Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 191 i (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m
1943-05-14 · 54 sidor, varav 54 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 11,9 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 54 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:268, Med förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 191 i (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
1
Nr 268.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 191 i (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.; given Stockholms slott den 14 maj 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften och
förordning angående kommissionärsavgift i domsagorna.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 26S.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
Förslag
till
Förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften.
Härigenom förordnas, att 1, 3 och 7 §§ förordningen den 19 november 1914
angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
samt att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 5 §, av den
lydelse nedan sägs.
1 §•
I fråga om stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till följande
avdelningar:
Första avdelningen.
Skatteverket och poliskammaren vid Överståthållarämbetet; åklagarmyndigheten
i Stockholm; magistrater och övriga till statsförvaltningen hörande
myndigheter i städer och köpingar; till statsförvaltningen hörande myndigheter
i municipalsamhällen och därmed jämförliga samhällen; polischefer;
notarii publici; granskningsmän av biografbilder; bergmästare; direktioner
för sjömanshus; tullkamrar och tullinspektioner; biskopsämbeten; hovkonsistorium;
myndigheter, vilka handhava styrelsen eller förvaltningen vid statens
undervisningsanstalter;
ävensom alla statsmyndigheter, vilka icke finnas i denna eller övriga avdelningar
upptagna.
Andra avdelningen.
Underdomstolar på landet och i stad; vattendomstolar; krigsrätter.
Tredje avdelningen.
Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén, marinen och flygvapnet;
överståthållarämbetets kansliavdelningar; Kungl. Maj:ts befallningshavande
och till landsstaten hörande tjänstemän; poliskollegier; yrkesinspektörer
och underinspektörer inom yrkesinspektionen; fartygsinspektörer; justerare;
domkapitel; stiftsnämnder; lantmäterikontor; lantmätare.
1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 7 §§ SFS 1942:462 samt beträffande 3 § SFS 1928:317
(där förordningen i dess helhet är återgiven), 1930: 243, 1931: 169, 1932: 285, 1933:378, 1934:327,
1935:310, 1936:330, 1937: 511, 1938:323, 1939:330, 1940: 389, 1941:115,1942: 462 ävensom 1943: 72
och 149.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
Fjärde avdelningen.
Rikets hovrätter; krigsöverdomstolar; fångvårdsstyrelsen; försvarets civilförvaltning;
försvarets sjukvårdsförvaltning; krigsmaterielverket; försvarets
fabriksstyrelse; arméns fortifikationsförvaltning; arméförvaltningen; marinförvaltningen;
flygförvaltningen; lotsstyrelsen; generalpoststyrelsen; medicinalstyrelsen;
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; telegrafstyrelsen; järnvägsstyrelsen;
försäkringsrådet; riksförsäkringsanstalten; försäkringsinspektionen;
vattenfallsstyrelsen; socialstyrelsen; pensionsstyrelsen; kammarkollegium;
statskontoret; kommerskollegium; kammarrätten; generaltullstyrelsen;
statistiska centralbyrån; byggnadsstyrelsen; patent- och registreringsverket;
bank- och fondinspektionen; sparbanksinspektionen; riksräkenskapsverket;
kontrollstyrelsen; mynt- och justeringsverket; riksarkivet; skolöverstyrelsen;
överstyrelsen för yrkesutbildning; statens pensionsanstalt; lantmäteristyrelsen;
domänstyrelsen; lantbruksstyrelsen; egnahemsstyrelsen; skogsstyrelsen.
Femte avdelningen.
3 §.
I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här
nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande av vad i 4 § stadgas örn
inteckningskontrollstämpel, denna tariff:
Avskrift--------------—--
» av handling, på grund av vilken lagfart, inteckning
eller annan inskrivning sökes, varje
ark.....................................
» annan, varje ark..........................
Besiktning; se Protokoll.
Betyg över avlagt kunskapsprov utfärdat
av domkapitel .............................
av annan myndighet........................
» avflyttnings-, för sjöman; se Avflyttningsbetyg.
* annat; se Bevis.
Bevis angående domstols beslut —---tolk förordnad
.......................................
» örn inregistrering av bouppteckning...........
* angående inskrivningsdomares beslut, tecknat ä
företedd handling..........................
Där i lagfartsärende varken taxeringsvärdet eller
köpesumman för den egendom, som beviset
avser, uppgår till 1,000 kronor, vare beviset från
stämpel...................................
Meddelas i ett och samma ärende bevis å flera
handlingar, utgår stämpelavgift för allenast ett
bevis, dock att vad nu sagts icke skall gälla i
ärende angående utbyte av inteckningshandling.
1
Avd.
2
Avd.
3
Avd.
Kr. ö. Kr. ö. Kr. I ö.
50
6
-fritt
4
Avd.
Kr. lö
5
Avd.
Kr. ö
I _ I I
1
fritt
-fritt
-
fritt
4
Kungl. Majus proposition nr 268.
Likaledes skall, där i ärende rörande inteckning
i järnväg bevis tecknas å tryckta eller graverade
obligationer, som äro av lika lydelse eller skilja
sig endast i avseende å littera eller nummer, stämpelavgift
utgå för allenast ett bevis.
Bevis angående anteckning örn innehav av inteckningshandling
eller uppvisande av sådan handling.
.......................................
» å dom eller utslag, huruvida däremot är---
sådan förening.............................
» lagfarts-, angående fång till fast egendom, där
varken taxeringsvärdet eller köpesumman för den
egendom, som beviset avser, uppgår till 1,000
kronor ....................................
» örn registrering av elektrisk---även Intyg.
Kallelse å okända borgenärer i anledning av ansökning
örn tillstånd att nedsätta aktiebolags
kapital..................................
Kallelsebrev i anledning —---om sammanträde...
» i mål angående konkurs, ackordsförhandling
utan konkurs, boskillnad, kallelse å okända
borgenärer eller försäljning av utmätt fast
egendom.............................
Protokoll, varigenom---örn utmätningsed.....
» angående uppvisande av inteckningshand
ling.
...................................
* över ärenden — — — ekonomisk besikt
ning
...................................
* över annan besiktning, värdering, utmätning,
kvarstad eller dylik förrättning; lika med
Avskrift.
» angående inregistrering — — — beslutets
överklagande...........................
» annat:
som utgives till part, vilken utan särskild begäran
författningsenligt är skyldig att lösa
detsamma:
första arket ...........................
varje av de övriga.....................
som eljest utgives; lika med Avskrift.
1
Avd.
2
Avd.
3
Avd.
4
Avd.
5
Avd.
Kr. ö.
Kr. ö
Kr. ö.
Kr. ö
Kr. ö
-fritt
I
-frilt
-fritt
-
oi —
-fritt—
--fritt
! I I
-fritt -
fritt-fritt
-
-fritt -
Resolution, vilostånds----allt beräknat för varje
år, viloståndet medgivits att gälla.
» kommunikations-.......................
dock skall---elektrisk ström.....
» eljest innefattande huvudsakligt beslut,
tecknad å företedd handling............
1
1
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
5
1
2
3
4
5
Avd.
Avd.
Avd.
Avd.
Avd.
Resolution med rubrik; lika med Utslag under rubrik.
Se för övrigt 6 §.
Kr.
ö.
Kr.
ö.
Kr.
ö.
Kr.
ö.
Kr.
ö.
Stämning.........................................
Utslag under rubrik: \ t ■ ; : ; ; ,
som utgives till part, vilken utan särskild be- gäran författningsenligt är skyldig att lösa det- samma:
1
4
4
G
första arket ...............................
1
—
1
—
G
-,
20
—
40
—
varje av de övriga........................
som eljest utgives; lika med Avskrift.
Vederhäftighelsbevis; se Bevis.
Vidimation; se Bevis.
Viloståndsresolution; se Resolution.
1
1
4
4
10
5 §•
Angående stämpelavgift vid anlitande av kommissionär i domsaga är särskilt
stadgat.
. . : . ■ 7 §.
Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad.
Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:
akademier och statens---inrättning och kommun;
kommuner, vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd i alla mål
och ärenden rörande vägväsendet;
kyrkor;
pastorat i mål---överförmyndare.
Frihet från---inom yrkesinspektionen.
Konungen äger---utländska hamnar.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943 utom såvitt angår 7 §. Sistnämnda
paragraf träder i kraft den 1 januari 1944, dock skall vägdistrikt
även efter utgången av år 1943 under avvecklingen av sin verksamhet vara
befriat från stämpelavgift enligt 1 kap. i förordningen i alla mål och ärenden
rörande vägväsendet.
6
Kungl. Majda proposition nr 268.
Förslag
till
Förordning
angående kommissionärsavgift i domsagorna.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För uttagande och översändande av handlingar samt meddelande av
skriftliga underrättelser genom kommissionär i domsaga utgår stämpelavgift
(kommissionärsavgift) till belopp och i den ordning här nedan sägs.
2 §.
Kommissionärsavgiften utgör
för uttagande och översändande av expeditioner jämte ingivna handlingar
1 krona;
för anskaffande och översändande av avskrift, bevis eller annan handling
1 krona; samt
för meddelande av underrättelse 1 krona.
För ingivande till domaren av till kommissionären insända handlingar
utgår ej avgift.
Skall gravationsbevis uttagas och översändas i sammanhang med expedition
i inskrivningsärende, eller skall lagakraftbevis eller bevis om anmält vad
anskaffas i sammanhang med uttagande och översändande av utslag i målet,
eller erhåller kommissionären eljest av samma person samtidigt flera uppdrag
rörande samma ärende eller uppdrag att tillhandagå i flera ärenden,
utgår avgiften med 50 öre för varje uppdrag eller ärende utöver det första,
dock ej med sammanlagt högre belopp än 15 kronor. Vid samtidigt meddelande
av underrättelser rörande flera uppdrag eller ärenden beräknas ej
avgift för mera än ett meddelande.
Den som önskar genom kommissionären erhålla handling eller meddelande
med allmänna posten sig tillsänt är ock skyldig att bestrida nödig postbefordringsavgift.
3 §•
Från erläggande av kommissionärsavgift befrias
kronan;
häktad person, såvitt rörer mål angående brott, varför han sitter häktad;
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
7
person, som erhållit fri rättegång, beträffande expeditioner, bevis och andra
handlingar rörande målet;
medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller den
eljest är kunnig; dock att beträffande mål, där tillämpning av lagen om fri
rättegång kan komma i fråga, avgiftsfrihet äger rum endast för det fall, att
fri rättegång beviljats.
4 §.
Rörande utfört uppdrag för vilket avgift skall utgå skall kommissionären
upprätta kommissionärsnota, innehållande specificerad uppgift å vad uppdragsgivaren
har att erlägga.
5 §.
Kommissionärsnotan skall förses med stämplar till belopp motsvarande
den i notan angivna kommissionärsavgiften. Härvid användas enkla beläggningsstämplar,
varom förmäles i förordningen angående stämpelavgiften. Vad
eljest i samma förordning är stadgat om återfående av erlagd stämpelavgift,
om stämplarna och deras tillhandahållande, om tillsyn å stämpelavgiftens
utgörande, om uppbörd och redovisning samt om ansvar för överträdelse av
förordningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse med avseende å
stämpelavgift enligt denna förordning.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 14 maj
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga örn ändringar i lösenoch
stämpelförordningarna m. m.
Föredraganden anför följande.
I anledning av en till 1942 års riksdag avlåten proposition, nr 252, har
riksdagen beslutat godkänna i propositionen framlagda huvudgrunder för
en omorganisation av domsagoförvaltningen m. m., avsedd att träda i tilllämpning
den 1 juli 1943. Genom proposition, nr 198, till innevarande års
riksdag har Kungl. Majit bl. a. hemställt örn de anslag som erfordras för
genomförande av den sålunda i princip beslutade omorganisationen.
Reformen innebär bl. a. att häradshövdingarnas sportler skola indragas
till statsverket. I 1937 års domsagoutrednings betänkande, som låg till grund
för propositionen 252/1942, anfördes härom: De nuvarande lösenavgifterna
borde vid löneregleringens ikraftträdande indragas till statsverket, därvid
enligt § 5 i expeditionslösenförordningen i stället för lösen skulle utgå stämpel
till motsvarande belopp. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke de sammanlagda
stämpelavgifterna i detta sammanhang borde underkastas en allmän
revision. Emellertid torde i samband med processreformens genomförande
ett helt nytt system med rättegångsavgifter i stället för stämpel å domboksutdrag
komma att införas. I avbidan härå torde ej nu någon ändring i
gällande lösen- och stämpelsatser böra vidtagas. Stämpelavgifterna beträffande
inskrivningsväsendet torde även vara i behov av revision efter genomförande
av inskrivningsreformen och den nu förevarande löneregleringen. Sedan
avlöningssystemet frigjorts från lösenavgiftema och dessa omvandlats
till stämpelavgifter, kunde avgifternas belopp mera fritt bestämmas i enlighet
med vad ur sakliga synpunkter funnes lämpligt.
I propositionen 252/1942 anslöt sig föredragande departementschefen till
domsagoutredningens förslag rörande förvandling av lösenavgifterna till
Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 9
stämpel. Han uttalade därvid även den meningen, att beloppen borde undergå
vissa jämkningar.
Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har i skrivelse den 14 januari
1941 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en översyn av
förordningen angående expeditionslösen, därvid de vid stadsdomstolarna
utgående lösenavgifterna borde höjas till skäliga belopp. I skrivelsen framhölls
bland annat, att ett stort antal befattningshavare vid stadsdomstolarna,
vilka vore berättigade att uppbära lösenavgifter, fått sina sportelinkomster
avsevärt minskade under år 1940. Styrelsen erinrade vidare örn att de stadskommuner,
vilka i stället för vederbörande befattningshavare uppbure till
magistraten och rådhusrätten inflytande lösenmedel, måst vidkännas en allmän
minskning av dylika inkomster. De lösenbelopp, som stadsdomstolarna
eller vid dem anställda befattningshavare ägde uppbära, torde vara avsedda
dels till att bereda viss mindre ersättning till befattningshavaren för utfört
arbete, dels ock till att bestrida kostnaderna för diarieföring, blanketter, papper,
utskrift, skrivmateriel m. m. I åtskilliga fall täckte nu utgående lösenbelopp
icke ens kostnaderna för protokollsutskrifter och andra direkta kansliutgifter.
Såsom exempel på avgifter, vilka borde väsentligt höjas, har styrelsen
nämnt lösen för protokoll och avskrifter, kommunikalionsresolutioner.
stämningar och vederhäftighetsbevis.
På hemställan av chefen för justitiedepartementet beslöt Kungl. Maj:t den
25 september 1942 bemyndiga departementschefen att tillkalla högst tre sakkunniga
för verkställande av utredning rörande de frågor som här berörts.
Såsom direktiv för utredningen anförde föredraganden därvid följande.
Förslag bör av de sakkunniga framläggas till de ändringar i lösen- och
stämpelförordningarna som lämpligen böra genomföras i samband med domsagoreformen.
Härvid bör jämväl upptagas spörsmålet örn de nuvarande
kommissionärsarvodena. Enligt domsagoutredningens förslag skulle dessa
arvoden indragas till statsverket samt förvandlas till stämpelavgifter å motsvarande
belopp, och i enlighet härmed har i ett sedermera inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till ny domsagostadga icke upptagits bestämmelser
om kommissionärsarvodenas belopp. I samband med utredningen av
dessa frågor bör även uppmärksammas önskvärdheten av att enhetliga debiteringsnormer
komma till användning. I detta hänseende kan det måhända
finnas påkallat att förtydliga vissa bestämmelser eller utfärda nya föreskrifter,
t. ex. angående debitering i inskrivningsärenden av avgift för äganderätts-
eller andra åtkomstbevis. Vidare bör utredas, i vilken omfattning en
höjning bör företagas av vissa hithörande lösen- och stämpelavgifter. I första
hand bör utredningen avse lösen och stämpel å expeditioner som utgå från
underdomstolarna, men även lösen- och stämpelbeloppen hos andra myndigheter
böra inbegripas i den utsträckning det befinnes påkallat för att uppnå
önskvärd enhetlighet. Vid utredningen bör övervägas huruvida eventuella
bestämmelser örn höjning av avgifterna böra bliva av blott tillfällig natur i
likhet med de bestämmelser som år 1018 utfärdades angående provisorisk
ökning av vissa lösenbelopp. Utredningen bör såvitt angår stadsdomstolarna
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
icke åsyfta åtgärder av lönereglerande karaktär. Sådana åtgärder böra i den
män det erfordras vidtagas i annan ordning.
Jämlikt bemyndigandet tillkallade chefen för justitiedepartementet genom
beslut den 25 september 1942 byråchefen för lagärenden inom departementet,
hovrättsrådet Nils Regner, häradshövdingen Björn Zetterstrand och rådmannen
Folke Höijer att såsom sakkunniga inom departementet biträda med
verkställande av nämnda utredning.
Med skrivelse den 31 december 1942 avlämnade de sakkunniga promemoria
med förslag till ändringar i lösen- och stämpelförordningarna m. m.
(statens off. utredn. 1942: 61).
Över promemorian ha, efter remiss, yttranden inkommit från hovrätterna,
statskontoret, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms,
Uppsala, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.
Tillfälle att avgiva yttrande har beretts samtliga domhavande samt magistrater
och rådhusrätter, stadskollegiet i Stockholm samt drätselkamrarna i de
trettiotre städer där lösen tillfaller stadens kassa, föreningarna Sveriges häradshövdingar
och Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska
bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan,
föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd och svenska stadsförbundet.
I anledning härav ha yttranden inkommit från åtta domhavande, nitton
magistrater och rådhusrätter, nitton drätselkamrar samt i övrigt från samtliga
utom advokatsamfundet.
Huvudgrunderna i förslaget.
Lösenavgiften för expeditioner utfärdade av offentlig myndighet regleras
genom förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883. Nu gällande
förordning angående stämpelavgiften är av den 19 november 1914. I
båda förordningarna hänföras de offentliga myndigheter, som här komma
i fråga, till fem särskilda avdelningar. Lösen- och stämpelsatsema för
utgående expeditioner äro bestämda till belopp som till stor del äro olika för
skilda myndigheter; i regel äro avgifterna större för expeditioner utfärdade
av högre myndighet. Båda förordningarna ha efter sin tillkomst undergått
ett flertal ändringar. Av dessa må för underdomstolamas vidkommande särskilt
nämnas de som stodo i samband med inskrivningsväsendets reformering
genom lagstiftning under år 1932. Ytterligare äro att anteckna vissa av
kristiden i samband med förra världskriget föranledda höjningar av stadgade
avgiftsbelopp, genomförda beträffande lösenförordningen genom en
kungörelse den 18 oktober 1918 — till en början med endast provisorisk giltighet
— och beträffande stämpelförordningen genom en förordning den
15 juni 1922.
Stämpelavgifterna tillfalla statsverket. Lösenavgifterna däremot tillkommo
ursprungligen vederbörande befattningshavare såsom bidrag till deras avlö
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
11
ning. I samband med verkställda löneregleringar har emellertid beträffande
det stora flertalet myndigheter bestämts, att lösenavgifterna skola redovisas
till statsverket. Senast har genom kungörelsen den 30 oktober 1941 bestämmelse
av denna innebörd meddelats i fråga om alla de myndigheter beträffande
vilka civila eller militära avlöningsreglementet eller civila eller
militära icke-ordinariereglementet äro gällande. För de fall då expeditionslösen
skall redovisas till statsverket gäller enligt § 5 lösenförordningen att
lösen ej debiteras å expeditionen men att i stället — med vissa undantag —
stämpel till motsvarande belopp skall utgå.
Av de myndigheter, hos vilka lösen alltjämt icke skall redovisas till statsverket,
äro underdomstolarna de utan jämförelse viktigaste. Vad stadsdomstolama
angår ha i ett flertal städer i samband med löneregleringar för
rådhusrätts- och magistratsledamöter träffats bestämmelser av innehåll, att
dem tillkommande lösen skall ingå till stadens kassa. Sådana bestämmelser
äro numera med få undantag gällande i alla större städer. I ett stort antal
mindre och medelstora städer utgör lösenintäkten dock alltjämt en avsevärd
del av befattningshavarnas inkomster av tjänsten.
Vid underdomstolarna på landet ha lösenavgifterna hittills tillfallit häradshövdingarna,
av vilkas inkomster de utgjort en mycket väsentlig del. Enligt
den förut nämnda omorganisationen av domsagoförvaltningen m. m. skola
emellertid häradshövdingarnas sportler indragas till statsverket. Den därmed
förbundna löneregleringen för häradshövdingarna innebär nämligen att dessa
befattningar inordnas under det civila avlöningsreglementet. Jämlikt § 5 i
lösenförordningen och nyssnämnda kungörelse av år 1941 följer härav att
den lösen som förut tillkommit häradshövdingarna skall övergå till stämpel.
De sakkunniga ha erinrat att domsagoreformen av skäl som nu anförts
icke i och för sig påkallade någon förändring i lösen- och stämpelförordningarna.
De lia emellertid framhållit att, såsom domsagoutredningen yttrat,
sedan häradshövdingarnas rätt till lösen upphört och hänsyn således icke vidare
behövde tagas till lösensatsernas inverkan på häradshövdingarnas inkomster,
för lantdomstolarnas vidkommande möjlighet yppades att mera fritt
bestämma lösensatserna i enlighet med vad av sakliga skäl kunde befinnas
lämpligt.
Härvid lia de sakkunniga ansett i främsta rummet böra övervägas, huruvida
den skiljaktighet som för närvarande består mellan lant- och stadsdomstolarna
alltjämt bör upprätthållas.
Rörande de nuvarande förhållandena i detta hänseende lia de sakkunniga
anfört:
I såväl liisen- som stämpelförordningen hänföras lantdomstolarna till den
andra av de avdelningar, vari de offentliga myndigheterna äro fördelade.
Stadsdomstolarna åter tillhöra jämte magistraterna första avdelningen. Med
allenast få undanlag gälla olika lösen- och stämpelsatser för dessa avdelningar.
I många fall råder olikhet i sammanlagda avgiftsbeloppen, och i den
män dessa äro lika föreligger i regel en skiljaktig fördelning av den totala
expeditionsavgiften mellan lösen och stämpel. Endast beträffande ett fåtal
expeditioner råder full överensstämmelse mellan debiteringsnormerna. Så
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 268.
som exempel må nämnas följande: en avskrift om ett ark betingar vid stadsdomstol
2 kronor i lösen och 1 krona i stämpel medan lösen vid lantdomslol
är 1 krona lägre; för part utskrivet utdrag av domboken om ett ark drager
i båda fallen en kostnad av 4 kronor varav i stad 3 kronor men på landet
2 kronor utgöres av lösen; lösen för kallelsebrev, meddelanden och underrättelser
enligt konkurslagen är i stad dubbelt så hög som på landet; kostnaden
för vanliga inskrivningsärenden rörande fast egendom uppgår, bortsett från
lagfartsbevisen och inteckningskontrollstämpel, överallt till 6 kronor 50 öre
därav lösen utgör på landet 4 kronor men i stad 5 kronor; gravationsbevis
rörande en fastighet betingar i stad en lösenavgift av i allmänhet 3 kronor
75 öre medan på landet motsvarande avgift är 2 kronor 25 öre.
De sakkunniga lia ansett sig böra föreslå att, så långt detta vore möjligt,
enahanda avgiftsbelopp fastställas att gälla för expeditioner från samtliga
underdomstolar. Till stöd härför ha de anfört:
Uppenbarligen är det ett önskemål att expeditioner av samma slag skola
betinga samma totala kostnad, vare sig de utfärdas av underdomstol på landet
eller av underdomstol i stad. Angelägenheten härav har framhållits såväl
i det under år 1882 avgivna kommittébetänkande, vilket legat till grund
för lösenförordningen, som i den av Kungl. Majit till 1922 års riksdag avlåtna
propositionen angående de förut omnämnda höjningarna av vissa i stämpellörordningen
upptagna avgiftsbelopp. Fördelningen av det för en expedition
utgående totala avgiftsbeloppet på lösen och stämpelavgift kan väl anses likgiltig
för den som har att lösa expeditionen, men det måste dock anses önskvärt
att även denna fördelning i den mån så är möjligt genomföres på samma
sätt vid de olika slagen av underdomstolar. Att lösenavgifterna hittills utgått
med högre belopp i städerna än på landet har uppenbarligen stått i samband
med städernas skyldighet att själva svara för kostnaderna för rättsskipningen.
Genom de högre lösenbeloppen lia städerna, direkt eller indirekt, erhållit bidrag
till dessa kostnaders täckande. Bortsett från några enstaka undantagsfall
synes det icke kunna ifrågakomma att sänka de lösenbelopp, som för
närvarande utgå för stadsdomstolarnas expeditioner. Då emellertid i fråga
örn lantdomstolarnas expeditioner fördelningen av lösen- och stämpelbeloppen
numera saknar betydelse föreligger icke något hinder mot att beträffande
dessa expeditioner höja lösensatserna till samma belopp som gälla vid stadsdomstolarna
och i motsvarande mån sänka stämpelbeloppen. I den mån de
totala avgifterna på landet understiga motsvarande belopp i städerna synes
en ökning av de förra avgifterna vara motiverad, ej minst med hänsyn till
den .stegring av förvaltningskostnaderna som kan beräknas uppstå genom
domsagoref ormen.
På några punkter lia de sakkunniga funnit enhetlighet icke kunna uppnås.
Undantagen gälla vissa avgifter vid inregistrering av bouppteckning och
lagfart å överlåtelse av fast egendom vilka utgå i städerna men sakna motsvarighet
på landet. De sakkunniga ha ansett det icke kunna ifrågasättas
att utsträcka de åsyftade avgiftsbestämmelserna att gälla även för landet.
Med hänsyn till avgifternas betydelse för städerna eller vederbörande befattningshavare
har det ej heller synts de sakkunniga böra ifrågakomma att
i detta sammanhang avskaffa berörda avgifter. I nämnda hänseenden har
därför i förslaget bibehållits den nuvarande olikheten mellan land och stad.
Vissa jämkningar av bestämmelserna ha emellertid föreslagits av de sakkunniga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
13
Den likformighet som vid utredningen eftersträvats har i förslaget även genomförts
i formellt hänseende genom att underdomstolar i stad, som nu
höra till första avdelningen i lösen- och stämpelförordningarna, överförts till
andra avdelningen, som för närvarande omfattar underdomstolar på landet
och vattendomstolar. I samband med denna överflyttning, som jämväl avser
polisdomstolar, ha även de övriga domstolsmyndigheter som nu tillhöra första
avdelningen, nämligen krigsrätter samt konsulardomare och konsularrätt,
hänförts till andra avdelningen, som därmed kommer att omfatta samtliga
domstolar i första instans. Magistraterna ha däremot fått kvarstå i första
avdelningen.
De sakkunniga lia anmärkt att — när vid lantdomstolarna även de nuvarande
lösenavgifterna framdeles skola redovisas i form av stämpel — det till
synes läge närmast till hands att utesluta dessa domstolar ur lösenförordningen
och i stället införa de totala expeditionsavgifterna i stämpelförordningens avgiftstariff.
Såsom skäl för att icke föreslå någon sådan omläggning av de nuvarande
bestämmelserna ha de sakkunniga anfört:
Då stadsdomstolarna alltjämt måste kvarstå i lösenförordningen, skulle
med ett dylikt förfaringssätt någon enhetlighet i formellt hänseende mellan
underdomstolarna icke kunnat ernås. Vidare skulle i fråga om stämpelförordningen
ha erfordrats en ingående omarbetning, som inneburit upptagande
däri av ett flertal nya rubriker vilka nu förekomma endast i lösenförordningen.
Samma rubriker skulle ändock med hänsyn till stadsdomstolarna alltjämt
måst kvarstå i sistnämnda författning. Slutligen innehåller lösenförordningen
vissa allmänna bestämmelser örn expeditioner från offentliga myndigheter,
vilka bestämmelser även i fortsättningen skola gälla beträffande lantdomstolarna.
Att expeditionsavgifterna för dessas vidkommande enligt förslaget
bliva bestämda i två författningar innebär icke någon olägenhet av betydelse,
helst som befattningshavarna äro vana härvid. Avförande ur lösenförordningen
har ej heller tidigare ansetts påkallat beträffande de många myndigheter
vilkas lösen i samband med löneregleringar indragits till statsverket.
Det kan emellertid förtjäna att tagas under övervägande huruvida icke framdeles,
exempelvis i samband med införande av rättegångsavgifter i anslutning
till processreformens genomförande, samtliga avgifter för expeditioner härrörande
från domstolarna böra regleras genom en enhetlig författning.
I detta sammanhang lia de sakkunniga påpekat att av hänvisningen i § 5
lösenförordningen till 7 § stämpelförordningen framginge att frihet från sådana
i lösenförordningen stadgade avgifter, som enligt förstnämnda paragraf
skulle uttagas genom stämpelbeläggning, komme att äga rum i samma utsträckning
som beträffande avgift vilken direkt angåves i stämpelförordningen,
så att t. ex. protokollsexpeditioner till part, som i målet erhållit fri rättegång,
ej .skulle påföras stämpelavgift av något av dessa slag.
Jämte det de sakkunniga sökt avskaffa skillnaden i expeditionsavgifter vid
underdomstolarna på landet och i stad lia de eftersträvat förenkling och förtydligande
av nu gällande bestämmelser. Härvid lia även en del i förordningarna
nu förekommande rubriker uteslutits med hänsyn till den ringa förekomsten
av därmed avsedda expeditioner. Vissa nya rubriker lia i stället införts.
Det i direktiven omnämnda önskemålet, alt enhetliga debiteringsnor
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
mer må komma till användning, ha de sakkunniga ansett böra tillgodoses genom
vissa allmänna bestämmelser i § 6 i lösenförordningen. Det föreslås sålunda
dels att fullmakter och andra sådana behörighetshandlingar endast då
det finnes påkallat av särskilda omständigheter må ordagrant intagas i dombok
eller protokoll, samt dels att myndighet ej, med mindre särskilda skäl
därtill föranleda, i mål eller ärende må påfordra företeende av eller utan särskild
begäran utfärda bevis rörande förhållanden, varom hos myndigheten
förda rotlar, diarier eller andra sådana handlingar innehålla upplysning.
Den översyn av författningarna som de sakkunniga verkställt har i enlighet
med direktiven i främsta rummet avsett sådana expeditioner som utfärdas
av underdomstolama. Endast i ringa mån ha till prövning upptagits frågor
som beröra andra myndigheter. Till följd av begränsningen av utredningsuppdraget
ha de sakkunniga ansett sig förhindrade att behandla spörsmål som
uteslutande angå andra myndigheter än domstolarna.
För bedömande av frågan om avgiftsbeloppens storlek ha de sakkunniga
låtit utföra vissa beräkningar rörande sportelinkomsterna och förvaltningsutgiftema
vid stadsdomstolarna dels år 1930, vilket valts till utgångspunkt,
dels åren 1938—1941. Resultaten av dessa beräkningar redovisas i tre tabeller,
avseende sportelinkomster, förvaltningsutgifter och behållen sportelinkomst.
De sakkunniga ha i anslutning härtill uttalat att enligt vad tabellerna utvisade
sportelinkomsterna, vilka tidigare hållit sig vid en ganska konstant nivå,
från och med år 1940 avsevärt sjunkit. Minskningen från år 1930 till och med
år 1941 utgjorde i genomsnitt 23 procent. Föi’valtningskostnaderna däremot
hade från år 1930 oavbrutet ökats, till och med år 1939 med i medeltal omkring
28 procent. Dessa förändringar hade beträffande de behållna sportelinkomsterna
medfört en mycket betydande minskning, som från år 1930 till
och med år 1941 i genomsnitt utgjorde icke mindre än 72 procent.
Beträffande minskningen av sportelinkomsterna ha de sakkunniga anfört:
Minskningen torde väsentligen vara att tillskriva en av kristiden beroende
nedgång i de mera lösengivande ärendenas antal. Bidragande orsaker torde
vara dels den år 1940 vidtagna reduktionen av ersättningen för förlorad lösen
till följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande och dels viss minskning av
antalet civilmål. Den genom civilmålens nedgång uppkomna inkomstminskningen
torde endast i ringa mån ha uppvägts av inkomstökning genom en
stegring av antalet brottmål, vilka lämna förhållandevis ringa lösen. Till
minskningen av sportelinkomsterna torde även ha medverkat att vissa grupper
av magistratsärenden överflyttats till länsstyrelser och, i fråga örn vissa
städer, till poliskammare.
I fråga om förvaltningsutgifterna bör nämnas att de gjorda beräkningarna,
enligt vad de sakkunniga meddelat, begränsats att avse sådana kostnader, för
vilka i fråga om häradsrätterna statsverket efter domsagoreformens genomförande
har att svara, eller således kostnaderna för avlöning av skriv- och
expeditionsbiträden samt för skrivmaterialier, böcker och dylikt.
För år 1941 uppgingo dessa utgifter i samtliga städer till 1,411,800 kronor.
Till jämförelse härmed ha de sakkunniga påpekat att de utav städerna år
1941 utbetalade avlöningarna till borgmästare och rådmän jämte övrig rätts
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.
15
bildad personal vid rådhusrätterna och magistraterna beräknats uppgå till
en summa av 5,700,000 kronor.
Beträffande förvaltningsutgifternas stegring lia de sakkunniga funnit en avsevärd
skillnad förefinnas mellan olika grupper av städer; särskilt anmärkningsvärd
vore skillnaden mellan städer, i vilka befattningshavarna helt eller
till väsentlig del avlönades medelst sportler, och städer varest sportlerna indrägt
till stadens kassa. Enligt tabellerna uppgår stegringen t. o. m. år 1939
i genomsnitt för de förra till 12.7 procent och för de senare till 30.5 procent.
Angående ökningen av förvaltningsutgifterna t. o. m. år 1939 och utvecklingen
därefter ha de sakkunniga yttrat:
Av vikt för frågan om höjning av lösenavgifterna torde i första hand vara,
huruvida och i vad mån den stegring av förvaltningsutgifternas totalsumma,
som utredningen visar, har 6in grund i ökning av arbetsuppgifterna eller
föranletts av höjning av lönenivån för den vid domstolarna anställda personalen
och ökade priser i övrigt. En undersökning av arbetsbördan vid stadsdomstolama
åren 1930 och 1939 visar att en viss förskjutning skett i fråga
om göromålens art, i det att civilmålen minskat och brottmålen ökat i antal,
varjämte inskrivningsärendenas antal i någon mån stigit. Den totala arbetsbördan
torde emellertid ha förblivit i stort sett oförändrad. Den under
åren före kriget inträdda ökningen av förvaltningskostnaderna torde därför
bero på andra orsaker, i främsta rummet på en förbättring av de icke rättsbildade
biträdenas ställning beträffande såväl avlöning som arbetsförhållanden
i övrigt. Av väsentlig betydelse för denna utveckling, till vilken motsvarighet
finnes även på andra arbetsområden, torde ha varit att personalens
avlöning under ifrågavarande tid i allt flera fall övertagits av städerna.
Den allmänna stegring av löne- och prisnivån som ägt rum efter krigets
utbrott har inverkat även å stadsdomstolarnas förvaltningsutgifter. Vilken
betydelse prisstegringen haft speciellt för stadsdomstolarna, kan icke direkt
utläsas ur de införskaffade sifferuppgifterna. På grund av minskningen under
krisåren av antalet ärenden, särskilt inskrivningsärenden, och därav föranledd
besparing av utgifter kunna siffrorna för de olika åren nämligen icke
anses fullt jämförbara. Erfarenheten angående prisstegringens inverkan —
särskilt å lönenivån, vilken faktor i detta sammanhang torde vara av avgörande
betydelse — synes emellertid berättiga till antagandet, att den avprisstegringen
föranledda ökningen av förvaltningskostnaderna kan beräknas
till i genomsnitt minst 20 å 25 procent. Stegringen av kostnaderna torde liksom
under tiden före kriget vara avsevärt mindre i de städer där de icke rättsbildade
biträdena avlönas av befattningshavarna.
Sammanfattningsvis ha de sakkunniga uttalat, att då stegringen av förvaltningskostnaderna
vid rådhusrätterna och magistraterna från år 1930
t. o. m. år 1939 beräknats utgöra 28 procent samt den av kristiden föranledda
ytterligare kostnadsökningen torde uppgå till minst 20 å 25 procent av kostnaderna
år 1939, kunde den sammanlagda kostnadsökningen från år 1930
till och med år 1942 beräknas ulgöra åtminstone omkring 55 procent.
De sakkunniga ha funnit att förvaltningskostnadernas stegring bör föranleda
en lösenförhöjning och att därvid bör beaktas icke blott den ökning avkostnaderna
som ägt rum före kriget utan även i viss mån den .senare inträdda
kostnadsstegringen. Däremot borde minskningen i och för sig av sportelinkomsterna
icke läggas till grund för en höjning av lösensatserna. Härom
lia de sakkunniga anfört:
16
Kung!. Majlis proposition nr 268.
Det ligger i sakens natur att den som uppbär inkomster i form av sportler
måste till en viss grad finna sig i en av konjunkturförhållandena betingad
nedgång i dessa inkomster, liksom å andra sidan en av andra konjunkturer
föranledd höjning av inkomsterna kommer honom till godo. Detta utesluter
dock icke att åtgärder kunna anses påkallade för att bereda den sportelberättigade
ersättning vid en mera markerad minskning av inkomsterna, i synnerhet
om denna kan förväntas bliva av mera stadigvarande natur. Beträffande
den i förevarande fall uppkomna minskningen synes den, åtminstone
till väsentlig del, ha varit av sådan art att en återgång torde kunna förväntas
vid återinträdandet av mera normala förhållanden. Med hänsyn härtill och
till uttalandet i direktiven, att de sakkunnigas uppdrag icke borde åsyfta åtgärder
av lönereglerande karaktär, ha de sakkunniga icke ansett ett förslag
till höjning av lösen böra grundas å minskningen i och för sig av sportlerna.
Stegringen av förvaltningskostnaderna utgör däremot enligt de sakkunnigas
mening ett förhållande på grund varav berättigade anspråk kunna Tesås
på en lösenförhöjning. Detta gäller i första hand den ökning av kostnaderna
som ägt rum före kriget. Denna ökning, vilken väsentligen sammanhänger
med förbättringen av den icke rättsbildade personalens ställning, kommer med
all säkerhet att bliva bestående. En fortsatt utveckling mot bättre avlöningsvillkor
för denna personalgrupp kan därjämte för rådhusrätternas vidkommande
förväntas. Den förbättring av den icke rättsbildade personalens löneförhållanden,
som i fråga om häradsrätterna kommer att ske genom domsagoreformen,
torde härvidlag icke bliva utan betydelse för städerna, där lönerna
för motsvarande befattningshavare i gemen torde ligga på avsevärt
lägre nivå. .
Den till följd av krisförhållandena inträdda kostnadsstegrmgen — tor vilken
i motsats till förhållandet på de flesta andra områden någon kompensation
ej utgått — kan i detta sammanhang icke heller lämnas obeaktad. Pa
grund av kostnadsstegringens grad och varaktighet samt omöjligheten att beräkna,
när återgång till mera normala förhållanden kan ske, torde även denna
stegring kunna anses motivera en höjning av sportelsatserna, detta så mycket
mera som utgiftsstegringen i förening med sportelminskningen medfört
en avsevärd nedgång av den behallna inkomsten samtidigt som de allmänna
levnadskostnaderna stigit.
De av de sakkunniga verkställda undersökningarna ha, såsom förut nämnts,
begränsats till att avse förhållandena i städerna. I fråga om häradsrätterna
har någon undersökning av förvaltningskostnaderna ej verkställts av de sakkunniga.
De lia emellertid funnit det motiverat att låta höjningen gälla även
dessa domstolar. Till grund härför ha de, jämte vad förut anförts om önskvärdheten
av att likställa underdomstolarna i avgiftshänseende, åberopat den
ej oväsentliga ökning av statsverkets kostnader som domsagoreformen medför.
Med avseende å det närmare genomförandet av förslaget om lösenförhöjning
ha de sakkunniga yttrat:
Genomförandet av en på utgiftsstegringen grundad höjning av sportelsatserna
erbjuder vissa svårigheter. Med hänsyn till att sportelinkomsterna regelmässigt
lämna överskott till befattningshavarnas avlöning skulle en höjning,
sorn medförde en större eller mindre ökning även av delta överskott, vara att
jämställa med en sådan lönereglering som enligt direktiven icke bör ske i förevarande
ordning. Vid beräknandet av den ökning av förvaltningskostnaderna,
som bör föranleda till en höjning av sportelsatserna, måste vidare bortses från
de kostnader som äro förbundna med magistraternas rent kommunala göromål.
Icke heller kan det utan vidare anses riktigt alt genom en höjning av lö
-
Kunni. Majlis proposition nr 268.
17
sensatsema söka uppväga en kostnadsökning som sammanhänger med göromål
vilka icke inbringa någon lösen; en kompensation i detta hänseende bör
icke ske genom att lösen för övriga expeditioner höjes utöver vad som i och
för sig kan anses skäligt för dessa. Nu anförda omständigheter måste beaktas
vid bestämmandet av den totala sportelökning som kan böra åvägabringas
genom en lösenhöjning.
Den höjning av lösenavgifterna, som i genomsnitt anses skälig, bör icke i
samma grad drabba alla olika slag av expeditioner. I fråga om varje särskild
expedition måste hänsyn tagas till förhållandet mellan lösensatsen för expeditionen
och den därmed förenade kostnaden, vari även ingår en andel av de
allmänna förvaltningskostnaderna. Vidare måste beaktas en mångfald andra
omständigheter som medföra att avgiften för en viss expedition bör sättas
lägre eller högre än för en annan.
Från nu angivna utgångspunkter lia de sakkunniga funnit att lösenhöjningar
i främsta rummet borde ske i fråga om domboksexpeditioner och vissa
andra till rättegångsväsendet hörande expeditioner. Beträffande expeditioner
i samband med inskrivningsväsendet borde däremot endast ske mindre höjningar.
I avseende härå lia de sakkunniga anfört:
Till domboken hörande mål och ärenden representera de viktigaste och
mest maktpåliggande arbetsuppgifterna inom rättsvården och taga i enlighet
härmed i anspråk största delen av den mera kvalificerade rättsbildade personalens
arbetskraft. Såväl med hänsyn härtill som till de avsevärda kostnader
vilka äro förenade med expeditionerna måste de nu gällande lösensatserna
anses vara alltför låga; de täcka knappast iner än de rena utskriltskostnaderna.
Vidkommande dessa expeditioner synes därför en jämförelsevis betydande
lösenhöjning vara väl motiverad. I förhållande till övriga rättegångskostnader
torde en sådan höjning för parterna vara av underordnad betydelse.
En förhållandevis stor lösenhöjning har även ansetts böra ske i fråga örn
vissa andra till rättegångsväsendet hörande expeditioner, bl. a. stämningar och
kommunikationsresolutioner. I några fall har emellertid ansetts skäligt att
företaga en mot lösenhöjningen helt eller delvis svarande nedsättning av stämpelavgiften.
Expeditioner i ärenden rörande inskrivningsväsendet betinga för närvarande
relativt höga avgifter. Detta torde i och för sig vara motiverat med hänsyn
till de allmänna omkostnaderna för fastighetsboks- och fastighetsregisterväsendet
samt skillnaden mellan de egentliga rättegångsärendena, å ena, och de
till den frivilliga rättsvården hörande ärendena, å andra sidan. Då i fråga örn
inskrivningsärendena jämförelsevis ringa del av lösenavgifterna motsvaras
av löpande förvaltningskostnader, synes den höjning av lösensatser som nu
ifrågakommer böra bliva förhållandevis mindre för expeditioner i dylika
ärenden än i fråga om åtskilliga andra expeditioner. Härtill kommer att avgifterna
i inskrivningsärenden i väsentliga delar reglerats så sent som under
åren 1932 och 1934.
Förslaget innebär emellertid icke endast avgiftshöjningar. I några fall ha
föreslagits nedsättningar av avgifter som de sakkunniga ansett vara alltför
höga.
De sakkunniga lia anmärkt, att vid avvägningen av de olika lösensatserna
någon avgörande betydelse icke kunnat tillmätas den inverkan höjningen i
det särskilda fallet kunde få för den enskilde sportelberältigade befaltnings
Biliang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 26S. 2
18 Kunni Maj.ts proposition nr 268.
havaren men att de sakkunniga eftersträvat att höjningarna icke skulle verka
ensidigt.
Några av de föreslagna ändringarna beröra även andra myndigheter än
underdomstolarna. De sakkunnigas syfte har därvid varit att uppnå önskvärd
enhetlighet.
I fråga om de ekonomiska verkningarna av de föreslagna ändringarna må
nämnas följande. Enligt av de sakkunniga verkställda överslagsberäkningar
torde ändringarna i lösensatser för stadsdomstolarna medföra en höjning av
sportelinkomsterna med i runt tal 350,000 kronor om året, motsvarande 35
procent av förvaltningsutgifterna vid rådhusrätterna och magistraterna år
1930. ökningen av sportelinkomsterna motsvarar således ungefär två tredjedelar
av den till 55 procent beräknade sammanlagda kostnadsstegringen
sedan sistnämnda år. Vid beräkningarna ha de sakkunniga utgått från medeltalet
mål och ärenden åren 1937—1941, därvid dock i saknad av publicerat
statistiskt material för år 1941 antalet mål och ärenden detta år antagits
ha varit i stort sett detsamma som år 1940.
För statsverket skulle ändringarna medföra en inkomstökning som de sakkunniga
antagit komme att snarare över- än understiga 500,000 kronor om
året.
Vad angår frågan, huruvida de föreslagna avgiftsändringama böra tilläggas
giltighet allenast för viss begränsad tid, ha de sakkunniga funnit övervägande
skäl tala för att så icke bör ske. De ha därvid anfört, att avgifter som
sammanhänga med rättegångsmålen måste antagas komma att undergå en
reglering i samband med processreformens genomförande och att de i övrigt
föreslagna ändringarna icke synts vara av annan natur än att de borde äga
bestånd även under de förändrade förhållanden, som kunde förväntas efter
krigets slut. Med hänsyn härtill syntes det ej föreligga tillräcklig anledning att
nu stadga någon särskild tidsbegränsning för bestämmelsernas giltighet.
Slutligen ha de sakkunniga till behandling upptagit frågan örn förvandling
av de nuvarande kommissionärsarvodena i domsagorna till stämpelavgifter.
Förslagets innebörd i denna del skall senare beröras.
Yttranden rörande huvudgrunderna i förslaget.
Förslaget har lämnats utan erinran av hovrätten för övre Norrland, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala och Malmöhus län, en domhavande, sex
magistrater och rådhusrätter, tretton drätselkamrar, jordbrukskreditkassan
och stadsförbundet, övriga yttranden äro i huvudsak tillstyrkande eller innehålla
uttalanden endast rörande detaljfrågor. Förslaget avstyrkes i väsentliga
delar av statskontoret. Även stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd
och drätselkammaren i Luleå få anses avböja detsamma.
I vad förslaget innebär att enhetliga bestämmelser skola gälla
för lant- och stadsdomstolar har det så gott som undantagslöst vunnit gillande
i yttrandena. Detsamma gäller beträffande de förenklingar och
förtydliganden som de sakkunniga föreslagit. Svea hovrätt uttalar sålunda
att hovrätten delade de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
19
av enhetliga debiteringsnormer vid lant- och stadsdomstolarna och att hovrätten
likaledes tillstyrkte vad de sakkunniga föreslagit i syfte att förtydliga
och förenkla vissa bestämmelser i förordningarna. Hovrätten ansåge det emellertid
böra övervägas, om icke i vissa avseenden ytterligare åtgärder i förtydligande
syfte lämpligen borde vidtagas. Hovrätten över Skäne och Blekinge
yttrar att det syntes välgrundat att i samband med de föreslagna avgiftshöjningarna
sådana ändringar vidtoges i förordningarna, att enahanda avgiftsbelopp,
så långt detta vore möjligt, fastställdes att gälla för expeditioner
från samtliga underdomstolar. Överståthållarämbetet finner det vara av
godo att i förslaget eftersträvats ett utjämnande av de olikheter i avseende
å avgifter för samma slags expeditioner som råda mellan de olika myndigheterna.
Även statskontoret förklarar sig principiellt helt instämma med de sakkunniga
däri, att enhetlighet i fråga om lösen- och stämpelavgifterna vöre
i hög grad önskvärd. Med hänsyn till betänkligheter mot lösenförhöjning
kunde dock statskontoret icke biträda förslaget i dessa delar. Vidkommande
de föreslagna förenklingarna av hittills gällande, i många fall onödigt invecklade
och alltför detaljerade bestämmelser kunde ämbetsverket i princip
ansluta sig till förslaget. Med statskontorets utgångspunkter beträffande
avgifternas storlek måste emellertid även i dessa delar en viss omarbetning
äga rum.
Vissa erinringar ha riktats mot att enligt förslaget rådhusrätt och magistrat
skulle komma att tillhöra olika avdelningar i avgiftstarifferna. Rådhusrätten
i Gävle anför att dessa myndigheters hänförande till samma avdelning syntes
särskilt motiverat i de fall då magistraten vöre överexekutor och i den
egenskapen utövade viss dömande verksamhet i första instans. Rådhusrätten
i Östersund anmärker att genom förslaget det organiska sambandet mellan
ifrågavarande myndigheter skulle brytas och att det vore viktigare att bibehålla
detta samband än att vinna en huvudsakligen redaktionell enhetlighet
mellan underdomstolama. För magistrat och rådhusrätt borde gälla samma
lösen- och stämpelavgifter.
Hovrätten över Skäne och Blekinge understryker det i de sakkunnigas promemoria
uttalade önskemålet örn expeditionsavgifternas framtida reglering
genom en enhetlig författning. Styrelsen för svenska bankföreningen — som
uttalar att fastställandet av enhetliga avgifter för underdomstolarna vore ett
steg i rätt riktning samt att de föreslagna förenklingarna och förtydligandena
vore befogade och väl avvägda — framhåller såsom ett önskemål, att bestämmelserna
pa förevarande område göras till föremål för en genomgripande
omarbetning i syfte bl. a. att sammanföra samtliga stadganden till en enda
författning. De skäl som de sakkunniga anfört för att i varje fall tills vidare
bibehålla den nuvarande ordningen syntes emellertid vara bärande. Samma
önskemål framhålles av styrelsen för svenska sparbanksföreningen som dock
ifrågasätter huruvida icke en enhetlig reglering borde tagas under övervägande
redan nu. Även domhavanden i Södra Möre domsaga uttalar sig för
en sammanföring av de nuvarande bestämmelserna.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
De föreslagna höjningarna av avgiftsbeloppen ha i allmänhet
godkänts i yttrandena. Statskontoret och i viss mån även stadshypoteksföreningarnas
förtroenderåd ha dock uttalat sig mot förslaget i denna del.
Förslaget tillstyrkes av Svea hovrätt som dock uttalar viss tvekan om
lämpligheten att avsevärt höja lösensatsema utöver de belopp som för närvarande
gälla för stadsdomstolarna. Hovrätten anför:
Visserligen måste det anses önskvärt, att statsverkets kostnader för domsagoreformen
i väsentlig mån täckas genom höjda expeditionsavgifter, men
eftersträvandet av detta syftemål kan i och för sig ej motivera höjning av
sådana expeditionsavgifter som icke tillfalla statsverket. Det är tydligt, att
en höjning av lösensatserna efter de principer som de sakkunniga föreslagit
kan motiveras endast örn hänsyn tages även till stegringen av förvaltningskostnaderna
vid stadsdomstolarna — under dessa kostnader har härvid icke
medräknats vad som åtgår till avlöning åt domare. Emellertid kan det —
något som de sakkunniga också framhållit — möta betänklighet att genomföra
en på utgiftsstegringen grundad höjning av sportelinkomstema i städerna.
De sakkunniga lia påpekat, att då dessa inkomster regelmässigt lämnade
överskott till befattningshavarnas avlöning, en höjning, som medförde
en större eller mindre ökning av detta överskott, vore att jämställa med en
sådan lönereglering som enligt direktiven för de sakkunniga icke borde ske
i förevarande ordning. I den mån en höjning av lösensatsema skulle medföra,
att stadsdomama, bortsett från den under kriget inträffade prisstegringen,
erhölle bättre avlöningsvillkor än vad vid de nuvarande lösensatsernas
bestämmande beräknats bliva fallet, finner också hovrätten, att höjningen
skulle innebära en icke önskad form av lönereglering. Däremot torde
det få anses skäligt, att om stegringen av förvaltningskostnaderna skulle i
mera avsevärd mån åstadkomma en minskning av de vid lösensatsernas bestämmande
beräknade genomsnittliga inkomsterna för de ifrågavarande befattningshavarna,
dessa erhölle gottgörelse genom höjning av lösensatsema.
Den som uppbär inkomster i form av sportler måste visserligen, såsom också
de sakkunniga framhållit, till en viss grad finna sig i en av konjunkturförhållandena
betingad nedgång av dessa inkomster, men om stegringen av
förvaltningskostnaderna skulle medföra, att överskottet täckte endast en relativt
obetydlig del av den inkomst som befattningshavaren genomsnittligt
sett haft anledning att räkna med, torde, därest befattningshavaren icke erhåller
ersättning i annan form, en höjning av sportlerna framstå såsom motiverad.
Det senast sagda berör som synes icke de städer, i vilka sportelinkomsterna
tillfalla staden, men ett liknande betraktelsesätt torde kunna
anläggas med avseende å sådana städer. Anledning synes nämligen föreligga
att taga viss hänsyn till vilket genomsnittligt sportelöverskott staden
skäligen kunnat räkna med, då staden åtog sig att avlöna sina ifrågavarande
befattningshavare. Med hänsyn till det sagda samt till den utredning om
sportelinkomsternas och förvaltningsutgifternas storlek som de sakkunniga
förebragt finner sig hovrätten kunna tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna
genomsnittliga höjningen av lösensatsernas belopp.
Hovrätten finner det önskvärt, att det vid förslagets genomförande klarlägges
att de ifrågavarande höjningarna icke få åberopas såsom grund för
ökade ersättningsanspråk gentemot statsverket från sådana städer vilkas jurisdiktion
övertagits av staten. Härvid anföres, att det torde finnas anledning
antaga att sådana anspråk kunde komma att resas och att en sådan
konsekvens icke syntes önskvärd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
21
Hovrätten över Skäne och Blekinge förklarar, att hovrätten delade den i
förslaget uttryckta uppfattningen, att åtskilliga av de lösen- och stämpelbelopp,
som enligt gällande bestämmelser utginge för underrätternas expeditioner,
icke lämnade skälig ersättning för arbete och kostnader, varför en höjning
av dessa avgifter måste anses påkallad. Länsstyrelsen i Malmöhus län
finner det påtagligt, att de stegrade förvaltningskostnaderna i sådan grad
bidragit till reduktion av behållna sportelinkomster att en reglering av nu
utgående expeditionsavgifter vore påkallad.
Statskontoret anför:
De sakkunniga lia gått in för ett utjämningssystem, som tämligen genomgående
medför en höjning av lösenavgiftema utan motsvarande höjning av
stämpelavgifterna och i många fall en direkt sänkning av sistberörda avgifter.
En efter dylika principer genomförd omläggning kommer alt medföra en
inkomstökning för staten och flertalet större städer och därjämte en löneökning
för de befattningshavare, vilka ännu äga uppbära sportler.
Statskontoret vill till en början erinra, att en strävan att avskaffa tjänstemännens
sportelinkomster tydligt kommit till uttryck i de senare årens löneregleringar.
En liknande utveckling torde givetvis vara önskvärd ifråga om
stadsdomarnas löneförhållanden. Det lärer därför ligga i sakens natur, att
den ökning av avgifterna för domstolarnas expeditioner, som kan vara önskvärd,
i varje fall icke bör förläggas till lösenavgifterna. Det är visserligen
sant, att dessa vad rådhusrätterna beträffar numera till största delen tillfalla
städerna och endast i jämförelsevis ringa omfattning befattningshavarna
såsom lönetillskott, men de i nämnda hänseende föreslagna åtgärderna
skulle i varje fall innebära ett frångående av en viktig princip och medföra
ett försvårande av löneregleringsarbetet. För övrigt anser sig statskontoret
böra fästa uppmärksamheten vid att i direktiven för utredningen uttryckligen
förklarats, att beträffande stadsdomstolarna åtgärder av lönereglerande
natur icke må av utredningsmännen föreslås. I detta sammanhang vill statskontoret
vidare erinra, att den av de sakkunniga påvisade ökningen av förvaltningskostnaderna
till icke oväsentlig del har sin orsak i den alltför liberala
lönepolitik, som bedrivits av ett stort antal städer och som självfallet
icke kan godtagas såsom skäl för höjning av dem tillkommande lösen. För
övrigt torde här böra framhållas, att det icke endast är städernas befattningshavare,
som profitera av en höjning av lösenavgifterna. Även vissa
statliga tjänstemän med oreglerad lön komma att få sina löneförmåner förbättrade
vid genomförandet av det föreliggande förslaget. Så torde exempelvis
kunna bliva fallet med häradsskrivama, vilka redan nu torde vara väl
tillgodosedda i avlöningshänseende.
Även örn statskontoret principiellt kan helt instämma med de sakkunniga
däri, att enhetlighet ifråga örn lösen- och stämpelavgifterna är i hög grad
önskvärd, kan ämbetsverket av ovan angivna skäl icke biträda förslaget i
dessa delar.
Därest den erforderliga omläggningen icke skulle låta sig göra med mindre
än att ökning av lösen sker på stämpelavgiftens bekostnad, måste ämbetsverket
för sin del föredraga ett bibehållande i avdelning I av städernas domstolar,
eventuellt med oförändrade stämpeltariffer. En sådan anordning synes
statskontoret icke alltför motbjudande under en övergångsperiod i avvaktan
på alt avgifterna för domstolarnas expeditioner i samband med processreformens
slutliga genomförande inom en ej avlägsen lid regleras genom
en enhetlig författning.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
Som ytterligare skäl för att bibehålla nuvarande bestämmelser åberopar
statskontoret den omständigheten att allmänt prisstopp påbjudits. Jämväl
stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd, som dock endast yttrar sig med
avseende å inskrivningsärenden, ifrågasätter huruvida icke de åtgärder i
prisreglerande syfte som särskilt under det senaste året trätt i tillämpning
även borde omfatta expeditionsavgifter. I yttrandet anmärkes att de föreslagna
avgiftsförhöjningama i inskrivningsärenden i vissa fall vore avsevärda
och ej, såsom de sakkunniga uttalat, innefattade endast mindre förhöjningar.
Föreningen mellan hypoteksombudsmännen, som framställer anmärkningar
mot de för gravationsbevis föreslagna avgifterna, förklarar att godtagandet
av övriga i åtskilliga fall väsentliga höjningar av expeditionsavgifterna
i inskrivningsärenden betingades av förhoppningen om en revision av avgifterna
vid återinträdda normala förhållanden samt av den föreslagna bestämmelsen
i § 6 lösenförordningen.
Styrelsen för svenska bankföreningen uttalar att de föreslagna höjningarna
i stort sett vöre befogade och rimliga.
Av domhavandena har endast domhavanden i Södra Möre domsaga berört
frågan om avgiftshöjningarna. Han anmärker att förhöjningen vid närmare
undersökning torde komma att visa sig vara av icke oväsentlig betydelse.
Huruvida förhöjningen kunde vara behövlig undandroge sig hans
bedömande men då det vore uppenbart att en del rådhusrätter vore överorganiserade
förefölle dock behovet åtminstone för dessa domstolars vidkommande
såsom ganska tvivelaktigt. En förhöjning av lösensatserna kunde
förväntas motverka en förläggning av mindre städer under landsrätt.
De yttranden som avgivits av stadsmyndigheterna giva i stort sett uttryck
åt den meningen att de föreslagna höjningarna av lösenavgifterna visserligen
äro låga men dock böra godtagas.
Stockholms magistrat konstaterar med tillfredsställelse att förslaget innebure
en icke oväsentlig ökning av den nuvarande sportelinkomsten. Huru
önskvärt det än enligt magistratens mening varit, att ökningen kunnat så
tillmätas, att den kommit att täcka ej blott de ökade förvaltningsutgifterna
utan jämväl en del av de under årens lopp ökade kostnaderna för avlönande
av den juridiskt bildade personalen, insåge magistraten väl de svårigheter
som härutinnan måste härflyta av de å olika orter rådande skilda avlöningsförhållanden.
Magistraten ville därför ej framställa något yrkande i sådant
hänseende.
Magistraten och rådhusrätten i Lund ifrågasätter, huruvida icke full kompensation
borde lämnas för kostnadsstegringen, som väl finge anses bliva
i huvudsak bestående. Härvid torde särskilt böra beaktas städernas övriga
stora utgifter för domstolarna med deras rent statliga uppgifter, vilka kostnader
icke tillnärmelsevis täcktes av de till städerna indragna sportlerna.
Den måttliga ytterligare höjning av vissa lösensatser som erfordrades — förslagsvis
i inskrivningsärenden samt för protokollsutskrifter — skulle även
för häradsrätternas del vara väl motiverad med hänsyn till den mycket vä
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 268.
23
sentliga ökning av statsverkets kostnader som domsagoreformen komme att
medföra. Även magistraten och rådhusrätten i Halmstad finner skäl kunna
åberopas för att städerna i högre grad än som föreslagits borde kompenseras
för de ökade förvaltningskostnaderna. Med hänsyn till vad de sakkunniga
anfört och med beaktande av angelägenheten av att i möjligaste mån begränsa
den enskildes utgifter för rättsvården, tillstyrktes dock de sakkunnigas
utgångspunkt i avseende på lösenbeloppens höjning. Magistraten och rådhusrätten
i Gävle anser likaledes att en ytterligare höjning skulle varit motiverad
men förklarar sig, på grund av omöjligheten att exakt påvisa vad förslaget
i praktiken komme att innebära, icke beredd att föreslå någon sådan
höjning.
Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrar att förslaget i stort
sett vore väl motiverat men att ökningen synts över hela linjen ha bort bliva
något högre. Kostnaderna för rättsskipningen hade i de flesta städer avsevärt
stigit under de senaste åren och härtill komme, att en del sedan lång tid
tillbaka utgående ersättningar till rådhusrätterna numera genom statsmakternas
beslut försvunnit. Såsom exempel kunde nämnas dels inteckningsförnyelsemas
borttagande, dels att gottgörelse för handläggning av tullmål icke
vidare utginge och dels avskaffandet av magistraternas befogenhet att utfärda
pass. Någon kompensation för dessa förlorade inkomster hade icke
lämnats städerna eller deras vid rådhusrätterna tjänstgörande befattningshavare.
Vid en del medelstora och mindre rådhusrätter hade tjänsteinnehavarna
alltjämt kvar rätten att helt eller delvis uppbära inflytande lösen. Även
om denna avlöningsform — vilken i och för sig vore mindre tilltalande —
alltmer började försvinna, vore det dock alltjämt ett stort antal befattningshavare,
som i hög grad vore beroende av dessa inkomster. Då de rättegångsavgifter,
som i vårt land utginge, vore synnerligen låga, torde det icke vara
obilligt att låta de framlagda förslagen bliva föremål för ytterligare en justering
uppåt med 10 å 25 procent. En dylik åtgärd skulle i någon mån kunna
kompensera de verkliga löneindragningar som under det senaste årtiondet
gått ut över stadsdomstolarna.
Från rådhusrätter och magistrater i städer där sportlerna tillfalla befattningshavarna
föreligga några yttranden, vari framställas mera bestämda yrkanden
örn större lösenhöjningar än förslaget innebär. Rådhusrätten i Södertälje
anför sålunda, att höjning av lösenbeloppen i vissa fall syntes vara motiverad
även på grund av minskning av viss sportelinkomst i och för sig
och ej blott, såsom föreslagits, på grund av stegringen av förvaltningskostnaderna.
I sådant hänseende åberopas samma sportelindragningar som
nämnts av stadsdomarföreningen oell erinras alt en väsentlig del, i regel hälften,
av ersättningen för inteckningsförnyelsernas avskaffande indragits. Dessa
indragningar borde förtjäna särskilt beaktande vid översynen av lösenförordningen.
Särskilt de domare som skötte inskrivningsväsendet hade ett på
billighet starkt grundat anspråk att i någon mån erhålla verklig ersättning
för den förlust de lidit genom sportelindragning. Härom anför rådhusrätten:
Detta anspråk torde vara förtjänt av beaktande även av det skälet att i
många fall de från städerna utgående lönerna satts relativt lågt just med
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.
hänsyn till de förut beräknade beloppen av sportlerna. Sålunda åtnjuter t. ex.
borgmästaren i Södertälje enligt gällande stat en fast årlig löneinkomst av
3,875 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg med omkring 600 kronor. Det
synes därför vara ganska rimligt att till kompenserande i viss mån av nu
föreslagna lösennedsättningar för expeditioner, hörande till inskrivningsväsendet
och förmyndarvården —■ vissa av dessa nedsättningar äro så betydande,
att de i väsentlig mån skulle reducera vinsten för vederbörande tjänstemän
av de föreslagna lösenförhöjningarna — en något kraftigare lösenförhöjning
vidtages för någon eller några av de lill denna kategori hörande
lösenposter. En sådan ändring av förslaget skulle icke kunna avvisas med
invändningen, att densamma skulle avse en verklig lönereglering — vilket
departementschefen vid meddelande av direktiv för utredningen avböjt. Uttrycket
lönereglering torde nämligen få anses som ett ganska vagt begrepp.
Strängt taget utgör ju varje ändring av en grupp tjänstemäns löner en lönereglering,
även örn den är obetydlig. Å andra sidan ha utredningsmännen
tydligen ansett, att deras delvis ganska ingående förslag till ändringar i lösenförordningen
icke skall betraktas som en verklig lönereglering. Detta förhållande
torde ej förändras, om i enlighet med vad rådhusrätten här utvecklat,
en viss justering uppåt verkställes av de förslagna lösenförhöjningarna
till kompensering av de verkliga lösenindragningar, som under de senaste
åren förekommit.
Magistraten och rådhusrätten i Vaxholm förklarar att den under de senaste
åren inträdda minskningen av sportlerna varit synnerligen kännbar för dem
som till väsentlig del avlönades med sportler. Inkomstminskningen framstode
såsom obillig med hänsyn till de avsevärt stegrade levnadskostnaderna och
till att flertalet löntagare kompenserats därför genom lönehöjningar. Så varaktig
som nedgången av sportlerna redan visat sig syntes det rimligt att
därav beroende befattningshavare och städer erhölle kompensation för den
avsevärda inkomstminskningen. Det vore således högst behövligt att lösenavgifterna
genomgående höjdes. De föreslagna höjningarna komme endast
delvis att täcka inkomstminskningen och det borde därför övervägas om icke
ytterligare höjning av vissa avgifter borde ske.
Rådhusrätten i Trosa erinrar att i förslaget ej beaktats den ytterligare nedgång
i sportelinkomster som skett efter år 1941 eller i fortsättningen komme
att ske. För rådhusrättens del medförde förslaget ej någon ökning av sportlerna,
enär dessa i huvudsak härrörde från inskrivningsärenden; domboksärenden
med lösen förekomme i ytterst ringa mån. Vidare anföres:
Det torde i detta sammanhang böra påpekas, att för en mängd städer
bland annat Trosa upphörde arvskiftesprovisionen 1933 utan någon statlig
kompensation och med 150 kronor från staden, vilket upphör 1943, ehuru
denna sportelinkomst uppgick till femdubbelt detta belopp. År 1943 upphör
även bouppteckningsprovisionen, som uppgår till i genomsnitt 2,000 kr.
(åren 1921—1930 i medeltal pr år 2,651: 30 kr.). Vissa sportler i inteckningsärenden
ha försvunnit genom inteckningsförnyelsernas avskaffande och den
alltför låga kompensationen synes skola så småningom helt upphöra utan
att någon rimlig grund därför föreligger.
Det borde väl ha tagits i betraktande vilka blygsamma löner, som i regel
utgå till städernas tjänstemän i magistrat och rådhusrätt och de ofta lika
små dyrtidskompensationerna. Lönen härstädes utgår med 6,000 kronor samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
25
två ålderstillägg å vartdera 500 kronor, varav emellertid avgår 330 kronor till
pensionsavgift. Kontorsanställda och mera kvalificerade arbetare komma numera
upp till samma inkomst, medan tjänstemän i företag såsom banker och
industri m. m. uppnå betydligt högre löneinkomster. Då stadsdomareföreningen
därför föreslog dubbla lösensatser var det berättigat.
Rådhusrätten anser således icke, att syftemålet med det föreliggande förslaget
uppnåtts, nämligen att bereda skälig kompensation med anledning av
minskningen i sportelinkomsterna och indragning därav samt ökningen av
förvaltningsomkostnaderna, vilken minskning av behållna sportler uppgår
till i genomsnitt icke mindre än 72 procent, oavsett upphörandet i en mängd
städer av arvskiftes- och bouppteckningsprovisionerna, utgörande de ojämförligt
största sportelinkomsterna.
Rådhusrätten i Ulricehamn gör gällande att förslaget på några punkter
innebure lönesänkningar av sådan betydelse att det förefölle tvivelaktigt om
de uppvägdes av höjningarna på andra håll. Med erinran om förut skedda
indragningar av sportler uttalar rådhusrätten, att det vore orimligt att alltjämt
nedsätta sportelinkomsterna för ämbetsmän som för sin existens vore
väsentligen beroende av sportler.
Svenska stadsförbundets styrelse erinrar att ett betydande antal städer av
olika storlek indragit lösenavgifterna till stadskassan mot det att respektive
befattningshavare som vederlag beviljats ökade löneinkomster. De senaste
årens utveckling hade karakteriserats av å ena sidan väsentligt minskade inkomster
av expeditionslösen och å den andra sidan av starkt ökade utgifter
för expeditionspersonal m. m. I städer med indragna sportler hade konsekvenserna
gått ut över städerna, i andra över befattningshavarna. I det senare
fallet hade inkomstminskningen givetvis varit ägnad att framkalla krav
på städerna från befattningshavarnas sida om ökade löneförmåner. För städerna
vore en höjning av löseninkomsten, om än något sen, under sådana
förhållanden mycket välkommen. Ehuru ett bifall till förslaget icke torde
bereda städerna en tillräcklig ersättning för de kostnader, expeditionslösen
vore avsedd att täcka, än mindre giva någon kompensation för de gångna
årens förluster, ansåge styrelsen sig därför dock böra tillstyrka detsamma.
Uttalanden av liknande innebörd göras av flertalet av de drätselkamrar
som yttrat sig över förslaget. Drätselkammaren i Lund anför:
De sakkunniga ha uttalat att det förhållandet att lösenavgifterna hittills
utgått med högre belopp i städerna än på landet uppenbarligen stått i samband
med städernas skyldighet att själva svara för kostnaderna för rättsskipningen,
och att städerna genom de högre lösenbeloppen, direkt eller indirekt,
erhållit bidrag till dessa kostnaders täckande. En konsekvens härav
torde bliva att, då det gäller att vidtaga en höjning av dessa avgifter, hänsyn
bör tagas icke blott till vissa förvaltningsutgifter utan även till de kostnader
i övrigt, som städerna få vidkännas för rättsskipningen. Ävenledes bör i
detta sammanhang beaktas den minskning i sportelinkomsterna, som blivit
en följd av inteckningsförnyelscrnas avskaffande, och dessutom torde ej
heller alldeles lämnas ur sikte, vad bouppteckningsprovisionens avskaffande
betytt för städerna.
För belysande av dessa förhållanden för staden Lunds del påpekas, alt
enligt stadens bokslut för år 1930 uppgingo utgifterna för magistrat och råd
-
26
Kungl. Majlis proposition nr 268.
husrätt till 141,525: 46 kr. samt inkomsterna till sammanlagt 67,175: 56 kr.,
vilket ger en brist av 74,349: 90 kr., samt att enligt bokslutet för år 1941
utgifterna uppgingo till 158,194: 78 kr. och inkomsterna till 24,473: 39 kr.,
vilket ger en brist av 133,721: 39 kr.
Med hänsyn till det anförda torde de föreslagna förhöjningarna i lösensatserna
för städernas del vara alltför låga. Då utvecklingen i städerna alltmera
torde gå i den riktningen att sportelinkomsterna komme att redovisas
till stadens kassa, borde mera hänsyn tagas till minskningen av de behållna
sportelinkomsterna för denna grupp av städer, vilken minskning enligt de
sakkunnigas utredning uppgår till ej mindre än 85.2 procent.
Stadskollegiet i Stockholm har med åberopande av yttranden av drätselnämnden
och dess kammarkontor samt borgarrådsberedningen tillstyrkt förslaget.
Av innehållet i boxgarrådsberedningens åberopade yttrande må följande
återgivas.
Vad beträffar den allmänna ekonomiska innebörden för statens del av förslaget
karakteriseras detsamma därav, att statsverket kommer att kompenseras
för de i samband med domsagoreformens genomförande uppkommande
kostnadsökningarna, vilka enligt kungl, propositionen i ämnet beräknades
uppgå till 583,000 kronor. De föreslagna avsevärda höjningarna i avgiftstarifferna,
vilka väsentligen träffa domboksexpeditioner och vissa andra till
rättegångsväsendet hörande expeditioner vid domstolarna i första instans,
beräknas sålunda för statsverket medföra en årlig inkomstökning, som enligt
de sakkunnigas beräkningar snarare kommer att över- än understiga
500,000 kronor.
För stadsdomstolarnas del beräknas inkomstökningen stanna vid ett belopp
av 350,000 kronor per år, vilket innebär en väsentligt lägre kompensationsgrad
än den, som skulle komma statsverket till godo. Då kostnadsökningen
för utfärdande av expeditioner icke blott vid stadsdomstolarna utan
även från de stadens myndigheter, som äga uttaga lösen för desamma, icke
torde hava understigit motsvarande ökning för underrätterna på landet, vill
borgarrådsberedningen framhålla önskvärdheten av att även de kommunala
intressena tillgodoses i motsvarande grad i vad avser de stadens myndigheter,
som äga uttaga lösen å från dem utfärdade expeditioner.
Drätselkammaren i Malmö hemställer att föreskrift måtte meddelas att ökning
av lösenavgift under alla förhållanden skall tillkomma den som bestrider
förvaltningskostnaderna för det slag av expeditioner varom fråga är. Härom
anföres:
I städer, i vilka tjänstemän vid magistrat och rådhusrätt icke äro helt avlösta
från inkomst av sportlei-, kan inträffa, att tjänsteman är berättigad uppbära
lösen för visst slag av expeditioner, för vilket lösenavgiften nu föreslås
höjd, utan att tjänstemannen deltager i bestridande av förvaltningsutgifterna,
åtminstone ej i huvudparten av desamma. Anledningen härtill är ofta, att det
endast är fråga om enstaka slag av expeditioner, för vilka det svårligen går
att uträkna andelen i de totala allmänna förvaltningsutgifterna. För Malmö
stads del föreligger nu relaterade förhållande beträffande lösen för vederhäftighetsbevis.
Dylik lösen tillkommer stadens borgmästare, vilken emellertid
ej bestrider någon del av löneutgifterna. Då i motiven till ifrågavarande
förslag uttalas, att förslag om höjning av lösensatser endast grundas å utgiftsstegring,
ej minskning i inkomster, synes det icke riktigt, att den ökade lösen
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 268.
27
inkomsten i sådana fall, som nu nämnts, skall tillkomma vederbörande tjänsteman,
utan bör densamma tillfalla den, som fått vidkännas utgiftsstegrmgen.
Frågan om begränsad giltighetstid bör bestämmas för avgiftshöjningarna
har berörts blott i några yttranden. De skäl som de sakkunniga
funnit tala emot en sådan begränsning har Svea hovrätt funnit beaktansvärda,
och hovrätten har därför tillstyrkt förslaget i denna del. Även Göta hovrätt
anser att ändringarna icke böra erhålla allenast provisorisk giltighet.
Däremot uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län att, då i förslaget hänsyn
jämväl tagits till den av rådande krisförhållanden inträdda kostnadsstegringen,
vilken finge antagas vara av övergående natur, det skulle kunna ifrågasättas
huruvida icke avgiftsändringama borde tilläggas provisorisk giltighet. Av samma
skäl uttalar sig föreningen mellan hypoteksombudsmånnen för begränsning
av giltighetstiden för de föreslagna avgifterna. Föreningen tillägger att
avgifter av ifrågavarande slag rent principiellt borde vara avpassade efter
normala förhållanden samt höjningar lämpligast ske genom beslut av statsmakterna
om procentuellt tillägg å avgifterna för viss tid eller tillsvidare,
därest detta skulle anses påkallat av en väsentligare stegring i den allmänna
prisnivån. Ett dylikt system skulle på ett enkelt sätt möjliggöra en efter tidsförhållandena
anpassad avvägning av allmänt och enskilt intresse i fråga örn
avgifternas storlek.
I fråga om fördelningen av avgiftshöjningarna finner
Svea hovrätt vad de sakkunniga föreslagit icke föranleda någon erinran. Magistraten
och rådhusrätten i Lund yttrar, att de föreslagna lösensatserna syntes
i allmänhet inbördes vara väl avvägda.
Även statskontoret förklarar sig kunna beträffande urvalet av expeditioner
lämpade för avgiftsförhöjning i stort sett ansluta sig till förslaget. Härjämte
anföres:
Principiellt kan det visserligen synas tveksamt, örn storleken av lösen- och
stämpelbeloppen alltjämt bör göras beroende av mängden av det arbete, som
är förenat med vederbörande expedition. Detta arbete kan ju i alla fall knappast
någonsin helt ersättas genom dylika avgifter. Emellertid innebär det föreliggande
förslaget allenast en partiell omarbetning av de hittills på dessa
områden gällande föreskrifterna, och införandet av helt nya beräkningsgrunder
torde därför icke kunna komma ifråga. Vid sådant förhållande torde
det vara riktigt att förlägga de huvudsakligaste höjningarna till domboksexpeditioner,
stämnings- och kommunikationsresolutioner, gravationsbevis
samt — om än i mindre mån -— inskrivningsärendena.
Rådhusrätten i Södertälje yttrar att den icke hade något att erinra mot förslaget
att lösenhöjningarna i främsta rummet borde ske i fråga örn domboksexpedilioner
eller mot de i sådant avseende föreslagna lösensatserna. Vad åter
anginge de till inskrivningsväsendet hörande expeditionerna syntes visserligen
intet vara att invända mot de beträffande dessa föreslagna nedsättningarna
i och för sig men rådhusrätten ville framhålla att vissa av nedsättningama
voro så betydande alt de i väsentlig mån skulle reducera vinsten för vederbörande
tjänstemän av de föreslagna lösenförhöjningarna.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
En av inskrivningsdomarna i Norrköping yttrar att man vid en jämförelse
mellan samtliga i förslaget upptagna lösenavgifter icke kunde undgå att lägga
märke till en viss ojämnhet i avvägningen. Vissa åtgärder av ekonomiskt mera
ansvarsfull natur eller av mera precisions- och tidskrävande art hade sålunda
taxerats lägre än åtgärder av enklare slag, såsom bevis om testamentsbevakning,
inprotokollerade äktenskapsförord, bodelningshandlingar o. dyl. överhuvud
taget förefölle det, som örn endast domboken blivit särskilt premierad
som lösenobjekt.
Stockholms magistrat anmärker att, på grund av nedsättningen av lösen
för myndighetsbevis, förslaget syntes för förmynderskapsavdelningen medföra
ej oväsentlig försämring i nuvarande löseninkomster. Detta vore att
beklaga med hänsyn särskilt därtill att denna avdelning jämte förmyndarkammaren
och bouppteckningsavdelningen, vilkens inkomster knappast torde
nämnvärt påverkas av förslaget, utgjorde ett verk med särskild ekonomi.
Utgifterna för dessa avdelningar bestredes nämligen av dit inflytande sportelinkomster
och överförmyndararvoden jämte avkastningen av förmyndarkammarens
garantifond. Då emellertid dessa inkomster icke försloge till
bestridande av utgifterna, måste därutöver varje år en viss del av garantifondens
kapital tagas i anspråk. För att icke denna kapitalförbrukning skulle
onödigtvis påskyndas, vore det tvivelsutan önskvärt, att förslaget kunde justeras
därhän att avdelningarnas sportelinkomster i varje fall icke komme
att nedgå utan om möjligt kunde något ökas.
De särskilda bestämmelserna i förslaget.
Föreslagna ändringar i avgiftstarifferna.
Innebörden av förslaget i vad det avser avgiftstarifferna i lösen- och stämpelförordningarna
framgår av följande uppgifter, som hämtats från de sakkunnigas
promemoria. Beträffande motiveringen för de särskilda ändringarna
hänvisas till promemorian.
Avskrifter, protokoll, utslag m. m.
Avskrift, annan, med vidimation.
Nuvarande avgifter:1 2 3 4 5 1
Avd. Första arket övriga ark
Föreslagna avgifter:
Avd. Varje ark
1 2.00 + 1.00 = 3.00
2 1.00 -(- 1.00 = 2.00
3 1.00 + 1.00 = 2.00
4 2.00 + 2.00 = 4.00
5 3.00 + 2.00 = 5.00
1.25 + 1.00 = 2.25
1.00 + 1.00 = 2.00
0.75 + 1.00 = 1.75
0.75 + 2.00 = 2.75
1.50 + 2.00 = 3.50
1 2.00 + 1.00 = 3.00
2 2.00 + 1.00 = 3.00
3 2.00 + 1.00 = 3.00
4 2.00 -(- 2.00 = 4.00
5 2.00 + 2.00 = 4.00
1 Av här och i fortsättningen angivna belopp avse, där ej annat säges, det första lösenavgiften,
det andra stämpelavgiften och det tredje den sammanlagda avgiften.
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
29
Protokoll, annat.
Protokoll som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig
att lösa detsamma.
Nuvarande avgifter:
Avd. Första arket Andra arket övriga ark
1
3.00
+
1.00
= 4.00
1.50
+
1.00
= 2.50
1.25
+
1.25
= 2.50
2
2.00
+
2.00
= 4.00
1.00
+
1.50
= 2.50
1.00
+
1.50
= 2.50
3
0.00
+
6.00
= 6.00
0.00
+
4.00
= 4.00
©
O
O
+
4.00
= 4.00
4
0.00
+
8.00
= 8.00
0.00
+
4.00
= 4.00
0.00
+
4.00
= 4.00
5
0.00
+
8.00
= 8.00
0.00
+
4.00
= 4.00
0.00
+
4.00
= 4.00
Föreslagna avgifter:
Avd. Första arket
1 5.00 + 1.00 = 6.00
2 5.00 + 1.00 = 6.00
3 0.00 + 6.00 = 6.00
4 0.00 + 8.00 = 8.00
5 0.00 + 8.00 = 8.00
Protokoll som på begäran utgives till part,
att lösa detsamma.
övriga ark
3.00 + 1.00 = 4.00
3.00 + 1.00 = 4.00
0.00 + 4.00 = 4.00
0.00 + 4.00 = 4.00
0.00 + 4.00 = 4.00
vilken eljest icke författningsenligt är skyldig
Nuvarande avgifter:
Avd. Första arket
Andra arket
Övriga ark
3.00
+
1.00
= 4.00
1.50
+
1.00
= 2.50
1.25
+
1.25
= 2.50
2.00
+
2.00
= 4.00
1.00
+
1.50
= 2.50
1.00
+
1.50
= 2.50
2.00
+
2.00
= 4.00
1.00
+
2.00
= 3.00
0.75
+
2.50
= 3.25
2.00
+
2.00
= 4.00
0.75
+
2.00
= 2.75
0.75
+
2.00
= 2.75
3.00
+
2.00
= 5.00
1.50
+
2.00
= 3.50
1.50
+
2.00
= 3.50
Avd.
Föreslagna avgifter:
Första arket
övriga ark
1 2.00 + 1.00 = 3.00
2 5.00 + 1.00 = 6.00
3 2.00 + 1.00 = 3.00
4 2.00 + 2.00 = 4.00
5 2.00 + 2.00 = 4.00
2.00 + 1.00 = 3.00
3.00 + 1.00 = 4.00
2.00 + 1.00 = 3.00
2.00 + 2.00 = 4.00
2.00 + 2.00 = 4.00
Protokoll som eljest utgives: lika med Avskrift, annan.
*
Protokoll över besiktning, värdering, utmätning, kvarstad eller annan dylik
förrättning.
Avd.
Nuvarande avgifter:
Första arket övriga ark
1 2.00 + 1.00 = 3.00
2 1.50 + 1.00 = 2.50
3 1.00 + 1.00 = 2.00
4 2.00 + 2.00 = 4.00
1.00 + 1.00 = 2.00
1.00 + 1.00 = 2.00
0.75 + 1.00 = 1.75
0.75 + 2.00 = 2.75
Föreslagna avgifter:
Avd. 1—4: lika med
Avskrift, annan.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
Utslag eller resolution med rubrik.
Utslag som utgives till part, vilken utan särskild begäran författningsenligt är skyldig att
lösa detsamma.
Nuvarande avgifter:
Avd. Första arket
Andra arket
övriga
ark
1
3.00 + 4.00 = 7.00
1.50 +
3.00 =
4.50
1.25 + 3.25
= 4.50
2
2.00 4- 4.00 = 6.00
1.00 4
3.00 =
4.00
0.75 -f- 3.25
= 4.00
3
0.00 4 6.00 = 6.00
0.00 +
4.00 =
4.00
0.00 4- 4.00
= 4.00
4
0.00 + 20.00 = 20.00
0.00 +
4.00 =
4.00
0.00 4 4.00
= 4.00
5
0.00 + 40.00 = 40.00
0.00 + 10.00 =
10.00
0.00 4 10.00
= 10.00
Föreslagna avgifter:
Avd.
Första arket
övriga
ark
1
5.00
4
1.00
= 6.00
3.00
4
1.00
=
4.00
2
5.00
4
1.00
= 6.00
3.00
4
1.00
=
4.00
3
o.oo
4
6.00
= 6.00
o.oo
+
4.00
=
4.00
4
0.00
4 20.00
= 20.00
o.oo
4
4.00
=
4.00
5
o.oo
4 40.00
= 40.00
0.00
4
10.00
—
10.00
Utslag som på begäran utgives till part, vilken eljest icke författningsenligt är skyldig att
lösa detsamma.
Nuvarande avgifter:
Avd.
Första arket
Andra arket
Övriga
ark
1
3.00 4 2.00 = 5.00
1.50 4 2.00 = 3.50
1.25 4 2.50
= 3.75
2
2.00 4 2.00 = 4.00
l.oo 4 2.oo = 3.oo
0.75 4 2.50
= 3.25
3
2.00 4 2.00 = 4.00
1.00 4 2.00 = 3.00
0.75 4 2.50
= 3.25
4
2.00 4 2.00 = 4.00
0.75 -|- 2.00 = 2.75
0.75 4 2.00
= 2-75
5
3.00 4 2.00 = 5.00
1.50 4 2.00 = 3.50
1.50 4 2.00
= 3.50
Föreslagna avgifter:
Avd. 1—5: lika med Avskrift, annan.
Utslag som eljest utgives: lika med Avskrift, annan.
Resolution, innefattande huvudsakligt beslut, tecknad å företedd handling.
Nuvarande avgifter:
Avd. 1 2.00 + 3.00 = 5.00
» 2 1.00 + 4.00 = 5.00
» 3 0.00 4 5.00 = 5.00
» 4 0.00 4 20.00 = 20.00
» 5 0.00 + 40.00 = 40.00
Föreslagna avgifter:
Avd. 1 3.00 4 1.00 = 4.00
* 2 3.00 + 1.00 = 4.00
* 3 0.00 + 4.00 = 4.00
» 4 0.00 4 20.00 = 20.00
» 5 0.00 4 40.00 = 40.00
Stämningar, resolutioner, kungörelser m. m.
Stämning, evad den avser en eller flera personer.
Nuvarande avgifter:
Avd. 1 1.00 + 2.00 = 3.00
» 2 1.00 + 2.00 = 3.00
* 3 0.00 + 4.00 = 4.00
* 4 2.00 + 4.00 = 6.00
» 5 0.00 4 4.00 = 4.00
Föreslagna avgifter:
Avd. 1 —
* 2 2.00 + 1.00 = 3.00
» 3 0.00 4 4.00 = 4.00
» 4 2.00 + 4.00 = 6.00
» 5 0.00 + 6.00 = 6.00
dock för offentlig stämning
1.50 + 2.00 = 3.50
0.75 4 2.00 = 2.75
avd. 1
» 2
Kungl. May.ts proposition nr 268. 31
Kommunikations- eller remissresolution.
Nuvarande avgifter:
Avd. 1 och 2 0.75 + 0.00 = 0.75
» 3 » 4 0.00 + 2.00 = 2.00
» 5 0.00 + 4.00 = 4.00
dock att lösenavgift ej utgår i sak,
som är av brottmåls egenskap, och
att för lagsökningsdomares resolution
i avd. 1 och 2 utgår stämpelavgift
med 1.25.
Lösen- och stämpelavgift för resolution utgår icke mer än en gång i varje sak eller mål, ändå
att handlingar flera gånger kommuniceras eller utlämnas till påminnelser.
Föreslagna avgifter:
Avd. 1 och 2 2.00 + 1.00 = 3.00
» 3 » 4 0.00 -j- 3.00 = 3.00
» 5 0.00 4- 4.00 = 4.00
Kungörelse, kallelsebrev, meddelande och underrättelse i mål angående
konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs samt kallelsebrev i mål angående
boskillnad och kallelse å okända borgenärer.
Enligt såväl gällande rätt som förslaget äro dessa expeditioner fria från stämpelavgift
utom såtillvida att för kungörelse, som anslås å rättens dörr angående beslut om egendomsavträde
eller angående beslut örn inledande av offentlig ackordsförhandling, utgår stämpelavgift
såsom för stämning.
Lösenavgiftema äro i avd. 1 för närvarande 1 krona 50 öre för första exemplaret av
kungörelse, 1 krona för övriga exemplar av kungörelse ävensom för kallelsebrev och underrättelse
till gäldenären enligt 20 § konkurslagen, därest handlingen jämväl innehåller
meddelande örn beslut som avses i 103 § samma lag, samt i övrigt 50 öre. I avd. 2 äro
lösenavgifterna genomgående hälften av vad nu sagts.
Förslaget innebär att de nuvarande i avd. 1 bestämda lösenbeloppen skola gälla för hela
avd. 2 i förslaget.
Kallelse å okända borgenärer i anledning av ansökning örn tillstånd att
nedsätta aktiebolags kapital samt kallelsebrev av samma anledning.
För sådan kallelse stadgas i avd. 1 och 2 en stämpelavgift av 2 kronor varemot kallelsebrev
är fritt från stämpel. Lösen är i avd. 1 för kallelse 1 krona 50 öre och för kallelsebrev
50 öre samt i avd. 2 hälften därav. Jämväl i fråga örn dessa expeditioner föreslås att lösenavgiften
i avd. 2 höjes till det belopp som nu angives i avd. 1.
lnskrivningsärenden m. m.
Bevis angående inskrivningsdomares beslut, tecknat å företedd handling.1
Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter:
I ärende som inskrives i fastiglietsbok
avd. 1: 5.00 + 1.50 = 6.50
* 2: 4.00 4 2.50 = 6.50
i ärende angående tomträtt eller vattenfallsrätt
avd.
1: 5.00 4- 1.00 = 6.00
* 2: 3.50 4- 2.00 = 5.50
i ärende angående förlagsinteckning
avd. 1: 4.00 + 1.00 = 5.00
i ärende angående inteckning i fartyg
avd. 1: 5.00 + 1.00 = 6.00.
I ärende angående fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt, förlagsinteckning eller inteckning
i fartyg
avd. 2: 6.00 4- 1.00 = 7.00
dock att då lagfart å järnväg första gången
meddelas lösen är
avd. 2: 300.00.
1 Inteckningskontrollstämpeln har här lämnats åsido.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
Nuvarande avgifter:
Föreslagna avgifter:
Där inskrivning sker efter handlingens uppvisande
hos annan inskrivningsdomare utgör
lösen
i ärende som inskrives i fastighetsbok
avd. 1: 4.00; avd. 2: 3.50
i ärende angående tomträtt eller vattenfallsrätt
-
avd. 1: 4.00; avd. 2: 3.00.
Där inskrivningsdomarens beslut avser uppskov, är beviset fritt från lösen.
Sker i ett och samma ärende införing å flera
upplägg i fastighetsboken eller i tomträtts- eller
vattenfallsrättsboken, beräknas i lösen ytterligare
för varje upplägg utöver det första
i ärende som inskrives i fastighetsbok
avd. 1: 0.75; avd. 2: 1.00
i ärende angående tomträtt eller vattenfallsrätt
-
Sker i ett och samma ärende införing å flera
upplägg i fastighetsboken, beräknas i lösen ytterligare
för varje upplägg utöver det första
avd. 2: 1.00
avd. 1 och 2: 0.50
dock må dylik förhöjning ej ske i ärende angående
dödande av gemensam inteckning i vad
den besvärar viss fastighet eller i ärende angående
avstyckat eller avsöndrat områdes befriande
från ansvar för inteckning i stamfastighet.
dock må, i ärende angående dödande av gemensam
inteckning i vad den besvärar viss eller
vissa fastigheter eller i ärende angående avstyckat
eller avsöndrat områdes befriande från ansvar
för inteckning i stamfastighet, för dylik
förhöjning endast medräknas upplägg upptagande
fastighet vari inteckningen dödas.
Där i lagfartsärende varken taxeringsvärdet
eller köpesumman för den egendom, som beviset
avser, uppgår till 3 000 kronor, är beviset
fritt från stämpel.
Meddelas i ett och samma ärende bevis å
flera handlingar, utgår lösen och stämpel för
allenast ett bevis, dock att vad nu sagts icke
skall gälla i ärende angående utbyte av inteckningshandling.
Där i ärende angående inteckning i järnväg bevis tecknas å tryckta eller graverade obligationer,
som äro av lika lydelse eller skilja sig endast i avseende å littera eller nummer, utgår
stämpelavgift för allenast ett bevis och utgår lösen för varje bevis utöver det första med 0.25.
Där i lagfartsärende taxeringsvärdet eller
köpesumman för den egendom, som beviset
avser, icke uppgår till 1 000 kronor, utgår stämpelavgiften
med
avd. 1 och 2: 0.50.
Meddelas i ett och samma ärende bevis å
flera handlingar, utgår lösen och stämpel för
allenast ett bevis, dock att frihet från lösen
icke äger rum i ärende angående utbyte av
inteckningshandl ing.
Lagfartsbevis angående fång till fast egendom.
Nuvarande avgifter:
Avd. 1 och 2: 1.00 + 1.00 = 2.00.
X stad utgår, då lagfart meddelats på
grund av köp, byte, gåva eller testamente,
lösen med........................... 2.00
samt därutöver för varje 1 000 kronor av
fastighetens värde enligt nästföregående
årets bevillningstaxering med.......... 2.00
Föreslagna avgifter:
Avd. 2: 1.00 + 1.00 = 2.00.
Vid rådhusrätt utgår, då lagfart meddelats
på grund av köp, byte eller gåva,
lösen därutöver för varje fullt 1 000-tal
kronor av fastighetens värde enligt nästföregående
årets taxering med......... 2.00
dock att, vid lagfart på grund av köp, lösen beräknas efter köpeskillingen, därest denna
överstiger taxeringsvärdet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
33
Nuvarande avgifter:
Belopp som ej uppgår till 1 000 kronor
eller faller emellan två tusental, räknas
för fullt 1 000; och må lösen ej överstiga 22.00
Där taxeringsvärdet eller köpesumman för
den egendom, beviset avser, icke uppgår till
1 000 kronor, är beviset fritt från stämpel.
Föreslagna avgifter:
Denna lösen må ej överstiga....... 23.00
Där varken taxeringsvärdet eller köpesumman
för den egendom, beviset avser, uppgår
till 3 000 kronor, är beviset fritt från stämpel.
Bevis om beviljad inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt eller fång
till sådan rätt (tomträttsbevis, vattenfallsrättsbevis).
För närvarande finnes varken i lösen- eller stämpelförordningen någon rubrik avseende
dessa expeditioner. Avgifterna utgå såsom för bevis, annat, med i avd. 1: 1.50 + 1.00 = 2.60
och i avd. 2 : 0.75 +1.00 = 1.75.
De sakkunniga ha föreslagit att särskild rubrik för tomträtts- och vattenfallsrättsbevis
införes i lösenförordningen och att lösenavgiften bestämmes till samma belopp som grundavgiften
för lagfartsbevis.
Bevis och protokoll angående uppvisande av inteckningshandling.
Lösen för sådant bevis utgår nu, då uppvisandet sker för anteckning om innehav, med
50 öre både på landet och i stad samt, när uppvisandet sker för annat ändamål, med 50
öre på landet och 1 krona i stad. Protokoll angående uppvisande för anteckning örn innehav
betingar en lösen av 50 öre för varje ark. Nu nämnda expeditioner äro fria från stämpelavgift.
Beträffande protokoll över uppvisande för annat ändamål än anteckning örn innehav
finnas särskilda bestämmelser ej meddelade rörande lösen- och stämpelavgiften.
De sakkunniga ha för alla fall då inteckningshandling uppvisas för annan inskrivningsdomare
föreslagit att stämpelfrihet skall äga rum och att löseriavgiften skall utgöra 1 krona
för beviset och för varje ark av protokollet.
Protokoll, annat, i inskrivningsärende.
Skyldighet att lösa protokoll i inskrivningsärenden föreligger numera icke, bortsett från
dels vissa ärenden rörande järnväg och dels de förut omnämnda ärendena rörande uppvisande
av inteckningshandling inför annan inskrivningsdomare än den hos vilken inskrivningsåtgärden
skall ske. I fråga örn sistnämnda ärenden gälla särskilda bestämmelser om
protokollsavgiften. Då utskrift eljest utfärdas av protokoll i inskrivningsärende skall enligt
förslaget för protokollsutdraget utgå samma avgifter som för avskrift, vilket redan nu gäller
i fråga örn akter i inskrivningsärenden i fall då protokoll icke föres.
För genomförande av detta förslag har i lösenförordningen införts en ny rubrik innehållande
hänvisning till bestämmelserna örn avskrift. I stämpelförordningen har någon sådan
ändring ej varit erforderlig. Den nu däri intagna bestämmelsen örn stämpelfrihet för
protokoll i lagfartsärende, då fastighetens värde understiger 1 000 kronor, bär däremot ansetts
kunna uteslutas.
Bevis, i ärende rörande inteckning i jordbruksinventarier, angående inskrivningsdomares
beslut.
Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter:
Avd. 1 2.50 + 1.50 = 4.00 Avd. 2 3.00 + 1.00 = 4.00
* 2 1.50 + 2.50 = 4.00
Expedition i ärende angående panträtt i spannmål, spånadslin eller hampa.
För närvarande utfärdas i dylikt ärende dels bevis å den handling, varigenom panträtten
upplåtits, och dels utdrag av spannmålspantregistret. Sammanlagda kostnaden för dessa
expeditioner är i avd. 1: 3.00 + 1.00 = 4.00 och i avd. 2 : 2.50 + 1.00 = 3.50.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 268. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
Enligt förslaget skall expedition i ifrågavarande ärenden ulfärdas endast i form av bevis
å den företedda handlingen. Avgiften för beviset har föreslagits till samma belopp som för
bevis rörande inteckning i jordbruksinventarier eller 3.00 + 1.00 = 4.00. Jämte det bestämmelse
härom införts i lösenförordningen ha däri nu förekommande rubriker avseende utdrag
av spannmålspantregister uteslutits. I samband härmed har vidare föreslagits, att 9 §
kungörelsen den 20 juni 1924 med föreskrifter angående tillämpningen av lagen samma
dag örn viss panträtt i spannmål skall upphöra att gälla. Nämnda paragraf innehåller bestämmelse
att expedition utfärdas genom utdrag av registret.
Avskrift av handling, på grund av vilken lagfart, inteckning eller annan inskrivning
sökes.
Då lagfart, inteckning eller annan liknande inskrivning sökes skall enligt 7 § lagen den
3 juni 1932 med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden den till
grund för ansökningen åberopade handlingen vara åtföljd av två bestyrkta avskrifter. Ha
sådana avskrifter icke ingivits, åligger det inskrivningsdomaren att ombesörja handlingens
avskrivande. För avskrifter som sålunda ombesörjas av inskrivningsdomaren utgår lösen
med 25 öre och stämpel med 50 öre för varje ark. De sakkunniga ha föreslagit en höjning
av lösenbeloppet till 50 öre för varje ark.
Andra småprotokoll m. m.
Bevis om inregistrering av bouppteckning.
Såväl enligt gällande rätt som i förslaget är beviset fritt från stämpel.
Nuvarande lösenavgifter:
Hos underdomstol på landet......... 0.50
Hos underdomstol i stad
för varje 100 kronor av boets behållning
till och med 15 000 kronor.. 0.20
från 15 000 kronor till och med 30 000
kronor......................... 0.10
från 30 000 kronor och allt vidare .. 0.05
Belopp, som faller mellan två hundratal, räknas
för fullt 100.
Denna lösen må dock ej överstiga. . 150.00
och är lägsta lösen.................. 0.50
Föreslagna lösenavgifter:
Då behållningen icke uppgår till 1 000
kronor........................... fritt
i andra fall......................... 1.00
samt vid rådhusrätt därutöver för varje fullt
1 000-tal kronor av boets behållning
till och med 15 000 kronor........... 2.00
från och med 16 000 kronor och allt
vidare......................... 1.00
Denna lösen må dock ej överstiga .. 150.00
Förmynderskapsprotokoll.
Ifrågavarande protokoll äro fria från stämpelavgift.
Nuvarande lösenavgifter:
Avd. 1: för första arket.............. 2.00
* övriga ark................ 1.25
» 2: * varje ark................. 1.00
Föreslagna lösenavgifter:
Avd. 2: för varje ark................. 2.00
dock att protokollet är fritt från lösen om
antagas kan att den omyndige eller den för
vilken god man förordnats icke äger behållen
egendom till ett värde av minst 1 000 kronor.
Expedition i ärende angående bevakning av testamente eller intagande i
protokoll eller dombok av äktenskapsförord, avhandling rörande lösöreköp,
Kungl. Maj.ts proposition nr 26S. 35
bodelningshandling eller handling, som ingives för att till framtida säkerhet
intagas i domboken,
I de nu nämnda ärendena utfärdas för närvarande protokollsutdrag jämte det bevis
tecknas å den ingivna handlingen. I fall då protokollsutskriften icke överstiger ett ark bliva
de sammanlagda avgifterna i avd. 1: 4.00 + 1.00 = 5.00 och i avd. 2 : 2.50 + 2.00 = 4.50.
De sakkunniga ha för att förenkla expeditionssättet i ifrågavarande ärenden föreslagit
att i § 12 lösenförordningen skall införas bestämmelse örn frihet från skyldighet att lösa
protokoll i dylika ärenden. För beviset har föreslagits en lösenavgift å 5 kronor och en
stämpelavgift å 1 krona.
Gravations- och äganderättsbevis.
Gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom utom järnväg.
Nuvarande avgifter:
Olika avgifter äro fastställda dels för gravationsbevis utfärdat vid underdomstol i fonn av
särskilt bevis, dels för gravationsbevis utfärdat vid underdomstol, omfattande allenast ett år
eller del därav samt tecknat å annat gravationsbevis rörande samma fastighet, s. k. tilläggsbevis,
och dels för gravationsbevis utfärdat vid hovrätt.
Underdomstol
Avd. 1 och 2
Hovrätt
Avd. 4
Särskilt
utfärdat
bevis
Tilläggs-
bevis
Stämpel................................................
1.00
fritt
2.00
Lösen (såvitt angår avd. 4 för varje år beviset avser)
på landet
för varje hemman, hemmansdel eller
lågenhet till och med 3...................................
2.25
0.15
0.60
över 3 till och med 6..................................
1.50
0.10
0.40
över 6.................................................
0.75
0.05
0.20
lösen må ej överstiga...................................
15.00
10.00
40.00
lägsta lösen är .........................................
i stad
angående gård eller obebyggd tomt
jämte sådan jord, som ej får därifrån
söndras eller särskilt intecknas,
2.25
1.00
4.00
för varje tomtnummer till och med 3....................
3.75
0.30
0.00
över 3 till och med G..................................
2.50
0.20
0.40
1.25
0.10
0.20
angående annan jord örn till och med 3 hektar...........
för varje hektar däröver, med iakttagande att vad som över-
3.75
0.30
0.60
skjuter helt hektartal räknas för helt hektar................
1.25
0.10
0.20
lösen må ej överstiga...................................
25.00
20.00
40.00
lägsta lösen är..........................................
År gravationsbevis grundat på flera häradsrätters intecknings- protokoll, beräknas lösen särskilt för den inom varje härad eller
tingslag liggande del av egendomen.
3.75
2.00
4.00
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
Föreslagna avgifter:
Stämpel........................................................
Lösen..........................................................
Då gravationsbevis avser flera fastigheter, å vilka lagfart sökts eller
beviljats i ett sammanhang eller som gemensamt intecknats, beräknas i
lösen ytterligare för varje fastighet utöver den första.................
Då gravationsbevis omfattar allenast ett år eller del därav och tecknas å
annat gravationsbevis, är lösen hälften av vad ovan angivits.
Gravationsbevis rörande inteckningar i tomträtt eller vattenfallsrätt samt
rörande förlagsinteckningar och inteckningar i fartyg.
Stämpelavgiften är densamma som i fråga om fast egendom.
Lösenavgiften är för närvarande
beträffande tomträtt och vattenfallsrätt:
i avd. 1 för varje år beviset omfattar och för varje särskild tomträtt eller vattenfallsrätt 0.30
dock att lösen ej må för varje tomträtt eller vattenfallsrätt överstiga................ 3.00
och att lägsta lösen för varje tomträtt eller vattenfallsrätt är....................... 2.00
i avd. 2 hälften av beloppen i avd. 1, och
i » 4 dubbelt så hög som i avd. 1;
beträffande förlagsinteckningar:
i avd. 1: 3.00 och i avd. 4: 6.00.
Beträffande inteckningar i fartyg finnas särskilda avgifter ej angivna; lösen utgår såsom för
annat bevis med 1.50 i avd. 1.
Enligt förslaget skall lösenavgiften för nu nämnda gravationsbevis vara densamma som
för gravationsbevis avseende en fastighet. Vad angår tomträtt och vattenfallsrätt ha särskilda
bestämmelser för fall då gravationsbevis avser mer än en tomträtt eller vattenfallsrätt
icke .föreslagits.
Gravationsbevis rörande inteckningar i järnväg.
Stämpelavgiften är densamma som i fråga om annan fast egendom.
Lösenavgiften är
i avd. 1 för varje år beviset omfattar och för varje särskild järnväg........... 1.00
dock att lösen ej må för varje järnväg överstiga................................. 30.00
och att lägsta lösen för varje järnväg är........................................ 5.00
i avd. 4 dubbelt så hög som i avd. 1.
Jämlikt dessa bestämmelser blir lösen i allmänhet 30 kronor. De sakkunniga ha föreslagit
att detta belopp bestämmes såsom lösenavgift för varje järnväg såväl i avd. 2 som i avd. 4.
Gravationsbevis rörande inteckningar i jordbruksinventarier samt rörande
panträtt i spannmål, spånadslin eller hampa.
Stämpelavgiften är densamma som i fråga om fast egendom.
Lösensatsen är för närvarande, i avd. 1 och 2: 1.50 samt, beträffande inteckningar i jordbruksinventarier,
i avd. 4: 6.00.
Förslaget innebär att beträffande inteckningar i jordbruksinventarier avgiften i avd. 4
satts till samma belopp som i avd. 2.
Under-
Hov-
domstol
rätt
Avd. 2
Avd. 4
1.00
2.00
5.00
5.00
2.00
2.00
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
37
Äganderätt sbevis rörande fast egendom.
Nuvarande avgifter:
Stämpel........................................................
Lösen:
Åganderättsbevis, omfattande tid efter ingången av år 1876 elier annat
år, från vilket fastighetsbok förts...................................
Avser beviset jämväl tid före uppläggandet av fastighetsbok, beräknas
ytterligare för varje helt eller påbörjat år, som beviset omfattar.......
Åganderättsbevis angående fastighet, som icke är i fastighetsbok införd,
då beviset omfattar en tid av till och med två år....................
för varje helt eller påbörjat år däröver............................
Å landet beräknas, då åganderättsbevis avser flera fastigheter, å vilka lagfart beviljats i ett
sammanhang eller som gemensamt intecknats, för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet
utöver den första till och med tre hälften, däröver till och med sex femtedelen samt däröver
tiondelen av den för äganderättsbcvis rörande en fastighet utgående lösen.
Där åganderättsbevis omfattar tid före uppläggandet av fastighetsbok eller avser fastighet,
som ej finnes i sådan bok upptagen, och beviset grundas på flera häradsrätters lagfartsprotokoll,
beräknas lösen särskilt för den inom varje härad eller tingslag liggande del av egendomen.
I stad beräknas,
då äganderättsbevis avser gård eller obebyggd tomt jämte sådan jord, som ej får därifrån
söndras, och beviset omfattar mer än ett tomtnummer, för varje tonitnummer däröver tili och
med tre hälften, däröver till och med sex femtedelen samt däröver tiondelen av den för äganderättsbevis
rörande en fastighet utgående lösen, och,
då beviset avser annan jord örn mer än 3 hektar, för varje överskjutaride hektar en tiondel
ov nyssberörda lösenbelopp.
Vad som överskjuter helt hektartal räknas för helt hektar.
Rörande tilläggsbevis finnas särskilda bestämmelser ej meddelade. Lösen är densamma som
för särskilt utfärdade äganderättsbevis men beviset är fritt från stämpel då det utfärdats vid
underdomstol.
Föreslagna avgifter:
Stämpel........................................................
Lösen..........................................................
Då äganderättsbevis avser flera fastigheter, å vilka lagfart sökts eller
beviljats i ett sammanhang eller som gemensamt intecknats, beräknas i
lösen ytterligare för varje fastighet utöver den första.................
Då äganderättsbevis omfattar allenast ett år eller del därav och tecknas
å annat äganderättsbevis, är lösen hälften av vad ovan angivits.
Avd. 2
Avd. 4
1.00
2.00
2.00
2.00
1.00
1.00
Avd. 1
och 2
Avd. 4
1.00
2.00
1.50
3.00
0.30
0.60
1.50
3.00
0.30
0.60
Bevis rörande innehav av tomträtt eller vattenfallsrätt.
Härom finnas för närvarande ej några särskilda bestämmelser. Lösen utgör därför i avd.
1: 1.50 och i avd. 2: 0.75. Stämpelavgiften är i båda fallen 1.00.
De sakkunniga ha föreslagit att bestämmelserna rörande äganderättsbevis skola omfatta
även ifrågavarande bevis. Dock har ej meddelats särskilda föreskrifter örn bevis som avser
flera tomträtter eller vattenfallsrätter.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 268.
Andra bevis.
Bevis, som avser upplysning enligt diarium: diariebevis.
Nuvarande avgifter:
Avd. 1 0.50 + 1.00 — 1.50
» 2 0.25 + 1.00 = 1.25
* 3 0.50 + 1.00 = 1.50
* 4 1.00 + 2.00 = 3.00
» 5 3.00 + 2.00 = 5.00
dock att beviset är fritt från
stämpel därest det utfärdas
av underdomstol eller därstädes
anställd tjänsteman och
tecknas å företedd handling.
Föreslagna avgifter:
Avd. 1 1.00 + l.oo = 2.00
» 2 1.00 + 1.00 = 2.00
* 3 1.00 + 1.00 = 2.00
* 4 1.00 + 2.00 = 3.00
* 5 3.00 + 2.00 = 5.00
Veder häftighetsbevis.
Sådant bevis är fritt från stämpel. Lösensatsen är 1 krona i avd. 1—3 evad beviset angår
en eller flera personer.
Enligt förslaget skall lösenavgiften vara 1 krona 50 öre för varje person beviset avser.
Bevis, annat.
Nuvarande avgifter: Föreslagna avgifter:
Särskilt utfärdade bevis.
Avd.
i
1.50 + 1.00 = 2.50
Avd. 1
2.00
+ 1.00
= 3.00
>
2
0.75 + 1.00 = 1.75
* 2
2.00
+ 1.00
- 3.00
»
3
1.50 + 1.00 = 2.50
» 3
2.00
+ 1.00
= 3.00
»
4
1.50 + 2.00 = 3.50
» 4
2.00
+ 2.00
= 4.00
»
5
3.00 + 2.00 = 5.00
* 5
3.00
+ 2.00
= 5.00
Bevis
tecknat å företedd handling.
Avd.
1
1.00 + 1.00 = 2.00
Avd. 1
1.00
+ 1.00
= 2.00
»
2
0.50 + 1.00 = 1.50
» 2
1.00
+ 1.00
= 2.00
»
3
1.00 + 1.00 = 2.00
» 3
1.00
+ 1.00
= 2.00
»
4
1.00 + 2.00 = 3.00
. 4
1.00
+ 2.00
= 3.00
*
5
2.00 + 2.00 = 4.00
» 5
2.00
+ 2.00
= 4.00
dock att bevis av underdomstol
eller därstädes anställd
tjänsteman, tecknat å företedd
handling, är fritt från
stämpel.
Depositions- och myndighetsbevis, bevis över avlagd redareed och borgenärsed
i konkursmål, bevis av lag sökning sdomare jämlikt 27 § lagsökningslagen
samt bevis rörande försäljning av lösören, som kvarbliva i säljarens
vård.
Nuvarande särskilda bestämmelser örn ifrågavarande bevis ha ej någon motsvarighet i
förslaget, enligt vilket bevisen skola följa samma bestämmelser som bevis, annat. Av de härutinnan
föreslagna författningsändringarna berör endast en stämpelförordningen. I denna
har rubriken angående bevis av lagsökningsdomare uteslutits, vilken ändring dock är av allenast
formell innebörd. Nuvarande lösenavgifter för övriga bevis äro: för depositionsbevis
50 öre i avd. 1, 3 och 4 samt 25 öre i avd. 2; för myndighetsbevis 5 kronor i avd. 1,
2 kronor 50 öre i avd. 2 och 3 kronor i avd. 4; för bevis över avlagd redareed 2 kronor
i avd. 1 och 1 krona i avd. 2; för bevis över avlagd borgenärsed, evad det meddelas ge
-
39
Kung!. Maj:ts proposition nr 268.
norn protokollsutdrag eller annorledes, 1 krona i avd. 1 och 50 öre i avd. 2; för bevis rörande
försäljning av lösören, då beviset omfattar en tid av t. o. m. 2 år, 2 kronor i avd. 1
och 3, 1 krona i avd. 2 och 4 kronor i avd. 4 samt för varje år därutöver en fjärdedel av
nämnda belopp. Beträffande bevis över avlagd borgenärsed bär den under rubriken protokoll
intagna hänvisningen till lösensatsen för bevis bibehållits med en jämkning.
Vidimation av avskriven handling.
Vidimationsbevis äro fria från stämpel.
Nuvarande lösenavgifter:
Vidimationsbevis
av inskrivningsdomare.............. fritt
av notarius publicus
första arket..........
varje av de övriga ....
av annan tjänsteman
avd. 1—3 varje ark ...
4 och 5 varje ark
1.00
0.25
0.25
0.50
Föreslagna lösenavgifter:
Vidimationsbevis
av inskrivningsdomare, där fråga är örn
handling på grund av vilken lagfart,
inteckning eller annan inskrivning
sökes............................
av notarius publicus
första arket .....................
varje av de övriga...............
eljest meddelat
avd. 1—5 varje ark................
fritt
1.00
0.50
0.50
I stämpelförordningen har under rubriken vidimation intagits en erinran om att vidimationsbevis
äro fria från stämpel.
Om innehållet i yttrandena må här nämnas följande.
Beträffande lösen för protokoll har i ett yttrande erinrats, att den föreslagna
avgiften bleve betungande i fråga om föreläggande att ingiva bouppteckning,
enär dylika förelägganden så gott som uteslutande avsåge dödsbon
med små eller inga tillgångar.
I fråga om lösen för lagfartsbevis i stad har i några yttranden anmärkts
att förslaget innebure en minskning av löseninkomsterna av dessa bevis; den
nedsättning av lösen som föreslagits dels beträffande fång genom testamente,
dels för fall då fastighetens värde understege 11,000 kronor kompenserades
nämligen icke av alt maximilösen höjts nied 1 krona.
Erinringar ha även riktats mot de föreslagna bestämmelserna om stämpelfrihet
för expeditionerna i lagjartsårende då fastighetens värde icke uppgår
till 3,000 kronor. Därvid har framhållits, att stämpelavgifterna endast
uppginge till 2 kronor och att friheten således vore utan egentlig betydelse,
alt fastighetens värde icke i och för sig utgjorde något bevis örn svag ekonomisk
ställning hos ägaren, att lagfart å tomt i regel söktes innan den vore
bebyggd och att myndighetens arbete till sin omfattning ej vore beroende av
fastighetens värde. Göta hovrätt har av dylika skäl hemställt örn bibehållande
av den nuvarande värdegränsen 1,000 kronor.
I anledning av förslaget örn avgiftsfrihet i vissa fall för bevis om inregistrering
av bouppteckning och för förmynderskapsprotokoll har styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomarc framhållit, att resultatet av avgiftsfriheten,
mot vilken i och för sig intet vore att erinra, bleve att kostnaden för
dessa expeditioner kornme att belasta vederbörande stad. Da vidare de fall
för vilka avgiftsfrihet föreslagits vore mycket vanliga, komme den vinst, som
40
Kungl. Majlis proposition nr 268.
uppstode genom lösenökning beträffande andra expeditioner, att reduceras
och totalresultatet bleve måhända på vissa håll minskning i sportelinkomstema.
Styrelsen ville därför bestämt förorda att någon lösen alltid skulle uttagas
av sökanden eller också att statsverket gottgjorde städerna för den fria
rättsvård som skulle beredas mindre bemedlade.
Beträffande avgiftsfriheten för förmynderskapsprotokoll har i övrigt i yttrandena
anmärkts, att vid rådhusrätterna god man och förmyndare regelmässigt
förordnades före bouppteckningens inregistrering, varför man för
bedömande av avgiftsfrågan bleve hänvisad till uppgift av sökandens ombud,
att det beträffande god man för bortovarande vore svårt att göra något
antagande örn vad den bortovarande ägde i behållen egendom utöver hans
lott i boet samt att beslutet rörande avgiften lätt bomme att framstå såsom
godtyckligt eller också krävde en betungande utredning.
De sakkunnigas förslag rörande förenklat expeditionssätt i ärende angående
bevakning av testamente m. m. har föranlett yrkanden att föreskrift
måtte meddelas, att sökanden skall tillhandahålla vidimerad avskrift av
ifrågavarande handlingar vid äventyr att eljest bliva pliktig att erlägga stadgade
avgifter för handlingarnas avskrivande genom domstolens försorg. Med
hänsyn till renovationsskyldigheten borde, utom beträffande bodelningshandling,
avskrifterna tillhandahållas i två exemplar. Vidare har uttalats att
samma förenklade expeditionssätt borde gälla i ärende om tillstånd till försäljning
av eller inteckning i omyndigs fastighet, örn anstånd med boupptecknings
ingivande och beträffande intagande i magistratsprotokoll av
handling som avses i 3 § sjölagen.
De för gravationsbevis föreslagna avgifterna ha i några yttranden betecknats
såsom för höga. Svenska sparbanksföreningens styrelse har sålunda uttalat
att höjningen av dessa avgifter innebure en särskilt för ägarna till små
fastigheter kännbar merbelastning och syntes i viss mån betänklig. Även
stadshgpoteksföreningarnas förtroenderåd och föreningen mellan hypoteksombudsmännen
ha gjort uttalanden som innebära att avgifterna vore för
höga. Sistnämnda förening har därvid bl. a. erinrat att även relaxations- och
andra åtgärder beträffande inteckningar skulle fördyras. Beträffande tillläggsbevis
till gra va t i o usbo vis bär Göta hovrätt uttalat, att avgiften syntes
vara väl hög i förhållande till det relativt ringa arbete dessa bevis i regel förorsakade;
konsekvensen syntes i varje fall fordra att ej heller stämpeln utginge
med mer än halva beloppet. Domhavanden i Södertörns domsaga har
ansett en rimlig avvägning böra innebära alt avgiften för gravationsbevis
gjordes beroende även av bevisets omfattning d. v. s. av arkantalet. I ett
annat yttrande har ifrågasatts att stadga högre avgift för bevis som upptoge
ett jämförelsevis stort antal inteckningar eller anteckningar.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har yttrat att avgiftshöjningen kunde
leda till obillighet, då gravationsbevis avsåge ett stort antal fastigheter, hörande
t. ex. till en fideikommissegendom med enkla inteckningsförhållanden.
Domhavanden i Falu domsaga har framhållit att på grund av den starka
jordsplittringen i domsagan även ganska små brukningsdelar omfattade
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
41
elt stort antal registerfastigheter eller delar av sådana; den föreslagna lösentaxan,
i och för sig ingalunda för hög, komme därför att för en del smärre
jordbrukare medföra en kännbar utgift. Svenska bankföreningens styrelse
har riktat anmärkningar mot att i förslaget ej upptagits bestämmelse om
maximilösen för gravationsbevis avseende flera fastigheter samt i sådant
hänseende anfört:
Enligt förslaget kommer ett gravationsbevis omfattande ett stort antal fastigheter
— exempelvis samtliga för ett obligationslån eller en större bankkredit
hypotiserade fastigheter — att draga i förhållande till nuvarande avgift
högst betydande belopp. Dylika gravationsbevis förorsaka i de flesta
fall vederbörande inskrivningsdomare ett förhållandevis mindre besvär, beroende
på att de fastigheter, för vilka gemensamt gravationsbevis begäres, i
allmänhet äro gemensamt intecknade. I varje fall torde det kunna sägas, att
besväret långt ifrån är proportionellt mot antalet fastigheter. Ur synpunkten
av att avgifterna väl böra uppfattas som en ersättning för den prestation
som expeditionens utfärdande innebär, synes det därför vara rimligt att ett
visst maximum bibehålies, låt vara avsevärt höjt i förhållande till vad som
nu gäller.
I motsats mot vad sålunda blivit anfört har i några yttranden ifrågasatts
att höja lösen för gravationsbevis, åtminstone såvitt gäller stadsdomstolarna.
Därvid har gjorts gällande att förslaget — till följd av borttagandet av de
nuvarande högre avgifterna för stadsägor med viss större areal — icke skulle
innebära någon nämnvärd ökning av löseninkomsterna för de lösenberättigade
befattningshavarna i städerna eller t. o. m. skulle medföra lösenförlust.
Vissa av de anmärkningar som innebära att lösenavgiften för gravationsbevis
skulle bliva för hög lia även avseende å de för äganderättsbevis föreslagna
lösensatsema.
De sakkunnigas förslag i övrigt.
I de inledande bestämmelserna i lösen- och stämpelförordningarna angående
myndigheternas hänförande till särskilda avdelningar innefattar förslaget,
såsom förut omtalats, den ändringen att underdomstolar i stad och
krigsrätter överflyttats från första till andra avdelningen. I lösenförordningen
har överflyttningen även avsett konsulardomare och konsularrätt; i stämpelförordningen
äro dessa myndigheter ej upptagna, enär stämpelfrihet gäller
i hos dem anhängiggjort mål eller ärende. Härjämte föreslås vissa formella
ändringar. Sålunda har i lösenförordningen uppräkningen av myndigheter
fullsländigats genom medtagande däri av de myndigheter som i tid efter annan
utfärdade kungl, kungörelser förklarats skola hänföras till viss avdelning
i förordningen. Härvid ha myndigheterna upptagits i den ordning vari de
uppräknas i stämpelförordningen. Enär vad i lag eller författning finnes
stadgat om gränsetullrätt numera upphört att gälla, har denna uteslutits
i både lösen- och slämpelförordningen. Likaså lia chefer för väg- och vatlenbyggnadsdistrikten
utelämnats, då dessa befattningar nu ej lia någon motsvarighet.
I några fall lia > stället för äldre benämningar på myndigheter införts
de nu gällande.
42
Kungl. Moj.ts proposition nr 268.
Bestämmelsen i § i i lösenförordningen om friskilling i stad vid lagfart på
grund av köp, byte eller gåva skall enligt förslaget undergå en mindre jämkning.
För närvarande utgår avgiften med en krona när fastighetens värde
icke överstiger ettusen kronor och eljest med två kronor. Enligt förslaget skall
den lägre avgiften utgå när värdet icke uppgår till angivna belopp. Jämkningen
har skett för att i fråga om sättet för värdegränsens bestämmande
skapa formell överensstämmelse med reglerna örn lösen för lagfartsbevis
i stad och örn stämpelfrihet i lagfartsärenden.
I § 6 i lösenförordningen lia enligt vad förut angivits införts nya bestämmelser
i fråga om intagande i expedition av fullmakter och andra sådana
behörighetshandlingar samt i fråga om företeende eller utfärdande hos myndighet
av bevis rörande förhållanden, varom hos myndigheten förda rohar,
diarier eller andra sådana handlingar innehålla upplysning. Såsom exempel
rörande tillämpningen av sistnämnda bestämmelse lia de sakkunniga anfört,
att det enligt densamma ålåge domstol att ex officio göra anteckningar örn
äganderättsförhållanden till fast egendom, förmynderskap o. dyl. då upplysning
därom erfordrades i mål eller ärende. De sakkunniga ha tillagt, att
bestämmelsen emellertid ej borde utgöra hinder mot att t. ex. i ett mera svåröverskådligt
relaxationsärende sökanden påfördes avgift för äganderättsbevis.
I överensstämmelse med förut nämnt förslag har i § 12 i lösenförordningen
intagits föreskrift om frihet från skyldighet att utlösa protokoll angående
bevakning av testamente eller intagande i underdomstols protokoll
eller dombok av äktenskapsförord och vissa andra handlingar.
Enligt i § 18 i lösenförordningen för närvarande intagna bestämmelser
åligger det domhavande på landet att vid avslutande av lagtima ting eller
allmänt tingssammanträde i tingslag, inom vilket han icke har sin bostad,
till kronobetjänt eller annan där boende person avlämna alla outtagna expeditioner
och andra handlingar att vederbörande tillhandahållas samt att
även eljest på begäran tillhandahålla expedition i enahanda ordning. De
sakkunniga ha föreslagit att dessa bestämmelser skola upphävas samt därvid
åberopat att de, i följd av numera gällande föreskrifter om hållande av
kansli i domsaga å av Kungl. Maj:t bestämd plats och om anställande å
kansliet av kommissionär med åliggande att tillhandagå allmänheten med
handlingars översändande, icke längre kunde anses motsvara något behov
och att tillämpning av dem numera knappast komme i fråga.
I fråga om kommissionårsavgiften i domsagorna ha de sakkunniga funnit,
att bestämmelserna rörande de stämpelavgifter, i vilka de nuvarande kommissionär
sarvodena skola omvandlas, icke lämpligen kunde inarbetas i stämpelförordningen.
Vid utarbetande av särskilt författningsförslag i detta ämne
lia de sakkunniga beaktat domsagoutredningens förslag och departementschefens
uttalanden i frågan i samband med propositionen 252/1942 ävensom
ett sedermera inom justitiedepartementet utarbetat utkast till ny domsagostadga.
I 1 § av förslaget till förordning angående kommissionärsavgiften stadgas,
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
43
att för uttagande och översändande av handlingar samt meddelande av
skriftliga underrättelser genom kommissionär i domsaga skall utgå stämpelavgift
till belopp och i den ordning i förordningen föreskrives.
De i 2 § intagna bestämmelserna om avgiftens belopp m. m. överensstämma
med 34 § i gällande domsagostadga. I fråga om en i 2 § upptagen föreskrift
rörande skyldighet för den, som önskar genom kommissionären erhålla
handling eller meddelande med allmänna posten sig tillsänt, att bestrida
nödig postbefordringsavgift ha de sakkunniga anmärkt, att föreskrift härom
ej funnes uttryckligt uttalad i stadgan men att denna, såsom bl. a. franninge
av 36 § andra punkten, förutsatte att sådan skyldighet förefunnes.
Enligt 3 § i förslaget skall vad i stämpelförordningen finnes stadgat om
frihet från stämpelavgift i tillämpliga delar gälla även beträffande kommissionärsavgift.
I 4 § föreskrives, att kommissionären rörande utfört uppdrag skall upprätta
kommissionärsnota, innehållande specificerade uppgifter å vad uppdragsgivaren
har att erlägga.
Slutligen stadgas i 5 §, att kommissionärsnotan skall förses med stämplar
till belopp motsvarande den i notan angivna kommissionärsavgiften, att
härvid skola användas enkla beläggningsstämplar samt att vad i stämpelförordningen
eljest är stadgat om återfående av erlagd stämpelavgift, örn stämplarna
och deras tillhandahållande, om tillsyn å stämpelavgiftens utgörande,
om uppbörd och redovisning samt örn ansvar för överträdelse av förordningen
i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse med avseende å den i
förslaget avsedda stämpelavgiften.
De sakkunnigas förslag till kungörelse örn upphävande av 9 § av tillämpningsföreskrifterna
till lagen örn viss panträtt i spannmål har omnämnts i
samband med redogörelsen för de ändringar i avgiftstariffema som röra inskrivningsärenden
m. m.
Såsom dag för ikraftträdandet av de föreslagna författningarna ha de sakkunniga
utsatt den 1 juli 1943, då domsagoreformen är avsedd att träda i
tillämpning.
Den föreslagna nya bestämmelsen i § 6 lösenförordningen, enligt vilken
myndighet är skyldig att ex officio göra anteckning örn vissa förhållanden,
har föranlett erinringar i några yttranden. Sålunda har anmärkts, att av
författningstexten icke franninge vilka särskilda skäl som skulle medföra
rätt för myndigheten att påfordra företeende av eller utan särskild begäran
utfärda avsedda bevis. I ett yttrande har uttalats, att såsom dylikt skäl borde
betraktas att fastighetsförhållandena inom viss ort vore så invecklade
eller äldre fastighetsböcker så svåröverskådliga att i inskrivningsärenden
borde företes åtkomstbevis. Vidare har erinrats att, med hänsyn lill att på
landet sammanträden kunde hållas utom kansliorten, stadgandet endast borde
avse fall då upplysning örn åsyftade förhållanden kunde inhämtas utan
alt därigenom förorsakades uppskov med målets eller ärendets avgörande.
Härjämte har även framhållits såsom önskvärt, att stadgandet jämkades så
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 208.
att det avsåge de hos myndigheten eller å dess kansli tillgängliga handlingar,
detta bl. a. därför att äldre handlingar ej alltid funnes tillgängliga. Slutligen
har i flera yttranden påfordrats förtydligande av vad i ifrågavarande
hänseende skall förstås med myndighet, därvid ifrågasatts huruvida såsom
en och samma myndighet borde anses magistrat, rådhusrätt, överexekutor,
konkursdomare, inskrivningsdomare, polismästare som tillika vore magistratsledamot
etc.
I fråga om frihet från expeditionsavgifter har Svea hovrätt — med erinran
att avgiftsfriheten för häktad i praxis torde lia utvidgats att avse
även vissa andra personer som berövats sin frihet, exempelvis straffångar
och tilltalade som omhändertagits för sinnesundersökning eller sinnessjukvård
— hemställt, att uttrycklig bestämmelse måtte meddelas att sådana personer
äro befriade från avgifter i mål vari de stå under tilltal. Vidare borde
enligt hovrättens mening övervägas att jämväl tilltalad, som vid tiden för
underrättens utslag hållits häktad men därefter frigivits, i målet erhölle
fria underrättsprotokoll.
Beträffande fri rättegång har domhavanden i Ångermanlands södra domsaga
erinrat att part som erhållit fri rättegång vore befriad från stämpelavgift
för expeditioner i målet. Då endera parten befunnes skyldig att svara
för kostnaderna erhölle statsverket ej gottgörelse för den uteblivna stämpeln.
Genom att även den nuvarande lösen vid lantdomstolarna förvandlades till
stämpelavgift komme statsverket att gå miste om stämpelavgifter till avsevärda
belopp. Enär det ej syntes förefinnas bärande skäl varför part, som
vore skyldig gälda kostnaderna för den fria rättegången, icke skulle vara
pliktig gottgöra statsverket jämväl den stämpel som skulle utgått om fri
rättegång ej förelegat, borde bestämmelsen om stämpelfrihet i 7 § stämpelförordningen
upphävas samt i lagen örn fri rättegång stadgas att stämpelavgiften
skulle gäldas av allmänna medel. Anslaget för fri rättegång komme
väl att belastas med utgifter härför men den ökade belastningen vore blott
av formell innebörd.
Vad angår kommissionärsavgiften har Göta hovrätt yttrat att frihet från
sådan avgift icke borde ifrågakomma i den utsträckning som föresloges i
3 § av förslaget. Då avgiften vore avsedd att utgöra ersättning för utfört
arbete, borde envar som anlitade kommissionär, med undantag endast för
kronan, vara skyldig erlägga kommissionärsavgift. Den omständigheten att
avgiften föresloges skola utgå i form av stämpel borde icke tillmätas någon
betydelse i förevarande avseende. Örn förslaget i denna del skulle vinna gillande,
komme en olikhet i detta avseende att föreligga mellan domsagorna
och andra statsmyndigheter, vilket icke kunde vara lämpligt.
Departementschefen.
Den verkställda utredningen angående ändring av lösen- och stämpelavgifterna
har såsom förut omnämnts föranletts dels av den omorganisation
av domsagoförvaltningen som är avsedd att träda i tillämpning den 1 juli
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
45
1943 och dels av en framställning från föreningen Sveriges stadsdomare angående
höjning av nuvarande expeditionslösen vid stadsdomstolarna.
Av nämnda omorganisation följer bland annat, att lösen vid lantdomstolarna
framdeles skall i form av stämpelavgift ingå till statsverket. Härigenom
beredes möjlighet att bestämma expeditionsavgifterna vid dessa domstolar
utan hänsyn till lösenavgiftens betydelse för häradshövdingarnas inkomster.
Vid stadsdomstolarna skola lösenavgifterna liksom hittills tillfalla antingen
vederbörande stad eller ock befattningshavare vid rådhusrätten. Det senare
alternativet gäller för närvarande beträffande omkring fyrtio, huvudsakligen
mindre städer. För städernas del måste alltså särskild hänsyn alltjämt tagas
till avgifternas inverkan på städernas eller befattningshavarnas inkomster.
De ändringar som de sakkunniga föreslagit röra i första rummet storleken
av lösen- och stämpelavgifterna vid de nämnda underdomstolama. I huvudsak
innebär förslaget i denna del, att lösensatserna för åtskilliga expeditioner
skola höjas vid stadsdomstolarna samt att vid lantdomstolarna, där avgifterna
nu i flera fall äro lägre än vid stadsdomstolarna, skola uttagas avgifter
till samma belopp som vid sistnämnda domstolai’. De föreslagna höjningarna
avse främst till rättegångsväsendet hörande expeditioner, såsom utdrag av
domboken. För expeditioner som röra inskrivningsväsendet föreslås allenast
mindre höjningar. Beträffande de nuvarande stämpelavgifterna föreslås i
några fall sänkningar som helt eller delvis motväga lösenhöjningen. Även i
fråga om de nuvarande lösenavgiftema ha de sakkunniga i några fall föreslagit
att de skola minskas eller borttagas.
Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle ändringarna medföra, för städerna
en ökning av lösenintäkterna med i runt tal 350,000 kronor om året
och för statsverket en stegring av stämpeluppbörden med åtminstone 500,000
kronor om året.
Rörande förslagets innehåll i övrigt må nämnas, att införandet av enhetliga
expeditionsavgifter för land och stad möjliggör avsevärda förenklingar
i gällande bestämmelser. Stadsdomstolarna och de övriga domstolsmyndiglieter
som för närvarande tillhöra den första av de avdelningar, vari de
offentliga myndigheterna med hänsyn till expeditionsavgifterna äro indelade,
skola enligt förslaget överflyttas till andra avdelningen. Denna, till vilken
nu hänföras underdomstolarna på landet och vattendomstolarna, skulle
därmed komma att omfatta samtliga domstolar i första instans. Även i andra
hänseenden innebär förslaget förenklingar. Vissa nya bestämmelser lia föreslagits
i syfte att uppnå enhetlig tillämpning vid debiteringen. I enlighet
med direktiven lia de sakkunniga vidare föreslagit, att kommissionärsarvodet
i domsagorna förvandlas till stämpelavgift. Beträffande avgifternas belopp
överensstämmer förslaget i denna del med vad som nu gäller enligt
domsagostadgan.
Såsom nyss nämnts berör förslaget närmast underdomstolarna. I syfte att
uppnå önskvärd enhetlighet lia de sakkunniga dock på några punkter även
föreslagit jämkningar i avgiftsbeloppen för expeditioner från andra myndigheter.
46
Kungl. Maj:ls proposition nr 268.
Till stöd för förslaget om höjning av lösensatserna vid stadsdomstolama
lia de sakkunniga åberopat den stegring av förvaltningskostnaderna som
ägt rum vid dessa domstolar. De sakkunnigas utredning härom visar, att
förvaltningskostnaderna från år 1930, som valts till utgångspunkt för beräkningarna,
oavbrutet ökats och att de under år 1939 voro i genomsnitt
omkring 28 procent högre än förstnämnda år. Den kostnadsstegring som efter
år 1939 föranletts av krisen beräkna de sakkunniga till minst 20 å 25 procent
av kostnaderna år 1939, varför den totala ökningen från år 1930 till
och med år 1942 skulle utgöra omkring 55 procent. Den förut angivna inkomstökning
som förslagets genomförande beräknas innebära vid stadsdomstolarna
motsvarar 35 procent av förvaltningskostnaderna år 1930, och förslaget
skulle sålunda giva kompensation för hela kostnadsökningen intill
krigsutbrottet och för omkring en fjärdedel av den ökning som därefter inträtt
till och med år 1942. Beträffande orsakerna till kostnadsstegringen före
kriget förklara de sakkunniga, att denna i främsta rummet berott på en förbättring
av de icke rättsbildade biträdenas avlöningar och arbetsförhållanden.
Avlöningar till domare och andra rättsbildade befattningshavare ingå icke i
de förvaltningskostnader varmed de sakkunniga räknat.
I fråga örn lantdomstolarna ha de sakkunniga icke verkställt någon motsvarande
utredning. Såsom motiv för en höjning av avgifterna vid dessa
domstolar hänvisa de till den ökning av statsverkets kostnader som domsagoreformen
medför. Denna kostnadsökning skulle, om någon avgiftshöjning
ej vidtages, enligt 1942 års proposition (nr 252) angående domsagoreformen
uppgå till nära 600,000 kronor. Såsom framgår av proposition (nr
198) till innevarande års riksdag angående anslag till häradsrätterna m. m.
torde kostnadsökningen emellertid komma att bliva större.
Lösenavgifterna vid stadsdomstolama lära i princip böra anses utgöra en
gottgörelse för städernas skyldighet att svara för kostnaderna för rättsskipningen.
Där avgifterna redovisas till stadens kassa, erhåller staden direkt
bidrag till dessa kostnader, och då avgifterna tillfalla vederbörande befattningshavare
komma de indirekt staden till godo. I båda fallen gå avgifterna
i första hand till täckande av löpande förvaltningskostnader. I den mån
överskott uppstår blir detta antingen ett bidrag för staden till avlöning
åt de rättsbildade befattningshavarna eller ock en avlöningsförmån för sådan
befattningshavare.
Såsom de sakkunniga framhållit ligger det i sakens natur att den som
uppbär sportler måste till en viss grad finna sig i en av konjunkturförhållandena
betingad nedgång i dessa inkomster. Det är emellertid också tydligt,
att då en mera avsevärd stegring av förvaltningskostnaderna inträder, som
kan beräknas bliva av stadigvarande natur, rättvisa och billighet i regel kräver
att gottgörelse härför beredes genom höjning av sportelsatsema. Den ökning
av förvaltningskostnaderna vid stadsdomstolama som enligt de sakkunnigas
utredning inträtt får även enligt min mening anses innefatta en sådan bestående
förskjutning av förvaltningskostnaderna som motiverar en justering av
Kungl. Maj.ts proposition nr 268. 47
sportelsatserna. Skäl föreligga sålunda för en höjning av lösensatserna vid
stadsdomstolarna.
Vad angår frågan om höjning av expeditionsavgifterna vid lantdomstolarna
måste det anses befogat, att statsverket genom en sådan höjning i viss utsträckning
heredes gottgörelse för den väsentliga utgiftsstegring som domsagoreformen
beräknas medföra.
I flertalet av de avgivna yltrandena har förslaget att av nu angivna skäl
höja lösensatserna tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Vissa invändningar
lia emellertid framförts. Statskontoret har i sådant hänseende framhållit,
alt vid de senaste årens statliga löneregleringar eftersträvats att avskaffa
tjänstemännens sportelinkomster och att en liknande utveckling vöre önskvärd
i fråga om stadsdomarnas löneförhållanden. Förslaget om en höjning
av lösensatserna innebure därför ett avsteg från en viktig princip och medförde
att löneregleringsarbetet försvårades. Härjämte har erinrats, att åtgärder
av lönereglerande natur enligt direktiven för utredningen icke borde ifrågakomma
beträffande stadsdomstolarna och att ökningen av förvaltningskostnaderna
i ett stort antal städer till icke oväsentlig del berott på en alltför
liberal lönepolitik. Statskontoret har vidare påpekat, att de föreslagna höjningarna
medförde förbättrade avlöningsförmåner även för vissa statliga
tjänstemän med oreglerad lön, såsom häradsskrivarna. Slutligen har statskontoret
som ytterligare skäl mot avgiftshöjningar åberopat det förhållandet att
allmänt prisstopp påbjudits. I ett annat yttrande har gjorts gällande, att höjningen
av lösensatserna skulle kunna motverka en förläggning av mindre
städer under landsrätt.
Strävandet att avskaffa sportelsystemet såsom avlöningsform är obestridligen
uttryck för en riktig princip. I den mån detta avlöningssystem alltjämt
är gällande synes emellertid denna omständighet icke rimligen böra utgöra
hinder för en i övrigt motiverad höjning av expeditionsavgifterna. Vad städerna
angår är för övrigt att märka, att sportlerna i flertalet större och
medelstora städer redan nu tillfalla stadens kassa samt att denna ordning
kan väntas bliva genomförd även på andra håll. För de fall då sportlerna tillfalla
staden kan givetvis någon befogad invändning ur angiven synpunkt icke
riktas mot en höjning av lösensatserna. Mot anmärkningen, att förslaget
skulle innebära en sådan lönereglering som enligt direktiven för utredningen
icke borde ske genom lösenhöjning, må erinras, att de föreslagna höjningarna
grundats enbart på ökningen av själva förvaltningskostnaderna. Med
hänsyn härtill synes sistnämnda anmärkning mot förslaget icke vara grundad.
Ej heller torde med fog kunna påstås, att förslaget skulle vara ägnat att motverka
mindre städers förläggning under landsrätt. I anledning av statskontorets
uttalande örn lönepolitiken i vissa städer må framhållas, att de löneposter
som i de sakkunnigas utredning medräknats bland förvaltningskostnaderna
endast avse avlöningar till skriv- och expeditionsbiträden. Det torde icke
finnas anledning antaga, alt avlöningarna för dessa tjänster undergått höjningar
som kunna anses oskäliga eller väsentligt överstiga den genomsnittliga
löneförbättringen på detta område. I vad gäller den kostnadsstegring som
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 268.
ägt rum efter krigsutbrottet må därjämte erinras, att den endast kompenseras
till en mindre del. Statskontorets påpekande, alt lösensatsernas höjning även
inverkar på löneförmånerna för vissa statliga tjänstemän med oreglerad lön,
är riktigt. I huvudsak torde härvid icke vara fråga örn andra tjänstemän än
häradsskrivarna. Den enda föreslagna lösenhöjning som synes vara av
betydelse för dem är emellertid ökningen av lösen för avskrift och sådana
expeditioner förekomma i allmänhet icke i någon större utsträckning utom
såvitt angår avskrifter av mantalslängd utfärdad på begäran av vederbörande
kommun, för vilka avskrifter lösen lämpligen torde böra bibehållas vid nuvarande
belopp. Vad slutligen angår invändningen, att en höjning av expeditionsavgifterna
skulle strida mot det allmänna prisstopp som påbjudits, må
framhållas, att dessa avgifter äro att bedöma efter samma principer som
skatter och därför falla utom ramen för prisstoppet i den mån de ej oförmånligt
påverka kostnadsnivån och därmed priserna. Detta är i förevarande
fall icke förhållandet.
Av vad sålunda anförts framgår, att jag ej finner hinder föreligga alt genomföra
förslaget. I fråga om höjningens genomsnittliga storlek synes förslaget
innefatta en tillfredsställande avvägning. De i vissa yttranden uttryckta
önskemålen om ytterligare höjning finner jag mig således icke kunna
tillmötesgå.
Beträffande spörsmålet om de föreslagna ändringarna skola erhålla allenast
begränsad giltighetstid delar jag de sakkunnigas mening, att så icke
bör ske. Även i fråga om grunderna för fördelningen av avgiftshöjningen
på olika slags expeditioner ansluter jag mig till förslaget. Att vid denna fördelning,
såsom Stockholms magistrat ifrågasatt, taga hänsyn till verkningarna
i ett så speciellt hänseende som för förmyndarkammaren i Stockholm
torde icke vara möjligt. Ej heller lärer i detta sammanhang kunna ifrågakomma
att, på sätt drätselkammaren i Malmö hemställt, vidtaga någon
ändring i de olika för städerna gällande bestämmelser som reglera rätten
att uppbära lösen. I anledning av vad Svea hovrätt anfört vill jag framhålla,
att avgiftshöjningarna uppenbarligen icke kunna åberopas såsom grund för ersättningskrav
mot statsverket från städer, vilka lagts under landsrätt.
Vad angår övriga huvudpunkter i förslaget synes anledning till erinran ej
föreligga. I anledning av uttalanden i vissa yttranden vill jag nämna, att jag
finner det önskvärt, att lösen- och stämpelförfattningarna omarbetas så, att
bestämmelserna sammanföras till en enda författning. Jag anser emellertid
liksom de sakkunniga, att denna genomgripande ändring icke bör företagas
i detta sammanhang.
Även i vad avser de särskilda bestämmelserna i förslaget synes detta i allmänhet
kunna godkännas. På några punkter torde dock ändringar böra vidtagas.
Vad först angår förslaget till ändringar i lösenförordningen
synes, såsom nyss anmärkts, en jämkning böra ske beträffande den i den
förut lämnade redogörelsen under rubriken avskrifter, protokoll, utslag
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
m. in. angivna lösenavgiften för avskrift. Genom proposition (nr 21) till innevarande
års riksdag har Kungl. Maj:t på hemställan av svenska landskommunernas
förbund föreslagit sådan ändring i stämpelförordningen, att kommunerna
skulle befrias från skyldighet att erlägga stämpelavgift för avskrift
av den egna kommunens mantalslängd. Sedan riksdagen bifallit denna proposition,
har genom förordningen den 26 februari 1943 (nr 72) i stämpelförordningens
avgiftstariff under rubriken mantalslängd intagits bestämmelse,
att avskrift eller utdrag av mantalslängd, som rekvireras av kommun för
vilken längden är upprättad, skall vara fri från stämpelavgift och att stämpelavgiften
för sadan expedition eljest skall erläggas som för annan avskrift.
Den stämpelavgift som befrielsen avsåg utgjorde 1 krona per ark. Lösenavgiften
för avskrift av mantalslängd är för närvarande lika stor som för annan
avskrift eller i städerna (första avdelningen i avgiftstariffen) 2 kronor
föi första arket och 1 krona 25 öre för de övriga samt på landet (tredje avdelningen)
1 krona för första arket och 75 öre för de övriga. Enligt förslaget
skall lösenavgiften för avskrift genomgående bliva 2 kronor per ark. Med
hänsyn till den nyligen genomförda avgiftsminskningen beträffande mantalslängd
synes det icke böra ifrågakomma att nu vidtaga någon höjning av
lösenavgiften. Efter mönster av de genom nyssnämnda ändring i stämpelförordningen
upptagna bestämmelserna torde därför i lösenförordningen under
rubriken mantalslängd böra införas stadganden som innebära, att lösen för
avskrift eller utdrag av mantalslängd, som begäres av vederbörande kommun,
blir densamma som nu gäller för avskrift. Liksom skett i stämpelförordningen
böra hänvisningar till dessa stadganden intagas under rubrikerna
avskrift, annan, och utdrag.
En mindre ändring i förslaget torde även böra vidtagas beträffande lösenavgifterna
för protokoll. Såsom i ett yttrande anmärkts torde lösenavgiften
kunna bliva betungande såvitt gäller förelägganden att ingiva bouppteckning.
Enligt föreskrift i stämpelförordningens avgiftstariff är underdomstols protokoll
om föreläggande för dödsbodelägare att ingiva bouppteckning fritt
från stämpel, och sådant protokoll synes även böra vara fritt från lösen. En
mot föreskriften i stämpelförordningen svarande bestämmelse torde därför
böra intagas i § 15 lösenförordningen. Det i § 10 i sistnämnda förordning
nu upptagna stadgandet, att protokoll med föreläggande att upprätta och
ingiva bouppteckning skall lösas av den, mot vilken föreläggandet riktas,
torde härvid böra utgå.
De ändringar i lösenförordningen, för vilka redogjorts under rubrikerna
inskrivmngsärenden m. m. och andra småprotokoll, lia föranlett vissa erinringar
i yttrandena. I anledning av de anmärkningar som därvid riktats mot
förslaget beträffande lagfartsbevis i stad synas sådana ändringar böra vidtagas
att, då fråga är örn lagfart på grund av köp, byte eller gåva, avgifterna
komma att närmare ansluta sig till vad för närvarande gäller. Därvid torde
befinnas lämpligt, att lösen utgår med en grundavgift av 4 kronor samt därutöver
med 2 kronor för varje fullt 1,000-tal kronor av fastighetens taxe
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 268. t
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 268.
ringsvärde eller av köpeskillingen om denna är högre. För att i viss mån bereda
kompensation för den föreslagna lösensänkningen vid lagfart på grund
av testamente synes nuvarande maximilösen böra höjas med 2 kronor.
De sakkunnigas förslag, att bevis om inregistrering av bouppteckning och
förmynderskapsprotokoll i vissa ömmande fall skola vara fria från lösenavgift,
synes välmotiverat, och med hänsyn till den i andra hänseenden föreslagna
lösenhöjningen torde de invändningar däremot som framställts av styrelsen
för föreningen Sveriges stadsdomare icke böra föranleda ett frångående
av förslaget. De erinringar som i övrigt anförts mot detta förslag i vad
det rör förmynderskapsprotokoll synas ej heller innefatta tillräckliga skäl att
utesluta den i detta avseende föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till grunderna
för densamma synes den dock böra begränsas att gälla protokoll rörande
inskrivning av förmynderskap samt förordnande av förmyndare eller
god man, och såsom förutsättning för avgiftsfrihet torde böra uppställas att
värdet av behållen egendom, som skall stå under förmyndarens eller gode
mannens förvaltning, uppenbarligen icke uppgår till 1,000 kronor. De nu föreslagna
jämkningarna torde vara ägnade att underlätta bestämmelsens tilllämpning,
varjämte det klargöres att i fall, då gemensam förmyndare förordnas
för syskon, hänsyn skall tagas till sammanlagda värdet av deras tillgångar.
I anledning av förslaget örn ett förenklat expeditionssätt i ärenden angående
bevakning av testamente m. m. har i vissa yttranden påyrkats, att sökanden
skulle åläggas att ingiva avskrift av den handling varom fråga är.
Dessa yrkanden torde ej böra upptagas i detta sammanhang. Ej heller synes
det nu böra ifrågakomma att, på sätt hemställts i några yttranden, utvidga de
härom föreslagna bestämmelserna att avse även vissa andra ärenden som
i yttrandena åsyftas. Till skillnad från dem som avses i förslaget äro dessa
ärenden antingen sådana att däri sker en verklig prövning av domstolen eller
också icke tillräckligt ofta förekommande för att särskild reglering skall anses
motiverad. Den föreslagna lösenavgiften för bevis över intagande i protokoll
eller dombok av äktenskapsförord, avhandling rörande lösöreköp m. m.
torde böra införas även under tredje avdelningen i avgiftstariffen, eftersom
dylika ärenden rörande lösöreköp i Stockholm handläggas å överståthållarämbetets
kansli.
I fråga örn gravations- och äganderättsbevis synes vad i yttrandena anförts
icke innefatta skäl att vidtaga annan ändring i förslaget än beträffande
lösenavgiften för bevis som omfattar flera fastigheter. Särskilt med hänsyn
till den på vissa håll förefintliga ägosplittringen synes förslaget medföra
alltför höga avgifter för dylika gemensamma bevis. Beträffande gravationsbevis
synes en tillfredsställande avvägning ernås, om lösen bestämmes till 2
kronor för envar av andra och tredje fastigheterna, 1 krona för envar av
fjärde till och nied fyrtionde fastigheten och 50 öre för envar av övriga fastigheter.
I nära överensstämmelse härmed torde motsvarande avgifter för äganderättsbevis
böra vara 1 krona för envar av andra och tredje fastigheterna
samt 50 öre för envar av övriga fastigheter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 268.
51
Vad angår övriga av de sakkunniga föreslagna ändringar i lösenförordningen
må nämnas, att överföringen av konsulardomare och konsularrätt från
första till andra avdelningen lärer böra föranleda upphävande av kungörelsen
den 23 december 1909 varigenom dessa myndigheter hänförts till första
avdelningen. Stadgande härom torde kunna upptagas såsom en övergångsbestämmelse.
Det förhållandet att enligt förslaget rådhusrätt och magistrat
skulle komma att i lösenförordningen, liksom även i stämpelförordningen,
tillhöra olika avdelningar synes icke vålla några olägenheter. Erinras må,
att beskaffenheten av förekommande ärenden medför att expeditionsavgifterna
vid magistraterna i många fall måste bestämmas under jämförelse med
motsvarande avgifter vid länsstyrelserna, medan beträffande rådhusrätterna
en jämförelse med häradsrätterna är påkallad.
De erinringar som i yttrandena anförts mot den av de sakkunniga föreslagna
nya bestämmelsen i § 6 andra stycket — enligt vilken myndighet ej,
utom då särskilda skäl därtill föranleda, må påfordra företeende av eller
utan begäran utfärda bevis angående förhållande varom upplysning återfinnes
i rohar, diarier eller andra sådana, hos myndigheten förda handlingar
— synas ej böra föranleda att bestämmelsen uteslutes. Med hänsyn till att
bevis som här avses icke böra få utfärdas utan begäran synes bestämmelsen
dock böra jämkas att allenast avse fordrande av sådant bevis. I anledning av
vad som anförts i yttrandena må följande framhållas. Uppenbarligen är det
icke möjligt att i författningstexten närmare klargöra vad som åsyftas med
särskilda skäl. I de sakkunnigas promemoria har uttalats, att bestämmelsen
ej borde utgöra hinder mot att t. ex. i ett mera svåröverskådligt relaxationsärende
fordra företeende av äganderättsbevis. Enligt min mening kunna också
särskilda skäl att i lagfarts- och inteckningsärenden kräva företeende av
lagfarts- eller annat dylikt åtkomstbevis föreligga i det förhållandet att fastighetsförhållandena
och fastighetsböckema äro i särskilt hög grad invecklade
eller svåröverskådliga. En annan omständighet som kan berättiga domstolen
att påfordra företeende av bevis synes kunna vara, att den avsedda
handlingen icke finnes tillgänglig för myndigheten, t. ex. därför att den överlämnats
till arkivmyndighet. Frågan om vad som skall avses med »hos myndigheten»
kan ej heller besvaras i författningstexten. Enligt min mening överensstämmer
det med ett naturligt betraktelsesätt att anse rådhusrätt samt
konkurs-, lagsöknings- och inskrivningsdomare såsom en och samma myndighet
i ifrågavarande hänseende, liksom att i detta hänseende anse magistrat
och överexekutor såsom en myndighet.
Beträffande frihet från den mot lösen svarande stämpelavgift, som enligt
§ 5 i lösenförordningen utgår då lösen skall redovisas till statsverket, bör,
på sätt de .sakkunniga påpekat, iakttagas bestämmelserna i 7 § stämpelförordningen.
En erinran härom synes böra intagas i lösenförordningen, förslagsvis
såsom en ny § 15 a. I Svea hovrätts yttrande har hemställts örn utfärdande
av nya, i viss mån vidgade föreskrifter rörande rätt för personer, som berövats
sin frihet, att erhålla fria expeditioner. Frågan härom har ej berörts av
de sakkunniga och torde oj böra upptagas i detta sammanhang.
52
Kungl. Majlis proposition nr 268.
Med ändringarna i lösenförordningen sammanhänger förslaget om upphävande
av 9 § i tillämpningsföreskrifterna till lagen örn panträtt i spannmål.
Mot detta förslag torde någon erinran ej vara att göra.
I de sakkunnigas förslag till ändringar i stämpelförordningen
synas blott några smärre jämkningar böra vidtagas. Beträffande
bevis örn inskrivningsdomares beslut i lagfartsärende samt lagfartsbevis gäller
för närvarande, att då taxeringsvärdet eller köpeskillingen för den egendom
beviset avser icke uppgår till 1,000 kronor, sådant bevis är belagt med
mindre stämpelavgift än eljest eller är fritt från stämpel. De sakkunniga ha
föreslagit, att denna värdegräns skulle höjas till 3,000 kronor. Till stöd härför
ha de åberopat den förändring i penningvärdet, som ägt rum sedan år
1887 då en bestämmelse örn lägre stämpelavgift vid lagfart å fastighet med ett
värde understigande 1,000 kronor först infördes. Med hänsyn till de anmärkningar
som i yttrandena riktats mot förslaget på denna punkt synes
emellertid den nuvarande värdegränsen böra bibehållas orubbad. Vidare
torde i stämpelförordningen böra upptagas en erinran örn de särskilda bestämmelser
som föreslås angående stämpelavgift vid anlitande av kommissionär
i domsaga. Denna erinran synes lämpligen böra införas i en ny 5 §
i förordningen. Härav föranledas ändringar i rubriken och ingressen till förslaget.
I anledning av att Stockholms stad jämte vissa kringliggande områden
numera utgör särskilt stift, vari finnes domkapitel liksom i övriga stift, ha
de sakkunniga föreslagit att vad l § i stämpelförordningen innehåller beträffande
Stockholms stads konsistorium skall utgå. Av samma skäl torde böra
uteslutas den i stämpelförordningens avgiftstariff under rubriken betyg upptagna
föreskriften rörande betyg över avlagt kunskapsprov utfärdat av nämnda
konsistorium.
I detta sammanhang må framhållas, att den sänkning av stämpelavgiften
som föreslås beträffande vissa expeditioner väsentligen är av blott formell
betydelse såvitt häradsrätterna angår. Sänkningen uppväges nämligen beträffande
dessa domstolar på några undantag när till fullo genom höjning av
motsvarande lösenavgift som även skall tillfalla statsverket.
I ett yttrande har föreslagits, att den nuvarande friheten för den som erhållit
fri rättegång från att erlägga stämpelavgift för expeditioner i målet
skall upphöra och att i stället skall föreskrivas att stämpelavgiften skall,
liksom utgående lösenavgift, gäldas av allmänna medel. Härigenom skulle
vinnas, att då statsverket av den som åtnjutit fri rättegång eller av hans motpart
äger utfå ersättning för kostnaderna i anledning av den fria rättegången,
ersättningen jämväl komme att avse stämpelavgiften. Genom att vid häradsrätterna
nuvarande lösenavgift förvandlas till stämpelavgift erhåller onekligen
den berörda frågan en något större betydelse än hittills. Den inkomstökning
som skulle uppstå för statsverket genom att även stämpelavgiften kan bliva
ersatt torde dock icke böra överskattas. Att den som erhållit fri rättegång själv
gäldar statsverkets kostnader därför torde förekomma allenast undantagsvis,
och den föreslagna ändringen skulle därför i allmänhet komma att få
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 268.
betydelse endast för de fall då motparten förpliktas gotröra kostnaderna.
Det synes emellertid vara föga tilltalande att införa stämpelbeläggning av
expeditionerna huvudsakligen blott i syfte att därigenom skapa förutsättningar
för ökning av denna ersättningsskyldighet. Att stämpelavgiften gäldas
av medel från anslaget för fri rättegång medför ju icke för statsverket
någon verklig utgift som bör ersättas. Därjämte märkes, att stämpelbeläggningen
av expeditionerna i samtliga mål, vari någon part har fri rättegång, är
en omständlig anordning, som även är förenad med kostnader för statsverket.
Av nu angivna skäl har ifrågavarande förslag icke ansetts böra upptagas.
Vad slutligen angår förslaget till förordning angående kornmissionärsavgift
i domsagorna må erinras att, såsom förut
anmärkts, förslaget upprättats under beaktande av, bland annat, ett inom
justitiedepartementet utarbetat utkast till ny domsagostadga, vari intagits
vissa bestämmelser angående kommissionärsavgiften. Ett överarbetat förslag
till domsagostadga finnes fogat såsom bilaga vid propositionen (nr 198) till
årets riksdag angående anslag till häradsrätterna m. m. Såvitt nu är i fråga
överensstämmer emellertid sistnäihnda förslag med utkastet, och de sakkunnigas
ifrågavarande förslag synes böra godtagas utom såvitt angår den i 3 §
upptagna bestämmelsen, att frihet från sådan avgift skall äga rum i samma
utsträckning som enligt 7 § stämpelförordningen gäller beträffande annan
stämpelavgift. På sätt Göta hovrätt anmärkt synes denna bestämmelse vara
alltför vidsträckt. Av de i sistnämnda paragraf meddelade bestämmelserna
torde ej andra böra gälla beträffande kommissionärsavgiften än de som rora
kronan samt häktad person, person som erhållit fri rättegång samt medellös
person. Häremot svarande föreskrifter böra därför upptagas i ifrågavarande
paragraf.
Utöver vad nu anförts synas i förslaget böra vidtagas vissa redaktionella
jämkningar.
I detta sammanhang torde jag även ta anmäla vissa ändringar, vilka ej
ha samband med det nu behandlade sakkunnigförslaget.
Genom propositioner (nr 180 och 232) till innevarande ars riksdag hai
framlagts förslag om inrättande av dels försvarets civilförvaltning, försvarets
sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse och arméns
fortifikationsförvaltning dels ock en överstyrelse för yrkesutbildning.
Vid bifall till dessa förslag torde nämnda nya myndigheter böra upptagas
under fjärde avdelningen i 1 § stämpelförordningen. Motsvarande ändringar
böra även ske i lösenförordningen.
I en annan proposition (nr 223) till årets riksdag har föreslagits, att kronan
skall från och med ingången av år 1944 övertaga den väghållning, som
nu åvilar vägdistrikten. På grund härav och då vägdistrikten icke avses skola
framdeles taga befattning med vägväsendet, torde vad i 7 § stämpelförordningen
stadgas örn stämpel!riket tor vägdistrikt böra utgå. Under tiden för
avvecklingen av vägdistriktens ekonomiska lörvaltning bör dock vägdistiikt
äga åtnjuta stämpelfrihet för de expeditioner som äga samband med av
-
54
Kungl. Maj.ts proposition nr 268.
vecklingen. Föreskrift härom torde böra upptagas såsom övergångsbestämmelse.
De vägnämnder och länsvägnämnder, vilka enligt sistnämnda proposition
skola efter vägväsendets förstatligande företräda de lokala intressena och vilkas
kostnader skola bestridas av statsmedel, torde böra befrias från stämpelavgift.
Även den riksvägnämnd, som enligt vad i propositionen föreslagits
skall inrättas i samband med vägväsendets förstatligande för att vara centralt
rådgivande organ, bör komma i åtnjutande av samma förmån. Bestämmelser
härom torde böra upptagas i 7 § stämpelförordningen.
Vad angår ikraftträdandet synas, med hänsyn till att omorganisationen av
domsagoförvaltningen avses skola träda i tillämpning den 1 juli 1943, de nu
föreslagna författningsändringarna böra gälla från och med samma dag. Undantag
härvidlag torde dock böra ske beträffande den med vägväsendets förstatligande
sammanhängande ändringen i 7 §, vilken torde böra träda i kraft
den 1 januari 1944. Däremot synas särbestämmelser i detta hänseende ej erforderliga
i fråga om de ändringar vilka betingas av inrättandet av överstyrelsen
för yrkesutbildning och av omorganisationen av den centrala försvarsförvaltningen.
De ändringar som böra vidtagas i förordningen angående expeditionslösen
och kungörelsen med föreskrifter angående tillämpningen av lagen örn viss
panträtt i spannmål kunna vidtagas i administrativ ordning. Ändringarna i
förordningen angående stämpelavgiften och förslaget till förordning angående
kommissionärsavgift i domsagorna böra däremot föreläggas riksdagen.
I enlighet med vad sålunda anförts ha inom finansdepartementet upprättats
förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften och
förordning angående kommissionärsavgift i domsagorna.
Föredraganden hemställer härefter, att sistberörda två förslag måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Birger Öhman.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
■ 431373
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.