Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

1943-02-05 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:31, Med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

1

Nr 31.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr

180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden; given

Stockholms slott den 5 februari 19A3.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10

juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med flera områden.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 31.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om

vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden1,

vilken lag gäller till och med den 31 december 1943, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 31 december 1948.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1938: 299 och 1939:181, beträffande 4, 6 och 13 §§

1938:299 samt beträffande 18 och 28 §§ 1941:349.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15

januari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför

efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet.

Genom beslut den 5 juni 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsstyrelsen att

verkställa utredning rörande vissa skogslagstiftningsfrågor. Utredningsarbetet

avsågs skola omfatta såväl skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

som lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Med hänsyn

till att sistnämnda lag äger giltighet endast till och med utgången av år 1943

anbefallde Kungl. Maj:t skogsstyrelsen -— då det kunde förutsättas att styrelsen

icke skulle bliva i stånd att slutföra nyssberörda lagstiftningsarbete

å sådan tid att förslag i ämnet kunde föreläggas 1943 års riksdag — att snarast

till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till provisoriska bestämmelser rörande

vården av de skogar, varå 1932 års lappmarkslag äger tillämpning. Sedermera

tillkallade jag med stöd av Kungl Maj:ts bemyndigande såsom sakkunniga

att biträda inom skogsstyrelsen vid lagstiftningsuppdragets fullgörande

statssekreteraren B. Näsgård, ledamöterna av riksdagens första kammare L.

Tjällgren, friherre C. S. Beck-Friis, hemmansägaren P. J. Näslund, redaktören

H. Sten, ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von

Seth, professorn vid statens skogsförsöksanstalt C. H. Petterson, länsjägmästaren

C. G. Chöler, skogschefen G. I. Ekman och jägmästaren A. Jansson

ävensom hovrättsrådet G. H. Bogren.

Med skrivelse den 7 november 1942 bär skogsstyrelsen framlagt förslag till

lag angående fortsatt giltighet av 1932 års lappmarkslag till och med den 31

december 1948, ävensom till vissa ändringar i tillämpningsföreskrifterna till

lappmarkslagen.

Innan jag närmare ingår på skogsstyrelsens förslag och motiveringen därför,

torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för omfattningen av de

under 1932 års lappmarkslag lydande skogarna och huvuddragen av lagens

bestämmelser rörande vården av dessa skogar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

Gällande bestämmelser m. m.

1932 års lappmarkslags tillämplighetsområde. Under lappmarkslagen har

hänförts inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna

och Idre socknar av Kopparbergs län belägen skogsmark med följande undantag,

nämligen: skogar lydande under lagen om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna, städernas skogar, skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner

och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits

under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse

under åborätt av viss jord samt övriga nu ej nämnda skogar, varå

förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna

skogarna i riket äger tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.

Vid antagandet av 1932 års lappmarkslag hade från dess tillämpning å

skogar av enskild natur undantagits de s. k. husbehovsskogarna samt skogar

å kronohemman och krononybygge!! under stadgad åborätt. Genom ändringar

i lagen har densamma sedermera kommit att gälla även för dessa skogar,

nämligen för husbehovsskogarna från och med år 1939 och för kronohemmans

och krononybyggens skogar från och med år 1940.

Enligt skogsvårdsstyrelsemas riksstatistik för år 1941 uppgår den under

lappmarkslagen lydande produktiva skogsmarken till följande arealer:

i Norrbottens län till 638,800 hektar

» Västerbottens » » 1,042,500 »

» Kopparbergs » » 72,900 »

Summa 1,754,200 hektar.

Sagda totalsumma, 1,754,200 hektar, motsvarar i runt tal 8 procent av

landets hela areal produktiv skogsmark.

1932 års lappmarkslag har såsom förut berörts givits endäst temporär giltighet

och upphör att gälla i och med utgången av år 1943.

Avverkning sregler. Avverkning av barrträd och av lövträd ovan odlingsgränsen

må för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

husbehov bedrivas endast efter tillstånd av skogs vårdsstyrelsen. Dylikt

tillstånd erfordras ej för rationella gallringar i sådana bestånd av yngre

skog, vilka vid avverkningsplans upprättande blivit å karta tydligt utmärkta

och angivits vara under planens giltighetstid i behov av gallring (5 §). Yngre

skog må ej avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig

gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till skogens beskaffenhet

finner skäl medgiva en mera omfattande avverkning (6 §).

Tillstånd till avverkning av barrträd skall jämlikt 7 § 1 mom. meddelas

enligt avverkningsplan, upprättad genom skogsvårdsstyrelsens försorg enligt

av Kungl. Majit meddelade föreskrifter och fastställd av styrelsen. I vissa

fall, bland annat beträffande mindre fastigheter och fastigheter med liten

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

5

tillgång på äldre skog, kan avverkningstillstånd lämnas ulan att avverkningsplan

finnes. Jämlikt 7 § 2 mom. skall avverkningsplan uppgöras särskilt

för varje fastighet samt angiva den myckenhet virke, som må under viss tid

avverkas. Vid avverkningsplans upprättande skall tillses, dels att skadad eller

överårig skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom äldre skog,

som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, må kunna snarast

avverkas, dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran på en så vitt möjligt

jämn virkesavkastning, äldre skog uttages i den omfattning, som erfordras

för att skogen må inom skälig tid komma i sådant skick, att skogsmarkens

alstringsförmåga varder på ändamålsenligt sätt tillgodogjord.

Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökning förordna, att två eller flera fastigheter,

för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må under viss tid vid

avverknings företagande behandlas som en brukningsenhet (7 § 4 morn.).

Avverkningstillstånd, som meddelas enligt avverkningsplan, skall, där ej

avverkning i mindre omfattning äskas, avse den avverkning, som belöper å

en tid av fem år. Dock må, när särskilda skäl därtill äro, skogsvårdsstyrelsen

medgiva, att tillståndet må avse avverkning för ytterligare fem år. Frågan

om dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av Kungl. Maj:t. Grundas ej

tillståndet å avverkningsplan må, såvitt fråga är om skog, som icke är att

anse såsom yngre, avverkning medgivas på en gång i så stor utsträckning,

som är förenligt med skogens återväxt. Härvid skall dock iakttagas att,

därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en

god skogsvårds fordringar, fastigheten ej genom avverkningen må komma

att för framtiden lida brist på husbehovsskog enligt ortens förhållanden

(9 §)•

Då tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan, skall utsyning

verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästaren eller annan

av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. De utsynade träden skola

därvid stämplas genom förrättningsmannens försorg. Meddelas avverkningstillstånd

annorledes än genom avverkningsplan, må i stället för utsyning

och stämpling anvisning av avverkningstrakt äga rum. Detta gäller ock

avverkning av yngre skog. Vid förrättningar av nu ifrågavarande slag skola

markägarens berättigade önskemål beaktas, i den mån de överensstämma

med en god skogsvård (10 §). Skogsvårdsstyrelsen kan utfärda föreskrift om

att vissa träd skola överhållas som fröträd (11 §).

överträdelse av lagens avverkningsbestämmelser kan föranleda avverkningsförbud;

avverkning utan tillstånd, där sådant erfordras, medför direkt

straffansvar (13 och 23 §§).

Reproduktionsskjjldighet. Där vid avverkning ej kvarlämnals skog av sådan

täthet och beskaffenhet, att den med hänsyn till rådande naturförhållanden

kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt icke

heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som

äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen

kommer att finnas på det avverkade området. Därå uppkommen skog skall

vidmakthållas, till dess den nått sådan utveckling, att den ej längre är att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl Maj.ts proposition nr 31.

räkna som plantskog. Därest denna reproduktionsskyldighet skulle i särskilt

fall bliva synnerligen betungande, äger skogsvårdsstyrelsen på ansökan medgiva

skälig begränsning därav (15 §). Skyldighet föreligger jämväl att i viss

utsträckning vidtaga återväxtåtgärder örn skogen skadats genom brand, storm,

snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom åverkan

(16 §). För vidtagande av föryngringsåtgärder är skogsmarkens ägare i regel

ansvarig.

Omläggning av skogsmark. Vad i lagen stadgas utgör ej hinder för skogsmarks

omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål

eller till åker. Vill fastighetsägaren medelst röjning eller andra särskilda

åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han därtill

söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Finner skogsvårdsstyrelsen den sökta

omläggningen böra medgivas, skall styrelsen bestämma tid för fullgörandet

av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet (22 §).

Tillämpningsföreskrifter. I kungörelse den 21 april 1933 (nr 174) med bestämmelser

angående förrättning enligt 7 § 2 mom. 1932 års lappmarkslag med

tilllhörande anvisningar meddelas bestämmelser rörande förrättning för uppgörande

av avverkningsplan, varom förut förmälts. Författningen lämnar detaljerade

föreskrifter beträffande upprättande av ny avverkningsplan och revision

av äldre sådan. Föreskrifterna gälla, bland'' annat, utarbetandet av

karta, beståndsbeskrivning, uppskattningshandling och avverkningsberäkning.

Vad angår den sistnämnda torde få anföras följande.

I avverkningsberäkning skall angivas den myckenhet virke, sorn, fördelad

å perioder om fem år, må under viss tid uttagas från fastigheten. Vid avverkningsberäkningens

uppgörande skall tillses, att skadad eller överårig skog,

som kan befaras avtaga i användbarhet, samt äldre skog, sorn i högre grad

hindrar den yngre skogens utveckling, kan omedelbart avverkas, därest skogsvårdens

krav ej lägga hinder i vägen. I övrigt skall iakttagas, att bestånd av

äldre skog, vari nöjaktig produktion ännu kan påräknas, göras till föremål för

erforderliga genomhuggningar i skogsvårdande syfte samt att bestånd av

äldre skog, vari nöjaktig produktion ej längre kan påräknas, föryngringshuggas

i den omfattning, som — utan att fordran på en så vitt möjligt jämn virkesavkastning

åsidosättes — kan anses lämplig med hänsyn till möjligheterna

att erhålla naturlig återväxt. För bestånd av yngre skog lämnas uppgifter

angående omfattningen av de gallringar, som behöva utföras, ävensom

angående det virkesbelopp, som därvid beräknas utfalla.

Jämlikt föreskrifterna i tillämpningskungörelsen skola hitggningsklasserna

vara fem till antalet och angivas enligt följande regler: huggningsklass I: kalmark

och annan under föryngring liggande skogsmark, varå återväxten ännu

icke kan anses nöjaktig; huggningsklass II: utvecklingsduglig och nöjaktigt

sluten plantskog samt ungskogsbestånd, vari endast röjningar kunna ifrågakomma;

huggningsklass III: yngre bestånd, vilka i regel behöva bliva föremål

för gallring; huggningsklass IV: äldre bestånd, som ej böra föryngringshuggas

utan fortfarande kunna genomhuggas; huggningsklass V: bestånd, som

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

7

böra föryngringshuggas. Inom huggningsklasserna I—III kunna rester av avverkningsbar

äldre skog jämväl förekomma.

Vid taxeringen fördelas träden på tre mogenlietsklasser. Såsom huvudregel

skola mogenhiétsklasserna härvid angivas sålunda: mogenhetsklass 1: yngre

träd samt av äldre träd sådana, som ännu anses hava nöjaktiga utvecklingsmöjligheter;

mogenhetsklass 2: sådana äldre, dock ej i högre grad övermogna

eller skadade träd, vilkas avverkning är ur skogsvårdssynpunkt önskvärd;

mogenhetsklass 3: sådana äldre träd, vilka på grund av övermogenhet eller

skador kunna beräknas avtaga i användbarhet. Vid trädens fördelning i mogenhetsklasser

skall hänsyn tagas till de förhållanden, som kunna anses råda

vid mitten av den tjugoårsperiod, avverkningsplanen avser.

Vid avverkningsberäkningens uppgörande skall först bestämmas det avverkningsbelopp,

som får uttagas under hela tjugoårsperioden. Detta belopp

fördelas därefter å femårsperioder på sätt av det följande framgår.

Av den i detta virkesförråd ingående äldre skogen skola med hänsyn till

de avverkningar, som böra utföras, avskiljas två kategorier: realisationsförrådet

och ransoneringsförrådet. Realisationsförrådet omfattar inom huggningsklasserna

I—lil mogenhetsklasserna 2 och 3 samt inom huggningsklasserna

IV—V mogenhetsklass 3. Ransoneringsförrådet omfattar inom huggningsklass

IV mogenhetsklasserna 1 och 2 samt inom huggningsklass V mogenhetsklass 2.

Realisationsförrådet är avsett att i sin helhet avverkas omedelbart, såframt

ej skogsvårdens krav lägga hinder i vägen härför. Detta torde framför allt

kunna inträffa i de fall då skogens kvarhållande är av betydelse för föryngringen,

då skogen är av skyddsskogs karaktär eller då avverkningen kan

väntas medföra, att det kvarvarande beståndet tager skada. I nämnda fall

skall till ledning för avverkningens planläggande å marken angivas huru stor

del av realisationsförrådet, som beräknas kunna uttagas under varje i tjugoårsperioden

ingående femårsperiod.

Beträffande ransoneringsförrådet skall följande iakttagas: 1) Inom liugg*ningsklass

IV skall till avverkning under tjugoårsperioden anvisas den kubikmassa,

som med stöd av i beståndsbeskrivningen förda anteckningar beräknas

komma att utfalla vid genomhuggning i skogsvårdande syfte. 2) Vid bestämmande

av det avverkningsbelopp, som må uttagas inom huggningsklass

V, skall först beräknas den tid, inom vilken den till nämnda klass hörande

delen av det vid avverkningsplanens uppgörande förefintliga ransoneringsförrådet

kan uttagas utan att fordran på en så vitt möjligt jämn virkesavkastning

åsidosättes (ransoneringstid). Vid ransoneringstidens beräkning skall i

första hand gälla, att ju större tillgång på skog inom mogenhetsklass 1 som

finnes, desto kortare tid behöver ransoneringen omfatta. I andra hand bör

hänsyn tågås därtill, att ett relativt litet realisationsförråd ävensom relativt

riklig förekomst av lättföryngrade marker inom liuggningsklassen kunna motivera

en kortare ransoneringstid, under det att ett större och företrädesvis

till huggningsklassena I—III lokaliserat realisationsförråd ävensom en mera

avsevärd förekomst av svårföryngrade marker kunna föranleda en längre

gående ransonering. Vid en gynnsam till ordinär sammansättning av virkes
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majda proposition nr 31.

förrådet bör ransoneringstiden, med beaktande av nyssnämnda synpunkter,

hållas inom gränserna 20—30 år. Ett utsträckande av ransoneringen över

längre tid än 30 år bör endast förekomma vid ett mera ogynnsamt skogligt

tilllstånd. I intet fall må ransoneringstiden sättas längre än tm 40 år. Sedan

ransoneringstiden beräknats, bestämmes med hänsyn härtill det avverkningsbelopp,

som under tjugoårsperioden må uttagas.

De ur ransoneringsförrådet till avverkning under tjugoårsperioden anvisade

virkesbeloppen böra lika fördelas på varje femårsperiod, såvida ej särskilda

skäl motivera, att fördelningen sker på annat sätt.

Där på grund av ogynnnsam belägenhet eller andra omständigheter särskilda

svårigheter för avsättning av realisationsförrådet förefinnas, må i undantagsfall

ett större uttag av ransoneringsförrådet än som följer av det

ovan sagda kunna medgivas.

För att tjäna till ledning vid behandlingen av yngre bestånd skola angivas

dels den areal, som bör genomgås med gallring, samt den kubikmassa,

vilken därvid beräknas utfalla (huggningsklass III), dels ock den areal, som

är i behov av röjning (huggningsklass II).

I cirkulär den 21 april 1933 (nr 175) till skogs vårdsstyrelserna i Kopparbergs,

Västerbottens och Norrbottens län innefattande tillämpningsföreskrifter

att iakttagas vid handhavandet av 1932 års lappmarkslag avhandlas frågor

rörande behandlingen av två eller flera fastigheter som en brukningsfenhet,

anbringande av stämpelmärken, särskiljande av stämplade träd i realisations-

och ransoneringsförråd, avräkning å i plan fastställda avverkningsbelopp,

protokoll över utsyningsförrättning samt förande av kontrollbok för

varje fastighet eller annan brukningsenhet.

Av skogsstyrelsen inhämtade yttranden.

För belysande av frågan om utformningen av dessa provisoriska bestämmelser

har skogsstyrelsen härutinnan inhämtat yttranden från skogsvårdsstyrelserna

i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges skogsägareförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Norrlands

skogsvårdsförbund. Ur dessa yttranden må här återgivas följande.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs lån har anfört, att det i avvaktan på en

allmän skogslagrevision syntes välbetänkt att för ytterligare fem år prolongera

1932 års lappmarkslag. Ehuru en del jämkningar och förtydliganden i

tillämpningsföreskrifterna vore önskvärda, hade skogsvårdsstyrelsen ansett

sig kunna, med hänsyn till frågans relativt ringa betydelse för länet, underlåta

att framlägga några förslag i detta hänseende.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har anfört:

. Med hänsyn till den relativt korta tid, som torde förflyta innan förslag kan

väntas föreligga till en definitiv utformning av lagstiftningen för de enskilda

skogarna, bör 1932 ^ars lappmarkslag förlängas för en period av fem år. Även

andra skäl kunna aberopas för bibehållande under ytterligare en övergångs
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

9

tid av del ransonerings tvång lagen föreskriver, främst hemmansägarnas behov

av stöd från skogen tills jordbruksdriften hunnit ytterligare rationaliseras.

Under det praktiska handhavandet av lagen lia vunnits erfarenheter,

som för denna provisorietid motivera vissa ändringar i bestämmelserna om

upprättande av avverkningsplan samt i tillämpningsföreskrifterna. Det har

visat sig svårt att tillämpa föreskrifterna om uppdelning i realisations- och

ransoneringsförråd, särskilt ifråga örn att nå överensstämmelse mellan fördelningen

vid taxeringen och vid stämplingen, vilket utgör förutsättning för

att avverkningsbeloppen skola få avsedd storlek och sammansättning. Ju

längre planerna tillämpas, desto större olägenheter uppstå, örn överensstämmelse

ej nåtts. Metoden har, förutom att den skapat en viss irritation, inbjudit

till olämpliga huggningsfÖrmer så till vida, att möjligheten att omedelbart

få uttaga realisationsförrådet ofta har utnyttjats på så sätt, att enbart detta

förråd utlagis även i bestånd, som rätteligen bort bliva föremål för trakthuggning.

Justering av dessa avverkningstrakter är för närvarande mångenstädes

den mest trängande åtgärden. Under sådana förhållanden anser skogsvårdsstyrelsen

det vara synnerligen angeläget, att bestämmelserna om den

äldre skogens uppdelning vid utsyning i olika förråd slopas. Den omständigheten

att realisationsförrådet avsevärt reducerats sedan 1934 talar för att man

hädanefter utan olägenhet kan genomföra en dylik ändring.

I höjdlägena inom Västerbottens lappmark förekomma stora områden, som

domineras av starkt övermogna granskogar. Förekomsten av ungskog är här

ofta mycket ringa. Vid awerkningsberäkningar för fastigheter inom dessa

lägen måste ransoneringstiden med nuvarande bestämmelser därför bliva

mycket lång. Då realisationsförrådet i de övermogna granbestånden dessutom

ej kan uttagas enbart för sig utan risk för att kvarvarande skog tager

skada, blir härigenom även detta förråd »ransonerat» under en längre tidsperiod.

Den långa ransoneringstiden för ett relativt litet förråd mogen skog

förhindrar här en önskvärd forcering i uttagandet av det övermogna virkeskapitalet.

Skogsvårdsstyrelsen anser det därför angeläget, att bestämmelserna

om ransoneringstidens längd kompletteras i syfte att möjliggöra ett snabbare

uttag av det övermogna virkesförrådet inom här berörda skogar.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har förordat, att nuvarande lappmarkslag

tills vidare skulle bibehållas i avvaktan på en ny skogsvårdslagstiftning.

Vissa svårigheter förelåge vid tillämpandet, i samband med utsyningama,

av avverkningsplanernas uppgifter om realisations- och ransoneringsskog

för att nå överensstämmelse mellan den vid taxeringen verkställda

uppdelningen av taxeringsförrådet och vid bedömningen av de stämplade träden

vid utsyningsförrättningen. I stort sett hade emellertid dessa svårigheter

för skogsvårdsstyrelsen varit överkomliga. Någon ändring i lagen eller dess

tillämpningsföreskrifter vore därför icke erforderlig.

Sveriges skogsägareförbund bar i huvudsak yttrat:

Förbundet förordar en prolongering av 1932 års lappmarkslag för en tid

av fem år. Vissa jämkningar i följdförfattningarna böra dock genomföras.

Sålunda böra dessa på så sätt ändras, att stämpligen inom ramen av avverkningsberäkningens

fastslagna totalbelopp får lorås helt efter en god skogshushållnings

krav, oberoende av avverkningsberäkningens proportioner mellan

ransonerings- och realisationsförråd. På grundval av förefintliga taxeringshandlingar

böra nya awerkningsberäkningar utföras för den förestående

femårsperioden, därvid eventuellt ej ullagna kvantiteter av de båda första

femårsperiodernas medgivna avverkningsbelopp självfallet ej skola ingå i den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

nya avverkningsberäkningen ulan fritt få disponeras av skogsägaren. Därjämte

bör en uppmjukning ske av föreskriften om att vid meddelande av

avverkningstillstånd å brukningsgemenskap, bestående av två eller flera

fastigheter, skall iakttagas, att sammanlagda avverkningsbeloppet ej får uttagas

på sådant sätt, att å någon fastighet det därstädes för avverkningsplanens

giltighetstid fastställda beloppet överskrides. Bestämmelserna låsa fast avverkningarna

inom varje i hushållsenheten ingående kameral enhet och omöjliggöra

därigenom den rörlighet i huggningarna, som såväl ur skogsvårdande

som drivningsteknisk synpunkt är utomordentligt väl behövlig.

Såsom motiv för bestämmelserna hade anförts, att det kunde inträffa, att

de i brukningsenheten ingående fastigheterna delas upp på olika ägare. Det

borde då icke få ske, att någon av fastigheterna fått sitt förråd av äldre skog

nedsatt utöver ransoneringsplanens bestämmelser. En sådan invändning kan

måhända ha vissst berättigande, när ägaregemenskapen är av mer löslig beskaffenhet.

Invändningen saknar emellertid helt bärkraft i de ojämförligt

vanligaste fall, då brukningsgemenskap sättes ifråga, nämligen beträffande

skogsindustriföretagens skogskomplex. Dessa lia varit förenade i årtionden

samt komma med all säkerhet att bestå i framtiden som samlade brukningskomplex.

Skogsägareförbundet hemställer av anförda skäl, att nu ifrågavarande stadgande

borttages. Befinnes detta ej kunna äga rum med hänsyn till förhållandena

å sådana ägaresamfälligheter, exempelvis i privatpersoners hand, som

kunna förväntas bliva upplösta, torde spörsmålet kunna vinna en tillfredsställande

lösning på det sätt, att den prövande myndigheten tillägges befogenhet

att från fall till fall bedöma, örn en rörligare avverkningsrätt kan medgivas

inom en brukningsenhet, bestående av flera fastigheter.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har gjort följande uttalande:

De enskilda skogsägarnas i de områden, lagen berör, önskan är givetvis att

i fråga om nyttjanderätten till sina skogar omedelbart bliva likställda med

landets övriga skogsägare. Motivet för att de särskilda bestämmelserna för

lappmarkerna icke redan tidigare ersatts med allmänna skogsvårdslagen är

den rikliga förekomsten av mogen och övermogen skog i lappmarken. Detta

motiv föreligger icke längre, då största delen av den gamla skogen blivit avverkad

sedan 1938, varför lagen rätteligen bör upphävas. Då det emellertid

kan anses olämpligt att lägga lappmarken under nu gällande skogsvårdslag,

som mycket snart kommer att ändras, anser riksförbundet det lämpligt, att

lagens giltighet utsträckes att gälla för den tid beredningen av en ny allmän

skogsvårdslag beräknas taga, dock högst två år. För denna tid böra nu gällande

hushållningsplaner kunna förlängas och eventuellt revideras utan att

nya taxeringar behöva utföras. Riksförbundet får dessutom framföra som

önskemål, att frågan överväges, huruvida icke 2-skog och 3-skog böra sammanföras

till en grupp i avverkningsberäkningarna. Härigenom kunna väsentliga

olägenheter elimineras, som vidlåder lagen i dess nuvarande form.

Norrlands skogsvårdsförbund har ävenledes förordat en provisorisk tilllämpning

av 1932 års lappmarkslag under ytterligare någon tid, dock högst

fem år. Förbundet har emellertid därjämte framfört önskemål beträffande

ändringar i tillämpningsföreskrifterna. Sålunda borde uppdelningen i realisations-

och ransoneringsförråd slopas i samband med utsyningarna. Beståndsvårdande

avverkningar i huggningsklasserna I—lil borde vara helt fria från

kvantitativ begränsning. Den kvantitet äldre skog, som under de två första

femårsperioderna ej uttagits, skulle icke inräknas i det avverkningsbelopp,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

11

som bestämdes för en femårig prolongeringstid. Vid beräknande av sagda

avverkningsbelopp borde all vid 1944 års ingång kvarstående, ej utsynad realisationsskog

stå till förfogande för avverkning. Slutligen borde rätten till

sammanslagning av fastigheter till en hushållsenhet väsentligt utvidgas.

Skogsstyrelsens förslag.

Skogsstyrelsen har i sin skrivelse framlagt förslag dels till förlängning av

1932 års lappmarkslag under en tid av fem år lill och med den 31 december

1948, dels ock till vissa ändringar i kungörelsen den 21 april 1933 (nr 174)

med bestämmelser angående förrättning enligt 7 § 2 mom. 1932 års lappmarkslag

samt cirkuläret samma dag (nr 175) till skogsvårdsstyrelserna i

Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län innefattande tillämpningsföreskrifter

att iakttagas vid handhavandet av 1932 års lappmarkslag. Förslaget

till ändringar i tillämpningsbestämmelserna innebär i huvudsak följande.

Den i cirkuläret upptagna föreskriften, att vid utsyning och stämpling

i äldre skog enligt avverkningsplan de stämplade träden skulle särskiljas

i realisationsförråd och ransoneringsförråd, borde icke vara obligatorisk.

Bestämmelserna i 1933 års kungörelse angående ransoneringstidens längd

borde kompletteras sålunda, att i vissa undantagsfall det övermogna virket

finge hastigare uttagas än som följde av de bestämmelser som i allmänhet

gällde rörande uttagandet av skogen. Den i cirkuläret upptagna föreskriften

om maximering för avverkning å fastighet som inginge i en brukningsenhet

borde upphävas.

Skogsstyrelsen har såsom motivering till förslaget om en förlängning av

1932 års lappmarkslag anfört följande.

Av förarbetena till 1932 års lappmarkslag framgår, att statsmakterna betraktade

denna lag som en förberedelse för lappmarksskogarnas läggande

under de för landets övriga enskilda skogar gällande skogsvårdsbestämmelserna.

Med hänsyn till att skogsstyrelsen erhållit i uppdrag att verkställa

en allsidig undersökning rörande skogsvårdslagstiftningen i riket torde emellertid,

i avvaktan på resultaten av denna mycket omfattande utredning, ett

fortsatt provisorium för här ifrågavarande lappmarkslagstiftning av lämplighetsskäl

vara påkallat. Enligt skogsstyrelsen meddelade direktiv för lagstiftningsarbetet

skall nämligen av styrelsen utredas, bland annat, möjligheterna

att inrymma de för enskilda skogar inom lappmarkerna och Särna—

Idreområdet erforderliga stadgandena i en hela landet gällande, reviderad

skogsvårdslag. Såsom framgår av de i ärendet till skogsstyrelsen avgivna

yttrandena synas, även örn vissa brister kanske kunna konstateras i 1932 års

lappmarkslag, dessa likväl ej vara av den betydelse, att icke lagen oförändrad

kan utsträckas att äga giltighet under ännu någon tid. Det är jämväl

skogsstyrelsens uppfattning alt en sådan prolongering utan större olägenheter

bör kunna låta sig genomföra. Det förefaller styrelsen därvid praktiskt att

lappmarkslagens förlängning skall avse en tid av ytterligare fem år, eller från

och med den 1 januari 1944 till och med den 31 december 1948.

Bland skälen för alt en lill fem år utsträckt prolongering av lappmarkslagen

bör väljas kan nämnas, ali avverkningsplanernas avverkningsbelopp

i överensstämmelse med givna anvisningar äro fördelade på femårsperioder

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. May.ts proposition nr 31.

och att utsyningarna enligt lagen verkställas för lika långa perioder. Den

andra utsyningsperioden enligt de tjugoåriga planerna utgår samtidigt med

lagens giltighetstid den 31 december 1943. Det av skogsstyrelsen nu föreslagna

provisoriet skulle alltså komma att omfatta en ny utsyningsperiod av fem

år. 1 samband härmed må framhållas att för denna period redan vid de nuvarande

avverkningsplanernas uppgörande och fastställande beräknats vissa

avverkningsbelopp. Därest en revision av dessa avverkningsbelopp skulle finnas

nödvändig i större eller mindre omfattning, bör denna i allmänhet kunna

ske väsentligen på grundval av de redan förefintliga taxeringshandlingarna.

Härigenom torde kostnadskrävande nylaxeringar ute på marken jämte upprättande

av härpå grundade avverkningsplaner, vilka måhända endast få

mycket kort giltighet, kunna i stor utsträckning undvikas. Vidare anser skogsstyrelsen,

i likhet med vad i yttrandena kommit till synes, att ej uttagna

kvantiteter av de båda första utsyningsperiodernas tillåtna avverkningsbelopp

icke böra ingå i en ny avverkningsberäkning utan må av skogsägaren fritt

disponeras.

Skogsstyrelsen har vidare framhållit, alt hittillsvarande totaluttaget av virke

å skogar under lappmarkslagen avsevärt understigit det i avverkningsplanerna

tillåtna avverkningsbeloppet. Följande av .skogsstyrelsen upprättade

tablå, avseende Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, belyser detta

förhållande (för perioden 1934—1938 och åren 1939—1941 är utsyningskvantiteten

den verkliga men för de två sista åren av perioden 1939—1943

allenast beräknad):

Period

1934—1938

1939—1943

Enligt planerna tillåtna

avverkningsbelopp

22,012,000 kbm

6,405,000 »

Utsynad kvantitet

12,743,000 kbm

7,000,000 »

Summa 28,417,000 kbm 19,743,000 kbm

I anslutning till denna tablå har skogsstyrelsen anfört:

Av tablån framgår att den för dessa tvenne perioder tillsammans behållna

utsyningskvantiteten belöper på icke mindre än 8.7 miljoner kubikmeter; behållningen

hänför sig helt till den första perioden. Tillsammans med det för

perioden 1944—1948 i planerna tillåtna avverkningsbeloppet, 4.9 miljoner

kubikmeter, skulle sålunda de planenliga avverkningarna under denna period

kunna uppgå till 13.6 miljoner kubikmeter. Även med utgångspunkt från de

begränsade uttag, som i planerna beräknats för femårsperioden 1944—1948,

komma alltså avverkningarna under sagda period att kunna röra sig inom

en förhållandevis vid marginal. De kunna sålunda något överstiga de under

första utsyningsperioden 1934—1938 verkställda utsyningarna, vilka enligt

tablån utgjorde 12.7 miljoner kubikmeter. Av totala virkesförrådet vid 1934

års början (cirka 65.8 miljoner kubikmeter exklusive träd under 10 cm vid

brösthöjd) kan under perioden 1944—1948 uttagas drygt 20 procent. I detta

sammanhang må omnämnas, att oaktat lappmarkens skogsägare iakttagit

en viss återhållsamhet i avverkningarna, beräknas virkeskapitalet ändock

komma att under tiden 1934—1943 sjunka rätt betydligt samtidigt som det

skogliga tillståndet avsevärt förbättras genom en väsentlig utjämning beträffande

virkesförrådsförhållandena.

Till belysande av sistberörda förhållande har skogsstyrelsen åberopat följande

tablå, som utvisar av skogsvårdsstyrelsema beräknade förändringar

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 31.

13

(inberäknat tillväxten) i virkesförrådets storlek och sammansättning under

åren 1934—1943 inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker.

Förråd

*/i

19 3 4

7i

19 4 4

Virkesförråd

cirka kbm

procent

kbm per

ha prod.

mark.

Virkesförråd

cirka kbm

procent

kbm per

ha prod.

mark

Realisationsförråd ..........

25,200,000

38

17

13,000,000

23

9

Ransoneringsförråd..........

15,90u,000

24

11

13,800,000

24

9

Yngre skog ................

24,700,(i00

38

17

30,200,000

53

21

Summa

65,800,000

100

45

57,000,000

100

39

Med hänsyn bland annat till den omständigheten, att 1942 och 1943 års

utsyningar ej för närvarande äro kända utan endast kunna beräknas, äro

uppgifterna i tablån allenast approximativa.

Skogsstyrelsen har vidare angående tablåerna påpekat, att de lämnade

uppgifterna uteslutande avse skogar, som från och med den 1 januari 1934

lytt under lappmarkslagen, och sålunda ej innefatta s. k. husbehovsskogar

samt kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, för vilka denna

lag gällt från år 1939 respektive år 1940.

I anslutning till sitt förslag rörande prolongeringen av 1932 års lappmarkslag

har skogsstyrelsen framhållit, att avverkningsplanerna böra fastställas

att gälla för viss tid, dock längst till och med den 31 december 1948.

Skogsstyrelsen har såsom motivering till förslaget örn ändring av föreskrifterna

rörande de stämplade trädens särskiljande i realisations- och ransoneringsförråd

anfört följande.

Det trädvisa uppdelandet av virkesförrådet i avverkningsplanerna och vid

utsyningarna i realisations- och ransoneringsförråd var ett försök att, så gott

sig göra lät, nå fram till det mål lagen syftade till, nämligen en sådan reglering

av avverkningarna att de övermogna och skadade träden snabbt skulle

kunna uttagas på samma gång som den mogna men friska skogens avverkning

blev utportionerad under en längre tidrymd. Vid stämplingsförrättningarna

har det emellertid befunnits, att svårigheter föreligga att så tillämpa

denna metod, att full överensstämmelse nås mellan den vid skogstaxeringen

gjorda uppdelningen och stämplingsförrättarnas egen bedömning av de

stämplade träden. Ur redovisningssynpunkt har detta inneburit olägenheter.

Av större vikt är emellertid att även i skogsvårdshänseende trädens klassificering

vid stämplingama i ransonerings- och realisationsförråd i vissa fall

haft mindre goda verkningar, nämligen där förfaringssättet medfört ett kvarIämnande

av skogsbestånd eller beståndsrester, vilkas avverkning med hänsyn

till skogsvårdens fordringar varit synnerligen önskvärd. Vid sådant förhållande

och då dessutom realisationsförrådet under lagens giltighetstid —

såsom framgår av de av skogsvårdsstyrelsema verkställda utredningarna

samt preliminära uppgifter från den senaste riksskogstaxeringen -—- i avsevärd

grad reducerats anser skogsstyrelsen det angeläget, att bestämmelserna

i cirkuläret den 21 april 1933 (nr 175) punkterna 3 och 7 örn den äldre skogens

uppdelning i olika förråd i samband med utsyning så ändras, att uppdelningen

icke blir obligatorisk.

Möjligen skulle emot en sådan ändring kunna invändas, att den i vissa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

fall kan försvåra strävandena att så långt görligt förlägga avverkningarna

till den del av skogen på en fastighet, där de ur skogsvårdssynpunkt äro allra

mest angelägna. Häremot vill skogsstyrelsen erinra, att enligt styrelsens mening

den i 10 § 3 inom. lappmarkslagen meddelade bestämmelsen, att fastighetsägarens

önskemål rörande avverkningstrakt och sättet för avverkningsbeloppens

uttagande böra beaktas, i den mån detta överensstämmer med en

god skogsvård, torde bereda möjlighet att i erforderlig grad tillgodose skogsvårdens

krav. Styrelsen finner uppenbart att dessa krav böra bedömas med

utgångspunkt från tillståndet å fastighetens eller brukningsenhetens skog i

sin helhet, ej enbart det enstaka skogsbeståndet. Till belysande härav vill

skogsstyrelsen citera vad 1927 års skogssakkunniga för lappmarken härutinnan

anförde i sitt den 31 mars 1931 avgivna betänkande med förslag till

ny lappmarkslag (stat. off. utr. 1931: 10): Man kan knappast såsom god

skogsvård beteckna, därest å en fastighet, där god tillgång på 3-skog förefinnes,

avverkningsbeloppet uttages för en längre tid huvudsakligen i 2-skog.

Däremot låter med en god skogsvårds fordringar i viss grad förena sig, att

man mer tillfälligtvis verkställer en avverkning av mera värdefull 2-skog,

ehuru 3-skog finnes.

I fråga örn förslaget om komplettering av bestämmelserna angående ransoneringstidens

längd har skogsstyrelsen anfört:

Ett förhållande, som synes nu böra föranleda rättelse, sammanhänger med

metoden för avverkningsberäkningen och framträder i gamla, starkt övermogna

granskogar med ringa ransoneringsförråd och ett stort realisationsförråd.

Dylika fall, som förekomma huvudsakligen i höjd lägen i Västerbottens

lappmark, torde kunna betraktas som tämligen extrema. Med nuvarande

bestämmelser har ransoneringstiden för dessa skogar, där träd tillhörande

realisationsförrådet ej kunna uttagas utan att riskera att den kvarvarande

skogen täger skada, blivit mycket lång och i alltför hög grad hindrat ett

från skogsvårds- och skogsekonomisk synpunkt väl motiverat snabbare tillgodogörande

av det övermogna virkeskapitalet. Det synes därför skogsstyrelsen

önskvärt, att bestämmelserna angående ransoneringstidens längd i anvisningarna

till 8 § kungörelsen den 21 april 1933 (nr 174) på sådant sätt fullständigas,

att i nu ifrågavarande undantagsfall det övermogna virket må

kunna hastigare uttagas.

Till den nu föreslagna uppmjukningen i avverkningsbestämmelsema vill

skogsstyrelsen framhålla, alt dessa i överensstämmelse med lappmarkslagens

allmänna syfte äro avsedda att möta såväl sociala behov sorn skogsvårdskrav.

Det är emellertid att märka, att det sociala kravet på största möjliga jämnhet

i arbetstillfällen för ortsbefolkningen kan, utan att lagens bestämmelser

överträdas, elimineras genom ett ackumulerande av utsyningsbeloppen under

längre tid och verkställande därefter av ett samlat större uttag. Vid sådant

förhållande och då för övrigt skogsbestånd av den beskaffenhet, som nu närmast

äro i fråga, ej torde vara av särskilt stor omfattning, har skogsstyrelsen

ansett att några vidgade sociala olägenheter av sagda uppmjukning knappast

kunna göra sig gällande. Genom densamma ökas därjämte förutsättningarna

att utnyttja goda konjunkturer för huggningar i ogynnsamt belägna skogar

och skogar av sämre kvalitet. Vad beträffar skogsvårdskravet, torde detta enligt

styrelsens förmenande i förevarande fall böra så tillgodoses, att tillstånd

att av nyss berörda skäl få uttaga ökade avverkningskvantiteter skall förknippas

med det villkor, att skogsägaren i full utsträckning ombesörjer att återväxt

erhålles på avverkade områden. Givetvis avser skogsstyrelsen härvid, att

endast de i varje särskilt fall erforderliga återväxtåtgärderna skola utkrävas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 31. lo

I behövlig utsträckning torde avtal beträffande åtgärder för betryggande av

återväxt böra träffas innan tillstånd till avverkning enligt en av förut anförda

orsaker avkortad ransoneringstid lämnas. Styrelsen vill i detta sammanhang

rikta uppmärksamheten på möjligheten att genom anlitande av statens skogsodlingsanslag

eller norrländska skogsproduktionsanslaget i vissa fall underlätta

vidtagandet av mera kostsamma återväxtåtgärder.

Beträffande förslaget örn borttagande av maximeringen för avverkning å

fastighet ingående i brukningsenhet, har skogsstyrelsen yttrat:

Med den föreslagna jämkningen vinnes otvivelaktigt större rörlighet i avverkningarna,

så att dessa kunna koncentreras till viss trakt eller flottled, och

möjliggöres härigenom en besparing i kostnaderna för virkets avverkning och

transport. För skogsvården är det lill gagn, att stämplingarna kunna planläggas

och utföras utan hänsyn till ägogränserna. Det bör tillika uppmärksammas,

att avverkningsplanernas giltighetstid skulle omfatta allenast en

femårsperiod, varför de nuvarande bestämmelserna om brukningsenhet skulle

komma att sakna betydelse. Med hänsyn härtill anser skogsstyrelsen goda

grunder föreligga att söka en lösning av sagda spörsmål. Om man förutsätter

att liksom hittills en skälig avvägning äger rum i fråga örn brukningsenheternas

storlek och omfattning torde detta lämpligen kunna ske på det sätt,

att stadgandet i punkt 1 cirkuläret den 21 april 1933 (nr 175) upphäves. Enligt

7 § 4 mom. lappmarkslagen har ju skogsvårdsstyrelsen befogenhet att

från fall till fall bedöma, om en rörligare avverkningsrätt skall kunna medgivas

inom en brukningsenhet, samt äger jämlikt 3 kap. samma lag fastställa

villkor härför i reproduktionshänseende. Avtal rörande de i varje enskilt

fall erforderliga reproduk tionsåtgärderna synes nämligen även i detta

samband böra krävas.

Under åren närmast före det nu pågående kriget har en ganska omfattande

lagstiftningsverksamhet pågått på skogsvårdens område. Det har därvid

i första hand gällt att modernisera bestämmelsenia rörande vården av

vissa skogar, vilkas vård tidigare reglerats av föråldrade lagar eller föreskrifter.

Efter förslag av den s. k. skogslagkommissionen genomfördes sålunda

under åren 1936—38 en revision av bestämmelserna angående vården av

skyddsskogarna, skogarna å flygsandsfälten i Hallands län, husbehovsskogarna

och allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Det därmed påbörjade

lagstiftningsarbetet, vilket avsåg att vara en inledning till en omarbetning

och nydaning av skogslagstiftningen för landet i dess helhet, avbröts

emellertid i samband med krigsutbrottet på hösten 1939. Skogslagkommissionen

var då sysselsatt med en utredning om ny lagstiftning för städernas skogar.

I skrivelse den 15 februari 1942 har skogsstyrelsen — under erinran, att

1932 års lappmarkslag upphörde att gälla i och med utgången av år 1943 —

uttalat, att denna omständighet nödvändiggjorde en undersökning rörande

vilka bestämmelser, som därefter borde gälla för lappmarksskogarna. I anslutning

härtill har styrelsen framhållit, att det vore ändamålsenligt, all i

samband med en dylik undersökning jämväl till omprövning upploges spörsmål,

sammanhängande med en av utvecklingen betingad översyn av stadgandena

i 1923 års allmänna skogsvårdslag. Härigenom skulle tillfälle beredas

till en samtidig revision av de båda lagstiflningskomplex, som hade avseende

å huvudparten av de enskilda skogarna i riket. Enligt skogsstyrelsens

Departememk*

chefm.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

mening borde tillika av styrelsen upptagas det lagstiftningsarbete, som tidigare

anförtrotts åt skogslagkommissionen. Såsom inledningsvis berörts, uppdrog

Kungl. Majit sedermera på min hemställan genom beslut den 5 juni

1942 åt skogsstyrelsen att till utredning upptaga, förutom andra, även de nu

berörda problemen på skogslags lif tningens område. Med hänsyn till att den

anbefallda utredningen, vilken uppenbarligen komme att bliva av vidlyftig omfattning,

icke kunde avslutas inom sådan tid, att densamma kunde föranleda

lagstiftning i ämnet innan 1932 års lappmarkslags giltighetstid utgått, uppdrogs

åt skogsstyrelsen att snarast framlägga förslag till provisoriska bestämmelser

rörande vården av lappmarksskogarna. Det av skogsstyrelsen nu framlagda

förslaget innebär, såsom framgår av vad förut anförts, dels att en förlängning

av 1932 års lappmarkslags giltighetstid bör ske för en tid av fem år

och dels att vissa mindre ändringar böra vidtagas i gällande tillämpningsföreskrifter.

I likhet med skogsstyrelsen anser även jag, att en dylik förlängning

nu bör komma till stånd. Även om vissa brister i lagen under dess tilllämpningstid

kommit till synes, äro dessa dock icke av den betydelse, att de

äro ägnade att ingiva några allvarliga betänkligheter mot förlängning av lagens

giltighetstid. Det är för övrigt att märka, att ett flertal av dessa brister

vidlåder även 1923 års allmänna skogsvårdslag. Att vidtaga partiella ändringar

i lagen eller en provisorisk omarbetning av densamma i nuvarande

läge, då landets skogslagstiftning i dess helhet är föremål för överarbetning

i syfte att åstadkomma, bland annat, en för hela landet enhetlig skogslag,

skulle förorsaka ej obetydliga olägenheter och svårigheter. Särskilt skulle

detta framträda vid övergången till den blivande lagstiftningen, då man under

en längre tidrymd skulle bliva nödsakad att i vissa hänseenden tillämpa

tre olika skogsvårdslagar å lappmarksskogarna. I de till skogsstyrelsen avgivna

yttrandena har även tanken på en prolongering av 1932 års lappmarkslag

vunnit allmän anslutning.

Vad angår den tid förlängningen av lappmarkslagen bör avse, synes en

tidrymd av fem år, såsom skogsstyrelsen föreslagit, ur flera synpunkter vara

lämplig. För en sådan förlängning av lappmarkslagen talar den omständigheten,

att de nuvarande avverkningsplanemas avverkningsbelopp i överensstämmelse

med utfärdade anvisningar äro fördelade på femårsperioder och

att utsyningarna enligt lagens bestämmelser verkställas för lika långa perioder.

Den andra utsyningsperioden enligt de tjugoåriga planerna utgår samtidigt

med lagens giltighetstid den 31 december 1943. Den nu förordade förlängningen

av lagen skulle alltså komma att omfatta ytterligare en utsyningsperiod

av fem år.

Såsom framgår av vad skogsstyrelsen anfört synes en förlängning av lagen

på fem år ur avverkningssynpunkt icke komma att medföra några avsevärda

olägenheter. Av de av skogsstyrelsen framlagda uppgifterna rörande avverkningarna

i lappmarksskogarna framgår, att hittillsvarande totaluttaget av

virke väsentligt understigit det i avverkningsplanema tillåtna awerkningsbeloppet.

De för de två avverkningsperioderna under åren 1934—1943 icke

uttagna utsyningskvantiteterna utgöra icke mindre än 8.7 miljoner kubik
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

17

meter. Denna behållning hänför sig helt till den första perioden. Tillsammans

med det för perioden 1944—1948 planerade tillåtna avverkningsbeloppet 4.9

miljoner kubikmeter, skulle sålunda de planerade avverkningarna under

denna period uppgå till 13.6 miljoner kubikmeter. Såsom skogsstyrelsen framhållit

komma alltså avverkningarna under sistnämnda tid att kunna röra

sig inom en förhållandevis vid marginal utan att detta kan antagas medföra

några olägenheter ur social synpunkt. En betydande förbättring av det

skogliga tillståndet har ägt rum under lagens tillämplighetstid, en förbättring

som torde kunna förväntas fortskrida under den femårsperiod lagen, enligt

vad jag tidigare anfört, bör förlängas. Efter denna femårsperiods utgång torde

det ur skogliga synpunkter föreligga ökade möjligheter att i fråga om lappmarksskogarna

tillämpa samma skogsvårdande bestämmelser som gälla för

vården av landets enskilda skogar i övrigt. Det må erinras, att ett av de viktigaste

skälen för att lappmarksskogama vid tiden för lappmarkslagens tillkomst

ansågos böra behandlas efter andra skogsvårdsbestämmelser än övriga

skogar var just lappmarksskogamas otillfredsställande sammansättning och

tillstånd. Såsom framgår av de av skogsstyrelsen anförda statistiska uppgifterna

uppgingo den 1 januari 1934 realisations- och ransoneringsförråden

till sammanlagt 62 (38 + 24) procent av hela virkesförrådet, under det att

den yngre skogen endast utgjorde 38 procent. Vid utgången av lagens tillämplighetstid

den 31 december 1943 beräknas motsvarande procentsiffror vara

47 (23 + 24) respektive 53.

För att i möjligaste mån undanröja de olägenheter, som den nu gällande

lagstiftningen rörande lappmarksskogama ansetts medföra, har skogsstyrelsen

i anslutning till vissa till styrelsen avgivna yttranden föreslagit några

jämkningar i nu gällande tillämpningsföreskrifter för lagen. I likhet med

skogsstyrelsen anser jag, att genom dessa ändringar de mest framträdande

och trängande bristerna i ifrågavarande lagstiftning komma att undanröjas.

Därest riksdagen biträder den nu förordade förlängningen av 1932 års lappmarkslag,

torde jag därefter för Kungl. Maj:t ånyo få anmäla frågan örn berörda

ändringar i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett inom

jordbruksdepartementet upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet

av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, vilket förslag

torde såsom bilaga1 få fogas vid detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

1 Denna bilaga, som ar likalydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, Ilar bär

uteslutits.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 31. SJ

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Alaj:ts proposition nr 31.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 februari

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 2 februari 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

15 januari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr

180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet B. Fallenius.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

19

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5

februari 1943.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets

den 3 februari 1943 avgivna utlåtande över det den 15 januari 1943 till lagrådet

remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10

juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker med fleta områden samt hemställer, att förslaget, som

av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Hårdén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:104 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 a1 i texten
  2. JoU 1943:6 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 s. 1 i texten