Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten
1943-05-28 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1943:306, Med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
1
Nr 306.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;
given Stockholms slott den 28 maj 19U3.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för
krigsmakten.
GUSTAF.
Thorwald Bergquist.
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 306.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 6, 7, 130, 191 och 202 §§ strafflagen för krigsmakten1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma
lag skall införas en ny paragraf, betecknad 101 §, av den lydelse nedan
sägs.
6 §■
Under denna lag lyda:
l:o) krigsmän;
2:o) civil personal tillhörande fälttygkåren, tygstaten, fortifikationskåren,
intendenturkåren, fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren och
marinläkarkåren samt motsvarande personal vid flygvapnet, försvarsväsendets
polispersonal ävensom vid truppförband eller visst truppslag anställda
civila förrådstjänstemän samt civila förmän vid marinens förråd och flygvapnets
verkstäder, reservpersonal dock allenast under tid, då den fullgör
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt
3 :o) envar som---under lagen.
7 §•
Att värnpliktige, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningama anställda
personer ävensom hemvämspersonal och andra frivilliga, varom i 1 §
3 mom. förmäles, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under denna
lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas i 61,
97, 101, 130, 132 och 157 §§.
101 §.
Vad i 98 och 100 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å värnpliktige,
krigsmaktens reservpersonal samt hemvämspersonal och andra frivilliga,
varom i 1 § 3 mom. förmäles, ändå att de icke lyda under denna lag, där
någon av dem begår brott som i nämnda §§ sägs beträffande åt honom till
förvaring anförtrodd egendom.
1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1938: 167, av 7 § se SFS 1940: 642, av 130 § se SFS 1937:
192 och av 191 § se SFS 1940: 474.
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
130 §.
Visar krigsman---till avsättning.
Vad i 1 mom. är stadgat om krigsmän skall äga tillämpning jämväl å officerare,
underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens Teservpersonal,
ändå att de icke eljest skulle lyda under denna lag.
Värnpliktig som åtnjuter ledighet från tjänstgöring, vartill han inkallats
jämlikt 28 § värnpliktslagen, skall, även i fall då han ej är att anse som
krigsman, straffas så som i 1 mom. sägs, därest han genom underlåtenhet
att göra föreskriven anmälan om var han kan träffas eller genom annan
dylik försummelse föranleder att meddelande örn inställelse till tjänstgöring
icke når honom.
191 §.
Den bestraffningsrätt--- — vid kustsignalväsendet;
6:o) försvarsområdesbefälhavare; samt
7:o) befälhavare av---detachera! fartyg.
Samma befogenhet---nämnda befälhavare.
Då för---är sagt.
Sådan bestraffningsrätt---på krigsfot.
202 §.
Vill man---honom förordnats.
Konungen äger, i den mån förhållandena därtill föranleda, förordna att
jämväl i andra fall än i 1 mom. avses befälhavare, som har bestraffningsrätt
i disciplinmål, må förordna annan att hålla förhör i sådant mål.
Vid förhöret---därför möter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden. hållet
inför Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 maj 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler, efter
gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet, fråga om vissa
ändringar i strafflagen för krigsmakten.
Föredraganden anför följande.
Inom justitiedepartementet har upptagits till utredning frågan om värnpliktigs
ställning i straffrättsligt hänseende vid hempermittering. I denna
fråga har upprättats en promemoria med förslag örn tillägg till 54 § strafflagen
för krigsmakten, över promemorian ha yttranden avgivits av krigshovrätten,
ställföreträdande chefen för försvarsstaben samt riksdagens militieombudsman.
Härjämte ha i en särskild promemoria, över vilken yttranden
inhämtats från krigshovrätten och överbefälhavaren, upptagits vissa
frågor örn ändring i 6, 191 och 202 §§ nämnda lag, huvudsakligen med anledning
av vissa organisationsförändringar inom försvarsväsendet.
f
Värnpliktigs ställning vid hempermittering.
I skrivelse den 20 januari 1942 har justitiekansler sämb et et underställt
Kungl. Majit fråga om ändring i visst hänseende av de bestämmelser i strafflagen
för krigsmakten, som reglera i vilka fall värnpliktiga äro krigsmän och
lagens tillämplighet på dem.
Efter erinran, att enligt 1 § berörda lag till krigsmän ''hänfördes bl. a. värnpliktiga
under den tid de fullgjorde dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten, anförde ämbetet, att intet tvivel torde råda därom, att
tjänstgöringstiden omfattade även tid, varunder värnpliktiga åtnjöte tillfällig
permission, och att värnpliktiga förty även under sådan permission vore
underkastade strafflagen för krigsmakten. Mera tveksamt syntes vara,
huruvida detsamma skulle anses gälla under hempermittering på obestämd
tid från beredskapstjänstgöring. I ett rättsfall, varmed ämbetet
haft att taga befattning, hade krigsrätten och krigshovrätten förklarat, att en
värnpliktig som hempermitterats på obestämd tid icke under denna tid vore
att hänföra till krigsman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
5
Om detta rättsfall meddelade justitiekanslersämbetet följande.
En värnpliktig A. ställdes av vederbörande krigsfiskal under tilltal vid
krigsrätt, därvid krigsfiskal anförde: A. hade i september 1940 hempermitterats
tills vidare. För meddelande om order angående omedelbar återinställelse
till tjänstgöring hade A. sökts per telefon och medelst telegram i juni
1941. A. hade emellertid icke inställt sig till tjänstgöring förrän några dagar
senare, varvid han uppgivit att han erhållit kännedom om tjänstgöringsordern
först föregående dag. Anledningen härtill hade varit den, att A., som
haft skyldighet att lämna uppgift om förändringar i sin adress, visat underlåtenhet
därutinnan. Krigsfiskalen yrkade på grund härav att A. måtte fällas
till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.
Krigsrätten fann A. icke kunna anses såsom krigsman och upptog fördenskull
icke målet till prövning.
Sedan krigsfiskalen överklagat krigsrättens utslag, förklarade krigshovrätten,
att enär A. hempermitterats på obestämd tid, kunde han därefter och
intill dess han efter inkallelse ånyo inställt sig till tjänstgöring icke anses ha
tjänstgjort vid krigsmakten. Han hade alltså icke varit att hänföra till krigsman.
Vid sådant förhållande vore A. icke för vad i målet lagts honom till
last underkastad ansvar efter strafflagen för krigsmakten.
Krigshovrättens utslag beslöts av de civila ledamöterna. De båda militära
ledamöterna yttrade, att enär A:s tjänstgöring icke hade definitivt upphört,
hade han även efter hempermitteringen varit att hänföra till krigsman och
vore i sådan egenskap underkastad ansvar enligt strafflagen för krigsmakten.
Justitiekanslersämbetet hade därefter dragit spörsmålet under högsta domstolens
prövning.
Högsta domstolen har i utslag — som meddelats den 2 november 1942, efter
det justitiekanslersämbetets skrivelse avlåtits och ifrågavarande promemoria
upprättats -— ej funnit skäl göra ändring i krigshovrättens utslag.
Justitiekanslersämbetet anförde vidare:
Med domstolarnas uppfattning kan en värnpliktig, som åsidosätter en i
samband med hempermitteringen meddelad föreskrift att hålla sitt truppförband
underrättat om sin adress, icke drabbas av den påföljd, som eljest inträder
vid försummelse att följa givna order. Ett dylikt åsidosättande kan
emellertid i vissa fall medföra straff. I 34 § nya värnpliktslagen (1941 nr
967) föreskrives nämligen, att inskriven värnpliktig, som ej är inkallad till
tjänstgöring, är skyldig att, så snart hans postadress ändras, vidtaga sådan
åtgärd att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kan komma
honom tillhanda. Och i 37 § stadgas straff — böter, 10 kronor, som påföras
av länsstyrelse — för den som underlåter att vidtaga i 34 § avsedd åtgärd, så
framt därav vållas, att till honom från militär myndighet avsänd postförsändelse
återgår till avsändaren såsom obeställbar. Enligt 141 § inslcrivningsförordningen
(1941 nr 969) må skyldigheten enligt 34 g värnpliktslagen fullgöras
genom adressanmälan till den myndighet, hos vilken den värnpliktige
är truppregistrerad — d. v. s. oftast truppförbandet (depåförbandet) — eller
till inskrivningschefen i det inskrivningsområde, inom vilket hans kyrkobokföringsort
iir belägen. Icke blott nu nämnda åtgärder utan vilken åtgärd
som helst som leder till det åsyftade resultatet kan vidtagas (se propositionen
rörande nya värnpliktslagen, 1941 nr 318, s. 119). Vissa av de åsyftade åtgärderna
torde emellertid icke vara tillfyllest för att möjliggöra snabb inställelse
vid hempermiltering. överhuvud taget synas anförda bestämmelser
vara mera avpassade för frcdsförliållanden än för sådana förhållanden som
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
nu råda med förstärkt försvarsberedskap. Bestämmelserna — som icke gälla
underrättelser med telefon eller telegram, den form av underrättelse som använts
i förutnämnda rättsfall — torde t. ex. ej innebära, att här ifrågavarande
åtgärder skola vidtagas vid en bortovaro över en helg på ett pär dagar.
Vid hempermittering däremot lärer en värnpliktig, som lämnar sin vanliga
vistelseort å så köld tid som den angivna, böra fullgöra föreskriven skyldighet
att underrätta truppförbandet om sin adress. Påföljd för underlåtenhet
att följa i samband med hempermittering meddelade order i förevarande avseende
torde ock böra inträda enligt militära strafflagen och ådömas i militär
ordning.
Avsaknaden av lämplig straffsanktion för en order om adressanmälan vid
hempermittering av de värnpliktiga skulle vara så mycket mer betänklig som
effektiviteten av det nu tillämpade systemet med hempermittering —- ett
system som torde vara mycket fördelaktigt, då därigenom försvarsberedskapen
smidigt kan lämpas efter omständigheterna — är beroende av att kallelse
så snabbt som möjligt når de värnpliktiga. Att en sådan brist i lagstiftningen
likväl kan vara för handen är icke uteslutet, ty hempermittering torde icke
ha kommit i bruk förrän i samband med nuvarande försvarsberedskap och
lär därför vara ett för krigslagstiftningen främmande begrepp. Vidlådes lagstiftningen
av berörda brist, torde justitiekanslersämbetets besvär i förutnämnda
mål icke kunna bifallas och lagändring följaktligen vara påkallad
för bristens avhjälpande.
Frågan örn värnpliktigas ställning såsom krigsmän under hempermittering
har emellertid betydelse även i andra avseenden än beträffande upprätthållandet
av föreskriven skyldighet att till truppförband göra adressanmälan.
Med domstolarnas mening, att de värnpliktiga icke äro krigsmän under hempermittering,
kan ett obehörigt brukande av medförd utrustning eller försummad
vård av densamma icke beivras enligt krigslagarna. Vore åter den
motsatta uppfattningen riktig, skulle exempelvis fylleri och förargelseväckande
beteende, som begås av hempermitterade å en förläggningsort, icke
kunna bedömas enligt allmän lag och upptagas vid allmän domstol på gärningsorten
utan måste beivras efter den militära strafflagen i discip.linär
väg (96 § strafflagen för krigsmakten). Det otillfredsställande häri är uppenbart.
Ett angivande, huru den jämkning av krigsmannabegreppet skall ske, som
enligt vad här anförts synes påkallad, kräver en närmare undersökning. Då
justitiekanslersämbetet icke är i tillfälle verkställa en sådan, kan ämbetet
icke lämna något bidrag till frågans lösning. Vid den utredning av frågan,
som synes böra äga rum, torde ock böra övervägas, örn motsvarande reglering
kräves för fall av permission på viss tid, meddelad av samma anledning
som permission på obestämd tid.
I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian i ämnet anfördes
till en början beträffande innebörden av nämnda domstolsavgöranden
följande.
I de omförmälda utslagen har förklarats att värnpliktiga som hempermitterats
på obestämd tid under permitteringstiden icke äro att anse såsom
krigsmän, vartill enligt 1 § strafflagen för krigsmakten värnpliktiga hänföras
i huvudsak endast under den tid de fullgöra dem åliggande tjänstgöring
vid krigsmakten. Enligt denna uppfattning kan straff enligt 130 § nämnda
lag icke ådömas i fall en sådan hempermitterad värnpliktig genom vårdslöshet
eller försummelse vållar, att han icke i rätt tid får vetskap om en inkallelseorder
och därför inställer sig för sent. Ej heller kan straff i sådant
fall åläggas enligt bestämmelserna örn rymning och olovligt undanhallande
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
7
i 5 kap. samma lag, elium flertalet av dem enligt 61 § gälla beträffande
värnpliktiga även då de icke tjänstgöra. För straff enligt nu avsedda lagrum
fordras nämligen att den inkallade haft kännedom om inställelseskyldigheten.
Då inkallelse sker genom personlig order kräves således att han
fått del av densamma.
I den mån på obestämd tid hempermitterade värnpliktiga icke kunna anses
såsom krigsmän finnes alltså i strafflagen för krigsmakten icke någon
straffbestämmelse för det fall att de genom egen vårdslöshet eller försummelse
av nyssnämnd art utebliva från tjänstgöring. Med hänsyn till försvarsberedskapen
synes detta utgöra ett betänkligt missförhållande. På grund
härav och då domstolarnas uppfattning, att ifrågavarande värnpliktiga icke
böra anses såsom krigsmän, torde hava goda skäl för sig, har det synts påkallat
att förbereda en lagändring i syfte att komplettera straffbestämmelserna.
Med avseende å frågan, vilka åtgärder som böra vidtagas, uttalades i promemorian
:
I justitiekanslersämbetets skrivelse har ifrågasatts att erforderlig komplettering
kunde ske på det sätt att värnpliktiga av nämnda kategori i vissa
avseenden hänfördes till krigsmän. Då behov av lagändring emellertid icke
veterligen gjort sig gällande i vidare mån än beträffande vårdslöshet och
försummelser i fråga om inställelser, synes det lämpligare att blott meddela
en särskild straffbestämmelse härom. En sådan bestämmelse kan lämpligen
få sin plats i 5 kap. strafflagen för krigsmakten i anslutning till något
av de stadganden däri som redan på grund av 61 § gälla värnpliktiga i allmänhet,
förslagsvis såsom ett nytt andra stycke i 54 §. I så fall synes bestämmelsen
böra erhålla samma tillämpningsområde som 54 § och övriga
nu avsedda stadganden, vilka omedelbart gälla krigsmän men enligt 61 §
äro tillämpliga även beträffande dels värnpliktiga i allmänhet, dels krigsmaktens
reservpersonal, dels vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer
dels ock hemvärnspersonal och andra frivilliga som icke äro krigsmän.
Vad angår krigsmän och reservpersonal är visserligen den allmänna
bestämmelsen i 130 § tillämplig, därest de göra sig skyldiga till vårdslöshet
eller försummelse av ifrågavarande art, men det synes vara till fördel
att även de omfattas av den speciella bestämmelsen i 5 kap. Beträffande
värnpliktiga i allmänhet föreligger i stort sett samma behov av en kompletterande
bestämmelse som i fråga örn de hempermitterade, därest dessa ej
äro krigsmän. Ej heller sådan värnpliktig kan drabbas av straff för rymning
eller olovligt undanhållande därest han icke erhållit kännedom örn inkallelsen.
Omständigheterna kunna emellertid vara sådana att hans okunnighet
örn inställelseplikten icke kan anses ursäktlig utan beror på vårdslöshet
eller försummelse, som det måste anses angeläget att motverka genom
en straffbestämmelse. Vissa bestämmelser av sådan innebörd finnas
visserligen redan meddelade i värnpliktslagen: enligt 37 § skall värnpliktig
som vållar att postförsändelse från militär myndighet återgår som obestiillbar
böta tio kronor, och i 38 § stadgas dagsböter för värnpliktig som underlåter
att hämta eller vägrar att mottaga sådan försändelse. Dessa bestämmelser
hava emellertid en alltför begränsad räckvidd för alt kunna anses
tillfyllest. Det synes därför vara påkallat att den ifrågasatta nya bestämmelsen
erhåller tillämpning å alla värnpliktiga. Beträffande slutligen i 61 §
avsedd personal i övrigt, d. v. s. lots- och fyrpersonal samt hemvärnspersonal
och andra frivilliga, lärer det icke föreligga skäl att undantaga dem
från bestämmelsens giltighet.
I enlighet nied vad nu anförts har upprättats förslag till lag örn tillägg
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
till 54 § strafflagen för krigsmakten. Straffet för förseelsen har föreslagits
skola vara disciplinstraff. Enligt 185 § kan straffet åläggas av befälhavare i
disciplinär ordning. Beträffande konkurrens mellan den föreslagna bestämmelsen
samt 130 § strafflagen för krigsmakten eller 38 § värnpliktslagen
komma att gälla de vanliga reglerna om sammanträffande av brott. Däremot
synas dessa regler ej kunna vinna tillämpning vid konkurrens med 37 §
värnpliktslagen, enär däri utsatt bötesstraff enligt 43 § påföres i särskild
ordning.
Enligt det vid promemorian fogade lagförslaget skulle till 54 § fogas ett
nytt stycke av följande lydelse: Utebliver krigsman, som är skyldig att på
kallelse inställa sig till tjänstgöring, i annat fall än förut är sagt från tjänstgöringen,
och har uteblivandet föranletts av att han, på grund av vårdslöshet
eller försummelse vartill han gjort sig skyldig, icke erhållit del av kallelse
som i vederbörlig ordning utfärdats, varde belagd med disciplinstraff.
I sitt yttrande över promemorian har krigshovrätten — efter påpekande
att däri icke föreslagits någon ändring i gällande avgränsning av begreppet
krigsman — anfört följande.
Principiellt sett kunna givetvis vissa anmärkningar riktas mot det föreslagna
sättet för frågans lösning. Härigenom har icke lämnats ytterligare
ledning för tolkningen av begreppet krigsman. Den av de militära myndigheterna
numera införda anordningen med hempermittering på obestämd tid,
som i det stora hela visat sig fungera tillfredsställande, har uppenbarligen
icke varit förutsedd av lagstiftaren, då hittillsvarande lagbestämmelser
tillkommo, och han har därför icke heller fattat ställning till
frågan, örn strafflagen för krigsmakten skall anses tillämplig å värnpliktiga
av berörda kategori. Det kunde synas önskligt, att denna brist i lagstiftningen
avhjälptes, då nu i varje fall viss lagändring visat sig påkallad, och att uttrycket
krigsman därvid fullt klarlades.
Därvidlag synes det i förstone mest tilltalande att genom ett uttryckligt
stadgande utsträcka tillämpligheten av strafflagen för krigsmakten även på
värnpliktiga, som hempermitterats på obestämd tid, vilka således skulle vara
underkastade ansvar enligt nämnda lag ända till dess deras tjänstgöring genom
hemförlovning definitivt upphörde. Härigenom skulle önskvärd klarhet
och reda skapas, särskilt för vederbörande militära myndigheter. På
grund av att 130 § strafflagen för krigsmakten då vore tillämplig å nämnda
värnpliktiga, bleve det i promemorian föreslagna stadgandet onödigt, varjämte
vunnes, att obehörigt förfogande över medförd militär utrustning och
bristande vård därav kunde beivras enligt berörda lag. För de värnpliktiga
själva synas inga allvarliga olägenheter kunna uppstå såsom följd av att
de under förenämnda tid komme att lyda under krigslagarna. Den praktiskt
sett viktigaste konsekvensen bleve säkerligen den, att å förläggnings- eller stationsort
begånget fylleri eller förargelseväckande beteende måste beivras enligt
strafflagen för krigsmakten. Då emellertid sådana fall kunna antagas bliva
talrika och den militära rättsskipningen alltså därigenom bleve ytterligare
betungad, utöver vad redan förut i synnerlig hög grad är fallet, finner sig
krigshovrätten icke kunna, åtminstone för det närvarande, förorda en lösning
av frågan på nu senast angivet sätt.
Mot det i promemorian föreslagna stadgandet kan vidare anföras, att detsamma
är onödigt och kan tänkas i vissa fall föranleda svårigheter vid rättstillämpningen,
nämligen såvitt angår krigsmän, vilka ju redan på grund av
bestämmelserna i 130 § strafflagen för krigsmakten kunna straffas för de
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
9
i det föreslagna stadgandet avsedda förseelserna. Krigsliovrätten vill emellertid
icke på denna grund avstyrka förslaget.
Beträffande själva utformningen av det föreslagna stadgandet är till en
början att märka den synnerligen allmänt hållna beskrivningen av det straffbelagda
förfarandet. Det torde emellertid vara klart, att icke all vårdslöshet
eller varje försummelse, vartill vederbörande värnpliktig gör sig skyldig
och som till äventyrs kan leda till, att inkallelseorder ej når honom, bör
medföra straff. Vårdslösheten eller försummelsen måste för att vara straffbar
uppenbarligen avse någon åtgärd eller underlåtenhet, som omedelbart
har inflytande på den värnpliktiges anträffbarhet för inkallelseorder. Ej heller
i detta hänseende har emellertid krigshovrätten anledning antaga, att svårigheter
skola uppstå vid rättstillämpningen.
I princip tillstyrker krigshovrätten alltså förslaget.
En väsentlig ändring i stadgandet vill krigshovrätten likväl förorda. Detsamma
tar i sin föreslagna utformning endast sikte på culposa förfaranden.
Fall kunna emellertid utan större svårighet tänkas, då vederbörande med
fullt uppsåt vidtager åtgärder för att undgå att nås av inkallelseorder. Den
föreslagna bestämmelsen stadgar emellertid såsom straffpåföljd allenast
disciplinstraff och detta straffs relativa obetydlighet kan till och med fresta
till åtgärder av sistangivet slag. Ett sådant fall, som ju för övrigt står rymning
och olovligt undanhållande ganska nära, kan givetvis vara av den allvarliga
beskaffenhet, att disciplinstraff knappast kan anses utgöra tillräcklig
reaktion. Sådant straff kan också understundom vara otillräckligt, då
den värnpliktige haft att inställa sig vid mobiliserat förband. Krigshovrätten
får fördenskull föreslå sådan ändring i stadgandet, att fängelse ingår i strafflatituden
och att uppsåtliga fall uttryckligen föras in under paragrafens tilllämplighetsområde.
Ställföreträdande chefen för försvarsstaben har i sitt yttrande i första hand
förordat, att värnpliktig behandlas som krigsman under hempermittering,
samt har anfört:
Därest det i justitiekanslersämbetets framställning beskrivna rättsfallet av
högsta domstolen avgöres i enlighet med den mening, som de militära reservanterna
i krigshovrätten uttalat, eller alltså på så sätt att på obestämd tid
hempermitterade värnpliktiga hänföras till krigsmän, blir den i promemorian
föreslagna lagändringen obehövlig. Justitiekanslersämbetet påpekar, att
en så vidsträckt tolkning av begreppet krigsman kommer att medföra, att
exempelvis fylleri och förargelseväckande beteende, som begås av hempermitterade
å en förläggningsort, måste beivras efter den militära strafflagen
i disciplinär viig. Förutom att en sådan handläggning icke kan anses påkallad
ur militär synpunkt kommer den att föranleda en betydligt ökad arbetsbörda
för vederbörande befälhavare och krigsdomstolar. A andra sidan
innebär en dylik tolkning av begreppet krigsman att icke blott vårdslöshet
och försummelser i fråga om inställelser utan exempelvis även obehörigt brukande,
vanvård eller förskingring av utrustning, som medförts vid hempermitteringen,
skola beivras i militär ordning. Hempermittering med utrustning
förekommer för närvarande endast i undantagsfall men kan i vissa
lägen tänkas bli vanligare. Örn vidare en hempermitterad gör sig skyldig till
lösmynthet i fråga örn militära förhållanden torde lian visserligen i de flesta
fall kunna straffas enligt 8 kap. allmänna strafflagen. Med den angivna,
vidsträckta tolkningen av krigsmannabegreppet skulle kunna vinnas icke
blott att målet blir handlagt i militär väg utan möjligen även att enklare
försummelser, som de civila domstolarna till äventyrs anse icke kunna inbegripas
under nämnda kapitel, bli bestraffade. Särskilt när det gäller för
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
farandena med utrustningen, men även när fråga är om åsidosättandet av
tystnadsplikten, får det anses naturligt, att förseelsen beivras i militär ordning.
Av det nu anförda torde sålunda framgå att det är ett militärt önskemål
att begreppet krigsman gives en vidare tolkning än krigsrätten och krigshovrätten
funnit sig kunna göra. I beredskapens intresse synes det angeläget, att
ett visst mått av militär disciplin upprätthålles även under hempermittering
på obestämd tid. Intager emellertid högsta domstolen samma ståndpunkt som
underdomstolarna blir en lagändring ofrånkomlig. I så fall bör man enligt
min mening icke stanna vid att införa en särskild straffbestämmelse för uteblivande
under vissa omständigheter från tjänstgöring. Även exempelvis handhavande
av utrustning på obehörigt sätt samt lösmynthet i fråga örn militära
förhållanden synas såsom ovan framhållits böra regleras i strafflagen för
krigsmakten. Däremot är det önskvärt att sådana fylleriförseelser o. dyl. som
omnämnts i det föregående hållas utanför strafflagen för krigsmakten.
Örn en sådan jämkning av krigsmannabegreppet som här skisserats skall
äga rum, bör såsom justitiekanslersämbetet påpekat övervägas, örn en motsvarande
reglering kräves för fall av permission på viss tid, meddelad av
samma anledning som permission på obestämd tid.
Vad slutligen angår det föreslagna tillägget till 54 § strafflagen för krigsmakten
i och för sig synes i stort sett icke vara något att däremot erinra. Den
antydda konkurrensen med 130 § samma lag torde väl icke kunna inträffa
alldenstund denna paragraf icke gäller, när särskilt ansvar är satt å förseelsen.
I den föreslagna bestämmelsen överlämnas helt åt den dömande myndigheten
att avgöra vilka former av vårdslöshet eller försummelse som skola
straffbeläggas. Häremot kan knappast göras någon invändning, eftersom avsikten
med lagändringen torde vara fullt tydlig. Emellertid vore det önskvärt
att vid svårare fall av försummad inställelse den felande kunde fällas
till fängelsestraff.
Riksdagens militieombudsman, vilken som förut nämnts jämväl yttrat sig
över promemorian, bär ifrågasatt, huruvida icke 130 § strafflagen för krigsmakten
borde göras tillämplig på värnpliktig som erhållit ledighet. Militieombudsmannen
anför:
Det föreslagna tillägget till 54 § strafflagen för krigsmakten tillgodoser på
ett i huvudsak tillfredsställande sätt behovet av straffbestämmelser rörande
dem, som efter hempermittering genom oaktsamhet vålla att utfärdade kallelser
icke bliva dem delgivna och till följd därav ej inställa sig till tjänstgöring.
Den nya bestämmelsens avgränsning i förhållande till andra lagrum
är icke fullt klar i fall där inkallelse skett genom kungörelse. Örn värnpliktig,
som på grund av egen försummelse icke fått reda på kungörelsen, uteblir
från tjänstgöringen, torde han för närvarande vara förfallen till ansvar jämlikt
paragraferna om olovligt undanhållande, exempelvis 52 §, i strafflagen
för krigsmakten. Vid tillämpningen av dessa paragrafer å ett sådant fall som
nämnts utgår man nämligen från att inkallelsen skall anses vara delgiven.
Ehuru den nya bestämmelsen måhända är avsedd att tolkas så, att i dylikt
fall vederbörande skall anses ha erhållit del av kallelsen, framgår detta icke
tydligt av det använda uttryckssättet.
Promemorian utgår från att böter enligt 37 § värnpliktslagen skola påföras
jämsides med ådömande av straff enligt den nya bestämmelsen. Beträffande
38 § värnpliktslagen sägs. att vanliga regler om sammanträffande av brott
skola gälla. Ett närmare klarläggande av sistnämnda konkurrenssituation
synes påkallat. Det är ej fråga om brott begångna genom samma handling.
Jämlikt 38 § skall straffet utgöras av dagsböter och åtal ske vid allmän dom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
11
stol, under det straffet i den nya bestämmelsen är disciplinstraff och ålägges
i disciplinär väg eller av krigsrätt. Det kan ifrågasättas huruvida över huvud
brottspåföljd enligt 37 eller 38 § värnpliktslagen kan tillämpas jämte straff
enligUden nya bestämmelsen. I nämnda båda paragrafer avses förfaranden,
vilka ingå som ett led i det genom den nya bestämmelsen kriminaliserade förfarandet
och kunna betraktas såsom ett slags förberedelse till brottet enligt
den nya bestämmelsen. — Av motsvarande skäl kan ifrågasättas huruvida
verklig brottskonkurrens kan föreligga mellan den nya bestämmelsen och
130 § strafflagen för krigsmakten, som endast är tillämplig då särskilt ansvar
ej är satt å förseelsen.
Justitiekanslern har i sin skrivelse framhållit, att frågan om de värnpliktigas
ställning såsom krigsmän under hempermittering hade betydelse även i
andra avseenden än beträffande skyldigheten att göra adressanmälan. I promemorian
anföres att behov av lagändring icke veterligen gjort sig gällande
i vidare män än beträffande vårdslöshet och försummelse i fråga örn inställelse.
Utan att vilja avgiva något omdöme örn nämnda behov får militieombudsmannen
framhålla, att av justitiekanslern berörts frågan huruvida beivrande
enligt krigslagarna kunde ske, då hempermitterade obehörigen brukat
medförd utrustning eller försummat att vårda densamma. Därest man
intager den ståndpunkten, att de hempermitterade icke äro att anse som
krigsmän, synes nämnda spörsmål ej vara utan betydelse. Skäl torde iämväl
kunna åberopas för att de hempermitterade, även örn de icke äro att anse
som krigsmän, böra vara i förhållande till sina tidigare militära förmän underkastade
lydnadsplikt i Dåga örn vissa order som avse hempermitteringstiden
eller återinkallelse. Möjligheterna att använda den smidiga form för
hemsändande som per mitteringen innebär torde i någon mån minskas om
någon som helst befälsrätt icke kan utövas under hempermitteringstiden.
Det torde böra övervägas huruvida icke dessa spörsmål böra göras till
föremål för utredning. Därvid synes böra undersökas örn ej en lösning av
desamma kan vinnas genom att till 130 § andra stycket strafflagen för krigsmakten
foga ett tillägg av innebörd, att vad i 130 § är stadgat örn krigsmän
skall äga tillämpning jämväl å värnpliktiga vilka beviljats ledighet, ändå att
de icke eljest skulle lyda under nämnda lag.
Sedermera har chefen för armén i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 februari
1943 hemställt om skyndsam ändring av strafflagen för krigsmakten därhän,
att på obestämd tid hempermitterade värnpliktiga måtte i vissa hänseenden
lyda under nämnda lag. I skrivelsen, som tillstyrkts av chefen för försvarsstaben
under förklaring att den föreslagna ändringen hade stor betydelse
för krigsmaktens mobiliseringsberedskap, anföres:
Under nu rådande förstärkta försvarsberedskap tillämpas det systemet,
att förbanden i omgångar fullgöra beredskapstjänstgöring, vanligen i ’täcktruppomgångar’,
och dessemellan förläggas i fältdepå, varvid personalen på
obestämd tid hempermitteras. Ändamålet nied detta system är att, utan åsidosättande
av kravet på militär beredskap, icke flera förband än som oundgängligen
krävas hållas organiserade, under det att övriga förband vid behov
snabbt skola kunna inkallas oell sättas på fältfot. Systemet bygger sålunda på
att den i de hempermitterade förbanden krigsplacerade personalen utan omgång
skall kunna nås med inkallelseorder. Förutsättningen härför är alt varje
hempermitterad fortlöpande håller den inkallande myndigheten, truppregistreringsmyndigheten,
underrättad om den postadress, under vilken order örn
tjänstgöring omedelbart når den hempermitterade.
Värnpliktslagen 34 § föreskriver visserligen, alt inskriven värnpliktig, som
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
ej är inkallad till tjänstgöring eller inmönstrad till sjöfart, är skyldig att, så
snart hans postadress ändras, vidtaga sådan åtgärd att postförsändelse från
militär myndighet utan dröjsmål kan komma honom tillhanda. I samma
paragraf andra stycket angives, att såsom sådan åtgärd skall anses anmälan
om adressförändringen hos postanstalt i den ort, från vilken den värnpliktige
ämnar avresa eller inom vilken han flyttar, samt, örn den värnpliktige är inskriven
å sjömanshus, anmälan örn adressförändringen hos sjömanshusombudsmannen.
I 37 § stadgas slutligen tio kronors böter för underlåtenhet att
vidtaga i 34 § föreskriven åtgärd.
Den i värnpliktslagen sålunda stadgade anmälningsskyldigheten är anpassad
efter fredsförhållanden och icke tillfyllest för att garantera att de
värnpliktiga utan omgång skola kunna nås med order örn omedelbar inställelse
vid förbanden. Ej heller är den stadgade straffsatsen tillfyllest härför.
Värnpliktiga, på obestämd tid hempermitterade från i fältdepå förlagda förband,
måste direkt kunna nås med order och försummelse beträffande härför
erforderlig adressanmälan till truppregistreringsmyndigheten måste kunna
straffbeläggas enligt strafflagen för krigsmakten, enär dylik försummelse kan
äventyra förbandens rättidiga organisering.
Personalen ålägges alltid i samband med hempermittering att fullgöra fortlöpande
anmälan till förbandet eller mobiliseringsdepån om inträffade adressförändringar.
Erfarenheten har visat att denna anmaning i allmänhet lojalt
efterkommes, men i en del fall har vid reorganisering av förbanden, exempelvis
nu senast vid organiseringen till fördelningsövningarna i februari, inkallelseorderna
icke kommit vederbörande tillhanda på grund av underlåtenhet
i berörda avseende. Högsta domstolen har fastställt att denna underlåtenhet
att fortlöpande anmäla adressförändringar icke kan straffas enligt strafflagen
för krigsmakten under motivering att värnpliktig, som hempermitterats på
obestämd tid, icke är att anse såsom krigsman. Ett tillägg till strafflagen för
krigsmakten synes erforderligt för att hempermitterade i nödig utsträckning
skola kunna straffas för bristande adressanmälan. Detta synes böra ske så,
att de hempermitterade i nu ifrågavarande avseende likställas med krigsmän.
Samma behov föreligger jämväl beträffande värnpliktiga i stort och övrig i
61 § första punkten strafflagen för krigsmakten avsedd personal, i den mån
de icke äro krigsmän.
Departements- Av den lämnade redogörelsen framgår, att värnpliktig, som hempermitterats
tills vidare, icke är att anse såsom krigsman under avbrottet i tjänstgöringen.
Han är följaktligen icke annat än beträffande vissa särskilda brott
underkastad strafflagen för krigsmakten.
Detta innebär bl. a. att en värnpliktig, som efter hempermittering uraktlåtit
att hålla vederbörande militära myndighet underrättad örn sin vistelseort
och på den grund ej kunnat nås av inkallelseorder, icke för förseelsen
kan straffas enligt strafflagen för krigsmakten. Ej heller torde 37 § värnpliktslagen
— enligt vilken värnpliktig, som ej är inkallad till tjänstgöring,
för underlåten adressanmälan straffas med tio kronors böter — vara avsedd
att omfatta ifrågavarande värnpliktiga.
För att avhjälpa denna brist har uti nu ifrågavarande promemoria föreslagits
införande av en ny bestämmelse i anslutning till stadgandena om
straff för rymning och olovligt undanhållande m. m. i 48—54 §§ strafflagen
för krigsmakten. Huvudbestämmelserna härom gälla, jämte avvikande från
trupp eller fartyg, även underlåtenhet att inställa sig efter inkallelse eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
13
tjänstledighet. Jämlikt 61 § äro dessa bestämmelser tillämpliga bl. a. på värnpliktig,
även om han icke skulle vara att hänföra till krigsman.
För tillämpning av straffbestämmelserna om rymning och olovligt undanhållande
förutsättes, att den värnpliktige äger kännedom örn sin skyldighet
att inställa sig. När värnpliktiga inkallas till tjänstgöring genom allmän kungörelse,
torde de i och med kungörandet få anses ha erhållit sådan kännedom.
Utebliva de från tjänstgöringen, äro de följaktligen förfallna till straff
enligt nämnda bestämmelser. Sker inkallelse, såsom nu är vanligt, genom
personlig order till varje värnpliktig, fordras för straffbarhet, att den värnpliktige
erhållit del av ordern. Härvid är tillfyllest, att den värnpliktige mottagit
en försändelse eller avi om en sådan, därest han inser att försändelsen
innehåller en inkallelseorder (N. J. A. 1942 s. 470).
Därest ej straff kan ådömas för rymning eller olovligt undanhållande, finnes
beträffande värnpliktig möjlighet att enligt 38 § vämpliktslagen
döma honom till dagsböter, örn han utan laga förfall underlåter att avhämta
rekommenderad postförsändelse, örn vilken han mottagit avi, varav framgår
att försändelsen avsänts av militär myndighet, eller om han vägrar att utkvittera
eller mottaga försändelse från militär myndighet. Vidare finnes den
nämnda bestämmelsen i 37 § värnpliktslagen om straff för underlåten adressanmälan.
Beträffande krigsman gäller, att ansvar kan inträda enligt
130 § strafflagen för krigsmakten för vårdslöshet, försummelse, oförstånd
eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som åligga honom efter
reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda
föreskrifter eller som påkallas av förhållandenas beskaffenhet, under förutsättning
att särskilt ansvar för förseelsen ej är utsatt i strafflagen för krigsmakten
eller annan lag. Denna bestämmelse gäller även krigsmaktens reservpersonal.
Straffet utgöres av disciplinstraff eller, om brottet är av svårare beskaffenhet
än att det kan anses vara sonat med sådant straff, av fängelse i
högst sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Officer
eller underofficer kan dömas till avsättning, därest omständigheterna äro
synnerligen försvårande. Straff kan enligt nu nämnda lagrum inträda t. ex.
då krigsman i strid mot meddelad föreskrift underlåter att under permission
anmäla förändring av vistelseort, medan beträffande enahanda förseelse av
värnpliktig, som icke är krigsman, icke finnes annan straffbestämmelse än
37 § värnpliktslagen.
Enligt det vid promemorian fogade lagförslaget skulle till 54 § strafflagen
för krigsmakten fogas ett nytt stycke, vari stadgades straff för den som vore
skyldig att på kallelse inställa sig till tjänstgöring och i annat fall än förut
i 48—54 §§ sagts utebleve från tjänstgöring, därest uteblivandet föranletts
av att han, på grund av vårdslöshet eller försummelse vartill han gjort sig
skyldig, icke erhållit del av kallelse som i vederbörlig ordning utfärdats. Straffet
härför föreslogs skola utgöra disciplinstraff. Jämlikt 61 § skulle det nya
stadgandet bliva tillämpligt jämväl på värnpliktiga m. fl.
Mot den föreslagna bestämmelsen lia i yttrandena riktats vissa erinringar.
Sålunda har uttalats, att bestämmelsen vore onödig såvitt angår krigsmän,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
vilka redan nu kunde bestraffas för förseelsen enligt 130 §, samt att brottet
ej klart avgränsats från rymning och olovligt undanhållande och vore alltför
allmänt beskrivet. Vidare har invänts, att disciplinstraff icke alltid utgjorde
en tillräcklig reaktion och att straffsatsen därför borde innefatta även
fängelse. I yttrandena ha tillika gjorts uttalanden av större principiell räckvidd,
i det att önskemål framkommit om att hempermitterade värnpliktiga
borde lyda under strafflagen för krigsmakten även i andra hänseenden än
det som behandlats i förslaget. Därvid har särskilt framhållits, att lagen
borde vara tillämplig beträffande olovligt brukande och vanvård av medförd
utrustning samt i fråga om obehörigt yppande av försvarshemligheter.
Det har också gjorts gällande, att lagens bestämmelser örn lydnadsplikt borde
vara tillämpliga i fråga örn hempermitterade. Av sådana skäl har militieombudsmannen
ifrågasatt, om ej 130 § borde göras tillämplig på värnpliktiga
som erhållit ledighet.
Det torde vara uppenbart, att strafflagen för krigsmakten i allmänhet icke
bör vara tillämplig på värnpliktiga som ej äro i tjänstgöring. Under tjänstgöringstid
inräknas emellertid även sådan tid, då den värnpliktige åtnjuter
tillfällig permission eller tjänstledighet. Värnpliktiga som hempermitterats
tills vidare eller på viss bestämd, längre tid böra däremot icke behandlas som
krigsmän. Enligt nuvarande beredskapssystem äro permitteringstidema ofta
så långa att den värnpliktige förlorar den närmare kontakt med krigsmakten
som torde böra utgöra en förutsättning för att han skall vara underkastad
strafflagen för krigsmakten. Särskilt gäller detta i fråga örn straffbestämmelserna
för brott mot krigslydnaden. Det synes icke böra ifrågakomma, att den
värnpliktige vid sådan hempermittering utan inskränkning underkastas de
skyldigheter som åtfölja lydnadsförhållandet gentemot förmän och överordnade
inom krigsmakten. De skäl som sålunda tala mot att den värnpliktige
skall vara underkastad strafflagen för krigsmakten i allmänhet göra sig gällande
även mot en utsträckning av 130 § till att gälla värnpliktiga, eftersom
en sådan utsträckning skulle medföra en allmän lydnadsplikt för dem.
De förpliktelser med avseende å tjänstgöringen vid krigsmakten som skola
åvila ifrågavarande hempermitterade värnpliktiga böra vara begränsade
och i lagen särskilt angivna. Nuvarande bestämmelser i detta hänseende synas
emellertid böra kompletteras. Såsom i ärendet framhållits kräver det militära
beredskapssystemet, att hempermitterade förband kunna ånyo inkallas
utan omgång. Fördenskull är det bl. a. nödvändigt, att de hempermitterade
värnpliktiga icke eftersätta sin skyldighet att anmäla adressförändring. En
bestämmelse häremot torde därför böra införas i strafflagen för krigsmakten.
Bestämmelsen torde dock böra begränsas att gälla, då underlåtenheten att
göra adressanmälan har till följd att inkallelseorder icke når den person till
vilken den är riktad. Ä andra sidan synes det vara erforderligt att bestämmelsen
jämte underlåten adressanmälan även avser andra liknande försummelser.
Sådana försummelser äro väl i viss utsträckning straffbara enligt 38 §
värnpliktslagen men genom att de omfattas av en bestämmelse i strafflagen
för krigsmakten kan åtal därför ske i den ordning som eljest gäller för mili
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
15
tära förseelser. Att utföra åtalet vid allmän underrätt är mindre lämpligt med
hänsyn till att förseelsen, då fråga är örn inkallelseorder, regelmässigt kan
beivras först sedan den skyldige ånyo inträtt i tjänstgöring.
Med anledning av vad som anförts i vissa yttanden torde vidare i strafflagen
för krigsmakten böra upptagas en bestämmelse för sådana fall som då
hempermitterad förstör, skadar, tillägnar sig eller olovligen förfogar över eller
brukar vapen, beklädnadspersedel eller annan utrustning som anförtrotts
honom till förvaring. Även dylika brott upptäckas i regel icke förrän vid inställelse
till fortsatt tjänstgöring. Tillräckliga skäl synas däremot icke föreligga
att i större utsträckning än nu sagts göra strafflagen för krigsmakten
tillämplig på hempermitterade värnpliktiga. I fråga om brott mot tystnadsplikten
rörande försvarsförhållanden torde sålunda stadgandena i 8 kap.
allmänna strafflagen vara tillräckliga.
Den nya straffbestämmelsen rörande underlåten adressanmälan och andra
liknande försummelser torde — med hänsyn till att motsvarande förseelser
av krigsmän och krigsmaktens reservpersonal omfattas av 130 § strafflagen
för krigsmakten — böra införas i samma paragraf såsom ett nytt stycke,
vilket i fråga om straffet hänvisar till första stycket. Härav föranledes en
formell jämkning i andra stycket. Bestämmelsen torde böra gälla alla värnpliktiga
som äro inkallade lill tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen och
åtnjuta sådan ledighet att de därunder icke äro att anse som krigsmän. Tillräckliga
skäl torde icke föreligga att utsträcka bestämmelsen till att gälla
dem som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställning vid krigsmakten såsom
frivilliga eller lots- och fyrpersonalen.
I fall då den nu nämnda bestämmelsen tillämpas skola böter enligt förut
nämnda lagrum i värnpliktslagen icke samtidigt påföras eller ådömas den
felande.
Bestämmelsen rörande brott beträffande anförtrodd egendom synes lämpligen
böra upptagas såsom en ny 101 §. Stadgandet torde böra innehålla, att
98 och 100 §§ erhålla utsträckt giltighet såvitt angår brott beträffande dylik
egendom. Den förra paragrafen innehåller en allmän straffbestämmelse rörande
skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott som begås beträffande
egendom som tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov. Där ej särskilt
straff för sådant brott är utsatt i strafflagen för krigsmakten, skall brottet
straffas efter allmän lag, dock att disciplinstraff kan ådömas i stället för
böter. I 100 § meddelas en särskild mildare straffbestämmelse beträffande
den som förstör, skadar, tillägnar sig eller ock olovligen förfogar över eller
brukar åt honom till begagnande lämnad utrednings- eller beklädnadspersedel.
Denna paragraf är tillämplig, örn brottet är ringa, och straffet utgöres
då av disciplinstraff eller böter.
Den föreslagna bestämmelsen i 101 § synes böra gälla alla värnpliktiga
som lia egendom av ifrågavarande slag om händer. Dessutom torde bestämmelsen
böra gälla jämväl för krigsmaktens reservpersonal samt för hemvärnspersonal
och förut nämnda frivilliga. Av bestämmelsen föranledes ett
tillägg lill 7 g, varest uppräknas de lagrum i strafflagen för krigsmakten,
vilka gälla beträffande personer som eljest ej lyda under denna lag.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
Mål om ansvar enligt det föreslagna nya stycket i 130 § och den nya 101 §,
jämförd med 100 §, kan under eljest gällande förutsättningar behandlas såsom
disciplinmål.
Fråga om ändring 1 6, 191 och 202 §§ strafflagen för krigsmakten.
I promemorian rörande ändringar i 6, 191 och 202 §§ strafflagen för
krigsmakten föreslogs beträffande 6 §, att däri upptagna bestämmelser örn
den civila personal som skall lyda under strafflagen för krigsmakten skulle
ändras såtillvida, att dels tygstaten medtoges bland de kårer vilkas civila personal
lyder under lagen dels ock civila vapenhantverkare uteslötes.
I promemorian erinrades att i överensstämmelse med beslut vid 1942 års
riksdag (proposition nr 210 s. 254 och riksdagens skrivelse nr 374 s. 21) har
fr. o. m. den 1 oktober 1942 inrättats en särskild, armén tillhörande civilmilitär
personalkår, benämnd tygstaten. Till tygstaten, som står under fälttygmästarens
chefskap och för vilken provisorisk instruktion fastställts
genom kungl, brev den 5 september 1942, skall sammanföras den inom tygförvaltningstjänsten
vid armén verksamma civilmilitära personalen, utom
ingenjörspersonalen samt ingenjör- och signalförrådsförvaltare, ävensom
motsvarande personal å övergångsstat och i reserven.
Beträffande 191 § i lagen, vilken paragraf angiver de befälhavare som äga
bestraffningsrätt i disciplinmål, föreslogs i promemorian, att under 6:o) i
paragrafen skulle i stället för inskrivningsbefälhavare upptagas försvarsområdesbefälhavare.
Denna ändring motiverades i promemorian sålunda:
Den omorganisation av inskrivningsväsendet och värnpliktsredovisningen
som genomfördes år 1941 innebar bland annat att de tidigare inskrivningsbefälhavarna
ersattes av inskrivningschefer, en i varje inskrivningsområde.
Inskrivningscheferna, vartill regementsofficerare förordnas, äro chefer för
inskrivningsexpeditionerna. Sådan expedition är — i olikhet mot vad som
gällde beträffande inskrivningsbefälhavarnas motsvarande expeditioner —
ansluten till visst truppförband, nämligen till infanteriregementet inom inskrivningsområdet
samt inom Södermanlands och Skaraborgs inskrivningsområden
till respektive pansarregemente.
I 191 § strafflagen för krigsmakten stadgas att bestraffningsrätt i disciplinmål
tillkommer bland andra inskrivningsbefälhavare.
Genom generalorder den 31 december 1942 har förordnats, att den ständiga
befälsrätt som förut tillkommit inskrivningsbefälhavare tillsvidare skall utövas
av chefen (sekundchefen) för det regemente, till vilket inskrivningsexpeditionen
är knuten. På grund härav tillkommer honom även bestraffningsrätten
över personalen vid inskrivningsexpeditionen.
Till följd av organisationsförändringen böra inskrivningsbefälhavarna uteslutas
ur uppräkningen i 191 §. Vad angår de nya inskrivningsexpeditionerna
synes det, i överensstämmelse med vad som förordnats genom nämnda generalorder,
lämpligast att bestraffningsrätten i disciplinmål över personalen
tillkommer vederbörande regementschef. Inskrivningschef torde i enlighet
härmed icke böra upptagas i sagda lagrum.
Genom kungörelsen den 14 juni 1940 om disciplinär bestraffningsrätt för
vissa befälhavare har, med stöd av 191 § tredje stycket strafflagen för krigs
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
17
makten, förordnats att bestraffningsrätt i disciplinmål, i den utsträckning
som i första stycket av nämnda paragraf sägs, skall tillkomma bland andra
försvarsområdesbefälhavare.
De beslut rörande försvarsväsendet som fattades av 1942 års riksdag inneburo
att den. tidigare allenast i krigsorganisationen ingående försvarsonirådesorganisationen
skall bliva permanent och fungera under såväl fredsson!
krigsförhållanden (se proposition nr 210 s. 188 och riksdagens skrivelse
nr 374 s. 15).
På grund härav synes i 191 § bland de befälhavare som ha bestraffningsrätt
i disciplinmål jämväl böra upptagas försvarsområdesbefälhavare, som
därvid torde införas under 6:o) i stället för inskrivningsbefälhavare.
Såsom förut nämnts upptog promemorian även förslag örn ändring i 202 §
strafflagen för krigsmakten. I första stycket av denna paragraf stadgas, att
förhör i disciplinmål skall hållas av den befälhavare som bestraffningsrätten
tillkommer men att, om bestraffningsrätten innehaves av befälhavare som
omtalas i 191 § l:o)—6:o) eller av högre befälhavare eller av kommendant
eller därmed likställd befälhavare och han ej finner skäl att själv hålla förhöret,
detta hålles av den vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall av
honom förordnats.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 september 1941 bar överbefälhavaren
hemställt om sådan ändring i 202 §, att överbefälhavaren bemyndigas att i
de fall han så finner erforderligt förordna, att befogenhet att förordna annan
att hålla förhör i disciplinmål jämväl måne tillkomma annan befälhavare
som har bestraffningsrätt i disciplinmål än de i lagrummet angivna. Till
stöd härför har — efter erinran att försvarsområdesbefälhavare icke syntes
lia rätt att förordna annan att hålla dylikt förhör — anförts alt detta förhållande
måste anses synnerligen otillfredsställande med hänsyn till försvarsområdenas
storlek, antalet där förlagd personal och mängden av försvarsområdesbefälhavarna
i övrigt åliggande göromål samt att sådana olägenheter
kunde gälla även andra befälhavare.
I promemorian påpekades med anledning härav, att örn, såsom förut föreslagits,
försvarsområdesbefälhavare upptoges under 6:o) i 191 §, därav utan
vidare följde att dessa befälhavare finge rätt att i enlighet med 202 § förordna
annan att hålla förhör i disciplinmål men att det likväl syntes påkallat
att i 202 § vidtaga en ändring som för andra befälhavare innebure
en utvidgning av rätten att förordna annan att hålla förhör i disciplinmål.
Härom anfördes vidare:
En liknande ändring genomfördes år 1940 beträffande stadgandena i 191 §
örn bestraffningsrätten i disciplinmål. Härvid infördes i paragrafen en ny
bestämmelse enligt vilken, då för annat ändamål än övning rikets krigsmakt
eller avdelning av krigsmakten ställes på krigsfot eller särskilda truppförband
uppsättas eller då krigsmaktens organisation eljest inrättas för krig.
Konungen äger förordna alt. i den mån förhållandena därtill föranleda,
jämväl annan befälhavare skall äga bestraffningsrätt än som i paragrafen
angives. Den ifrågasatta nya bestämmelsen i 202 § synes böra erhålla eli
innehåll sorn ansluter sig till nämnda stadgande i 191 §. Dock synes det ej
vara lämpligt eller erforderligt att begränsa bestämmelsens giltighet till all
avse endast krigsförhållanden; även under fredstid kail behov föreligga av
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 30C ~
18
Kungl. Ma]:ts proposition nr 306.
Departement.*
chefen.
en sådan bestämmelse och i fråga om hållande av förhör synes ej vara anledning
att utsätta lika stränga förutsättningar som beträffande utövande
av bestraffningsrätten.
I enlighet härmed förslogs i promemorian, att i ett nytt andra stycke i
202 § skulle införas bestämmelser, enligt vilka Konungen ägde förordna att,
i den mån förhållandena därtill föranledde, befälhavare som hade bestraffningsrätt
i disciplinmål finge förordna annan att hålla förhör i sådant mål
jämväl i andra fall än som avsåges i första stycket.
I yttrandena över ifrågavarande promemoria ha de föreslagna ändringarna
lämnats utan erinran. Krigshovrätten har dock vad angår den ifrågasatta
ändringen av 202 § framhållit, att därigenom viss risk uppstode för att i
vissa fall mindre väl kvalificerade personer kunde bliva satta att hålla förhör
i disciplinmål. Då emellertid den rätt att förordna annan att hålla förhör,
som enligt förslaget skulle inrymmas åt samtliga befälhavare med disciplinär
bestraffningsrätt, gjordes beroende av Kungl. Maj:ts särskilda förordnande,
ansåge sig krigshovrätten ej böra rikta någon gensaga mot den
föreslagna ändringen.
De i sistnämnda promemoria föreslagna ändringarna, mot vilka i yttrandena
ej riktats någon gensaga, torde böra genomföras. I enlighet härmed
hör i 6 § strafflagen för krigsmakten den nyinrättade tygstaten upptagas
bland de kårer vilkas civila personal lyder under nämnda lag, i samband
varmed civila vapenhantverkare synas böra uteslutas. Vidare bör i
191 § bland de befälhavare som lia bestraffningsrätt i disciplinmål försvarsområdesbefälhavare
medtagas i stället för inskrivningsbefälhavare. Slutligen
torde i 202 § genom en bestämmelse av föreslaget innehåll böra möjliggöras
en utvidgning av rätten för befälhavare att förordna annan att hålla
förhör i disciplinmål.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1943.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
1 Denna bilaga, vilken frånsett viss jämkning av redaktionell natur är lika lydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 306.
19
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 maj
19i3.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 24 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 14 maj 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Nils Regner.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 306.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 maj 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge, Domö,
Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets
den 26 maj 1943 avgivna utlåtande över det den 14 maj 1943 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för
krigsmakten; därvid föredraganden hemställer att förslaget som av lagrådet
lämnats utan erinran måtte, efter viss redaktionell jämkning, jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
431774
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1943:396 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 s. 1 i texten
- 1LU 1943:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten. s. 1 i texten