Med förslag till lag om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog
25 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 22 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:265, Med förslag till lag om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 265.
1
Nr 265.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka
skog; given Stockholms slott den 14 maj 1943.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om inskränkning med hänsyn till försvaret
i rätten att avverka skog.
GUSTAF.
Thorwald Bergquist.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 265.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Förslag
till
Lag
om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
När så erfordras med hänsyn till rikets försvar, äger länsstyrelsen meddela
förbud mot att utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen avverka skog inom
område som länsstyrelsen bestämmer. Förbudet, som skall delgivas eller
kungöras på lämpligt sätt, gäller tills vidare.
Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning å kronan tillhörig
skogsmark som står under domänstyrelsens förvaltning.
2 §•
Tillstånd att utan hinder av länsstyrelsens förbud företaga avverkning
inom område som avses i 1 § första stycket må av skogsvårdsstyrelsen meddelas
allenast örn det kan ske utan väsentligt men för försvaret.
Innan skogsvårdsstyrelsen meddelar beslut med anledning av ansökan om
tillstånd till avverkning, skall styrelsen, därest tvekan kan råda huruvida
tillstånd må meddelas, inhämta yttrande av myndighet som Konungen bestämmer.
3 §•
Vid meddelande av tillstånd till avverkning äger skogsvårdsstyrelsen uppställa
de villkor om utsyning som finnas erforderliga. Kostnad för utsyning
som föranledes av sådan föreskrift skall gäldas av kronan. Vad nu sagts
i fråga om utsyning skall ock gälla utmärkande på marken av visst område,
där avverkning får företagas.
Underrättelse om meddelat tillstånd skall ofördröjligen tillställas myndighet
som har att avgiva yttrande enligt 2 §.
Meddelat tillstånd må återkallas, när skäl därtill äro.
4 §.
Därest på grund av denna lag tillstånd till avverkning helt eller delvis
vägras eliel: återkallas och kostnad eller förlust därigenom åsamkas sökanden
eller tillståndets innehavare, skall skälig gottgörelse gäldas av kronan, om
intrånget ej är att anse såsom ringa.
5 §•
Ersättning enligt 4 § bestämmes av riksvärderingsnämnden.
Ansökan därom ingives till skogsvårdsstyrelsen, som har att med eget yttrande
överlämna ärendet till nämnden. Vid ärendets behandling inför nämn
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
3
den skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas om fastställande av ersättning
på grund av rekvisition för krigsmaktens behov.
över nämndens beslut må klagan ej föras.
6 §•
Den som i strid mot länstyrelsens förbud företager avverkning utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd eller bryter mot föreskrift som skogsvårdsstyrelsen
meddelat i beslut örn tillstånd, straffes med dagsböter.
Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika olovligen avverkat virke,
där det ligger kvar å skogen eller, örn det är bortfört, fortfarande är i avverkarens
besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke
beslag, är den som låtit verkställa avverkningen skyldig att utgiva ersättning
med belopp, motsvarande virkets värde, örn det finnes uppenbart oskäligt,
må dock virke ej dömas förbrutet eller ersättning utdömas som här
är sagt.
Beträffande virke som tagits i beslag skall vad i 27 § och 28 § andra
stycket skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Böter som ådömas enligt denna lag ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke som
undgått beslag tillfalla kronan.
7 §•
Klagan över skogsvårdsstyrelsens beslut må föras hos skogsstyrelsen före
klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del;
och skall underrättelse därom meddelas i beslutet. I fråga om klagan över
skogsstyrelsens beslut skall vad i skogsvårdslagen är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Om skäl därtill äro, må förordnas, att meddelat tillstånd omedelbart skall
lända till efterrättelse.
Beslut, varigenom meddelat tillstånd återkallas, skall utan hinder av besvär
genast träda i kraft.
8 §•
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 och gäller till och med den 30
juni 1944. Förbud som meddelats jämlikt lagen skall ej gälla längre än lagen
äger giltighet. Vad i lagen stadgas om prövning av ersättningsanspråk
och om förseelse som begåtts under lagens giltighetstid skall äga tillämpning
även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 april 19U3.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Eriksson, Bergquist, Andersson, Gjöres.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om provisorisk
lagstiftning angående viss inskränkning i rätten att avverka skog.
Föredraganden anför följande.
Framställning'' om lagstiftning.
I skrivelse till Konungen den 13 november 1942 har arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse hemställt örn lagstiftning i syfte att förhindra skogsavverkning
till men för bruket av försvarsanläggningar samt anfört följande.
Styrelsen hade funnit att vid anskaffning av mark för befästningar åtskillnad
borde göras mellan å ena sidan den mark som erfordrades för själva
befästningsanläggningarna och å andra sidan de omkring försvarställningarna
liggande markområden, där skogen kunde behöva utnyttjas för maskering
av ställningarna.
Vad först anginge den mark som vore erforderlig för befästningsanläggningarnas
uppförande och anordnande borde enligt styrelsens åsikt frivilliga
nyttjanderättsavtal slutas med vederbörande markägare i enlighet med vissa
normer som tidigare tillämpats i dylika fall.
Vidkommande återigen frågan om de i anslutning till försvarsställningarna
belägna markområden, varest skogen kunde behöva utnyttjas för maskering
av ställningarna, hade verkställd undersökning givit vid handen, att
det gällde betydande arealer. Det hade ifrågasatts att det beträffande dessa
markområden skulle vara nödvändigt med totalt avverkningsförbud. Det vore
uppenbart, att tillskapandet av sådant förbud skulle komma att ställa sig
mycket dyrbart för kronan.
Styrelsen hade vid frågans behandling funnit att det avsedda syftet att
bevara skogen för ställningarnas maskering borde kunna vinnas utan totalt
avverkningsförbud genom kontroll över avverkningen inom områdena i fråga
så att avverkning, som icke medförde skada, medgåves. Enär avverkning i
måhända nära nog normal omfattning på åtskilliga ställen torde kunna tilllåtas
och det å andra sidan i flera fall vore angeläget att för åstadkommandet
av erforderliga skottfält företaga viss avverkning av skogen framför
befästningsanläggningarna, ville det synas som om en kontroll över skogsav
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
5
verkningen skulle medföra mindre intrång för markägarna och ställa sig
ekonomiskt mindre kostsam för kronan än totalt avverkningsförbud. Det syntes
vara oundgängligen nödvändigt att erhålla en dylik kontroll över skogsavverkningen,
enär eljest ett effektivt utnyttjande av den mängd dyrbara
befästningsanläggningar som uppförts och anordnats kunde helt äventyras.
En även relativt obetydlig skogsavverkning kunde i åtskilliga fall medföra,
att befästningarna bleve onyttiga ur försvarssynpunkt.
Det syntes emellertid möta betydande praktiska svårigheter att avtalsvägen
tillskapa sådan kontrollrätt för kronan. Härtill komme att, i den mån
frivillig uppgörelse icke kunde ernås, tvångsmedel för närvarande icke stöde
till buds för att ålägga markägarna enbart skyldighet att underkasta sig kontrollen.
Vid detta förhållande och då dessutom frågan om kontroll över skogsavverkningen
omkring anlagda försvarsställningar hade aktualitet för hela
landet ville styrelsen ifrågasätta, huruvida icke en lagstiftning örn kontroll
över skogsavverkningen inom de områden, varest befästningsanläggningar
funnes eller vore avsedda att uppföras eller anordnas, borde komma till
stånd. Enär dels stora svårigheter uppkomme, då det gällde att avgränsa de
områden varest kontroll erfordrades, dels ock militära skäl icke medgåve
områdenas exakta angivande för offentligheten, måste den ifrågasatta lagens
tillämplighetsområde självfallet bliva relativt stort. Chefen för försvarsstaben
syntes böra tillkomma att, efter hörande av vederbörande militärområdesbefälhavare,
angiva de områden varest kontroll över skogsavverkningen
borde ske. Ett intimt samarbete mellan militära myndigheter och vederbörande
skogsvårdsstyrelser skulle måhända kunna avsevärt underlätta tiilllämpningen
av lagen. Härigenom kunde den utökning av de militära myndigheternas
arbete, som stiftande av en dylik lag otvivelaktigt medförde, avsevärt
minskas.
Därest på grund av stadgandena i den föreslagna lagen tillstånd till skogsavverkning
icke kunde meddelas, och därav föranleddes att sökanden finge
vidkännas förlust eller lede skada, syntes böra stadgas, att sökanden skulle
erhålla skälig gottgörelse av kronan, om det intrång som åsamkades honom
icke vöre att anse såsom ringa. Denna ersättning syntes lämpligen kunna bestämmas
av riksvärderingsnämnden i likhet med vad som föreskrivits i 6 §
lagen den 24 mars 1942 örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.
Promemoria.
Med anledning av den inkomna framställningen har inom justitiedepartementet
upprättats en den 14 december 1942 dagtecknad promemoria angående
inskränkning i rätten alt avverka skog med hänsyn till rikets försvar.
I promemorian anfördes beträffande huvudgrunderna för eventuell
lagstiftning i ämnet:
Det synes vara nödvändigt att under nu rådande förhållanden förekomma
avverkning som nedsätter värdet av befintliga befästningar eller eljest är till
avsevärd skada för försvaret.
En dylik tillfällig inskränkning i fastighetsägarens rådighet över sin mark
har förut införis genom lagen den 24 mars 1942 örn förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret, enligt vilken nybyggnad ej må utan tillstånd företagas
i närheten av befästning eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings
användning för rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men
åsamkas försvaret. Vad nu sagts örn nybyggnad gäller även väsentlig omeller
tillbyggnad. Ilar beslut meddelats örn anläggande eller utvidgning av
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 26-5.
befästning eller flygfält eller kan avsevärt men uppstå genom bebyggelse i
närheten av militär anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna,
att nämnda bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning.
Den olägenhet som genom olämplig skogsavverkning kan åsamkas försvaret
är fullt jämförlig med de olägenheter som kunna vållas t. ex. av en
byggnad i närheten av en befästning. Skogsavverkning kan göra en befästningsanläggning
mer eller mindre värdelös genom att lämna den öppen för
insyn, när det är betydelsefullt att den är dold.
Totalt avverkningsförbud torde knappast i något fall vara erforderligt för
det ändamål varom här är fråga. Däremot är det ofta i hög grad önskvärt
att försiktighet iakttages, så att ett tillräckligt skyddande skogsbestånd lämnas.
Med hänsyn härtill torde bestämmelser böra införas som möjliggöra ur
försvarssynpunkt nödig kontroll över skogsavverkning.
Såsom huvudstadgande torde böra upptagas en bestämmelse som ger möjlighet
att, när det erfordras med hänsyn till rikets försvar, meddela förbud
tills vidare mot avverkning inom visst område. Det synes lämpligt att åt länsstyrelserna,
vilka ha en motsvarande funktion enligt lagen örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret, överlämna att pröva behovet av ett sådant
förbud som nyss nämnts. För alt bliva verksamt bör förbudet naturligtvis
tillkännagivas på lämpligt sätt. Då det ur militär synpunkt icke bör
ifrågakomma att direkt utpeka den plats, där förbudet är av särskild vikt,
måste förbudet omfatta ett jämförelsevis stort område. Sättet för förbudets
kungörande bör lämpas härefter. Delgivning med varje särskild fastighetsägare
kan emellanåt vara svårt att praktiskt genomföra. Kungörelse i tidningarna
får sålunda anses tillfyllest. Områdets utmärkande på marken kan
icke heller krävas.
Möjligheten att meddela förbud mot skogsavverkning lärer icke kunna inskränkas
till sådana fall då en befästning finnes på platsen. Det är givetvis
önskvärt att kunna ingripa i god tid, när en befästning planeras, liksom när
det eljest ur försvarssynpunkt är behövligt. Anledning att ur försvarssynpunkt
inskränka avverkningen av skog torde kunna förekomma även då det
icke är fråga örn befästningsanläggning. Så t. ex. kunna hangarer för flygplan
behöva det skydd mot insyn som skogen kan erbjuda.
Såsom förut nämnts avser förbudet i huvudsak allenast att åstadkomma
kontroll över avverkningen. Undantag från förbudet bör alltså kunna medgivas.
Denna prövning torde böra anförtros åt skogsvårdsstyrelserna, som
genom sina underordnade tjänstemän stå i förbindelse med ortsbefolkningen.
Tillstånd bör få meddelas allenast örn det kan ske utan väsentligt men för
försvaret. Till ledning för skogsvårdsstyrelses prövning bör militär myndighet
under hand lämna vissa anvisningar, om vad som ur militär synpunkt bör
iakttagas. Skulle likväl råda tvekan, huruvida hinder mot avverkningen föreligger
med hänsyn till försvaret, bör skogsvårdsstyrelsen inhämta yttrande
av militär myndighet. Kungl. Majit bör — liksom enligt lagen örn förbud mot
bebyggelse till hinder för försvaret — bestämma vilken myndighet som
skall avgiva sådant yttrande. I tillämpningsförfattning (171/1942) till sistnämnda
lag laar därtill utsetts chefen för försvarsstaben.
I fråga örn ersättning med anledning av intrång genom inskränkning
i rätten att avverka skog uttalades i promemorian följande.
Det är uppenbart, att om tillstånd till avverkning på grund av bestämmelserna
i den föreslagna lagen vägras helt eller delvis, markens ägare eller
någon som innehar nyttjanderätt till fastigheten kan lida skada. I lagen
örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret stadgas för motsvaran
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-.ts proposition nr 265.
de fall, att om tillstånd till nybyggnad eller om- eller tillbyggnad finnes icke
kunna meddelas och därav föranledes, att sökanden, under den tid hindret
varar, får vidkännas kostnad utan att ha motsvarande nytta av fastigheten
eller att han går miste örn avkastning på nedlagt kapital, han skall vara
berättigad till skälig gottgörelse av kronan, örn det intrång som åsamkats
honom ej är att anse såsom ringa. Beträffande innebörden härav må framhållas,
att lagrummet ej — utöver nämnda utgifter och nastad avkastning
— ger ersättning för utebliven vinst t. ex. av tomtförsäljning eller av ett
hyreshus, som kunnat uppföras om ej lagens bestämmelser ställt sig hindrande
emellan. I motiveringen till lagen framhölls bl. a. att lagstiftningen
var av provisorisk natur och att de flesta människor funne det helt naturligt
att under en kritisk tid uppskjuta ej strängt nödvändiga byggnadsarbeten
och nog också funne det självfallet att de ej borde försvåra användningen
av befintliga befästningar genom att utan hänsyn till de utrikespolitiska
förhållandena uppföra hindrande byggnader.
Den tillfälliga begi''änsning i rätten att avverka skog som de här föreslagna
bestämmelserna kunna innebära torde i allmänhet vara föga kännbar.
I regel kommer det område för vilket tillstånd till avverkning ej kan lämnas
eller endast med vissa reservationer kan givas att inskränka sig till en
mindre del av en skogsägares område. Emellanåt kan dock förlust tänkas
uppkomma örn förbudet t. ex. skulle drabba huvudsakliga delen av en mindre
fastighets skogsmark och husbehovsvirket till följd därav ej kan uttagas
utan måste anskaffas från annat håll. Om någon får vidkännas utgift därför,
har han visserligen i stället skogen kvar för framtida behov, men det
bör ej hindra att han får ersättning för den kostnad han får ikläda sig.
Vid bestämmande av ersättningens storlek bör dock hänsyn tagas till att
motsvarande kvantitet skog finnes sparad. Ett annat fall som bör beaktas är,
att någon förvärvat skogsavverkningsrätt och hindras att utnyttja denna.
Därest skogsägaren hindras att utföra avverkning vid en gynnsam tidpunkt,
bör också ersättning kunna komma i fråga, örn han ej kan förlägga avverkningen
till annat område. Med hänsyn till sådana fall som nu nämnts
föreslås, att skälig ersättning skall utgå för kostnad eller förlust som följer
av alt tillstånd ej kunnat meddelas. Vad särskilt angår förlust som uppkommit
därigenom att skog ej kunnat uttagas vid en särskilt gynnsam tidpunkt
må framhållas, att ersättning därför ofta ej torde kunna bestämmas
förrän förbudet upphört att gälla. Vid ersättnings bestämmande bör beaktas,
att nu rådande förhållanden lägga band på andra, som ofta äro betungande.
Ersättning för en utebliven konjunkturvinst bör därför icke överstiga vad
som må anses skäligt för att en viss skogsägare icke skall drabbas av en
förlust som rättvisligen bör bäras av samhället.
För att undvika ersättningskrav av obetydlig beskaffenhet synes, efter
förebild i lagen örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, den inskränkningen
i ersättningsreglerna böra uppställas, att ersättning ej skall utgå
för intrång som är att anse såsom ringa.
I promemorian förordas, att såsom fortifikationsstyrelsen föreslagit ersättningen
bör bestämmas av riksvärderingsnämnden, där ej överenskommelse
träffas.
Vid promemorian fanns fogat elt utkast till lag om inskränkning i rätten
att avverka skog med hänsyn till försvaret. Lagen skall enligt utkastet vara
provisorisk och gälla lill och med den 30 juni 1944.
Enligt 1 § i utkastet skall, när så erfordras med hänsyn till försvaret, länsstyrelsen
äga meddela förbud mot att utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
avverka skog inom område som länsstyrelsen bestämmer. Förbudet skall
kungöras eller delgivas på lämpligt sätt och gäller tills vidare. Tillstånd må
meddelas allenast örn det kan ske utan väsentligt men för försvaret. I 2 §
stadgas, att innan skogsvårdsstyrelsen meddelar beslut med anledning av ansökan
örn tillstånd till avverkning, skogsvårdsstyrelsen skall inhämta yttrande
av myndighet som Konungen bestämmer, därest tvekan kan råda huruvida
hinder mot meddelande av tillstånd föreligger med hänsyn till försvaret.
Enligt 3 § äger skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning
därtill foga de villkor om utsyning som finnas skäliga. Kostnad för
utsyning, som föranledes av sådan föreskrift, skall gäldas av kronan. Underrättelse
om meddelat tillstånd skall ofördröjligen tillställas myndighet, som
har att avgiva yttrande enligt 2 §. Meddelat tillstånd må återkallas, när skäl
därtill äro.
I 4 § upptages stadgande, att därest på grund av lagen tillstånd till avverkning
vägras eller meddelat tillstånd helt eller delvis återkallas och sökanden
eller tillståndets innehavare därigenom åsamkas kostnad eller förlust,
skälig gottgörelse skall gäldas av kronan, örn intrånget ej är att anse
såsom ringa. Ersättningen skall enligt 5 § bestämmas av riksvärderingsnämnden.
Ansökan om ersättning skall ingivas till skogsvårdsstyrelsen, som
har att med eget yttrande överlämna ärendet till nämnden. Vid ärendets behandling
inför nämnden skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas örn
fastställande av ersättning på grund av rekvisition för krigsmaktens behov.
Över nämndens beslut skall klagan ej få föras.
I 6 § upptagas vissa straffbestämmelser m. m. Den som i strid mot länsstyrelsens
beslut företager avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
eller bryter mot föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen meddelat i beslut örn
tillstånd, skall straffas med dagsböter. Om någon företager avverkning i strid
mot länsstyrelsens beslut eller föreskrift som skogsvårdsstyrelsen meddelat,
skall därjämte länsstyrelsen äga vid vite förbjuda dess fortsättande. Böter
och vitén som ådömas enligt lagen skola tillfalla kronan. Enligt 7 § skola
besvär få anföras över skogsvårdsstyrelsens beslut hos skogsstyrelsen före
klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del
samt över skogsstyrelsens beslut hos Kungl. Majit enligt vad därom eljest
är stadgat, örn skäl därtill äro, skall förordnande kunna givas, att meddelat
tillstånd omedelbart skall lända till efterrättelse. Beslut, varigenom meddelat
tillstånd återkallas, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Beträffande
länsstyrelses beslut om förbud mot avverkning uttalas i promemorian
att av allmänna regler följde att det omedelbart skulle lända till
efterrättelse samt att några särskilda föreskrifter örn besvär över länsstyrelses
beslut ej erfordrades. Enligt 8 § i lagutkastet skola närmare bestämmelser
angående tillämpningen av lagen meddelas av Konungen.
Yttranden.
över promemorian och det därvid fogade lagutkastet ha efter remiss yttranden
avgivits av chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen, marinför
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
9
valtningen, f^förvaltningen, statskontoret, priskontrollnämnden, riksvärderingsnämnden,
skogsstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands,
Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges
skogsägareförbund samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.
Vid det utlåtande som avgivits av skogsstyrelsen lia fogats yttranden av samtliga
skogsvårdsstyrelser.
I de yttranden, i vilka behovet av den föreslagna lagstiftningen
berörts, har detsamma allmänt vitsordats. Chefen för försvarsstaben
har sålunda framhållit, att det ur försvarets synpunkt vöre av stor betydelse
att lagstiftning i ämnet snarast komme till stånd. Länsstyrelserna i
Värmlands, Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län ha anfört, att bestämmelser
i förevarande hänseende under nu rådande förhållanden torde
vara nödvändiga. Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att åtgärder, som
vöre nödvändiga för rikets försvar, givetvis måste genomföras, även om intrång
därigenom vållades i enskilda medborgares intressen. Det borde emellertid
tillses, att intrånget ej gjordes större än som oundgängligen krävdes för
det avsedda syftet. Särskilt betydelsefullt vore detta, när fråga vore om intrång
i en produktiv verksamhet som skogsbruket.
Skogsstyrelsen Ilar — sedan styrelsen under hänvisning till skogsvårdsstyrelsernas
yttranden framhållit att dessa styrelser utan undantag hyste förståelse
för lagstiftningens behövlighet och syfte —- anfört följande.
För egen del vill skogsstyrelsen framhålla, att styrelsen i full utsträckning
beaktar de ytterst allvarliga realiteter, som givit anledning till lagutkastets
utarbetande. Visserligen ha ännu icke, såvitt styrelsen kunnat utröna, några
egentliga missförhållanden på detta område påvisats, väl närmast beroende
på att anvisningar, som vid avverkning i närheten av försvarsanläggningar
lämnats av militärbefäl för tillgodoseende av maskeringssyften, i regel lojalt
torde ha efterföljts. Den i promemorian framlagda utredningen synes i varje
fall ej jäva uppfattningen, att kollisioner mellan militära och civila ekonomiska
intressen i vad gäller skogsavverkning hittills kunnat tillfredsställande
ordnas på frivillighetens väg. Ehuru styrelsen vidare anser, att en särskild
lagstiftning i nu förevarande avseende medför nackdelar genom tyngre administration,
utökade ersättningsanspråk och merarbete för do kontrollerande
myndigheterna, så finner styrelsen likväl övervägande skäl tala för åvägabringande
av en avverkningskontroll för det ändamål, varom fråga är, då
först härigenom skapas en tillfredsställande garanti mot huggningar till avsevärd
skada för försvaret. Utan en sådan anordning lärer full säkerhet mot dylika
huggningar ej kunna föreligga. Som ett elementärt krav kan dock hävdas,
att därvid icke får läggas tyngre band på skogsägarnas handlingsfrihet
än som är oundgängligen nödvändigt ävensom alt skogsvårdens fordringar i
möjligaste mån skola tillgodoses.
Örn hittillsvarande erfarenheter har skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län uttalat,
att inom länet förekommit flera fall, då från militärt håll framställts
önskemål att vid stämplingar å enskildas skogar skulle tagas hänsyn till behovet
av vissa skogsbestånds bevarande, samt att frågan i regel ordnats genom
tillmötesgående från skogsägarens sida. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län bar anfört:
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Avverkningarna ha inom de trakter av länet, som beröras av nu påtalade
förhållanden, i regel antingen utförts av vederbörande militära truppförband
eller ock efter av skogsvårdsstyrelsen utförda slämplingar. Vid dessa senare
ha förrättningsmännen eftersträvat att inskränka eller helt undvika stämpling
i närheten av försvarsanordningar, och vid förrättningarna lämnade anvisningar
i dessa avseenden synas lojalt lia efterföl jts. Förhållandena på detta
område ha sålunda enligt styrelsens erfarenhet hittills kunnat tillfredsställande
ordnas utan särskild lagstiftning. Ehuru styrelsen anser, att föreslagna
lagbestämmelser på detta område i många fall komma att medföra betydande
nackdelar, såsom ersättningsanspråk i stor omfattning och utökat arbete för
de kontrollerande myndigheterna, torde dock den nu ifrågasatta lagstiftningen,
ehuru med tvekan, kunna förordas såsom garanti mot att ovarsamma
huggningar företagas inom områden med försvarsanordningar.
Det i promemorian framlagda lagutkastet har lämnats utan erinran av chefen
för försvarsstaben, arméförvaltningen, flggförvaltningen, statskontoret,
priskontrollnämnclen, riksvärderingsnämnden och länsstyrelsen i Älvsborgs
län ävensom skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Gotlands,
Kristianstads, Malmöhus, örebro, Gävleborgs och Västerbottens län samt
södra delen av Kalmar lån. I övriga yttranden ha framförts önskemål om
ändringar i olika delar av lagutkastet.
I fråga om tillämpningsområdet för den föreslagna lagen har sålunda
domänstyrelsen hävdat, att den icke borde gälla för skogar under styrelsens
förvaltning. Styrelsen anför:
Lagen synes vara avsedd att gälla avverkning å alla skogar, jämväl kronans.
Skogsvårdsstyrelserna och hos dem anställda länsjägmästare och andra
tjänstemän skulle härigenom tilldelas viss befogenhet beträffande avverkningar
även på fastigheter under domänstyrelsens förvaltning. Då skäl härtill
icke torde föreligga, synes lagen ej böra äga tillämpning för dessa fastigheter.
En inskränkning, med hänsyn till försvaret, av avverkningen å kronans fastigheter
torde enklast kunna ske genom överenskommelse mellan fortifikationsstyrelsen
och domänstyrelsen i varje särskilt fall, varefter domänstyrelsen
lämnar vederbörande domänverkstjänsteman anvisning i fråga örn avverkningen
i samråd med den militära myndighetens ombud på platsen. Hur
denna sak i detalj lämpligen må ordnas, torde kunna överenskommas mellan
militärmyndigheterna och domänstyrelsen.
Ersättning till domänverket för kostnad eller förlust för kronans fastigheter,
föranledd av den minskade avverkningen, synes ej böra ifrågakomma.
Styrelsen är beredd att vid skötsel av kronans fastigheter taga ali den hänsyn
som av försvaret kan vara betingad och att härom överenskomma med
vederbörande militära myndigheter. Deras önskemål i förevarande avseende
torde härigenom bliva fullt tillgodosedda.
Skogsstyrelsen har ■— i likhet med skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs,
Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län ävensom länsstyrelsen i Värmlands
län — ansett att såväl kronoskogar som ecklesiastika skogar, av vilka
de senare förvaltas av stiftsnämnderna, borde undantagas från lagens tillämpning.
Skogsstyrelsen anför i detta hänseende, att då skogsvårdsstyrelserna i
övrigt ej hade någon som helst befattning med nämnda skogar, syntes med
fog kunna sättas i tvivelsmål det lämpliga i att skogsvårdsstyrelserna för ett
tillfälligt ändamål skulle ingripa i skötseln av desamma. Det förefölle skogs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
11
styrelsen rikligare att dessa allmänna skogar undantoges från lagen och att
deras förvaltningspersonal direkt meddelades behövliga direktiv rörande hänsynstagandet
till försvarets intressen.
Behovet av kontroll enligt den föreslagna lagen har av skogsvårdsstgrelsen
i Stockholms län bedömts olika för svårföryngrade skogar och skogar som
lyda under skogsvårdslagens allmänna bestämmelser, därvid styrelsen anfört
följande.
En stor del av de befästningsanordningar som upprättats inom länet torde
vara belägna inom den s. k. svårföryngrade trakten. För denna gälla undantagsbestämmelser
rörande rätten till avverkning, innebärande bl. a. dels att avverkning
till avsalu ej må ske annat än efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen och
dels att styrelsen må meddela föreskrift angående rätten till avverkning även
för husbehov. Under den tid 1923 års skogsvårdslag varit gällande ha dessa
bestämmelser medfört, att inga som helst kalmarker upptagits inom ifrågavarande
område. Vi anse att skogsvårdens krav under den begränsade tid, den
ifrågasatta lagstiftningen synes vara avsedd för, mycket väl kunna motivera
att kalmarker ej heller i fortsättningen upptagas. För den svårföryngrade
trakten synes alltså lagstiftning av föreslagen art knappast erforderlig.
Beträffande skogsmark liggande innanför den s. k. svårföryngrade trakten
och enbart sorterande under allmänna skogsvårdslagens bestämmelser synes
det oss att fortifikationsstyrelsen i någon mån överdriver riskerna för insyn
genom olämplig skogsavverkning. Praktiskt taget all skog utstämplas i varje
fall numera genom vår försorg och det hör till sällsyntheterna att vi därvid
ansett oss böra föreslå upptagande av trakthyggen. Dylikt kan naturligtvis
dock komma att inträffa och det kan därför möjligen vara befogat att viss
lagstiftning tillskapas för en kontroll av avverkningarna.
Även skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har yttrat sig om svårföryngrade
skogar samt uttalat följande.
Skogsvårdslagens nuvarande bestämmelser angående svårföryngrade skogar,
särskilt stadgandena i 20 §, synas i viss utsträckning kunna tjäna som
förebild för den nya lagen. I Blekinge torde huvudparten av befästningarna
ligga i kustbandet, där även de svårföryngrade skogsområdena äro belägna.
Förhållandet torde vara detsamma i andra län. Det skulle måhända innebära
en förenkling av den nya lagens tillämpning, om den i kusttrakterna beträffande
såväl areal som bestämmelser och praktisk handläggning kunde kombineras
med dessa skogsvårdslagens särskilda stadganden.
Beträffande den allmänna utformningen av förslaget i övrigt har särskilt
anordningen av avverkningskontrollen mera ingående
behandlats i yttrandena.
Skogsstyrelsen har funnit den föreslagna formen för avverkningskontrollen
ändamålsenlig och anför i detta hänseende.
Även örn kontrollorganisationen kanske skulle kunna ordnas ulan att för
densamma direkt anlita skogsvårdsstyrelserna, så ligger det en fördel i att,
såsom föreslagits, taga skogsvårdsslyrelsernas medverkan i anspråk. Häri
ser nämligen skogsstyrelsen bland annat en borgen för att i varje särskilt
fall skogsvårdssynpunkterna i möjligaste mån vinna beaktande, varigenom
olägenheterna för skogsägarna kunna begränsas. Skogsstyrelsen anser sig
dock icke böra underlåta framhålla, att skogsvårdsslyrelsernas personal under
nuvarande förhållanden är mycket hårt belastad med trängande uppgifter
i bränsleförsörjningens tjänst och att det därför är angeläget att så
långt ske kan underlätta deras arbete för ifrågavarande ändamål. Äv denna
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 26Ö.
anledning måste förutsättas, att från de militära myndigheternas sida lämnas
allt det bistånd som skäligen kan fordras såväl vid avverkningsbestämmelsernas
utformande och tillämpning som vid tillsynen över deras efterlevnad.
Det är då givetvis av vikt, att försvarsväsendets önskemål tydligt och
snabbt angivas samt att militär sakkunskap i erforderlig utsträckning finnes
att tillgå och även biträder vid de särskilda utsyningar som en avverkningsbegränsning
betingar. I samband därmed vill skogsstyrelsen understryka
lämpligheten av att närmare samråd äger rum mellan länsstyrelse, skogsvårdsstyrelse
och militära myndigheter vid förberedelser till och genomförande
av hithörande åtgärder, att skogsvårdsstyrelserna vid bedömande av avverkningsfrågor
i största möjliga utsträckning hänvisas till lokala militära
organ och att försvarsmyndigheterna i görligaste mån svara för övervakningen,
i vilket sistnämnda hänseende skogsvårdsstyrelserna naturligtvis icke
kunna utöva någon fortlöpande verksamhet.
I samma riktning som skogsstyrelsen ha flera skogsvårdsstyrelser uttalat
sig.
Skogsvårdsstgrelsen i Värmlands län har med hänsyn till de särskilda förhållandena
inom detta län yttrat följande.
Med sin i allmänhet genom utpräglade skogsbygder gående långa landgräns
torde Värmland förmodligen vara det landskap som mer än något
annat kommer att drabbas av den nya lagens bestämmelser. Det lär sålunda
icke kunna undvikas, att rätt så betydande skogsarealer komma att
läggas under förbud, detta med hänsyn till redan förefintliga eller tillämnade
försvarsanläggningar.
I juridiskt hänseende stå även de större bolagsskogarna under skogsvårdsstyrelses
uppsikt, men som dessa skogar i allmänhet skötas av egen fackutbildad
peronal har skogsvårdsstyrelsen under vanliga förhållanden icke haft
anledning att i nämnvärd omfattning taga befattning med dem. Inom länet
och helt visst även inom de blivande förbudsområdena äro bolagsmarkerna
av den omfattning att skogsvårdsstyrelsens personal omöjligt direkt kan, på
sätt i lagen synes avsett, ombesörja utsyningama å sagda skogar. En sådan
anordning vöre för övrigt även ur andra synpunkter icke önskvärd eller
ändamålsenlig. Styrelsen förutsätter därför, att den i de fall, där så finnes
lämpligt, är oförhindrad uppdraga åt bolagsförvaltningarna att genom egen
personal och under iakttagande av meddelade bestämmelser verkställa utsyningarna
på egen mark även inom förbjudna områden.
Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit de av skogsvårdsstyrelsen i länet
sålunda anförda synpunkterna i stort sett välbetänkta.
En från förslaget i viss mån avvikande organisation av avverkningskontrollen
bär förordats av skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län, som därvid anfört
följande.
Det är ett mycket stort ansvar som enligt den föreslagna lagen skulle
komma att åvila skogsvårdsstyrelserna. Även örn militära myndigheter under
hand lämna anvisningar om vad som ur militär synpunkt bör iakttagas,
torde sådana anvisningar ej kunna göras så tydliga att en utstämpling kan
ske efter dessa. Skogsvårdens krav torde i detta sammanhang få helt eller
delvis förbises emot synpunkten att skogsbeståndet inom ett maskeringsområde
bör bliva föremål för en sådan behandling att försvarsanläggningar
skyddas för insyn. Enär- skogsvårdsstyrelsernas uppgift är att utöva kontroll
över skogsvården och i förevarande fall begränsningen att avverka skog
gäller annat ändamål, synes det vara lämpligare, att i första hand den mili
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 265.
13
lära myndigheten vid de fall, då avverkningstillstånd begäres av ägaren,
kommer att markera de träd som ur militär synpunkt kunna borttagas eller
eventuellt böra kvarstå. Skogsvårdsstyrelsen kunde därefter avgiva yttrande
huruvida en avverkning på av militär myndighet föreslaget sätt ofördelaktigt
ingriper för skogsvården.
Skogsvårdsstyrelsen i norra delen av Kalmar län har avstyrkt den föreslagna
anordningen. Styrelsen anför:
Inom de för försvarsanläggningarna kritiska områdena torde ifråga om avverkningarna
andra än skogliga synpunkter, och då främst maskeringstekniska,
komma att som regel bliva utslagsgivande. Under sådana förhållanden
torde skogsvårdsstyrelse bliva nödsakad att såsom regel anlita militär myndighet,
innan tillstånd kan givas till avverkning. Detta skulle enligt styrelsens
uppfattning medföra en onödig kretsgång, som kunde alldeles undvikas om
militärmyndigheterna själva med stöd av lagligt tvångsmedel i varje särskilt
fall direkt till fastighetsägaren delgåve föreskrift därom att avverkning å
visst begränsat område icke finge ske annat än efter vederbörligt tillstånd.
Skulle undantagsvis å sådant område kunna medgivas exempelvis vanlig
gallring eller annan skogsvårdande avverkning, skulle skogsvårdsstyrelsens
biträde kunna anlitas i vanlig ordning. Efter vad styrelsen under hand inhämtat
av de lokala militärmyndigheterna synes i varje fall inom styrelsens
verksamhetsområde det nu skisserade förfarandet vara användbart och medföra
en lika effektiv men mindre omständlig lösning av frågan. Genom ett
sådant förfarande kunde också undvikas allt offentliggörande av de områden,
där försvarsanläggningar finnas.
Vad angår de särskilda bestämmelserna i lagutkastet har
i flera yttranden framförts önskemål, att 1 § måtte erhålla sådan tillämpning
att olägenheter för skogshanteringen av meddelade förbud i möjligaste mån
undvekes. Skogsstyrelsen har vid tillstyrkandet av den i lagutkastet föreslagna
formen för avverkningskontroll utgått från att, även om det område, som
innefattades i länsstyrelses beslut enligt 1 §, av militära sekretesshänsyn
måste göras relativt vidsträckt, verkliga restriktioner komme att påläggas
allenast de fastigheter eller delar av fastigheter, där huggningar i skogen
måste ske med det största hänsynstagande lill rent militära önskemål, under
det att avverkningarna inom området i övrigt lämnades utanför regleringen.
Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har utvecklat liknande synpunkter:
Styrelsen anser sig ha anledning antaga, att vid lagens tillämpning i praktiken
vart och ett av de genom länsstyrelsen fridlysta områdena kunna komma
att uppdelas i två zoner, å vilka helt olika hänsyn måste tagas vid medgivande
av tillstånd lill utförande av avverkning.
Den ena zonen omfattar det egentliga försvarsanläggningsområdet och dess
allra närmaste omgivning, och här måste självfallet all avverkning ske med
yttersta hänsynstagande till rent militära önskemål. Inom denna zon förutsätter
styrelsen därför, alt all utsyning bör ske under direkt medverkan av
militär sakkunskap. Personer, som vid dylika utsyningsförrättningar skola
representera den militära expertisen, måste emellertid alltid finnas lätt tillgängliga,
örn icke hela anordningen skall bliva i hög grad försvårad, ja i vissa
fall rent utav omöjliggjord. Skogsvårdsstyrelsen påräknar därför, alt i god
tid förordnas tillräckligt antal dylika ombud som, efter kallelse av vederbörande
förrättningsinan, kunna biträda vid utsyningarna inom denna »kritiska
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 265.
zon», över denna zon måste — vederbörligen hemligstämplade — kartor
ställas till skogsvårdsstyrelsens förfogande.
Den andra zonen omfattar övriga delar av förbudsområdet. Utsyningarna
torde bär kunna utföras efter vanliga skogliga synpunkter, varvid dock
självfallet måste tagas behörig hänsyn till de mera generella önskemål som
vederbörande militära myndigheter kunna finna skäl framföra.
Sveriges skogsägare förbund har anfört följande.
Förslagsställarens syfte synes vara, att lagen skall möjliggöra, att ej blott
de områden läggas under kontroll, där denna verkligen behöver utövas, utan
att därutöver vida arealer skola såsom reserver eller som något slags buffertregion
införas under lagens bestämmelser, inom vilka sistnämnda områden
dock ej alltid några restriktioner beträffande avverkningarna skulle
behöva krävas. Förbundet finner det vara ägnat att väcka betänksamhet, örn
på sålunda föreslaget sätt vidsträckta områden skulle läggas under det allmännas
kontroll beträffande skogen enbart i syfte att kamouflera belägenheten
av de skogar som lia till direkt uppgift att maskera försvarsställningarna.
Förbundet kan icke finna, att något offentligt kungörande örn vilka fastigheter,
som enligt länsstyrelsens förordnande skola lyda under lagens bestämmelser,
är erforderligt. Det torde vara fullt tillräckligt, att vederbörande
markägare skriftligen delgivas länsstyrelsens beslut. Då detta beslut sålunda
icke behöver få offentlighet utan endast blir känt av de berörda ortsborna,
för vilka försvarsställningarnas belägenhet ändock lärer vara bekant, torde
nied hänsyn till den militära sekretessen lagen icke behöva givas tillämplighet
för större områden än där den verkligen fyller ett påtagligt syfte.
Förbundets betänkligheter mot att utsträcka lagtillämpningen till större
områden än som egentligen bör vara behövligt bottna däri, att inskränkningarna
i avverkningsrätten i vissa fall kunna föranleda olägenheter både ur
skogsvårdssynpunkt och, vad beträffar större fastigheter eller fastighetskomplex,
med hänsyn till ett tekniskt rationellt ordnande av avverkningarna.
Syftet med avverkningskontrollen lärer väl i allmänhet vara, att skogar, som
skydda försvarsställningar mot insyn, ej få kalhuggas eller hårt utglesnas.
I den mån skogsvårdsåtgärderna å sådan plats kunna utföras i form av vårdande
genomhuggningar av bestånden eller föryngringsliuggningar genom
blädning, kunna de militära kraven väl samordnas med skogsskötselns intressen,
och någon skada eller produktionsförlust för markägaren behöver då ej
uppstå. I södra och mellersta Sverige torde detta fall vara det vanligast förekommande.
Inom de överåriga och oväxtliga skogarna i Norrland, särskilt å
höjdlägen, måste emellertid avverkningarna i mycket stor omfattning ske såsom
kalhuggning, örn skogsvårdens krav skola tillfredsställas. Ett avverkningsförbud
eller ett tvång att föra huggningen i form av försiktig utglesning
av bestånden kommer i detta fall att innebära ett kvarhållande av oväxtliga
samt ur produktionssynpunkt lågvärdiga och i försämring stadda skogsbestånd,
som böra föryngras. Ingripandet kommer här att föranleda en produktionsförlust,
som innebär ekonomisk skada för markägaren. Den i promemorian
omnämnda omständigheten att markägaren dock har skogen kvar
innebär för denne ringa tröst, enär bestånd av detta slag på grund av tekniska
skador kunna hastigt avtaga i värde.
Med hänsyn till avverkningarnas metodiska och rationella planläggning i
syfte att nedbringa avverkningskoslnaderna och förbilliga flottningen eller
annan transportkostnad är det alltid en olägenhet, om spridda stycken av en
skog måste kringgås, när skogen i övrigt tages under behandling. Visserligen
skall enligt förslaget skogsägaren erhålla ersättning av kronan för sådan
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
15
skada ävensom för ekonomisk förlust i övrigt, som kan vållas genom ingripande
enligt lagens bestämmelser. Skador av nu ifrågavarande slag äro emellertid
ofta av indirekt natur och kunna vara svåra att rätt beräkna.
Enligt förbundets mening bör därför lagens tillämpning begränsas till så
små områden som möjligt. Måhända har det varit förslagsställarens syfte,
att så i realiteten skall bliva förhållandet genom att direkta avverkningsrestriktioner
blott skola tillgripas inom begränsade delar av de större områden
som läggas under anmälningsplikt och kontroll. Enligt det sagda finner
emellertid förbundet obehövligt att utsträcka lagtillämpningen över sistnämnda
större områden. Förbundet finner det sålunda önskvärt, att sådana
direktiv meddelas för lagens tillämpning, att de områden, för vilka länsstyrelserna
meddela förbud enligt lagens 1 §, ej få göras större än som för maskeringssyftet
är behövligt.
Även flera skogsvårdsstyrelser ha påyrkat sådan ändring av 1 § i lagutkastet,
att i regel kungörelse icke skulle få användas utan meddelat förbud
i stället skulle genom personlig delgivning bringas till vederbörande fastighetsägares
kännedom. Skogsvårdsstgrelsen i Västmanlands län har därvid
ansett kungörelse möjligen vara tillfyllest beträffande yngre skog och svårföryngrade
skogar, eftersom redan skogsvårdslagens bestämmelser här i hög
grad minskade risken för kalavverkningar som kunde blottställa försvarsanläggningar.
Beträffande äldre skog erfordrades enligt styrelsens uppfattning
däremot personlig delgivning av meddelat förbud, enär allmänheten ofta
lämnade kungörelser obeaktade. Styrelsen har därför förordat att bland
de närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen som omnämndes
i 8 § måtte intagas föreskrift, att länsstyrelsen för bestämmandet örn
sättet för kungörande av skyddsområdes omfattning skulle inhämta skogsvårdsstyrelsens
yttrande, varigenom styrelsen skulle beredas tillfälle informera
länsstyrelsen örn de fastigheter å vilka förekomme äldre skog. Ägarna
av dylika fastigheter borde därefter direkt erhålla del av förbudet. Även
skogsvårdsstgrelsen i Hallands län har funnit att ett förbud måste för att bliva
efffektivt delgivas varje fastighetsägare. Skogsvårdsstgrelsen i Stockholms
län har uttalat, att förbudets kungörande i tidningarna av militära skäl
stundom vore mindre lämpligt samt att det vore absolut nödvändigt att i
de fall, då icke hela socknar omfattades av nu föreslagna särbestämmelser,
varje enskild skogsägare som drabbades därav bleve av länsstyrelsen underrättad
härom i rekommenderat brev. Ett dylikt brev kunde lämpligen hemligstämplas.
I yttrandena lia även uttalats önskemål, att område, inom vilket enligt
1 § meddelat förbud skall gälla, bestämmes med lätt beskrivbara gränser.
Enligt vad skogsvårdsstgrelsen i Stockholms län anfört borde sålunda om
möjligt hela socknar omfattas av förbudet. Skogsvårdsstgrelsen i Jönköpings
län har gjort ett liknande uttalande men framhållit, att skogsvårdsstyrelsen
dock måste få detaljerade uppgifter örn de smärre områden för vilka inskränkningar
verkligen skulle ske. Skogsvårdsstgrelsen i Ostergötlands län
har ansett, att meddelade förbud borde omfatta hela fastigheter eller, om
så läte sig göra, hela skiften. Vidare har skogsvårdsstgrelsen i Blekinge län påpekat,
att skogsvårdsstyrelsema måste äga karta och förteckning över de fas
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
tiglieter som omfattades av lagen, varjämte styrelsen funnit lämpligt att skogsvårdsstyrelserna
utsåge särskilda förrättningsmän för förrättningar enligt
lagen.
Mot stadgandet i 1 § att befogenheten att meddela avverkningsförbud
skulle tillkomma länsstyrelsen har ingen erinran gjorts i yttrandena. I fråga
örn länsstyrelsens utövning av befogenheten har chefen för försvarsstaben
anfört, att i tillämpningsbestämmelser borde — liksom i fråga om förbud
mot bebyggelse till hinder för försvaret — intagas föreskrift, att prövningen
av de områden, för vilka förbud mot skogsavverkning utan tillstånd av
skogsvårdsstyrelse skulle meddelas, skulle ske i samråd med chefen för försvarsstaben.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att initiativet till förbud
enligt 1 § borde ankomma på militär myndighet, då länsstyrelsen mestadels
saknade officiell kännedom om de försvarsanläggningar som för närvarande
mer eller mindre tillfälligt anordnades inom länet.
I fråga om befogenheten att meddela tillstånd till skogsavverkning utan
hinder av länsstyrelsens förbud har länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkt,
att tillstånd borde beviljas av samma myndighet, som meddelat förbudet.
Länsstyrelsen har framhållit, att i dessa frågor, där dels skogliga och
dels militära intressen stöde mot varandra, prövningen icke borde anförtros
en myndighet som förträdde endera av dessa intressen. Även den omständigheten
att andra skogar än sådana, som stöde under skogsvårdsstyrelsens tillsyn,
kunde beröras av förbud talade för att skogsvårdsstyrelsen icke anförtroddes
prövningen. I denna riktning har även skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs
län uttalat sig.
Bestämmelsen i 2 § att skogsvårdsstyrelsen, därest tvekan kunde råda huruvida
hinder mot meddelande av tillstånd förelåge med hänsyn till försvaret,
skulle inhämta yttrande av myndighet, som Konungen bestämmer, har i
vissa yttranden ansetts vara otillräcklig för att åstadkomma önskvärt samarbete
mellan skogsvårdsstyrelserna och de militära myndigheterna. Skogsvårdsstyrelsen
i Skaraborgs län anför härom:
Lämpligare vore om i samband med att länsstyrelsen utfärdar avverkningsförbud
för ett visst område besiktning av detta utfördes gemensamt av
representanter för både försvaret, länsstyrelsen och den eller de myndigheter
som i övrigt kunna komma att beröras. Härvid kunde på en gång klarläggas
alla de allmänna synpunkter och lokala krav, som från försvarets sida
kunna uppställas, många anledningar till tveksamhet ifråga om avverkningstillstånd
m. m. redan i förväg undanröjas samt konsekvens och enhetlighet
i lagtillämpningen i möjligaste mån genomföras.
Liknande uppfattning har uttalats av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lån har ansett, att militär myndighets yttrande
alltid borde inhämtas vid prövning av fråga örn undantag från förbud.
Med anledning av det i promemorian gjorda uttalandet, att militär myndighet
till ledning för skogsvårdsstyrelsens prövning borde under hand lämna
vissa anvisningar om vad som ur militär synpunkt borde iakttagas, har
länsstyrelsen i Jämtlands lån anfört följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
17
Det synes länsstyrelsen knappast lämpligt att göra skogsvårdsstyrelsens
preliminära prövning beroende av underhandsanvisningar, i all synnerhet
som, då ledning härutinnan saknas i förslaget, skogsvårdsstyrelserna i mångå
fall torde hilva ovissa om till vilken militär myndighet de lia att vända sig
för att få dessa underhandsanvisningar. Samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna
och de militära myndigheterna synes därför böra närmare i författningsväg
klarläggas, antingen i lagen eller ock genom tillämpningsföreskrifter.
Beträffande bestämmelserna om utsyning i 3 § har skogsvårdsstgrelsen i
Kopparbergs län uttalat, att det vore lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen uttryckligen
bemyndigades att utfärda föreskrifter rörande sättet för avverknings
utförande. Skulle dylika föreskrifter tarva utmärkande på marken av
skilda områden, borde bestämmas, att även dylik utmärkning liksom utsyningen
skulle bekostas av kronan. Styrelsen har vidare ansett, att lagförslaget
borde kompletteras med bestämmelse att den som verkställde avverkningen
skulle vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter
som av skogsvårdsstyrelsen meddelades för utövande av kontroll över avverkningen.
Länsstgrelsen i Kopparbergs län har åberopat vad skogsvårdsstyrelsen
i länet sålunda anfört.
Skogsvårdsstgrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt, huruvida icke som regel
borde stadgas utsyningstvång, dock med rätt för skogsvårdsstyrelsen att
i särskilt fall meddela annan föreskrift, då det vöre uppenbart, att dylik föreskrift
vore tillräcklig för att vinna det med lagstiftningen avsedda syftet.
Bestämmelsen, att kostnad för utsyning skall gäldas av kronan, har av
skogsvårdsstgrelsen i Västmanlands län ansetts bliva onödigt betungande för
kronan och i många fall ställa ifrågavarande .skogsägare i gynnsammare
ställning än andra, därvid styrelsen föreslagit, att kostnad för utsyning skulle
gäldas av kronan endast därest skogsvårdsstyrelsen tillstyrkt detta.
I samma fråga har skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens län yttrat följande.
Enligt lagförslaget skall kostnad för utsyning, som föranledes av tillstånd
till avverkning inom område för vilket utfärdats avverkningsförbud, gäldas
av kronan. Det torde här avses de kostnader som förorsakas av såväl skogsvårdsstyrelsens
befattning med avvcrkningstillståndets meddelande som hantlangning.
Det synes emellertid skogsvårdsstyrelsen icke nödigt att sådan särskild
ersättning utgår i de fall, då skog redan innan ifrågavarande lags eventuella
ikraftträdande står under avverkningsförbud eller utsyningstvång, som
exempelvis är fallet med de enskilda skogarna i lappmarken.
Mot den likaledes i 3 § upptagna bestämmelsen, ali underrättelse örn meddelat
avverkningstillstånd skall lämnas militär myndighet, bär skogsvårdsstgrelsen
i Värmlands län anmärkt, att bestämmelsen endast skulle vålla onödigt
betungande expeditionsarbete och borde utgå. Skogsvårdsstgrelsen i
Västmanlands län har — för undvikande av att avverkning, som av den militära
myndigheten sedermera befunnes icke böra ske, efter tillstånd av
skogsvårdsstyrelsen omedelbart igångsattes — förordat, alt därest skogsvårdsstyrelse
ej inhämtat yttrande av militär myndighet, styrelsen skulle, innan
tillstånd till avverkning meddelades, äga för godkännande underställa tillståndet
nämnda myndighet.
Hillring till riksdagens protokoll 1943. 1 sinni. Nr 204 2
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 265.
Reglerna i 4 § om ersättning åt den som genom den föreslagna lagstiftningen
drabbas av inskränkningar i förfoganderätten över skog ha i stort
sett vunnit gillande i yttrandena.
Skogsstyrelsen anför i denna del:
Den tillfälliga begränsning i rätten att avverka skog, som de föreslagna
bestämmelserna skulle innebära, torde i stor utsträckning bliva föga kännbar.
Det är dock givet att, om tillstånd till avverkning med stöd av bestämmelserna
vägras helt eller delvis, markägare eller nyttjanderättshavare i vissa
fall kan lida mera avsevärd ekonomisk skada. Att — såsom i lagutkastet
också skett — möjligheter böra öppnas för erhållande av ersättning av statsmedel
i dylika fall är därför ofrånkomligt. Skogsstyrelsen anser sig böra
fästa uppmärksamheten på att ett behov av enhetliga normer för de härmed
sammanhängande värderingarna sannolikt torde komma att göra sig
gällande.
Sådana normer för ersättningens bestämmande som skogsstyrelsen förordat
lia av skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands län ansetts
böra intagas i tillämpningsbestämmelserna till den föreslagna lagen.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har yttrat följande.
De synpunkter, som i promemorian anföras beträffande ersättningen till
skogsägarna i sådana fall, då tillstånd till avverkning icke kan givas, torde
enligt riksförbundets förmenande vara tillfyllest vid reglering av den skada
som ett tillfälligt intrång i den fria förfoganderätten över egendomen kan
medföra. Riksförbundet vill dock särskilt understryka nödvändigheten av att
all hänsyn tages till speciellt de små hemmansdelarna, där även ett kortfristigt
avverkningsstopp kan medföra kännbara konsekvenser för ägaren.
För den händelse den nu föreslagna lagen skulle få en längre varaktighet
anser riksförbundet att lagen bör kompletteras med en bestämmelse, som ger
ägaren rätt att påfordra statlig inlösen av egendomen eller del av densamma,
örn ägaren finner att intrånget är av sådan storleksordning att möjligheterna
till ekonomisk drift av egendomen allvarligt äventyras.
I några yttranden ha erinringar framställts mot att i 4 §, såsom förutsättning
för att gottgörelse skall utgå, stadgats att intrånget ej är ringa. Skogsvårdsstyrelsen
i Hallands lån har ansett, att alla verkliga förluster utan begränsning
nedåt borde ersättas av kronan. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län
har ansett bestämmelsen vag och föreslagit att den måtte utgå. Skogsvårdsstyrelsen
i Jämtlands län har begärt att begreppet »ringa intrång» måtte
preciseras.
Beträffande reglerna i 5 § om ersättningsanspråks prövning av riksvärderingsnämnden
har skogsvårdsstyrelsen i Värmlands lån med instämmande av
skogsstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke ansökan örn ersättning i första hand
borde prövas av den lokala värderingsnämnd som enligt gällande rekvisitionslag
skall finnas för, bland annat, varje landstingsområde. Länsstyrelsen
i Värmlands län har däremot uttalat, att det med hänsyn till motsvarande
bestämmelse i lagen den 24 mars 1942 örn förbud mot bebyggelse till hinder
för försvaret vore riktigast att jämväl ersättning enligt den nu föreslagna
lagen bestämdes av riksvärderingsnämnden. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs
Kungl. Maj.ts proposition nr 265.
19
län har ansett, att berörda markägare borde tillförsäkras möjlighet att genom
ombud deltaga i värderingen av intrånget och att därför ersättningen
borde bestämmas, icke av riksvärderingsnämnden utan av en mindre nämnd
på exempelvis tre personer, varav länsstyrelsen utsåge en, skogsvårdsstyrelsen
en och jordägaren en ledamot. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har ansett,
att skada understigande visst belopp, t. ex. 100 kronor, borde kunna regleras
av skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län, vilken enligt vad nyss nämnts yrkat
att ersättning i första hand skulle prövas av lokal värderingsnämnd, har
även ställt sig avvisande mot den föreslagna bestämmelsen, att skogsvårdsstyrelsen
skulle avgiva yttrande över framställda ersättningsanspråk. En sådan
anordning kunde enligt styrelsens mening befaras bliva så tidskrävande,
att personalen knappast kunde påtaga sig uppgiften. Skogsstyrelsen har däremot
uttalat, att förslagets ståndpunkt vore praktisk.
Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att ansökan örn ersättning
borde, liksom ansökan om avverkningstillstånd, ingivas till militär myndighet
men att skogsvårdsstyrelsen lämpligen borde yttra sig även i ersättningsärendet
och vidarebefordra detsamma till riksvärderingsnämnden.
Beträffande straffbestämmelsen i 6 § har länsstyrelsen i Västerbottens län
ifrågasatt, att fängelse borde införas i strafflatituden. Marinförvaltningen anför
därom:
Påföljden av överträdelse av förbud mot avverkning eller av särskild föreskrift
i beslut om tillstånd till avverkning är dagsböter. Skogsvårdslagen innehåller
enahanda påföljd för överträdelser, så ock byggnadsstadgan. De intressen
som den föreslagna lagen avser att skydda äro dock för tillfället viktigare
än de som äro föremål för skogsvårdslagstiftn.ingen. Det torde därför
kunna ifrågasättas, huruvida bötesstraffet utgör ett tillräckligt verksamt medel
att avskräcka från avverkning i förekommande fall. I detta sammanhang
synes även böra framhållas följande. Medan följderna av överträdelse av
byggnadsförbud i de flesta fall relativt snabbt kunna undanröjas därigenom
att byggnad rives eller ändras, så kan vid olaga skogsavverkning skadan icke
inom rimlig tid botas utan genom flyttning av träd, en åtgärd som under
rådande förhållanden lärer vara svår att vidtaga, särskilt örn avverkningen
ernått någon omfattning.
Skogsstyrelsen har — i likhet med åtskilliga skogsvårdsstyrelser — ifrågasatt,
om icke den föreslagna lagen borde förses med samma bestämmelser
örn påföljder av dess åsidosättande som skogsvårdslagen. Detta skulle innebära,
att det avverkade virket skulle förklaras förbrutet eller ersättas, därest
det icke vore i avverkarens besittning.
Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län lia ansett, att
med hänsyn till de extra kostnader, som komme att åsamkas skogsvårdsstyrelserna
genom den föreslagna lagstiftningen, böter och värdet av det avverkade
borde tillfalla skogsvårdskassan. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län
har ansett, att värdet av förbrutet virke borde tillföras skogsvårdskassan,
därest icke den lagstridiga avverkningen medförde kostnader för försvaret
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 265.
genom att anordningar måste vidtagas för att reparera vad som ur försvarssynpunkt
gått förlorat, i vilket sistnämnda fall medlen i stället borde tillföras
försvarsmyndigheten.
Med anledning av bestämmelsen i 7 §, att klagan över skogsvårdsstyrelsens
beslut må anföras hos skogsstyrelsen, har skogsvårdsstyrelsen i Värmlands
län anmärkt, att bestämmelsen knappast vore ändamålsenlig, enär skogsstyrelsen
själv icke kunde förutsättas äga kännedom om de rådande lokala
och militära förhållandena. Däremot syntes länsstyrelsen vara skickad att
fungera såsom besvärsinstans.
Vad angår lagens giltighetstid har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands lån
funnit att den borde ulsträckas till exempelvis tio år eller än hellre att lagen
antoges utan tidsbegränsning.
Slutligen må nämnas, att Sveriges skogsägareföreningars riksförbund påpekat,
att den föreslagna lagstiftningen syntes återverka på tillämpningen avlagen
den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet. För sådana skogar
som komme att falla under den föreslagna lagstiftningen borde enligt
förbundet nedsättning ske i avverkningsskyldigheten jämlikt sagda lag.
Skogsstyrelsen har — i anslutning till uttalanden av åtskilliga skogsvårdsstyrelser
— framhållit önskvärdheten av att skogsvårdsstyrelserna erhölle
gottgörelse för de extra kostnader av olika slag, som styrelserna kunde i
mera nämnvärd utsträckning åsamkas vid sin befattning med den föreslagna
avverkningskontrollen.
Departementschefen.
Den lämnade redogörelsen måste anses giva vid handen, att behov föreligger
av att kunna hindra sådan skogsavverkning som kan menligt inverka på
användbarheten av försvarsanläggningar av olika slag eller eljest föranleda
avsevärd skada för försvaret. I den remitterade promemorian har i detta syfte
föreslagits, att kontroll över skogsavverkning införes genom att länsstyrelse
tillerkännes befogenhet att, när så erfordras med hänsyn till försvaret, meddela
förbud mot att utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen i länet avverka skog
inom område som länsstyrelsen bestämmer. Denna anordning av kontrollen
över skogsavverkning har vunnit anslutning i flertalet av de avgivna yttrandena
och synes vara en lämplig form för frågans lösning. Beträffande verkningarna
av förslaget torde sålunda gälla, att lagstiftningen i regel icke kommer
att vålla intrång av någon betydenhet. Någon mera avsevärd arbetsbörda
torde ej heller bliva förenad med tillämpningen därav.
Enligt det remitterade lagutkastet skulle de angivna bestämmelserna vara
tillämpliga å all skogsmark, oavsett vem som är ägare därtill. I vissa yttranden
har emellertid påyrkats, att skogar som ej stå under tillsyn av skogsvårdsstyrelse,
såsom kronans och ecklesiastika skogar, måtte undantagas från
lagens tillämpningsområde.
Vad först angår kronan tillhöriga skogar som stå under domänstyrelsens
förvaltning synes det vara obestridligt, att några lagbestämmelser av ifråga
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 265.
21
varande innebörd icke påkallas av något praktiskt behov. Såsom domänstyrelsen
i sitt yttrande uttalat torde frågan om inskränkningar i avverkningen
på dessa skogar kunna ordnas genom överenskommelse mellan militärmyndigheterna
och domänstyrelsen, och någon ersättning för kostnad eller förlust
på grund av minskad avverkning torde här ej böra komma i fråga. Beträffande
de övriga skogar som icke stå under skogsvårdsstyrelses uppsikt — bland
vilka främst märkas de ecklesiastika skogarna samt städernas skogar, av vilka
de senare stå under domänstyrelsens inseende — torde dessa med hänsyn till
hl. a. ersättningsfrågan icke utan olägenhet kunna ställas utanför den föreslagna
lagstiftningen. Det kunde ifrågasättas att för dessa fall anförtro prövningen
av ansökningar örn avverkningstillstånd åt den myndighet som har
tillsynen över skogens förvaltning. För lagens tillämpning skulle det emellertid
vara förenat med avsevärda olägenheter att uppdela prövningen av frågor
om avverkningstillstånd på flera olika myndigheter. Att därigenom samarbetet
med dc militära myndigheterna skulle försvåras, är tydligt.
Såsom i promemorian uttalas torde det av militära hänsyn vara nödvändigt,
att ett avverkningsförhud, som meddelas enligt 1 § i utkastet, omfattar
ett förhållandevis vidsträckt område. Det är dock angeläget att tillse, att dylika
förbud ej utsträckas utöver vad som verkligen är påkallat av nämnda
syfte. I fråga örn initiativet till meddelande av förhud torde det i allmänhet
böra ankomma på militär myndighet att göra framställning hos länsstyrelsen.
Innan förbud meddelas bör länsstyrelsen i regel även samråda med skogsvårdsstyrelse
eller annan myndighet som har inseendet över den ifrågavarande
skogsmarken. Genom den utredning som sålunda verkställes bör erhållas
underlag för bedömande, huruvida i det särskilda fallet behov av förbud
enligt den föreslagna lagen erfordras. Beträffande s. k. svårföryngrade skogar,
som falla under skogsvårdslagens särskilda bestämmelser rörande rätten
till avverkning, torde sålunda åtminstone i vissa fall redan gällande inskränkningar
i avverkningen kunna finnas tillfyllest siven ur försvarets synpunkt.
Vid den undersökning som måste föregå ett ifrågasatt förbud bör också ej
sällan kunna fastställas vissa särskilda fastigheter sorn böra omfattas av förbudet.
Där så lämpligen kan ske, bör förbudet genom personlig delgivning
bringas till vederbörande fastighetsägares kännedom. I så fall kan förbudsområdet
understundom göras mindre omfattande än örn offentlig kungörelse
angående förbudet måste utfärdas.
För att underlätta skogsvårdsstyrelsernas prövning av fråga om tillstånd
till avverkning inom område som omfattas av länsstyrelses förbud synes
lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna av militär myndighet erhålla närmare
anvisningar rörande de områden, där inskränkningar i avverkningarna anses
erforderliga. Den föreslagna lagstiftningen torde överhuvud förutsätta ett
nära samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna och de militära myndigheterna.
Särskilda bestämmelser härom i lagen torde dock ej erfordras i vidare mån
än att skogsvårdsstyrelserna, såsom i lagutkastet föreslagits, förklaras skyldiga
att i tveksamma fall inhämta yttrande av myndighet som angives i tilI - lämpningsförfattning till lagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
-- Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Den i 3 § av lagutkastet upptagna bestämmelsen om rätt för skogsvårdsstyrelse
att vid meddelande av tillstånd till avverkning därtill foga villkor örn
utsyning torde vara lämplig. Att såsom i ett par yttranden föreslagits komplettera
bestämmelsen med stadgande att skogsvårdsstyrelsen jämväl äger
meddela andra föreskrifter rörande avverkningens bedrivande, t. ex. anvisning
å viss trakt där avverkningen får företagas, synes icke vara erforderligt.
Det är nämligen självfallet, att den tillståndsbeviljande myndigheten äger
bestämma, varest och i vilken omfattning avverkning må äga rum. Däremot
torde vara lämpligt att uttryckligen angiva, att vad i förslaget sägs om utsyning
även skall gälla utmärkande på marken av visst område som avses
med skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Huruvida större eller mindre frihet kan
medgivas vid avverkningstillstånd, torde skogsvårdsstyrelsen få bedöma under
hänsynstagande till samtliga i det enskilda fallet föreliggande omständigheter.
Då fråga är om skogsmark som står under inseende av domänstyrelsen eller
stiftsnämnd, kommer naturligen skogsvårdsstyrelsens prövning av de närmare
villkoren för avverkningen att kunna väsentligt begränsas. Så torde ock
i viss utsträckning kunna bliva förhållandet i fråga om skogar som tillhöra
större bolag med tillgång till erfarna skogstjänstemän.
Såsom i promemorian föreslagits torde kostnad för utsyning, som föranledes
av föreskrift vid avverkningstillstånd enligt den föreslagna lagen, böra
gäldas av kronan. Detsamma bör i enlighet med vad jag nyss anfört gälla
kostnad för visst områdes utmärkande på marken. Därest utsyningstvång
redan gäller för skogsmarken i fråga, såsom beträffande s. k. svårföryngrade
skogar, skall kostnaden för utsyning uppenbarligen ej gäldas av kronan, enär
utsyningen i sådant fall ej kan anses föranledd av föreskrift som meddelats
av skogsvårdsstyrelsen jämlikt nu ifrågavarande lag.
Den föreslagna bestämmelsen rörande skyldighet för skogsvårdsstyrelsen
att om meddelat tillstånd ofördröjligen underrätta myndighet, som har att
avgiva yttrande enligt 2 §, synes lämplig. I tillämpningsförfattning torde böra
stadgas rätt för sådan myndighet att föra talan mot skogsvårdsstyrelsens
beslut.
Även de i utkastet upptagna bestämmelserna om gottgörelse av kronan för
kostnad eller förlust, som föranledes av att tillstånd till avverkning vägras
eller återkallas, synas böra godtagas. Det torde icke vara möjligt att i lagtexten
närmare angiva de grunder efter vilka ersättningen bör beräknas. De
synpunkter som i promemorian anförts beträffande ersättningens bestämmande
synas emellertid böra tjäna såsom ledning vid prövningen av uppkommande
ersättningsfrågor. På sätt i promemorian jämväl framhållits lärer
ersättning ofta icke kunna bestämmas förrän förbudet upphört att gälla.
Hänsyn måste dock tagas till billighetens krav i det enskilda fallet. Därest
den föreslagna lagstiftningen, vilken enligt utkastet skall vara tidsbegränsad,
framdeles skulle förlänas giltighet under en längre följd av år, torde i samband
därmed böra upptagas till övervägande, huruvida icke i lagen bör införas
stadgande om rätt att i vissa fall påfordra att kronan löser marken eller
avverkningsrätten. I fråga örn ordningen för prövning av ersättningsfrågor
torde vad i promemorian föreslagits vara lämpligt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
De i 6 § av utkastet upptagna straffbestämmelserna torde, såsom skogsstyrelsen
och åtskilliga skogsvårdsstyrelser förordat, böra kompletteras med
bestämmelser om förverkande av olovligen avverkat virke eller ersättningsskyldighet
för värdet därav, i huvudsak överensstämmande med vad i 25 §
1 mom. andra stycket skogsvårdslagen föreskrives. Det i nämnda lagrum
förekommande stadgandet att förverkande icke skall inträda, om förbudet
efter avverkningen återkallats eller förfallit eller blivit genom laga kraftvunnet
beslut upphävt, därför att förbudet icke bort meddelas, synes dock
icke böra upptagas i förevarande lagförslag. I stället torde böra intagas en
bestämmelse, alt förverkande eller ersättningsskyldighet ej skall inträda, örn
det skulle vara uppenbart oskäligt. Införande av fängelse i strafflatituden
synes ej påkallat.
Därest bestämmelser om förverkande upptagas i förslaget, lärer någon
vitesbestämmelse icke vara erforderlig. Böter ävensom förbrutet virke och
ersättning därför torde böra tillfalla kronan.
Åtalsbefogenhet enligt lagen torde utan särskilt stadgande tillkomma allenast
allmän åklagare. Jag vill i detta sammanhang understryka, att biträde
med övervakning att meddelade förbud efterlevas bör lämnas av skogsvårdsstyrelsema
och vederbörande militära befälhavare.
Såsom i ett yttrande påpekats kommer den nu ifrågasatta lagstiftningen
att kunna inverka på tillämpningen av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn
awerkningsskyldighet. Någon ändring i sistnämnda lag torde emellertid icke
vara påkallad. Det är uppenbart, att vid bestämmande av avverkningsskyldighet
eller fråga om jämkning däri hänsyn måste tagas till hinder mot
avverkning som följer av den föreslagna lagen.
I övrigt torde allenast vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i det
remitterade lagutkastet.
Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1943. Det synes
lämpligt, att giltighetstiden begränsas till och med den 30 juni 1944.
I överensstämmelse med det anförda bär inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående viss inskränkning i rätten att avverka skog.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
G. Tidelius.
1 Denna bilaga, vilken frånsett lagens rubrik samt vissa andra jämkningar av uteslutande
redaktionell innebörd är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.-ts lagråd den 14 maj
1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Erigsson.
Enligt lagrådet den 12 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 30 april 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående viss inskränkning i rätten att avverka
skog.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Sven Romanus.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 265.
25
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 maj 1953.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets denna dag
avgivna utlåtande över det den 30 april 1943 till lagrådet remitterade förslaget
till lag angående viss inskränkning i rätten att avverka skog; därvid föredraganden
hemställer, att förslaget, sera av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte, sedan dess rubrik jämkats till lag örn inskränkning med hänsyn till
försvaret i rätten att avverka skog samt vissa andra redaktionella ändringar
vidtagits i detsamma, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 265-
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:382 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dels jordbruksekon s. 7 i texten
- JoU 1943:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog. s. 1 i texten