Med förslag till förordning angående dyrtidstillägg dt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m
1943-05-21 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:293, Med förslag till förordning angående dyrtidstillägg dt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 293.
1
Nr 293.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående dyrtidstillägg dt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m.
m.; given Stockholms slott den 21 maj 1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 293.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 293.
Förslag
till
Förordning
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den som äger rätt till sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt någon av
de i 2 § omförmälda lagar eller författningar äger erhålla dyrtidstillägg därå
under de förutsättningar och i enlighet med de föreskrifter, som stadgas i 3 §.
Har Konungen förordnat, att ersättning skall utgå enligt grunderna i någon
av ifrågavarande lagar och författningar, skall dyrtidstillägg utgå även å sådan
ersättning.
2 §.
De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro:
lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete,
förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,
kungörelsen den 30 november 1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete
den 17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,
kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i
statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor
m. m.,
förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig,
kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning, som
utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,
Kungl. Maj.ts proposition nr 293.
3
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl.,
förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.,
kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående viss tillämpning av 11 §
lagen om försäkring för olycksfall i arbete beträffande livräntor till arbetare,
som före år 1937 skadats i arbete för statens räkning samt
förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt
vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete.
3 §•
Å sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 18 juni
1909 (nr 89), kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) eller, såvitt angår ersättning
i anledning av olycksfall eller sjukdom som drabbat värnpliktig, förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) utgår dyrtidstillägg med 40 procent av
förmånens belopp.
Å sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)
i anledning av olycksfall eller sjukdom, som före den 1 januari 1941 drabbat
vid försvarsväsendet fast anställd, samt å livränta enligt annan i 2 § angiven
lag eller författning än som nämnts i första stycket här ovan i anledning av
olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före den 1 januari 1941,
utgår dyrtidstillägg med 20 procent av förmånens belopp. Dyrtidstillägg å
livränta, som utgår enligt annan författning än förordningen den 18 juni
1927 (nr 234), skall fortfara att utgå utan hinder därav att livräntan för viss
tid utbytes mot sjukpenning.
Dyrtidstillägg å sjukpenning eller livränta skall i fall som i andra stycket
avses icke utgå, därest arbetsförmågan icke är nedsatt med minst tre tiondelar.
Dyrtidstillägg utgår jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare,
vilken enligt gällande bestämmelser står självrisk, men däremot icke å livränta,
som grundas på frivillig försäkring.
4 §•
Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten.
Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, åligger dock att samtidigt med utbetalning av livränta förskottsvis
utgiva dyrtidstillägg därå enligt denna förordning.
5 §•
De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande ersättning,
varå dyrtidstillägg utgår enligt denna förordning, skola i tillämpliga delar
äga motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 293.
6 §•
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1944 och gäller till och
med den 31 december 1945.
Kungl. Maj:ts proposition nr 293.
5
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 maj
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller.
Gällande bestämmelser och deras tillkomst.
gw
Genom proposition den 30 oktober 1941, nr 316, framlades för riksdagen
förslag till, bland annat, förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.
Vid föredragning av nämnda ärende i statsrådet den 17 oktober 1941 anförde
jag, bland annat, att den under de senaste åren inträdda stegringen
av levnadskostnaderna medfört, att realvärdet av de förmåner, som enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete och därmed sammanhörande eller
jämförliga författningar utginge till skadade eller sjuka personer samt i vissa
fall till deras efterlevande, avsevärt nedgått. Jag fann det vara ett viktigt
samhällsintresse att tillse, att en viss förbättring därutinnan genomfördes,
samt tillstyrkte, att dyrtidstillägg av statsmedel skulle utgå å livräntor, som
avsåge olycksfall, vilka inträffat före utgången av år 1940.
Beträffande fixeringen av den procentsats, efter vilken dyrtidstillägg å livräntor
skulle utgå, anförde jag, att det naturligaste syntes vara att anpassa
tillägget så, att livräntan utginge med samma belopp, som skulle tillkomma
nya livräntetagare, vilka erhållit lönekompensation för prisstegringarna. Löneökningen
bestämdes för de stora arbetstagargrupperna enligt det s. k.
ramavtalet. Levnadskostnadernas höjning sedan juli 1939 utgjorde ungefär
30 procent. Då nyss omförmälda arbetstagargrupper i stort sett erhölle kompensation
för allenast halva levnadskostnadsstegringen, medförde ett dyrtidstillägg,
som bestämdes till hälften av 30 procent eller 15 procent, att
livräntan uppginge till det belopp, som nyss nämnts. Jag tilläde emellertid,
att, därest läget skulle bliva ändrat beträffande storleken av arbetstagarnas
kompensation för dyrtiden, till övervägande torde få upptagas spörsmålet,
huruvida icke dyrtidstilläggsprocenten i fråga örn livräntorna borde undergå
motsvarande jämkning.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 293.
De närmare bestämmelserna örn dyrtidstilläggen upptogos i det nyss omförmälda
förslaget till förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.
Propositionen antogs av riksdagen och förordning i ämnet utfärdades den
19 december 1941 (nr 942). I förordningen stadgas (efter viss ändring av
1 §, vidtagen genom förordning den 22 maj 1942, nr 244) i huvudsak följande:
Den
som i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats
före den 1 januari 1941 äger rätt till livränta enligt någon av vissa i 2 § av
förordningen omförmälda lagar eller författningar äger erhålla dvrtidstilllägg
därå motsvarande 15 procent av livräntans belopp. Har Konungen förordnat,
att livränta skall utgå enligt grunderna i någon av ifrågavarande
lagar och författningar, skall dyrtidstillägg utgå även å sådan livränta. Dyrtidstillägg
utgår jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare, vilken enligt
gällande bestämmelser står självrisk. Dyrtidstillägg utgår däremot icke
å livränta, som grundas på frivillig försäkring, samt ej heller å livränta till
livräntetagare, vars invaliditetsgrad understiger 30 procent. Dyrtidstillägg
å livränta fortfar att utgå utan hinder därav att livräntan för viss tid utbytes
mot sjukpenning. (1 §.)
De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro enligt 2 § följande: lagen
den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete; förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 17 juni 1916
(nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete; kungörelsen den 30 november
1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga om tillämpning
av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning; kungörelsen den 10 juni 1921
(nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare
med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.; förordningen den 1 juni
1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av
olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års
världskrig; kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning,
som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar; förordningen den 24 mars 1938
(nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl.; förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.; kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112)
angående viss tillämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete
beträffande livräntor till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete
för statens räkning; samt förordningen .den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten.
Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete, åligger dock att samtidigt med utbetalning av livräntan förskottsvis
utgiva dyrtidstillägg enligt förordningen å från bolaget utgående
livräntor. (3 §.)
De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande livränta,
varå dyrtidstillägg utgår enligt förordningen, skola i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget. (4 §.)
Kungl. Maj.ts proposition nr 293.
7
De närmare föreskrifter, som, utöver vad förordningen innehåller, finnas
erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten. (5 §.)
Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1942 och gäller till och med
den 31 december 1943.
I propositionen nr 316/1941 — vari förslag även framlades om, bland annat,
höjning av maximigränsen för den årliga arbetsinkomst, efter vilken
ersättningar skola utgå, såväl i 1916 års olycksfallsförsäkringslag som i 1927
års militärersättningsförordning (utom såvitt anginge värnpliktiga) — anförde
jag vidare, att vissa särskilda regler vore erforderliga beträffande förmåner
enligt militärersättningsförordningen i anledning av olycksfall eller
sjukdom, som drabbat värnpliktig efter ingången av år 1941. Dessa förmåner
bestämdes på grundval av vissa fastställda inkomstbelopp — 1,764 och
2,160 kronor. I stället för att vidtaga höjning av dessa belopp, föreslog jag,
att dyrtidstillägg med 30 procent skulle utgå å sjukpenning och livränta,
som utgåves i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats
efter ingången av nyssnämnda år. Bestämmelser härom upptogos i förslag
till förordning angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.
Sedan propositionen antagits av riksdagen, utfärdades förordning i ämnet
den 19 december 1941 (nr 943). Även denna förordning trädde i kraft den
1 januari 1942 och förklarades skola gälla till och med den 31 december
1943.
På förslag i samma proposition medgav riksdagen därjämte, dels att Kungl.
Majit finge åt värnpliktiga, som under tiden från och med den 1 september
1939 till 1940 års utgång drabbats av olycksfall eller sjukdom och som till
följd därav vore berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med den 31 december
1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att sammanlagt 30 procents dyrtidstillägg
å nämnda förmåner utginge, dels ock att Kungl. Majit finge åt
personer, som efter 1941 års ingång drabbats av olycksfall eller sjukdom
och som till följd därav vore berättigade till sjukpenning eller livränta enligt
förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare
m. fl. eller förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt
fångar m. fl., för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med den 31
december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att beloppen av nämnda
förmåner uppginge till vad som skulle hava utgått, därest den i förordningarna
fastställda maximigränsen för inkomst — 1,764 kronor — höjts med 30
procent. I brev till riksförsäkringsanstalten den 19 december 1941 förordnade
Kungl. Majit, att dyrtidskompensation i enlighet med vad sålunda angivits
skulle utgå.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 293.
I förevarande sammanhang må anmärkas, att i anledning av propositionen
316/1941 i två motioner (I: 249 och II: 350) hemställdes, att riksdagen måtte
besluta, att den, som i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats före den 1 januari 1941 ägde rätt till sjukhjälp, sjukpenning eller
livränta enligt endera av de förut omförmälda förordningarna den 18 juni
1909 (nr 89) och den 18 juni 1927 (nr 234), båda avseende ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, skulle äga erhålla
dyrtidstillägg därå, motsvarande 30 procent av sjukhjälpens, sjukpenningens
eller livräntans belopp, samt att vid utbyte av livränta mot sjukhjälp
eller sjukpenning dyrtidstillägget skulle utgå å sjukhjälpen eller sjukpenningen.
Sammansatt banko- och andra lagutskott anförde i sitt utlåtande nr 1 i
anledning av propositionen bland annat följande:
I motionerna I: 249 och II: 350 har hemställts örn vissa ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag i syfte att utöka dyrtidskompensationen å vissa av de enligt
1909 och 1927 års militärersättningsförordningar utgående förmånerna.
De i motionerna framförda synpunkterna torde emellertid i huvudsak tillgodoses
genom ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag örn rätt för Kungl. Maj:t
att, därest olycksfall inträffat eller sjukdom yppats under tiden från den
1 september 1939 till 1940 års utgång, bevilja sådan dyrtidskompensation
att sammanlagt 30 procents dyrtidstillägg utgår. I samma motioner har vidare
påyrkats, att vid utbyte av livränta mot sjukhjälp eller sjukpenning
dyrtidstillägg må utgå å sjukhjälpen eller sjukpenningen och ej, såsom enligt
det genom propositionen framlagda förslaget, endast å livräntan. Även
om vissa skäl kunna anföras till stöd för motionärernas yrkande i denna del,
finner utskottet dock ej anledning föreligga att på förevarande punkt frångå
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet får alltså avstyrka bifall till nyssnämnda
båda motioner.
Riksdagen biföll vad utskottet därutinnan anfört.
Framställningar om författningsändringar.
I skrivelse till Kungl. Majit den 13 april 1942 (handlagd å försvarsdepartementet)
har riksförsäkringsanstatten ifrågasatt vissa ändringar i 1927 års
militärersättningsförordning — innebärande utsträckning av förordningens
bestämmelser till nya personalgrupper inom försvarsväsendet och revision av
bestämmelserna rörande sättet för beräkning av värnpliktigs arbetsförtjänst
— samt i samband därmed gjort hemställan örn vissa ändringar i 1941 års
förordningar (nr 942 och 943) rörande dyrtidstillägg. I sistnämnda hänseende
har riksförsäkringsanstalten anfört:
Beträffande ersättningarna enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
i anledning av sjukdom gäller, såsom i propositionen 316/1941 berörts,
att ersättningarna på grund av ändringar i hälsotillståndet synnerligen
ofta växla mellan invaliditets- och sjukersättning. Ej sällan förekommer,
att en person, vars arbetsförmåga efter genomgången sjukdom icke varit
nedsatt i sådan grad, att rätt till invaliditetsersättning förelegat, eller vars
rätt till invaliditetsersättning efter viss tid upphört, på grund av recidiv
av sjukdomen ånyo blir berättigad till sjukpenning. I sådana fall kan dyrtidstillägg
vid sidan av sjukpenningen enligt bestämmelserna i förordning
-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 293.
9
en 942/1941 icke utgivas. Ett av riksförsäkringsanstalten i visst fall meddelat
beslut härom har av försäkringsrådet lämnats utan erinran. Dyrtidstillägg
kan ej heller utgivas, då invaliditetsgraden vid det förnyade sjukdomstillståndets
inträdande understigit 30 procent. Framhållas må även,
att invaliditetsersättningar i anledning av sjukdom vanligen bestämmas för
tämligen begränsad tid, varav kan följa, att invaliditetsersättning, medförande
rätt till dyrtidstillägg, blivit vederbörande tillerkänd endast för en
mindre del av den tid, varunder sjukpenning skall utgå på grund av det
förnyade sjukdomstillståndet. I sådana fall åter, där dyrtidstillägg kan
utgivas under sjukdomstiden, är tilläggets storlek beroende av vilken invaliditetsgrad,
som förelåg vid livräntans bestämmande. Av vad nu anförts
följer, att gällande bestämmelser kunna föranleda betydande ojämnheter
beträffande ersättningar till personer, vilka på grund av sjukdom äro intagna
på sjukvårdsanstalt eller vilkas situation eljest är jämförlig. Enär
sjukdomstillståndet ofta kan bestå under lång tid, äro dessa ojämnheter av
icke ringa betydelse i ekonomiskt avseende. På nu anförda grunder synes
rätt till dyrtidstillägg enligt förordningen nr 942/1941 böra medgivas även
med avseende på sjukhjälp och sjukpenning enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar.
Med hänsyn till önskvärdheten av enhetliga bestämmelser
torde undantag i detta avseende icke böra göras för ersättningar
i anledning av olycksfall. Sjukpenning utgives endast, därest arbetsförmågan
är nedsatt med minst en fjärdedel. På grund härav synes icke vara erforderligt,
att den beträffande livräntan gällande förutsättningen om nedsättning
av arbetsförmågan nied lägst tre tiondelar för rätt till dyrtidstillägg föreskrives
jämväl beträffande sjukpenning.
Rätten till dyrtidstillägg å ersättning jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
i anledning av kroppskada, som drabbat värnpliktig före den 1
september 1939 eller i förordningen avsedd fast anställd, regleras helt av
förordningen nr 942/1941. Detsamma gäller generellt beträffande ersättningar
jämlikt 1909 års förordning. Riksförsäkringsanstalten har emottagit ett
flertal hänvändelser från ersättningstagare, vilka ställt sig oförstående till
att dyrtidstilläggen beträffande värnpliktiga bestämmas efter olika grander
beroende på tidpunkten för skadans uppkomst eller sjukdomens framträdande.
Den omständigheten att under tiden från den 1 september 1939
värnpliktiga av äldre årgångar i stor omfattning varit inkallade, utgör visserligen
ett skäl för en differentiering av dyrtidstilläggen. Då emellertid å
andra sidan de i 8 § i 1927 års militärersättningsförordning angivna belopp
av 1,764 kronor och 2,160 kronor, till vilka den årliga arbetsförtjänsten för
värnpliktiga beräknas vid ersättnings bestämmande, varit alltsedan förordningens
tillkomst oförändrat gällande trots därefter inträdd stegring av den
allmänna lönenivån, tala starka skäl för att dyrtidstilläggen med avseende
på värnpliktiga bestämmas efter förmånligare grunder än för livräntetagare
enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Riksförsäkringsanstalten har vidare anfört, alt — beträffande ersättningarna
jämlikt 1909 års militärersättningsförordning — med hänsyn till de
låga beloppen (efter förhöjning genom kungörelsen den 18 juni 1925 (nr
268) utgjorde sjukhjälp 3 kronor för dag och årlig livränta vid fullständig
invaliditet 900 kronor) det syntes vara i hög grad motiverat, att dyrtidskompensationen
bestämdes efter förhållandevis gynnsamma grunder. Det finge
framhållas, att förordningen varit gällande intill den 1 januari 1928 och att
sålunda den anpassning av bestämmelserna i ämnet, vilken påkallades av
tillkomsten av 1916 års olycksfallsförsäkringslag, kommit till stånd först ef
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 293.
ter en avsevärd tidrymd. Med hänsyn till det anförda har riksförsäkringsanstalten
ansett det böra övervägas, huruvida icke dyrtidstillägg enligt förordningen
nr 942/1941 å ersättningar jämlikt 1909 års förordning samt, i
vad avsåge värnpliktiga, jämlikt 1927 års militärersättningsförordning borde
utgå med 30 i stället för 15 procent.
Yttranden över riksförsäkringsanstaltens skrivelse den
13 april 1942 hava avgivits av, bland andra, försäkringsrådet och statskontoret.
Beträffande spörsmålet örn ändrade bestämmelser rörande dyrtidstillägg
förklarade sig försäkringsrådet icke hava något att erinra mot vad riksförsäkringsanstalten
anfört. Statskontoret yttrade härutinnan:
Statskontoret får framhålla, att de skäl, som av riksförsäkringsanstalten
anförts för ett medgivande av dyrtidstillägg å sjukhjälp respektive sjukpenning,
fastställd enligt 1909 eller 1927 års militärersättningsförordningar, med
samma fog torde kunna åberopas för beviljande av dyrtidstillägg jämväl å
sjukpenning enligt övriga i 2 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942)
angivna ersättningsförordningar. Ett bifall till vad riksförsäkringsanstalten
i detta avseende ifrågasatt torde således omedelbart kunna medföra betydande
konsekvenser.
Statskontoret vill vidare erinra, att av riksförsäkringsanstalten här upptagna
spörsmål rörande dyrtidstillägg å enligt militärersättningsförordningarna
utgående förmåner redan varit föremål för riksdagens prövning. I motionerna
I: 249 och II: 350 till 1941 års riksdag har således väsentligen på de skäl,
riksförsäkringsanstalten i nu föreliggande framställning anfört, hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att den, som i anledning av olycksfall, som inträffat
eller sjukdom som yppats före den 1 januari 1941 uppbär sjukhjälp,
sjukpenning eller livränta enligt endera av 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
måtte erhålla dyrtidstillägg därå motsvarande 30 % av
sjukhjälpens, sjukpenningens eller livräntans belopp, samt att vid utbyte av
livränta mot sjukhjälp eller sjukpenning dyrtidstillägg måtte utgå å sjukhjälpen
eller sjukpenningen.
Ifrågavarande motioner lämnades emellertid på hemställan av sammansatta
banko- och andra lagutskottet av riksdagen utan åtgärd.
Vid sådant förhållande och med hänsyn till önskvärdheten att i nuvarande
statsfinansiella läge iakttaga den största återhållsamhet beträffande icke helt
ofrånkomliga förhöjningar av utgående pensioner, livräntor och liknande
förmåner, finner sig statskontoret för sin del — för övrigt i avsaknad av
varje som helst utredning rörande den ekonomiska innebörden av de av riksförsäkringsanstalten
i nu förevarande avseende ifrågasatta åtgärderna — icke
kunna tillstyrka framställningen i denna del.
Kungl. Maj.t (i försvarsdepartementet) har därefter genom beslut den 26
februari 1943 överlämnat samtliga handlingar i förevarande ärende (jämte
handlingarna rörande vissa andra närliggande spörsmål) till riksförsäkringsanstalten
med uppdrag att — med beaktande av vad som förekommit —
verkställa en översyn av 1927 års militärersättningsförordning, särskilt i vad
avsåge förordningens tillämpningsområde samt grunderna för beräkning av
värnpliktigs arbetsförtjänst, samt till Kungl. Majit så snart ske kunde inkomma
med utredning i ärendet ävensom därav betingade förslag till nya
bestämmelser i ämnet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 293.
11
I ny framställning till Kungl. Majit, dagtecknad den 20 april 1943, har
riksförsäkringsanstalten omnämnt, att utredningen i dess helhet vore så vittgående,
att förslag till ändrade bestämmelser icke kunde beräknas bliva förelagt
innevarande års riksdag. Spörsmålet om ändrade bestämmelser beträffande
dyrtidstillägg borde emellertid enligt anstaltens mening omedelbart
upptagas till prövning. Därför talade bland annat, att nuvarande bestämmelser
upphörde att gälla vid innevarande års utgång.
I framställningen den 20 april 1943 har riksförsäkringsanstalten med anledning
av vad statskontoret anfört ansett sig böra erinra därom, att ersättningarna
enligt militärersättningsförordningarna för sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall, synnerligen ofta växlade mellan invaliditets- och sjukersättning.
I detta avseende rådde en betydande skillnad mellan ersättningarna
enligt dessa förordningar, respektive övriga författningar — främst
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete — som angåves i
förordningen den 19 december 1941 (nr 942). Vid tillämpningen av nu gällande,
av 1941 års riksdag antagna bestämmelser hade, på sätt anstalten
framhållit i sin skrivelse den 13 april 1942, visat sig, att bestämmelserna,
såvitt anginge ersättningar enligt 1909 och 1927 års förordningar, ledde till
ojämnheter av för ersättningstagarna icke ringa betydelse i ekonomiskt avseende.
Den föreslagna höjningen av dyrtidstilläggen från 15 till 30 procent
syntes anstalten mycket skälig med hänsyn till de låga ersättningsbeloppen
enligt 1909 års förordning och det förhållandet, att den årliga arbetsförtjänsten
för värnpliktig enligt 1927 års förordning beräknats enligt oförändrade
grunder alltsedan förordningens tillkomst.
Riksförsäkringsanstalten har med åberopande av vad sålunda anförts hemställt,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen sådana ändrade bestämmelser
beträffande dyrtidstilläggen, som anstalten ifrågasatt i sin skrivelse den
13 april 1942.
Departementschefen.
Å livräntor som utgå enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete och
därmed sammanhörande eller jämförliga lagar och författningar utgivas för
närvarande dyrtidstillägg av allmänna medel enligt grunder, som finnas närmare
angivna i två den 19 december 1941 utfärdade förordningar (nr 942
och 943). Enligt den sistnämnda av dessa, som har avseende å värnpliktiga,
utgå dyrtidstillägg även å sjukpenningar. Båda förordningarna, åt vilka gavs
två års giltighetstid, upphöra att gälla med utgången av innevarande år.
Med hänsyn lill rådande förhållanden synes det mig uppenbart, att bestämmelser
örn fortsatta dyrtidstillägg höra utfärdas. De regler för dyrtidstilläggen,
som hittills gällt, synas mig kunna i huvudsak bibehållas. I två hänseenden
vill jag emellertid föreslå vissa jämkningar.
Av den redogörelse som i del föregående lämnats för riksförsäkringsanstaltens
framställningar till Kungl. Majit torde framgå, att starka skäl tala för
att särskilda bestämmelser skola gälla beträffande dyrtidstillägg å förmåner
enligt 1909 och 1927 års mililärersättningsförordningar. Riksdagen ställde sig
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 293.
vid de nu gällande dyrtidstilläggsförordningarnas tillkomst i viss mån förstående
till motionsvis framställda önskemål i sådan riktning, ehuru de då
icke ansågos böra föranleda ändring i den framlagda propositionen. På grundval
av vad riksförsäkringsanstalten, med tillstyrkande av försäkringsrådet,
anfört rörande ifrågavarande spörsmål, finner jag mig nu böra föreslå den
huvudregeln, att dyrtidstillägg skall utgå å sjukhjälp, sjukpenning eller livränta
enligt 1909 års militärersättningsförordning, 1925 års kungörelse angående
höjning av ersättning enligt samma förordning och 1927 års militärersättningsförordning.
Dyrtidstillägg å ersättningar enligt 1909 och 1925 års författningar
samt, såvitt angår ersättning i anledning av skada eller sjukdom,
som drabbat värnpliktig, 1927 års förordning, synas, jämväl i anslutning till
vad riksförsäkringsanstalten föreslagit, böra utgå efter en procentsats, dubbelt
så hög som den, vilken bestämmes beträffande ersättningar i andra fall,
örn vilka i förevarande sammanhang är fråga. Vidare finner jag mig böra
föreslå, att -—- såsom redan gäller beträffande värnpliktiga, som efter den
31 augusti 1939 drabbats av olycksfall eller sjukdom — dyrtidstillägg till den
skadade eller sjuke skall, om ersättning utgår enligt 1909 eller 1925 års författning
eller till värnpliktig enligt 1927 års förordning, utgivas oberoende av
om arbetsförmågan är nedsatt med minst tre tiondelar eller icke.
Innan jag närmare redogör för innebörden av ändringsförslagen må nämnas,
att vissa jämkningar synas mig böra ske i fråga örn procentsatserna för
dyrtidstilläggen. Jag vill erinra därom, att beträffande livräntor i allmänhet
dyrtidstillägg enligt gällande bestämmelser avpassats så, att livränta jämte
dyrtidstillägg skall utgå med samma belopp, som tillkommer ny livräntetagare,
vilken erhållit lönekompensation för inträdda prisstegringar. Då
de stora arbetstagargrupperna enligt det s. k. ramavtalet i stort sett erhöllo
kompensation för halva levnadskostnadsstegringen samt då denna
vid tidpunkten för bestämmelsernas tillkomst utgjorde ungefär 30 procent,
bestämdes den allmänna procentsatsen för dyrtidstillägg till 15. Beträffande
storleken av de stora arbetstagargruppernas kompensation för levnadskostnadsstegringen
är situationen nu i princip i stort sett oförändrad; levnadskostnadsstegringen
har däremot förändrats och utgör nu, då socialstyrelsens
levnadskostnadsindex med 1935 som basår från tidpunkten närmast före
världskrigets utbrott stigit från 108 till 153, något över 40 procent. I enlighet
med de principer, som lågo till grund för fastställandet av den nu gällande
dyrtidstilläggsprocenten, vill jag föreslå, att dyrtidstillägg enligt huvudregeln
skall utgå med 20 procent under förslagsvis de två närmaste åren. Beträffande
dyrtidstillägg enligt 1909 års militärersättningsförordning samt enligt 1927 års
militärersättningsförordning såvitt angår värnpliktiga bör dyrtidstilläggsprocenten
i överensstämmelse härmed bestämmas till 40.
Jag återkommer nu till en redogörelse för den närmare innebörden i de
förslag till ändrade författningsbestämmelser, som jag ansett mig böra framlägga.
Beträffande fall, som bedömas enligt 1909 års militärersättningsförordning
och den därmed sammanhörande 1925 års kungörelse, innebära gällande be
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 293.
13
stämmelser, att dyrtidstillägg utgår med 15 procent å livräntor till efterlevande
och till invalider, vilkas invaliditetsgrad uppgår till minst 30 procent. Enligt
departementsförslaget skulle dyrtidstillägget komma att utgöra 40 procent
å såväl sjukhjälp som livräntor, oavsett graden av nedsättning i arbetsförmågan.
—• Beträffande fall, som bedömas enligt 1927 års militärersättningsförordning,
innebära nu gällande bestämmelser i fråga om värnpliktiga,
att dyrtidstillägg utgår med 30 procent å sjukpenning eller livränta örn
ersättningen tillerkänts på grund av olycksfall som inträffat eller sjukdom
som yppats efter den 31 augusti 1939. Har ersättningen tillerkänts på grund
av olycksfall eller sjukdom före den 1 september 1939, utgör dyrtidstillägget
15 procent och utgår endast å livräntor till efterlevande och till invalider, vilkas
invaliditetsgrad uppgår till minst 30 procent. Ändringsförslaget innebär,
att ifrågavarande tidigare skadefall komma att helt jämställas med senare inträffade
och att i samtliga fall dyrtidstillägg skall utgå med 40 procent.
— I fråga om de fast anställda gäller, att dyrtidstillägg utgår med 15 procent
å livräntor till efterlevande och till invalider, vilkas invaliditetsgrad utgör
minst 30 procent, under förutsättning att olycksfallet inträffat eller sjukdomen
yppats före ingången av år 1941. Den föreslagna ändringen innebär, att
för dessa fall dyrtidstillägg med 20 procent skulle utgå jämväl å sjukpenning,
dock endast om arbetsförmågan befunnits nedsatt med minst 30 procent.
Samtliga bestämmelser örn dyrtidstillägg å sjukhjälp, sjukpenning och livränta
synas med fördel kunna sammanföras i en enda författning. I enlighet
härmed har inom socialdepartementet upprättats förslag till förordning
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. Utöver vad i det föregående anmärkts synes
särskild motivering till bestämmelserna i denna författning icke erforderlig.
Liksom tidigare torde böra begäras riksdagens medgivande för Kungl.
Majit att åt personer, som i anledning av olycksfall eller sjukdom, som inträffat
efter 1941 års ingång, äro berättigade till sjukpenning eller livränta
enligt någon av förordningarna om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. eller åt fångar m. fl., för tiden den 1 januari 1944—
den 31 december 1945 bevilja sådan dyrtidskompensation, att beloppen av
nämnda förmåner uppgå till vad som skulle hava utgått, därest den i förordningarna
fastställda maximigränsen för inkomst — 1,764 kronor — höjts
med 40 procent.
Till frågan om anslag för nu ifrågavarande dyrtidstillägg under budgetåret
1943/44 samt beträffande nyss omförmälda medgivande anhåller jag få
återkomma i annat sammanhang.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får jag hemställa, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
antaga förenämnda förslag till förordning angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 293.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
N. O. Aurelius.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
431348
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1943:461 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående utredning av frågan om opartisk mätning av allt virke, som ingår i allmän flottning. s. 10 i texten
- Rskr. 1943:426 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner och inva s. 7 i texten
- 2LU 1943:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående dgrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för s. 1 i texten