Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom m. m

1943-10-08 · 210 sidor, varav 199 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 199 av 210 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1943:346, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

1

Nr 340.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom m. m.;

given Stockholms slott den 8 oktober 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt §87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) lag om förköpsrätt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 346.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, dels att till 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 9 §, av

nedan angivet innehåll, dels att 2 kap. 1—3, 6—13, 16—19, 23, 27—29, 32,

33, 36, 37 och 42 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att sistnämnda kapitel från och med 43 § skall hava följande

ändrade lydelse, dels ock att 3 kap. 2, 21 och 28 §§ samma lag skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

9 §■

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fideikommissfastighet,

som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, vare avtalet gällande

jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock

vare, där de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för

avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån

stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att uppsäga

avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehavaren

tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där

han ej åtnöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nyttjanderättshavaren

bekomma skälig ersättning för den tid denne efter nye

innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är

stadgat, vare det villkor utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

2 KAP.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 §•

Avtal, varigenom---utan verkan.

Har fastigheten övertagits till brukande mot lega, utan att skriftligt avtal

blivit upprättat, njute brukaren, där det ej berott på honom, att giltigt arrendeavtal

sedermera icke kommit till stånd, ersättning för den skada, som därigenom

tillskyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda stadgats, vare

utan verkan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

3

Den, som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket, skall

anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes, eller vare

sin rätt förlustig.

2 g.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid;

dock att, där upplåtelsen angår huvudgård till fideikommiss, boställe

eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen

besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden

så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av

fem år.

Har vid ----fem år.

3 §.

Den, som till annan upplåter jord pa arrende, må ej i vidare mån än som

överensstämmer med vad här nedan i 9, 27, 33—37 och 39 §§ stadgas förbehålla

sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före

arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

6 §•

Logan må ej utsättas i dagsverken eller annat arbete. Sker det ändock,

skall tegan, oavsett vad i avtalet föreskrivits, beräknas i penningar till belopp,

som med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande får

anses utgöra skäligt arrende. Örn förbehåll att arrendatorn skall utgöra arbete

stadgas i 45—48 §§.

Är ej tid utsatt för erläggande av arrende, skall det, evad det utgår i penningar

eller naturalster, erläggas sist tre manader före varje arrendeårs utgång;

saknas föreskrift om platsen för avlämnande av naturalster, skola dessa

avlämnas å den arrenderade fastigheten eller, örn jordägaren det begär, vid

utfartsväg från denna.

7 §•

Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan upplåta nyttjanderätt

till fastigheten eller del därav; dock må arrendatorn, där det kan

ske utan men för jordägaren, uthyra rum till bostad eller upplåta område

av ouppodlad mark till upplagsplats eller för liknande ändamål.

8 §.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jordägarens

samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arrendatorn

lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten

mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens värde.

Är jordägaren därtill villig, men kan ej överenskommelse träffas örn er
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

sättningens belopp, varde arrenderättens värde fastställt vid avträdessyn, som

i 10 § avses. Vill jordägaren ej återtaga fastigheten, eller har han ej inom en

månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn

öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan

nöjas.

9 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sadant fall

arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande,

men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid

ej understigande tio år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt

8 § tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna

rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga

fastigheten.

Vid livstidsarrende---uppsäga avtalet.

10 §.

Arrendatorn åligge----av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall, där ej i följd av

överenskommelse bevisning angående fastighetens skick är obehövlig, hallas

syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Ej må i avtalet intagas

förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller beträffande

fullföljd av talan mot synen strider mot vad nedan i 11—13 §§ är

stadgat. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

11 §•

Syn, som i 10 § avses, skall förrättas av minst två med ortens förhållanden

förtrogna män, vilka uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämndemän eller

de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män eller ock bland dem, som

förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Kunna jordägaren

och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av endera, domaren

i orten eller, örn fastigheten hör till stad, där rådhusrätt finnes, rådhusrättens

ordförande synemän som nyss sagts. Mot synemän gäde de jäv, som enligt

rättegångsbalken gälla mot domare.

Yppas hos--- — är stadgat.

Tillträdessyn må----efter avträdesdagen.

12 §.

När syn--— för förrättningen.

Menar part, att synemän är jävig, anmäle det vid synen, och give synemännen

däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga

örn jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterligt först efter synen, ej heller

må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander

av förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl, ftlaj.ts proposition nr 346.

5

göra gällande jäv mot synemän vad i fråga örn domarejäv är i allmänhet

stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad nu stadgats

skall ock gälla, där part menar, att synemän, som förut suttit i nämnd eller

ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare

är valbar till den befattning, eller att synemän icke är förtrogen med ortens

förhållanden.

över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som

av synemännen undertecknas.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,

trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar

och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid

befunna brister erfordras. Från synen må dock undantagas viss del av fastigheten,

så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad

mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning örn sådan överenskommelse

göres i synehandlingen. Vid avträdessyn skall verkställas den

uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

Kostnaden för---gemensamt vidkännas.

13 §.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och

inom den tid 11 § bestämmer, åge efter stämning klandra densamma vid

domstol. Instämmer han ej talan inom tre månader från det synehandlingen

delgavs honom, gäde synen såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet

eller avträdet; och vare motbevisning emot synen ej vidare tillåten.

örn vad missnöjd part har att iakttaga för fullföljd av talan mot synen

skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

16 §.

Vill arrendatorn i annat fall än 15 § avser i stället för byggnad, som han

mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej överenskommelse

med jordägaren kan träffas; åge dock, där byggnaden uppföres

efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt

ändamål lämplig, vid avträdet, ändå att arrendeavtalet annorlunda bestämmer,

räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna

byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist,

av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 §.

Arrendatorn vare---varaktigt betesbruk.

Finnes när---större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd

eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap

anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning

med användande av tegelrör eller anlägga cementerad gödselstad, vare jord
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning, beträffande täckdikning,

så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som

motsvarar värdet av rören, ävensom när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn

i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt, samt beträffande

gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av

kostnaden för gödselstadens anläggande, som motsvarar värdet av därvid

använt material. Från det belopp, som beräknats för utförande av täckdikning

utöver kostnaden för rören, skall dock avdrag ske ej mindre med en

tjugufemtedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av

arrendet dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist,

med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn---frånträder arrendet.

Nu hembjudes---därför göras.

Sker hembud---jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,

eller kan överenskommelse ej träffas örn vad han enligt denna paragraf

bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan därom avgöras

av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda

utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,

eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, åge domaren

eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den som ej

nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens

prövning, så framt han instämmer sin talan inom tre månader från det

skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig

hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under

rättens prövning.

19 §.

Utan jordägarens samtycke åge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten,

ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn,

när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till pris

motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara överlåta det

till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas om den ersättning, vilken

sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som i 18 § stadgas.

23 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgående

skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jordägaren.

Förbehåll som strider häremot vare utan verkan.

27 §.

Hava till följd av lantmäteriförrättning eller genom dom i ägotvist fastighetens

ägor till omfång eller läge så ändrats, alt avkomsten och nyttan där
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

7

av för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften

och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas vad i 26 § första stycket

stadgas.

Har för de vid lantmäteriförrättning fastigheten tillagda ägor jordägaren

fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för

den ökade avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig

förhöjning i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet;

uppsäge dock avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller

vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande

tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för torrläggning av mark

enligt vattenlagen eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom

vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,

gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren.

29 §.

Nu har i arrendeavtal skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts

å jor,dägarens exemplar av handlingen; var ej vad sålunda ändrats eller tilllagts

nye ägaren kunnigt när överlåtelsen skedde, och vill han det ej godkänna,

give det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne underrättade

honom örn ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom

hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, åge arrendatorn därefter

tid av en månad att uppsäga avtalet.

32 §.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller intecknad

fordran fastställd till betalning ur fastigheten, åge arrendatorn frånträda avtalet

och bekomma ersättning för skada; uppsäge dock avtalet inom en månad

efter det han erhöll kunskap om utmätningen eller fastställandet till betalning,

eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder utmätningen upphävd,

eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning att förfalla, må ej

därefter uppsägning ske.

Vad sålunda —--i konkurs.

Föres, innan---uppsägning ske.

33 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, åge konkursboet uppsäga avtalet; sker

ej uppsägning inom en manad från utgången av den för bevakning av fordringar

utsatta tid, svare konkursboet för arrendeavtalets fullgörande till arrendetidens

utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda

lid, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, åge därtill

rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio år endast mot skyldighet

att gälda ersättning för arrenderättens värde såsom i 8 § sägs. Var avtalet

slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe,

och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren

ej uppsäga avtalet, där konkursboet inom tre månader från utgången

av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitter visa, att överlåtelse skett

i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort

bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad

till skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande

tio år och han själv uppsade avtalet.

36 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga

avtalet:

1. örn arrendatorn dröjer nied erläggande av arrende utöver en månad

efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet

åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar

tredska;

2. örn han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller örn han, där

jordägaren efter ty i 24 § sägs lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens

bruk, eftersätter vad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på

tillsägelse vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes

eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar bestämmelse

angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts

och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han mot bestämmelserna i 7 § och 8 § första stycket åt annan upplåter

nyttjanderätt till fastigheten eller del därav eller överlåter arrenderätten

eller örn han, i fall som 8 § andra stycket eller 9 § första stycket avser, överlåter

arrendet å annan, utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 19 § från fastigheten bortför stråfoder eller

gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar

åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under

6 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan

skilja den brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne,

som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

9. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande

måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

9

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad arrendatorn låtit komma sig

till last vara av ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet---till skadestånd.

37 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 §

1, 2, 3, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin

rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 36 § 4, 5, 6 eller 9 avses, jordägaren

icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap

om förhållande som där avses, åge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet

såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

42 §.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arrende

eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överenskommelse

blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arrendatorn

skolat ansvara, icke av honom gulden; då vare jordägaren berättigad att av

arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla

så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt

för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom,

som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren---- nyss sagts.

43 §.

Avtal mellan jordägare och arrendator, enligt vilket framtida tvist med

anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän,

utan förbehåll örn rätt för parterna att klandra skiljedomen, må ej

göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller

kvarsitta å fastigheten.

Skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare ej heller gällande såvitt därigenom

skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelser meddelats örn skiljemännens

antal eller om sättet för deras utseende eller beträffande förfallandet

vid skiljenämnden; och skall förty i berörda hänseenden lagen om skiljemän

tillämpas. Vad nu sagts utgöre dock ej hinder för att bestämma den tid,

inom vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, kortare än den i nämnda

lag angivna tiden av sex månader.

44 §.

Örn upplåtelse av viss kronojord under besittningsrätt för obegränsad tid

(åborätt) är särskilt stadgat.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Örn arbetsavtal i samband med jordbruksarrende.

45 §.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan

utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse utgöra

tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete.

Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri

bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet

dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För

varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst

antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren

i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra

dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn

pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det

dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat,

så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk;

dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken

enligt den fördelning, som genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt

annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan verkan.

46 §.

Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren

och arrendatorn skyldig att utgöra arbete, skall, ändå att i avtalet annorlunda

blivit bestämt, ersättning utgå för arbetet efter gängse pris i orten vid tiden

för arbetets utförande.

47 §.

Där jordägaren ej tillhandahåller arrendatorn arbete, som denne enligt

arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig

utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, åge arrendatorn

uppsäga arrendeavtalet. Ej må dock uppsägning ske, där arrendatorns

förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete varom

nu är sagt tillhandahållits arrendatorn. Har ej jordägaren inom en månad

efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arrendatorn, att han

ej vill därmed åtnöjas, skall så anses, som om jordägaren godkänt uppsägningen.

I fall varom i första stycket är sagt vare arrendatorn, evad uppsägning

sker eller icke, berättigad att av jordägaren bekomma skäligt skadestånd,

såvida ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts

av förändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbehåll.

Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

48 §.

Vad i 45—47 §§ stadgas skall ej äga tillämpning å skjutsning, vedhuggning

eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

11

Särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga

tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio

hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård

och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter

fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes

än genom jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, huruvida fastighet

huvudsakligen besittes för jordbruk, i samma ägares hand befintliga, genom

ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma

hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, om med

upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft

för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen

avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt

arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga

bärgning.

Vad i 58 § andra stycket och 63 § stadgas åge ej tillämpning med avseende

å brukningsdel, som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller

fideikommiss.

50 §.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,

gäde upplåtelsen likväl för tid som nyss är sagd.

51 §.

Vid utgången av arrende som gäller för viss lid åge arrendatorn, där ej annat

följer av vad i 53 § stadgas, rätt lill nytt arrende för en tid av fem år; och

tillkomme sådan rätt ånyo arrendatorn vid utgången av vart femte år (optionsrätt)

.

52 §.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till

känna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är stadgat.

Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn

anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 §.

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet

eller har han eljest i skötseln av jordbruket icke ådagalagt den omsorg,

som skäligen kunnat fordras, eller avser jordägaren, att han själv, hans make

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

eller avkomling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka

fastigheten, eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses för

jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten,

skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren senast ett år före

arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar meddelande

därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke åtnöjes med att

avflyjta, har att inom en månad instämma talan om bibehållande av rätten

till nytt arrende. Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt sådan talan,

skall så anses, som örn han medgivit skyldighet att avflytta.

54 §.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i

51 § är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till

känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före arrendetidens

utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant tillkännagivande

skett men kan ej överenskommelse ernås, skall frågan avgöras

av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist lagen om skiljemän

i tillämpliga delar gälla, dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt

föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej

frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skiljemän,

skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

55 §.

Vid skiljedomsförfarande enligt 54 § skola, där ej mellan parterna träffats

skiljeavtal, ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen, vara skiljemän; och skall i sådant fall

part anses hava hänskjutit tvisten till avgörande, när han hos kommissionens

ordförande skriftligen framställt begäran örn skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva

därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare mån än beträffande

halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas arrendatorn, utan så är

att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

56 §.

Är vid arrendetidens utgång tvist örn rätt till nytt arrende eller om ändring

av arrendevillkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller,

i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, för

honom inträtt skyldighet att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren

tillämpas, så framt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att arrendatorn ej äger åtnjuta nytt arrende, vare arrendatorn

pliktig att avträda fastigheten å den fardag, som infaller näst efter

det domen meddelades; och njute i sådant fall jordägaren, där han ej åtnöjes

med den arrendeavgift, vartill han enligt första stycket är berättigad, den

ytterligare ersättning som finnes skälig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

57 §.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav, äge arrendatorn, så framt

han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åtnjuta förköpsrätt enligt vad

därom är särskilt stadgat.

Motsvarande rätt tillkomme arrendatorn i fall där fastigheten går i byte.

58 §.

Arrendeavgift skall vara till sin storlek bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn skälig nedsättning

i arrendeavgiften; och skall i ty fall vad i 3ö § stadgas angående påföljd

av dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn

före förfallodagen påyrkat nedsättning i arrendeavgiften och inom en

månad efter det denna blivit slutligen bestämd erlägger densamma.

59 §.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det

skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även

för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen

påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre

reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad,

fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom

andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga örn fastighetens åbyggnader föreligga

brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren

att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet

samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas

jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej

jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens

ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet,

där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i

bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning j arrendeavgiften; äge

ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts brist i jordägarens ställe, äge han

i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda

belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen

utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild

syn, som i 14 § andra stycket sägs.

60 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader

äro nödiga för jordbruket.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till

last, att till uppfyllande av vad i 59 § första stycket kräves, nybyggnad eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majlis proposition nr 346

ombyggnad sker av hus, som enligt vad vid tillträdessyn bestämts är att

hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än mindre

reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja.

Underlåter han det, vare lag som i 59 § sägs, dock att vad där stadgas

om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket

sägs.

61 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga

byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla

övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden

försämras; åge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande

timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden.

Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren,

när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad

avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av

jordägaren.

62 §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke

är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet.

Ingår byggnaden i arrendet, gäde angående nybyggnads- och underhållsskyldighet

vad om nödig byggnad är stadgat.

63 §.

Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör

till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten,

där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller

kräftfångst.

64 §.

Avser upplåtelsen jord belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,

Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län eller inom

den del av örebro län, som omfattar Karlskoga stad samt Degerfors, Bjurkärns,

Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljusnarsbergs

socknar, vare arrendatorn berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade

jorden eller, örn denna utgör allenast visst område av en jordägaren

tillhörig särskild fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter

anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till mindre reparationer

ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap.

Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten under arrendetiden

så medtagits, att arrendatorn ej därav kan erhålla sitt fulla virkesbehov,

vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla

denne det felande.

Saknas å arrenderad jord, belägen inom del av riket som i första stycket

sägs, erforderligt bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

15

därå, vare arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å

övrig skog eller utmark som hör till samma fastighet; dock att därvid

må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar

som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

65 §.

Ej må i arrendeavtalet intagas förbehåll, att avtalet i händelse av arrendatorns

död skall upphöra att gälla. Har sådant förbehåll skett, vare det

utan verkan.

Mot arrendatorn vare ock förbehåll utan verkan, om det strider mot vad

som stadgats i 8 § andra stycket, 9 §, 12 § sista stycket, 17 §, 18 § tredje

och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning, 50—61 §§ eller

63 eller 64 §.

66 §.

När arrendeavtal slutits, må jordägaren eller arrendatorn påkalla jordbrukskommissionens

granskning av avtalet; skolande vid ansökan härom fogas

bestyrkt avskrift av avtalet ävensom uppgift om arealen av den odlade

jord arrendet omfattar.

Finner jordbrukskommissionen att avtalet innehåller bestämmelse, som

enligt denna lag är utan verkan, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat

brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

67 §.

Har rätt till nytt arrende jämlikt 53 § förfallit på den grund att jordägaren

avsett att själv bruka fastigheten, vare jordägaren skyldig att inhämta jordbrukskomimssionens

tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arrendets

upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han, inom fem år från samma

tidpunkt, vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Vad sålunda stadgats

åge motsvarande tillämpning, när annan än jordägaren efter vad i 53 § sägs

skall bruka fastigheten.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskrivits, vare straffet dagsböter.

68 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages

från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 §§ eller 63—

65 §§ och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankonnne

på jordbrukskommissionen att medgiva sådant undantag. Såsom

sådan omständighet skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna planmässigt

ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade

brukningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande

i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till dennes

eget jordbruk eller skogsbruk, är av synnerlig vikt att över det arrenderade

området äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadgandcn.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 346

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall arrendeavtalet,

därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

Över jordbrukskommissionens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras

hos Konungens befallningshavande inom en månad, räknat från det

klaganden erhöll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt Konungens befallningshavandes

beslut, åge föra klagan däröver i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad.

69 §.

Förseelse, varom stadgas i 67 §, åtalas efter angivelse av jordbrukskommissionen

av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten

är belägen.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och må i händelse av

bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

70 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,

skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda

åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§,

18 § utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket,

29—34, 36—41 §§, 42 § första stycket samt 45—48 §§ äga motsvarande

tillämpning. Härvid gälle dock, att sådant fastställande av arrenderättens

värde, som avses i 8, 9 och 33 §§, skall ske genom skiljemän i den ordning

18 § föreskriver, att stadgandena i 29 § och 42 § första stycket skola äga

tillämpning allenast, örn avtalet var skriftligen upprättat, samt att vad 33 §

stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas

efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där

arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande

ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning

å någondera sidan skett.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,

gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren, där avtalet var

skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren låta

arrendatorn kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter det överlåtelsen

skedde, eller vare avtalet mot honom gällande.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt

att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande

stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll

skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan

allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

17

3 KAP.

2 §.

Innefattar avtal, som avses i 1 §, tillika upplåtelse av jord att i förening

med lägenheten nyttjas, skall ändock å avtalet tillämpas vad örn hyra är

stadgat, såvida jorden skall användas för trädgårdsodling i mindre omfattning

eller för annat ändamål än jordbruk.

Om upplåtelse---om bostadsrättsföreningar.

21 §.

Har avtal---hyran beräknas.

Beträffande lägenhet---avtalad förfallodag.

Hyran skall---kostnaden därför.

Har från---till postgirokontoret.

Vad i 2 kap. 45—48 §§ stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande

tillämpning beträffande hyresavtal.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det hyresgästen tillträtt den förhyrda

lägenheten, gälle utan särskilt förbehåll hyresavtalet mot nye ägaren, där avtalet

var skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren

låta hyresgästen kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter

det överlåtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande. Ej må genom

förbehåll i hyresavtalet stadgas inskränkning i hyresgästens rätt att vid överlåtelse

av fastigheten kvarsitta; har sådant förbehåll skett, vare det utan

verkan.

Vad i 2 kap. 29 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning

å hyresavtal, örn detsamma skriftligen upprättats.

I övrigt skall beträffande hyresavtal vad i 2 kap. 30 och 31 §§ stadgas om

arrendeavtal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger att

å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det han

fick kunskap om överlåtelsen, avräkna fordran hos förre ägaren eller att i

fråga örn sådant belopp åberopa uppgörelse, som träffats med denne, med

mindre nye ägaren hade kunskap örn uppgörelsen när överlåtelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944; dock att i fråga om avtal, som

slutits före den 1 januari 1947, vad äldre lag stadgar i 2 kap. 1, 28, 29 och

42 §§ alltjämt skall äga tillämpning.

Genom denna lag upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende

av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, 10 § lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 22) örn vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen örn nyttjanderätt till fast egendom ävensom 40 § sista stycket förordningen

den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 346.

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Har arrendeavtal med avseende å sådan fastighet, för vilken bestämmelserna

i 2 kap. 51—56 §§ äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande,

skola sagda bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket,

tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock

arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten

under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i tredje stycket är nämnt, arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till

stånd, örn arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på

sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med avseende

å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren

med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § angivna tiderna skola

hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i tredje eller fjärde stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor

blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§

avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse

må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses visas

därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej

för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande,

över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning 68 §

tredje stycket stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,

som slutits före lagens ikraftträdande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

19

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287)

angående uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 8 §§ lagen den 27 juni 1927 angående

uppsikt å vissa jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den sådan

ägare, att med avseende å arrende därav bestämmelserna i 2 kap. 49—69 §§

lagen örn nyttjanderätt till fast egendom helt eller delvis äga tillämpning, skall

uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig genom att

jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande äventyras eller genom att

nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

3 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på

grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet

måste anses olämplig för jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten, att byggnad bortföres eller lämnas

utan underhåll, anses såsom vanhävd, örn byggnaden blivit obehövlig till

följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga

fördelar för jordbruksdriften.

5 §.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig

anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommissionen

till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka

utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän

eller gode män vid lantmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så

finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.

De sålunda---finnas nödiga.

8 g.

Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 § eller

7 § första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller ekonomisk

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

förening, envar, som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt

företräda bolaget eller föreningen, samt, där ägaren är ideell förening eller

stiftelse, envar, som under sagda tid varit ledamot i styrelsen för föreningen

eller stiftelsen, straffas med dagsböter; dock vare den, som finnes ej hava i

avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar

fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt om företrädare för bolag,

förening eller stiftelse äga motsvarande tillämpning å honom och den eller

dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

Till straff varom i första stycket sägs må dock ej dömas den, som på

grund av medellöshet eller av annan giltig orsak varit urståndsatt att fullgöra

den åtgärd varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947.

Lagen må dock ej tillämpas, där brukningsdel är genom avtal, träffat

före nämnda dag, till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,

att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvårdande kan skiljas

från nyttjanderätten. Ej heller äger lagen tillämpning med avseende å jord,

varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

21

Förslag

till

Lag

om förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

förenad med förköpsrätt, åge arrendatorn, när försäljning sker av fastighet,

som sammanfaller med det arrenderade området eller vars odlade jord till

större delen ingår i arrendet, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen

utfäst.

2 §•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där

viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas.

Har jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva fastigheten och har arrendatorn

icke inom två månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten

ej göras gällande under två år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor,

som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet.

3 §•

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om en del av den försålda fastigheten.

4 §•

Där arrendatorn vill göra bruk av sin förköpsrätt, åligger det honom vid

äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader från det

lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos

inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Ej må utan köparens medgivande talan örn förköp återkallas.

5 §•

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift,

sitt fång för arrendatorn, åligger det denne vid äventyr av talans

förlust att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt

därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.

Ej vare avsägelse av förköpsrätt bindande för arrendatorn med mindre

han tagit del av köpehandlingen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

6 §.

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 §

utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva

i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen.

Visas ej å den dag, då målet första gången handlägges, att säkerhet blivit

ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där köparen det yrkar.

7 §■

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling

därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar arrendatorn, att

den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som skall

lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sammanlagda

köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

8 §.

Rifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn enligt

9 § har att betala ävensom utsätta viss dag, ej tidigare än tre månader från

domens dag, då arrendeavtalet skall upphöra att gälla och fastigheten anses

övergå i arrendatorns ägo.

9 §•

Det åligger arrendatorn vid äventyr av förköpsrättens förlust att senast å

den jämlikt 8 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet

ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastighet

som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet

skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten.

Därjämte åligger det arrendatorn att inom tid som i första stycket sägs

ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad,

som köparen må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses

motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som arrendatorn jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall

han gälda ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

10 §.

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankomme

på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren

för antecknande i fastighetsboken.

11 §•

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, åge arrendatorn inlösa

densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall

därvid vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1944.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

23

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den

26 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter frågan örn

en reform av arrendelagstiftningen samt anför:

I skrivelse den 25 april 1936, nr 180, anhöll riksdagen — under åberopande

av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 30 — att Kungl.

Maj:t ville verkställa utredning angående vissa närmare angivna spörsmål

på arrendelagstiftningens område. Vid utskottsutlåtandet fanns fogad en av

ett flertal utskottsledamöter avgiven reservation, vari uttalats att en utredning

rörande arrendelagarna borde få en vidare omfattning än den av utskottet

föreslagna samt eventuellt utsträckas till en allmän översyn av lagstiftningen

i dess helhet. Vid anmälan i statsrådet den 8 maj 1936 av omförmälda

riksdagsskrivelse förklarade sig dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

biträda uppfattningen att en utredning i ämnet borde komma

till stånd. Ehuru en del spörsmål måhända mera än andra trängde till sin

lösning, syntes det dock departementschefen mest rationellt, att en dylik

utredning icke begränsades genom att till densamma liänskötes allenast vissa

särskilt angivna frågor, utan att densamma finge omfatta ämnet i hela dess

vidd. Utredningen borde med hänsyn till de många intressen och synpunkter,

som spelade in vid en lagstiftning av förevarande slag, få bedrivas i stort

sett förutsättningslöst; dock ansågs vissa allmänna riktlinjer för utredningsarbetet

böra uppdragas. Efter erhållet bemyndigande av Kungl. Maj:t den

8 maj 1936 tillkallades samma dag till utredningsmän för verkställande av

utredning och avgivande av förslag rörande arrendelagstiftningen ledamoten

i lagberedningen hovrättsrådet H. E. Anderberg, tillika ordförande, ledamoten

av riksdagens första kammare jägmästaren C. G. L. Ipson Tamm

samt ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren C. J. Johansson

i Björnlunda, lantbrukaren A. P. Pettersson i Dahl och torparen K.

II. Falk. Utredningen, som antog benämningen 1936 års arrendeutredning,

avlämnade den 9 november 1938 ett betänkande (statens offentliga utredningar

1938: 38) med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Majlis proposition nr 346.

den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, lag om ändring i vissa

delar av lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk samt lag

om utövande av förköpsrätt.

Över betänkandet ha till följd av remiss yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen,

domänstyrelsen efter hörande av överjägmästama och domänintendenterna,

egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna, vid vilkas yttranden fogats

utlåtanden jämväl från hushållningssällskapens förvaltningsutskott,

jordbrukskommissionerna och egnahemsnämnderna inom respektive län, vidare

av Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund,

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,

Riksförbundet landsbygdens folk ävensom av kommitterade för tillvaratagande

av fideikommissinnehavarna^ intressen vid avlösning av fideikommiss.

På grundval av betänkandet och de över detsamma avgivna yttrandena

har detta lagärende blivit föremål för ytterligare behandling inom jordbruksdepartementet.

Jag anhåller nu att få anmäla ärendet för Kungl. Majit.

Allmän översikt.

Gällande rätt.

Den nuvarande arrendelagstiftningen inrymmes väsentligen i två skilda

författningar, nämligen dels lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till

fast egendom, där bestämmelserna örn arrende återfinnas i 2 kap., och dels

den speciallag av den 25 juni 1909, den s. k. norrländska arrendelagen, vilken

numera gäller för vissa kategorier av arrenden i Norrland, Dalarna,

Värmland samt vissa socknar i örebro län. Beträffande arrenden av ecklesiastik

jord — i främsta rummet löneboställen — gälla vid sidan av nyttjanderättslagens

regler vissa särskilda bestämmelser i ecklesiastik boställsordning.

För kronoarrenden har i anslutning till nyttjanderättslagen meddelats

en omfattande specialreglering av administrativ karaktär, innefattad i

förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss

kronoegendom.

Nyttjanderättslagens arrendekapitel omfattar dels en avdelning med allmänna

bestämmelser om jordbruksarrende, dels avdelningar, vilka upptaga

specialbestämmelser för jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda

jordägare, för jordbruksarrenden under fideikommiss samt för s. k.

lägenhetsarrenden, d. v. s. upplåtelser för annat ändamål än jordbruk. De

allmänna bestämmelserna — vilka pläga sammanfattas under benämningen

allmänna arrendelagen — äro i viss utsträckning gemensamma för alla under

nyttjanderättslagen hörande arrenden och bilda en uttömmande reglering

för de arrenden som icke hemfalla under specialbestämmelser.

Den allmänna arrendelagen är uppbyggd på grundval av principen om avtalsfrihet.

I den mån bestämmelserna ej utvisa, att desamma äro av tvingan
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

25

de karaktär, kunna de sättas ur funktion genom förbehåll i arrendeavtalet.

Då en stor del av de viktigare bestämmelserna äro dispositiva, d. v. s. icke

tvingande, ha kontrahenterna tämligen stor frihet att reglera sitt mellanliavande

på sätt de finna för gott. Det är sålunda kontrahenterna obetaget

att själva bestämma ej mindre legans storlek än även dess art, d. v. s. huruvida

legan skall utgå i penningar, naturalster eller arbetsprestationer. I fråga

örn fastighetens åbyggnader kan lagens regel örn att arrendatorn är skyldig

at,t vårda och underhålla desamma ersättas genom kontraktsbestämmelser

av exempelvis sådan innebörd, att arrendatorn därigenom får vidsträcktare

skyldigheter med avseende å byggnaderna. Lagen ålägger icke vare sig jordägaren

eller arrendatorn någon allmän nybyggnadsskyldighet; den bär härutinnan

utgått från att uppkommande nybyggnadsfrågor i de särskilda fallen

skola kunna lösas på den frivilliga överenskommelsens väg. De särskilda reglerna

om nybyggnadsskyldighet för jordägaren i speciella fall — såsom då

byggnad blivit förstörd eller skadad genom vådeld eller annorledes — kunna

bringas ur kraft genom förbehåll i avtalet. Även den arrendatorn medgivna

rätten att bekomma gottgörelse för botande av brister, som funnits

vid tillträdet, kan — liksom ock hans skyldighet att ersätta jordägaren för

avträdesbrist — upphävas eller modifieras genom arrendeavtalets bestämmelser.

Lagen medgiver arrendatorn rätt att i viss utsträckning bekomma

ersättning av jordägaren för verkställd nyodling, betesförbättring eller täckdikning

liksom ock under närmare angivna förutsättningar för utförd elektrisk

anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft.

Jämväl denna ersättningsrätt kan uteslutas genom förbehåll i arrendekontraktet.

För bevisning förande fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet

gälla i lagen uppställda regler om tillträdes- och avträdessyn. Dessa betaga

icke kontrahenterna möjligheten att med avstående från varje bevisning

avtalsvis fixera den grund efter vilken en uppgörelse mellan kontrahenterna

skall äga rum.

Emellertid ha de allmänna intressen vilka framträda inom arrendelagstiftningen

— och här må särskilt erinras örn det näringspolitiska önskemålet att

befrämja jordbrukets utveckling — föranlett upptagande i lagen jämväl aV

vissa tvingande bestämmelser, bland annat sådana varmed åsyftas att bereda

arrendatorn större trygghet i besittningen. Sålunda stadgas såsom regel, att

upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid.

Är icke arrendetiden bestämd på detta sätt, skall avtalet anses ingånget

för en tid av fem år. Dessa stadganden kompletteras av en likaledes tvingande

bestämmelse, som innebär förbud för upplåtaren att, i andra fall än

lagen särskilt medgiver, förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt

att frånträda avtalet före arrendetidens slut; örn sådant förbehåll likväl skett,

blir detsamma utan verkan. Genom detta förbud förhindras en ularrendering

på obestämd tid eller under sådana villkor att arrendatorns kvarsittande

blir beroende av jordägarens gottfinnande. Av betydelse för uteslutande

av godtycke är jämväl, at,t de anledningar som må föranleda arrenderättens

förverkande icke lämnats beroende av kontraktsbestämmelser utan

opaginerad Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

äro i lagen fastställda. Ehuru regler sålunda finnas, vilka garantera en viss

fixering av arrendetiden, innehåller allmänna arrendelagen likväl icke något

stadgande örn minimitid för arrendeupplåtelse. Arrendeavtal kunna följaktligen

ingås för mycket kort tid, och intet hindrar att arrendeperioden sättes

till allenast ett år.

Av tvingande beskaffenhet är även den i allmänna arrendelagen förekommande

regleringen för sådana avtal, där vederlaget för nyttjanderätten helt

eller delvis utgår i form av arbetsprestationer eller däri eljest innefattas

överenskommelse om att arrendatorn skall utföra arbete för jordägarens eller

annans räkning. Vid denna reglering har beaktats synpunkten att det för

arrendatorn kan vara en fördel att få utgöra arrendet genom arbete. Lagen

stadgar sålunda, att om jordägaren undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn

arbete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för

arrendatorn lika förmånligt arbete, arrendatorn är berättigad till skäligt

skadestånd. Förbehåll som strider mot denna bestämmelse skall enligt

lagen vara utan verkan, övriga hithörande regler avse att närmare fixera

arbetsskyldigheten; om arrendatorn icke skall känna sig alltför beroende och

osäker i sin ställning, bör han på förhand veta i vilken omfattning och i vilken

ordning hans arbetskraft må tågås i anspråk av jordägaren. Lagen upptager

därför ett oeftergivligt förbud för jordägaren att i avtalet tillförbinda

arrendatorn att, utöver ett visst i avtalet bestämt antal dagsverken, på tillsägelse

av jordägaren utgöra ytterligare sådana. I syfte att förebygga osäkerhet

och slitningar mellan kontrahenterna regleras tillika sättet för arbetsskyldighetens

uttagande. Slutligen innehåller lagen en regel därom, att i avtalet

icke får stadgas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan

än jordägaren.

Till skillnad från allmänna arrendelagcn kännetecknas den sociala arrendelagstiftningen

— varmed förstås såväl norrländska arrendelagen som de

i nyttjanderättslagen upptagna särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden

— väsentligen därav, att dess regler till största delen äro

tvingande. Denna av socialpolitiska önskemål föranledda begränsning av

avtalsfriheten har ansetts böra genomföras allenast beträffande arrenden

av viss storlekskategori. Vad angår nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser

äga dessa tillämpning, där arrendet omfattar odlad jord till en

vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar samt jorden vid avtalets ingående

äges av bolag eller ekonomisk förening eller ock av enskild person,

vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet som är i sambruk

med densamma och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen

i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket

(s. k. skogsspekulant). Av de särskilda bestämmelserna örn fideikommissarrenden

lia de, som avse viss minimiarrendetid, ett tillämpningsområde,

som likaledes bestämts genom en nedre gräns å fyra hektar och en övre

gräns å tjugufem hektar odlad jord.

För arrenden under bolag och med dem likställda jordägare gäller, såvitt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -346.

27

arrendet hemfaller under nyttjanderättslagens sociala bestämmelser, en minimiarrendetid

av femton år. Emellertid har denna regel icke tillämpning

med avseende å förlängning av arrendeavtal. Om ett avtal varit gällande

under femton år, kan det förlängas även för kortare tid. Regeln örn femtonårig

arrendetid utgör ej heller hinder för arrendatorn att i kontraktet

förbehålla sig rätt att före arrendetidens utgång uppsäga arrendet, och arrendatorn

äger jämväl oberoende av dylikt förbehåll uppsäga arrendet till

upphörande med utgången av vart femte arrendeår. — Beträffande legan

stadgas att densamma, om den utsättes i penningar eller naturalster, skall

vara till beloppet bestämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, äger

arrendatorn, där legan är utsatt i penningar eller naturalster, rätt att njuta

skälig nedsättning däri. — En viktig olikhet i jämförelse med allmänna arrendelagen

är att nybyggnadsskyldighet för jordägaren blivit föreskriven.

Det åligger jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader

i sådant skick att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre

reparation. Dylik nybyggnadsskyldighet föreligger även med avseende å

behov, som kunna inställa sig efter tillträdet. Erfordras under arrendetiden,

utan att vållande ligger arrendatorn till last, att nybyggnad eller ombyggnad

sker av hus, som är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant

hus verkställes annan än mindre reparation, är jordägaren skyldig att

utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Vilka å fastigheten befintliga byggnader

äro nödiga för jordbruket skall bestämmas vid tillträdessynen. Befinnes

därvid sådan byggnad behäftad med brist, för vilkens undanröjande

det ankommer på jordägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets

omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses

betinga ävensom föreläggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa

arbetet. Motsvarande byggnadsföreläggande kan under arrendetiden meddelas

vid särskild syn. — Till arrendatorns förmån är ytterligare stadgat, att

det ej må förbjudas honom att för husbehov nyttja det fiske, som hör till

den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten, där

särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller

kräftfångst. Slutligen må nämnas att åtskilliga i allmänna arrendelagen

upptagna lagbestämmelser, vilka äga tillämpning jämväl å ifrågavarande

grupp av arrenden, förlänats tvingande karaktär, såvitt angår dessa arrenden.

Så är exempelvis fallet med reglerna om ersättning för verkställd nyodling,

betesförbättring eller täckdikning. — Från de sociala arrendebestämmelserna

kan dispens meddelas under förutsättningar som närmare angivas

i lagen.

De i nyttjanderättslagen upptagna särskilda bestämmelserna för fideikommissarrenden

reglera allenast tiden för avtalets bestånd. I sådant hänseende

föreskrives en ininimiarrendetid av tio år, därvid dock förlängning av avtalet

må ske jämväl för kortare tid. Örn arrendeavtal rörande fideikommissjord

slutits för viss lid eller för arrendatorns livstid, är avtalet gällande även

för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock må uppsäg
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ning ske, där de avtalade arrendevillkoren med hänsyn till förhållandena

vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig

mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk.

Norrländska arrendelagen är i formellt hänseende uppbyggd efter annat

system än nyttjanderättslagens arrendekapitel. Den innehåller en generell

bestämmelse, enligt vilken avtalsvillkor, som strider mot vad i lagen stadgats,

skall vara utan verkan. I norrländska arrendelagen äro sålunda bestämmelserna

tvingande, i den mån ej annat uttryckligen föreskrivits. Lagen

äger tillämpning, där arrendet omfattar högst tjugufem hektar odlad

jord och minst fyra hektar inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets

ingående äges av bolag, ekonomisk förening eller s. k. skogsspekulant. Beträffande

innehållet råder i många hänseenden överensstämmelse mellan

norrländska arrendelagen samt nyttjanderättslagens bestämmelser för arrenden

under bolag och med dem likställda jordägare. Sålunda upptager

norrländska arrendelagen regler örn femtonårig minimitid med möjlighet att

efter arrendetidens utgång förlänga avtalet för kortare tid. I fråga örn jordägarens

byggnadsskyldighet råder i huvudsak överensstämmelse mellan lagarna;

dock är norrländska arrendelagen såtillvida strängare mot jordägaren,

att det åligger denne att vid tillträdet lia utfört jämväl alla erforderliga

mindre reparationer. Åtskilliga andra frågor, exempelvis angående arrendators

rätt att för husbehov nyttja fiske tillhörande den arrenderade jorden,

äro lösta på enahanda sätt i båda lagarna. Mellan norrländska arrendelagen

och de sociala bestämmelserna i nyttjanderättslagen bestå emellertid en del

ej oväsentliga olikheter. Sålunda har enligt norrländska arrendelagen arrendatorn

genom en generell regel tillförsäkrats rätt till ersättning för jordförbättring

av varje slag, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde;

lagen uppställer dock i fråga om nyodling vissa särskilda betingelser för ersättningsrättens

åtnjutande. Vidare förekomma i norrländska arrendelagen

— utan motsvarighet i nyttjanderättslagen — särskilda bestämmelser om

arrendators rätt till skogsfång, torvtäkt och bete. Arrendatorn är berättigad

att på lämpligt ställe, jämväl å sådan till fastigheten hörande mark som ej

omfattas av arrendet, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand,

till de honom åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor

och täckdikning samt nödiga redskap. Han har rätt att till husbehov taga

torv från torvmosse som hör till fastigheten. Finnes ej å den arrenderade

jorden bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå, och

utgör denna jord allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet,

är arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig

skog eller utmark som hör till fastigheten; därvid må dock av jordägaren

undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar som av betesrätten

skulle lida märkligt intrång. Slutligen må nämnas att i norrländska

arrendelagen syneinstitutionen i organisatoriskt hänseende utformats väsentligen

annorlunda än i nyttjanderättslagen. I övrigt förefinnas mellan de

båda lagarna en mängd olikheter i fråga om detaljer.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3Å6.

29

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen inledningsvis framhållit vissa

allmänna synpunkter, vilka deli ansett böra beaktas vid en reform av arrendelagstiftningen.

Sålunda uttalas bland annat följande:

Såsom i motiven till nuvarande lag framhölles, borde vid lagstiftning om

arrende tagas till syfte att om möjligt jordbrukets utveckling därigenom befordrades.

Emellertid kunde olika uppfattningar göra sig gällande om bästa

sättet att fullfölja detta syfte. De allmänna intressen vilka här vore i fråga

vore ägnade att beröra den grundsats om avtalsfrihet, som alltjämt bildade

utgångspunkten för stora delar av vår privaträttsordning. Då redan den nuvarande

allmänna arrendelagen i icke ringa utsträckning innefattade begränsningar

i avtalsfriheten, innebure valet mellan fritt avtal och tvingande

lagbud visserligen icke någon ny problemställning på detta område. De skilda

yrkanden som framställts angående ändringar i arrendelagstiftningen

kunde dock uppfattas såsom uttryck för en växande tilltro till de tvingande

lagbudens ändamålsenlighet vid tillgodoseendet av allmänna intressen. Vid

en omprövning, huruvida särskilda bestämmelser i lagen borde bliva tvingande

eller örn desamma såsom dispositiva borde få sättas ur tillämpning

genom kontrahenternas avtal, borde naturligtvis synpunkten av allmänt

gagn vara avgörande. Någon i sak tillfredsställande prövning kunde icke

vinnas, om man med stöd av någon förutfattad teori ansåge den ena eller

andra metoden böra erhålla ett allmängiltigt försteg. Av den erfarenhet som

förelåge på detta område kunde på förhand dragas den slutsatsen, att valet

av metod i nämnda hänseende måste utfalla olika, alltefter skilda typer av

arrendeavtal och alltefter beskaffenheten av den fråga som den särskilda

lagregeln avsåge att lösa. Arrendeutredningen förbisåge emellertid icke att

den nackdel, som kunde ligga i själva tvånget såsom sådant, borde tagas i

betraktande, när det gällde att välja mellan en tvingande och en dispositiv

anordning. Att en viss återhållsamhet med införande av tvingande lagregler

torde böra iakttagas även med hänsyn därtill, att det ofta kunde vara vanskligt

att på förhand bedöma verkningarna av en dylik regel, torde ligga i

öppen dag. I detta hänseende kunde särskilt framhållas, att då jordens utarrendering

förutsatte jordägarens frivilliga medverkan, en tvingande normeling

av rättsförhållandet kunde tänkas ogynnsamt återverka på just den

frivillighet, som utgjorde förutsättningen för att arrende överhuvudtaget

skulle komma till stånd. Effekten av en viss lagregel kunde härigenom lätt

nog bliva en annan än den som därmed egentligen varit avsedd. Antydda

förhållande ådagalade ock, att lagstiftarens möjlighet att med tvingande regler

realisera syften av ena eller andra slaget på förevarande område långt

ifrån kunde betraktas såsom obegränsad.

Tyngdpunkten i de reformsträvanden som under senare år gjort sig gällande

läge till synes på det socialt-humanitära planet. Givet vore, att i den

mån lagen funnes icke uppfylla skäliga och realiserbara krav på social rättvisa

för den befolkningsgrupp — arrendatorerna •— som med avseende å

sina utkomstmöjligheter och personliga förhållanden i övrigt vore i särskild

grad beroende av arrendeinstitutionen, det vore en viktig uppgift att tillse,

att brister härutinnan avhjälptes, särskilt när så kunde ske utan eftersättande

av de utvecklingsmöjligheter i produktivt hänseende, som det likaledes

borde åligga lagstiftaren att söka befrämja. Det hade ofta framhållits att

arrendatorn — av ekonomiska såväl som av psykologiska orsaker — mer
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

endels befunne sig i en ställning av underlägsenhet i förhållande till jordägaren,

en ställning som vore ägnad att försvåra arrendatorns möjlighet att

på egen hand hävda sina befogade önskemål vid avtalsslutet. Tvivelsutan

hade man härmed angivit en synpunkt, som icke kunde frånkännas en avsevärd

betydelse inom det rättsområde varom här vöre fråga. Visserligen

förhölle det sig ingalunda så, att en dylik underlägsenhet å arrendatorns sida

kunde betraktas såsom en regelmässig företeelse vid arrendeavtal överhuvudtaget.

Jämte en erinran om de individuella fallens växlande karaktär måste

i detta sammanhang betonas, att omfattande kategorier av arrendeavtal till

sin natur vore sådana, att de kunde och borde uppfattas såsom resultat av

förhandling mellan likställda kontrahenter. Emellertid läte det sig icke förneka

att berörda synpunkt hade en vidsträckt giltighet, och arrendeutredningen

holle för sin del före, att densamma borde beaktas jämväl utanför

det område — den nuvarande s. k. sociala arrendelagstiftningen — där den

hittills utövat väsentlig inverkan på lagreglernas uppbyggnad.

Det medel varöver lagstiftaren förfogade, när det gällde att bereda ett särskilt

skydd för den svagare parten i ett rättsförhållande, vore det redan i

annat sammanhang omnämnda, att begränsa avtalsfriheten genom tvingande

lagbud. Även ett fullföljande av de socialpolitiska strävanden som föranlett

ifrågavarande utredning ledde sålunda till en omprövning av frågan, i

vad mån tvingande lagregler i större omfattning borde ifrågakomma på detta

område. Härvid framställde sig omedelbart till eftertanke, alt de arrenden,

vilka för närvarande inrymdes under den i väsentliga delar alltjämt av avtalsfrihetens

grundsats behärskade allmänna arrendelagen, sinsemellan företedde

avsevärda olikheter med avseende å sin ekonomiska funktion och allmänna

karaktär. Under den allmänna arrendelagen folie sådana till sin

natur olikartade avtal som exempelvis å ena sidan ett affärsföretags arrende

av huvudgården till ett större gods, å andra sidan en skogs- eller lantarbetares

arrende av ett obetydligt torpställe örn några få tunnland åker. Detta

förhållande gåve från början anledning förmoda, att åtskilligt stöde att vinna

med en på detta område företagen kategoriklyvning, som möjliggjorde insättandet

av ett starkare socialt skydd med avseende å de rättsförhållanden,

där ett oavvisligt behov därav kunde sägas föreligga. På sätt efterföljande

framställning komme att visa hade arrendeutredningen inför de socialpolitiska

problem, som uppställt sig till lösning, i stor utsträckning valt den utväg

som härmed antytts.

I detta sammanhang torde även kunna framföras den reflexionen, att de

arrendeavtal vilka — måhända delvis såsom följd av en allmänt tillämpad,

nedärvd rättssystematik inom civilrätten — kommit att framstå såsom mera

typiska och vilka därför kunde antagas lia i särskild grad uppmärksammats

vid de nuvarande lagreglernas utformning, enligt statistikens vittnesbörd

icke syntes vara till antalet särskilt dominerande. Det förhölle sig till och

med så, att cn relativt synnerligen talrik klass av nyttjanderättshavare grundade

sitt innehav av jord på avtal av i viss mening blandad karaktär, avtal

beträffande vilka det knappast vore fullt klart, huruvida de juridiskt borde

hänföras till arrende-, hyres- eller arbetsavtal. Vid en reform av arrendelagstiftningen

förelåge anledning att uppmärksamma dessa gränsfall. Behovet

av socialt skydd kunde nämligen icke anses vara mindre för denna

kategori av smärre nyttjanderättshavare än för dem, vilka såsom arrendatorer

av fastigheter av viss storleksordning och under vissa jordägare ansetts

böra skyddas genom lagbestämmelser av social betoning. Svårigheten att

juridiskt klassificera nämnda avtal syntes ej böra avhålla från försöket att

reglera dem på det sätt, som kunde antagas bäst överensstämma med deras

naturliga betingelser.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

31

Arrendeutredningen har vid sin undersökning ansett sig kunna konstatera

behov av lagändring i ett flertal avseenden. Dessa behov ha dock i stor utsträckning

kunnat tillgodoses genom den i lagtekniskt hänseende jämförelsevis

enkla åtgärden att överflytta vissa grupper av arrenden till de

speciella reglernas tillämpningsområde.

Beträffande allmänna arrendelagen föreslår arrendeutredningen vissa ändringar,

vilka dock endast beröra en mindre del av därstädes förekommande

bestämmelser. Av sakliga nyheter må nämnas följande. -— Skriftlig form

uppställes såsom ovillkorlig förutsättning för giltigheten av ett arrendeavtal.

Örn en fastighet på grund av muntligt avtal övertagits till brukande mot

lega, skall enligt förslaget icke, såsom nu är fallet, endera kontrahenten kunna

begära domstols fastställande av avtalet. Emellertid tillerkänner förslaget

brukaren under vissa villkor en rätt till ersättning, som lärer bliva ägnad

att garantera avtalens upprättande i skriftlig form. — Vidare föreslås vissa

jämkningar i de bestämmelser som angå sublokation och substitution; sålunda

erhåller regeln om arrendatorns rätt att efter hembud till jordägaren

sätta annan i sitt ställe en något ökad räckvidd, i det den skall gälla när

arrendeavtalet är slutet för viss tid ej understigande tio år. — I fråga om

syneinstitutet innebär förslaget den ändringen, att underlåtenhet att hålla

syn icke skall principiellt betaga part möjligheten att föra bevisning rörande

fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet. Den i laga ordning hållna och

oklandrade synen bibehålies dock vid sin ställning såsom ett legalt bevis

emot vilket motbevisning ej är tillåten. I ändamål att underlätta tillgången

till kunniga synemän medgiver förslaget, att synemän må tagas även från

ort, som ligger inom annat tingslag än fastigheten. Slutligen lia de instruktionella

föreskrifterna rörande tillvägagångssättet vid syn undergått viss

komplettering till förebyggande av rättsovissliet eller rättsförlust i sådana

fall, där synen icke omfattat allt vad till fastigheten hör. —- Tvingande karaktär

skall enligt förslaget förlänas de bestämmelser (15 och 16 §§), som

angå jordägares nybyggnadsskyldighet, i fall då byggnad genom vådeld eller

annorledes blivit förstörd eller i större omfattning skadad, ävensom arrendators

rätt att vid uppförande av ny byggnad i stället för byggnad som han

mottagit i vissa fall få tillgodoräkna sig husrötebelopp sorn vid tillträdet

åsatts den mottagna byggnaden. -— Reglerna om arrendators rätt till ersättning

för utförda förbättringar utökas med ett stadgande, som berättigar arrendatorn

till ersättning, när han å fastigheten anlagt cementerad gödselstad.

— Vidare föreslås förbud mot att arrendatorn genom förbehåll i arrendeavtalet

förpliktas att erlägga sådan för fastigheten utgående skatt eller

allmän tunga, som författningsenligt åligger jordägaren. — Slutligen har i

förslaget upptagits ett stadgande, som inskränker användningen av skiljemannaförfarande

i tvist angående arrendatorns rätt att kvarsitta å fastigheten.

Vidkommande den i allmänna arrcndelagen (7 §) förekommande regleringen

av arrendators arbctsskyldighet och vad (kinned sammanhänger, innebär

förslaget — som upptagit motsvarande reglering i en särskild under
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

avdelning av nyttjanderättslagens arrendekapitel — vissa väsentliga nyheter.

Enligt förslaget skall lega ej längre få utsättas i arbete; ett förbud som innebär

att de hittillsvarande dagsverkstorpen i inskränkt bemärkelse avlysas.

Däremot betager icke förslaget jordägaren möjligheten att i själva arrendeavtalet

göra förbehåll örn skyldighet för arrendatorn att till jordägaren eller

annan utgöra arbete. Ersättning för sådant arbete skall enligt förslaget, ändå

att i avtalet annorlunda blivit bestämt, utgå efter pris motsvarande det, som

vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i

orten. Denna regel föreslås skola gälla även med avseende å arbete, varom

kontrahenterna träffat överenskommelse annorledes än i själva arrendeavtalet.

-— En nyhet är vidare att arrendatorn, i fall där jordägaren ej tillhandahåller

arbete som arrendatorn är skyldig utgöra, skall vara berättigad

att uppsäga arrendeavtalet. Vid sidan av denna uppsägningsrätt bibehåller

förslaget den särskilda rätt till skadestånd, som även enligt nuvarande lag

under vissa förutsättningar tillkommer arrendatorn. Regeln härom har i

förtydligande syfte undergått viss omformulering.

Det huvudsakliga av de föreslagna förändringarna faller inom området

för den sociala arrendelagstiftningen. Denna har i förslaget erhållit dels ett

väsentligen vidgat tillämpningsområde, dels ett i åtskilliga stycken nytt innehåll.

Enligt förslaget skola de sociala bestämmelserna med vissa undantag

äga tillämpning, när upplåtelsen avser brukningsdel, som tillhör enskild

person eller fideikommiss och lyder under huvudgård, liksom ock när

jord upplåtes tillhörande bolag, förening eller stiftelse eller s. k. enskild

spekulant, allt såframt ej arrendet omfattar odlad jord till en vidd överstigande

tjugufem hektar. Någon s. k. nedre arealgräns upptages icke i förslaget.

Härvid är dock att märka att åtskilliga bestämmelser -—- framför allt

sådana som angå besittningstidens varaktighet — icke skola äga tillämpning,

om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren

stadigvarande arbetskraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen

avser sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed

jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla

sin huvudsakliga bärgning. Då genom arealgränsens borttagande avgränsningen

nedåt för den sociala arrendelagstiftningen principiellt kommer att

sammanfalla med den gräns som kan sägas föreligga mellan arrende och

hyra, har det synts påkallat att genom viss jämkning av bestämmelsen i 3

kap. 31 § nyttjanderättslagen något närmare precisera sistnämnda gräns.

Utvidgningen av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen

har synts nödvändiggöra vissa jämkningar även i uppsiktslagen. Sålunda

föreslås en uppmjukning av vanhävdsbegreppet; den omständigheten att

byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll skall ej anses såsom vanhävd,

så framt byggnaden blivit obehövlig till följd av sådan sammanslagning

av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften.

Den viktiga frågan om besittningstidens varaktighet har beträffande de

sociala arrendena med nyss angivna undantag erhållit den lösningen, att i

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

33

stället för den nuvarande femtonåriga minimitiden föreslås en anordning

med femårig minimitid i förening med optionsrätt. Enligt förslaget skall

sålunda arrendatorn, där ej särskilt i lag angivet hinder föreligger, vid upplåtelsetidens

utgång äga rätt till nytt arrende för en tid av fem år. Denna

rätt till successiv förlängning av arrendet skall enligt förslaget icke upphöra

efter visst antal år och skall vid arrendatorns frånfälle kunna övergå å

hans dödsbodelägare. Såsom hinder mot optionsrätt upptager förslaget, att

arrendatorn i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet,

att jordägaren avser att själv bruka fastigheten samt att det eljest på grund

av särskilda omständigheter måste anses för jordägaren medföra synnerligt

men att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Kunna parterna ej enas om

de arrendevillkor, som skola gälla för ny femårsperiod, får spörsmålet härom

avgöras genom skiljedom, varvid när ej annat bestämts i arrendeavtalet

ledamöterna i jordbrukskommissionen skola var skiljemän. Rörande tvist

örn optionsrätt eller örn ändring i arrendevillkoren upptager förslaget särskilda

detaljbestämmelser. Genom övergångsstadganden sörjes för att optionsrätten

i vissa fall erhåller tillämpning även på avtal som slutits innan

nya lagen träder i kraft. — En nyhet är vidare, att arrendator, som förvarat

sin optionsrätt, skall vara berättigad att i händelse av fastighetens försäljning

lösa till sig fastigheten till samma pris som köparen utfäst. De närmare

reglerna angående sådan rätt föreslås skola upptagas i en särskild lag om

utövande av förköpsrätt. — I ändamål att tillskapa ökad garanti för den sociala

arrendelagstiftningens efterlevnad i det praktiska livet föreslås en anordning,

enligt vilken det skall åligga jordägaren att efter ett arrendeavtals

tillkomst inom viss tid till jordbrukskommissionen insända bestyrkt avskrift

av avtalet. Finner jordbrukskommissionen vid granskning av avtalet,

att detta innehåller bestämmelse som enligt lagen är utan verkan, skall enligt

förslaget kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna

kontrahenterna besked därom. — Slutligen ha även reglerna om dispens

undergått viss omarbetning. Fråga örn dispens från de sociala bestämmelserna

skall enligt förslaget i första hand prövas av jordbrukskommissionen.

Mot kommissionens beslut får talan föras hos länsstyrelsen

och ytterligare fullföljas hos Kungl. Maj:t.

I arrendeutredningens uppdrag har bland annat ingått att överväga, huruvida

bestämmelserna i den norrländska arrendelagen skulle kunna sammanslås

med nyttjanderättslagens sociala arrendebestämmelser till en gemensam

social arrendelag för hela riket. Arrendeutredningen har funnit,

att med en sådan sammanslagning skulle kunna vinnas fördelar ur synpunkten

av formell reda och överskådlighet samt att de föreslagna nyheterna skulle

kunna lagteknislct sett lättare genomföras, örn de upptoges i en gemensam

lag, än örn desamma skulle inarbetas i två särskilda, efter olika system

uppbyggda lagar. Beträffande de nuvarande sakliga skiljaktigheterna mellan

lagarna har arrendeutredningen uttalat, att endast en mindre del stöde

i något mera påtagligt samband med de olikheter — i fråga örn natur, näringsliv

och .sociala förhållanden — sorn förelåge mellan landets nordliga och

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 316.

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

sydliga delar. Emellertid lia de särskilda bestämmelser i norrländska arrendelagen,

vilka angå arrendators rätt till skogsfång samt bete och vilka sakna

motsvarighet i nyttjanderättslagen, funnits utgöra hinder mot full enhetlighet.

Då det icke synts arrendeutredningen lämpligt att utsträcka dessa bestämmelser

till att gälla även för södra Sverige men desamma ansåges ha en

icke ringa betydelse för arrendatorerna på många håll i norra Sverige, har

arrendeutredningen ansett sig böra bibehålla dessa bestämmelser för det

geografiska tillämpningsområde som de för närvarande äga. Emellertid har

denna omständighet icke ansetts hindra de sociala arrendebestämmelsernas

sammanförande i en och samma lag. Arrendeutredningen har föreslagit, att

sagda bestämmelser örn skogsfång och bete skola införlivas med nyttjanderättslagen,

ehuru med bibehållen begränsning av deras tillämpningsområde.

I följd av denna anordning har föreslagits fullständigt upphävande av den

norrländska arrendelagen.

I en till betänkandet fogad reservation har en ledamot av arrendeutredningen

(herr Tamm) framfört en principiell kritik av det framlagda förslaget

och därvid anfört bland annat följande:

I fråga om valet mellan tvingande och dispositiva bestämmelser hade arrendeutredningen

visserligen framlagt en god princip för sitt lagskrivande

men hade sedan försummat att tillämpa densamma. Det mest karakteristiska

för förslaget vore nämligen, att det i en mycket betydande omfattning

skure bort den tidigare avtalsfriheten i arrendeförhållandet samt ersatte denna

med tvångsbestämmelser. Därest förslaget genomfördes, kunde man befara,

att detsamma beträffande stora jordägaregrupper undanröjde själva benägenheten

eller rättare förmågan att ha jord upplåten på arrende. Reservanten

befarade sålunda, att den nya lagstiftningen skulle kunna få till följd,

att inom betydande jordägarekategorier och beträffande vissa typer av brukningsdelar

arrendesystemet kunde, ej på grund av jordägarnas önskan att

obstruera en för dem obekväm lagstiftning utan av hård nödvändighet, helt

bli salt på avskrivning. Detta vore enligt reservantens mening ej förenligt

med allmänt väl. Även om man i likhet med reservanten ansåge, att äganderätten

vore den ideala och mest önskvärda grunden för jordbrukets utövande.

måste man erkänna, att även arrendejordbruket fyllde ett påtagligt samhälleligt

behov och kunde vara till stort socialt gagn. Hyste man denna mening,

måste man emellertid se till, att den lagstiftning, som rättsligt reglerade

arrendejordbrukets utövande, ej erhölle en så ensidig och för jordägarna

betungande utformning, att dessa med eller mot sin vilja nödgades upphöra

att upplåta jord på arrende. Redan den hittillsvarande utvecklingen hade visat

tendenser att gå mot arrendejordbrukets snabba avskrivande. Reservanten

trodde, att ett genomförande av utredningens förslag tämligen snabbt

skulle nedbringa dessa jordbruk i antal långt under vad som med hänsyn till

jordbrukareklassens eget behov av olika upplåtelseformer kunde anses önskvärt.

Reservanten kunde icke ansluta sig till den tankegång, som skymtade igenom

utredningens hela betänkande och delvis motiverade dess ståndpunktstagande,

nämligen att jordägarna även i den tid som nu vore skulle förhandlingsmässigt

besitta en sådan övermakt gent emot arrendatorerna, att beträffande

s. k. sociala arrenden så gott som ali avtalsfrihet måste elimineras och

ersättas med tvingande föreskrifter. Väl kunde det allt fort här och var på
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-16.

35

visas fall, då arrendatorer icke haft förmåga att hävda sina intressen emot

jordägarna. Men dessa fall vore förvisso numera rena undantag, som knappast

kunde motivera en generell lagstiftning. Arrendatorsklassen vore i vår

tid dessbättre kunnig, målmedveten och ekonomiskt insiktsfull. Den vore i

de flesta orter i landet organiserad i starka föreningar, som förhandlingsmässigt

skänkte sina medlemmar ett effektivt stöd. Arrendatorerna vore väl

underkunniga örn ortens arbetspriser och örn skäliga legan för arrendejord

av olika godhetsgrad. Hushållningssällskapens tjänstemän, föreningsrörelsen,

radioföredrag m. m. torde numera i alla orter ha spritt en god kännedom i

de ekonomiska och rättsliga ting, som förhandlades vid en arrendeuppgörelse.

Utredningens myckna ordande örn arrendatorernas underlägsenhet vid

avtalsuppgörelser klingade därför mest som ett eko från gångna tider, vilket

knappast rimmade med vår tids förhållanden. Detta bekräftades av den ringa

omfattning, i vilken arrendatorerna utnyttjat den av staten tillhandahållna,

kostnadsfria arrenderådgivningen.

Det läge visserligen i tidens anda ej minst i vårt land, att staten skulle reglerande

ingripa i det privata näringslivets alla förgreningar i syfte att likrikta.

normera och beskära medborgarnas ekonomiska handlings- och rörelsefrihet.

Detta ständigt växande krav från statsmakternas sida att bestämma

över den ekonomiska sammanlevnadens mellan medborgarna alla detaljer,

funne emellertid reservanten för sin del synnerligen betänkligt. Näringsfriheten

vore förvisso såväl nationalekonomiskt som privatekonomiskt en

värdefull tillgång för ett land. Det tillkomme visserligen statsmakterna att

se till, att icke några för allmän eller enskild rätt skadliga utväxter på denna

näringsfrihet bomme till synes, men denna statens av alla erkända uppgift

finge icke tagas till förevändning för ett opåkallat inträngande i de enskildas

ekonomiska rörelsefrihet och rätt till ömsesidiga, privaträttsliga uppgörelser

och avtal. Dreve staten sitt ekonomiska förmynderskap därhän,

torde för näringslivet skadliga biverkningar ej kunna undgås.

Denna rent principiella inställning tili förhållandet mellan staten och det

privata näringslivet i allmänhet syntes vara tillämplig även på arrendelagstiftningens

område. Staten borde genom denna lagstiftning se till, att förutsättningar

leir den utarrenderade jordens goda hävd och förkovran skapades

samt att arrendatorernas krav på trygghet i sin näringsutövning tillgodosåges.

Berörda lagstiftning borde däremot icke lia till syfte att genom tvångsbestämmelser

ensartat stöpa alla arrendeavtal i landel i en form, helt oavsett

lokala förhållanden och de från fall till fall ständigt växlande förutsättningarna.

Bade näringslivet självt och därmed liven det allmännas intressen

vore häst betjänta av att den enskilda avtalsfriheten i möjligaste mån bevarades

även på nu ifrågavarande område. Så hade emellertid enligt reservantens

förmenande ej skölt i det nu framlagda lagförslaget. De av utredningen

fran ett stort antal i jordbruksförhållanden sakkunniga myndigheter

insamlade yttrandena syntes även bestyrka, alt något behov knappast förelåge

av långtgående nya lagstiftningsingripanden på nu förevarande område.

Reservanten måste även inlägga en gensaga emot uppfattningen att jordägarnas

ekonomiska position skulle vara sådan, att det allmänna lagstiftningsvägen

kunde pålägga dem huru långt gående ekonomiska förpliktelser

som helst, utan alt deras ekonomiska bestånd äventyrades. I sin allt för ensidiga

strävan att gynna arrendatorerna hade utredningen föreslagit en vittgående

nybyggnads-, underhålls- och ersättningsskyldighet för jordägaren vid

praktiskt taget alla arrenden under 25 hektar, som ej avsåge sätes- eller huvudgårdar.

1 tredningen gjorde detta utomordentligt djupgående förslag utan

att allvarligt undersöka dess ekonomiska konsekvenser. Förslagets betydelse

inskränkte sig icke till några förmögna storgodsägare, som ekonomiskt vöre

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

i paritet med bolag samt borde kunna påläggas samma förpliktelser som dessa.

Den stora massan torp och arrendeställen under huvudgård funnes under

medelstora och mindre gårdar och rena bondejordbruk. Det vore gott

och väl, att staten ville förbättra arrendatorsklassens läge. Men detta borde

icke ske på sådant sätt, att man bringade jordägarna ekonomiskt på knä.

Det betraktades åtminstone ännu icke som något brott att vara jordägare,

vilket skulle kunna försvara, att staten i ekonomiskt hänseende satte denna

samhällsgrupp i något slags strykklass. Även jordägarna torde kunna hysa

pretention på att staten vid sitt lagstiftningsarbete toge åtminstone någon

hänsyn till deras ekonomiska förmåga.

Enligt reservantens åsikt borde under lagens allmänna del hänföras alla

upplåtelser, som väsentligen åsyfta att tillförsäkra jordägaren stadigvarande

arbetskraft för skogsbruk, jordbruk eller industriell rörelse och vilka avse

sådan mindre brukningsdel, där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla

sin huvudsakliga bärgning. I övrigt borde upplåtelser av torp och arrendeställen,

vilka lyda under huvudgård tillhörig enskild person eller fideikommiss,

få införas under de sociala bestämmelserna, dock endast under den bestämda

förutsättningen, att för sagda privatarrenden stadgades särskilda föreskrifter

om byggnads- och underhållsskyldighet av fastighetens åbyggnader,

vilka icke vore ur jordägarens synpunkt lika betungande som motsvarande

föreskrifter för bolagsarrenden. De åsyftade särskilda föreskrifterna

borde, i vad anginge bostadsbyggnader, ej innefatta strängare krav än vad

gällande hälsovårdsstadga upptoge. I fråga om byggande och underhåll av

ekonomihus borde vid ifrågavarande arrenden helst råda avtalsfrihet; i varje

fall borde tvingande bestämmelser om ekonomihusen ej gå längre än att jordägaren

ålades att vid tillträdet tillhandahålla dessa i medelgott skick efter

ortens förhållanden. Under avstyrkande av den föreslagna optionsrätten förordade

reservanten bibehållande av den femtonåriga minimiarrendetiden vid

sociala arrenden. Beträffande förlängning av avtal, som varit gällande femton

år, borde införas en särskild minimitid av fem år. Reservanten ansåg

den föreslagna förköpsrätten vara obehövlig; därest nuvarande praxis'' att

arrendegårdarna vid försäljning alltid först hembjudas åt arrendatorerna,

ansåges böra lagfästas, torde detta kunna ske genom en lag om jordägarens

hembudsskyldighet till arrendatorn. I fråga örn syneinstitutionen hemställde

reservanten, att jordägaren måtte berättigas att, när han nödgats utföra arbeten

som ålåge arrendatorn, begära hållande av syn även under löpande

arrendeperiod i och för presterande av nödigt utredningsmaterial för slutavräkning

mellan parterna vid avträdessynen. Reservanten avstyrkte den föreslagna

skyldigheten för jordägare att till jordbrukskommissionen insända

arrendeavtal för granskning. Emellertid borde jordbrukskommissionen vara

skyldig att för alla de arrendatorer, som själva så önskade, stå till förfogande

som rådgivande organ och att efter hemställan av endera eller båda parterna

i arrendeförhållandet fungera som medlingsinstitut vid tvister, som

berörde arrendeavtalet. Slutligen motsatte sig reservanten att de nya lagbestämmelserna

i något hänseende erhölle retroaktiv verkan.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 346

37

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag har i det väsentliga tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län, Kristianstads

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i

samma län, jordbrukskommissionerna i Kristianstads, Malmöhus, Värmlands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, Svenska lantarbetareförbundet,

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Riksförbundet

landsbygdens folk ävensom vissa reservanter inom skilda korporationer,

där en majoritet ej velat tillstyrka förslaget. I övriga avgivna yttranden

framföras allmänna betänkligheter mot förslaget såsom helhet eller ock avstyrkas

en eller flera av de punkter i förslaget, vilka kunna sägas ha principiell

räckvidd. Många av dem som sålunda ställt sig avvisande ha åberopat

innehållet i herr Tamms reservation.

Den allmänna kritiken av förslaget såsom helhet innefattar huvudsakligen

följande synpunkter. Inom arrendeväsendet rådde icke sådana missförhållanden,

att en lagstiftning sådan som den föreslagna kunde anses av behovet

påkallad. Vid utformningen av förslaget hade arrendeutredningen i alltför

hög grad låtit vägleda sig av sociala önskemål på bekostnad av jordbruksekonomiska

hänsyn. Härigenom hade förslaget fått en starkt ensidig prägel,

som innebure att arrendatorerna över hövan gynnades, under det att jordägarnas

berättigade intressen eftersattes. Den betungande nybyggnadsskyldigheten

kunde för mången jordägare medföra ekonomisk ruin. Genom att

bestämmelserna rörande optionsrätt och förköpsrätt finge retroaktiv verkan,

ernåddes en effekt, som kunde betecknas såsom egendomskonfiskation

eller ett obehörigt ingrepp i äganderätten. De föreslagna skärpningarna

i arrendelagstiftningen måste föranleda jordägarna att i ökad omfattning

avveckla arrendesystemet genom att sälja arrendeställena eller taga dem under

eget bruk. Att tillgången på arrendeställen sålunda minskades, bleve till

skada för arrendatorsklassen och motsvarade ej heller vad man från allmän

synpunkt kunde finna önskvärt. Systemet med optionsrätt vore ägnat att för

framtiden fastlåsa jordens indelning i brukningsdelar. Härigenom försvårades

i hög grad de nutida strävandena att åstadkomma en komplettering av de

många ofullständiga jordbruken.

Lantbruksstyrelsen har anfört följande:

Arrendeutredningen hade i sin motivering formulerat en god princip för

avvägningen mellan tvingande bestämmelser och avtalsfrihet. Vid utformandet

av lagförslagen syntes utredningen emellertid i viss mån lia frångått

sin principiella inställning härtill. Av det material, som utredningen föredrag!,

torde icke heller framgå, att de sociala missförhållanden, som uppstått

vid gällande arrendelagstiftnings tillämpning, vore så stora, att den

skärpning häri, som utredningens majoritet föreslagit, kunde anses vara tillräckligt

motiverad. Utredningen syntes ha stött sig snarare på tidigare

än på nu rådande förhållanden. Enligt styrelsens mening hade arrendatorsklassen

under de senaste decennierna avsevärt höjts både i ekonomiskt och i

socialt avseende. Denna utveckling syntes alltjämt fortgå, ej minst efter till
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

kornsten av arrendatorernas egna organisationer, vilka förhjälpte arrendatorerna

att bättre tillvarataga sin rätt vid avtalens ingående. Vad utredningen

anfört angående arrendatorers minskade benägenhet att inköpa av dem brukade

mindre jordbruk samt jordägarnas ökade benägenhet att avyttra arrenderade

brukningsdelar torde även bekräfta vad styrelsen framhållit rörande

arrendatorernas ställning. Att fall förekomme, där missförhållanden vore tillfinnandes,

ville styrelsen icke förneka, men dessa kunde knappast avhjälpas

genom skärpt lagstiftning på sätt utredningen föresloge. Förbättrade förhållanden

på området torde snarare kunna åstadkommas genom effektivare

uppsikt och framför allt genom upplysning bland arrendatorerna. Sistnämnda

åtgärd syntes arrendators- och jordbrukareorganisationerna lia de största

möjligheterna att själva omhändertaga.

Då utarrendering av jord krävde jämväl jordägarens medverkan, kunde en

lagstiftning, som ensidigt vände sig mot jordägarna, i sista hand komma att

skada arrendatorerna i stället för att gagna dem. Det kunde nämligen med

visshet antagas, att jordägarna i stor utsträckning skulle komma att disponera

sin jord på annat sätt än genom utarrendering, därest denna upplåtelseform

skulle för dem medföra risker, som de ej ville påtaga sig. En del arrendegårdar

torde komma att försäljas, andra åter att tagas under eget bruk.

Följden härav måste bliva minskad tillgång på arrendegårdar och stegrade

arrenden.

De ekonomiska svårigheter, varmed de mindre arrendatorerna hade att

kämpa, torde i allmänhet icke sammanhänga med arrendevillkoren utan

fastmera med förhållanden, som placerade de mindre s. k. ofullständiga

brukningsdelarna överhuvudtaget i ett i förhållande till det medelstora och

större jordbruket allt ogynnsammare ekonomiskt läge.

Domänstyrelsen har framhållit följande:

Vid utformning av bestämmelser på arrendelagstiftningens område läge

det stor vikt uppå att hänsyn toges till brukarens intresse av att vinna en

tryggad och i ekonomiskt hänseende förmånlig ställning, så att förutsättningar

skapades för jordbrukets allmänna utveckling och skötsel på lång

sikt. Denna hänsyn finge emellertid ej sträckas längre än att den vöre förenlig

med den avkastning som jordbruket kunde lämna. Man måste tillse,

att arrendegivaren erhölie skälig inkomst av sin hantering. Nödvändiga

tvångsbestämmelser borde göras så litet ingripande i näringsfriheten som

möjligt och finge icke äventyra förmågan att lia jord upplåten på arrende.

Det finge icke bli så att brukaren tillförsäkrades förmåner och levnadsmöjligheter,

som en med honom i ekonomiskt hänseende jämställd och i yrkeshänseende

lika duglig brukare av egen jord icke komme i åtnjutande av.

Det finge icke vara förmånligare att arrendera jord än att bruka egen jord.

Lades iagstiftningen så, vore den inne på en farlig väg. I nu omförmälda

hänseende hade arrendeutredningen enligt styrelsens mening på vissa punkter

icke iakttagit den måttfullhet, som av omständigheterna varit betingad.

Egnahemsstyrelsen har framhållit att i näringslivet avtalsfriheten borde

vara regel och att densamma borde inskränkas endast i den mån samhällsintresset

så påfordrade. Enligt styrelsens åsikt hade arrendeutredningen

i alltför stor utsträckning utbytt avtalsfriheten mot tvångsbestämmelser och

alltför ensidigt tillgodosett arrendatorernas ekonomiska intressen. Jordägarnas

ekonomiska ställning vore ej sådan, att man utan att äventyra densamma

kunde pålägga jordägarna alltför långt gående förpliktelser.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kunell. Maj:ts proposition nr 346. 39

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört

följande:

Förvaltningsutskottet vore icke främmande för att det i många fall kunde

behövas en förbättring i socialt hänseende för en stor del arrendatorer och

torpare. Örn, såsom arrendeutredningen framhållit, lagstiftningen borde innefatta

den avvägning av skilda intressen, som kunde antagas medföra största

möjliga gagn ur synpunkten av det allmänna bästa, kunde det emellertid med

skäl ifrågasättas, örn icke i ett dylikt fall det borde ankomma på det allmänna

att ingripa. Konsekvensen bleve annars den, att en enskild person

skulle tvingas att genom ekonomiska uppoffringar i högre grad än andra

medborgare i likartad ekonomisk ställning gagna det allmänna. Det vore numera

vanligt, att det allmänna finge bära de kostnader som vore förenade

med åtgärder av social natur. Att vidkommande arrenden ålägga jordägaren

att bestrida kostnaderna för dylika åtgärder kunde icke vara riktigt.

Jordbrukslcommissionen i Jönköpings län har yttrat följande:

Huru önskvärt det ur social synpunkt än kunde anses vara att åt huvudparten

av landets arrendatorer söka åstadkomma en lagstiftning, som ålade

jordägaren förpliktelser liknande de för bolag redan nu stadgade, komme

dock ett sådant förfarande att leda till att den enskilde jordägaren i många

fall sökte på ena eller andra sättet undvika utarrendering. Att en av de utvägar,

som han därvid komme att anlita, bleve försäljning av ägolotten, vore

påtagligt. Fråga uppstode då, örn det vore lyckligare för arrendatorn att förvärva

arrendestället — eventuellt genom utövande av förköpsrätt — än att

inneha det på arrende. Enligt kommissionens uppfattning vore det ingalunda

säkert, att de självägande jordbrukarna alltid hade det bättre än arrendatorerna,

helst om de förstnämnda vöre hårt skuldsatta. Och i det övervägande

flertalet fall torde förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn vara

sådant, att den sistnämnde funne det vara med sin fördel förenligt att använda

sig av arrendemöjligheterna. Fråga bleve då om man för särfallen — de

ogina jordägarna — borde tillskapa en lagstiftning, som otvivelaktigt komme

att medföra en viss irritation även bland de humana och välsinnade jordägarna.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har anfört:

Inom förmögenhetsrätten brukade lagstiftningen tillerkänna kontrahenternas

överenskommelse giltighet, såvida avtalet icke tillkommit på ett otillbörligt

sätt. Denna avtalsfrihet vore till gagn för näringslivet och en förutsättning

för en rikare samhällsutveckling. Blott i undantagsfall ingrepe lagstiftaren

med förbud mot vissa kontraktsvillkor för att därigenom skydda

den kontrahent, som till följd av sin svagare ställning icke själv skulle lia

kunnat iakttaga sina intressen vid avtalets ingående, eller i övrigt förhindra

bestämmelser, som kunde strida mot viktiga allmänna intressen. — En undersökning

av jordägares och arrendatorers nuvarande ställning gåve vid

handen, att båda slagen av jordbrukare i jämförelse med andra befolkningsgrupper

bade att kämpa med svårigheter, varvid olika meningar kunde råda

örn vilkendera gruppen vore den sämst ställda. En svag räntabilitet hos jordbruket

måste även i hög grad träffa jordägaren, som vid utarrendering måste

finna sig i fallande arrendebelopp. Det förefölle, som örn utredningen icke

nog beaktat detta förhållande, då den föreslagit en så betydande utvidgning

av de lagbestämmelser som tvingade jordägaren till vissa prestationer emot

arrendatorn. Även örn avtalsfriheten på många mindre väsentliga punkter

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Majlis proposition nr 346.

utan större olägenhet kunde inskränkas till förmån för arrendatorn, borde

den dock bibehållas, där hänsynen till jordägaren krävde detta.

Sveriges skogsägareförbund bar uttalat att de föreslagna lagändringarna

tillsammantagna bomme att medföra allvarliga verkningar. Dessa kunde karakteriseras

så, att jordägarnas förfoganderätt över utarrenderad jord väsentligen

bortfölle samt att jordägarna till arrendatorernas förmån pålades ekonomiska

förpliktelser av mycket tyngande art.

Svenska lantarbetsgivareföreningen bar yttrat bland annat följande:

I full överensstämmelse med sitt framlagda idéprogram hade utredningen

underlåtit att taga några egentliga hänsyn till jordbrukets förbandenvarande

ekonomiska läge men däremot skänkt så mycket större beaktande åt kraven

på viss levnadsstandard. Fullföljandet av denna riktlinje hade icke kunnat

ske utan rubbning av de principer som uppbure vår privaträttsordning. Förslaget

innebure, vad beträffade en stor del av landets arrendejord, något som

i betydande mån närmade sig en egendomskonfiskation. Äganderättsbegreppet

urholkades så, att av detsamma blott återstode ett värdelöst skal. Föreningen

insåge visserligen, att en allmän omvärdering av uppfattningar och

sociala synpunkter kunde kräva viss omläggning av de rättsregler, vilkas

upprätthållande givit äganderättsbegreppet dess innehåll. Otvivelaktigt vore

det ett samhällsintresse att arrendatorerna, i den mån de ej själva kunde

skaffa sig en god och tryggad ställning, erhölle stöd av det allmänna. Men

likafullt vore föreningen övertygad om att arrendeutredningens förslag, som

i viss utsträckning syftade till en reell om ock ej formell expropriation av

torp- och arrendejorden till förmån för arrendatorerna, skjutit över målet.

Ett tillgodoseende av arrendatorernas och torparnas skäligen befogade krav

på samhälleligt bistånd till ernående av förbättrade villkor förutsatte på intet

sätt det långtgående angrepp mot hittillsvarande rättsordning, som utredningen

funnit för gott att föreslå. Snarare torde förslaget genom sitt ensidiga

beaktande av arrendatorernas intressen vara ägnat att framkalla en för näringslivet

skadlig rubbning av jordvärdet och den ekonomiska rörelsefriheten,

vilket som en naturlig följd medförde en minskning av jordägarnas benägenhet

att upplåta sin jord till brukande mot lega. Förslaget bomme därför

att skada såväl jordägarna som — på lång sikt — också den obesuttna

delen av landsbygdsbefolkningen.

Det vore alldeles klart att enskilda arrendatorer, därest lagförslaget genomfördes,

komme att sättas i en förmånligare ställning än hittills. Men därmed

vore ej sagt att lagen för samtliga eller ens flertalet arrendatorer innebure

ett obestridligt framsteg. Om den uppfattningen vunne insteg hos jordägarna,

att de i möjligaste mån borde undvika att upplåta sin jord till brukande

-— och allt talade för att så komme att ske, därest lagförslaget genomfördes

— komme detta att innebära ett allvarligt avbräck för dem, som i saknad

av kapital vore hänvisade till att bruka annans jord. Arrendeinstitutet hade

i vårt land i stor utsträckning nyttjats som en övergångsväg från arbetsanställning

till självägt jordbruk. Det hade i denna sin egenskap baft en stor

betydelse. Duktigt och framåtsträvande folk hade genom att övertaga jord

på arrende kommit i tillfälle att efter hand samla det kapital, som behövts

för att kunna övertaga en egendom med äganderätt. På så sätt hade jordbrukarestammen

ständigt erhållit en förnyelse av de bästa, de trägnaste, de

mest framsynta och kloka av jordbruksarbetarna.

Tillgången på arrendejord hade betydelse även för personer som förfogade

över något kapital. En förtänksam och kunnig jordbrukare funne det nårn
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

41

ligen ofta ekonomiskt mera fördelaktigt att investera sina penningmedel såsom

driftskapital än att offra dem på själva äganderättsförvärvet, med påföljd

att han sedan saknade erforderligt kapital för driften. Givetvis vore det

för jordbrukets utveckling av betydelse att brukarens disponibla penningmedel

i första hand användes som driftskapital.

Förslagets brister vore beroende framför allt på den starka beskärningen

av avtalsfriheten. Utredningen syntes därvid ha utgått från förutsättningar,

som bade föga med verkligheten att skaffa. Synpunkten att arrendatorn

merendels befunne sig i en ställning av underlägsenhet i förhållande till jordägaren

vore icke ägnad att läggas till grund för ett allmänt bedömande. Den

påstådda underlägsenheten hos arrendatorn förefunnes endast undantagsvis.

Jordägaren, som ofta saknade organisationsmässigt stöd vid arrendeavtalets

uppgörande eller vid omreglering av detsamma, vore, då han ställdes inför

arrendatorns och dennes organisations krav, ej sällan den svagare parten.

Då arrendatorerna numera stöddes av så mäktiga organisationer som Svenska

lantarbetareförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk och särskilda

länsvis upprättade arrendatorsföreningar, funnes det ingen anledning att på

grund av arrendatorernas påstådda beroende och svaga ställning i förhållande

till jordägarna beskära avtalsfriheten vid arrendeuppgörelse och ersätta

denna med långtgående tvångsbestämmelser. Utom faran för arrendeinstitutets

alltför snabba avveckling föranledde avtalsfrihetens begränsande att hänsyn

ej kunde tagas till lokala och individuella förhållanden, vilkas beaktande

kunde vara i hög grad sakligt befogat. Det vore med hänsyn härtill föreningens

bestämda uppfattning, att avtalsfriheten vid arrendeuppgörelse i

möjligaste mån borde bevaras och att såväl jordbruksnäringens och arrendatorernas

som det allmännas intressen komme att skadas, om den föreslagna

övergången lill tvångsbestämmelser i arrendelagen genomfördes.

Departem entschef en.

Den förebragta utredningen synes mig bestyrka den uppfattningen, alt en

revision av arrendelagstiftningen är önskvärd och av behovet påkallad. Av

de nyheter, som arrendeutredningens lagförslag innehåller, ha åtskilliga vunnit

allmän anslutning i de över förslaget avgivna yttrandena. Och ehuru

den föreslagna lagstiftningen i vissa andra stycken föranlett skiftande omdömen

och på sina håll en ganska stark kritik, synes likväl den meningen

vara förhärskande, att nuvarande förhållanden icke äro tillfredsställande

och att åtgärder till vinnande av en bättre ordning sålunda böra övervägas.

Vid lagstiftning om arrende är jordbruksnäringens befrämjande det främsta

huvudsyftet. Det gäller att vidmakthålla och utveckla bärkraftiga jordbruk.

Lagstiftningen bör med utgångspunkt härifrån givas en sådan utformning,

att dugande jordbrukare även såsom arrendatorer må se sig i stånd

att arbeta för jordbrukets utveckling. Därest man vill nå det med lagstiftningen

avsedda syftet torde det vara nödvändigt att tillse att en arrendator,

som genom omtanke och ekonomiska insatser bidragit lill den arrenderade

egendomens förbättring, vare sig det gäller byggnaderna eller jordens produktionsförmåga,

tillförsäkras en viss trygghet, att han själv eller hans

efterkommande få skörda frukterna av detta förbättringsarbete. Sådan

trygghet är i hög grad beroende av de omständigheter under vilka arrende
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Majlis proposition nr 346.

avgiften bestämmes. Även om arrendatorerna äro sammanslutna i föreningar,

lärer likväl deras möjligheter att utan lagens bistånd vid en arrendeperiods

slut kunna påverka arrendeavgiften för kommande arrendeperiod vara

förhållandevis små. Under gångna tider har i många fall arrendatorn fått

betala ett förhöjt arrende för den värdestegring, som han genom eget arbete

och kapitaltillskott åstadkommit. Man må ej här invända att, därest arrendeavgiften

bestämts till för högt belopp, arrendatorn icke borde godtaga de

nya villkoren. Envar torde lätt inse, att en arrendator, som med intresse

och omtanke brukat en fastighet under en lång följd av år, finner det svårt

att behöva lämna den egendom som blivit hans och hans familjs hem.

I likhet med vad som skett på vissa andra områden av samhällslivet synes

förhållandet mellan de avtalsslutande parterna även på arrenderättens område

böra underkastas en fastare reglering än den som gäller. Enligt den

allmänna jordbruksräkning, vilken ägde rum under år 1932, voro omkring

20 procent av de brukningsdelar, vilka omfattade minst två hektar åker, utarrenderade.

Och av den åkerareal om tillhopa 3,575,389 hektar, som hörde

till brukningsdelar av sagda storlek, brukades icke mindre än 954,885

hektar eller sålunda nära 27 procent av arrendator. Det samhällsekonomiska

intresset av att produktionen befrämjas å arrendejordbruken -—- och detta

även genom produktionsbefrämjande åtgärder på längre sikt — har sålunda

en styrka och betydenhet, som gör att delta intresse måste beaktas, även där

detsamma icke låter sig förena med principen om avtalsfrihet i förhållandet

mellan enskilda. Sedan länge har ju också arrendelagstiftningen inrymt lagbud

av tvingande karaktär.

I de reformsträvanden, som under senare år gjort sig gällande på förevarande

område, torde emellertid de socialpolitiska synpunkterna ha trätt

starkare i förgrunden än den rent nationalekonomiska sidan av lagstiftningens

uppgifter. De många yrkanden örn lagändring, vilka motionsvis framförts

inom riksdagen eller på annat sätt erhållit offentlighet, ha i allmänhet

tagit sikte på en förbättring av arrendatorernas ställning i socialt hänseende,

en tendens som med hänsyn till det rådande utgångsläget synes fullt

naturlig. Detta betonande av de sociala önskemålen behöver givetvis ej innebära

någon motsättning till vad som nyss framhållits såsom arrendelagstiftningens

ögonmärke. En förbättring av arrendatorernas ställning i de

olika hänseenden som här kunna ifrågakomma — exempelvis större trygghet

i besittningen, förbättrad byggnadsstandard, ökad möjlighet till gottgörelse

för kapitalinvesteringar, en mera rättvis värdering av åtagen arbetsskvldighet

o. s. v. — torde i stort sett vara ägnad att skapa gynnsammare

betingelser för jordens brukande och att sålunda medverka till en förkovran

av jordbruksnäringen.

Den nuvarande arrendelagstiftningen innefattar dels bestämmelser av allmän

räckvidd och dels av sociala hänsyn betingade särbestämmelser för vissa

slag av jordbruk. Beträffande dessa särbestämmelser — den sociala arrendelagstiftningen

— har såsom ett huvudmotiv ofta åberopats den omständigheten,

att arrendatorn skulle befinna sig i en ställning av underlägsenhet

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

43

i förhållande till jordägaren, en ställning som vore ägnad att försvåra arrendatorns

möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål vid avtalsslutet.

Även arrendeutredningen har i olika sammanhang framfört denna synpunkt,

som enligt dess mening hade en vidsträckt giltighet och borde beaktas

jämväl utanför området av den nuvarande sociala arrendelagstiftningen. Tydligt

är att en dylik underlägsenhet kan tänkas förekomma jämväl inom

andra grupper av arrenden än den, som omfattar bolagsarrenden och därmed

likställda. Emellertid är jag i viss mån benägen att instämma med dem,

som ansett att berörda synpunkt är mindre väl ägnad att tjäna såsom ledning

vid arrendelagstiftningens uppbyggnad. Och det har ej utan fog erinrats,

att arrendatorerna numera, såsom följd av organisationsväsendets utveckling

och tidsomständigheterna i övrigt, måste antagas besitta större möjlighet

att hävda sina befogade intx-essen gentemot jordägarna.

Ur flera synpunkter torde det emellertid vara ändamålsenligt att arrendelagstiftningen

liksom hittills uppdelas i en allmän och en speciell avdelning.

Det behov, som kan tänkas påfordra en begränsning av avtalsfriheten genom

tvingande lagbud, är tydligen av olika styrka vid olika typer av arrenden.

Lika tydligt är, att örn en viss tvingande reglering, motiverad av samhällsekonomiska

eller sociala intressen, kan tänkas lämplig beträffande vissa

grupper av arrenden, dess genomförande likväl vid andra slag av arrenden

skulle kunna möta avgörande praktiska svårigheter. Härvidlag framträder

en skillnad särskilt mellan sådana brukningsdelar, vilka allenast av tillfälliga

orsaker bliva föremål för utarrendering, och de fastigheter, där jordens

brukande genom arrendator är det normala. Att behovet av avtalsfrihet gör

sig starkare gällande vid de tillfälliga än vid de permanenta arrendena torde

ligga i öppen dag.

Såsom arrendeutredningen inledningsvis framhållit måste vid valet mellan

dispositiva och tvingande regler tagas särskild hänsyn till den omständigheten,

att själva arrendeförhållandet för sin tillkomst förutsätter ett frivilligt

avtal mellan jordägare och arrendator. Ett tvångsingripande, som avser vissa

sidor av arrendeförhållandet, kan nämligen tänkas återverka icke blott på

utformningen av avtalet i sådana delar för vilka dispositionsfrihet är rådande

utan även på villigheten att överhuvudtaget sluta arrendeavtal. Att på grund

av detta sammanhang effekten av en viss regel skulle kunna bliva en annan

än den som egentligen varit avsedd, är givetvis en omständighet, som manar

till varsamhet vid införandet av tvingande lagbud på förevarande område.

Lagändringar till ena partens förmån kunna, även örn desamma var för sig

synas nyttiga och önskvärda, likväl sammanlagt utgöra en sådan belastning

för den andra parten, att mindre gynnsamma verkningar därav kunna uppkomma.

Vad angår den sociala arrendelagstiftningen har från många håll

gjorts gällande, att arrendeutredningens förslag genom sina tvångsbestämmelser

till arrendatorernas förmån lade en alltför stor börda på jordägarna.

Det har befarats att många jordägare, hellre än att finna sig i en dylik ordning,

komme att avstå från att upplåta jord på arrende, ett resultat som

syntes innebära en nackdel jämviil för arrendatorsklassen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Den sålunda framförda kritiken förtjänar naturligen att uppmärksammas.

Även örn innehav under äganderätt icke minst från samhällets synpunkt

utgör den bästa besittningsformen, är det likväl av icke ringa betydelse att

vid sidan av de självägda jordbruken även arrendeställen finnas att tillgå.

För den som vill ägna sig åt jordbruk, oaktat egna kapitalresurser saknas, är

övertagandet av jord på arrende ofta den bästa att icke säga den enda lösningen.

Genom arrendeinstitutionen underlättas en viss cirkulation inom jordbrukarldassen.

Den obemedlade jordbruksarbetarens väg uppåt till ställningen

av självägande går merendels över arrendet. Även ungdomen från

jordbrukarhem går ofta denna väg fram till ställning av självägande. I betraktande

av dessa och andra omständigheter kan det näppeligen anses såsom

en uppgift för en reform att påskynda en fortgående avveckling av arrendesystemet.

Farhågor av det slag som nu berörts må väl giva anledning till en viss försiktighet

i fråga om upptagandet av tvingande bestämmelser i arrendelagstiftningen.

De böra däremot ej föranleda en negativ hållning inför varje

strävan att med lagstiftningens hjälp söka befrämja jordbruket å arrendeställena

och förbättra arrendatorernas ställning i ekonomiskt och socialt hänseende.

I vad mån införandet av tvingande bestämmelser utlöser en tendens

till avveckling av arrendesystemet är en fråga, som knappast kan på förhand

med säkerhet bedömas. Bleve en sådan tendens av jämförelsevis måttlig

styrka, kunde den givetvis icke vålla några märkbara olägenheter i de

avseenden som här förts på tal, därest nedgången i fråga örn arrendejordbruken

motsvarades av en uppgång beträffande de självägda jordbruken. Och

en dylik förskjutning i proportionen mellan de båda kategorierna av jordbruk

kan icke anses medföra enbart ogynnsamma verkningar. Här må hänvisas

därtill, att denna proportion för närvarande är synnerligen växlande

inom skilda delar av riket. Såsom exempel må nämnas, att medan i Östergötlands

län arrendejordbruken enligt 1932 års allmänna jordbruksräkning

utgjorde 49.8 procent av samtliga brukningsdelar omfattande minst två hektar

åker, motsvarande procentsiffra för Västerbottens län allenast var 4.6.

Hurudan proportionen bör vara för att kunna betraktas såsom den mest

önskvärda är en fråga, som det torde vara fruktlöst att söka besvara. I den

mån en tendens skulle framkomma att sammanföra för självständigt jordbruk

lämpade arrendegårdar med andra bärkraftiga brukningsdelar är detta

emellertid en icke önskvärd utveckling.

De olägenheter, som kunna tänkas vara förbundna med en nedgång i förekomsten

av arrendeställen, torde huvudsakligen vara av övergående natur.

De synas icke utgöra verkligt avgörande hinder mot en reform av arrendelagstiftningen

i avsedd riktning. Ä andra sidan måste givetvis undersökas,

i vad mån åtgärder kunna vidtagas i syfte att mildra dylika olägenheter.

Vad arrendeutredningen härutinnan föreslagit — och här avses särskilt

förköpsrätten samt den retroaktiva tillämpningen av optionsrätten —

har mött tämligen stark kritik i de avgivna yttrandena. Såsom jag längre

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 346.

45

fram får tillfälle att närmare utveckla torde vissa jämkningar i arrendeutredningens

förslag i dessa stycken vara av behovet påkallade. I princip

delar jag emellertid arrendeutredningens åsikt att en skärpt arrendelagstiftning

påkallar ingripanden av föreslagen art, åsyftande att motverka den befarade

tendensen till arrendesystemets avveckling.

Huruvida ur andra synpunkter än nu berörts arrendeutredningens förslag,

i vad angår den sociala arrendelagstiftningen, kan anses väl avvägt eller om

icke därigenom skulle å jordägaren läggas en alltför tung börda, är tydligen

en fråga, varom meningarna kunna vara delade. Såsom närmare framgår

av mitt ståndpunktstagande till de principiella frågor, vilka i det följande

skola var för sig behandlas, har jag med vissa jämkningar i stort sett funnit

arrendeutredningens förslag vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

I några stycken — såsom beträffande nybyggnadsskyldighet samt

kontroll över lagstiftningens efterlevnad — har det synts mig erforderligt att

i viss omfattning mildra de enligt arrendeutredningens förslag jordägaren

ålagda skyldigheterna. Av skäl, som komma att närmare utvecklas, har det

å andra sidan synts önskvärt, att de föreslagna särskilda bestämmelserna för

vissa jordbruksarrenden erhålla tillämpning jämväl med avseende å vissa

större arrendeställen under de ägarekategorier som med nämnda bestämmelser

avses. Här må endast framhållas, att det ur den allmänekonomiska synpunkten

att främja jordbrukets produktionskraft och höja jordens hävd och

kultur principiellt sett måste framstå lika angeläget att tillförsäkra skickliga

och intresserade brukare av större arrendegårdar en tryggare ställning som

innehavare av smärre arrendeställen. En icke obetydlig höjning av den s. k.

övre arealgränsen har därför föreslagits.

Arrendelagstiftningens omarbetning har även aktualiserat frågan om en

sammanslagning av den norrländska arrendelagen med nyttjanderättslagens

sociala arrendebestämmelser. Vad arrendeutredningen föreslagit i syfte att

åvägabringa en dylik större enhetlighet i lagstiftningen har med stor samstämmighet

tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Det är ock tydligt att sammanslagningen

medför bestämda fördelar ur synpunkten av reda och överskådlighet.

Då de viktigaste av de bestämmelser i norrländska arrendelagen,

vilka tillkommit med särskild hänsyn till förhållandena i norra Sverige, enligt

arrendeutredningens förslag avses skola upptagas i nyttjanderättslagen, ehuru

med bibehållen begränsning av deras geografiska tillämpningsområde, torde

från speciellt norrländsk synpunkt några betänkligheter mot förslaget ej behöva

möta.

En revision av arrendelagstiftningen synes böra medföra att de särskilda

författningar, som reglera förhållandena vid kronoarrenden och ecklesiastika

arrenden, underkastas en översyn i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse

med de ändrade stadgandena i arrendelagen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 46.

Arrendatorns besittningstid.

Gällande rätt.

Enligt allmänna arrendelagen skall arrendeavtal slutas på viss tid eller

ock för arrendatorns livstid; dock att där upplåtelsen angår fideikommiss,

boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver

sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är

icke arrendetiden bestämd på sätt nu sagts, skall avtalet anses ingånget för

en tid av fem år. Längsta arrendetiden är femtio år. Någon minimitid för

arrendeupplåtelser finnes ej stadgad i allmänna arrendelagen.

Däremot innehåller den sociala arrendelagstiftningen bestämmelser örn

minimitid. Denna utgör vid arrenden under bolag och med dem likställda

jordägare femton år och vid arrenden under fideikommiss tio år.

Dessa bestämmelser äga dock ej tillämpning med avseende å förlängning av

arrendeavtal. Om ett avtal varit gällande under den föreskrivna minimitiden,

kan det därefter förlängas för huru kort tid som helst.

Rätt för arrendator att påfordra förlängning av arrendeavtal, s. k. optionsrätt,

inrymmes allenast i de särskilda författningar som gälla för ecklesiastika

arrenden samt kronoarrenden. Enligt ecklesiastik boställsordning

skall arrendatorn eller, om han avlidit, hans änka och barn äga företrädesrätt

att ånyo arrendera lönebostället på de villkor som efter förslag av

pastoratet godkänts av boställsnämnden. Förutsättningarna för dylik optionsrätt

äro, att arrendatorn innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans

med återstående delen av arrendetiden uppgår till sju år, samt att

han väl brukat lönebostället. Har arrendatorn icke inom en månad, efter

det pastoratet hembjudit honom arrendet på fastställda villkor, övertagit

detsamma, anses optionsrätten förfallen; arrendatorn är dock icke skyldig

att i anledning av gjort hembud träffa sitt val förrän nio månader före

arrendetidens utgång.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen understrukit vikten av att för

arrendatorerna beredes en mera tryggad och varaktig besittningsrätt än som

följer av nuvarande lagbestämmelser. Emellertid har utredningen funnit

önskemålet härom icke kunna vinnas genom en enhetlig reglering. I betraktande

av att många arrendeupplåtelser betingas av tillfälliga orsaker, har utredningen

icke funnit lämpligt att i allmänna arrendelagen införa någon

bestämmelse om minimiarrendetid. Undersökningen har i stället inriktats

på frågan i vad mån de arrenden av permanent karaktär, vilka för närvarande

lyda under allmänna arrendelagen, borde bliva föremål för en speciell

reglering, åsyftande att tillförsäkra arrendatorerna en mera varaktig

besittning. Under hänvisning till att särskilda regler redan nu äro gällande

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

47

för ecklesiastika arrenden samt kronoarrenden och att någon skärpt reglering

i förevarande hänseende icke lämpligen syntes böra genomföras med

avseende å kommunernas arrendeupplåtelser, vilka mycket ofta vore av tillfällig

karaktär, har arrendeutredningen funnit den föreliggande frågan närmast

angå den grupp av arrenden, som avse fastigheter i de under enskild

ägo befintliga jordkomplexen av godstyp. Enligt arrendeutredningens mening

gåve det förebragta utredningsmaterialet belägg för önskvärdheten och

behövligheten av en minimitidsreglering för sistnämnda grupp av arrenden.

Med denna har även synts böra likställas arrenden under stiftelser eller

ideella föreningar, och detta oavsett, huruvida dylika arrenden avse fastigheter

i godskomplex eller icke.

Den åsyftade minimitidsregleringen för ifrågakomna grupper av arrenden

har i förslaget ernåtts, genom att dessa arrenden indragits under den sociala

arrendelagstiftningen. Då det emellertid funnits lämpligt att bibehålla den

begränsning av nämnda lagstiftning, som innefattas i kravet på en maximiareal

av tjugufem hektar odlad jord, ha enligt förslaget de större arrendena

fått förbliva under den allmänna arrendelagen, varigenom de sålunda fritagits

från minimitidsreglering.

Inom den sociala arrendelagstiftningen har arrendeutredningen föreslagit

en vittgående omläggning, innebärande att den nuvarade femtonåriga minimitiden

skall utbytas mot ett system med femårig minimitid i förening med

optionsrätt. Denna nya ordning avses skola vinna tillämpning, icke blott med

avseende å arrenden under bolag och med dem likställda jordägare, utan

även beträffande arrenden under fideikommiss samt beträffande de arrenden,

vilka enligt vad ovan nämnts skulle komma att överflyttas från den

allmänna arrendelagen. Emellertid avses de föreslagna reglerna ej skola

gälla, om med upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande

arbetskraft för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen

avser sadan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt

arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin

huvudsakliga bärgning. Dylika smärre arbetararrenden skulle i fråga om besittningstiden

komma att likställas med arrenden under allmänna arrendelagen.

Den av arrendeutredningen föreslagna regleringen innehåller i huvudsak

följande. Arrendeupplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Vid utgången

av sådant arrende skall arrendatorn i regel äga rätt till nytt arrende

för en tid av fem år, och sådan optionsrätt får ånyo utövas vid utgången

av vart femte år. Emellertid kan optionsrätten bringas att förfalla, om arrendatorn

i avsevärd mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, örn

jordägaren avser att själv bruka fastigheten eller örn det eljest på grund av

särskilda förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men,

alt arrendatorn kvarsitler å fastigheten. -— Optionsrätten skall enligt förslaget

inträda automatiskt. Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende,

aligger det honom alt senast tio månader före arrendetidens utgång giva det

jordägaren tillkänna på sätt örn uppsägning är stadgat. Sker ej tillkänna
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

givande inom sagda tid, blir arrendatorn för sin del bunden av nytt arrende

på de villkor, som kunna bliva bestämda. Förmenar jordägaren, att arrendatorn

ej äger optionsrätt på grund av omständighet som ovan nämnts, åligger

det honom att instämma talan senast åtta månader före arrendetidens utgång.

— Enligt förslaget står det kontrahenterna fritt att vid varje arrendeperiods

utgång påkalla den reglering av arrendevillkoren, som efter förhållandena

kan vara skälig. Härvid skall förfaras på så sätt, att ändringsyrkandet

tillkännagives för motparten senast åtta månader före arrendetidens

utgång. Där ej överenskommelse kan ernås, skall frågan om ändring i arrendevillkoren

avgöras av skiljemän. Beträffande sådant ärende skola bestämmelserna

i lagen örn skiljemän äga motsvarande tillämpning. I fråga

om skyldighet att gälda ersättning till skiljemännen föreslås dock den regeln,

att sådan skyldighet ej må i vidare mån än beträffande halva ersättningen

kunna åläggas arrendatorn, utan så är att han uppenbarligen påkallat

förfarandet utan skäl. Där arrendeavtalet ej föreskriver till vilket antal och

på vad sätt skiljemännen böra utses, skola enligt förslaget ledamöterna i den

jordbrukskommission, inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

vara skiljemän.

Till motivering av sitt förslag har arrendeutredningen anfört bland annat

följande:

Det hade tidigare från skilda håll gjorts gällande, att en första upplåtelsetid

om femton år icke för de arrenden varom här vore fråga vore tillräckligt lång

för att bereda arrendatorn den eftersträvade tryggheten och självständigheten,

en brist som skulle vara särskilt framträdande, i den mån det gällde att i

större grad stimulera arrendatorns villighet att företaga nyodlingsarbeten å

den arrenderade fastigheten. Det hade framhållits att den första upplåtelsetiden

borde i görligaste mån motsvara den period av arrendatorns livstid, varunder

han i normala fall besutte full arbetsförmåga. Och man hade från

denna utgångspunkt kommit därhän, att man ansett minimitiden böra utsträckas

ända till trettio år. Den uppfattning som sålunda kommit till synes

torde ha ett berättigande såtillvida, att det knappast kunde anses tillfredsställande

att en arrendator, såsom nu vore fallet, efter förloppet av femton år

skulle sakna varje rättslig garanti att fortfarande få bruka den till honom

upplåtna jorden. Även örn den nuvarande minimitidsregleringen kompletterades

med föreskrift örn minimitid vid förnyad upplåtelse, kunde en dylik

anordning likväl icke undanröja det osäkerhetstillstånd för arrendatorn, som

inställde sig när arrendeperioden lede mot sitt slut och som kännetecknades

därav, att arrendatorn ej kunde utgå från att den lega, som komme att avfordras

honom vid ny upplåtelse, bleve sådan att han rimligen kunde kvarstanna

såsom arrendator.

Vad sålunda anförts vore emellertid icke avgörande för frågan, huruvida

en mera tryggad och varaktig besittning lämpligen skulle kunna beredas arrendatorn

genom utsträckning av minimitiden för upplåtelsen. Det borde i

detta sammanhang icke frånses, att redan en minimitid av femton år visat

sig kunna medföra praktiska svårigheter av skilda slag. Den pålade jordägaren

risken att för en avsevärd tidrymd vara bunden vid en arrendator,

som måhända icke visade sig skickad att driva jordbruket på ett sätt som

motsvarade jordägarens befogade önskemål. Om det därjämte vore avsett att

arrendatorn skulle ägna sig åt arbete för jordägarens räkning, tillkomme

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr -340

49

ytterligare den risken, att arrendatorn funnes sakna de kvalifikationer som

dylikt arbete nödvändiggjorde. Att arrendeavtal så ofta stöde i faktiskt eller

rättsligt samband med arbetsavtal vore överhuvudtaget ägnat att försvåra

uppställandet av en längre minimitid för arrendeupplåtelse. När jordägarens

intresse av att hålla arrendeställen väsentligen vore inriktat på att därigenom

bekomma arbetskraft för sitt skogsbruk eller jordbruk, kunde en alltför snäv

begränsning av jordägarens möjlighet att förfoga över fastigheterna föranleda

honom att söka tillgodose behovet av arbetskraft genom anlitande av andra

metoder än arrendeupplåtelse. Vunnen erfarenhet syntes ock ådagalägga, att

den femtonåriga minimitiden varit en bidragande orsak till den för arrendatorerna

mindre gynnsamma utveckling, som här och var kommit till synes i

bristande villighet från jordägarnas sida att garantera arbetstillfällen för

arrendatorerna och i en tendens hos jordägarna att vilja helt avveckla arrendesystemet.

I detta sammanhang kunde även erinras örn de önskemål som framställts

därom, att lagen borde anvisa en utväg för vardera kontrahenten att under

löpande arrendeperiod framtvinga sådan reglering av arrendeavgiften, som

kunde finnas påkallad med hänsyn till inträffade konjunkturförändringar.

Då gällande lag -— bortsett från det speciella fallet att missväxt inträffade -—

icke inrymde någon sådan rätt att framtvinga reglering, medförde tydligen

det långfristiga avtalet en icke oväsentlig risk, att logan komme att stå i missförhållande

till arrenderättens verkliga värde. Väl syntes denna risk för arrendatorns

vidkommande vara i viss mån mildrad därigenom, att han vid

utgången av vart femte år hade rätt att uppsäga arrendet. En dylik uppsägningsrätt

torde emellertid sällan utgöra något effektivt hjälpmedel för en

arrendator, som önskade hävda sitt intresse av att fortfarande få bruka

fastigheten mot en skälig lega. Om ett starkt prisfall drabbade jordbrukets

produkter, komme den arrendator som förbundit sig att erlägga fast arrendeavgift

i penningar merendels i det svåra valet att antingen gälda en efter förhållandena

oskäligt hög lega eller att lämna arrendet. Den med minimitidsregleringen

åsyftade varaktigheten och tryggheten i besittningen kunde under

.sådana omständigheter bliva illusorisk.

Örn .sålunda en anordning, varigenom arrendeavgiften kunde regleras under

löpande arrendeperiod, ur liera synpunkter tedde sig önskvärd såsom komplement

till en bestämmelse örn femtonårig minimitid och givetvis skulle vara

än mera behövlig, för den händelse minimitiden utsträcktes, vore det å andra

sidan uppenbart att en sådan anordning, hur densamma än närmare utformades,

måste bliva förbunden med betydande vanskligheter. Att den innebure

ett starkt avsteg från avtalsfrihetens princip finge visserligen icke, med

hänsyn till de intressen sorn den sociala arrendelagstiftningen avsåge att

skydda, i och för sig tillmätas någon avgörande betydelse. Men tydligt vore,

att anordningen skulle giva upphov till en betänklig osäkerhet i förhållandet

mellan jordägare och arrendator. Ingendera kontrahenten skulle känna sig

trygg, att han icke när sorn helst under arrendetiden och måhända av oberättigad

anledning utsattes för motpartens krav på reglering av tegan. Det

vore sålunda fara värt att anordningen gåre upphov till slitningar mellan

kontrahenterna och även till talrika rättstvister, vilkas lösande genom domstol,

skiljemän eller något för ändamålet tillskapat organ bleve en besvärlig och

måhända dyrbar procedur.

Då det enligt vad nu anförts å ena sidan förelåge ett behov av att logan

utan alltför lång tidsutdräkt anpassades efter de växlande förhållandena, men

detta behov å andra sidan icke syntes lämpligen kunna tillgodoses på det

sätt, att envar av kontrahenterna berättigades att oberoende av den avtalade

[lilläng till riksdagens protokoll 104.1. 1 sunil. Nr Sid.

4

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

arrendetidens utgång påkalla ändring i den överenskomna legan, torde med

fog kunna betvivlas, att föreskrivandet av långa minimitider vore den bästa

vägen, när man ville tillförsäkra arrendatorerna förmånen av varaktig och

tryggad besittning. Uppmärksamheten syntes fastmera böra inriktas på möjligheten

att bereda arrendatorn en viss rättslig garanti, att han vid den avtalade

upplåtelsetidens utgång kunde erhålla nytt arrende emot den lega som

efter dåvarande förhållanden finge anses skälig. Sådan garanti syntes ej

kunna vinnas genom införande av ett medlingsinstitut av det slag, som blivit

ifrågasatt av andra lagutskottet vid 1936 års riksdag. Så länge det icke vore

avsett att kontrahenterna skulle vara bundna av vad de utsedda medlarna

funne skäligt, torde en arrendator, som hade anledning att betvivla jordägarens

villighet att medgiva honom nytt arrende på rimliga villkor, näppeligen

kunna utgå från att legan kommc att bestämmas till belopp varmed

arrendatorn kunde åtnöjas.

Med en lagbestämmelse av innehåll att arrendatorn skulle äga rätt till nytt

arrende vore ej heller mycket vunnet, därest lagen samtidigt medgåve jordägaren

oinskränkt frihet att fastställa arrendeavgiften för den nya perioden.

Den betydelse, som legans storlek uppenbarligen hade med avseende å arrendatorns

möjlighet att kvarstanna å fastigheten, torde i själva verket hindra

varje försök att utan tillgång till tvångsingripande i legans bestämmande trygga

arrendatorns besittning vid arrendeperiodens utgång. Därest man sålunda

genom lagstiftningens hjälp ville göra besittningstiden längre än den avtalade

arrendeperioden, torde det bliva erforderligt att möjliggöra arrendevillkorens

bestämmande genom något opartiskt organ.

Syftet med optionsrätten vore att tillförsäkra arrendatorn besittning under

längre tid än som skulle kunna föreskrivas såsom minimitid för en arrendeupplåtelse.

En viktig fråga vore naturligen, hur långt man i detta hänseende

borde gå. Visserligen kunde det ej vara påkallat att angiva en viss tidslängd,

såsom motsvarande det behov vilket här ansåges tarva beaktande. Ur allmän

synpunkt torde det nämligen i och för sig vara önskvärt, att en till tiden

obegränsad besittning möjliggjordes för envar, som ägnade sig åt jordens

brukande och innehade de för sådant arbete nödiga egenskaperna. Detta i

sakens natur liggande önskemål kunde emellertid, när brukaren vore en

arrendator, tänkas komma i konflikt med jordägarens intresse av att kunna

disponera över jorden. Frågan gällde sålunda närmast, i vad mån den möjlighet

till successiv förlängning av arrendet, som optionsrätten erbjöde, borde

av hänsyn till jordäganderätten underkastas begränsning sålunda, att optionsrätt

icke skulle få utövas, sedan arrendatorn innehaft fastigheten under

viss tid.

Vid bedömande av denna fråga torde böra ihågkommas, att optionsrätten

icke skulle vinna tillämpning vid andra arrenden än sådana som vöre av

permanent karaktär. Ej heller avsåges att optionsrätten skulle utgöra något

hinder för jordägaren — vare sig denne själv upplåtit arrendet eller efter

upplåtelsen förvärvat äganderätt till fastigheten -— att för egen del övertaga

jordens brukande. Vid sådant förhållande syntes optionsrättens inverkan på

jordägarens förfoganderätt vara väsentligen begränsad därtill, att jordägaren

icke, så länge optionsrätten bestode, kunde fritt utarrendera jorden till den,

som eventuellt skulle vara villig att betala högre arrende än vad som kunde

påräknas bliva bestämt genom skiljenämnd. Att denna omständighet i händelse

av fastighetens utbjudande till försäljning skulle kunna verka i viss

mån nedpressande på eventuella köpeanbud, borde tydligen ej heller lämnas

ur räkningen. För sin del hade arrendeutredningen emellertid icke kunnat

finna att jordägarens intresse av att kunna fritt betinga sig största möjliga

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

51

fördel vid affärstransaktioner med avseende å fastigheten ur allmän synpunkt

kunde tillmätas sådan vikt, att önskemålet örn besittningens tryggande för

den, som brukade jorden, av hänsyn därtill borde stå tillbaka. Att optionsrätten

efter förloppet av viss tid skulle behöva avbrytas enbart därför, att

jordägaren skulle bliva i tillfälle att fritt tillvarataga eventuella vinstmöjligheter,

syntes näppeligen påkallat. Man torde för övrigt kunna utgå därifrån,

att även örn optionsrätten icke underkastades tidsbegränsning, besittningsförhållandet

likväl i många fall korame att avbrytas. En jordägare torde sålunda

icke komma att sakna tillfällen, då han stöde fullständigt fri med avseende

å möjligheten att draga fördel av eventuellt förekommande jordvärdestegring.

Även om jordägaren i fråga örn valet av arrendator icke kunde påräkna

samma frihet som han för närvarande åtnjöte vid utgången av en arrendeperiod,

erbjöde dock förslaget jordägaren den fördelen att han, i sådana fall

där en verkligt befogad anledning till ombyte av arrendator förelåge utan att

dock arrenderätten förverkats, redan efter fem år kunde framtvinga arrendatorns

skiljande från fastigheten. I betraktande härav kunde med fog göras

gällande, att det föreslagna systemet i stort sett medförde mindre risker i

förevarande hänseenden än vad fallet vore med den nuvarande femtonåriga

minimitiden. Vad beträffade de olägenheter, som kunde tänkas uppkomma på

det sätt, att en jordägare i något fall nödgades att flera arrendeperioder i följd

behålla en arrendator, som han måhända icke vid fritt val hade velat acceptera,

syntes det knappast antagligt, att dessa i praktiken skulle bliva av någon

märkbar betydelse. Arrendeutredningen hade för sin del icke i nu berörda

omständigheter trott sig finna något avgörande skäl att föreslå optionsrättens

upphörande efter förloppet av ett visst antal år.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har avstyrkt införandet

av optionsrätt för sociala arrenden. I stället har han förordat bibehållande

av den femtonåriga minimiarrendetiden samt upptagande av en regel

därom att arrende, som varit gällande femton år, icke skulle få förlängas

på kortare tid än fem år. Till stöd för denna ståndpunkt har reservanten

anfört bland annat följande:

Den föreslagna optionsrätten, som skulle kunna gå i arv till arrendatorns

efterlevande i obegränsad tid, komme att ligga såsom ett evighetsservitut å

fastigheten. Genomfördes bestämmelser av denna art, kvarstode föga av

jordäganderätten till den utarrenderade jorden. Arrendatorn och hans efterkommande

besutte denna för all tid oell disponerade densamma efter eget

och jordbrukskommissionens bestämmande. Jordägarens befattningstagande

med fastigheten inskränktes till att bygga och underhålla husen samt att

betala arrendatorn ersättning för de förbättringar denne eventuellt genomförde.

Under dessa förutsättningar hade man att förvänta, att jordägaren i verkligheten

ofta komme att bringas i det läge, alt han vore villig att betala penningar

för att kunna återfå rådigheten över sin fastighet och bli av med en

arrendator, som förstode att gentemot honom utnyttja de möjligheter som lagen

skänkte. Ett frivilligt frånträdande av aiTendet komme säkerligen att

bli ett handelsobjekt, för vilket snabbt en viss taxa komme att utbilda sig

i praxis. Lagstiftningens komplex av ekonomiska förmåner för arrendatorn

måste representera eif påtagligt ekonomiskt värde, som arrendatorerna säkerligen

ej komme att försumma att evalvera i penningar. När arrendet

bleve en handelsvara mellan jordägaren och arrendatorn, komme det givetvis

även att få ett handelsvärde i öppna marknaden mellan arrendespekulanter

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 3J6.

eller kanske rättare spekulanter i arrendelagstiftningens förmåner. Då arrendeavtalen

finge ett fristående handelsvärde. ett slags goodwill, som kunde

köpas och säljas, så innebure detta, att själva fastighetens värde i samma

mån urholkades. Nämnda goodwillvärde uppstode genom att nyttjanderätten

ansåges ekonomiskt mycket förmånlig. I motsvarande mån måste då fastighetens

avkastning för den som upplåtit nvttjanderätten sjunka. Detta

medförde ett sänkt fastighetsvärde. Den föreslagna lagstiftningens verkliga

innebörd vöre sålunda en förtäckt expropriation av viss del av den utarrenderade

jordens handelsvärde till förmån för arrendatorsklassen.

Av de i förslaget upptagna grunderna för optionsrättens förfallande vore

det blott en, som komme att visa sig vara av reellt värde, nämligen att jordägaren

själv ville bruka fastigheten. Emellertid kunde de flesta ej använda

denna utväg. De som utarrenderade jord gjorde detta vanligen just därför,

att de av en eller annan anledning vore förhindrade att bruka jorden själva.

De båda övriga grunderna för optionsrättens förfallande vore enligt reservantens

mening tämligen värdelösa. Det vore ytterst vanskligt att få en arrendator

avlägsnad, även örn rena förverkandeskäl förelåge. Utan att vanliävdsgränsen

överskredes, kunde en egendom långsamt svältas ut, så att den

efter hand bleve allt mer värdelös. Reservanten vore övertygad örn att det i

ett dylikt fall aldrig bleve möjligt att få en arrendator avlägsnad enligt 53 § i

förslaget, utan jordägaren torde få stillatigande bevittna förhållandet arrendeperiod

efter arrendeperiod. Lika svårt komme det att i en mängd fall bli

för en jordägare att vid domstol bevisa, att det för honom medförde synnerligt

men att arrendatorn kvarsutte å fastigheten. Reservanten betvivlade

att exempelvis en sådan omständighet, som att djupgående ovänskap

rådde mellan jordägaren eller hans familjemedlemmar och arrendatorn

eller dennes familjemedlemmar, komme att anses som grund för optionsrättens

förfallande. Jordägaren finge nog i dylikt fall för livstid finna sig i

den ofrid och vantrevnad, som det nära grannskapet med fientligt sinnade

personer alltid måste innebära. Slutligen borde framhållas, att det enligt

vårt folks uppfattning och vanor måste te sig synnerligen osympatiskt, att

en jordägare måste processa vid domstol för att få rätt att vid en arrendeperiods

utgång taga egen jord under eget bruk. Utredningen hade här i sina

ensidiga strävanden kommit långt vid sidan av gammal svensk rättsuppfattning.

Reservanten hade övervägt, örn det skulle kunna vara ändamålsenligt med

en optionsrätt utövad en eller ett par gånger, så att man därigenom komme

upp till en något så när lång, tryggad brukningsrätt. För ernående av detta

syfte syntes det emellertid vara bättre med en tämligen lång minimiarrendetid,

till vilken borde kunna anknytas en av jordbrukskommissionerna utövad,

frivilligt påkallad rådgivande och medlande verksamhet, som skulle ha till

syfte att ena parterna örn villkoren för arrendeförhållandets bestånd. Optionsrätten

måste alltid medföra stridigheter mellan parterna. Därjämte ledde

den förr eller senare till ett ingripande i avtalsfriheten genom statligt organ.

Reservanten avstyrkte därför optionsrätt i varje form.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har tillstyrkts eller i själva

principfrågan lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands och örebro län, Södermanlands

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, hushållningssällskapets

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

53

förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i Gotlands län, egnahemsnämnden

i Blekinge län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden

i Kristianstads län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott och

egnahemsnämnderna i Hallands och örebro län, jordbrukskommissionerna i

Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands

och Norrbottens län, Svenska lantarbetareförbundet, Svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Riksförbundet landsbygdens

folk.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt jordbrukskommissionen

och länsstyrelsen i samma län anse att optionsrätt ej bör införas,

såvitt angår arrenden under enskilda jordägare.

En begränsning av den föreslagna optionsrätten till att avse ett visst antal

arrendeperioder — med en sammanlagd tidslängd av exempelvis femton

år — förordas av egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands,

Kopparbergs, Gävleborgs och Jämtlands län, Södermanlands läns

egnahemsnämnd, Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och egnahemsnämnd, Gävleborgs läns husållningssällskaps förvaltningsutskott

och egnahemsnämnd, Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och egnahemsnämnd ävensom jordbrukskommissionerna i Östergötlands

och Gävleborgs län samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnd

— till vilka länsstyrelsen i samma län i huvudsak ansluter sig —

framställa väsentliga erinringar mot förslagets utformning och anföra betänkligheter

mot att legan skall kunna tvångsvis fastställas av andra än parterna.

Jordbrukskommissionerna i Värmlands och Jämtlands län, vilka begränsat

sina yttranden till att avse allenast vissa delar av lagförslaget, synas ej

ha upptagit frågan om optionsrätt till bedömande.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha avstyrkt förslaget i

förevarande del eller anfört sådana allmänna betänkligheter mot förslaget i

dess helhet, att de måste antagas motsätta sig införandet av optionsrätt av

föreslagen karaktär. Denna ståndpunkt företrädes av tio länsstyrelser, sexton

förvaltningsutskott, tretton egnahemsnämnder och elva jordbrukskommissioner.

Bland de avstyrkande märkas även lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen,

Sveriges skogsägareförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen samt fideikommisskommitterade.

överjägmästarna och domänintendenterna ha med

få undantag likaledes ställt sig avvisande.

Såsom skäl för avstyrkande har ofta åberopats, att något behov ej förelåge

att införa en besittningsrätt av den typ förslaget avsåge. Sålunda har

Svenska lantarbetsgivareföreningen anfört följande:

I betraktande av optionsrättens betänkliga konsekvenser kunde dess genomförande

försvaras endast under förutsättning att arrendatorernas behov

av sadant stöd vore synnerligen framträdande. Enligt föreningens mening

vore så alls icke fallet. Man torde till och med kunna säga, att det hos

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

arrendatorerna överhuvud ej förelåge något skäligen grundat behov av sådan

optionsrätt som den föreslagna. I stort sett bomme frågan om arrendatorernas

nyttjanderätt att kunna ordnas förträffligt utan något lagstadgande.

Erfarenheten hittills hade också visat att arrendatorerna mångenstädes

suttit kvar på arrendegårdarna, son efter far i många släktled. Saken

vore mycket enkel. En driftig och skötsam arrendator vore så värdefull för

jordägaren att han icke berövades sitt torp utan tungt vägande skäl från

jordägarens sida. Han sutte kvar på sitt ställe lika tryggt, som om han

skyddades av lagregler.

ben föreslagna optionsrätten vore emellertid avsedd att skydda icke endast

driftiga och skötsamma arrendatorer utan även den sämre delen, blott

de ej gjorde sig skyldiga till mera avsevärda försummelser. Optionsrätten

bomme att få reell betydelse egentligen endast för sådana arrendatorer,

som vore mindre skötsamma, driftiga och dugliga eller som eljest hade sådana

egenskaper att deras kvarblivande å arrendestället ej vore önskvärt.

Bevarandet av dylika arrendatorer besittningsrätt till arrendejorden kunde

knappast vara motiv nog för en så drastisk lagstiftning som den föreslagna.

Att en arrendator, som misskött sig i ena eller andra hänseendet, ej borde

kunna påräkna en fortsatt okvald besittning för evärdliga tider, torde knappast

kunna stöta rättskänslan eller innebära någon kränkning av skäliglieten.

Fideikommisskommitterade ha anfört följande:

Kommitterade ville med all kraft framhålla, att även full avtalsfrihet beträffande

arrendetiden näppeligen innebure någon reell om än kanske formell

otrygghet för arrendatorerna. Tillgången på goda och dugande arrendatorer

vore förvisso betydligt mindre än efterfrågan. Läget inom lantbruket

vore numera sådant, att allvarliga svårigheter ofta uppstode för jordägarna

att erhålla skickliga jordbrukare till arrendatorer. För att erhålla en

dugande arrendator torde jordägaren taga de största hänsyn till dennes önskemål,

och det torde knappast kunna inträffa att en jordägare frivilligt

släppte ifrån sig en god brukare av sin jord. Den föreslagna lagfästa besittningsrätten

bomme därför i realiteten förnämligast att innebära, att jordägarna

betoges möjligheten att uppsäga mindre dugande eller eljest olämpliga

brukare samt att arrendet på grund av sin ouppsägbarliet från jordägarens

sida erhölle ett slags goodwill till arrendatorns förmån, som kunde utnyttjas

i spekulationssyfte. Optionsrätten bleve sålunda för de goda arrendatorerna

en förmån på papperet men för de dåliga eller olämpliga arrendatorerna

en maktposition, som kunde utnyttjas mot jordägaren.

Emot den föreslagna optionsrätten har anförts, att densamma komme att

innebära ett alltför långt gående ingrepp i jordägarens rätt att förfoga över

sin egendom. Sålunda bär Svenska lantarbetsgivareföreningen framhållit,

att en betydande del av de förmåner, som innefattades i äganderätten, enligt

förslaget komme att överflyttas från jordägaren till arrendatorn. Föreningen

har härvid yttrat följande:

Äganderätten kännetecknades i huvudsak av ägarens rättighet att själv

besitta och fritt nyttja det ägda, sälja det och därvid tillgodogöra sig köpeskillingen

samt att i arv överlämna vad han ägde till efterkommande. Enligt

de föreslagna bestämmelserna tillerkändes arrendatorn i stort sett just

dessa rättigheter. Han skulle som regel, även mot jordägarens önskan, kunna

sitta kvar på egendomen under hela sin livstid, och när han avlidit skulle

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

55

hans efterlevande ärva besittningsrätten efter honom. Arrendatorn skulle

vidare äga en i det närmaste lika fri nyttjanderätt till jorden som den vilken

innefattades i äganderätten. Visserligen kunde arrendatorn ej sälja arrendegården,

något som för övrigt ej heller jordägaren skidle lia fri rätt

till, men intet hindrade arrendatorn att till jordägaren avyttra det faktiska

och reellt betydande värde, som hans besittnings- och nyttjanderätt innefattade.

Arrendatorn skulle dessutom ha rätt till en förmån, som jordägaren

sannolikt ej kunnat förskaffa sig, örn han själv haft att bruka jorden,

nämligen att lid efter annan, då behov därav uppstode, få egendomen nyeller

ombyggd samt att erhålla ersättning för de markförbättringar, som

han till sin egen och sina efterkommandes nytta genomförde. Och slutligen

skulle arrendatorn vid fastighetens försäljning äga laglig rätt att förvärva

även den formella äganderätten. Vad som kvarstode av den ursprungliga

äganderätten, sedan densamma berövats så betydelsefulla delar av sitt innehåll,

torde inte vara särskilt mycket värt. Jordägaren skulle visserligen ha

rätt till arrendeavgift. Den förmån för jordägaren, som läge häri, torde

emellertid endast undantagvis komma att motsvara värdet av arrendatorns

förmåner enligt lagförslaget, allra helst som arrendeavgiften skulle fastställas

genom ingripande av offentlig myndighet eller eljest tredje man. En

framtvungen förnyelse av byggnadsbeståndet å arrendegården kunde betyda

en kostnadsutgift för jordägaren, som vore större än gårdens hela taxeringsvärde

och som näppeligen bomme att kunna förräntas och på rimlig tid

amorteras genom arrendeavgiften.

Det vore alldeles påtagligt att, örn förslaget genomfördes, äganderätten

till arrendejord under de sociala bestämmelserna så långt ifrån att kunna

anses som en rätt i stället bomme att få jämställas med bördan av en allmän

skatt eller tunga. Jordägarna komme i regel att åsamkas utgifter för

arrendejorden i stället för inkomster av densamma. Det funnes ingen anledning

antaga att jordbruket någonsin och i vart fall icke under nuvarande

förhållanden skulle kunna bära en sådan börda. Därtill komme att jordägarens

möjligheter att genom försäljning av arrendejorden befria sig från

utgifter för densamma enligt förslaget skulle beskäras.

Fideikommisskommitterade lia i detta hänseende yttrat följande:

De inskränkningar i den fria avtalsrätten, som arrendeutredningen föreslagit

i fråga örn de sociala arrendena, måste betecknas såsom synnerligen

vittgående samt ägnade att i viktiga hänseenden helt eliminera jordägarens

rådighet över sin fastighet. Jordägaren bleve på egen och sin efterkommandes

livstid bunden vid den arrendator han en gång råkat antaga, denne kunde

sedan visa sig vara lämplig samt möjlig att samarbeta med eller icke.

Och vad mera vöre, grunderna för samarbetet med denne arrendator kunde

jordägaren i ingen mån själv bestämma; de fastställdes av utomstående organ,

i regel en statlig myndighet, som torde finna det som en tjänsteplikt att i

första hand bevaka arrendatorns intressen. Arrendeupplåtelsen hade därmed

upphört att vara ett privaträttsligt avtal mellan två parter samt hade

förvandlats till en arrendatorns ständiga besittningsrätt av fastigheten på

villkor, som läge utanför ägarens beslutanderätt. En dylik ordning innebure

en djupgående inskränkning i äganderätten, som måste avsevärt sänka

dennas värde. Förslaget innebure realiter en expropriation utan vederlag

lill jordägaren av en del av fastighetsvärdet till arrendatorernas förmån.

Från åtskilliga håll bär framhävts, att optionsrätten skulle kunna medföra

svårigheter för jordägaren att få en mindre lämplig arrendator skild

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

från arrendet. Sålunda har Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrat följande:
De

i förslaget anvisade möjligheterna för jordägaren att bli löst från vidare

förbindelse med arrendatorn hade icke alls den vida betydelse, som

arrendeutredningen velat göra gällande. Föreskriften om jordägarens rätt

att återtaga fastigheten till eget brukande kunde visserligen ej frånkännas

betydelse, ehuru förslaget uppställt det olämpliga och onödiga kravet att

jordägaren för att återfå fastigheten skulle instämma arrendatorn till domstol.

Vad beträffade övriga skäl till optionsrättens förverkande torde dessa

endast undantagsvis komma att äga något praktiskt värde. Liksom enligt

vunnen erfarenhet en jordbrukare i allmänhet vore ytterst ovillig att genom

hänvändelse till domstol få sin rätt gentemot lantarbetarna fastställd, komme

en jordägare säkerligen att vara obenägen att processa med sina arrendatorer.

Detta bleve fallet desto mera, som en jordägare i allmänhet hade

ganska små utsikter att förebringa av domstolen godtagbar bindande bevisning

för att arrendatorn i erforderlig mån eftersatt sina förpliktelser eller

att arrendatorns kvarsittande å fastigheten medförde synnerligt men för

jordägaren.

Fideikommisskommitterade ha yttrat:

Att inför domstol styrka, att en arrendator eftersatte sina förpliktelser i

annat hänseende, än som omtalades i 36 §, vore ofta vanskligt. En smygande

vanskötsel av ett jordbruk vöre svår att så fixera i expertutlåtanden,

att ett fällande domstolsutslag kunde byggas därpå; likaså torde det stundom

bliva svårt för jordägaren att leda i bevis, att arrendatorns kvarsittande

vållade jordägaren synnerligt men. Här kunde rent personliga förhållanden

spela in, som för domstolen tedde sig som betydelselösa misshälligheter

men som för jordägaren skapade en bestående vantrevnad. Kommittén

trodde sålunda för sin del icke på den praktiska användbarheten för

jordägarens vidkommande av bestämmelserna i 53 §. De äventyrliga verkningarna

av optionsrätten måste därför komma att göra sig gällande med

full kraft.

Sveriges skogsägare!örbund har anfört:

Förbundet ville framhålla, att en arrendator av många anledningar kunde

anses vara mindre lämplig, även örn han icke gjort sig skyldig till sådana

förseelser, som föranledde kontraktets förverkande. Han kunde vanvårda

fastigheten utan att direkt vanhävd kunde visas föreligga; han kunde vara

ovillig att fullgöra åt jordägaren utfästa arbetsprestationer utan att direkt

vägran vöre för handen; hans personliga uppträdande gent emot jordägaren

eller grannarna i orten kunde vara sådant, att hans kvarstannande måste

betecknas såsom mindre önskvärt. Det vöre icke förenat med rättvisa och

billighet, att jordägaren av lagstiftningen förhindrades att vid utgången av

en arrendeperiod avlägsna en sådan arrendator från fastigheten.

Beträffande de i förslaget anvisade möjligheterna att få optionsrätten

bruten ville förbundet uttala, att dessa utvägar i det praktiska livet icke

vore tillämpliga. Jordägarna vore icke villiga att i nämnda syfte öppna

rättegång. De hade även en livlig erfarenhet av de svårigheter som mötte,

örn det gällde att i extraordinär ordning få en arrendator avlägsnad Saken

föranledde vanligen en upphetsad polemik i ortspressen och kunde föranleda

blockadhot gentemot jordägarens skogsarbeten m. m. Det vöre därför praktiskt

taget uteslutet att avlägsna en olämplig arrendator i annan ordning

än att vägra förnyandet av ett utlupet avtal. Jordägarna borde icke oå nu

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl., Maj:ts proposition nr 346.

57

föreslaget sätt förvägras att vid behov använda denna utväg. Deras möjligheter

att rätt förvalta sina fastigheter bleve eljest väsentligen nedsatta.

Bristen på goda arrendatorer vore en fullgod garanti mot alt jordägarna i

oträngt mål sökte avlägsna personer, som icke befunnits direkt olämpliga.

Såsom en anmärkning mot optionsrätten har även framförts, att densamma

nödvändiggjorde tvångsingripande i legans bestämmande. Sveriges

Skogsägare förbund har härom anfört följande:

Förbundet finge inlägga en gensaga mot förslaget att arrendevillkoren vid

optionsrättens utövande skulle fastställas av skiljemän eller jordbrukskommission,

därest parterna ej själva kunde enas örn sagda villkor. Det kunde

ju visserligen sägas, att optionsrätten med nödvändighet krävde arrendevillkorens

slutliga fastställande av utomstående organ, enär jordägaren eljest

skulle kunna göra optionen värdelös genom fingerade anbud från tredje

man. Förbundet såge emellertid saken så, att denna följdverkan av optionsrätten

blott utgjorde ett ytterligare motiv mot dess införande. Genom den

jordägarna pålagda byggnadsskyldigheten tvingades jordägarna att tillhandahålla

och underhålla fastigheterna åt arrendatorerna på ett sätt, som avsevärt

minskade dessas arbete och kostnader. Det vore då icke mer än rätt

att jordägarna erhölle någon kompensation härför genom att legan sattes i

visst förhållande till vad jordägarna tvingats att till arrendatorernas tjänst

lägga ned i respektive fastigheter. Förbundet vore icke övertygat därom, att

dessa jordägarnas berättigade intressen bomme att bli behörigt beaktade vid

ett fastställande av kontraktsvillkoren genom utomstående organ.

Även Svenska lantarbetsgivareföreningen betvivlar, att jordägaren bomme

att tillerkännas en lega, som rimligen motsvarade det kapital han till arrendatorns

och dennes efterlevandes nytta tvingades nedlägga i fastigheten. Väl

kunde det sägas, att optionsrätten förutsatte någon kontroll över arrendebeloppets

storlek, men insikten härom syntes föreningen allenast utgöra ett

ytterligare skäl mot optionsrättens genomförande.

Fideikommisskommitterade befara att politiska synpunkter i viss omfattning

kunde komma att göra sig gällande vid utseende av ledamöter i jordbrukskommissionerna

samt att kommissionerna därför stundom komme att

bli sammansatta av personer, som icke ägde förmåga att samtidigt överblicka

både arrendatorns önskemål och jordägarens berättigade intressen.

Från åtskilliga håll har hävdats, att optionsrätten komme att motverka

en önskvärd rationalisering av jordens indelning i brukningsdelar. Fideikommisskommitterade

lia härutinnan anfört följande:

Flertalet av de fideikommissinnehavare, som till kommittén avgivit yttrande

över lagförslaget, hade påpekat, att arrendebrukningsdelarna i de

flesta fall ägde den storlek och avgränsning de sedan gammalt haft. Många

hade utan arealändring gäll i arv från far till son. Även eljest hade brukareombyte

ägt rum utan omreglering av brukningslotternas areal och beskaffenhet.

Arrendatorerna holle med anmärkningsvärd konservatism fast vid

den bestående indelningen i brukningslotter.

Emellertid hade det efterhand visat sig, att de sålunda traditionsmässigt

bestående brukningslotterna vore synnerligen otidsenliga och föga ägnade för

utövande av ett modernt, rationellt jordbruk. Ej heller ur social synpunkt

vore de lämpligt avgränsade, enär de ofia ej kunde giva sina brukare en tillfredsställande

försörjning. Det vore angeläget att dessa synnerligen talrika

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ofullständiga jordbruk bleve föremål för en omreglering, så att i stället brukningsenheter,

som kunde föda en familj, tillskapades. För innehavarna av

fideikommiss samt även för de större jordägarna i övrigt stöde det klart, att

en dylik omreglering ovillkorligen måste genomföras, örn ej arrendejordbruket

skulle försumpas. Sagda reglering kunde i viss, mindre omfattning

åvägabringas, genom att jord toges från stora brukningsdelar för att läggas

till små. .Väsentligen måste regleringen dock ske genom sammanslagning av

de minsta brukningsdelarna eller genom uppstyckning av en brukningsdel

på grannarrendena.

Kommittén trodde sig kunna med bestämdhet påstå, att berörda reglering

icke kunde ske enbart med arrendatorernas frivilliga medverkan. De arrendatorer,

som skulle indragas i omreglering, komme att genom utövande av

optionsrätt inlägga sitt veto mot en sådan åtgärd. Även de, som finge sina

förutvarande jordbruk förminskade, torde komma att sätta sig till motvärn.

Den enligt kommitténs mening helt nödvändiga, snara regleringen av arrendebrukningsdelarna

efter sociala och jordbrukstekniska önskemål måste sålunda,

örn den skulle kunna genomföras, ofta ske mot arrendatorernas bestridande.

Härtill gåve lagförslaget icke någon praktisk möjlighet. Önskade jordägaren

i förevarande syfte indraga, minska eller stycka en arrendelott, syntes

han enligt förslaget icke lia annat att göra än att stämma de berörda

arrendatorerna till domstol i och för optionsrättens hävande. Kommittén

finge uttala, att jordägarna icke vöre villiga till en sådan åtgärd. Rationaliseringen

av brukningsdelarna finge då hellre anstå.

En omreglering komplicerades ytterligare därav, att den å varje plats

måste genomföras vid en tidpunkt då för alla i regleringsföretaget ingående

brukningsdelar arrendeperioderna samtidigt utgått. Det torde få betraktas

som undantag, att närliggande grupper arrenden utlöpte samtidigt. Regleringen

krävde då å vissa brukningsdelar interimistiskt kortare arrendetider

än fem år, för att samtliga arrendetider skulle kunna bringas i samspel.

Jordbrukskommissionen ägde dispensvägen bevilja sådan kortare arrendeperiod

endast under förutsättning av arrendatorns på förhand givna skriftliga

medgivande. Det kunde förutses, att sådant medgivande ej lämnades av

brukare, som förmodade att regleringsplanen omfattade indragning av deras

lotter. Redan härpå torde hela regeringsarbete! stranda.

Optionsrätten komme av dessa anledningar ovillkorligen att leda till en

petrifiering av de nuvarande irrationella arrendebrukningsdelarna. Statens

jordpolitik på arrendelagstiftningens område syntes sålunda stå i en påtaglig

motsats till statens jordpolitik på egnahemsverksamhc-tens område.

Lantbruksstyrelsen har yttrat:

Frågan örn åstadkommande av mera ändamålsenliga och bärkraftiga brukningsdelar

vore för närvarande en bland de viktigaste jordbruksfrågorna. Det

vore känt, att ett flertal av de arrendejordbruk, varå de sociala arrendebestämmelserna

ägde tillämpning, vöre ofullständiga, ofta med mindre lämplig

arrondering och sålunda mindre ändamålsenliga för bedrivande av ekonomiskt

jordbruk. En omreglering av ifrågavarande arrendejordbruk vore därför

i hög grad påkallad och skulle, i den mån den kunde genomföras, framdeles

bliva till båtnad för såväl jordbruksnäringen som arrendatorerna. Ett

införande av den föreslagna optionsrätten skulle emellertid örn icke helt förhindra

så dock i hög grad motverka en dylik omreglering.

Stockholms hins hushållningssällskaps förvaltningsutskott har likaledes

framhållit, att optionsrätten medförde fastlåsande av den nu förefintliga,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

59

högst otillfredsställande indelningen i brukningsenheter å utarrenderad jord.

Härom yttras följande:

Av de cirka 3,000 utarrenderade brukningsdelarna med mer än 2 hektar

åker inom Stockholms län hade mer än hälften en åkerareal av mindre än

15 hektar. Därtill komme alla småarrendena under 2 hektar åker. Inom länet

funnes sålunda såväl som i andra län ett mycket stort antal små, utarrenderade

jordbruk av den typ som, när fråga vore örn egnahem, plägade

kallas ofullständiga jordbruk. Under senare år genomförda jordbruksekonomiska

undersökningar hade visat, att dessa små brukningsdelar icke kunde

giva sina innehavare full sysselsättning och därför ej heller en tillfredsställande

försörjning. Det ansåges såsom en nödvändig rationaliseringsåtgärd

inom det svenska jordbruket, att dessa ofullständiga jordbruk i möjligaste

mån kompletterades, så att de finge karaktären av bäriga familjejordbruk.

Även den fortskridande mekaniseringen av jämväl det mindre jordbruket

ansåges verka i sådan riktning, att brukningsdelarna borde göras större.

En rationalisering kunde knappast ske på annat sätt än att vissa småarrenden

slopades för att sammanslås med eller uppdelas på kringliggande

brukningsdelar. I någon omfattning torde även jord kunna tagas från större

för att läggas till mindre brukningsdelar. Emellertid kunde förutses, att

optionsrätten skulle i hög grad försvåra samt i många fall helt omöjliggöra

ett dylikt rationaliseringsarbete. Det hörde till undantagen å större jordegendomar

med många arrenden, att alla arrendeperioder utlöpte samma

år. Man hade i allmänhet tidigare sökt ordna så, att arrendena utlöpte successivt.

En reglering av arrendeområdena, vilken måste ske för ett flertal

brukningsdelar samtidigt, krävde därför regelmässigt ett antal korta interimsarrenden.

De arrendatorer, som väntade sig minskning eller uppdelning av

sina jordbruk, torde nog allmänt utöva sin optionsrätt samt vägra godkänna

den dispensansökan till jordbrukskommissionen, utan vilken en kortare

arrendetid enligt förslaget ej kunde ernås. Det torde även vara ovisst,

om jordbrukskommissionerna bleve villiga att mot förutvarande arrendatorns

bestridande medgiva, att hans arrendelott i rationaliseringssyfte indroges.

Man kunde därför emotse, att jordägarens enda möjlighet att kunna

framdriva en rationell reglering av brukningsdelarna bleve att instämma

arrendatorerna till domstol med yrkande örn optionsrättens bortfallande.

Jordägarna torde emellertid icke vara villiga att processa i sådant syfte utan

uppgåve säkert hellre planerna på bildandet av bärkraftiga arrendejordbruk.

Sveriges skogsägareförbund, som ansett den nuvarande femtonåriga minimitiden

utan optionsrätt vara att föredraga framför det föreslagna systemet,

har därvid framhållit, att även ett låsande av arrendeförhållandet för femton

år i vissa fall kunde medföra allvarliga praktiska olägenheter, såsom

exempelvis då fråga uppstått örn reglering av arrendejordbrukens storlek

och figuration till lämpligt avpassade brukningsdelar. Vid en sådan i rationaliseringssyfte

genomförd omreglering kunde det för jordägaren vara nödvändigt

att få ett flertal närliggande brukningsdelar arrendelediga samtidigt.

För ernående av detta bleve korta arrendetider i vissa fall nödvändiga. Vederbörande

myndighet borde då även utan arrendatorns medgivande kunna

bevilja dispens å kortare arrendetid.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Departementschefen.

Den problemställning, som gör att frågan örn införande av ett system med

optionsrätt måste upptagas till allvarligt övervägande, har i arrendeutredningens

betänkande närmare preciserats. Att beaktansvärda synpunkter tala

till förmån för ett dylikt system synes mig uppenbart. En anordning, varigenom

för arrendatorn beredes en viss garanti, att hans besittning av den

arrenderade jorden icke är tillfällig och vid arrendeperiodens slut beroende

av jordägarens gottfinnande, ter sig önskvärd, icke blott såsom social förmån

för en viss klass av medborgare utan även såsom ett medel att frammana

ökat intresse för jordbrukets rationella bedrivande. Emellertid lärer en sådan

anordning näppeligen kunna tillskapas utan en viss förskjutning i den intresseavvägning,

som hittills gestaltat förhållandet mellan jordägare och arrendator.

Mot arrendeutredningens förslag i förevarande del har framförts

en på sina håll ganska livlig kritik. Vid sidan av argument, som få sägas

skjuta över målet, inrymmer denna kritik åtskilliga synpunkter, vilka förtjäna

att beaktas. I belysning av det förebragta materialet gäller det att avgöra,

huruvida de med optionsrätten förknippade svårigheterna äro alltför stora

eller örn det kan befinnas möjligt att genom vissa jämkningar i arrendeutredningens

förslag väsentligen undanröja de olägenheter, som den föreslagna

anordningen icke utan visst fog kunnat befaras medföra.

Mot förslaget har invänts, att detsamma skulle innebära ett alltför långt

gående ingrepp i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom. Detta i

många yttranden återkommande uttalande torde på sina håll sammanhänga

med en principiell motvilja mot sådana samhällsingripanden, vilka kunna

draga med sig en viss begränsning av jordägares befogenheter. En frågeställning

av denna art kan enligt min mening knappast vara den riktiga, om

man vill söka lösa de föreliggande praktiska uppgifterna. Huruvida en inskränkning

i avtalsfriheten i det förevarande hänseendet bör genomföras eller

icke, är tydligen en fråga som måste bedömas ur samhällsnyttans perspektiv.

Påståendet att optionsrätten skulle innebära en alltför stark begränsning av

äganderätten torde därför, i den mån det ej närmare utvecklas, knappast vara

mera upplysande än ett uttalande om att lagstiftningen icke skulle komma

att verka till allmänt gagn. Huruvida ett dylikt generellt omdöme kan anses

riktigt, är givetvis beroende av de resultat, vartill man kommer vid en närmare

bedömning av olika hithörande faktorer.

I vissa yttranden har företagits en uppräkning av de befogenheter och förmåner,

som genom optionsrätten och vad därmed sammanhänger skulle tillkomma

arrendatorn. Det har i anslutning härtill gjorts gällande, att för

jordägarens vidkommande föga komme att kvarstå av äganderättens innehåll.

Vad sålunda anförts synes emellertid lätt kunna leda tanken i orätt

riktning. Det måste nämligen härvidlag beaktas, att optionsrätten, sådan den

utformats enligt arrendeutredningens förslag, icke innebär något tvång för

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 3J6.

61

jordägaren att upplåta sin jord på arrende. Detta gäller även sedan ett arrendeförhållande

verkligen kommit till stånd. Optionsrätten kan nämligen

enligt förslaget bringas att förfalla genom att jordägaren utnyttjar sin ovill.

korliga rätt att vid arrendeperiodens utgång själv övertaga brukandet av

fastigheten. På jordägarens rätt att förfoga över sin jord på annat sätt än

genom utarrendering har optionsrätten självfallet icke i och för sig någon

effekt. Tydligt är emellertid att de tvingande regler, varav jordägaren skulle

bliva bunden i händelse av utarrendering, kunna inverka på jordägarens villighet

att upplåta sin jord genom arrendeavtal. Många av dem, som befarat

att den föreslagna reformen skulle medföra en avveckling av arrendesystemet,

torde därvid i främsta rummet ha tänkt på bestämmelserna om optionsrätt.

Jag har förut i annat sammanhang tagit ställning till dessa farhågor.

Såsom jag därvid framhållit, bör en övergång i viss omfattning från arrendesystemet

till det självägda jordbruket icke bedömas såsom en från allmän

synpunkt övervägande skadlig företeelse. Att emellertid av skilda hänsyn

åtgärder erfordras för att motverka en alltför stark sådan tendens har jag

likaledes framhållit.

Jag kan ej dela deras mening, som velat karakterisera optionsrätten såsom

en förtäckt expropriation av jordvärde till förmån för arrendatorn. Att genom

optionsrätten för arrendatorn beredes förmånen av en tryggad fortlöpande

besittning, lärer nämligen icke behöva minska den inkomst som tillfaller jordägaren

i form av arrendeavgifter. Snarare kunde göras gällande, att i den

mån arrendatorn genom optionsrätten finge ett ökat intresse för jordbrukets

uppdrivande, utsikter även öppnades för jordägaren att på olika sätt draga

nytta av en sådan utveckling. Såsom arrendeutredningen framhållit, nödvändiggör

optionsrätten — i det fall att vid arrendeperiodens utgång enighet

om arrendevillkoren ej föreligger mellan kontrahenterna — att villkoren

måste bestämmas av utomstående, ett opartiskt organ av ena eller andra

slaget. Denna omständighet synes icke behöva föranleda, afl jordägaren går

miste om någon del av det vederlag som enligt skälig uppskattning motsvarar

den upplåtna nvttjanderältens värde. Att jordägaren, så länge optionsrätten

består, icke kan fritt utarrendera jorden till en spekulant, som skulle

vara villig att erlägga ett högre arrende, än vad som kan påräknas bliva

bestämt genom skiljenämnd, synes icke böra bedömas såsom en ogynnsam

följd av systemet. Där en dylik överdriven jordspekulation kan tänkas förekomma,

torde det ur allmän synpunkt vara till fördel örn densamma motverkas.

Detta synes önskvärt icke minst med hänsyn till statsmakternas

strävanden sedan en följd av år att förbättra inkomsterna för såväl företagare

som arbetare vid jordbruket i syfte att bringa dem bättre i nivå med

förhållandena inom andra verksamhetsområden. Visserligen torde i byggnader

och jordförbättringar nedlagt kapital böra berättiga till höjda fastighetsvärden

och därmed lill arrendeavkomster, som motsvara .skälig förräntning av

kapitalet. En väl avvägd jordbrukspolitik bör emellertid även tillförsäkra

brukaren av jorden tillfredsställande nettoinkomst, och denne bör erhålla

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

del av det stegrade utbyte, som uppkommer genom den höjning av jordens

alstringsförmåga, som blir en följd av hans arbete och kapitalinsats.

Med optionsrätten avses att förläna arrendatorn en viss rättslig garanti, att

han även efter utgången av en arrendeperiod får kvarsitta å fastigheten. Visserligen

är det redan under nuvarande ordning vanligt att arrenden förlängas,

och det förekommer jämväl att arrenden så att säga gå i arv från en generation

till annan. Såsom ofta framhållits, är jordägaren i normala fall angelägen

att få behålla en arrendator som visat sig skötsam och pålitlig. Emellertid

äro sådana omständigheter knappast ägnade att vederlägga uppfattningen

om att optionsrätten skulle vara till gagn såsom ett medel att bereda

arrendatorn trygghet och självständighet. En arrendator, som saknar ett verkligt

rättsanspråk på att få kvarsitta efter arrendeperiodens utgång, intager

en i viss mening prekär ställning, som i synnerhet gör sig märkbar, när arrendeperioden

lider mot sitt slut. Andra omständigheter än arrendatorns skötsamhet

såsom jordbrukare, exempelvis rent personliga motsättningar, kunna

tänkas inverka på jordägarens villighet att behålla arrendatorn. Denne kan

ej alltid med säkerhet utgå från att den lega som kommer att avfordras honom

vid ny upplåtelse blir sådan, att han kan finna med sitt intresse förenligt

att kvarstanna såsom arrendator. A andra sidan kunna svårigheterna för

arrendatorn att lämna den plats, där han har sitt levebröd och känner sig

rotfast, ofta te sig så stora, att han befinner sig i ett verkligt tvångsläge, som

nödgar honom att godtaga arrendevillkor med vilka han känner sig föga tillfredsställd.

I betraktande av nu anförda förhållanden kan jag ej dela deras

mening, som ansett att optionsrätten icke skulle få någon verklig betydelse

för den kategori — de dugliga och skötsamma arrendatorerna -— som man

med detta rättsinstitut avser att stödja.

Vad åter angår de mindre lämpliga arrendatorerna har i diskussionen ofta

yppats den farhågan, att optionsrätten skulle giva dessa en opåkallad och ur

allmän synpunkt skadlig förmån, i det att svårighet skulle uppstå för jordägaren

att få en sådan arrendator skild från fastigheten. Denna invändning

förtjänar utan tvivel uppmärksamhet. Enligt arrendeutredningens förslag kan

optionsrätten bringas att upphöra, om arrendatorn i avsevärd mån eftersatt

sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller om jordägaren avser att själv

bruka fastigheten eller om det eljest på grund av särskilda förhållanden måste

anses för jordägaren medföra synnerligt men att arrendatorn kvarsäter å

fastigheten. För att i dylika fall ernå optionsrättens brytande erfordras att

jordägaren instämmer talan senast åtta månader före arrendetidens utgång.

Såsom från flera håll erinrats torde det merendels bliva förenat med betydande

svårigheter att inför domstol bevisa, huruvida en arrendator i sådan

grad eftersatt sina förpliktelser, att optionsrätten bör anses förverkad. Fall

kunna förekomma, där arrendatorn, utan att något påtagligt avtalsbrott föreligger,

likväl uraktlåter att hålla fastigheten i önskvärd hävd. Det kan även

antagas att mången jordägare, som i och för sig skulle ha en god grund att

påyrka optionsrättens brytande, skulle avstå därifrån inför tvånget att behöva

anhängiggöra rättegång mot arrendatorn. Vad beträffar möjligheten för

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

63

jordägaren att taga fastigheten under eget bruk, är detta en utväg, som knappast

står till buds, när syftet allenast är att få till stånd ett ombyte av arrendator.

Till förebyggande av eventuella missbruk har nämligen i arrendeutredningens

förslag upptagits ett stadgande som innebär, att om domstol förklarat

optionsrätten förfallen på den grund att jordägaren avsett att själv

bruka fastigheten, denne icke, innan fem år förflutit från arrendets upphörande,

äger ånyo upplåta fastigheten på arrende, med mindre jordbrukskommissionen

därtill lämnar medgivande.

Enligt min tanke bör möjligheten för jordägaren att få en mindre lämplig

arrendator skild från fastigheten kunna göras lättare, utan att systemet med

optionsrätt härigenom skulle behöva brista i effektivitet. Ett steg i denna

riktning är att omlägga själva proceduren för optionsrättens brytande. Det

synes tillräckligt att jordägaren, om han vill göra gällande att optionsrätten

bör upphöra, lämnar meddelande därom till arrendatorn på sätt om uppsägning

är stadgat. I samband härmed bör han tillika vara skyldig underrätta

arrendatorn om att denne,, därest han icke vill åtnöjas med uppsägningen,

har att inom en månad instämma talan örn optionsrättens bibehållande. En

sådan anordning hindrar visserligen icke att mål angående optionsrätt kunna

komma att anhängiggöras vid domstol. Därest arrendatorn ej är sinnad att

godkänna jordägarens ståndpunkt, torde det nämligen få ankomma på arrendatorn

att bringa tvistefrågan under domstols prövning. Att initiativet sålunda

överflyttas på arrendatorn innebär ej någon omkastning av bevisskyldigheten

och behöver därför ej försvaga arrendatorns ställning.

För arrendatorn måste det vara av stor betydelse att tidigt få kännedom

om jordägarens avsikt att disponera över fastigheten på annat sätt än genom

utarrendering. Den av arrendeutredningen för möjliggörande härav föreslagna

tidsfristen av åtta månader har förefallit mig vara väl kort. En förlängning

av tiden till ett år synes lämpligen böra ske.

Såsom framgår av vad jag förut anfört har arrendeutredningen ansett,

att jordägaren bör kunna bryta optionsrätten för den händelse han själv

önskar taga fastigheten under eget bruk. Det torde emellertid även få anses

skäligt, att jordägaren må kunna vid arrendetidens slut, oaktat arrendatorn

förvärvat optionsrätt, överlämna arrendet till honom närskyld person. Hur

långt man bör sträcka denna möjlighet för jordägaren att bryta optionsrätten

kan givetvis vara föremål för delade meningar. Vid övervägande av denna

fråga har jag stannat vid att jordägaren bör äga rätt att vid arrendetidens

slut bryta optionsrätten för den händelse han önskar utarrendera fastigheten

till make, eller ock barn, adoptivbarn eller någon dessas bröstarvinge.

Enligt ecklesiastika boställsordningen gäller såsom villkor för den optionsrätt,

som däri finnes stadgad, att arrendatorn under viss tid väl brukat löneboställel.

I betraktande härav kunde ifrågasättas, huruvida icke — vid arrende

som avses med förevarande lagförslag — arrendatorn borde vara skyldig

att, i händelse av uppkommen tvist rörande optionsrättens bestånd, bevisa

sin lämplighet att fortfarande inneha arrendestället. Emellertid skulle

en dylik fördelning av bevisbördan rätt väsentligt försvaga det skydd, som

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

man med optionsrätten vill förläna arrendatorsklassen. Förmånen av optionsrätt

torde icke böra berövas en arrendator, vilkens kvalifikationer kunna betecknas

såsom nöjaktiga. Då under denna förutsättning optionsrättens bestånd

lärer framstå såsom det normala, synes det böra ankomma på den.

som vill göra gällande att optionsrätten i ett visst fall bör anses bruten, att

förebringa bevisning rörande de fakta på vilka han stöder sitt påstående.

Med hänsyn härtill har det synts lämpligare att — enligt arrendeutredningens

förslag —- i lagtexten angiva villkoren för optionsrättens brytande än att

förfara i omvänd ordning och sålunda i lagtexten föreskriva under vilka

närmare betingelser optionsrätten skall få äga bestånd. För att emellertid

underlätta möjligheten för jordägaren att få en mindre lämplig arrendator

skild från fastigheten har i förslaget såsom en särskild grund för optionsrättens

brytande upptagits, att arrendatorn i skötseln av jordbruket icke ådagalagt

den omsorg som skäligen kunnat fordras. Härigenom åstadkommes att

optionsrätten kan brytas även i fall, där det icke kan direkt påvisas att arrendatorn

eftersatt sina kontraktsenliga förpliktelser. En försämring av jordens

produktionsförmåga kan exempelvis försiggå även örn vid en mera ytlig

besiktning någon anmärkning icke synes kunna riktas mot jordens skötsel.

Jordägaren torde emellertid, därest jordens försvagade produktionskraft

beror därav att erforderliga växtnäringsmedel icke tillförts densamma, kunna

få konstaterat detta genom undersökningar av jordprov under arrendetiden.

En invändning som torde förtjäna noggrant beaktande är den, att optionsrätten

skulle komma att motverka en rationalisering av jordens indelning i

brukningsdelar. Bland utarrenderade brukningsdelar finnas givetvis många,

vilkas ägoinnehåll eller beskaffenhet i övrigt icke motsvarar vad som under

nutida förhållanden anses vara ändamålsenligt med hänsyn till den grad,

vari arrendatorn måste kunna påräkna försörjning av jordbruket. Den företeelse,

som plägat betecknas med termen ofullständiga jordbruk och som

i jordpolitiken under senare år varit föremål för åtskillig behandling, spelar

naturligen en framträdande roll icke blott inom det självägda utan även

inom arrendejordbruket. Såsom en av grundprinciperna vid egnahemsreformen

fastslogs av statsmakterna, att en jordbruksfastighet bör minst vara av

den storleksordning att en familj kan erhålla sin försörjning av jordbruket.

Undantag härifrån borde endast förekomma då jordbruket å fastigheten allenast

är avsett att utgöra ett stöd åt en innehavare, som genom arbete utanför

detsamma erhåller en väsentlig del av sin utkomst. Fastigheter, som icke

fylla dessa anspråk, böra antingen kompletteras med jord från närliggande

fastigheter eller ock uppdelas i och för komplettering av andra ofullständiga

jordbruk. Med hänsyn härtill är det av vikt, att den nuvarande indelningen

i brukningslotter icke för all framtid fastlåses utan i stället möjlighet hålles

öppen för en fortgående omreglering i syfte att tillskapa mera bärkraftiga

jordbruk. I detta hänseende skulle arrendatorns optionsrätt i förening med

en lagstadgad minimiarrendetid av fem år kunna tänkas giva upphov till

vissa svårigheter. En optionsberättigad arrendator är måhända icke alltid

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

65

villig att göra sådana medgivanden som erfordras för en omreglering, om

denna — såsom torde bliva det vanliga — förutsätter att den arrenderade

jorden sammanslås med annan brnkningsdel eller uppdelas mellan angränsande

fastigheter.

Ehuru arrendeutredningen ej närmare ingått på den fråga som nu berörts,

erbjuder dess lagförslag dock vissa utvägar för den jordägare, som vid

en tilltänkt omreglering av sina arrendefastigheter möter motstånd från optionsberätligade

arrendatorer sida. Sålunda har såsom grund för optionsrättens

brytande upptagits den omständigheten, att det på grund av särskilda

förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att

arrendatorn kvarsitter å fastigheten. I allmänhet torde den omständigheten

att en omreglering av nyssnämnda slag avses skola genomföras böra medföra

optionsrättens upphörande. En framkomlig väg torde också vara att jordägaren

för någon tid tager fastigheten under eget bruk, varvid han bör

kunna påräkna att efter verkställd omreglering erhålla jordbrukskommissionens

tillstånd att ånyo utarrendera jorden. Båda dessa utvägar bliva givetvis

lättare att utnyttja än enligt arrendeutredningens förslag, därest — såsom

nyss förordats — jordägaren i och för optionsrättens brytande icke skulle

behöva instämma arrendatorn till domstol. Även om med denna förändring

vissa svårigheter i förevarande hänseende alltjämt torde kvarstå, ha dessa

likväl icke synts böra betraktas såsom ett avgörande hinder mot optionsrättens

införande. Det allmänna intresse, som innefattas i strävandena efter en fortgående

rationalisering av jordens indelning i brukningsdelar, lärer ej behöva

lida något större avbräck genom att önskemålet om ökad trygghet i arrendatorernas

besittning beaktas i den utsträckning som här avses.

Såsom ofta framhållits kräver en optionsrätt av den karaktär varom här

är fråga, att arrendevillkoren, i den händelse vid arrendeperiodens utgång

överenskommelse ej kan ernås, skola kunna bestämmas genom något opartiskt

organ. Detta förhållande har i vissa yttranden framhävts såsom en

avsevärd olägenhet och åberopats såsom ett viktigt skäl mot optionsrättens

införande. För egen del är jag knappast benägen att betrakta ett tvångsingripande

i legans bestämmande såsom något från principiell synpunkt förkastligt,

även om ett sådant ingripande självfallet i viss mån inskränker den

enskilde jordägarens rörelsefrihet. Tydligt är att möjligheten för arrendevillkorens

omprövning genom skiljemannaförfarande kan innebära ett visst

skydd för arrendatorn, därest omständigheterna äro sådana, att denne i händelse

av fritt avtal skulle lia befunnit sig i en beroende ställning. Ävenledes

äro fall tänkbara, där det ligger i jordägarens intresse att en opartisk uppskattning

av legans belopp kan verkställas.

Av särskild vikt är naturligen att arrendevillkorens bestämmande anförtros

åt organ, som besitta den nödiga kompetensen och för vilka parterna kunna

hysa förtroende. Enligt arrendeutredningens förslag skall nämnda uppgift

handhavas av skiljemän, för vilkas verksamhet bestämmelserna i lagen örn

skiljemän i huvudsak skola äga tillämpning. Emellertid har härmed kom
tl

i hann lill riksdagens protokoll 1043. 1 saini. Nr 346. 5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

binerats den anordningen, alt om arrendeavtalet ej föreskriver till vilket antal

och på vad sätt skiljemännen böra utses, ledamöterna i den jordbrukskommission,

inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen, skola vara

skiljemän. Denna anordning har synts mig kunna i princip godkännas. Härvid

måste dock förutsättas att till ledamöter i jordbrukskommissionerna

kallas personer, som verkligen äro ägnade att uppfylla de krav på opartiskhet

och kunnighet, vilka måste ställas på förtroendemän av förevarande slag.

Kommissionernas verksamhet har hittills, i varje fall i stora delar av landet,

varit mycket begränsad. Genom den nu förordade lagstiftningen komma kommissionernas

verksamhet och uppgifter att bliva väsentligen utökade. Det torde

även kunna övervägas, huruvida icke jordbrukskommissionernas verksamhetsområden

borde utvidgas för att större enhetlighet vid behandlingen av

ifrågavarande ärenden skulle vinnas. Det torde emellertid vara vanskligt att

avgöra den lämpliga omfattningen av dessa nya verksamhetsområden, då

erfarenhet saknas beträffande den utsträckning, vari kommissionerna komma

att anlitas för arrendevillkorens bestämmande.

Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader.

Gällande rätt.

Enligt allmänna arrendelagen medför utarrendering icke i och för sig

skyldighet för jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga

byggnader i ett skick, som motsvarar vad efter ortens sed och allmänna uppfattning

är det normala. Sådan fastigheten är bebyggd vid tiden för arrendeavtalet

är arrendatorn skyldig att mottaga densamma. Ej heller är jordägaren

skyldig att verkställa nybyggnad eller ombyggnad, som blir behövlig

först under arrendetiden, i annat fall än då genom vådeld eller annorledes

utan arrendatorns vållande byggnad, som icke utan olägenhet kan undvaras,

blivit förstörd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras.

Om sålunda å ena sidan någon allmän nybyggnadsskyldighet ej åvilar jordägaren,

har lagen å andra sidan ej heller ålagt arrendatorn att verkställa

nybyggnad, när behov därav utan arrendatorns vållande uppkommit. Frågan

om nybyggnad är i stort sett lämnad oreglerad och beroende av den lösning

som kan tänkas uppnådd på den frivilliga överenskommelsens väg. Däremot

har lagen ålagt arrendatorn skyldighet att vårda och underhålla de å fastigheten

befintliga byggnaderna, så att de icke under arrendetiden försämras.

Har arrendatorn avhjälpt brist som fanns vid tillträdet, äger han rätt att vid

avträdet njuta ersättning av jordägaren.

Enligt de sociala arrendebestämmelserna i nyttjanderättslagen åligger det

jordägaren att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i sådant

skick, att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation.

Vid tillträdessynen undersökes, huruvida jordägaren uppfyllt detta åliggande.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr MG.

67

Befinnes brist föreligga, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och

beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas

jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Erfordras

sedermera under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last,

att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad vid tillträdessynen

bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes

annan än mindre reparation, är likaledes jordägaren skyldig att utan

oskäligt dröjsmål därom besörja. Dessa bestämmelser äro tvingande, och

jordägaren kan sålunda icke genom förbehåll i kontraktet fritaga sig från

den honom åliggande byggnads- och underhållsskyldigheten. Vad beträffar

arrendatorns skyldighet att underhålla åbyggnader är denna, såsom redan

framgått, begränsad till avhjälpande av sådana brister å nödiga byggnader,

som föranleda blott mindre reparation.

I den norrländska arrendelagen är jordägarens byggnads- och underhållsskyldighet

än vidsträcktare, i det att jordägaren vid tillträdet jämväl skall ha

utfört alla erforderliga mindre reparationer. Under arrendetiden åligger däremot

arrendatorn att ombesörja dylika reparationer.

Arrendeutredningen.

Arrendeutredningen har i sitt betänkande och de därvid fogade bilagorna

förebragt visst utredningsmaterial, avsett att belysa frågan om byggnadsbeståndets

beskaffenhet vid arrendejordbruken. Detta material utgöres bland

annat av svaren på en av arrendeutredningen föranstaltad enquéte, vilken

riktats till hushållningssällskapens förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna,

jordbrukskommissionerna samt vissa sammanlutningar och bolag. Ett ytterligare

bidrag till kännedomen örn hithörande förhållanden har vunnits genom

en av arrendeutredningen företagen studieresa, som berört vissa orter i

Uppland, Dalarna, Västmanland, Värmland, Dalsland, Bohuslän, Västergötland,

Halland, Småland, Östergötland och Södermanland.

I anslutning till berörda material har arrendeutredningen anfört bland

annat följande:

Den ståndpunkt allmänna arrendelagen intoge till frågan örn nybyggnadsskyldighet

hade varit föremål för åtskillig kritik ur synpunkten av arrendatorernas

sociala ställning och påkallade uppmärksamhet även med

hänsyn till det allmänna intresset av jordbrukets utveckling. Det kunde på

goda grunder ifrågasättas, huruvida den i lagens motiv uttalade förhoppningen,

att kontrahenternas sammanstämmande intressen skulle på den fria

överenskommelsens väg i tillräcklig grad garantera byggnadsbeståndets vidmakthållande

och successiva förnyelse, verkligen gått i uppfyllelse. Den intressenas

harmoni, varmed lagstiftaren här räknat, torde näppeligen i det

praktiska livet göra sig gällande med den styrka som ur skilda synpunkter

vore önskvärd. Från den i det särskilda fallet föreliggande svårigheten att

med hänsyn till växlande konjunkturer avgöra vad som verkligen vore det

ekonomiskt riktiga — en bedömning som alltid inrymde ett spekulativt mo™ent

— kunde visserligen i detta sammanhang bortses. Men även örn det

förliölle sig så, alt från och med en viss tidpunkt en föråldrad byggnads

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majlis proposition nr 346.

ersättande med ny borde för båda kontrahenterna framstå såsom den på

längre sikt ekonomiskt fördelaktiga lösningen, så vore därmed ingalunda

givet, att kontrahenterna verkligen handlade i överensstämmelse med vad

en framsynt och klok hushållning sålunda bjöde. För den mera kortsynta

eller trånga uppfattning, som naturligen här och var framträdde, syntes

också varje eftergift, som kunde avvinnas medkontrahenten, vara eftersträvansvärd,

även örn därigenom å denne Indes en börda, som icke stöde i rimligt

förhållande till fördelen för den andre. Vad särskilt anginge jordägaren

— som i allmänhet finge antagas vara den, som hade de största möjligheterna

alt uppbringa de för ett nybyggnadsföretag erforderliga kapitalresurserna

— läge det tvivelsutan nära till hands, att stundens svårigheter, eller

kanske den blotta olusten att för tillfället göra en uppoffring, mången gång

undanskymde blicken för de krav som framtiden oavvisligen uppställde.

Den misstanken kunde därför icke utan vidare avvisas, att den lösning

frågan om nybyggnadsskyldigheten erhållit i allmänna arrendelagen i viss

utsträckning kommit att innebära ett låt-gå-system, vars verkningar givit

sig till känna i efterblivenhet i fråga örn arrendeställenas byggnadsstandard,

en på sina håll fortskridande försämring av byggnaderna utöver den gräns,

där det fortsatta underhållet framstode såsom oekonomiskt och för arrendatorn

alltför betungande.

I vad mån nu anförda, delvis på psykologiska erfarenhetssatser grundade

farhågor vunne bekräftelse, örn man närmare undersökte förhållandena,

sådana de tedde sig i verkligheten, vore givetvis en fråga av stöld inti-esse.

Det av arrendeutredningen förebragta utredningsmaterialet tilläte knappast

någon fullständig betygssättning av arrendejordbrukens byggnadsstandard

inom rikets olika delar och inom olika kategorier av arrenden. I sakens natur

läge, alt allmänna omdömen rörande fakta av ifrågavarande slag lede

av större osäkerhet än vad fallet vore med statistiska slutsatser i vanlig

mening. Svårigheten att överblicka de mångskiftande fallen och det ofrånkomliga

beroendet av subjektiv värdering kunde blott alltför lätt förorsaka

missvisande resultat. Arrendeutredningen ville likväl icke bestrida alt, i överenstämmelse

med vad en mängd uppgiftslämnare intygat, åbyggnadernas

beskaffenhet inom vidsträckta delar av riket kunde i stort sett betecknas

såsom någorlunda tillfredsställande. Den studieresa arrendeutredningen företagit

kunde ock sägas i viss mån bekräfta en sådan uppfattning, i det att

på flertalet besökta orter de verkställda stickproven efterlämnat övervägande

gynnsamma inti-yck. Vad som i förevarande lagstiftningsärende hade betydelse

vore emellertid frågan, huruvida de fall där byggnaderna vore undermåliga

— vare sig dessa huvudsakligen förekomme inom vissa landsdelar

eller de framträdde här och var inom hela riket — vore absolut taget så

många och betydande, att ett ingripande från samhällets sida syntes erforderligt.

Ai-rendeutredningen tvekade icke att besvara denna fråga jakande.

De från vissa uppgiftslämnare inkomna enquétesvaren, sammanställda med

arrendeutredningens egna iakttagelser under omförmälda studieresa, torde

utgöra tillräckligt belägg för riktigheten av denna uppfattning.

De åsyftade missförhållandena förefunnes särskilt inom den kategori arrenden,

som innefattade mindre eller medelstora jordbruk under fideikommiss

eller enskilda jordägare. Vad bolagsarrendena anginge, syntes under

senare år en vändning till det bättre ha inträffat. Ehuru givetvis även här

kunde påvisas fall, där åhyggnaderna måste sägas vara i undermåligt skick,

torde de ogynnsamma omdömen angående bolagsarrendena, som avgivits i

äldre kommittébetänkanden, knappast numera motsvara f örhållandena i verkligheten.

Den påtagliga förbättring som sålunda inträtt torde icke kunna förklax-as

enbart av de goda konjunkturer som under de senaste åren varit rå
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

69

dande inom skogsindustrien. Arrendeutredningen hade för sin del bibragts

den övertygelsen, att den för bolagsarrendena gällande sociala arrendelagstiftningen

i förevarande hänseende medfört gynnsamma verkningar.

Arrendeutredningen har sålunda ansett, att något måste göras för att effektivt

motverka faran av en alltmer försämrad byggnadsstandard på sådana

arrendeställen, vilka icke hittills kommit i åtnjutande av det särskilda

sociala skyddet. Härvid vore enligt arrendeutredningens mening lämpligast,

att ifrågakommande lagstiftningsåtgärder begränsades till de kategorier av

arrenden, där missförhållandena huvudsakligen vore att finna, där ett ingripande

motiverades av behovet av socialt skydd för arrendatorerna och

där tvingande nybyggnadsbestämmelser kunde genomföras utan alltför stora

olägenheter för jordägarna. Dessa villkor kunde väntas vara förhanden vid

de arrenden av permanent karaktär, som avsåge mindre eller medelstora

jordbruk under enskilda godsägare, fideikommiss, ideella föreningar och

stiftelser.

Efter att ha bemött vissa invändningar, som varit att emotse mot en utvidgning

av den legala nybyggnadsskyldighetens tillämpningsområde, har

arrendeutredningen kommit till det resultatet, att de i sociala arrendelagstiftningen

förekommande bestämmelserna om nybyggnadsskyldighet för

jordägaren borde — utan att deras innehåll förändrades — kunna göras tilllämpliga

även på de nyss omförmälda kategorierna av arrendejordbruk.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har ansett den

föreslagna nybyggnadsskyldigheten vara alltför sträng i fråga örn sådant

arrendejordbruk, som utgjordes av torp eller utgård under huvudgård tillhörig

privat ägare eller fideikommiss. Vad anginge bostadsbyggnader borde

enligt reservantens mening ej uppställas strängare krav än vad gällande hälsovårdsstadga

upptoge. Beträffande ekonomihusen borde helst råda avtalsfrihet;

i varje fall borde tvingande bestämmelser om nybyggnadsskyldighet

ej gå längre, än att jordägaren ålades att vid tillträdet tillhandahålla ekonomihusen

i medelgott skick efter ortens förhållanden. Till stöd för sin mening

har reservanten anfört bland annat följande:

De bestämmelser örn byggnadsskyldigheten, som enligt arrendeutredningens

förslag skulle gälla för flertalet privatarrenden, hade länge tillämpats

för holagsarrenden. Man ägde sålunda en god erfarenhet om bestämmelsernas

verkningar på bolagsjorden. Analyserade man dessa, så framstode det

först, att bestämmelserna varit mycket effektiva. Bebyggelsen på bolagsfastigheterna

finge numera betecknas som synnerligen god. Den byggnadsslandard,

som med stöd av nu gällande sociala arrendelag i förening med den

s. k. uppsiktslagen arbetats fram å bolagsjorden, läge vida högre än vad

som finge betecknas som brukbart skick enligt ortens förhållanden. Förklaringen

härtill läge nära till hands. Arrendatorerna hade ett eget ekonomiskt

intresse av att genomdriva ny- eller ombyggnader i största möjliga omfattning.

Dess mindre bleve behovet av sådana reparationer, som enligt lagen

ålåge arrendatorn. Jordbrukskommissioner och synemän fattade av lätt

förklarliga skäl som sin uppgift att arbeta fram hästa möjliga byggnadsbestånd

i sina respektive orter och kunde därför knappast undgå att behjärta

även långt gående krav från arrendatoremas sida. Kommissionerna och sy
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

nemännen handlade oftast efter regeln, att endast det bästa vore gott nog,

saint saknade anledning att låta sina beslut påverkas av jordägarnas ekonomiska

möjligheter. Jordägarna å sin sida funne det motbjudande att processa

vid ett otal tillfällen, helst som rättegångar i dylika fall, där parternas

expertutlåtanden regelmässigt stöde emot varandra med helt stridiga omdömen,

kunde vara till sin utgång synnerligen ovissa. Bolagen hade därför

allmänt underlåtit att överklaga syner eller förelägganden från jordbrukskommissionerna,

även om byggnadskraven ofta synts dem onödigt dyrbara

eller överdrivna.

De vunna erfarenheterna om byggnadsbestämmelsernas ekonomiska verkningar

å bolagsfastigheterna vore även fullt klara. Så gott som alla större

bolagsförvaltningar hade funnit, att arrendeavgälderna ej försloge att täcka

de årliga byggnadskostnaderna; och detta trots att lagen numera varit gällande

så länge, att de så att säga anhopade bristerna vid lagens ikraftträdande

för länge sedan blivit avhjälpta och det numera endast gällde det löpande

underhållet eller det successivt framträdande förnyelsebehovet. Bolagen

finge alltså, trots att deras arrendeavgälder plägade vara fullt i nivå med det

för respektive orter normala, taga medel ur företagens övriga rörelser för att

täcka de belopp, varmed byggnadskostnaderna årligen överstege de sammanlagda

arrendebeloppen. Detta innebure, att varje form av ränta eller

avkastning från den utarrenderade jorden vore borta. Innehavet av utarrenderad

jord under sociala arrendelagen lämnade icke någon avkastning utan

förorsakade tvärtom ägaren en direkt årlig förlust. Det vore häri anledningen

vore att söka till att bolagen i stor skala realiserade sina jordbruk.

Man hade till och med ganska allmänt gjort detta till priser, avsevärt understigande

de i respektive orter gällande, emedan härvid uppkommande förlust

ofta varit att betrakta som ringa i jämförelse med de årliga förluster,

som själva innehavet av arrendejordbruken förorsakade på grund av bestämmelserna

om byggnadsskyldigheten.

I belysning av dessa erfarenheter från bolagsegendomarna borde man bedöma

arrendeutredningens förslag örn att införa motsvarande bestämmelser

för flertalet utarrenderade privatjordbruk. Det förelåge här ett lagförslag,

som ville tvångsvis föreskriva, att i stort sett all avkastning från den utarrenderade

jorden skulle investeras i nybyggnader eller reparationer å

byggnadsbeståndet. Flertalet privata jordägare kunde icke bära en sådan

ekonomisk tunga, enär de icke hade inkomster av annan rörelse att kunna

falla tillbaka på. Avkastningen från den utarrenderade jorden betydde mycket

eller kanske allt i deras budget, och när sagda inkomst i ett slag bortfölle,

så kunde följderna bli katastrofartade. Man behövde endast tänka sig

in i det regelmässigt föreliggande fall, att de utarrenderade fastigheterna

vore mer eller mindre högt belånade samt att arrendeavgälderna väsentligen

användes för att betala räntorna. Om nu genom tvingande lagbestämmelser

all avkastning från jorden under en lång följd av år skulle investeras i byggnadsbeståndet,

bleve räntorna nödlidande samt exekutiva försäljningar lagstiftningens

mest påtagliga följd. Riskerna härför vore så mycket mera

påtagliga, som standarden å byggnadsbeståndet på privatjordbruken torde

vara väsentligt lägre än vad förhållandet vore på bolagsjorden. — Då utredningen

ej någonstädes uttalat, att den praxis, som tillämpats beträffande

byggnaderna å bolagsjorden, varit för bård eller krävande, ägde man draga

den slutsatsen, att enahanda krav enligt utredningens mening nu skulle ställas

även på privatarrendenas byggnader. Den anvisade utvägen att söka dispens

torde bliva av mycket ringa värde.

Problemets kärna läge ej däri, huruvida den ena eller andra parten i arrendeförhållandet

ägde största förmågan att bära byggnadstungan. Vad

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

71

frågan gällde vore, huruvida genom tvingande lagbud byggnadsbeståndet å

praktiskt taget all utarrenderad privat jord i landet skulle bringas upp till

en nivå, ofantligt mycket högre än den nuvarande, ävensom huruvida denna

tvångsinvestering kunde genomföras utan jordägarnas ruin. Enligt reservantens

mening vore det nödvändigt, att en skillnad upprätthölles i bestämmelserna

om byggnadsskyldigheten, mellan å ena sidan bolagsfastigheterna

och de med dem nu jämställda samt å andra sidan de privatarrenden under

huvudgård, som utredningen föreslagit nu skola införas under lagens sociala

del.

En annan ledamot av arrendeutredningen (herr Falk) har föreslagit upptagande

i allmänna arrendelagen av en tvingande bestämmelse, enligt vilken

jordägaren vid arrendatorns tillträde skulle avlämna erforderlig hostad i sådant

skick, som överensstämde med hälsovårdsstadgans föreskrifter, och

även under arrendetiden hålla bostäderna i sådant skick. Till stöd härför

har anförts följande:

Att jordägaren enligt allmänna arrendelagen icke hade någon förpliktelse

i fråga örn fastighetens bebyggande kunde icke vara tillfredsställande. I varje

fall måste man vara berättigad uppställa det minimikrav, att vid arrendatorernas

tillträde funnes erforderliga bostäder av sådan beskaffenhet, att

deras nyttjande icke vore förenat med fara för de inneboendes hälsa samt

att jordägarna även under arrendetiden skulle hålla bostäderna i sådant

skick. Bostäderna å åtskilliga av de fastigheter, för vilka den allmänna

arrendelagen enligt förslaget skulle gälla, uppfyllde icke dessa minimifordringar.

Det måste betecknas såsom ett synnerligen allvarligt missförhållande,

örn någon ändring härutinnan icke komme att inträda. Att en förbättring

av bostadsbeståndet i erforderlig utsträckning skulle kunna åstadkommas

på det frivilliga avtalets väg syntes icke vara att förvänta. Ej heller

kunde man fordra, att arrendatorerna på egen bekostnad skulle verkställa

nybyggnad eller företaga behövliga större reparationer å boningshusen. Ofta

torde de sakna kapital härför. Även i de fall, då en arrendator kunde uppbringa

för nybyggnad erforderliga medel, torde han i allmänhet draga sig

för att verkställa ett dylikt företag, då han enligt IG § i den allmänna arrendelagen

hade utsikt att erhålla allenast obetydlig om ens någon ersättning

härför.

Enär den allmänna arrendelagen icke ålade någon av kontrahenterna

byggnadsskyldighet, hade i flera fall yppats tvekan hos hälsovårdsnämnderna

angående frågan till vilken part ett föreläggande att avhjälpa brister å

bostadslägenhet skulle riktas. För den händelse hälsovårdsnämnden föreläde

arrendatorn att avhjälpa brister, hade denne efter arbetets utförande

icke enligt nyttjanderättslagen någon rätt att rikta ersättningskrav mot jordägaren.

Det måste anses vara synnerligen otillfredsställande, att en hälsovårdsnämnd

sålunda komme att avgöra, vem kostnaden för ett byggnadsarbete

komme att drabba.

De av reservanten förordade lagbestämmelserna skulle komma att verksamt

bidraga till höjande av den på många håll alltför låga bostadsstandarden

å arrendefastigheterna. Då föreläggande av hälsovårdsnämnd att avhjälpa

brister å bostäderna alltid skulle komma att meddelas jordägarna,

erhölle hälsovårdsnämnderna möjlighet att på ett mera effektivt sätt än för

närvarande ingripa i sådana fall, då bostäderna vöre i undermåligt skick.

Mot de förordade bestämmelserna torde man ej med fog kunna invända, att

jordägarna genom desamma skulle bliva alltför betungade i ekonomiskt avseende.

Om jordägarna hade så svag ekonomi, att de ej kunde tillhanda
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

hålla arrendatorerna erforderliga bostäder av sådan beskaffenhet, att de

överensstämde med hälsovårdsstadgans föreskrifter, funnes möjlighet för

dem att erhålla statliga lån och bidrag.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har principiellt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Värmlands,

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna i Kristianstads, Hallands,

Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, jordbrukskommissionema

i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län, Riksföi’bundet landsbygdens

folk ävensom Svenska lantarbetareförbundet samt Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

De båda sistnämnda förbunden ha tillika instämt i

herr Falks yrkande örn upptagande i allmänna arrendelagen av bestämmelser

om nybyggnads- och underhållsskyldighet för jordägaren.

Av övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha de flesta anslutit

eller närmat sig till den av herr Tamm framförda reservationen.

Åtskilliga ställa sig emellertid i huvudsak avvisande till tanken att införa

legal nybyggnadsskyldighet för arrenden under andra ägarekategorier än

dem som för närvarande beröras av den sociala arrendelagstiftningen. Så är

fallet med länsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs, Skaraborgs och Norrbottens

län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna

i Stockholms stad och län, Uppsala, Östergötlands, Västmanlands, Västerbottens

och Norrbottens län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna

i Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs (södra distriktet), Skaraborgs

och Västerbottens län ävensom Sveriges skogsägareförbund, Svenska

lantarbetsgivareföreningen och fideikommisskommitterade. Även domänstyrelsen

och ett flertal Överjägmästare och domänintendenter lia ställt sig avvisande.

Domänstyrelsen har yttrat bland annat följande:

Statens jordbruksdomäner hade under de senaste tio åren redovisat en

nettoavkastning, som i medeltal motsvarade endast 1.62 procent av egendomarnas

taxeringsvärden. Det borde härvid framhållas, att årligen försåldes

ett stort antal egendomar, i första hand de mindre och medelstora samt sådana,

som ur ekonomiska synpunkter icke ansetts böra behållas i kronans

ägo. Under åren 1929—1938 hade sålunda avyttrats 2,357 fastigheter eller

delar därav (skogsjordbruk ej inräknade) till en sammanlagd köpeskilling

av omkring 18,830,000 kronor.

Utarrendering av jord vore sålunda en svag affär. Med hänsyn till den

byggnadsstandard, som numera allmänt betraktades som eftersträvansvärd

ur såväl hygienisk som arbetsbesparande synpunkt, kunde man icke räkna

med att det ekonomiska resultatet av utarrendering härefter kommc att bli

bättre. Genom de ökade kostnaderna för jordbrukets byggnader och de i

samband därmed starkt stegrade arbetslönerna inom byggnadsbranschen på

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

73

landsbygden torde vidare den gräns, där det egentliga jordvärdet försvunne,

komma att förskjutas uppåt till allt större gårdar.

Såvitt förhållandena sålunda kunde överblickas måste en utsträckning av

de sociala arrendebestämmelserna till i förslaget upptagna ägarekategorier

medföra en katastrof i avseende å det ekonomiska utbytet från de härav berörda

jordbruken. Jordägarna måste för gårdarnas iordningställande och

underhåll tillskjuta dels därifrån påräknade arrendeavgälder och dels därutöver

belopp, som med ledning av uppgifter från domänstyrelsens skogsjordbruk

kunde antagas komma att ungefärligen motsvara arrendeavgäldernas

storlek. Skogsbolagen och domänstyrelsen hade väl tillgång till andra

inkomster för bestridande av utgifterna i fråga, men man kunde icke räkna

med att så alltid skulle vara förhållandet beträffande de enskilda jordägarna.

Och även där så vore fallet, vore det naturligt att dessa jordägare — om

särskilda skäl för behållande av ställena icke förelåge — icke ville fortsätta

med en hantering, till vilken de årligen måste tillskjuta kapital från annat

håll.

Jordbrukskommissionen i Uppsala lein har anfört:

Om förslaget bifölles, måste verkningarna för vissa jordägare bliva katastrofala.

Att samma bestämmelser redan vore gällande för bolag och av dessa

kunnat bäras till synes idan större olägenhet finge icke tagas som bevis för

att de utan svårare följder kunde tillämpas även för utarrenderade privatjordbruk.

Det vore känt att de bolagsjordbruk som det här gällde endast

medförde direkt förlust och i längden skulle bli ruinerande, därest icke andra

grenar av bolagsrörelsen ännu så länge kunnat upptaga och balansera

nämnda förluster. Byggnadsfrågan — icke minst dess ekonomiska innebörd

-— vöre redan för flertalet jordägare ett verkligt problem. Ökade materialkostnader

och höjda arbetslöner vöre starkt bidragande orsaker härtill. Det

fortgående organiserandet av landsbygdens byggnadsarbetare hotade att lamslå

ali byggnadsverksamhet vid jordbruket. I följd härav måste vid de självägda

jordbruken sådana jordägare, vilka överhuvudtaget vore tvungna att

anlägga räntabilitetssynpunkter, utföra oundgängligen erforderliga byggnadsarbeten

med eget folk. Men vid arrendebruk under de föreslagna bestämmelserna

bleve det icke jordägaren utan synemännen, som skulle bestämma icke

endast vad som skulle byggas utan även i vilken takt det skulle ske. Där måste

alltså byggnadsarbetet utföras med lejt — hädanefter organiserat — folk.

Under trycket av den propaganda, som bedreves i det i och för sig vällovliga

syftet att göra både bostads- och ekonomibyggnader på landet så moderna,

bekväma och arbetssparande som möjligt, och påverkade i samma riktning

av arrendatorn och de hjälptrupper denne vid synetillfället kunde mobilisera

komme sannolikt synemännen att pådöma byggnadsarbeten som för jordägaren

bleve ruinerande. Men örn sparsamhetssynpunkter och räntabilitetsberäkningar

helt åsidosattes, komme följden härav att gå ut över icke endast

jordägare utan i sisla hand även arrendatorerna. Alt dispensmöjligheter erbjödos

för vissa fall, borde icke överskattas, enär deras utnyttjande i praktiken

torde erbjuda stora svårigheter. — Avtalsfriheten och dess möjligheter

för jordägare och arrendator att i samråd bestämma vad som krävdes i fråga

om nybyggnad och vad av det gamla som nöjaktigt kunde repareras och moderniseras

vore i detta sammanhang en ekonomisk faktor, som för jordbruk

i enskild ägo icke under nuvarande förhållanden bol de tillspillogivas. Även

för en ekonomiskt mindre stark arrendator kunde det vara klokt att under

några år ålnöjas med något mindre bekvämlighet men samtidigt få åtnjuta

fördelen av mindre arrendeutgifter. Hälsovårdsnämnden och blivande bostadsinspektion

utgjorde tillräcklig garanti för nöjaktig förbättring i fråga

örn bostäder

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Svenska lant arbet sgivare föreningen bär anfört bland annat följande:

Det vore påtagligt, att bolagsjordens byggnadsstandard under den korta

lid, varunder nybyggnadsskyldigheten varit gällande, blivit höjd betydligt utöver

vad som kunde svara mot uttrycket ’i brukbart skick''. Anledningen

härtill vore lättförståelig: arrendatorernas intresse av att genomdriva ny- eller

ombyggnader i största möjliga utsträckning hade vid syneförfarandet ofta

mötts med det tillmötesgående, som ej sällan påträffades hos personer vilkas

egen ekonomi ej därav berördes. Resultatet härav vöre lika lättförståeligt:

arrendeavgälderna hade ofta ej räckt att täcka ens de årliga byggnadskostnaderna.

Då nu arrendeutredningen ville införa enahanda bvggnadsbestämmelser

beträffande arrenden under såväl större som mindre privata jordägare,

funnes all anledning tro, att bestämmelserna komme att verka på

samma sätt och giva i stort sett samma resultat som det nyssnämnda. Bestämmelserna

komme sålunda med all sannolikhet alt beröva jordägarna

praktiskt taget all inkomst av arrendejorden. För den jordbrukare, som till

någon väsentligare del hade sin inkomst av arrendejorden, bleve lagens genomförande

ett allvarligt slag. Men även för övriga jordägare komme frånvaron

av inkomst eller en kraftig minskning av intäkterna av arrendejorden

att bli alltför betungande. Det finge dock beaktas att det övervägande flertalet

jordägare hade sin jord intecknad.

Fideikommisskommitterade lia anfört:

Förslaget medförde utomordentligt vittgående ekonomiska konsekvenser

för fideikommissens vidkommande. Innebörden av dessa kunde bäst bedömas,

örn man studerade de sociala lagbestämmelsernas verkningar på bolagsjorden.

Bolagsgårdarnas byggnadsbestånd torde nu befinna sig en klass

högre än bebyggelsen å enskild jord, vare sig denna vore utarrenderad eller

under eget bruk.

För fideikommissens vidkommande ville kommittén framhålla, att den

lägre standarden i bebyggelsen måste ses mot bakgrund av de i allmänhet

låga arrendeavgälderna. Jordägarna hade vanligen icke ansett sig kunna

utföra dyrbara byggnadsarbeten utan en viss höjning av arrendebeloppen.

När arrendatorerna tillfrågats, örn de önskade nybyggnader och vore villiga

att, sedan dessa utförts, erlägga ett något förhöjt arrende, hade arrendatorerna

vanligen svarat, att de avstode från alla nybyggnader eller förbättringar

å husen, blott de finge bibehålla de förutvarande låga arrendena.

Arrendeutredningen ville nu genom lagtvång på en gång eller under kort

övergångsperiod lyfta upp byggnadsstandarden å den utarrenderade enskilda

jorden i nivå med den standard, som under trycket av berörda lagstiftning

drivits fram på bolagsjorden. Hela kostnaden härför skulle likaledes

genom lagtvång läggas på jordägarna. Ett i bästa skick satt byggnadsbestånd

skulle visserligen kunna tänkas föranleda höjda arrendeavgälder. I

praktiken torde emellertid detta knappast komma att bli helt realiserat. Det

hade — särskilt av egnahemskommittén — påvisats, att en fullgod bebyggelse

å ett mindre jordbruk aldrig kunde förräntas eller amorteras genom jordbrukets

avkastning. Även för arrendejordbrukens vidkommande torde det

komma att bli så, att byggnadsbeståndets fullständiga upprustande komme

att kräva kapitalutlägg, som näppeligen kunde förräntas utan som åtminstone

delvis finge från början avskrivas. Jordbrukskommissionerna komme

sannolikt att fixera arrendena efter vad jordbruken kunde avkasta under

medelgod drift men icke efter vad det kostade att ställa jordbrukets byggnadsbestånd

och övriga fasta utrustning i komplett skick.

I detta sammanhang kunde framhållas, att fastighetstaxeringsnämnderna

allmänt vore benägna att åsätta brukningsdelar med nya eller goda hus för
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 346.

75

höjda taxeringsvärden. Om nu arrendelagen tvingade till omfattande nybyggnader

å arrendegårdarna, hade man sålunda att emotse, att taxeringsvärdena

å dessa efter hand höjdes. Härav följde ökade kommunal-, landstings-

och vägskatter men, enligt vad nyss sagts, säkerligen i de flesta fall

icke några höjda arrendebelopp.

Nu kunde visserligen sägas, att en höjning av bebyggelsestandarden å arrendejordbruken

av sociala skäl ovillkorligen måste ske samt att jordägarna

väl vore de, som borde bekosta denna åtgärd och även hade större ekonomisk

möjlighet härtill än arrendatorerna. Emellertid kunde sådana synpunkter

icke motivera de föreslagna lagstiftningsåtgärderna. Flertalet jordägare, och

bland dem kanske främst fideikommissinnehavarna, ägde nämligen icke ekonomisk

möjlighet att genomföra den påfordrade kapitalinvesteringen i föreskriven

ordning. Ett lagfästande och tillämpande av förslaget skulle hastigt

bringa på obestånd en betydande del av de jordägare som hade många arrendelägenheter.

Ett ekonomiskt tvång av förevarande slag ställde sig olika för ett jordägande

bolag och för en privatperson. Bolaget ägde oftast inkomster av industriell

rörelse, som kunde tillgripas för byggnadsskyldighetens fullgörande.

Privatmannen hade vanligen ej denna möjlighet. Därtill komme den utomordentligt

stora skillnaden i beskattningens tyngd för bolag och enskilda.

Bolagen hade icke någon förmögenhetsskatt, allra minst någon progressiv

sådan. Deras inkomstskatt hade visserligen tidigare varit i viss mån progressiv,

beroende på förhållandet mellan vinst och kapital. Den hade dock varit

lägre än den för fysiska personer gällande inkomstskatteskalan. I fortsättningen

finge bolag blott 10 procent proportionell inkomstskatt. För privata

jordägare dreve den starka progressiviteten i inkomstskatten snart upp sagda

skatt över bolagens. Därtill komme den ordinarie och den särskilda förmögenhetsskatten,

vilka bleve utomordentligt kännbara, emedan de stora

jordegendomarna representerade höga taxeringsvärden, varå emellertid en

vanligen blott mycket låg avkastning erhölles. Enskilda ägare av större

jordegendomar, vartill fideikommissen främst räknades, komme stundom

upp till en statsbeskattning av upp till 50 procent av nettoinkomsten mot bolagens

motsvarande 10 procent. Dessa siffror torde tillräckligt klart visa, att

enskilda jordägare icke närmelsevis hade samma ekonomiska möjlighet som

bolagen att tåla de bördor den sociala jordlagstiftningen pålade. Få vore de

innehavare av fideikommiss eller andra större jordagods, vilka bleve i stånd

att fullgöra en räntelös kapitalinvestering i fastigheterna av den storlek, som

de föreslagna byggnadsbestämmelscrna skulle framtvinga. För de flesta

skulle ett tillämpande av förslaget nödvändiggöra ett frånträdande av fastigheterna.

Möjligen torde en och annan söka rädda sig genom att taga

arrendegårdarna under eget bruk.

Angivna svårigheter innebure icke, att man borde helt avslå från att söka

arbeta fram ett förbättrat byggnadsbestånd. Men detta borde ske i en annan

ordning än den av utredningen föreslagna. Det äventyrliga i förslaget läge

däri, att den önskvärda förbättringen icke finge ske i etapper, efter jordägarens

ekonomiska förmåga och vid tidpunkter, då byggnadsarbetena med

minsta möjliga kostnad kunde genomföras. Det vore en oerhörd skillnad

mellan alt enligt förslaget praktiskt taget på en gång, kanske under loppet

av en femårsperiod, försätta alla åbyggnader å landets utarrenderade jordbruk

under huvudgård i fullgott skick enligt den höga standard, varom nu

vöre fråga, mot att efter hand förbättra byggnaderna under iakttagande av

att det som vore användbart av äldre hus sattes i stånd genom reparationer

samt att nybyggnader endast genomfördes, då så vore helt nödvändigt. Den

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 346-

anvisade utvägen att genom dispens förmildra byggnadsbestämmelserna funne

kommittén vara skäligen värdelös.

Genom de befogenheter som uppsiktslagen förlänade jordbrukskommissionerna

bleve dessa normgivande beträffande byggnadsstandarden. All erfarenhet

visade emellertid, att när statliga organ hade att föreskriva normer

för i socialt syfte tillkomna byggnadsarbeten, mer hänsyn toges till att åstadkomma

ett högklassigt resultat än till att för måttliga kostnader åstadkomma

hus, som på ett tillfyllestgörande sätt kunde betjäna sitt syfte. Man finge ej

heller förbise, att arrendatorerna, sedan de genom optionsrätten och genom

arrendevillkorens föreskrivande av jordbrukskommissionen blivit helt oberoende

av jordägarens vilja och åtgärder, förvisso komme att skruva upp

sina pretentioner å byggnadernas beskaffenhet samt söka påverka synemän

och jordbrukskommissioner att ålägga jordägarna att utföra så omfattande

och inventiösa byggnadsarbeten som möjligt.

Departementschefen.

Arrendeutredningen har framhållit att något måste göras för att effektivt

motverka faran av en alltmer försämrad byggnadsstandard på sådana arrendeställen,

vilka icke hittills kommit i åtnjutande av det särskilda sociala

skyddet. I de yttranden, som avgivits över arrendeutredningens förslag, har

väl från skilda håll gjorts gällande, att något verkligt behov av åtgärder i föreslagen

riktning icke skulle föreligga. Många synas anse, att det i stort sett

vore väl beställt med åbyggnaderna å arrendeställena. Enligt min uppfattning

torde man emellertid knappast med framgång kunna bestrida, att allvarliga

missförhållanden i förevarande hänseende äro för handen. Även örn

de flesta utarrenderade egendomar ha ett försvarligt byggnadsbestånd, så äro

dock de fall alltför talrika, där boningshus eller ekonomibyggnader eller ock

samtliga åbyggnader äro förfallna eller eljest undermåliga. Vid en reform

av arrendelagstiftningen kunna dylika missförhållanden ej förbigås. Det kan

ej heller antagas att en fri avtalsrätt skall kunna tillfredsställande garantera,

att de nuvarande bristerna inom rimlig tid avhjälpas och att en fortsatt utveckling

till det sämre förebygges.

Emellertid ligger det i öppen dag, att ett på lagstiftningsvägen gjort ingripande,

varigenom på jordägaren lägges skyldighet att verkställa nybyggnad,

i den mån så erfordras för att åbyggnaderna skola motsvara vissa legala

krav, möter betydande svårigheter. Härvidlag är det icke nog därmed, att

många enskilda jordägare med hänsyn till sin ekonomiska ställning torde

finna det svårt eller omöjligt att göra de önskvärda kapitalinvesteringarna

i sina arrendegårdars åbyggnader. Mycket talar för den uppfattningen, att

jordbrukets byggnadsfråga överhuvudtaget genom utvecklingen under senare

år kommit i ett kritiskt och svårlöst läge. En fortgående förnyelse av

byggnadsbeståndet — vilken uppenbarligen måste äga rum därest ej produktionen

skall bliva lidande — hämmas genom den disproportion, som uppkommit

mellan jordbrukets ekonomiska bärighet och byggnadskostnaderna

å landsbygden. Att de med nuvarande krisläge förknippade särskilda omständigheterna

ytterligare försvåra möjligheten att tillföra jordbruket bygg
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

77

nadskapital torde ej behöva närmare utvecklas. Från vissa håll har till och

med gjorts gällande, att det flerstädes redan nu skulle vara omöjligt att

förränta sådant kapital, som nedlagts i arrendegårdarnas byggnader. Häremot

får visserligen erinras, att i varje fall i fråga om arrendegårdar i landets

skogstrakter man vid dylika förräntningskalkyler — vilket ofta icke

sker —- måste taga med i beräkning så stor del av inkomsten från fastighetens

skog, som belöper på den skogsmark, som den utarrenderade egendomen

vid avstyckning skulle tilläggas.

Även med beaktande av förut antydda svårigheter kan jag dock i princip

dela arrendeutredningens mening, att byggnadsskyldighet — vid de kategorier

av arrenden som i förslaget avses — bör legalt åvila jordägaren. En dylik

byggnadsskyldighet är ägnad att inskärpa betydelsen av att intet i onödan

försummas, när det gäller att förse arrendeställena med vad dessa oundgängligen

behöva i fråga örn sunda bostäder och brukbara ekonomibyggnader.

Med byggnadsskyldigheten undanröjes det låt-gå-system, som kännetecknats

därav att gamla och otidsenliga byggnader bibehållits år efter år, oaktat deras

fortsatta underhåll inneburit en oskälig börda för arrendatorn och från

samhällsekonomisk synpunkt tett sig förlustbringande. Att skyldigheten att

besörja nybyggnad lägges på jordägaren lärer jämväl privaträttsligt sett vara

den naturligaste lösningen. En jordägare, som upplåter sin fastighet till idkande

av jordbruk, bör i vanliga fall kunna svara för att fastigheten är försedd

med de för ändamålet nödiga åbyggnaderna. Och det har icke utan fog

kunnat framhållas, att den jordägare, vilkens resurser icke tillåta att honom

underlydande arrendegårdar hållas i det skick, som motsvarar det för produktionens

upprätthållande oundgängligen erforderliga, med fördel skulle

kunna överflytta sitt jordinnehav på andra, av vilka man kan emotse en

bättre ordning.

Likväl framstår det såsom tämligen uppenbart, att kontrahenternas fria

rådighet i fråga om byggnadsskyldigheten —- särskilt under de i nuvarande

tidsläge rådande svårigheterna — kan innebära en fördel så till vida, att den

möjliggör en smidig anpassning efter varierande situationer och omständigheter.

Vid införandet av byggnadsskyldighet för jordägaren kan måhända ett

dylikt lagande efter lägligheten icke i samma grad åvägabringas. Emellertid

blir det av vikt att tillse, att byggnadsskyldigheten i den praktiska tillämpningen

icke genomföres stelt och schablonmässigt och utan vederbörligt

hänsynstagande till de konkreta fallens växlande karaktär. Att nybyggnadsverksamheten

icke får forceras på sådant sätt, att jordägarens ekonomiska

ställning äventyras, är självfallet. Och att även det allmänna läget manar

till sparsamhet och återhållsamhet i de hänseenden varom här är fråga behöver

blott i förbigående erinras.

I betraktande härav torde med införandet av byggnadsskyldighet böra förbindas

möjlighet för jordägaren att erhålla dispens eller uppskov. Vad arrendeutredningen

i sådant avseende föreslagit har jag icke kunnat finna

tillräckligt. I arrendeutredningens förslag har såsom särskild dispensgrund

upptagits den omständigheten att jordägaren, för att kunna planmässigt

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade brukningsdelar,

är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande

i det föreliggande fallet. Man har med denna bestämmelse sökt möjliggöra,

att å ett egendomskonrplex byggnadsbeståndets upphjälpande skall

kunna fortskrida efter en viss plan, som uppgjorts icke så mycket efter den

kronologiska följden av de väntade byggnadskraven som fastmera efter möjligheten

att med de till buds stående begränsade resurserna i första hand tillgodose

de mest trängande behoven. Såsom arrendeutredningen själv erinrat

torde emellertid förverkligandet av detta syfte komma att hindras därigenom,

att optionsberättigade arrendatorer, enligt de föreslagna reglerna angående

dispens, äga möjlighet att genom att vägra samtycke till dispens rubba

en tilltänkt byggnadsplan för de till viss jordegendom hörande arrendegårdarna.

Denna svårighet har påtalats i ett flertal avgivna yttranden. Enligt

min mening bör frågan kunna lösas sålunda, att ett särskilt dispensförfarande

inrättas för sådana fall där en arrendator — på grund av de tilltänkta

reglerna angående en retroaktiv tillämpning av bestämmelserna rörande optionsrätt

— kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits. Eftersom

optionsrätten i dylika fall knytes till ett äldre avtal på sådant sätt, att

den innebär en rubbning till arrendatorns förmån av ett före lagens ikraftträdande

uppkommet rättsförhållande, torde det icke ligga något oegentligt

däri, att verkningarna av detta ingrepp begränsas genom särskild anordning.

Till övergångsbestämmelserna har därför synts böra fogas ett stadgande,

enligt vilket — i de fall varom här är fråga — jordbrukskommissionen på

ansökan skall kunna medgiva jordägaren befrielse från de föreskrivna skyldigheterna

beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse skall ock,

när särskilda omständigheter därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande

arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit

från lagens ikraftträdande. Genom dessa regler ernås möjlighet att, om så

skulle befinnas erforderligt, i viss omfattning uppskjuta reformens genomförande

i praktiken och att i allt fall sörja för nödig hänsyn och återhållsamhet

i de särskilda fallen. Samtidigt vinnes dock kontroll över att icke

alltför svåra missförhållanden i fråga örn byggnadsskicket tillåtas fortbestå.

Den kritik, som framkommit mot arrendeutredningens förslag, har väsentligen

koncentrerats till frågan örn innehållet i de stadganden som skulle komma

att reglera byggnadsskyldigheten. Detta innehåll skulle enligt förslaget

bliva detsamma som enligt de nu gällande bestämmelserna för arrenden under

bolag och med dem likställda jordägare. Häremot har gjorts gällande att

dessa bestämmelser visat sig i praktiken kunna leda till en byggnadsstandard,

som vore överdrivet dyrbar och som läge vida högre än vad som motsvarade

kravet på brukbart skick enligt ortens förhållanden. Förklaringen härtill har

ansetts ligga däri, att de synemän och jordbrukskommissioner, vilka ha att

träffa avgöranden angående nybyggnadsskyldighet, såge som sin uppgift att

arbeta fram bästa möjliga byggnadsbestånd i sina orter och därför vore benägna

att tillmötesgå även långt gående krav från arrendatorernas sida. Att

bolagen, vilka icke varit beroende av inkomsterna från jordbruk, kunnat bära

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

79

de betungande utgifter som detta system medfört, bevisade icke att bestämmelserna

kunde utsträckas till att gälla även för jordägare, för vilka den utarrenderade

jordens avkastning hade en avgörande ekonomisk betydelse. Av

dylika synpunkter har dragits den slutsatsen, att för arrenden under privata

jordägare borde gälla andra och mildare regler om nybyggnadsskyldighet än

för arrenden under bolag.

En dylik kategoriklyvning torde från principiell synpunkt vara föga tilltalande.

Att lagen — i den mån den nu ålägger jordägaren att bekosta erforderlig

nybyggnad — skulle uppställa olika minimikrav i fråga örn byggnadsskicket,

allt eftersom jordägaren är ett bolag eller en enskild, skulle

knappast tillfredsställa rättsuppfattningen och i många fall kunna medföra

stötande resultat. Det är tydligt, att en sådan åtskillnad skulle i hög

grad befordra den tendens till överdrifter, som ansetts framträda i den

praktiska tillämpningen av de nu gällande nybyggnadsbestämmelserna. Därest

det förhölle sig så, att dessa bestämmelser uppammat ett byggnadsskick,

som icke kan försvaras från jordbruksekonomisk synpunkt, borde en sådan

ordning knappast vidmakthållas ens för den kategori av jordägare, som för

närvarande beröres därav.

Enligt gällande sociala arrendelag åligger det jordägaren att vid tillträdet

avlämna för jordbruket nödiga byggnader i sådant skick att därå ej tarvas

ombyggnad eller annan än mindre reparation. Detta stadgande — vartill

dock knutits en närmare förklaring angående innebörden av begreppet mindre

reparation —- utgör knappast tillräcklig ledning för synemännen vid deras

avgörande, huruvida nybyggnad eller större reparation skall föreskrivas. Med

stöd av lagens motivering har det ansetts, att om en vid tillträdet befintlig

byggnad vore i brukbart skick, densamma borde godkännas, även örn den

icke befunne sig i ett efter ortens sed fullt behörigt skick. Arrendeutredningen

har vidare uttalat att synemännen vid sitt bedömande, huruvida något ytterligare

hus borde uppföras samt vilken storlek och beskaffenhet detta borde

erhålla, borde taga hänsyn till ortens sed, för såvitt denna holle sig inom ramen

för en sund jordbruksekonomi. Enligt min mening bör strängare krav

på byggnadsbeståndets beskaffenhet icke uppställas än att bostadshusen äro

i förhållande till ortens sed tillräckligt rymliga och ur hygieniska synpunkter

tillfredsställande samt att ekonomibyggnaderna tillgodose fordringar, som ur

jordbruksekonomiska synpunkter kunna vara försvarliga. Emellertid kan

det antagas att lagen ej alltid tolkats i överensstämmelse med berörda normer

och att man i den praktiska tillämpningen mången gång funnit sig böra ställa

kraven på byggnadsskick något högre än som motsvarar lagens fordringar,

därest dessa uppfattas på sätt nyss angivits.

Det har under sådana förhållanden synts påkallat att i lagtexten närmare

precisera jordägarens åligganden i fråga om nybyggnad. Vad först angår

bostadshusen har arrendelagens krav på viss byggnadsstandard — i överensstämmelse

med yrkande som reservalionsvis framförts inom arrendeutredningen

och som vunnit gillande i flertalet avgivna yttranden — anslutits till

vad gällande hälsovårdsstadga i sådant hänseende föreskriver. Beträffande

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 316

ekonomibyggnaderna har nybyggnadsskyldigheten synts böra mildras på så

sätt att beskaffenheten av de byggnader, som jordägaren har att tillhandahålla

vid tillträdet, skall vara sådan, att icke ombyggnad eller större reparation

oundgängligen påkallas. Med de jämkningar som sålunda förordats

lära bestämmelserna örn byggnadsskyldighet böra bliva gemensamma för

olika kategorier av sociala arrenden.

Förköpsrätt.

Gällande rätt.

Den nuvarande arrendelagstiftningen uppställer icke någon rätt för arrendatorn

att tvångsvis tillösa sig den arrenderade fastigheten. Den frilösning

av arrendejordbruk, som i viss omfattning äger rum, förutsätter att

jordägaren frivilligt överlåter fastigheten till arrendatorn. En lösningsrätt av

speciell typ inrymmes emellertid i den s. k. ensittarlagen. Enligt denna lag

kan den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål innehar

annan tillhörig mark samt därå äger boningshus som lämnar nöjaktig bostad

åt honom och hans familj, bliva berättigad att tvångsvis i viss ordning

tillösa sig marken. Förutsättningarna härför äro, dels att marken är upplåten

för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan upplåtelse, då ansökan

om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i följd innehafts av

annan än ägaren eller ock den tid marken innehafts av annan än ägaren

tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal om nyttjanderätt

till marken, uppgår till mer än tio år, dels att nyttjanderättshavare tillhörigt

boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj,

fanns å marken uppfört den 1 januari 1919, dels ock att minst en fjärdedel

av det värde marken med därå befintliga byggnader äger belöper på nyttjanderättshavarens

byggnader.

Arrendeutredningen.

Enligt arrendeutredningens förslag skall vid sådant arrende, där de föreslagna

bestämmelserna angående optionsrätt skola äga tillämpning, viss förköpsrätt

tillkomma arrendatorn, så framt han förvarat sin rätt till nytt arrende.

Förköpsrätten innebär att arrendatorn, örn fastigheten säljes, äger

lösa densamma till det pris som köparen utfäst. De närmare villkoren för

utövandet av förköpsrätten samt proceduren härför regleras enligt förslaget

i en särskild lag om utövande av förköpsrätt. Förköpsrätt får ej utövas, där

köparen är säljarens bröstarvinge eller make, ej heller där fastigheten säljes

tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där viss lott i fastigheten

säljes till någon som förut var delägare i densamma.

De överväganden som lett fram till förslaget om förköpsrätt ha i arrendeutredningens

betänkande framställts sålunda:

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 340.

81

Vid övervägande av sådana lagstiftningsåtgärder, vilka plägade hänföras

under termen frilösning av arrendejordbruk, måste till en början preciseras,

vilka de sociala önskemål vore som på detta område kunde motivera lagstiftarens

ingripande. Eftersom det självägda jordbruket i stort sett finge betraktas

såsom en ur samhällets synpunkt mera värdefull besittningsform än

arrendet, skulle måhända kunna göras gällande, att uppgiften nu vore att

underlätta och påskynda en allmän övergång från arrendesystem till brukande

under äganderätt. Arrendeutredningen ville för sin del ej belt avvisa

denna synpunkt. Även örn jordinnehav på arrende knappast, vad anninge

vårt land i dess helhet, förekomme i den utsträckning, att proportionen

mellan antalet arrendejordbruk och självägda jordbruk antydde något påtagligt

socialt missförhållande, skulle likväl ej förnekas att en utveckling,

varigenom denna proportion förskötes till förmån för de självägda jordbruken,

borde kunna betraktas såsom en naturlig uppgift för en på längre sikt

bedriven jordpolitik.

Emellertid vöre det säkerligen oförsiktigt, örn man vid utformning av lagregler

på detta område byggde på en problemställning av den enkla beskaffenhet

som nyss angivits. Vid försök att främja en fortgående avveckling av

arrendesystemet kunde det näppeligen betraktas såsom likgiltigt, huruvida

arrendegårdarna komme att övertagas av de hittillsvarande arrendatorerna

eller örn andra personer — sådana som själva ämnade driva jordbruk eller

sådana som närmast ville spekulera i jordens värde — förvärvade äganderätt

till ställena. I själva verket torde till begreppet frilösning i allmänhet

knytas den förutsättningen, att arrendatorerna själva skulle tillösa sig den

jord som de brukade. Uppenbart vore emellertid nu, alt en arrendator långt

ifrån alltid kunde finna med sin fördel förenligt att i en viss situation med

äganderätt övertaga den av honom brukade gården, även om denna tillhandahölles

honom till ett efter marknadsläget skäligt pris. En dylik obenägenhet

alt frilösa behövde ingalunda lia sin grund i bristande ekonomiskt sinne,

liknöjdhet eller oföretagsamhet. När en arrendator, som ej besutte några

mera betryggande egna kapitalresurser, under en konjunktur med högt uppdrivna

jordvärden ville avhålla sig från fastighetsköp för att därmed undvika

en för framtiden måhända ödesdiger skuldsättning, stöde en sådan

klok förtänksamhet i god överensstämmelse med vad man ur allmän synpunkt

skulle anse önskvärt. En förklaring till att arrendatorer så ofta avstått

från att begagna yppade tillfällen till frilösning syntes även vara den,

att de måhända icke utan fog kunnat frukta att såsom självägande bliva

satta i efterhand i fråga örn möjligheten till arbetsförtjänst vid sidan av

jordbruket. Att även andra mera speciella omständigheter kunde verka avkylande

på arrendatorns lust att bliva självägande hade arrendeutredningen

haft tillfälle att konstatera under sin studieresa. Valet mellan arrende och

självägarskap utfölle sålunda under nuvarande ordning ofta nog till förmån

för arrende. Del läge i sakens natur att detta bleve än vanligare, i den mån

en ny arrendelagstiftning visade sig ägnad att bereda arrendatorerna en

tryggare och förmånligare ställning än de hittills innehaft.

Under sådana förhållanden framstode det såsom tämligen tvivelaktigt,

huruvida en ökad benägenhet från jordägarnas sida alt avyttra arrendegårdarna

— låt vara att försäljningsanbnden i första hand riktades lill arrendatorerna

— verkligen motsvarade vad dessa i gemen .skulle anse önskvärt.

Då lämpligheten av en arrendefrilösning vore i hög grad beroende av de

ekonomiska konjunkturer, varunder frilösningen ägde rum, skulle nog lagstiftningsåtgärder,

som bade till syfte att stimulera eller rent av framtvinga

frilösning, möta avsevärda vanskligheter. Mycket syntes tala för att frilösningen

av arrendejordbruk liksom hittills borde komma till stånd såsom ett

Bihang tilt riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 3lii. (;

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Majlis proposition nr 346.

resultat av själva den ekonomiska utvecklingen, en riktlinje, som naturligtvis

icke uteslöte att statliga ingripanden kunde vara önskvärda i fråga om

de frilösta jordbrukens stödjande i ekonomiskt hänseende.

Att arrendeutredningen för sin del icke ifrågasatte ett tvångsavlösningsförfarande

och att överhuvudtaget några särskilda åtgärder till forcering av

arrendefrilösningen icke nu förordades, kunde emellertid framför allt motiveras

därmed, att den tillämnade nya arrendelagstiftningen redan i och för

sig — och utan att en sådan verkan egentligen vore åsyftad — kunde antagas

frammana en tendens till ökning av antalet arrendegårdsförsäljningar.

Huru stark denna tendens i verkligheten komme att bliva, torde icke kunna

på förhand med någon säkerhet bedömas, då framtida konjunkturer och

andra ovissa faktorer här komme att spela in. Att den skulle kunna bliva

starkare än vad som särskilt ur arrendatorernas synpunkt vore önskvärt

framstode likväl såsom sannolikt och bestyrktes av tidigare vunnen erfarenhet.

I betraktande av dessa omständigheter holle arrendeutredningen före, att

på ifrågavarande område uppmärksamheten närmast borde inriktas på uppgiften

att såvitt möjligt skydda arrendatorn mot den icke obetydliga risken,

att hans besittning vid arrendeperiodens utgång komme att avbrytas såsom

följd av fastighetens försäljning till tredje man. De bestämmelser örn minimiarrendetid

och optionsrätt, vilka av arrendeutredningen föresloges, kunde

i detta hänseende så mycket mindre vara tillfyllest, som man vid dessa bestämmelsers

utformning ville undvika, att jordens övergång till självägande

brukare förhindrades eller försvårades. Att dessa bestämmelser kompletterades

med en anordning, ägnad att för de fall varom här vore fråga bevara

fastigheten i arrendatorns besittning, hade i viss mån, beträffande arrendatorns

intresse av jordbrukets framtida förkovran, en betydelse liknande den

som ansetts tillkomma besittningens tryggande genom långvarig minimitid

eller optionsrätt. Även ur synpunkten av rättvisa och billighet syntes det

önskvärt att den, som måhända under en lång följd av år haft sitt hem

och sitt arbete på en arrendegård, icke allt för lätt skulle kunna undanträngas,

när en sådan gård utbjödes till försäljning i den allmänna marknaden.

Det problem som sålunda framkomme kunde enligt arrendeutredningens

mening icke lämpligen lösas genom ett mer eller mindre långtgående förbud

för jordägaren att salubjuda utarrenderad egendom. Däremot funne arrendeutredningen

tanken att införa en förköpsrätt för arrendatorn vara värd

allt beaktande. Genom en sådan rätt skulle en arrendator, med avseende å

möjligheten att bliva ägare till den salubjudna arrendegården, erhålla ett

visst företräde framför andra spekulanter. Det kunde antagas att han,

även örn han för sin del helst önskat kvarstanna såsom arrendator, likväl

skulle vilja begagna sig av en dylik anordning för att fortfarande

kunna besitta och bruka gården. Arrendefrilösningen bleve på så sätt ett

medel, varigenom arrendatorn kunde trygga en stadigvarande besittning av

den jord åt vars brukande han kommit att ägna sig.

I anslutning till det principiella spörsmålet, efter vilken norm arrendatorn

hade att utgiva lösen vid utövandet av förköpsrätt, har arrendeutredningen

uttalat följande:

En nedsättning av lösesumman under det belopp som köparen bjudit skulle

innebära ett starkt ingrepp i den privata äganderätten, ett ingrepp som säkerligen

av jordägaren skulle uppfattas som en orättvisa. Även om man sålunda

nödgades fasthålla vid principen att lösesumman — under förutsättning

att köparens utfästelse vore allvarligt menad —- icke finge sättas lägre

än den avtalade köpesumman, förefölle det likväl, som örn en förköpsrätt

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

83

skulle vara ägnad alt i icke oväsentlig grad verka i riktning mot det mål,

som enligt vad förut utvecklats syntes böra eftersträvas. Genom förköpsrätten

eliminerades risken, att en försäljning av fastigheten koinme till stånd

utan arrendatorns vetskap eller utan att han fått tillfälle alt bevaka sina

intressen, en risk, som under nuvarande förhållanden icke finge betraktas

såsom i praktiken betydelselös. Till denna fördel — som måhända hade

kunnat vinnas även med en lagfäst hembudsskyldighet för jordägaren —

komme ytterligare den, att arrendatorn genom förköpsrätten erhölle ett verkligt

rättsanspråk på att få bliva ägare till fastigheten. Härav följde att

hans förhandlingsposition gentemot jordägaren bleve avsevärt tryggare. Funne

arrendatorn att det av jordägaren begärda priset för fastigheten vore

för högt tilltaget, kunde han, utan risk att försitta sin möjlighet att bliva

ägare till fastigheten, avvakta, huruvida någon annan spekulant skulle vilja

betala en sådan köpesumma. Slutligen finge ej heller förbises, att förköpsrätten

genom sin blotta existens torde komma att medföra vissa indirekta

verkningar i den riktning som här avsåges. Den syntes ägnad att i viss mån

bromsa spekulationen och motverka en alltför stark uppskruvning av jordvärdet

under högkonjunkturer. Ävenledes vöre det sannolikt, att en jordägare

mer än hittills komme att bliva hänvisad till arrendatorerna, för den

händelse han önskade avyttra sina arrendegårdar.

Förköpsrätten har enligt förslaget konstruerats såsom ett moment i själva

arrenderätten. Den skall i överensstämmelse härmed kunna utövas, även om

den icke uttryckligen angivits i arrendeavtalet, och dess giltighet är oberoende

av inskrivning i fastighetsbok. Förslaget innebär tillika, att ett i arrendeavtalet

intaget förbehåll örn att förköpsrätt ej skall få utövas, kommer att

sakna verkan.

Beträffande ordningen för utövandet av förköpsrätt antages att jordägaren,

när han vill sälja arrendegården, i allmänhet kommer att hembjuda densamma

till arrendatorn och att därigenom i många fall försäljning kommer till

stånd utan något utbud i allmänna marknaden. Men även för det fall, att

fastigheten verkligen blivit försåld till annan än arrendatorn, förutsätter förslaget,

att fastighetens övergång till arrendatorn skall kunna ordnas genom

en frivillig överenskommelse mellan köparen och arrendatorn, utan att anlitande

av något särskilt rättsligt förfarande behöver ifrågakomma. I syfte

att underlätta en sådan uppgörelse har i förslaget träffats en anordning,

varigenom tillfälle beredes köparen att utan sökande av lagfart förskaffa sig

visshet, huruvida arrendatorn är sinnad att utöva sin förköpsrätt. Härvid

skall tillgå så, att köparen för arrendatorn anmäler sitt fång och samtidigt

överlämnar köpehandlingen i bestyrkt avskrift. Ämnar arrendatorn övertaga

fastigheten och bliva parterna ense örn villkoren härför, kan saken sedan

ordnas på det enkla sätt, att köparen överlåter köpehandlingen på arrendatorn.

Uppstår tvist örn inlösningsvillkoren, måste däremot arrendatorn instämma

talan. Enligt förslaget skall, i fall som nu berörts, arrendatorn instämma

sin talan samt låta anteckna densamma i fastighetsboken inom en

manad fran det köparen gjorde anmälan örn fånget. — Har köparen underlåtit

atl pa angivet sålt träda i förbindelse med arrendatorn, får denne enligt

förslaget längre rådrum för utövandet av förköpsrätten. Emellertid åligger

det arrendatorn vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

tre månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid

göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Enligt förslaget är arrendatorn skyldig att före målets handläggning ställa

säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan

bliva skyldig att gälda köparen. Bifalles arrendatorns talan, skall rätten

fastställa vad arrendatorn har att betala ävensom utsätta viss dag, då arrendeavtalet

skall upphöra att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns

ägo. Det åligger arrendatorn att inom tre månader från den utsatta dagen

till köparen utgiva köpeskillingen med avdrag för intecknad gäld, som

därå enligt köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens

förvärv av fastigheten. Arrendatorn är även skyldig att ersätta köparen dennes

utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad, som köparen må ha

nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av

köparen tillfallen avkastning. Å de belopp, som arrendatorn har att utgiva,

skall gäldas ränta efter sex procent från den av rätten utsatta dagen.

Till arrendatorns skydd mot eventuella försök till svikligt förfarande har

i förslaget upptagits en bestämmelse örn edgång. Enligt denna skulle det

åligga köparen att, där arrendatorn under rättegången det fordrar, med ed

betyga att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen

utvisar och han i övrigt uppgivit.

En ledamot av arrendeutredningen (herr Tamm) har avstyrkt införandet

av förköpsrätt, enär enligt hans mening sådan rätt vore obehövlig. Härom

har yttrats följande:

Det vore en vedertagen praxis i hela landet, alt vid försäljning av arrendejordbruk

hembud först gjordes till arrendatorer^. Om det ansåges behövligt,

kunde man ju lagfästa denna praxis genom lag örn hembudsskyldighet.

Varje arrendator finge då full garanti, att fastigheten icke ginge bort, utan

att han haft möjlighet att själv förvärva densamma. Det läge något för rättskänslan

stötande i att arrendatorn skulle inbjudas till ett slags lurpassningsfaktik.

Han kunde förklara sig helt ointresserad för varje förvärv för att

sedan, när annan person inträtt som köpare, plötsligt framträda och fråntaga

denne hans förvärv. Svnnerligast för en sådan köpare måste det vara

föga tilltalande, att den tid, det arbete och de omsorger han måst nedlägga

för förvärvet, plötsligt gjordes onyttiga genom framträdande av en person,

som kanske strax förut förklarat sig vara helt ointresserad av förvärvet. —

Man hade ingen som helst anledning att tro eller förvänta, att de fall då

arrendejordbruk försåldes till tredje man skulle bliva färre genom införandet

av en lag om förköpsrätt. Reservanten funne icke någon anledning föreligga

att införa en så omständlig lagstiftning som den föreslagna endast för att tillrättalägga

det fåtal fall då en arrendator, som i grund och botten vore obenägen

att köpa arrendefastigheten, dock hellre gjorde detta än att se en ny

ägare inträda till denna. Enligt förslaget skulle för övrigt arrendatorns optionsrätt

gälla i lika mån mot den nye ägaren som mot den förutvarande.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

85

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har principiellt tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs

och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna

i Jönköpings, Kristianstads, Skaraborgs och Norrbottens

län, jordbrukskommissionerna i Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom

Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsai-betareförbundet

och Riksförbundet landsbygdens folk.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar lia avstyrkt införandet

av förköpsrätt eller anfört betänkligheter, som antyda en avvisande inställning

mot förslaget i denna del. I många yttranden åberopas såsom huvudskäl

att något behov av förköpsrätt ej förelåge. I vissa andra yttranden betonas

mera förköpsrättens verkan på jordägarens och arrendatorns ställning, därvid

förköpsrätten anses skada jordägaren och obehörigen gynna arrendatorn.

Flertalet av dem som yttrat sig ha under anslutning till den av herr Tamm

avgivna reservationen funnit en jordägaren ålagd liembudsskyldighet vara

att föredraga framför förköpsrätt. Emellertid har endast i ett fåtal yttranden

antytts vilken påföljd borde inträda, därest jordägaren i något fall eftersatte

hembudsskyldigheten.

Lantbruksstyrelsen har ansett arrendatorns intresse med avseende å möjligheten

att förvärva fastigheten kunna effektivt skyddas genom en lag örn

liembudsskyldighet. Denna borde innefatta bestämmelser åsyftande att, då priset

på fastigheten sänktes sedan arrendatorn avböjt ett första hembud, nytt

hembud avseende det lägre priset skulle göras till arrendatorn, innan försäljning

finge ske till tredje man. Genom en sådan anordning skulle även tredje

man bliva bättre skyddad och befriad från det obehag, som i händelse av

förköpsrättens införande ej sällan torde komma att följa därav, att han

finge avstå egendomen sedan förvärvet fullföljts.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttrande

egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen i samma län

instämt — har ansett hembudsförfarandet vara en lämpligare anordning än

förköpsrätten, när det gällde att trygga arrendatorernas företrädesrätt vid

försäljning av arrendeegendomar. Därest jordägare och arrendator icke frivilligt

kunde träffa avtal om försäljningsvillkoren, borde emellertid köpeskillingens

storlek fastställas av jordbrukskommissionen.

Blekinge läns egnahemsnämnd har ansett den föreslagna utformningen av

förköpsrätten vara föga tilltalande. En viss förköpsrätt kunde dock även enligt

nämndens mening vara berättigad. Jordägare, som önskade sälja utarrenderad

gård, borde först erbjuda den åt arrendatorn till ett visst pris.

Antoge ej arrendatorn detta anbud, borde ägaren vara oförhindrad alt siilja

till annan lör lägst detta pris. Men örn priset sänktes borde arrendatorn lia

rätt att, om han så ville, köpa gården för detta lägre pris.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, som förordat hembudsskyldighet, har

därom anfört följande:

Att giva arrendatorn förköpsrätt medförde den nackdelen för ägaren, att

eventuella köpare hölles tillbaka. De köpte hellre en fastighet, där de ej behövde

riskera, att förvärvet ginge om intet till följd av dylik förköpsrätt.

Genom att försvåra jordens försäljning till annan än arrendatorn motverkade

man önskemålet örn ökning av antalet självägda jordbruk. I stället för

förköpsrätt borde en hembudsskyldighet för jordägaren införas, önskade

arrendatorn förvärva fastigheten men saknade han erforderliga tillgångar

därför, torde egnahemsnämnden kunna anlitas såväl för prisets bedömande

som för erhållande av lånemedel till dess erläggande. Om hembudet icke

antagits, borde ägaren vid risk av skadeståndsskyldighet i förhållande till

arrendatorn ej få sälja fastigheten på billigare villkor till någon annan.

Sveriges skogsägare förbund har anfört:

Om arrendatorn suttit någon tid på fastigheten, bleve han vid dennas försäljning

alltid i första hand erbjuden att få köpa densamma. Ur rent social

synpunkt vore det emellertid ej alltid mest behjärtansvärt, att arrendatorn

erhölle preferens till köpet. Om valet stöde mellan å ena sidan en arrendator,

som suttit på gården kanske blott kort tid och därvid visat sig vara mindre

skötsam, samt å andra sidan en i orten boende, dugande och skötsam skogsarbetare,

som sparat ihop ett litet kapital, så kunde det ur samhällelig synpunkt

vara mer behjärtansvärt, att den senare finge göra förvärvet, om han

själv åstundade detta.

Förköpsrättens utövande kunde även föranleda tilltrasslade situationer.

Örn man exempelvis tänkte sig det fall, att arrendatorn vägrat att köpa och

jordägaren därför sålt fastigheten, vilken vore intecknad för skuld, till tredje

man, måste denne för köpets genomförande anskaffa långivarens medgivande

till betalningsansvarets överflyttande till honom. Örn nu, sedan sådant medgivande

erhållits av långivaren, arrendatorn gjorde sin förköpsrätt gällande,

måste denne, om lånet vore bundet och ej kunde sägas upp till omedelbar

betalning, även för sin del söka långivarens tillstånd att få övertaga ansvaret

för skulden. Vore arrendatorns solvens omtvistlig, kanske sådant medgivande

vägrades. Arrendatorn torde då knappast kunna fullfölja affären. Såväl

den förste köparen som jordägaren kunde härigenom åsamkas förluster.

Förbundet finge uttala, att en lag om hembudsskyldighet på ett fullt tillfredsställande

sätt tryggade arrendatorns intressen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat bland annat följande:

Att arrendatorerna skulle premieras i den mån och på det sätt som föreslagits,

vore något vars berättigande föreningen ej kunde erkänna. Den föreslagna

förköpsrätten konnne att förorsaka jordägaren betydande ekonomisk

skada samt föranleda ovisshet och osäkerhet utan att därför skänka arrendatorn

någon befogad förmån utöver den, som på ett enklare sätt hade kunnat

tillförsäkras honom. Sådan som förköpsrätten nu föreslagits, kunde den av

arrendatorn utnyttjas på ett sätt, som strede mot gängse uppfattning om vad

som innefattades i tro och heder. Arrendatorn kunde på förfrågan av jordägaren

försäkra, till och med i skriftlig form, att han ej ville köpa fastigheten,

och därmed locka jordägaren att med kostnader och besvär söka upp

en annan köpare. Sedan köpekontraktet upprättats och lagfart blivit beviljad,

kunde arrendatorn utan hänsyn till sin tidigare försäkran kräva att få

fastigheten till sig utlämnad. Förslaget vore så avfattat, att det möjliggjorde

en sådan av arrendatorn planlagd aktion med avsikt att i vinningssyfte föra

jordägaren bakom ljuset.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

87

Föreningen funne sålunda att det framlagda förslaget komme att bliva ej

blott ekonomiskt betungande för jordägaren utan i många fall rent av ekonomiskt

ruinerande. Därtill komme den enkla men betydelsefulla omständigheten

att den föreslagna förköpsrätten torde vara skäligen obehövlig.

Därest arrendatorn skulle tillerkännas förmånsrätt till fastigheten vid dennas

försäljning, syntes det vara fullt tillräckligt att hembudsskyldighet ålades

jordägaren.

Fideikommisskommitterade ha yttrat:

Det vore vedertagen praxis, att arrendejordbruken hembjödes åt arrendatorerna,

om jordägarna ville sälja. Det torde väl i de flesta fall icke förefinnas

något bärande skäl, varför en arrendator icke skulle kunna, när ett

sådant hembud gjordes, besluta sig, om han ville förvärva fastigheten eller

ej. Nu kunde det ju möjligen sägas, att en jordägare kunde komma att, om

en arrendator avböjt ett erbjudande om köp, försälja fastigheten till tredje

man för lägre pris än det, som begärts vid hembudet till arrendatorn. Förköpsrätten

skulle i dylikt fall kunna bli arrendatorn till effektivt gagn.

Enligt kommitténs mening borde emellertid arrendatorns intressen kunna

''effektivt skyddas genom en lag om hembudsskyldighet, vilken då även borde

innehålla, att om priset sänktes, efter det ett första hembud avböjts av arrendatorn,

nytt hembud till det lägre priset skulle göras till arrendatorn, innan

försäljning finge ske till tredje man. Tredje mans rätt bleve bättre skyddad,

om arrendatorn tvingades att taga ståndpunkt redan innan tredje man fullföljt

förvärvet.

Departementschefen.

Såsom arrendeutredningen framhållit lärer det kunna befaras att en arrendelagstiftning,

som pålägger jordägaren mera vittgående förpliktelser än den

nuvarande lagen, kommer att på vissa håll frammana en tendens till arrendesystemets

avveckling genom fastigheternas försäljning. En dylik ökning i

antalet arréndegårdsförsäljningar skulle, om den komme alltför brådstörtat,

kunna vålla vissa olägenheter icke minst för arrendatorsklassen. För den enskilde

arrendatorn uppkomme en större risk, att han vid arrendeperiodens

utgång såsom följd av fastighetens försäljning tvingades att avflytta. Ett dylikt

resultat av ny arrendelagstiftning vore så mycket beklagligare, som ett

av reformens huvudsyften är att bereda arrendatorn större trygghet att för

en lång följd av år kunna stanna i besittning av den arrendegård som han

övertagit. Till förebyggande av de nämnda verkningarna synes det önskvärt,

att den föreslagna optionsrätten kompletteras genom en anordning, som giver

arrendatorn ökad möjlighet att jämväl i händelse av fastighetens försäljning

kunna kvarstanna såsom brukare, låt vara att han därvid själv inträder såsom

ägare till fastigheten. Den av arrendeutredningen i sådant syfte föreslagna

förköpsrätten synes ägnad dels i allmänhet att motverka elt alltför

starkt ulbud av arrendefastigheter och dels i det enskilda fallet att bereda

arrendatorn den större trygghet som nyss berörts.

Flertalet av dem som yttrat sig över arrendeutredningens förslag lia ansett

eli lag örn hembudsskyldighet vara alt föredraga framför den föreslagna förköpsrätten

för arrendatorn. En lagfäst hembudsskyldighet för jordägaren

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 346

skulle väl närmast avse att förhindra, att en försäljning av fastigheten kommer

till stånd utan arrendatorns vetskap eller utan att han fått tillräckligt

rådrum för att bevaka sina intressen. Emellertid torde kunna ifrågasättas,

huruvida förverkligandet av detta syfte —- vilket indirekt ernås även genom

förköpsrätten — ensamt för sig har någon nämnvärd praktisk betydelse. Såsom

från flera håll omvittnats torde det vara sällsynt, att en jordägare skrider

till försäljning av en arrendefastighet utan att efterhöra, huruvida arrendatorn

är villig att övertaga densamma. En i lag införd bestämmelse, enligt

vilken hembudsskyldighet skall åligga jordägaren vid tilltänkt försäljning av

fastigheten, synes i varje fall bliva föga effektiv, därest icke till bestämmelsen

anknytas regler om särskild påföljd för det fall att hembudsskyldigheten

eftersättes.

Av vad slag denna påföljd bör vara är en fråga, som knappast blivit föremål

för behandling i yttrandena. Ej heller ha de som yttrat sig i allmänhet

vidrört spörsmålet, huruvida en försäljning, som skett i strid med hembudsskyldigheten,

likväl med hänsyn till köparen bör erhålla civilrättslig giltighet.

Förmodligen lia dock många tänkt sig den lösningen — som även direkt

förordats i ett yttrande — att i nämnda fall försäljningen borde bliva giltig

men föranleda en rätt för arrendatorn att bekomma skadestånd. En lagstiftning

om hembudsskyldighet -—- utformad efter nu antydda riktlinjer — synes

emellertid icke ägnad att tillgodose de särskilda syften, som man velat

vinna genom den föreslagna förköpsrätten, och torde därför knappast kunna

betraktas såsom en ersättning för denna.

Den i ett yttrande framkomna tanken att kombinera hembudsskyldighet

och förköpsrätt på så sätt, att förköpsrätten skulle kunna göras gällande i

den händelse hembudsskyldigheten eftersattes, synes knappast i sak innebära

något verkligt avsteg från arrendeutredningens förslag. Då förköpsrätten i

följd av sin konstruktion är ägnad att framtvinga hembud från jordägarens

sida, har det föga betydelse, om denne genom direkt lagbud ålägges hembudsskyldighet.

Av principiell innebörd är däremot frågan, huruvida förköpsrätt — såsom

enligt arrendeutredningens förslag —- skall få utövas i det fall, att fastigheten

säljes till tredje man för ett pris, som icke understiger det vartill fastigheten

före försäljningen hembjudits till arrendatorn. Såsom skäl för tillämpligheten

av förköpsrätt även i detta fall har anförts, att arrendatorn därigenom

skulle besitta en avsevärt tryggare förhandlingsposition gentemot jordägaren.

Vid fastighetens hembjudande till arrendatorn kunde nämligen denne besluta

sig för att avvakta, huruvida någon annan spekulant skulle vilja betala den

begärda köpesumman. Möjligheten att intaga en dylik hållning skulle tydligen

ha sin särskilda betydelse, därest arrendatorn önskar förvärva äganderätt

till fastigheten allenast under den förutsättningen, att han ej längre kan

påräkna att få kvarstanna såsom arrendator.

Ehuru jag ingalunda underskattar de synpunkter, som tala till förmån för

arrendeutredningens förslag i detta hänseende, anser jag dock, att om arrendatorn

avböjt ett försäljningsanbud jordägaren bör vara oförhindrad att

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 346.

89

sälja fastigheten till tredje man för pris som ej understiger det som erbjudits

arrendatorn. Förköpsrätten skulle med andra ord komma till utövning

allenast när fastigheten säljes för lägre pris än hembudet avsett eller när

något hembud ej förekommit. Även med denna anordning torde förköpsrätten

bliva av värde för arrendatorn, låt vara att dennes förhandlingsposition

ej blir fullt densamma som enligt arrendeutredningens förslag. Av arrendatorn

torde skäligen kunna fordras, att han, när han ställts inför ett allvarligt

menat försäljningsanbud från jordägarens sida, fattar ett klart beslut,

huruvida han vill köpa fastigheten eller icke. Såsom från skilda håll erinrats

kan det synas mindre tilltalande, örn arrendatorn finge sätta sig i efterhand

och framkomma med sitt lösningsanspråk först sedan det visat sig att

det av honom förkastade anbudet godkänts av annan person. Genom att sagda

spekulationsmöjlighet för arrendatorn borttages ernås en mera rättvis

sammanjämkning av parternas intressen. Och härmed torde de mot förköpsrätten

framförda betänkligheterna till stor del få anses undanröjda.

För den händelse jordägaren bjudit arrendatorn alt förvärva fastigheten,

bör arrendatorn vara skyldig att inom två månader lämna jordägaren meddelande

huruvida han vill antaga detta erbjudande. Lämnar arrendatorn icke

sådant meddelande eller avvisar han hembudet, bör någon förköpsrätt ej få

utövas, med mindre försäljning sker på villkor, som för jordägaren äro ofördelaktigare

än de i hembudet angivna villkoren. Uppenbart är, att ett av

jordägaren verkställt hembud, vilket avvisats eller icke besvarats, icke utan

vidare befriar jordägaren från skyldigheten att vid ett senare försäljningstillfälle,

därest ett sådant efter någon tid skulle yppa sig, ånyo hembjuda fastigheten

till arrendatorn. Av praktiska skäl har det dock synts lämpligt, att

låta hembudet erhålla sådan verkan under en tid av två år framåt. Har sålunda

fastigheten erbjudits arrendatorn och denne avvisat erbjudandet eller

lämnat det obesvarat, må jordägaren icke försälja fastigheten senare än två

år därefter utan att på nytt bereda arrendatorn möjlighet att begagna sin

förköpsrätt.

I syfte att förhindra jordägaren att kringgå de nu förordade bestämmelserna

på så sätt, att han uppsäger arrendatorn under motivering att han ämnar

själv bruka fastigheten och därefter, sedan arrendatorn i anledning därav

avflyttat, genast eller efter någon kortare lid försäljer fastigheten till annan

än arrendatorn utan att erbjuda denne fastigheten, har i förslaget upptagits

ett stadgande, som innefattar förbud för jordägaren att, innan två år förflutit

från arrendets upphörande, sälja fastigheten utan jordbrukskommissionens

medgivande.

Beträffande frågan örn lösesummans beräkning delar jag arrendeutredningens

uppfattning, att lösesumman principiellt bör bestämmas efter det

pris som köparen utfäst. Jag är ej beredd att i detta sammanhang förorda

något system, enligt vilket arrendatorn skulle vara berättigad att tillösa sig

fastigheten efter ett vid offentlig värdering såsom skäligt ansett pris. Spörsmålet

örn en dylik inlösningsrätt för arrendatorn lärer lämpligast behandlas

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

såsom ingående under den större frågan om jordexpropriation för tillgodoseende

av sociala behov överhuvudtaget.

Utöver vad nu berörts ha i yttrandena framställts vissa erinringar mot den

föreslagna förköpsrätten. Då dessa närmast angå lagstiftningens utformning,

torde de få behandlas i specialmotiveringen.

Kontroll över arrendelagstiftningens tillämpning.

Gällande rätt.

I nuvarande arrendelagstiftning finnes — bortsett från vissa bestämmelser

i uppsiktslagen — ej någon föreskrift, som syftar till kontroll över de tvingande

rättsreglernas iakttagande i det praktiska livet. Att arrendeavtal innefattar

villkor, som strider mot en tvingande rättsregel, föranleder ej något

ingripande från det allmännas sida. I viss mån för att motverka förekomsten

av dylika olagliga arrendevillkor har i administrativ ordning öppnats möjlighet

för vissa arrendatorer att åtnjuta kostnadsfri rådgivning i arrendefrågor.

Enligt kungörelsen i detta ämne av den 18 maj 1934 kan den, som

innehar eller ämnar tillträda jordbruksarrende, beträffande vilket den norrländska

arrendelagen eller nyttjanderättslagens särskilda bestämmelser om

jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare äro tilllämpliga,

vid behov få kostnad för biträde i arrendefrågor bestridd av allmänna

medel. Biträde, som avses i kungörelsen, innefattar meddelande av

råd och upplysningar, upprättande av skrifter och kontrakt med mera dylikt,

men ej utförande av rättegång eller förhandling inför skiljemän. Enligt kungörelsen

skall för varje län av länsstyrelsen förordnas ett lämpligt antal socialt

intresserade, i arrendeförhållanden insatta personer, vilka skola ha till

åliggande att lämna biträde av omförmäld art.

Till bestridandet av kostnaderna för arrenderådgivningen fanns ursprungligen

ett förslagsanslag å 10,000 kronor. Av detta togs allenast en ringa del

i anspråk, sålunda under budgetåret 1934—1935 29 kronor, under 1935—

1936 232 kronor 90 öre, under 1936—1937 70 kronor, under 1937—1938 60

kronor. För budgetåret 1938—1939 blev anslaget nedsatt till 1,000 kronor.

Från och med budgetåret 1940—1941 utgör anslaget allenast 100 kronor.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen ingått på frågan örn anordnande

av en effektiv tillsyn över lagbestämmelsernas efterlevnad. Härom har anförts

följande:

Det hade tidigare vid skilda tillfällen konstaterats, att arrendelagstiftningen

i det praktiska livet ej efterlevts i full utsträckning. Även arrendeutredningen

hade under sin studieresa iakttagit, att arrendeavtal ej sällan innehölle

villkor, som strede mot tvingande lagbud. Detta förhållande kunde bero på

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

91

skilda anledningar. En vanligt förekommande orsak vore säkerligen, att såväl

jordägarna som arrendatorerna saknade kännedom om lagens bestämmelser.

Det kunde även tänkas att jordägaren begagnat sin starkare ställning

gentemot arrendatorn till att i kontraktet inrycka de olagliga villkoren,

vilka arrendatorn nödgats godtaga för att ej gå miste om arrendet. Den bristande

effektivitet, som sålunda i viss mån kommit att vidlåda arrendelagstiftningen,

utgjorde givetvis ett missförhållande. Visserligen kunde en jordägare

icke påkalla medverkan av myndighet för att genomdriva tillämpning

av sådana i ett arrendekontrakt intagna villkor, som i och för sig vore ogiltiga.

Emellertid torde arrendatorerna ofta efterleva dylika kontraktsbestämmelser,

utan att någon påtryckning från jordägarens sida behövde ifrågakomma.

Enligt det av arrendeutredningen utarbetade lagförslaget skulle tvingande

bestämmelser införas i ökad omfattning, samtidigt som tillämpningsområdet

för den sociala arrendelagstiftningen skulle utvidgas. Det borde ej frånses,

att sådana lagändringar vore ägnade att möta motstånd i den praktiska tilllämpningen

och att en viss fara förelåge att de delvis komme att stanna på

papperet. Det måste därför i ännu högre grad än tidigare framstå som en

angelägenhet av vikt, att någon kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad

komme till stånd. Enligt arrendeutredningens mening kunde emellertid

kontrollen begränsas till att avse de arrenden som folie under den sociala

arrendelagstiftningen. Med hänsyn till det vidsträckta tillämpningsområde

denna enligt förslaget erhållit torde man nämligen vara berättigad till antagande,

att andra arrendatorer än sådana, för vilka den komme att gälla, i

regel intoge en sådan ställning gentemot jordägarna, att de själva vöre i stånd

att på ett tillräckligt betryggande sätt tillvarataga sina intressen uti ifrågavarande

avseende.

En utvidgning av de bestämmelser, genom vilka för arrendatorerna^ bereus

tillfälle till kostnadsfri arrenderådgivning, skulle icke innebära någon

tillräcklig garanti för den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad. Även

om det icke vore uteslutet att arrendatorerna framdeles, i den mån kungörelsens

innehåll bleve mera känt, komme att söka rådgivning i större

utsträckning än vad hittills varit fallet, hade arrendeutredningen likväl svårt

att föreställa sig, att rådgivningen skulle kunna få någon nämnvärd betydelse,

när det gällde att förebygga tillkomsten av olagliga arrendevillkor.

Även om kontrahenterna ägde kännedom om lagreglernas innehåll,

hindrade detta icke att arrendatorerna kunde nödgas sluta avtal, som innehölle

mot tvingande lagregler stridande villkor.

Till genomförande av den åsyftade kontrollen har i lagförslaget upptagits

en bestämmelse, enligt vilken det åligger jordägaren att, när arrendeavtal

slutits, inom en månad därefter till jordbrukskonunissionen göra

skriftlig anmälan med uppgift örn arealen av den odlade jord arrendet

omfattar. Vid anmälan skall fogas bestyrkt avskrift av avtalet. Vid ändring

i arrendevillkoren i samband med avtalets förlängning eller eljest, skall

ock göras anmälan inom en månad efter förändringen. Om jordbrukskommissionen

vid granskning av avtalet påträffar något olagligt villkor, skall enligt

förslaget kommissionen så snart som möjligt i rekommenderat brev lämna

jordägaren och arrendatorn besked därom. Därest jordägaren undandrager

sig alt fullgöra sin anmälningsskyldighet, skall han straffas med dagsböter.

Beträffande denna anordning har arrendeulredningen ytterligare anfört

bland annat följande:

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Därest vid granskning av ett arrendekontrakt befunnes, att detsamma

innehölle villkor, som strede mot någon av den sociala arrendelagstiftningens

tvingande bestämmelser, borde kontrahenterna erhålla underrättelse

härom. Däremot torde något direkt förbud mot att tillämpa det olagliga

villkoret knappast kunna ifrågakomma. Vore kontrahenterna, även sedan

de erhållit kännedom örn villkorets olaglighet och ogiltighet, överens örn alt

likväl iakttaga detsamma, torde det vara svårt att lägga hinder i vägen

härför. Emellertid komme dylika fall .sannolikt att inträffa endast undantagsvis.

För .jordägaren måste det nämligen medföra en känsla av otrygghet,

när ett villkor av förevarande slag icke lagligen kunde göras gällande

mot arrendatorn, och det sålunda berodde på dennes gottfinnande, hur länge

det komme att tillämpas. Och ofta torde en arrendator, som på grund av

bristande kännedom om lagens innehåll medverkat vid tillkomsten av ett

ogiltigt kontraktsvillkor, sedan han blivit upplyst härom, komma att vidtaga

åtgärder för ändring i kontraktet. Skulle jordägaren ej vilja gå med

härpå, stöde det arrendatorn fritt att utföra sin talan i saken vid domstol.

Enligt arrendeutredningens mening vore det lämpligast att kontrollverksamheten

uppdroges åt jordbrukskommissionerna. Dessa myndigheter utövade

för närvarande enligt uppsiktslagen viss tillsyn över att de fastigheter som

folie under den sociala arrendelagstiftningen icke utsattes för vanhävd. Örn

arrendeutredningens förslag genomfördes, komme jordbrukskommissionernas

befattning med dessa fastigheter att utvidgas ytterligare. Det måste på

grund härav antagas, att jordbrukskommissionerna vunne särskild förtrogenhet

med de arrenden varom nu vore fråga. För att kunna utföra kontrollen

på ett tillfredsställande sätt behövde de emellertid tillgång till juridisk

sakkunskap. Även med hänsyn till den ökade arbetsbördan syntes

det erforderligt, att de erhölle någon förstärkning av sina arbetskrafter. Därför

borde i administrativ ordning sådana anstalter vidtagas, att hos jordbrukskommissionerna

kunde anställas sekreterare, vilka avlagt för utövande av

domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

En ledamot av arrendeutredningen (herr Tamm) har motsatt sig det föreslagna

kontrollsystemet men ansett, att jordbrukskommissionerna borde vara

skyldiga att för alla de arrendatorer som själva så önskade stå till förfogande

som rådgivande organ, samt att kommissionerna därutöver skulle

vara skyldiga att efter hemställan av endera eller båda parterna i arrendeförhållandet

fungera som medlingsinstitut vid tvister, som berörde arrendeavtalet.

Till motivering av denna ståndpunkt har reservanten anfört följande:
Arrendeutredningens

förslag vore ägnat att medföra en fortsatt byråkratisering

av näringslivet och ett utökat statligt ingripande i de enskildas rörelsefrihet,

utan att något reellt behov av ett sådant ingripande förelågc. Arrendatorerna

— även de som hade de minsta jordbruken — vore förvisso

icke så okunniga och hjälplösa, som arrendeutredningen syntes förutsätta.

De vore genom sina organisationer och dessas publikationer, genom pressen,

genom hushållningssällskapens och andra offentliga organs tjänstemän och

även genom radiopropagandan tämligen väl underrättade om innebörden av

den lagstiftning, som reglerade deras speciella intressen. Det läge även i

tidens anda att de folkklasser, som hade förmånen att gynnas av speciellt

till deras favoriserande anordnad social lagstiftning, även läte sig angeläget

vara att till det yttersta utnyttja fördelarna. Det vore att slå ut öppna

dörrar, när man påkallade särskilda lagstiftningsåtgärder endast för att

underrätta arrendatorerna om deras speciella förmånsställning.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 34G.

93

Givetvis kunde det även i fortsättningen tänkas inträffa fall, då en arrendator

icke visste att vid en avtalsuppgörelse hävda sina intressen, men dessa

fall vore icke och bleve ej heller så talrika, att det förelåge någon som helst

anledning att endast för deras skull införa en allmän anmälnings- och registreringsplikt,

som måste kännas tyngande och som därjämte bleve synnerligen

arbetskrävande för jordbrukskommissionerna. Antalet sociala arrenden

vore ej med säkerhet känt men torde, örn arrendeutredningens förslag

till kategoriklyvning ginge igenom, säkerligen komma att överstiga

50,000. Därest förslaget örn femåriga arrendetider godkändes, skulle sålunda

i medeltal cirka 10,000 kontrakt få registreras och granskas årligen. Jordbrukskommissionerna

skulle utföra detta betydande arbete, som till allra

största delen vore en ren överflödsgärning. Därjämte skulle kommissionerna,

enligt vad förslaget i andra delar innehölle, vid arrendatorexmas utövande av

optionsrätt fungera som skiljenämnder, varvid besök å platsen torde bli oundgängliga.

Även prövningen av dispensansökningarna, som förvisso ej skulle

bli fåtaliga, skulle förläggas till kommissionerna. Det bleve sålunda en utomordentligt

stor arbetsbörda, som skulle komma att påvila dessa. De måste

bli små ämbetsverk. Arrendeutredningen hade i viss mån förutsett detta och

hade funnit nödigt föreslå, att hos kommissionerna anställdes sekreterare

med domarekompetens. Förvisso bleve dessas arbetsbörda så stor, att det

ej ginge att anordna tjänsten som bisyssla, i varje fall icke i de arrenderika

länen. Man behövde endast betänka, att joi-dbrukskommissionens fungerande

som skiljenämnd vid optionsrättens utövande vart femte år komme att för

många kommissioner föranleda resor upp till ett antal av flera hundra om

året.

Utbyggandet av hela denna byråkratiska apparat vore fullständigt obehövligt.

En väl organiserad arrenderådgivning borde vara fullt tillräcklig för

att skydda arrendatorernas intressen i nu förevarande avseenden. Därest det

på lämpligt sätt bekantgjordes i orterna, att envar arrendator eller arrendespekulant,

som funne sig därav hava behov, ägde rätt att kostnadsfritt erhålla

råd och upplysningar av länets jordbrukskommission, så torde nian

ernå, att alla de som verkligen behövde stöd också erhölle sådant, och detta

utan den stora och omfattande apparat som arrendeutredningen föreslagit.

Denna kommissionernas rådgivande verksamhet borde få taga formen av

ett verkligt, av parterna frivilligt påkallat medlingsarbete, när tvistigheter

av ett eller annat slag uppkommit vid avtalets uppgörande. Även vid tvistigheter

om tolkningen av redan ingångna avtal borde parterna vara berättigade

att påkalla jordbrukskommissionen som medlingsinstitut. Utbyggdes kommissionernas

verksamhet att på detta sätt bliva av stödjande, rådgivande och

medlande natur, torde det ej dröja länge, innan vetskap härom ti*ängt igenom

i bygderna, och kommissionerna torde då komma att anlitas i alla de fall

då deras hjälp behövdes. De finge tid att gripa sig an med de kanske ej

alltför talrika fall, då de kunde vara till nytta, och behövde ej belasta sin

t''l°?harbetsk.raft mcd att registrera och granska tusentals avtal, som vore

fullt i sin ordning. I den mån arrendatorerna xitöver nu nämnda rådgivande

och medlande hjälp behövde stöd för utförande av rättegång i anledning av

arrendeförhållandet, borde de offentliga rättshjälpsanstalterna kunna anlitas

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Hallands,

Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna

i Kristianstads, Hallands och Jämtlands län, egnahemsnämnden i Norrbottens

län, jordbrukskommissionerna i Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län ävensom Svenska lantarbetareförbundet, Svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet samt Riksförbundet landsbygdens folk.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttrande

i denna del egnahemsnämnden i samma län instämt — anser, att den

föreslagna skyldigheten för jordägare att insända arrendekontrakt till jordbrukskommissionen

för granskning bör utbytas mot en rätt för båda parterna

att insända kontraktet. Samma åsikt omfattas jämväl av myndigheterna

i Örebro län.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar — vilka utgöra en avsevärd

majoritet — ''ha ställt sig mer eller mindre avvisande till det föreslagna

kontrollsystemet. De flesta åberopa eller ansluta sig nära till de synpunkter,

som framkommit i den av herr Tamm gjorda reservationen.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter, om det kan anses nödvändigt eller önskvärt

att införa bestämmelser i syfte att alla arrendeavtal skola granskas av

jordbrukskommissionen. En dylik åtgärd skulle för kommissionerna medföra

en betydande arbetsbörda och utgjorde samtidigt ett långt gående ingrepp i

den enskildes rörelsefrihet, utan att därigenom tillförsäkrades arrendatorn

någon egentlig fördel som ej kunde ernås på annat sätt. örn nämligen i orterna

på lämpligt sätt kungjordes, att den som så önskade kostnadsfritt kunde

erhålla råd och upplysningar av jordbrukskommissionen, kunde förväntas

att de, som skulle övertaga arrenden och behövde hjälp, skulle utnyttja en sådan

rådgivning.

Även egnahemsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke en välorganiserad rådgivning

vore tillräcklig för att skydda arrendatorerna i förevarande avseenden.

Rådgivningen syntes lämpligen böra förläggas till jordbrukskommissionerna,

som jämväl torde lämpa sig att uppträda såsom medlande organ,

när tvist uppkommit örn tolkning av ingånget avtal.

Jordbrukskommissionen i Östergötlands län har anfört:

Det kunde säkerligen på goda grunder ifrågasättas, om den föreslagna uppgiftsskyldigheten

vore av behovet påkallad. Anledningen till att den hittillsvarande

kostnadsfria arrenderådgivningen allenast i mycket ringa utsträckning

tagits i anspråk vore säkerligen icke att söka däruti, att arrendatorerna

av liknöjdhet eller okunnighet underläte att tillvarataga sina intressen, utan

hade säkert sin grund i det förhållandet att ingångna arrendeavtal i regel

visat sig vara avfattade i enlighet med gällande lags bestämmelser. Det funnes

ingen anledning att tro att förhållandena härutinnan skulle bliva annorlunda

för framtiden. De svenska jordägarna komme tvivelsutan att alltfort

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

95

ställa sig till efterrättelse de av statsmakterna i författningsenlig ordning

stiftade lagarna. En obligatorisk granskning av arrendekontrakten syntes

sålunda obehövlig och därtill onödigt betungande. I varje fall syntes icke

böra föreskrivas skyldighet att insända arrendekontrakt för granskning under

andra förhållanden än att endera parten begärde dylik granskning.

Sveriges skogsägare förbund har anfört:

Den jordbrukskommissionen pålagda skyldigheten att granska alla arrendeavtal

under lagens sociala del syntes opåkallad. Det förekomme förvisso

numera icke, att jordägarna sökte kringgå gällande arrendelagstiftning genom

att i kontrakten insmyga bestämmelser, som vore siridande mot lagen.

Kontraktsskrivningen vore numera i betydande omfattning standardiserad.

Bolagen hade tryckta standardkontrakt. Även de enskilda jordägarna upprättade

numera allmänt genom sina organisationer dylika. Dessa kontraktsformulär

vore allmänt tillgängliga, och de granskades ingående av arrendatorernas

organisationer. Det händelseförlopp, som syntes ha föresvävat

arrendeutredningen i dess arbete, nämligen att en envåldshärskande jordägare

föreskreve försagda arrendatorer avtalsvillkoren, hade icke någon som

helst motsvarighet i verkligheten. Fastställandet av kontraktsvillkoren tenderade

allt mer att ske efter standardiserade grunder vid vilkas utarbetande

arrendatorsorganisationerna toge verksam del. Bristen på goda arrendatorer

förstärkte ytterligare arrendatorernas position vid dessa förhandlingar.

Det vore av dessa anledningar helt obehövligt att anordna en statlig kontroll

över kontraktsskrivningen. Staten borde ej ingripa i rent privaträttsliga uppgörelser,

när något behov därav icke förelåge.

Fideikommisskommitterade lia yttrat:

Den föreslagna anordningen, som innebure en generell tvångsgranskning ge

nom statsorgan av rent privaträttsliga affärsavtal, torde vara något i det svenska

rättsväsendet tämligen enastående. Det syntes kommittén, att ett så långt

gående ingrepp i de enskildas rörelsefrihet ej borde föreskrivas, om det ej kunde

visas, att ett verkligt behov därav förelåge. Enligt kommitténs mening

förefunnes emellertid icke något sådant behov. Kunskapen om arrendelagstiftningens

innehåll vore numera spridd i bygderna, och man behövde icke

förutsätta, att jordägarna avsiktligt skulle försöka införa lagstridiga bestämmelser

i avtalen. I övrigt förstode arrendatorerna numera synnerligen väl att

hävda sin rätt. Deras organisationer gjorde dem snarast till den starkare

parten vid avtalsförhandlingarna. Kommittén finge därför bestämt avstyrka

ifrågavarande förslag.

Departementschefen.

I olikhet mot vissa av dem som yttrat sig över arrendeutredningens förslag

finner jag behov föreligga att vidtaga särskilda åtgärder till vinnande

av kontroll över arrendelagstiftningens efterlevnad. Erfarenheten synes mig

till fullo bekräfta, att olagliga kontraktsbestämmelser förekomma i arrendeavtal

i en omfattning, som med hänsyn till önskvärdheten av effektivitet i

lagstiftningen måste synas betänklig. Att missförhållandet icke kan i nämnvärd

grad avhjälpas genom den form av kostnadsfri arrenderådgivning, som

för närvarande enligt särskild kungörelse står vissa arrendatorer till buds,

förefaller uppenbart.

Emellertid har det av arrendeutredningen föreslagna kontrollsystemet —

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Majlis proposition nr 346.

som innefattar skyldighet för jordägaren att insända arrendekontraktet till

jordbrukskommissionen i och för viss granskning — rönt en stark opposition

i de avgivna yttrandena. Det synes ock med fog kunna betvivlas, att

fördelarna med en sådan anordning verkligen skulle komma att uppväga de

kostnader och besvär, som torde följa med en övervakningsprocedur av så

pass vidlyftig beskaffenhet. Även om systemet ej kan anses innebära ett alltför

långt gående ingrepp i den enskildes rörelsefrihet, lärer dock en anmälningsskyldighet

av detta slag — för vars upprätthållande straffpåföljd erfordras

— kunna vålla viss irritation och av mången uppfattas såsom onödig

eller olämplig.

Det har i betraktande härav synts böra förordas, att den av arrendeutredningen

föreslagna anmälningsskyldigheten för jordägaren utbytes mot

en rätt för vardera kontrahenten att genom arrendekontraktets insändande

till jordbrukskommissionen påkalla dennas prövning av kontraktsbestämmelsernas

laglighet. Även om en sådan anordning icke erbjuder en fullt ut lika

effektiv kontroll som den arrendeutredningen föreslagit, lärer den dock kunna

bliva till viss nytta. Det torde kunna antagas att möjligheten av jordbrukskommissionens

granskning utgör en maning för parterna att vid kontraktsskrivningen

iakttaga de legala tvingande reglerna. Erinras må ock, att,

därest i arrendekontrakt införts bestämmelser, som strida mot lagens tvingande

regler, dylika bestämmelser vid arrendekontraktets tillämpning bliva

utan verkan.

Vad beträffar innebörden av den granskning, som skulle komma att utövas

av jordbrukskommissionen, har jag ej funnit anledning att avvika från

arrendeutredningens förslag. Därest sålunda vid granskningen upptäckes, att

ett kontrakt innehåller villkor, som strider mot en tvingande bestämmelse i

lagen, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat brev lämna

jordägaren och arrendatorn besked därom att villkoret är utan verkan. När

villkorets olaglighet på så sätt blivit konstaterad av offentlig myndighet,

torde kontrahenterna sällan finna med sitt intresse förenligt att fortfarande

tillämpa villkoret. Något direkt förbud mot att uppfylla det olagliga villkoret

lärer emellertid icke böra meddelas parterna.

Den sociala arrendelagstiftningens omfattning med hänsyn til

skilda grupper av jordägare.

Gällande rätt.

Den nuvarande sociala arrendelagstiftningen berör i främsta rummet de

arrenden av angiven storleksordning, vilka lyda under bolag eller ekonomiska

föreningar. Med dessa jordägarekategorier likställas vissa enskilda personer,

de s. k. skogsspekulanterna. Bestämmelserna skola nämligen äga motsvarande

tillämpning i fråga om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person, vil
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

97

ken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk

med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i än

damål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket.

Sagda avgränsning av tillämpningsområdet är densamma i nyttjanderättslagen

och i norrländska arrendelagen. Den förstnämnda lagen innehåller

emellertid vid sidan av de egentliga sociala arrendebestämmelserna en specialreglering

— avseende besittningstidens längd — för arrenden av angiven storleksordning,

vilka lyda under fideikommiss.

Arrendeutredningen.

I arrendeutredningens förslag har under den sociala arrendelagstiftningen

inbegripits —- förutom de redan nu därav berörda arrendekategorierna —

jämväl arrenden under stiftelser och ideella föreningar ävensom den betydande

grupp, där arrendet avser torp eller annan brukningsdel, som tillhör

enskild person eller fideikommiss och lyder under huvudgård. Denna bestämning

har enligt arrendeutredningen framkommit närmast såsom följd

av de resultat, vartill utredningen kommit vid övervägande av de principiella

frågorna rörande minimiarrendetid och optionsrätt, byggnadsskyldighet, förköpsrätt

samt kontroll över lagstiftningens efterlevnad. I anslutning härtill

har i betänkandet anförts följande:

Innehållet i den sociala arrendelagstiftningen, sådan denna enligt förslaget

komme att te sig, vore visserligen icke helt uttömt med de regler som hänförde

sig till nyssnämnda huvudfrågor. Förslaget upptoge ytterligare, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad redan nu gällde, vissa särbestämmelser

för sociala arrenden. Emellertid syntes dessa bestämmelser i stort sett

kunna utan olägenhet göras tillämpliga även på de grupper av arrenden, örn

vilkas överflyttning till den sociala arrendelagstiftningen nu vore fråga. Det

hade därför ur lagteknisk synpunkt synts möjligt och önskvärt att genom enhetlig

bestämning av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen

sammanföra alla sociala arrenden inom en gemensam ram. Föreliggande

behov av differentiering hade synts kunna tillgodoses genom inskränkning

av vissa reglers tillämplighet på vissa slag av sociala arrenden.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har reserverat sig

mot utredningens förslag i denna del. Enligt hans mening borde torp eller

annan brukningsdel, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder

under huvudgård, införas under de sociala bestämmelserna endast under den

bestämda förutsättningen, att för dylikt privatarrende stadgades särskilda

föreskrifter om byggnads- och underhållsskyldighet av fastigheternas åbyggnader,

vilka icke vore för jordägarna lika betungande som motsvarande föreskrifter

för bolag. Till stöd för denna mening har reservanten— under hänvisning

till vad han i annat sammanhang yttrat i fråga örn byggnadsskyldigheten

— anfört bland annat följande:

Arrendeutredningens förslag innebure en utomordentligt djupgående utvidgning

av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen. Det

torde få betraktas såsom tämligen säkert, att å privat jord de allra flesta upp
Bihang

lill riksdagens protokoll 19411. 1 sami. Nr 316. 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

låtelser avsåge utgård eller torp under huvudgård. På grund härav komme

enligt förslaget största delen av alla arrenden att falla under de sociala bestämmelserna.

Borttagandet av avtalsfriheten samt dennas ersättande med betungande

ekonomiska förpliktelser för jordägarna måste bedömas med hänsyn

härtill. Landets jordägare av alla kategorier måste göra klart för sig,

att det nu icke längre vore fråga om en mot bolag och likställda riktad speciallagstiftning

utan om en lag, som komme att medföra allvarliga ekonomiska

konsekvenser för alla privata jordägare som uppläte jord på arrende.

Ur denna synvinkel syntes förslaget vara särskilt äventyrligt med hänsyn

till dess stadganden örn jordägarens nybyggnads- och underhållsskyldighet.

Reservanten ansåge, att de privata arrendena icke kunde införas under de

sociala bestämmelserna under annan förutsättning än att stadgandena om

byggnadsskyldigheten och vad därtill hörde mildrades för dem. En konsekvens

härav måste bli, att i den sociala lagen finge inrymmas två skilda

grupper stadganden om byggnadsskyldighet, den ena gruppen gällande för

bolag och likställda, den andra för utarrenderade torp och utgårdar under

huvudgård å privata jordägares mark.

Beträffande den sociala arrendelagens övriga bestämmelser ansåge reservanten,

att desamma borde, kunna tillämpas för ifrågakomna privatarrenden

liksom för bolagsarrendena; dock under förutsättning att skogs- och jordbruksarbetarelägenheterna

fördes under den allmänna arrendelagen. Reservanten

erinrade, att han hemställt om betydande förändringar i arrendeutredningens

förslag såväl beträffande minimitid och optionsrätt som i fråga

om åtskilliga andra tvingande bestämmelser.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande del har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Hallands,

Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,

jordbrukskommissionema i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Värmlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län

ävensom Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet

och Riksförbundet landsbygdens folk.

Till förmån för lindrigare nybyggnadsskyldighet — mestadels i anslutning

till herr Tamms reservation — lia uttalat sig lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,

länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,

Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län, Jönköpings länshushållningssällskaps

förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i samma län, Kalmar läns

norra områdes egnahemsnämnd, Kalmar läns södra hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, egnahemsnämnden inom samma område, Gotlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i samma

län, Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Göteborgs och

Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden

inom samma län, Älvsborgs läns södra områdes egnahemsnämnd, Älvsborgs

läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsnämnden

inom samma område, Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden i

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346-

99

Örebro län, jordbrukskommissionerna i Stockholms, Södermanlands, Kalmar

(södra distriktet), Gotlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs (norra

distriktet), Skaraborgs och Örebro län ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Såsom motståndare till den ifrågasatta utvidgningen av tillämpningsområdet

för den sociala arrendelagstiftningen lia framträtt domänstyrelsen —

liksom i allmänhet Överjägmästare och domänintendenter — länsstyrelserna

i Uppsala, Blekinge och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott

och egnahemsnämnderna i Stockholms län och stad samt Uppsala,

Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Västmanlands, Västerbottens och

Norrbottens län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Skaraborgs

läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, jordbrukskommissionerna

i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar (norra distriktet),

Älvsborgs (södra distriktet), Västmanlands och Västerbottens län ävensom

Sveriges skogsägareförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen och fideikommisskommitterade.

De skäl, som åberopats mot den ifrågasatta utvidgningen av de sociala

bestämmelserna, äro i huvudsak desamma som förut återgivits i samband

med frågan örn nybyggnadsskyldighet. Ävenledes torde få hänvisas till den

speciella motiveringen tili 63 §. Från avstyrkande yttranden må ytterligare

återgivas följande.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ■— i vars yttrande

egnahemsnämnden och länsstyrelsen instämt — har anfört bland annat:

Inom länet funnes ett stort antal arrendatorer, och en betydande erfarenhet

hade således kunnat samlas sedan mycket lång lid tillbaka angående

jordbrukets bedrivande i arrendeform. Det måste framhållas att arrendet i

ett stort antal fall visat sig yppa en utväg för mindre bemedlade till att övergå

till självständiga jordbrukare, en utväg som icke på annat sätt stått till

buds. Många personer, vilka icke hade råd att insätta kapital i fastighetsförvärv

och dessutom i de nödiga inventarier, som ett eget jordbruk krävde,

eller som icke funnit det klokt att skuldsätta sig i den grad, som vissa

förvärv av äganderätt med statens medverkan erbjöde, hade såsom arrendatorer

kunnat börja sin bana som självständiga jordbrukare. Deras jord vore

i stor utsträckning väl hävdad och fullt jämförlig med självständiga jordbruk.

Deras levnadsstandard vore jämförlig med de självägandes, som brukade

liknande areal. Det skulle således enligt vunnen erfarenhet innebära en

verklig skada, örn lagstiftningen skulle så utformas, att därigenom upplåtelse

av arrenden försvårades eller i avsevärd omfattning utbud av arrenden

inskränktes.

Nu syntes det förvaltningsutskottet otvivelaktigt, att förslagets inbegripande

av torp eller brukningsdelar, som tillhöra enskild person och lyda under

huvudgård, skulle medföra en sådan verkan. Bortsett från boiagsgårdarna

och några egendomar, tillhöriga privatpersoner vilka i huvudsak förvärvat

desamma för rekreation, utgjorde nyssnämnda kategori just huvudstocken

av de nuvarande arrendejordbruken. Då dessa enligt förslaget skulle

falla under de sociala arrendebestämmelserna samt dessa bestämmelser

för jordägarna medförde en avsevärd tunga, vore det mycket sannolikt, att

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

jordägarna skulle avveckla arrendesystemet antingen genom försäljning eller

genom sammanläggning med huvudgården.

Det förefölle också mycket litet tilltalande att å enskilda jordägare tilllämpa

bestämmelser från uppsiktslagen, vilka hämtats från bolagsarrendena.

För de enskilda jordägarna kunde ett föreläggande, även om det icke bleve

förenat med påföljd av dagsböter, få helt andra ekonomiska verkningar än

för ett utarrenderande bolag. Följden av dessa alltför stränga bestämmelser

skulle sannolikt bli att arrendejorden minskades genom att ägarna frånsålde

den jord, som kunde undvaras för huvudgårdens bruk.

För jordbruksdriften skulle detta i många fall medföra ökning av statarsystemet.

Man måste fråga sig, huruvida en sådan utveckling kunde anses

lycklig. I många fall skulle den stänga möjligheten för företagsamma

yngre familjer att övergå till självständiga jordbrukare. I andra fall skulle

ökningen av de fasta arbetskrafterna vid huvudgården framkalla behov av

nybyggnader av lönebostäder, vilka svårligen skulle kunna presteras av jordägaren.

I ena som andra fallet torde resultalet bli, att de medelstora och

mindre jordbruk, vilka det här i stor utsträckning gällde, skulle ekonomiskt

försvagas.

Vad anginge tillämpningen på stiftelser syntes förslagets bestämmelser

vara mindre lämpliga. Något behov av dylika säkerhetsbestämmelser för arrendatorenka

förelåge icke. På många arrendegårdar inom länet, vilka tillhörde

stiftelser, sutte arrendatorenka generation efter generation till ömsesidig

förmån för båda parter, och därvid hade olika former av avvägning

mellan ägarens och arrendatorns intressen utbildat sig.

Vad fideikommissen anginge befarade förvaltningsutskottet, att i vissa

fall den byggnadsskyldighet, som skulle kunna åläggas fideikommissinnehavaren,

skulle kunna bli så betungande, att den överstege fideikommissfastigheternas

bärkraft. Då det skulle vara i hög grad ovisst, huruvida inteckning

i dylikt fall kunde medgivas med hänsyn till fideikommisstiftelsens bestånd,

skulle nybyggnadsreglerna i realiteten icke kunna tillämpas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört

följande:

Skäl för att under de sociala bestämmelserna inordna arrende under stiftelse

och ideell förening samt möjligen även under fideikommiss torde vara

lättare att finna än motiven för att därunder inbegripa även arrende under

enskild person. Frånsett att flertalet av de enskilda jordägarna säkerligen

intoge en i förmögenhetshänseende svag och beroende ställning — i många

fall torde det förhålla sig så, att sagda personers ekonomiska position vöre

svagare än arrendatorernas — så torde den tilltänkta lagstiftningen med dess

mångfald av tvingande och ensidigt inriktade bestämmelser i största utsträckning

medföra, att ifrågavarande jordägare helt enkelt avhölle sig från att

utarrendera sina jordbruk. — Beträffande fideikommissen syntes övervägande

skäl tala för att statsmakterna, i avvaktan på slutligt ställningstagande till

frågan om reglering av fideikommissinstitulionen, läte med införande av nya

arrendebestämmelser för dessa tills vidare bero.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat följande:
Någon

anledning att med bolag likställa ägare av jord, innefattande huvudgård

och underlydande gårdar, förelåge icke; dylik jordägare vore i

stort sett jämförbar med övriga ägare av enskild jord. Förslaget innebure,

att största delen av alla arrenden bomme att falla under de sociala bestämmelserna.

Genomförandet av förslaget vore liktydigt med en konfiskation

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 316.

101

av ägarnas i jorden nedlagda kapital, men för en sådan hade icke anförts

tillräckliga skäl. En mängd jordägare, som redan nu brottades med stora

svårigheter i sin näring, skulle få dessa än mer ökade och i betydande grad

berövas möjligheterna att ordna sin rörelse rationellt och med anpassning

efter skiftande förhållanden. Slopandet av en massa arrenden och omfattande

utbud av fastigheter med därav följande nedpressning av fastighetsvärdena

skulle otvivelaktigt bliva den föreslagna lagstiftningens följder. Någon

anledning att framtvinga en dylik realisation förelåge så mycket mindre

som tillgången på jordbruksfastigheter fullt tillfredsställde efterfrågan. Den

oro på fastighets- och lånemarknaden, som skulle uppstå genom väsentligt

ökade utbud av fastigheter, vore säkerligen icke till gagn för samhället.

Sveriges skogsägare förhult har yttrat:

De förpliktelser, som den sociala arrendelagen pålade jordägarna, vore

mycket betungande, säkerligen i väsentligt högre grad än vad lagstiftarna

gjort klart för sig. Bolagen, som under en följd av år följt dessa bestämmelser,

hade en stark erfarenhet härav. För bolagens vidkommande hade

nämligen denna lagstiftning resulterat i att hela avkastningen av arrendejorden

och ej sällan betydande belopp därutöver måst förbrukas för täckande

av de krav lagen uppställde. Förbundet måste uttala tvivel om att

de privata jordägarna hade möjlighet att fullgöra dylika ekonomiska krav.

Bolagen hade sökt minska eller undgå trycket genom att i mycket stor omfattning

sälja sina jordbruk. De privata jordägarna torde bli nödgade antingen

härtill eller till att taga arrendegårdarna under eget bruk. I varje

fall torde antalet arrendejordbruk komma att på kort tid starkt nedgå. Förbundet

funne för sin del en sådan utveckling olycklig. Då förbundet jämväl

i övrigt ansåge det mindre lämpligt att pålägga jordägarna bördor, som

de ej mäktade bära utan vilka nödgade dem att realisera fastigheterna, finge

förbundet avstyrka förslaget om att föra in arrenden under huvudgård å enskild

jord under lagens sociala del.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har bland annat yttrat följande:

Förslaget vore omvälvande. Föreningen hade den uppfattningen, att utsträckningen

av de sociala bestämmelsernas giltighetsområde i alldeles särskilt

hög grad vore obefogad och skadlig. Men även om föreningen hade

ansett att förslaget i och för sig varit väl motiverat, vilket som nämnts alls

icke vore fallet, hade föreningen likväl sett sig nödsakad att allvarligt avstyrka

detsammas genomförande såsom ekonomiskt alltför tyngande för

jordbruket.

Föreningen delade icke uppfattningen om att ifrågavarande arrenden alltid

skulle anses ha permanent karaktär. Men även om dessa arrenden verkligen

vore att anse såsom permanenta, vore därmed ej i ringaste mån sagt,

att arrendatorerna vore i behov av utökat lagligt stöd eller att jordägarna

kunde tåla en så allvarlig ekonomisk belastning som detta skulle innebära.

Ingendera av dessa grundläggande förhållanden hade arrendeutredningen

närmare klarlagt. De synpunkter på de ekonomiska förhållandena, som anförts

i skilda sammanhang, innebure icke någon egentlig utredning av den

betydelsefulla frågan. Och dock borde det stå klart, alt båda de nämnda

omständigheterna, d. v. s. arrendatorns behov av lagligt ingripande och

jordägarens förmåga att ekonomiskt bära konsekvenserna av ett sådant ingripande,

måste vara förhanden för att den föreslagna utvidgningen av de

sociala bestämmelserna utan allvarlig skada skulle kunna genomföras. Föreningen,

som hade den bestämda uppfattningen att båda förutsättningarna

saknades, ville på det kraftigaste avstyrka förslaget.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Fideikommisskommitterade ha yttrat följande:

Verkningarna av det föreslagna överflyttandet av en mycket stor del av

fideikommissarrendena till lagens sociala del bleve givetvis helt beroende

av innehållet i däri upptagna bestämmelser. Under åberopande av vad kommittén

hade att anföra beträffande lagförslagets särskilda paragrafer ville

kommittén emellertid sammanfattningsvis uttala, att den funne det äventyrligt

att inflytta stora grupper av arrenden under de sociala bestämmelserna

utan att först undersöka de jordbrukstekniska och ekonomiska följderna

av en dylik åtgärd. Någon sådan undersökning hade arrendeutredningen

icke verkställt. Utan större svårighet hade man kunnat anordna

stickprovsundersökningar å ett antal fideikommiss och även andra enskilda

egendomar rörande dels kostnaderna i de undersökta fallen av en tillämpning

vid dem av bestämmelserna om byggnads- och underhållsskyldigheten

av husen och dels möjligheten eller omöjligheten att samordna de föreslagna

bestämmelserna om arrendetid och optionsrätt med den rationalisering av

indelningen i brukningsdelar, som med naturnödvändighet trängde sig fram

även i fråga om arrendejordbruken. Hade en sådan praktisk undersökning

kommit till stånd ute på fältet, skulle enligt kommitténs övertygelse arrendeutredningen

ha avstått från att framlägga åtminstone vissa delar av sitt förslag.

Departementschefen.

Spörsmålet örn utvidgning av den sociala arrendelagstiftningen till nya

jordägarekategorier har från min sida till stor del besvarats genom mitt ståndpunktstagande

till de i det föregående behandlade principfrågorna. Jag har

nämligen därvid förutsatt, att arrenden under fideikommiss elier gods i enskild

ägo samt arrenden under stiftelser och ideella föreningar, för såvitt de

falla inom viss storleksordning, bliva föremål för en tvingande reglering,

som innefattar bestämmelser om minimitid och optionsrätt, nybvggnadsskyldighet

för jordägaren, förköpsrätt samt kontroll över lagstiftningens efterlevnad.

Denna reglering har efter vissa ändringar i de av arrendeutredningen

föreslagna bestämmelserna synts kunna bliva gemensam för de nu

ifrågavarande arrendekategorierna och de arrenden, som redan enligt gällande

rätt lyda under motsvarande reglering.

Vad angår de bestämmelser inom den sociala arrendelagstiftningen, vilka

avse andra frågor än de nyss uppräknade, torde få hänvisas till den speciella

motiveringen. Såsom sammanfattning må här nämnas att jag i likhet

med arrendeutredningen i allmänhet funnit dessa bestämmelser kunna göras

tillämpliga även på de grupper av arrenden om vilkas utbrytning från den

allmänna arrendelagen nu är fråga. Till skillnad från arrendeutredningen

har jag dock funnit, att den från gällande lag upptagna bestämmelsen om

rätt för arrendatorn till husbehovsfiske ej lämpligen bör erhålla tillämpning

med avseende å fastighet, som tillhör enskild person eller fideikommiss och

lyder under huvudgård.

I ett föregående sammanhang har jag redan uppehållit mig vid frågan,

vilka allmänna ekonomiska verkningar kunna tänkas inträda såsom följd

av en reform enligt de grundlinjer som här avses. Att vissa åtgärder er
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

103

fordras i syfte att mildra dessa verkningar har därvid framhållits. Av betydelse

i detta hänseende bliva framför allt de i övergångbestämmelserna införda

regler, vilka föreskriva en retroaktiv tillämpning av stadgandena om

optionsrätt och förköpsrätt, samtidigt som ett särskilt dispensförfarande skall

öppna möjlighet för ett visst hänsynstagande till jordägares eventuella svårighet

att fullgöra nybyggnadsskyldighet.

Ett viktigt komplement till den sociala arrendelagstiftningen är lagen angående

uppsikt å vissa jordbruk. Denna lag — vilken avser brukningsdel,

som är av den beskaffenhet och omfattning samt tillhör sådan ägare, att

med avseende å arrende därav gäller norrländska arrendelagen eller vad

i nyttjanderättslagen är särskilt stadgat om jordbruksarrenden under bolag

och med dem likställda jordägare — har till uppgift att förebygga vanhävd

och olämpligt nedläggande av brukningsdelar å sådan jord, där dylika

företeelser kunna tänkas uppkomma såsom följd av jordägares ovillighet

att underordna sig skärpta arrendebestämmelser. Enligt arrendeutredningens

förslag skall denna lag erhålla ett tillämpningsområde, som helt

sammanfaller med området för den föreslagna sociala arrendelagstiftningen.

Jag delar arrendeutredningens mening härutinnan. Att härigenom en mängd

fastigheter komma under en viss offentlig kontroll, från vilken de hittills

varit befriade, synes ej böra bedömas såsom en övervägande ogynnsam företeelse.

Jag vill erinra därom att denna lag genom lagen den 30 juni 1942 om

åtgärder mot vanhävd av jord temporärt i väsentliga delar satts ur tillämpning.

Sistnämnda lag — som i viss utsträckning föranletts av den rådande

kristiden och med hänsyn härtill givits en begränsad giltighetstid, nämligen

intill den 30 juni 1947 — avser att motverka vanhävd av odlad jord med en

areal överstigande ett hektar. Lagen äger tillämpning å all odlad jord av

nämnda storlek med undantag för kronojord.

Den sociala arrendelagstiftningens begränsning med hänsyn till

smärre brukningsdelar.

Gällande rätt.

Såsom villkor för tillämpligheten av de i nyttjanderättslagen förekommande

särskilda bestämmelserna för jordbruksarrenden under bolag och med dem

likställda jordägare gäller för närvarande, att arrendet skall omfatta odlad

jord till en vidd av minst fyra hektar. Samma minimiareal avgränsar likaledes

tillämpningsområdet för de särskilda regler om minimiarrendetid vid fideikommissarrenden,

vilka innefattas i nyttjanderättslagen. Även norrländska arrendelagen

uppställer en dylik s. k. nedre arealgräns. Emellertid framträder

här en olikhet mot nyttjanderättslagen så tillvida, att minimiarealen bestämts

såsom avseende inrösningsjord. — Omförmälda bestämmelser om viss minimiareal

vila på den förutsättningen, att den sociala arrendelagstiftningen

allenast avser sådana jordbruk av vilka arrendatorn kan erhålla sin huvud
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

sakliga bärgning. Där detta villkor brister, oaktat minimiarealen är uppnådd,

kan enligt lagen dispens beviljas från de sociala arrendebestämmelserna.

Omfattar arrendet en jordareal, som icke uppnår den berörda s. k. nedre

arealgränsen, hemfaller arrendet under de allmänna bestämmelserna i nytt*

janderättslagen. En upplåtelse av bostadshus med åtföljande mindre jordområde

behöver emellertid icke under nuvarande ordning innebära arrende

även om upplåtelsen sker mot vederlag. Bortsett från sådana fall, där der.

upplåtna nyttjanderätten måste betraktas såsom allenast en vid arbetsavtal

utgående löneprestation, kan upplåtelsen komma att bedömas antingen som

arrende eller hyra och, därest förstnämnda alternativ föreligger, antingen som

jordbruksarrende eller lägenhetsarrende. En dylik rättslig klassificering torde

stundom kunna erbjuda vissa svårigheter, då lagen knappast lämnar någon

fast ledning för bedömningen. Enligt 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen skall

emellertid avtal, varigenom hus eller del av hus upplåtes till nyttjande mot

lega, hänföras till hyra, även när avtalet tillika innefattar upplåtelse av jord

att i förening med lägenheten nyttjas.

Arrendeutredningen.

I sitt betänkande har arrendeutredningen — efter att ha lämnat en historisk

översikt avsedd att belysa tillkomsten av den nuvarande nedre arealgränsen —- upptagit frågan om den sociala arrendelagstiftningens avgränsning och härom

yttrat följande:

Arrendeutredningen ville till en början erkänna, att den nuvarande fyrahektarsgränsen

— om härvid bortsåges från dess särskilda utformning enligt

norrländska arrendelagen —- icke förtjänade starkare kritik än annan tänkbar

arealgräns, för så vitt man ansåge att en sådan allenast skulle motsvara det

uppställda villkoret, att arrendatorn skulle erhålla sin huvudsakliga bärgning

av jordbruket. En sänkning av arealgränsen till exempelvis två hektar odlad

jord skulle tvivelsutan under den sociala arrendelagstiftningen indraga ett

stort antal arrenden, vid vilka nämnda villkor, även om begreppet huvudsaklig

bärgning syntes ganska tänjbart, näppeligen kunde sägas vara för handen.

Vad särskilt anginge de under skogsindustrien lydande fastigheterna

förefölle det även mindre troligt, att en lägre arealgräns skulle kunna bättre

än fyrahektarsgränsen motsvara den gängse naturliga åtskillnaden mellan

de, ofta såsom egentliga arrendefastigheter betecknade körareställena, å ena,

samt huggaretorpen, även benämnda skogsarbetarboställen, å andra sidan.

Av redogörelsen för arrendeutredningens studieresa — vilken i detta hänseende

visserligen endast utgjort ett stickprov för vissa delar av landet — kunde

inhämtas, att medan samtliga besökta körareställen på något undantag när

fallit inom fyrahektarsgränsen, praktiskt taget aila huggartorp legat utanför

sagda gräns. Det framginge likaledes av nämnda redogörelse, att om minimiarealen

hade varit bestämd till två hektar, ett stort antal huggaretorp skulle

lia fallit inom en sådan gräns och därmed kommit att i rättsligt hänseende

behandlas olika mot de övriga för samma ekonomiska syften disponerade

fastigheterna.

Emellertid syntes det ingalunda självfallet att storleken av arrendatorns

inkomster från jordbruket -— vare sig man här rörde sig med begreppet huvudsaklig

bärgning eller, såsom påyrkats av reservanter inom andra lag
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

105

utskottet vid 1936 års riksdag, villkoret mildrades till att arrendatorn skulle

av jordbruket erhålla en avsevärd del av sin bärgning — borde verka utslagsgivande

eller bedömas såsom en självständig grund för den sociala arrendelagstiftningens

avgränsning. Man kunde fråga sig, varför de arrendatorer som

innehade de minsta ställena skulle principiellt undantagas från det särskilda

sociala skyddet. Att jordbruket å dessa ställen måhända vore alltför obetydligt,

för att ett dylikt skydd skulle kunna motiveras enbart ur synpunkten av

jordbruksnäringens utveckling, torde icke härvidlag vara avgörande. Uppenbart

vore nämligen, att även rent sociala önskemål, såsom förbättring av en

viss grupps ställning i socialt hänseende, påfordrade beaktande vid arrendelagstiftningens

utformning. För arrendeutredningen hade det därför framstått

såsom en uppgift, att det behov av socialt skydd, som torde förefinnas vid de

minsta arrendena, hur liten än arealen av den odlade jorden vore, tillgodosåges

i den utsträckning som funnes möjlig med hänsyn till andra befogade

intressen. Vid övervägande härav borde naturligen den sociala arrendelagstiftningen

icke fattas såsom en odelbar enhet, så att om någon av dess regler

skulle befinnas mindre lämplig för de nu ifrågavarande arrendena, dessa av

sådan anledning ställdes helt utanför sagda lagstiftning.

Under hänvisning till vad i annat sammanhang yttrats därom, att byggnadsskyldighet

borde åläggas jordägaren även vid de minsta arrendena, ville

arrendeutredningen ytterligare framhålla att de regler, som avsåge sådan

skyldighet och vad därmed sammanhängde, utan olägenhet torde kunna bliva

gemensamma för sociala arrenden av olika storleksgrupper. Vad beträffade

övriga till sociala arrendelagstiftningen hörande bestämmelser hade arrendeutredningen

kommit till det resultatet att desamma — ehuru med vissa väsentliga

undantag — borde erhålla tillämpning även på de arrenden av ifrågavarande

slag, vilka omfattade mindre areal än den för närvarande stadgade

minimiarealen. Efter detta ståndpunktstagande i sak hade det närmast synts

vara en formell fråga, huruvida de sociala bestämmelserna borde uppställas

särskilt för varje storleksgrupp eller sammanföras inom en enhetlig ram. Arrendeutredningen

hade ansett den senare utvägen erbjuda fördelar ur lagteknisk

synpunkt. I följd av den valda uppställningen hade behovet av särskild

gränsdragning nedåt bortfallit utom beträffande sådana bestämmelser,

vilka icke vore avsedda att tillämpas på de minsta arrendena. De små arrenden

— under ägare varom här vore fråga — vilka hittills hemfallit under den

allmänna arrendelagstiftningen, bleve sålunda enligt förslaget principiellt hänförliga

till den sociala arrendelagstiftningen. Denna finge såsom helhet icke

någon annan gräns nedåt än den som kunde sägas gälla för all arrendelagstiftning

överhuvudtaget.

De i arrendeutredningens lagförslag upptagna särskilda bestämmelserna för

vissa jordbruksarrenden äro sålunda för sin tillämplighet principiellt oberoende

av sådant villkor, som för närvarande uttryckes genom den nedre arealgränsen.

Även de allra minsta arrendena hemfalla under den sociala arrendelagstiftningen.

Härvidlag har dock i förslaget gjorts ett väsentligt undantag,

vilket hänför sig till bestämmelserna angående minimiarrendetid, optionsrätt

och förköpsrätt. Dessa bestämmelser skola ej äga tillämpning, om med upplåtelsen

väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft

för skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan

mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställc),

där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

bärgning. Såsom skäl för detta undantagsstadgande har arrendeutredningen

anfört följande:

Ehuru det ur social synpunkt kunde förefalla önskvärt, att jämväl för

innehavarna av de minsta arrendena bereddes den varaktighet och trygghet

i besittningen, som den föreslagna femåriga minimitiden och än mer

optionsrätten avsåge att åstadkomma, syntes dock häremot ur andra synpunkter

kunna riktas befogade invändningar. Detta gällde huvudsakligen de

talrika smärre arrendeställen, vilka under namn av huggaretorp, arbetarboställen

eller liknande upplätes av skogsindustriella företag, i syfte att arrendatorerna

skulle utgöra en stadigvarande arbetskraft i skogsbruket. Beträffande

dylika arbetarboställen borde beaktas, att det mellan kontrahenterna

ingångna avtalet, om än i rättslig mening ett arrendeavtal, likväl ekonomiskt

sett hade väsentligen samma uppgifter som ett avtal om arbetsanställning.

Under sådana omständigheter kunde det icke vara lämpligt att på

dylika upplåtelser tillämpa regler, som alltför mycket strede mot den naturliga

karaktären av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare på ifrågavarande

område. Inom en näringsgren sådan som skogsindustrien, vilken

i så hög grad vore beroende av konjunkturerna på världsmarknaden, torde

företagaren icke kunna avstå från viss rörelsefrihet när det gällde att anställa

arbetare. Det skulle icke överensstämma med skogsägarens berättigade

intressen, örn han, när han till en arbetare uppläte bostad jämte ett

obetydligt jordbruk, ovillkorligen skulle bliva bunden av denna för lång

eller obegränsad tid framåt. Möjligheten att utbyta en skogsarbetare, som

visat sig mindre lämplig för sina egentliga uppgifter, ehuru han måhända

uppfyllde sina åtaganden som arrendator, syntes ej rimligen böra betagas

skogsägaren. Om en tvingande lagstiftning rörande besittningstidens längd

gjordes tillämplig på de ifrågavarande arrendena, skulle följden kunna bliva

den, att till skada för landets skogsvård en del för skogsarbete mindre lämpade

komme att kvarsitta å de arrendeställen, vilka anordnats huvudsakligen

för skogsskötselns höjande. En sådan lagstiftning skulle jämväl kunna

betaga skogsägarna lusten att nedlägga kostnader på anordnande och underhåll

av dylika arrendeställen samt föranleda dem att i större omfattning

anställa s. k. lösa arbetare, en utveckling som ur skilda synpunkter vore mindre

önskvärd. — Ett liknande behov av avtalsfrihet rörande arrendetidens längd

torde föreligga beträffande smärre arrendeställen, där arrendatorn huvudsakligen

ägnade sig åt arbete inom den egentliga industrien.

Vad åter anginge de ställen av motsvarande storleksordning, där arrendatorn

hade sin utkomst väsentligen såsom jordbruksarbetare i jordägarens

tjänst, syntes däremot förhållandena vara annorlunda. Efterfrågan på arbetskraft

vore inom jordbruket mera konstant, i det att inträdande lågkonjunkturer

icke på samma sätt som inom industrien föranledde driftsinstäilelse

eller produktionsminskning. Beträffande jordbrukets arbetarfråga torde för

övrigt de synpunkter som nyss utvecklats på tal om skogsarbetarna äga jämförelsevis

ringa räckvidd och betydelse. Arrendeutredningen hade därför

icke känt sig övertygad om nödvändigheten att i förevarande undantagsstadgande

inbegripa jämväl sådana arrendatorer, vilka huvudsakligen förtjänade

sitt uppehälle såsom jordbruksarbetare.

Beträffande frågan örn lämpligaste sättet att avskilja de sociala arrenden,

vilka enligt arrendeutredningens mening borde undantagas från reglerna örn

minimitid, optionsrätt och förköpsrätt, har arrendeutredningen ytterligare

anfört följande:

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

107

Då bland tänkbara arealgränser den nuvarande fyrahektarsgränsen syntes

vara den, som närmast motsvarade den i verkligheten mer eller mindre tydligt

markerade åtskillnaden mellan vanliga arrenden och arbetarboställen,

hade det kunnat ifrågasättas att låta sagda gräns bliva avgörande för räckvidden

av undantagsstadgandet. Tydligt vore emellertid att en fyrahektarsgräns,

i likhet med varje annan arealgräns, kunde i tillämpningen, på grund

av de skiftande förhållanden som rådde i landets olika delar, medföra resultat

som tedde sig inkonsekventa eller obilliga. Dessa olägenheter skulle givetvis

bliva än mer framträdande, om försök gjordes att ersätta den i norrländska

arrendelagen förekommande bestämningen i inrösningsjord med

en för hela riket gällande minimiareal uttryckt i odlad jord, en förändring,

som i och för sig hade varit önskvärd med hänsyn till den ojämna och stundom

svårpraktikabla tillämpningen av -begreppet inrösningsjord. Arrendeutredningen

hade för sin del icke trott sig kunna finna någon för hela riket

enhetlig arealgräns, som å ena sidan icke uteslöte en stor mängd arrendatorer

från de förmåner, vartill de med hänsyn till upplåtelsernas art och

syften borde ha varit berättigade, och å andra sidan icke hänvisade kontrahenterna

i ett över hövan stort antal fall att söka dispens från bestämmelser,

som enligt lagens grund icke vore avsedda att gälla för de ingångna avtalen

och som ej heller torde lämpa sig härför.

Enligt arrendeutredningens mening vore en arealgräns icke erforderlig för

vinnande av nödig säkerhet i rättstillämpningen. Härvidlag finge erinras att

de arbetararrenden som med stadgandet avsåges vanligen i praktiken av

varje särskild jordägare behandlades såsom en grupp för sig, vilket komme

till synes bland annat däri att annat kontraktsformulär än det vid övriga

arrenden tillämpade användes vid dessa arrenden. Att skilja de s. k. huggaretorpen

eller arbetarboställena — i allmänhet kännetecknade därav att stället

ej födde dragare — från de s. k. körareställena eller hästtorpen mötte under

sådana förhållanden icke någon svårighet. Men även där någon skarp

åtskillnad mellan de båda grupperna icke redan framträdde, syntes dock en

i lagen införd beskrivning på de arrenden som skulle undantagas från bestämmelserna

örn minimitid, optionsrätt och förköpsrätt kunna giva kontrahenterna

tillräcklig ledning. Någon anledning att befara, att en mera smidig

gränsdragning skulle göra det möjligt för jordägarna att i obehörig omfattning

undandraga sig nämnda bestämmelser, torde näppeligen föreligga. I

detta hänseende finge erinras att alla arrendeavtal varom här vore fråga

enligt förslaget skulle granskas av jordbrukskommissionen; en kontroll som

överhuvudtaget torde vara ägnad att bringa frågan örn särskild arealgräns

i annat läge än hittills.

Då enligt arrendeulredningens förslag den nedre gränsen för den sociala

arrendelagstiftningens tillämpningsområde avses skola sammanfalla med den

gräns som kan tänkas föreligga mellan jordbruksarrende och byra, har arrendeutredningen

ansett sig böra något närmare precisera sistnämnda gräns.

Härvidlag har det synts arrendeutredningen naturligt och konsekvent, att

jordbruksarrende anses föreligga, så snart upplåtelsen överhuvudtaget omfattar

jord avsedd alt utnyttjas enligt de metoder som känneteckna jordbruket

som näring. Denna tanke har i förslaget uttryckts genom jämkning

av det stadgande, som numera genom nya hyreslagstiftningcn fått sin plats

i 3 kap. 2 8 nyttjanderättslagen. Enligt förslaget skall detta stadgande erhålla

den lydelsen, att örn avtal varigenom lägenhet uthyres tillika innefattar

jord att i förening med lägenheten nyttjas och jorden skall användas

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

för trädgårdsodling eller för annat ändamål än jordbruk, å avtalet ändock

skall tillämpas vad örn hyra är stadgat.

En av ledamöterna i arrendeutredningen (herr Tamm) har motsatt sig

förslaget örn att utvidga den sociala arrendelagstiftningen till att avse även

de minsta brukningsdelarna. Enligt reservantens mening borde under lagens

allmänna del hänföras alla upplåtelser, som väsentligen åsyfta att tillförsäkra

jordägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk, jordbruk eller

industriell rörelse och vilka avse sådan mindre brukningsdel, där arrendatorn

icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Såsom skäl

härför har reservanten anfört följande:

Reservanten delade arrendeutredningens åsikt örn att jordägaren vid de

ifrågavarande arbetarelägenheterna måste lia en möjlighet att avlägsna till

arbete ovilliga eller odugliga personer samt alt därför de sociala bestämmelserna

om minimiarrendetid och optionsrätt här ej kunde komma ifråga.

Men reservanten ansåge, att det beträffande sagda lägenheter vöre lika

olämpligt att pålägga jordägaren sociala arrendelagens omständliga stadganden

örn nybyggnads- och underhållsskyldighet, örn ersättning för odling,

om rätt till bete och fiske m. m. Man borde tänka sig in i vart det

skulle leda, örn man vid industrisamhällen på landsbygden skulle stadga

motsvarande bestämmelser beträffande alla till industriarbetarna upplåtna

bostadslägenheter, vilka ofta vore åtföljda av trädgård och ett så pass stort

stycke jord, att gränsen mot de arrendelägenheter av arbetaretorps karaktär,

varom nu vöre fråga, bleve synnerligen flytande och obestämd. Man

måste fasthålla vid, att dessa sistnämnda upplåtelser, även örn de formellt

räknades som arrenden, dock i själva verket vore upplåtelser av arbetareboställen.

Sociala arrendelagens stadganden för verkliga jordbruksarrenden

borde då ej heller tillämpas på dem.

Det vore ej blott de jordägare, som uppläte skogs- eller industriarbetarelägenheter,

vilka hade behov av en friare dispositionsrätt över lägenheten.

Detsamma gällde även de jordägare, som uppläte småarrenden för att därigenom

skaffa arbetskraft för drivande av eget jordbruk. Om en jordägare

uppläte torp eller lägenheter för att å dem bosätta personer, som kunde arbeta

i hans eget jordbruk, men dessa personer sedan befunnes olämpliga

eller ovilliga för sådant arbete, borde jordägaren, även om arbetsskyldighet

ej varit skriftligt avtalad, lia möjlighet att inom rimlig tid få sagda personer

avlägsnade vid arrendeperiodens utgång. Det vore angeläget, att skogsbruket

ej genom arrendelagens bestämmelser förhindrades att ordna sin arbetarefråga,

men det vore enligt reservantens förmenande lika viktigt, att även

jordbrukets berättigade intressen i nu förevarande hänseende skyddades. Svårigheterna

att tillgodose jordbrukets arbetskraftbehov bleve för varje år allt

större. Dessa svårigheter komme förvisso att ytterligare skärpas, när enligt

det föreliggande förslaget jordbrukstorparnas avtal praktiskt taget skulle bli

ouppsägbara från jordägarens sida. Jordägarna kunde enligt förslaget komma

att bli på livstid bundna vid kanske till jordbruksarbete tämligen olämpliga

torpare och arrendatorer, blott dessa icke helt öppet tredskade vid fullgörandet

av åtagen arbetsskyldighet. Med hänsyn härtill funne reservanten

nödvändigt, att från tillämpningen av lagens sociala bestämmelser undantoges

ej blott skogsarbetarelägenheterna utan jämväl mindre torp och lägenheter,

som av jordägare upplåtits för tryggande av hans behov av arbetskraft

i eget jordbruk.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

109

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende har — om härvid

bortses från den i förslaget genomförda skillnaden mellan arbetararrenden

inom skogsbruk och industri samt motsvarande arrenden inom jordbruket

— tillstyrkts eller lämnats utan erinran av lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna

i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott samt egnahemsnämnderna i Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads och Västernorrlands län,

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Norrbottens läns

egnahemsnämnd, jordbrukskommissionerna i Uppsala, Östergötlands, Gotlands,

Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands,

Jämtlands och Norrbottens län ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap.

Svenska lantarbetareförbundet, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet

och Riksförbundet landsbygdens folk anse, att reglerna om minimiarrendetid,

optionsrätt och förköpsrätt böra gälla för alla de arrenden, som

enligt förslaget skulle hänföras till den sociala arrendelagstiftningen. Sistnämnda

förbund yrkar jämväl, att en arealgräns, avseende V2 hektar odlad

jord, måtte uppställas i och för gränsdragningen mellan arrende och hyra.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som förklarat sig

inse svårigheterna att fixera en lämplig, för hela landet gemensam arealgräns

nedåt, har dock ifrågasatt, om icke en dylik gränsdragning borde göras, enär

i annat fall jordbrukskommissionen finge en ganska svår uppgift att vid

granskning av arrendeavtal avgöra, till vilken kategori arrendet rätteligen

hörde. Denna synpunkt har åberopats även av egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen

och länsstyrelsen i samma län.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sagt sig känna en viss tvekan om

lämpligheten att borttaga den nedre arealgränsen, en åtgärd, som kunde

ifrågasättas icke väl harmoniera med strävandena att undvika tillskapandet

av ofullständiga jordbruk.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar torde få räknas som

motståndare till den föreslagna utvidgningen av den sociala arrendelagstiftningen.

Av dessa ha många anslutit sig till den av herr Tamm gjorda reservationen

och synas därmed lia godkänt, att den sociala arrendelagstiftningen

avgränsas på annat sätt än genom bestämmelse örn viss minimiareal.

Andra, vilka givit uttryck åt allmänna betänkligheter mot arrendeutredningens

förslag såsom helhet, lia ej direkt yttrat sig örn de nu förevarande

spörsmålen. Åtskilliga förorda emellertid uttryckligen bibehållande av den

gränsdragning, som för närvarande finnes genomförd i nyttjanderättslagen.

Sålunda har Sveriges skogsägareförbund anfört följande:

De smålägenheter, som enligt förslaget skulle undantagas från reglerna

örn minimitid, optionsrätt och förköpsrätt, borde ställas helt utanför de sociala

bestämmelserna. Dessa lägenheter, med åkerarealer från mindre än

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 3-16.

ett och upp till högst fyra hektar, vöre i flertalet fall att anse som rena bostadsupplåtelser.

De större av dem hade karaktär av s. k. stödjordbruk.

Jordbruket bleve vid dem städse en bisak och skogsarbetet eller annat arrendatorn

ålagt arbete det väsentliga. De föreskrifter, som beträffande de

sociala arrendena ansåges vara behövliga med hänsyn till arrendatorns möjligheter

att tillfredsställande sköta sitt jordbruk, vore därför icke vid skogsarbetartorpen

av någon större betydelse. Sålunda kunde nämnas, att den

tvingande bestämmelsen örn arrendatorns rätt till nyodling samt ersättning

därför vore direkt olämplig vid arbetarlägenheterna. Arrendatorerna å dessa

borde nämligen i allmänhet icke utöka den odlade jordarealen, enär deras

tid och möjligheter att utföra skogsarbete då i motsvarande mån minskades.

Det vore icke önskvärt vare sig ur skoglig eller social synpunkt, att nu ifrågavarande

arbetarelägenheter genom odling utökades till s. k. ofullständiga

jordbruk och än mindre till självförsörjande familjejordbruk.

För avgränsande av skogsarbetaretorpen hade arrendeutredningen ersatt

den nuvarande fyrahektarsregeln med ett nytt stadgande. Dettas formulering

täckte tämligen väl vad som åsyftades samt finge måhända anses verka

smidigare än en arealregel. Förbundet befarade dock, att det föreslagna nya

stadgandet vid sin tillämpning komme att giva anledning till ständiga meningsskiljaktigheter.

Det vore därför enligt förbundets mening bättre att

bibehålla den gamla arealregeln.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttrande

egnahemsnämnden i samma län instämt — har anfört följande:

Utvidgandet av den sociala arrendelagstiftningen till att gälla även för lägenheter

under fyra hektar kunde visserligen vara teoretiskt tilltalande, men

det kunde med skäl betvivlas, om det vore lyckligt ur praktisk synpunkt.

Byggnadsbeståndet på de små jordbrukslägenheterna vore synnerligen dyrt

i förhållande till jordvärdet, och disproportionen mellan byggnadsvärde och

jordvärde vore större, ju mindre jordarealen vore. På de minsta lägenheterna

hade enbart boningshuset så dominerande andel i det sammanlagda värdet,

att beteckningen jordbruk vore fullkomligt missvisande. Sådana lägenheter

syntes lämpligen böra falla under liyreslagen, även örn de enligt nu

tillämpad terminologi benämndes jordbrukslägenheten

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — i vars yttrande

egnahemsnämnden i samma län instämt — har anfört följande:

Med hänsyn dels till förändringar i arbetsförhållandena vid både skogsbruket

och jordbruket, vilka inträtt under de två sista årtiondena, dels till

den rationaliseringstendens, som nu börjat göra sig gällande på jordbrukets

område och varigenom en stor del av de mindre jordbrukslägenheterna förväntades

komma atl sammanslås eller uppgå i större enheter, syntes förslaget

såväl i fråga örn smålägenheternas inrymmande under den sociala arrendelagen

som beträffande flera genomgripande bestämmelser i övrigt vara

alltför sent väckta. Därest förslaget genomfördes, skulle detta innebära en

ytterligare konservering av fastighetsförhållandena och bebyggelsen vid jordbruket,

till hinder för den påbörjade rationaliseringen, som syftade till ett

bärkraftigare jordbruksbestånd.

Förvaltningsutskottet förordade därför bibehållande av den nuvarande nedre

arealgränsen. Den särbestämmelse, som gällde för Norrland och vissa delar

av Svealand, syntes också lämpligen kunna bibehållas med hänsyn till

ännu rådande obestämdhet i de officiella uppgifterna om den odlade jordens

storlek vid flertalet mindre arrendeställen inom dessa områden. Bestämmelsen

borde dock förtydligas, så att någon tvekan icke behövde råda om vad

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

lil

minimiarealen betydde. Det torde förhålla sig så, att utan hinder av lagens

bestämmelser ett område om exempelvis 3.5 hektar inrösningsjord kunde utarrenderas

å ett ställe, som i verkligheten innehölle minst 4 hektar inrösningsjord.

Meningen torde dock ha varit, att lagen skulle äga tillämpning på

ett arrendeställe, som i sin helhet omfattade minst 4 hektar inrösningsjord,

med de undantag, som kunde föranledas av att någon del upplätes för annat

ändamål eller undantoges av jordägaren för något särskilt behov.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt egnahemsnämnden

och länsstyrelsen i samma län synas lia tillstyrkt den nedre arealgränsens

borttagande men ha ansett, att de sociala bestämmelserna icke borde

gälla beträffande fastigheter, som icke vid syn konstaterats vara lämpliga

såsom jordbruksfastigheter samt kunna uppbära jordbruk i viss mindre

omfattning.

Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har förklarat sig tveksam, huruvida

det vore lämpligt att helt borttaga den nedre arealgränsen. Enligt kommissionens

åsikt borde en minimiareal kunna fastställas till exempelvis tre

hektar.

Departementschefen.

Det har vid skilda tillfällen varit ifrågasatt, att tillämpningsområdet för

den sociala arrendelagstiftningen borde utvidgas till att innefatta även brukningsdelar

av mindre storlek än de besitta, vilka för närvarande hemfalla

under denna lagstiftning. Vid första påseendet kan det också förefalla egendomligt,

att de små arrendeställen varom här är fråga undantagits från det

sociala skydd, som ansetts bör% tillkomma de något större brukningsdelar,

vilkas areal överstiger fyrahektarsgränsen. Förklaringen ligger väl närmast

däri, att de minsta ställena vanligen utarrenderas åt personer, på vilka jordägaren

måste kunna räkna såsom arbetare i den av honom drivna rörelsen,

vare sig denna utgöres av jordbruk eller skogsbruk eller är av industriell karaktär.

När upplåtelsen sålunda till sin ekonomiska och reella innebörd står

arbetsavtalet nära, lia vissa av de bestämmelser, som tillhöra den sociala arrendelagstiftningen

eller föreslagits till upptagande däri, befunnits icke kunna

med fördel göras tillämpliga på sådan upplåtelse. Särskilt gäller detta om

sådana bestämmelser, vilka reglera besittningstidens längd. Ehuru under förarbetena

till 1927 års reform icke saknats förespråkare för tanken, att den

sociala arrendelagstiftningen borde kunna i vissa delar erhålla tillämpning

jämväl på de minsta arrendena, har denna lagstiftning likväl kommit att behandlas

såsom en odelbar enhet, med påföljd att nämnda arrenden uteslutits

och fått förbliva under den allmänna arrendelagen.

Såsom arrendeutredningen framhållit torde vid en reform på förevarande

område ett försök böra göras att tillförsäkra jämväl innehavarna av de minsta

arrendena det sociala skydd, varpå dessa med fog kunna göra anspråk och

som kan antagas låta sig väl förena nied den särskilda beskaffenheten av

ifrågavarande nyttjanderättsupplåtelser. Arrendeutredningen har sökt för
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

verkliga detta syfte genom att göra den föreslagna sociala arrendelagstiftningen

tillämplig på omförmälda smärre arrenden, dock med den viktiga inskränkningen,

att föreslagna bestämmelser om minimiarrendetid, optionsrätt

och förköpsrätt icke skola erhålla tillämpning å upplåtelse, varmed åsyftas

att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för skogsbruk eller industriell

rörelse och som avser sådan mindre brukningsdel -—- huggaretorp

eller annat därmed jämförligt arbetarboställe — där arrendatorn icke av

jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Av dem, som riktat kritik mot arrendeutredningens förslag i denna del,

ha många påyrkat, att de små arrendena eller arbetarboställena liksom hittills

borde förbliva under allmänna arrendelagen. Härjämte har i ett flertal

yttranden framhållits, att den föreslagna inskränkningen i de sociala bestämmelsernas

ti^ämplighet borde avse icke blott arbetarboställen under skogsbruk

eller industri utan jämväl sådana mindre arrenden, där arrendatorn

försörjer sig såsom jordbruksarbetare hos jordägaren. Å andra sidan har i

några yttranden förordats, att den sociala arrendelagstiftningen utan inskränkning

borde göras tillämplig på alla de arbetarboställen varom här är

fråga.

För egen del godkänner jag arrendeutredningens uppfattning att bestämmelserna

om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt icke lämpligen kunna erhålla

giltighet för de ifrågavarande skogs- och industriarbetarboställena. De

skäl som åberopats till stöd för denna uppfattning synas emellertid kunna

framföras även beträffande sådana små arrendeställen, där arrendatorn är

jordbruksarbetare och jordägaren enligt avtal förfogar över hans huvudsakliga

arbetskraft. Olikheterna mellan jordbruk och andra näringar äro enligt

min tanke ej av den art, att de kunna verld! utslagsgivande i det spörsmål

varom här är fråga. Den av arrendeutredningen genomförda skillnaden synes

mindre lämplig även med hänsyn därtill, att en arrendators arbetskraft kan

tagas i anspråk under viss årstid inom jordbruket och under annan period

inom skogsbruket.

Det sociala skydd, på vilket innehavarna av de minsta arrendena kunna

ha ett befogat anspråk, hänför sig i främsta rummet till behovet av nybyggnad

eller större reparation. Tydligt är att innehavarna av de minsta arrendena

lika litet som de för närvarande socialt skyddade arrendatorerna kunna förutsättas

vara i stånd att själva bekosta större byggnadsföretag å sina ställen.

Dylik kostnad måste uppenbarligen falla på jordägaren, och någon anledning

synes knappast föreligga, att denna naturliga uppgift skulle i lag fixeras

annorlunda än som befunnits lämpligt med avseende å andra arrenden,

vid vilka nybyggnadsskyldighet skall åvila jordägaren. Genom införandet av

nybyggnadsskyldighet vid förevarande arrendekategori förebygges även, att en

jordägare med ett flertal arrendeställen av olika storleksordning koncentrerar

sina byggnadsomsorger så helt på de arrenden, där legal nybyggnadsskyldighet

föreligger, att intet blir över för de minsta ställena. Invändningen

att de minsta arrendena till sin karaktär äro rena arbetarboställen, vid vilka

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.6.

113

jordbruket är en bisak, kan i detta sammanhang svårligen tillmätas någon

egentlig betydelse; förevarande reform syftar ju icke enbart till jordbruksekonomiska

förbättringar utan har även den självständiga uppgiften att bereda

nödigt socialt skydd åt den samhällsklass, som för sin ställning är beroende

av arrendelagstiftningens utformning. Ej heller kan jag biträda deras

mening, som ansett att införandet av nybyggnadsskyldighet vid de minsta

arrendena skulle komma i konflikt med strävandena att rationalisera jordens

indelning i brukningsdelar. Det torde fastmera kunna emotses, att en reform

av förevarande slag kommer att frammana en viss tendens till sammanslagning

av mindre arrendeställen.

Av betydelse för de minsta arrendeställena är jämväl möjligheten att bekomma

gottgörelse för nedlagda förbättringar å fastigheten. Det synes mig

ändamålsenligt att bestämmelserna om arrendators rätt till ersättning för

varaktig jordförbättring och hans rätt att vid arrendets frånträdande under

vissa förutsättningar bortföra överloppshus samt av honom planterade träd

m. m. erhålla tvingande karaktär, såsom redan nu är fallet inom den sociala

arrendelagstiftningen. Väl har beträffande ersättning för nyodling från skogsägarehåll

gjorts gällande, att sådan ersättning vore olämplig, enär nyodlingsverksamhet

skulle kunna inkräkta på arrendatorernas möjlighet att ägna sig

åt skogsarbetet. Emellertid förefaller det mindre sannolikt att en skogsarbetare

i allmänhet skulle vara sinnad att offra något av sin inkomst från skogsarbete

för att i stället ägna sig åt nyodling. I den mån en skogsarbetare genom

nyodlingsarbete på lediga stunder förmår ytterligare förkovra sitt lilla

jordbruk, torde detta från allmän synpunkt innebära en fördel. Det torde i

detta sammanhang få erinras, att örn jordägaren ej lämnat sitt samtycke till

nyodlingen högre ersättning ej skall utgå än som, efter medeltal räknat, belöper

å två hektar, ändå att den nyodlade marken är av större omfattning.

Enligt arrendeutredningens förslag skall vid de ifrågavarande minsta arrendena

arrendatorn jämväl erhålla rätt till husbehovsfiske samt, vad de

norra landsdelarna angår, rätt till skogsfång och bete, allt enligt regler motsvarande

dem, som för närvarande finnas stadgade i nyttjanderältslagen

och norrländska arrendelagen. Dessa rättigheter torde i en del fall kunna

vara till väsentlig fördel för arrendatorerna utan att någon oskälig börda

för jordägarna härigenom behöver uppkomma. Beträffande det i nuvarande

social arrendelagstiftning stadgade förbudet för jordägaren att fritaga

sig från skyldigheten att bidraga till gäldande av synekostnad torde det likaledes

vara motiverat, att förbudet utsträckes till att gälla även vid de

minsta arrendena.

De arrendatorer varom här är fråga torde lika väl som innehavare av

större sociala arrenden ha ett välgrundat intresse av en viss offentlig kontroll

över arrendeförhållandet. Någon anledning att undantaga de minsta

arrendena från den föreslagna möjligheten att få arrendeavtalet granskat

genom jordbrukskommissionen föreligger till synes icke. Ej heller kan jag

finna några vägande betänkligheter mot att det kontrollsystem, som innefattas

i uppsiktslagen, utslriickes att gälla även för de minsta arrendena.

lii hang till riksdagens protokoll 19A3. I sami. Nr ''lili.

8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

En dylik utvidgning av uppsiktslagens tillämpningsområde medför ökade

möjligheter till förebyggande av vanhävd och får givetvis bedömas närmast

ur denna synpunkt.

På grund av vad sålunda anförts kan jag i princip ansluta mig till tanken

att utvidga tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen,

så att denna med vissa begränsningar kommer att gälla även för brukningsdelar

av den ringa storlek, att arrendatorn icke av jordbruket kan

erhålla sin huvudsakliga bärgning. Med denna anordning vinnes även en

rättsteknisk fördel så till vida, att gränsen nedåt för den sociala arrendelagstiftningen

kommer att sammanfalla med den gräns, som kan sägas föreligga

mellan arrende och hyra. Vad arrendeutredningen föreslagit i syfte att

närmare precisera var denna gräns går, har jag funnit mig böra godtaga.

Med avseende å gränsdragningen mellan sådana sociala arrenden, där

bestämmelserna om minimiarrendetid, optionsrätt och förköpsrätt ej skola

äga tillämpning, samt övriga sociala arrenden möter spörsmålet huruvida

en arealgräns bör fastställas eller icke. Den minimiareal — utgörande fyra

hektar odlad jord eller, vad angår norrländska arrendelagen, fyra hektar inrösningsjord

— som för närvarande avgränsar den sociala arrendelagstiftningens

tillämpningsområde nedåt, synes vara ett rätt ofullkomligt uttryck

för tanken, att sagda lagstiftning skall inbegripa allenast sådana arrendeställen,

där arrendatorn av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Med hänsyn till de olikheter i fråga om natur och odlingsförhållanden,

vilka framträda mellan skilda landsdelar, måste en arealavgransning av

detta slag få en mycket schematisk karaktär och medföra en avsevärd

ojämnhet i tillämpningen, önskemålet att arrendeställen, vilka sinsemellan

äro likartade i fråga om upplåtelsens syfte, jordens användning och jordbrukets

kapacitet, borde hemfalla under samma rättsregler, kan med arealavgränsningen

endast ofullständigt ernås. Sålunda torde många av de arrendatorer,

vilka såsom innehavare av s. k. körareställen under skogsbolag

borde hänföras till den av den sociala arrendelagstiftningen skyddade kategorien,

icke ha kommit i åtnjutande av det sociala skyddet, enär den arrenderade

jorden icke uppfyllt föreskriften om minimiareal. En sådan sänkning

av arealgränsen, som tidigare från åtskilliga håll förordats, hade å andra

sidan kunnat få till följd, att av de egentliga skogsarbetarboställena, de s. k.

huggaretorpen, en del komme att hänföras under den sociala arrendelagstiftningen,

varigenom en omotiverad och i flera hänseenden olämplig klyvning

av en ensartad grupp hade kommit till stånd.

Under sådana förhållanden synes det av arrendeutredningen gjorda försöket

att genomföra en avgränsning utan någon särskild minimiareal vara

värd beaktande. Emot en sådan anordning reser sig visserligen den svårigheten,

att i vissa fall måhända osäkerhet skulle kunna uppkomma, huruvida

de allmänna eller speciella reglerna vöre att tillämpa. Det blir med

hänsyn härtill av stor vikt att i lagtexten med erforderlig tydlighet känneteckna

de arrenden, vilka skola hänföras till ena eller andra gruppen. Vad

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

115

arrendeutredningen i sådant hänseende föreslagit har av många erkänts

kunna möjliggöra en smidigare rättstillämpning än som med nuvarande

arealavgränsning kan ernås.

Den sociala arrendelagstiftningens begränsning med hänsyn till

större brukningsdelar.

[Gällande rätt.

Såsom villkor för tillämpligheten av de i nyttjanderättslagen förekommande

särskilda bestämmelserna för jordbruksarrenden under bolag och med

dem likställda jordägare gäller för närvarande, att arrendet icke får omfatta

större areal odlad jord än tjugufem hektar. Samma maximiareal avgränsar

likaledes tillämpningsområdet för de särskilda regler om minimiarrendetid

vid fideikommissarrenden, vilka innefattas i nyttjanderättslagen. Även norrländska

arrendelagen uppställer en dylik s. k. övre arealgräns, vilken överensstämmer

med den i nyttjanderättslagen förekommande.

Arrendeutredningen.

De i arrendeutredningens förslag upptagna särskilda bestämmelserna för

vissa jordbruksarrenden äro för sin tillämpning beroende av villkoret att den

arrenderade fastigheten omfattar högst tjugufem hektar odlad jord. Den nuvarande

övre arealgränsen har sålunda lämnats orubbad. Såsom skäl härför

har arrendeutredningen anfört följande:

Det torde ligga i öppen dag att själva grunden för den sociala arrendelagstiftningen

— syftet att stärka arrendatorns ställning gentemot jordägaren

— icke kunde tillnärmelsevis ha samma giltighet i fråga om större arrenden.

Härtill komme att de nackdelar, som kunde följa av en tvingande lagstiftning

och vilka till stor del sammanhängde med en ofrånkomlig stelhet i

reglernas anpassning till rättslivets skiftande företeelser, med nödvändighet

bleve mera märkbara i de större förhållandena, där uppgörelsen mellan

kontrahenterna kunde sägas vara mera affärsbetonad och där lösningen av

skilda spörsmål krävde ett större mått av smidighet och rörlighet. Enighet

syntes ock råda därom, att de större arrendena borde undantagas från

den sociala arrendelagstiftningen och att ett sådant avskiljande näppeligen

kunde ske på annat sätt än genom bestämmande av viss arealgräns.

Huruvida den nuvarande gränsen finge anses vara den lämpligaste, vore

tydligen en fråga, vid vars bedömande några säkra objektiva hållpunkter

näppeligen stöde att finna. En gränsdragning av detta slag måste ofrånkomligen

i viss mån bära godtycklighetens prägel. Det hade ej undgått

arrendeutredningen att önskemål framställts örn gränsens höjande. Att

detta obestridligen läge i vissa arrendatorers intresse utgjorde emellertid icke

i och för sig tillräcklig anledning att vidtaga en sådan åtgärd. Då gränsen

nu en gång blivit bestämd på sätt som skett och vunnit en viss burskap i

det allmänna medvetandet, syntes ändx-ing böra ske, allenast försåvitt en

annan gränsdragning ur skilda synpunkter kunde visas vara mera ändamålsenlig

och rättvis. Arrendeutredningen hade för sin del icke tilltrott sig

örn att kunna prestera bevis härför.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Yttranden.

Arrendeutredningens förslag i förevarande hänseende har lämnats utan

erinran i nära nog samtliga avgivna yttranden. Från ett par håll har dock

ifrågasatts, att den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde borde

vidgas genom ändring beträffande den övre arealgränsen.

Sålunda har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ansett, att även sådana arrendatorer, vilka innehade större areal än 25

hektar odlad jord, kunde behöva det skydd som avsåges med den sociala

arrendelagstiftningen. Utskottet ville därför föreslå, att nämnda lagstiftning

skulle tillämpas, även om åkerarealen överstege 25 hektar.

Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har — under förutsättning att

uppsiktslagen skulle erhålla tillämpning å samma jordbruk som angåves i

arrendelagen — föreslagit att den övre arealgränsen höjdes till 35 hektar

eller helt borttoges, åtminstone vad det gällde jordbruk under bolag, föreningar,

stiftelser eller skogsspekulanter.

Departementschefen.

Därest större arrenden under ägare inom de kategorier, som beröras av

den sociala arrendelagstiftningen, skola undantagas från de speciella reglerna

och i stället falla under allmänna arrendelagen, synes det ofrånkomligt

att avskiljandet av dessa arrenden sker genom bestämmandet av en viss arealgräns.

Emellertid ställer jag mjg principiellt sett tveksam till att från de speciella

reglernas tillämpningsområde undantaga arrenden med mer än 25

hektar odlad jord. Dessa regler torde nämligen vara förestavade icke blott av

sociala hänsyn utan jämväl av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran

å arrendeställena. Att för arrendatorn beredes förmånen av en varaktig

och tryggad besittning, att byggnadsbeståndet upphjälpes och att i övrigt

nyttiga förbättringar vidtagas äro allt önskemål, som måste ställas likaväl

å större som å mindre arrendeställen. Ur dessa synpunkter synas de föreslagna

speciella reglerna om optionsrätt, förköpsrätt, byggnadsskyldighet för

jordägaren samt rätt för arrendatorn till ersättning för varaktig jordförbättring

med fördel kunna erhålla tillämpning för arrenden av permanent

karaktär, oberoende av huruvida dessa omfatta större eller mindre areal.

Vad beträffar övriga sociala bestämmelser torde några olägenheter knappast

vara att emotse om även dessa erhålla en motsvarande utvidgning av sitt tilllämpningsområde.

Emellertid synes å andra sidan ett borttagande helt och

hållet av den övre arealgränsen innebära ett alltför stort avsteg från för närvarande

på detta område gällande regler. Vid övervägande av de skilda synpunkter

som kunna anläggas på förevarande spörsmål har jag stannat vid att

föreslå bibehållande av en sådan övre gräns. Var denna skall dragas kan givetvis

vara föremål för delade meningar. En väsentlig höjning av densamma

synes emellertid ur de synpunkter jag förut framhållit böra äga rum. För

min del vill jag förorda, att de speciella reglerna böra gälla i fråga om arrenden,

som omfatta högst femtio hektar odlad jord.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

117

Specialmotivering.

Nyttjanderättslagen.

1 KAP.

9 §■

Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med vad arrendeutredningen

föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 224.

2 KAP.

Såsom följd av det förändrade materiellt-rättsliga innehåll, som kapitlet

enligt departementsförslaget skall erhålla, synes i formellt hänseende erfordras

en ändrad uppställning. Jag har i likhet med arrendeutredningen ansett

lämpligt att kapitlet under särskilda underrubriker uppdelas i fyra huvudavdelningar.

Den första av dessa, under rubriken »Allmänna bestämmelser

om jordbruksarrende», torde, liksom för närvarande är fallet, böra upptaga

de bestämmelser som äro avsedda att reglera jordbruksarrende i allmänhet.

I en ny avdelning synes därefter kunna upptagas den nya reglering »Om

arbetsavtal i samband med jordbruksarrende», som avses skola ersätta nuvarande

stadganden i kapitlets 7 §. Under rubriken »Särskilda bestämmelser

för vissa jordbruksarrenden» torde sedan kunna sammanföras de regler

— tillhörande den s. k. sociala arrendelagstiftningen — vilka vid sidan av

de allmänna bestämmelserna eller i stället för några av dem skola gälla i

fråga om vissa grupper av jordbruksarrenden. Slutligen torde i kapitlet böra

upptagas de föreskrifter »Om arrende för annat ändamål än jordbruk», vilka

inrymmas i gällande lag.

1 §•

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver

vad arrendeutredningen föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 226.

Genom regeln i andra stycket lägges på jordägaren ett ansvar för att avtalet

erhåller den lagliga skriftliga formen. Försummar jordägaren sin plikt

i detta hänseende, skall han enligt förslaget kunna utsättas för risken av ett

skadeståndsanspråk från brukarens sida. Den i ett par yttranden uttalade

meningen, att formföreskriftens eftersättande borde kunna föranleda en ömsesidig

rätt till skadestånd, lärer icke kunna förenas med tanken att det är

jordägaren, och denne ensam, som ansvarar för formens iakttagande.

Preskriptionsstadgandet i tredje stycket innebär allenast en begränsning

av den vanliga tioårspreskriptionen. I den mån skadeståndsanspråk, som

här avses, hänför sig till en tid, som när anspråket framställes ligger längre

tillbaka än tio år, är rätten till skadestånd förfallen, även örn den ifrågavarande

ettåriga preskriptionstiden ännu icke utlupit eller ens börjat att

löpa.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Det har i ett yttrande ifrågasatts att preskriptionstiden borde räknas ''från

det skadan lidits’. Emellertid synes en sådan regel erbjuda mindre fasthet i

tillämpningen. Att den väsentligen skulle försvaga det äventyr, som avses

skola framtvinga den skriftliga formens iakttagande, innebär ej heller någon

fördel.

2 §•

Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med vad arrendeutredningen

föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 230.

3 §■

I denna paragraf har en mindre jämkning av formell natur ägt rum.

6 §•

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 190

och 230. Jfr även herr Petterssons reservation å sid. 332.

Reservantens hemställan, att förbud måtte meddelas mot legans utsättande

i naturalster, har vunnit anslutning i yttranden, avgivna av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott och egnahemsnämnden samt jordbrukskommissionen

och länsstyrelsen i Hallands lån, hushållningssällskapets förvaltningsutskott

och egnahemsnämnden i Jämtlands län ävensom Svenska lantarbetareförbundet.

I yttrandena från Hallands län framhålles tillika, att legan

borde kunna förändras under arrendetiden efter vissa produktpris eller index.

Från Jämtlands län erinras, att under loppet av en längre arrendetid

sådana ändringar kunde förekomma å en fastighet, att det ej lönade sig att

producera de naturaprodukter, som enligt kontraktet skulle erläggas som

lega. Det kunde även inträffa, att jordbruksdriften omlades på sådant sätt,

att man från annat håll nödgades inköpa behövliga produkter för legans

gäldande.

Att penningarrendet i de flesta fall framstår såsom den naturliga och ändamålsenliga

formen av lega lärer vara obestridligt och bestyrkes redan därav

att sådant arrende i det praktiska livet är ojämförligt vanligast. Detta

utesluter emellertid icke, att legans fastställande i naturalster under vissa

förhållanden kan ligga i båda parternas intresse och erbjuda fördelar ur

skilda synpunkter. Särskilt torde detta gälla å sådana orter, där avsättningsmöjligheterna

för mjölk eller andra jordbruksprodukter på grund av lokala

omständigheter äro mindre utvecklade. Det bör ej heller förbises, att legans

fastställande i naturalster kan erbjuda en viss garanti för stabilitet och rättvisa

i tider av fluktuerande penningvärde. Även örn denna form av lega

jämväl kan vara förbunden med nackdelar, synas dessa likväl icke vara av

den art att de motivera ett ingrepp i avtalsfriheten i förevarande hänseende.

Att arrenden i en del fall inom vissa bygder erläggas genom leverans av

mjölk eller andra produkter torde icke behöva verka till förfång för något

allmänt intresse.

Det föreslagna förbudet mot legans utsättande i arbete har rönt kritik i

vissa yttranden.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

119

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län — i vars yttrande

egnahemsnämnden och länsstyrelsen instämma — erinrar att dagsverksarrenden

alltjämt förekomma, även om utvecklingen på många håll är

den, att dagsverken utbytas mot lega i penningar. Dagsverksarrendet utgjorde

vid vissa huvudgårdar en lämplig anordning för arbetsorganisationen,

och många arrendatorer, vilka hade svårt att prestera penninglega, önskade

otvivelaktigt bibehålla denna anordning. Det föreslagna förbudet syntes därför

icke svara mot det praktiska behovet, vare sig för jordägarna eller arrendatorerna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län har anfört

följande:

Den föreslagna bestämmelsen vore anmärkningsvärd och utgjorde ett avsteg

från en månghundraårig hävd i Sverige. Syftet syntes vara dels att skydda

arrendatorn mot en undervärdering av hans arbete dels att åt arrendatorn

ensidigt inrymma förmånen av en sänkt reallega under en längre tid av fallande

penningvärde.

Vad först undervärderingen av arbetet beträffade syntes det knappast vara

motiverat att härom hysa farhågor i nuvarande tid. Det vore endast en återgång

från gångna tider, då inga andra normer för arbetskraftens värdering

hade funnits än de som angivits i markegångstaxan. Numera vore arrendatorerna

i stor utsträckning organiserade. Oavsett örn så vore fallet eller

ej, vore de väl underkunniga om priset för sin arbetskraft, vilken också finge

en offentlig värdesättning i riks- och länsavtalen mellan Svenska lantarbetsgivareföreningen

och Svenska lantarbetareförbundet.

Genom lagförslagets utformning på så sätt, att arrendatorn hade möjlighet

att kunna lämna arrendet under förhållanden och tider, vilka ej lämnade jordägaren

någon uppsägningstid kunde arrendatorn, om legan vore fastställd

i penningar, spekulera i ett fallande penningvärde på så sätt, att han sutte

vid arrendet, så länge detta vöre honom förmånligt, eventuellt flera femårsperioder,

och lämnade arrendet, när penningvärdestegringen gåve ett utslag

till jordägarens förmån. Det kunde visserligen anmärkas, att man ej visste,

huruvida penningvärdet komme att falla eller stiga. Detta ovisshetsmoment

talade emellertid mot arrendets bestämmande i penningar. Under den minimitid

av fem år, som ett arrendeavtal omfattade, kunde, såsom erfarenheten

visade, kraftiga förändringar i konjunkturerna inträffa, och dessa förändringar

kunde vara än till skada än till fördel för arrendatorn. Ej minst ur

arrendatorns synpunkt syntes därför ofta arrendes bestämmande i dagsverken

eller arbetstimmar vara att föredraga, allra helst som en bestämd tendens

förelåge till att minska skillnaden mellan industriarbetarnas och jordbruksarbetarnas

lönenivå.

Reda penningar kunde en arrendator i allmänhet ej uppbringa annat än

genom att sälja produkter eller sälja sin arbetskraft. I tider med dålig gröda

eller låga produktpriser kunde han vara ur stånd att prestera nödiga medel

till arrende genom produktförsäljning. Samtidigt kunde han lia svårigheter

att inom rimligt avstånd från sitt jordbruk finna köpare till sin arbetskraft.

Örn arrendet erlades kontant, kunde man ej rimligen begära, att jordägaren

under alla omständigheter skulle vara bunden att mottaga arrendatorns arbetskraft.

Ilade arrendatorn däremot avtalat med jordägaren örn lega i form

av arbete, kunde han i regel prestera detta lättare och säkrare än kontanter.

Då lega finge utgå i naturalster, vore det inkonsekvent att förbjuda legans

utsättande i arbete.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län — i vars yttrande länsstyrelsen

instämt — har anfört följande:

Erfarenheterna hade i ovanligt många fall inom länet — som torde ha

flera dagsverkstorp än något annat län —- visat, att rätten att utgöra legan

i dagsverken varit synnerligen lycklig för såväl arrendator som jordägare.

Den senare finge en viss mängd arbete, samtidigt som den förre hade möjligheter

att skapa sig ett eget hem utan större skuldsättning. Man hade kunnat

konstatera, huru en mängd lönearbetare övergått till torpare för att sedan —

utan att anlita egnahemslånevägen eller annan större skuldsättning -— kunna

övergå till större arrenden eller till köp av jordbruk. Systemet hade därför

visat sig ur olika synpunkter gagneligt och borde ej borttagas. Det kunde

även erinras, att en hel del större jordbruk inom länet hade huvuddelen av

sin arbetskraft från torp och att ett genomförande av föreslagna bestämmelser

skulle förorsaka sådana jordbruk ett avsevärt ekonomiskt avbräck.

För att säkerställa sitt arbetarbehov skulle ägaren till ett dylikt jordbruk

nödgas omlägga driften och anställa lönearbetare med ty åtföljande kostnader

för uppförande av nya arbetarbostäder, vilket i många fall bleve fullkomligt

ruinerande. Då arrendeavgäld skulle få utgå i naturalster, funnes ingen

anledning till att legan icke även skulle kunna få erläggas med arbete. Genom

den under senare år genomförda höjningen av lantarbetslönerna och svårigheten

att skaffa arbetare till jordbruket hade avgälderna för torpen naturligt

reglerats, så att numera skälig ersättning för det utförda arbetet lämnats.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län — i vars yttrande

egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen instämt — har

ansett att något övertygande skäl icke åberopats till stöd för det föreslagna

förbudet mot legans utsättande i arbete.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört:

Föreningen ville icke bestrida att missförhållanden, såsom oskäliga arrenden

m. m., vidlådit dagsverkssystemet och i viss mån ännu kunde påvisas.

Emellertid skulle torparrendena, lagstiftning förutan, inom en snar framtid

komma att vara reglerade efter vad som kunde anses skäligt. Under

sådana förhållanden syntes det mindre välbetänkt att helt utesluta möjligheten

för jordägare och arrendator att med varandra överenskomma örn

dagsverksarrende. Vid vissa tillfällen kunde det nämligen för arrendatorn

vara lättare att prestera arbete än en större konlantsumma på en gång.

Vad sålunda anförts har icke synts vederlägga de synpunkter som arrendeutredningen

förebragt till stöd för det föreslagna förbudet mot legans utsättande

i arbete. Då lagförslaget bibehållit möjligheten för jordägaren att tillförbinda

arrendatorn att utgöra arbete mot ersättning i penningar, torde

ifrågavarande förbud ej behöva föranleda några särskilda svårigheter med

avseende å tillgången på arbetskraft vid huvudgårdens jordbruk. Ej heller

synas de betänkligheter mot legans utsättande i penningar, som i ett par yttranden

uttalats närmast med tanke på risken av fluktuerande penningvärde

och med hänsyn till svårigheten för arrendatorn att uppbringa kontanta medel,

kunna tillmätas någon avgörande vikt. I detta sammanhang torde få

hänvisas därtill, att lagförslaget medgiver fritt val mellan penningarrende

och legans utsättande i naturalster, och att kontraherad arbetsskyldighet för

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

121

arrendatorn enligt förslaget skall förknippas med en viss förtursrätt att få

utföra arbetet. Den framförda kritiken har sålunda icke ansetts böra föranleda

avvikelse från arrendeutredningens förslag i förevarande punkt.

Beträffande paragrafens utformning i övrigt må följande nämnas.

Med stadgandet i första stycket andra punkten torde arrendeutredningen

icke ha avsett, att en i dagsverken utsatt lega skulle omräknas i penningarrende

efter dagsverkenas värde enligt arbetspriset på öppna marknaden.

I stället torde meningen vara att omräkningen skall ske till ett belopp, som

kan anses utgöra det skäliga arrendet för fastigheten. Denna innebörd av

stadgandet har synts böra komma till tydligare uttryck i lagtexten.

I fall som avses i tredje stycket skulle enligt arrendeutredningens förslag

jordägaren vara berättigad att anvisa den ort där arrendatorn hade att avlämna

naturaprodukter; dock skulle arrendatorn icke vara skyldig att verkställa

leveranser utom området för den arrenderade fastigheten eller den

huvudgård vartill denna hör. Därest arrendestället befinner sig på långt avstånd

från huvudgården, skulle givetvis ett påbud om leverans å denna senare

plats kunna verka betungande för arrendatorn. Med hänsyn härtill har

stadgandet synts böra jämkas därhän, att avlämnandet skall ske å den arrenderade

fastigheten eller, örn jordägaren det begär, vid utfartsväg från

denna. Sistnämnda alternativ ansluter till den i praktiken vanliga anordningen

att mjölkkannor m. m. lastas från ett vid utfartsvägens ändpunkt

uppställt mjölkbord.

7 §•

Denna paragraf, som behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid.

231, återgiver med nedan berörda jämkning vad arrendeutredningen föreslagit.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, jordbrukskommissionen och

länsstyrelsen i Skaraborgs län anse, att arrendatorn icke bör kunna utan jordägarens

medgivande upplåta nyttjanderätt till fastigheten eller del därav åt

annan än egen familj, nära anhöriga eller tjänstefolk. Särskilt ur fattigvård»- synpunkt men även med hänsyn till jordägarens berättigade anspråk på trevnad

och trygghet kunde det ofta vara av vikt, att arrendatorns befogenhet att

upplåta nyttjanderätt på detta sätt begränsades.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen

och länsstyrelsen i Örebro län anse den föreslagna bestämmelsen

om rätt för arrendatorn att upplåta del av fastigheten till bostad

eller upplagsplats etc. vara mindre välbetänkt samt förorda bibehållande av

formuleringen i nu gällande lag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och egnahemsnämnden samt

länsstyrelsen i Gävleborgs län anse den föreslagna sublokationsrätten vara

alltför vidsträckt. Emellertid borde arrendatorn lia rätt att åt annan upplåta

brukandet av en mindre del av fastigheten, dock ej för bebyggelse, eller att

uthyra rum i fastighetens byggnader, där sådant kunde ske utan inkräktan
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

de på det behövliga bostadsutrymmet för arrendatorns familj samt märkbar

olägenhet för jordägaren.

Sveriges skogsägareförbund finner det olämpligt, att arrendatorn skulle

äga mot jordägarens önskan nyttja det arrenderade området för annat ändamål

än vad med upplåtelsen avsetts. Det hade förekommit, att bostadsupplåtelser

å utarrenderade fastigheter, vilka upplåtelser kommit till stånd utan

jordägarens vetskap, avsett att i viss kommun skaffa hemortsrätt för personer,

som där ej tidigare varit bosatta eller haft sin verksamhet. Kommunerna

hade på detta sätt kunnat påtvingas kostnader för sociala förpliktelser mot

sådana personer i strid mot gällande lagstiftnings mening och innebörd.

Denna synpunkt har även framhållits av Svenska lantarbetsgivareföreningen

samt fideikommisskommitterade. De sistnämnda ha tillika anfört följande:

Av jordägaren ogillade andrahandsupplåtelser av bostadsutrymmen och

upplagsplatser kunde skapa allsköns vantrevnad och obehag, även örn dessa

ej kunde betecknas som märkbar olägenhet. Arrendatorn uppläte exempelvis

ett till den arrenderade jorden hörande strandområde till upplagsplats i handelsmässig

skala för virke, grus, sten eller annat byggnadsmaterial. Även

om en sådan upplåtelse icke kunde påvisas orsaka jordägaren direkt skada,

droge den trafik och folk till platsen, varigenom fastighetens hela karaktär

kunde förändras. Det torde vara uppenbart, att en dylik upplåtelse för jordägaren

måste vara föga önskvärd.

Beträffande arrendatorns befogenhet att upplåta del av fastigheten till bostad

lärer arrendeutredningens förslag knappast syfta till någon avvikelse

från gällande lag, sådan denna hittills plägat tolkas. Även örn sagda befogenhet

understundom missbrukats på det sätt, som i yttrandena berörts,

torde dock tillräcklig anledning icke föreligga att i sak avvika från förslaget

i denna punkt, detta så mycket mindre som de påtalade missförhållandena

sammanhänga med anordningar inom en del av rättssystemet, vilken icke

står i något egentligt samband med arrendelagstiftningen. Till förebyggande

av den tolkning, att arrendatorn skulle vara berättigad att upplåta del av

fastigheten för uppförande av ny byggnad, har emellertid stadgandet synts

böra jämkas i formellt hänseende.

I fråga om arrendatorns befogenhet att upplåta mark till upplagsplats eller

för liknande ändamål torde arrendeutredningens förslag innebära en utvidgning

av sublokationsrätten jämfört med vad nu får anses gälla. Med hänsyn

till de betänkligheter som framförts häremot ha villkoren för dylik sublokation

synts böra bestämmas något snävare än enligt arrendeutredningens förslag.

Sålunda har i lagtexten särskilt uttalats att upplåtelse av detta slag

endast får avse ouppodlad mark.

8§.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 233.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län har avstyrkt den föreslagna överlåtelserätten.

Örn arrendatorn, i fall som avses i paragrafens andra stycke, ville

lämna från sig arrendet, borde detta få ske efter uppsägning av avtalet se
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

123

nast sex månader före den 14 mars det år han önskade att arrendet skulle

upphöra; detta dock på villkor att han avträdde fastigheten efter laga syn

som örn arrendeperioden vore slut. Till stöd för denna mening har anförts

följande:

Genom bestämmelsen örn jordägarens skyldighet att efter hembud gälda

arrendatorn skälig lösen befriades arrendatorn automatiskt från ansvaret vid

avträdessyn. Skiljemannaförfarandet ersatte laga syn, men härvid vore att

märka, att skiljemännens befogenhet vore inskränkt till att bestämma beloppet

av skälig lösen, som lägst kunde sättas till noll men i intet fall kunde

resultera i ersättningsskyldighet för arrendatorn, även om faktiskt underlag

härför konstaterats. Detta vöre direkt stridande mot bestämmelserna örn

avträdessyn i 10—13 §§. Jordägaren kunde nu genom vägran att återtaga

fastigheten förhindra åläggande att utgiva lösen, men hade han försummat

att göra förbehåll i avtalet kunde han tvingas att godkänna arrendeöverlåtelse.

Enligt kommissionens mening vore det emellertid av stor vikt att förhållandet

mellan arrendator och jordägare reglerades genom laga syn såväl

vid arrendeperiodens början som vid dess slut.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen

samt länsstyrelsen i Hallands län ha ansett att jordägaren,

när fråga uppstode om överlåtelse av arrende, borde erbjudas övertaga

fastigheten efter laga avträdessyn. Örn icke jordägaren på därvid fastställda

villkor själv önskade återtaga fastigheten, borde arrendatorn äga rätt att

i sitt ställe sätta annan, som kunde godkännas antingen av jordägaren eller

av länets jordbrukskommission.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott, jordbrukskommissionen

samt länsstyrelsen i Skaraborgs län ha uttalat, att vid förtida avträde parternas

mellanhavanden borde uppgöras på grundval av laga syn.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del och

jordbrukskommissionen i samma län anse, att i lösen borde ingå allenast

värdet av de förbättringar som arrendatorn utfört å fastigheten men däremot

icke det värde som själva arrenderätten kunde anses innebära.

Om en arrendator, som besitter fastigheten på grund av ett långvarigt

kontrakt, av någon anledning måste flytta före arrendetidens utgång, synes

det rimligt att möjlighet till gottgörelse erbjudes för de insatser av arbete

och kapital, vilka han nedlagt å fastigheten med beräkning att för framtiden

vinna större avkastning och vilka resulterat i en verklig ökning av

fastighetens värde. Då sådan gottgörelse allenast ofullständigt skulle kunna

vinnas genom tillämpning av reglerna angående ersättning för varaktig jordförbättring,

ligger det nära till hands, att arrendatorn bör få tillgodogöra sig

det ekonomiska värde som själva arrenderätten representerar när arrendet

frånträdes. Denna gottgörelse kan, örn jordägaren ej är villig att gälda densamma,

beredas arrendatorn därigenom, att arrenderätten mot vederlag överlåtes

å annan brukare.

I överensstämmelse med dessa synpunkter har såväl gällande lag som arrendeutredningens

förslag, för de fall varom här är fråga, träffat den an
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ordningen, att arrendatorn i första hand har att hembjuda fastigheten till

jordägaren mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen, vilken i brist

på överenskommelse får bestämmas av skiljemän. Vill ej jordägaren återtaga

fastigheten eller har han ej inom en månad efter hembudet förklarat

sig villig därtill, äger arrendatorn i sitt ställe sätta annan med vilken jordägaren

skäligen kan nöjas. Därest man överhuvudtaget vill medgiva arrendatorn

rätt till gottgörelse motsvarande arrenderättens handelsvärde, synes

nu berörda anordning i huvudsak kunna bibehållas.

Genom att någon laga syn ej hålles, när arrendet frånträdes enligt nämnda

regler, kan emellertid olägenhet uppkomma i de fall, då en jämförelse mellan

fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet skulle ha utvisat ett saldo

till jordägarens favör. Denne kan i dylikt fall ej omedelbart utfå sitt tillgodohavande

utan måste, om han vill hålla sig skadeslös, avböja hembudet

för att sedan vid arrendeperiodens utgång få till stånd en syn. Jordägaren

kan sålunda känna sig nödsakad att möjliggöra en arrendeöverlåtelse, som

han måhända vid fritt val icke hade tillåtit.

Till förebyggande av denna olägenhet har arrendeutredningens förslag synts

böra ändras såtillvida, att skiljemannaförfarandet för bestämmandet av lösen

ersättes med en uppgörelse enligt syneregler. Då denna ändring icke avser

att beröva arrendatorn rätten till gottgörelse för arrenderättens värde, torde

vid synen avträdesbristen och ersättningen för nämnda värde böra uppskattas

var för sig.

9 §•

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 234.

10 §.

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver vad

arrendeutredningen föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 167.

11 §•

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 169

och sid. 235.

Riksförbundet landsbygdens folk har förordat en annan ordning för tillsättande

av synemän och har härom anfört följande:

o Det vore ur många synpunkter önskvärt, örn synemän kunde tillsättas

sålunda, att parterna utsåge vardera en synemän, varvid dessa två hade att

förrätta synen, under förutsättning att ej endera parten påfordrade inkallandet

av en tredje synemän eller de två ej kunde bliva ense örn förrättningen.

I senare fallet borde de två synemännen utse den tredje, men om

de icke kunde enas häri, borde saken hänskjutas till domaren i orten, vilken

i så fall hade att nämna tredje synemän. En sådan anordning vore särskilt

önskvärd i de delar av landet, där jordägaren vöre ett bolag och intoge en

dominerande ställning i orten. Med den av arrendeutredningen föreslagna

utformningen av paragrafen torde det icke under alla förhållanden vara möjligt

att tillförsäkra arrendatorn en fullt opartisk syn. Det vore utomordentligt

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 346.

125

betydelsefullt, ifall en sådan ordning för utseende av synemän kunde åvägabringas,

att arrendatorn utan påtryckning eller hänsynstagande till sin medkontrahents

förhållande och såvitt möjligt oberörd av hans pondus ägde att

utse sin egen förtroendeman, som enligt hans förmenande vore fullt kompetent

att värja och tillvarataga hans intressen.

Jordbrukskommissionen i Uppsala län bär i fråga om svnemännens kompetens

förordat bibehållande av bundenheten vid visst tingslag. Den föreslagna

vaga formuleringen kunde i tillämpningen leda lill onödiga tvister

och skapade icke någon garanti för parterna, att de finge välja bland mera

kunniga synemän.

De sålunda framförda anmärkningarna ha icke synts böra föranleda någon

avvikelse från arrendeutredningens förslag. — De av riksförbundet landsbygdens

folk uttalade farhågorna synas mig obefogade. Det av utredningen

framlagda förslaget innefattar icke någon ändring i nu gällande ordning för

synemännens utseende. Man torde icke kunna förutsätta, att arrendatorns

ställning skulle förbättras, därest han och jordägaren finge utse var sin sy

neman och dessa en tredje eller, där de ej kunde enas, myndighet utsåge

denne. Enligt förslaget skall myndighet, för den händelse enighet ej kan

nås mellan arrendatorn och jordägaren, utse de två synemännen, vilket i

stort sett medför samma resultat som det förslag riksförbundet landsbygdens

folk framfört. Sistnämnda förslag medför under alla förhållanden en

stegring av synekostnaderna.

12 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 236.

13 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 167.

Anledning har ej synts föreligga att — såsom i ett yttrande påyrkats —

inskränka den för närvarande gällande klagotiden av 90 dagar.

I departementsförslaget saknas motsvarighet till den ändring, som arrendeutredningen

föreslagit i 15 § och vilken behandlas i betänkandet sid. 237.

Beträffande det i 15 § föreslagna tillägget, enligt vilket den nuvarande bestämmelsen

om jordägarens byggnadsskyldighet i fall av vådeld eller annan

totalskada göres tvingande, har Svenska lantarbctsgivareföreningen anfört

följande:

Ehuru föreningen i stort sett ej förordade en beskärning av avtalsfriheten

vid arrendeförhållanden, ansåge sig föreningen dock i fråga om de fall som

avsåges i 15 § böra förorda arrendculredningens förslag såsom skäligt med

hänsyn till arrendatorns befogade intressen. Även örn bestämmelsen i

princip gjordes tvingande, borde jordägaren dock anvisas möjlighet att under

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

vissa förhållanden gardera sig mot ifrågavarande byggnadsskyldighet, nämligen

för det fall att uppenbara skäl talade mot dess bibehållande. Det kunde

exempelvis tänkas, att jordägaren hade för avsikt att av ekonomiska hänsyn

nedlägga ett arrendeställe såsom driftsenhet men likväl — för att tillmötesgå

arrendatorns önskningar — ginge med på en viss förlängning av

arrendetiden. Om sedan fastigheten under arrendetiden brunne ned, vore

det under angivna förhållanden uppenbart orimligt, att jordägaren skulle

nödgas nybebygga fastigheten, vilken så snart arrendetiden gått lill ända ej

längre skulle bevaras såsom driftsenhet. Det orimliga häri framstode än

tydligare, om den brunna byggnaden vore gammal och av sådan beskaffenhet,

att dess brandförsäkringsvärde ej uppginge till mera än en del av nybyggnadskostnaden.

Med hänsyn härtill ville föreningen hemställa, att för

jordägaren bereddes möjlighet att efter dispens säkra sig mot skyldighet att

å en fastighet som eldhärjats uppföra nya byggnader.

En tvingande reglering bör enligt min mening ej gå utöver det område,

där från allmän synpunkt något väsentligt kan vara att vinna genom avtalsfrihetens

begränsning. På grund härav har jag ej känt mig övertygad om

lämpligheten av att i lag upptaga de av arrendeutredningen i 15 § föreslagna

tvingande lagbuden. De regler, som nämnda paragraf för närvarande innehåller,

torde -— såsom arrendeutredningen i viss mån själv erkänt — allenast

i sällsynta fall bringas ur tillämpning genom förbehåll i arrendeavtalet. Något

egentligt behov av att förbjuda sådana förbehåll torde därför knappast

föreligga. Härtill kommer, att en undantagslös tvångsregel kan tänkas i speciella

fall medföra svårigheter på sätt lantarbetsgivareföreningen närmare

antytt. För min del har jag funnit avtalsfrihetens bibehållande i förevarande

punkt vara att föredraga framför en tvingande reglering med dispensmöjlighet.

16 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid 238.

17 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 134

och 239. Jfr även reservationer å sid. 333 och 336.

Den reglering, som arrendeutredningen föreslagit med avseende å arrendators

rätt till ersättning för vissa slag av varaktig jordförbättring, har funnits

böra i princip godkännas. Tillräckliga skäl lia ej synts föreligga att —

såsom i vissa yttranden förordats —- utvidga ersättningsrätten till att omfatta

ytterligare kategorier av förbättringsarbeten, såsom anläggande av vattenledning

och inrättande av silos. Än mindre har det ansetts tillrådligt att i

nyttjanderättslagen upptaga en sådan generell ersättningsregel, som för närvarande

finnes stadgad i norrländska arrendelagen.

Under beredningen av förevarande lagärende inom jordbruksdepartementet

har emellertid fråga uppkommit, huruvida icke den beträffande täckdikning

meddelade föreskriften örn avdrag från ersättningen med en femtondedel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Mö
-

rn

för år — en amortering som arrendeutredningen lämnat oförändrad — borde

med hänsyn till ändrade förutsättningar undergå jämkning. I anledning härav

har lantbruksstyrelsen anmodats inkomma med yttrande, innehållande

uppgifter dels om den tid, varunder en täckdikning normalt kunde beräknas

äga bestånd, dels i vad mån arbetskostnaden för täckdikning numera ställde

sig högre än vad fallet var vid lagregelns tillkomst år 1927, dels ock beträffande

den tid, som med hänsyn till den ökade arbetskostnaden skäligen borde

beräknas för amortering av denna kostnad. Med överlämnande av infordrade

yttranden från tio hushållningssällskap har lantbruksstyrelsen i ärendet

anfört följande:

För några årtionden sedan, då de använda tegelrören i allmänhet vore

av något lägre och mera ojämn kvalitet än vad numera vore fallet, hade

en väl utförd täckdikning ansetts kunna äga bestånd under omkring 50

år. Erfarenheterna hade visat, att ett fullgott rörmateriel vore ett oeftergivligt

villkor för att en täckdikning skulle fungera tillfredsställande och få

största möjliga livslängd. I fråga örn täckdikning, till vars utförande understöd

av statsmedel utginge, hade lantbruksstyrelsen numera föreskrivit, att

allenast sådana tegelrör finge komma till användning, som uppfyllde fordringarna

i en av Sveriges standardiseringskommission i december 1937 fastställd

standard för dräneringsrör av tegel. Ett ytterligare villkor för täckdikmngens

effektivitet och varaktighet vöre, att densamma utfördes enligt av

fackman uppgjord plan och under betryggande kontroll. Enligt nämnda författningsbestämmelse

vore en förutsättning för utbetalande av ersättning

till arrendator för av honom verkställd täckdikning, att denna utförts enligt

plan, som skulle vara antingen godkänd av jordägaren eller ock upprättad av

lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent. För erhållande av statsbidrag

till täckdikning eller lån från täckdikningslånefonden stadgades, bland annat,

att plan och kostnadsberäkning för arbetet jämte karta däröver skulle

vara uppgjorda av lantbruksingenjör eller, efter vederbörande hushållningssällskaps

bestämmande, av länsagronom, jordbrukskonsulent eller annan person,

som hushållningssällskapet prövade vara därtill kompetent, ävensom att

arbetet skulle, där hushållningssällskapet ej annorlunda medgåve, utföras med

biträde av hos vederbörande hushållningssällskap anställd täckdikningsförman.

Såsom allmänt omdöme kunde sägas, att de krav, som vore utslagsgivande

för täckdikningens framtida bestånd, numera vore väl uppfyllda i vad beträffade

täckdikning, som ulfördes under iakttagande av nu angivna bestämmelser.

Sådan täckdikning torde med hänsyn härtill kunna beräknas äga

bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.

Beträffande frågan, i vad män arbetskostnaden för täckdikning numera

ställde sig högre än ar 1927, finge lantbruksstyrelsen anföra, alt uppgifter örn

av hushållningssällskapen vid upprättandet av förslag till förbättringsarbeten

tillämpad timpenning icke förelåge tidigare än för år 1929. Uppgifterna för

sistnämnda år, jämförda med motsvarande uppgifter för 1938, utvisade emellertid

en prisstegring av omkring 20 procent.

Vad slutligen beträffade frågan, huru lång tid, som med hänsyn lill den

okade arbetskostnaden skäligen borde beräknas för amortering av denna kostnåd,

finge styrelsen uttala, att den nu stadgade liden för sådan amortering

15 ar, torde med hänsyn till sislberörda förhållande kunna utsträckas tili

18 ar.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

Med stöd av de utav lantbruksstyrelsen lämnade uppgifterna och i betraktande

av utvecklingen i fråga om arbetskostnaden har jag för min del ansett

lämpligt, att amorteringstiden utsträckes till tjugufem år.

18 §.

I denna paragraf har gjorts en ändring av redaktionell innebörd, vilken

betingats av den i departementsförslaget vidtagna ändringen av 8 §.

19 §.

Med hänsyn till ändringarna i 8 och 18 §§ har även i denna paragraf vidtagits

en redaktionell jämkning.

23 §.

Denna paragraf, som behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid.

239, återgiver vad arrendeutredningen föreslagit.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att arrendatorn liksom nu

borde kunna förpliktas att svara för fastighetsskatten men att i stället möjlighet

borde beredas honom att utnyttja det s. k. procentavdraget. Till stöd

härför har föreningen anfört följande:

Föreningen vore väl medveten örn att den hittillsvarande avtalsfriheten på

denna punkt i enstaka fall utnyttjats på ett sätt som möjligen ej kunde anses

lämpligt. Det hade nämligen förekommit att en arrendator, som arrenderat

åkerjorden till ett mindre hemman, enligt avtal haft att svara för den på hela

hemmanet belöpande skatten, utan hänsyn till att hemmanets skog ej ingått

i arrendet. Givet vöre att arrendators skattskyldighet borde begränsas till

fastighet, som av arrendatorn brukades, även om olägenheten av här påtalade

förhållanden för arrendatorn i allmänhet varit obetydlig eller ingen. Arrendet

hade nämligen i allmänhet avpassats med hänsyn till arrendatorns skatteansvar.

Den föreslagna ändringen torde därför endast medföra en motsvarande

höjning av arrendeavgiften i de fall, då denna tidigare beräknats att tillsammans

med skatten uppgå till visst belopp.

Ur denna synpunkt kunde det tyckas som om inga mera bärande skäl kunde

anföras mot förslaget på denna punkt, helst som arrendeavgiften, om förslaget

genomfördes, skulle låta sig lättare beräkna, än om de i viss mån varierande

skatterna skulle ingå som delbetalning i arrendet. En sådan slutsats vöre

dock förhastad. För såväl jordägaren som för arrendatorn skulle det vara en

påtaglig förmån, om för den senare bereddes möjlighet att svara för garantiskattens

erläggande men samtidigt finge möjlighet att å sin deklaration utnyttja

procentavdraget. Jordägaren kunde ofta ej själv göra sig nytta av hela

det nämnda avdraget. Den omständigheten att arrendatorn enligt gällande

skattelagstiftning för närvarande icke vöre berättigad att från sin inkomst avdraga

av honom inbetald garantiskatt utgjorde intet skäl för det föreslagna

förbudet i denna paragraf utan fastmera ett skäl för en ändring av skattelagen.

Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, om här avhandlade fråga borde

slutgiltigt lösas innan kommunalskatteutredningens förslag blivit framlagt och

behandlat.

Om arrendatorn själv hade att svara för garantiskatten på fastigheten, torde

han få ett helt annat intresse för kommunens ekonomi, än om han blott hade

att bidraga till de kommunala utgifterna med sin ofta obetydliga skatt på

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

129

inkomst av jordbruksrörelsen. Föreningen ansåge det vara av betydelse för

de allmänna angelägenheternas behandling, att intresse för kommunernas ekonomiska

förhållanden i möjligaste mån väcktes hos kommunernas medlemmar,

och finge i anledning därav hemställa att parterna liksom hittills erhölle

möjlighet att med varandra träffa överenskommelser om skattebetalningens

fördelning.

Vad sålunda framhållits har icke synts böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens

förslag.

Det i nuvarande lag upptagna stadgandet angående vägunderhåll enligt

lagen om enskilda vägar har synts böra uteslutas. För sådant vägunderhåll

skall således arrendatorn svara allenast om så blivit avtalat.

27 §.

Av arrendeutredningen föreslagna redaktionella jämkningar ha vidtagits.

28 §.

Den redaktionella ändring, som arrendeutredningen föreslagit, har bibehållits.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har ansett,

att arrendeavtal borde äga giltighet mot ny ägare, även om arrendatorn ej

hunnit tillträda fastigheten.

Med hänsyn till säkerheten i fastighetsomsättningen har emellertid gällande

lags ståndpunkt synts böra äga företräde framför den lösning som förvaltningsutskottet

sålunda förordat. Det torde även få erinras, att en arrendator

äger möjlighet att genom inteckning förebygga risken att hans nyttjanderätt

undantränges genom fastighetens överlåtande innan tillträde ägt rum.

29 och 32 §§.

Paragraferna ha jämkats i enlighet med arrendeutredningens förslag.

33 §.

Med bibehållande av den av arrendeutredningen föreslagna redaktionella

ändringen har ytterligare en jämkning vidtagits, vilken betingats av den i departementsförslaget

gjorda ändringen i 8 §.

36 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 243.

Beträffande 1 mom. har Svenska lantarbetsgivareföreningen hemställt om

bibehållande av gällande lags respittid av en månad, därvid föreningen anfört

följande:

Föreningen ville framhålla att den föreslagna förlängningen av respittiden

kunde medföra allvarliga olägenheter. I avsevärd utsträckning vore nämligen

enligt gammal sedvänja överenskommet, att halvårsarrendet skulle betalas

den 1 februari. Örn förfallodagen ej förlädes till tidigare datum än vad nu

Bihang till riksdagens protokoll 19AS. 1 sami. Nr 346. 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

nämnts, finge arrendatorn enligt förslaget möjlighet att dröja med betalningen

till den 1 april. Enligt 39 § skulle arrendatorn efter verkställd uppsägning ha

rätt att kvarsitta till nästa fardag, d. v. s. i det allra närmaste ett helt år till.

I den mån det nya stadgandets konsekvenser beaktades av jordägarna, bleve

följden för arrendatorerna allenast att de tvingades erlägga sitt arrende en

månad tidigare än hittills.

På de av lantarbetsgivareföreningen anförda skälen har jag funnit omförmälda

respittid böra bestämmas till en månad i likhet med vad nu gäller.

Härjämte har det av arrendeutredningen föreslagna stadgandet i 8 mom.

synts böra undergå viss jämkning.

37 §.

Av arrendeutredningen föreslagna redaktionella jämkningar ha upptagits i

departementsförslaget.

Då de av arrendeutredningen föreslagna ändringarna i 38 § redan genomförts

i samband med den nya hyreslagstiftningen, har nämnda paragraf icke

upptagits i departementsförslaget.

42 §.

Av arrendeutredningen föreslagen ändring, vilken betingats av ändringen

i 1 §, har här upptagits.

43 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 244.

I likformighetens intresse har paragrafen synts böra ändras till överensstämmelse

med 46 § i det nya hyreskapitlet.

44 §.

Den av arrendeutredningen föreslagna redaktionella jämningen bär synts

böra bibehållas.

45 §.

Denna paragraf, som äger samband med det i 6 § införda förbudet mot legans

utsättande i arbete, behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid.

190—ff.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har ansett att arrende- och

arbetsavtal borde vara helt fristående från varandra. Arrendeavtalet avsåge

att reglera arrendatorns förhållanden som jordbrukare. I den mån han dessutom

vore lönearbetare, borde hans villkor som sådan regleras på samma sätt

som andra arbetares villkor, d. v. s. numera i regel genom kollektivavtal.

Denna erinran har icke synts böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens

förslag.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

131

46 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 192.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län ifrågasätter

lämpligheten av att på föreslaget sätt i arrendelagen giva regler rörande

avtal, som ej ingå i arrendeavtalet. Beträffande dylika avtal borde det

stå parterna fritt att efter gottfinnande överenskomma. Man hade knappast

anledning tro, att en jordägare därvid skulle komma att tvinga en arrendator

till åtaganden mot hans vilja.

Även länsstyrelsen i Södermanlands lån gör anmärkning mot att regler

upptagits för sådana fall, där arrendatorn genom annat avtal än arrendeavtal

åtagit sig arbetsskyldighet gentemot jordägaren. Lagstiftningen behövde

icke bliva mindre effektiv, därest regleringen begränsades till de fall där

förbehåll örn arbetsskyldighet intagits i arrendekontrakt. I den mån ett särskilt

arbetsavtal stöde i strid med de i arrendelagen givna tvingande bestämmelserna,

måste givetvis arrendelagen gå före.

Den föreslagna principen, att ersättning för arrendatorns arbete skall utgå

efter pris, motsvarande det som vid tiden för arbetets utförande är under

jämförliga förhållanden gängse i orten, har med stor samstämmighet godkänts

i de avgivna yttrandena. Någon anledning att avvika härifrån torde

icke föreligga. Huruvida regleringen bör begränsas till de fall, där förbehåll

om arbetsskyldighet intagits i arrendeavtalet, eller om densamma, såsom arrendeutredningen

föreslagit, bör inbegripa jämväl separata arbetsavtal, är

en fråga, som synes huvudsakligen ha en formell innebörd. Därest en jordägare

skulle vilja genom ett separat arbetsavtal undgå den rörliga prissättning,

som skulle komma att gälla beträffande arbete som utfästes i arrendeavtalet,

borde måhända ett sådant kringgående av lagen kunna förebyggas i

rättstillämpningen även utan stöd av något uttryckligt stadgande. Då emellertid

någon verklig olägenhet icke torde behöva uppkomma, om den ifrågavarande

regleringen uttryckligen förklaras inbegripa även de separata arbetsavtalen,

lärer arrendeutredningens ståndpunkt kunna godkännas.

47 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 195.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört följande:

Föreningen ville ej bestrida, att skäl kunde förebringas för arrendators

rätt att bliva löst från arrendeavtalet, om jordägaren icke vore i stånd att

tillhandahålla avtalat arbete med åtföljande arbetsförtjänst. Men ett sådant

ståndpunktstagande krävde rimligen ett reciprokt hänsynstagande till jordägarens

förhållanden. Om arrendatorn skulle erhålla rätt att under angivna

omständigheter uppsäga arrendet, syntes billigheten fordra, att jordägaren

tillerkändes en motsvarande rätt att uppsäga arbetsskyldig arrendator från

arrendet, då jordbruksdriftens rationalisering eller annan dylik omständighet

krävde en inskränkning av arbetareantalet.

Mot de i denna paragraf av arrendeutredningen föreslagna bestämmelserna

har ej riktats någon anmärkning av mera väsentlig innebörd. Vad beträffar

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

den i nyssnämnda yttrande väckta frågan, huruvida uppsägningsrätt borde

medgivas jordägaren i det fall att denne av någon anledning ej längre hade

behov av arrendatorns arbetskraft, torde svårligen kunna göras gällande, att

en jordägare i allmänhet skulle ha förfogat över jorden på annat sätt än genom

utarrendering, därest han kunnat förutse en förändring av nämnda slag.

Att behovet av arrendatorns arbetskraft kommit att upphöra under arrendetiden,

torde sålunda icke för jordägarens vidkommande få likställas med en

bristande avtalsförutsättning. En uppsägningsrätt för jordägaren vore i dylikt

fall föga motiverad och skulle knappast motsvara kravet på en skälig

avvägning av parternas intressen.

Vissa mot paragrafen framställda erinringar av formellt innehåll ha ej

synts böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens förslag.

48 §.

Denna paragraf återgiver vad arrendeutredningen föreslagit.

49 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 246.

Jfr även herr Tamms reservation sid. 307 och 329.

Beträffande de principiella frågor, som hänföra sig till den sociala arrendelagstiftningens

avgränsning, hänvisas till den allmänna motiveringen.

De bestämmelser, vilka i arrendeutredningens förslag utgöra paragrafens

första och andra stycke, ha till vinnande av större tydlighet sammanförts

till ett stycke.

Vad angår det av arrendeutredningen föreslagna tredje stycket har reservantens

hemställan, att detta stycke måtte uteslutas, rönt åtskilliga instämmanden

i de avgivna yttrandena. Obestridligt är, att om ett arrende skall

anses följa de sociala bestämmelserna, oaktat de för dessa i lagen fixerade

allmänna förutsättningarna ej längre äro för handen, en viss fara kan uppstå

för ordningen och säkerheten i fastighetsomsättningen. Det kan med hänsyn

härtill vara önskvärt, att tillämpligheten av de sociala bestämmelserna

upphör vid utgången av den arrendeperiod varunder förändringen inträffat.

Ur arrendatorns synpunkt borde en sådan anordning ej framstå såsom orättvis.

Består förändringen däri, att fastigheten övergår å ny ägare, skall arrendatorn

enligt förslaget ha möjlighet att skydda sina intressen genom att utöva

förköpsrätt. Vad åter beträffar det i arrendeutredningens förslag särskilt nämnda

fallet, att fastigheten — exempelvis genom arrendatorns nyodlingsverksamhet

— kommit att överskrida den övre arealgränsen, torde få erinras att

enligt departementsförslaget denna arealgräns blivit höjd till femtio hektar.

Härigenom torde nämnda fall bliva alltför sällsynt för att kunna motivera

en regel av det föreslagna innehållet. I följd härav har det ifrågavarande stycket

ansetts böra uteslutas. Med avseende å arrendatorns optionsrätt lärer detta

innebära, att sådan rätt väl kan utövas vid utgången av den arrendeperiod,

varunder förändringen inträffat, men att det nya arrende som därmed kommer

till stånd blir underkastat de allmänna reglerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

138

Vidkommande paragrafens sista stycke har fastighet, som tillhör enskild

person eller fideikommiss och lyder under huvudgård, ansetts böra undantagas

jämväl fran det stadgande angående rätt till husbehovsfiske, som innehålles

i 63 §.

50 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till den allmänna motiveringen.

51 §.

Angående det principiella spörsmålet om införande av optionsrätt hänvisas

till den allmänna motiveringen. Paragrafen behandlas närmare i arrendeutredningens

betänkande sid. 256.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har ansett att optionsrätt ej

borde tillkomma arrendatorn, med mindre han innehaft fastigheten under

minst två arrendeperioder eller tio år.

Det i berörda yttrande ifrågasatta villkoret för uppkomsten av optionsrätt

torde visserligen innebära en något ökad garanti, att icke sådan rätt tillfaller

en arrendator som är mindre lämplig eller med vilken jordägaren icke känner

sig tillfredsställd. Å andra sidan skulle uppställandet av ett dylikt villkor

så till vida motverka reformens syfte, att arrendatorerna — av vilka de flesta

måste antagas vara förtjänta av att under längre tid kvarsitta å sina ställen

— icke skulle kunna redan från besittningstidens början erfara den trygghetskänsla,

som för mången är värdefull, om han skall ha jordbrukets framtida

förkovran till ögonmärke. Med hänsyn härtill synes arrendeutredningens

förslag vara att föredraga framför en anordning sådan som den i nyssnämnda

yttrande föreslagna.

52 §.

Beträffande denna paragraf, som i huvudsak återgiver vad arrendeutredningen

föreslagit, hänvisas till betänkandet sid. 257.

I allmänna motiveringen har jag förordat förlängning till ett år av den tidsfrist,

inom vilken jordägaren har att tillkännagiva sin avsikt att bryta optionsrätten.

Med hänsyn härtill har det synts lämpligt att i förevarande paragraf

likaledes till ett år förlänga den tid inom vilken arrendatorn skall meddela

jordägaren att han icke önskar tillgodonjuta nytt arrende.

53 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 257.

Jfr även herr Tamms reservation å sid. 330.

Den principiella kritiken mot optionsrätten har till stor del grundats på

farhågan att jordägaren, enligt arrendeutredningens förslag i förevarande paragraf,

i praktiken ej skulle få erforderlig möjlighet att förhindra uppkomsten

av nytt arrende i de fall, där en förlängning av besittningsförhållandet

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Mai.ts proposition nr 346.

icke är önskvärd. Härvid ha särskilda anmärkningar riktats mot anordningen,

att optionsrättens brytande skulle förutsätta ett domstolsförfarande. Det

av reservanten framställda yrkandet, att jordägaren, i det fall att denne själv

ämnade bruka fastigheten, allenast skulle behöva giva arrendatorn detta till

känna i form av uppsägning, har rönt instämmande från många håll.

Såsom redan berörts i den allmänna motiveringen, bär arrendeutredningens

förslag i förevarande punkt synts böra undergå viss omarbetning. Av de

i departementsförslaget vidtagna ändringarna är den viktigaste den, att jordägaren

ej skall behöva anhängiggöra rättegång mot arrendatorn i och för

optionsrättens brytande. Av jordägaren fordras allenast, att han lämnar arrendatorn

meddelande om sin ståndpunkt senast ett år före arrendetidens

utgång på sätt om uppsägning är stadgat samt tillika underrättar arrendatorn

att, därest denne ej vill åtnöjas med uppsägningen, han har att inom

en månad instämma talan om optionsrättens bibehållande. Om arrendatorn

ej sedan inom en månad instämmer talan angående optionsrättens bibehållande,

skall arrendatorn anses ha medgivit skyldighet att avflytta.

Vad angår de materiella bestämmelserna har det fall, att jordägaren avser

att hans make eller hans barn eller adoptivbarn eller någon av dessas avkomlingar

skall bruka fastigheten, synts böra såsom grund för optionsrättens brytande

likställas med det fall, att jordägaren avser att själv bruka fastigheten,

övriga i paragrafen upptagna villkor för optionsrättens brytande motsvara

vad arrendeutredningen föreslagit. Emellertid har lagtexten i dessa delar

blivit föremål för viss jämkning.

54 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 258.

55 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 259.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen

och länsstyrelsen i Örebro län ha ansett det mindre lämpligt

att ledamöterna i jordbrukskommissionen fungera såsom skiljemän;

de vanliga i lag stadgade bestämmelserna örn skiljemän borde i stället äga

tillämpning.

Att skiljemannauppdrag av förevarande slag anförtros åt jordbrukskommissionens

ledamöter torde icke behöva väcka betänkligheter, örn möjlighet

beredes kontrahenterna att avtalsvis bestämma huru skiljemän skola utses.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad arrendeutredningen föreslagit har

sålunda i departementsförslaget stadgats, att ledamöterna i jordbrukskommissionen

skola vara skiljemän, där ej mellan parterna träffats skiljeavtal.

Denna regel har emellertid ej kunnat upprätthållas i fråga örn arrendeavtal,

som slutits före lagens ikraftträdande men vilka i följd av övergångsbestämmelserna

förbundits med optionsrätt. För att undvika att i dylika

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

135

avtalsförhållanden jordbrukskommissionen bleve skiljenämnd, utan att parterna

på förhand haft tillfälle att enas härom, har omförmälda regel, på

sätt av övergångsbestämmelserna framgår, undantag^ från den retroaktiva

tillämpning som i övrigt skall tillkomma optionsrätten. Frågan huru

skiljemännen skola utses regleras i dessa fall omedelbart genom lagen om

skiljemän.

56 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 262.

57 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till den allmänna motiveringen.

58 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 263.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har påyrkat, att bestämmelsen

i andra stycket uteslutes; den fordrade nämligen såsom konsekvens, att

jordägaren finge rätt till högre arrende, när skörden bleve exceptionellt god.

Vad sålunda anmärkts har ej synts böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens

förslag.

I likhet med vad som skett i 36 § 1 mom. har den föreslagna tidsfristen av

två månader förkortats till en månad.

59 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 263.

Jfr även utredningens allmänna motivering å sid. 112 samt reservationer å

sid. 316 och 335.

Beträffande de principiella spörsmål som hänföra sig till nybyggnadsskyldigheten

hänvisas till den allmänna motiveringen och i samband därmed

lämnad redogörelse för yttranden över arrendeutredningens förslag.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har yttrat följande:

Uppdelningen av byggnadsunderhållet i större och mindre reparationer vore

svår att upprätthålla. Genom en arrendators försumlighet att utföra ''mindre

reparationer’ måste ofta jordägaren snart nog ingripa och göra ''större reparationer’.

Vidare vore de nuvarande arrendeavgifterna allmänt avpassade

med hänsyn till att arrendatorn hade allt underhåll. Örn en stor del av underhållet

nu skulle överflyttas från arrendator till jordägare, medförde detta

att arrendebeloppen måste höjas. Detta mötte givetvis stora svårigheter,

åtminstone under en övergångstid innan erfarenheter vunnits angående värdet

av de prestationer som överfördes på jordägaren. Avtalsfrihet borde råda

mellan jordägare och arrendator beträffande underhållet på så sätt att arrendatorn

kunde åtaga sig att utföra alla reparationer, både större och mindre.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har anfört

följande:

I länet torde på de flesta gods ha rått den ordningen, att nybyggnadsskyldigheten

åvilade jordägaren, men därvid hade brukat tillämpas, att arrendatorn

vid nybyggnad eller större ombyggnad deltoge i kostnaden genom

lämpligt avvägd naturaprestation, bestående i grundgrävning, körning av

virke eller andra materialier till bygget eller dylikt. Tankegången hade varit,

att arrendatorn skulle ha så stor nytta av till- eller ombyggnaden, att

det vore skäligt att han deltoge i kostnaden. Förutsättningen vöre ju dock,

att arrendatorn hade säkerhet att få sitta kvar en längre tid. På många håll

hade funnits ett slags tyst optionsrätt, och därför hade den nödiga tryggheten

för arrendatorn för en sådan ordning förelegat. Då nu optionsrätten

skulle lagstadgas, bleve säkerheten för arrendatorerna därigenom än större.

Under sådana förhållanden vore det lämpligt, att synenämnden vid bestämmande

om ny- eller ombyggnad finge sig ålagt att yttra sig om arrendatorns

deltagande i kostnaden härför genom lämpligt avvägd naturaprestation.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län — i vars yttrande

egnahemsnämnden och länsstyrelsen i samma län instämt — har

framhållit att bostadshusens beskaffenhet ur hälsovårdssynpunkt borde vid

tillträdessyn beaktas bättre än som skett tidigare. I arrendelagens sociala

avdelning borde därför stadgas, att vid tillträdessyn även representant för

ortens hälsovårdsnämnd skulle deltaga såsom synemän, såvitt jordägaren

eller arrendatorn det yrkade.

Underhållsskyldighetens fördelning på så sätt, att ansvaret för större reparationer

åvilar jordägaren, medan arrendatorn har att svara för de mindre

reparationerna, torde i stort sett vara en lämplig anordning vid de arrenden

som för närvarande beröras av den sociala arrendelagstiftningen. Även om

i den praktiska tillämpningen tveksamhet ibland kan uppkomma, huruvida

en reparation skall hänföras till den ena eller andra kategorien, torde olägenheten

härav icke vara särskilt framträdande. Svårigheter av detta slag

skulle sannolikt ha yppats, även örn det ålagts arrendatorn att svara för de

större reparationerna; gränsen mellan ombyggnad och större reparation är

knappast på förhand fixerad.

Beträffande de arrenden, som enligt förslaget komma att överföras till

den sociala arrendelagstiftningen, kunna naturligen förhållandena vara rätt

skiftande. Att i förevarande hänseende ställa dessa arrenden i en annan

klass än de nuvarande sociala arrendena vore emellertid föga tilltalande.

Den enhetlighet, som synts böra eftersträvas beträffande den principiella

frågan om nybyggnadsskyldigheten, torde ock utan större svårighet kunna

ernås i fråga om underhållsskyldighetens fördelning.

De särskilda synpunkter, vilka framställts i de nyss återgivna yttrandena,

ha icke synts böra föranleda någon avvikelse från arrendeutredningens förslag.

I anslutning till vad hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län anfört vill jag emellertid framhålla, att man torde kunna

förutsätta, att arrendatorn i den mån så är möjligt kommer att ställa sin

arbetskraft till förfogande vid byggnadsföretag å den arrenderade egendo
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

137

men. Härigenom torde byggnadskostnaden kunna i viss mån nedbringas. Att

arrendatorn själv utför arbetet medför en fördel för honom och det torde

kunna förväntas att han kommer att begagna sig av denna möjlighet att få

arrendeavgälden nedsatt.

60 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 117

och 264.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län — i vars yttrande

egnahemsnämnden och länsstyrelsen i samma län instämt — har avstyrkt

bestämmelserna i andra stycket, enär de kunde leda till ruin för

många skuldsatta enskilda fastighetsägare.

Även i vissa andra yttranden ha uttalats betänkligheter mot att jordägaren

skulle kunna utsättas för byggnadskrav under själva arrendetiden. Sålunda

anser Sveriges allmänna lantbrukssällskap, att sedan föreskriven byggnadsskyldighet

fullgjorts vid tillträdet eller enligt då hållen syn, jordägaren borde

vara fri från krav på annan ny- eller ombyggnad än sådan, som folie

under allmänna arrendelagens bestämmelser.

Jordbrukskommissionen i Södermanlands län har ansett, att om en jordägare

förpliktades att under arrendeperioden verkställa nybyggnad, som

icke förutsetts vid arrendeavtalets ingående, och denna nybyggnad för arrendatorn

medförde arbetsbesparing eller minskning av underhållskostnad,

jordägaren borde vara berättigad att utfå ett förhöjt arrende, sedan beslutad

nybyggnad verkställts.

Jag delar arrendeutredningens uppfattning, att någon åtskillnad icke lämpligen

kan göras med hänsyn till den omständigheten, huruvida behov av

nybyggnad eller större reparation föreligger redan vid tillträdet eller det inträder

först under arrendetiden. När lagen intager denna ståndpunkt, får

tydligen arrendeavtalet anses vila på den förutsättningen, att byggnadsbeståndet

under hela arrendetiden uppfyller de legala kraven. Den omständigheten

att nybyggnad blivit verkställd enligt förevarande bestämmelser

synes i följd härav icke böra föranleda någon rubbning i de avtalade arrendevillkoren.

Skulle nyuppförd eller reparerad byggnad bliva av bättre beskaffenhet

än arrendatorn kunnat fordra, torde frivillig överenskommelse

mellan jordägaren och arrendatorn rörande eventuell höjning av arrendeavgälden

få träffas. Jordägaren får, där så icke kan ske, begagna

sig av möjligheten att få arrendet höjt för nästkommande period.

61—62 §§.

Dessa paragrafer återgiva i oförändrat skick nuvarande 50 och 51 §§.

63 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande å sid. 264.

Av de myndigheter, som helt eller delvis avstyrkt den föreslagna utvidg
-

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 316.

ningen av den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde, ha några

uttryckligen betonat, att rätt till husbehovsfiske vore olämplig vid de arrenden,

som skulle komma att beröras av utvidgningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län ■—- vars yttrande

jämväl åberopas av länsstyrelsen —- har sålunda anfört följande:

Större jordägare hade ofta fisket utarrenderat till särskilda yrkesfiskare.

Dylikt fiske omfattade för att bliva räntabelt flera fastigheter. Skulle nu

arrendatorerna av alla dessa småfastigheters jordbruk få rätt till husbehovsfiske,

bleve fisket lätt förstört för yrkesfiskarna. En större jordägare hade

exempelvis för befrämjande av fisket behållit en stor strand under eget

husbehovsfiske, d. v. s. praktiskt taget fridlyst, för att giva fisken förökningsmöjlighet

och bibehålla värdet på de utarrenderade fiskena. En dylik

åtgärd bleve i det närmaste värdelös, örn alla jordbruksarrendatorerna skulle

få idka husbehovsfiske. Även svårigheten att kontrollera, att detta fiske bedreves

enbart till husbehov, gjorde att förvaltningsutskottet ställde sig avvisande

mot förslaget. Det fria fisket komme att för fiskevården få samma

menliga följder som den fria jakten på småarealer fått för jaktvården.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs lån har yttrat:

Med den formulering paragrafen erhållit torde lätt tvist kunna uppstå angående

dess innebörd. Örn av jordägaren särskilda åtgärder vidtagits till

fiskets förbättrande, skulle enligt förslaget arrendatorns rätt till husbehovsfiske

kunna förbjudas. Då dessa åtgärder kunde inskränkas till mycket obetydliga

sådana, syntes arrendatorns rätt vara tämligen illusorisk. Å andra

sidan innefattade fiskerätten ofta ett betydande ekonomiskt värde för jordägaren,

men utnyttjandet av detta värde, exempelvis genom särskild upplåtelse

av rätten till fiskevårdsföreningar eller andra, kunde avsevärt försvåras

genom arrendatorns obligatoriska rätt till husbehovsfiske. Härtill

komme den personliga otrevnad och den anledning till tvister, som kunde

föranledas av övervakningen av att fisket blott skedde till husbehov. Med

hänsyn till de väsentligt olika förhållandena beträffande fisket i Norrland

samt i södra och mellersta Sverige funne förvaltningsutskottet icke påkallat

eller lämpligt att i fråga örn arrendators fiskerätt tillämpa norrländska

arrendelagens bestämmelser i sistnämnda landsdelar. På grund härav avstyrktes,

att paragrafen gjordes tillämplig vid utarrendering av enskild jord.

Fideikommisskommitterade ha anfört följande:

Kommittén hade sig icke bekant, om bestämmelsen haft för fisket menliga

verkningar å bolagsfastigheterna, där den hittills varit gällande. Däremot

finge kommittén uttala, att bestämmelsen å tättbebyggda egendomar

i södra Sverige, där ofta ett stort antal arrendelotter berörde ett begränsat

fiskevatten, en mindre sjö eller en å, komme att bli ödeläggande för fiskbeståndet.

Å dylika begränsade vatten hade ett tämligen gott fiske ofta

kunnat upprätthållas, även ’utan att särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits

till fiskets förbättrande’ genom att jordägaren med varsamhet låtit

beskatta fiskebeståndet. Lössläpptes nu ett allmänt husbehovsfiske för arrendatorerna,

var efter sin strandremsa, i ett dylikt vatten, begynte ofelbart

ett allmänt kappfiskande, särskilt med ryssjor eller mjärdar under resp.

fiskarters lektider, varigenom fiskbeståndet på ett eller annat år ödelädes.

Husbehovsfiskerätten vore därefter en fiktiv förmån.

Även i större vatten torde ett lössläppande av allmänt husbehovsfiske regelmässigt

leda till fiskbeståndets tillbakagång, även om skadorna där ej

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

139

märktes så snabbt. Bästa beviset härför vore den regelmässigt minimala

fisktillgången i vatten, vari ett större antal mindre jordägare hade del.

Det kunde även framhållas, att åtskilliga fideikommissinnehavare med

stränder vid saltsjön eller större sötvatten utarrenderat sina fisken till yrkesfiskare.

Även om bestående sådana avtal ej hävdes av den nu föreslagna

lagändringen, torde i de flesta fall ett förnyat upplåtande av fiskearrende ej

kunna äga rum. Arrendatorernas nytillkommande fiskerätt torde nämligen,

särskilt genom lekfisket med ryssja, vilket vore husbehovsfiskarenas vanliga

fiskemetod, i allmänhet så försvaga fisket, att detta bleve av ringa värde för

en yrkesfiskare. Det kunde sålunda ej undgås, att ett antal yrkesfiskare i följd

av lagändringen finge frånträda sin näring.

Till sist finge upplysas, att i ett betydande antal sötvatten, vari fideikommissegendomar

hade del, fisket vore oskiftat. I sådant fall tillkomme fiskerätten

enbart de jordägare, som hade del i vattnet. Fiskerätten kunde av

jordägarna icke överlåtas på annan person.

Den kritik som sålunda framkommit har ej synts kunna frånkännas berättigande.

Väl torde förevarande stadgande örn rätt till husbehovsfiske ej böra

uteslutas ur lagen. Det måste nämligen förutsättas, att rätten till husbehovsfiske

är av icke ringa värde för många av de bolagsarrendatorer, å vilkas

avtal stadgandet för närvarande äger tillämpning, och det har ej försports

några större olägenheter av rättens hittillsvarande utövning. Emellertid kan

det med fog befaras, att sådana olägenheter skulle yppas, därest stadgandet

komme att inbegripa fideikommiss- och godsarrenden, eller alltså en kategori

av arrenden, som huvudsakligen anträffas i södra och mellersta delarna

av landet. I departementsförslaget har med hänsyn härtill genom ändring

av 49 § sista stycket sagda arrenden undantagits från tillämpningen av förevarande

paragraf. För de smärre bolagsarrenden, vilka falla utanför den nuvarande

fyrahektarsgränsen, har någon motsvarande undantagsbestämmelse

ej upptagits. Att paragrafens tillämpningsområde vidgas till att omfatta dessa

arrenden synes mindre betänkligt, då ställena huvudsakligen äro belägna i

de trakter, där rätt till husbehovsfiske redan nu utövas av arrendatorer.

64 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 266.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län — vars yttrande

åberopas jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen — uttalar

att skogsbete, med de anspråk som numera ställdes på betesförhållandena,

efter hand torde komma att avvecklas även i Norrland. Där en större markägare,

exempelvis ett bolag, innehade flera jordbruksfastigheter inom ett

byalag, borde det på sina håll låta sig göra, att inrösningsjorden å någon

fastighet toges i anspråk för ordnat betesbruk. Med hänsyn härtill borde

arrendatorns rätt till .skogsbete enligt paragrafens andra stycke göras beroende

jämväl av det villkoret, att markägaren ej kunde tillhandahålla annan

betesmark, varmed arrendatorn skäligen kunde nöjas.

Det bar ej synts föreligga tillräckliga skäl att göra avvikelse från arrendeutredningens

förslag i berörda hänseende.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

65 §.

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 271.

66 §.

Beträffande denna paragraf, som innefattar en väsentlig ändring av det

av arrendeutredningen föreslagna kontrollsystemet, hänvisas till den allmänna

motiveringen.

67 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 274.

I vissa yttranden har behovet av ett stadgande, sådant som det i paragrafen

föreslagna, anförts såsom skäl mot införande av optionsrätt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs lån — vars yttrande

åberopas jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen — har förordat

förkortning av väntetiden från föreslagna fem till tre år.

Jag delar arrendeutredningens uppfattning, att ett stadgande av ifrågavarande

art erfordras, därest man vill giva jordägaren en obetingad befogenhet

att oaktat optionsrätten taga fastigheten under eget bruk när arrendetiden

utlöper. Såsom redan berörts i allmänna motiveringen, har jag ansett

ett liknande ordningsstadgande erforderligt till skyddande av arrendatorns

förköpsrätt. Detta har synts kunna intagas i förevarande paragraf. Vad här

föreskrivits utesluter naturligen icke att ett förfarande, varigenom arrendatorn

svikligen berövas sin optionsrätt eller förköpsrätt, kan komma att bedömas

enligt allmän strafflag.

68 §.

Denna paragraf behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 274.

Jfr även reservation å sid 331.

I vissa yttranden ha uttalats önskemål om ett dispensförfarande, som kunde

försiggå oberoende av förbehåll i arrendeavtalet.

Sålunda har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands

lån, liksom ock egnahemsnämnden och jordbrukskommissionen i samma

län, yttrat följande:

För att bereda jordägaren skydd mot en orimligt betungande byggnadsskyldighet

hade föreslagits vissa möjligheter att erhålla dispens från lagens

eljest tvingande bestämmelser. För erhållande av sådan dispens, som enligt

förslaget skulle prövas och lämnas av jordbrukskommissionen, fordrades

emellertid, att förbehåll härom intagits i arrendeavtalet. Jordbrukskommissionen,

som väl finge betraktas såsom ett samhälleligt och fullt opartiskt

organ, syntes emellertid böra erhålla rätt att upptaga, pröva och avgöra

framställning örn dispens oberoende av om förbehåll i arrendeavtalet härom

gjorts eller icke och likaså oberoende av om endera eller båda parterna

i arrendeförhållandet gjort framställning härom hos kommissionen.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

141

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län avstyrker att

arrendatorns medgivande skulle utgöra villkor för jordägarens rätt att söka

dispens. Stadgandet härom syntes egendomligt och ägnat att i hög grad försvåra

dispensmöjligheterna.

Sveriges skogsägareförbund har anfört följande:

Den anvisade möjligheten, att jordägaren genom dispens av jordbrukskommissionen

skulle kunna erhålla lindring i tillämpningen av de lagbestämmelser,

som skulle visa sig bli allt för hårt tryckande, torde komma att

i praktisk verklighet bli tämligen värdelös. Dispensgivningen hade nämligen

gjorts beroende av arrendatorns medgivande. Det vore sålunda arrendatorn

som beslutade, huruvida jordägaren finge medgivas någon lättnad i lagens

mest tyngande bestämmelser. Tidigare hade visserligen arrendatorerna i

stor omfattning gått med på sökande av dispens för kortare arrendetid än

15 år. Detta hade emellertid skett i ett helt annat läge än den nya lagen

komme att skapa. Arrendatorerna ägde då ej den av jordägarnas vilja helt

oberoende besittningsrätt, som de enligt förslaget nu skulle få. Deras frivilliga

avstående från ekonomiska förmåner som lagen skänkte dem bleve

knappast påräkneligt, när de tämligen efter gottfinnande kunde disponera

fastigheterna för all framtid. Dispensens syfte vore ju, att myndigheten

skulle äga efter skälighet lindra bestämmelser, som skulle komma att trycka

den ena parten påtagligt för hårt. Denna objektivt utförda skälighetsjämkning

borde ej vara beroende av den andra partens gottfinnande. Den kunde

nämligen då aldrig komma till stånd.

Utvidgad dispensmöjlighet — ehuru i annat hänseende än nyss berörts —

förordas jämväl av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus

län, som tillika betvivlar lämpligheten av att anförtro prövningen av dispensansökningen

åt jordbrukskommissionerna; dessa kunde befaras ha en alltför

ensidig inställning till förmån för arrendatorerna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande:

Länsstyrelsen förutsatte, att dispensförfarandet skulle erhålla ökad användning.

Sålunda föreställde länsstyrelsen sig, att jordägaren i många fall

funne sig böra göra förbehåll att söka dispens i fråga om bestämmelserna

rörande optionsrätt och förköpsrätt. Frågan bleve blott vilka grunder för

dispens som komme att gälla. Härom lämnade lagen icke anvisning mer än

för två särskilt angivna fall. För övrigt finge länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida

icke tidsbestämning borde för vissa fall införas beträffande ansökan om

dispens. Vissa grunder för dispens vore sådana, att ansökan måste göras

innan arrendeavtalet inginges eller trädde i tillämpning. Så torde väl i allmänhet

vara förhållandet i fråga om dispens från bestämmelsen örn jordägarens

skyldighet att allt från början av arrendet tillhandahålla nödiga

byggnader. Vidkommande exempelvis bestämmelsen örn optionsrätt behövde

frågan därom ej vara avgjord innan arrendet mottagits. En arrendator

kunde uppenbarligen mycket väl gå med på att denna fråga uppskötes, men

givet vore att det måste vara ett intresse för honom att få den avgjord i god

lid. Länsstyrelsen förmenade således, att örn jordägaren i avtalet gjort förbehåll

afl söka dispens från bestämmelsen örn optionsrätten, ansökan därom

hurde göras viss lid före arrendetidens utgång. Rätt att upprepa sin ansökan

före varje femårsperiods slut torde ock laira tillerkännas jordägaren, örn

han i arrendeavtalet gjort förbehåll i sådant avseende.

I likhet med arrenden Iredningen anser jag nuvarande lags ståndpunkt, att

kontrahenterna måste vara ense örn dispensen för alt denna skall kunna be
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

viljas, böra principiellt bibehållas. Av skäl som redan utvecklats i den allmänna

motiveringen har det emellertid synts möjligt och påkallat att beträffande

arrendeavtal, som enligt övergångsbestämmelserna förbindes med optionsrätt

ehuru avtalet slutits före lagens ikraftträdande, införa ett särskilt

dispensförfarande, enligt vilket jordägaren kan erhålla befrielse från byggnadsskyldighet

oberoende av arrendatorns samtycke. Genom denna från

arrendeutredningens förslag gjorda avvikelse — vilken kommer till synes

allenast i övergångsbestämmelserna — ha de i nyss omnämnda yttranden

framställda önskemålen kunnat beaktas i ett viktigt hänseende.

Vad angår spörsmålet örn bestämmande av viss tidpunkt, före vilken ansökan

om dispens skall vara gjord, har sådan reglering ej ansetts erforderlig.

Det torde ligga i kontrahenternas intresse att snarast möjligt genom dispens

få sitt kontrakt godkänt, i den mån detta strider mot de tvingande lagbuden.

Är en kontraktbestämmelse beroende av dispens, äger den tydligen icke någon

giltighet, förrän dispens meddelats.

Även i övrigt har arrendeutredningens förslag synts böra godtagas.

69 §.

Denna paragraf har av arrendeutredningen utformats i anslutning till

motsvarande stadganden i uppsiktslagen.

70 §.

Denna paragraf återgiver med redaktionella följdändringar nuvarande 57 §.

3 KAP.

2 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i arrendeutredningens förslag, vilket avgivits

före nya hyreslagstiftningens tillkomst. Paragrafen behandlas i betänkandet

sid. 278.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat att gränsen mellan arrendeavtal

och hyresavtal borde preciseras genom angivande av viss minimiareal för

arrendefastighet och har i sådant avseende föreslagit 1j2 hektar.

Såsom redan berörts i den allmänna motiveringen har jag i likhet med

arrendeutredningen funnit gränsen mellan arrende och hyra böra närmare

angivas i lagen. Vad arrendeutredningen härutinnan föreslagit har synts

kunna godkännas.

21 §.

I denna paragraf har vidtagits en redaktionell ändring motsvarande den

som gjorts i 6 § i arrendeutredningens förslag.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

28 §.

Liksom i 19 § i arrendeutredningens förslag ha i denna paragraf vidtagits

de ändringar som föranletts därav, att samtliga arrendeavtal enligt 2 kap.

1 § skola ha skriftlig form.

övergångsbestämmelserna.

I arrendeutredningens betänkande behandlas övergångsbestämmelserna å

sid. 280. Jfr. även herr Tamms reservation sid. 326 och herr Petterssons

reservation sid. 334.

Herr Tamms hemställan, att de nya lagbestämmelserna icke i något hänseende

måtte erhålla retroaktiv verkan, har vunnit anslutning i flertalet av

de avgivna yttrandena. Bland dem som närmare berört denna fråga märkas

nedannämnda. ,

Egnahemsstyrelsen har ej kunnat finna tillräckliga skäl föreligga för

avsteg från rättsregeln, att nya lagbestämmelser icke finge återverka på redan

bestående avtal. Därest arrendeutredningens till förmån för arrendatorn

långt gående förslag i olika hänseenden bleve genomfört, syntes billigheten

åtminstone fordra, att andra parten sattes i stånd att bliva fri från en

mindre duglig och skötsam arrendator, som med retroaktiv tillämpning av arrendelagen

skulle komma i åtnjutande av besittningsrätt till fastigheten under

obegränsad tid.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län — vars yttrande

åberopats jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen — framhåller att

jordägaren genom de föreslagna övergångsbestämmelserna komme att avhändas

den frihet han borde äga att avveckla arrendesystemet, om den nya

ordningen befunnes ekonomiskt ohållbar för hans egendom. Emot vad han

kunnat förutse vid arrendeavtalets ingående, bleve han underkastad bundenhet

vid arrendatorn, prövning av arrendevillkoren genom skiljemän samt uppsikt

genom jordbrukskommissionen. I vissa fall torde övergångsbestämmelserna

kunna leda till värdeminskning av jordägarens fastighet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län uttalar betänkligheter

mot retroaktiva bestämmelser; i många fall syntes antagligt, att

tidigare träffade avtal i vissa avseenden skulle ha givits ett annat innehåll,

om de föreslagna stadgandena beräknats komma att bliva gällande. Jordhrukskommissionen

i samma län avstyrker förslaget i denna del, enär en

jordägare därigenom kunde helt förhindras att omedelbart vidtaga rationaliseringsåtgärder,

som vöre nödvändiga för arrendejordbrukens bibehållande.

Länsstyrelsen i samma län anser att skäl saknas att mot vanliga rättsgrundsatser

i något avseende giva de nya bestämmelserna retroaktiv verkan.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, egnahemsnämnden samt jordbrukskommissionen

i Östergötlands län ställa sig avvisande. Fruktan för att

jordägarna skulle otillbörligt söka utnyttja sin ställning vid ingående av nya

arrendeavtal vore oberättigad; deras handlingssätt komme säkerligen att före
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

stavas av en strävan att för framtiden få behålla duktiga och skötsamma arrendatorer.

IIushdllningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län — vars yttrande

åberopas jämväl av egnahemsnämnden och länsstyrelsen -— anser att

jordägaren borde före tillämpandet av de nya arrendebestämmelserna äga

rätt taga ställning till frågan, om han i fortsättningen skulle arrendera ut

sin jord, och då till vilket pris med hänsyn till jordägarens nya laga förpliktelser,

eller om han själv skulle övertaga brukningen eller utbjuda fastigheten

lill försäljning. Denna prövning frånhändes honom genom förslaget, något

som knappast kunde ligga i samhällets men väl i vissa mindre lämpliga arrendatorer

intresse. Det gällde ganska betydande ekonomiska fördelar, som

genom lagen skulle berövas jordägarna och tilläggas arrendatorerna, varför

en fri prövningsrätt av avtalsbestämmelserna före lagens ikraftträdande måste

anses vara rättvis och skälig.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån finner det överensstämmande med både gällande

rättsåskådning och billighet, att de föreslagna bestämmelserna icke erhölle

tillbakaverkande kraft. Därest så i allt fall ansåges böra ske, syntes

bestämmelsen om dispens böra förtydligas, så att det klart framginge, att

jordägaren skulle i fråga örn äldre arrenden kunna erhålla dispens. Förslaget

kunde tolkas så, att genom lagens ikraftträdande ett civilrättsligt förhållande

konstituerades mellan jordägaren och arrendatorn, vilket icke finge ändras

genom dispens.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län har yttrat:

Med hänsyn till den vittgående omgestaltning av arrendeförhållandena,

som lagförslaget innebure, och till det fastlåsande av arrendeförhållandena

för oöverskådlig tid framåt, som för en mängd fastigheter skulle inträda i och

med förslagets antagande, torde det vara rimligt kräva, att jordägaren finge

rådrum att överväga, huru han skulle ordna sina arrendeförhållanden och

dispositionen av sin jord. Förslaget att i stället göra lagstiftningen i viss mån

retroaktiv måste därför bestämt avvisas såsom orättvist, skadligt och stridande

mot vedertagna regler inom lagstiftningen. Något sådant nödläge kunde

väl näppeligen anses föreligga för arrendatorerna, att sedvanliga rättsregler

måste åsidosättas. Enligt förvaltningsutskottets mening borde i stället en icke

alltför kort övergångstid bestämmas, på det att lagens ogynnsamma verkningar

för jordägaren måtte kunna i någon mån modifieras.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro län — vars yttrande

åberopats av egnahemsnämnden, jordbrukskommissionen och länsstyrelsen —

uttalar betänkligheter. Det borde vara en rimlig fordran, att jordägaren, innan

övergång skedde till det nya systemet, ägde möjlighet att skilja ifrån sig

arrendatorer, som ådagalagt olämplighet men som av en eller annan anledning

ändock fått sitta kvar, eller att rationellt ordna jordbruksdriften.

Hushållningssällskapets egnahemsnämnd i Norrbottens län yttrar följande:

Förslaget innebure avsteg från gängse privaträttslig praxis och kunde för

jordägarens vidkommande medföra konsekvenser av vittgående ekonomisk

art. En jordbruksfastighet, som inginge i ett större fastighetskomplex, kunde

näppeligen anses som något en gång för alla till sina gränser bestämt. Ur

rationaliseringssynpunkt kunde en uppdelning eller sammanslagning vara på
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 346.

145

kallad. I följd av förslaget bleve emellertid jordägarens åtgärder i berörda avseende

försvårade eller omöjliggjorda, i synnerhet genom arrendatorns optionsrätt.

Det kunde också tänkas, att jordägaren genom den föreslagna lagens

strängare bestämmelser beträffände byggnadsbestånd å arrendefastighet

ansåge med sin ekonomi förenligt alt avyttra fastigheten, och det borde under

sådana förhållanden stå honom fritt att avyttra denna sin egendom. Denna

fria dispositionsrätt över privat egendom beskures avsevärt genom arrendators

förköpsrätt. Enligt nämndens förmenande syntes därför övergångsbestämmelserna

i intet fall böra medföra retroaktiv verkan.

Sveriges skog sågare förbund har anfört följande:

Enligt förslaget betoges jordägarna möjlighet att, innan de bleve för alltid

bundna vid sina arrendatorer, från fastigheterna skilja uppenbart olämpliga

personer. Likaså betoges jordägarna möjlighet att före de nya lagreglernas

tillämpande fritt överväga arrendevillkoren. Dessa komme nämligen att enligt

förslaget automatiskt prövas av jordbrukskommissionen. Jordägarna berövades

till och med den förmån, söm förslaget eljest ville giva dem, nämligen

att få arrendevillkoren prövade av skiljemän. De kontrakt, som gällde

vid lagändringens ikraftträdande, kunde nämligen aV naturliga orsaker ej innehålla

några bestämmelser örn utseende av skiljemän.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har uttalat att den föreslagna retroaktiviteten

föranledde de mest opraktiska, obefogade och obilliga resultat.

Såsom övergångsbestämmelserna utformats, omöjliggjorde de en naturlig,

önskvärd och lojal änpassning till de nya förhållandena.

Fideikommisskommitterade ha yttrat följande:

Innebörden av vad som föreslagits vore att flertalet av nu sittande arrendatorer

automatiskt erliölle den ständiga besittningsrätt Som optionsrätten medförde.

Jordägarna betoges möjligheten att före de nya bestämmelsernas

ikraftträdande säga upp mindre lämpliga arrendatorer. De bleve i fortsättningen

bundna vid personer, som kanske finge betecknas såsom direkt olämpliga

som arrendatorer men som av en eller annan anledning fått sitta hvar.

En jordägare kunde nöja sig nied att för en kortare tid ha en mindre god arrendator.

Det vore en helt annan sak att bli bunden vid en sådan på livstid.

Man kunde i övrigt tänka sig det fall, att sonen till en förutvarande god arrendator

toge vid efter föräldrarna året före lagändringen. Det visade sig

emellertid under detta första år, att sonen vore fullkomligt olämplig. Med

lagens hjälp kunde han det oaktat sitta kvar hela sin livstid.

Det vore hårt mot jordägarna, att dessa icke, när en lagändring med ekonomiskt

så genomgripande verkningar som den ifrågavarande genomfördes,

skulle själva få fritt bedöma, huru de för framtiden funne sig böra ordna arrendeförhållandena.

Möjligheten till ett sådant fritt bedömande bortlölle för

jordägarna i och med optionsrättens retroaktiva ikraftträdande. Samtidigt

därmed trädde nämligen även bestämmelsen örn arrendevillkorens fastställande

av jordbrukskommission i kraft.

Även örn åtskilliga av de argument, vilka framförts mot en retroaktiv tilllämpning

av bestämmelserna om optionsrätt och förköpsrätt, från privaträttslig

synpunkt kunna förefalla berättigade, är det å andra sidan ett allmänt

intresse, att övergången till den nya ordningen icke medför försämring i de

nuvarande arrendatorernas belägenhet och ej heller eljest framkallar en utveckling,

som från samhällsekonomisk eller social synpunkt är mindre lyck
Ilihtmn

till riksdagens protokoll l''Ji.1. I sami. Nr -''lill
-

io

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

lig. Att risken för dylika ogynnsamma verkningar är ganska framträdande,

bestyrkes av de iakttagelser som kunnat göras efter framläggandet av

arrendeutredningens förslag. Det har visat sig, att redan utsikten till att en

ny arrendelagstiftning kan komma att genomföras föranlett uppsägningar

av arrendatorer eller åtgärder syftande till en avveckling av arrendesystemet.

Enligt min mening bör en dylik utveckling ej få fortgå utan kontroll från

det allmännas sida.

Den i yttrandena framträdande åsikten, att jordägaren före övergången

till den nya ordningen borde ha full frihet att, oberoende av det allmännas

önskemål, ordna sina arrendeförhållanden efter gottfinnande, kan jag sålunda

ej dela. Såsom i yttrandena starkt understrukits är det dock av vikt,

att lagen ej förhindrar ombyte av arrendator, när sådant även från allmän

synpunkt är berättigat och önskvärt. Vad i detta hänseende anmärkts mot

de föreslagna övergångsbestämmelserna utgår tydligen från uppfattningen,

att de i 2 kap. 53 § av arrendeutredningens förslag uppställda villkoren för

optionsrättens brytande icke lämna jordägaren tillräcklig möjlighet att ernå

en olämplig arrendators skiljande från fastigheten. Efter de ändringar, som

nämnda paragraf undergått i departementsförslaget, föreligger emellertid ej

längre samma grund till kritik som beträffande arrendeutredningens förslag.

För min del är jag därför beredd att tillstyrka, att bestämmelserna angående

optionsrätt och förköpsrätt i viss utsträckning erhålla tillämpning även på

avtal, som slutits före lagens ikraftträdande.

Det av arrendeutredningen uppställda villkoret för optionsrätt, att arrendatorn

eller före honom någon av hans föräldrar vid arrendetidens utgång

brukat fastigheten under sammanlagt minst tio år, har jag ansett mig böra

godkänna.

I övergångsbestämmelsernas tredje stycke har gjorts den ändringen, att 2

kap. 55 § första stycket undantagits från den retroaktiva tillämpningen. Härigenom

undanröjes en olikhet, som enligt arrendeutredningens förslag skulle

lia förelegat mellan sådana avtal som slutits före och sådana som slutits efter

lagens ikraftträdande, i det att vid de förra jordbrukskommissionens ledamöter

komme att inträda såsom skiljemän vid prövning av arrendevillkor,

utan att denna metod för utseende av skiljemän behövde ha godtagits av båda

parterna.

Bestämmelserna i fjärde stycket ha av redaktionella hänsyn undergått

viss omformulering.

De i femte stycket upptagna bestämmelserna, vilka reglera ett särskilt dispensförfarande

för sådana fall, där en retroaktiv tillämpning av optionsrätt

inträder, sakna motsvarighet i arrendeutredningens förslag. Enligt dessa bestämmelser

kan jordägaren erhålla befrielse från nybyggnadsskyldighet,

även om arrendatorn ej lämnat sitt samtycke härtill. Örn anledningen härtill

hänvisas till den allmänna motiveringen och till vad förut anförts under 2

kap. 68 §.

Ifrågavarande extraordinära dispensförfarande öppnar möjlighet för en

smidigare övergång till systemet med byggnadsskyldighet. Där så finnes önsk
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

147

värt, kan byggnadsbeståndets upphjälpande inom ett egendomskomplex fortskrida

efter en på förhand uppgjord plan, som tager vederbörlig hänsyn till

jordägarens ekonomiska resurser. För genomförandet av en dylik plan kan

naturligen i särskilda fall en längre tidrymd behöva åtgå. Möjligheten till

dispens lärer därför ej böra inskränkas till den första arrendeperioden efter

det ny lag blivit tillämplig på arrendeförhållandet. I förslaget har upptagits

en särskild regel örn att befrielse från byggnadsskyldigheten, när särskilda

skäl därtill äro, skall kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock

ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande.

Uppsiktslagen.

1 §■

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 283.

Jordbrukskommissionen i Värmlands lån har förordat, att även fastigheter

med större areal odlad jord än 25 hektar borde falla under uppsiktslagen.

Kommissionen hade nämligen vid inspektionsresor och genom inkomna

anmälningar uppmärksammat förefintligheten av vanhävd å en del sådana

fastigheter. I saknad av befogenhet att ingripa hade kommissionen icke

kunnat vidtaga någon åtgärd, ehuru vanhävdsfall förekommit, som för den

allmänna rättskänslan tett sig synnerligen kränkande.

I följd av den ändring, som i departementsförslaget vidtagits med avseende

å tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen och som innebär

att den s. k. övre arealgränsen höjes till femtio hektar, lärer uppsiktslagens

tillämpningsområde böra undergå motsvarande utvidgning. Detta ernås

automatiskt när den av arrendeutredningen föreslagna lagtexten i förevarande

paragraf bibehålies oförändrad.

3 §''

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 287.

Jordbrukskommissionen i Skaraborgs län — vars yttrande åberopats av

länsstyrelsen — har hemställt att till paragrafens första stycke måtte fogas

orden ''eller visat sig oräntabel’.

Då den ifrågavarande bestämmelsen från vanhävdsbegreppet undantager

nedläggande av jordbruk å äga som måste anses olämplig för jordbruk, synes

det föreslagna tillägget, såvitt angår normala förhållanden, icke innebära

någon saklig ändring. Därest åter under extraordinära förhållanden bristande

räntabilitet icke kan anses beteckna olämplighet för jordbruk, lärer det

icke kunna förordas att ett jordbruk nedlägges blott emedan det visat sig

oräntabelt. På grund härav har den framställda anmärkningen icke funnits

böra föranleda avvikelse från arrendeutredningens förslag.

5 §•

Paragrafen återgiver arrendeutredningens förslag, som allenast innefattar

en redaktionell jämkning i den nuvarande bestämmelsen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Tillräckliga skäl ha ej synts föreligga för bifall till en av jordbrukskommissionen

i Värmlands län gjord hemställan, att antalet synemän måtte begränsas

till två samt att till synemän finge utses person, som förut innehaft

befattning av angivet slag, förutsatt att lian alltjämt vore valbar därtill.

8 §•

Beträffande denna paragraf* som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 289.

Lagen om utövande av förköpsrätt.

1 §■

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 289.

2 §.

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 291. Jfr även

herr Tamms reservation sid. 331 och herr Petterssons reservation sid. 334.

Reservanternas hemställan om sådan ändring, att förköpsrätt ej skulle få

utövas när köparen vore säljarens syskon eller syskonbarn, har vunnit anslutning

i ett stort antal avgivna yttranden.

Med hänsyn till den uppfattning om värdet av släktens sammanhållning,

som åtminstone vad landsbygden angår ännu är levande, har jag ansett det

påkallat att jämka stadgandet i den riktning som reservanterna påyrkat.

Något hinder mot förköpsrätt har dock icke synts böra uppställas för det

fall att köparen är säljarens syskonbarn. Enligt förslaget får rätten ej utövas,

där köparen är säljarens make eller hans barn eller adoptivbarn eller någon

av dessas avkomlingar eller ock säljarens syskon.

1 fråga örn sista stycket, som saknar motsvarighet i arrendeutredningens

förslag, hänvisas till den allmänna motiveringen.

3—5 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka återgiva vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 291—293.

6 §.

Paragrafen behandlas i arrendeutredningens betänkande sid. 293.

Egnahemsnämnden i Jämtlands län — vars yttrande i denna del åberopats

av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och länsstyrelsen — har såsom

skäl för sitt avstyrkande av förköpsrätten bland annat framhållit arrendatorns

skyldighet att enligt denna paragraf ställa säkerhet. Sådan skyldighet

gjorde förköpsrätten av mindre värde. Endast den som själv ägde kapital

kunde under dylika förhållanden inlösa fastigheten. Däremot torde en

genomsnittsarrendator i regel sakna möjligheter att skaffa säkerhet för löse
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

149

summans gäldande. Med de besvärliga inteckningsförhållanden, som kunde

vidlåda framför allt bolagsfastigheter, torde icke särskilt många vara benägna

att gå i borgen i så tvivelaktiga affärer.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har ansett att säkerheten borde ställas

redan vid talans instämmande och ej först vid målets handläggning, eftersom

denna av arrendatorn kunde begäras utsatt till en avlägsen tidpunkt.

Jag delar arrendeutredningens uppfattning att hänsyn till köparen påkallar

skyldighet för arrendatorn ^tt ställa säkerhet för vad han skall utgiva i

lösen ävensom för den ersättning han kan bliva pliktig att gälda därptöver.

Vid bedömandet av förköpsrättens värde för arrendatorerna — varom hänvisas

till den allmänna motiveringen — har naturligen denna omständighet

tagits i betraktande. Liksom hela den formella procedur, varmed ifrågavarande

rättsinstitut måste förbindas, får skyldigheten att ställa säkerhet ej

praktisk betydelse annat än i de säkerligen sällsynta fall då en privat uppgörelse

icke kunnat komma till stånd. Det kan emellertid antagas att en arrendator,

som ej besitter någrp egna kapitalresurser, i många fall skulle se sig

förhindrad att prestera det vederlag som erfordras för fastighetens förvärvande.

I vad mån detta förhållande kan göra det till en uppgift för det allmänna

— och här tänkes närmast på den statliga egnahemsverksamheten —

att ingripa till stöd för en på förköpsrätten baserad arrendefrilösning, är en

fråga, som torde få upptagas i annat sammanhang.

Vad i övrigt mot paragrafen erinrats har ej synts böra föranleda avvikelse

från arrendeutredningens förslag.

7 §•

Beträffande denna paragraf, som återgiver vad arrendeutredningen föreslagit,

hänvisas till betänkandet sid. 294.

I departementsförslaget har ej upptagits något stadgande, som motsvarar

8 § i arrendeutredningens förslag. I denna paragraf —- varom hänvisas till

betänkandet sid. 294 och herr Petterssons reservation sid. 335 — ålägges

köparen att efter yrkande av arrendatorn under rättegången med ed betyga,

att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen

utvisar och han i övrigt uppgivit. Härmed åsyftas att skydda arrendatorn

mot eventuella försök att genom svikliga uppgifter avskräcka honom

från att utöva förköpsrätten eller av honom tillskansa sig högre lösen än

som verkligen skolat utgå som köpeskilling. Då emellertid ett svikligt förfarande

av nämnda slag i allmänhet torde hemfalla under strafflagens bestämmelser

örn bedrägeri, synes föreskriften örn edgång knappast vara nödvändig

såsom skydd för arrendatorn. Härtill kommer att — såsom reservanten

erinrat — edgång enligt förslaget icke är möjlig med mindre talan

örn förköp föres vid domstol. Fall kunna därför tänkas, där utsikten till ed
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

gång frestar arrendatorn till att anhängiggöra en i och för sig onödig rättegång.

Med hänsyn härtill har det synts lämpligast att föreskriften om edgång

uteslutes.

8 §•

Beträffande denna paragraf, som med redaktionell jämkning återgiver 9 §

i arrendeutredningens förslag, hänvisas till betänkandet sid. 295.

9 §.

Denna paragraf, som motsvarar 10 § i arrendeutredningens förslag, behandlas

i betänkandet sid. 295.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har erinrat att en långivare med inteckningar

i fastigheten ofta kunde befinnas ovillig att låta arrendatorn övertaga

betalningsansvaret för inteckningarna, enär arrendatorn ej ansåges lika

solvent som den ursprunglige låntagaren. I dylikt fall måste det åläggas arrendatorn

att lösa dessa inteckningar, vilket i fråga om bundna lån icke läte

sig göra utan särskilt tillskott såsom gottgörelse för förtidsbetalningen.

I samma yttrande har beträffande paragrafens andra stycke framhållits,

att arrendatorn borde ersätta köparen även dennes kostnader i samband med

köpet, såsom advokatarvode, resor, räkning av skog m. m.

Vad sålunda erinrats har ej föranlett avvikelse från arrendeutredningens

förslag. Det torde kunna förutsättas att köparen i vanliga fall — d. v. s. när

han vet eller har anledning antaga att förköpsrätt vidlåder fastigheten — icke

ikläder sig något personligt betalningsansvar genom påteckning å inteckningshandlingarna,

förrän den tidpunkt är inne, då han är fredad mot lösningsanspråk

från arrendatorns sida. Därest köparen i något fall verkligen övertagit

betalningsansvaret i förhållande till inteckningshavaren, kan väl en

viss svårighet uppkomma därigenom, att inteckningshavaren icke vill godkänna

ansvarighetens överflyttande till arrendatorn. Att för dylikt fall ålägga

arrendatorn skyldighet att i förtid infria lånet har emellertid icke synts vara

någon lämplig utväg.

I paragrafen har vidtagits en jämkning av innebörd att arrendatorn har

att utgiva köpeskillingen till säljaren, i den mån köparens betalningsskyldighet

ej blivit fullgjord.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer, vilka återgiva 11 och 12 §§ i arrendeutredningens förslag,

behandlas i betänkandet sid. 297.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom jordbruksdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk;

3) lag örn utövande av förköpsrätt.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majlis proposition nr 346-

151

Departementschefen hemställer därefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Gustav T. Roupe.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Hilaga.

Förslag

till

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, dels att till 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom skall fogas en ny paragraf, betecknad 9 §, av

nedan angivet innehåll, dels att 2 kap. 1—3, 6—13, 16—19, 23, 27—29, 32,

33, 36, 37 och 42 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att sistnämnda kapitel från och med 43 § skall hava följande

ändrade lydelse, dels ock att 3 kap. 2, 21 och 28 §§ samma lag skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

9 §.

Har arrende- eller hyresavtal slutits beträffande sådan fideikommissfastighet,

som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, vare avtalet gällande

jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock

vare, där de avtalade villkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för

avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån

stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att uppsäga

avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehavaren

tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där

han ej åtnöjes med det i avtalet tingade vederlaget, berättigad att av nyttjanderättshavaren

bekomma skälig ersättning för den tid denne efter nye

innehavarens tillträde av fideikommisset utövat nyttjanderätten.

Har i avtalet intagits villkor, som strider mot vad i denna paragraf är

stadgat, vare det villkor utan verkan mot nyttjanderättshavaren.

2 KAP.

Allmänna bestämmelser örn jordbruksarrende.

1 §•

Avtal, varigenom---utan verkan.

Har fastighet övertagits till brukande mot lega, utan att skriftligt avtal

blivit upprättat, njute brukaren, där det ej berott på honom, att giltigt arrendeavtal

sedermera icke kommit till stånd, ersättning för den skada, som därigenom

må hava tillskyndats honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda

stadgats, vare utan verkan.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 346.

153

Den, som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket, skall

anhängiggöra sin talan inom ett år från det fastigheten avträddes, eller vare

sin rätt förlustig.

2 §■

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid;

dock att, där upplåtelsen angår boställe, huvudgård till fideikommiss

eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen

besittningstid, upplåtelse jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arrendetiden

så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av

fem år.

Har vid — ---fem år.

3 §•

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare män än som

överensstämmer med vad bär nedan i 9, 27, 33—37 och 39 §§ stadgas förbehålla

sig eller annaa ägare av fastigheten rätt att frånträda avtalet före

arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

6 §•

Legan må ej utsättas i dagsverken eller annat arbete; dock må utan hinder

härav i arrendeavtalet göras sådant förbehåll om arbetsskyldighet för

arrendatorn, varom i 45—48 §§ är stadgat. Har legan, i sirid med vad nu

är sagt, utsatts i arbete, skab den, ändå att i avtalet annorlunda föreskrivits,

beräknas i penningar till belopp, som med hänsyn till förhållandena vid tiden

för aytalets slutande får gnses utgöra skäligt arrende.

Är ej annan tid utsatt, skall legan erläggas sist trp månader före varje

arrendeårs utgång.

Skall legan utgå i naturalster och saknas föreskrift om orten där dessa

skola avlämnas, skall avlämnandet ske å den arrenderade fastigheten eller,

om jordägaren det begär, vid utfartsväg från denna.

7 §•

Utan jordägarens medgivande må ej arrendatorn åt annan upplåta nyttjanderätt

till fastigheten eller del därav; dock må arrendatorn, där det kan

ske utan men för jordägaren, uthyra rum till bostad eller upplåta område

av ouppodlad mark till upplagsplats eller för liknande ändamål för tid sorn

ej sträcker sig utöver arrendetiden.

8 §.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jordägarens

samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arrendatorn

före arrendetidens utgång lämna från sig arrendet, hjude då jordägaren

att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig ersättning

för arrenderättens värde. Vill ej jordägaren det, eller har han ej

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare

arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen

kan nöjas.

Vill jordägaren i fall varom i andra stycket är sagt återtaga fastigheten,

men kan ej överenskommelse träffas örn det belopp, som bör utgå till endera

parten, sedan jordägaren tillkommande husröteersättning avräknats

från ersättningen för arrenderättens värde, skall för frågans avgörande hållas

syn i den ordning varom i 11—13 §§ är stadgat; skolande därvid avträdesbrist

och ersättning för arrenderättens värde uppskattas var för sig.

9 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall

arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande,

men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid

ej understigande tio år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt

8 § tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna

rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga

fastigheten.

Vid livstidsarrende---uppsäga avtalet.

10 §.

Arrendatorn åligge---av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall hållas syn, när

arrendetiden börjar och när den slutar. Ej må i avtalet intagas förbehåll,

som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller beträffande fullföljd

av talan mot synen strider mot vad nedan i 11—13 §§ är stadgat. Har

sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

11 §•

Syn vid tillträde eller avträde skall förrättas av minst två med ortens förhållanden

förtrogna män, vilka uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämndemän

eller de för lantmäteriförrättningar utsedda gode män eller ock

bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om valet, nämne, på begäran av

endera, domaren i orten eller, om fastigheten hör till stad, där rådhusrätt

finnes, rådhusrättens ordförande synemän som nyss sagts. Mot synemän

gäde de jäv, som enligt rättegångsbalken gälla mot domare.

Yppas hos---är stadgat.

Tillträdessyn må---efter avträdesdagen.

12 §.

När syn---för förrättningen.

Menar part, att synemän är jävig, anmäle det vid synen, och give synemännen

däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga

om jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterlig! först efter synen, ej heller

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

155

må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander

av förrättningen; skolande beträffande rättighet för part att i rättegången

göra gällande jäv mot synemän vad i fråga om domarejäv är i allmänhet

stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Vad nu stadgats

skall ock gälla, där part menar, att synemän, som förut suttit i nämnd eller

ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare

är valbar till den befattning, eller att synemän icke är förtrogen med ortens

förhållanden.

över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som

av synemännen undertecknas.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad,

trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar

och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid

befunna brister erfordras. Från synen må dock undantagas viss del av fastigheten,

så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad

mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning om sådan överenskommelse

göres i synehandlingen. Vid avträdessyn skall verkställas den

uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

Kostnaden för---gemensamt vidkännas.

13 §.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på sätt och

inom den tid 11 § bestämmer, åge efter stämning klandra densamma vid

domstol. Instämmer han ej talan inom nittio dagar från det synehandlingen

delgavs honom, gäde synen såsom fullt bevis för fastighetens skick vid tillträdet

eller avträdet; och vare motbevisning emot synen ej vidare tillåten.

Om vad missnöjd part har att iakttaga för fullföljd av talan mot synen

skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

16 §.

Vill arrendatorn j annat fall än 15 § avser i stället för byggnad, som han

mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden därför å honom, där ej överenskommelse

med jordägaren kan träffas; åge dock, där byggnaden uppföres

efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt

ändamål lämplig, vid avträdet, ändå att arrendeavtalet annorlunda bestämmer,

räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna

byggnaden, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist,

av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 §.

Arrendatorn vare---varaktigt betesbruk.

Finnes när---större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd

eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållnings
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Majlis proposition nr 346.

sällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning

med användande av tegelrör eller anlägga cementerad gödselstad, vare jordägaren

pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning, beträffande täckdikning,

så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som

motsvarar värdet av rören, ävensom när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn

i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt, samt beträffande

gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av

kostnaden för gödselstadens anläggande, som motsvarar värdet av därvid

använt material. Från det belopp, som beräknats för utförande av täckdikning

utöver kostnaden för rören, skall dock avdrag ske ej mindre med en

tjugufemtedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av

legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist,

med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn--- -— frånträder arrendet.

Nu hembjudes---därför göras.

Sker hembud -—---jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger,

eller kan överenskommelse ej träffas örn vad han enligt denna paragraf

bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan därom avgöras

av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda

utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman,

eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, åge domaren

eller utmätningsmannen i orten att förordna örn valet. Den, som ej

nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens

prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det

skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig

hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under

rättens prövning.

19 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten,

ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; h^r arrendatorn,

när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till pris

motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara övgrlåta def

till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas örn den ersättning, vilken

sålunda bör utgå, skall denna bestämmas j den ordning, som i 18 § stadgas.

23 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgående

skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller författning åligger jordägaren.

Förbehåll sorn strider häremot vare aton verkan.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

157

27 §.

Hava till följd av lahtmäteHförrättriing eller geiiöiti dbm i ä^dtvist fastig

hetens ägor till omfång eller läge så ändrats, att avkomsten och nyttan därav

för arrendatorn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften

och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas väd i 26 § första stycket

stadgas.

Har för de vid lantmäteriförrättning fastigheten tillagda ägor jordägaren

fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för

den ökadö avköittst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig

förhöjning i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet;

uppsäge dock avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller

vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande

tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för torrläggning av mark

enligt vattenlagen eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom

vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,

gäde Utan särskilt förbehåll arrendéavtälét mot hye ägaren.

29 §.

Nu har i arrendeavtal skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts

å jordägårens exemplar äv bandhagen; Var ej vad sålunda ändrats eller tilllagts

nye ägaren kunnigt när överlåtfelsen skedde, och vill hän det fej godkänna,

give det arrendatorn till känna inom en månad efter det denne underrättade

honom om ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom

hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, äge arrendatorn därefter

tid av en månad att uppsäga avtalet.

32 §.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller intecknad

fordran jämlikt 15 § lagsökningslagen fastställd till betalning ur fastigheten,

äge arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för skada; uppsäge

dock avtalet inom en månad efter det han erhöll kunskap örn utmätningen

eller fastställandet till betalning, eller vare sin rätt därtill förlustig.

Varder utmätningen upphävd, eller kommer eljest frågan örn fastighetens

försäljning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Vad sålunda---i konkurs.

Föres, innan---uppsägning ske.

33 §.

Försättes arrendatorn---att gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill

rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio år endast mot skyl
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

dighet att gälda ersättning för arrenderättens värde såsom i 8 § sägs. Var avtalet

slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe,

och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren

ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader från utgången

av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett

i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort

bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad

till skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande

tio år och han själv uppsade avtalet.

36 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att uppsäga

avtalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende utöver en månad

efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt avtalet

åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande visar

tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där

jordägaren efter ty i 24 § sägs lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens

bruk, eftersätter vad enligt sagda paragraf åligger honom och icke på

tillsägelse vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes

eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar bestämmelse

angående fastighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts

och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han mot bestämmelserna i 7 § och 8 § första stycket åt annan upplåter

nyttjanderätt till fastigheten eller del därav eller överlåter arrenderätten

eller örn han, i fall som 8 § andra stycket eller 9 § första stycket avser, överlåter

arrendet å annan, utan att där givna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 19 § från fastigheten bortför stråfoder eller

gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar

åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under

6 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skilja

den brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne,

som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

9. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande

måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som i denna paragraf avses, vad arrendatorn låtit komma sig

till last vara av ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet---till skadestånd.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 346■

37 §.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 §

1, 2, 3, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin

rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 36 § 4, 5, 6 eller 9 avses, jordägaren

icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap

örn förhållande som där avses, äge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet

såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

42 §.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arrende

eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överenskommelse

blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arrendatorn

skolat ansvara, icke av honom gulden; då vare jordägaren berättigad att av

arrendatorn tillhöriga lösören och byggnader, som finnas å fastigheten, kvarhålla

så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt

för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas

egendom, som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning.

Hade jordägaren----nyss sagts.

43 §.

Avtal mellan jordägare och arrendator, enligt vilket framtida tvist med

anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän,

utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, må ej

göras gällande i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller

kvarsitta å fastigheten.

Skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare ej heller gällande såvitt därigenom

skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelser meddelats om skiljemännens

antal eller om sättet för deras utseende eller beträffande förfarandet

vid skiljenämnden; och skall förty i berörda hänseende lagen örn skiljemän

tillämpas. Vad nu sagts utgöre dock ej hinder för att bestämma den tid,

inom vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad, kortare än den i nämnda

lag angivna tiden av sex månader.

44 §.

Om upplåtelse av viss kronojord under besittningsrätt för obegränsad tid

(åborätt) är särskilt stadgat.

Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende.

45 §.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan

utgöra arbete, må ej innefatta skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse ut
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

göra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete.

Sker annorledes, vare förbehållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri

bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet

dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För

varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift örn utgörande av visst

antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren

i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra

dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn

pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det

dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat,

så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk;

dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken

enligt den fördelning, sorn genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt

annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan verkan.

46 §.

Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren

och arrendatorn skyldig att utgöra arbete, skall, ändå att i avtalet annorlunda

blivit bestämt, ersättning utgå för arbetet efter pris motsvarande det, som

vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden gängse i

orten.

47 §.

Där jordägaren ej tillhandahåller arrendatorn arbete, som denne enligt

arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig

utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, åge arrendatorn

uppsäga arrendeavtalet. Ej må dock uppsägning ske, där arrendatorns

förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete varom

nu är sagt ånyo tillhandahållits arrendatorn. Har ej jordägaren inom en månad

efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arrendatorn, att

han ej vill därmed åtnöjas, skall så anses, som om jordägaren godkänt uppsägningen.

I fall varom i första stycket är sagt vare arrendatorn, evad uppsägning sker

eller icke, berättigad att av jordägaren bekomma skäligt skadestånd, såvida

ej jordägarens underlåtenhet att tillhandahålla arbete nödvändiggjorts av förändrade

ekonomiska eller tekniska förhållanden.

Ej må arrendatorns rätt enligt denna paragraf inskränkas genom förbehåll.

Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

48 §.

Vad i 45—47 §§ stadgas skall ej äga tillämpning å skjutsning, vedhuggning

eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 3-16.

161

Särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden.

49 §.

Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga tilllämpning

å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio

hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller

utgöres av torp eller annan jord, som tillhör enskild person eller fideikommiss

och lyder under huvudgård; eller

äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller

å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter

fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes

än genom jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, huruvida fastighet

huvudsakligen besittes för jordbruk, i samma ägares hand befintliga, genom

ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma

hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Stadgandena i 50—57 och 67 §§ skola dock ej äga tillämpning, om med

upplåtelsen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft

för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser

sådan mindre brukningsdel (huggaretorp eller annat därmed jämförligt

arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga

bärgning.

Vad i 58 § andra stycket och 63 § stadgas äge ej tillämpning med avseende

å fastighet, som tillhör enskild person eller fideikommiss och lyder under

huvudgård.

50 §.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad,

gällö upplåtelsen likväl för tid som nyss är sagd.

51 §.

Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äge arrendatorn, där ej annat

följer av vad i 53 § stadgas, rätt till nytt arrende för en tid av fem år;

och må sådan optionsrätt ånyo utövas vid utgången av vart femte år.

52 §.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt arrende, give han det jordägaren till

känna senast ett år före arrendetidens utgång på sätt örn uppsägning är

stadgat. Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn

anses hava åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år.

53 §.

Har arrendatorn i påtaglig mån eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet

eller har han eljest i skötseln av jordbruket icke ådagalagt den omsorg,

som skäligen kunnat fordras, eller avser jordägaren, ali han själv, hans

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 346.

11

opaginerad Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

make, bröstarvinge eller ock adoptivbarn eller dess bröstarvinge skall bruka

fastigheten, eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses

för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten,

skall rätten till nytt arrende förfalla, såframt jordägaren senast ett

år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar meddelande

därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke vill åtnöjas

härmed, har att inom en månad instämma talan om optionsrättens bibehållande.

Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt sådan talan, skall så

anses, som örn han medgivit skyldighet att avflytta.

54 §.

Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i

51 § är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, give det den andre till

känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före arrendetidens

utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant tillkännagivande

skett men kan ej överenskommelse ernås angående de begärda

ändringarna, skall frågan därom avgöras av skiljemän; och skall beträffande

sådan tvist vad i lagen örn skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning,

dock med iakttagande av vad i 55 § finnes särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej

frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hänskjuten till skiljemän,

skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

55 §.

Vid skiljedomsförfarande enligt 54 § skola, där ej mellan parterna träffats

skiljeavtal, ledamöterna i den jordbrukskommission, inom vars verksamhetsområde

fastigheten är belägen, vara skiljemän; och skall i sådant fall

part anses hava hänskjutit tvisten till avgörande, när han hos kommissionens

ordförande skriftligen framställt begäran örn skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva

därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare mån än beträffande

halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas arrendatorn, utan så är

att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

56 §.

Är vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om ändring

av arrendevillkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller,

i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrendatorn, för

honom inträtt skyldighet att avflytta, de förut gällande arrendevillkoren

tillämpas, så framt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att arrendatorn ej äger åtnjuta nytt arrende, vare arrendatorn

pliktig att utan särskild anmaning avträda fastigheten å den fardag,

som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall jordägaren,

där han ej åtnöjes med den lega, vartill han enligt första stycket är

berättigad, den ytterligare ersättning som finnes skälig.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

57 §.

Sker försäljning av fastigheten, åge arrendatorn, så framt han förvarat

sin rätt till nytt arrende, att under de villkor och i den ordning, varom stadgas

i lagen om utövande av förköpsrätt, lösa till sig fastigheten till samma

pris som köparen utfäst.

Motsvarande rätt tillkomme arrendatorn i fall där fastigheten går i byte.

58 §.

Lega skall vara till sin storlek bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn skälig nedsättning

i legan; och skall i ty fall vad i 36 § stadgas angående påföljd av

dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn

före förfallodagen påyrkat nedsättning i legan och inom en månad efter det

legan blivit slutligen bestämd erlägger densamma.

59 §.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna ej mindre bostadshus i det

skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves, än även

för jordbruket nödiga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen

påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre

reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad,

fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom

andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga

brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren

att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet

samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas

jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej

jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens

ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet,

där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i

bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge

ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts brist i jordägarens ställe, äge han

i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda

belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen

utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild

syn, som i 14 § andra stycket sägs.

60 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader

äro nödiga för jordbruket.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till

last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes

annan än mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt

dröjsmål därom besörja. Underlåter han det, vare lag som i 59 § sägs, dock

att vad där stadgas om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i

14 § andra stycket sägs.

61 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga

byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla

övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden

försämras; åge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns

vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden.

Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren,

när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad

avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse

av jordägaren.

62 §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke

är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet.

Ingår byggnaden i arrendet, gäde angående nybyggnads- och underhålls

skyldighet vad om nödig byggnad är stadgat.

63 §.

Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör

till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår visst fiskevatten,

där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande, eller

kräftfångst.

64 §.

Avser upplåtelsen jord belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,

Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län eller

inom den del av Örebro län, som omfattar Karlskoga stad samt Degerfors,

Bjurtjärns, Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljusnarsbergs

socknar, vare arrendatorn berättigad att på lämpligt ställe å den

arrenderade jorden eller, om denna utgör allenast visst område av en jordägaren

tillhörig, särskilt för sig registrerad fastighet, å annan mark, som hör

till fastigheten, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till

mindre reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning

samt nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å

fastigheten under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej därav kan erhålla

sitt fulla virkesbehov, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn

lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Saknas å arrenderad jord, belägen inom område som i första stycket sägs,

erforderligt bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå,

vare arrendatorn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig

skog eller utmark som hör till samma fastighet; dock att därvid må av jord
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

165

ägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar som

av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

65 §.

Ej må i arrendeavtalet intagas förbehåll, att avtalet i händelse av arrendatorns

död skall upphöra att gälla. Har sådant förbehåll skett, vare det

utan verkan.

Mot arrendatorn vare ock förbehåll utan verkan, om det strider mot vad

som stadgats i 8 § andra och tredje styckena, 9 §, 12 § sista stycket, 17 §,

18 § tredje och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning, 50—61

§§ eller 63 eller 64 §.

66 §.

När arrendeavtal slutits, må jordägaren eller arrendatorn påkalla jordbrukskommissionens

granskning av avtalet; skolande vid ansökan härom fogas

bestyrkt avskrift av avtalet ävensom uppgift om arealen av den odlade

jord arrendet omfattar.

Finner jordbrukskommissionen att avtalet innehåller bestämmelse, som

enligt denna lag är utan verkan, skall kommissionen så snart ske kan i rekommenderat

brev lämna jordägaren och arrendatorn besked därom.

67 §.

Har rätt till nytt arrende jämlikt 53 § förfallit på den grund att jordägaren

avsett att själv bruka fastigheten, vare jordägaren skyldig att inhämta jordbrukskommissionens

tillstånd, därest han, innan två år förflutit från arrendets

upphörande, vill sälja fastigheten, eller om han, inom fem år från samma

tidpunkt, vill ånyo upplåta fastigheten på arrende. Vad sålunda stadgats

åge motsvarande tillämpning, där avsikten varit att anhörig till jordägaren

skulle bruka fastigheten men jordägaren vill sälja eller utarrendera till

annan.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskrivits, vare straffet dagsböter.

68 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages

från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 §§ eller 63—

65 §§ och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankomme

på jordbrukskommissionen att medgiva sådant undantag. Såsom

sådan omständighet skall särskilt anses, att jordägaren, för att kunna planmässigt

ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade

brukningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens fullgörande

i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till dennes

eget jordbruk eller skogsbruk, är av synnerlig vikt att över det arrenderade

området äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadganden.

Avslås ansökningen, skall arrendeavtalet, örn däri intagits förbehåll varom

i första .stycket är sagt, anses förfallet, så framt ej avtalet annorlunda stadgar.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

över jordbrukskommissionens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras

hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det

klaganden erhöll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt Konungens befallningshavandes

beslut, åge föra klagan däröver i den ordning, som för ekonomimål

i allmänhet är stadgad.

69 §.

Förseelse, varom stadgas i 67 §, åtalas efter angivelse av jordbrukskommissionen

av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten

är belägen.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och må i händelse av

bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

70 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk,

skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda

åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§,

18 § utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket,

29—34, 36—41 §§, 42 § första stycket samt 45—48 §§ äga motsvarande tilllämpning;

dock att stadgandena i 29 § och 42 § första stycket skola äga tilllämpning

allenast, om avtalet var skriftligen upprättat, samt att vad 33 §

stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas

efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där

arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande

ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning

å någondera sidan skett.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma,

gäde utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren, där avtalet var

skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren låta

arrendatorn kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter det överlåtelsen

skedde, eller vare avtalet mot honom gällande.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt

att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande

stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll

skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan

allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

167

3 KAP.

2 §•

Innefattar avtal, som avses i 1 §, tillika upplåtelse av jord att i förening

med lägenheten nyttjas och skall jorden användas för trädgårdsodling eller för

annat ändamål än jordbruk, skall ändock å avtalet tillämpas vad om hyra är

stadgat.

Örn upplåtelse — — — om bostadsrättsföreningar.

21 §.

Har avtal---hyran beräknas.

Beträffande lägenhet---avtalad förfallodag.

Hyran skall---kostnaden därför.

Har från —--till postgirokontoret.

Vad i 2 kap. 45—48 §§ stadgas örn arrendeavtal skall äga motsvarande

tillämpning beträffande hyresavtal.

28 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det hyresgästen tillträtt den förhyrda

lägenheten, gälle utan särskilt förbehåll hyresavtalet mot nye ägaren, där avtalet

var skriftligen upprättat; var ej avtalet så upprättat, och vill ej nye ägaren

låta hyresgästen kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter

det överlåtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande. Ej må genom

förbehåll i hyresavtalet stadgas inskränkning i hyresgästens rätt att vid överlåtelse

av fastigheten kvarsitta; har sådant förbehåll skett, vare det utan

verkan.

Vad i 2 kap. 29 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning

å hyresavtal, om detsamma skriftligen upprättats.

I övrigt skall beträffande hyresavtal vad i 2 kap. 30 och 31 §§ stadgas om

arrendeavtal äga motsvarande tillämpning; dock att hyresgäst icke äger att

å hyresbelopp, som förfaller till betalning mer än sex månader efter det han

fick kunskap örn överlåtelsen, avräkna fordran hos förre ägaren eller att i

fråga om sådant belopp åberopa uppgörelse, som träffats med denne, med

mindre nye ägaren hade kunskap örn uppgörelsen när överlåtelsen skedde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Genom denna lag upphävas lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende

av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand, 10 § lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av

lagen örn nyttjanderätt till fast egendom ävensom 40 § sista stycket förordningen

den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Ilar arrendeavtal, som gäller för viss tid, slutits före denna lags ikraftträdande,

skola, där upplåtelsen avser sådan brukningsdel, som i 2 kap. 49 §

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

\ Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

första stycket omförmäles, samt vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller

ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten

under sammanlagt minst tio år, bestämmelserna i 51—54 §§, 55 § andra

stycket och 56 § samma kapitel tillämpas å avtalet; skolande sedan ny arrendeperiod

börjat jämväl övriga bestämmelser i denna lag vinna tillämpning.

Därest i fall, varom i tredje stycket är nämnt, arrendetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt

arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit till

stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft tillkännagivit

sin önskan att avflytta. Med avseende å nämnda arrende, varå

bestämmelserna i denna lag skola erhålla tillämpning, äge vardera parten

påkalla prövning av arrendevillkoren med iakttagande därav, att de i 2 kap.

54 § angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.

Där på grund av bestämmelse i tredje eller fjärde stycket arrendator efter

arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,

ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat

sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor

blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och 60 §§

avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse

må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 68 § avses visas därtill föranleda,

kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder, dock ej för längre

tid än intill dess femton år förflutit från lagens ikraftträdande, över jordbrukskommissionens

beslut må klagan föras i den ordning 68 § tredje stycket

stadgar.

Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,

som slutits före lagens ikraftträdande, därest avtalet avser sådan fastighet,

som i 49 § första stycket samma kapitel omförmäles.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mai.ts proposition nr 346.

169

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287)

angående uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5 och 8 §§ lagen den 27 juni 1927 angående

uppsikt å vissa jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Är brukningsdel av den beskaffenhet och omfattning och tillhör den sådan

ägare, att bestämmelserna i 2 kap. 49—69 §§ lagen om nyttjanderätt till fast

egendom helt eller delvis äga tillämpning när brukningsdelen utarrenderas,

skall uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig genom

att jordbruket så vanskötes att dess vidmakthållande äventyras eller genom

att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

3 §.

Till vanhävd är ej att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på

grund av sin naturliga beskaffenhet, belägenhet eller annan omständighet

måste anses olämplig för jordbruk.

Ej heller skall den omständigheten, att byggnad bortföres eller lämnas

utan underhåll, anses såsom vanhävd, om byggnaden blivit obehövlig till

följd av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga

fördelar för jordbruksdriften.

5 §.

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner skälig

anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, äger kommissionen

till företagande av syn å brukningsdelen förordna tre gode män, vilka

utses bland dem, som i orten äro valda till nämndemän, ägodelningsnämndemän

eller gode män vid lantmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så

finnes lämpligt, väljas lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent.

De sålunda----finnas nödiga.

8 §•

Eftersättes åtgärd, för vars fullgörande tid blivit bestämd jämlikt 6 § eller

7 § första eller andra stycket, skall, där ägaren är bolag eller ekonomisk

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

förening, envar, som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt

företräda bolaget eller föreningen, samt, där ägaren är stiftelse eller ideell

förening, envar, som under sagda tid varit ledamot i styrelsen för stiftelsen

eller föreningen, straffas med dagsböter; dock vare den, som finnes ej hava

i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden icke blivit fullgjord, från ansvar

fri. Är ägaren enskild person, skall vad nu är sagt örn företrädare för bolag,

förening eller stiftelse äga motsvarande tillämpning å honom och den eller

dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt honom.

Till straff varom i första stycket sägs må dock ej dömas den, som på

grund av medellöshet eller av annan giltig orsak varit urståndsatt att fullgöra

den åtgärd varom är fråga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Lagen må dock ej tillämpas, där brukningsdel är genom avtal, träffat

före nämnda dag, till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,

att brukaren icke i händelse av brukningsdelens vanvårdande kan skiljas

från nyttjanderätten. Ej heller äger lagen tillämpning med avseende å jord,

varå redan vid lagens ikraftträdande jordbruket var fullständigt förfallet.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

171

Förslag

till

Lag

om utövande av förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Är arrenderätt jämlikt 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

förenad med förköpsrätt, må denna av arrendatorn utövas, när försäljning

sker av fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området eller av

vars odlade jord större delen ingår i arrendet.

2 §•

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, bröstarvinge,

adoptivbarn eller dess bröstarvinge eller ock säljarens syskon, ej heller där

fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder eller där

viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas.

Har jordägaren inom två år före försäljningen bjudit arrendatorn att förvärva

fastigheten och har arrendatorn icke inom två månader därefter meddelat

jordägaren, att han vill förvärva fastigheten på de erbjudna villkoren,

må förköpsrätten ej göras gällande, med mindre försäljningen skett på villkor,

som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de, på vilka han erbjudit

arrendatorn fastigheten.

3 §•

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om en del av den försålda fastigheten.

4 §•

Där arrendatorn vill göra bruk av sin förköpsrätt, åligger det honom vid

äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader från det

lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos

inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Ej må utan köparens medgivande talan örn förköp återkallas.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

5 §.

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift,

sitt fång för arrendatorn, åligger det denne, vid äventyr av talans

förlust, att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt

därom göra anmälan för antecknande i fastighetsboken.

Ej vare avsägelse av förköpsrätt bindande för arrendatorn med mindre

han tagit del av köpehandlingen.

6 §•

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 §

utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva

i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen.

Visas ej å den dag, då målet första gången handlägges, att säkerhet blivit

ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där köparen det yrkar.

7 §•

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling

därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar arrendatorn, att

den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som skall

lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sammanlagda

köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

8 §.

Bifalles arrendatorns talan, skall rätten fastställa vad arrendatorn enligt

9 § har att betala ävensom utsätta viss dag, då arrendeavtalet skall upphöra

att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo.

9 §.

Vid utövande av förköpsrätt åligger det arrendatorn att inom tre månader

från den jämlikt 8 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet

ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den

fastighet som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt

köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av

fastigheten.

Därjämte åligger det arrendatorn att inom tid som i första stycket sägs

ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad,

som köparen må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses

motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som arrendatorn jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall

han gälda ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

10 §.

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankomme

på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren

för antecknande i fastighetsboken.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

11 §•

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, åge arrendatorn inlösa

densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall

därvid vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7 oktober

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,

justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 31 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 februari

1943, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk; samt

3) lag örn utövande av förköpsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av häradshövdingen Einar Anderberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Den reform av arrendelagstiftningen, som innefattas i det remitterade förslaget,

utgör resultatet av mångåriga strävanden, vilka syftat till en förbättring

av arrendatorsklassens ställning i socialt hänseende. Även om jordbruksnäringens

befrämjande är ett huvudsyfte för all arrendelagstiftning,

torde dock de föreslagna lagändringarna böra i främsta rummet bedömas såsom

en socialpolitisk åtgärd. Reformen är i detta hänseende av genomgripande

beskaffenhet. Det främsta uttrycket härför är den föreslagna utvidgningen

av tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen. Till

denna komma enligt förslaget att överföras de stora arrendekategorier som

utgöras av arrenden under gods i enskild ägo, fideikommiss, stiftelser och

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 3-16.

ideella föreningar, samtidigt som den nedre arealgränsen helt borttages och

den övre gränsen höjes från tjugufem till femtio hektar odlad jord.

Även innehållet i den sociala arrendelagstiftningen blir enligt förslaget i

väsentlig mån nytt. Främst söker förslaget att lösa den betydelsefulla frågan

örn ökad trygghet för besittningens fortbestånd. Med de föreslagna reglerna

angående optionsrätt öppnas möjlighet för en skötsam arrendator att på

villkor, som kunna fastställas av opartiska skiljemän, erhålla nytt arrende

varje gång en avtalsperiod utlöper. Vid arrendatorns frånfälle kan optionsrätten

övergå till arvinge som vill efterträda den avlidne. Optionsrätten är

emellertid ej avsedd att hindra jordägaren eller någon honom närstående att

övertaga jordens brukande. Systemet med optionsrätt har erhållit en utbyggnad

i form av förköpsrätt. Denna innebär att arrendatorn, om fastigheten

säljes till någon utomstående, principiellt äger inlösa denna till det pris som

köparen utfäst. Bestämmelserna om optionsrätt och förköpsrätt lia dock,

jämte reglerna om minimiarrendetid, begränsats så att de i stort sett icke

äga tillämpning å smärre arrendeupplåtelser vilkas ändamål väsentligen är

att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft.

Den i sociala arrendelagstiftningen föreskrivna byggnadsskyldigheten för

jordägaren framträder såsom särskilt betydelsefull därigenom att reglernas

tillämpningsområde, på sätt nyss berörts, vidgas till att omfatta ytterligare

kategorier arrenden. Medan för arrendatorer, som inneha ställen under gods

i enskild ägo, fideikommiss, stiftelser och ideella föreningar, byggnadsbeståndets

upphjälpande kommer att, när detta efter hand kan genomföras,

innebära en avsevärd förmån, medför å andra sidan byggnadsskyldigheten

för jordägaren en ej ringa tunga.

Beträffande bestämmelserna örn arbetsavtal innefattar förslaget viktiga

nyheter av socialpolitisk innebörd. Genom förbud mot legans utsättande i

arbete avskaffas systemet med dagsverkstorp, med vilket sedan länge missnöje

försports. Medan jordägarens behov av arbetskraft avses skola tryggas

genom den bibehållna möjligheten att i arrendeavtalet intaga förbehåll om

arbetsskyldighet, giver förslaget arrendatorn trygghet att hans arbetsprestationer

icke underbetalas; för arbetet skall nämligen alltid utgå ersättning

efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande. Denna prisregel,

liksom ock de delvis nya bestämmelser som avse att trygga arrendatorns rätt

att få utföra arbetet, har gjorts tillämplig även på avtal som äro fristående

i förhållande till arrendeavtalet.

I remissprotokollet har understrukits att syftet att stärka arrendatorns ställning

i socialt hänseende låter sig väl förena med den näringspolitiska uppgiften

att befrämja jordbrukets utveckling. Av anordningen med optionsrätt har

synts kunna förväntas, att arrendatorn mer än hittills skall finna med sin fördel

förenligt att genom insats av arbete och kapital bidraga till fastighetens

förkovran. Vidare har del utsträckta tillämpningsområdet för reglerna örn ersättning

för jordförbättring ansetts få stor betydelse i förevarande hänseende.

Det medel, varav lörslagel betjänat sig för att tillgodose allmänna intressen

av förut angivna slag, är i främsta rummet en utvidgning av den tvingande

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

regleringen. Denna har försiggått på två sätt, dels genom förutnämnda överföring

av arrendekategorier från allmänna till sociala arrendelagen dels ock genom

upptagande av nya tvingande bestämmelser. Resultatet härav har blivit,

att avtalsfriheten på förevarande område undergått en ganska stark beskärning,

något som ej stått alt undvika därest syftet med förslaget skolat

kunna vinnas. Valet mellan tvingande och dispositiv anordning har funnits

böra träffas efter vad ur synpunkten av allmänt gagn och med tillbörlig

hänsyn till båda kontrahenternas intressen finnes skäligt. Avvägningen har

medfört en förskjutning lill nackdel för jordägaren, varigenom i sin tur vissa

återverkningar, såsom på dennes villighet att upplåta jord på arrende, kan

bliva en följd. Det är framförallt från denna utgångspunkt som erinringar

framkommit mot det av arrendeutredningen uppgjorda förslaget. Från många

håll har gjorts gällande, att förslaget alltför ensidigt tillgodosåge arrendatorernas

intressen och att tvångsbestämmelserna till deras förmån lade en alltför

tung börda på jordägarna. I remissförslaget ha erinringarna till viss grad

vunnit beaktande, särskilt beträffande optionsrätt och förköpsrätt ävensom

kontrollsystemet.

Den föreslagna lagstiftningen vilar enligt lagrådets mening på en omsorgsfull

och skickligt genomförd utredning. Naturligen är det dock vanskligt att

bedöma huruvida förslaget på alla punkter träffat den rätta avvägningen mellan

de intressen som därav beröras. Med hänsyn till de spörsmål av betydande

räckvidd som innehållas i förslaget, övervägande av samhällsekonomisk, jordbrukspolitik

och socialpolitisk natur, möta stora svårigheter att överblicka

huru lagstiftningen kommer att verka i det praktiska livet. Ur de synpunkter

lagrådet främst har att företräda synes emellertid förslaget kunna i stort

sett godtagas såvitt angår huvudlinjerna. Vad särskilt beträffar de inskränkningar

i äganderätten till jorden som ske genom arrendatorn tillagd optionsrätt

och förköpsrätt torde dessa i den gestaltning de slutligen fått — om

än avsevärda — näppeligen kunna sägas gå längre än som låter sig förena

med allmän rättsuppfattning och överensstämmer med främjande av allmänt

väl. Till frågan örn tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen

vill dock lagrådet återkomma.

I samband med revisionen av bestämmelserna för de sociala arrendena ha

på den allmänna arrenderättens område föreslagits flera ändringar av delvis

principiell innebörd, särskilt i fråga om arrendeavtalets form och syneinstitutets

rättsliga ställning. Beträffande hithörande liksom övriga särskilda frågor

hänvisas till yttrandena vid de olika paragraferna.

Bestämmelserna i den norrländska arrendelagen och de sociala bestämmelserna

i nyttjanderättslagen ha sammanarbetats och under särskild avdelning

upptagits i sistnämnda lag, varigenom ökad klarhet och överskådlighet vunnits.

Med undantag för allenast ett par punkter har enhetlighet åvägabragts.

I de fall då sakliga skiljaktigheter föreligga mellan de båda lagarnas innehåll

och ett val således måst träffas, åt vilkendera lagens ståndpunkt företräde

borde givas, synas avgörandena ha tillkommit med stor omsikt.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts proposition nr 346.

177

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

1 KAP.

9 §•

Lagrådet:

I syfte att undanröja den osäkerhet i fideikommissarrendatorernas besittning,

som förelåg i följd därav att arrendeavtalen upphörde att gälla vid fideikommissrättens

övergång till ny innehavare, genomfördes år 1921 en lag

av huvudsakligen det innehåll, att ett för viss tid eller arrendatorns livstid

slutet arrendeavtal rörande annan fideikommissjord än huvudgård skulle som

regel gälla jämväl för ny innehavare av fideikommisset. Lagens bestämmelser

infogades år 1927, efter viss ändring, i nyttjanderättslagen där de — under en

särskild rubrik »Om jordbruksarrenden under fideikommiss» — erhöllo sin

plats i 2 kap. 56 §. Med hänsyn till remissförslagets allmänna uppställning, som

ej upptager något särskilt avsnitt om arrende av fideikommissjord, föreslås nu

att innehållet i nämnda lagrum efter vissa jämkningar skall överföras till

1 kap. och där upptagas i förevarande nya paragraf.

Ifrågavarande bestämmelser äro närmast avsedda för jordbruksarrenden.

Jämlikt 2 kap. 57 § i dess nuvarande lydelse äga de motsvarande tillämpning

jämväl beträffande s. k. lägenhetsarrende!!. Däremot gälla de icke i fråga örn

hyra. I remissförslaget föreslås emellertid att de skola avse jämväl hyresavtal,

dock även här med undantag för huvudgård. Motivet härtill angives

vara att den olikhet i fråga örn besittningsskydd, som med hänsyn till gränsdragningen

mellan arrende och hyra framträder mellan olika kategorier av

torpupplåtelser under fideikommiss, knappast är tillfredsställande; sålunda

borde exempelvis en upplåtelse genom hyresavtal av en stuga med tillhörande

trädgård å fideikommissjord i nu förevarande hänseende åtnjuta samma

besittningsskydd som upplåtelse på arrende av en liknande lägenhet.

På sätt framgår av motiveringen torde den föreslagna utsträckningen av tilllämpningsområdet

för ifrågavarande bestämmelser sakna betydelse såvitt gäller

hyresavtal i allmänhet. Endast i fråga om hyresavtal som tillika innefattar

upplåtelse av jord alt nyttjas i förening med den uthyrda lägenheten lärer

tillämpning av förevarande stadgande överhuvud kunna ifrågakomma. Ej ens

inom ett sålunda begränsat område torde något nämnvärt praktiskt behov av

en dylik regel föreligga (jfr i detta sammanhang de nya reglerna i 3 kap.

38—40 §§ om hyresgästs skydd mot ogrundad uppsägning). Med hänsyn härtill

och då, såsom arrendeutredningen erinrat, vid en ifrågasatt avveckling av

fideikommissen förevarande bestämmelser torde komma att ersättas med

liknande i den särskilda lag som må vara behövlig för avvecklingens genomförande,

synas goda skäl föreligga att icke nu, i den allmänna nyttjanderättslagen,

utsträcka området för deras tillämpning.

Bihang till riksdaqens protokoll 1943. 1 sami. ?Vr 343.

12

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Därest bestämmelserna, i enlighet med vad lagrådet sålunda töreslår, bibehållas

vid deras nuvarande tillämpningsområde, kunna de uppenbarligen icke

intagas i nyttjanderättslagens första kapitel, vilket såsom kapitelrubriken

utvisar avser nyttjanderätt i allmänhet. Men oavsett frågan örn deras utsträckning

att omfatta jämväl hyra synes placeringen i 1 kap. 9 § knappast kunna

godtagas, ej ens som ett provisorium. Stadgandena i nämnda kapitel äro icke

inskränkta till att gälla arrende och hyra; genom sitt innehåll och sin avfattning

framstå de såsom tvingande utan att detta — såsom är erforderligt i

fråga om förevarande bestämmelser — behöver särskilt utmärkas; upptagandet

av bestämmelserna sist i kapitlet, efter regleringen av vissa speciella nyttjanderättigheter

m. m., tillgodoser icke nödiga anspråk på inre sammanhang

paragraferna emellan.

En lämpligare placering erliålles enligt lagrådets mening, därest bestämmelserna

upptagas såsom ett andra stycke i 2 kap. 28 §; anses de böra gälla

jämväl hyra, kan i enlighet med lagens uppbyggnad hänvisning till nämnda

lagrum ske i hyreskapitlet, 28 §. Som stadgandet är tvingande, torde en följd

av omplaceringen bliva att hänvisning sker, liksom nu, i 2 kap. 3 § till 28 §.

Då bestämmelserna äro avsedda att, såsom för närvarande, gälla även lägenhetsarrenden,

bör vidare hänvisningen i remissförslagets 2 kap. 70 § avse, i

stället för såsom nu 56 §, 28 §.

2 KAP.

Lagrådet:

Såsom en följd av det förändrade materiellträttsliga innehåll, som förevarande

kapitel enligt remissförslaget skall erhålla, har kapitlet fått en i förhållande

till gällande lag något ändrad uppställning. I nära anslutning till vad

för närvarande är fallet har större delen av innehållet uppdelats på tre avdelningar

under följande rubriker, nämligen »Allmänna bestämmelser örn

jordbruksarrende», upptagande de bestämmelser som äro avsedda att reglera

jordbruksarrende i allmänhet, »Särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden»,

valunder sammanförts de regler, tillhörande den sociala arrendelagstiftningen,

vilka vid sidan av de allmänna bestämmelserna eller i stället

för några av dem skola gälla i fråga örn vissa grupper av arrenden, samt

»Örn arrende för annat ändamål än jordbruk», däri beträffande lägenhetsarrenden

inrymts motsvarande föreskrifter som nu äro upptagna under

samma rubrik. Men härutöver har, med avsteg från den gemensamma indelningsgrunden,

mellan första och andra avdelningen inskjutits en helt ny avdelning

»Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende» (45—48 §§),

som avses skola ersätta nuvarande stadganden i kapitlets 7 §. Någon motivering

för denna omplacering har ej lämnats. Den har uppenbarligen sin grund

däri, att enligt förslaget legan icke längre skall få utsättas i arbete, till följd

varav i arrendeavtal förekommande bestämmelser om arbetsskyldighet komma

att framstå såsom i viss mån fristående från själva arrendeavtalet, samt

att vissa bestämmelser föreslås skola gälla även med avseende å arbete, var
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

179

om kontrahenterna träffat överenskommelse annorledes än genom arrendeavtalet.

De skäl som här anförts synas väl höra föranleda, att ifrågavarande bestämmelser

sammanföras och helst upptagas under särskild rubrik, men de

giva näppeligen anledning till att dessa föreskrifter, som systematiskt få anses

vara alt hänföra till de allmänna bestämmelserna örn jordbruksarrende, sättas

efter dessa i en särskild avdelning, vid sidan av och skild ifrån den under vilken

de enligt sin natur höra. Bestämmelserna utgöra i själva verket ett nödvändigt

komplement till reglerna örn legan i 6 §; en hänvisning till dem i nämnda

lagrum har heller icke funnits kunna undvaras. Enligt lagrådets mening

hör med avseende å uppställningen en återgång till gällande lag ske. De föreslagna

bestämmelserna kunna med fördel sammanföras i en paragraf, 7 §,

samtidigt som åt dem kan givas en ej oväsentligt kortare avfattning. Därest,

såsom lagrådet kommer att föreslå, de särskilda avdelningarna förses med

underrubriker och därvid förevarande bestämmelser upptagas under en särskild

sådan, kvarstår även den fördel, som avsetts med den föreslagna regleringen

i en avdelning. Örn vidare, såsom lagrådet vill förorda, innehållet i de

föreslagna 7 och 8 §§, i likhet med vad för närvarande är fallet, upptages i

8 § samt 51—57 §§ om optionsrätt och förköpsrätt, såsom lämpligen kan ske,

flyttas efter 64 §, skulle den nu föreslagna något jämkade uppställningen

medföra den stora fördelen att paragraferingen kan bibehållas vid den gällande

lagens, i stället för såsom enligt förslaget allenast till och med 44 §, ända

fram till och med 52 § eller alltså beträffande nära nog hela kapitlet.

Vid den omarbetning av hyreskapitlet, som skett genom 1939 års lagstiftning,

har detta kapitel försetts med underrubriker i syfte att göra lagens

regler lättare tillgängliga. Då arrende- och hyreslagstiftningen äro upptagna

såsom särskilda kapitel i en och samma lag, den allmänna nyttjanderättslagen,

och denna lag i sin ordning lärer vara avsedd att, utan större omarbetning,

ingå såsom beståndsdel i en blivande ny jordabalk, torde redan på grund härav

underrubriker böra införas jämväl i arrendekapitlet. Men framförallt vinnes

därigenom ökad överskådlighet som ej minst på detta område, särskilt såvitt

gäller den sociala arrendelagstiftningen, uppenbarligen är av stort värde. En

närmare undersökning visar att detta nied fördel låter sig göra — utan någon

nämnvärd omgruppering av kapitlets stadganden — samt att innehållet,

såvitt gäller de allmänna arrendena, utan svårighet kan inordnas under

rubriker motsvarande dem .sorn kommit lill användning i hyreskapitlet. De allmänna

bestämmelserna synas sålunda lämpligen kunna upptagas under följande

underrubriker, nämligen »Örn arrendeavtals ingående» 1 §; »Örn arrendetiden»

2—5 §§; »Örn legan» 6 §; »Örn arbetsutfästelse» 7 §, svarande mot

förslagets 45—48 §§; »Örn överlåtelse av arrende och örn verkan av arrendatorns

död, m. m.» 8 och 9 §§ (7—9 §§); »Örn rättigheter och skyldigheter

i arrendeförhållandet» 10—27 §§; »Örn verkan av fastighetens överlåtelse

samt av utmätning eller konkurs, m. m.» 28—35 §§; »Om arrenderättens förverkande»

36 och 37 §§; »Om uppsägning m. m.» 38—40 §§; samt »Om bevarande

av rätt lill talan, m. lii.» 41—44 §8. Beträffande de särskilda lie
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

stämmelserna för vissa jordbruksarrenden torde dessa — nied iakttagande

av den sammanföring av 51—53 §§ och uppdelning av 64 § som vid nämnda

paragrafer föreslås — lämpligen låta sig inordna under följande underrubriker,

nämligen »Om tillämpningsområdet» 45 § (förslagets 49 §); »Om

minimitid för arrende» 46 § (50 §); »Örn förbud mot obestämd lega, m. m.»

47 § (58 §); »Om jordägarens byggnadsskyldighet m. m.» 48—51 §§ (59—

62 §§); »Örn rätt till husbehovsfiske, skogsfång och bete» 52—54 §§ (63 och

64 §§); »Örn optionsrätt och förköpsrätt» 55—60 §§ (51—57 §§); »Örn avtalsfrihetens

begränsning 61 § (65 §); »Om dispens 62 § (68 §) samt »Föreskrifter

i avseende å lagens efterlevnad» 63—65 §§ (66, 67 och 69 §§). bestämmelserna

om lägenhetsarrende (förslagets 70 §) erhålla därigenom beteckningen

66 §.

Den föreslagna omgrupperingen m. m. föranleder bland annat att hänvisningar

i skilda paragrafer böra därefter jämkas.

1 §•

Justitieråd^ Alsén, med vilken regeringsrådet Eklund och justitierådet

Ericsson instämde:

När fråga om förändrad lagstiftning angående arrende under de senare

årtiondena varit före har såsom ett önskemål städse framhållits att arrendeavtalet

upprättades skriftligen. Detta önskemål tillgodosågs i den nya nyttjanderättslagen

ursprungligen på det sätt, att i arrendekapitlets 1 § det skriftliga

avtalet angavs såsom det normala, samtidigt som genom stadgandets

avfattning inskärptes kravet på att parterna, i händelse av allenast muntlig

överenskommelse, skulle vara klart ense örn att de redan genom denna ville

vara bundna vid avtalet. Sedermera har kravet på skriftlig form efter hand

skärpts — enligt den norrländska arrendelagen redan vid dennas tillkomst

1909 och i övrigt genom 1927 års ändringar i arrendekapitlet. För närvarande

gäller sålunda, att muntlig upplåtelse är giltig endast om tillträde skett.

Däremot har det hitintills ansetts icke kunna ifrågakomma att gå längre

och göra det skriftliga avtalet under alla förhållanden obligatoriskt. Sålunda

framhöll redan norrlandskommittén 1904 att huru önskligt det än skulle

vara, att alla arrendeavtal avfattades skriftligen, det dock icke vore möjligt

att absolut kräva denna form för att ett arrende skulle anses föreligga; lagstiftningen

kunde icke underlåta att reglera det förhållande att någon faktiskt,

utan skriftlig överenskommelse, brukade annans jord, ty då skulle de

brukare som behövde det största rättsskyddet bliva i saknad därav. T sitt

1905 avgivna förslag till jordabalk, första avdelningen, utvecklade lagberedningen

skälen emot att göra den skriftliga formen för arrendeavtalet ovillkorlig

och underströk därvid särskilt, att dylika formföreskrifter — som vore i

svensk rätt undantag — säkerligen skulle, tillämpade på nu ifrågavarande

område, lång tid framåt komma att verka främmande och stötande; då vidare

användandet av muntliga avtal, när det gällde torp och dylika små lägenheter,

icke skulle kunna uteslutas, skulle formföreskriften långt ifrån att

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

181

i verkligheten giva åt arrendeförhållandet ökad rättslig trygghet i många fall

beröva det all sådan. Sedermera har varken jordkommissionen eller jordsakkunniga

ifrågasatt att, då tillträde skett, frånkänna den muntliga upplåtelsen

bindande verkan. Ännu 1927 ansåg sig lagrådet vid granskningen av det förslag,

som ledde till att arrendekapitlets 1 § bragtes i överensstämmelse med

motsvarande stadgande i den norrländska arrendelagen, icke kunna godkänna

den då föreslagna, långt mindre gående skärpningen av formkravet såsom

allt för stridande mot nedärvd rättsuppfattning.

I det remitterade förslaget uppställes nu såsom ett oeftergivligt villkor för

arrendeavtalets giltighet skriftlig form. Detta har synts kunna ske huvudsakligen

därför att de skäl, som tidigare åberopats emot en formföreskrift

och som sammanfattats av arrendeutredningen i dess betänkande (s. 227),

ej berättigade till en mera vittgående slutsats än den, att ett genom muntligt

avtal föranlett tillträde av fastigheten visserligen icke kunde frånkännas varje

rättsverkan, men att därav ej följde, att ett muntligt avtal borde godkännas

såsom giltigt arrendeavtal; den muntliga överenskommelsen syntes utredningen

böra betraktas såsom ett av jordägaren avgivet löfte att framdeles

upplåta arrenderätt, ett löfte som örn det ej hölles borde, såvida tillträde

skett, berättiga till skadestånd.

Jag kan icke tillstyrka den sålunda föreslagna ändringen. De tidigare åberopade

skälen emot ovillkorlig skriftlig form äga alltjämt giltighet, och sedan

1927, då statsmakterna senast togo ställning till frågan örn arrendeavtalets

form, har näppeligen något inträffat som synes böra föranleda ändring i den

då intagna ståndpunkten. Den här föreslagna konstruktionen (pactum de contrahendo),

enligt vilken den träffade överenskommelsen berättigar icke till den

utfästa prestationen utan, under viss förutsättning, till ersättning för dennas

uteblivande, har hittills icke vunnit insteg i svensk lagstiftning. Konstruktionen

är heller knappast ägnad att vinna tillämpning å arrendeavtalet, då den

avgörande bekräftelsen på att en upplåtelse verkligen skett merendels ligger

just i arrendatorns senare tillträde. Ej utan grund har i svensk rätt åt besittningen

tillerkänts långt gående rättsverkningar (jfr t. ex. ensitlares lösningsrätt).

Att en brukare, som på muntligt avtal år efter år suttit å den upplåtna

lägenheten, skulle av en mindre lojal jordägare kunna när som helst ulan

vidare tvingas att avflytta samt avfärdas med en rätt till skadestånd, vilken

i det särskilda fallet kan vara av tvivelaktigt värde, överensstämmer föga

med lagstiftningens syfte att åt arrendatorn bereda ökad trygghet i besittningen.

Något egentligt behov av formkravets ovillkorliga upprätthållande lärer ej

heller föreligga. Den skriftliga formen för arrendeavtalet synes vara på väg

alt helt slå igenom. Redan jordkommissionen kunde på grundval av enqueter

meddela att den muntliga formen höll på alt försvinna samt att den förekom

så gott som uteslutande vid arrendeupplåtelser utan större ekonomisk betydelse.

Denna utveckling, i hög grad främjad av lagstiftningen särskilt i dess

nuvarande avfattning, har sedermera fortgått. Enligt den av arrendeutredningen

företagna enquéten har det i allmänhet uppgivits, att de muntliga av
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

talen äro sällsynta. Väl ifrågasätter utredningen huruvida detta omdöme är

träffande såvitt hänsyn tages jämväl till de många smärre torpupplåtelser,

som enligt på sina håll rådande uppfattning och språkbruk ej hänföras till

arrende. Å dylika upplåtelser lärer dock lagstiftningen om arrendeavtalets

form komma att öva ringa inflytande. I den mån emellertid den nu ifrågasatta

lagstiftningen skulle bringas i tillämpning å desamma, skulle lagens

konsekvenser komma att hårdast träffa dem vilka i olika hänseenden äro svagast

ställda; att beträffande dessa mindre, på gränsen till hyra stående nyttjanderättsupplåtelser

för framtiden utesluta det muntliga avtalets användande

lärer icke vara möjligt. För övrigt torde med hänsyn till ole tolkningssvårigheter

gränsdragningen mellan arrende och hyra bereder anledning föreligga

att på dessa näraliggande områden ej uppställa alltför olika rättsregler beträffande

en för avtalets giltighet avgörande fråga.

Vägande skäl för underkännande av muntligt avtal då tillträde skett torde

icke föreligga i den omständigheten, att arrenderätten för vissa arrenden

förbundits med optionsrätt och förköpsrätt.

I det system för kontroll å den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad

som arrendeutredningen föreslog — nämligen kontraktets insändande till jordbrukskommissionen

för granskning — har utredningen funnit särskilt skäl

för kravet på skriftlig form. Då redan gällande lag öppnar möjlighet för

arrendator att få bekräftelse på det muntliga avtalet genom skriftligt kontrakt

eller domstols förklaring, lärer den skriftliga formen i och för sig icke ha

varit en oundgänglig förutsättning för ett i det stora hela liknande kontrollsystem.

Som emellertid detta system icke upptagits i remissförslaget, har

nämnda skäl för lagändringen bortfallit.

Jag hemställer alltså, att förevarande paragraf måtte få behålla sin nuvarande

lydelse. Bifall till denna hemställan föranleder återgång, såvitt nu är

i fråga, till gällande avfattning av jämväl förslagets 3, 28, 29, 42, 68 och

70 §§ samt 3 kap. 28 §.

Justitierådet Lind:

Otvivelaktigt vore det, på skäl som angivits av arrendeutredningen, förenat

med stora fördelar om för ett arrendeavtals giltighet skriftlig form städse erfordrades.

Då det muntliga arrendeavtalet på grund av lagstiftningens ingripanden

blivit en alltmer sällsynt företeelse, äro betingelserna för en övergång

till skriftlig form långt gynnsammare än vid tillkomsten av 1907 års lagstiftning.

Och den år 1927 genomförda lagändringen, enligt vilken åt muntliga

upplåtelser tillerkändes giltighet allenast om tillträde skett, torde ytterligare

lia främjat användningen av skriftlig form i sådan grad att själva utgångsläget

för problemet numera ej är detsamma som vid tillkomsten av

sistnämnda lagstiftning.

Att märka är vidare att enligt det remitterade förslaget en muntlig upplåtelse

som ej blir gällande såsom arrendeavtal icke skall umbära varje rättsverkan;

den muntliga överenskommelsen betraktas såsom ett av jordägaren

avgivet löfte att framdeles, upplåta arrenderätt med verkan att, örn löftet ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

183

hålles, skyldighet inträder för jordägaren att ersätta arrendatorn den skada

som genom löftesbrottet tillskyndas honom.

En liknande juridisk konstruktion — löftesmottagare som ej erhåller den

utfästa prestationen får i stället ersättning för dennas uteblivande — föreslogs

av lagberedningen i 1 kap. 4 § lagen örn köp, byte och gåva av fast

egendom i dess år 1908 avgivna förslag till jordabalk, andra avdelningen

(se ock 4 kap. 4 § beredningens år 1909 avgivna förslag till jordabalk, tredje

avdelningen); örn någon skriftligen utfäste att sälja sin fasta egendom men

sedan utan skäl vägrade att utfärda köpehandling, skulle sålunda den till

vilken utfästelsen gavs njuta ersättning för skada.

Den faktiska situation som föreligger i det av lagberedningen föreslagna

stadgandet är emellertid en annan än den som avses i nu förevarande paragraf.

Mottagaren av försäljningsutfästelsen har sålunda i regel ej besittningen

av den fastighet som är föremål för utfästelsen; arrendatorn däremot har,

måhända under en följd av år, suttit å fastigheten och brukat denna. Skillnaden

mellan de båda fallen torde — trots överensstämmelsen i den juridiska

konstruktionen — i sak vara så betydande att den ej kan undgå att inverka

på bedömandet. Det vore för rättskänslan stötande, örn brukaren under angivna

förhållanden skulle kunna när som helst tvingas att avflytta samt avfärdas

med en rätt till skadestånd, vilken i det särskilda fallet kan vara av

tvivelaktigt värde. Då de relativt fåtaliga muntliga arrendeupplåtelser, som

fortfarande förekomma, vanligen avse på gränsen till hyra stående upplåtelser

av mindre ekonomisk betydelse, .skulle de ej önskvärda verkningarna av den

ifrågasatta lagstiftningen komma att främst träffa dem vilka i olika hänseenden

äro svagast ställda. Med hänsyn till den ej sällan vanskliga gränsdragningen

mellan arrende och hyra är det också av vikt att olika rättsregler

icke uppställas beträffande en för upplåtelsens giltighet avgörande fråga.

Mot förslaget att arrendeavtal städse skall skriftligen upprättas torde därför

möta sådana betänkligheter att det synes nödvändigt att avstå från de fördelar

den obligatoriska skriftliga formen erbjuder.

Enligt det system för kontroll över den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad

som arrendeutredningen föreslog skulle kontrakten insändas till jordbrukskommissionen

för granskning. Till följd av denna anordning ansågs

det nödvändigt att uppställa fordran på skriftlig form. Då anordningen dock

icke upptagits i remissförslaget, har detta skäl för lagändringen förfallit. Skulle

det emellertid i framtiden visa sig att, till skydd för de sociala arrendena, ett

dylikt kontrollsystem påkallas av omständigheterna, kan spörsmålet örn

obligatorisk skriftlig form för arrendeupplåtelser tänkas komma i nytt läge.

På grund av det anförda instämmer jag med lagrådets övriga ledamöter i

den av dem gjorda hemställan.

3 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 1 kap. 9 § och 2 kap. 1 § angående

bibehållandet av förevarande paragraf vid dess nuvarande lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

6 §.

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet vid 2 kap. förordat, bestämmelserna i förslagets

45—48 §§ upptagas under 7 §, torde den i förevarande paragraf intagna docksatsen

böra utgå. I annat fall lärer nämnda sats, som ej innebär något undantag

från vad förut i paragrafen uttalas, böra omredigeras. I övrigt synes

paragrafen böra redaktionellt jämkas.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Bestämmelserna i 8 § innebära, jämförda med gällande rätt, bland annai

den ändringen att, för den händelse jordägaren vill återtaga fastigheten men

överenskommelse ej kan träffas örn vad i lösen bör utgå, för frågans avgörande

skall hållas avträdessyn i den ordning, varom i 11—13 §§ är stadgat,

under det att för närvarande lösenbeloppet skall fastställas av skiljemän

med rätt för missnöjd part att på materiella skäl draga tvisten under

rättens prövning.

Ändringen, som ej föreslagits av arrendeutredningen, har motiverats därmed,

att gällande rätt icke täckte de fall, då en jämförelse mellan fastighetens

skick vid tillträdet och vid avträdet skulle lia utvisat ett saldo jordägaren

till godo och detta saldo överstege den arrendatorn tillkommande ersättningen

för arrenderättens värde; då skiljemännens befogenhet vöre inskränkt

till att bestämma beloppet av skälig lösen, som lägst kunde sättas

till noll, men skiljemännen sålunda i intet fall ägde fastställa ersättningsskyldighet

för arrendatorn, även örn faktiskt underlag härför konstaterats, kunde

jordägaren på detta sätt känna sig nödsakad att gå med på en arrendeöverlåtelse,

vartill han vid fritt val måhända icke skulle ha givit sitt samtycke.

Det under remissbehandlingen nu uppkomna spörsmålet var under övervägande

redan vid nyttjanderättslagens tillkomst 1907. Sålunda erinrade

lagutskottet vid nämnda års riksdag — i anledning av väckt fråga huruvida

vid jordägarens återtagande av fastigheten bestämmelserna örn syn skulle

äga tillämpning — att, därest skiljemännen fastställt visst belopp, som jordägaren

hade att gälda i lösen, det därefter icke kunde bliva fråga om någon

syn, då naturligtvis beloppets bestämmande måste hava föregåtts av en prövning

av alla på saken inverkande omständigheter. Men det läte helt visst

tänka sig, att till följd av arrendatorns eftersättande av sina skyldigheter

med hänseende till fastighetens skick detta vore sådant, att skiljemännen

måste förklara arrendatorn oberättigad till någon som helst lösen; därtill

inskränkte sig i detta fall skiljemännens befogenhet, de ägde således icke

avgiva något yttrande därom, alt det i stället vore arrendatorn, vilken ersättningsskyldighet

ålåge. Även i den sålunda förutsatta händelsen funne dock

utskottet, att skiljemännens utlåtande borde anses innefatta ett slutgiltigt

avgörande av kontrahenternas på fastighetens skick grundade mellanvarande;

hade jordägaren, när hembud gjorts, anledning antaga, att det vore på

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

185

lians sida som ersättningsanspråket komme att stanna, ägde han att vägra

återtaga fastigheten samt därefter i vanlig ordning hålla sig till arrendatorn

eller annan, som denne satte i sitt ställe.

I och för sig torde ringa anledning föreligga att i samband med reglering

av en arrendatorn tillkommande rättighet, därest han ser sig nödsakad lämna

ifrån sig arrendet, särskilt behandla de helt säkert jämförelsevis sällan

förekommande fall, då i nämnda situation det är jordägaren som på grund

av förment rätt till husröteersättning m. m., överstigande arrenderättens värde,

anser sig vara den slutligt ersättningsberättigade. Vad beträffar de sociala

arrendena blir frågan framdeles av än mindre vikt med hänsyn till arrenderättens

enligt förslaget ökade värde och omläggningen av arrendetiden till

femårsperioder. Avgörande för frågan lärer emellertid vara, att för det övervägande

flertalet fall den nu gällande ordningen torde vara den i praktiskt

avseende mest ändamålsenliga.

Lagrådet hemställer alltså, att 8 § i nu avsedd del måtte få bibehållas vid

sin nuvarande lydelse samt att som följd därav betingade ändringar i 18

och 19 §§ samt, såvitt nu är i fråga, i 9, 33 och 65 §§ återgå. Örn emellertid

återgång ej sker, torde andra och tredje styckena böra underkastas

redaktionell omarbetning och förenkling, då det nämligen utan vidare lärer

vara klart, att ersättningen för arrenderättens värde och avträdesbristen

skola uppskattas var för sig.

Då de nya bestämmelserna icke, såsom föreslås enligt hänvisning i 70 §

andra stycket, böra vinna tillämpning å lägenhetsarrenden, å vilka lagens

regler om syn icke äro tillämpliga, påkallas, därest lagrådets hemställan ej

vinner avseende, särskild reglering för nämnda arrenden.

Vid den sammanföring av 7 och 8 §§, varom lagrådet hemställt vid 2 kap.,

torde viss jämkning i avfattningen böra ske.

9 §•

Lagrådet:

I fråga örn jämkning i hänvisningen i denna paragraf erinras örn vad som

anförts vid 7 och 8 §§.

10—13 §§.

Justitierådet Ericsson, med vilken justitierådet Alsén instämde:

I dessa paragrafer, vilka reglera syneinstitutet, föreslås ändringar av delvis

genomgripande natur. Den betydelsefullaste av dessa hänför sig till synens

rättsliga ställning som bevismedel. Enligt remissförslaget har sålunda ur

10 § andra stycket uteslutits bestämmelsen om att bevisning angående fastighetens

skick vid tillträdet eller avträdet ej må föras annorledes än genom

syn, i samband varmed i 13 § införts ett .stadgande av innebörd, att en i

överensstämmelse med lagens regler hållen syn, som lämnats oklandrad, skall

gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick och att motbevisning emot synen

ej vidare skall vara tillåten.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Enligt lagberedningens förslag till nyttjanderättslag, 10 § andra stycket,

skulle till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn hållas syn, där ej

annan överenskommelse träffades. 1 syfte att tydligare än som skett genom

sistnämnda ord utmärka, att det lika litet framdeles som dittills skulle stå kontrahenterna

öppet att i händelse av tvist angående fastighetens skick föra bevisning

i annan ordning än genom syn, ersattes i den slutliga lagtexten ifrågavarande

ord med förut berörda bestämmelse om synen såsom uteslutande bevismedel;

så snart det erfordrades bevisning, skulle icke gälla annan sådan än

syn. Däremot äro kontrahenterna icke betagna möjligheten all på ett bindande

sätt överenskomma örn fastighetens skick och därigenom göra syn överflödig.

I detta hänseende lia kontrahenterna en avsevärd avtalsfrihet; de hava sålunda

möjlighet att i kontraktet eller genom senare överenskommelse bestämma

att fastigheten vid tillträdet respektive avträdet skall anses vara i fullgott skick

eller att viss angiven brist skall anses vidlåda densamma; det står dem fritt att

genom avtal hänskjuta dessa frågor till avgörande genom skiljemannaförfarande

(N. J. A. 1925: 29); de kunna avtala, att en besiktning, som icke utgjort

syn i lagens mening, eller en på grund av någon omständighet ogiltig

syn skall gälla såsom jämförelsemoment (N. J. A. 1921:648); de kunna till

och med frånsäga sig rätten att anställa klandertalan mot förrättad syn eller

bestämma, att klander av syn skall prövas av skiljemän i stället för av domstol

(Sv. J. T. 1929:59).

För den händelse kontrahenterna icke på ett bindande sätt överenskommit

örn att fastighetens skick skall anses utan bevisning konstaterat och utredning

angående fastighetens skick således erfordras, gäller emellertid ingen

annan bevisning än genom syn, och synen har gjorts till obligatoriskt, exklusivt

bevismedel. Det står icke kontrahenterna öppet att med laga verkan bestämma,

att vid tvist utredningen angående fastighetens skick skall åstadkommas genom

vittnesbevisning i vanlig ordning. En i överensstämmelse med lagens

regler hållen syn, som lämnats oklandrad, har avgörande beviskraft; syneresultatet

skall gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick och motbevisning

mot synen är ej tillåten. Om däremot klandertalan föres emot en i laga

ordning hållen syn, må i klanderprocessen materiell motbevisning förebringas

genom vittnen eller annorledes (N. J, A. 1921: 648). Därest på grund

av någon felaktighet verkan såsom syn frånkännes en hållen syn, har synen

ingen som helst beviskraft, och kontrahenterna äro icke berättigade att

genom synemännens hörande såsom vittnen eller på annat sätt åstadkomma

fyllnadsbevisning och sålunda vinna det resultat som man velat uppnå med

synen. Och om syn alldeles icke hållits, saknas likaledes möjlighet för kontrahenterna

att inför domstol förebringa utredning angående fastighetens

skick.

Den ståndpunkt lagstiftningen i förevarande hänseende av ålder intagit

och som genom 1907 års lagstiftning endast fick sin närmare utformning är

grundad i de speciella förhållanden som sammanhänga nied arrende. Med

hänsyn till den materiellträttsliga regleringen av rättigheter och skyldigheter

måste kontrahenternas uppgörelse vid arrendetidens slut i princip alltjämt

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

187

grundas på jämförelse mellan förhållandena vid tillträde och vid avträde.

Synens uppgift är att lämna en säker grund för bedömande av dessa förhållanden.

Konstaterandet skall avse fastighetens skick i det hela. Så länge

lagens mening är, att rättsliga följder kunna härledas allenast av en jämförelse,

som beträffande båda de relevanta tidpunkterna avser fastighetens

skick i det hela, är ingen detalj enhart för sig av betydelse; och det är sålunda

för uppnående av det med synen avsedda ändamålet icke tillräckligt,

att utredning kan åstadkommas i ett eller annat avseende. Garantien för ett

rikligt syneresultat ligger dels däri att synen hålles å sådan tid i anslutning

till tillträde och avträde att tillförlitlig utredning överhuvud är möjlig, dels i

synemännens av lagen bestämda kvalifikationer, dels i den lagstadgade ordningen

för synens förrättande och överklagande.

I grundsatsen örn synen såsom ovillkorligt och uteslutande bevismedel

gör förslaget en betydelsefull ändring. Väl skall den i laga ordning förrättade

och laga kraft vunna synen gälla såsom fullt bevis för fastighetens skick vid

tillträdet eller avträdet. Men om syn antingen helt underlåtits eller ej hållits

i laga ordning, skall den kunna ersättas eller fullständigas genom vanlig bevisning.

Motivet för denna genomgripande ändring angives huvudsakligen

vara en önskan att i görligaste män bereda möjlighet för undvikandet av

rättsförlust och åstadkommande av materiellt tillfredsställande dom.

Jag kan icke tillstyrka förslaget i denna del. Enligt män mening är omläggningen,

som till sina verkningar torde gå vida utöver vad därmed avsetts,

ägnad att på ett betänkligt sätt undergräva syneinstitutet såsom sådant

och att jämväl i övrigt skapa osäkerhet och oreda på ifrågavarande rättsområde.

Det nya systemet innebär i själva verket att vid sidan av den i laga

ordning hållna oklandrade synen, mot vilken motbevisning alltjämt icke skulle

få föras, ställes, låt vara subsidiärt, utredning angående fastighetens skick,

åstadkommen genom vad slags bevisning som helst.

Vad till en början angår det fall att någon syn överhuvud ej hållits erinrar

arrendeutredningen att, när det gäller förhållanden vilka hänföra sig till avträdet

eller till annan ej alltför avlägsen tidpunkt, det ej lärer vara uteslutet

alt den utredning som i en rättegång kunde presteras genom vittnen eller annorledes

skulle kunna bliva en tillfyllestgörande grundval för åläggande av

betalningsskyldighet för endera parten. Då emellertid arrendetiden i normala

fall är jämförelsevis lång, är det valda exemplet ett rent undantagsfall; skulle

när fastigheten vanligen efter åratals förlopp avträdes — någon preklusionstid

föreslås ej — frågan örn dennas skick vid tillträdet kunna bliva föremål

för utredning och bedömande, skulle sådant uppenbarligen medföra stor

osäkerhet. Då det icke torde vara avsett att arrendatorn i händelse av bristande

utredning om förhållandena vid tillträdet skulle vara utan vidare ansvarig

för samtliga de brister som enligt förebragt bevisning vidlåda fastigheten

vid avträdet, lärer resultatet för det stora flertalet fall bliva, alt någon som

helst betalningsskyldighet icke kan åläggas. Såvitt framgår av motiveringen

synes det ej heller vara avsett att kontrahenterna under löpande arrendeperiod

skulle vid domstol anhängiggöra fastställelselalan för utrönande av

fastighetens skick vid tillträdet, ett förfarande sorn i och för sig också vore

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

mindre önskvärt. Att för de av arrendeutredningen angivna undantagsfallen

eftergiva regeln om att till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn

skall hållas syn synes mig så mycket mindre böra ifrågakomma, som

denna rättsregel gällt alltsedan 1734 års lag (byggningabalken 27 kap.) och

enligt sin natur är tvingande; jag bortser härvid från befogenheten att träffa

överenskommelse av förut angiven innebörd. 1 betraktande härav och med

hänsyn jämväl till syneinstitutets hela uppbyggnad med därtill knuten klanderprocess

inom viss kort tid lärer det ock kunna bliva föremål för tvekan

huruvida — genom uteslutande i 10 § andra stycket av allenast ett såsom

förtydligande avsett stadgande och medelst tillägg i 13 g av en bestämmelse

örn förbud angående motbevisning mot en oklandrad syn — den sålunda

jämkade rättsregeln verkligen utsäger vad därmed såvitt angår föreliggande

fall avsetts i förslaget.

Även om syn emellertid förrättats och denna är ogin utan klander eller

efter klander på någon grund blivit ogiltigförklarad, medför det uppenbarligen

ej ringa osäkerhet att i efterhand söka fullständiga synen genom fri

bevisning och bevisprövning. Varje bevisupptagning efter den tid som ej

utan grund ansetts som den yttersta fristen för ernående av säker bevisning

måste lida av en betänklig svaghet, och vanskligheten att bedöma dess bevisvärde

är oförtydbar. Den rättssäkerhet som lagen genom syneinstitutet avsett

att bereda och som i det särskilda fallet vunnits genom synens ogiltighet eller

bortklandrande borde, synes det, bestå och icke få sättas i fara på så oviss

grund. Det avgörande de faktiska spörsmålen erhållit genom synen och en

eventuellt följande klanderprocess bör svårligen i en kommande likvidprocess

få rivas lipp genom ny bevisning örn fastighetens skick vid tillträdet eller

vid avträdet.

Det lider slutligen intet tvivel, att tillerkännandet av bevisvärde åt en ogin

eller ogiltigförklarad'' syn innebär fara för att lagens bestämmelser angående

syn (såväl de konstitutiva som de instruktionella) komma att åsidosättas och

den med synen avsedda verkan därigenom äventyras. Lätteligen kan det nämligen

komma att framstå som örn åsidosättandet icke skulle äga någon större

betydelse, då — i stället för en syn mot vilken motbevisning ej är tillåten —

erhålles en syn, vars egna bevisvärde prövas fritt av domstol och mot vilken

motbevisning är tillåten. Men vilken motbevisning skall väl kunna föras

exempelvis efter en mångårig arrendeperiod mot en ogin eller ogiltigförklarad

tillträdessyn.

Arrendeutredningen har framhållit två kategorier fall — utöver de nyss

berörda då syn överhuvud ej hållits — beträffande vilka syneinstitutets

brister förmenats ha gjort sig särskilt gällande. Den ena kategorien avser

de fall, då en förrättad syn, där synemännen råkat förbigå någon

del av fastigheten, efter klander undanröjes och någon bevisning därefter

ej kan föras, enär den lagliga tiden för hållande av syn utgått. Härvid är

emellertid att märka, att fel av anmärkt beskaffenhet icke, såsom arrendeutredningen

närmast synes förutsätta, nödvändigt medför förrättningens undanröjande;

fastmera torde synen i erforderliga delar för flertalet fall kunna

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346. 189

i klanderprocessen rättas. Där detta är händelsen, saknar kritiken berättigande.

Den andra gruppen omfattar fall då en arrendator, som vid avträdet är berättigad

till ersättning för varaktig jordförbättring, går miste örn denna ersättning

genom att av oförstånd icke påkalla avträdessyn. Här har utredningen utan

tvivel berört en svaghet av stor räckvidd. Denna hänför sig emellertid mindre till

själva syneinstitutet än till den ordning i vilken ersättningen skall bestämmas.

Härutinnan må erinras, att rätten till dylik ersättning ursprungligen gällde

allenast för sådana arrenden som folio under den norrländska arrendelagen,

medan en motsvarande örn än begränsad rätt infördes i allmänna arrendelagen

(17 §) först genom 1927 års ändringar i arrendekapitlet. I samband därmed

upptogs i 12 § tredje stycket stadgande, att vid avträdessyn skulle verkställas

den uppskattning, som erfordrades för bestämmande av sådan ersättning.

Normen för beräkningen av ersättningen innehålles i den dubbla bestämningen,

å ena sidan att ersättningen icke får överstiga den ökning i värde

fastigheten genom förbättringen erhållit, å andra sidan att den ej heller får

fastställas högre än till den för arbetets utförande nödiga kostnaden. Härav

framgår att rätten till ersättning för varaktig förbättring i princip är oberoende

av den vanliga jämförelsen i fråga om fastighetens skick vid tillträdet och avträdet.

Särskilt vid sådant förhållande och då tillförlitlig utredning, i allt fall örn

arrendatorns kostnad för förbättringen, torde kunna vinnas även på annat

sätt än genom syn, framstår det, såsom arrendeutredningen med rätta framhållit,

mindre tillfredsställande om arrendatorn skulle gå miste om denna

rätt, därest avträdessyn av en eller annan anledning icke kommit att hållas.

Det vill förefalla sorn om den närmast till hands liggande utvägen vore, att

frågan örn dylik ersättning på ett eller annat sätt frikopplades från avträdessynen.

Emellertid lärer uppskattningen av värdeökningen svårligen kunna

verkställas annorledes än vid syn. En tillfredsställande lösning synes

erbjuda sig i en föreskrift av innebörd att, därest jordägaren ej tillser att

avträdessyn hålles, arrendatorn berättigas att på annat sätt än genom syn

föra bevisning örn nedlagd kostnad för förbättringen. Genom en sådan regel

skulle jordägaren uppfordras att i eget intresse få syn till stånd för konstaterande

av det värde vartill förbättringen genom den nedlagda kostnaden kan

högst skattas. Samtidigt som regeln sålunda skulle i hög grad befrämja anlitandet

av syneinstitutet såsom det normala, skulle den till väsentlig del undanröja

de olägenheter som arrendeutredningen funnit förbundna med den

nuvarande ordningen.

Enligt min mening måste det fordras mycket starka skäl för att frångå

eller rubba syneinstitutets rättsliga ställning som vunnit sådan hävd i det

praktiska livet. Sådana skäl synas mig icke lia förebragts. De principer

varå syneinstitutet uppbyggts äro otvivelaktigt riktiga, och synen torde i det

stora hela ha väl fyllt sin uppgift; även arrendeutredningen synes utgå från

denna uppfattning. Några önskemål örn ändringar med avseende å synen av

den vittutseende natur varom här är fråga lia veterligen icke framställts.

Den framställning örn bristerna i gällande system, som arrendeutredningen

framlagt och som väsentligen är stödd på en analys av vissa rättsfall.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

synes icke rättvisande; av rättsfallen få icke dragas alltför långtgående slutsatser,

framförallt icke i vad män synens karaktär av uteslutande bevismedel

utgjort hinder för åvägabringande av materiell rättvisa.

Då jag alltså anser, å ena sidan att den väg som beträtts i remissförslaget

för undanröjande av vissa brister i syneinstitutet går vida längre än erforderligt

är och jämväl medför betänkliga konsekvenser, å andra sidan att påtalade

olägenheter kunna till väsentlig del i annan ordning avlägsnas, får jag, med

avstyrkande av förslaget i denna del, hemställa att förslaget omarbetas i enlighet

med vad jag här anfört.

Lagrådet:

I remissförslaget upptages i 10 § andia stycket ett nytt stadgande av innehåll

att förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättande eller beträffande

fullföljd av talan mot synen strider mot vad i 11—13 §§ är stadgat,

skall vara utan verkan. Stadgandet har enligt motiveringen tillkommit i

syfte att förebygga kontraktsvillkor vilkas iakttagande skulle få till följd att

en hållen syn komme att sakna bevisverkan. Uppenbarligen är det av vikt

att användningen av syn — den laga synen — befordras genom lagstiftningen.

Av skäl som anförts av arrendeutredningen har det emellertid synts nödigt att

lämna kontrahenterna erforderlig frihet att överenskomma örn huru fastighetens

skick vid tillträde eller vid avträde skall bestämmas, exempelvis genom

skiljemän eller genom besiktning i annan ordning än den lagstadgade,

varigenom bevisning genom syn blir överflödig. Med denna förslagets allmänna

läggning är det vanskligt att i lagen infoga en regel med angivet syfte

utan att den kommer i strid med avtalsfriheten på detta område. Gentemot

den föreslagna avfattningeu må sålunda erinras att stadgandet, ehuru det ej

kommit till uttryck i lagtexten, icke skall gälla där kontrahenterna på bindande

sätt träffat överenskommelse av nämnd innebörd. Med hänsyn till del

utrymme för avtalsfriheten som sålunda finnes blir ett stadgande i ämnet

icke av något stöx-re värde. Det må ock framhållas, att även en »olaga» syn

ingalunda med nödvändighet blir utan verkan. Sadan påföljd inträder sålunda

endast där en konstitutiv bestämmelse åsidosättes, medan åsidosättandet

av en instruktionell föreskrift icke gör förrättningen utan vidare ogin; i

åtskilliga fall lärer den efter klander, beroende på felets beskaffenhet oell

övriga omständigheter, kunna i erforderliga delar rättas.

Även i ett annat avseende möter stadgandet erinran. Enligt uttalande i arrendeutredningens

betänkande skulle med stadgandet avses allenast sådant

förbehåll, enligt vilket någon av lagens bestämmelser blivit åsidosatt, under

det att därav icke skulle beröras sådana föreskrifter, vilka icke innebära ett

eftersättande av de lagliga villkoren lör en giltig syn ulan snarare syfta till en

skärpning av dessa villkor, med andra ord föreskrifter vilka inom lagens i ani

avse att närmare reglera syneproceduren eller stärka garantierna för synens

tillförlitlighet. Denna begränsning lärer dock icke otvetydigt framgå av avfattningen.

Det må ock nämnas att frågan örn den rättsliga verkan av hithörande

förbehåll icke synes alldeles oomtvistlig (jfr den olika utgången i

de två i betänkandet omnämnda rättsfallen N. J. A. 1922: 24 och 1923: 400).

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

191

På grund av vad sålunda anförts synes kunna ifrågasättas, huruvida anledning

föreligger att i lagen upptaga ett stadgande av angivna innebörd; i

föreslagen avfattning lärer det i allt fall näppeligen kunna godtagas.

I syfte att inskärpa betydelsen av synens fullständighet och att vinna

större säkerhet i rättstillämpningen upptages i 12 § ett stadgande av innebörd,

att synemännen icke skola äga från synen undantaga någon del av

fastigheten, med mindre jordägaren och arrendatorn överenskomma i vad

mån brister därå skola tagas i beräkning samt anteckning örn sådan överenskommelse

göres i synehandlingen.

I motiveringen för stadgandet erinras om alt, liksom synen hell och hållet

kan ersättas genom en överenskommelse enligt vilken fastighetens skick

skall anses konstaterat utan bevisning, en förrättad syn kan i vissa hänseenden

eller beträffande vissa delar av fastigheten på motsvarande sätt

kompletteras med avtalat jämförelsemoment. Arrendeulredningen vänder sig

emellertid mot att en överenskommelse rörande inskränkning av synen kan

ske helt formlöst, då därigenom möjlighet öppnas alt låta kontrahenternas

passivitet eller andra mer eller mindre tillfälliga omständigheter utgöra en

presumtion för att en överenskommelse ingåtts.

Då 12 § redan innehåller, jämte bestämmelser örn synens fullständighet,

föreskrift om att skriftlig handling skall upprättas över allt vad vid synen

förekommit, torde däri ligga en skyldighet för synemännen att i synehandlingen

göra anteckning örn anledningen till att viss del av fastigheten undantages

från synemännens besiktning. Den omständigheten att synemännens

besiktning är ofullständig eller att de åsidosätta sin skyldighet att göra

anteckning om anledningen härtill medför emellertid icke, såsom i det föregående

berörts, att synen är utan vidare ogin; i händelse av klander torde

för vissa fall rättelse i synen kunna i erforderliga delar meddelas.

I den mån det föreslagna stadgandet — i enlighet med dess placering i den

paragraf som innehåller de instruktionella bestämmelserna angående syn —

innebär allenast ett understrykande av vikten, att i synehandlingen göres anteckning

örn anledningen till synens ofullständighet och om det närmare innehållet

i den parternas överenskommelse, som kail lia föranlett utebliven

besiktning av viss del utav fastigheten, synes intet vara att erinra mot stadgandet;

förslagsvis torde åt detsamma kunna givas det innehåll att, där på

grund av överenskommelse mellan jordägaren och arrendatorn någon del av

fastigheten undantages från synen, anteckning därom och örn överenskommelsens

innehåll skall göras i synehandlingen.

Skulle däremot stadgandet, såsom motiveringen måhända kunde giva

vid handen, ha den innebörden, att överenskommelsens bekräftande inför

synemännen gjorts till ett konstitutivt moment för överenskommelsens bestånd

och anteckningen i synehandlingen till ett formkrav, utan vars iakttagande

den träffade överenskommelsen saknade rättslig betydelse, synes stadgandet

icke kunna tillstyrkas.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Majda proposition nr 346.

17 §.

Justitieråden Alsén och Ericsson hänvisade beträffande denna paragraf till

vad som av dem anförts vid 10—13 §§.

18, 19, 28 och 29 §§.

Lagrådet:

Om återgång till gällande lydelse av förevarande paragrafer, m. m. hänvisas

till vad som anförts vid 1 kap. 9 § samt 2 kap. 1, 7 och 8 §§.

32 §.

Lagrådet:

Då icke blott lagsökningsdomare jämlikt 15 § lagsökningslagen utan även

domstol kan fastställa intecknad fordran till betalning ur fastigheten (jfr

77 a § utsökningslagen), hemställer lagrådet, att orden »jämlikt 15 § lagsökningslagen»

måtte uteslutas.

33 §.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 7 och 8 §§. I paragrafen torde

vidare böra vidtagas redaktionella jämkningar.

36 §.

Lagrådet:

I fråga om jämkning av hänvisningen i punkt 4 i denna paragraf erinras

örn vad som anförts vid 7 och 8 §§.

42 §.

Lagrådet:

Angående återgång till gällande lydelse av denna paragraf hänvisas till

vad som anförts vid 1 §.

44 §.

Lagrådet:

Anledning torde icke föreligga till ändrad avfattning av förevarande paragraf.

45—48 §§.

Lagrådet:

Beträffande placeringen m. m. av dessa paragrafer hänvisar lagrådet till

sitt yttrande vid 2 kap.

49 §.

Lagrådet:

I fråga örn den avdelning av lagen, som innefattar specialregleringen rörande

de sociala arrendena och som inledes med förevarande paragraf, erinrar

lagrådet om vad som anförts i det allmänna yttrandet.

Den i gällande lag föreskrivna maximiarealen av tjugufem hektar odlad

jord — den s. k. övre arealgränsen — saknades i den ursprungliga norrländska

arrendelagen. Förslag om dess införande synes ha framkommit först

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

1 jordkommissionens år 1923 avgivna betänkande. Enligt vad i motiveringen

framhölls, skulle den av kommissionen föreslagna, för hela riket avsedda

sociala arrendelagen ej tillämpas å rena affärsarrenden. Vid dylika arrenden

kunde nämligen arrendatorn ej anses vara i den osjälvständiga ställning i

förhållande till jordägaren, att sådana särskilda bestämmelser till skyddande

av arrendatorns rätt, som den sociala arrendelagen innehölle, kunde anses befogade.

Givetvis mötte stora vanskligheter, då det gällde att avskilja dessa

s. k. affärsarrenden från de arrenden, å vilka den föreslagna lagen skulle

äga tillämpning. Kommissionen hade emellertid ansett, att gränsen borde

dragas vid arrenden, som omfattade mera än tjugufem hektar odlad jord.

Även jordsakkunniga upptogo i sitt lagförslag en övre arealgräns och fastställde

denna likaledes till tjugufem hektar odlad jord. Skälen härför vörö

desamma som tidigare anförts av jordkommissionen. Vid remissen till lagrådet

av det förslag till ändringar i den allmänna nyttjanderättslagen m. m.,

som förelädes 1927 års riksdag (propositionen nr 182/1927), uttalade departementschefen,

att han vore ense med de sakkunniga, att för de särskilda

bestämmelsernas tillämplighet borde gälla viss maximiarealgräns; den gräns

som de sakkunniga i detta avseende föreslagit syntes lämplig.

Ifrågavarande proposition innefattade sålunda föreskrifter örn maximiareal i

2 kap. 45 och 54 (55) §§ nämnda lag. Någon motsvarighet härtill fanns emellertid

icke i det samtidigt framlagda förslaget till lag angående utsträckt tilllämpning

av norrländska arrendelagen. I det utlåtande, som sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottet avgav över propositionen, påtalades detta

förhållande. Med den utsträckning av den norrländska arrendelagen till mellersta

Sverige, som av utskottet förordades, vöre det enligt utskottets mening

nödvändigt, att för lagens tillämplighet fastställdes en maximiarealgräns. I

överensstämmelse med vad som föreslagits i allmänna arrendelagen borde

denna gräns fastställas till högst tjugufem hektar odlad jord, vartill utskottet

alltså hemställde örn riksdagens bifall. Genom riksdagens beslut infördes den

föreslagna arealgränsen i såväl nyttjanderättslagen som den norrländska

arrendelagen.

I den sålunda gällande övre arealgränsen för de sociala arrendena hade arrendeutredningen

icke föreslagit någon ändring. Av utredningens betänkande

framgår att i åtskilliga viktiga frågor den föreslagna lösningen tillkommit med

tanke på bibehållandet av nämnda gräns. Sålunda har arrendeutredningen

— under hänvisning till att behovet att stärka arrendatorns ställning gentemot

jordägaren ej vore lika starkt vid större arrenden som vid mindre —

förutsatt att reglerna om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt ej skulle vinna

tillämpning pa större arrenden. Ett liknande ställningstagande har även

skett beträffande jordägarens byggnadsskyldighet och arrendatorns rätt

till ersättning för jordförbättring. Vid förslagets avvägning i dessa delar lärer

den synpunkten lia spelat en viss roll, att de jordägaren ålagda förpliktelserna

cj skulle komma alt avse de större arrendegårdarna. Beträffande maximiarcalens

bestämmande bär arrendeutredningen ej trott sig kunna prestera

bevis för att en annan arealgräns skulle bliva mera ändamålsenlig och rättvis

än den som nu gäller.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 346. IS

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

Enligt remissförslaget har emellertid nu nämnda arealgräns höjts till det

dubbla eller femtio hektar odlad jord med den huvudsakliga motivering, alt

specialregleringen vöre förestavad icke blott av sociala hänsyn utan jämväl

av det allmänna intresset av jordbrukets förkovran å arrendeställena; med

denna utgångspunkt hade departementschefen funnit, att de speciella reglerna

egentligen borde med fördel kunna erhålla tillämpning å permanenta

arrenden överhuvud, oberoende av arealen. I anledning härav må emellertid

erinras, ej blott att härigenom en av de avgörande grunderna för särlagstiftningen

och dess omfattning skulle uppgivas utan även och framförallt att,

på sätt nyss framhållits, de gällande och av arrendeutredningen föreslagna

reglerna uppbyggts och anpassats efter en sorgfälligt genomförd avvägning

mellan jordägarnas och arrendatoremas berättigade intressen. Med hänsyn

härtill och då den här ifrågakomna betydande utvidgningen av tillämpningsområdet

för specialregleringen icke varit föremål för myndigheters och andras

yttranden har lagrådet, i saknad av erforderlig överblick över verkningarna

av denna ändring, funnit nödig varsamhet bjuda att i en fråga av så omfattande

betydelse ej frångå den hittillsvarande arealgränsen.

Av den motivering, som lämnats för den föreslagna utvidgningen av specialregleringens

tillämpningsområde, framgår att åtskillnaden mellan tillfälliga

och permanenta arrenden varit en av de grundläggande synpunkterna

för gränsdragningen. Medan de förra skola förbliva under de allmänna bestämmelserna,

synes det vara i princip avsett, att de senare skola vara underkastade

specialreglering. Härvid må emellertid uppmärksammas att jord tillhörig

stat, kyrka eller kommun enligt förslaget, liksom för närvarande, icke

faller under den särskilda regleringen. Av denna jord intaga i arrendehänseende

kronoarrenden och ecklesiastika arrenden främsta rummet. När förslaget

i uppräkningen uti förevarande paragraf icke medtager dessa arrenden

trots deras permanenta karaktär, torde det viktigaste skälet ha varit, att

dylika arrenden, vilka till stor del redan nu falla under särbestämmelser av

administrativ karaktär, även för framtiden ansetts böra regleras i särskild

ordning. I remissprotokollet har härutinnan uttalats, att en revision av arrendelagstiftningen

syntes böra medföra, att de Särskilda författningar, som

reglera förhållandena vid kronoarrenden och ecklesiastika arrenden, underkastades

en översyn i syfte att bringa dem i närmare överensstämmelse med

de ändrade stadgandena i arrendelagen.

Beträffande arrenden å kommunal jord har i arrendeutredningens betänkande

framhållits, att genomförandet av skärpta regler skulle möta särskilda

svårigheter med hänsyn därtill, att kommunernas arrendeupplåtelser

mycket ofta vore av tillfällig karaktär. Denna synpunkt torde icke kunna

lämnas utan beaktande. Att inom förevarande grupp utskilja sådana arrenden,

vilka kunna sägas vara permanenta, synes av rättstekniska skäl

icke låta sig göra. Och att överföra alla arrenden å kommunal jord till de

speciella reglernas tillämpningsområde torde, med hänsyn till behovet av

dispens för de tillfälliga upplåtelserna, knappast te sig ändamålsenligt.

Förutom nu nämnda kategorier av arrenden torde emellertid finnas ännu

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

195

andra grupper av permanenta arrenden, vilka till följd av förslagets utformning

skulle förbliva under allmänna arrendelagen. I detta hänseende må

erinras om följande.

I skrivelse den 28 augusti 1939 till chefen för justitiedepartementet, vilken

skrivelse tillhandahållits lagrådet, har riksförbundet landsbygdens folk förordat

att — jämte kommuner — universitet, akademier, högskolor och vetenskapliga

samfund måtte upptagas bland de jordägarekategorier för vilka

den speciella regleringen avses skola gälla. Med föranledande härav har

Uppsala universitet i en likaledes till lagrådet överlämnad skrivelse, under

åberopande av ett flertal synpunkter och under hänvisning till behovet av

särskild utredning rörande universitetets arrendeförhållanden, hemställt, att

frågan örn ändrade regler för universitetets fastigheter måtte upptagas till

prövning i samband med den avsedda översynen av förhållandena vid kronoarrenden

och ecklesiastika arrenden, med vilka universitetsarrendena i

realiteten vore jämställda. Med hänsyn till den permanenta karaktären hos

de arrenden som avses med de båda framställningarna synes det lagrådet

överensstämma med grunderna för specialregleringen, att dessa arrenden

bliva underkastade speciella bestämmelser. Emellertid torde det i frågans

läge, då krono- och ecklesiastika arrenden ej falla under den särskilda lagstiftningen,

vara lämpligast att frågan örn arrende av även annan jord d

allmän ägo eller eljest jord av i viss mening publik natur regleras i särskild

ordning; lagens bestämda avgränsning medför ökad klarhet och de särskilda

förhållanden, som på iätt Uppsala universitet framhållit må föreligga, kunna

vinna nödigt beaktande På grund härav och då hithörande spörsmål torde

tarva ytterligare övervägande synas framställningarna i detta sammanhang

icke böra föranleda vidare åtgärd.

Oberoende av den ståndpunkt som må intagas till spörsmålet örn arrenden

av jord utav nyss nämnd natur lärer det kunna ifrågasättas, huruvida icke

anledning förelåge att något tydligare avgränsa de jordägarekategorier för vilka

den i förslaget upptagna specialregleringen avses skola gälla. Härvidlag må

erinras, att det i förslaget använda uttrycket förening — särskilt vid det förhållande

att någon lagstiftning rörande ideella föreningar hittills icke kommit

till stånd — knappast har den fasta innebörd, alt icke i några fall tvekan

kan uppkomma, huruvida ett visst rättssubjekt är att hänföra till förening eller

icke. Än större vanskligheter erbjuder i sådant hänseende begreppet stiftelse.

Härutinnan må hänvisas till vad som förekommit under förarbetena till

den nu gällande lagen örn tillsyn över stiftelser (jfr särskilt lagrådets utlåtande

i propositionen nr 83/1929 s. 85 ff.). Emellertid synes det knappast möjligt att

nu överblicka för vilka fall en mera preciserad gränsdragning skulle vara

av praktisk betydelse. Det är ej heller antagligt att en sådan kan genomtöras

på ett sätt som till fullo utesluter möjligheten av oklarhet i särskilda

fall. I betraktande härav och med hänsyn till de rättstekniska svårigheter,

varmed en mora detaljerad bestämning synes förbunden, har lagrådet ansett

sig böra avstå från ändringsyrkande i förevarande hänseende. Därest i

något fall tvekan skulle uppkomma, huruvida visst rättssubjekt inrymmes lin
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

der de uppräknade jordägarekategoriema, får det sålunda ankomma på

rättstillämpningen att taga ställning härtill.

Då enligt den terminologi, som kommit till uttryck i 4 kap. 1 § nyttjanderättslagen,

fideikommiss hänföres under stiftelsebegreppet, torde första stycket

i förevarande paragraf böra något jämkas med hänsyn härtill. Jämväl i

övrigt torde paragrafen i redaktionellt hänseende böra undergå viss omarbetning.

Justitierådet Ericsson:

I likhet med ett flertal hörda myndigheter och sammanslutningar finner

jag mig böra avstyrka förslaget att beträffande arrendejordbruk, som utgöres

av torp eller utgård tillhörig enskild person eller fideikommiss, införa tvingande

bestämmelser örn byggnadsskyldighet för jordägaren, och detta även

med den begränsade omfattning skyldigheten erhållit i remissförslaget. Redan

nu är förvisso utarrendering av jordbruk en ekonomiskt svag affär och

byggnadsfrågan — icke minst dess ekonomiska innebörd — för flertalet jordägare

ett verkligt problem. Farhågorna för att den föreslagna byggnadsskyldigheten

för ett flertal enskilda jordägare, som icke i likhet med bolagen förfoga

över andra medel att täcka och balansera pa jordbruket uppkommande

förluster, skulle bliva i längden ruinerande samt medföra ekonomisk katastrof

för de därav berörda jordbruken äro enligt min mening ingalunda överdrivna.

Då härtill kommer att den legala byggnadsskyldigheten principiellt skulle inträda

omedelbart i och med utgången av nu gällande arrendeperiod utan att

lagen lämnar jordägaren någon respit för att försätta fastighetens för jordbruket

nödiga byggnader i vederbörligt skick, samt det nuvarande tidsläget

i stor utsträckning omöjliggör för jordägaren att på ekonomiskt godtagbara

villkor inom överskådlig framtid fullgöra byggnadsskyldigheten (jfr jämväl

den gällande lagen örn tillståndstvång för byggnadsarbete), finner jag mig

föranlåten hemställa, att i sista stycket av förevarande paragraf stadgande

måtte intagas därom att jämväl vad i 59—62 §§ stadgas ej skall äga tillämpning

med avseende å där nämnd fastighet.

50 §.

Lagrådet:

Flyttas, såsom lagrådet vid 2 kap. förordat, 51—57 §§ efter 64 § och upptagas

de där under rubriken »Om optionsrätt och förköpsrätt», torde i förevarande

paragraf böra upptagas ett tillägg med erinran om att arrendatorn

vid utgången av arrendetiden skall äga rätt till nytt arrende (optionsrätt) enligt

vad därom stadgas i de paragrafer, betecknade 55—59 §§, som svara mot

förslagets 51—56 §§.

51—57 §§.

Lagrådet:

Såsom en av de omständigheter vilka skola medföra att rätten för arrendator

till nytt arrende förfaller angives i 53 § att jordägarens bröstarvinge

eller ock adoptivbarn eller dess bröstarvinge skall bruka fastigheten. Till

tydligare utmärkande av förslagets mening att nämnda verkan skall inträ
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

197

da också i det fall att den jordägarens avkomling (t. ex. hans dotterson) som

skall bruka fastigheten har den av sina föräldrar i livet (modem) som härstammar

från jordägaren, torde uttrycket bröstarvinge böra utbytas mot avkomling.

Det kunde måhända ifrågasättas örn ej arrendatorns rätt till nytt arrende

borde vika också i det fall att fastigheten skall brukas av en make till jordägarens

barn eller adoptivbarn, exempelvis hans måg. En dylik föreskrift

hade upptagits i jordkommissionens förslag.

I 57 § — som enligt vad framgår av 49 § är tillämplig å de sociala arrendena

med undantag av sådana mindre brukningsdelar vilka avses i andra

stycket av nämnda paragraf — behandlas den förköpsrätt som enligt förslaget

skall vid fastighetens försäljning tillkomma arrendatorn. Såsom villkor

för rätten till förköp uppställes, att arrendatorn är förvarad vid sin rätt till nytt

arrende (52 och 53 §§). De villkor för rättens åtnjutande som ej äro grundade

i själva arrendeförhållandet angivas åter i förslaget till lag om utövande

av förköpsrätt. Mot denna uppdelning mellan de båda lagarna lärer intet

vara att erinra. Däremot synes bestämmelsen om förköpsrättens innebörd

lämpligen böra få sin plats i den särskilda lagen (1 §).

Förutsättning för inträde av förköpsrätt är enligt 57 § att försäljning sker

av fastigheten. Härmed torde — såsom eljest i 2 kap., där omständigheterna

ej utvisa annat — avses den arrenderade fastigheten. Av 1 § förslaget

till lag om utövande av förköpsrätt framgår emellertid att förköpsrätt skall

kunna äga rum ej blott då fastigheten i dess helhet omfattas av försäljningen

utan även när allenast viss del därav säljes. En härav betingad jämkning

lärer därför böra vidtagas i 57 §.

Enligt lagrådets mening skulle kravet på överskådlighet bättre tillgodoses

och en fördel ur systematisk synpunkt vinnas, därest bestämmelserna i 53 §

om de förutsättningar under vilka optionsrätten må bringas att förfalla sammanfördes

med huvudstadgandet i 51 § samt övriga bestämmelser i 53 § inarbetades

i 52 §. I övrigt torde förevarande paragrafer böra underkastas redaktionell

jämkning. Beträffande deras placering efter förslagets 64 § hänvisas

till lagrådets yttrande vid 2 kap.

60 §.

Lagrådet:

Avfattningen av andra stycket i förevarande paragraf torde böra jämkas

med hänsyn till det föreslagna ändrade innehållet av första stycket i 59 §.

64 §.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget bliva den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser

i motsats till vad för närvarande är fallet tillämpliga även i avseende

å fastigheter som höra till stad eller köping. Beträffande förevarande

paragraf leder detta till att densamma sådan den avfattats kommit att i viss

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

mån vidlådas av bristande följdriktighet. Sålunda kommer stadsjord belägen

inom de uppräknade länen att utan vidare falla under paragrafens tillämpningsområde,

under det att så ej blir fallet med stadsjord inom den del av

örebro län, vars område bestämts genom angivande av vissa socknar. Sistnämnda

omständighet har föranlett att förslaget måst särskilt upptaga Karlskoga

stad. Så har däremot ej skett i fråga om Nora stad. Då denna senare

stads område icke torde innefatta någon nämnvärd landsbygd, lärer dock

oegentligheten vara av ringa betydelse. Med hänsyn till möjligheten av nya

samhällsbildningar inom den ifrågavarande länsdelen hade det emellertid

varit önskvärt örn paragrafen kunnat erhålla sådan avfattning att den utan

vidare bleve tillämplig å dylika, samtidigt som omnämnandet av någon

särskild sådan bleve överflödigt.

Innehållet i denna paragraf torde, liksom nu är fallet beträffande motsvarande

stadganden i den norrländska arrendelagen, 21 och 22 §§, lämpligen

kunna upptagas i två skilda paragrafer.

65 §.

Lagrådet:

I fråga om jämkning i hänvisningar i denna paragraf erinras örn vad som

anförts vid 7 och 8 §§.

66 §.

Lagrådet:

Det huvudsakliga innehållet i denna paragraf torde enklast kunna angivas

så att å jordbrukskommissionen skall ankomma att, på begäran av jordägaren

eller arrendatorn, granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela

dem underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse som enligt denna

lag är utan verkan.

67 §.

Lagrådet:

Då i första stycket andra punkten fråga är allenast om sådan anhörig

som i 53 § avses, torde nämnda punkt böra angivas gälla, när annan än jordägaren

efter vad i 53 § sägs skall bruka fastigheten.

68 §.

Lagrådet:

Ehuru lagrådet förutsätter, att jordbrukskommissionerna skola finna angeläget

att genom sin dispensbefogenhet medverka till en smidig anpassning

efter de särskilda förhållanden som föreligga, synes det dock, med hänsyn

särskilt till den föreslagna utsträckningen av tillämpningsområdet för specialregleringen,

önskvärt att det såsom exempel nämnda dispensskälet med avseende

å byggnadsskyldighetens fullgörande avfattas mindre snävt.

I övrigt bör paragrafen — vilken enligt vad som framgår av det vid

2 kap. anförda torde böra flyttas efter förslagets 65 § — underkastas redaktionell

jämkning.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

70 §.

199

Lagrådet:

Här må erinras om vad som anförts vid 1 kap. 9 § samt 2 kap. 1, 7 och

8 §§.

3 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse skall, där avtal som

avses i 1 § — d. v. s. avtal varigenom hus eller del av hus upplåtes till nyttjande

mot lega — tillika innefattar upplåtelse av jord att i förening med lägenheten

nyttjas, ändock å avtalet tillämpas vad om hyra är stadgat. I detta

stadgande föreslås nu såsom ytterligare förutsättning för tillämpning av hyresreglema,

att jorden användes för trädgårdsodling eller för annat ändamål

än jordbruk.

Huruvida en upplåtelse av dylik blandad natur är att hänföra till arrende

eller hyra är för närvarande att bedöma med hänsyn till vad kontrahenterna

avsett med upplåtelsen. För detta bedömande är naturligen av intresse huru

de själva betecknat denna. Avgörande måste emellertid ytterst bliva de

objektiva omständigheter som känneteckna upplåtelsen.

Förslaget lärer icke avse att härutinnan göra någon ändring. Det torde endast

ha åsyftat att inskärpa att jordbruksarrende städse skall anses vara för

handen, när upplåtelsen överhuvud omfattar jord avsedd att nyttjas enligt de

metoder som känneteckna jordbruket såsom näring, när med andra ord

»egentligt jordbruk» föreligger. Enligt lagrådets mening är det tvivelaktigt om

det åsyftade resultatet skulle vinnas genom den föreslagna ändringen. Det

synes snarare kunna befaras att i vissa fall en verkan motsatt den avsedda

skulle bliva en följd av ändringen; om sålunda upplåtelsen omfattar, förutom

boningshus, t. ex. ett betydande område för trädgårdsodling, skulle enligt

ordalagen upplåtelsen vara att anse såsom hyra, något som uppenbarligen ej

vore riktigt.

På grund härav och då en för alla fall given regel icke låter sig uppställa,

synes det vara bäst att lösningen av hithörande spörsmål alltjämt överlåtes

åt rättstillämpningen. Lagrådet hemställer alltså, att nuvarande lydelse av

paragrafen bibehålies oförändrad.

21 och 28 §§.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan i fråga örn 2 kap. 1 och 45—48 §§ vinner avseende,

kunna förevarande paragrafer bibehållas vid nuvarande lydelse. I övrigt

erinras örn vad som anförts vid 1 kap. 9 8-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSERNA.

Lagrådet:

Tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande torde böra framflyttas, ur

skilda synpunkter till tidigast den 1 juli 1944.

Då det icke lärer vara avsett att jordägaren enligt förslaget åvilande byggnadsskyldighet

skall beträffande nya kategorier sociala arrenden alltid vara

fullgjord så snart efter lagens ikraftträdande ny arrendeperiod börjar samt

det under en rimlig övergångstid ej synes böra fordras, att dispens i varje fall

skall sökas, hemställer lagrådet att i förslaget upptages föreskrift av innebörd

att med skyldighet enligt nya lagen att hava försatt åbyggnaderna i det skick

som föranledes av 2 kap. 59 och 60 §§ må utan jordbrukskommissionens tillstånd

anstå förslagsvis till den 1 juli 1949.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

Enligt tredje stycket skall den i förslaget avsedda optionsrätten under närmare

angivna betingelser kunna vinna tillämpning även å arrendeavtal slutet

före lagens ikraftträdande, där upplåtelsen avser sådan brukningsdel,

som i 2 kap. 49 § första stycket omförmäles. Motsvarande hänvisning förekommer

jämväl i den bestämmelse i sjätte stycket, enligt vilken stadgandet

örn förköpsrätt erhåller retroaktiv tillämpning. Att dessa hänvisningar till 2

kap. 49 § bestämts att avse första stycket synes föranlett därav, att de i andra

stycket av samma paragraf åsyftade brukningsdelarna under vissa förutsättningar

skola vara undantagna från reglerna om optionsrätt och förköpsrätt.

Då emellertid det i första stycket av paragrafen upptagna huvudstadgandet

även inbegriper de brukningsdelar som avses med undantagsstadgandet

i andra stycket och för vilka sådan rätt överhuvud ej föreligger, äro omförmälda

hänvisningar missvisande. Det hemställes förty, att tredje och

sjätte styckena i övergångsbestämmelserna måtte undergå jämkning i förevarande

hänseende.

Justitierådet Ericsson:

Då enligt min uppfattning det icke kan undgå att väcka starka betänkligheter,

om åt lagstiftningen i avseende å förhållanden, som äro av avtals natur,

skulle givas tillbakaverkande kraft och avsteg sålunda göras från den i svensk

privaträtt allmänt erkända rättsgrundsatsen att nya lagbestämmelser icke få

återverka på redan bestående avtal, samt de av arrendeutredningen åberopade

skälen för att göra optionsrätten och den därmed förbunda förköpsrätten

i viss omfattning tillämpliga jämväl med avseende å arrendeavtal,

som slutits före lagens ikraftträdande, icke kunna anses berättiga till ett sådant

avsteg, hemställer jag att tredje, fjärde, femte och sjätte styckena i

övergångsbestämmelserna måtte utgå.

Vinner denna hemställan ej avseende, instämmer jag med lagrådets övriga

ledamöter i fråga om avfattningen av tredje och sjätte styckena.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

INGRESSEN.

201

Lagrådet:

Här erinras, att bifall till lagrådets förslag vid skilda paragrafer föranleder

ändring i lagens ingress.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 27 juni

1927 angående uppsikt å vissa jordbruk.

Lagrådet:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning föreligger till

olika avfattning mellan förslagets 3 § och motsvarande stadgande i lagen

den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Enligt övergångsbestämmelserna till vanhävdslagen, vilken lag trädde i

kraft den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med den 30 juni 1947, skall så

länge den lagen äger gällande kraft 1927 års uppsiktslag med vissa närmare

angivna undantag icke vinna tillämpning. I 2 och 13 §§ vanhävdslagen innehållas

emellertid särskilda regler då fråga är om brukningsdelar som avses i

uppsiktslagen, därvid hänvisning sker till sistnämnda lag. Därest, på sätt nu

i anslutning till den nya arrendelagstiftningen föreslås, uppsiktslagens tilllämpningsområde

väsentligen utsträckes, leder detta indirekt till att nämnda

paragrafer i vanhävdslagen erhålla ändrat innehåll. Detta lärer icke vara avsett

och synes knappast heller av omständigheterna påkallat. Till undvikande

härav synes ligga närmast till hands att uppskjuta ikraftträdandet av lagen

om ändring i uppsiktslagen till den 1 juli 1947, då tiden för vanhävdslagens

giltighet utgått. Därest, såsom uttalades under förarbetena till vanhävdslagen

(propositionen nr 275/1942 s. 35), förslag till ny lagstiftning avsedd att definitivt

träda i stället för uppsiktslagen kommer att utarbetas innan vanhävdslagen

upphör att gälla, kunde det dock måhända övervägas huruvida icke

de nu ifrågasatta ändringarna i uppsiktslagen för tillfället borde få anstå

och frågan därom upptagas till förnyad prövning i samband med den planerade

mera fullständiga omarbetningen av denna lag.

Förslaget till lag om utövande av förköpsrätt.

Lagrådet:

Lagrådet erinrar beträffande denna lag om vad som anförts i det allmänna

yttrandet.

1 §•

Lagrådet:

Såsom lagrådet under 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen anfört, torde den i

nämnda lagrum upptagna bestämmelsen örn förköpsrättens innebörd böra

ha sin plats i nu förevarande paragraf.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Alaj.ts proposition nr 346.

I anslutning till vad som föreslagits vid 2 kap. 57 § torde förevarande paragraf

lämpligen kunna så avfattas, att först upptages huvudfallet eller att försäljningen

avser arrendefastigheten i dess helhet samt att i en följande punkt

regleras de fall då identitet ej råder mellan den försålda fastigheten och det

arrenderade området, nämligen dels det då försäljningen avser nämnda område

jämte ytterligare del av den fastighet varifrån arrendet upplåtits, dels

det då allenast en del av den arrenderade fastigheten försäljes.

2 §•

Lagrådet:

Vid bifall till lagrådets hemställan om ändring av 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen

bör det på två ställen i första stycket av ifrågavarande paragraf

förekommande uttrycket bröstarvinge utbytas mot avkomling.

Bestämmelsen i tredje stycket synes vara av sådan art, att den bör upptagas

i en särskild paragraf (3 §). Bestämmelsens innebörd lärer vara, att

örn jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva fastigheten och denne icke

inom två månader därefter antagit hembudet, förköpsrätten ej må göras

gällande under två år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor som

för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet. Avfattningen

synes böra jämkas i anslutning härtill.

3 §■

Lagrådet:

Bestämmelsen torde med fördel böra upptagas såsom ett andra stycke

i 1 §■

8 och 9 §§.

Lagrådet:

I motiveringen har med rätta framhållits att köparen under inga förhållanden

bör vara skyldig att avstå fastigheten utan att bliva gottgjord för vad

han betalt för densamma. För att skydda köparen mot sådan förlust, som

skulle kunna uppkomma genom arrendatorns insolvens, uppställer förslaget

i 6 § krav på ställande av säkerhet. Emellertid kunna fall tänkas, där säkerheten

undergår försämring, så att den visar sig otillräcklig när den skall

tagas i anspråk för avsett ändamål. Inträffar ett dylikt fall, synes köparens

ställning enligt förslaget knappast vara tryggad. I 9 § har det nämligen

medgivits arrendatorn att dröja med lösesummans erläggande under tre månader

från den av rätten utsatta dag, då arrendeavtalet skall upphöra att

gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo. Att betalningen fullgjorts

lärer vid sådant förhållande icke utgöra något villkor för att arrendatorn

skall kunna erhålla lagfart å fastigheten. Genom lagfarten blir arrendatorn

i tillfälle att låta inteckna fastigheten. Sker detta och användas

de medel, som arrendatorn genom inteckningsbelåning erhåller, för annat

ändamål än fullgörandet av likviden till köparen, blir dennes möjlighet att

indriva sin fordran yttermera försämrad. Denna ordning kan icke vara till
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

203

fredsställande. I detta sammanhang må erinras, att enligt ensittarlagen (12

§) nyttjanderättshavare, som förklarats berättigad till inlösen, är vid lösningsrättens

förlust skyldig att inom nittio dagar efter det beslutet vunnit

laga kraft nedsätta löseskillingen. I anslutning härtill synes förslagets innehåll

böra så ändras, att äganderätten övergår till arrendatorn först då betalningsskyldigheten

blivit fullgjord samt att underlåtenhet att betala å angiven

dag förbindes med äventyr av förköpsrättens förlust. Även med denna

anordning torde syftet med det i förslaget införda legala betalningsanståndet

kunna till stor del förverkligas genom en föreskrift därom, att nyssnämnda

dag ej får av rätten utsättas tidigare än tre månader från domens dag.

Lagrådet får alltså hemställa, att förslaget ändras i överensstämmelse härmed.

På sätt i remissprotokollet berörts, torde understundom för köparen —•

som har att till arrendatorn mot lösen avstå fastigheten — svårighet kunna

uppkomma i följd därav, att långivare, mot vilken köparen fått ikläda sig

betalningsansvar för intecknad skuld i fastigheten, befinnes ovillig att låta

arrendatorn övertaga denna ansvarighet. Att arrendatorn är villig och genom

sin bundenhet av köpevillkoren även skyldig att svara för skulden hjälper

i dylikt fall ej köparen, eftersom dennes befriande från ansvaret är beroende

av långivarens samtycke. Emellertid lärer denna svårighet väsentligen

avhjälpas därest, såsom torde vara avsett, den enligt 6 § ställda säkerheten

skall omfatta jämväl förevarande fall och säkerheten förty skall kvarhållas

för köparens skyddande, intill dess den uppkomna frågan på ett eller annat

sätt vunnit sin lösning. Lagrådet förutsätter att domstolen, när köparen i

rättegången framställer yrkande härom, skall kunna meddela föreskrift örn

frågans närmare reglering.

Enligt lagrådets mening skulle det i systematiskt avseende vara en fördel,

om i en paragraf först omtalas vad arrendatorn i händelse av bifall till sin

talan har att utgiva samt i en följande paragraf upptages motsvarighet till

stadgandena i 8 § och till betalningsföreskriften i 9 §. Stadgandet om ränta

i 9 § tredje stycket torde lämpligast kunna infogas i den senare av de nya

paragraferna.

Såsom förköpsrätten anordnats, lärer arrendatorn, när han utövar sådan

rätt, principiellt bliva bunden av de köpevillkor som avtalats mellan säljaren

och köparen. Kännedom härom erhåller arrendatorn genom att taga

del av köpehandlingen. I vanliga fall torde detta ske, när köparen enligt 5 §

anmäler sitt fång för arrendatorn. Har sådan anmälan ej förekommit, måste

tydligen arrendatorn vända sig till någon av kontrahenterna för att få del

av köpeavtalets bestämmelser, försåvitt han icke vunnit fullständig upplysning

härom genom att granska köparens lagfartsärende.

Tänkbart är att kontrahenterna, vid sidan av de skriftligen avfattade avtalsbestämmelserna,

i samband med köpet träffat överenskommelser, vilka

ej kommit till synes i någon köpehandling. I den mån dylika förbehåll på

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

grund av den i 1 kap. 2 § jordabalken upptagna formregeln måste anses

ogiltiga, kunna de naturligen ej få någon verkan mot arrendatorn. Emellertid

lärer i rättspraxis kravet på skriftlig form ej upprätthållas beträffande sådant

vid fastighetsköp gjort förbehåll, som avser att trygga fortsatt bestånd

av en redan före köpet existerande nyttjanderätt eller annan särskild rätt i

fastigheten. Eftersom i förslaget ej upptagits särskilt stadgande i detta ämne,

torde slutsatsen bliva den, att arrendatorn skall vara bunden av dylikt förbehåll,

oaktat detsamma ej återgivits i köpehandlingen. Denna ståndpunkt

synes rimlig. Då arrendatorn är besittare av fastigheten, kan det nämligen

i regel antagas, att han har kännedom om den rättighet som förbehållet

avser.

Justitierådet Lind:

I det remitterade förslaget har ej upptagits någon motsvarighet till stadgandet

i 8 § i arrendeutredningens förslag. Enligt detta stadgande skulle det

åligga köparen att, där arrendatorn under rättegången det fordrade, med ed

betyga att mellan honom och säljaren blivit på god tro så avtalat som köpehandlingen

utvisade och han i övrigt uppgivit. Efter att ha erinrat om att

förköpsrätten vore byggd på principen att lösesumman bestämdes av vad

köparen bjudit för fastigheten och att någon offentlig värdering till ledning

för lösesummans bestämmande icke — bortsett från de speciella fall som

avsåges i 7 § — vore avsedd att förekomma, yttrade arrendeutredningen, att

det vid sådant förhållande framstode såsom angeläget att skydda arrendatorn

mot eventuella försök att genom svikliga uppgifter angående köpeskilling

eller övriga köpevillkor avskräcka honom från att utöva förköpsrätten

eller av honom tillskansa sig högre lösen än som verkligen skolat utgå såsom

köpeskilling. För att åstadkomma ett sådant skydd hade upptagits berörda

bestämmelse om edgång.

Såsom skäl för stadgandets uteslutande anföres i remissprotokollet att,

då ett svikligt förfarande av nämnda slag i allmänhet torde hemfalla under

strafflagens bestämmelser om bedrägeri, stadgandet knappast vöre nödvändigt

såsom skydd för arrendatorn. Då härtill komme att edgång enligt förslaget

icke vore möjlig med mindre talan om förköp fördes vid domstol, kunde

fall tänkas, där utsikten till edgång frestade arrendatorn till att anhängiggöra

en i och för sig onödig rättegång.

Om än ett sådant förfarande som ovan nämnts regelmässigt är att anse

såsom bedrägeri, torde möjligheten att föra bevisning därom ofta vara förenad

med ej ringa svårigheter och arrendatorn därför lätt kunna komma att

förlora en berättigad talan. Med hänsyn till de påföljder ett resultatlöst yrkande

om bedrägligt förfarande eller en anmälan därom kan medföra torde

för övrigt arrendatorn ofta nödgas underlåta att instämma talan örn förköpsrätt,

ehuru omständigheterna tyda på att han blivit förd bakom ljuset.

På grund härav synes det nödigt att åt arrendatorn beredes det skydd som

den av arrendeutredningen föreslagna edgången otvivelaktigt skulle utgöra.

Det lärer kunna antagas att redan förekomsten av en sådan bestämmelse

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

205

komme att medföra en minskad risk för ohederliga manipulationer som

åsyfta att avskräcka arrendatorn från att utöva förköpsrätten. På grund

härav torde arrendatorn blott i sällsynta fall behöva tillgripa ett edgångsyrkande.

Risken för onödiga rättegångar synes följaktligen vara endast ringa.

Enligt min mening bör därför — i likhet med vad för motsvarande fall skett

på åtskilliga andra rättsområden — i förevarande lagförslag upptagas en föreskrift

om edgång i överensstämmelse med arrendeutredningens förslag.

Lagrådet:

Lagens rubrik synes — särskilt vid bifall till lagrådets förslag att från 2

kap. 57 § nyttjanderättslagen till 1 § förevarande lag överflytta bestämmelsen

om förköpsrättens innebörd — lämpligen böra betecknas såsom lag örn förköpsrätt.

Angående tidpunkten för ikraftträdandet av förevarande lag hänvisas

till vad som anförts vid övergångsbestämmelserna till nyttjanderättslagen.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

8 oktober 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf,

Rubbestad.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets

den 7 oktober 1943 avgivna utlåtande över de den 26 februari 1943 till lagrådet

remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom,

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk samt

3) lag örn utövande av förköpsrätt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Lagrådet har, ur de synpunkter lagrådet främst har att företräda, ansett

förslaget kunna i stort sett godtagas i vad angår huvudlinjerna. Emellertid

har lagrådet beträffande vissa enskildheter i förslaget framställt erinringar

av saklig eller formell natur. Till dessa har jag nu att taga ställning.

Beträffande den i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen föreslagna regleringen

av formen för arrendeavtals ingående har lagrådet hemställt örn bibehållande

av den nuvarande ordningen, vilken innebär att muntlig överenskommelse

godkännes såsom giltigt arrendeavtal under förutsättning att tillträde

ägt rum. Såsom lagrådet erinrat har det emellertid städse varit ett önskemål,

att arrendeavtal avfattas skriftligen. Den skriftliga formen tryggar bevisningen

angående avtalets innehåll och giver åt arrendatorn erforderlig

trygghet för avtalets bestånd emot ny ägare av fastigheten. Med den reform

av arrendelagstiftningen, som nu är avsedd att genomföras, lärer önskvärdheten

av att den skriftliga formen överallt kommer till användning bliva än

mer framträdande. Att i förslaget ej upptagits det system för kontroll över

den sociala arrendelagstiftningens efterlevnad, som arrendeutredningen föreslagit,

utesluter icke att den skriftliga formen har praktisk betydelse för så
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 346.

207

dan kontroll som enligt vad i förslaget förutsättes kan äga rum. Förekomsten

av muntliga avtal skulle ock, med den otrygghet som kännetecknar dessa,

stå i mindre god överensstämmelse med den nya ordning, innefattande optionsrätt

och förköpsrätt, som enligt förslaget skall införas och som grundats

å tvingande laghud. Att den skriftliga avtalsformen icke tidigare gjorts

fullt obligatorisk på förevarande område, torde förklaras därav, att valet

stått mellan att godkänna den muntliga överenskommelsen såsom arrendeavtal

eller att frånkänna den varje rättsverkan. Denna problemställning

föreligger ej enligt förslaget, som gör jordägaren ansvarig för den skriftliga

formens iakttagande och tillerkänner brukaren skadeståndsrätt i fall av försummelse

härutinnan. Den lösning som härmed framkommit har, såvitt nu

är i fråga, godkänts i alla de yttranden som avgivits över förslaget. Lagrådet

har ej heller bestritt att den föreslagna regeln kommer att mera effektivt än

nuvarande stadgande bidraga till att den skriftliga formen blir allenarådande.

Det huvudsakliga skälet för lagrådets ställningstagande synes vara farhågan

att formkravet skulle kunna medföra stötande resultat, om en brukare,

som suttit år efter år på muntligt avtal, kunde i följd av avtalets ogiltighet

tvingas att avflytta och därvid allenast ha rätt till skadestånd. Denna synpunkt

synes icke böra tillmätas utslagsgivande betydelse. Även om under

en viss övergångstid formkravet i enstaka fall, oftast beroende på parts liknöjdhet

eller ovilja mot att låta binda sig, skulle eftersättas, torde icke härav

följa, att lagstiftaren bör avstå från att fullt genomföra den ordning som

är den ändamålsenliga och som verkar till fördel för såväl jordägare- som

arrendatorsklassen. Emellertid förordar jag med hänsyn till lagrådets ifrågavarande

anmärkning, att visst anstånd medgives med genomförandet av kravet

på skriftlig avtalsform. Jag har därför låtit till övergångsbestämmelserna

foga ett stadgande, enligt vilket beträffande avtal, som slutits före den 1

januari 1947, vad äldre lag stadgar i 2 kap. 1 § alltjämt skall äga tillämpning.

I fråga örn den procedur som skall följas, när jordägaren, i fall som avses

i 8, 9 och 33 §§ av det föreslagna arrendekapitlet, vill återtaga fastigheten, har

lagrådet förordat återgång från det föreslagna systemet med uppgörelse enligt

syneregler till den nuvarande ordningen, att lösenbelopp fastställes av skiljemän

med rätt för missnöjd part att på materiella skäl draga tvisten under

rättens prövning. Till stöd härför har anförts att den nu gällande ordningen

torde vara den i praktiskt avseende mest ändamålsenliga. Då jag ej delar

lagrådets uppfattning härutinnan, har det föreslagna systemet synts böra

bibehållas.

Vad två av lagrådets ledamöter anfört i fråga örn uteslutandet av bestämmelsen

örn att bevisning angående fastighetens skick vid tillträdet eller avträdet

ej må föras annorledes än genom syn, föranleder ej mot de skäl som i

arrendeutredningens betänkande utvecklats till stöd teir nämnda lagändring

ändrat ståndpunktstagande från min sida.

Med anledning av lagrådets yttrande vid 2 kap. 12 § torde få erinras, att

frågan örn verkan därav, att synemän underlåta att i synehandlingen anteck
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

na träffad överenskommelse om inskränkning av synen, i förslaget ej reglerats

i vidare mån än att synen i dylikt fall skall kunna klandras. De spörsmål,

vartill sådan underlåtenhet ytterligare kan giva upphov, torde med fördel

kunna överlåtas åt rättstillämpningen. Av det föreslagna stadgandet bör sålunda

ej dragas någon slutsats med avseende å giltigheten av en muntlig

överenskommelse om inskränkning av synen.

Beträffande tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen anser

jag mig ej kunna biträda lagrådets hemställan, att den s. k. övre arealgränsen,

som enligt förslaget bestämts till femtio hektar odlad jord, måtte

återföras till sitt läge enligt gällande lag, d. v. s. till tjugufem hektar.

Lagrådet har funnit, att universitet, akademier, högskolor och vetenskapliga

samfund icke äro att hänföra till någon av de i förslaget uppräknade jordägarekategorier

för vilka specialregleringen avses skola gälla. Med hänsyn

till den permanenta karaktären hos arrenden under dylika rättssubjekt anser

emellertid lagrådet att nämnda arrenden böra bliva underkastade speciella

bestämmelser. Härom bör enligt lagrådets mening särskild utredning komma

till stånd, en utredning som lagrådet anser böra omfatta även andra arrenden

å jord i allmän ägo eller eljest av i viss mening publik natur. Vad sålunda

förordats anser jag mig böra biträda. Jag förutsätter alltså, att arrenden av

hithörande slag bliva föremål för särskild reglering, vilken i huvudsak bör

ansluta till de föreslagna särskilda bestämmelserna i nyttjanderättslagen.

Den erinran av saklig innebörd, som lagrådet framställt vid 8 och 9 §§ i

förslaget till lag om utövande av förköpsrätt, har synts böra beaktas. Bestämmelsen

om särskilt betalningsanstånd för arrendatorn har sålunda uteslutits

och förslaget ändrats därhän, att det skall åligga arrendatorn att vid äventyr

av förköpsrättens förlust fullgöra betalningsskyldigheten senast å den av

rätten utsatta dag, då fastigheten skall övergå i arrendatorns ägo. Sagda dag

skall ej få utsättas tidigare än tre månader från domens dag.

Vidkommande de regler, som i gällande lag avse att trygga beståndet av

arrendeavtal rörande fideikommissjord, i det fall att fideikommisset övergår

till ny innehavare, och vilka regler i förslaget upptagits i 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen,

samtidigt som de utvidgats till att avse även hyresavtal har lagrådet

avstyrkt den föreslagna utvidgningen av skäl att något nämnvärt praktiskt

behov därav ej skulle föreligga. Att spörsmålet örn nyttjanderättens skyddande

i nämnda situation ur social synpunkt har mindre betydelse vid hyra

än vid arrende, innebär emellertid icke, att behov skulle saknas att i förevarande

hänseende skydda den enskilde hyresgästens intresse av att hans avtal

förblir gällande mot ny innehavare av fideikommisset. Då det enligt min

mening är rättvist och följdriktigt, att en hyresgäst ej ställes sämre i berörda

avseende än en arrendator, anser jag mig ej böra frångå förslaget i denna del.

Det kunde snarare ifrågasättas, örn icke regleringen borde ytterligare utvidgas,

så att den komme att omfatta nyttjanderältsavtal i allmänhet. Frågan härom

synes dock lämpligen kunna övervägas i samband med den pågående revisionen

av jordabalken. Därvid torde jämväl det av lagrådet väckta spörsmålet

angående reglernas placering erhålla en definitiv lösning.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

209

Med avseende å gränsdragningen mellan arrende och hyra har lagrådet förordat

bibehållande av nuvarande lydelse av 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen.

1 betraktande av de skiftande åsikter om denna gränsdragning, vilka framträtt

i det praktiska livet, synes det mig dock vara av vikt alt förebygga den

tolkning, att hyresreglerna kunna vinna tillämpning även i fall, där upplåtelsen

omfattar jord avsedd att nyttjas enligt de metoder som känneteckna

jordbruket såsom näring. Det föreslagna stadgandet har därför med någon

jämkning synts böra kvarstå. Beträffande de fall, där jorden skall användas

för trädgårdsodling eller annat ändamål än jordbruk, synes berättigad anledning

knappast föreligga att tolka den föreslagna lydelsen såsom innefattande

någon saklig ändring.

Den nya lagstiftningen bör enligt min mening sättas i kraft snarast möjligt

eller sålunda den 1 januari 1944. Av skäl som lagrådet anfört torde dock

ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna i uppsiktslagen få uppskjutas

till den 1 juli 1947, då tiden för vanhävdslagens giltighet utgått. Lagrådets

hemställan, att vid de nya kategorierna av sociala arrenden byggnadsskyldighetens

inträde skulle oberoende av dispens få anstå till den 1 juli 1949, har

jag ej funnit mig kunna tillmötesgå.

Lagrådets erinringar mot placeringen av vissa bestämmelser i förslagen

lia ej föranlett mig att frångå den valda uppställningen. Vad särskilt angår

reglerna örn arbetsavtal har det synts mig vara av visst värde, att dessa

erhålla den fristående placering som blivit föreslagen. Härmed framhäves

tydligare den viktiga förändring som ligger däri, att arbetsprestationerna ej

längre utgöra vederlag för nyttjanderätten och att regleringen även inbegriper

avtal, som stå helt vid sidan av arrendeavtalet.

Vad lagrådet anfört örn önskvärdheten av att i arrendekapitlet införa särskilda

underrubriker finner jag riktigt. Emellertid synes med denna åtgärd

utan större olägenhet kunna anstå, intill dess arrendekapitlet, samtidigt

med hyreskapitlet, infogas i en ny jordabalk.

Med anledning av lagrådets erinringar har i förslaget till lag angående ändring

i vissa delar av nyttjanderättslagen vidtagits redaktionella ändringar i

2 kap. 6, 8, 10, 32, 33, 53, 57, 60, 65, 67, 68 och 70 §§ samt i tredje och sjätte

styckena av övergångsbestämmelserna. I förslaget till lag om utövande av

förköpsrätt har på lagrådets hemställan lagens rubrik ändrats till lag om

förköpsrätt, varjämte formella jämkningar vidtagits i 1 och 2 §§.

Utöver vad nu berörts ha i samtliga lagförslag vidtagits vissa smärre jämkningar

av redaktionell innebörd.

Slutligen torde jag få erinra därom, att ordförandena i sex jordbrukskommissioner

i skrivelse den 17 juni 1943 gjort framställning örn vidtagande av

åtgärder för beredande av .särskilt arvode till ordförande i jordbrukskommission.

Över skrivelsen har statskontoret efter remiss avgivit utlåtande den 28

juni 1943. Härjämte har viss utredning införskaffats från samtliga ordförande

i jordbrukskommissionerna. Jag har för avsikt att, sedan beredningen

av ärendet slutförts, ånyo anmäla detsamma för Kungl. Majit.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 346.

14

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 346.

Föredraganden hemställer att ifrågavarande tre lagförslag, med de ändringar

som angivits, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gustav T. Roupe.

409109. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1943.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1943:533 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 s. 9 i texten
  2. 3SärU 1943:2 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1A juni 1907 s. 1 i texten