas bliva föremål för

omprövning i samband med den revision av flottningsväsendet, som lärer

vara att förvänta.

Vad angår bidrag till uppförandet av skogshärbärgen och därmed jämförliga

förläggningar har denna verksamhet intet direkt samband med frågan

om skogsbrukets transportvägar. Det synes med hänsyn härtill oegentligt att

bidrag för nyss angivna ändamål skall utgå från ett med bidrag till skogsvägar

gemensamt anslag. Därest bidrag till dylika förläggningar alltjämt anses

böra ifrågakomma — ett spörsmål varpå skogsutredningen i detta sammanhang

saknar anledning att ingå — bör enligt utredningens förmenande

ett särskilt anslag därför anvisas. Det må även påpekas, att jordbruksutskottet

vid 1941 års riksdag i utlåtande över väckta motioner om statsbidrag till

skogshärbärgen m. m. uttalade, att det syntes utskottet tveksamt, huruvida

frågan örn understöd till skogshärbärgen och därmed jämförliga förläggningar

borde sammankopplas med bidragsverksamheten till väg- och flottledsbyggnader.

Järnvägstransport av skogsprodukter. Beträffande skogsutredningens framställning

i denna fråga hänvisas till betänkandet sid. 194—215.

Yttrandena.

Skogsutredningens förslag ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i flertalet avgivna yttranden.

Endast i två hänseenden ha erinringar i ett större antal yttranden framställts,

nämligen i fråga om förslagen att upplagsplats för virke efter allmän

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

27

väg skall förklaras ingå i vägens område samt att statsunderstödet till byggande

av skogsvägar skall handhavas av skogsvårdsstyrelserna. Statskontoret,

som betraktar den nuvarande stödverksamheten till skogsvägar som ett

provisorium, har motsatt sig ändring av nu gällande bidrags- och lånevillkor.

Beräffande olika detaljer i förslagen ha dessutom vissa erinringar framkommit.

Av innehållet i yttrandena torde här böra återgivas följande.

Flera skogsvårdsstyrelser lia understrukit vad utredningen framhållit angående

den nationalekonomiska betydelsen av ett välordnat skogstransportväsende

ävensom vikten av att skogsbrukets transportfrågor bringades till en

snabb lösning.

Lantmäteristyrelsen förklarar, att skogsbrukets behov av förbättrade möjligheter

för transport av skogsprodukter vore mycket stort och att särskilt

det förefintliga nätet av vägar, som skulle kunna användas för sådana transporter,

i stora delar av landet vore alltför glest och därtill i betydande utsträckning

icke av den beskaffenhet att det med fördel kunde användas för

rationellt ordnade virkestransporter. Otvivelaktigt vore goda transportmöjligheter

och ett för skogsbruket ändamålsenligt vägnät enligt lantmäteristyrelsens

uppfattning ett mycket betydelsefullt medel att nedbringa denna närings

omkostnader och därigenom höja dess avkastning. Men icke endast

skogsbrukets förhållanden skulle påverkas av de föreslagna åtgärderna utan

även i andra avseenden skulle ett systematiskt utbyggande och förbättrande

av de vägnät, varom här vore fråga, vara till mycket stort gagn. I alltför

stora delar av landet vore vägförbindelser för bebyggda platser ännu mycket

dåliga och till och med obefintliga.

Länsstyrelsen i Blekinge län erinrar, att det för det mindre skogsbrukets

del varit ytterst svårt för att icke säga omöjligt att uteslutande på egen band

kunna åstadkomma ett erforderligt utbyggande av vägnätet. Här om någonsin

krävdes samhällets bistånd i olika avseenden. I själva verket torde det,

när det gällde skogsbrukets vägfrågor, vara så att vad som hade utförts till

alldeles övervägande delen hade skett på statens egna skogar jämte en del

andra storskogsbruk, där möjligheter i både ekonomiskt och organisatoriskt

avseende stått till buds för dylika företag. Den erfarenhet, som från dessa

skogar vunnits om vägarnas betydelse för skogsbruket liksom för de samhällsgrupper,

som vore bosatta å skogarna, gåve emellertid ett starkt positivt

stöd, då det gällde alt bedöma betydelsen av den föreliggande frågan.

I fråga örn förslaget, att en allmän behovs- och ^byggnadsplan

beträffande för skogsbruket betydelsefulla transportleder borde upprättas,

har någon erinran icke framställts.

Väg- och vattenhyggnadsstyrelscn förutsätter emellertid, att distriktsförvaltningarna

inom vägväsendet i och för ifrågavarande utredningsarbete, som torde

bliva av icke obetydlig omfattning, tillfördes den extra personal som kunde

bliva erforderlig för ändamålet, och att medel därför beviljades. Samrådet

mellan de skogliga myndigheterna och vägmyndigheterna syntes enligt styrel
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

sens uppfattning böra omfatta icke blott planläggningen av skogsvägnätet

utan även det närmare utförandet av större bro- och kons (byggnader, vilka

byggnader vore i hög grad bestämmande för den trafikbelastning, som kunde

tillåtas å vägen. Detta syntes så mycket mer betydelsefullt som broarna med

hänsyn till förutsatta jämförelsevis höga fordonsbelastningar ofta bomme att

kräva ett sådant utförande, att därför erfordrades den större erfarenhet, som

funnes representerad inom vägväsendet. Utförandet av bro- och konstbyggnader

borde därför underkastas vissa bestämmelser ifråga om granskning

av ritningar och kontroll av arbetenas utförande.

Behovet av förstärkning av personalen inom vägförvaltningen för handhavandet

av utredningsarbetet med den ifrågasatta planeringen har ytterligare

understrukits i ett flertal yttranden.

Enligt vad domänstyrelsen yttrat kunde det icke råda någon tvekan om nyttan

av upprättandet inom rikets skogsbygder av en till kommunikationsnätet

i övrigt anknuten allmän behovs- eller ^byggnadsplan beträffande för skogsbruket

betydelsefulla transportleder. Domänverkets revirförvaltare borde dock

icke blott — såsom skogsutredningen föreslagit — lämna uppgifter å av revirförvaltningarna

utförda vägarbeten utan även beredas tillfälle att på ett

tidigt stadium medverka vid planens uppgörande i vad avsåge kronoskogarnas

vägförhållanden.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att vid utarbetandet av utbyggnadsplanerna

även jordbruket, kommunerna och fastighetsbildningsväsendet borde vara

representerade. Uppgörande av sådana utbyggnadsplaner vore uppenbarligen

ur många synpunkter en riktig och ändamålsenlig åtgärd, men styrelsen

ställde sig något frågande till möjligheterna att med nuvarande lagstiftning

rörande de enskilda vägarna få planen följd. Styrelsen har härom anfört.

Initiativet till vägbyggnadsarbeten av olika slag utgår från intressenterna

själva och de äga frihet att med den inskränkning och de regler, som lagen

anger, avgöra vägfrågorna och sålunda bestämma om och på vilket sätt väg

skall byggas och huru väghållningsbördan skall fördelas. Vid förrättning enligt

lagen örn enskilda vägar torde förrättningsmannen i allmänhet komma

att sakna möjlighet att låta förrättningens resultat med tvingande verkan påverkas

av vägföretagets behövlighet eller lämplighet med hänsyn till en sådan

^byggnadsplan, som av skogsutredningen skisserats. Den torde närmast bli

en önskeplan, till vilken, vad det gäller enskilda vägar, vid vägförrättningar

all nödig hänsyn bör tagas. Det allmänna torde i detta hänseende ej kunna

begagna annat tvångsmedel än att som villkor för statsbidrag, när sådant sökes,

uppsätta, att vägföretaget ej motverkar tillämpningen av utbyggnadsplanen.

Enligt gällande bestämmelser bedömes emellertid statsbidragsfrågan

först sedan vägförrättningen verkställts. Möjligen skulle kunna tänkas en

föreskrift enligt vilken, i fall där sakägarna önskade statsbidrag, de genom

förrättningsmannen hade att, där utbyggnadsplan föreligger, hos länsstyrelsen,

innan vägförrättningen avslutas, utverka beslut huruvida ur den ifrågavarande

synpunkten hinder mot statsbidrag kan föreligga. Skulle länsstyrelsen

då finna, att den ifrågasatta vägen på sådant sätt motverkade utbyggnadsplanen,

att bidrag icke kunde utgå, finge sakägarna välja emellan att vidhålla

sitt förslag eller ändra detsamma så att detsamma gåve möjlighet till

statsbidrag. Genom en dylik anordning torde i de flesta fallen all möjlig hänsyn

till utbyggnadsplanen komma att tagas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

29

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Västerbottens lån.

Enligt lantbruksstyrelsens mening borde vid upprättandet av en allmän

behovs- eller utbyggnadsplan beträffande för skogsbruket betydelsefulla transportleder

rena jordbruksintressen kunna tillvaratagas i högre grad än som

utredningen räknat med. Särskilt i Norrland torde sålunda vid planläggningen

av skogsvägar böra tagas behörig hänsyn till de möjligheter, som dessa

vägar kunde få för utnyttjande av odlingsmarker och för framtida bebyggelse.

Ett sådant hänsynstagande borde kunna ske utan äventyrande av

skogsbrukets intressen. Dessa främjades nämligen oftast av en ökad jordbruksbebyggelse.

Genom en föreskrift därom, att länsstyrelsen skulle vid utbyggnadsplanens

upprättande höra vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och egnahemsnämnden, syntes förevarande krav böra bliva

tillgodosett.

Tre av skogsvårdsstyrelserna ha uttalat viss tveksamhet beträffande förslaget

om upprättande av behovs- eller utbyggnadsplaner. Sålunda framhålla

skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Värmlands lån, att en dylik

plan för att erhålla större värde skulle bliva för dyrbar att upprätta och

att den ej skulle kunna bibehålla sin aktualitet mer än ett fåtal år. Sistnämnda

skogsvårdsstyrelse anser dock en inom avgränsade smärre områden utförd

planläggning vara nödvändig för skapande av ett rationellt nät av skogsvägar.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län finner det icke möjligt att upprätta

utbyggnadsplaner för andra speciella skogsvägar än stamvägarna.

Skogsvårdssstyrelsen i Gotlands län framhåller, att en utbyggnadsplan för

skogstransportleder under inga förhållanden borde fastställas på samma sätt

som en plan för utbyggnad av de allmänna vägarna. Om en grupp av jordägare

enades om att låta anlägga en för dem betydelsefull väg och för den

skull begärde statsanslag, finge detta icke förhindras av den anledningen att

vägföretaget i generalplanen icke upptoges bland dem som först borde ifrågakomma.

Planen borde därför göras mycket enkel utan ingående kostnadsberäkningar

och finge icke innehålla föreskrifter i vilken ordning de olika

företagen skulle utföras. Enligt vad skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län

yttrat syntes skogsvårdsstyrelsens medverkan till planernas upprättande under

nu rådande förhållanden icke böra bliva av någon större omfattning. Viktigare

arbetsuppgifter torde nämligen för avsevärd tid framåt komma att

taga skogsvårdsstyrelsepersonalens arbetskrafter i anspråk. Denna omständighet

syntes emellertid icke behöva medföra någon nämnvärd risk för att skogsvägföretag

kunde komma att givas en olämplig sträckning. En intim samverkan

på detta område vore nämligen redan förut etablerad.

Länsstyrelsen i Södermanlands län åberopar utlåtande från vägingenjören

i länet, vilken ifrågasätter, örn ej behovs- eller utbyggnadsplanen borde upprättas

av skogsvårdsstyrelsen efter samråd med vederbörande vägförvaltning.

Vägingenjören i Uppsala län anser det ligga närmast lill hands, att utbyggnadsplanen,

i vad den avsåge skogsvägbyggande i dess helhet, uppgjordes genom

skogsvårdsstyrelsernas försorg. Vägorganisationens uppgift borde där
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

vid bestå i skyldighet att biträda länsstyrelsen vid dennas granskning av planen

i och för fastställelse. En dylik uppgift kunde möjligen hänföras till vägorganisationens

vanliga tjänsteutövning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att länsstyrelsens befattning

med uppgörande och granskning av planen för skogsvägarnas utbyggnad

endast kunde bliva av formell art. Initiativet måste utgå från de skogliga

myndigheterna, enkannerligen skogsvårdsstyrelserna, vilka företrädde sakkunskapen

och ägde kännedom örn skogsnäringens behov av vägar inom de

olika orterna. Preliminärt förslag till ^byggnadsplan borde därför upprättas

av skogsvårdsstyrelsen icke blott beträffande de s. k. speciella skogsvägarna

utan också i fråga om de enskilda vägar, som kunde behöva tagas i anspråk

såsom skogsvägar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län är icke övertygad, att för längre tid framåt

upprättade planer skulle bliva till särdeles stor nytta, utan torde man snarare

för såväl det allmänna som det enskilda vägnätets utbyggande böra åtnöjas

med planer på kortare sikt.

Då skogsvägarna i främsta rummet skulle tjäna som trafikleder för virkesutforsling

medelst motorfordon, torde, enligt vad Norrlands skogsvårdsförbund

framhållit, vid utbyggnadsplanens utarbetande sådana områden framför

andra böra komma i fråga, där tillgång på tidigare ej avsättningsbart

virke vore för handen och markboniteten vore hög. Då virkesavsättningen

berodde på virkespriser samt avverknings- och utdrivningskostnader, torde

detta även förutsätta, att en mer omfattande fullständig plan ej kunde på en

gång utarbetas. Planläggningen torde därför böra omfatta mer begränsade

områden, som efter hand kunde vidgas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utbyggnadsplaner endast borde

upprättas för sådana områden, där verkligt behov därav förelåge.

Med hänsyn till den arbetslöshetskris, som sannolikt vore att förvänta efter

kriget, synes det förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Örebro

län vara av yttersta vikt, att planer och förberedelser fullgjordes för att önskvärda

förbättringar och utbyggnader av vägnätet å skogarna i ett sådant läge

skulle kunna igångsättas.

Vidkommande skogsutredningens förslag avseende det allmänna

vägnätet har i flera yttranden framhållits, att önskemålen örn skogligt

inflytande å utbyggnadsplanerna i väsentliga hänseenden vore tillgodosedda

i nu föreliggande förslag till förstatligande av vägväsendet.

Förslaget rörande upplags- och lastplatser vid de allmänna vägarna har

som förut nämnts avstyrkts i ett stort antal yttranden. Det har sålunda ifrågasatts,

huruvida anordnandet av upplagsplatser kunde anses utgöra en på

väghållaren ankommande åtgärd och örn det kunde vara principiellt riktigt

att låta vägväsendet bekosta dylika, för endast en grupp trafikanter avsedda

anordningar. Behovet för skogsbruket av tillgång å dylika upplags- och lastplatser

har dock allmänt vitsordats. Därvid har också framhållits, att samma

behov gjorde sig gällande i avseende å de enskilda vägarna. Enligt läns
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

31

styrelsens i Gotlands län uppfattning skulle eventuellt kunna tänkas en lösning

av frågan efter samma linjer, som gällde för anläggning och underhåll

av enskild väg. Vägingenjören i Norrbottens län anser en framkomlig utväg

vara, att medel för anordnande av last- och upplagsplatser fonderades av

skogsaccismedlen. 1942 års vågsakkunniga ha framhållit att, örn staten ansåges

böra bidraga till de föreslagna upplags- och lastplatserna, detta lämpligen

kunde ske genom att utvidga användningsområdet för anslaget till vägoch

flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. Såsom motiv för en sådan

åtgärd ha de sakkunniga anfört, att det i stället för att anordna upplags- och

lastplatser vid allmän väg säkerligen kunde tänkas att anlägga en för biltrafik

användbar skogsväg in i skogsområdet samt att vid sistnämnda väg

anordna upplagsplatser.

I fråga örn utbyggandet av bygdevägar inom skogrika områden samt förstärkning

av vissa vägar till de tunga skogstransporternas tjänst har i flera

yttranden framhållits, att vägväsendets möjligheter direkt vore avhängiga av

tillgången å medel.

Beträffande administrationen av det statliga stödet

åt skogsvägar har i flera yttranden, bland annat från domänstyrelsen,

två skogsvårdsstyrelser samt vissa länsstyrelser och vägingenjörer, framhållits,

att statsunderstöd till alla enskilda vägar borde handhas av samma myndighet.

Skogsutredningens förslag innebure enligt domånstyrelsens uppfattning en

kategoriklyvning mellan bivägar (enskilda utfartsvägar) och skogsvägar, som

icke torde kunna upprätthållas i det praktiska arbetet. Inom en ort vore alla

vägar intimt sammanhängande med och beroende av varandra, icke blott

geografiskt utan även i fråga örn deras utnyttjande. De större skogsvägarna

kunde ofta få betydelse för den allmänna samfärdseln och å många enskilda

utfartsvägar vore tidvis skogstransporterna övervägande och tidvis annan trafik.

Svårigheterna att isärhålla dessa olika slag av vägar bleve även större i

och med att ökade krav ställdes på skogsvägarna, vilka till sin natur vore

fullt jämförliga med enskilda utfartsvägar i allmänhet. Övervägande skäl

syntes därför tala för en enhetlig administration av enskilda vägar av skilda

slag.

Av de två skogsvårdsstyrelser, som i detta hänseende anmält en emot skogsutredningen

avvikande mening, har skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län för sitt

läns vidkommande anfört, att den viktigaste uppgiften nu vore att iståndsätta

skiftesvägarna för tyngre transpoi-ter till tjänst för såväl skogsbruk som

jordbruk. Av denna anledning borde skogsvårdsstyrelsen ej handhava uppgiften

i annan mån än bedrivande av propaganda bland skogsägarna för gemensamma

vägföretags utförande.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län och Sveriges skogsägare förbund anse,

att den statliga bidragsverksamheten till all enskild väghållning borde omhänderhavas

av en och samina offentliga myndighet, kitt särskiljande av

omsorgerna beträffande enskilda vägar på två olika organ vore irrationellt.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Skulle skogsvägarna byggas efter nutida krav, erfordrades ett högt mått av

vägteknisk sakkunskap, vilket icke vore tillfinnandes hos skogsvårdsstyrelserna.

Sysslandet med vägfrågor läge för mycket vid sidan av deras betydelsefulla

huvuduppgifter. Såväl de enskilda by- och utfartsvägarna som

skogsvägarna borde i administrativt hänseende sammanföras att sortera under

länsstyrelserna, som givetvis borde åtnjuta biträde inom respektive fackområden

av den statliga vägorganisationen och skogsvårdsstyrelserna. Alla

tekniska arbeten borde åligga den förra, medan de senare skulle påvisa behovet

av skogsvägar, angiva lämpliga sträckningar, utföra skoglig båtnadsberäkning,

propagera för skogsvägbyggandet samt söka ena skogsägarna till intressegrupper,

då vägföretag berörde flera fastigheter. Något hinder för att

såsom hittills de olika slagen av vägar erhölle bidrag från olika anslag eller

enligt olika villkor syntes icke föreligga.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att bidragstilldelningen för skogsvägar

och andra enskilda vägar borde handhavas av den myndighet, som ålades

att upprätta ^byggnadsplan.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som i sitt yttrande utgått från att efter vägväsendets

förstatligande ärenden angående statsbidrag till enskild väghållning

komme att handläggas av länsstyrelserna, har framhållit, att med de enskilda

vägarnas betydelse för skogstransporterna det bleve ett önskemål, att bedömandet

av bidragen till de enskilda vägarna och till de speciella skogstransportlederna

skedde gemensamt. Antingen kunde detta genomföras på sätt

skogsutredningen föreslagit i form av en förhandsprövning av ansökningarna

om statsunderstöd till skogsvägarna genom länsstyrelsen eller också kunde

saken ordnas så, att jämväl sistnämnda fråga avgjordes av länsstyrelsen, därvid

en tjänsteman från skogsvårdsstyrelsen skulle närvara vid föredragningen.

Länsstyrelsen skulle då genom vägorganisationen kunna komplettera den

tekniska utredningen i den mån behov därav framträdde. Det förefölle länsstyrelsen

sannolikt, att sistnämnda anordning skulle vara enklare och i längden

giva bättre resultat än den av skogsutredningen föreslagna.

Länsstyrelsen i örebro län har anfört i huvudsak följande.

Det synes länsstyrelsen önskvärt att administi-ationen för skogsvägarna

överflyttas på länsstyrelserna, då dessa vägfrågor ju ha intimt samband med

de enskilda vägarna, vilkas administration skall handhavas av länsstyrelserna.

Utredningen åberopar såsom skäl för särskild administration att såsom

villkor för statsbidrag till skogsvägarna skulle gälla att den skogsekonomiska

nyttan av företaget vore uppenbar. Emellertid utsäges i motiven till förslaget

till statsbidragskungörelse att utöver den rent skogsekonomiska nyttan jämväl

nyttan av företaget ur jordbrukets synpunkt eller såsom ägnat att bereda

förbindelse till avsides liggande boningsplatser skall beaktas. Denna utvidgning

av principerna för anslagsbeviljandet talar för att handläggningen av

bidragsärendena bör förbehållas länsstyrelsen, som ju har ingående kännedom

om dessa senare förhållanden. Utredningen framhåller vidare, att det

i allt fall syntes omöjligt eller olämpligt att söka samordna bestämmelser

och villkor för den statliga stödverksamheten åt å ena sidan enskilda utfartsvägar

och å andra sidan speciella skogsvägar. Erfarenheterna från administrationen

av nybyggesvägarna, som tidigare handhafts av länsstyrelserna,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 244.

33

gendriva tydligt och klart denna uppfattning. Slutligen framhålles, att skogsvägarna

ha en särskild karaktär, som bortsett från det ingenjörstekniska arbetet

kräver skogligt bedömande. Härtill må endast erinras att skogsvårdsstyrelsernas

sakkunskap givetvis bör utnyttjas såväl för yttrandena i samtliga

ärenden rörande statsbidrag till skogsvägar som för upprättande av planer

till sådana.

Av de myndigheter, som tillstyrkt skogsutredningens förslag i förevarande

hänseenden, har länsstyrelsen i Östergötlands län såsom skäl härför anfört.

Vid bedömandet av frågan angående vilken myndighet som skulle omhänderha

anordnandet av skogsvägarna bör bemärkas, att enskilt initiativ erfordras

i motsats mot de allmänna vägarna samt alt skogsvägarnas tillkomst

sålunda i sista hand är beroende av huruvida kostnaderna kunna nedbringas

till sådan nivå, att den enskilda intressenten anser det lönande att bekosta

vägens byggande med tillhjälp av statsbidrag. Även örn man ur centraliseringssynpunkt

gärna skulle se verkställigheten av en uppgjord plan för skogsvägar

handhavas av länets vägorganisation, blir man dock betänksam vid

tanke på de högre kostnader, som otvivelaktigt måste föranledas bland annat

därav, att den billigare arbetskraft, som utgöres av skogsägarna själva och

deras arbetsfolk, icke finge tillfälle att utnyttjas i samma omfattning, som nu

är förhållandet. Den ökning i arbetskostnaderna, som därav befaras bliva en

följd, torde dock i viss mån uppvägas av att distriktsförvaltningens maskinpark

kunde utnyttjas även i skogsvägväsendets tjänst, men en sådan anordning

torde å andra sidan få sin begränsning däri, att vägmaskinerna huvudsakligen

torde kunna användas endast på de största skogsvägarna. Därtill

kommer slutligen att skogsvårdsstyrelsen otvivelaktigt är mera sakkunnig än

distriktsförvaltningen att bedöma skogsvägfrågor.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att skogsvårdsstyrelserna

bäst torde veta om och var en väg behövdes och därför vore det

bäst lämpade organet för handhavandet av nu omdiskuterade arbeten. Det

förutsattes i skogsutredningens förslag, att en viss båtnadsberäkning komme

att ske, då ansökan om bidrag eller lån till skogsvägbyggande avsåges. Ingen

annan myndighet än skogsvårdsstyrelsen torde äga möjlighet att verkställa

en dylik båtnadsberäkning, ej heller torde någon annan myndighet i samma

utsträckning som skogsvårdsstyrelsen äga kännedom om terrängförhållanden,

skogsbestånd m. m., som kunde inverka på en eventuell sovring av inkommande

förslag till uppgörande av planer för skogsvägar.

Skogsvärdsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt i Kalmar läns

södra del lia anmält avvikande mening från skogsutredningens förslag i fråga

om handläggningen av ansökningar om statsbidrag och lån för skogsvägar.

Den föreslagna anordningen, att ansökan om statsbidrag respektive lån till

skogsvägar skulle översändas till länsstyrelsen för inhämtande av dennas

yttrande, anses nämligen innebära fara för att handläggningen kunde avsevärt

fördröjas. Den förstnämnda styrelsen ifrågasätter därför lämpligheten

av förfarandet överhuvud, medan de två övriga förorda ett begränsande av

detsamma att omfatta endast stamvägarna.

I några yttranden har föreslagits, att skogsvårdsstyrelse skulle vara skyldig

att underrätta länsstyrelsen och länets vägförvaltning örn beslut i ärende rörande

byggnadsbidrag till skogsväg samt beträffande sådan vägs utformning

milling lill riksdagens protokoll 1943. 1 sund. Nr till. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

och byggande (avsyningsbevis jämte tekniska uppgifter och översiktskarta).

Bestämmelser därom borde medtagas i tillämpningsföreskrifter till bidragskungörelsen.

I fråga om grunderna för statsunderstödet ha skogsutredningens

förslag i allmänhet helt tillstyrkts i yttrandena.

Statskontoret, som motsatt sig ändring i nu gällande bidrags- och långrunder,

har anfört följande.

Det ekonomiska stöd som statsmakterna hittills lämnat skogsägarna till

utvidgande och förbättrande av skogarnas transportleder har väsentligen

varit betingat av tillfälliga förhållanden (bekämpande av arbetslöshet, svårigheter

med bränsleförsörjning etc.). Framhållas må vidare, att enligt vad

betänkandet giver vid handen, anläggandet av skogsvägar merendels för

markägaren medför omedelbart ökade inkomster av sådan storlek att å företaget

nedlagt kapital efter en mycket kort tidrymd —■ i vissa fall endast en

eller två avverkningssäsonger — är helt intjänat. I betraktande av den höga

räntabilitet, som sålunda utmärker berörda vägbyggnader, torde det kunna

förväntas, att under normala tider byggnadsarbeten komma till stånd i erforderlig

utsträckning utan att stödåtgärder från statens sida behöva vidtagas.

Under nu angivna förhållanden bör den statliga subventioneringen på

området icke fortgå efter det att rådande krigs- och kristillstånd upphört. Då

enligt statskontorets mening ifrågavarande understödsverksamhet är att betrakta

såsom ett provisorium, kan ämbetsverket icke finna det påkallat att

på sätt föreslagits, den nu gällande bidragsförfattningen, enligt vilken Kungl.

Majt-.t, då särskilda skäl därtill äro, kan medgiva bidrag intill högst 50 procent

av anläggningskostnaden, ändras. Beträffande lånegrundema vill det

synas, som örn den nuvarande bestämmelsen, alt lån jämte bidrag må utgå

med högst 70 procent av sagda kostnad, skulle innebära en tillräcklig stimulans

till skogsvägbyggande.

Beträffande storleken av statsbidraget överhuvud och detsammas avvägning

i olika fall har avvikande mening anförts av sju skogsvårdsstyrelser.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län framhålla svårigheten

att med hänsyn till sociala och ekonomiska skäl på föreslaget sätt

gradera bidragsprocenterna. Erfarenheten på området, framhåller den senare

styrelsen, hade ådagalagt, att ett tillämpande av den föreslagna kategoriklyvningen

endast skapade misshälligheter och avundsjuka mellan vägintressenterna

inbördes. En fast bidragsprocent — förslagsvis 30 procent —

borde tillämpas för alla andra skogsvägar än stamvägar. Skogsvårdsstyrelserna

i Malmöhus och Kristianstads län anse, att lägre bidrag än 25 procent

icke i något fall borde utgå, där bidrag överhuvudtaget kunde utgå. Detta

vöre det lägsta bidrag som möjliggjorde att inom rimlig tid framdriva skogsvägbyggnader

i behövlig utsträckning. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands

län framhåller att med hänsyn till skogsvägföretagens omedelbara ekonomiska

nytta för skogsägaren, bidragskvoten borde vara lägre för dessa företag

än för de egentliga skogsvårdsföretagen i vad avser andra skogsvägar än stamvägar

och förordar bidrag med i regel en tredjedel av kostnaden. Där den

omedelbara båtnaden vore ringa, kunde dock högre bidrag tillämpas. Skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län anser angeläget, att högre bidrag än de före
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

35

slagna överhuvud taget borde utgå. Motiv härför vore skogsägarnas svaga

ekonomiska ställning samt den omständigheten, att det för lappmarken gällande

norrländska skogsproduktionsanslaget kunde medgiva ända till 70 procents

bidrag till vägbyggnad inom ett s. k. skogsvårdsområde. Att bidragen

sålunda kunde bliva olika stora på skilda sidor om lappmarksgränsen kunde

giva anledning till en känsla av orättvisa och stimulerade icke intresset för

skogsvägar. Vidare borde ingen skillnad i bidragens storlek tillämpas för

vägar av olika standard.

Skogsutredningens förslag örn ett bidrag av 50 procent till byggande av

huvudtransportleder, s. k. stamvägar, har av skogsvårdsstyrelserna i allmänhet

hälsats med tillfredsställelse. Endast i tre fall föreligger annan mening.

Skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns södra del och Norrbottens län anse sålunda

att bidragsprocenten borde vara lika för alla vägar, oavsett deras betydelse

i systemet.

Skogssällskapet framhåller att stamvägarna bomme att få så stor betydelse

ur en mera vidsträckt allmän synpunkt, att de borde utföras såsom allmänna

vägar. Vad som utöver dessa vägar vore erforderligt, d. v. s. skogsvägnätets

detaljer, borde vara en intressenternas egen angelägenhet. Därest skogsbruket

emellertid, såsom skogsutredningen föreslagit, komme att få bära halvparten

av anläggningskostnaden och det väsentliga underhållet för de s. k. stamvägarna,

som till sin art liknade dem, vilka sällskapet velat anförtro åt det

allmänna vägväsendet, funne sällskapet det väl befogat att skogsbruket finge

bidrag till deras byggande.

Enligt vad Norrlands skogsvårdsförbund uttalat borde statsbidraget för

anläggande av stamvägar kunna höjas till 75 procent av anläggningskostnaden.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Örebro län ifrågasätter,

huruvida icke statsbidraget för stamvägarnas del borde begränsas till högst

40 procent och för övriga skogsvägar till högst 25 procent.

Länsstyrelsen och vägingenjören i Södermanlands län anse, att statsunderstöd

för anläggande av skogsbilvägar endast borde lämnas i form av billiga

lån.

Nyttan av ifrågavarande låneverksamhet ifrågasättes av skogsvärdsstyrelserna

i Kalmar läns södra del och Västmanlands län samt av skogssällskapet.

Den förstnämnda styrelsen framhåller, att låneförfarandet vore

besvärligt och föga populärt, medan den sistnämnda skogsvårdsstyrelsen anser,

att lån på lika förmånliga villkor kunde erhållas genom de vanliga kreditinrättningarna.

Staten borde icke uppmuntra till jordbrukets ytterligare

skuldsättning. Skogssällskapet, som anför liknande synpunkter, framhåller,

att statslån under inga förhållanden borde tillerkännas andra företag än

större av stamvägsnatur. Statens låneinstitut borde icke belastas för småföretag

som, kringspridda över hela landet, bleve svåra att hålla hand över.

Sällskapet ifrågasätter vidare berättigandet av den skogsväg, som ej med

föreslagna bidrag kunde komma till stånd.

Med hänsyn till nyttan för vårt näringsliv av skogsvägnätets utbyggande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 244.

och till de behov av arbetstillfällen, fördelade över stora delar av landet, som

särskilt under en kris komme att göra sig gällande, ansluter sig statens arbetsmarknadskommission

i princip till skogsutredningens förslag om förhöjt

statsbidrag till skogsvägföretag av intresse för sysselsättning av arbetslösa.

Kommissionen anser sig emellertid böra framhålla, att skogsvägarbeten som

regel erbjöde begränsade sysselsättningsmöjligheter, varför placering av

hjälpsökande arbetslösa i större omfattning vid sådana företag i många fall

icke lämpligen kunde ske. Mera kontinuerligt arbete torde nämligen i allmänhet

icke kunna beräknas för mer än ett fåtal man. Kommissionen har

ytterligare anfört bland annat.

Vid ansökan om statsbidrag förutsättes ofta att arbetet helt skall utföras

av delägarna själva och hos dem anställda jordbruksarbetare. I dessa fall

synes det högre bidraget icke böra ifrågakomma. Kommissionen förutsätter

vid sin tillstyrkan av förslaget i nu berörd del att det föreslagna extra

bidraget må utgå endast under förutsättning att hjälpsökande arbetslösa

kunna erhålla sysselsättning vid respektive företag samt att beviljandet av

sådant extra bidrag förbindes med villkor örn skyldighet för vederbörande

bidragsmottagare att för företagets utförande anlita av den offentliga arbetsförmedlingen

anvisade, hos arbetslöshetskommitté anmälda hjälpsökande

arbetslösa i den utsträckning och enligt de föreskrifter i övrigt som

meddelas av arbetsmarknadskommissionen.

Kommissionen utgår från att den skall vara oförhindrad att medgiva utförande

såsom statskommunala beredskapsarbeten av företag av denna art

i de fall, då arbetena med hänsyn till storlek, belägenhet och inkvarteringsmöjligheter

m. m. lämpa sig för utförande i sådan form, därvid statsbidraget

torde böra helt bestridas av medel, anvisade till åtgärder mot arbetslöshet.

Beträffande de med bidragstilldelningen förenade villkoren har av några

skogsvårdsstyrelser anförts vissa detaljanmärkningar. Skogsvårdsstgrelserna

i Uppsala län, Kalmar läns södra del och Gävleborgs län samt Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund ifrågasätta sålunda lämpligheten av att i

vissa fall kräva förrättning enligt lagen örn enskilda vägar såsom villkor

för statsbidrag. Det har därvid framhållits, att förrättningsförfarandet vore

både dyrbart och tidsödande icke minst genom den i lagen stipulerade långa

klagotiden och att ett sådant villkor skulle i hög grad motverka intresset för

skogsvägbyggnad. Den förstnämnda styrelsen efterlyser möjligheten av förenklat

förrättningsförfarande.

Däremot anser länsstyrelsen i örebro län, att endast laga kraftvunnen förrättning

enligt lagen om enskilda vägar borde godkännas i fråga örn stamväg.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund påyrka, att såsom villkor för statsbidrag skulle uppställas, att

skogsväg ej finge avstängas för trafik annat än under tider, då så vore nödvändigt

på grund av tjällossning eller dylikt. Riksförbundet har begränsat

sitt yrkande att avse endast stamvägar. Som skäl för ett dylikt villkor har

framhållits att, därest avstängning när som helst kunde ske, rent privata

intressen i exempelvis konkurrenssyfte kunde utgöra hinder för transportledernas

rationella utnyttjande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

37

Skogsvårdsstgrelserna i Kalmar läns norra del och Gävleborgs län ha förklarat

sig icke kunna tillstyrka, att statsbidraget kunde minskas, därest den

verkliga vägbyggnadskostnaden skulle visa sig väsentligt understiga den beräknade

kostnaden, som legat till grund för bidragets beräknande. Enligt

styrelsernas mening syntes konsekvensen fordra, att även motsvarande höjning

av bidraget kunde ske, örn de verkliga kostnaderna överstege de beräknade.

Det framhålles därjämte, att det vore synnerligen svårt att konstatera

de verkliga kostnaderna, enär företagarna i stor utsträckning verkställde

vägarbetet med eget folk.

Under förutsättning av att enhetlig administration genomfördes för alla

enskilda vägar syntes det domänstyrelsen lämpligt, att enhetliga villkor och

bestämmelser uppställdes för bidragsbeviljandet.

I fråga örn underhållsbidrag till skogsvägar har statskontoret

uttalat att, då anläggandet av en skogsväg merendels torde medföra en

årlig inkomstökning vida större än underhållskostnaden, ämbetsverket ansåge

tillräckliga skäl icke föreligga för beviljande av underhållsbidrag utöver

vad som kunde ske enligt gällande författningsbestämmelser sådana

dessa hittills tillämpats. Med hänsyn till att något bärande motiv för att

medgiva skogsägarna ökade förmåner i angivna hänseende icke torde kunna

anföras, än att därigenom skogsvägbyggandet skulle ytterligare stimuleras,

kunde det i varje fall icke ifrågakomma, att bidrag skulle utgå för redan

förefintliga vägar.

Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig tveksam till förslaget

örn statsbidrag till underhållet av skogsvägar.

Beträffande underhållsskyldigheten av de skogsvägar, till vilkas utförande

statsunderstöd skulle utgå, har lantbruksstyrelsen ifrågasatt, huruvida

icke beträffande stamvägarna borde uppställas ett allmänt krav på underhåll

oavsett antalet deltagare. Därest detta krav skulle godtagas, torde förrättning

enligt lagen örn enskilda vägar alltid böra hållas, därest väg hade

natur av stamväg. Sagda skärpning av underhållsskyldigheten syntes motiverad

med hänsyn till att ifrågavarande skogsvägar vöre avsedda att ingå

i en för större område gällande kommunikationsplan. Genomgående förbindelser

vore då nödvändiga. Därvid framträdde också kravet på ständigt

underhåll av denna del av vägnätet.

Att som villkor för statsbidrag till skogsvägar ett säkerställande i viss

omfattning av underhållet borde krävas, tillstyrkes av de flesta skogsvårdsstyrelserna.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anser emellertid vägunderhållet

vara en detaljfråga, som i nuvarande, allvarliga läge icke borde

tillmätas en så avgörande betydelse, att ett eljest välmotiverat vägföretag

därigenom fördröjdes eller till och med omintetgjordes. Skogsvårdsstyrelsen

i Västmanlands län förmenar, att kravet på underhåll borde begränsas att

gälla endast stamvägar.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att frågan örn grunderna

för erläggande av s. k. slitageersättning borde regleras genom av länssty
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

reisen fastställda normer. Det hade nämligen visat sig svårt för de enskilda

skogsvägarna att få denna fråga nöjaktigt ordnad. Allmängiltiga normer för

slitageersättnings beräknande och utkrävande gåve det allmänna en viss

kontroll över avgiftstaxorna, varigenom det kunde förhindras, att dessa i

konkurrenssyfte sattes oskäligt högt. I fall, där underhållsbidrag skulle utgå,

erhölles därjämte viss kontroll rörande proportionen mellan bidraget och

den utkrävda slitageersättningen.

Vägingenjören i Örebro län anser, att underhållsskyldigheten icke borde

begränsas till högst 20 år.

Beträffande skogsutredningens anslagsberäkningar har domänstyrelsen

framhållit, att de av skogsutredningen angivna kostnaderna för

längdmeter väg av olika typer syntes — särskilt vad anginge permanenta

skogsbilvägar — vara alltför lågt uppskattade. Vid utbyggandet av nu befintligt

vägnät hade man i stor utsträckning, särskilt i södra och mellersta

delarna av landet, följt sträckningen av gamla kärrvägar, vilka kunnat

iståndsättas för jämförelsevis liten kostnad. Dessutom hade i första hand

utbyggts vägar i gott vägland, under det att vägbyggnad å mindre gynnsamma

marker fått anstå.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län finner de av skogsutredningen verkställda

kostnadsberäkningarna för låga.

Lantbruksstyrelsen har anfört.

Den ifrågasatta fördelningen på tio år för planens genomförande är beräknad

utan hänsynstagande till de sannolika arbetsuppgifter och kostnader,

som synas möta för såväl det allmänna som den enskilde under den närmaste

framtiden. Av denna grund anser lantbruksstyrelsen skäl tala för att

skogsvägarnas utbyggnad ej bör beräknas bliva bedriven i så rask takt, att

programmet blir genomfört på så kort tid som tio år. En tid av minst tjugu

år synes snarare erforderlig för ändamålet. Med hänsyn härtill torde de

årliga kostnaderna för det allmänna kunna begränsas till högst hälften av

de av utredningen beräknade. Därest på grund av inträffad arbetslöshet

eller liknande orsak behov av ökade arbetstillfällen skulle uppstå, föreligger

emellertid här en arbetsreserv, som synes kunna utnyttjas genom tillfällig

höjning av anslagen för ändamålet.

I fråga om förslaget rörande revision av statens järnvägars

taxa för godsbefordran har järnvägsstyrelsen — som visserligen

funnit, att starka skäl talade för att transporter av skogsprodukter komme

till utförande med järnväg samt att en anknytning av de skogliga transportlederna

till järnvägarna därför borde eftersträvas — likväl icke nu ansett

sig böra taga ställning till en framtida revidering av godstaxan. En sådan

revidering måste nämligen bliva beroende av de konkurrens- och kostnadsförhållanden,

som komme att förefinnas efter nu pågående krig.

Behovet av den föreslagna revisionen av godsfrakttaxan har understrukits

i flera yttranden.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244-

39

Under de senaste åren ha statsmakterna vidtagit omfattande åtgärder för Departementsatt

åstadkomma förbättrade transportmöjligheter inom landets skogar. För cIl''l'':nändamålet

har såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört av riksdagen

beviljats betydande anslag. Det som närmast föranlett dessa åtgärder har

varit nödvändigheten att underlätta framskaffandet ur skogarna av virke

av skilda slag. Ju större krav som i detta hänseende ställts på skogstillgångarna

och ju hårdare dessa inom bättre belägna områden skattats, desto nödvändigare

har det blivit att söka nå längre bort belägna skogsområden, vilka

med nuvarande transportvägar knappast kunna utnyttjas. Ett snabbare utbyggande

av skogarnas transportväsende än tidigare har därför blivit nödvändigt.

Sett även på längre sikt utgör emellertid detta utbyggande av transportväsendet

inom skogarna en för skogsbrukets vidare utveckling högst

betydelsefull åtgärd. För närvarande torde inom landet finnas stora virkesrika

områden, vilka överhuvud taget icke kunna ekonomiskt utnyttjas till

följd av bristande transportmöjlighet för skogsprodukterna. Inom icke obetydliga

delar av landet torde utbytet av skogsbruket icke vara av den omfattning

som vore möjlig därest tillfredsställande kommunikationsleder funnes

att tillgå. En allmän uppfattning torde också råda inom skogsnäringen

att en av de betydelsefullaste rationaliseringsåtgärder, som för närvarande

är möjlig att genomföra för ytterligare tillgodogörande av skogsprodukterna,

är ett vidare utbyggande av transportmöjligheterna och då i första hand

vägväsendet. I sitt nu föreliggande betänkande har 1936 års skogsutredning

upptagit detta spörsmål till en ingående undersökning. Utredningen har härvid

kommit till den uppfattningen att ett fortsatt utbyggande av vägnätet är

en av de mest effektiva åtgärder som i nuvarande läge kan företagas på

ifrågavarande område. Även jag delar denna uppfattning.

Vid en utbyggnad av skogsbrukets transportleder är det givetvis, som skogsutredningen

i sitt betänkande framhållit, av vikt, att en ändamålsenlig planläggning

åvägabringas samt att sålunda en allmän behovs- eller ^byggnadsplan

beträffande för skogsbruket betydelsefulla transportleder upprättas. En

sådan planläggning bör givetvis i första hand avse vägväsendet. Härvid torde

delvis olika regler böra gälla för allmänna och enskilda vägar.

De av skogsutredningen framförda förslagen i fråga om det allmänna vägnätet

torde i allt väsentligt vara tillgodosedda i det av Kungl. Maj:t den

26 mars 1943 till lagrådet remitterade förslaget rörande lag om allmänna

vägar och i sammanhang därmed upprättade författningsförslag. Skogsutredningens

förslag om upplags- och lastplatser för virke efter allmän väg har

såsom framgår av vad chefen för kommunikationsdepartementet i remissprotokollet

anfört dock icke ansetts böra genomföras på det sätt skogsutredningen

ifrågasatt. Spörsmålen örn ökade anslag för nybyggnad av bygdevägar

och ödebygdsvägar, för anordnande av mötesplatser samt för utförande

av förstärkningsarbeten å broar och trummor lii. m. å allmänna vägar av

betydelse för skogstransporterna torde i detla sammanhang icke lämpligen

böra upptagas till övervägande. Utredningens förslag i dessa hänseenden sy
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

nas emellertid förtjänta att vinna beaktande i samband med behandlingen

av respektive anslagsfrågor.

Såsom skogsutredningen framhållit torde det icke vara möjligt att beträffande

det enskilda skogsvägnätet på samma sätt som i fråga om de allmänna

vägarna följa en upprättad utbyggnadsplan. Tillkomsten av enskilda

vägar är nämligen beroende av beslut från vederbörande enskilda intressenters

sida. Givet är emellertid att vid beviljande av bidrag till byggande

eller underhåll av enskild väg vissa möjligheter förefinnas att tillse att

byggnadsåtgärderna planläggas med beaktande av föreliggande allmänna

transportbehov. Med hänsyn härtill synes det ändamålsenligt att, på sätt

skogsutredningen föreslagit, en allmän behovs- och utbyggnadsplan upprättas

jämväl för det enskilda skogsvägnätet inom varje län. Lämpligt torde

vara, att dessa planer utarbetas av länsstyrelserna med biträde av vägförvaltningen

och skogsvårdsstyrelserna. I vad avser speciella skogsvägar synes det

förberedande arbetet därvidlag böra utföras av skogsvårdsstyrelserna.

Gången av utbyggnadsplanens upprättande i fråga om skogsvägar torde,

i anslutning till vad skogsutredningen angivit, i huvudsak böra bliva följande.

Inom varje skogsvårdsstyrelses område bör skogsvårdsstyrelsen utarbeta

en behovsplan för skogsvägnätet. I denna plan synas böra införas redan

utbyggda skogsvägar, under arbete varande vägar samt skogsvägföretag,

till vilka bidrag beviljats men vilka ännu ej påbörjats. För att skogsvägnätet

skall kunna angivas så fullständigt som möjligt torde erforderligt samarbete

böra äga rum med domänverkets revirförvaltningar och större enskilda

skogsförvaltningar. Planen bör av skogsvårdsstyrelsen kompletteras genom

angivande av ungefärliga sträckningen av sådana skogsvägar, som kunna

finnas vara behövliga för erhållande av ett fullständigt skogstransportnät. I

planen synes vidare böra angivas i vilken utsträckning enskilda by- och gårdsvägar

beröras. Den av skogsvårdsstyrelsen upprättade planen torde i första

hand böra granskas och vid behov kompletteras av vederbörande vägförvaltning.

Därvid bör förvaltningen undersöka att planen på lämpligt sätt anknyter

till det allmänna vägnätet och för detta gällande flerårsplaner. Den

slutliga granskningen av planen torde som förut nämnts böra verkställas av

länsstyrelsen. För att, på sätt lantbruksstyrelsen framhållit, i möjligaste mån

kunna utnyttja skogsvägnätet jämväl för framtida bebyggelse och nyodlingar

kan det vara lämpligt att i planläggningsärende höra hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och egnahemsnämnden.

Såsom framgår av det förut anförda ha olika meningar framträtt med avseende

å frågan i vilken utsträckning staten bör stödja tillkomsten av skogsvägar.

Härvid har å ena sidan gjorts gällande att det främst är ett enskilt intresse

att anlägga och underhålla de kommunikationsmedel som erfordras speciellt

för utnyttjande av skogstillgångarna å enskild mark. Å andra sidan har emellertid

framhållits, att ett välordnat skogstransportväsende för hela skogsnäringen

innebär ökade möjligheter till förbättrad skogsvård och därmed höjd

avkastning. Åstadkommandet av ett ändamålsenligt skogsvägnät har därför

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

41

ansetts i hög grad vara ett allmänt intresse. Endast i den mån statsunderstöd

utgår till skogsvägarna, äger det allmänna möjlighet att inrikta utvidgningen

av skogsvägnätet mera planmässigt. I nuvarande läge framträder ur bränsleförsörjningssynpunkt

önskemålet att få till stånd en utvidgning av skogsvägnätet.

Utan att staten träder emellan lärer en dylik utbyggnad i erforderlig

utsträckning icke vara möjlig att åstadkomma. Även örn skogens betydelse

för bränsleförsörjningen framdeles kan bliva mindre framträdande, måste det

under alla omständigheter anses som ett allmänt intresse icke minst ur skogsproduktiv

synpunkt att mera avlägset belägna skogstillgångar i ökad utsträckning

kunna nyttiggöras. Vid inträffad arbetslöshet torde verksamheten

för stödjande av skogsvägarnas tillkomst visa sig giva goda och lämpliga arbetstillfällen.

Jag delar skogsutredningens uppfattning, att stödet från det allmännas sida

å förevarande område alltjämt bör ske i form av såväl bidrag utan återbetalningsskyldighet

som lån.

I de över skogsutredningens betänkande avgivna yttrandena ha olika meningar

kommit till uttryck beträffande frågan huru förevarande stödverksamhet

lämpligast bör administreras. Det har härvid framhållits att, därest

verksamheten alltjämt skulle handhas av skogsvårdsstyrelserna, överinseendet

över de enskilda vägarna skulle komma att ligga hos olika statliga organ.

Den statliga stödverksamheten i fråga om andra enskilda vägar än skogsvägar,

speciellt utfartsvägar, torde efter det allmänna vägväsendets förstatligande

komma att handhavas av länsstyrelserna i samråd med vägorganisationen,

medan ärenden rörande statsbidrag och statslån till skogsvägar skulle behandlas

av de skogliga myndigheterna. En klar gränsdragning mellan skogsvägar

och utfartsvägar lärer knappast kunna genomföras. Båda typerna av

vägar äro givetvis användbara för transporter av skogsprodukter. Jämväl de

speciella skogsvägarna utnyttjas ej sällan även som utfartsleder för enstaka

liggande gårdar och torp. Emellertid har skogsvägbyggandet, såsom skogsutredningen

framhållit, karaktär av rent skogsprodukt™- åtgärd, under det

att bidragen till de enskilda vägarna äro av övervägande social natur. Vid

skogsvägarnas planerande måste de skogsekonomiska principerna vara avgörande

och vägens framdragande genom skogens produktionsområden väsentligen

bestämmas av dessa. Handhavandet av skogsvägbyggandet torde därför

främst kräva skoglig sakkunskap. Med hänsyn till nu angivna omständigheter

anser jag i likhet med skogsutredningen, att ärenden rörande statliga

stödåtgärder beträffande skogsvägar alltjämt böra handläggas av skogsvårdsstyrelserna

och skogsstyrelsen.

I likhet med skogsutredningen vill även jag bestämt understryka nödvändigheten

av att de skilda organ, som administrera vägväsendet, samarbeta i

erforderlig omfattning. Enligt föreliggande förslag till det allmänna vägväsendets

förstatligande skola som förut berörts ärenden rörande enskild väghållning

överflyttas från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna.

Härigenom torde förbättrade möjligheter till samarbete erbjuda sig. Den av

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 244. 4

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

mig förut tillstyrkta planläggningsverksamheten, varigenom de viktigaste behoven

i fråga om skogsvägar skola bliva klarlagda, bör vara ägnad att

kraftigt underlätta ett sådant samarbete. Vidare torde, på sätt skogsutredningen

föreslagit, de administrativa reglerna för handläggningen av understödsverksamheten

beträffande skogsvägarna böra givas sådan utformning,

att länsstyrelserna tillförsäkras vederbörligt inflytande på ärendenas behandling.

Vad skogsutredningen därutinnan föreslagit kan jag biträda. Det bör

sålunda åligga skogsvårdsstyrelse att, sedan ansökan örn statsunderstöd till

skogsväg inkommit, med eget yttrande översända densamma till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen torde med ledning av upprättade behovsplaner böra

till prövning upptaga frågan, huruvida det föreslagna vägföretaget kan anses

lämpligt anpassat till befintligt eller för den närmaste framtiden planerat vägnät,

i vad detta avser allmänna vägar och enskilda vägar. Finner länsstyrelsen,

att vägföretaget eller del därav bör utgöras av allmän eller enskild väg,

synes länsstyrelsen böra meddela skogsvårdsstyrelsen när företaget kan beräknas

bliva upptaget i förslag till flerårsplan till allmän väg eller när statsbidrag

till detsammas utförande såsom enskild väg kan påräknas.

Liksom hittills torde frågan örn beviljande av såväl statsbidrag som statslån

i sista hand böra prövas av Kungl. Maj:t.

Beträffande de närmare grunderna för statsunderstödet till skogsvägarna

har skogsutredningens förslag tillstyrkts i flertalet yttranden. I några yttranden

har emellertid förordats att statsunderstödet skulle givas en något mindre

omfattning, medan i andra yttranden föreslagits längre gående åtgärder. För

min del finner jag skogsutredningens förslag härutinnan väl avvägt och kan

alltså ansluta mig till detsamma.

Liksom hittills bör statsunderstöd endast utgå för utförande av vägbyggnad

å skog, som står under skogsvårdsstyrelses uppsikt. Såsom förutsättning

för erhållande av statsbidrag bör gälla, att nyttan av vägföretaget beräknas

minst motsvara kostnaderna därför samt att skogsägaren antages icke

kunna inom skälig tid täcka kostnaderna för företaget genom att tillgodogöra

sig nyttan av detsamma. I första hand torde statsbidrag böra tilldelas

den, som driver skogsbruket såsom stöd till jordbruk eller som för sin och

sin familjs bärgning är beroende av arbetsinkomster från skogsbruket. Nu

gällande villkor om företräde till erhållande av statsbidrag för vägföretag,

som är ägnat att motverka arbetslöshet, synes ej böra bibehållas.

Till byggande av sådan året Tunt med motorfordon farbar skogsväg, som

utgör huvudled för utforsling av skogsprodukter från större skogsområden

(stamväg), torde såsom skogsutredningen föreslagit, med hänsyn till det allmännas

stora intresse av att dessa vägar komma till stand, statsbidrag alltid

böra utgå med 50 procent av den godkända kostnaden för företaget. Statsbidrag

till byggande av annan skogsväg synes böra utgå med högst 40 procent

av den godkända kostnaden. Vid bestämmande av bidragets storlek

bör, på sätt skogsutredningen anfört, hänsyn tagas till båtnad och företagarnas

ekonomiska villkor med flera förhållanden. Därest det med hänsyn

till rådande arbetslöshet befinnes erforderligt för skapande av arbetstillfäl
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

43

len genom igångsättande av vägföretag, att statsbidrag lämnas utöver vad

förut för varje särskilt fall förordats, bör Kungl. Maj:t äga medgiva, att

inom visst område bidrag med ytterligare 10 procent av den godkända kostnaden

för företaget må utgå. Det av statens arbetsmarknadskommission föreslagna

villkoret för det högre bidragets beviljande torde härvid böra gälla.

Byggnadsbidrag torde ej böra beviljas örn flera äro delaktiga i vägföretaget

eller örn vägen framgår över fastighet till vilken vägen icke hörer, med mindre

angående vägens byggande och underhåll antingen ägt rum lagakraftvunnen

förrättning enligt lagen örn enskilda vägar eller ock föreligger lagakraftvunnen

dom eller träffad överenskommelse i sådan form, som av skogsstyrelsen godkännes.

Liksom beträffande statsbidrag till övriga enskilda vägar bör för

skogsbrukets stamvägar gälla att, där antalet väghållare är flera än fem,

statsbidrag ej får beviljas annat än örn lagakraftvunnen förrättning enligt

lagen om enskilda vägar föreligger. Då sådan förrättning icke hållits, torde i

kontrakt, som upprättas mellan skogsvårdsstyrelsen och väghållarna, böra

inrymmas bestämmelse örn skyldighet att underhålla vägföretaget under viss

tid, högst 20 år.

Statsunderstöd i form av lån och bidrag synes i enlighet med skogsutredningens

förslag hädanefter böra kunna uppgå till sammanlagt 80 procent

i stället för tidigare 70 procent av den godkända kostnaden för vägföretaget.

På sätt skogsutredningen vidare föreslagit, torde minimibeloppet

för lån böra sänkas från 1,000 kronor till 500 kronor. Ytterligare biträder

jag förslaget om utsträckning av tiden för amorteringsfrihet från ett till två

år från första lyftningsdagen. Likaledes ansluter jag mig till förslaget att för

företag med flera än fem delägare, som samtliga önska erhålla lån, skall

kunna utses en styrelse, bestående av en eller flera ledamöter, som ha att i

allt vad lånet rörer företräda delägarna.

För närvarande finner jag mig icke kunna tillstyrka skogsutredningens

förslag, att för bidrag till skogsvägar och för bidrag till flottledsbyggnader

samt uppförande av skogshärbärgen och därmed jämförliga förläggningar

skola uppföras särskilda anslag å riksstaten.

Skogsutredningen har beräknat medelsbehovet för statsbidrag till bygggande

av skogsvägar under den närmaste tioårsperioden till sammanlagt

40 miljoner kronor. Härtill skulle komma vissa kostnader för skogsvardsstyrclserna,

nämligen dels för planläggning av vägföretagen, dels för erforderlig

propagandaverksamhet, dels ock för uppgörande av de förut omnämnda

utbyggnadsplanerna för skogsvägarna. Dessa kostnader ha för de

första åren förslagsvis uppskattats till 500,000 kronor för år. Enligt min mening

bör omfattningen av ifrågavarande stödverksamhet framförallt anpassas

efter det arbetsmarknadspolitiska läget. Med hänsyn härtill och till förefintlig

reservation torde anslaget till ändamalet för nästa budgetar böra begränsas

till det i statsverkspropositionen beräknade beloppet, 500,000^ kronor.

På sätt skogsutredningen föreslagit synas från anslaget, eller Kungl.

Maj:ts bestämmande, böra utgå särskilda förvaltningsbidrag till skogsval ds
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

styrelserna för projekterings- och planläggningsverksamhet. Förvaltningsbidrag

bör avse skogsvårdsstyrelses kostnader dels för prövning av ansökan

och upprättande av plan angående företag, till vilkas utförande sökts byggnadsbidrag

eller lån från skogsväglånefonden, dels för handhavandet av

fortlöpande kontroll över arbetenas utförande, dels ock för arbeten i samband

med upprättande av ^byggnadsplan för vägnätet inom större områden.

Någon förstärkning av skogsväglånefonden lärer för närvarande icke erfordras.

Medelsanvisningen torde framdeles för varje år få bestämmas under

hänsynstagande till då rådande förhållanden.

Därest riksdagen biträder de förslag jag i det föregående tillstyrkt, torde

det få ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera utfärda erforderliga bestämmelser

i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen

att till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbgggnader å

skogar i enskild ägo för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten

under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av .................................... kronor 500,000.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen och förordnar,

att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siv Schöller.

437776. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. JoU 1943:55 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vägoch flottledsbgggnader å skogar i enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten