Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog

25 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 22 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:265, Med förslag till lag om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

1

Nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka

skog; given Stockholms slott den 14 maj 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om inskränkning med hänsyn till försvaret

i rätten att avverka skog.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 265.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Förslag

till

Lag

om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

När så erfordras med hänsyn till rikets försvar, äger länsstyrelsen meddela

förbud mot att utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen avverka skog inom

område som länsstyrelsen bestämmer. Förbudet, som skall delgivas eller

kungöras på lämpligt sätt, gäller tills vidare.

Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning å kronan tillhörig

skogsmark som står under domänstyrelsens förvaltning.

2 §•

Tillstånd att utan hinder av länsstyrelsens förbud företaga avverkning

inom område som avses i 1 § första stycket må av skogsvårdsstyrelsen meddelas

allenast örn det kan ske utan väsentligt men för försvaret.

Innan skogsvårdsstyrelsen meddelar beslut med anledning av ansökan om

tillstånd till avverkning, skall styrelsen, därest tvekan kan råda huruvida

tillstånd må meddelas, inhämta yttrande av myndighet som Konungen bestämmer.

3 §•

Vid meddelande av tillstånd till avverkning äger skogsvårdsstyrelsen uppställa

de villkor om utsyning som finnas erforderliga. Kostnad för utsyning

som föranledes av sådan föreskrift skall gäldas av kronan. Vad nu sagts

i fråga om utsyning skall ock gälla utmärkande på marken av visst område,

där avverkning får företagas.

Underrättelse om meddelat tillstånd skall ofördröjligen tillställas myndighet

som har att avgiva yttrande enligt 2 §.

Meddelat tillstånd må återkallas, när skäl därtill äro.

4 §.

Därest på grund av denna lag tillstånd till avverkning helt eller delvis

vägras eliel: återkallas och kostnad eller förlust därigenom åsamkas sökanden

eller tillståndets innehavare, skall skälig gottgörelse gäldas av kronan, om

intrånget ej är att anse såsom ringa.

5 §•

Ersättning enligt 4 § bestämmes av riksvärderingsnämnden.

Ansökan därom ingives till skogsvårdsstyrelsen, som har att med eget yttrande

överlämna ärendet till nämnden. Vid ärendets behandling inför nämn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

3

den skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas om fastställande av ersättning

på grund av rekvisition för krigsmaktens behov.

över nämndens beslut må klagan ej föras.

6 §•

Den som i strid mot länstyrelsens förbud företager avverkning utan skogsvårdsstyrelsens

tillstånd eller bryter mot föreskrift som skogsvårdsstyrelsen

meddelat i beslut örn tillstånd, straffes med dagsböter.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika olovligen avverkat virke,

där det ligger kvar å skogen eller, örn det är bortfört, fortfarande är i avverkarens

besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke

beslag, är den som låtit verkställa avverkningen skyldig att utgiva ersättning

med belopp, motsvarande virkets värde, örn det finnes uppenbart oskäligt,

må dock virke ej dömas förbrutet eller ersättning utdömas som här

är sagt.

Beträffande virke som tagits i beslag skall vad i 27 § och 28 § andra

stycket skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Böter som ådömas enligt denna lag ävensom genom försäljning av förbrutet

virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke som

undgått beslag tillfalla kronan.

7 §•

Klagan över skogsvårdsstyrelsens beslut må föras hos skogsstyrelsen före

klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del;

och skall underrättelse därom meddelas i beslutet. I fråga om klagan över

skogsstyrelsens beslut skall vad i skogsvårdslagen är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Om skäl därtill äro, må förordnas, att meddelat tillstånd omedelbart skall

lända till efterrättelse.

Beslut, varigenom meddelat tillstånd återkallas, skall utan hinder av besvär

genast träda i kraft.

8 §•

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 och gäller till och med den 30

juni 1944. Förbud som meddelats jämlikt lagen skall ej gälla längre än lagen

äger giltighet. Vad i lagen stadgas om prövning av ersättningsanspråk

och om förseelse som begåtts under lagens giltighetstid skall äga tillämpning

även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 april 19U3.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Eriksson, Bergquist, Andersson, Gjöres.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga om provisorisk

lagstiftning angående viss inskränkning i rätten att avverka skog.

Föredraganden anför följande.

Framställning'' om lagstiftning.

I skrivelse till Konungen den 13 november 1942 har arméförvaltningens

fortifikationsstyrelse hemställt örn lagstiftning i syfte att förhindra skogsavverkning

till men för bruket av försvarsanläggningar samt anfört följande.

Styrelsen hade funnit att vid anskaffning av mark för befästningar åtskillnad

borde göras mellan å ena sidan den mark som erfordrades för själva

befästningsanläggningarna och å andra sidan de omkring försvarställningarna

liggande markområden, där skogen kunde behöva utnyttjas för maskering

av ställningarna.

Vad först anginge den mark som vore erforderlig för befästningsanläggningarnas

uppförande och anordnande borde enligt styrelsens åsikt frivilliga

nyttjanderättsavtal slutas med vederbörande markägare i enlighet med vissa

normer som tidigare tillämpats i dylika fall.

Vidkommande återigen frågan om de i anslutning till försvarsställningarna

belägna markområden, varest skogen kunde behöva utnyttjas för maskering

av ställningarna, hade verkställd undersökning givit vid handen, att

det gällde betydande arealer. Det hade ifrågasatts att det beträffande dessa

markområden skulle vara nödvändigt med totalt avverkningsförbud. Det vore

uppenbart, att tillskapandet av sådant förbud skulle komma att ställa sig

mycket dyrbart för kronan.

Styrelsen hade vid frågans behandling funnit att det avsedda syftet att

bevara skogen för ställningarnas maskering borde kunna vinnas utan totalt

avverkningsförbud genom kontroll över avverkningen inom områdena i fråga

så att avverkning, som icke medförde skada, medgåves. Enär avverkning i

måhända nära nog normal omfattning på åtskilliga ställen torde kunna tilllåtas

och det å andra sidan i flera fall vore angeläget att för åstadkommandet

av erforderliga skottfält företaga viss avverkning av skogen framför

befästningsanläggningarna, ville det synas som om en kontroll över skogsav
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

5

verkningen skulle medföra mindre intrång för markägarna och ställa sig

ekonomiskt mindre kostsam för kronan än totalt avverkningsförbud. Det syntes

vara oundgängligen nödvändigt att erhålla en dylik kontroll över skogsavverkningen,

enär eljest ett effektivt utnyttjande av den mängd dyrbara

befästningsanläggningar som uppförts och anordnats kunde helt äventyras.

En även relativt obetydlig skogsavverkning kunde i åtskilliga fall medföra,

att befästningarna bleve onyttiga ur försvarssynpunkt.

Det syntes emellertid möta betydande praktiska svårigheter att avtalsvägen

tillskapa sådan kontrollrätt för kronan. Härtill komme att, i den mån

frivillig uppgörelse icke kunde ernås, tvångsmedel för närvarande icke stöde

till buds för att ålägga markägarna enbart skyldighet att underkasta sig kontrollen.

Vid detta förhållande och då dessutom frågan om kontroll över skogsavverkningen

omkring anlagda försvarsställningar hade aktualitet för hela

landet ville styrelsen ifrågasätta, huruvida icke en lagstiftning örn kontroll

över skogsavverkningen inom de områden, varest befästningsanläggningar

funnes eller vore avsedda att uppföras eller anordnas, borde komma till

stånd. Enär dels stora svårigheter uppkomme, då det gällde att avgränsa de

områden varest kontroll erfordrades, dels ock militära skäl icke medgåve

områdenas exakta angivande för offentligheten, måste den ifrågasatta lagens

tillämplighetsområde självfallet bliva relativt stort. Chefen för försvarsstaben

syntes böra tillkomma att, efter hörande av vederbörande militärområdesbefälhavare,

angiva de områden varest kontroll över skogsavverkningen

borde ske. Ett intimt samarbete mellan militära myndigheter och vederbörande

skogsvårdsstyrelser skulle måhända kunna avsevärt underlätta tiilllämpningen

av lagen. Härigenom kunde den utökning av de militära myndigheternas

arbete, som stiftande av en dylik lag otvivelaktigt medförde, avsevärt

minskas.

Därest på grund av stadgandena i den föreslagna lagen tillstånd till skogsavverkning

icke kunde meddelas, och därav föranleddes att sökanden finge

vidkännas förlust eller lede skada, syntes böra stadgas, att sökanden skulle

erhålla skälig gottgörelse av kronan, om det intrång som åsamkades honom

icke vöre att anse såsom ringa. Denna ersättning syntes lämpligen kunna bestämmas

av riksvärderingsnämnden i likhet med vad som föreskrivits i 6 §

lagen den 24 mars 1942 örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

Promemoria.

Med anledning av den inkomna framställningen har inom justitiedepartementet

upprättats en den 14 december 1942 dagtecknad promemoria angående

inskränkning i rätten alt avverka skog med hänsyn till rikets försvar.

I promemorian anfördes beträffande huvudgrunderna för eventuell

lagstiftning i ämnet:

Det synes vara nödvändigt att under nu rådande förhållanden förekomma

avverkning som nedsätter värdet av befintliga befästningar eller eljest är till

avsevärd skada för försvaret.

En dylik tillfällig inskränkning i fastighetsägarens rådighet över sin mark

har förut införis genom lagen den 24 mars 1942 örn förbud mot bebyggelse

till hinder för försvaret, enligt vilken nybyggnad ej må utan tillstånd företagas

i närheten av befästning eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings

användning för rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men

åsamkas försvaret. Vad nu sagts örn nybyggnad gäller även väsentlig omeller

tillbyggnad. Ilar beslut meddelats örn anläggande eller utvidgning av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-5.

befästning eller flygfält eller kan avsevärt men uppstå genom bebyggelse i

närheten av militär anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna,

att nämnda bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning.

Den olägenhet som genom olämplig skogsavverkning kan åsamkas försvaret

är fullt jämförlig med de olägenheter som kunna vållas t. ex. av en

byggnad i närheten av en befästning. Skogsavverkning kan göra en befästningsanläggning

mer eller mindre värdelös genom att lämna den öppen för

insyn, när det är betydelsefullt att den är dold.

Totalt avverkningsförbud torde knappast i något fall vara erforderligt för

det ändamål varom här är fråga. Däremot är det ofta i hög grad önskvärt

att försiktighet iakttages, så att ett tillräckligt skyddande skogsbestånd lämnas.

Med hänsyn härtill torde bestämmelser böra införas som möjliggöra ur

försvarssynpunkt nödig kontroll över skogsavverkning.

Såsom huvudstadgande torde böra upptagas en bestämmelse som ger möjlighet

att, när det erfordras med hänsyn till rikets försvar, meddela förbud

tills vidare mot avverkning inom visst område. Det synes lämpligt att åt länsstyrelserna,

vilka ha en motsvarande funktion enligt lagen örn förbud mot

bebyggelse till hinder för försvaret, överlämna att pröva behovet av ett sådant

förbud som nyss nämnts. För alt bliva verksamt bör förbudet naturligtvis

tillkännagivas på lämpligt sätt. Då det ur militär synpunkt icke bör

ifrågakomma att direkt utpeka den plats, där förbudet är av särskild vikt,

måste förbudet omfatta ett jämförelsevis stort område. Sättet för förbudets

kungörande bör lämpas härefter. Delgivning med varje särskild fastighetsägare

kan emellanåt vara svårt att praktiskt genomföra. Kungörelse i tidningarna

får sålunda anses tillfyllest. Områdets utmärkande på marken kan

icke heller krävas.

Möjligheten att meddela förbud mot skogsavverkning lärer icke kunna inskränkas

till sådana fall då en befästning finnes på platsen. Det är givetvis

önskvärt att kunna ingripa i god tid, när en befästning planeras, liksom när

det eljest ur försvarssynpunkt är behövligt. Anledning att ur försvarssynpunkt

inskränka avverkningen av skog torde kunna förekomma även då det

icke är fråga örn befästningsanläggning. Så t. ex. kunna hangarer för flygplan

behöva det skydd mot insyn som skogen kan erbjuda.

Såsom förut nämnts avser förbudet i huvudsak allenast att åstadkomma

kontroll över avverkningen. Undantag från förbudet bör alltså kunna medgivas.

Denna prövning torde böra anförtros åt skogsvårdsstyrelserna, som

genom sina underordnade tjänstemän stå i förbindelse med ortsbefolkningen.

Tillstånd bör få meddelas allenast örn det kan ske utan väsentligt men för

försvaret. Till ledning för skogsvårdsstyrelses prövning bör militär myndighet

under hand lämna vissa anvisningar, om vad som ur militär synpunkt bör

iakttagas. Skulle likväl råda tvekan, huruvida hinder mot avverkningen föreligger

med hänsyn till försvaret, bör skogsvårdsstyrelsen inhämta yttrande

av militär myndighet. Kungl. Majit bör — liksom enligt lagen örn förbud mot

bebyggelse till hinder för försvaret — bestämma vilken myndighet som

skall avgiva sådant yttrande. I tillämpningsförfattning (171/1942) till sistnämnda

lag laar därtill utsetts chefen för försvarsstaben.

I fråga örn ersättning med anledning av intrång genom inskränkning

i rätten att avverka skog uttalades i promemorian följande.

Det är uppenbart, att om tillstånd till avverkning på grund av bestämmelserna

i den föreslagna lagen vägras helt eller delvis, markens ägare eller

någon som innehar nyttjanderätt till fastigheten kan lida skada. I lagen

örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret stadgas för motsvaran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 265.

de fall, att om tillstånd till nybyggnad eller om- eller tillbyggnad finnes icke

kunna meddelas och därav föranledes, att sökanden, under den tid hindret

varar, får vidkännas kostnad utan att ha motsvarande nytta av fastigheten

eller att han går miste örn avkastning på nedlagt kapital, han skall vara

berättigad till skälig gottgörelse av kronan, örn det intrång som åsamkats

honom ej är att anse såsom ringa. Beträffande innebörden härav må framhållas,

att lagrummet ej — utöver nämnda utgifter och nastad avkastning

— ger ersättning för utebliven vinst t. ex. av tomtförsäljning eller av ett

hyreshus, som kunnat uppföras om ej lagens bestämmelser ställt sig hindrande

emellan. I motiveringen till lagen framhölls bl. a. att lagstiftningen

var av provisorisk natur och att de flesta människor funne det helt naturligt

att under en kritisk tid uppskjuta ej strängt nödvändiga byggnadsarbeten

och nog också funne det självfallet att de ej borde försvåra användningen

av befintliga befästningar genom att utan hänsyn till de utrikespolitiska

förhållandena uppföra hindrande byggnader.

Den tillfälliga begi''änsning i rätten att avverka skog som de här föreslagna

bestämmelserna kunna innebära torde i allmänhet vara föga kännbar.

I regel kommer det område för vilket tillstånd till avverkning ej kan lämnas

eller endast med vissa reservationer kan givas att inskränka sig till en

mindre del av en skogsägares område. Emellanåt kan dock förlust tänkas

uppkomma örn förbudet t. ex. skulle drabba huvudsakliga delen av en mindre

fastighets skogsmark och husbehovsvirket till följd därav ej kan uttagas

utan måste anskaffas från annat håll. Om någon får vidkännas utgift därför,

har han visserligen i stället skogen kvar för framtida behov, men det

bör ej hindra att han får ersättning för den kostnad han får ikläda sig.

Vid bestämmande av ersättningens storlek bör dock hänsyn tagas till att

motsvarande kvantitet skog finnes sparad. Ett annat fall som bör beaktas är,

att någon förvärvat skogsavverkningsrätt och hindras att utnyttja denna.

Därest skogsägaren hindras att utföra avverkning vid en gynnsam tidpunkt,

bör också ersättning kunna komma i fråga, örn han ej kan förlägga avverkningen

till annat område. Med hänsyn till sådana fall som nu nämnts

föreslås, att skälig ersättning skall utgå för kostnad eller förlust som följer

av alt tillstånd ej kunnat meddelas. Vad särskilt angår förlust som uppkommit

därigenom att skog ej kunnat uttagas vid en särskilt gynnsam tidpunkt

må framhållas, att ersättning därför ofta ej torde kunna bestämmas

förrän förbudet upphört att gälla. Vid ersättnings bestämmande bör beaktas,

att nu rådande förhållanden lägga band på andra, som ofta äro betungande.

Ersättning för en utebliven konjunkturvinst bör därför icke överstiga vad

som må anses skäligt för att en viss skogsägare icke skall drabbas av en

förlust som rättvisligen bör bäras av samhället.

För att undvika ersättningskrav av obetydlig beskaffenhet synes, efter

förebild i lagen örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, den inskränkningen

i ersättningsreglerna böra uppställas, att ersättning ej skall utgå

för intrång som är att anse såsom ringa.

I promemorian förordas, att såsom fortifikationsstyrelsen föreslagit ersättningen

bör bestämmas av riksvärderingsnämnden, där ej överenskommelse

träffas.

Vid promemorian fanns fogat elt utkast till lag om inskränkning i rätten

att avverka skog med hänsyn till försvaret. Lagen skall enligt utkastet vara

provisorisk och gälla lill och med den 30 juni 1944.

Enligt 1 § i utkastet skall, när så erfordras med hänsyn till försvaret, länsstyrelsen

äga meddela förbud mot att utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

avverka skog inom område som länsstyrelsen bestämmer. Förbudet skall

kungöras eller delgivas på lämpligt sätt och gäller tills vidare. Tillstånd må

meddelas allenast örn det kan ske utan väsentligt men för försvaret. I 2 §

stadgas, att innan skogsvårdsstyrelsen meddelar beslut med anledning av ansökan

örn tillstånd till avverkning, skogsvårdsstyrelsen skall inhämta yttrande

av myndighet som Konungen bestämmer, därest tvekan kan råda huruvida

hinder mot meddelande av tillstånd föreligger med hänsyn till försvaret.

Enligt 3 § äger skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning

därtill foga de villkor om utsyning som finnas skäliga. Kostnad för

utsyning, som föranledes av sådan föreskrift, skall gäldas av kronan. Underrättelse

om meddelat tillstånd skall ofördröjligen tillställas myndighet, som

har att avgiva yttrande enligt 2 §. Meddelat tillstånd må återkallas, när skäl

därtill äro.

I 4 § upptages stadgande, att därest på grund av lagen tillstånd till avverkning

vägras eller meddelat tillstånd helt eller delvis återkallas och sökanden

eller tillståndets innehavare därigenom åsamkas kostnad eller förlust,

skälig gottgörelse skall gäldas av kronan, örn intrånget ej är att anse

såsom ringa. Ersättningen skall enligt 5 § bestämmas av riksvärderingsnämnden.

Ansökan om ersättning skall ingivas till skogsvårdsstyrelsen, som

har att med eget yttrande överlämna ärendet till nämnden. Vid ärendets behandling

inför nämnden skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas örn

fastställande av ersättning på grund av rekvisition för krigsmaktens behov.

Över nämndens beslut skall klagan ej få föras.

I 6 § upptagas vissa straffbestämmelser m. m. Den som i strid mot länsstyrelsens

beslut företager avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd

eller bryter mot föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen meddelat i beslut örn

tillstånd, skall straffas med dagsböter. Om någon företager avverkning i strid

mot länsstyrelsens beslut eller föreskrift som skogsvårdsstyrelsen meddelat,

skall därjämte länsstyrelsen äga vid vite förbjuda dess fortsättande. Böter

och vitén som ådömas enligt lagen skola tillfalla kronan. Enligt 7 § skola

besvär få anföras över skogsvårdsstyrelsens beslut hos skogsstyrelsen före

klockan tolv å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del

samt över skogsstyrelsens beslut hos Kungl. Majit enligt vad därom eljest

är stadgat, örn skäl därtill äro, skall förordnande kunna givas, att meddelat

tillstånd omedelbart skall lända till efterrättelse. Beslut, varigenom meddelat

tillstånd återkallas, skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Beträffande

länsstyrelses beslut om förbud mot avverkning uttalas i promemorian

att av allmänna regler följde att det omedelbart skulle lända till

efterrättelse samt att några särskilda föreskrifter örn besvär över länsstyrelses

beslut ej erfordrades. Enligt 8 § i lagutkastet skola närmare bestämmelser

angående tillämpningen av lagen meddelas av Konungen.

Yttranden.

över promemorian och det därvid fogade lagutkastet ha efter remiss yttranden

avgivits av chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen, marinför
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

9

valtningen, f^förvaltningen, statskontoret, priskontrollnämnden, riksvärderingsnämnden,

skogsstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands,

Älvsborgs, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges

skogsägareförbund samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund.

Vid det utlåtande som avgivits av skogsstyrelsen lia fogats yttranden av samtliga

skogsvårdsstyrelser.

I de yttranden, i vilka behovet av den föreslagna lagstiftningen

berörts, har detsamma allmänt vitsordats. Chefen för försvarsstaben

har sålunda framhållit, att det ur försvarets synpunkt vöre av stor betydelse

att lagstiftning i ämnet snarast komme till stånd. Länsstyrelserna i

Värmlands, Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län ha anfört, att bestämmelser

i förevarande hänseende under nu rådande förhållanden torde

vara nödvändiga. Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att åtgärder, som

vöre nödvändiga för rikets försvar, givetvis måste genomföras, även om intrång

därigenom vållades i enskilda medborgares intressen. Det borde emellertid

tillses, att intrånget ej gjordes större än som oundgängligen krävdes för

det avsedda syftet. Särskilt betydelsefullt vore detta, när fråga vore om intrång

i en produktiv verksamhet som skogsbruket.

Skogsstyrelsen Ilar — sedan styrelsen under hänvisning till skogsvårdsstyrelsernas

yttranden framhållit att dessa styrelser utan undantag hyste förståelse

för lagstiftningens behövlighet och syfte —- anfört följande.

För egen del vill skogsstyrelsen framhålla, att styrelsen i full utsträckning

beaktar de ytterst allvarliga realiteter, som givit anledning till lagutkastets

utarbetande. Visserligen ha ännu icke, såvitt styrelsen kunnat utröna, några

egentliga missförhållanden på detta område påvisats, väl närmast beroende

på att anvisningar, som vid avverkning i närheten av försvarsanläggningar

lämnats av militärbefäl för tillgodoseende av maskeringssyften, i regel lojalt

torde ha efterföljts. Den i promemorian framlagda utredningen synes i varje

fall ej jäva uppfattningen, att kollisioner mellan militära och civila ekonomiska

intressen i vad gäller skogsavverkning hittills kunnat tillfredsställande

ordnas på frivillighetens väg. Ehuru styrelsen vidare anser, att en särskild

lagstiftning i nu förevarande avseende medför nackdelar genom tyngre administration,

utökade ersättningsanspråk och merarbete för do kontrollerande

myndigheterna, så finner styrelsen likväl övervägande skäl tala för åvägabringande

av en avverkningskontroll för det ändamål, varom fråga är, då

först härigenom skapas en tillfredsställande garanti mot huggningar till avsevärd

skada för försvaret. Utan en sådan anordning lärer full säkerhet mot dylika

huggningar ej kunna föreligga. Som ett elementärt krav kan dock hävdas,

att därvid icke får läggas tyngre band på skogsägarnas handlingsfrihet

än som är oundgängligen nödvändigt ävensom alt skogsvårdens fordringar i

möjligaste mån skola tillgodoses.

Örn hittillsvarande erfarenheter har skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län uttalat,

att inom länet förekommit flera fall, då från militärt håll framställts

önskemål att vid stämplingar å enskildas skogar skulle tagas hänsyn till behovet

av vissa skogsbestånds bevarande, samt att frågan i regel ordnats genom

tillmötesgående från skogsägarens sida. Skogsvårdsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län bar anfört:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Avverkningarna ha inom de trakter av länet, som beröras av nu påtalade

förhållanden, i regel antingen utförts av vederbörande militära truppförband

eller ock efter av skogsvårdsstyrelsen utförda slämplingar. Vid dessa senare

ha förrättningsmännen eftersträvat att inskränka eller helt undvika stämpling

i närheten av försvarsanordningar, och vid förrättningarna lämnade anvisningar

i dessa avseenden synas lojalt lia efterföl jts. Förhållandena på detta

område ha sålunda enligt styrelsens erfarenhet hittills kunnat tillfredsställande

ordnas utan särskild lagstiftning. Ehuru styrelsen anser, att föreslagna

lagbestämmelser på detta område i många fall komma att medföra betydande

nackdelar, såsom ersättningsanspråk i stor omfattning och utökat arbete för

de kontrollerande myndigheterna, torde dock den nu ifrågasatta lagstiftningen,

ehuru med tvekan, kunna förordas såsom garanti mot att ovarsamma

huggningar företagas inom områden med försvarsanordningar.

Det i promemorian framlagda lagutkastet har lämnats utan erinran av chefen

för försvarsstaben, arméförvaltningen, flggförvaltningen, statskontoret,

priskontrollnämnclen, riksvärderingsnämnden och länsstyrelsen i Älvsborgs

län ävensom skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, örebro, Gävleborgs och Västerbottens län samt

södra delen av Kalmar lån. I övriga yttranden ha framförts önskemål om

ändringar i olika delar av lagutkastet.

I fråga om tillämpningsområdet för den föreslagna lagen har sålunda

domänstyrelsen hävdat, att den icke borde gälla för skogar under styrelsens

förvaltning. Styrelsen anför:

Lagen synes vara avsedd att gälla avverkning å alla skogar, jämväl kronans.

Skogsvårdsstyrelserna och hos dem anställda länsjägmästare och andra

tjänstemän skulle härigenom tilldelas viss befogenhet beträffande avverkningar

även på fastigheter under domänstyrelsens förvaltning. Då skäl härtill

icke torde föreligga, synes lagen ej böra äga tillämpning för dessa fastigheter.

En inskränkning, med hänsyn till försvaret, av avverkningen å kronans fastigheter

torde enklast kunna ske genom överenskommelse mellan fortifikationsstyrelsen

och domänstyrelsen i varje särskilt fall, varefter domänstyrelsen

lämnar vederbörande domänverkstjänsteman anvisning i fråga örn avverkningen

i samråd med den militära myndighetens ombud på platsen. Hur

denna sak i detalj lämpligen må ordnas, torde kunna överenskommas mellan

militärmyndigheterna och domänstyrelsen.

Ersättning till domänverket för kostnad eller förlust för kronans fastigheter,

föranledd av den minskade avverkningen, synes ej böra ifrågakomma.

Styrelsen är beredd att vid skötsel av kronans fastigheter taga ali den hänsyn

som av försvaret kan vara betingad och att härom överenskomma med

vederbörande militära myndigheter. Deras önskemål i förevarande avseende

torde härigenom bliva fullt tillgodosedda.

Skogsstyrelsen har ■— i likhet med skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs,

Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län ävensom länsstyrelsen i Värmlands

län — ansett att såväl kronoskogar som ecklesiastika skogar, av vilka

de senare förvaltas av stiftsnämnderna, borde undantagas från lagens tillämpning.

Skogsstyrelsen anför i detta hänseende, att då skogsvårdsstyrelserna i

övrigt ej hade någon som helst befattning med nämnda skogar, syntes med

fog kunna sättas i tvivelsmål det lämpliga i att skogsvårdsstyrelserna för ett

tillfälligt ändamål skulle ingripa i skötseln av desamma. Det förefölle skogs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

11

styrelsen rikligare att dessa allmänna skogar undantoges från lagen och att

deras förvaltningspersonal direkt meddelades behövliga direktiv rörande hänsynstagandet

till försvarets intressen.

Behovet av kontroll enligt den föreslagna lagen har av skogsvårdsstgrelsen

i Stockholms län bedömts olika för svårföryngrade skogar och skogar som

lyda under skogsvårdslagens allmänna bestämmelser, därvid styrelsen anfört

följande.

En stor del av de befästningsanordningar som upprättats inom länet torde

vara belägna inom den s. k. svårföryngrade trakten. För denna gälla undantagsbestämmelser

rörande rätten till avverkning, innebärande bl. a. dels att avverkning

till avsalu ej må ske annat än efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen och

dels att styrelsen må meddela föreskrift angående rätten till avverkning även

för husbehov. Under den tid 1923 års skogsvårdslag varit gällande ha dessa

bestämmelser medfört, att inga som helst kalmarker upptagits inom ifrågavarande

område. Vi anse att skogsvårdens krav under den begränsade tid, den

ifrågasatta lagstiftningen synes vara avsedd för, mycket väl kunna motivera

att kalmarker ej heller i fortsättningen upptagas. För den svårföryngrade

trakten synes alltså lagstiftning av föreslagen art knappast erforderlig.

Beträffande skogsmark liggande innanför den s. k. svårföryngrade trakten

och enbart sorterande under allmänna skogsvårdslagens bestämmelser synes

det oss att fortifikationsstyrelsen i någon mån överdriver riskerna för insyn

genom olämplig skogsavverkning. Praktiskt taget all skog utstämplas i varje

fall numera genom vår försorg och det hör till sällsyntheterna att vi därvid

ansett oss böra föreslå upptagande av trakthyggen. Dylikt kan naturligtvis

dock komma att inträffa och det kan därför möjligen vara befogat att viss

lagstiftning tillskapas för en kontroll av avverkningarna.

Även skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har yttrat sig om svårföryngrade

skogar samt uttalat följande.

Skogsvårdslagens nuvarande bestämmelser angående svårföryngrade skogar,

särskilt stadgandena i 20 §, synas i viss utsträckning kunna tjäna som

förebild för den nya lagen. I Blekinge torde huvudparten av befästningarna

ligga i kustbandet, där även de svårföryngrade skogsområdena äro belägna.

Förhållandet torde vara detsamma i andra län. Det skulle måhända innebära

en förenkling av den nya lagens tillämpning, om den i kusttrakterna beträffande

såväl areal som bestämmelser och praktisk handläggning kunde kombineras

med dessa skogsvårdslagens särskilda stadganden.

Beträffande den allmänna utformningen av förslaget i övrigt har särskilt

anordningen av avverkningskontrollen mera ingående

behandlats i yttrandena.

Skogsstyrelsen har funnit den föreslagna formen för avverkningskontrollen

ändamålsenlig och anför i detta hänseende.

Även örn kontrollorganisationen kanske skulle kunna ordnas ulan att för

densamma direkt anlita skogsvårdsstyrelserna, så ligger det en fördel i att,

såsom föreslagits, taga skogsvårdsslyrelsernas medverkan i anspråk. Häri

ser nämligen skogsstyrelsen bland annat en borgen för att i varje särskilt

fall skogsvårdssynpunkterna i möjligaste mån vinna beaktande, varigenom

olägenheterna för skogsägarna kunna begränsas. Skogsstyrelsen anser sig

dock icke böra underlåta framhålla, att skogsvårdsslyrelsernas personal under

nuvarande förhållanden är mycket hårt belastad med trängande uppgifter

i bränsleförsörjningens tjänst och att det därför är angeläget att så

långt ske kan underlätta deras arbete för ifrågavarande ändamål. Äv denna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 26Ö.

anledning måste förutsättas, att från de militära myndigheternas sida lämnas

allt det bistånd som skäligen kan fordras såväl vid avverkningsbestämmelsernas

utformande och tillämpning som vid tillsynen över deras efterlevnad.

Det är då givetvis av vikt, att försvarsväsendets önskemål tydligt och

snabbt angivas samt att militär sakkunskap i erforderlig utsträckning finnes

att tillgå och även biträder vid de särskilda utsyningar som en avverkningsbegränsning

betingar. I samband därmed vill skogsstyrelsen understryka

lämpligheten av att närmare samråd äger rum mellan länsstyrelse, skogsvårdsstyrelse

och militära myndigheter vid förberedelser till och genomförande

av hithörande åtgärder, att skogsvårdsstyrelserna vid bedömande av avverkningsfrågor

i största möjliga utsträckning hänvisas till lokala militära

organ och att försvarsmyndigheterna i görligaste mån svara för övervakningen,

i vilket sistnämnda hänseende skogsvårdsstyrelserna naturligtvis icke

kunna utöva någon fortlöpande verksamhet.

I samma riktning som skogsstyrelsen ha flera skogsvårdsstyrelser uttalat

sig.

Skogsvårdsstgrelsen i Värmlands län har med hänsyn till de särskilda förhållandena

inom detta län yttrat följande.

Med sin i allmänhet genom utpräglade skogsbygder gående långa landgräns

torde Värmland förmodligen vara det landskap som mer än något

annat kommer att drabbas av den nya lagens bestämmelser. Det lär sålunda

icke kunna undvikas, att rätt så betydande skogsarealer komma att

läggas under förbud, detta med hänsyn till redan förefintliga eller tillämnade

försvarsanläggningar.

I juridiskt hänseende stå även de större bolagsskogarna under skogsvårdsstyrelses

uppsikt, men som dessa skogar i allmänhet skötas av egen fackutbildad

peronal har skogsvårdsstyrelsen under vanliga förhållanden icke haft

anledning att i nämnvärd omfattning taga befattning med dem. Inom länet

och helt visst även inom de blivande förbudsområdena äro bolagsmarkerna

av den omfattning att skogsvårdsstyrelsens personal omöjligt direkt kan, på

sätt i lagen synes avsett, ombesörja utsyningama å sagda skogar. En sådan

anordning vöre för övrigt även ur andra synpunkter icke önskvärd eller

ändamålsenlig. Styrelsen förutsätter därför, att den i de fall, där så finnes

lämpligt, är oförhindrad uppdraga åt bolagsförvaltningarna att genom egen

personal och under iakttagande av meddelade bestämmelser verkställa utsyningarna

på egen mark även inom förbjudna områden.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit de av skogsvårdsstyrelsen i länet

sålunda anförda synpunkterna i stort sett välbetänkta.

En från förslaget i viss mån avvikande organisation av avverkningskontrollen

bär förordats av skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län, som därvid anfört

följande.

Det är ett mycket stort ansvar som enligt den föreslagna lagen skulle

komma att åvila skogsvårdsstyrelserna. Även örn militära myndigheter under

hand lämna anvisningar om vad som ur militär synpunkt bör iakttagas,

torde sådana anvisningar ej kunna göras så tydliga att en utstämpling kan

ske efter dessa. Skogsvårdens krav torde i detta sammanhang få helt eller

delvis förbises emot synpunkten att skogsbeståndet inom ett maskeringsområde

bör bliva föremål för en sådan behandling att försvarsanläggningar

skyddas för insyn. Enär- skogsvårdsstyrelsernas uppgift är att utöva kontroll

över skogsvården och i förevarande fall begränsningen att avverka skog

gäller annat ändamål, synes det vara lämpligare, att i första hand den mili
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

13

lära myndigheten vid de fall, då avverkningstillstånd begäres av ägaren,

kommer att markera de träd som ur militär synpunkt kunna borttagas eller

eventuellt böra kvarstå. Skogsvårdsstyrelsen kunde därefter avgiva yttrande

huruvida en avverkning på av militär myndighet föreslaget sätt ofördelaktigt

ingriper för skogsvården.

Skogsvårdsstyrelsen i norra delen av Kalmar län har avstyrkt den föreslagna

anordningen. Styrelsen anför:

Inom de för försvarsanläggningarna kritiska områdena torde ifråga om avverkningarna

andra än skogliga synpunkter, och då främst maskeringstekniska,

komma att som regel bliva utslagsgivande. Under sådana förhållanden

torde skogsvårdsstyrelse bliva nödsakad att såsom regel anlita militär myndighet,

innan tillstånd kan givas till avverkning. Detta skulle enligt styrelsens

uppfattning medföra en onödig kretsgång, som kunde alldeles undvikas om

militärmyndigheterna själva med stöd av lagligt tvångsmedel i varje särskilt

fall direkt till fastighetsägaren delgåve föreskrift därom att avverkning å

visst begränsat område icke finge ske annat än efter vederbörligt tillstånd.

Skulle undantagsvis å sådant område kunna medgivas exempelvis vanlig

gallring eller annan skogsvårdande avverkning, skulle skogsvårdsstyrelsens

biträde kunna anlitas i vanlig ordning. Efter vad styrelsen under hand inhämtat

av de lokala militärmyndigheterna synes i varje fall inom styrelsens

verksamhetsområde det nu skisserade förfarandet vara användbart och medföra

en lika effektiv men mindre omständlig lösning av frågan. Genom ett

sådant förfarande kunde också undvikas allt offentliggörande av de områden,

där försvarsanläggningar finnas.

Vad angår de särskilda bestämmelserna i lagutkastet har

i flera yttranden framförts önskemål, att 1 § måtte erhålla sådan tillämpning

att olägenheter för skogshanteringen av meddelade förbud i möjligaste mån

undvekes. Skogsstyrelsen har vid tillstyrkandet av den i lagutkastet föreslagna

formen för avverkningskontroll utgått från att, även om det område, som

innefattades i länsstyrelses beslut enligt 1 §, av militära sekretesshänsyn

måste göras relativt vidsträckt, verkliga restriktioner komme att påläggas

allenast de fastigheter eller delar av fastigheter, där huggningar i skogen

måste ske med det största hänsynstagande lill rent militära önskemål, under

det att avverkningarna inom området i övrigt lämnades utanför regleringen.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har utvecklat liknande synpunkter:

Styrelsen anser sig ha anledning antaga, att vid lagens tillämpning i praktiken

vart och ett av de genom länsstyrelsen fridlysta områdena kunna komma

att uppdelas i två zoner, å vilka helt olika hänsyn måste tagas vid medgivande

av tillstånd lill utförande av avverkning.

Den ena zonen omfattar det egentliga försvarsanläggningsområdet och dess

allra närmaste omgivning, och här måste självfallet all avverkning ske med

yttersta hänsynstagande till rent militära önskemål. Inom denna zon förutsätter

styrelsen därför, alt all utsyning bör ske under direkt medverkan av

militär sakkunskap. Personer, som vid dylika utsyningsförrättningar skola

representera den militära expertisen, måste emellertid alltid finnas lätt tillgängliga,

örn icke hela anordningen skall bliva i hög grad försvårad, ja i vissa

fall rent utav omöjliggjord. Skogsvårdsstyrelsen påräknar därför, alt i god

tid förordnas tillräckligt antal dylika ombud som, efter kallelse av vederbörande

förrättningsinan, kunna biträda vid utsyningarna inom denna »kritiska

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

zon», över denna zon måste — vederbörligen hemligstämplade — kartor

ställas till skogsvårdsstyrelsens förfogande.

Den andra zonen omfattar övriga delar av förbudsområdet. Utsyningarna

torde bär kunna utföras efter vanliga skogliga synpunkter, varvid dock

självfallet måste tagas behörig hänsyn till de mera generella önskemål som

vederbörande militära myndigheter kunna finna skäl framföra.

Sveriges skogsägare förbund har anfört följande.

Förslagsställarens syfte synes vara, att lagen skall möjliggöra, att ej blott

de områden läggas under kontroll, där denna verkligen behöver utövas, utan

att därutöver vida arealer skola såsom reserver eller som något slags buffertregion

införas under lagens bestämmelser, inom vilka sistnämnda områden

dock ej alltid några restriktioner beträffande avverkningarna skulle

behöva krävas. Förbundet finner det vara ägnat att väcka betänksamhet, örn

på sålunda föreslaget sätt vidsträckta områden skulle läggas under det allmännas

kontroll beträffande skogen enbart i syfte att kamouflera belägenheten

av de skogar som lia till direkt uppgift att maskera försvarsställningarna.

Förbundet kan icke finna, att något offentligt kungörande örn vilka fastigheter,

som enligt länsstyrelsens förordnande skola lyda under lagens bestämmelser,

är erforderligt. Det torde vara fullt tillräckligt, att vederbörande

markägare skriftligen delgivas länsstyrelsens beslut. Då detta beslut sålunda

icke behöver få offentlighet utan endast blir känt av de berörda ortsborna,

för vilka försvarsställningarnas belägenhet ändock lärer vara bekant, torde

nied hänsyn till den militära sekretessen lagen icke behöva givas tillämplighet

för större områden än där den verkligen fyller ett påtagligt syfte.

Förbundets betänkligheter mot att utsträcka lagtillämpningen till större

områden än som egentligen bör vara behövligt bottna däri, att inskränkningarna

i avverkningsrätten i vissa fall kunna föranleda olägenheter både ur

skogsvårdssynpunkt och, vad beträffar större fastigheter eller fastighetskomplex,

med hänsyn till ett tekniskt rationellt ordnande av avverkningarna.

Syftet med avverkningskontrollen lärer väl i allmänhet vara, att skogar, som

skydda försvarsställningar mot insyn, ej få kalhuggas eller hårt utglesnas.

I den mån skogsvårdsåtgärderna å sådan plats kunna utföras i form av vårdande

genomhuggningar av bestånden eller föryngringsliuggningar genom

blädning, kunna de militära kraven väl samordnas med skogsskötselns intressen,

och någon skada eller produktionsförlust för markägaren behöver då ej

uppstå. I södra och mellersta Sverige torde detta fall vara det vanligast förekommande.

Inom de överåriga och oväxtliga skogarna i Norrland, särskilt å

höjdlägen, måste emellertid avverkningarna i mycket stor omfattning ske såsom

kalhuggning, örn skogsvårdens krav skola tillfredsställas. Ett avverkningsförbud

eller ett tvång att föra huggningen i form av försiktig utglesning

av bestånden kommer i detta fall att innebära ett kvarhållande av oväxtliga

samt ur produktionssynpunkt lågvärdiga och i försämring stadda skogsbestånd,

som böra föryngras. Ingripandet kommer här att föranleda en produktionsförlust,

som innebär ekonomisk skada för markägaren. Den i promemorian

omnämnda omständigheten att markägaren dock har skogen kvar

innebär för denne ringa tröst, enär bestånd av detta slag på grund av tekniska

skador kunna hastigt avtaga i värde.

Med hänsyn till avverkningarnas metodiska och rationella planläggning i

syfte att nedbringa avverkningskoslnaderna och förbilliga flottningen eller

annan transportkostnad är det alltid en olägenhet, om spridda stycken av en

skog måste kringgås, när skogen i övrigt tages under behandling. Visserligen

skall enligt förslaget skogsägaren erhålla ersättning av kronan för sådan

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

15

skada ävensom för ekonomisk förlust i övrigt, som kan vållas genom ingripande

enligt lagens bestämmelser. Skador av nu ifrågavarande slag äro emellertid

ofta av indirekt natur och kunna vara svåra att rätt beräkna.

Enligt förbundets mening bör därför lagens tillämpning begränsas till så

små områden som möjligt. Måhända har det varit förslagsställarens syfte,

att så i realiteten skall bliva förhållandet genom att direkta avverkningsrestriktioner

blott skola tillgripas inom begränsade delar av de större områden

som läggas under anmälningsplikt och kontroll. Enligt det sagda finner

emellertid förbundet obehövligt att utsträcka lagtillämpningen över sistnämnda

större områden. Förbundet finner det sålunda önskvärt, att sådana

direktiv meddelas för lagens tillämpning, att de områden, för vilka länsstyrelserna

meddela förbud enligt lagens 1 §, ej få göras större än som för maskeringssyftet

är behövligt.

Även flera skogsvårdsstyrelser ha påyrkat sådan ändring av 1 § i lagutkastet,

att i regel kungörelse icke skulle få användas utan meddelat förbud

i stället skulle genom personlig delgivning bringas till vederbörande fastighetsägares

kännedom. Skogsvårdsstgrelsen i Västmanlands län har därvid

ansett kungörelse möjligen vara tillfyllest beträffande yngre skog och svårföryngrade

skogar, eftersom redan skogsvårdslagens bestämmelser här i hög

grad minskade risken för kalavverkningar som kunde blottställa försvarsanläggningar.

Beträffande äldre skog erfordrades enligt styrelsens uppfattning

däremot personlig delgivning av meddelat förbud, enär allmänheten ofta

lämnade kungörelser obeaktade. Styrelsen har därför förordat att bland

de närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen som omnämndes

i 8 § måtte intagas föreskrift, att länsstyrelsen för bestämmandet örn

sättet för kungörande av skyddsområdes omfattning skulle inhämta skogsvårdsstyrelsens

yttrande, varigenom styrelsen skulle beredas tillfälle informera

länsstyrelsen örn de fastigheter å vilka förekomme äldre skog. Ägarna

av dylika fastigheter borde därefter direkt erhålla del av förbudet. Även

skogsvårdsstgrelsen i Hallands län har funnit att ett förbud måste för att bliva

efffektivt delgivas varje fastighetsägare. Skogsvårdsstgrelsen i Stockholms

län har uttalat, att förbudets kungörande i tidningarna av militära skäl

stundom vore mindre lämpligt samt att det vore absolut nödvändigt att i

de fall, då icke hela socknar omfattades av nu föreslagna särbestämmelser,

varje enskild skogsägare som drabbades därav bleve av länsstyrelsen underrättad

härom i rekommenderat brev. Ett dylikt brev kunde lämpligen hemligstämplas.

I yttrandena lia även uttalats önskemål, att område, inom vilket enligt

1 § meddelat förbud skall gälla, bestämmes med lätt beskrivbara gränser.

Enligt vad skogsvårdsstgrelsen i Stockholms län anfört borde sålunda om

möjligt hela socknar omfattas av förbudet. Skogsvårdsstgrelsen i Jönköpings

län har gjort ett liknande uttalande men framhållit, att skogsvårdsstyrelsen

dock måste få detaljerade uppgifter örn de smärre områden för vilka inskränkningar

verkligen skulle ske. Skogsvårdsstgrelsen i Ostergötlands län

har ansett, att meddelade förbud borde omfatta hela fastigheter eller, om

så läte sig göra, hela skiften. Vidare har skogsvårdsstgrelsen i Blekinge län påpekat,

att skogsvårdsstyrelsema måste äga karta och förteckning över de fas
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

tiglieter som omfattades av lagen, varjämte styrelsen funnit lämpligt att skogsvårdsstyrelserna

utsåge särskilda förrättningsmän för förrättningar enligt

lagen.

Mot stadgandet i 1 § att befogenheten att meddela avverkningsförbud

skulle tillkomma länsstyrelsen har ingen erinran gjorts i yttrandena. I fråga

örn länsstyrelsens utövning av befogenheten har chefen för försvarsstaben

anfört, att i tillämpningsbestämmelser borde — liksom i fråga om förbud

mot bebyggelse till hinder för försvaret — intagas föreskrift, att prövningen

av de områden, för vilka förbud mot skogsavverkning utan tillstånd av

skogsvårdsstyrelse skulle meddelas, skulle ske i samråd med chefen för försvarsstaben.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att initiativet till förbud

enligt 1 § borde ankomma på militär myndighet, då länsstyrelsen mestadels

saknade officiell kännedom om de försvarsanläggningar som för närvarande

mer eller mindre tillfälligt anordnades inom länet.

I fråga om befogenheten att meddela tillstånd till skogsavverkning utan

hinder av länsstyrelsens förbud har länsstyrelsen i Norrbottens län anmärkt,

att tillstånd borde beviljas av samma myndighet, som meddelat förbudet.

Länsstyrelsen har framhållit, att i dessa frågor, där dels skogliga och

dels militära intressen stöde mot varandra, prövningen icke borde anförtros

en myndighet som förträdde endera av dessa intressen. Även den omständigheten

att andra skogar än sådana, som stöde under skogsvårdsstyrelsens tillsyn,

kunde beröras av förbud talade för att skogsvårdsstyrelsen icke anförtroddes

prövningen. I denna riktning har även skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs

län uttalat sig.

Bestämmelsen i 2 § att skogsvårdsstyrelsen, därest tvekan kunde råda huruvida

hinder mot meddelande av tillstånd förelåge med hänsyn till försvaret,

skulle inhämta yttrande av myndighet, som Konungen bestämmer, har i

vissa yttranden ansetts vara otillräcklig för att åstadkomma önskvärt samarbete

mellan skogsvårdsstyrelserna och de militära myndigheterna. Skogsvårdsstyrelsen

i Skaraborgs län anför härom:

Lämpligare vore om i samband med att länsstyrelsen utfärdar avverkningsförbud

för ett visst område besiktning av detta utfördes gemensamt av

representanter för både försvaret, länsstyrelsen och den eller de myndigheter

som i övrigt kunna komma att beröras. Härvid kunde på en gång klarläggas

alla de allmänna synpunkter och lokala krav, som från försvarets sida

kunna uppställas, många anledningar till tveksamhet ifråga om avverkningstillstånd

m. m. redan i förväg undanröjas samt konsekvens och enhetlighet

i lagtillämpningen i möjligaste mån genomföras.

Liknande uppfattning har uttalats av skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lån har ansett, att militär myndighets yttrande

alltid borde inhämtas vid prövning av fråga örn undantag från förbud.

Med anledning av det i promemorian gjorda uttalandet, att militär myndighet

till ledning för skogsvårdsstyrelsens prövning borde under hand lämna

vissa anvisningar om vad som ur militär synpunkt borde iakttagas, har

länsstyrelsen i Jämtlands lån anfört följande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

17

Det synes länsstyrelsen knappast lämpligt att göra skogsvårdsstyrelsens

preliminära prövning beroende av underhandsanvisningar, i all synnerhet

som, då ledning härutinnan saknas i förslaget, skogsvårdsstyrelserna i mångå

fall torde hilva ovissa om till vilken militär myndighet de lia att vända sig

för att få dessa underhandsanvisningar. Samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna

och de militära myndigheterna synes därför böra närmare i författningsväg

klarläggas, antingen i lagen eller ock genom tillämpningsföreskrifter.

Beträffande bestämmelserna om utsyning i 3 § har skogsvårdsstgrelsen i

Kopparbergs län uttalat, att det vore lämpligt, att skogsvårdsstyrelsen uttryckligen

bemyndigades att utfärda föreskrifter rörande sättet för avverknings

utförande. Skulle dylika föreskrifter tarva utmärkande på marken av

skilda områden, borde bestämmas, att även dylik utmärkning liksom utsyningen

skulle bekostas av kronan. Styrelsen har vidare ansett, att lagförslaget

borde kompletteras med bestämmelse att den som verkställde avverkningen

skulle vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter

som av skogsvårdsstyrelsen meddelades för utövande av kontroll över avverkningen.

Länsstgrelsen i Kopparbergs län har åberopat vad skogsvårdsstyrelsen

i länet sålunda anfört.

Skogsvårdsstgrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt, huruvida icke som regel

borde stadgas utsyningstvång, dock med rätt för skogsvårdsstyrelsen att

i särskilt fall meddela annan föreskrift, då det vöre uppenbart, att dylik föreskrift

vore tillräcklig för att vinna det med lagstiftningen avsedda syftet.

Bestämmelsen, att kostnad för utsyning skall gäldas av kronan, har av

skogsvårdsstgrelsen i Västmanlands län ansetts bliva onödigt betungande för

kronan och i många fall ställa ifrågavarande .skogsägare i gynnsammare

ställning än andra, därvid styrelsen föreslagit, att kostnad för utsyning skulle

gäldas av kronan endast därest skogsvårdsstyrelsen tillstyrkt detta.

I samma fråga har skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens län yttrat följande.

Enligt lagförslaget skall kostnad för utsyning, som föranledes av tillstånd

till avverkning inom område för vilket utfärdats avverkningsförbud, gäldas

av kronan. Det torde här avses de kostnader som förorsakas av såväl skogsvårdsstyrelsens

befattning med avvcrkningstillståndets meddelande som hantlangning.

Det synes emellertid skogsvårdsstyrelsen icke nödigt att sådan särskild

ersättning utgår i de fall, då skog redan innan ifrågavarande lags eventuella

ikraftträdande står under avverkningsförbud eller utsyningstvång, som

exempelvis är fallet med de enskilda skogarna i lappmarken.

Mot den likaledes i 3 § upptagna bestämmelsen, ali underrättelse örn meddelat

avverkningstillstånd skall lämnas militär myndighet, bär skogsvårdsstgrelsen

i Värmlands län anmärkt, att bestämmelsen endast skulle vålla onödigt

betungande expeditionsarbete och borde utgå. Skogsvårdsstgrelsen i

Västmanlands län har — för undvikande av att avverkning, som av den militära

myndigheten sedermera befunnes icke böra ske, efter tillstånd av

skogsvårdsstyrelsen omedelbart igångsattes — förordat, alt därest skogsvårdsstyrelse

ej inhämtat yttrande av militär myndighet, styrelsen skulle, innan

tillstånd till avverkning meddelades, äga för godkännande underställa tillståndet

nämnda myndighet.

Hillring till riksdagens protokoll 1943. 1 sinni. Nr 204 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Reglerna i 4 § om ersättning åt den som genom den föreslagna lagstiftningen

drabbas av inskränkningar i förfoganderätten över skog ha i stort

sett vunnit gillande i yttrandena.

Skogsstyrelsen anför i denna del:

Den tillfälliga begränsning i rätten att avverka skog, som de föreslagna

bestämmelserna skulle innebära, torde i stor utsträckning bliva föga kännbar.

Det är dock givet att, om tillstånd till avverkning med stöd av bestämmelserna

vägras helt eller delvis, markägare eller nyttjanderättshavare i vissa

fall kan lida mera avsevärd ekonomisk skada. Att — såsom i lagutkastet

också skett — möjligheter böra öppnas för erhållande av ersättning av statsmedel

i dylika fall är därför ofrånkomligt. Skogsstyrelsen anser sig böra

fästa uppmärksamheten på att ett behov av enhetliga normer för de härmed

sammanhängande värderingarna sannolikt torde komma att göra sig

gällande.

Sådana normer för ersättningens bestämmande som skogsstyrelsen förordat

lia av skogsvårdsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands län ansetts

böra intagas i tillämpningsbestämmelserna till den föreslagna lagen.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har yttrat följande.

De synpunkter, som i promemorian anföras beträffande ersättningen till

skogsägarna i sådana fall, då tillstånd till avverkning icke kan givas, torde

enligt riksförbundets förmenande vara tillfyllest vid reglering av den skada

som ett tillfälligt intrång i den fria förfoganderätten över egendomen kan

medföra. Riksförbundet vill dock särskilt understryka nödvändigheten av att

all hänsyn tages till speciellt de små hemmansdelarna, där även ett kortfristigt

avverkningsstopp kan medföra kännbara konsekvenser för ägaren.

För den händelse den nu föreslagna lagen skulle få en längre varaktighet

anser riksförbundet att lagen bör kompletteras med en bestämmelse, som ger

ägaren rätt att påfordra statlig inlösen av egendomen eller del av densamma,

örn ägaren finner att intrånget är av sådan storleksordning att möjligheterna

till ekonomisk drift av egendomen allvarligt äventyras.

I några yttranden ha erinringar framställts mot att i 4 §, såsom förutsättning

för att gottgörelse skall utgå, stadgats att intrånget ej är ringa. Skogsvårdsstyrelsen

i Hallands lån har ansett, att alla verkliga förluster utan begränsning

nedåt borde ersättas av kronan. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län

har ansett bestämmelsen vag och föreslagit att den måtte utgå. Skogsvårdsstyrelsen

i Jämtlands län har begärt att begreppet »ringa intrång» måtte

preciseras.

Beträffande reglerna i 5 § om ersättningsanspråks prövning av riksvärderingsnämnden

har skogsvårdsstyrelsen i Värmlands lån med instämmande av

skogsstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke ansökan örn ersättning i första hand

borde prövas av den lokala värderingsnämnd som enligt gällande rekvisitionslag

skall finnas för, bland annat, varje landstingsområde. Länsstyrelsen

i Värmlands län har däremot uttalat, att det med hänsyn till motsvarande

bestämmelse i lagen den 24 mars 1942 örn förbud mot bebyggelse till hinder

för försvaret vore riktigast att jämväl ersättning enligt den nu föreslagna

lagen bestämdes av riksvärderingsnämnden. Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

19

län har ansett, att berörda markägare borde tillförsäkras möjlighet att genom

ombud deltaga i värderingen av intrånget och att därför ersättningen

borde bestämmas, icke av riksvärderingsnämnden utan av en mindre nämnd

på exempelvis tre personer, varav länsstyrelsen utsåge en, skogsvårdsstyrelsen

en och jordägaren en ledamot. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har ansett,

att skada understigande visst belopp, t. ex. 100 kronor, borde kunna regleras

av skogsvårdsstyrelserna.

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län, vilken enligt vad nyss nämnts yrkat

att ersättning i första hand skulle prövas av lokal värderingsnämnd, har

även ställt sig avvisande mot den föreslagna bestämmelsen, att skogsvårdsstyrelsen

skulle avgiva yttrande över framställda ersättningsanspråk. En sådan

anordning kunde enligt styrelsens mening befaras bliva så tidskrävande,

att personalen knappast kunde påtaga sig uppgiften. Skogsstyrelsen har däremot

uttalat, att förslagets ståndpunkt vore praktisk.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att ansökan örn ersättning

borde, liksom ansökan om avverkningstillstånd, ingivas till militär myndighet

men att skogsvårdsstyrelsen lämpligen borde yttra sig även i ersättningsärendet

och vidarebefordra detsamma till riksvärderingsnämnden.

Beträffande straffbestämmelsen i 6 § har länsstyrelsen i Västerbottens län

ifrågasatt, att fängelse borde införas i strafflatituden. Marinförvaltningen anför

därom:

Påföljden av överträdelse av förbud mot avverkning eller av särskild föreskrift

i beslut om tillstånd till avverkning är dagsböter. Skogsvårdslagen innehåller

enahanda påföljd för överträdelser, så ock byggnadsstadgan. De intressen

som den föreslagna lagen avser att skydda äro dock för tillfället viktigare

än de som äro föremål för skogsvårdslagstiftn.ingen. Det torde därför

kunna ifrågasättas, huruvida bötesstraffet utgör ett tillräckligt verksamt medel

att avskräcka från avverkning i förekommande fall. I detta sammanhang

synes även böra framhållas följande. Medan följderna av överträdelse av

byggnadsförbud i de flesta fall relativt snabbt kunna undanröjas därigenom

att byggnad rives eller ändras, så kan vid olaga skogsavverkning skadan icke

inom rimlig tid botas utan genom flyttning av träd, en åtgärd som under

rådande förhållanden lärer vara svår att vidtaga, särskilt örn avverkningen

ernått någon omfattning.

Skogsstyrelsen har — i likhet med åtskilliga skogsvårdsstyrelser — ifrågasatt,

om icke den föreslagna lagen borde förses med samma bestämmelser

örn påföljder av dess åsidosättande som skogsvårdslagen. Detta skulle innebära,

att det avverkade virket skulle förklaras förbrutet eller ersättas, därest

det icke vore i avverkarens besittning.

Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län lia ansett, att

med hänsyn till de extra kostnader, som komme att åsamkas skogsvårdsstyrelserna

genom den föreslagna lagstiftningen, böter och värdet av det avverkade

borde tillfalla skogsvårdskassan. Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län

har ansett, att värdet av förbrutet virke borde tillföras skogsvårdskassan,

därest icke den lagstridiga avverkningen medförde kostnader för försvaret

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

genom att anordningar måste vidtagas för att reparera vad som ur försvarssynpunkt

gått förlorat, i vilket sistnämnda fall medlen i stället borde tillföras

försvarsmyndigheten.

Med anledning av bestämmelsen i 7 §, att klagan över skogsvårdsstyrelsens

beslut må anföras hos skogsstyrelsen, har skogsvårdsstyrelsen i Värmlands

län anmärkt, att bestämmelsen knappast vore ändamålsenlig, enär skogsstyrelsen

själv icke kunde förutsättas äga kännedom om de rådande lokala

och militära förhållandena. Däremot syntes länsstyrelsen vara skickad att

fungera såsom besvärsinstans.

Vad angår lagens giltighetstid har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands lån

funnit att den borde ulsträckas till exempelvis tio år eller än hellre att lagen

antoges utan tidsbegränsning.

Slutligen må nämnas, att Sveriges skogsägareföreningars riksförbund påpekat,

att den föreslagna lagstiftningen syntes återverka på tillämpningen avlagen

den 30 juni 1942 (nr 493) örn avverkningsskyldighet. För sådana skogar

som komme att falla under den föreslagna lagstiftningen borde enligt

förbundet nedsättning ske i avverkningsskyldigheten jämlikt sagda lag.

Skogsstyrelsen har — i anslutning till uttalanden av åtskilliga skogsvårdsstyrelser

— framhållit önskvärdheten av att skogsvårdsstyrelserna erhölle

gottgörelse för de extra kostnader av olika slag, som styrelserna kunde i

mera nämnvärd utsträckning åsamkas vid sin befattning med den föreslagna

avverkningskontrollen.

Departementschefen.

Den lämnade redogörelsen måste anses giva vid handen, att behov föreligger

av att kunna hindra sådan skogsavverkning som kan menligt inverka på

användbarheten av försvarsanläggningar av olika slag eller eljest föranleda

avsevärd skada för försvaret. I den remitterade promemorian har i detta syfte

föreslagits, att kontroll över skogsavverkning införes genom att länsstyrelse

tillerkännes befogenhet att, när så erfordras med hänsyn till försvaret, meddela

förbud mot att utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen i länet avverka skog

inom område som länsstyrelsen bestämmer. Denna anordning av kontrollen

över skogsavverkning har vunnit anslutning i flertalet av de avgivna yttrandena

och synes vara en lämplig form för frågans lösning. Beträffande verkningarna

av förslaget torde sålunda gälla, att lagstiftningen i regel icke kommer

att vålla intrång av någon betydenhet. Någon mera avsevärd arbetsbörda

torde ej heller bliva förenad med tillämpningen därav.

Enligt det remitterade lagutkastet skulle de angivna bestämmelserna vara

tillämpliga å all skogsmark, oavsett vem som är ägare därtill. I vissa yttranden

har emellertid påyrkats, att skogar som ej stå under tillsyn av skogsvårdsstyrelse,

såsom kronans och ecklesiastika skogar, måtte undantagas från

lagens tillämpningsområde.

Vad först angår kronan tillhöriga skogar som stå under domänstyrelsens

förvaltning synes det vara obestridligt, att några lagbestämmelser av ifråga
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

21

varande innebörd icke påkallas av något praktiskt behov. Såsom domänstyrelsen

i sitt yttrande uttalat torde frågan om inskränkningar i avverkningen

på dessa skogar kunna ordnas genom överenskommelse mellan militärmyndigheterna

och domänstyrelsen, och någon ersättning för kostnad eller förlust

på grund av minskad avverkning torde här ej böra komma i fråga. Beträffande

de övriga skogar som icke stå under skogsvårdsstyrelses uppsikt — bland

vilka främst märkas de ecklesiastika skogarna samt städernas skogar, av vilka

de senare stå under domänstyrelsens inseende — torde dessa med hänsyn till

hl. a. ersättningsfrågan icke utan olägenhet kunna ställas utanför den föreslagna

lagstiftningen. Det kunde ifrågasättas att för dessa fall anförtro prövningen

av ansökningar örn avverkningstillstånd åt den myndighet som har

tillsynen över skogens förvaltning. För lagens tillämpning skulle det emellertid

vara förenat med avsevärda olägenheter att uppdela prövningen av frågor

om avverkningstillstånd på flera olika myndigheter. Att därigenom samarbetet

med dc militära myndigheterna skulle försvåras, är tydligt.

Såsom i promemorian uttalas torde det av militära hänsyn vara nödvändigt,

att ett avverkningsförhud, som meddelas enligt 1 § i utkastet, omfattar

ett förhållandevis vidsträckt område. Det är dock angeläget att tillse, att dylika

förbud ej utsträckas utöver vad som verkligen är påkallat av nämnda

syfte. I fråga örn initiativet till meddelande av förhud torde det i allmänhet

böra ankomma på militär myndighet att göra framställning hos länsstyrelsen.

Innan förbud meddelas bör länsstyrelsen i regel även samråda med skogsvårdsstyrelse

eller annan myndighet som har inseendet över den ifrågavarande

skogsmarken. Genom den utredning som sålunda verkställes bör erhållas

underlag för bedömande, huruvida i det särskilda fallet behov av förbud

enligt den föreslagna lagen erfordras. Beträffande s. k. svårföryngrade skogar,

som falla under skogsvårdslagens särskilda bestämmelser rörande rätten

till avverkning, torde sålunda åtminstone i vissa fall redan gällande inskränkningar

i avverkningen kunna finnas tillfyllest siven ur försvarets synpunkt.

Vid den undersökning som måste föregå ett ifrågasatt förbud bör också ej

sällan kunna fastställas vissa särskilda fastigheter sorn böra omfattas av förbudet.

Där så lämpligen kan ske, bör förbudet genom personlig delgivning

bringas till vederbörande fastighetsägares kännedom. I så fall kan förbudsområdet

understundom göras mindre omfattande än örn offentlig kungörelse

angående förbudet måste utfärdas.

För att underlätta skogsvårdsstyrelsernas prövning av fråga om tillstånd

till avverkning inom område som omfattas av länsstyrelses förbud synes

lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna av militär myndighet erhålla närmare

anvisningar rörande de områden, där inskränkningar i avverkningarna anses

erforderliga. Den föreslagna lagstiftningen torde överhuvud förutsätta ett

nära samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna och de militära myndigheterna.

Särskilda bestämmelser härom i lagen torde dock ej erfordras i vidare mån

än att skogsvårdsstyrelserna, såsom i lagutkastet föreslagits, förklaras skyldiga

att i tveksamma fall inhämta yttrande av myndighet som angives i tilI - lämpningsförfattning till lagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

-- Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Den i 3 § av lagutkastet upptagna bestämmelsen om rätt för skogsvårdsstyrelse

att vid meddelande av tillstånd till avverkning därtill foga villkor örn

utsyning torde vara lämplig. Att såsom i ett par yttranden föreslagits komplettera

bestämmelsen med stadgande att skogsvårdsstyrelsen jämväl äger

meddela andra föreskrifter rörande avverkningens bedrivande, t. ex. anvisning

å viss trakt där avverkningen får företagas, synes icke vara erforderligt.

Det är nämligen självfallet, att den tillståndsbeviljande myndigheten äger

bestämma, varest och i vilken omfattning avverkning må äga rum. Däremot

torde vara lämpligt att uttryckligen angiva, att vad i förslaget sägs om utsyning

även skall gälla utmärkande på marken av visst område som avses

med skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Huruvida större eller mindre frihet kan

medgivas vid avverkningstillstånd, torde skogsvårdsstyrelsen få bedöma under

hänsynstagande till samtliga i det enskilda fallet föreliggande omständigheter.

Då fråga är om skogsmark som står under inseende av domänstyrelsen eller

stiftsnämnd, kommer naturligen skogsvårdsstyrelsens prövning av de närmare

villkoren för avverkningen att kunna väsentligt begränsas. Så torde ock

i viss utsträckning kunna bliva förhållandet i fråga om skogar som tillhöra

större bolag med tillgång till erfarna skogstjänstemän.

Såsom i promemorian föreslagits torde kostnad för utsyning, som föranledes

av föreskrift vid avverkningstillstånd enligt den föreslagna lagen, böra

gäldas av kronan. Detsamma bör i enlighet med vad jag nyss anfört gälla

kostnad för visst områdes utmärkande på marken. Därest utsyningstvång

redan gäller för skogsmarken i fråga, såsom beträffande s. k. svårföryngrade

skogar, skall kostnaden för utsyning uppenbarligen ej gäldas av kronan, enär

utsyningen i sådant fall ej kan anses föranledd av föreskrift som meddelats

av skogsvårdsstyrelsen jämlikt nu ifrågavarande lag.

Den föreslagna bestämmelsen rörande skyldighet för skogsvårdsstyrelsen

att om meddelat tillstånd ofördröjligen underrätta myndighet, som har att

avgiva yttrande enligt 2 §, synes lämplig. I tillämpningsförfattning torde böra

stadgas rätt för sådan myndighet att föra talan mot skogsvårdsstyrelsens

beslut.

Även de i utkastet upptagna bestämmelserna om gottgörelse av kronan för

kostnad eller förlust, som föranledes av att tillstånd till avverkning vägras

eller återkallas, synas böra godtagas. Det torde icke vara möjligt att i lagtexten

närmare angiva de grunder efter vilka ersättningen bör beräknas. De

synpunkter som i promemorian anförts beträffande ersättningens bestämmande

synas emellertid böra tjäna såsom ledning vid prövningen av uppkommande

ersättningsfrågor. På sätt i promemorian jämväl framhållits lärer

ersättning ofta icke kunna bestämmas förrän förbudet upphört att gälla.

Hänsyn måste dock tagas till billighetens krav i det enskilda fallet. Därest

den föreslagna lagstiftningen, vilken enligt utkastet skall vara tidsbegränsad,

framdeles skulle förlänas giltighet under en längre följd av år, torde i samband

därmed böra upptagas till övervägande, huruvida icke i lagen bör införas

stadgande om rätt att i vissa fall påfordra att kronan löser marken eller

avverkningsrätten. I fråga örn ordningen för prövning av ersättningsfrågor

torde vad i promemorian föreslagits vara lämpligt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

De i 6 § av utkastet upptagna straffbestämmelserna torde, såsom skogsstyrelsen

och åtskilliga skogsvårdsstyrelser förordat, böra kompletteras med

bestämmelser om förverkande av olovligen avverkat virke eller ersättningsskyldighet

för värdet därav, i huvudsak överensstämmande med vad i 25 §

1 mom. andra stycket skogsvårdslagen föreskrives. Det i nämnda lagrum

förekommande stadgandet att förverkande icke skall inträda, om förbudet

efter avverkningen återkallats eller förfallit eller blivit genom laga kraftvunnet

beslut upphävt, därför att förbudet icke bort meddelas, synes dock

icke böra upptagas i förevarande lagförslag. I stället torde böra intagas en

bestämmelse, alt förverkande eller ersättningsskyldighet ej skall inträda, örn

det skulle vara uppenbart oskäligt. Införande av fängelse i strafflatituden

synes ej påkallat.

Därest bestämmelser om förverkande upptagas i förslaget, lärer någon

vitesbestämmelse icke vara erforderlig. Böter ävensom förbrutet virke och

ersättning därför torde böra tillfalla kronan.

Åtalsbefogenhet enligt lagen torde utan särskilt stadgande tillkomma allenast

allmän åklagare. Jag vill i detta sammanhang understryka, att biträde

med övervakning att meddelade förbud efterlevas bör lämnas av skogsvårdsstyrelsema

och vederbörande militära befälhavare.

Såsom i ett yttrande påpekats kommer den nu ifrågasatta lagstiftningen

att kunna inverka på tillämpningen av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) örn

awerkningsskyldighet. Någon ändring i sistnämnda lag torde emellertid icke

vara påkallad. Det är uppenbart, att vid bestämmande av avverkningsskyldighet

eller fråga om jämkning däri hänsyn måste tagas till hinder mot

avverkning som följer av den föreslagna lagen.

I övrigt torde allenast vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i det

remitterade lagutkastet.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1943. Det synes

lämpligt, att giltighetstiden begränsas till och med den 30 juni 1944.

I överensstämmelse med det anförda bär inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående viss inskränkning i rätten att avverka skog.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den

lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

G. Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken frånsett lagens rubrik samt vissa andra jämkningar av uteslutande

redaktionell innebörd är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här

uteslutits.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.-ts lagråd den 14 maj

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Erigsson.

Enligt lagrådet den 12 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 30 april 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag angående viss inskränkning i rätten att avverka

skog.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Sven Romanus.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 maj 1953.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets denna dag

avgivna utlåtande över det den 30 april 1943 till lagrådet remitterade förslaget

till lag angående viss inskränkning i rätten att avverka skog; därvid föredraganden

hemställer, att förslaget, sera av lagrådet lämnats utan erinran,

måtte, sedan dess rubrik jämkats till lag örn inskränkning med hänsyn till

försvaret i rätten att avverka skog samt vissa andra redaktionella ändringar

vidtagits i detsamma, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 265-

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:382 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dels jordbruksekon s. 7 i texten
  2. JoU 1943:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog. s. 1 i texten