Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 191 i (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m

1943-05-14 · 54 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 11,9 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 54 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:268, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 191 i (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

1

Nr 268.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 19

november 191 i (nr 383) angående stämpelavgiften,

m. m.; given Stockholms slott den 14 maj 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914

(nr 383) angående stämpelavgiften och

förordning angående kommissionärsavgift i domsagorna.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 26S.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383)

angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 7 §§ förordningen den 19 november 1914

angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

samt att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 5 §, av den

lydelse nedan sägs.

1 §•

I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till följande

avdelningar:

Första avdelningen.

Skatteverket och poliskammaren vid Överståthållarämbetet; åklagarmyndigheten

i Stockholm; magistrater och övriga till statsförvaltningen hörande

myndigheter i städer och köpingar; till statsförvaltningen hörande myndigheter

i municipalsamhällen och därmed jämförliga samhällen; polischefer;

notarii publici; granskningsmän av biografbilder; bergmästare; direktioner

för sjömanshus; tullkamrar och tullinspektioner; biskopsämbeten; hovkonsistorium;

myndigheter, vilka handhava styrelsen eller förvaltningen vid statens

undervisningsanstalter;

ävensom alla statsmyndigheter, vilka icke finnas i denna eller övriga avdelningar

upptagna.

Andra avdelningen.

Underdomstolar på landet och i stad; vattendomstolar; krigsrätter.

Tredje avdelningen.

Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén, marinen och flygvapnet;

överståthållarämbetets kansliavdelningar; Kungl. Maj:ts befallningshavande

och till landsstaten hörande tjänstemän; poliskollegier; yrkesinspektörer

och underinspektörer inom yrkesinspektionen; fartygsinspektörer; justerare;

domkapitel; stiftsnämnder; lantmäterikontor; lantmätare.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 7 §§ SFS 1942:462 samt beträffande 3 § SFS 1928:317

(där förordningen i dess helhet är återgiven), 1930: 243, 1931: 169, 1932: 285, 1933:378, 1934:327,

1935:310, 1936:330, 1937: 511, 1938:323, 1939:330, 1940: 389, 1941:115,1942: 462 ävensom 1943: 72

och 149.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Fjärde avdelningen.

Rikets hovrätter; krigsöverdomstolar; fångvårdsstyrelsen; försvarets civilförvaltning;

försvarets sjukvårdsförvaltning; krigsmaterielverket; försvarets

fabriksstyrelse; arméns fortifikationsförvaltning; arméförvaltningen; marinförvaltningen;

flygförvaltningen; lotsstyrelsen; generalpoststyrelsen; medicinalstyrelsen;

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; telegrafstyrelsen; järnvägsstyrelsen;

försäkringsrådet; riksförsäkringsanstalten; försäkringsinspektionen;

vattenfallsstyrelsen; socialstyrelsen; pensionsstyrelsen; kammarkollegium;

statskontoret; kommerskollegium; kammarrätten; generaltullstyrelsen;

statistiska centralbyrån; byggnadsstyrelsen; patent- och registreringsverket;

bank- och fondinspektionen; sparbanksinspektionen; riksräkenskapsverket;

kontrollstyrelsen; mynt- och justeringsverket; riksarkivet; skolöverstyrelsen;

överstyrelsen för yrkesutbildning; statens pensionsanstalt; lantmäteristyrelsen;

domänstyrelsen; lantbruksstyrelsen; egnahemsstyrelsen; skogsstyrelsen.

Femte avdelningen.

3 §.

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här

nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande av vad i 4 § stadgas örn

inteckningskontrollstämpel, denna tariff:

Avskrift--------------—--

» av handling, på grund av vilken lagfart, inteckning

eller annan inskrivning sökes, varje

ark.....................................

» annan, varje ark..........................

Besiktning; se Protokoll.

Betyg över avlagt kunskapsprov utfärdat

av domkapitel .............................

av annan myndighet........................

» avflyttnings-, för sjöman; se Avflyttningsbetyg.

* annat; se Bevis.

Bevis angående domstols beslut —---tolk förordnad

.......................................

» örn inregistrering av bouppteckning...........

* angående inskrivningsdomares beslut, tecknat ä

företedd handling..........................

Där i lagfartsärende varken taxeringsvärdet eller

köpesumman för den egendom, som beviset

avser, uppgår till 1,000 kronor, vare beviset från

stämpel...................................

Meddelas i ett och samma ärende bevis å flera

handlingar, utgår stämpelavgift för allenast ett

bevis, dock att vad nu sagts icke skall gälla i

ärende angående utbyte av inteckningshandling.

1

Avd.

2

Avd.

3

Avd.

Kr. ö. Kr. ö. Kr. I ö.

50

6

-fritt

4

Avd.

Kr. lö

5

Avd.

Kr. ö

I _ I I

1

fritt

-fritt
-

fritt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majus proposition nr 268.

Likaledes skall, där i ärende rörande inteckning

i järnväg bevis tecknas å tryckta eller graverade

obligationer, som äro av lika lydelse eller skilja

sig endast i avseende å littera eller nummer, stämpelavgift

utgå för allenast ett bevis.

Bevis angående anteckning örn innehav av inteckningshandling

eller uppvisande av sådan handling.

.......................................

» å dom eller utslag, huruvida däremot är---

sådan förening.............................

» lagfarts-, angående fång till fast egendom, där

varken taxeringsvärdet eller köpesumman för den

egendom, som beviset avser, uppgår till 1,000

kronor ....................................

» örn registrering av elektrisk---även Intyg.

Kallelse å okända borgenärer i anledning av ansökning

örn tillstånd att nedsätta aktiebolags

kapital..................................

Kallelsebrev i anledning —---om sammanträde...

» i mål angående konkurs, ackordsförhandling

utan konkurs, boskillnad, kallelse å okända

borgenärer eller försäljning av utmätt fast

egendom.............................

Protokoll, varigenom---örn utmätningsed.....

» angående uppvisande av inteckningshand
ling.

...................................

* över ärenden — — — ekonomisk besikt
ning

...................................

* över annan besiktning, värdering, utmätning,

kvarstad eller dylik förrättning; lika med

Avskrift.

» angående inregistrering — — — beslutets

överklagande...........................

» annat:

som utgives till part, vilken utan särskild begäran

författningsenligt är skyldig att lösa

detsamma:

första arket ...........................

varje av de övriga.....................

som eljest utgives; lika med Avskrift.

1

Avd.

2

Avd.

3

Avd.

4

Avd.

5

Avd.

Kr. ö.

Kr. ö

Kr. ö.

Kr. ö

Kr. ö

-fritt
I
-frilt
-fritt
-

oi —

-fritt—

--fritt

! I I

-fritt -

fritt-fritt
-

-fritt -

Resolution, vilostånds----allt beräknat för varje

år, viloståndet medgivits att gälla.

» kommunikations-.......................

dock skall---elektrisk ström.....

» eljest innefattande huvudsakligt beslut,

tecknad å företedd handling............

1

1

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

5

1

2

3

4

5

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

Resolution med rubrik; lika med Utslag under rubrik.

Se för övrigt 6 §.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Stämning.........................................

Utslag under rubrik: \ t ■ ; : ; ; ,

som utgives till part, vilken utan särskild be- gäran författningsenligt är skyldig att lösa det- samma:

1

4

4

G

första arket ...............................

1

—

1

—

G

-,

20

—

40

—

varje av de övriga........................

som eljest utgives; lika med Avskrift.

Vederhäftighelsbevis; se Bevis.

Vidimation; se Bevis.

Viloståndsresolution; se Resolution.

1

1

4

4

10

5 §•

Angående stämpelavgift vid anlitande av kommissionär i domsaga är särskilt

stadgat.

. . : . ■ 7 §.

Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad.

Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:

akademier och statens---inrättning och kommun;

kommuner, vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd i alla mål

och ärenden rörande vägväsendet;

kyrkor;

pastorat i mål---överförmyndare.

Frihet från---inom yrkesinspektionen.

Konungen äger---utländska hamnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943 utom såvitt angår 7 §. Sistnämnda

paragraf träder i kraft den 1 januari 1944, dock skall vägdistrikt

även efter utgången av år 1943 under avvecklingen av sin verksamhet vara

befriat från stämpelavgift enligt 1 kap. i förordningen i alla mål och ärenden

rörande vägväsendet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Majda proposition nr 268.

Förslag

till

Förordning

angående kommissionärsavgift i domsagorna.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För uttagande och översändande av handlingar samt meddelande av

skriftliga underrättelser genom kommissionär i domsaga utgår stämpelavgift

(kommissionärsavgift) till belopp och i den ordning här nedan sägs.

2 §.

Kommissionärsavgiften utgör

för uttagande och översändande av expeditioner jämte ingivna handlingar

1 krona;

för anskaffande och översändande av avskrift, bevis eller annan handling

1 krona; samt

för meddelande av underrättelse 1 krona.

För ingivande till domaren av till kommissionären insända handlingar

utgår ej avgift.

Skall gravationsbevis uttagas och översändas i sammanhang med expedition

i inskrivningsärende, eller skall lagakraftbevis eller bevis om anmält vad

anskaffas i sammanhang med uttagande och översändande av utslag i målet,

eller erhåller kommissionären eljest av samma person samtidigt flera uppdrag

rörande samma ärende eller uppdrag att tillhandagå i flera ärenden,

utgår avgiften med 50 öre för varje uppdrag eller ärende utöver det första,

dock ej med sammanlagt högre belopp än 15 kronor. Vid samtidigt meddelande

av underrättelser rörande flera uppdrag eller ärenden beräknas ej

avgift för mera än ett meddelande.

Den som önskar genom kommissionären erhålla handling eller meddelande

med allmänna posten sig tillsänt är ock skyldig att bestrida nödig postbefordringsavgift.

3 §•

Från erläggande av kommissionärsavgift befrias

kronan;

häktad person, såvitt rörer mål angående brott, varför han sitter häktad;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

7

person, som erhållit fri rättegång, beträffande expeditioner, bevis och andra

handlingar rörande målet;

medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller den

eljest är kunnig; dock att beträffande mål, där tillämpning av lagen om fri

rättegång kan komma i fråga, avgiftsfrihet äger rum endast för det fall, att

fri rättegång beviljats.

4 §.

Rörande utfört uppdrag för vilket avgift skall utgå skall kommissionären

upprätta kommissionärsnota, innehållande specificerad uppgift å vad uppdragsgivaren

har att erlägga.

5 §.

Kommissionärsnotan skall förses med stämplar till belopp motsvarande

den i notan angivna kommissionärsavgiften. Härvid användas enkla beläggningsstämplar,

varom förmäles i förordningen angående stämpelavgiften. Vad

eljest i samma förordning är stadgat om återfående av erlagd stämpelavgift,

om stämplarna och deras tillhandahållande, om tillsyn å stämpelavgiftens

utgörande, om uppbörd och redovisning samt om ansvar för överträdelse av

förordningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse med avseende å

stämpelavgift enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 14 maj

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn ändringar i lösenoch

stämpelförordningarna m. m.

Föredraganden anför följande.

I anledning av en till 1942 års riksdag avlåten proposition, nr 252, har

riksdagen beslutat godkänna i propositionen framlagda huvudgrunder för

en omorganisation av domsagoförvaltningen m. m., avsedd att träda i tilllämpning

den 1 juli 1943. Genom proposition, nr 198, till innevarande års

riksdag har Kungl. Majit bl. a. hemställt örn de anslag som erfordras för

genomförande av den sålunda i princip beslutade omorganisationen.

Reformen innebär bl. a. att häradshövdingarnas sportler skola indragas

till statsverket. I 1937 års domsagoutrednings betänkande, som låg till grund

för propositionen 252/1942, anfördes härom: De nuvarande lösenavgifterna

borde vid löneregleringens ikraftträdande indragas till statsverket, därvid

enligt § 5 i expeditionslösenförordningen i stället för lösen skulle utgå stämpel

till motsvarande belopp. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke de sammanlagda

stämpelavgifterna i detta sammanhang borde underkastas en allmän

revision. Emellertid torde i samband med processreformens genomförande

ett helt nytt system med rättegångsavgifter i stället för stämpel å domboksutdrag

komma att införas. I avbidan härå torde ej nu någon ändring i

gällande lösen- och stämpelsatser böra vidtagas. Stämpelavgifterna beträffande

inskrivningsväsendet torde även vara i behov av revision efter genomförande

av inskrivningsreformen och den nu förevarande löneregleringen. Sedan

avlöningssystemet frigjorts från lösenavgiftema och dessa omvandlats

till stämpelavgifter, kunde avgifternas belopp mera fritt bestämmas i enlighet

med vad ur sakliga synpunkter funnes lämpligt.

I propositionen 252/1942 anslöt sig föredragande departementschefen till

domsagoutredningens förslag rörande förvandling av lösenavgifterna till

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 9

stämpel. Han uttalade därvid även den meningen, att beloppen borde undergå

vissa jämkningar.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har i skrivelse den 14 januari

1941 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en översyn av

förordningen angående expeditionslösen, därvid de vid stadsdomstolarna

utgående lösenavgifterna borde höjas till skäliga belopp. I skrivelsen framhölls

bland annat, att ett stort antal befattningshavare vid stadsdomstolarna,

vilka vore berättigade att uppbära lösenavgifter, fått sina sportelinkomster

avsevärt minskade under år 1940. Styrelsen erinrade vidare örn att de stadskommuner,

vilka i stället för vederbörande befattningshavare uppbure till

magistraten och rådhusrätten inflytande lösenmedel, måst vidkännas en allmän

minskning av dylika inkomster. De lösenbelopp, som stadsdomstolarna

eller vid dem anställda befattningshavare ägde uppbära, torde vara avsedda

dels till att bereda viss mindre ersättning till befattningshavaren för utfört

arbete, dels ock till att bestrida kostnaderna för diarieföring, blanketter, papper,

utskrift, skrivmateriel m. m. I åtskilliga fall täckte nu utgående lösenbelopp

icke ens kostnaderna för protokollsutskrifter och andra direkta kansliutgifter.

Såsom exempel på avgifter, vilka borde väsentligt höjas, har styrelsen

nämnt lösen för protokoll och avskrifter, kommunikalionsresolutioner.

stämningar och vederhäftighetsbevis.

På hemställan av chefen för justitiedepartementet beslöt Kungl. Maj:t den

25 september 1942 bemyndiga departementschefen att tillkalla högst tre sakkunniga

för verkställande av utredning rörande de frågor som här berörts.

Såsom direktiv för utredningen anförde föredraganden därvid följande.

Förslag bör av de sakkunniga framläggas till de ändringar i lösen- och

stämpelförordningarna som lämpligen böra genomföras i samband med domsagoreformen.

Härvid bör jämväl upptagas spörsmålet örn de nuvarande

kommissionärsarvodena. Enligt domsagoutredningens förslag skulle dessa

arvoden indragas till statsverket samt förvandlas till stämpelavgifter å motsvarande

belopp, och i enlighet härmed har i ett sedermera inom justitiedepartementet

utarbetat förslag till ny domsagostadga icke upptagits bestämmelser

om kommissionärsarvodenas belopp. I samband med utredningen av

dessa frågor bör även uppmärksammas önskvärdheten av att enhetliga debiteringsnormer

komma till användning. I detta hänseende kan det måhända

finnas påkallat att förtydliga vissa bestämmelser eller utfärda nya föreskrifter,

t. ex. angående debitering i inskrivningsärenden av avgift för äganderätts-

eller andra åtkomstbevis. Vidare bör utredas, i vilken omfattning en

höjning bör företagas av vissa hithörande lösen- och stämpelavgifter. I första

hand bör utredningen avse lösen och stämpel å expeditioner som utgå från

underdomstolarna, men även lösen- och stämpelbeloppen hos andra myndigheter

böra inbegripas i den utsträckning det befinnes påkallat för att uppnå

önskvärd enhetlighet. Vid utredningen bör övervägas huruvida eventuella

bestämmelser örn höjning av avgifterna böra bliva av blott tillfällig natur i

likhet med de bestämmelser som år 1018 utfärdades angående provisorisk

ökning av vissa lösenbelopp. Utredningen bör såvitt angår stadsdomstolarna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

icke åsyfta åtgärder av lönereglerande karaktär. Sådana åtgärder böra i den

män det erfordras vidtagas i annan ordning.

Jämlikt bemyndigandet tillkallade chefen för justitiedepartementet genom

beslut den 25 september 1942 byråchefen för lagärenden inom departementet,

hovrättsrådet Nils Regner, häradshövdingen Björn Zetterstrand och rådmannen

Folke Höijer att såsom sakkunniga inom departementet biträda med

verkställande av nämnda utredning.

Med skrivelse den 31 december 1942 avlämnade de sakkunniga promemoria

med förslag till ändringar i lösen- och stämpelförordningarna m. m.

(statens off. utredn. 1942: 61).

Över promemorian ha, efter remiss, yttranden inkommit från hovrätterna,

statskontoret, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

Tillfälle att avgiva yttrande har beretts samtliga domhavande samt magistrater

och rådhusrätter, stadskollegiet i Stockholm samt drätselkamrarna i de

trettiotre städer där lösen tillfaller stadens kassa, föreningarna Sveriges häradshövdingar

och Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska

bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan,

föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,

stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd och svenska stadsförbundet.

I anledning härav ha yttranden inkommit från åtta domhavande, nitton

magistrater och rådhusrätter, nitton drätselkamrar samt i övrigt från samtliga

utom advokatsamfundet.

Huvudgrunderna i förslaget.

Lösenavgiften för expeditioner utfärdade av offentlig myndighet regleras

genom förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883. Nu gällande

förordning angående stämpelavgiften är av den 19 november 1914. I

båda förordningarna hänföras de offentliga myndigheter, som här komma

i fråga, till fem särskilda avdelningar. Lösen- och stämpelsatsema för

utgående expeditioner äro bestämda till belopp som till stor del äro olika för

skilda myndigheter; i regel äro avgifterna större för expeditioner utfärdade

av högre myndighet. Båda förordningarna ha efter sin tillkomst undergått

ett flertal ändringar. Av dessa må för underdomstolamas vidkommande särskilt

nämnas de som stodo i samband med inskrivningsväsendets reformering

genom lagstiftning under år 1932. Ytterligare äro att anteckna vissa av

kristiden i samband med förra världskriget föranledda höjningar av stadgade

avgiftsbelopp, genomförda beträffande lösenförordningen genom en

kungörelse den 18 oktober 1918 — till en början med endast provisorisk giltighet

— och beträffande stämpelförordningen genom en förordning den

15 juni 1922.

Stämpelavgifterna tillfalla statsverket. Lösenavgifterna däremot tillkommo

ursprungligen vederbörande befattningshavare såsom bidrag till deras avlö
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

11

ning. I samband med verkställda löneregleringar har emellertid beträffande

det stora flertalet myndigheter bestämts, att lösenavgifterna skola redovisas

till statsverket. Senast har genom kungörelsen den 30 oktober 1941 bestämmelse

av denna innebörd meddelats i fråga om alla de myndigheter beträffande

vilka civila eller militära avlöningsreglementet eller civila eller

militära icke-ordinariereglementet äro gällande. För de fall då expeditionslösen

skall redovisas till statsverket gäller enligt § 5 lösenförordningen att

lösen ej debiteras å expeditionen men att i stället — med vissa undantag —

stämpel till motsvarande belopp skall utgå.

Av de myndigheter, hos vilka lösen alltjämt icke skall redovisas till statsverket,

äro underdomstolarna de utan jämförelse viktigaste. Vad stadsdomstolama

angår ha i ett flertal städer i samband med löneregleringar för

rådhusrätts- och magistratsledamöter träffats bestämmelser av innehåll, att

dem tillkommande lösen skall ingå till stadens kassa. Sådana bestämmelser

äro numera med få undantag gällande i alla större städer. I ett stort antal

mindre och medelstora städer utgör lösenintäkten dock alltjämt en avsevärd

del av befattningshavarnas inkomster av tjänsten.

Vid underdomstolarna på landet ha lösenavgifterna hittills tillfallit häradshövdingarna,

av vilkas inkomster de utgjort en mycket väsentlig del. Enligt

den förut nämnda omorganisationen av domsagoförvaltningen m. m. skola

emellertid häradshövdingarnas sportler indragas till statsverket. Den därmed

förbundna löneregleringen för häradshövdingarna innebär nämligen att dessa

befattningar inordnas under det civila avlöningsreglementet. Jämlikt § 5 i

lösenförordningen och nyssnämnda kungörelse av år 1941 följer härav att

den lösen som förut tillkommit häradshövdingarna skall övergå till stämpel.

De sakkunniga ha erinrat att domsagoreformen av skäl som nu anförts

icke i och för sig påkallade någon förändring i lösen- och stämpelförordningarna.

De lia emellertid framhållit att, såsom domsagoutredningen yttrat,

sedan häradshövdingarnas rätt till lösen upphört och hänsyn således icke vidare

behövde tagas till lösensatsernas inverkan på häradshövdingarnas inkomster,

för lantdomstolarnas vidkommande möjlighet yppades att mera fritt

bestämma lösensatserna i enlighet med vad av sakliga skäl kunde befinnas

lämpligt.

Härvid lia de sakkunniga ansett i främsta rummet böra övervägas, huruvida

den skiljaktighet som för närvarande består mellan lant- och stadsdomstolarna

alltjämt bör upprätthållas.

Rörande de nuvarande förhållandena i detta hänseende lia de sakkunniga

anfört:

I såväl liisen- som stämpelförordningen hänföras lantdomstolarna till den

andra av de avdelningar, vari de offentliga myndigheterna äro fördelade.

Stadsdomstolarna åter tillhöra jämte magistraterna första avdelningen. Med

allenast få undanlag gälla olika lösen- och stämpelsatser för dessa avdelningar.

I många fall råder olikhet i sammanlagda avgiftsbeloppen, och i den

män dessa äro lika föreligger i regel en skiljaktig fördelning av den totala

expeditionsavgiften mellan lösen och stämpel. Endast beträffande ett fåtal

expeditioner råder full överensstämmelse mellan debiteringsnormerna. Så
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

som exempel må nämnas följande: en avskrift om ett ark betingar vid stadsdomstol

2 kronor i lösen och 1 krona i stämpel medan lösen vid lantdomslol

är 1 krona lägre; för part utskrivet utdrag av domboken om ett ark drager

i båda fallen en kostnad av 4 kronor varav i stad 3 kronor men på landet

2 kronor utgöres av lösen; lösen för kallelsebrev, meddelanden och underrättelser

enligt konkurslagen är i stad dubbelt så hög som på landet; kostnaden

för vanliga inskrivningsärenden rörande fast egendom uppgår, bortsett från

lagfartsbevisen och inteckningskontrollstämpel, överallt till 6 kronor 50 öre

därav lösen utgör på landet 4 kronor men i stad 5 kronor; gravationsbevis

rörande en fastighet betingar i stad en lösenavgift av i allmänhet 3 kronor

75 öre medan på landet motsvarande avgift är 2 kronor 25 öre.

De sakkunniga lia ansett sig böra föreslå att, så långt detta vore möjligt,

enahanda avgiftsbelopp fastställas att gälla för expeditioner från samtliga

underdomstolar. Till stöd härför ha de anfört:

Uppenbarligen är det ett önskemål att expeditioner av samma slag skola

betinga samma totala kostnad, vare sig de utfärdas av underdomstol på landet

eller av underdomstol i stad. Angelägenheten härav har framhållits såväl

i det under år 1882 avgivna kommittébetänkande, vilket legat till grund

för lösenförordningen, som i den av Kungl. Majit till 1922 års riksdag avlåtna

propositionen angående de förut omnämnda höjningarna av vissa i stämpellörordningen

upptagna avgiftsbelopp. Fördelningen av det för en expedition

utgående totala avgiftsbeloppet på lösen och stämpelavgift kan väl anses likgiltig

för den som har att lösa expeditionen, men det måste dock anses önskvärt

att även denna fördelning i den mån så är möjligt genomföres på samma

sätt vid de olika slagen av underdomstolar. Att lösenavgifterna hittills utgått

med högre belopp i städerna än på landet har uppenbarligen stått i samband

med städernas skyldighet att själva svara för kostnaderna för rättsskipningen.

Genom de högre lösenbeloppen lia städerna, direkt eller indirekt, erhållit bidrag

till dessa kostnaders täckande. Bortsett från några enstaka undantagsfall

synes det icke kunna ifrågakomma att sänka de lösenbelopp, som för

närvarande utgå för stadsdomstolarnas expeditioner. Då emellertid i fråga

örn lantdomstolarnas expeditioner fördelningen av lösen- och stämpelbeloppen

numera saknar betydelse föreligger icke något hinder mot att beträffande

dessa expeditioner höja lösensatserna till samma belopp som gälla vid stadsdomstolarna

och i motsvarande mån sänka stämpelbeloppen. I den mån de

totala avgifterna på landet understiga motsvarande belopp i städerna synes

en ökning av de förra avgifterna vara motiverad, ej minst med hänsyn till

den .stegring av förvaltningskostnaderna som kan beräknas uppstå genom

domsagoref ormen.

På några punkter lia de sakkunniga funnit enhetlighet icke kunna uppnås.

Undantagen gälla vissa avgifter vid inregistrering av bouppteckning och

lagfart å överlåtelse av fast egendom vilka utgå i städerna men sakna motsvarighet

på landet. De sakkunniga ha ansett det icke kunna ifrågasättas

att utsträcka de åsyftade avgiftsbestämmelserna att gälla även för landet.

Med hänsyn till avgifternas betydelse för städerna eller vederbörande befattningshavare

har det ej heller synts de sakkunniga böra ifrågakomma att

i detta sammanhang avskaffa berörda avgifter. I nämnda hänseenden har

därför i förslaget bibehållits den nuvarande olikheten mellan land och stad.

Vissa jämkningar av bestämmelserna ha emellertid föreslagits av de sakkunniga.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

13

Den likformighet som vid utredningen eftersträvats har i förslaget även genomförts

i formellt hänseende genom att underdomstolar i stad, som nu

höra till första avdelningen i lösen- och stämpelförordningarna, överförts till

andra avdelningen, som för närvarande omfattar underdomstolar på landet

och vattendomstolar. I samband med denna överflyttning, som jämväl avser

polisdomstolar, ha även de övriga domstolsmyndigheter som nu tillhöra första

avdelningen, nämligen krigsrätter samt konsulardomare och konsularrätt,

hänförts till andra avdelningen, som därmed kommer att omfatta samtliga

domstolar i första instans. Magistraterna ha däremot fått kvarstå i första

avdelningen.

De sakkunniga lia anmärkt att — när vid lantdomstolarna även de nuvarande

lösenavgifterna framdeles skola redovisas i form av stämpel — det till

synes läge närmast till hands att utesluta dessa domstolar ur lösenförordningen

och i stället införa de totala expeditionsavgifterna i stämpelförordningens avgiftstariff.

Såsom skäl för att icke föreslå någon sådan omläggning av de nuvarande

bestämmelserna ha de sakkunniga anfört:

Då stadsdomstolarna alltjämt måste kvarstå i lösenförordningen, skulle

med ett dylikt förfaringssätt någon enhetlighet i formellt hänseende mellan

underdomstolarna icke kunnat ernås. Vidare skulle i fråga om stämpelförordningen

ha erfordrats en ingående omarbetning, som inneburit upptagande

däri av ett flertal nya rubriker vilka nu förekomma endast i lösenförordningen.

Samma rubriker skulle ändock med hänsyn till stadsdomstolarna alltjämt

måst kvarstå i sistnämnda författning. Slutligen innehåller lösenförordningen

vissa allmänna bestämmelser örn expeditioner från offentliga myndigheter,

vilka bestämmelser även i fortsättningen skola gälla beträffande lantdomstolarna.

Att expeditionsavgifterna för dessas vidkommande enligt förslaget

bliva bestämda i två författningar innebär icke någon olägenhet av betydelse,

helst som befattningshavarna äro vana härvid. Avförande ur lösenförordningen

har ej heller tidigare ansetts påkallat beträffande de många myndigheter

vilkas lösen i samband med löneregleringar indragits till statsverket.

Det kan emellertid förtjäna att tagas under övervägande huruvida icke framdeles,

exempelvis i samband med införande av rättegångsavgifter i anslutning

till processreformens genomförande, samtliga avgifter för expeditioner härrörande

från domstolarna böra regleras genom en enhetlig författning.

I detta sammanhang lia de sakkunniga påpekat att av hänvisningen i § 5

lösenförordningen till 7 § stämpelförordningen framginge att frihet från sådana

i lösenförordningen stadgade avgifter, som enligt förstnämnda paragraf

skulle uttagas genom stämpelbeläggning, komme att äga rum i samma utsträckning

som beträffande avgift vilken direkt angåves i stämpelförordningen,

så att t. ex. protokollsexpeditioner till part, som i målet erhållit fri rättegång,

ej .skulle påföras stämpelavgift av något av dessa slag.

Jämte det de sakkunniga sökt avskaffa skillnaden i expeditionsavgifter vid

underdomstolarna på landet och i stad lia de eftersträvat förenkling och förtydligande

av nu gällande bestämmelser. Härvid lia även en del i förordningarna

nu förekommande rubriker uteslutits med hänsyn till den ringa förekomsten

av därmed avsedda expeditioner. Vissa nya rubriker lia i stället införts.

Det i direktiven omnämnda önskemålet, alt enhetliga debiteringsnor

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

mer må komma till användning, ha de sakkunniga ansett böra tillgodoses genom

vissa allmänna bestämmelser i § 6 i lösenförordningen. Det föreslås sålunda

dels att fullmakter och andra sådana behörighetshandlingar endast då

det finnes påkallat av särskilda omständigheter må ordagrant intagas i dombok

eller protokoll, samt dels att myndighet ej, med mindre särskilda skäl

därtill föranleda, i mål eller ärende må påfordra företeende av eller utan särskild

begäran utfärda bevis rörande förhållanden, varom hos myndigheten

förda rotlar, diarier eller andra sådana handlingar innehålla upplysning.

Den översyn av författningarna som de sakkunniga verkställt har i enlighet

med direktiven i främsta rummet avsett sådana expeditioner som utfärdas

av underdomstolama. Endast i ringa mån ha till prövning upptagits frågor

som beröra andra myndigheter. Till följd av begränsningen av utredningsuppdraget

ha de sakkunniga ansett sig förhindrade att behandla spörsmål som

uteslutande angå andra myndigheter än domstolarna.

För bedömande av frågan om avgiftsbeloppens storlek ha de sakkunniga

låtit utföra vissa beräkningar rörande sportelinkomsterna och förvaltningsutgiftema

vid stadsdomstolarna dels år 1930, vilket valts till utgångspunkt,

dels åren 1938—1941. Resultaten av dessa beräkningar redovisas i tre tabeller,

avseende sportelinkomster, förvaltningsutgifter och behållen sportelinkomst.

De sakkunniga ha i anslutning härtill uttalat att enligt vad tabellerna utvisade

sportelinkomsterna, vilka tidigare hållit sig vid en ganska konstant nivå,

från och med år 1940 avsevärt sjunkit. Minskningen från år 1930 till och med

år 1941 utgjorde i genomsnitt 23 procent. Föi’valtningskostnaderna däremot

hade från år 1930 oavbrutet ökats, till och med år 1939 med i medeltal omkring

28 procent. Dessa förändringar hade beträffande de behållna sportelinkomsterna

medfört en mycket betydande minskning, som från år 1930 till

och med år 1941 i genomsnitt utgjorde icke mindre än 72 procent.

Beträffande minskningen av sportelinkomsterna ha de sakkunniga anfört:

Minskningen torde väsentligen vara att tillskriva en av kristiden beroende

nedgång i de mera lösengivande ärendenas antal. Bidragande orsaker torde

vara dels den år 1940 vidtagna reduktionen av ersättningen för förlorad lösen

till följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande och dels viss minskning av

antalet civilmål. Den genom civilmålens nedgång uppkomna inkomstminskningen

torde endast i ringa mån ha uppvägts av inkomstökning genom en

stegring av antalet brottmål, vilka lämna förhållandevis ringa lösen. Till

minskningen av sportelinkomsterna torde även ha medverkat att vissa grupper

av magistratsärenden överflyttats till länsstyrelser och, i fråga örn vissa

städer, till poliskammare.

I fråga om förvaltningsutgifterna bör nämnas att de gjorda beräkningarna,

enligt vad de sakkunniga meddelat, begränsats att avse sådana kostnader, för

vilka i fråga om häradsrätterna statsverket efter domsagoreformens genomförande

har att svara, eller således kostnaderna för avlöning av skriv- och

expeditionsbiträden samt för skrivmaterialier, böcker och dylikt.

För år 1941 uppgingo dessa utgifter i samtliga städer till 1,411,800 kronor.

Till jämförelse härmed ha de sakkunniga påpekat att de utav städerna år

1941 utbetalade avlöningarna till borgmästare och rådmän jämte övrig rätts
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

15

bildad personal vid rådhusrätterna och magistraterna beräknats uppgå till

en summa av 5,700,000 kronor.

Beträffande förvaltningsutgifternas stegring lia de sakkunniga funnit en avsevärd

skillnad förefinnas mellan olika grupper av städer; särskilt anmärkningsvärd

vore skillnaden mellan städer, i vilka befattningshavarna helt eller

till väsentlig del avlönades medelst sportler, och städer varest sportlerna indrägt

till stadens kassa. Enligt tabellerna uppgår stegringen t. o. m. år 1939

i genomsnitt för de förra till 12.7 procent och för de senare till 30.5 procent.

Angående ökningen av förvaltningsutgifterna t. o. m. år 1939 och utvecklingen

därefter ha de sakkunniga yttrat:

Av vikt för frågan om höjning av lösenavgifterna torde i första hand vara,

huruvida och i vad mån den stegring av förvaltningsutgifternas totalsumma,

som utredningen visar, har 6in grund i ökning av arbetsuppgifterna eller

föranletts av höjning av lönenivån för den vid domstolarna anställda personalen

och ökade priser i övrigt. En undersökning av arbetsbördan vid stadsdomstolama

åren 1930 och 1939 visar att en viss förskjutning skett i fråga

om göromålens art, i det att civilmålen minskat och brottmålen ökat i antal,

varjämte inskrivningsärendenas antal i någon mån stigit. Den totala arbetsbördan

torde emellertid ha förblivit i stort sett oförändrad. Den under

åren före kriget inträdda ökningen av förvaltningskostnaderna torde därför

bero på andra orsaker, i främsta rummet på en förbättring av de icke rättsbildade

biträdenas ställning beträffande såväl avlöning som arbetsförhållanden

i övrigt. Av väsentlig betydelse för denna utveckling, till vilken motsvarighet

finnes även på andra arbetsområden, torde ha varit att personalens

avlöning under ifrågavarande tid i allt flera fall övertagits av städerna.

Den allmänna stegring av löne- och prisnivån som ägt rum efter krigets

utbrott har inverkat även å stadsdomstolarnas förvaltningsutgifter. Vilken

betydelse prisstegringen haft speciellt för stadsdomstolarna, kan icke direkt

utläsas ur de införskaffade sifferuppgifterna. På grund av minskningen under

krisåren av antalet ärenden, särskilt inskrivningsärenden, och därav föranledd

besparing av utgifter kunna siffrorna för de olika åren nämligen icke

anses fullt jämförbara. Erfarenheten angående prisstegringens inverkan —

särskilt å lönenivån, vilken faktor i detta sammanhang torde vara av avgörande

betydelse — synes emellertid berättiga till antagandet, att den avprisstegringen

föranledda ökningen av förvaltningskostnaderna kan beräknas

till i genomsnitt minst 20 å 25 procent. Stegringen av kostnaderna torde liksom

under tiden före kriget vara avsevärt mindre i de städer där de icke rättsbildade

biträdena avlönas av befattningshavarna.

Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat, att då stegringen av förvaltningskostnaderna

vid rådhusrätterna och magistraterna från år 1930

t. o. m. år 1939 beräknats utgöra 28 procent samt den av kristiden föranledda

ytterligare kostnadsökningen torde uppgå till minst 20 å 25 procent av kostnaderna

år 1939, kunde den sammanlagda kostnadsökningen från år 1930

till och med år 1942 beräknas ulgöra åtminstone omkring 55 procent.

De sakkunniga ha funnit att förvaltningskostnadernas stegring bör föranleda

en lösenförhöjning och att därvid bör beaktas icke blott den ökning avkostnaderna

som ägt rum före kriget utan även i viss mån den .senare inträdda

kostnadsstegringen. Däremot borde minskningen i och för sig av sportelinkomsterna

icke läggas till grund för en höjning av lösensatserna. Härom

lia de sakkunniga anfört:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Majlis proposition nr 268.

Det ligger i sakens natur att den som uppbär inkomster i form av sportler

måste till en viss grad finna sig i en av konjunkturförhållandena betingad

nedgång i dessa inkomster, liksom å andra sidan en av andra konjunkturer

föranledd höjning av inkomsterna kommer honom till godo. Detta utesluter

dock icke att åtgärder kunna anses påkallade för att bereda den sportelberättigade

ersättning vid en mera markerad minskning av inkomsterna, i synnerhet

om denna kan förväntas bliva av mera stadigvarande natur. Beträffande

den i förevarande fall uppkomna minskningen synes den, åtminstone

till väsentlig del, ha varit av sådan art att en återgång torde kunna förväntas

vid återinträdandet av mera normala förhållanden. Med hänsyn härtill och

till uttalandet i direktiven, att de sakkunnigas uppdrag icke borde åsyfta åtgärder

av lönereglerande karaktär, ha de sakkunniga icke ansett ett förslag

till höjning av lösen böra grundas å minskningen i och för sig av sportlerna.

Stegringen av förvaltningskostnaderna utgör däremot enligt de sakkunnigas

mening ett förhållande på grund varav berättigade anspråk kunna Tesås

på en lösenförhöjning. Detta gäller i första hand den ökning av kostnaderna

som ägt rum före kriget. Denna ökning, vilken väsentligen sammanhänger

med förbättringen av den icke rättsbildade personalens ställning, kommer med

all säkerhet att bliva bestående. En fortsatt utveckling mot bättre avlöningsvillkor

för denna personalgrupp kan därjämte för rådhusrätternas vidkommande

förväntas. Den förbättring av den icke rättsbildade personalens löneförhållanden,

som i fråga om häradsrätterna kommer att ske genom domsagoreformen,

torde härvidlag icke bliva utan betydelse för städerna, där lönerna

för motsvarande befattningshavare i gemen torde ligga på avsevärt

lägre nivå. .

Den till följd av krisförhållandena inträdda kostnadsstegrmgen — tor vilken

i motsats till förhållandet på de flesta andra områden någon kompensation

ej utgått — kan i detta sammanhang icke heller lämnas obeaktad. Pa

grund av kostnadsstegringens grad och varaktighet samt omöjligheten att beräkna,

när återgång till mera normala förhållanden kan ske, torde även denna

stegring kunna anses motivera en höjning av sportelsatserna, detta så mycket

mera som utgiftsstegringen i förening med sportelminskningen medfört

en avsevärd nedgång av den behallna inkomsten samtidigt som de allmänna

levnadskostnaderna stigit.

De av de sakkunniga verkställda undersökningarna ha, såsom förut nämnts,

begränsats till att avse förhållandena i städerna. I fråga om häradsrätterna

har någon undersökning av förvaltningskostnaderna ej verkställts av de sakkunniga.

De lia emellertid funnit det motiverat att låta höjningen gälla även

dessa domstolar. Till grund härför ha de, jämte vad förut anförts om önskvärdheten

av att likställa underdomstolarna i avgiftshänseende, åberopat den

ej oväsentliga ökning av statsverkets kostnader som domsagoreformen medför.

Med avseende å det närmare genomförandet av förslaget om lösenförhöjning

ha de sakkunniga yttrat:

Genomförandet av en på utgiftsstegringen grundad höjning av sportelsatserna

erbjuder vissa svårigheter. Med hänsyn till att sportelinkomsterna regelmässigt

lämna överskott till befattningshavarnas avlöning skulle en höjning,

sorn medförde en större eller mindre ökning även av delta överskott, vara att

jämställa med en sådan lönereglering som enligt direktiven icke bör ske i förevarande

ordning. Vid beräknandet av den ökning av förvaltningskostnaderna,

som bör föranleda till en höjning av sportelsatserna, måste vidare bortses från

de kostnader som äro förbundna med magistraternas rent kommunala göromål.

Icke heller kan det utan vidare anses riktigt alt genom en höjning av lö
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kunni. Majlis proposition nr 268.

17

sensatsema söka uppväga en kostnadsökning som sammanhänger med göromål

vilka icke inbringa någon lösen; en kompensation i detta hänseende bör

icke ske genom att lösen för övriga expeditioner höjes utöver vad som i och

för sig kan anses skäligt för dessa. Nu anförda omständigheter måste beaktas

vid bestämmandet av den totala sportelökning som kan böra åvägabringas

genom en lösenhöjning.

Den höjning av lösenavgifterna, som i genomsnitt anses skälig, bör icke i

samma grad drabba alla olika slag av expeditioner. I fråga om varje särskild

expedition måste hänsyn tagas till förhållandet mellan lösensatsen för expeditionen

och den därmed förenade kostnaden, vari även ingår en andel av de

allmänna förvaltningskostnaderna. Vidare måste beaktas en mångfald andra

omständigheter som medföra att avgiften för en viss expedition bör sättas

lägre eller högre än för en annan.

Från nu angivna utgångspunkter lia de sakkunniga funnit att lösenhöjningar

i främsta rummet borde ske i fråga om domboksexpeditioner och vissa

andra till rättegångsväsendet hörande expeditioner. Beträffande expeditioner

i samband med inskrivningsväsendet borde däremot endast ske mindre höjningar.

I avseende härå lia de sakkunniga anfört:

Till domboken hörande mål och ärenden representera de viktigaste och

mest maktpåliggande arbetsuppgifterna inom rättsvården och taga i enlighet

härmed i anspråk största delen av den mera kvalificerade rättsbildade personalens

arbetskraft. Såväl med hänsyn härtill som till de avsevärda kostnader

vilka äro förenade med expeditionerna måste de nu gällande lösensatserna

anses vara alltför låga; de täcka knappast iner än de rena utskriltskostnaderna.

Vidkommande dessa expeditioner synes därför en jämförelsevis betydande

lösenhöjning vara väl motiverad. I förhållande till övriga rättegångskostnader

torde en sådan höjning för parterna vara av underordnad betydelse.

En förhållandevis stor lösenhöjning har även ansetts böra ske i fråga örn

vissa andra till rättegångsväsendet hörande expeditioner, bl. a. stämningar och

kommunikationsresolutioner. I några fall har emellertid ansetts skäligt att

företaga en mot lösenhöjningen helt eller delvis svarande nedsättning av stämpelavgiften.

Expeditioner i ärenden rörande inskrivningsväsendet betinga för närvarande

relativt höga avgifter. Detta torde i och för sig vara motiverat med hänsyn

till de allmänna omkostnaderna för fastighetsboks- och fastighetsregisterväsendet

samt skillnaden mellan de egentliga rättegångsärendena, å ena, och de

till den frivilliga rättsvården hörande ärendena, å andra sidan. Då i fråga örn

inskrivningsärendena jämförelsevis ringa del av lösenavgifterna motsvaras

av löpande förvaltningskostnader, synes den höjning av lösensatser som nu

ifrågakommer böra bliva förhållandevis mindre för expeditioner i dylika

ärenden än i fråga om åtskilliga andra expeditioner. Härtill kommer att avgifterna

i inskrivningsärenden i väsentliga delar reglerats så sent som under

åren 1932 och 1934.

Förslaget innebär emellertid icke endast avgiftshöjningar. I några fall ha

föreslagits nedsättningar av avgifter som de sakkunniga ansett vara alltför

höga.

De sakkunniga lia anmärkt, att vid avvägningen av de olika lösensatserna

någon avgörande betydelse icke kunnat tillmätas den inverkan höjningen i

det särskilda fallet kunde få för den enskilde sportelberältigade befaltnings
Biliang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 26S. 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kunni Maj.ts proposition nr 268.

havaren men att de sakkunniga eftersträvat att höjningarna icke skulle verka

ensidigt.

Några av de föreslagna ändringarna beröra även andra myndigheter än

underdomstolarna. De sakkunnigas syfte har därvid varit att uppnå önskvärd

enhetlighet.

I fråga om de ekonomiska verkningarna av de föreslagna ändringarna må

nämnas följande. Enligt av de sakkunniga verkställda överslagsberäkningar

torde ändringarna i lösensatser för stadsdomstolarna medföra en höjning av

sportelinkomsterna med i runt tal 350,000 kronor om året, motsvarande 35

procent av förvaltningsutgifterna vid rådhusrätterna och magistraterna år

1930. ökningen av sportelinkomsterna motsvarar således ungefär två tredjedelar

av den till 55 procent beräknade sammanlagda kostnadsstegringen

sedan sistnämnda år. Vid beräkningarna ha de sakkunniga utgått från medeltalet

mål och ärenden åren 1937—1941, därvid dock i saknad av publicerat

statistiskt material för år 1941 antalet mål och ärenden detta år antagits

ha varit i stort sett detsamma som år 1940.

För statsverket skulle ändringarna medföra en inkomstökning som de sakkunniga

antagit komme att snarare över- än understiga 500,000 kronor om

året.

Vad angår frågan, huruvida de föreslagna avgiftsändringama böra tilläggas

giltighet allenast för viss begränsad tid, ha de sakkunniga funnit övervägande

skäl tala för att så icke bör ske. De ha därvid anfört, att avgifter som

sammanhänga med rättegångsmålen måste antagas komma att undergå en

reglering i samband med processreformens genomförande och att de i övrigt

föreslagna ändringarna icke synts vara av annan natur än att de borde äga

bestånd även under de förändrade förhållanden, som kunde förväntas efter

krigets slut. Med hänsyn härtill syntes det ej föreligga tillräcklig anledning att

nu stadga någon särskild tidsbegränsning för bestämmelsernas giltighet.

Slutligen ha de sakkunniga till behandling upptagit frågan örn förvandling

av de nuvarande kommissionärsarvodena i domsagorna till stämpelavgifter.

Förslagets innebörd i denna del skall senare beröras.

Yttranden rörande huvudgrunderna i förslaget.

Förslaget har lämnats utan erinran av hovrätten för övre Norrland, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala och Malmöhus län, en domhavande, sex

magistrater och rådhusrätter, tretton drätselkamrar, jordbrukskreditkassan

och stadsförbundet, övriga yttranden äro i huvudsak tillstyrkande eller innehålla

uttalanden endast rörande detaljfrågor. Förslaget avstyrkes i väsentliga

delar av statskontoret. Även stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd

och drätselkammaren i Luleå få anses avböja detsamma.

I vad förslaget innebär att enhetliga bestämmelser skola gälla

för lant- och stadsdomstolar har det så gott som undantagslöst vunnit gillande

i yttrandena. Detsamma gäller beträffande de förenklingar och

förtydliganden som de sakkunniga föreslagit. Svea hovrätt uttalar sålunda

att hovrätten delade de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

19

av enhetliga debiteringsnormer vid lant- och stadsdomstolarna och att hovrätten

likaledes tillstyrkte vad de sakkunniga föreslagit i syfte att förtydliga

och förenkla vissa bestämmelser i förordningarna. Hovrätten ansåge det emellertid

böra övervägas, om icke i vissa avseenden ytterligare åtgärder i förtydligande

syfte lämpligen borde vidtagas. Hovrätten över Skäne och Blekinge

yttrar att det syntes välgrundat att i samband med de föreslagna avgiftshöjningarna

sådana ändringar vidtoges i förordningarna, att enahanda avgiftsbelopp,

så långt detta vore möjligt, fastställdes att gälla för expeditioner

från samtliga underdomstolar. Överståthållarämbetet finner det vara av

godo att i förslaget eftersträvats ett utjämnande av de olikheter i avseende

å avgifter för samma slags expeditioner som råda mellan de olika myndigheterna.

Även statskontoret förklarar sig principiellt helt instämma med de sakkunniga

däri, att enhetlighet i fråga om lösen- och stämpelavgifterna vöre

i hög grad önskvärd. Med hänsyn till betänkligheter mot lösenförhöjning

kunde dock statskontoret icke biträda förslaget i dessa delar. Vidkommande

de föreslagna förenklingarna av hittills gällande, i många fall onödigt invecklade

och alltför detaljerade bestämmelser kunde ämbetsverket i princip

ansluta sig till förslaget. Med statskontorets utgångspunkter beträffande

avgifternas storlek måste emellertid även i dessa delar en viss omarbetning

äga rum.

Vissa erinringar ha riktats mot att enligt förslaget rådhusrätt och magistrat

skulle komma att tillhöra olika avdelningar i avgiftstarifferna. Rådhusrätten

i Gävle anför att dessa myndigheters hänförande till samma avdelning syntes

särskilt motiverat i de fall då magistraten vöre överexekutor och i den

egenskapen utövade viss dömande verksamhet i första instans. Rådhusrätten

i Östersund anmärker att genom förslaget det organiska sambandet mellan

ifrågavarande myndigheter skulle brytas och att det vore viktigare att bibehålla

detta samband än att vinna en huvudsakligen redaktionell enhetlighet

mellan underdomstolama. För magistrat och rådhusrätt borde gälla samma

lösen- och stämpelavgifter.

Hovrätten över Skäne och Blekinge understryker det i de sakkunnigas promemoria

uttalade önskemålet örn expeditionsavgifternas framtida reglering

genom en enhetlig författning. Styrelsen för svenska bankföreningen — som

uttalar att fastställandet av enhetliga avgifter för underdomstolarna vore ett

steg i rätt riktning samt att de föreslagna förenklingarna och förtydligandena

vore befogade och väl avvägda — framhåller såsom ett önskemål, att bestämmelserna

pa förevarande område göras till föremål för en genomgripande

omarbetning i syfte bl. a. att sammanföra samtliga stadganden till en enda

författning. De skäl som de sakkunniga anfört för att i varje fall tills vidare

bibehålla den nuvarande ordningen syntes emellertid vara bärande. Samma

önskemål framhålles av styrelsen för svenska sparbanksföreningen som dock

ifrågasätter huruvida icke en enhetlig reglering borde tagas under övervägande

redan nu. Även domhavanden i Södra Möre domsaga uttalar sig för

en sammanföring av de nuvarande bestämmelserna.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

De föreslagna höjningarna av avgiftsbeloppen ha i allmänhet

godkänts i yttrandena. Statskontoret och i viss mån även stadshypoteksföreningarnas

förtroenderåd ha dock uttalat sig mot förslaget i denna del.

Förslaget tillstyrkes av Svea hovrätt som dock uttalar viss tvekan om

lämpligheten att avsevärt höja lösensatsema utöver de belopp som för närvarande

gälla för stadsdomstolarna. Hovrätten anför:

Visserligen måste det anses önskvärt, att statsverkets kostnader för domsagoreformen

i väsentlig mån täckas genom höjda expeditionsavgifter, men

eftersträvandet av detta syftemål kan i och för sig ej motivera höjning av

sådana expeditionsavgifter som icke tillfalla statsverket. Det är tydligt, att

en höjning av lösensatserna efter de principer som de sakkunniga föreslagit

kan motiveras endast örn hänsyn tages även till stegringen av förvaltningskostnaderna

vid stadsdomstolarna — under dessa kostnader har härvid icke

medräknats vad som åtgår till avlöning åt domare. Emellertid kan det —

något som de sakkunniga också framhållit — möta betänklighet att genomföra

en på utgiftsstegringen grundad höjning av sportelinkomstema i städerna.

De sakkunniga lia påpekat, att då dessa inkomster regelmässigt lämnade

överskott till befattningshavarnas avlöning, en höjning, som medförde

en större eller mindre ökning av detta överskott, vore att jämställa med en

sådan lönereglering som enligt direktiven för de sakkunniga icke borde ske

i förevarande ordning. I den mån en höjning av lösensatsema skulle medföra,

att stadsdomama, bortsett från den under kriget inträffade prisstegringen,

erhölle bättre avlöningsvillkor än vad vid de nuvarande lösensatsernas

bestämmande beräknats bliva fallet, finner också hovrätten, att höjningen

skulle innebära en icke önskad form av lönereglering. Däremot torde

det få anses skäligt, att om stegringen av förvaltningskostnaderna skulle i

mera avsevärd mån åstadkomma en minskning av de vid lösensatsernas bestämmande

beräknade genomsnittliga inkomsterna för de ifrågavarande befattningshavarna,

dessa erhölle gottgörelse genom höjning av lösensatsema.

Den som uppbär inkomster i form av sportler måste visserligen, såsom också

de sakkunniga framhållit, till en viss grad finna sig i en av konjunkturförhållandena

betingad nedgång av dessa inkomster, men om stegringen av

förvaltningskostnaderna skulle medföra, att överskottet täckte endast en relativt

obetydlig del av den inkomst som befattningshavaren genomsnittligt

sett haft anledning att räkna med, torde, därest befattningshavaren icke erhåller

ersättning i annan form, en höjning av sportlerna framstå såsom motiverad.

Det senast sagda berör som synes icke de städer, i vilka sportelinkomsterna

tillfalla staden, men ett liknande betraktelsesätt torde kunna

anläggas med avseende å sådana städer. Anledning synes nämligen föreligga

att taga viss hänsyn till vilket genomsnittligt sportelöverskott staden

skäligen kunnat räkna med, då staden åtog sig att avlöna sina ifrågavarande

befattningshavare. Med hänsyn till det sagda samt till den utredning om

sportelinkomsternas och förvaltningsutgifternas storlek som de sakkunniga

förebragt finner sig hovrätten kunna tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna

genomsnittliga höjningen av lösensatsernas belopp.

Hovrätten finner det önskvärt, att det vid förslagets genomförande klarlägges

att de ifrågavarande höjningarna icke få åberopas såsom grund för

ökade ersättningsanspråk gentemot statsverket från sådana städer vilkas jurisdiktion

övertagits av staten. Härvid anföres, att det torde finnas anledning

antaga att sådana anspråk kunde komma att resas och att en sådan

konsekvens icke syntes önskvärd.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

21

Hovrätten över Skäne och Blekinge förklarar, att hovrätten delade den i

förslaget uttryckta uppfattningen, att åtskilliga av de lösen- och stämpelbelopp,

som enligt gällande bestämmelser utginge för underrätternas expeditioner,

icke lämnade skälig ersättning för arbete och kostnader, varför en höjning

av dessa avgifter måste anses påkallad. Länsstyrelsen i Malmöhus län

finner det påtagligt, att de stegrade förvaltningskostnaderna i sådan grad

bidragit till reduktion av behållna sportelinkomster att en reglering av nu

utgående expeditionsavgifter vore påkallad.

Statskontoret anför:

De sakkunniga lia gått in för ett utjämningssystem, som tämligen genomgående

medför en höjning av lösenavgiftema utan motsvarande höjning av

stämpelavgifterna och i många fall en direkt sänkning av sistberörda avgifter.

En efter dylika principer genomförd omläggning kommer alt medföra en

inkomstökning för staten och flertalet större städer och därjämte en löneökning

för de befattningshavare, vilka ännu äga uppbära sportler.

Statskontoret vill till en början erinra, att en strävan att avskaffa tjänstemännens

sportelinkomster tydligt kommit till uttryck i de senare årens löneregleringar.

En liknande utveckling torde givetvis vara önskvärd ifråga om

stadsdomarnas löneförhållanden. Det lärer därför ligga i sakens natur, att

den ökning av avgifterna för domstolarnas expeditioner, som kan vara önskvärd,

i varje fall icke bör förläggas till lösenavgifterna. Det är visserligen

sant, att dessa vad rådhusrätterna beträffar numera till största delen tillfalla

städerna och endast i jämförelsevis ringa omfattning befattningshavarna

såsom lönetillskott, men de i nämnda hänseende föreslagna åtgärderna

skulle i varje fall innebära ett frångående av en viktig princip och medföra

ett försvårande av löneregleringsarbetet. För övrigt anser sig statskontoret

böra fästa uppmärksamheten vid att i direktiven för utredningen uttryckligen

förklarats, att beträffande stadsdomstolarna åtgärder av lönereglerande

natur icke må av utredningsmännen föreslås. I detta sammanhang vill statskontoret

vidare erinra, att den av de sakkunniga påvisade ökningen av förvaltningskostnaderna

till icke oväsentlig del har sin orsak i den alltför liberala

lönepolitik, som bedrivits av ett stort antal städer och som självfallet

icke kan godtagas såsom skäl för höjning av dem tillkommande lösen. För

övrigt torde här böra framhållas, att det icke endast är städernas befattningshavare,

som profitera av en höjning av lösenavgifterna. Även vissa

statliga tjänstemän med oreglerad lön komma att få sina löneförmåner förbättrade

vid genomförandet av det föreliggande förslaget. Så torde exempelvis

kunna bliva fallet med häradsskrivama, vilka redan nu torde vara väl

tillgodosedda i avlöningshänseende.

Även örn statskontoret principiellt kan helt instämma med de sakkunniga

däri, att enhetlighet ifråga örn lösen- och stämpelavgifterna är i hög grad

önskvärd, kan ämbetsverket av ovan angivna skäl icke biträda förslaget i

dessa delar.

Därest den erforderliga omläggningen icke skulle låta sig göra med mindre

än att ökning av lösen sker på stämpelavgiftens bekostnad, måste ämbetsverket

för sin del föredraga ett bibehållande i avdelning I av städernas domstolar,

eventuellt med oförändrade stämpeltariffer. En sådan anordning synes

statskontoret icke alltför motbjudande under en övergångsperiod i avvaktan

på alt avgifterna för domstolarnas expeditioner i samband med processreformens

slutliga genomförande inom en ej avlägsen lid regleras genom

en enhetlig författning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Som ytterligare skäl för att bibehålla nuvarande bestämmelser åberopar

statskontoret den omständigheten att allmänt prisstopp påbjudits. Jämväl

stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd, som dock endast yttrar sig med

avseende å inskrivningsärenden, ifrågasätter huruvida icke de åtgärder i

prisreglerande syfte som särskilt under det senaste året trätt i tillämpning

även borde omfatta expeditionsavgifter. I yttrandet anmärkes att de föreslagna

avgiftsförhöjningama i inskrivningsärenden i vissa fall vore avsevärda

och ej, såsom de sakkunniga uttalat, innefattade endast mindre förhöjningar.

Föreningen mellan hypoteksombudsmännen, som framställer anmärkningar

mot de för gravationsbevis föreslagna avgifterna, förklarar att godtagandet

av övriga i åtskilliga fall väsentliga höjningar av expeditionsavgifterna

i inskrivningsärenden betingades av förhoppningen om en revision av avgifterna

vid återinträdda normala förhållanden samt av den föreslagna bestämmelsen

i § 6 lösenförordningen.

Styrelsen för svenska bankföreningen uttalar att de föreslagna höjningarna

i stort sett vöre befogade och rimliga.

Av domhavandena har endast domhavanden i Södra Möre domsaga berört

frågan om avgiftshöjningarna. Han anmärker att förhöjningen vid närmare

undersökning torde komma att visa sig vara av icke oväsentlig betydelse.

Huruvida förhöjningen kunde vara behövlig undandroge sig hans

bedömande men då det vore uppenbart att en del rådhusrätter vore överorganiserade

förefölle dock behovet åtminstone för dessa domstolars vidkommande

såsom ganska tvivelaktigt. En förhöjning av lösensatserna kunde

förväntas motverka en förläggning av mindre städer under landsrätt.

De yttranden som avgivits av stadsmyndigheterna giva i stort sett uttryck

åt den meningen att de föreslagna höjningarna av lösenavgifterna visserligen

äro låga men dock böra godtagas.

Stockholms magistrat konstaterar med tillfredsställelse att förslaget innebure

en icke oväsentlig ökning av den nuvarande sportelinkomsten. Huru

önskvärt det än enligt magistratens mening varit, att ökningen kunnat så

tillmätas, att den kommit att täcka ej blott de ökade förvaltningsutgifterna

utan jämväl en del av de under årens lopp ökade kostnaderna för avlönande

av den juridiskt bildade personalen, insåge magistraten väl de svårigheter

som härutinnan måste härflyta av de å olika orter rådande skilda avlöningsförhållanden.

Magistraten ville därför ej framställa något yrkande i sådant

hänseende.

Magistraten och rådhusrätten i Lund ifrågasätter, huruvida icke full kompensation

borde lämnas för kostnadsstegringen, som väl finge anses bliva

i huvudsak bestående. Härvid torde särskilt böra beaktas städernas övriga

stora utgifter för domstolarna med deras rent statliga uppgifter, vilka kostnader

icke tillnärmelsevis täcktes av de till städerna indragna sportlerna.

Den måttliga ytterligare höjning av vissa lösensatser som erfordrades — förslagsvis

i inskrivningsärenden samt för protokollsutskrifter — skulle även

för häradsrätternas del vara väl motiverad med hänsyn till den mycket vä
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

23

sentliga ökning av statsverkets kostnader som domsagoreformen komme att

medföra. Även magistraten och rådhusrätten i Halmstad finner skäl kunna

åberopas för att städerna i högre grad än som föreslagits borde kompenseras

för de ökade förvaltningskostnaderna. Med hänsyn till vad de sakkunniga

anfört och med beaktande av angelägenheten av att i möjligaste mån begränsa

den enskildes utgifter för rättsvården, tillstyrktes dock de sakkunnigas

utgångspunkt i avseende på lösenbeloppens höjning. Magistraten och rådhusrätten

i Gävle anser likaledes att en ytterligare höjning skulle varit motiverad

men förklarar sig, på grund av omöjligheten att exakt påvisa vad förslaget

i praktiken komme att innebära, icke beredd att föreslå någon sådan

höjning.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrar att förslaget i stort

sett vore väl motiverat men att ökningen synts över hela linjen ha bort bliva

något högre. Kostnaderna för rättsskipningen hade i de flesta städer avsevärt

stigit under de senaste åren och härtill komme, att en del sedan lång tid

tillbaka utgående ersättningar till rådhusrätterna numera genom statsmakternas

beslut försvunnit. Såsom exempel kunde nämnas dels inteckningsförnyelsemas

borttagande, dels att gottgörelse för handläggning av tullmål icke

vidare utginge och dels avskaffandet av magistraternas befogenhet att utfärda

pass. Någon kompensation för dessa förlorade inkomster hade icke

lämnats städerna eller deras vid rådhusrätterna tjänstgörande befattningshavare.

Vid en del medelstora och mindre rådhusrätter hade tjänsteinnehavarna

alltjämt kvar rätten att helt eller delvis uppbära inflytande lösen. Även

om denna avlöningsform — vilken i och för sig vore mindre tilltalande —

alltmer började försvinna, vore det dock alltjämt ett stort antal befattningshavare,

som i hög grad vore beroende av dessa inkomster. Då de rättegångsavgifter,

som i vårt land utginge, vore synnerligen låga, torde det icke vara

obilligt att låta de framlagda förslagen bliva föremål för ytterligare en justering

uppåt med 10 å 25 procent. En dylik åtgärd skulle i någon mån kunna

kompensera de verkliga löneindragningar som under det senaste årtiondet

gått ut över stadsdomstolarna.

Från rådhusrätter och magistrater i städer där sportlerna tillfalla befattningshavarna

föreligga några yttranden, vari framställas mera bestämda yrkanden

örn större lösenhöjningar än förslaget innebär. Rådhusrätten i Södertälje

anför sålunda, att höjning av lösenbeloppen i vissa fall syntes vara motiverad

även på grund av minskning av viss sportelinkomst i och för sig

och ej blott, såsom föreslagits, på grund av stegringen av förvaltningskostnaderna.

I sådant hänseende åberopas samma sportelindragningar som

nämnts av stadsdomarföreningen oell erinras alt en väsentlig del, i regel hälften,

av ersättningen för inteckningsförnyelsernas avskaffande indragits. Dessa

indragningar borde förtjäna särskilt beaktande vid översynen av lösenförordningen.

Särskilt de domare som skötte inskrivningsväsendet hade ett på

billighet starkt grundat anspråk att i någon mån erhålla verklig ersättning

för den förlust de lidit genom sportelindragning. Härom anför rådhusrätten:

Detta anspråk torde vara förtjänt av beaktande även av det skälet att i

många fall de från städerna utgående lönerna satts relativt lågt just med

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

hänsyn till de förut beräknade beloppen av sportlerna. Sålunda åtnjuter t. ex.

borgmästaren i Södertälje enligt gällande stat en fast årlig löneinkomst av

3,875 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg med omkring 600 kronor. Det

synes därför vara ganska rimligt att till kompenserande i viss mån av nu

föreslagna lösennedsättningar för expeditioner, hörande till inskrivningsväsendet

och förmyndarvården —■ vissa av dessa nedsättningar äro så betydande,

att de i väsentlig mån skulle reducera vinsten för vederbörande tjänstemän

av de föreslagna lösenförhöjningarna — en något kraftigare lösenförhöjning

vidtages för någon eller några av de lill denna kategori hörande

lösenposter. En sådan ändring av förslaget skulle icke kunna avvisas med

invändningen, att densamma skulle avse en verklig lönereglering — vilket

departementschefen vid meddelande av direktiv för utredningen avböjt. Uttrycket

lönereglering torde nämligen få anses som ett ganska vagt begrepp.

Strängt taget utgör ju varje ändring av en grupp tjänstemäns löner en lönereglering,

även örn den är obetydlig. Å andra sidan ha utredningsmännen

tydligen ansett, att deras delvis ganska ingående förslag till ändringar i lösenförordningen

icke skall betraktas som en verklig lönereglering. Detta förhållande

torde ej förändras, om i enlighet med vad rådhusrätten här utvecklat,

en viss justering uppåt verkställes av de förslagna lösenförhöjningarna

till kompensering av de verkliga lösenindragningar, som under de senaste

åren förekommit.

Magistraten och rådhusrätten i Vaxholm förklarar att den under de senaste

åren inträdda minskningen av sportlerna varit synnerligen kännbar för dem

som till väsentlig del avlönades med sportler. Inkomstminskningen framstode

såsom obillig med hänsyn till de avsevärt stegrade levnadskostnaderna och

till att flertalet löntagare kompenserats därför genom lönehöjningar. Så varaktig

som nedgången av sportlerna redan visat sig syntes det rimligt att

därav beroende befattningshavare och städer erhölle kompensation för den

avsevärda inkomstminskningen. Det vore således högst behövligt att lösenavgifterna

genomgående höjdes. De föreslagna höjningarna komme endast

delvis att täcka inkomstminskningen och det borde därför övervägas om icke

ytterligare höjning av vissa avgifter borde ske.

Rådhusrätten i Trosa erinrar att i förslaget ej beaktats den ytterligare nedgång

i sportelinkomster som skett efter år 1941 eller i fortsättningen komme

att ske. För rådhusrättens del medförde förslaget ej någon ökning av sportlerna,

enär dessa i huvudsak härrörde från inskrivningsärenden; domboksärenden

med lösen förekomme i ytterst ringa mån. Vidare anföres:

Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att för en mängd städer

bland annat Trosa upphörde arvskiftesprovisionen 1933 utan någon statlig

kompensation och med 150 kronor från staden, vilket upphör 1943, ehuru

denna sportelinkomst uppgick till femdubbelt detta belopp. År 1943 upphör

även bouppteckningsprovisionen, som uppgår till i genomsnitt 2,000 kr.

(åren 1921—1930 i medeltal pr år 2,651: 30 kr.). Vissa sportler i inteckningsärenden

ha försvunnit genom inteckningsförnyelsernas avskaffande och den

alltför låga kompensationen synes skola så småningom helt upphöra utan

att någon rimlig grund därför föreligger.

Det borde väl ha tagits i betraktande vilka blygsamma löner, som i regel

utgå till städernas tjänstemän i magistrat och rådhusrätt och de ofta lika

små dyrtidskompensationerna. Lönen härstädes utgår med 6,000 kronor samt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

25

två ålderstillägg å vartdera 500 kronor, varav emellertid avgår 330 kronor till

pensionsavgift. Kontorsanställda och mera kvalificerade arbetare komma numera

upp till samma inkomst, medan tjänstemän i företag såsom banker och

industri m. m. uppnå betydligt högre löneinkomster. Då stadsdomareföreningen

därför föreslog dubbla lösensatser var det berättigat.

Rådhusrätten anser således icke, att syftemålet med det föreliggande förslaget

uppnåtts, nämligen att bereda skälig kompensation med anledning av

minskningen i sportelinkomsterna och indragning därav samt ökningen av

förvaltningsomkostnaderna, vilken minskning av behållna sportler uppgår

till i genomsnitt icke mindre än 72 procent, oavsett upphörandet i en mängd

städer av arvskiftes- och bouppteckningsprovisionerna, utgörande de ojämförligt

största sportelinkomsterna.

Rådhusrätten i Ulricehamn gör gällande att förslaget på några punkter

innebure lönesänkningar av sådan betydelse att det förefölle tvivelaktigt om

de uppvägdes av höjningarna på andra håll. Med erinran om förut skedda

indragningar av sportler uttalar rådhusrätten, att det vore orimligt att alltjämt

nedsätta sportelinkomsterna för ämbetsmän som för sin existens vore

väsentligen beroende av sportler.

Svenska stadsförbundets styrelse erinrar att ett betydande antal städer av

olika storlek indragit lösenavgifterna till stadskassan mot det att respektive

befattningshavare som vederlag beviljats ökade löneinkomster. De senaste

årens utveckling hade karakteriserats av å ena sidan väsentligt minskade inkomster

av expeditionslösen och å den andra sidan av starkt ökade utgifter

för expeditionspersonal m. m. I städer med indragna sportler hade konsekvenserna

gått ut över städerna, i andra över befattningshavarna. I det senare

fallet hade inkomstminskningen givetvis varit ägnad att framkalla krav

på städerna från befattningshavarnas sida om ökade löneförmåner. För städerna

vore en höjning av löseninkomsten, om än något sen, under sådana

förhållanden mycket välkommen. Ehuru ett bifall till förslaget icke torde

bereda städerna en tillräcklig ersättning för de kostnader, expeditionslösen

vore avsedd att täcka, än mindre giva någon kompensation för de gångna

årens förluster, ansåge styrelsen sig därför dock böra tillstyrka detsamma.

Uttalanden av liknande innebörd göras av flertalet av de drätselkamrar

som yttrat sig över förslaget. Drätselkammaren i Lund anför:

De sakkunniga ha uttalat att det förhållandet att lösenavgifterna hittills

utgått med högre belopp i städerna än på landet uppenbarligen stått i samband

med städernas skyldighet att själva svara för kostnaderna för rättsskipningen,

och att städerna genom de högre lösenbeloppen, direkt eller indirekt,

erhållit bidrag till dessa kostnaders täckande. En konsekvens härav

torde bliva att, då det gäller att vidtaga en höjning av dessa avgifter, hänsyn

bör tagas icke blott till vissa förvaltningsutgifter utan även till de kostnader

i övrigt, som städerna få vidkännas för rättsskipningen. Ävenledes bör i

detta sammanhang beaktas den minskning i sportelinkomsterna, som blivit

en följd av inteckningsförnyelscrnas avskaffande, och dessutom torde ej

heller alldeles lämnas ur sikte, vad bouppteckningsprovisionens avskaffande

betytt för städerna.

För belysande av dessa förhållanden för staden Lunds del påpekas, alt

enligt stadens bokslut för år 1930 uppgingo utgifterna för magistrat och råd
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Majlis proposition nr 268.

husrätt till 141,525: 46 kr. samt inkomsterna till sammanlagt 67,175: 56 kr.,

vilket ger en brist av 74,349: 90 kr., samt att enligt bokslutet för år 1941

utgifterna uppgingo till 158,194: 78 kr. och inkomsterna till 24,473: 39 kr.,

vilket ger en brist av 133,721: 39 kr.

Med hänsyn till det anförda torde de föreslagna förhöjningarna i lösensatserna

för städernas del vara alltför låga. Då utvecklingen i städerna alltmera

torde gå i den riktningen att sportelinkomsterna komme att redovisas

till stadens kassa, borde mera hänsyn tagas till minskningen av de behållna

sportelinkomsterna för denna grupp av städer, vilken minskning enligt de

sakkunnigas utredning uppgår till ej mindre än 85.2 procent.

Stadskollegiet i Stockholm har med åberopande av yttranden av drätselnämnden

och dess kammarkontor samt borgarrådsberedningen tillstyrkt förslaget.

Av innehållet i boxgarrådsberedningens åberopade yttrande må följande

återgivas.

Vad beträffar den allmänna ekonomiska innebörden för statens del av förslaget

karakteriseras detsamma därav, att statsverket kommer att kompenseras

för de i samband med domsagoreformens genomförande uppkommande

kostnadsökningarna, vilka enligt kungl, propositionen i ämnet beräknades

uppgå till 583,000 kronor. De föreslagna avsevärda höjningarna i avgiftstarifferna,

vilka väsentligen träffa domboksexpeditioner och vissa andra till

rättegångsväsendet hörande expeditioner vid domstolarna i första instans,

beräknas sålunda för statsverket medföra en årlig inkomstökning, som enligt

de sakkunnigas beräkningar snarare kommer att över- än understiga

500,000 kronor.

För stadsdomstolarnas del beräknas inkomstökningen stanna vid ett belopp

av 350,000 kronor per år, vilket innebär en väsentligt lägre kompensationsgrad

än den, som skulle komma statsverket till godo. Då kostnadsökningen

för utfärdande av expeditioner icke blott vid stadsdomstolarna utan

även från de stadens myndigheter, som äga uttaga lösen för desamma, icke

torde hava understigit motsvarande ökning för underrätterna på landet, vill

borgarrådsberedningen framhålla önskvärdheten av att även de kommunala

intressena tillgodoses i motsvarande grad i vad avser de stadens myndigheter,

som äga uttaga lösen å från dem utfärdade expeditioner.

Drätselkammaren i Malmö hemställer att föreskrift måtte meddelas att ökning

av lösenavgift under alla förhållanden skall tillkomma den som bestrider

förvaltningskostnaderna för det slag av expeditioner varom fråga är. Härom

anföres:

I städer, i vilka tjänstemän vid magistrat och rådhusrätt icke äro helt avlösta

från inkomst av sportlei-, kan inträffa, att tjänsteman är berättigad uppbära

lösen för visst slag av expeditioner, för vilket lösenavgiften nu föreslås

höjd, utan att tjänstemannen deltager i bestridande av förvaltningsutgifterna,

åtminstone ej i huvudparten av desamma. Anledningen härtill är ofta, att det

endast är fråga om enstaka slag av expeditioner, för vilka det svårligen går

att uträkna andelen i de totala allmänna förvaltningsutgifterna. För Malmö

stads del föreligger nu relaterade förhållande beträffande lösen för vederhäftighetsbevis.

Dylik lösen tillkommer stadens borgmästare, vilken emellertid

ej bestrider någon del av löneutgifterna. Då i motiven till ifrågavarande

förslag uttalas, att förslag om höjning av lösensatser endast grundas å utgiftsstegring,

ej minskning i inkomster, synes det icke riktigt, att den ökade lösen
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

27

inkomsten i sådana fall, som nu nämnts, skall tillkomma vederbörande tjänsteman,

utan bör densamma tillfalla den, som fått vidkännas utgiftsstegrmgen.

Frågan om begränsad giltighetstid bör bestämmas för avgiftshöjningarna

har berörts blott i några yttranden. De skäl som de sakkunniga

funnit tala emot en sådan begränsning har Svea hovrätt funnit beaktansvärda,

och hovrätten har därför tillstyrkt förslaget i denna del. Även Göta hovrätt

anser att ändringarna icke böra erhålla allenast provisorisk giltighet.

Däremot uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län att, då i förslaget hänsyn

jämväl tagits till den av rådande krisförhållanden inträdda kostnadsstegringen,

vilken finge antagas vara av övergående natur, det skulle kunna ifrågasättas

huruvida icke avgiftsändringama borde tilläggas provisorisk giltighet. Av samma

skäl uttalar sig föreningen mellan hypoteksombudsmånnen för begränsning

av giltighetstiden för de föreslagna avgifterna. Föreningen tillägger att

avgifter av ifrågavarande slag rent principiellt borde vara avpassade efter

normala förhållanden samt höjningar lämpligast ske genom beslut av statsmakterna

om procentuellt tillägg å avgifterna för viss tid eller tillsvidare,

därest detta skulle anses påkallat av en väsentligare stegring i den allmänna

prisnivån. Ett dylikt system skulle på ett enkelt sätt möjliggöra en efter tidsförhållandena

anpassad avvägning av allmänt och enskilt intresse i fråga örn

avgifternas storlek.

I fråga om fördelningen av avgiftshöjningarna finner

Svea hovrätt vad de sakkunniga föreslagit icke föranleda någon erinran. Magistraten

och rådhusrätten i Lund yttrar, att de föreslagna lösensatserna syntes

i allmänhet inbördes vara väl avvägda.

Även statskontoret förklarar sig kunna beträffande urvalet av expeditioner

lämpade för avgiftsförhöjning i stort sett ansluta sig till förslaget. Härjämte

anföres:

Principiellt kan det visserligen synas tveksamt, örn storleken av lösen- och

stämpelbeloppen alltjämt bör göras beroende av mängden av det arbete, som

är förenat med vederbörande expedition. Detta arbete kan ju i alla fall knappast

någonsin helt ersättas genom dylika avgifter. Emellertid innebär det föreliggande

förslaget allenast en partiell omarbetning av de hittills på dessa

områden gällande föreskrifterna, och införandet av helt nya beräkningsgrunder

torde därför icke kunna komma ifråga. Vid sådant förhållande torde

det vara riktigt att förlägga de huvudsakligaste höjningarna till domboksexpeditioner,

stämnings- och kommunikationsresolutioner, gravationsbevis

samt — om än i mindre mån -— inskrivningsärendena.

Rådhusrätten i Södertälje yttrar att den icke hade något att erinra mot förslaget

att lösenhöjningarna i främsta rummet borde ske i fråga örn domboksexpedilioner

eller mot de i sådant avseende föreslagna lösensatserna. Vad åter

anginge de till inskrivningsväsendet hörande expeditionerna syntes visserligen

intet vara att invända mot de beträffande dessa föreslagna nedsättningarna

i och för sig men rådhusrätten ville framhålla att vissa av nedsättningama

voro så betydande alt de i väsentlig mån skulle reducera vinsten för vederbörande

tjänstemän av de föreslagna lösenförhöjningarna.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

En av inskrivningsdomarna i Norrköping yttrar att man vid en jämförelse

mellan samtliga i förslaget upptagna lösenavgifter icke kunde undgå att lägga

märke till en viss ojämnhet i avvägningen. Vissa åtgärder av ekonomiskt mera

ansvarsfull natur eller av mera precisions- och tidskrävande art hade sålunda

taxerats lägre än åtgärder av enklare slag, såsom bevis om testamentsbevakning,

inprotokollerade äktenskapsförord, bodelningshandlingar o. dyl. överhuvud

taget förefölle det, som örn endast domboken blivit särskilt premierad

som lösenobjekt.

Stockholms magistrat anmärker att, på grund av nedsättningen av lösen

för myndighetsbevis, förslaget syntes för förmynderskapsavdelningen medföra

ej oväsentlig försämring i nuvarande löseninkomster. Detta vore att

beklaga med hänsyn särskilt därtill att denna avdelning jämte förmyndarkammaren

och bouppteckningsavdelningen, vilkens inkomster knappast torde

nämnvärt påverkas av förslaget, utgjorde ett verk med särskild ekonomi.

Utgifterna för dessa avdelningar bestredes nämligen av dit inflytande sportelinkomster

och överförmyndararvoden jämte avkastningen av förmyndarkammarens

garantifond. Då emellertid dessa inkomster icke försloge till

bestridande av utgifterna, måste därutöver varje år en viss del av garantifondens

kapital tagas i anspråk. För att icke denna kapitalförbrukning skulle

onödigtvis påskyndas, vore det tvivelsutan önskvärt, att förslaget kunde justeras

därhän att avdelningarnas sportelinkomster i varje fall icke komme

att nedgå utan om möjligt kunde något ökas.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Föreslagna ändringar i avgiftstarifferna.

Innebörden av förslaget i vad det avser avgiftstarifferna i lösen- och stämpelförordningarna

framgår av följande uppgifter, som hämtats från de sakkunnigas

promemoria. Beträffande motiveringen för de särskilda ändringarna

hänvisas till promemorian.

Avskrifter, protokoll, utslag m. m.

Avskrift, annan, med vidimation.

Nuvarande avgifter:1 2 3 4 5 1

Avd. Första arket övriga ark

Föreslagna avgifter:

Avd. Varje ark

1 2.00 + 1.00 = 3.00

2 1.00 -(- 1.00 = 2.00

3 1.00 + 1.00 = 2.00

4 2.00 + 2.00 = 4.00

5 3.00 + 2.00 = 5.00

1.25 + 1.00 = 2.25

1.00 + 1.00 = 2.00

0.75 + 1.00 = 1.75

0.75 + 2.00 = 2.75

1.50 + 2.00 = 3.50

1 2.00 + 1.00 = 3.00

2 2.00 + 1.00 = 3.00

3 2.00 + 1.00 = 3.00

4 2.00 -(- 2.00 = 4.00

5 2.00 + 2.00 = 4.00

1 Av här och i fortsättningen angivna belopp avse, där ej annat säges, det första lösenavgiften,

det andra stämpelavgiften och det tredje den sammanlagda avgiften.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

29

Protokoll, annat.

Protokoll som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig

att lösa detsamma.

Nuvarande avgifter:

Avd. Första arket Andra arket övriga ark

1

3.00

+

1.00

= 4.00

1.50

+

1.00

= 2.50

1.25

+

1.25

= 2.50

2

2.00

+

2.00

= 4.00

1.00

+

1.50

= 2.50

1.00

+

1.50

= 2.50

3

0.00

+

6.00

= 6.00

0.00

+

4.00

= 4.00

©

O

O

+

4.00

= 4.00

4

0.00

+

8.00

= 8.00

0.00

+

4.00

= 4.00

0.00

+

4.00

= 4.00

5

0.00

+

8.00

= 8.00

0.00

+

4.00

= 4.00

0.00

+

4.00

= 4.00

Föreslagna avgifter:

Avd. Första arket

1 5.00 + 1.00 = 6.00

2 5.00 + 1.00 = 6.00

3 0.00 + 6.00 = 6.00

4 0.00 + 8.00 = 8.00

5 0.00 + 8.00 = 8.00

Protokoll som på begäran utgives till part,

att lösa detsamma.

övriga ark

3.00 + 1.00 = 4.00

3.00 + 1.00 = 4.00

0.00 + 4.00 = 4.00

0.00 + 4.00 = 4.00

0.00 + 4.00 = 4.00

vilken eljest icke författningsenligt är skyldig

Nuvarande avgifter:

Avd. Första arket

Andra arket

Övriga ark

3.00

+

1.00

= 4.00

1.50

+

1.00

= 2.50

1.25

+

1.25

= 2.50

2.00

+

2.00

= 4.00

1.00

+

1.50

= 2.50

1.00

+

1.50

= 2.50

2.00

+

2.00

= 4.00

1.00

+

2.00

= 3.00

0.75

+

2.50

= 3.25

2.00

+

2.00

= 4.00

0.75

+

2.00

= 2.75

0.75

+

2.00

= 2.75

3.00

+

2.00

= 5.00

1.50

+

2.00

= 3.50

1.50

+

2.00

= 3.50

Avd.

Föreslagna avgifter:

Första arket

övriga ark

1 2.00 + 1.00 = 3.00

2 5.00 + 1.00 = 6.00

3 2.00 + 1.00 = 3.00

4 2.00 + 2.00 = 4.00

5 2.00 + 2.00 = 4.00

2.00 + 1.00 = 3.00

3.00 + 1.00 = 4.00

2.00 + 1.00 = 3.00

2.00 + 2.00 = 4.00

2.00 + 2.00 = 4.00

Protokoll som eljest utgives: lika med Avskrift, annan.

*

Protokoll över besiktning, värdering, utmätning, kvarstad eller annan dylik

förrättning.

Avd.

Nuvarande avgifter:

Första arket övriga ark

1 2.00 + 1.00 = 3.00

2 1.50 + 1.00 = 2.50

3 1.00 + 1.00 = 2.00

4 2.00 + 2.00 = 4.00

1.00 + 1.00 = 2.00

1.00 + 1.00 = 2.00

0.75 + 1.00 = 1.75

0.75 + 2.00 = 2.75

Föreslagna avgifter:

Avd. 1—4: lika med

Avskrift, annan.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Utslag eller resolution med rubrik.

Utslag som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig att

lösa detsamma.

Nuvarande avgifter:

Avd. Första arket

Andra arket

övriga

ark

1

3.00 + 4.00 = 7.00

1.50 +

3.00 =

4.50

1.25 + 3.25

= 4.50

2

2.00 4- 4.00 = 6.00

1.00 4

3.00 =

4.00

0.75 -f- 3.25

= 4.00

3

0.00 4 6.00 = 6.00

0.00 +

4.00 =

4.00

0.00 4- 4.00

= 4.00

4

0.00 + 20.00 = 20.00

0.00 +

4.00 =

4.00

0.00 4 4.00

= 4.00

5

0.00 + 40.00 = 40.00

0.00 + 10.00 =

10.00

0.00 4 10.00

= 10.00

Föreslagna avgifter:

Avd.

Första arket

övriga

ark

1

5.00

4

1.00

= 6.00

3.00

4

1.00

=

4.00

2

5.00

4

1.00

= 6.00

3.00

4

1.00

=

4.00

3

o.oo

4

6.00

= 6.00

o.oo

+

4.00

=

4.00

4

0.00

4 20.00

= 20.00

o.oo

4

4.00

=

4.00

5

o.oo

4 40.00

= 40.00

0.00

4

10.00

—

10.00

Utslag som på begäran utgives till part, vilken eljest icke författningsenligt är skyldig att

lösa detsamma.

Nuvarande avgifter:

Avd.

Första arket

Andra arket

Övriga

ark

1

3.00 4 2.00 = 5.00

1.50 4 2.00 = 3.50

1.25 4 2.50

= 3.75

2

2.00 4 2.00 = 4.00

l.oo 4 2.oo = 3.oo

0.75 4 2.50

= 3.25

3

2.00 4 2.00 = 4.00

1.00 4 2.00 = 3.00

0.75 4 2.50

= 3.25

4

2.00 4 2.00 = 4.00

0.75 -|- 2.00 = 2.75

0.75 4 2.00

= 2-75

5

3.00 4 2.00 = 5.00

1.50 4 2.00 = 3.50

1.50 4 2.00

= 3.50

Föreslagna avgifter:

Avd. 1—5: lika med Avskrift, annan.

Utslag som eljest utgives: lika med Avskrift, annan.

Resolution, innefattande huvudsakligt beslut, tecknad å företedd handling.

Nuvarande avgifter:

Avd. 1 2.00 + 3.00 = 5.00

» 2 1.00 + 4.00 = 5.00

» 3 0.00 4 5.00 = 5.00

» 4 0.00 4 20.00 = 20.00

» 5 0.00 + 40.00 = 40.00

Föreslagna avgifter:

Avd. 1 3.00 4 1.00 = 4.00

* 2 3.00 + 1.00 = 4.00

* 3 0.00 + 4.00 = 4.00

» 4 0.00 4 20.00 = 20.00

» 5 0.00 4 40.00 = 40.00

Stämningar, resolutioner, kungörelser m. m.

Stämning, evad den avser en eller flera personer.

Nuvarande avgifter:

Avd. 1 1.00 + 2.00 = 3.00

» 2 1.00 + 2.00 = 3.00

* 3 0.00 + 4.00 = 4.00

* 4 2.00 + 4.00 = 6.00

» 5 0.00 4 4.00 = 4.00

Föreslagna avgifter:

Avd. 1 —

* 2 2.00 + 1.00 = 3.00

» 3 0.00 4 4.00 = 4.00

» 4 2.00 + 4.00 = 6.00

» 5 0.00 + 6.00 = 6.00

dock för offentlig stämning

1.50 + 2.00 = 3.50

0.75 4 2.00 = 2.75

avd. 1

» 2

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 268. 31

Kommunikations- eller remissresolution.

Nuvarande avgifter:

Avd. 1 och 2 0.75 + 0.00 = 0.75

» 3 » 4 0.00 + 2.00 = 2.00

» 5 0.00 + 4.00 = 4.00

dock att lösenavgift ej utgår i sak,

som är av brottmåls egenskap, och

att för lagsökningsdomares resolution

i avd. 1 och 2 utgår stämpelavgift

med 1.25.

Lösen- och stämpelavgift för resolution utgår icke mer än en gång i varje sak eller mål, ändå

att handlingar flera gånger kommuniceras eller utlämnas till påminnelser.

Föreslagna avgifter:

Avd. 1 och 2 2.00 + 1.00 = 3.00

» 3 » 4 0.00 -j- 3.00 = 3.00

» 5 0.00 4- 4.00 = 4.00

Kungörelse, kallelsebrev, meddelande och underrättelse i mål angående

konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs samt kallelsebrev i mål angående

boskillnad och kallelse å okända borgenärer.

Enligt såväl gällande rätt som förslaget äro dessa expeditioner fria från stämpelavgift

utom såtillvida att för kungörelse, som anslås å rättens dörr angående beslut om egendomsavträde

eller angående beslut örn inledande av offentlig ackordsförhandling, utgår stämpelavgift

såsom för stämning.

Lösenavgiftema äro i avd. 1 för närvarande 1 krona 50 öre för första exemplaret av

kungörelse, 1 krona för övriga exemplar av kungörelse ävensom för kallelsebrev och underrättelse

till gäldenären enligt 20 § konkurslagen, därest handlingen jämväl innehåller

meddelande örn beslut som avses i 103 § samma lag, samt i övrigt 50 öre. I avd. 2 äro

lösenavgifterna genomgående hälften av vad nu sagts.

Förslaget innebär att de nuvarande i avd. 1 bestämda lösenbeloppen skola gälla för hela

avd. 2 i förslaget.

Kallelse å okända borgenärer i anledning av ansökning örn tillstånd att

nedsätta aktiebolags kapital samt kallelsebrev av samma anledning.

För sådan kallelse stadgas i avd. 1 och 2 en stämpelavgift av 2 kronor varemot kallelsebrev

är fritt från stämpel. Lösen är i avd. 1 för kallelse 1 krona 50 öre och för kallelsebrev

50 öre samt i avd. 2 hälften därav. Jämväl i fråga örn dessa expeditioner föreslås att lösenavgiften

i avd. 2 höjes till det belopp som nu angives i avd. 1.

lnskrivningsärenden m. m.

Bevis angående inskrivningsdomares beslut, tecknat å företedd handling.1

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter:

I ärende som inskrives i fastiglietsbok

avd. 1: 5.00 + 1.50 = 6.50

* 2: 4.00 4 2.50 = 6.50

i ärende angående tomträtt eller vattenfallsrätt
avd.

1: 5.00 4- 1.00 = 6.00

* 2: 3.50 4- 2.00 = 5.50

i ärende angående förlagsinteckning

avd. 1: 4.00 + 1.00 = 5.00

i ärende angående inteckning i fartyg

avd. 1: 5.00 + 1.00 = 6.00.

I ärende angående fast egendom, tomträtt

eller vattenfallsrätt, förlagsinteckning eller inteckning

i fartyg

avd. 2: 6.00 4- 1.00 = 7.00

dock att då lagfart å järnväg första gången

meddelas lösen är

avd. 2: 300.00.

1 Inteckningskontrollstämpeln har här lämnats åsido.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Nuvarande avgifter:

Föreslagna avgifter:

Där inskrivning sker efter handlingens uppvisande

hos annan inskrivningsdomare utgör

lösen

i ärende som inskrives i fastighetsbok

avd. 1: 4.00; avd. 2: 3.50

i ärende angående tomträtt eller vattenfallsrätt
-

avd. 1: 4.00; avd. 2: 3.00.

Där inskrivningsdomarens beslut avser uppskov, är beviset fritt från lösen.

Sker i ett och samma ärende införing å flera

upplägg i fastighetsboken eller i tomträtts- eller

vattenfallsrättsboken, beräknas i lösen ytterligare

för varje upplägg utöver det första

i ärende som inskrives i fastighetsbok

avd. 1: 0.75; avd. 2: 1.00

i ärende angående tomträtt eller vattenfallsrätt
-

Sker i ett och samma ärende införing å flera

upplägg i fastighetsboken, beräknas i lösen ytterligare

för varje upplägg utöver det första

avd. 2: 1.00

avd. 1 och 2: 0.50

dock må dylik förhöjning ej ske i ärende angående

dödande av gemensam inteckning i vad

den besvärar viss fastighet eller i ärende angående

avstyckat eller avsöndrat områdes befriande

från ansvar för inteckning i stamfastighet.

dock må, i ärende angående dödande av gemensam

inteckning i vad den besvärar viss eller

vissa fastigheter eller i ärende angående avstyckat

eller avsöndrat områdes befriande från ansvar

för inteckning i stamfastighet, för dylik

förhöjning endast medräknas upplägg upptagande

fastighet vari inteckningen dödas.

Där i lagfartsärende varken taxeringsvärdet

eller köpesumman för den egendom, som beviset

avser, uppgår till 3 000 kronor, är beviset

fritt från stämpel.

Meddelas i ett och samma ärende bevis å

flera handlingar, utgår lösen och stämpel för

allenast ett bevis, dock att vad nu sagts icke

skall gälla i ärende angående utbyte av inteckningshandling.

Där i ärende angående inteckning i järnväg bevis tecknas å tryckta eller graverade obligationer,

som äro av lika lydelse eller skilja sig endast i avseende å littera eller nummer, utgår

stämpelavgift för allenast ett bevis och utgår lösen för varje bevis utöver det första med 0.25.

Där i lagfartsärende taxeringsvärdet eller

köpesumman för den egendom, som beviset

avser, icke uppgår till 1 000 kronor, utgår stämpelavgiften

med

avd. 1 och 2: 0.50.

Meddelas i ett och samma ärende bevis å

flera handlingar, utgår lösen och stämpel för

allenast ett bevis, dock att frihet från lösen

icke äger rum i ärende angående utbyte av

inteckningshandl ing.

Lagfartsbevis angående fång till fast egendom.

Nuvarande avgifter:

Avd. 1 och 2: 1.00 + 1.00 = 2.00.

X stad utgår, då lagfart meddelats på

grund av köp, byte, gåva eller testamente,

lösen med........................... 2.00

samt därutöver för varje 1 000 kronor av

fastighetens värde enligt nästföregående

årets bevillningstaxering med.......... 2.00

Föreslagna avgifter:

Avd. 2: 1.00 + 1.00 = 2.00.

Vid rådhusrätt utgår, då lagfart meddelats

på grund av köp, byte eller gåva,

lösen därutöver för varje fullt 1 000-tal

kronor av fastighetens värde enligt nästföregående

årets taxering med......... 2.00

dock att, vid lagfart på grund av köp, lösen beräknas efter köpeskillingen, därest denna

överstiger taxeringsvärdet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

33

Nuvarande avgifter:

Belopp som ej uppgår till 1 000 kronor

eller faller emellan två tusental, räknas

för fullt 1 000; och må lösen ej överstiga 22.00

Där taxeringsvärdet eller köpesumman för

den egendom, beviset avser, icke uppgår till

1 000 kronor, är beviset fritt från stämpel.

Föreslagna avgifter:

Denna lösen må ej överstiga....... 23.00

Där varken taxeringsvärdet eller köpesumman

för den egendom, beviset avser, uppgår

till 3 000 kronor, är beviset fritt från stämpel.

Bevis om beviljad inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt eller fång

till sådan rätt (tomträttsbevis, vattenfallsrättsbevis).

För närvarande finnes varken i lösen- eller stämpelförordningen någon rubrik avseende

dessa expeditioner. Avgifterna utgå såsom för bevis, annat, med i avd. 1: 1.50 + 1.00 = 2.60

och i avd. 2 : 0.75 +1.00 = 1.75.

De sakkunniga ha föreslagit att särskild rubrik för tomträtts- och vattenfallsrättsbevis

införes i lösenförordningen och att lösenavgiften bestämmes till samma belopp som grundavgiften

för lagfartsbevis.

Bevis och protokoll angående uppvisande av inteckningshandling.

Lösen för sådant bevis utgår nu, då uppvisandet sker för anteckning om innehav, med

50 öre både på landet och i stad samt, när uppvisandet sker för annat ändamål, med 50

öre på landet och 1 krona i stad. Protokoll angående uppvisande för anteckning örn innehav

betingar en lösen av 50 öre för varje ark. Nu nämnda expeditioner äro fria från stämpelavgift.

Beträffande protokoll över uppvisande för annat ändamål än anteckning örn innehav

finnas särskilda bestämmelser ej meddelade rörande lösen- och stämpelavgiften.

De sakkunniga ha för alla fall då inteckningshandling uppvisas för annan inskrivningsdomare

föreslagit att stämpelfrihet skall äga rum och att löseriavgiften skall utgöra 1 krona

för beviset och för varje ark av protokollet.

Protokoll, annat, i inskrivningsärende.

Skyldighet att lösa protokoll i inskrivningsärenden föreligger numera icke, bortsett från

dels vissa ärenden rörande järnväg och dels de förut omnämnda ärendena rörande uppvisande

av inteckningshandling inför annan inskrivningsdomare än den hos vilken inskrivningsåtgärden

skall ske. I fråga örn sistnämnda ärenden gälla särskilda bestämmelser om

protokollsavgiften. Då utskrift eljest utfärdas av protokoll i inskrivningsärende skall enligt

förslaget för protokollsutdraget utgå samma avgifter som för avskrift, vilket redan nu gäller

i fråga örn akter i inskrivningsärenden i fall då protokoll icke föres.

För genomförande av detta förslag har i lösenförordningen införts en ny rubrik innehållande

hänvisning till bestämmelserna örn avskrift. I stämpelförordningen har någon sådan

ändring ej varit erforderlig. Den nu däri intagna bestämmelsen örn stämpelfrihet för

protokoll i lagfartsärende, då fastighetens värde understiger 1 000 kronor, bär däremot ansetts

kunna uteslutas.

Bevis, i ärende rörande inteckning i jordbruksinventarier, angående inskrivningsdomares

beslut.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter:

Avd. 1 2.50 + 1.50 = 4.00 Avd. 2 3.00 + 1.00 = 4.00

* 2 1.50 + 2.50 = 4.00

Expedition i ärende angående panträtt i spannmål, spånadslin eller hampa.

För närvarande utfärdas i dylikt ärende dels bevis å den handling, varigenom panträtten

upplåtits, och dels utdrag av spannmålspantregistret. Sammanlagda kostnaden för dessa

expeditioner är i avd. 1: 3.00 + 1.00 = 4.00 och i avd. 2 : 2.50 + 1.00 = 3.50.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 268. 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Enligt förslaget skall expedition i ifrågavarande ärenden ulfärdas endast i form av bevis

å den företedda handlingen. Avgiften för beviset har föreslagits till samma belopp som för

bevis rörande inteckning i jordbruksinventarier eller 3.00 + 1.00 = 4.00. Jämte det bestämmelse

härom införts i lösenförordningen ha däri nu förekommande rubriker avseende utdrag

av spannmålspantregister uteslutits. I samband härmed har vidare föreslagits, att 9 §

kungörelsen den 20 juni 1924 med föreskrifter angående tillämpningen av lagen samma

dag örn viss panträtt i spannmål skall upphöra att gälla. Nämnda paragraf innehåller bestämmelse

att expedition utfärdas genom utdrag av registret.

Avskrift av handling, på grund av vilken lagfart, inteckning eller annan inskrivning

sökes.

Då lagfart, inteckning eller annan liknande inskrivning sökes skall enligt 7 § lagen den

3 juni 1932 med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden den till

grund för ansökningen åberopade handlingen vara åtföljd av två bestyrkta avskrifter. Ha

sådana avskrifter icke ingivits, åligger det inskrivningsdomaren att ombesörja handlingens

avskrivande. För avskrifter som sålunda ombesörjas av inskrivningsdomaren utgår lösen

med 25 öre och stämpel med 50 öre för varje ark. De sakkunniga ha föreslagit en höjning

av lösenbeloppet till 50 öre för varje ark.

Andra småprotokoll m. m.

Bevis om inregistrering av bouppteckning.

Såväl enligt gällande rätt som i förslaget är beviset fritt från stämpel.

Nuvarande lösenavgifter:

Hos underdomstol på landet......... 0.50

Hos underdomstol i stad

för varje 100 kronor av boets behållning

till och med 15 000 kronor.. 0.20

från 15 000 kronor till och med 30 000

kronor......................... 0.10

från 30 000 kronor och allt vidare .. 0.05

Belopp, som faller mellan två hundratal, räknas

för fullt 100.

Denna lösen må dock ej överstiga. . 150.00

och är lägsta lösen.................. 0.50

Föreslagna lösenavgifter:

Då behållningen icke uppgår till 1 000

kronor........................... fritt

i andra fall......................... 1.00

samt vid rådhusrätt därutöver för varje fullt

1 000-tal kronor av boets behållning

till och med 15 000 kronor........... 2.00

från och med 16 000 kronor och allt

vidare......................... 1.00

Denna lösen må dock ej överstiga .. 150.00

Förmynderskapsprotokoll.

Ifrågavarande protokoll äro fria från stämpelavgift.

Nuvarande lösenavgifter:

Avd. 1: för första arket.............. 2.00

* övriga ark................ 1.25

» 2: * varje ark................. 1.00

Föreslagna lösenavgifter:

Avd. 2: för varje ark................. 2.00

dock att protokollet är fritt från lösen om

antagas kan att den omyndige eller den för

vilken god man förordnats icke äger behållen

egendom till ett värde av minst 1 000 kronor.

Expedition i ärende angående bevakning av testamente eller intagande i

protokoll eller dombok av äktenskapsförord, avhandling rörande lösöreköp,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26S. 35

bodelningshandling eller handling, som ingives för att till framtida säkerhet

intagas i domboken,

I de nu nämnda ärendena utfärdas för närvarande protokollsutdrag jämte det bevis

tecknas å den ingivna handlingen. I fall då protokollsutskriften icke överstiger ett ark bliva

de sammanlagda avgifterna i avd. 1: 4.00 + 1.00 = 5.00 och i avd. 2 : 2.50 + 2.00 = 4.50.

De sakkunniga ha för att förenkla expeditionssättet i ifrågavarande ärenden föreslagit

att i § 12 lösenförordningen skall införas bestämmelse örn frihet från skyldighet att lösa

protokoll i dylika ärenden. För beviset har föreslagits en lösenavgift å 5 kronor och en

stämpelavgift å 1 krona.

Gravations- och äganderättsbevis.

Gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom utom järnväg.

Nuvarande avgifter:

Olika avgifter äro fastställda dels för gravationsbevis utfärdat vid underdomstol i fonn av

särskilt bevis, dels för gravationsbevis utfärdat vid underdomstol, omfattande allenast ett år

eller del därav samt tecknat å annat gravationsbevis rörande samma fastighet, s. k. tilläggsbevis,

och dels för gravationsbevis utfärdat vid hovrätt.

Underdomstol

Avd. 1 och 2

Hovrätt

Avd. 4

Särskilt

utfärdat

bevis

Tilläggs-

bevis

Stämpel................................................

1.00

fritt

2.00

Lösen (såvitt angår avd. 4 för varje år beviset avser)

på landet

för varje hemman, hemmansdel eller

lågenhet till och med 3...................................

2.25

0.15

0.60

över 3 till och med 6..................................

1.50

0.10

0.40

över 6.................................................

0.75

0.05

0.20

lösen må ej överstiga...................................

15.00

10.00

40.00

lägsta lösen är .........................................

i stad

angående gård eller obebyggd tomt

jämte sådan jord, som ej får därifrån

söndras eller särskilt intecknas,

2.25

1.00

4.00

för varje tomtnummer till och med 3....................

3.75

0.30

0.00

över 3 till och med G..................................

2.50

0.20

0.40

1.25

0.10

0.20

angående annan jord örn till och med 3 hektar...........

för varje hektar däröver, med iakttagande att vad som över-

3.75

0.30

0.60

skjuter helt hektartal räknas för helt hektar................

1.25

0.10

0.20

lösen må ej överstiga...................................

25.00

20.00

40.00

lägsta lösen är..........................................

År gravationsbevis grundat på flera häradsrätters intecknings- protokoll, beräknas lösen särskilt för den inom varje härad eller

tingslag liggande del av egendomen.

3.75

2.00

4.00

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Föreslagna avgifter:

Stämpel........................................................

Lösen..........................................................

Då gravationsbevis avser flera fastigheter, å vilka lagfart sökts eller

beviljats i ett sammanhang eller som gemensamt intecknats, beräknas i

lösen ytterligare för varje fastighet utöver den första.................

Då gravationsbevis omfattar allenast ett år eller del därav och tecknas å

annat gravationsbevis, är lösen hälften av vad ovan angivits.

Gravationsbevis rörande inteckningar i tomträtt eller vattenfallsrätt samt

rörande förlagsinteckningar och inteckningar i fartyg.

Stämpelavgiften är densamma som i fråga om fast egendom.

Lösenavgiften är för närvarande

beträffande tomträtt och vattenfallsrätt:

i avd. 1 för varje år beviset omfattar och för varje särskild tomträtt eller vattenfallsrätt 0.30

dock att lösen ej må för varje tomträtt eller vattenfallsrätt överstiga................ 3.00

och att lägsta lösen för varje tomträtt eller vattenfallsrätt är....................... 2.00

i avd. 2 hälften av beloppen i avd. 1, och

i » 4 dubbelt så hög som i avd. 1;

beträffande förlagsinteckningar:

i avd. 1: 3.00 och i avd. 4: 6.00.

Beträffande inteckningar i fartyg finnas särskilda avgifter ej angivna; lösen utgår såsom för

annat bevis med 1.50 i avd. 1.

Enligt förslaget skall lösenavgiften för nu nämnda gravationsbevis vara densamma som

för gravationsbevis avseende en fastighet. Vad angår tomträtt och vattenfallsrätt ha särskilda

bestämmelser för fall då gravationsbevis avser mer än en tomträtt eller vattenfallsrätt

icke .föreslagits.

Gravationsbevis rörande inteckningar i järnväg.

Stämpelavgiften är densamma som i fråga om annan fast egendom.

Lösenavgiften är

i avd. 1 för varje år beviset omfattar och för varje särskild järnväg........... 1.00

dock att lösen ej må för varje järnväg överstiga................................. 30.00

och att lägsta lösen för varje järnväg är........................................ 5.00

i avd. 4 dubbelt så hög som i avd. 1.

Jämlikt dessa bestämmelser blir lösen i allmänhet 30 kronor. De sakkunniga ha föreslagit

att detta belopp bestämmes såsom lösenavgift för varje järnväg såväl i avd. 2 som i avd. 4.

Gravationsbevis rörande inteckningar i jordbruksinventarier samt rörande

panträtt i spannmål, spånadslin eller hampa.

Stämpelavgiften är densamma som i fråga om fast egendom.

Lösensatsen är för närvarande, i avd. 1 och 2: 1.50 samt, beträffande inteckningar i jordbruksinventarier,

i avd. 4: 6.00.

Förslaget innebär att beträffande inteckningar i jordbruksinventarier avgiften i avd. 4

satts till samma belopp som i avd. 2.

Under-

Hov-

domstol

rätt

Avd. 2

Avd. 4

1.00

2.00

5.00

5.00

2.00

2.00

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

37

Äganderätt sbevis rörande fast egendom.

Nuvarande avgifter:

Stämpel........................................................

Lösen:

Åganderättsbevis, omfattande tid efter ingången av år 1876 elier annat

år, från vilket fastighetsbok förts...................................

Avser beviset jämväl tid före uppläggandet av fastighetsbok, beräknas

ytterligare för varje helt eller påbörjat år, som beviset omfattar.......

Åganderättsbevis angående fastighet, som icke är i fastighetsbok införd,

då beviset omfattar en tid av till och med två år....................

för varje helt eller påbörjat år däröver............................

Å landet beräknas, då åganderättsbevis avser flera fastigheter, å vilka lagfart beviljats i ett

sammanhang eller som gemensamt intecknats, för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet

utöver den första till och med tre hälften, däröver till och med sex femtedelen samt däröver

tiondelen av den för äganderättsbcvis rörande en fastighet utgående lösen.

Där åganderättsbevis omfattar tid före uppläggandet av fastighetsbok eller avser fastighet,

som ej finnes i sådan bok upptagen, och beviset grundas på flera häradsrätters lagfartsprotokoll,

beräknas lösen särskilt för den inom varje härad eller tingslag liggande del av egendomen.

I stad beräknas,

då äganderättsbevis avser gård eller obebyggd tomt jämte sådan jord, som ej får därifrån

söndras, och beviset omfattar mer än ett tomtnummer, för varje tonitnummer däröver tili och

med tre hälften, däröver till och med sex femtedelen samt däröver tiondelen av den för äganderättsbevis

rörande en fastighet utgående lösen, och,

då beviset avser annan jord örn mer än 3 hektar, för varje överskjutaride hektar en tiondel

ov nyssberörda lösenbelopp.

Vad som överskjuter helt hektartal räknas för helt hektar.

Rörande tilläggsbevis finnas särskilda bestämmelser ej meddelade. Lösen är densamma som

för särskilt utfärdade äganderättsbevis men beviset är fritt från stämpel då det utfärdats vid

underdomstol.

Föreslagna avgifter:

Stämpel........................................................

Lösen..........................................................

Då äganderättsbevis avser flera fastigheter, å vilka lagfart sökts eller

beviljats i ett sammanhang eller som gemensamt intecknats, beräknas i

lösen ytterligare för varje fastighet utöver den första.................

Då äganderättsbevis omfattar allenast ett år eller del därav och tecknas

å annat äganderättsbevis, är lösen hälften av vad ovan angivits.

Avd. 2

Avd. 4

1.00

2.00

2.00

2.00

1.00

1.00

Avd. 1

och 2

Avd. 4

1.00

2.00

1.50

3.00

0.30

0.60

1.50

3.00

0.30

0.60

Bevis rörande innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt.

Härom finnas för närvarande ej några särskilda bestämmelser. Lösen utgör därför i avd.

1: 1.50 och i avd. 2: 0.75. Stämpelavgiften är i båda fallen 1.00.

De sakkunniga ha föreslagit att bestämmelserna rörande äganderättsbevis skola omfatta

även ifrågavarande bevis. Dock har ej meddelats särskilda föreskrifter örn bevis som avser

flera tomträtter eller vattenfallsrätter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

Andra bevis.

Bevis, som avser upplysning enligt diarium: diariebevis.

Nuvarande avgifter:

Avd. 1 0.50 + 1.00 — 1.50

» 2 0.25 + 1.00 = 1.25

* 3 0.50 + 1.00 = 1.50

* 4 1.00 + 2.00 = 3.00

» 5 3.00 + 2.00 = 5.00

dock att beviset är fritt från

stämpel därest det utfärdas

av underdomstol eller därstädes

anställd tjänsteman och

tecknas å företedd handling.

Föreslagna avgifter:

Avd. 1 1.00 + l.oo = 2.00

» 2 1.00 + 1.00 = 2.00

* 3 1.00 + 1.00 = 2.00

* 4 1.00 + 2.00 = 3.00

* 5 3.00 + 2.00 = 5.00

Veder häftighetsbevis.

Sådant bevis är fritt från stämpel. Lösensatsen är 1 krona i avd. 1—3 evad beviset angår

en eller flera personer.

Enligt förslaget skall lösenavgiften vara 1 krona 50 öre för varje person beviset avser.

Bevis, annat.

Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter:

Särskilt utfärdade bevis.

Avd.

i

1.50 + 1.00 = 2.50

Avd. 1

2.00

+ 1.00

= 3.00

>

2

0.75 + 1.00 = 1.75

* 2

2.00

+ 1.00

- 3.00

»

3

1.50 + 1.00 = 2.50

» 3

2.00

+ 1.00

= 3.00

»

4

1.50 + 2.00 = 3.50

» 4

2.00

+ 2.00

= 4.00

»

5

3.00 + 2.00 = 5.00

* 5

3.00

+ 2.00

= 5.00

Bevis

tecknat å företedd handling.

Avd.

1

1.00 + 1.00 = 2.00

Avd. 1

1.00

+ 1.00

= 2.00

»

2

0.50 + 1.00 = 1.50

» 2

1.00

+ 1.00

= 2.00

»

3

1.00 + 1.00 = 2.00

» 3

1.00

+ 1.00

= 2.00

»

4

1.00 + 2.00 = 3.00

. 4

1.00

+ 2.00

= 3.00

*

5

2.00 + 2.00 = 4.00

» 5

2.00

+ 2.00

= 4.00

dock att bevis av underdomstol

eller därstädes anställd

tjänsteman, tecknat å företedd

handling, är fritt från

stämpel.

Depositions- och myndighetsbevis, bevis över avlagd redareed och borgenärsed

i konkursmål, bevis av lag sökning sdomare jämlikt 27 § lagsökningslagen

samt bevis rörande försäljning av lösören, som kvarbliva i säljarens

vård.

Nuvarande särskilda bestämmelser örn ifrågavarande bevis ha ej någon motsvarighet i

förslaget, enligt vilket bevisen skola följa samma bestämmelser som bevis, annat. Av de härutinnan

föreslagna författningsändringarna berör endast en stämpelförordningen. I denna

har rubriken angående bevis av lagsökningsdomare uteslutits, vilken ändring dock är av allenast

formell innebörd. Nuvarande lösenavgifter för övriga bevis äro: för depositionsbevis

50 öre i avd. 1, 3 och 4 samt 25 öre i avd. 2; för myndighetsbevis 5 kronor i avd. 1,

2 kronor 50 öre i avd. 2 och 3 kronor i avd. 4; för bevis över avlagd redareed 2 kronor

i avd. 1 och 1 krona i avd. 2; för bevis över avlagd borgenärsed, evad det meddelas ge
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kung!. Maj:ts proposition nr 268.

norn protokollsutdrag eller annorledes, 1 krona i avd. 1 och 50 öre i avd. 2; för bevis rörande

försäljning av lösören, då beviset omfattar en tid av t. o. m. 2 år, 2 kronor i avd. 1

och 3, 1 krona i avd. 2 och 4 kronor i avd. 4 samt för varje år därutöver en fjärdedel av

nämnda belopp. Beträffande bevis över avlagd borgenärsed bär den under rubriken protokoll

intagna hänvisningen till lösensatsen för bevis bibehållits med en jämkning.

Vidimation av avskriven handling.

Vidimationsbevis äro fria från stämpel.

Nuvarande lösenavgifter:

Vidimationsbevis

av inskrivningsdomare.............. fritt

av notarius publicus

första arket..........

varje av de övriga ....

av annan tjänsteman

avd. 1—3 varje ark ...

4 och 5 varje ark

1.00

0.25

0.25

0.50

Föreslagna lösenavgifter:

Vidimationsbevis

av inskrivningsdomare, där fråga är örn

handling på grund av vilken lagfart,

inteckning eller annan inskrivning

sökes............................

av notarius publicus

första arket .....................

varje av de övriga...............

eljest meddelat

avd. 1—5 varje ark................

fritt

1.00

0.50

0.50

I stämpelförordningen har under rubriken vidimation intagits en erinran om att vidimationsbevis

äro fria från stämpel.

Om innehållet i yttrandena må här nämnas följande.

Beträffande lösen för protokoll har i ett yttrande erinrats, att den föreslagna

avgiften bleve betungande i fråga om föreläggande att ingiva bouppteckning,

enär dylika förelägganden så gott som uteslutande avsåge dödsbon

med små eller inga tillgångar.

I fråga om lösen för lagfartsbevis i stad har i några yttranden anmärkts

att förslaget innebure en minskning av löseninkomsterna av dessa bevis; den

nedsättning av lösen som föreslagits dels beträffande fång genom testamente,

dels för fall då fastighetens värde understege 11,000 kronor kompenserades

nämligen icke av alt maximilösen höjts nied 1 krona.

Erinringar ha även riktats mot de föreslagna bestämmelserna om stämpelfrihet

för expeditionerna i lagjartsårende då fastighetens värde icke uppgår

till 3,000 kronor. Därvid har framhållits, att stämpelavgifterna endast

uppginge till 2 kronor och att friheten således vore utan egentlig betydelse,

alt fastighetens värde icke i och för sig utgjorde något bevis örn svag ekonomisk

ställning hos ägaren, att lagfart å tomt i regel söktes innan den vore

bebyggd och att myndighetens arbete till sin omfattning ej vore beroende av

fastighetens värde. Göta hovrätt har av dylika skäl hemställt örn bibehållande

av den nuvarande värdegränsen 1,000 kronor.

I anledning av förslaget örn avgiftsfrihet i vissa fall för bevis om inregistrering

av bouppteckning och för förmynderskapsprotokoll har styrelsen

för föreningen Sveriges stadsdomarc framhållit, att resultatet av avgiftsfriheten,

mot vilken i och för sig intet vore att erinra, bleve att kostnaden för

dessa expeditioner kornme att belasta vederbörande stad. Da vidare de fall

för vilka avgiftsfrihet föreslagits vore mycket vanliga, komme den vinst, som

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 268.

uppstode genom lösenökning beträffande andra expeditioner, att reduceras

och totalresultatet bleve måhända på vissa håll minskning i sportelinkomstema.

Styrelsen ville därför bestämt förorda att någon lösen alltid skulle uttagas

av sökanden eller också att statsverket gottgjorde städerna för den fria

rättsvård som skulle beredas mindre bemedlade.

Beträffande avgiftsfriheten för förmynderskapsprotokoll har i övrigt i yttrandena

anmärkts, att vid rådhusrätterna god man och förmyndare regelmässigt

förordnades före bouppteckningens inregistrering, varför man för

bedömande av avgiftsfrågan bleve hänvisad till uppgift av sökandens ombud,

att det beträffande god man för bortovarande vore svårt att göra något

antagande örn vad den bortovarande ägde i behållen egendom utöver hans

lott i boet samt att beslutet rörande avgiften lätt bomme att framstå såsom

godtyckligt eller också krävde en betungande utredning.

De sakkunnigas förslag rörande förenklat expeditionssätt i ärende angående

bevakning av testamente m. m. har föranlett yrkanden att föreskrift

måtte meddelas, att sökanden skall tillhandahålla vidimerad avskrift av

ifrågavarande handlingar vid äventyr att eljest bliva pliktig att erlägga stadgade

avgifter för handlingarnas avskrivande genom domstolens försorg. Med

hänsyn till renovationsskyldigheten borde, utom beträffande bodelningshandling,

avskrifterna tillhandahållas i två exemplar. Vidare har uttalats att

samma förenklade expeditionssätt borde gälla i ärende om tillstånd till försäljning

av eller inteckning i omyndigs fastighet, örn anstånd med boupptecknings

ingivande och beträffande intagande i magistratsprotokoll av

handling som avses i 3 § sjölagen.

De för gravationsbevis föreslagna avgifterna ha i några yttranden betecknats

såsom för höga. Svenska sparbanksföreningens styrelse har sålunda uttalat

att höjningen av dessa avgifter innebure en särskilt för ägarna till små

fastigheter kännbar merbelastning och syntes i viss mån betänklig. Även

stadshgpoteksföreningarnas förtroenderåd och föreningen mellan hypoteksombudsmännen

ha gjort uttalanden som innebära att avgifterna vore för

höga. Sistnämnda förening har därvid bl. a. erinrat att även relaxations- och

andra åtgärder beträffande inteckningar skulle fördyras. Beträffande tillläggsbevis

till gra va t i o usbo vis bär Göta hovrätt uttalat, att avgiften syntes

vara väl hög i förhållande till det relativt ringa arbete dessa bevis i regel förorsakade;

konsekvensen syntes i varje fall fordra att ej heller stämpeln utginge

med mer än halva beloppet. Domhavanden i Södertörns domsaga har

ansett en rimlig avvägning böra innebära alt avgiften för gravationsbevis

gjordes beroende även av bevisets omfattning d. v. s. av arkantalet. I ett

annat yttrande har ifrågasatts att stadga högre avgift för bevis som upptoge

ett jämförelsevis stort antal inteckningar eller anteckningar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har yttrat att avgiftshöjningen kunde

leda till obillighet, då gravationsbevis avsåge ett stort antal fastigheter, hörande

t. ex. till en fideikommissegendom med enkla inteckningsförhållanden.

Domhavanden i Falu domsaga har framhållit att på grund av den starka

jordsplittringen i domsagan även ganska små brukningsdelar omfattade

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

41

elt stort antal registerfastigheter eller delar av sådana; den föreslagna lösentaxan,

i och för sig ingalunda för hög, komme därför att för en del smärre

jordbrukare medföra en kännbar utgift. Svenska bankföreningens styrelse

har riktat anmärkningar mot att i förslaget ej upptagits bestämmelse om

maximilösen för gravationsbevis avseende flera fastigheter samt i sådant

hänseende anfört:

Enligt förslaget kommer ett gravationsbevis omfattande ett stort antal fastigheter

— exempelvis samtliga för ett obligationslån eller en större bankkredit

hypotiserade fastigheter — att draga i förhållande till nuvarande avgift

högst betydande belopp. Dylika gravationsbevis förorsaka i de flesta

fall vederbörande inskrivningsdomare ett förhållandevis mindre besvär, beroende

på att de fastigheter, för vilka gemensamt gravationsbevis begäres, i

allmänhet äro gemensamt intecknade. I varje fall torde det kunna sägas, att

besväret långt ifrån är proportionellt mot antalet fastigheter. Ur synpunkten

av att avgifterna väl böra uppfattas som en ersättning för den prestation

som expeditionens utfärdande innebär, synes det därför vara rimligt att ett

visst maximum bibehålies, låt vara avsevärt höjt i förhållande till vad som

nu gäller.

I motsats mot vad sålunda blivit anfört har i några yttranden ifrågasatts

att höja lösen för gravationsbevis, åtminstone såvitt gäller stadsdomstolarna.

Därvid har gjorts gällande att förslaget — till följd av borttagandet av de

nuvarande högre avgifterna för stadsägor med viss större areal — icke skulle

innebära någon nämnvärd ökning av löseninkomsterna för de lösenberättigade

befattningshavarna i städerna eller t. o. m. skulle medföra lösenförlust.

Vissa av de anmärkningar som innebära att lösenavgiften för gravationsbevis

skulle bliva för hög lia även avseende å de för äganderättsbevis föreslagna

lösensatsema.

De sakkunnigas förslag i övrigt.

I de inledande bestämmelserna i lösen- och stämpelförordningarna angående

myndigheternas hänförande till särskilda avdelningar innefattar förslaget,

såsom förut omtalats, den ändringen att underdomstolar i stad och

krigsrätter överflyttats från första till andra avdelningen. I lösenförordningen

har överflyttningen även avsett konsulardomare och konsularrätt; i stämpelförordningen

äro dessa myndigheter ej upptagna, enär stämpelfrihet gäller

i hos dem anhängiggjort mål eller ärende. Härjämte föreslås vissa formella

ändringar. Sålunda har i lösenförordningen uppräkningen av myndigheter

fullsländigats genom medtagande däri av de myndigheter som i tid efter annan

utfärdade kungl, kungörelser förklarats skola hänföras till viss avdelning

i förordningen. Härvid ha myndigheterna upptagits i den ordning vari de

uppräknas i stämpelförordningen. Enär vad i lag eller författning finnes

stadgat om gränsetullrätt numera upphört att gälla, har denna uteslutits

i både lösen- och slämpelförordningen. Likaså lia chefer för väg- och vatlenbyggnadsdistrikten

utelämnats, då dessa befattningar nu ej lia någon motsvarighet.

I några fall lia > stället för äldre benämningar på myndigheter införts

de nu gällande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Moj.ts proposition nr 268.

Bestämmelsen i § i i lösenförordningen om friskilling i stad vid lagfart på

grund av köp, byte eller gåva skall enligt förslaget undergå en mindre jämkning.

För närvarande utgår avgiften med en krona när fastighetens värde

icke överstiger ettusen kronor och eljest med två kronor. Enligt förslaget skall

den lägre avgiften utgå när värdet icke uppgår till angivna belopp. Jämkningen

har skett för att i fråga om sättet för värdegränsens bestämmande

skapa formell överensstämmelse med reglerna örn lösen för lagfartsbevis

i stad och örn stämpelfrihet i lagfartsärenden.

I § 6 i lösenförordningen lia enligt vad förut angivits införts nya bestämmelser

i fråga om intagande i expedition av fullmakter och andra sådana

behörighetshandlingar samt i fråga om företeende eller utfärdande hos myndighet

av bevis rörande förhållanden, varom hos myndigheten förda rohar,

diarier eller andra sådana handlingar innehålla upplysning. Såsom exempel

rörande tillämpningen av sistnämnda bestämmelse lia de sakkunniga anfört,

att det enligt densamma ålåge domstol att ex officio göra anteckningar örn

äganderättsförhållanden till fast egendom, förmynderskap o. dyl. då upplysning

därom erfordrades i mål eller ärende. De sakkunniga ha tillagt, att

bestämmelsen emellertid ej borde utgöra hinder mot att t. ex. i ett mera svåröverskådligt

relaxationsärende sökanden påfördes avgift för äganderättsbevis.

I överensstämmelse med förut nämnt förslag har i § 12 i lösenförordningen

intagits föreskrift om frihet från skyldighet att utlösa protokoll angående

bevakning av testamente eller intagande i underdomstols protokoll

eller dombok av äktenskapsförord och vissa andra handlingar.

Enligt i § 18 i lösenförordningen för närvarande intagna bestämmelser

åligger det domhavande på landet att vid avslutande av lagtima ting eller

allmänt tingssammanträde i tingslag, inom vilket han icke har sin bostad,

till kronobetjänt eller annan där boende person avlämna alla outtagna expeditioner

och andra handlingar att vederbörande tillhandahållas samt att

även eljest på begäran tillhandahålla expedition i enahanda ordning. De

sakkunniga ha föreslagit att dessa bestämmelser skola upphävas samt därvid

åberopat att de, i följd av numera gällande föreskrifter om hållande av

kansli i domsaga å av Kungl. Maj:t bestämd plats och om anställande å

kansliet av kommissionär med åliggande att tillhandagå allmänheten med

handlingars översändande, icke längre kunde anses motsvara något behov

och att tillämpning av dem numera knappast komme i fråga.

I fråga om kommissionårsavgiften i domsagorna ha de sakkunniga funnit,

att bestämmelserna rörande de stämpelavgifter, i vilka de nuvarande kommissionär

sarvodena skola omvandlas, icke lämpligen kunde inarbetas i stämpelförordningen.

Vid utarbetande av särskilt författningsförslag i detta ämne

lia de sakkunniga beaktat domsagoutredningens förslag och departementschefens

uttalanden i frågan i samband med propositionen 252/1942 ävensom

ett sedermera inom justitiedepartementet utarbetat utkast till ny domsagostadga.

I 1 § av förslaget till förordning angående kommissionärsavgiften stadgas,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

43

att för uttagande och översändande av handlingar samt meddelande av

skriftliga underrättelser genom kommissionär i domsaga skall utgå stämpelavgift

till belopp och i den ordning i förordningen föreskrives.

De i 2 § intagna bestämmelserna om avgiftens belopp m. m. överensstämma

med 34 § i gällande domsagostadga. I fråga om en i 2 § upptagen föreskrift

rörande skyldighet för den, som önskar genom kommissionären erhålla

handling eller meddelande med allmänna posten sig tillsänt, att bestrida

nödig postbefordringsavgift ha de sakkunniga anmärkt, att föreskrift härom

ej funnes uttryckligt uttalad i stadgan men att denna, såsom bl. a. franninge

av 36 § andra punkten, förutsatte att sådan skyldighet förefunnes.

Enligt 3 § i förslaget skall vad i stämpelförordningen finnes stadgat om

frihet från stämpelavgift i tillämpliga delar gälla även beträffande kommissionärsavgift.

I 4 § föreskrives, att kommissionären rörande utfört uppdrag skall upprätta

kommissionärsnota, innehållande specificerade uppgifter å vad uppdragsgivaren

har att erlägga.

Slutligen stadgas i 5 §, att kommissionärsnotan skall förses med stämplar

till belopp motsvarande den i notan angivna kommissionärsavgiften, att

härvid skola användas enkla beläggningsstämplar samt att vad i stämpelförordningen

eljest är stadgat om återfående av erlagd stämpelavgift, örn stämplarna

och deras tillhandahållande, om tillsyn å stämpelavgiftens utgörande,

om uppbörd och redovisning samt örn ansvar för överträdelse av förordningen

i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse med avseende å den i

förslaget avsedda stämpelavgiften.

De sakkunnigas förslag till kungörelse örn upphävande av 9 § av tillämpningsföreskrifterna

till lagen örn viss panträtt i spannmål har omnämnts i

samband med redogörelsen för de ändringar i avgiftstariffema som röra inskrivningsärenden

m. m.

Såsom dag för ikraftträdandet av de föreslagna författningarna ha de sakkunniga

utsatt den 1 juli 1943, då domsagoreformen är avsedd att träda i

tillämpning.

Den föreslagna nya bestämmelsen i § 6 lösenförordningen, enligt vilken

myndighet är skyldig att ex officio göra anteckning örn vissa förhållanden,

har föranlett erinringar i några yttranden. Sålunda har anmärkts, att av

författningstexten icke franninge vilka särskilda skäl som skulle medföra

rätt för myndigheten att påfordra företeende av eller utan särskild begäran

utfärda avsedda bevis. I ett yttrande har uttalats, att såsom dylikt skäl borde

betraktas att fastighetsförhållandena inom viss ort vore så invecklade

eller äldre fastighetsböcker så svåröverskådliga att i inskrivningsärenden

borde företes åtkomstbevis. Vidare har erinrats att, med hänsyn lill att på

landet sammanträden kunde hållas utom kansliorten, stadgandet endast borde

avse fall då upplysning örn åsyftade förhållanden kunde inhämtas utan

alt därigenom förorsakades uppskov med målets eller ärendets avgörande.

Härjämte har även framhållits såsom önskvärt, att stadgandet jämkades så

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

att det avsåge de hos myndigheten eller å dess kansli tillgängliga handlingar,

detta bl. a. därför att äldre handlingar ej alltid funnes tillgängliga. Slutligen

har i flera yttranden påfordrats förtydligande av vad i ifrågavarande

hänseende skall förstås med myndighet, därvid ifrågasatts huruvida såsom

en och samma myndighet borde anses magistrat, rådhusrätt, överexekutor,

konkursdomare, inskrivningsdomare, polismästare som tillika vore magistratsledamot

etc.

I fråga om frihet från expeditionsavgifter har Svea hovrätt — med erinran

att avgiftsfriheten för häktad i praxis torde lia utvidgats att avse

även vissa andra personer som berövats sin frihet, exempelvis straffångar

och tilltalade som omhändertagits för sinnesundersökning eller sinnessjukvård

— hemställt, att uttrycklig bestämmelse måtte meddelas att sådana personer

äro befriade från avgifter i mål vari de stå under tilltal. Vidare borde

enligt hovrättens mening övervägas att jämväl tilltalad, som vid tiden för

underrättens utslag hållits häktad men därefter frigivits, i målet erhölle

fria underrättsprotokoll.

Beträffande fri rättegång har domhavanden i Ångermanlands södra domsaga

erinrat att part som erhållit fri rättegång vore befriad från stämpelavgift

för expeditioner i målet. Då endera parten befunnes skyldig att svara

för kostnaderna erhölle statsverket ej gottgörelse för den uteblivna stämpeln.

Genom att även den nuvarande lösen vid lantdomstolarna förvandlades till

stämpelavgift komme statsverket att gå miste om stämpelavgifter till avsevärda

belopp. Enär det ej syntes förefinnas bärande skäl varför part, som

vore skyldig gälda kostnaderna för den fria rättegången, icke skulle vara

pliktig gottgöra statsverket jämväl den stämpel som skulle utgått om fri

rättegång ej förelegat, borde bestämmelsen om stämpelfrihet i 7 § stämpelförordningen

upphävas samt i lagen örn fri rättegång stadgas att stämpelavgiften

skulle gäldas av allmänna medel. Anslaget för fri rättegång komme

väl att belastas med utgifter härför men den ökade belastningen vore blott

av formell innebörd.

Vad angår kommissionärsavgiften har Göta hovrätt yttrat att frihet från

sådan avgift icke borde ifrågakomma i den utsträckning som föresloges i

3 § av förslaget. Då avgiften vore avsedd att utgöra ersättning för utfört

arbete, borde envar som anlitade kommissionär, med undantag endast för

kronan, vara skyldig erlägga kommissionärsavgift. Den omständigheten att

avgiften föresloges skola utgå i form av stämpel borde icke tillmätas någon

betydelse i förevarande avseende. Örn förslaget i denna del skulle vinna gillande,

komme en olikhet i detta avseende att föreligga mellan domsagorna

och andra statsmyndigheter, vilket icke kunde vara lämpligt.

Departementschefen.

Den verkställda utredningen angående ändring av lösen- och stämpelavgifterna

har såsom förut omnämnts föranletts dels av den omorganisation

av domsagoförvaltningen som är avsedd att träda i tillämpning den 1 juli

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

45

1943 och dels av en framställning från föreningen Sveriges stadsdomare angående

höjning av nuvarande expeditionslösen vid stadsdomstolarna.

Av nämnda omorganisation följer bland annat, att lösen vid lantdomstolarna

framdeles skall i form av stämpelavgift ingå till statsverket. Härigenom

beredes möjlighet att bestämma expeditionsavgifterna vid dessa domstolar

utan hänsyn till lösenavgiftens betydelse för häradshövdingarnas inkomster.

Vid stadsdomstolarna skola lösenavgifterna liksom hittills tillfalla antingen

vederbörande stad eller ock befattningshavare vid rådhusrätten. Det senare

alternativet gäller för närvarande beträffande omkring fyrtio, huvudsakligen

mindre städer. För städernas del måste alltså särskild hänsyn alltjämt tagas

till avgifternas inverkan på städernas eller befattningshavarnas inkomster.

De ändringar som de sakkunniga föreslagit röra i första rummet storleken

av lösen- och stämpelavgifterna vid de nämnda underdomstolama. I huvudsak

innebär förslaget i denna del, att lösensatserna för åtskilliga expeditioner

skola höjas vid stadsdomstolarna samt att vid lantdomstolarna, där avgifterna

nu i flera fall äro lägre än vid stadsdomstolarna, skola uttagas avgifter

till samma belopp som vid sistnämnda domstolai’. De föreslagna höjningarna

avse främst till rättegångsväsendet hörande expeditioner, såsom utdrag av

domboken. För expeditioner som röra inskrivningsväsendet föreslås allenast

mindre höjningar. Beträffande de nuvarande stämpelavgifterna föreslås i

några fall sänkningar som helt eller delvis motväga lösenhöjningen. Även i

fråga om de nuvarande lösenavgiftema ha de sakkunniga i några fall föreslagit

att de skola minskas eller borttagas.

Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle ändringarna medföra, för städerna

en ökning av lösenintäkterna med i runt tal 350,000 kronor om året

och för statsverket en stegring av stämpeluppbörden med åtminstone 500,000

kronor om året.

Rörande förslagets innehåll i övrigt må nämnas, att införandet av enhetliga

expeditionsavgifter för land och stad möjliggör avsevärda förenklingar

i gällande bestämmelser. Stadsdomstolarna och de övriga domstolsmyndiglieter

som för närvarande tillhöra den första av de avdelningar, vari de

offentliga myndigheterna med hänsyn till expeditionsavgifterna äro indelade,

skola enligt förslaget överflyttas till andra avdelningen. Denna, till vilken

nu hänföras underdomstolarna på landet och vattendomstolarna, skulle

därmed komma att omfatta samtliga domstolar i första instans. Även i andra

hänseenden innebär förslaget förenklingar. Vissa nya bestämmelser lia föreslagits

i syfte att uppnå enhetlig tillämpning vid debiteringen. I enlighet

med direktiven lia de sakkunniga vidare föreslagit, att kommissionärsarvodet

i domsagorna förvandlas till stämpelavgift. Beträffande avgifternas belopp

överensstämmer förslaget i denna del med vad som nu gäller enligt

domsagostadgan.

Såsom nyss nämnts berör förslaget närmast underdomstolarna. I syfte att

uppnå önskvärd enhetlighet lia de sakkunniga dock på några punkter även

föreslagit jämkningar i avgiftsbeloppen för expeditioner från andra myndigheter.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ls proposition nr 268.

Till stöd för förslaget om höjning av lösensatserna vid stadsdomstolama

lia de sakkunniga åberopat den stegring av förvaltningskostnaderna som

ägt rum vid dessa domstolar. De sakkunnigas utredning härom visar, att

förvaltningskostnaderna från år 1930, som valts till utgångspunkt för beräkningarna,

oavbrutet ökats och att de under år 1939 voro i genomsnitt

omkring 28 procent högre än förstnämnda år. Den kostnadsstegring som efter

år 1939 föranletts av krisen beräkna de sakkunniga till minst 20 å 25 procent

av kostnaderna år 1939, varför den totala ökningen från år 1930 till

och med år 1942 skulle utgöra omkring 55 procent. Den förut angivna inkomstökning

som förslagets genomförande beräknas innebära vid stadsdomstolarna

motsvarar 35 procent av förvaltningskostnaderna år 1930, och förslaget

skulle sålunda giva kompensation för hela kostnadsökningen intill

krigsutbrottet och för omkring en fjärdedel av den ökning som därefter inträtt

till och med år 1942. Beträffande orsakerna till kostnadsstegringen före

kriget förklara de sakkunniga, att denna i främsta rummet berott på en förbättring

av de icke rättsbildade biträdenas avlöningar och arbetsförhållanden.

Avlöningar till domare och andra rättsbildade befattningshavare ingå icke i

de förvaltningskostnader varmed de sakkunniga räknat.

I fråga örn lantdomstolarna ha de sakkunniga icke verkställt någon motsvarande

utredning. Såsom motiv för en höjning av avgifterna vid dessa

domstolar hänvisa de till den ökning av statsverkets kostnader som domsagoreformen

medför. Denna kostnadsökning skulle, om någon avgiftshöjning

ej vidtages, enligt 1942 års proposition (nr 252) angående domsagoreformen

uppgå till nära 600,000 kronor. Såsom framgår av proposition (nr

198) till innevarande års riksdag angående anslag till häradsrätterna m. m.

torde kostnadsökningen emellertid komma att bliva större.

Lösenavgifterna vid stadsdomstolama lära i princip böra anses utgöra en

gottgörelse för städernas skyldighet att svara för kostnaderna för rättsskipningen.

Där avgifterna redovisas till stadens kassa, erhåller staden direkt

bidrag till dessa kostnader, och då avgifterna tillfalla vederbörande befattningshavare

komma de indirekt staden till godo. I båda fallen gå avgifterna

i första hand till täckande av löpande förvaltningskostnader. I den mån

överskott uppstår blir detta antingen ett bidrag för staden till avlöning

åt de rättsbildade befattningshavarna eller ock en avlöningsförmån för sådan

befattningshavare.

Såsom de sakkunniga framhållit ligger det i sakens natur att den som

uppbär sportler måste till en viss grad finna sig i en av konjunkturförhållandena

betingad nedgång i dessa inkomster. Det är emellertid också tydligt,

att då en mera avsevärd stegring av förvaltningskostnaderna inträder, som

kan beräknas bliva av stadigvarande natur, rättvisa och billighet i regel kräver

att gottgörelse härför beredes genom höjning av sportelsatsema. Den ökning

av förvaltningskostnaderna vid stadsdomstolama som enligt de sakkunnigas

utredning inträtt får även enligt min mening anses innefatta en sådan bestående

förskjutning av förvaltningskostnaderna som motiverar en justering av

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 47

sportelsatserna. Skäl föreligga sålunda för en höjning av lösensatserna vid

stadsdomstolarna.

Vad angår frågan om höjning av expeditionsavgifterna vid lantdomstolarna

måste det anses befogat, att statsverket genom en sådan höjning i viss utsträckning

heredes gottgörelse för den väsentliga utgiftsstegring som domsagoreformen

beräknas medföra.

I flertalet av de avgivna yltrandena har förslaget att av nu angivna skäl

höja lösensatserna tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa invändningar

lia emellertid framförts. Statskontoret har i sådant hänseende framhållit,

alt vid de senaste årens statliga löneregleringar eftersträvats att avskaffa

tjänstemännens sportelinkomster och att en liknande utveckling vöre önskvärd

i fråga om stadsdomarnas löneförhållanden. Förslaget om en höjning

av lösensatserna innebure därför ett avsteg från en viktig princip och medförde

att löneregleringsarbetet försvårades. Härjämte har erinrats, att åtgärder

av lönereglerande natur enligt direktiven för utredningen icke borde ifrågakomma

beträffande stadsdomstolarna och att ökningen av förvaltningskostnaderna

i ett stort antal städer till icke oväsentlig del berott på en alltför

liberal lönepolitik. Statskontoret har vidare påpekat, att de föreslagna höjningarna

medförde förbättrade avlöningsförmåner även för vissa statliga

tjänstemän med oreglerad lön, såsom häradsskrivarna. Slutligen har statskontoret

som ytterligare skäl mot avgiftshöjningar åberopat det förhållandet att

allmänt prisstopp påbjudits. I ett annat yttrande har gjorts gällande, att höjningen

av lösensatserna skulle kunna motverka en förläggning av mindre

städer under landsrätt.

Strävandet att avskaffa sportelsystemet såsom avlöningsform är obestridligen

uttryck för en riktig princip. I den mån detta avlöningssystem alltjämt

är gällande synes emellertid denna omständighet icke rimligen böra utgöra

hinder för en i övrigt motiverad höjning av expeditionsavgifterna. Vad städerna

angår är för övrigt att märka, att sportlerna i flertalet större och

medelstora städer redan nu tillfalla stadens kassa samt att denna ordning

kan väntas bliva genomförd även på andra håll. För de fall då sportlerna tillfalla

staden kan givetvis någon befogad invändning ur angiven synpunkt icke

riktas mot en höjning av lösensatserna. Mot anmärkningen, att förslaget

skulle innebära en sådan lönereglering som enligt direktiven för utredningen

icke borde ske genom lösenhöjning, må erinras, att de föreslagna höjningarna

grundats enbart på ökningen av själva förvaltningskostnaderna. Med

hänsyn härtill synes sistnämnda anmärkning mot förslaget icke vara grundad.

Ej heller torde med fog kunna påstås, att förslaget skulle vara ägnat att motverka

mindre städers förläggning under landsrätt. I anledning av statskontorets

uttalande örn lönepolitiken i vissa städer må framhållas, att de löneposter

som i de sakkunnigas utredning medräknats bland förvaltningskostnaderna

endast avse avlöningar till skriv- och expeditionsbiträden. Det torde icke

finnas anledning antaga, alt avlöningarna för dessa tjänster undergått höjningar

som kunna anses oskäliga eller väsentligt överstiga den genomsnittliga

löneförbättringen på detta område. I vad gäller den kostnadsstegring som

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

ägt rum efter krigsutbrottet må därjämte erinras, att den endast kompenseras

till en mindre del. Statskontorets påpekande, alt lösensatsernas höjning även

inverkar på löneförmånerna för vissa statliga tjänstemän med oreglerad lön,

är riktigt. I huvudsak torde härvid icke vara fråga örn andra tjänstemän än

häradsskrivarna. Den enda föreslagna lösenhöjning som synes vara av

betydelse för dem är emellertid ökningen av lösen för avskrift och sådana

expeditioner förekomma i allmänhet icke i någon större utsträckning utom

såvitt angår avskrifter av mantalslängd utfärdad på begäran av vederbörande

kommun, för vilka avskrifter lösen lämpligen torde böra bibehållas vid nuvarande

belopp. Vad slutligen angår invändningen, att en höjning av expeditionsavgifterna

skulle strida mot det allmänna prisstopp som påbjudits, må

framhållas, att dessa avgifter äro att bedöma efter samma principer som

skatter och därför falla utom ramen för prisstoppet i den mån de ej oförmånligt

påverka kostnadsnivån och därmed priserna. Detta är i förevarande

fall icke förhållandet.

Av vad sålunda anförts framgår, att jag ej finner hinder föreligga alt genomföra

förslaget. I fråga om höjningens genomsnittliga storlek synes förslaget

innefatta en tillfredsställande avvägning. De i vissa yttranden uttryckta

önskemålen om ytterligare höjning finner jag mig således icke kunna

tillmötesgå.

Beträffande spörsmålet om de föreslagna ändringarna skola erhålla allenast

begränsad giltighetstid delar jag de sakkunnigas mening, att så icke

bör ske. Även i fråga om grunderna för fördelningen av avgiftshöjningen

på olika slags expeditioner ansluter jag mig till förslaget. Att vid denna fördelning,

såsom Stockholms magistrat ifrågasatt, taga hänsyn till verkningarna

i ett så speciellt hänseende som för förmyndarkammaren i Stockholm

torde icke vara möjligt. Ej heller lärer i detta sammanhang kunna ifrågakomma

att, på sätt drätselkammaren i Malmö hemställt, vidtaga någon

ändring i de olika för städerna gällande bestämmelser som reglera rätten

att uppbära lösen. I anledning av vad Svea hovrätt anfört vill jag framhålla,

att avgiftshöjningarna uppenbarligen icke kunna åberopas såsom grund för ersättningskrav

mot statsverket från städer, vilka lagts under landsrätt.

Vad angår övriga huvudpunkter i förslaget synes anledning till erinran ej

föreligga. I anledning av uttalanden i vissa yttranden vill jag nämna, att jag

finner det önskvärt, att lösen- och stämpelförfattningarna omarbetas så, att

bestämmelserna sammanföras till en enda författning. Jag anser emellertid

liksom de sakkunniga, att denna genomgripande ändring icke bör företagas

i detta sammanhang.

Även i vad avser de särskilda bestämmelserna i förslaget synes detta i allmänhet

kunna godkännas. På några punkter torde dock ändringar böra vidtagas.

Vad först angår förslaget till ändringar i lösenförordningen

synes, såsom nyss anmärkts, en jämkning böra ske beträffande den i den

förut lämnade redogörelsen under rubriken avskrifter, protokoll, utslag

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

m. in. angivna lösenavgiften för avskrift. Genom proposition (nr 21) till innevarande

års riksdag har Kungl. Maj:t på hemställan av svenska landskommunernas

förbund föreslagit sådan ändring i stämpelförordningen, att kommunerna

skulle befrias från skyldighet att erlägga stämpelavgift för avskrift

av den egna kommunens mantalslängd. Sedan riksdagen bifallit denna proposition,

har genom förordningen den 26 februari 1943 (nr 72) i stämpelförordningens

avgiftstariff under rubriken mantalslängd intagits bestämmelse,

att avskrift eller utdrag av mantalslängd, som rekvireras av kommun för

vilken längden är upprättad, skall vara fri från stämpelavgift och att stämpelavgiften

för sadan expedition eljest skall erläggas som för annan avskrift.

Den stämpelavgift som befrielsen avsåg utgjorde 1 krona per ark. Lösenavgiften

för avskrift av mantalslängd är för närvarande lika stor som för annan

avskrift eller i städerna (första avdelningen i avgiftstariffen) 2 kronor

föi första arket och 1 krona 25 öre för de övriga samt på landet (tredje avdelningen)

1 krona för första arket och 75 öre för de övriga. Enligt förslaget

skall lösenavgiften för avskrift genomgående bliva 2 kronor per ark. Med

hänsyn till den nyligen genomförda avgiftsminskningen beträffande mantalslängd

synes det icke böra ifrågakomma att nu vidtaga någon höjning av

lösenavgiften. Efter mönster av de genom nyssnämnda ändring i stämpelförordningen

upptagna bestämmelserna torde därför i lösenförordningen under

rubriken mantalslängd böra införas stadganden som innebära, att lösen för

avskrift eller utdrag av mantalslängd, som begäres av vederbörande kommun,

blir densamma som nu gäller för avskrift. Liksom skett i stämpelförordningen

böra hänvisningar till dessa stadganden intagas under rubrikerna

avskrift, annan, och utdrag.

En mindre ändring i förslaget torde även böra vidtagas beträffande lösenavgifterna

för protokoll. Såsom i ett yttrande anmärkts torde lösenavgiften

kunna bliva betungande såvitt gäller förelägganden att ingiva bouppteckning.

Enligt föreskrift i stämpelförordningens avgiftstariff är underdomstols protokoll

om föreläggande för dödsbodelägare att ingiva bouppteckning fritt

från stämpel, och sådant protokoll synes även böra vara fritt från lösen. En

mot föreskriften i stämpelförordningen svarande bestämmelse torde därför

böra intagas i § 15 lösenförordningen. Det i § 10 i sistnämnda förordning

nu upptagna stadgandet, att protokoll med föreläggande att upprätta och

ingiva bouppteckning skall lösas av den, mot vilken föreläggandet riktas,

torde härvid böra utgå.

De ändringar i lösenförordningen, för vilka redogjorts under rubrikerna

inskrivmngsärenden m. m. och andra småprotokoll, lia föranlett vissa erinringar

i yttrandena. I anledning av de anmärkningar som därvid riktats mot

förslaget beträffande lagfartsbevis i stad synas sådana ändringar böra vidtagas

att, då fråga är örn lagfart på grund av köp, byte eller gåva, avgifterna

komma att närmare ansluta sig till vad för närvarande gäller. Därvid torde

befinnas lämpligt, att lösen utgår med en grundavgift av 4 kronor samt därutöver

med 2 kronor för varje fullt 1,000-tal kronor av fastighetens taxe
Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 268. t

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ringsvärde eller av köpeskillingen om denna är högre. För att i viss mån bereda

kompensation för den föreslagna lösensänkningen vid lagfart på grund

av testamente synes nuvarande maximilösen böra höjas med 2 kronor.

De sakkunnigas förslag, att bevis om inregistrering av bouppteckning och

förmynderskapsprotokoll i vissa ömmande fall skola vara fria från lösenavgift,

synes välmotiverat, och med hänsyn till den i andra hänseenden föreslagna

lösenhöjningen torde de invändningar däremot som framställts av styrelsen

för föreningen Sveriges stadsdomare icke böra föranleda ett frångående

av förslaget. De erinringar som i övrigt anförts mot detta förslag i vad

det rör förmynderskapsprotokoll synas ej heller innefatta tillräckliga skäl att

utesluta den i detta avseende föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till grunderna

för densamma synes den dock böra begränsas att gälla protokoll rörande

inskrivning av förmynderskap samt förordnande av förmyndare eller

god man, och såsom förutsättning för avgiftsfrihet torde böra uppställas att

värdet av behållen egendom, som skall stå under förmyndarens eller gode

mannens förvaltning, uppenbarligen icke uppgår till 1,000 kronor. De nu föreslagna

jämkningarna torde vara ägnade att underlätta bestämmelsens tilllämpning,

varjämte det klargöres att i fall, då gemensam förmyndare förordnas

för syskon, hänsyn skall tagas till sammanlagda värdet av deras tillgångar.

I anledning av förslaget örn ett förenklat expeditionssätt i ärenden angående

bevakning av testamente m. m. har i vissa yttranden påyrkats, att sökanden

skulle åläggas att ingiva avskrift av den handling varom fråga är.

Dessa yrkanden torde ej böra upptagas i detta sammanhang. Ej heller synes

det nu böra ifrågakomma att, på sätt hemställts i några yttranden, utvidga de

härom föreslagna bestämmelserna att avse även vissa andra ärenden som

i yttrandena åsyftas. Till skillnad från dem som avses i förslaget äro dessa

ärenden antingen sådana att däri sker en verklig prövning av domstolen eller

också icke tillräckligt ofta förekommande för att särskild reglering skall anses

motiverad. Den föreslagna lösenavgiften för bevis över intagande i protokoll

eller dombok av äktenskapsförord, avhandling rörande lösöreköp m. m.

torde böra införas även under tredje avdelningen i avgiftstariffen, eftersom

dylika ärenden rörande lösöreköp i Stockholm handläggas å överståthållarämbetets

kansli.

I fråga örn gravations- och äganderättsbevis synes vad i yttrandena anförts

icke innefatta skäl att vidtaga annan ändring i förslaget än beträffande

lösenavgiften för bevis som omfattar flera fastigheter. Särskilt med hänsyn

till den på vissa håll förefintliga ägosplittringen synes förslaget medföra

alltför höga avgifter för dylika gemensamma bevis. Beträffande gravationsbevis

synes en tillfredsställande avvägning ernås, om lösen bestämmes till 2

kronor för envar av andra och tredje fastigheterna, 1 krona för envar av

fjärde till och nied fyrtionde fastigheten och 50 öre för envar av övriga fastigheter.

I nära överensstämmelse härmed torde motsvarande avgifter för äganderättsbevis

böra vara 1 krona för envar av andra och tredje fastigheterna

samt 50 öre för envar av övriga fastigheter.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

51

Vad angår övriga av de sakkunniga föreslagna ändringar i lösenförordningen

må nämnas, att överföringen av konsulardomare och konsularrätt från

första till andra avdelningen lärer böra föranleda upphävande av kungörelsen

den 23 december 1909 varigenom dessa myndigheter hänförts till första

avdelningen. Stadgande härom torde kunna upptagas såsom en övergångsbestämmelse.

Det förhållandet att enligt förslaget rådhusrätt och magistrat

skulle komma att i lösenförordningen, liksom även i stämpelförordningen,

tillhöra olika avdelningar synes icke vålla några olägenheter. Erinras må,

att beskaffenheten av förekommande ärenden medför att expeditionsavgifterna

vid magistraterna i många fall måste bestämmas under jämförelse med

motsvarande avgifter vid länsstyrelserna, medan beträffande rådhusrätterna

en jämförelse med häradsrätterna är påkallad.

De erinringar som i yttrandena anförts mot den av de sakkunniga föreslagna

nya bestämmelsen i § 6 andra stycket — enligt vilken myndighet ej,

utom då särskilda skäl därtill föranleda, må påfordra företeende av eller

utan begäran utfärda bevis angående förhållande varom upplysning återfinnes

i rohar, diarier eller andra sådana, hos myndigheten förda handlingar

— synas ej böra föranleda att bestämmelsen uteslutes. Med hänsyn till att

bevis som här avses icke böra få utfärdas utan begäran synes bestämmelsen

dock böra jämkas att allenast avse fordrande av sådant bevis. I anledning av

vad som anförts i yttrandena må följande framhållas. Uppenbarligen är det

icke möjligt att i författningstexten närmare klargöra vad som åsyftas med

särskilda skäl. I de sakkunnigas promemoria har uttalats, att bestämmelsen

ej borde utgöra hinder mot att t. ex. i ett mera svåröverskådligt relaxationsärende

fordra företeende av äganderättsbevis. Enligt min mening kunna också

särskilda skäl att i lagfarts- och inteckningsärenden kräva företeende av

lagfarts- eller annat dylikt åtkomstbevis föreligga i det förhållandet att fastighetsförhållandena

och fastighetsböckema äro i särskilt hög grad invecklade

eller svåröverskådliga. En annan omständighet som kan berättiga domstolen

att påfordra företeende av bevis synes kunna vara, att den avsedda

handlingen icke finnes tillgänglig för myndigheten, t. ex. därför att den överlämnats

till arkivmyndighet. Frågan om vad som skall avses med »hos myndigheten»

kan ej heller besvaras i författningstexten. Enligt min mening överensstämmer

det med ett naturligt betraktelsesätt att anse rådhusrätt samt

konkurs-, lagsöknings- och inskrivningsdomare såsom en och samma myndighet

i ifrågavarande hänseende, liksom att i detta hänseende anse magistrat

och överexekutor såsom en myndighet.

Beträffande frihet från den mot lösen svarande stämpelavgift, som enligt

§ 5 i lösenförordningen utgår då lösen skall redovisas till statsverket, bör,

på sätt de .sakkunniga påpekat, iakttagas bestämmelserna i 7 § stämpelförordningen.

En erinran härom synes böra intagas i lösenförordningen, förslagsvis

såsom en ny § 15 a. I Svea hovrätts yttrande har hemställts örn utfärdande

av nya, i viss mån vidgade föreskrifter rörande rätt för personer, som berövats

sin frihet, att erhålla fria expeditioner. Frågan härom har ej berörts av

de sakkunniga och torde oj böra upptagas i detta sammanhang.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Majlis proposition nr 268.

Med ändringarna i lösenförordningen sammanhänger förslaget om upphävande

av 9 § i tillämpningsföreskrifterna till lagen örn panträtt i spannmål.

Mot detta förslag torde någon erinran ej vara att göra.

I de sakkunnigas förslag till ändringar i stämpelförordningen

synas blott några smärre jämkningar böra vidtagas. Beträffande

bevis örn inskrivningsdomares beslut i lagfartsärende samt lagfartsbevis gäller

för närvarande, att då taxeringsvärdet eller köpeskillingen för den egendom

beviset avser icke uppgår till 1,000 kronor, sådant bevis är belagt med

mindre stämpelavgift än eljest eller är fritt från stämpel. De sakkunniga ha

föreslagit, att denna värdegräns skulle höjas till 3,000 kronor. Till stöd härför

ha de åberopat den förändring i penningvärdet, som ägt rum sedan år

1887 då en bestämmelse örn lägre stämpelavgift vid lagfart å fastighet med ett

värde understigande 1,000 kronor först infördes. Med hänsyn till de anmärkningar

som i yttrandena riktats mot förslaget på denna punkt synes

emellertid den nuvarande värdegränsen böra bibehållas orubbad. Vidare

torde i stämpelförordningen böra upptagas en erinran örn de särskilda bestämmelser

som föreslås angående stämpelavgift vid anlitande av kommissionär

i domsaga. Denna erinran synes lämpligen böra införas i en ny 5 §

i förordningen. Härav föranledas ändringar i rubriken och ingressen till förslaget.

I anledning av att Stockholms stad jämte vissa kringliggande områden

numera utgör särskilt stift, vari finnes domkapitel liksom i övriga stift, ha

de sakkunniga föreslagit att vad l § i stämpelförordningen innehåller beträffande

Stockholms stads konsistorium skall utgå. Av samma skäl torde böra

uteslutas den i stämpelförordningens avgiftstariff under rubriken betyg upptagna

föreskriften rörande betyg över avlagt kunskapsprov utfärdat av nämnda

konsistorium.

I detta sammanhang må framhållas, att den sänkning av stämpelavgiften

som föreslås beträffande vissa expeditioner väsentligen är av blott formell

betydelse såvitt häradsrätterna angår. Sänkningen uppväges nämligen beträffande

dessa domstolar på några undantag när till fullo genom höjning av

motsvarande lösenavgift som även skall tillfalla statsverket.

I ett yttrande har föreslagits, att den nuvarande friheten för den som erhållit

fri rättegång från att erlägga stämpelavgift för expeditioner i målet

skall upphöra och att i stället skall föreskrivas att stämpelavgiften skall,

liksom utgående lösenavgift, gäldas av allmänna medel. Härigenom skulle

vinnas, att då statsverket av den som åtnjutit fri rättegång eller av hans motpart

äger utfå ersättning för kostnaderna i anledning av den fria rättegången,

ersättningen jämväl komme att avse stämpelavgiften. Genom att vid häradsrätterna

nuvarande lösenavgift förvandlas till stämpelavgift erhåller onekligen

den berörda frågan en något större betydelse än hittills. Den inkomstökning

som skulle uppstå för statsverket genom att även stämpelavgiften kan bliva

ersatt torde dock icke böra överskattas. Att den som erhållit fri rättegång själv

gäldar statsverkets kostnader därför torde förekomma allenast undantagsvis,

och den föreslagna ändringen skulle därför i allmänhet komma att få

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

betydelse endast för de fall då motparten förpliktas gotröra kostnaderna.

Det synes emellertid vara föga tilltalande att införa stämpelbeläggning av

expeditionerna huvudsakligen blott i syfte att därigenom skapa förutsättningar

för ökning av denna ersättningsskyldighet. Att stämpelavgiften gäldas

av medel från anslaget för fri rättegång medför ju icke för statsverket

någon verklig utgift som bör ersättas. Därjämte märkes, att stämpelbeläggningen

av expeditionerna i samtliga mål, vari någon part har fri rättegång, är

en omständlig anordning, som även är förenad med kostnader för statsverket.

Av nu angivna skäl har ifrågavarande förslag icke ansetts böra upptagas.

Vad slutligen angår förslaget till förordning angående kornmissionärsavgift

i domsagorna må erinras att, såsom förut

anmärkts, förslaget upprättats under beaktande av, bland annat, ett inom

justitiedepartementet utarbetat utkast till ny domsagostadga, vari intagits

vissa bestämmelser angående kommissionärsavgiften. Ett överarbetat förslag

till domsagostadga finnes fogat såsom bilaga vid propositionen (nr 198) till

årets riksdag angående anslag till häradsrätterna m. m. Såvitt nu är i fråga

överensstämmer emellertid sistnäihnda förslag med utkastet, och de sakkunnigas

ifrågavarande förslag synes böra godtagas utom såvitt angår den i 3 §

upptagna bestämmelsen, att frihet från sådan avgift skall äga rum i samma

utsträckning som enligt 7 § stämpelförordningen gäller beträffande annan

stämpelavgift. På sätt Göta hovrätt anmärkt synes denna bestämmelse vara

alltför vidsträckt. Av de i sistnämnda paragraf meddelade bestämmelserna

torde ej andra böra gälla beträffande kommissionärsavgiften än de som rora

kronan samt häktad person, person som erhållit fri rättegång samt medellös

person. Häremot svarande föreskrifter böra därför upptagas i ifrågavarande

paragraf.

Utöver vad nu anförts synas i förslaget böra vidtagas vissa redaktionella

jämkningar.

I detta sammanhang torde jag även ta anmäla vissa ändringar, vilka ej

ha samband med det nu behandlade sakkunnigförslaget.

Genom propositioner (nr 180 och 232) till innevarande ars riksdag hai

framlagts förslag om inrättande av dels försvarets civilförvaltning, försvarets

sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse och arméns

fortifikationsförvaltning dels ock en överstyrelse för yrkesutbildning.

Vid bifall till dessa förslag torde nämnda nya myndigheter böra upptagas

under fjärde avdelningen i 1 § stämpelförordningen. Motsvarande ändringar

böra även ske i lösenförordningen.

I en annan proposition (nr 223) till årets riksdag har föreslagits, att kronan

skall från och med ingången av år 1944 övertaga den väghållning, som

nu åvilar vägdistrikten. På grund härav och då vägdistrikten icke avses skola

framdeles taga befattning med vägväsendet, torde vad i 7 § stämpelförordningen

stadgas örn stämpel!riket tor vägdistrikt böra utgå. Under tiden för

avvecklingen av vägdistriktens ekonomiska lörvaltning bör dock vägdistiikt

äga åtnjuta stämpelfrihet för de expeditioner som äga samband med av
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 268.

vecklingen. Föreskrift härom torde böra upptagas såsom övergångsbestämmelse.

De vägnämnder och länsvägnämnder, vilka enligt sistnämnda proposition

skola efter vägväsendets förstatligande företräda de lokala intressena och vilkas

kostnader skola bestridas av statsmedel, torde böra befrias från stämpelavgift.

Även den riksvägnämnd, som enligt vad i propositionen föreslagits

skall inrättas i samband med vägväsendets förstatligande för att vara centralt

rådgivande organ, bör komma i åtnjutande av samma förmån. Bestämmelser

härom torde böra upptagas i 7 § stämpelförordningen.

Vad angår ikraftträdandet synas, med hänsyn till att omorganisationen av

domsagoförvaltningen avses skola träda i tillämpning den 1 juli 1943, de nu

föreslagna författningsändringarna böra gälla från och med samma dag. Undantag

härvidlag torde dock böra ske beträffande den med vägväsendets förstatligande

sammanhängande ändringen i 7 §, vilken torde böra träda i kraft

den 1 januari 1944. Däremot synas särbestämmelser i detta hänseende ej erforderliga

i fråga om de ändringar vilka betingas av inrättandet av överstyrelsen

för yrkesutbildning och av omorganisationen av den centrala försvarsförvaltningen.

De ändringar som böra vidtagas i förordningen angående expeditionslösen

och kungörelsen med föreskrifter angående tillämpningen av lagen örn viss

panträtt i spannmål kunna vidtagas i administrativ ordning. Ändringarna i

förordningen angående stämpelavgiften och förslaget till förordning angående

kommissionärsavgift i domsagorna böra däremot föreläggas riksdagen.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom finansdepartementet upprättats

förslag till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914

(nr 383) angående stämpelavgiften och

förordning angående kommissionärsavgift i domsagorna.

Föredraganden hemställer härefter, att sistberörda två förslag måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition

av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

■ 431373

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.