Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten

1943-05-28 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:306, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

1

Nr 306.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

given Stockholms slott den 28 maj 19U3.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för

krigsmakten.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 306.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 130, 191 och 202 §§ strafflagen för krigsmakten1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma

lag skall införas en ny paragraf, betecknad 101 §, av den lydelse nedan

sägs.

6 §■

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) civil personal tillhörande fälttygkåren, tygstaten, fortifikationskåren,

intendenturkåren, fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren och

marinläkarkåren samt motsvarande personal vid flygvapnet, försvarsväsendets

polispersonal ävensom vid truppförband eller visst truppslag anställda

civila förrådstjänstemän samt civila förmän vid marinens förråd och flygvapnets

verkstäder, reservpersonal dock allenast under tid, då den fullgör

tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

3 :o) envar som---under lagen.

7 §•

Att värnpliktige, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningama anställda

personer ävensom hemvämspersonal och andra frivilliga, varom i 1 §

3 mom. förmäles, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under denna

lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas i 61,

97, 101, 130, 132 och 157 §§.

101 §.

Vad i 98 och 100 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å värnpliktige,

krigsmaktens reservpersonal samt hemvämspersonal och andra frivilliga,

varom i 1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke lyda under denna lag, där

någon av dem begår brott som i nämnda §§ sägs beträffande åt honom till

förvaring anförtrodd egendom.

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1938: 167, av 7 § se SFS 1940: 642, av 130 § se SFS 1937:

192 och av 191 § se SFS 1940: 474.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

130 §.

Visar krigsman---till avsättning.

Vad i 1 mom. är stadgat om krigsmän skall äga tillämpning jämväl å officerare,

underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens Teservpersonal,

ändå att de icke eljest skulle lyda under denna lag.

Värnpliktig som åtnjuter ledighet från tjänstgöring, vartill han inkallats

jämlikt 28 § värnpliktslagen, skall, även i fall då han ej är att anse som

krigsman, straffas så som i 1 mom. sägs, därest han genom underlåtenhet

att göra föreskriven anmälan om var han kan träffas eller genom annan

dylik försummelse föranleder att meddelande örn inställelse till tjänstgöring

icke når honom.

191 §.

Den bestraffningsrätt--- — vid kustsignalväsendet;

6:o) försvarsområdesbefälhavare; samt

7:o) befälhavare av---detachera! fartyg.

Samma befogenhet---nämnda befälhavare.

Då för---är sagt.

Sådan bestraffningsrätt---på krigsfot.

202 §.

Vill man---honom förordnats.

Konungen äger, i den mån förhållandena därtill föranleda, förordna att

jämväl i andra fall än i 1 mom. avses befälhavare, som har bestraffningsrätt

i disciplinmål, må förordna annan att hålla förhör i sådant mål.

Vid förhöret---därför möter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden. hållet

inför Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 14 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter

gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet, fråga om vissa

ändringar i strafflagen för krigsmakten.

Föredraganden anför följande.

Inom justitiedepartementet har upptagits till utredning frågan om värnpliktigs

ställning i straffrättsligt hänseende vid hempermittering. I denna

fråga har upprättats en promemoria med förslag örn tillägg till 54 § strafflagen

för krigsmakten, över promemorian ha yttranden avgivits av krigshovrätten,

ställföreträdande chefen för försvarsstaben samt riksdagens militieombudsman.

Härjämte ha i en särskild promemoria, över vilken yttranden

inhämtats från krigshovrätten och överbefälhavaren, upptagits vissa

frågor örn ändring i 6, 191 och 202 §§ nämnda lag, huvudsakligen med anledning

av vissa organisationsförändringar inom försvarsväsendet.

f

Värnpliktigs ställning vid hempermittering.

I skrivelse den 20 januari 1942 har justitiekansler sämb et et underställt

Kungl. Majit fråga om ändring i visst hänseende av de bestämmelser i strafflagen

för krigsmakten, som reglera i vilka fall värnpliktiga äro krigsmän och

lagens tillämplighet på dem.

Efter erinran, att enligt 1 § berörda lag till krigsmän ''hänfördes bl. a. värnpliktiga

under den tid de fullgjorde dem åliggande tjänstgöringsskyldighet

vid krigsmakten, anförde ämbetet, att intet tvivel torde råda därom, att

tjänstgöringstiden omfattade även tid, varunder värnpliktiga åtnjöte tillfällig

permission, och att värnpliktiga förty även under sådan permission vore

underkastade strafflagen för krigsmakten. Mera tveksamt syntes vara,

huruvida detsamma skulle anses gälla under hempermittering på obestämd

tid från beredskapstjänstgöring. I ett rättsfall, varmed ämbetet

haft att taga befattning, hade krigsrätten och krigshovrätten förklarat, att en

värnpliktig som hempermitterats på obestämd tid icke under denna tid vore

att hänföra till krigsman.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

5

Om detta rättsfall meddelade justitiekanslersämbetet följande.

En värnpliktig A. ställdes av vederbörande krigsfiskal under tilltal vid

krigsrätt, därvid krigsfiskal anförde: A. hade i september 1940 hempermitterats

tills vidare. För meddelande om order angående omedelbar återinställelse

till tjänstgöring hade A. sökts per telefon och medelst telegram i juni

1941. A. hade emellertid icke inställt sig till tjänstgöring förrän några dagar

senare, varvid han uppgivit att han erhållit kännedom om tjänstgöringsordern

först föregående dag. Anledningen härtill hade varit den, att A., som

haft skyldighet att lämna uppgift om förändringar i sin adress, visat underlåtenhet

därutinnan. Krigsfiskalen yrkade på grund härav att A. måtte fällas

till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Krigsrätten fann A. icke kunna anses såsom krigsman och upptog fördenskull

icke målet till prövning.

Sedan krigsfiskalen överklagat krigsrättens utslag, förklarade krigshovrätten,

att enär A. hempermitterats på obestämd tid, kunde han därefter och

intill dess han efter inkallelse ånyo inställt sig till tjänstgöring icke anses ha

tjänstgjort vid krigsmakten. Han hade alltså icke varit att hänföra till krigsman.

Vid sådant förhållande vore A. icke för vad i målet lagts honom till

last underkastad ansvar efter strafflagen för krigsmakten.

Krigshovrättens utslag beslöts av de civila ledamöterna. De båda militära

ledamöterna yttrade, att enär A:s tjänstgöring icke hade definitivt upphört,

hade han även efter hempermitteringen varit att hänföra till krigsman och

vore i sådan egenskap underkastad ansvar enligt strafflagen för krigsmakten.

Justitiekanslersämbetet hade därefter dragit spörsmålet under högsta domstolens

prövning.

Högsta domstolen har i utslag — som meddelats den 2 november 1942, efter

det justitiekanslersämbetets skrivelse avlåtits och ifrågavarande promemoria

upprättats -— ej funnit skäl göra ändring i krigshovrättens utslag.

Justitiekanslersämbetet anförde vidare:

Med domstolarnas uppfattning kan en värnpliktig, som åsidosätter en i

samband med hempermitteringen meddelad föreskrift att hålla sitt truppförband

underrättat om sin adress, icke drabbas av den påföljd, som eljest inträder

vid försummelse att följa givna order. Ett dylikt åsidosättande kan

emellertid i vissa fall medföra straff. I 34 § nya värnpliktslagen (1941 nr

967) föreskrives nämligen, att inskriven värnpliktig, som ej är inkallad till

tjänstgöring, är skyldig att, så snart hans postadress ändras, vidtaga sådan

åtgärd att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kan komma

honom tillhanda. Och i 37 § stadgas straff — böter, 10 kronor, som påföras

av länsstyrelse — för den som underlåter att vidtaga i 34 § avsedd åtgärd, så

framt därav vållas, att till honom från militär myndighet avsänd postförsändelse

återgår till avsändaren såsom obeställbar. Enligt 141 § inslcrivningsförordningen

(1941 nr 969) må skyldigheten enligt 34 g värnpliktslagen fullgöras

genom adressanmälan till den myndighet, hos vilken den värnpliktige

är truppregistrerad — d. v. s. oftast truppförbandet (depåförbandet) — eller

till inskrivningschefen i det inskrivningsområde, inom vilket hans kyrkobokföringsort

iir belägen. Icke blott nu nämnda åtgärder utan vilken åtgärd

som helst som leder till det åsyftade resultatet kan vidtagas (se propositionen

rörande nya värnpliktslagen, 1941 nr 318, s. 119). Vissa av de åsyftade åtgärderna

torde emellertid icke vara tillfyllest för att möjliggöra snabb inställelse

vid hempermiltering. överhuvud taget synas anförda bestämmelser

vara mera avpassade för frcdsförliållanden än för sådana förhållanden som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

nu råda med förstärkt försvarsberedskap. Bestämmelserna — som icke gälla

underrättelser med telefon eller telegram, den form av underrättelse som använts

i förutnämnda rättsfall — torde t. ex. ej innebära, att här ifrågavarande

åtgärder skola vidtagas vid en bortovaro över en helg på ett pär dagar.

Vid hempermittering däremot lärer en värnpliktig, som lämnar sin vanliga

vistelseort å så köld tid som den angivna, böra fullgöra föreskriven skyldighet

att underrätta truppförbandet om sin adress. Påföljd för underlåtenhet

att följa i samband med hempermittering meddelade order i förevarande avseende

torde ock böra inträda enligt militära strafflagen och ådömas i militär

ordning.

Avsaknaden av lämplig straffsanktion för en order om adressanmälan vid

hempermittering av de värnpliktiga skulle vara så mycket mer betänklig som

effektiviteten av det nu tillämpade systemet med hempermittering —- ett

system som torde vara mycket fördelaktigt, då därigenom försvarsberedskapen

smidigt kan lämpas efter omständigheterna — är beroende av att kallelse

så snabbt som möjligt når de värnpliktiga. Att en sådan brist i lagstiftningen

likväl kan vara för handen är icke uteslutet, ty hempermittering torde icke

ha kommit i bruk förrän i samband med nuvarande försvarsberedskap och

lär därför vara ett för krigslagstiftningen främmande begrepp. Vidlådes lagstiftningen

av berörda brist, torde justitiekanslersämbetets besvär i förutnämnda

mål icke kunna bifallas och lagändring följaktligen vara påkallad

för bristens avhjälpande.

Frågan örn värnpliktigas ställning såsom krigsmän under hempermittering

har emellertid betydelse även i andra avseenden än beträffande upprätthållandet

av föreskriven skyldighet att till truppförband göra adressanmälan.

Med domstolarnas mening, att de värnpliktiga icke äro krigsmän under hempermittering,

kan ett obehörigt brukande av medförd utrustning eller försummad

vård av densamma icke beivras enligt krigslagarna. Vore åter den

motsatta uppfattningen riktig, skulle exempelvis fylleri och förargelseväckande

beteende, som begås av hempermitterade å en förläggningsort, icke

kunna bedömas enligt allmän lag och upptagas vid allmän domstol på gärningsorten

utan måste beivras efter den militära strafflagen i discip.linär

väg (96 § strafflagen för krigsmakten). Det otillfredsställande häri är uppenbart.

Ett angivande, huru den jämkning av krigsmannabegreppet skall ske, som

enligt vad här anförts synes påkallad, kräver en närmare undersökning. Då

justitiekanslersämbetet icke är i tillfälle verkställa en sådan, kan ämbetet

icke lämna något bidrag till frågans lösning. Vid den utredning av frågan,

som synes böra äga rum, torde ock böra övervägas, örn motsvarande reglering

kräves för fall av permission på viss tid, meddelad av samma anledning

som permission på obestämd tid.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian i ämnet anfördes

till en början beträffande innebörden av nämnda domstolsavgöranden

följande.

I de omförmälda utslagen har förklarats att värnpliktiga som hempermitterats

på obestämd tid under permitteringstiden icke äro att anse såsom

krigsmän, vartill enligt 1 § strafflagen för krigsmakten värnpliktiga hänföras

i huvudsak endast under den tid de fullgöra dem åliggande tjänstgöring

vid krigsmakten. Enligt denna uppfattning kan straff enligt 130 § nämnda

lag icke ådömas i fall en sådan hempermitterad värnpliktig genom vårdslöshet

eller försummelse vållar, att han icke i rätt tid får vetskap om en inkallelseorder

och därför inställer sig för sent. Ej heller kan straff i sådant

fall åläggas enligt bestämmelserna örn rymning och olovligt undanhallande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

7

i 5 kap. samma lag, elium flertalet av dem enligt 61 § gälla beträffande

värnpliktiga även då de icke tjänstgöra. För straff enligt nu avsedda lagrum

fordras nämligen att den inkallade haft kännedom om inställelseskyldigheten.

Då inkallelse sker genom personlig order kräves således att han

fått del av densamma.

I den mån på obestämd tid hempermitterade värnpliktiga icke kunna anses

såsom krigsmän finnes alltså i strafflagen för krigsmakten icke någon

straffbestämmelse för det fall att de genom egen vårdslöshet eller försummelse

av nyssnämnd art utebliva från tjänstgöring. Med hänsyn till försvarsberedskapen

synes detta utgöra ett betänkligt missförhållande. På grund

härav och då domstolarnas uppfattning, att ifrågavarande värnpliktiga icke

böra anses såsom krigsmän, torde hava goda skäl för sig, har det synts påkallat

att förbereda en lagändring i syfte att komplettera straffbestämmelserna.

Med avseende å frågan, vilka åtgärder som böra vidtagas, uttalades i promemorian

:

I justitiekanslersämbetets skrivelse har ifrågasatts att erforderlig komplettering

kunde ske på det sätt att värnpliktiga av nämnda kategori i vissa

avseenden hänfördes till krigsmän. Då behov av lagändring emellertid icke

veterligen gjort sig gällande i vidare mån än beträffande vårdslöshet och

försummelser i fråga om inställelser, synes det lämpligare att blott meddela

en särskild straffbestämmelse härom. En sådan bestämmelse kan lämpligen

få sin plats i 5 kap. strafflagen för krigsmakten i anslutning till något

av de stadganden däri som redan på grund av 61 § gälla värnpliktiga i allmänhet,

förslagsvis såsom ett nytt andra stycke i 54 §. I så fall synes bestämmelsen

böra erhålla samma tillämpningsområde som 54 § och övriga

nu avsedda stadganden, vilka omedelbart gälla krigsmän men enligt 61 §

äro tillämpliga även beträffande dels värnpliktiga i allmänhet, dels krigsmaktens

reservpersonal, dels vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer

dels ock hemvärnspersonal och andra frivilliga som icke äro krigsmän.

Vad angår krigsmän och reservpersonal är visserligen den allmänna

bestämmelsen i 130 § tillämplig, därest de göra sig skyldiga till vårdslöshet

eller försummelse av ifrågavarande art, men det synes vara till fördel

att även de omfattas av den speciella bestämmelsen i 5 kap. Beträffande

värnpliktiga i allmänhet föreligger i stort sett samma behov av en kompletterande

bestämmelse som i fråga örn de hempermitterade, därest dessa ej

äro krigsmän. Ej heller sådan värnpliktig kan drabbas av straff för rymning

eller olovligt undanhållande därest han icke erhållit kännedom örn inkallelsen.

Omständigheterna kunna emellertid vara sådana att hans okunnighet

örn inställelseplikten icke kan anses ursäktlig utan beror på vårdslöshet

eller försummelse, som det måste anses angeläget att motverka genom

en straffbestämmelse. Vissa bestämmelser av sådan innebörd finnas

visserligen redan meddelade i värnpliktslagen: enligt 37 § skall värnpliktig

som vållar att postförsändelse från militär myndighet återgår som obestiillbar

böta tio kronor, och i 38 § stadgas dagsböter för värnpliktig som underlåter

att hämta eller vägrar att mottaga sådan försändelse. Dessa bestämmelser

hava emellertid en alltför begränsad räckvidd för alt kunna anses

tillfyllest. Det synes därför vara påkallat att den ifrågasatta nya bestämmelsen

erhåller tillämpning å alla värnpliktiga. Beträffande slutligen i 61 §

avsedd personal i övrigt, d. v. s. lots- och fyrpersonal samt hemvärnspersonal

och andra frivilliga, lärer det icke föreligga skäl att undantaga dem

från bestämmelsens giltighet.

I enlighet nied vad nu anförts har upprättats förslag till lag örn tillägg

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

till 54 § strafflagen för krigsmakten. Straffet för förseelsen har föreslagits

skola vara disciplinstraff. Enligt 185 § kan straffet åläggas av befälhavare i

disciplinär ordning. Beträffande konkurrens mellan den föreslagna bestämmelsen

samt 130 § strafflagen för krigsmakten eller 38 § värnpliktslagen

komma att gälla de vanliga reglerna om sammanträffande av brott. Däremot

synas dessa regler ej kunna vinna tillämpning vid konkurrens med 37 §

värnpliktslagen, enär däri utsatt bötesstraff enligt 43 § påföres i särskild

ordning.

Enligt det vid promemorian fogade lagförslaget skulle till 54 § fogas ett

nytt stycke av följande lydelse: Utebliver krigsman, som är skyldig att på

kallelse inställa sig till tjänstgöring, i annat fall än förut är sagt från tjänstgöringen,

och har uteblivandet föranletts av att han, på grund av vårdslöshet

eller försummelse vartill han gjort sig skyldig, icke erhållit del av kallelse

som i vederbörlig ordning utfärdats, varde belagd med disciplinstraff.

I sitt yttrande över promemorian har krigshovrätten — efter påpekande

att däri icke föreslagits någon ändring i gällande avgränsning av begreppet

krigsman — anfört följande.

Principiellt sett kunna givetvis vissa anmärkningar riktas mot det föreslagna

sättet för frågans lösning. Härigenom har icke lämnats ytterligare

ledning för tolkningen av begreppet krigsman. Den av de militära myndigheterna

numera införda anordningen med hempermittering på obestämd tid,

som i det stora hela visat sig fungera tillfredsställande, har uppenbarligen

icke varit förutsedd av lagstiftaren, då hittillsvarande lagbestämmelser

tillkommo, och han har därför icke heller fattat ställning till

frågan, örn strafflagen för krigsmakten skall anses tillämplig å värnpliktiga

av berörda kategori. Det kunde synas önskligt, att denna brist i lagstiftningen

avhjälptes, då nu i varje fall viss lagändring visat sig påkallad, och att uttrycket

krigsman därvid fullt klarlades.

Därvidlag synes det i förstone mest tilltalande att genom ett uttryckligt

stadgande utsträcka tillämpligheten av strafflagen för krigsmakten även på

värnpliktiga, som hempermitterats på obestämd tid, vilka således skulle vara

underkastade ansvar enligt nämnda lag ända till dess deras tjänstgöring genom

hemförlovning definitivt upphörde. Härigenom skulle önskvärd klarhet

och reda skapas, särskilt för vederbörande militära myndigheter. På

grund av att 130 § strafflagen för krigsmakten då vore tillämplig å nämnda

värnpliktiga, bleve det i promemorian föreslagna stadgandet onödigt, varjämte

vunnes, att obehörigt förfogande över medförd militär utrustning och

bristande vård därav kunde beivras enligt berörda lag. För de värnpliktiga

själva synas inga allvarliga olägenheter kunna uppstå såsom följd av att

de under förenämnda tid komme att lyda under krigslagarna. Den praktiskt

sett viktigaste konsekvensen bleve säkerligen den, att å förläggnings- eller stationsort

begånget fylleri eller förargelseväckande beteende måste beivras enligt

strafflagen för krigsmakten. Då emellertid sådana fall kunna antagas bliva

talrika och den militära rättsskipningen alltså därigenom bleve ytterligare

betungad, utöver vad redan förut i synnerlig hög grad är fallet, finner sig

krigshovrätten icke kunna, åtminstone för det närvarande, förorda en lösning

av frågan på nu senast angivet sätt.

Mot det i promemorian föreslagna stadgandet kan vidare anföras, att detsamma

är onödigt och kan tänkas i vissa fall föranleda svårigheter vid rättstillämpningen,

nämligen såvitt angår krigsmän, vilka ju redan på grund av

bestämmelserna i 130 § strafflagen för krigsmakten kunna straffas för de

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

9

i det föreslagna stadgandet avsedda förseelserna. Krigsliovrätten vill emellertid

icke på denna grund avstyrka förslaget.

Beträffande själva utformningen av det föreslagna stadgandet är till en

början att märka den synnerligen allmänt hållna beskrivningen av det straffbelagda

förfarandet. Det torde emellertid vara klart, att icke all vårdslöshet

eller varje försummelse, vartill vederbörande värnpliktig gör sig skyldig

och som till äventyrs kan leda till, att inkallelseorder ej når honom, bör

medföra straff. Vårdslösheten eller försummelsen måste för att vara straffbar

uppenbarligen avse någon åtgärd eller underlåtenhet, som omedelbart

har inflytande på den värnpliktiges anträffbarhet för inkallelseorder. Ej heller

i detta hänseende har emellertid krigshovrätten anledning antaga, att svårigheter

skola uppstå vid rättstillämpningen.

I princip tillstyrker krigshovrätten alltså förslaget.

En väsentlig ändring i stadgandet vill krigshovrätten likväl förorda. Detsamma

tar i sin föreslagna utformning endast sikte på culposa förfaranden.

Fall kunna emellertid utan större svårighet tänkas, då vederbörande med

fullt uppsåt vidtager åtgärder för att undgå att nås av inkallelseorder. Den

föreslagna bestämmelsen stadgar emellertid såsom straffpåföljd allenast

disciplinstraff och detta straffs relativa obetydlighet kan till och med fresta

till åtgärder av sistangivet slag. Ett sådant fall, som ju för övrigt står rymning

och olovligt undanhållande ganska nära, kan givetvis vara av den allvarliga

beskaffenhet, att disciplinstraff knappast kan anses utgöra tillräcklig

reaktion. Sådant straff kan också understundom vara otillräckligt, då

den värnpliktige haft att inställa sig vid mobiliserat förband. Krigshovrätten

får fördenskull föreslå sådan ändring i stadgandet, att fängelse ingår i strafflatituden

och att uppsåtliga fall uttryckligen föras in under paragrafens tilllämplighetsområde.

Ställföreträdande chefen för försvarsstaben har i sitt yttrande i första hand

förordat, att värnpliktig behandlas som krigsman under hempermittering,

samt har anfört:

Därest det i justitiekanslersämbetets framställning beskrivna rättsfallet av

högsta domstolen avgöres i enlighet med den mening, som de militära reservanterna

i krigshovrätten uttalat, eller alltså på så sätt att på obestämd tid

hempermitterade värnpliktiga hänföras till krigsmän, blir den i promemorian

föreslagna lagändringen obehövlig. Justitiekanslersämbetet påpekar, att

en så vidsträckt tolkning av begreppet krigsman kommer att medföra, att

exempelvis fylleri och förargelseväckande beteende, som begås av hempermitterade

å en förläggningsort, måste beivras efter den militära strafflagen

i disciplinär viig. Förutom att en sådan handläggning icke kan anses påkallad

ur militär synpunkt kommer den att föranleda en betydligt ökad arbetsbörda

för vederbörande befälhavare och krigsdomstolar. A andra sidan

innebär en dylik tolkning av begreppet krigsman att icke blott vårdslöshet

och försummelser i fråga om inställelser utan exempelvis även obehörigt brukande,

vanvård eller förskingring av utrustning, som medförts vid hempermitteringen,

skola beivras i militär ordning. Hempermittering med utrustning

förekommer för närvarande endast i undantagsfall men kan i vissa

lägen tänkas bli vanligare. Örn vidare en hempermitterad gör sig skyldig till

lösmynthet i fråga örn militära förhållanden torde lian visserligen i de flesta

fall kunna straffas enligt 8 kap. allmänna strafflagen. Med den angivna,

vidsträckta tolkningen av krigsmannabegreppet skulle kunna vinnas icke

blott att målet blir handlagt i militär väg utan möjligen även att enklare

försummelser, som de civila domstolarna till äventyrs anse icke kunna inbegripas

under nämnda kapitel, bli bestraffade. Särskilt när det gäller för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

farandena med utrustningen, men även när fråga är om åsidosättandet av

tystnadsplikten, får det anses naturligt, att förseelsen beivras i militär ordning.

Av det nu anförda torde sålunda framgå att det är ett militärt önskemål

att begreppet krigsman gives en vidare tolkning än krigsrätten och krigshovrätten

funnit sig kunna göra. I beredskapens intresse synes det angeläget, att

ett visst mått av militär disciplin upprätthålles även under hempermittering

på obestämd tid. Intager emellertid högsta domstolen samma ståndpunkt som

underdomstolarna blir en lagändring ofrånkomlig. I så fall bör man enligt

min mening icke stanna vid att införa en särskild straffbestämmelse för uteblivande

under vissa omständigheter från tjänstgöring. Även exempelvis handhavande

av utrustning på obehörigt sätt samt lösmynthet i fråga örn militära

förhållanden synas såsom ovan framhållits böra regleras i strafflagen för

krigsmakten. Däremot är det önskvärt att sådana fylleriförseelser o. dyl. som

omnämnts i det föregående hållas utanför strafflagen för krigsmakten.

Örn en sådan jämkning av krigsmannabegreppet som här skisserats skall

äga rum, bör såsom justitiekanslersämbetet påpekat övervägas, örn en motsvarande

reglering kräves för fall av permission på viss tid, meddelad av

samma anledning som permission på obestämd tid.

Vad slutligen angår det föreslagna tillägget till 54 § strafflagen för krigsmakten

i och för sig synes i stort sett icke vara något att däremot erinra. Den

antydda konkurrensen med 130 § samma lag torde väl icke kunna inträffa

alldenstund denna paragraf icke gäller, när särskilt ansvar är satt å förseelsen.

I den föreslagna bestämmelsen överlämnas helt åt den dömande myndigheten

att avgöra vilka former av vårdslöshet eller försummelse som skola

straffbeläggas. Häremot kan knappast göras någon invändning, eftersom avsikten

med lagändringen torde vara fullt tydlig. Emellertid vore det önskvärt

att vid svårare fall av försummad inställelse den felande kunde fällas

till fängelsestraff.

Riksdagens militieombudsman, vilken som förut nämnts jämväl yttrat sig

över promemorian, bär ifrågasatt, huruvida icke 130 § strafflagen för krigsmakten

borde göras tillämplig på värnpliktig som erhållit ledighet. Militieombudsmannen

anför:

Det föreslagna tillägget till 54 § strafflagen för krigsmakten tillgodoser på

ett i huvudsak tillfredsställande sätt behovet av straffbestämmelser rörande

dem, som efter hempermittering genom oaktsamhet vålla att utfärdade kallelser

icke bliva dem delgivna och till följd därav ej inställa sig till tjänstgöring.

Den nya bestämmelsens avgränsning i förhållande till andra lagrum

är icke fullt klar i fall där inkallelse skett genom kungörelse. Örn värnpliktig,

som på grund av egen försummelse icke fått reda på kungörelsen, uteblir

från tjänstgöringen, torde han för närvarande vara förfallen till ansvar jämlikt

paragraferna om olovligt undanhållande, exempelvis 52 §, i strafflagen

för krigsmakten. Vid tillämpningen av dessa paragrafer å ett sådant fall som

nämnts utgår man nämligen från att inkallelsen skall anses vara delgiven.

Ehuru den nya bestämmelsen måhända är avsedd att tolkas så, att i dylikt

fall vederbörande skall anses ha erhållit del av kallelsen, framgår detta icke

tydligt av det använda uttryckssättet.

Promemorian utgår från att böter enligt 37 § värnpliktslagen skola påföras

jämsides med ådömande av straff enligt den nya bestämmelsen. Beträffande

38 § värnpliktslagen sägs. att vanliga regler om sammanträffande av brott

skola gälla. Ett närmare klarläggande av sistnämnda konkurrenssituation

synes påkallat. Det är ej fråga om brott begångna genom samma handling.

Jämlikt 38 § skall straffet utgöras av dagsböter och åtal ske vid allmän dom
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

11

stol, under det straffet i den nya bestämmelsen är disciplinstraff och ålägges

i disciplinär väg eller av krigsrätt. Det kan ifrågasättas huruvida över huvud

brottspåföljd enligt 37 eller 38 § värnpliktslagen kan tillämpas jämte straff

enligUden nya bestämmelsen. I nämnda båda paragrafer avses förfaranden,

vilka ingå som ett led i det genom den nya bestämmelsen kriminaliserade förfarandet

och kunna betraktas såsom ett slags förberedelse till brottet enligt

den nya bestämmelsen. — Av motsvarande skäl kan ifrågasättas huruvida

verklig brottskonkurrens kan föreligga mellan den nya bestämmelsen och

130 § strafflagen för krigsmakten, som endast är tillämplig då särskilt ansvar

ej är satt å förseelsen.

Justitiekanslern har i sin skrivelse framhållit, att frågan om de värnpliktigas

ställning såsom krigsmän under hempermittering hade betydelse även i

andra avseenden än beträffande skyldigheten att göra adressanmälan. I promemorian

anföres att behov av lagändring icke veterligen gjort sig gällande

i vidare män än beträffande vårdslöshet och försummelse i fråga örn inställelse.

Utan att vilja avgiva något omdöme örn nämnda behov får militieombudsmannen

framhålla, att av justitiekanslern berörts frågan huruvida beivrande

enligt krigslagarna kunde ske, då hempermitterade obehörigen brukat

medförd utrustning eller försummat att vårda densamma. Därest man

intager den ståndpunkten, att de hempermitterade icke äro att anse som

krigsmän, synes nämnda spörsmål ej vara utan betydelse. Skäl torde iämväl

kunna åberopas för att de hempermitterade, även örn de icke äro att anse

som krigsmän, böra vara i förhållande till sina tidigare militära förmän underkastade

lydnadsplikt i Dåga örn vissa order som avse hempermitteringstiden

eller återinkallelse. Möjligheterna att använda den smidiga form för

hemsändande som per mitteringen innebär torde i någon mån minskas om

någon som helst befälsrätt icke kan utövas under hempermitteringstiden.

Det torde böra övervägas huruvida icke dessa spörsmål böra göras till

föremål för utredning. Därvid synes böra undersökas örn ej en lösning av

desamma kan vinnas genom att till 130 § andra stycket strafflagen för krigsmakten

foga ett tillägg av innebörd, att vad i 130 § är stadgat örn krigsmän

skall äga tillämpning jämväl å värnpliktiga vilka beviljats ledighet, ändå att

de icke eljest skulle lyda under nämnda lag.

Sedermera har chefen för armén i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 februari

1943 hemställt om skyndsam ändring av strafflagen för krigsmakten därhän,

att på obestämd tid hempermitterade värnpliktiga måtte i vissa hänseenden

lyda under nämnda lag. I skrivelsen, som tillstyrkts av chefen för försvarsstaben

under förklaring att den föreslagna ändringen hade stor betydelse

för krigsmaktens mobiliseringsberedskap, anföres:

Under nu rådande förstärkta försvarsberedskap tillämpas det systemet,

att förbanden i omgångar fullgöra beredskapstjänstgöring, vanligen i ’täcktruppomgångar’,

och dessemellan förläggas i fältdepå, varvid personalen på

obestämd tid hempermitteras. Ändamålet nied detta system är att, utan åsidosättande

av kravet på militär beredskap, icke flera förband än som oundgängligen

krävas hållas organiserade, under det att övriga förband vid behov

snabbt skola kunna inkallas oell sättas på fältfot. Systemet bygger sålunda på

att den i de hempermitterade förbanden krigsplacerade personalen utan omgång

skall kunna nås med inkallelseorder. Förutsättningen härför är alt varje

hempermitterad fortlöpande håller den inkallande myndigheten, truppregistreringsmyndigheten,

underrättad om den postadress, under vilken order örn

tjänstgöring omedelbart når den hempermitterade.

Värnpliktslagen 34 § föreskriver visserligen, alt inskriven värnpliktig, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

ej är inkallad till tjänstgöring eller inmönstrad till sjöfart, är skyldig att, så

snart hans postadress ändras, vidtaga sådan åtgärd att postförsändelse från

militär myndighet utan dröjsmål kan komma honom tillhanda. I samma

paragraf andra stycket angives, att såsom sådan åtgärd skall anses anmälan

om adressförändringen hos postanstalt i den ort, från vilken den värnpliktige

ämnar avresa eller inom vilken han flyttar, samt, örn den värnpliktige är inskriven

å sjömanshus, anmälan örn adressförändringen hos sjömanshusombudsmannen.

I 37 § stadgas slutligen tio kronors böter för underlåtenhet att

vidtaga i 34 § föreskriven åtgärd.

Den i värnpliktslagen sålunda stadgade anmälningsskyldigheten är anpassad

efter fredsförhållanden och icke tillfyllest för att garantera att de

värnpliktiga utan omgång skola kunna nås med order örn omedelbar inställelse

vid förbanden. Ej heller är den stadgade straffsatsen tillfyllest härför.

Värnpliktiga, på obestämd tid hempermitterade från i fältdepå förlagda förband,

måste direkt kunna nås med order och försummelse beträffande härför

erforderlig adressanmälan till truppregistreringsmyndigheten måste kunna

straffbeläggas enligt strafflagen för krigsmakten, enär dylik försummelse kan

äventyra förbandens rättidiga organisering.

Personalen ålägges alltid i samband med hempermittering att fullgöra fortlöpande

anmälan till förbandet eller mobiliseringsdepån om inträffade adressförändringar.

Erfarenheten har visat att denna anmaning i allmänhet lojalt

efterkommes, men i en del fall har vid reorganisering av förbanden, exempelvis

nu senast vid organiseringen till fördelningsövningarna i februari, inkallelseorderna

icke kommit vederbörande tillhanda på grund av underlåtenhet

i berörda avseende. Högsta domstolen har fastställt att denna underlåtenhet

att fortlöpande anmäla adressförändringar icke kan straffas enligt strafflagen

för krigsmakten under motivering att värnpliktig, som hempermitterats på

obestämd tid, icke är att anse såsom krigsman. Ett tillägg till strafflagen för

krigsmakten synes erforderligt för att hempermitterade i nödig utsträckning

skola kunna straffas för bristande adressanmälan. Detta synes böra ske så,

att de hempermitterade i nu ifrågavarande avseende likställas med krigsmän.

Samma behov föreligger jämväl beträffande värnpliktiga i stort och övrig i

61 § första punkten strafflagen för krigsmakten avsedd personal, i den mån

de icke äro krigsmän.

Departements- Av den lämnade redogörelsen framgår, att värnpliktig, som hempermitterats

tills vidare, icke är att anse såsom krigsman under avbrottet i tjänstgöringen.

Han är följaktligen icke annat än beträffande vissa särskilda brott

underkastad strafflagen för krigsmakten.

Detta innebär bl. a. att en värnpliktig, som efter hempermittering uraktlåtit

att hålla vederbörande militära myndighet underrättad örn sin vistelseort

och på den grund ej kunnat nås av inkallelseorder, icke för förseelsen

kan straffas enligt strafflagen för krigsmakten. Ej heller torde 37 § värnpliktslagen

— enligt vilken värnpliktig, som ej är inkallad till tjänstgöring,

för underlåten adressanmälan straffas med tio kronors böter — vara avsedd

att omfatta ifrågavarande värnpliktiga.

För att avhjälpa denna brist har uti nu ifrågavarande promemoria föreslagits

införande av en ny bestämmelse i anslutning till stadgandena om

straff för rymning och olovligt undanhållande m. m. i 48—54 §§ strafflagen

för krigsmakten. Huvudbestämmelserna härom gälla, jämte avvikande från

trupp eller fartyg, även underlåtenhet att inställa sig efter inkallelse eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

13

tjänstledighet. Jämlikt 61 § äro dessa bestämmelser tillämpliga bl. a. på värnpliktig,

även om han icke skulle vara att hänföra till krigsman.

För tillämpning av straffbestämmelserna om rymning och olovligt undanhållande

förutsättes, att den värnpliktige äger kännedom örn sin skyldighet

att inställa sig. När värnpliktiga inkallas till tjänstgöring genom allmän kungörelse,

torde de i och med kungörandet få anses ha erhållit sådan kännedom.

Utebliva de från tjänstgöringen, äro de följaktligen förfallna till straff

enligt nämnda bestämmelser. Sker inkallelse, såsom nu är vanligt, genom

personlig order till varje värnpliktig, fordras för straffbarhet, att den värnpliktige

erhållit del av ordern. Härvid är tillfyllest, att den värnpliktige mottagit

en försändelse eller avi om en sådan, därest han inser att försändelsen

innehåller en inkallelseorder (N. J. A. 1942 s. 470).

Därest ej straff kan ådömas för rymning eller olovligt undanhållande, finnes

beträffande värnpliktig möjlighet att enligt 38 § vämpliktslagen

döma honom till dagsböter, örn han utan laga förfall underlåter att avhämta

rekommenderad postförsändelse, örn vilken han mottagit avi, varav framgår

att försändelsen avsänts av militär myndighet, eller om han vägrar att utkvittera

eller mottaga försändelse från militär myndighet. Vidare finnes den

nämnda bestämmelsen i 37 § värnpliktslagen om straff för underlåten adressanmälan.

Beträffande krigsman gäller, att ansvar kan inträda enligt

130 § strafflagen för krigsmakten för vårdslöshet, försummelse, oförstånd

eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som åligga honom efter

reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda

föreskrifter eller som påkallas av förhållandenas beskaffenhet, under förutsättning

att särskilt ansvar för förseelsen ej är utsatt i strafflagen för krigsmakten

eller annan lag. Denna bestämmelse gäller även krigsmaktens reservpersonal.

Straffet utgöres av disciplinstraff eller, om brottet är av svårare beskaffenhet

än att det kan anses vara sonat med sådant straff, av fängelse i

högst sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Officer

eller underofficer kan dömas till avsättning, därest omständigheterna äro

synnerligen försvårande. Straff kan enligt nu nämnda lagrum inträda t. ex.

då krigsman i strid mot meddelad föreskrift underlåter att under permission

anmäla förändring av vistelseort, medan beträffande enahanda förseelse av

värnpliktig, som icke är krigsman, icke finnes annan straffbestämmelse än

37 § värnpliktslagen.

Enligt det vid promemorian fogade lagförslaget skulle till 54 § strafflagen

för krigsmakten fogas ett nytt stycke, vari stadgades straff för den som vore

skyldig att på kallelse inställa sig till tjänstgöring och i annat fall än förut

i 48—54 §§ sagts utebleve från tjänstgöring, därest uteblivandet föranletts

av att han, på grund av vårdslöshet eller försummelse vartill han gjort sig

skyldig, icke erhållit del av kallelse som i vederbörlig ordning utfärdats. Straffet

härför föreslogs skola utgöra disciplinstraff. Jämlikt 61 § skulle det nya

stadgandet bliva tillämpligt jämväl på värnpliktiga m. fl.

Mot den föreslagna bestämmelsen lia i yttrandena riktats vissa erinringar.

Sålunda har uttalats, att bestämmelsen vore onödig såvitt angår krigsmän,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

vilka redan nu kunde bestraffas för förseelsen enligt 130 §, samt att brottet

ej klart avgränsats från rymning och olovligt undanhållande och vore alltför

allmänt beskrivet. Vidare har invänts, att disciplinstraff icke alltid utgjorde

en tillräcklig reaktion och att straffsatsen därför borde innefatta även

fängelse. I yttrandena ha tillika gjorts uttalanden av större principiell räckvidd,

i det att önskemål framkommit om att hempermitterade värnpliktiga

borde lyda under strafflagen för krigsmakten även i andra hänseenden än

det som behandlats i förslaget. Därvid har särskilt framhållits, att lagen

borde vara tillämplig beträffande olovligt brukande och vanvård av medförd

utrustning samt i fråga om obehörigt yppande av försvarshemligheter.

Det har också gjorts gällande, att lagens bestämmelser örn lydnadsplikt borde

vara tillämpliga i fråga örn hempermitterade. Av sådana skäl har militieombudsmannen

ifrågasatt, om ej 130 § borde göras tillämplig på värnpliktiga

som erhållit ledighet.

Det torde vara uppenbart, att strafflagen för krigsmakten i allmänhet icke

bör vara tillämplig på värnpliktiga som ej äro i tjänstgöring. Under tjänstgöringstid

inräknas emellertid även sådan tid, då den värnpliktige åtnjuter

tillfällig permission eller tjänstledighet. Värnpliktiga som hempermitterats

tills vidare eller på viss bestämd, längre tid böra däremot icke behandlas som

krigsmän. Enligt nuvarande beredskapssystem äro permitteringstidema ofta

så långa att den värnpliktige förlorar den närmare kontakt med krigsmakten

som torde böra utgöra en förutsättning för att han skall vara underkastad

strafflagen för krigsmakten. Särskilt gäller detta i fråga örn straffbestämmelserna

för brott mot krigslydnaden. Det synes icke böra ifrågakomma, att den

värnpliktige vid sådan hempermittering utan inskränkning underkastas de

skyldigheter som åtfölja lydnadsförhållandet gentemot förmän och överordnade

inom krigsmakten. De skäl som sålunda tala mot att den värnpliktige

skall vara underkastad strafflagen för krigsmakten i allmänhet göra sig gällande

även mot en utsträckning av 130 § till att gälla värnpliktiga, eftersom

en sådan utsträckning skulle medföra en allmän lydnadsplikt för dem.

De förpliktelser med avseende å tjänstgöringen vid krigsmakten som skola

åvila ifrågavarande hempermitterade värnpliktiga böra vara begränsade

och i lagen särskilt angivna. Nuvarande bestämmelser i detta hänseende synas

emellertid böra kompletteras. Såsom i ärendet framhållits kräver det militära

beredskapssystemet, att hempermitterade förband kunna ånyo inkallas

utan omgång. Fördenskull är det bl. a. nödvändigt, att de hempermitterade

värnpliktiga icke eftersätta sin skyldighet att anmäla adressförändring. En

bestämmelse häremot torde därför böra införas i strafflagen för krigsmakten.

Bestämmelsen torde dock böra begränsas att gälla, då underlåtenheten att

göra adressanmälan har till följd att inkallelseorder icke når den person till

vilken den är riktad. Ä andra sidan synes det vara erforderligt att bestämmelsen

jämte underlåten adressanmälan även avser andra liknande försummelser.

Sådana försummelser äro väl i viss utsträckning straffbara enligt 38 §

värnpliktslagen men genom att de omfattas av en bestämmelse i strafflagen

för krigsmakten kan åtal därför ske i den ordning som eljest gäller för mili
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

15

tära förseelser. Att utföra åtalet vid allmän underrätt är mindre lämpligt med

hänsyn till att förseelsen, då fråga är örn inkallelseorder, regelmässigt kan

beivras först sedan den skyldige ånyo inträtt i tjänstgöring.

Med anledning av vad som anförts i vissa yttanden torde vidare i strafflagen

för krigsmakten böra upptagas en bestämmelse för sådana fall som då

hempermitterad förstör, skadar, tillägnar sig eller olovligen förfogar över eller

brukar vapen, beklädnadspersedel eller annan utrustning som anförtrotts

honom till förvaring. Även dylika brott upptäckas i regel icke förrän vid inställelse

till fortsatt tjänstgöring. Tillräckliga skäl synas däremot icke föreligga

att i större utsträckning än nu sagts göra strafflagen för krigsmakten

tillämplig på hempermitterade värnpliktiga. I fråga om brott mot tystnadsplikten

rörande försvarsförhållanden torde sålunda stadgandena i 8 kap.

allmänna strafflagen vara tillräckliga.

Den nya straffbestämmelsen rörande underlåten adressanmälan och andra

liknande försummelser torde — med hänsyn till att motsvarande förseelser

av krigsmän och krigsmaktens reservpersonal omfattas av 130 § strafflagen

för krigsmakten — böra införas i samma paragraf såsom ett nytt stycke,

vilket i fråga om straffet hänvisar till första stycket. Härav föranledes en

formell jämkning i andra stycket. Bestämmelsen torde böra gälla alla värnpliktiga

som äro inkallade lill tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen och

åtnjuta sådan ledighet att de därunder icke äro att anse som krigsmän. Tillräckliga

skäl torde icke föreligga att utsträcka bestämmelsen till att gälla

dem som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställning vid krigsmakten såsom

frivilliga eller lots- och fyrpersonalen.

I fall då den nu nämnda bestämmelsen tillämpas skola böter enligt förut

nämnda lagrum i värnpliktslagen icke samtidigt påföras eller ådömas den

felande.

Bestämmelsen rörande brott beträffande anförtrodd egendom synes lämpligen

böra upptagas såsom en ny 101 §. Stadgandet torde böra innehålla, att

98 och 100 §§ erhålla utsträckt giltighet såvitt angår brott beträffande dylik

egendom. Den förra paragrafen innehåller en allmän straffbestämmelse rörande

skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott som begås beträffande

egendom som tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov. Där ej särskilt

straff för sådant brott är utsatt i strafflagen för krigsmakten, skall brottet

straffas efter allmän lag, dock att disciplinstraff kan ådömas i stället för

böter. I 100 § meddelas en särskild mildare straffbestämmelse beträffande

den som förstör, skadar, tillägnar sig eller ock olovligen förfogar över eller

brukar åt honom till begagnande lämnad utrednings- eller beklädnadspersedel.

Denna paragraf är tillämplig, örn brottet är ringa, och straffet utgöres

då av disciplinstraff eller böter.

Den föreslagna bestämmelsen i 101 § synes böra gälla alla värnpliktiga

som lia egendom av ifrågavarande slag om händer. Dessutom torde bestämmelsen

böra gälla jämväl för krigsmaktens reservpersonal samt för hemvärnspersonal

och förut nämnda frivilliga. Av bestämmelsen föranledes ett

tillägg lill 7 g, varest uppräknas de lagrum i strafflagen för krigsmakten,

vilka gälla beträffande personer som eljest ej lyda under denna lag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

Mål om ansvar enligt det föreslagna nya stycket i 130 § och den nya 101 §,

jämförd med 100 §, kan under eljest gällande förutsättningar behandlas såsom

disciplinmål.

Fråga om ändring 1 6, 191 och 202 §§ strafflagen för krigsmakten.

I promemorian rörande ändringar i 6, 191 och 202 §§ strafflagen för

krigsmakten föreslogs beträffande 6 §, att däri upptagna bestämmelser örn

den civila personal som skall lyda under strafflagen för krigsmakten skulle

ändras såtillvida, att dels tygstaten medtoges bland de kårer vilkas civila personal

lyder under lagen dels ock civila vapenhantverkare uteslötes.

I promemorian erinrades att i överensstämmelse med beslut vid 1942 års

riksdag (proposition nr 210 s. 254 och riksdagens skrivelse nr 374 s. 21) har

fr. o. m. den 1 oktober 1942 inrättats en särskild, armén tillhörande civilmilitär

personalkår, benämnd tygstaten. Till tygstaten, som står under fälttygmästarens

chefskap och för vilken provisorisk instruktion fastställts

genom kungl, brev den 5 september 1942, skall sammanföras den inom tygförvaltningstjänsten

vid armén verksamma civilmilitära personalen, utom

ingenjörspersonalen samt ingenjör- och signalförrådsförvaltare, ävensom

motsvarande personal å övergångsstat och i reserven.

Beträffande 191 § i lagen, vilken paragraf angiver de befälhavare som äga

bestraffningsrätt i disciplinmål, föreslogs i promemorian, att under 6:o) i

paragrafen skulle i stället för inskrivningsbefälhavare upptagas försvarsområdesbefälhavare.

Denna ändring motiverades i promemorian sålunda:

Den omorganisation av inskrivningsväsendet och värnpliktsredovisningen

som genomfördes år 1941 innebar bland annat att de tidigare inskrivningsbefälhavarna

ersattes av inskrivningschefer, en i varje inskrivningsområde.

Inskrivningscheferna, vartill regementsofficerare förordnas, äro chefer för

inskrivningsexpeditionerna. Sådan expedition är — i olikhet mot vad som

gällde beträffande inskrivningsbefälhavarnas motsvarande expeditioner —

ansluten till visst truppförband, nämligen till infanteriregementet inom inskrivningsområdet

samt inom Södermanlands och Skaraborgs inskrivningsområden

till respektive pansarregemente.

I 191 § strafflagen för krigsmakten stadgas att bestraffningsrätt i disciplinmål

tillkommer bland andra inskrivningsbefälhavare.

Genom generalorder den 31 december 1942 har förordnats, att den ständiga

befälsrätt som förut tillkommit inskrivningsbefälhavare tillsvidare skall utövas

av chefen (sekundchefen) för det regemente, till vilket inskrivningsexpeditionen

är knuten. På grund härav tillkommer honom även bestraffningsrätten

över personalen vid inskrivningsexpeditionen.

Till följd av organisationsförändringen böra inskrivningsbefälhavarna uteslutas

ur uppräkningen i 191 §. Vad angår de nya inskrivningsexpeditionerna

synes det, i överensstämmelse med vad som förordnats genom nämnda generalorder,

lämpligast att bestraffningsrätten i disciplinmål över personalen

tillkommer vederbörande regementschef. Inskrivningschef torde i enlighet

härmed icke böra upptagas i sagda lagrum.

Genom kungörelsen den 14 juni 1940 om disciplinär bestraffningsrätt för

vissa befälhavare har, med stöd av 191 § tredje stycket strafflagen för krigs
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

17

makten, förordnats att bestraffningsrätt i disciplinmål, i den utsträckning

som i första stycket av nämnda paragraf sägs, skall tillkomma bland andra

försvarsområdesbefälhavare.

De beslut rörande försvarsväsendet som fattades av 1942 års riksdag inneburo

att den. tidigare allenast i krigsorganisationen ingående försvarsonirådesorganisationen

skall bliva permanent och fungera under såväl fredsson!

krigsförhållanden (se proposition nr 210 s. 188 och riksdagens skrivelse

nr 374 s. 15).

På grund härav synes i 191 § bland de befälhavare som ha bestraffningsrätt

i disciplinmål jämväl böra upptagas försvarsområdesbefälhavare, som

därvid torde införas under 6:o) i stället för inskrivningsbefälhavare.

Såsom förut nämnts upptog promemorian även förslag örn ändring i 202 §

strafflagen för krigsmakten. I första stycket av denna paragraf stadgas, att

förhör i disciplinmål skall hållas av den befälhavare som bestraffningsrätten

tillkommer men att, om bestraffningsrätten innehaves av befälhavare som

omtalas i 191 § l:o)—6:o) eller av högre befälhavare eller av kommendant

eller därmed likställd befälhavare och han ej finner skäl att själv hålla förhöret,

detta hålles av den vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall av

honom förordnats.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 september 1941 bar överbefälhavaren

hemställt om sådan ändring i 202 §, att överbefälhavaren bemyndigas att i

de fall han så finner erforderligt förordna, att befogenhet att förordna annan

att hålla förhör i disciplinmål jämväl måne tillkomma annan befälhavare

som har bestraffningsrätt i disciplinmål än de i lagrummet angivna. Till

stöd härför har — efter erinran att försvarsområdesbefälhavare icke syntes

lia rätt att förordna annan att hålla dylikt förhör — anförts alt detta förhållande

måste anses synnerligen otillfredsställande med hänsyn till försvarsområdenas

storlek, antalet där förlagd personal och mängden av försvarsområdesbefälhavarna

i övrigt åliggande göromål samt att sådana olägenheter

kunde gälla även andra befälhavare.

I promemorian påpekades med anledning härav, att örn, såsom förut föreslagits,

försvarsområdesbefälhavare upptoges under 6:o) i 191 §, därav utan

vidare följde att dessa befälhavare finge rätt att i enlighet med 202 § förordna

annan att hålla förhör i disciplinmål men att det likväl syntes påkallat

att i 202 § vidtaga en ändring som för andra befälhavare innebure

en utvidgning av rätten att förordna annan att hålla förhör i disciplinmål.

Härom anfördes vidare:

En liknande ändring genomfördes år 1940 beträffande stadgandena i 191 §

örn bestraffningsrätten i disciplinmål. Härvid infördes i paragrafen en ny

bestämmelse enligt vilken, då för annat ändamål än övning rikets krigsmakt

eller avdelning av krigsmakten ställes på krigsfot eller särskilda truppförband

uppsättas eller då krigsmaktens organisation eljest inrättas för krig.

Konungen äger förordna alt. i den mån förhållandena därtill föranleda,

jämväl annan befälhavare skall äga bestraffningsrätt än som i paragrafen

angives. Den ifrågasatta nya bestämmelsen i 202 § synes böra erhålla eli

innehåll sorn ansluter sig till nämnda stadgande i 191 §. Dock synes det ej

vara lämpligt eller erforderligt att begränsa bestämmelsens giltighet till all

avse endast krigsförhållanden; även under fredstid kail behov föreligga av

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 30C ~

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Ma]:ts proposition nr 306.

Departement.*

chefen.

en sådan bestämmelse och i fråga om hållande av förhör synes ej vara anledning

att utsätta lika stränga förutsättningar som beträffande utövande

av bestraffningsrätten.

I enlighet härmed förslogs i promemorian, att i ett nytt andra stycke i

202 § skulle införas bestämmelser, enligt vilka Konungen ägde förordna att,

i den mån förhållandena därtill föranledde, befälhavare som hade bestraffningsrätt

i disciplinmål finge förordna annan att hålla förhör i sådant mål

jämväl i andra fall än som avsåges i första stycket.

I yttrandena över ifrågavarande promemoria ha de föreslagna ändringarna

lämnats utan erinran. Krigshovrätten har dock vad angår den ifrågasatta

ändringen av 202 § framhållit, att därigenom viss risk uppstode för att i

vissa fall mindre väl kvalificerade personer kunde bliva satta att hålla förhör

i disciplinmål. Då emellertid den rätt att förordna annan att hålla förhör,

som enligt förslaget skulle inrymmas åt samtliga befälhavare med disciplinär

bestraffningsrätt, gjordes beroende av Kungl. Maj:ts särskilda förordnande,

ansåge sig krigshovrätten ej böra rikta någon gensaga mot den

föreslagna ändringen.

De i sistnämnda promemoria föreslagna ändringarna, mot vilka i yttrandena

ej riktats någon gensaga, torde böra genomföras. I enlighet härmed

hör i 6 § strafflagen för krigsmakten den nyinrättade tygstaten upptagas

bland de kårer vilkas civila personal lyder under nämnda lag, i samband

varmed civila vapenhantverkare synas böra uteslutas. Vidare bör i

191 § bland de befälhavare som lia bestraffningsrätt i disciplinmål försvarsområdesbefälhavare

medtagas i stället för inskrivningsbefälhavare. Slutligen

torde i 202 § genom en bestämmelse av föreslaget innehåll böra möjliggöras

en utvidgning av rätten för befälhavare att förordna annan att hålla

förhör i disciplinmål.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1943.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

1 Denna bilaga, vilken frånsett viss jämkning av redaktionell natur är lika lydande med

det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 306.

19

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 maj

19i3.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 24 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet

den 14 maj 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 306.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 28 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler

t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets

den 26 maj 1943 avgivna utlåtande över det den 14 maj 1943 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för

krigsmakten; därvid föredraganden hemställer att förslaget som av lagrådet

lämnats utan erinran måtte, efter viss redaktionell jämkning, jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431774

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:396 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 s. 1 i texten
  2. 1LU 1943:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten. s. 1 i texten